Småstäders urbanitet

VISIONER OCH VERKLIGHET

92

Småstäders urbanitet. Materiell kultur och urban

identitet i västsvenska småstäder ca 1640 – ca 1750

Christina Rosén

En stad är en stad är en stad?

Den moderna svenskan är fattigt på ord som betecknar större tätorter. Vi har ordet ”stad” och inte så mycket mer, efter att köpingar och municipalsamhällen gått ur tiden. Ordet används ganska ore lekterat, såväl i dagligt tal som i arkeologisk praxis och i detta ligger en risk att vi gör förenklade analyser och bortser från de stora skillnaderna mellan olika slags städer/tätorter. Äldre tider hade mer nyanserade stadsbegrepp. Medeltida städer betecknades på olika sätt beroende på deras funktion och stadsgrundare. Begrepp som civis, urbs, villa forensis med lera användes för olika slags tätorter som vi idag oftast betecknar som städer utan vidare preciserande (Andersson 1971). Även de tidigmoderna städerna i Sverige betecknades på olika sätt. De var av högst skiftande slag, från småstäder, knappt större än den omgivande landsbygdens byar, till manifesta storstäder med befästningar, hamnar och ett livligt internationellt utbyte. Formellt var de svenska städerna från 1600-talets första årtionden indelade i två kategorier, stapelstäder och uppstäder. När Bohuslän och de skånska landskapen slutgiltigt införlivades med Sverige 1658 drogs städerna där också in i systemet. Stapelstäderna hade ensamrätt att bedriva utrikeshandel medan uppstäderna endast ick handla med den omgivande landsbygden (Ahlberg 2005:54). All införsel av importerade varor skulle alltså ske genom stapelstäderna, vilket i viss mån begränsade möjligheten för de boende i uppstäderna att skaffa till exempel importerad keramik eller matvaror som kryddor och exotiska frukter. Stapelstäderna var i allmänhet större än uppstäderna. De var oftast hamnstäder och därmed belägna vid kusten. I lera fall var de också befästningar, som Kalmar och Göteborg. Ett generellt drag för stapelstäderna är att de har lera manifesta anläggningar, som befästningar, stora stadskyrkor och hamnar liksom tydliga arkeologiska lämningar efter stadsgårdar med byggnader och stora mängder föremålsfynd. Det inns ofta gott om äldre kartor över dessa städer, inte minst sådana som redovisar befästningsanläggningarna (Ahlberg 2005; Bramstång 2006). Uppstäderna har följaktligen en tendens att vara mindre och sakna en del av stapelstädernas mer manifesta anläggningar. De arkeologiska insatser som har gjorts visar, åtminstone i Västsverige, att de fysiska spåren under mark ofta är mycket få och vaga. Det är svårt att på arkeologisk väg nå kunskap om grundläggande frågor som stadsgårdarnas utformning och stadsbornas materiella kultur. I lera fall verkar städerna ha varit mycket glest bebyggda, med stora odlingsytor innanför stadsgränsen. I Erika Harlitz teori om det dynamiska urbana systemet skulle de huvudsakligen placeras på den lägsta nivån, med kontaktytorna främst på den omgivande landsbygden och med en låg funktionell exklusivitet, där lokal handel och marknader var den huvudsakliga funktionen (Harlitz 2010:50). Det kan innas, och har föreslagits, lera tänkbara förklaringar till de få spåren och lämningarna. De västsvenska småstäderna har uppenbarligen varit glest bebyggda och bebodda. Mellan stadsgårdarna fanns stora odlingsytor. Antalet invånare var lågt och i några fall kan man tänka sig att människor varit skrivna i staden, men haft sin huvudsakliga bostad på landsbygden. Hushållsföremål kan i stor utsträckning ha varit tillverkade av trä snarare än keramik och metall och därmed inte blivit arkeologiska fynd i någon nämnvärd

CHRISTINA ROSÉN

93

utsträckning. Frånvaron av utrikeshandel kan ha begränsat varutillgången generellt sett. Avfallshanteringen kan ha inneburit att det mesta av hushållsavfallet fördes ut på odlingsmarkerna som gödning. I någon mån kan de minsta städerna kanske betraktas som ”bondbyar med tullstaket” snarare än som städer (Nurmi 2011; Rosén 2011). Frågan om de minsta städerna ställs ytterligare på sin spets, då lera av dem periodvis var nedlagda eller hotade av nedläggning, något som drabbade lera av de västsvenska småstäderna. Hur ska man betrakta en ort som fråntagits sin formella status som stad, men som kanske i topogra isk och befolkningsmässig bemärkelse inte förändrats nämnvärt? Man kan utan tvekan göra invändningar mot en del av de förklaringar kring småstädernas arkeologiska ”osynlighet” som anförts ovan, även om de inte nödvändigtvis är felaktiga. Flera av dem är närmast av ad hoc-karaktär och bidrar inte så mycket till en djupare förståelse av småstädernas egenart. I en studie av halländska städer har jag tidigare noterat att det även i de minsta städerna fanns en tydligt urban materiell kultur och att stadsborna till synes mycket medvetet valde att kulturellt sett skilja ut sig från den omgivande landsbygden. Trots de sociala och ekonomiska skillnaderna mellan städerna och inom respektive stad kan man ändå se stadsborna i Skandinavien som deltagare i en allmänt nordeuropeisk urban kultur under såväl senmedeltid som tidigmodern tid (Rosén 2004). Det inns alltså anledning att fördjupa diskussionen om småstäderna, deras fysiska utformning, materiella kultur och frånvaron av tydliga arkeologiska spår. Denna artikel ska ses som en första redovisning av källmaterial och idéer och som ett avstamp inför fortsatta diskussioner kring frågan om småstädernas urbanitet.

Urbanitet – att särskilja sig

Ett genomgående drag för de västsvenska småstäderna är alltså att de lämnat mycket få arkeologiska spår, särskilt från de äldre perioderna i städernas historia. De fynd och lämningar som har undersökts är huvudsakligen från 1600-talet och framåt, ofta ännu yngre, även i de städer som har dokumentariska belägg från senmedeltid. Tydliga lämningar i form av stenkällare och stengrunder, tättbebyggda tomter och större avfallsmängder saknas. Varken hushållsavfall eller hantverkslämningar har iakttagits i någon större utsträckning. Detta förhållande leder oss in på frågan om den lilla stadens urbanitet. Begreppet urbanitet syftar på det som är speci ikt för de platser vi betraktar som städer. Urbaniteten kommer därför att syfta på något åtskilt, något som särskiljer staden från landskapet i övrigt och som blir en del av de initionen av begreppet stad. Det tidigmoderna agrarsamhället var emellertid mångfacetterat och innehöll en rad olika försörjningsstrategier och sociala mönster. Medan vissa trakter hade ett tydligt fokus på jordbruksproduktion hade andra en mer varierad försörjning, där arbetsvandringar, iske, järnproduktion och annat utmarksbruk, knallehandel och olika slags hantverk ingick som delar i komplexa försörjningsmönster. Det är inte möjligt att ställa ”stad” mot ”landsbygd” utan att de iniera såväl stadens som den omgivande landsbygdens lokala särdrag. Urbaniteten är i hög grad beroende av sin kontext, av det speci ika agrara samhälle som den är en kontrast mot och samtidigt en del av och kan därför antas ta sig skiftande uttryck. Mats Anglert har de inierat begreppet urbanitet dels som samhällsomvandlingen där människor och funktioner koncentreras till speciella platser, dels som utvecklingen av en speciell livsform eller identitet (Anglert 2006). Här har jag valt att fokusera på den andra aspekten, urbaniteten som en särskild identitet. En viktig nyansering är dock att städernas befolkning inte kan ses som homogen. Även i de mindre städerna måste vi räkna med påtagliga sociala och ekonomiska skillnader.


94

Utöver det burskapsägande borgerskapet, med fast egendom i staden och med rätt att delta i stadens styre, fanns här en rad andra grupper av människor. Dessa innefattade tjänstefolk av olika slag, soldater i vissa fall, tulltjänstemän, arbetskarlar, krögarmadammer och en rad andra kategorier. Dessa olika grupper behöver inte nödvändigtvis ha omfattat samma slags urbanitet. Begreppet måste alltså också ses i sin sociala kontext (Lindström 2006). Här är det också värt att nämnas att andelen borgare var större i de mindre städerna, åtminstone kring mitten av 1700-talet. Större städer tenderade att ha en större andel soldater, tjänstefolk och andra som inte hade burskap i staden, medan de mindre städerna då omvänt hade en större andel handelsmän och hantverkare (Lilja 1996:67f). Frågan är hur detta förhållande avspeglade sig i urbaniteten. Kan en mindre stad, men en mer homogen grupp stadsbor, haft en tydligare och mer homogen urbanitet än den större, mer blandade staden? Samtidigt var den materiellt manifesterade urbaniteten tveklöst tydligare i de större städerna. I en stad som Göteborg eller Kalmar, innesluten i befästningsverk, med gator i ett prydligt rutnätssystem och med stora stadskyrkor och rådhus, kan den tyckas vara nästan övertydlig. Den som befann sig inne i någon av de städerna kunde knappast tvivla på att hon var i en stad. Men om samma person vid samma tid befann sig i Kungsbacka eller Ulricehamn – hur självklar var stadsidentiteten där? På vilket sätt har man uttryckt urbanitet i städer där de mer manifesta anläggningarna saknas? Är det idén om staden, snarare än en fysisk realitet, som skapar det urbana – och isåfall vems eller vilkas idé ( ig. 1)?

Figur 1. Kopparstick över södra delen av Ulricehamn 1782, sett från Åsunden. Staden framstår som mycket glest bebyggd, samtidigt som husen i lera fall är försedda med två våningar. Gränder och stigar leder ned mot sjön. Några gator syns inte, men Storgatan löper fram i den tätare bebyggelsen centralt i bilden.

