Guden Onuris-Schu, Ras son, och kungaideologin under den 30:e dynastin

RELIGION OCH BIBEL

NATHAN SÖDERBLOM-SÄLLSKAPETS

ÅRSBOK 2007–2008

SEXTIOSJÄTTE OCH SEXTIOSJUNDE ÅRGÅNGEN

Redaktionskommitté:

Brita Alroth Bo Isaksson

Redaktör:

Anette Månsson

Tryckt med bidrag från

Vetenskapsrådet

© Nathan Söderblom-sällskapet samt respektive författare

Tryck: Universitetstryckeriet, Uppsala universitet 2013

ISSN 0347-2302

Innehåll

Förord ........................................................................ 5

Witold Witakowski Religion och politik i början av

500-talet e.Kr. på båda sidor av

Bab al-Mandab ............................................... 7

Nils Billing Gudinna i förvandling. Bild och

performativitet i det gamla Egypten ............. 25

Åke Engsheden Guden Onuris-Schu, Ras son, och

kungaideologin under den 30:e dynastin ...... 49

Dag Oredsson Luftslottet som sprängdes –

farväl till Farao Shoshenks härjningståg ....... 65

Lena Roos Sexualitet och judisk identitet

från Bibeln till medeltid ................................ 81

Anette Månsson Jerusalem 1967 – två berättelser

om en stad ................................................... 103

Astrid Ottosson Bitar ”Det döende palmträdet

eller martyren som tappade minnet.”

Den irakiska romanen i exil i Sverige ......... 129

Berättelse över Nathan Söderblom-sällskapets

verksamhet under året 2007 ........................ 147

Berättelse över Nathan Söderblom-sällskapets

verksamhet under året 2008 ........................ 149

Nathan Söderblom-sällskapets ledamöter 2009 ................................. 151

Religion och Bibel LXVI-LXVII 49

Guden Onuris-Schu, Ras son, och kungaideologin under den 30:e dynastin

Åke Engsheden

Utan överdrift kan man hävda att det forntida Egyptens historia är dess

faraoners. Benämningen ”det faraoniska Egypten” visar hur central

föreställningen om farao var. Inte bara satt han i toppen av

samhällspyramiden. Han var också den nödvändiga länken mellan

människor och gudar. Mytologiskt spelade farao flera roller. En viktig roll

för farao var som son till solguden Ra. Det återspeglas i titeln ”Ras son”,

som föregick det sista av faraos fem officiella namn. Sedan äldsta tid

förkroppsligade farao också guden Horus som visade sig i gestalt av en falk.

Den rollen visar sig bl.a. genom att det första av namnen, det s.k. Horus-

namnet, kröns av en falk (Fig. 1). Varje farao blev härskare i analogi med

Horus, som enligt myten först efter en utdragen kamp med Seth tagit arv

efter sin far Osiris. I överensstämmelse härmed tänkte man sig att närhelst

den gamle farao dog skulle hans äldste son ta över styret över de två

landsändarna Övre och Nedre Egypten. I verkligheten gick det dock vid

långt ifrån alla tronskiften till på det viset att generation följde på generation

i ett oavbrutet led av fäder och söner.

Figur 1. Nektanebo I:s Horusnamn ”Horus med stark

arm”.

De brott som ägde rum i successionsordningen ledde

till konflikt med den officiella ideologin rörande

grunden för faraos legitimitet. Med olika medel

försökte då den nye farao visa att han trots den icke-

kanoniska situationen verkligen hade legitimitet för

sitt styre. Förvisso gjorde han nog sitt bästa för att

50 Åke Engsheden: Guden Onuris-Schu, Ras son, och

kungaideologin under den 30:e dynastin

uppfylla faraos plikter: att försvara Egypten mot fiender, att bygga tempel åt

gudarna och att offra åt dem. Texterna berättar emellertid aldrig utförligt om

bakgrunden till tronskiftena. Det gäller att ge akt på eventuella

förskjutningar i kultpolitiken så som den går att avläsa i t.ex. tempelreliefer

för att se hur man försökte foga in den nye faraon i den rådande

kungaideologin.

Ett sällsynt undantag från den sedvanliga tystlåtenheten rörande

övergången mellan två härskare som inte var far och son gäller Nektanebo

I:s trontillträde år 382 f.Kr. med vilket den 30:e dynastin inleds. Med

föreliggande arbete vill jag belysa hur Nektanebo I, trots att han kan

betecknas som ”usurpator”, försökte ge legitimitet åt sin person genom att

hänvisa till några av statens bärande myter. En nyckelscen för min förståelse

av Nektanebo I:s kungaideologi finner man på ett naos (gudakapell) från

staden Abydos (se nedan).

Farao Nektanebo I

I början av 300-talet f.Kr. upplevde Egypten en andra ”renässans”.1 Ett

uppror hade gjort slut på Egyptens ställning som persisk satrapi år 404 f.Kr.

och landet levde nu upp politiskt och kulturellt. Det var full fart på

tempelbyggena. Inom konsten knöt man an till 600- och 500-talens klassiska

stil med dess rena och skarpa linjer. Gamla religiösa texter togs till heder för

att pryda kungafamiljens sarkofager liksom den politiska elitens. De

särpräglade djurkulterna fick ett ordentligt uppsving med officiellt understöd

från farao och nya nekropoler för allsköns mumifierade djur tillkom. På det

politiska planet var Egypten åter en stormakt och kontakterna med Grekland

odlades intensivt. Men denna sista blomstring av det faraoniska Egyptens

kultur skulle bli kortvarig. Alexander den Store och hellenismen lurade

endast några årtionden längre fram, med det var en utveckling som väl

knappast någon kunde förutse.

Politiskt sett var självständigheten från perserna en orolig tid med täta

maktskiften. Amyrtaios som ensam utgör den 28:e dynastin följdes redan år

399 f.Kr. av en dynasti med hemvist i Mendes i östra Deltat. Den 29:e

dynastin varade blott knappa sjutton år under vilka fem olika härskare tätt

följde på varandra. En senare pseudo-profetisk text säger om den siste i

ordningen att ”[d]et bestämdes att han inte skulle få leva vidare, eftersom

man missaktat lagen under hans far”.2 Det var dags för regimskifte.


Figur 2. Karta över Egypten.

1. Abydos

2. Behbeit el-Hagar

3. Dendera

4. Edfu

5. Hermopolis

6. Ismailia

7. Kairo

8. Memphis

9. Philae

10. Saft el-Henneh

11. Sebennytos

12. Tell el-Balamun

Den nya tidens man, Nektanebo, kom från staden Sebennytos (i dag

Samannud) i östra Deltat och var till yrket general. Han var vid tidpunkten

för sitt trontillträde förmodligen inte längre helt ung. Hans regering (382-360

f.Kr.) gav Egypten en period av relativ stabilitet under en generation. Spåren

av byggnadsverksamhet är från hans tid synnerligen talrika. Det synliggörs

av monument spridda över hela landet (Fig. 2)3: ett kapell på Philae i söder, i

Edfu läggs grunden, i Dendera uppförs ett tempel, i Karnak får Amontemplet

sin till stor del ännu bevarade mur. I dynastins hemstad Sebennytos liksom i

det intilliggande Behbeit el-Hagar, vilket Strabon omtalar som Isieion, finns

förvisso inga direkta spår av Nektanebo I, utan först hans brorson Nektanebo

II4 (358-343 f.Kr.) är belagd där med namn, men frånvaron beror nog främst

på att dessa platser inte har undersökts systematiskt.

Naos CG 70017-70018

En nyckelscen för att förstå utformningen av kungaideologin under

Nektanebo I finns på ett naos (fristående gudakapell) av rödspräcklig grå

granit, som idag finns utställt i Egyptiska Museet i Kairo (CG 70017-

70018).5 Naoset härrör från det s.k. lilla templet i Abydos, vilket enligt

utgrävaren, Auguste Mariette, redan hade hunnit plundras på föremål av



europeiska konsuler i deras jakt på antikviteter innan han kom dit på 1870-

talet. Monumentet är fragmentariskt och endast en scen är helt bevarad. Det

är också den enda av relieferna som har publicerats, i ett 130 år gammalt

planschverk som inte lyckats helt med enstaka detaljer.6

Naoset har uppenbarligen varit dekorerat både ut- och invändigt. Dess

fragmentariska tillstånd gör det emellertid svårt att utläsa sammanhanget

mellan de olika scenerna och vilka gudar som avbildats. Förmodligen har det

varit tillägnat Osiris, herre över nekropolen i Abydos. Det bär utöver

Nektanebo I:s namn även Nektanebo II:s kartuscher på vänstra dörrposten

och på vänster insida. Några spår av usurpation föreligger dock inte utan

förmodligen var monumentet ofullbordat när Nektanebo I dog och senare har

arbetet avslutats under Nektanebo II. Den enda komplett bevarade scenen,

som just omnämndes, befinner sig upptill på naosets högra utsida och bär

Nektanebo I:s namn (Fig. 3). Scenen visar två personer som offrar maat,

tecknet för den rätta ordningen, till var sin gud. Detta begrepp gestaltas av

gudinnan Maat i miniatyr och som alltid bär hon rättvisans fjäder på

huvudet. Vad offret av maat eventuellt motsvarade i verkligheten är inte

känt.