Frågan kan också formuleras: hur har den lilla stadens invånare valt att markera sin identitet som just stadsbor? Här kan man studera den materiella kulturen i form av föremål och byggnader (Rosén 2004) och ytterligare en infallsvinkel kunde vara de omfattande odlingsytorna inom städerna. I förstone kan de tyckas antyda att det agrara inte står i motsättning till det urbana, men frågan är om stadsodlingarna ändå något annat än landsbygdens odlingsmark? Det har föreslagits att de kan användas för att studera både det

CHRISTINA ROSÉN

95

praktiska och det njutbara, att de be inner sig i ett gränsland mellan produktion/ekonomi och kulturell symbolik (Lindeblad 2006). Kan ett sådant synsätt vara en väg till en förståelse av en speci ikt urban odlingskultur? Ytterligare ett sätt att formulera frågan är: har de stora befästningsstäderna, nogsamt planerade och utformade efter gängse mönster med gatunät och kvartersindelningar, i högre grad varit kulturellt åtskilda från landsbygden runtomkring och mer uppfattats som något annorlunda? De mindre städerna var inte i samma utsträckning utsatta för planeringsförsök från kronans sida och de regleringar som planerades genomfördes inte alltid (till exempel i Kungsbacka och Skara; Ahlberg 2005:470, 523). Uppfattades småstäderna i högre grad som en del av landsbygden? Samtidigt ska man hålla i minnet att alla städer var juridiskt åtskilda från omgivningen genom lilla tullen och tullstaketet. Staden var i formell betydelse något eget och åtskilt. I ett försök att, om inte besvara, så åtminstone diskutera ovanstående frågor har jag närstuderat några av de allra minsta städerna i Västergötland och Halland, med tonvikten lagd på Ulricehamn och Kungsbacka. Båda dessa har skriftliga belägg och enstaka föremålsfynd från senmedeltid, men huvuddelen av den arkeologiskt undersökta bebyggelsen ligger i tidigmodern tid. Falköping, med rötter i senmedeltid, och Alingsås som grundas 1619 tas också med i diskussionen. Samtliga dessa är mycket små, med ungefär samma areal, så som vi känner den från de äldsta kartorna, och med färre än 50 hushåll i mantalslängderna 1642 (Kungsbacka 1662). Därmed faller de in i gruppen mikrostäder enligt Sven Liljas de inition (Lilja 1996:54). De har också gemensamt att de arkeologiska beläggen för senmedeltida och tidigmodern bebyggelse är få (Broberg 1980; Klackenberg 1981, 1983). Till grund för studien ligger i första hand skriftliga källor i form av kartor, mantalslängder, boskapslängder och bouppteckningar. Källorna behandlar olika aspekter på städernas utseende, ekonomi och materiella kultur och min tanke är att en sammanvägning av dessa källor ska ge ett första utkast till en idé om småstadens urbanitet. De (ännu) fåtaliga arkeologiska resultaten kan sedan fördjupa bilden och med tiden kommer förhoppningsvis nya arkeologiska undersökningar att ge ytterligare infallsvinklar. Detta förfarande betyder inte att jag betraktar det skriftliga källmaterialet som bättre lämpat att diskutera urbaniteten. Min utgångspunkt är att den snarast fångas just i mötet mellan olika källor, i ”tjocka” beskrivningar (Geertz 1993) som tar upp en rad olika aspekter på de tidigmoderna städerna. Att jag här lägger fokus på de skriftliga källorna beror på att de för närvarande är betydligt mer heltäckande än de arkeologiska i just de aktuella städerna. Tidsramen omfattar perioden från omkring 1640 till omkring 1750, med några avstickare in i det sena 1700-talet. Från 1640-talet har vi de första kartorna och de första systematiskt förda mantalslängderna. Några städer har dock inte kartmaterial förrän omkring 1750. Under 1700-talets andra järdedel får vi också bouppteckningar i större utsträckning – i städerna förekommer de

redan från 1600-talets senare del, men på den omgivande landsbygden huvudsakligen först från 1730-talet. Jag har valt fyra teman som på olika sätt belyser urbaniteten och stadens relation till den omgivande landsbygden. Inledningsvis ser jag på bebyggelsestruktur och stadsplan, det vill säga hur staden var organiserad på en mer övergripande nivå med gator, gårdar och social topogra i. Stadens agrara ekonomi, alltså omfattningen av jordbruk och boskapsskötsel, liksom de odlade ytorna inom stadsområdet diskuteras därnäst. Stadsgårdens utseende och stadsbornas materiella kultur berörs med tonvikt på uppgifter ur bouppteckningar. Resultaten från en nyligen genomförd arkeologisk undersökning i Kungsbacka presenteras


96

som en fallstudie. Utifrån dessa olika teman diskuterar jag avslutningsvis hur en urbanitet kan urskiljas – eller inte – i de aktuella städerna.

Bebyggelsestruktur och stadsplan

Med bebyggelsestruktur menar jag här både den övergripande stadsplanen med gator och kvarter och hur de enskilda tomterna organiserats med byggnader, odlingar och andra fysiska strukturer. Detta kan diskuteras med hjälp av historiska kartor och arkeologi, dels på ett övergripande plan, dels (i vissa fall) på kvarters- och tomtnivå. De äldsta kartorna redovisar tomtstrukturer i varierande utsträckning. Själva bebyggelsen i form av hus redovisas sällan, däremot kan vi ofta få en uppfattning om hur stor del av tomten som var bebyggd och hur stor del som användes till odlings- och trädgårdsmark.

Figur 2. Bogesund 1642. Detalj över

stadsområdet infälld. Karta Lantmäteriet.

CHRISTINA ROSÉN

97

Av de städer som diskuteras här har Bogesund den äldsta karterade stadsplanen, redovisad på den geometriska jordebokskartan 1642 ( ig. 2). Redovisningen omfattar åker- och ängsmark, gärdesgårdar, tullstaketet och portarna, schablonmässiga markeringar av stadsgårdar utan numrering och beskrivning samt öppna ytor som inte de inieras närmare. Kartan innehåller 26 gårdsschabloner, att jämföra med 32 tomter i ägoförteckningen. Kyrkan visas också och den är belägen i stadens sydöstligaste del, på samma plats som idag. Man kan ana en genomgående gata, ungefär motsvarande dagens Storgatan, mellan de båda husraderna och en öppen yta mot Åsunden som kan ha fungerat som torg. En stor del av marken, även innanför tullstaketet, är redovisad som åkermark. Vägarna ut från staden är försedda med gärdesgårdar längs sidorna för att skydda åker- och ängsmarken där intill. Strax söder om staden ser vi en bäck med ett lertal skvaltkvarnar. Genom staden går den huvudsakliga passagen för färd längs med Åsundens östra strand.

Figur 3a + b. Bogesund/Ulricehamn 1756 och 1877. Kartor Lantmäteriet respektive Ulricehamns kommun.


98

Drygt hundra år senare, 1756, karteras Bogesund nästa gång, nu under namnet Ulricehamn som den erhåller 1741 ( ig. 3). Bilden har ytligt sett förändrats påtagligt gentemot den äldre kartan. Större delen av stadsområdet är indelat i kvarter och nu redovisas 73 tomter, alltså mer än en fördubbling mot 1642. Stadens yta har också utökats genom att några partier mot öster som tidigare låg utanför tullstaketet nu införlivats med staden och de används huvudsakligen till odlingsmark. Några tomter är obebyggda – de gröna partierna på kartan – men de lesta har bebyggelse. Proportionerna mellan byggnader och trädgårdsmark/kålgårdar redovisas inte på kartan från 1756 men en jämförelse med kartan från 1877 ger vid handen att större delen av staden var obebyggd mark, med sammanhängande bebyggelse huvudsakligen mot Storgatan. Det är inte någon regelrätt rutnätsplan, även om de båda långa gator som motsvarar dagens Storgatan och Bogesundsgatan kan tyckas tillgodose rutnätsplanens krav på långa siktlinjer, liksom de tvärgator som går i stort sett vinkelrätt mot de långa nordsydliga gatorna. Strukturen från 1642 års karta lever dock kvar. Teggränserna i den äldre kartan har blivit tomtgränser och gator på den yngre, men en grundläggande struktur tycks leva kvar och gör det för övrigt än i dag – ett fenomen som kan iakttas i lera städer och som kan knytas till frågan om kontinuitet och iteration i staden,

CHRISTINA ROSÉN

99

hur äldre strukturer på olika sätt återanvänds i yngre perioder (Cornell och Hjertman, denna volym). 1756 års karta över Ulricehamn är försedd med en tomtägarlängd som gör det möjligt att analysera den sociala topogra in i staden, med reservation för att alla stadsbor inte ägde tomter medan andra ägde lera stycken. Bilden blir därmed något schablonmässig ( ig. 4). Det framgår emellertid tydligt att olika kategorier av hushåll var relativt blandade, även om vissa mönster träder fram. Den som närmade sig staden från söder möttes först av färgaren mäster Falckenholms gård på sin vänstra sida, med färgeriet nere vid sjökanten. Till höger låg några mindre tomter som ägdes (och sannolikt beboddes) av en notarie, stadens klockare och av besökare Sundwals änka (besökare var en tulltjänsteman).

Figur 4. Karta över Ulricehamn 1756 med olika kategorier av tomtägare markerade.


100

Figur 5. Kartan över Ulricehamn 1756 med tomtinnehavet för de som ägde lera tomter markerat.

När man närmade sig de centrala delarna av staden, med torg och rådhus, dominerades tomtägarna av handelsmän och rådmän. Särskilt märkbart är att en stor del av stadens största tomter, mellan Storgatan och Åsunden, ägdes av handelsmän. Här hade de plats för stora stadsgårdar av den typ som beskrivs närmare nedan, och närhet till hamnen vid sjökanten. I övrigt var de norra och östra delarna av staden relativt socialt blandade. Här inner vi såväl hantverkare som rådmän och tjänstemän, men också stora obebyggda tomter

som med stor sannolikhet användes till odling. Tomterna närmast torget var inte särskilt stora, men rådmännen dominerar bland tomtägarna.

CHRISTINA ROSÉN

101

Några borgare ägde lera tomter och de stora obebyggda tomterna i stadens utkant ägdes i huvudsak av denna kategori markägare ( ig. 5). De var tre av rådmännen, borgmästaren, tullinspektören Milits och som ende hantverkare kopparslagaren Håkan Blidberg. Han ägde dels en obebyggd tomt i stadens östra del, dels en tomt centralt i staden, bredvid borgmästaren Anders Lundins tomt nära torget. Även hantverkare kunde alltså nå en stark social och ekonomisk position i staden. Denna blandning av olika kategorier i staden, där man visserligen kan se en viss topogra isk skiktning, men där de olika grupperna ändå är relativt blandade har iakttagits också på andra håll, t.ex. i Halmstad (Rosén 1999). Som en motsats, eller åtminstone ett annat sätt att förhålla sig till sociala strukturer i staden, kan vi betrakta Kalmar, där man i den nya staden som anlades på Kvarnholmen vid 1600-talets mitt byggde in en social åtskillnad redan från början, med olikstora tomter i olika delar av staden (Tagesson, denna volym).

Figur 6. Falköping tomtkartan 1696. Kartor Lantmäteriet.


102

Figur 7. Alingsås 1750. Karta Lantmäteriet.