Figur 3. Höger

utsida, övre

register med

offerscen

(Kairo CG

70018). Efter

Mariette 1880,

pl. 42 c.


Scenen är mig veterligen unik. Vad som slår den moderne betraktaren är att

två personer framställs som offerbärare, varav den ene är farao, den andre en

gud. Till vänster ser man farao Nektanebo I som offrar maat till Thot i

dennes uppenbarelseform som babian. Till höger bär guden Onuris-Schu,

Ras son, fram maat till Osiris. Inte bara det identiska offret bjuder in till att

se paralleller mellan de båda delarna. Avsaknaden av skiljelinje mellan de

båda offren antyder att det är en process och inte två separata offer. Av de

epitet gudarna bär kan man utläsa vilken särskild aspekt som ska framhävas.

Thot kallas här för ”himmelens herre” och Onuris-Schu bär samma epitet.

Ingendera bär vanligen detta epitet. Härigenom kan man fråga sig om det

inte föreligger ett likställande mellan Thot och Onuris-Schu i den här scenen,

en gång som mottagare av offer, en andra gång själv som offrande. Likheten

mellan de bägge gudarna beläggs även på andra ställen i och med att båda

kan ha rollen som hembringare av solögat (jfr nedan). Thot från Pnubs nere i

Nubien kan t.o.m. anta Onuris mänskliga gestalt och bära den senares

fyrfjäderskrona.7

Onuris och Thoth uppträder långt tidigare tillsammans i den mytologiska

berättelsen om Horus strid med Seth. När gudarnas församling först —

felaktigt — dömt till Seths fördel, är det just de båda gudarna Onuris och

Thoth som kommer med invändningen: ”Skulle man ge befattningen åt

brodern medan hans köttslige son får stå tillbaka?”8 Genom deras ingripande

kan historien gå vidare och Horus till sist erkännas som den rättmätige

härskaren. Tanken väcks att deras närvaro även på naos CG 70017-70018

motiveras av legitimationsproblematiken.

I scenen på naoset preciseras faraos roll genom att Nektanebo I sägs offra

”till sin far”. Mönstret känns igen, eftersom maat-offer brukar förrättas till

en gud som kallas för fader.9 Betraktar man scenen på så vis är det inte

enbart två parallella handlingar, utan handlingarna och personerna är länkade

till varandra: farao är likställd funktionellt med Onuris-Schu samtidigt som

han offrar till dennes avatar Thot.

Även på naosets vänstra utsida verkar det som om kungen uppträdde

tillsammans med Onuris av den fragmentariskt bevarade scenen i det övre

registret att döma. Man ser där två personer vända in mot en här inte synlig

gud, varav den bakre bär maat-tecknet i sin hand (Fig. 4). Förmodligen är

det här åter Nektanebo I tillsammans med Onuris-Schu. Eftersom personerna

är riktade åt ett och samma håll kan det inte vara fråga om två parallella offer

utan förmodligen kungen och Onuris-Schu som gemensamt offrar till en och

samma gud som knappast kan vara någon annan än Osiris. Nektanebo I bär i

scenen på högra sidan den röda, nedreegyptiska kronan, vilken är sällsynt i

sammanhang med maat-offer.10

Det är omöjligt att veta hur scenen på



vänstra sidan såg ut men det känns befogat att anta att han där bar den vita,

övreegyptiska kronan.

Figur 4. Vänster ut-

sida, övre register med

offerscen (Kairo CG

70017).

Författarens teckning

efter foto.

Mitt tack går till

Egyptiska museet för

tillståndet att publicera

fig. 4.