Vi kan studera några andra städer i dagens Västsverige och få delvis andra bilder av bebyggelsens organisation. Den geometriska jordebokskartan över Falköping 1645 redovisar inte den inre strukturen i staden utan endast den omgivande jordbruksmarken, kyrkan, enstaka byggnader, tullstaketet med portar samt två gator/vägar inne i staden. Det är först på kartan från 1696 vi får en bild av staden. Här redovisas tomter, gator och torg och vi får därtill uppgifter om hur tomterna användes. I kartredovisningen särskiljs bebyggda tomter med och utan tillhörande kålgård, tomter som är kålgårdar, trädgårdar, hampland eller bara allmänt obebyggda. Tre små ”fattigtomter” redovisas och ett par ödetomter. Som framgår av ig. 6 ligger de odlade tomterna främst i stadens norra respektive sydöstra del, men det inns också en stor kålgård vid torget. 40 tomter redovisas; då används samma nummer för den bebyggda tomten som för dess kålgård. Proportionerna mellan de olika tomterna framgår av ig. 6. Hur stor del av de bebodda tomterna som bestod av hus och hur stor del som var trädgård får vi dock inte veta ( ig. 6).

CHRISTINA ROSÉN

103

Den äldsta kartan i Lantmäteriverkets samlingar som redovisar Alingsås stadsplan är från 1750 ( ig. 7). I litteraturen kring staden nämns ett par kartor från 1700-talets förra hälft, men jag har inte återfunnit dessa i arkivet. De tycks emellertid inte uppvisa några större skillnader mot 1750 års karta (Bramstång 2001). Staden är ordnad efter en rutnätsplan som är lagd ovanpå den äldre strukturen med Alingsås by (före 1619), prästgården, landskyrkan och den intilliggande byn Stockslycke. Planen är dock inte helt symmetrisk och tvärgatorna löper snett mot huvudgatorna. Hypotetiskt kan planen, liksom fallet var i Ulricehamn, återspegla en äldre markindelning. Liksom de städer som redovisats ovan, är Alingsås en ”grön” stad ännu vid mitten av 1700-talet. De olika tomterna redovisas som bebyggda eller obebyggda, med kålgårdar, trädgårdar, potatisland, tobaksplantering och ängsvall. De gråmarkerade partierna i östra delen av staden är några tomter som nyligen hade brunnit och vilkas användning före branden inte redovisas. Digitaliseringen av innehållet är delvis schablonmässig, då uppgifter om var bebyggelsen respektive odlingsmarken är placerad på tomterna saknas. Proportionerna är däremot redovisade.

Figur 8. Kungsbacka 1750. Staden brann ned 1846, varefter den byggdes upp igen med helt ny rutnätsplan. Karta Lantmäteriet.


104

Figur 9. Utsnitt ur kartan över Vist, Ubbarp m. l. gårdar i Vist socken 1705. Karta Lantmäteriet.

CHRISTINA ROSÉN

105

Kungsbacka är redovisat första gången på en odaterad karta som antas ha tillkommit strax efter försvenskningen vid mitten av 1600-talet. Kartan är mycket schablonmässig och det är oklart om den redovisar en verklig situation eller möjligen tänkta förändringar av staden. Den första tomtkartan är från 1750 ( ig. 8). Den redovisar 64 tomter, de lesta med både bebyggelse och kålgårdar. En digitalisering av innehållet visar även här en mycket grön stad, men sammanhängande bebyggelse framför allt längs Mellangatan som löper från torget i sydväst, förbi kyrkan och vidare mot stadens jordar i nordost men också längs de båda gator som följer Söderåns respektive Kungsbackaåns sträckningar. Kungsbackas stadsplan uppvisar inga som helst likheter med en rutnätsplan. Den följer topogra in med de båda åarmarna, Kungsbackaån och Söderån. Först efter en omfattande brand 1846 ordnas staden efter en rutnätsplan. Så långt städernas varierande utseende. Som en kontrast till stadskartorna ovan kan vi ställa kartan från 1705 över byarna Vist och Ubbarp, vars jordar gränsade till Bogesund ( ig. 9). Någon reglerad bytomt inns inte i någon av byarna. I Vist ligger de fyra gårdarna utspridda över ett större område på båda sidor om Ätran, medan de fem gårdarna i Ubbarp ligger mer samlat, dock inte på en reglerad bytomt. Byarna ligger i hägnadslag och de olika gårdarna har sina ägor blandade med varandra utan någon urskiljbar ordnande princip. Så såg det ut i så gott som alla byar i socknarna runt staden liksom i Sjuhäradsbygden generellt och i stora delar av Halland (Connelid 1999).

Stadsgårdens utseende

Bilden av Bogesund ur praktverket Suecia antiqua et hodierna från 1700-talets början kan knappast ses som ett korrekt återgivande av stadens verkliga utseende vid denna tid ( ig. 10). Vissa drag i bilden kan dock kanske ses som i viss mån överensstämmande med verkligheten. Staden är avbildad från sydöst. Vi ser den överdimensionerade bilden av kyrkan till höger och väster därom en rad av stadsgårdar vid en gata i nordsydlig riktning. Lummiga trädgårdar med många träd utmärker området mellan husraden och sjön. Tullstaketet och södra porten är markerade och framför staketet syns en av de många kvarnar som utnyttjade den kraftiga fallhöjden i bäckarna ned mot Åsunden. Mot denna av allt att döma idealiserade bild kan vi ställa kopparsticket från 1782 ( ig. 1 ovan), där bebyggelsen ter sig betydligt glesare och träd nästan saknas helt på bakgårdarna. Hur det verkligen såg ut i 1600–1700-talets Ulricehamn är mer oklart. Det inns inte någon i sin helhet undersökt stadsgård från någon av de städer som diskuteras här. Däremot inns det några beskrivningar av gårdar i bouppteckningarna från 1600-talets senare del

och framåt. Gårdens utseende och dess olika byggnader är dock inte systematiskt redovisat i bouppteckningarna och i många fall anges endast fastighetens värde och dess belägenhet i staden. I oktober 1689 upprättades bouppteckningen efter rådmannen Håkan Andersson i Bogesund och den ger en detaljerad bild av hur just denna stadsgård var organiserad. Gården var uppdelad på mangården och ladugården. På mangården fanns själva sätestugan, bostadshuset, som var byggt i två våningar med visthus på övervåningen. I bostadsdelen fanns en säng, en långbänk, ett vråskåp, en slagbänk, ett långt furubord, två slagbord och en spis. Inredningen påminner starkt om samtida beskrivningar av bondgårdar och rummet var uppenbarligen avsett för såväl sömn som måltider. Intill stugan fanns en mindre gästkammare, inredd på liknande sätt. Sätestugan inrymde också en matkammare (skafferi) och ett kök med ugnsgruva.


106

Figur 10. Bogesund (Ulricehamn) som den framställdes i Suecia antiqua et hodierna vid 1700-talets början.

Rådmannens gård var stor och försedd med lera mangårdsbyggnader. Förutom sätestugan fanns en gatustuga med murad källare, lera små kammare och två nattstugor. Alla dessa var försedda med sängar och uppvärmning och gården kunde vid behov rymma många människor. Till mangården hörde också en bod, ett brygghus och ett hemlighus. Hemlighusen återkommer i lera beskrivningar av gårdar och verkar närmast ha varit standard i Bogesund vid slutet av 1600-talet. Arkeologiska resultat från andra städer visar att mänsklig latrin användes som gödning, även om det inte omtalades i tidens trädgårdshandböcker. Det var ett tabubelagt område, men latrinen var samtidigt en alltför viktig resurs för att inte användas. Med all sannolikhet tömdes dassen regelbundet och innehållet fördes ut på åkrar och kålgårdar. Hemlighusen verkar också ha använts som dumpningsplatser för hushållsavfall mera allmänt eller så har övergivna ”dassgropar” använts som allmänna avfallsgropar. Latringropar som undersökts arkeologiskt har visat sig innehålla inte bara latrin utan också krukskärvor, trasiga skor och allsköns skräp. Särskilt intressant är att tygtrasor hittats på lera ställen. De kan ha använts som dasspapper eller som mensbindor (t.ex. i Jönköping;

Bramstång m. l. 2012). Håkan Anderssons ladugård hade två lador med loge, ett fästall, ett häststall med plats för sex hästar, ett porthus och ett gammalt svinhus. Bouppteckningen redovisar också boskapen: två kor, en sugga, fyra ungsvin och två hästar. Till den fasta egendomen hörde också åker och äng i gärdena runt staden. Året efter rådmannens död beboddes gården av änkan Ingierd Larsdotter med en fosterdotter, 1 piga, 2 drängar, en handelsman med familj och en dräng. Gården var alltså stor nog att rymma två hushåll. Rådmansänkan Elin Larsdotter, vars dödsbo upptecknades 1710, hade en liknande stadsgård. På tomten vid Storgatan fanns ett bostadshus med stuga, kök och två kamrar och en källare. Ut mot gatan fanns en tvåvåningsbyggnad som inrymde gäststuga och några

CHRISTINA ROSÉN

107

oinredda rum. Därtill hade hon ett brygghus, en liten ”bråtabod” och en ladubyggnad med stall och fähus. En enklare stadsgård möter oss i bouppteckningen efter tullskrivaren Håkan Hallerberg 1708. Här fanns en sätesstuga med spis och bakugn, säng, bord och bänkar. Ett brygghus och en källarstuga fanns här också, liksom två små stall och även här ett hemlighus. Tullskrivaren delade en kåltäppa ”på kvarnebacken” med rådmansänkan Elin Larsdotter, men någon åker- eller ängsmark redovisas inte. Inte heller redovisas några jordbruksredskap i bouppteckningen. En bild av hur en 1600-talsgård i Kungsbacka kunde se ut har vi i bouppteckningen efter borgmästaren Jacob Erlandsson 1677. Beskrivningen förtjänar att citeras i sin helhet: ”Gården i Kungsbacka bestående av en byggning till gathus med murad källare under och loft på, täckt med tegel och kalk till innersidan i gården med bakugn och spis, liten husbyggning in i gården bestående av stuga med spis uti och en liten kammer, täckt med näver och torv, 1 lada med stolpar, loge (?) och stall, täckt med bräder, 1 brygghus, 1 kryddgård med plankverk omkring” Som en kontrast till de högborgerliga bouppteckningarna kan vi ställa den efter hustrun Börta Nilsdotter på Söndergatan i Kungsbacka 1701. Hon efterlämnade ”hus och kammar”, en brun tröja ”som något sletin war”, ett brunt skört ”war bränt”, en gammal kista och en gammal järngryta. Bouppteckningsmannen konstaterar också att ”sängkläder fantz inga”. Från Alingsås har vi endast yngre bouppteckningar som sporadiskt redovisar stadsgårdarna. År 1744 upptecknades boet efter Catharina Eriksdotter, hustru till Anders Hodell. På tomten vid Nolgatan fanns en byggnad i två våningar med två rum på varje våning. Övervåningen var oinredd. Inne på gården fanns en liten byggnad med bod och brygghus med källare under. Från 1754 har vi en beskrivning av en gård som tycks vara under uppbyggnad, i bouppteckningen efter Jon Walins hustru Karin Svensdotter. Huset bestod av tre rum, alla uppvärmda. Källare ska grävas och muras. På tomten fanns också en liten smedja. Någon i sin helhet undersökt stadsgård har vi alltså inte från de städer som diskuteras här. I det närbelägna Jönköping – förvisso en betydligt större stad – har däremot ett lertal gårdar undersökts. Bland många exempel kan vi här se på en tomt i utkanten av staden, på den så kallade Svenska maden, i ett kvarter som huvudsakligen beboddes av hantverkare och stadstjänare. Kvarteret togs i anspråk för odling på 1620-talet och på den aktuella tomten uppfördes sedan en långlivad huslänga, invid tomtgränsen med gaveln mot gatan. Den tycks ha använts från 1640-talet och fram till tidigt 1700-tal, visserligen med ombyggnader och förändrade funktioner, men utan någon större omstrukturering ( ig. 11). Huset var indelat i fyra rum och hade en latrin invid gaveln mot gården. Rummen har identi ierats som ett magasin eller bostadsrum med ett välstädat plankgolv och en eldstad. Invid detta låg ett svårtolkat utrymme som möjligen var en verkstad och/eller smedja. Det hade plankgolv i lera nivåer och under dessa fanns ett lergolv. I rummets sydvästra del fanns ett spisfundament. Därefter följde ett köksutrymme, där jordprover visade spår från matlagning, till exempel i form av bränd säd. Spisfundamentet låg i rummets nordvästra del och delade murstock med ”smedjan”. Golvet bestod av trampad lera, förstärkt med stora lata sandstenar. Det sista rummet, längst in mot gården, verkar ha haft lera olika funktioner, bland annat som förrådsutrymme för iskeredskap. I vad som tolkades som resterna efter en trälår eller liknande fann man via makroanalys spår från iskehantering i form av isk jäll och tråd ibrer från nät. Rummet hade ett vällagt stengolv. Här har vi ett konkret exempel


108

på den typ av lerrummigt hus, med möjlighet att värma lera rum, och med ”hemlighus” som mött oss i bouppteckningarna. Med tiden kommer denna stadsgård att bebyggas med lera ekonomibyggnader inne på gården och under 1700-talets senare del verkar ännu ett

bostadshus att byggas här. I husförhörslängden 1713 redovisas endast ett hushåll på tomten, men mot senare delen av århundradet bor här upp till 4–5 hushåll samtidigt (Bramstång m. l. 2012) Den samlade bilden av beskrivningarna ovan är alltså att det var påtagliga skillnader mellan olika stadsgårdars storlek och utseende. Detta är givetvis inget nytt. Att det var stora sociala skillnader inom städerna är välkänt och resultaten ovan förstärker bara detta faktum. Det är däremot intressant att jämföra stadsgårdarnas utseende med landsbygden. I bouppteckningsmaterialet från Redvägs härad (där Ulricehamn ligger) saknas emellertid detta slag av detaljerade beskrivningar och i avvaktan på tillfälle att undersöka förekomsten av andra källor till gårdarnas utseende får vi använda den mer allmänna kunskapen. Många funktioner och hustyper var gemensamma för stadsgårdarna och landsbygdens gårdar. Men medan landsbygdens gårdar oftast endast hade ett uppvärmt, lerfunktionellt rum, stugan, där såväl folk som en del mindre fä ick samsas vintertid,

verkar stadsgårdarnas bostadsdel ha haft en annan utformning. Det som tycks utmärka stadsgårdarna, åtminstone de större, är förekomsten av betydligt ler uppvärmda rum, av lera kammare och sovrum och helt andra möjligheter till avskildhet. Murade källare eller

källarstugor verkar ha varit närmast standard, av bouppteckningarnas beskrivningar att döma. Till en del kan detta förhållande förklaras av framför allt handelsmännens behov av

Figur 11. Ett lerrummigt 1600-talshus från undersökningen av kvarteret Dovhjorten i Jönköping. Foto: RAÄ UV.

CHRISTINA ROSÉN

109

att kunna inhysa många människor, särskilt i samband med marknadsdagar och att kunna hålla varulager. Men lerrummigheten är inte begränsad till handelsmännens gårdar och man kan också se den som ett uttryck för en modernitet, där önskemålet att kunna avsätta skilda rum för olika ändamål är en del (Rosén 2007 m.ref.). Detta slags modernitet kan då ses som en del av urbaniteten.

Befolkning och agrar ekonomi – exemplet Bogesund

De allra minsta städerna i Västsverige var ibland till synes inte större än en del av bondbyarna, framför allt om man jämför med de stora byarna i slättbygderna. En sådan jämförelse är emellertid meningslös om man inte sätter städerna i relation till den närmast omgivande landsbygden och det natur- och kulturlandskap som karaktäriserar stadens omland. Åren kring 1640 är en bra utgångspunkt för en sådan diskussion. Från dessa år har vi dels mantalslängderna, med uppgifter om antalet hushåll i staden, dels lera geometriska jordebokskartor som anger storleken på odlingsmarkerna. Därtill kan läggas boskapslängderna, som fördjupar bilden av städernas agrara ekonomi. År 1642 hade Bogesund (Ulricehamn) 35 hushåll med 57 mantalsskrivna personer, vilket inte är samma sak som antalet boende i staden – siffran används här som en utgångspunkt för jämförelser. Kartan från samma år redovisar 32 tomter med tillhörande åker och äng av varierande storlek. Den största åkerarealen innehades av Sven Helgesson som hade 6 ¼ tunnland åker och skördade 18 lass hö årligen. Enligt boskapslängden från 1640 hade han en häst, två stutar, sex kor, två kvigor, fem äldre och tre yngre får samt ett äldre och två yngre svin. I övrigt varierar stadsbornas åkerinnehav påtagligt. Två tomter hade strax över fyra tunnland, nio tomter mellan tre och fyra tunnland, fyra tomter mellan två och tre tunnland, sex tomter mellan ett och två tunnland och slutligen nio tomter under ett tunnland De största grupperna var alltså de som hade 3–4 respektive mindre än ett tunnland åker ( ig. 12).

0

2

4

6

8

10

över 6 5 till 6 4 till 5 3 till 4 2 till 3 1 till 2 under 1

Figur 12. Antalet gårdar med olika mängd åkermark (i tunnland) i Ulricehamn enligt den geometriska jordebokskartan 1642.

Tomterna med lägst åkerinnehav låg i storleksordningen 1/10 tunnland, alltså knappt 500 kvadratmeter. De hade i allmänhet ingen ängsmark och ingen boskap. Åkerytan var alltså närmast att betrakta som en kålgård som gav ett visst bidrag till matförsörjningen, men knappast mera, även om det förvisso är fullt möjligt att odla ganska stora mängder mat på den ytan.


110

Figur 13. Karta över de omgivande jordregisterenheterna. Varje punkt representerar en jordeboksgård. Området domineras av ensamgårdar. Notera att inga bebyggelser i stadssocknen utöver staden är kända från samtida källor.

Vad detta åkerinnehav representerade i fråga om försörjning kan vi få en uppfattning om genom att jämföra med den omgivande landsbygden ( ig. 13). I de socknar som omger Bogesund dominerade ensamgårdar och små byar på några få gårdar. De största byarna var Brunn med 8 gårdar, Hössna med 9 gårdar och Marbäck med hela 11 gårdar. De allra lesta jordregisterenheter bestod dock bara av ett enda hemman. Här är det dock viktigt att

poängtera att det som på kartor och i jordeböcker betraktas som en gård i praktiken kan ses som en mindre by, med lera hushåll och ibland lera tomter. Två till fyra hushåll per gård var vanligt under denna tid, även om det förvisso fanns gårdar med bara ett hushåll också. Stadsgårdarna verkar i de lesta fall endast ha hyst ett hushåll – jämför 35 hushåll i mantalslängden 1642 och 32 stadsgårdar på kartan från samma år. Några stadsgårdar bör dock ha hyst mer än ett hushåll, särskilt om man tar i beaktande att mantalslängden saknar uppgifter om eventuella skattebefriade hushåll. Men det är inte helt rättvisande att jämställa gårdar på landsbygden och i staden, även om de bär samma beteckning i de samtida källorna.

CHRISTINA ROSÉN

111

Åker 1640-tal Hel Halv 1/4Brunn sn 7,1 3,1 1,35Hössna sn 5,9 3,6 2,4Vist sn 6,4 3,8 5,5Tvärred sn 5,9 2,4 2,5

Uppgifter om åkerarealen i de geometriska jordebokskartorna från 1640-talet för respektive hela, halva och järdedelsgårdar i de omgivande socknarna. Siffrorna anger medianvärdet för tunnland per gård.

Uppgifter ur en husförhörslängd från 1690 ger en liknande bild. Här redovisas 38 tomter och på de allra lesta inns bara ett hushåll. Några undantag inns, ett är tomt nr 8, där mäster Johan Fällberedare och hans hustru Elin Jönsdotter bor tillsammans med sonen Johan Johansson, likaledes fällberedare, och hans hustru Maria Biörsdotter. Ett annat är tomt 22, som änkan Ingierd Larsdotter och hennes fosterdotter bebodde tillsammans med en handelsmannafamilj. I normalfallet är det emellertid ett hushåll per stadsgård. Storleken på dessa hushåll varierar enligt husförhörslängdens uppgifter mellan 1 och minst 9 personer, inklusive barnen. Tabellen nedan redovisar åkerareal per gård i socknarna runtomkring Ulricehamn, fördelat på hela, halva och järdedelsgårdar. I staden är det endast Sven Helgessons gård som placerar sig storleksmässigt i nivå med en helgård. En stor grupp stadsgårdar har ett åkerinnehav motsvarande en halvgård och ytterligare en stor grupp är mindre än en järdedelsgård. Man ska dock hålla i minnet att åkerarealen på åtminstone de större av

landsbygdens gårdar ska fördelas på ler hushåll än vad fallet är på stadsgårdarna. I detta perspektiv är en del av stadsgårdarna påfallande stora.