Dessa båda scener är naturligtvis inte tillräckliga för att beskriva

monumentets ändamål och gestaltning i dess helhet. Emellertid är det

osannolikt att den parallella placeringen av scenerna med kungen jämte

Onuris-Schu i utsidans övre register är en tillfällighet. Av de övriga scenerna

på monumentet anknyter den högra insidan till Osiris-cykeln (Osiris, Isis,

Horus), den vänstra till den thebanska kretsen (Amon, Mut, Khonsu). På den

vänstra utsidan är det nedre registret bevarat till viss del. Där visas benen på

fyra gudar och dessa följs på baksidan av fyra gudinnor. Inga namn är

bevarade och i avsaknad av namn el. attribut går det inte med full visshet

säga om vilka gudar det rör sig om, men med tanke på deras antal och kön

ligger det nära till hands att tänka på den grupp om åtta gudar, ogdoaden,

som enligt en av skapelseberättelserna konstituerade världen: Urtillstånd,

Mörker, Fördoldhet och Mångfald i en manlig och i en kvinnlig

uppenbarelseform. Trots att nära nog hälften av de ursprungliga scenerna

fullständigt saknas gör temavalet intryck. Till skillnad från andra naos där

tonvikten läggs på den lokala teologin finner man här det egyptiska panteons

elit i olika konstellationer. Såväl världens fundament genom ogdoaden som

de stora viktiga gudakretsarna länkade till kungaskapet finns representerade


enligt den tolkning som jag föreslår. Således illustrerar naoset mycket väl

hur ett naos i sig kan återspegla templet i sig, vilket självt är en reflex av

kosmos uppbyggnad. Världens olika delar fogas samman av ett och samma

offer som upprepas i alla scener: offret av maat – den rätta ordningen, det

kitt som fogade samman universums olika delar.11

Onuris-Schu

I bilden från den högra utsidan på naos CG 70017-70018 intar guden Onuris-

Schu en nyckelposition. Varför denna kombination av två gudar? Låt oss

först betrakta Onuris och Schu var för sig.

Denna synkretistiska gudomlighets ena beståndsdel är Onuris som var

huvudgud i den 30:e dynastins hemort Sebennytos. Han ger sig dock till

känna på orten först under den 25:e dynastin (715–664 f.Kr.).12

Ursprungligen var Onuris gud i This i södra Egypten, enligt Manethos

uppgift huvudstad redan under de två första dynastierna (3000–2686 f.Kr.).

Det var till den bosättningen som Abydos tjänade som nekropol.13

Orsaken

till hans uppdykande i Sebennytos är inte känd. Onuris är lätt att känna igen

på hans höga fjäderkrona med fyra plymer (inte bara två som hos andra

gudar). Oftast bär han en hängseldräkt med ett obestämbart mönster. Han är

en krigare. I avbildningar kastar han sin lasso eller höjer sitt spjut. Som

jägare var han väl lämpad att ikläda sig rollen som den gud som förde hem

den rasande gudinnan från södern. Enligt denna myt hade gudinnan Tefnut

(solögat, Mehyt, Hathor m.fl. ”synonyma” uttryck) i vredesmod lämnat

Egypten och med pock och lock lyckas det till sist att få henne hem igen från

Nubien till Egypten där hennes hemkomst firas storartat. Myten är välbelagd

i de grekisk-romerska templen och motivet vederfors också en litterär

gestaltning på en demotisk papyrus från 100-talet e.Kr.14

medan det tidigare

endast förekommer allusioner.15

Onuris roll har i myten en för honom

synnerligen lämplig uppgift, ty namnet Onuris betyder just ”den som fört

tillbaka den som var fjärran”. Dessutom kunde likhetstecken även sättas

mellan den saknade gudinnan och begreppet maat.16

Den andra beståndsdelen av guden på naosets högra sida är Schu. Han är

en välbekant gestalt från den egyptiska kosmogonin. Enligt den

frambringade solguden Ra i tidernas morgon Schu och Tefnut vilka bildar

det första gudaparet. I sin tur födde Schu och Tefnut syskonen himmel

(gudinnan Nut) och jord (guden Geb). Liksom i många andra kulturer

betraktades dessa urtidens gudar som de allra första i den långa

regentlängden. I härskarämbetet efterföljdes sålunda Schu av Geb som i sin

tur följs av sin äldste son Osiris. Schus roll är att skilja Geb (jorden) och Nut



(himmelen) åt. Samma roll som Onuris hade som hemförare av den rasande

gudinnan kunde även guden Schu ha.

Genom att Onuris och Schu hade samma uppgift kunde de tillsammans

forma en ny gestalt: Onuris-Schu. Den teologiska skapelsen är belagd fr.o.m.