En annan företeelse som kan studeras utifrån de geometriska jordebokskartorna är graden av integration i det omgivande agrarlandskapet. Kartan över Bogesund 1642 redovisar mestadels gärdesgårdar i gränserna mot omgivande byars mark och mot utmarken. I norra delen av kartan, i gränser mot Vist socken, ser vi att gränsen i stället är markerad som en röd, prickad linje ( ig. 14). Detta innebär att det är en ägogräns, men inte en fysisk gräns. Det var möjligt att passera fritt mellan ägorna i Bogesund och de intilliggande byarna Vist och Ubbarp – ägorna låg i hägnadslag, det vill säga man samarbetade kring åkerbruk och ängsslåtter för att slippa en del av det tunga arbetet med att hägna in marken och hålla gärdesgårdar i stånd. Samma fenomen möter oss i kartan över Falköping 1645 – stadens ägor låg delvis i hägnadslag med omgivande byar. Den nära anknytningen till den omgivande bygden förstärktes i Bogesund också av att en viktig färdväg löpte rakt igenom staden. Andra samtida städer uppvisar en annan typ organisation av ägorna. Situationen i Alingsås är lite svårtolkad, men kartan över den angränsande byn Stockslycke 1688 visar att en del av stadens jordar låg i hägnadslag och i viss ägoblandning med byn. Situationen kan avspegla Alingsås agrara förhistoria – staden blev en stad först 1619 och var dessförinnan en by med några få hemman. Kungsbacka, slutligen, ger utifrån kartmaterialet intryck av att vara helt separerat från den omgivande landsbygden. Staden har på en karta från 1729 sina jordar i ett åker- och ängsgärde norr om stadsbebyggelsen och en beteshage väster därom. Båda gärdena är väl avgränsade med hägnader mot de omgivande byarna Tölö och Varla. Boskapslängderna ger oss detaljerade uppgifter om antalet djur av olika slag och åldrar. Detta avspeglar de många olika sätt som djuren användes och värderades på – som köttdjur, avelsdjur, dragdjur, till försäljning och som ull- och skinnproducenter. I tabellen nedan har dessa detaljerade uppgifter slagits samman så att endast de olika djurslagens förekomst redovisas. Generellt sett är antalet djur per gård lägre på stadsgårdarna än på den omgivande landsbygdens gårdar, men liksom för åkerarealen får vi ta hänsyn till att antalet hushåll per gård oftast var större på landsbygden. Skillnaden minskar därmed. Den


112

Figur 15. (nedan) Detalj ur kartan över Falköping 1645. Karta Lantmäteriet.

Figur 14. Detalj ur kartan över Bogesund 1642. Den röda prickade linjen i gränsen mellan stadens ägor och de omgivande i Vist och Ubbarps byar visar att där inte fanns någon gärdesgård utan att man fritt kunde passera mellan ägorna. Karta Lantmäteriet.

CHRISTINA ROSÉN

113

1620-tal Oxe/stut Ko/kviga Får Getter SvinVist 2,4 6,1 6,6 4,2 2,7Brunn 3,2 6,7 3,9 4,6 2,5Hössna 5,3 7,6 5,9 2,9 2,1Bogesund 0,4 2,7 2,2 0 1,4

Alla stadsbor i Bogesund hade inte djur. De allra lesta hade tillgång till odlingsmark om än av varierande storlek, men något färre hade djur. Boskapslängden 1629 förtecknar 29 hushåll med djur, 1640 års längd tar upp 26 (mot 32 stadsgårdar med mark på kartan 1642). Antalet djur per hushåll varierade stort. De största djurägarna hade ett 20-tal djur av olika slag, framför allt kor och får, ett mellanskikt hade runt 4 kor och kvigor plus ungefär lika många svin medan lera andra bara hade någon ko och en gris. Djuren var betydligt mindre än dagens lantbruksdjur – visserligen pågick arbete med förädling på sina håll, men osteologiska resultat från en undersökning i Kungsbacka visade att nötdjuren genomgående var småväxta. Den storleksökning som började slå igenom under 1600–1700-talen till följd av förbättrad avel syntes inte i materialet från Kungsbacka (Vretemark 2012). Hur situationen var i Bogesund känner vi inte till i brist på osteologiskt material. Den samlade bilden av kartorna och boskapslängderna är alltså att den agrara ekonomin var högst närvarande i Bogesund. Några stadsgårdar har drivit jordbruksverksamhet i en skala som liknar den omgivande landsbygdens och kanske t.o.m. haft det som huvudsaklig inkomstkälla medan andra har haft blygsammare agrar verksamhet eller ingen alls. Stadsbornas övriga sysselsättningar och inkomstmöjligheter är relativt svåra att komma åt i källmaterialet. I mantalslängderna anges ibland en yrkestitel, men som Claes Westling har visat i sin studie av Vadstena och Skänninge inns det en risk att mantalslängdernas uppgifter om sysselsättning ger en alltför förenklad bild. Genom att lägga samman lera olika typer av källor har han visat att det i dessa städer fanns en betydligt större bredd av sysselsättningar än vad mantalslängderna visade (Westling 2002). I Bogesund redovisar mantalslängden 1642 följande hantverkare: en guldsmed, två

Medelvärdet per gård för de olika djurslagen i boskapslängderna från 1620-talet i Bogesund och dess omgivande socknar.

tydligaste tendensen blir då att oxar/stutar var ytterst få i staden, att getter inte förekom överhuvudtaget och att svinens andel relativt sett var större. Detta kan åtminstone till en del förklaras av praktiska omständigheter; behovet av dragdjur var mindre eller obe intligt på de minsta åkerytorna; man har inte deltagit i handel med boskap i staden på samma sätt som i grannsocknarna (?); getter är hopplösa att stängsla in i stadsmiljö och kan ställa till med mycket skada när de rymmer medan svin lämpar sig utmärkt för bakgårdsuppfödning på mindre ytor. Fjäderfä redovisas inte i boskapslängderna men osteologiska fynd från samtida städer visar på en omfattande konsumtion av fågel, både av höns och gäss – även kalkon i vissa städer. Det är högst sannolikt att man höll en del sådana på stadsgårdarna. Osteologiska resultat från lera städer visar att konsumtionen av kött i städerna främst bestod av nötkött, men som vi sett kompletterat med gris och fågel. Fiskkonsumtionen i vissa städer verkar också ha varit betydande, men är inte lika lätt att urskilja i det osteologiska materialet, där man inte alltid kunnat vattensålla lagren (Vretemark 2012; muntligen). Det kött som inte producerades inom staden köptes från området runtomkring. Områdena med ensädesbruk i Sjuhärad hade en klar inriktning på boskapsproduktion och sålde animalier mot spannmål, vilket man inte var självförsörjande på, och ick därmed en kalorimässig vinst – mer mat per arbetsinsats (Andersson Palm 1998).


114

skräddare, en skomakare, en smed och en glasmästare. Husförhörslängden 1690 ger titeln mäster åt en rad personer, dock preciseras hantverket bara i vissa fall. Tre fällberedare, en hattmakare, en kittelsmed och en skräddare – som för övrigt bodde som inhyses i tullstugan - är de enda som anges. Däremot får vi här en bild av dem som bodde i staden utan att betecknas som hantverkare – en notarie, en tullare, en tullskrivare, en båtsman och en ”dagakarl” representerar de olika skikt i staden som inte tillhörde borgerskapet. De allra fattigaste omtalas endast som ”några fattige inhysesfolk”. Inga kvinnor har direkta yrkestitlar, de är hustrur, änkor eller pigor. Tomtlängden till kartan 1756 uppger titel på så gott som alla tomtinnehavare – det ska dock åter poängteras att alla stadsbor inte ägde tomter. Tomtägarlängden ger därmed inte en fullständig bild av stadens hushåll. De hantverk som nämns här är kopparslagare, garvare, glasmästare, målare, hattmakare, färgare, snickare, trädgårdsmästare, skomakare, skräddare, ”gylldemakare”, guldsmed, sadelmakare och en smed, alltså en betydligt större variation än vad vi ser i de äldre källorna. Om detta avspeglar en faktisk situation eller endast källäget är inte helt klarlagt.

Materiell kultur i bouppteckningarna

Bouppteckningarna ger en bild av den materiella kulturen i hemmen – dock inte hela bilden. Uppteckningen var en värdering av boets värde och de föremål som redovisades är de som hade någon sorts ekonomiskt värde, även om det inte alltid var så stort. Flera jämförelser med arkeologiska material har dock visat att vissa typer av föremål systematiskt verkar saknas i bouppteckningarna och det gäller framför allt den enklare keramiken (Nilsson Schönborg & Rosén 2003). Bouppteckningarna visar inte heller vilka föremål som var i bruk när den upprättades. En del av de förtecknade föremålen kan ha varit ur bruk och ålderdomliga, inte något som användes i det dagliga livet. Epitetet ”gammal” används ibland och ger en ingervisning om vad som kanske inte användes längre. Det är en källkritisk aspekt på bouppteckningarna som man måste beakta när man använder detta material för att diskutera föremålens roll som identitetsskapande, samtidigt som den är svår att komma åt. En jämförelse mellan bouppteckningar från Ulricehamn och den omgivande landsbygden i Redvägs härad visar att det i de allra lesta hem fanns ett basinventar med jordbruksredskap, textilier och husgeråd som åtminstone ytligt sett var relativt likartat. Därtill fanns en grupp av särskilt ekonomiskt värdefulla ting, i allmänhet i ädelmetaller, som var tydliga statussymboler, till exempel hos handelsmannen Johan Hoberg och hans hustru Elena Bogström som år 1719 efterlämnade guldringar, silverkannor och –bägare, lera andra silverföremål, lera mässingsljusstakar och andra metallföremål. Rådmannen Håkan Andersson (d 1689) hade en del tennfat och tallrikar liksom ljusstakar i tenn och mässing. Två ljusplåtar att hänga på väggen fanns i rådmanshemmet, där man också hade keramik och glas i form av ”holländske krus” och glasbuteljer. Borgmästaren i Kungsbacka, Jacob Erlandsson, avled 1677. Han tillhörde en högborgerlig krets, ägde en magasinsbyggnad i Göteborg utöver stadsgården i Kungsbacka och verkar alltså av allt att döma ha sysslat med handelsverksamhet. Den största enskilda kategorin föremål i hans bouppteckning är textilier. Mängder av lakan, silverbroderade örngott, silkessömmade handkläden, hålsömmade dito med vitbrodyr, dukar av olika kvaliteter, dynor, bordstäcken och bolstrar vittnade om hushållets sociala status och detta är en rikedom vi endast inner i de högborgerliga hemmen. Sparlakan – sängomhängen

CHRISTINA ROSÉN

115

Statusföremål i form av ädelmetaller förekom såväl i staden som på landsbygden, även om deras utformning kunde skifta och detsamma gäller textilier. Inom parentes kan här nämnas guldsmederna i delar av Skåne, som tillverkade två helt olika typer av smycken och andra föremål, den ena till stadsborna, den andra till bönderna på den omgivande landsbygden, de så kallade dräktsmyckena (Hanssen 1952). Några kategorier av föremål utmärker sig dock genom att förekomma nästan uteslutande i stadsmiljö. Dessa är kärl i porslin och fajans (eller stengods), böcker utöver bibel och psalmbok, speglar och tavlor (i viss mån även en del möbeltyper, som stolar). Samtliga bouppteckningar från åren 1737–38 i Ulricehamn och det omgivande Redvägs härad har kontrollerats (de första åren som vi har bevarade bouppteckningar från landsbygden). I bouppteckningarna från landsbygden förekommer dessa föremålstyper bara som ytterst enstaka undantag medan de i staden förekommer nästan regelmässigt från 1700-talets andra järdedel och framåt och sporadiskt från 1600-talets andra hälft. Alla föremålstyper förekom inte i alla hem, men de bildar ändå en urskiljbar grupp av föremål som vi för enkelhetens skull kan kalla urbana ( ig. 16).

Figur 16. Urban keramik. Fajanskärl från undersökningen av kvarteret Dovhjorten i Jönköping. Foto: Lena Troedson.

– till minst fyra sängar var också en viktig del av inventarierna. Sängen och framför allt dess textilier var en viktig statussymbol. I Jacob Erlandssons bouppteckning nämns tre ståndssängar, alltså fristående sängar till skillnad från inbyggda sådana, på vilka de påkostade sängomhängena placerades. Vi kan också ana oss till att barnen hade separata sovplatser, det upptas ”1 lijten barne slobenk” och bland textilierna nämns örngottsvar för barn och ”vaggelakan”. Utöver sängarna var hemmet inrett med lera kistor och skåp. Flera bord av olika storlekar fanns i hemmet liksom åtskilliga stolar, några klädda med rött läder, andra med grönt kläde – barockens modefärger. De gäster som satt på dessa stolar kunde också beundra några målningar ”nogre stycken små skillerij” liksom en spegel med svart ram, också detta en typisk detalj i barockens inredningsmode.”


116

Arkeologiska resultat: exemplet Kungsbacka

Från de städer som diskuteras här inns endast ett fåtal större undersökningar. I Alingsås har lera förundersökningar och ett par slutundersökningar genomförts. De senare har framför allt berört hantverkslämningar i form av ett garveri och rester efter keramik- eller kakeltillverkning (Bramstång 2001 m.ref). Inga mer omfattande lämningar efter någon av stadsgårdarna har undersökts. I Ulricehamn har lera mindre undersökningar, främst förundersökningar, genomförts, senast en förundersökning i kv. Nordafrika, nära stadskyrkan, där vi hoppades inna spår av de stadsgårdar som legat i kvarteret åtminstone sedan 1640-talet enligt den

äldsta kartan. Vi fann dock inga lämningar som var äldre än 1800-talet. Det överensstämmer med den generella bilden från de arkeologiska insatserna i staden, där de lämningar man påträffat sällan har varit äldre än 1700–1800-tal. Det inns enstaka nedslag i senmedeltid och 1600-tal, men just bara enstaka (Rosén 2011 m.ref.). I Falköping har endast några förundersökningar genomförts, utan att de lett vidare till slutundersökningar (FMIS). Den arkeologiska situationen i Kungsbacka är något bättre. Genom åren har arkeologiska (för)undersökningar och antikvariska kontroller berört nästan samtliga kvarter och gator i den centrala staden. Ett fåtal slutundersökningar har också genomförts. Över så gott som hela den nuvarande stadsytan har man dokumenterat ett kulturlager – sannolikt mestadels ett odlingslager – av varierande tjocklek från ett par decimeter till närmare metern. Sten- och träkonstruktioner har man däremot bara påträffat i mycket begränsad omfattning. På ett fåtal platser, framför allt i stadens västra del, har man dock undersökt bevarade bebyggelselämningar med dateringar från 15/1600-tal fram till stadsbranden 1846. Det enda riktigt tydliga spåret av 1400-talets Kungsbacka är stadskyrkan, som före branden låg på det som nu är norra delen av Stortorget (Carlsson & Rosén 2012 m.ref.).

Figur 17. Översikt över den undersökta tomten i Kungsbacka. Foto: Caj Carlstein.

CHRISTINA ROSÉN

117

Sommaren 2011 undersökte RAÄ UV Väst den södra delen av nuvarande Stortorget, som var tomtmark före stadsbranden 1846. Undersökningen omfattade större delen av en tomt, enligt kartan från 1750. Den låg ut mot dåtidens huvudgata, Mellangatan, men partiet allra närmast gatan var inte åtkomligt för undersökning. Resten av tomten har undersökts i sin helhet. Här bodde först krögare och sjöfarare, sedan en hattmakare och sedan en kopparslagare. Trots sitt centrala läge vid Mellangatan, mellan torget och kyrkan, verkar tomten inte ha hyst någon permanent bebyggelse före 1700-talet. Marken var odlingsmark och man förde hit avfall och gödsel som jordförbättring. Det var svårt att datera den första bebyggelsen med någon större precision, men den verkar ha tillkommit kring mitten av 1700-talet. Vi kunde inte identifera något bostadshus, men väl en mindre byggnad som kan ha varit verkstad, en gårdsyta och ett gränsdike som man använt till avfallsdumpning. Sannolikt har bostadshuset legat på den icke undersökta delen av tomten mot Mellangatan. Större delen av tomten användes till odling genom hela 1700-talet. Först en bit in i 1800-talet tillkommer en ekonomibyggnad på dess inre del ( ig. 17). Hur bostadshuset såg ut under 1700-talet kunde vi alltså inte komma åt på arkeologisk väg. Det är möjligt att rester av det inns kvar under dagens gata. Från den första brandförsäkringen 1836 får vi dock en bild av hela gården. Där fanns ett bostadshus i en våning av trä på stenfot, fem rum, två skorstenar och lera uppvärmningskällor. Vidare fanns här en kopparslagarverkstad och ett uthus i korsvirke med stall, fähus, lada, vagnbod och gödselstad. Några år senare byggde man en ladugård (Johansson & Grill 1966:113). Vid denna tid hade man alltså boskap på gården. Bouppteckningarna från 1700-talet innehåller emellertid ingen boskap alls och det inns inga direkta spår av slakt i det osteologiska materialet. Det verkar alltså som om djurhållningen kommer till vid ett sent skede på just denna tomt. Fynden i form av föremål var ganska få och detta är något som iakttagits också vid andra undersökningar i Kungsbacka. Avfallshanteringen verkar man ha löst genom att slänga trasig keramik och annat skräp i diket vid tomtgränsen – nästan alla fynd hittades i detta dike och i en intilliggande avfallsgrop. Matrester, latrin och annat organiskt avfall har rimligtvis förts ut som gödsel och jordförbättring. Trots att fynden var få så var andelen porslin, fajans, stengods och inte minst lintgods ganska hög i förhållande till det sannolikt lokalt tillverkade rödgodset. Kungsbacka må ha varit en liten och glest bebyggd stad, men man hade goda kontakter med omvärlden, både med närheten till Göteborg och genom den nära anknytningen till skepparna på Onsalahalvön. Ett par av fynden är tydliga belägg för dessa kontakter. I gränsdiket påträffades ett av de mera märkliga keramikfynden, en del av handtaget till en stengodskanna av så kallat Yixing-gods, tillverkat i Kina ( ig. 18). Kärl av denna typ var avsedda för inhemskt bruk, men kan ha tagits med i lasten av personer med anknytning till Ostindiska kompaniet. Liknande kärlfragment är mycket ovanliga men har påträffats i enstaka exemplar i Göteborg och i Jönköping (Nilsson Schönborg 2001; Rosén, artikel under utarbetande). En skärva av kinesiskt porslin skiljer sig också från mängden. Den är dekorerad i ett mönster med guld och brunt och skulle kunna komma från en specialbeställd servis ( ig. 19). Vem som i så fall skulle ha beställt den vet vi inte, men tankarna går till styrmannen Jacob Hellman, som bodde på tomten. I hans bouppteckning från 1787 förtecknas 6 ”porcelains taldrikar” och 4 par tekoppar. Om det var någon av dessa vi fann vid utgrävningen är givetvis svårt att veta, men porslin fanns i alla fall i hushållet (Rosén 2012).


118

Figur 19. En skärva, förmodligen från en tallrik, i kinesiskt porslin, 1700-tal. Kanske kommer den från en specialbeställd servis? Foto: Lena Troedson.

Figur 18. Skärvan kommer från handtaget till en tekanna i kinesiskt stengods, 1700-tal. Foto: Lena Troedson.

CHRISTINA ROSÉN

119

Detta var första gången vi hade möjlighet att undersöka en hel tomt i Kungsbacka och grävningsresultaten visar tydligt varför det är så svårt att fånga stadsgårdarna vid mindre förundersökningar. Endast en liten del av ytan var bebyggd och fynden var koncentrerade till i huvudsak ett dike och en grop. Bilden vi får av staden är densamma som kartmaterialet ger – en glest bebyggd stad med stora odlingsytor. Eftersom vi hade möjlighet att öppna en större yta så kunde vi se denna struktur tydligt. Vi kunde också genom arkeobotaniska analyser bekräfta antagandet om att de ”tomma” ytorna använts till odling. Det är mycket troligt att det sett ut på samma sätt i de andra städer som diskuteras här, även om vi inte har lika tydliga arkeologiska belägg för det.

Urbant, ruralt – flytande gränser?

Ovan har jag diskuterat en rad olika företeelser som kan användas för att studera begreppet urbanitet i de minsta städerna i Västsverige. Nyckeln till en förståelse av den lilla stadens urbanitet ligger dock inte i att studera isolerade faktorer utan i att se hur stadsborna formade sin tillvaro i kontrast mot den omgivande landsbygden på en rad olika, mer eller mindre subtila sätt, genom val av föremål, genom bostadens och hela stadsgårdens utformning. Även sådant som stadsborna inte till fullo styrde över själva, som den övergripande stadsplaneringen, är givetvis en del av urbanitetens uttryck. Den samlade bilden från både kartorna och de arkeologiska resultaten är glest bebyggda städer, med stora gröna ytor. Trädgårdar, kålgårdar och annan odling innanför stadsgränsen har förekommit sedan medeltiden och är inget nytt för de tidigmoderna städerna (Lindeblad 2006:302). En intressant företeelse är däremot nyanseringen i beskrivningen av de olika typerna av odlad mark. Kring landsbygdens gårdar i det undersökta området är den odlade marken på och närmast gårdstomten normalt endast beskriven som ”kålgård” eller ”humlegård”, om den överhuvudtaget har någon särskild beteckning. Lantmätaren hade att klassi icera och mäta den odlade marken för att kunna genomföra ett skifte eller en värdering. I det sammanhanget var de små kålgårdarna kring gårdarna av mindre betydelse. Nyanseringen var betydligt större i staden, där lera kartor skiljer noggrant mellan olika typer av odlad mark. Vi ser kålgårdar, trädgårdar, tobaksland, hampaland, potatisland o.s.v., olika i de olika städerna. Detta förhållande väcker frågan om odlingarnas praktiska och sociala betydelse i staden. Är det möjligt att se just denna differentiering och detaljerade redovisning av odlingsytorna som en del av urbaniteten – och om så; hur? Karin Lindeblad noterar från Vadstena att det var stadens mer prominenta borgare, rådmän och borgmästare, som hade trädgårdar och att trädgården där skulle vara ett uttryck för hushållets sociala ställning (Lindeblad 2006:305). I det västsvenska materialet är det svårt att urskilja en lika tydlig trend, även om man kan notera från Alingsås 1750 att trädgårdarna tycks vara något större än de kålgårdar, potatisland och tobaksplanteringar som redovisas på kartan ( ig. 7 ovan). I Ulricehamn såg vi att innehavet av stora obebyggda och sannolikt odlade tomter tycks vara knutet till borgare med en högre status. Det vore också intressant att ställa de arkeobotaniska resultaten som visar vad man odlade i städerna mot motsvarande resultat från landsbygden, men än så länge saknas de senare. Undersökningar från lera tidigmoderna städer i Syd- och Mellansverige visar på en differentierad odling av lera slags köksväxter, liksom av krydd- och medicinalväxter och prydnadsväxter ( lera växter kan givetvis passa in i olika kategorier). De visar också på konsumtion av bär, sannolikt plockade på den omkringliggande landsbygden, och av importerade frukter, som ikon och citroner (dessa kan förvisso odlas i Skandinavien, men inte på friland – de kräver särskilda resurser).


120

Det ligger nära till hands att se den varierade konsumtionen av vegetabilier som ett uttryck för urbanitet, men i avsaknad av jämförelsematerial får det ännu så länge vara en öppen fråga. Man kan dock dra en parallell till nyligen genomförda undersökningar i Jönköping, där konsumtionen av kött tydde på en statusmässig medelklass i staden, men där vi också fann spår av en mer ”lyxig” konsumtion av frukt (Bramstång m. l. 2012; Tagesson & Nordström 2012:116ff). Här inns mycket att arbeta vidare med. När det gäller agrar verksamhet i betydelsen åkerbruk och boskapsskötsel på jordarna utanför stadsgränsen uppvisar de undersökta städerna olika grad av sådan, liksom av interaktion med den omgivande landsbygden. I Ulricehamn hade lera stadsbor en omfattande jordbruksverksamhet, så pass omfattande att den kanske i vissa fall var den huvudsakliga inkomstkällan, och omfattningen av Falköpings stadsjordar antyder något liknande. Här hade det varit intressant att veta mera om de borgare som hade så stor agrar verksamhet. Vad sysslade de med i övrigt? Bristen på uppgifter i källmaterialen om stadsbornas sysselsättning gör att det är svårt att se eventuella kopplingar mellan omfattningen av jordbruksaktiviteter och andra yrken. Det är möjligt att fördjupade, detaljerade studier av till exempel domboksmaterialet kunde ge ytterligare information (jfr Westling 2002). En intressant fråga är givetvis om innehavet av stora arealer jordbruksmark och mycket boskap var knutet till en generellt sett högre ställning i staden, eller om jordbruket var förbehållet dem som inte hade inkomster från andra sysselsättningar. För att få burskap i staden krävdes något mera än jordbruksverksamhet, men hur såg stadsbornas vardagliga praktik ut? Bebyggelsestrukturen skiljer sig påtagligt mellan städerna och det är enbart Alingsås som har en stadsplan som i någon mån liknar en rutnätsplan, även om den egentligen inte är särskilt rätvinklig. Det är också den enda av de studerade städerna som etablerades under tidigmodern tid, medan de övriga har ett ganska diffust ursprung i senmedeltid. Men oavsett stadsplanens utseende, är ju städerna ändå organiserade, med gator och ordnade tomter längs dessa och med olika ytor avsedda för olika ändamål, inklusive odlingsytorna. Just denna rumsliga organisation som sådan är i denna del av landet något som klart urskiljer sig från landsbygden. I stora delar av Västsverige, särskilt i Sjuhäradsbygden och Halland, är byarna oreglerade, deras mark ligger i ett oregelbundet tegskifte och reglerade bytomter saknas nästan helt (men se diskussionen om Kungslena nedan). De olika gårdstomterna i en by kan ligga utspridda över ett större område och i vissa fall, främst i Halland, kan det vara närmare en kilometer mellan gårdstomterna i en by (jfr ig. 9 ovan; Connelid 1999). Kanske är den planerade, sammanhållna staden ett av de mest synliga uttrycken för urbanitet i de undersökta städerna? Rumsligheten hänger samman med rörligheten. Det är inte möjligt att röra sig helt fritt i ett bebott landskap, oavsett om det handlar om stad eller landsbygd. Rörelsen styrs av strukturer som vägar, gärdesgårdar, broar och byggnader och av kulturella föreställningar som anger var det är acceptabelt för olika människor att för lytta och be inna sig. Stadsrummet kan generellt uppfattas som slutet med husfasader mot gatorna och omgärdade gårdar, med tullstaket och kontroll av dem som inte hade sin hemvist i staden. Men en blick på 1877 års karta över Ulricehamn ( ig. 3 ovan) visar att staden ännu vid denna tid hade obebyggda tomter, till och med längs huvudgatan. Dessa kan ha varit inhägnade med staket så att ett slutet gaturum skapats men man kan också tänka sig att vissa ytor varit öppna så att människor har haft möjlighet att se och för lytta sig också utanför det fasta gatunätet. Stadsrummet kan i praktiken ha varit mindre reglerat och strukturerat än vad kartbilderna

CHRISTINA ROSÉN

121

tycks visa. Kopparsticket över Ulricehamn från 1782 ( ig. 1 ovan) verkar visa ganska stora, öppna ytor i området mellan Storgatan och stranden av Åsunden, utan gärdesgårdar eller andra hinder. Bebyggelsen i städerna, stadsgårdarna, uppvisar lera drag som kan uppfattas som tydligt urbana, även om det är stora skillnader inom städerna. Detta gäller framför allt stadsgårdens bostadsdel, där vi inner ler rum med uppvärmningsmöjligheter än på bondgårdarna och lera tvåvåningsbyggnader. Hemlighus verkar också vara en urban företeelse och kan ha dikterats såväl av behovet av att ta vara på latrin till gödning som av kulturella föreställningar om renlighet och avskildhet i en miljö där man i högre grad än på landsbygden hade främmande människor omkring sig och en tätare bebyggelse. Även lerrummigheten kan knytas samman med föreställningar om behovet av att separera

olika funktioner i bostaden och skapa en kontrast till bondgårdarnas enda uppvärmda. mångfunktionella rum, stugan, där arbete, sömn, matlagning och måltider åtminstone vintertid ick samsas. Både bouppteckningar och arkeologiska resultat visar att vissa typer av föremål nästan uteslutande förekommer i stadsmiljöer. Kärl i fajans och stengods, speglar, böcker och målningar kan föras hit. En generell bild utifrån bouppteckningarna är också att husgeråd och köksredskap är mer varierade i de urbana miljöerna, något som kan sättas samman med den (sannolikt) mer differentierade odlingen och matkonsumtionen i städerna. Detta är dock inte systematiskt undersökt här, men förtjänar att studeras närmare. Matvanor är generellt sett en av de segare kulturella strukturerna, något som endast förändras långsamt och som i hög grad de inierar kulturell tillhörighet. Det är emellertid inte alltid så helt självklart att de iniera en ort som stad eller landsbygd. För det första har vi att förhålla oss till det faktum att lera av de städer som diskuterats här tidvis var nedlagda eller hotades av nedläggning (Broberg 1980:10; Klackenberg 1983:10). Men vad betydde det för dem som bodde i de nedlagda städerna. Fortsatte de att leva som tidigare, eller förändrades något – och i såfall vad? Skulle det till exempel vara möjligt att på arkeologisk väg se förändringar i sådant som föremålskulturen, matvanorna eller jordbrukets omfattning? Hur fortlever och förändras äldre strukturer när en plats får en annan (formell) funktion? Frågan kan inte besvaras här, men förtjänas att undersöka närmare. För det andra inns det, som kort berörts ovan, orter på landsbygden som möjligen kunde diskuteras i termer av urbanitet. I Skåne har Katalin Schmidt Sabo (2001) diskuterat förekomsten av urbanitet i de större byarna, särskilt kyrkbyarna, under medeltiden, där hon konstaterar att lera av de drag vi betraktar som urbana, som förtätad bebyggelse, ansamling av kapital och människor, strukturerad uppdelning av tomter och offentliga platser kan ses såväl i byarna som i städerna. Strukturen på landsbygdens gårdar och byar ser mestadels annorlunda ut i Västsverige och Schmidt Sabos resultat går inte att överföra rakt av. Men det inns, framför allt på Falbygden, byar som är påfallande stora, med gårdarna på samlade bytomter och som ett tankeexperiment kan vi jämföra två kartor: Falköping 1645 ( ig. 6 ovan) och Kungslena by på Falbygden, inte långt därifrån, ca 1650 ( ig. 20). Falköping har ca 40 gårdar och tomter, Kungslena drygt 30 plus några torp.. I båda fallen ser vi en samlad, inhägnad bebyggelse. Tullstaketet kring Falköping motsvaras av en gärdesgård som hägnar in Kungslenas bytomt. Tullportarna in till Falköping motsvaras topogra iskt av grindarna in till Kungslena. Kyrkan har på båda platserna en prominent placering och bebyggelsen omgärdas av åker- och ängsmark. Strax väster om Kungslena bytomt inner vi till och med


122

en trädgård, något som vid denna tid annars mest verkar förekomma i städerna. Här har vi alltså två orter som topogra iskt är mycket likartade, men som administrativt och juridiskt representerar två skilda företeelser. Hur kan vi särskilja dessa orter och identi iera en urbanitet här, utöver det formella?

Figur 20. Den geometriska jordebokskartan över Kungslena by på Falbygden ca 1650. Renritning C.Rosén.

Urbaniteten låter sig alltså inte fångas i några enkla företeelser och det var väl inte heller att vänta. Ju mera man försöker identi iera och de iniera vad urbanitet är i de småstäder som studerats här, ju mer löser studieobjekten upp sig i en mängd individuella förhållningssätt som till slut bara har det enda gemensamt att de människor vi studerar är bosatta på en plats vi – och de – har valt att de iniera som en stad. Särskilt intressanta att studera är de orter som be inner sig i ett gränsland mellan urbant och ruralt – små städer, stora byar, bitvis nedlagda städer, platser som en gång varit städer men förlorat sin stadsstatus – orter där urbaniteten inte är självklar. Vi kan konkret se att vissa företeelser verkar karaktärisera staden och dess invånare medan andra kan ses som mer typiska för landsbygden. Men dessa företeelser varierar med tid och med rum och det inns alltid en överlappning mellan stad och land. Gränsen var långt ifrån skarp. Det som kännetecknar stadsbornas liv i Kungsbacka eller Ulricehamn under 16- och 1700-tal är inte heller nödvändigtvis överförbart till andra tider och platser. Urbanitetens uttryck är kontextbundna, även om företeelsen som sådan spänner över en global värld och stora tidsdjup..

SUMMARY

Urbanity in very small towns. Material culture and urban

identity in small towns in western Sweden c. 1640 – c. 1750.

Archaeological investigations in the smallest towns from the Early Modern period in Scandinavia often reveal very few traces of buildings, objects and other aspects of material

CHRISTINA ROSÉN

123

culture. From one point of view these “micro towns” can be seen as not much more than agrarian hamlets or villages. Many inhabitants farmed to a great extent and may have had farming as their main source of income. The question posed here is how these people maintained an urban identity when going along with their daily life and how it was expressed in their material culture. Four themes are used to discuss urbanity and the relationship between towns and the surrounding countryside. Initially I look at urban structure and planning with the aid of maps and archaeological results. The urban agrarian economy, that is the extent of agriculture and animal husbandry, as well as the presence of cultivated surfaces in the urban area are discussed next and inally the material culture as seen in probate inventories. The overall picture is one of sparsely populated towns, with large green areas. Town maps distinguish carefully between different types of cultivated land, compared with maps over countryside farms. We see cabbage patches, gardens, orchards, tobacco, hemp and potato patches, etc., only in towns. This differentiation and detailed accounting may be a sign of urbanity. Horticulture could also be a re lection of the household’s social status and the largest cultivated plots were owned by citizens with a higher status. Studies from several early modern towns in South and Central Sweden show cultivation of various kinds of vegetables, as well as spices and medicinal and ornamental plants. They also show the consumption of local berries and of imported fruits, igs and lemons. It is tempting to see both horticulture and the varied consumption of vegetables as expressions of urbanity, but in the absence of comparative material, it may be as yet an open question. Concerning agriculture and animal husbandry we see that in several towns people farmed to an extent that it may in some cases have been the main source of income. An interesting question is of course whether the possession of large areas of agricultural land and many cattle were tied to a generally higher status in the city, or if agriculture was reserved for those who did not have income from other pursuits. This needs to be further investigated. Settlement structure differs markedly between the towns. But common for all towns is the high degree of organization, with streets and orderly plots along these and with different surfaces for different purposes, including cultivation surfaces. This spatial organization clearly distinguishes itself from the countryside. In large parts of western Sweden villages are unregulated and the various farm plots in a village can be spread out over a large area, sometimes half a mile apart. Perhaps the planned, cohesive town is one of the most visible expressions of urbanity in the surveyed area? The town buildings exhibit several traits that can be perceived as clearly urban, particularly the presence of several rooms with heating and several two-storey buildings. This can be associated with beliefs about the need to separate the different functions in the home and create a contrast to the farms’ only heated, multifunctional rooms, the stuga. Privies also seems to be an urban phenomenon that may have been dictated both by the need to seize the latrine as a fertilizer as by cultural beliefs about cleanliness and privacy. Certain types of objects such as faïence and stoneware vessels, mirrors, books and paintings are almost exclusively found in urban environments. Kitchenware and cooking utensils are more varied in urban environments, which may have to do with the (probably) more differentiated cultivation and food consumption in cities. This is not systematically investigated here, but deserves to be studied more closely. It is not always easy to de ine a place as urban or rural. Several of the towns discussed


124

here lost their town rights now and then. What did it mean to those who lived there? Did they go on to live as before, or did something change - and if so; what? Would it, for example, be possible to see changes in such things as the material culture, eating habits or agriculture? The question can not be answered here, but deserves to be further investigated. We must also address the fact that some larger villages, without town rights, were topographically very similar to “real” towns. How can we distinguish between such locations and identify urbanity here, in addition to the formal criteria? The more one tries to identify and de ine what urbanity is in the small towns studied here, the more the study objects dissolve into myriads of individual approaches that ultimately have only one thing in common: that the people living there identi ied the place as a town. Of particular interest are the places that ind themselves in a borderland between urban and rural, places where urbanity is not obvious. We can see that some things seem to characterize the town and its inhabitants, while others may be seen as more typical of rural areas. But these phenomena vary with time and place and there is always an overlap between town and country. The limit was far from sharp. Expressions of urbanity are context-bound, even if the phenomenon itself spans a global world and a great depth of time.

CHRISTINA ROSÉN

125

Otryckta källor och litteratur

Digitala referenserFMIS – Riksantikvarieämbetets fornminnesregister www.fornsok.se ArkivSamtliga arkivalier utom kartor har studerats genom SVAR http://www.svar.ra.se/• Alingsås kyrkoarkiv, födelse- och dopböcker 1688–1689.• Alingsås rådhusrätts och magistrats arkiv. Bouppteckningar Serie FIIa.• Kungsbacka rådhusrätts och magistrats arkiv. Bouppteckningar Serie FII.• Redvägs häradsrätts arkiv. Bouppteckningar Serie FII.• Ulricehamns rådhusrätts och magistrats arkiv. Bouppteckningar Serie FII.• Boskapslängder för Redvägs härad och Bogesund• Mantalslängder för Alingsås, Falköping och Bogesund 1642• Mantalslängd för Kungsbacka 1662

Geometriska jordebokskartor har studerats på Riksarkivet http://www.riksarkivet.se/default.aspx?id=21561&re id=22519 och Lantmäteriet http://historiskakartor.lantmateriet.se/arken/s/search.html

Litteratur

Ahlberg, N. 2005. Stadsgrundningar och stadsplaneförändringar. Svensk stadsplanering 1521–1721 Uppsala.Andersson, H., 1971. Urbanisierte Ortschaften und Lateinische Terminologie. Studien zur Geschichte des nordeuropäischen Städtwesens vor 1350. Acta Regiae Societatis Scientiarum et Litterarum Gothoburgensis. Humaniora 6.Andersson Palm, L. 1998. ”Efterblivenhet eller rationell tidsanvändning – frågor kring det västsvenska ensädet”. I Andersson Palm. L., Gadd, C-J. & Nyström, L. Ett föränderligt agrarsamhälle. Västsverige i jämförande belysning. Västsvensk kultur och samhällsutveckling. Rapport nr 8. Humanistiska fakulteten. Göteborgs universitet.Anglert, M. 2006. ”Landskapets urbanitet”. I: S. Larsson (red). Nya stadsarkeologiska horisonter. RAÄBramstång, C. 2001. Kakelugnar och bränningsprover – hantverk i kvarteret Storken, Alingsås. UV Väst Rapport 2001:1.Bramstång, C. 2006 (red). Fästningen Göteborg. Samlingar till stadens historia. RAÄ.Bramstång, C., Carlsson, K. & Rosén, C. 2012. (in press) Nio tomter i Jönköping. UV Rapport under utarbetandeBroberg, B. 1980. Kungsbacka – Gåsekil. Rapport. Medeltidsstaden 25. RAÄ och SHM. Stockholm.Carlsson, K. & Rosén, C. 2012 (in press). En 1700-talsgård i Kungsbacka. UV rapport under utarbetandeConnelid, P. 1999. Halländskt odlingslandskap under tusen år i historisk-geogra isk belysning. Från Absalon till Järnmölle och Galtabäck. Olsson, S-O. (red.). Forskning i Halmstad 2. Högskolan i Halmstad. Halmstad.Geertz, C. 1993. ”Thick Description: Toward an Interpretive Theory of Culture”. I Geertz, C.: The Interpretation of Cultures. Selected Essays. London.Hanssen, B. 1952. Österlen. Allmoge, köpstafolk & kultursammanhang vid slutet av 1700-talet i sydöstra Skåne. Stockholm.


126

Harlitz, E. 2010. Urbana system och riksbildning i Skandinavien. En studie i Lödöses uppgång och fall ca 1050–1646. Göteborg.Johanson, B. & Grill, E. 1966. Kungsbacka före branden 1846. Kungsbacka.Klackenberg, H. 1981. Falköping. Rapport. Medeltidsstaden 27. RAÄ och SHM. Stockholm.Klackenberg, H. 1983. Bogesund. Rapport. Medeltidsstaden 42. RAÄ och SHM. Stockholm.Lilja, S. 1995. ”Small towns in the periphery: population and economy of small towns in Sweden and Finland during the early modern period”. I: P. Clark (red). Small towns in early modern Europe. Cambridge.Lindeblad, K. 2006. ”Den gröna staden”. I: S. Larsson (red). Nya stadsarkeologiska horisonter. RAÄNilsson Schönborg, G. & Rosén, C. 2003. ”Om värdet av keramik. Keramik i jordfynd, bouppteckningar och den arkeologiska litteraturen”. META 2:2003.Nurmi, R. 2011. Development of the urban mind – an object biographical approach. Uleåborg.Rosén, C. 1999. Föremål och social status i Halmstad ca 1550–1750. GOTARC Serie C. Arkeologiska skrifter No. 26. Göteborgs universitet.Rosén, C. 2004. Stadsbor och bönder. Materiell kultur och social status i Halland från medeltid till 1700-tal. Halmstad.Rosén, C. 2007. ”Uppdragsarkeologi och modernitet”. I Ersgård, L. red. Modernitet och arkeologi. Artiklar från VIII Nordic Tag i Lund 2005. RAÄ.Rosén, C. 2011. Det gäckande Bogesund. Förundersökning i centrala Ulricehamn. Rapport UV 2011:114.Rosén, C. 2012. ”En 1700-talstomt i Kungsbacka”. Hållbar framtid. Länsantikvariens årsredogörelse 2011. Länsstyrelsen Hallands län.Schmidt Sabo, K. (red.). 2001. Vem behöver en by? Kyrkheddinge, struktur och strategi under tusen år. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar. Skrifter 38. Lund.Tagesson, G. & Nordström, A. 2012. Kvarteret Mästaren.UV Rapport 2012:104.Westling. C. 2002. Småstadens dynamik. Skänninges och Vadstenas befolkning och kontaktfält ca 1630–1660. Vretemark, M. 2012. ”Osteologisk analys av djurben från Stortorget i Kungsbacka, Halland”.I Carlsson & Rosén 2012 (in press): En 1700-talsgård i Kungsbacka. UV rapport under utarbetande.

Småstäders urbanitet

Documents

Transcript of Småstäders urbanitet