Amarnatiden.17

I form av ”bindestrecksgud” är det dock viktigt att minnas att

det inte är Schu i egenskap av den gud som bär upp himmelen som åsyftas,

utan den Schu som i egenskap av skapargudens son ikläder sig härskarrollen.

Enligt den myten är Schu den idealiske sonen. Han är ju faktiskt den förste

sonen överhuvudtaget efter skapelsen och lämpar sig därför väl som

prototyp. Schus roll som idealisk son tar sig uttryck i t.ex. de klassiska

sarkofagtexterna där Schu intar sonens roll gentemot skaparguden Atum på

samma vis som prästen/sonen handlar gentemot den döde fadern vid

begravningsritualen.18

Den sena hieroglyfskriftens lekfullhet ger ett annat

prov på denna tanke då en bild av Schu får läsningen ”son” i olika kontexter

(Fig. 5).19

Enligt liknande konnotativa skrivsätt kunde namnet Schu också

betecknas med två tomma kartuscher.20

Kartuschen är den ovala ring som

omslöt just kungens namn. Förklaringen till denna särskilda skrivning är att

såväl kungen som Schu betraktades som ”Ras son”. Skrivningen alluderar

sålunda på Schus mytiska härskarroll.

Figur 5. Hieroglyf i grekisk-romerska tempel med betydelse

(1) Schu (2) son.

För den nya gestalten Onuris-Schus tillblivande var det viktigt att den

släktskapsmässigt obundne Onuris kunde ta över detta drag av Schu som

urtima härskare. Som vi ska se fanns det anledning att återanvända dessa

mytiska temata för att visa på faraos legitimitet.

Faraos förhållande till Schu i dennes roll som förmedlare av

kungaämbetet visas också på andra monument. På en stele av kalksten från

Nektanebo I:s tid (Kairo JE 72130) finns en passage där farao framställs som

Schus son.21

Leve den gode guden (d.v.s. farao),

Thots son, [den två gånger store], Hermopolis herre, som leder de två

länderna,

Schu-Ras son, vars uppenbarelse (?) är Ras levande avbild på jorden.


Hur Schu-Ras son syntaktiskt ska uppfattas är inte helt tydligt. Det verkar

dock sannolikast att Schu här står som en apposition till Thot. Ordet som

markerats med frågetecken motsvarar egyptiskans neferu, vilket är ett

begrepp som närmast kan liknas vid ”emanation”, ”uppenbarelse”. Det

används om t.ex. det ljus som solen avger. Kungen är här Schus neferu,

alltså en emanation av Schu själv.

Samma text berättar att Schu givit kungen sin kungavärdighet på tronen i

Memphis (JE 72130, l. 5).

Schu gav honom sitt kungavälde

på hans/sin tron i Memphis.22

Texten kommer från staden Hermopolis i Mellersta Egypten där Thot var

huvudgud. Referenserna till Schu verkar inte vara lokalteologiskt

motiverade. Med tanke på stelens övriga innehåll är det ändå inte förvånande

att möta Schu här. Texten berättar nämligen om hur Nektanebo, ännu blott

general, proklameras som ”kung av Övre och Nedre Egypten för många år”

genom Thots gemål Useret Nehmetaway. Det sägs vidare uttryckligen att

”hans far Thot, Hermopolis herre, upphöjde honom till att bli kung”. En

identifikation av Thot med Schu-Ras-son i det här fallet kunde enbart stärka

kungens anspråk. I stelens gavelfält offrar kungen maat till Thot.

Men det kanske allra viktigaste monumentet när det gäller att spåra

Nektanebo I:s förhållande till guden Schu är det naos i basalt som finns i

museet i Ismailia (JE 2248).23

Det dateras till den 30:e dynastin. Naoset bär

en utförlig berättelse om guden Schu som framställs som residerande i

Memphis, som byggherre och Egyptens försvarare mot dess fiender, d.v.s.

han fullgör faraos gängse plikter. I ett skede av texten väljer dock Schu att

lämna jorden och fara upp till himmelen – en även i andra sammanhang

välbekant omskrivning för faraos död. Hans son Geb blir kung i hans ställe.

Det har gjorts försök att se följden av gudarna Ra-Schu-Geb som en

mytologiserad imitation av den reella härskarföljden under den 30:e dynastin

Nektanebo I-Djedhor-Nektanebo II,24

men det är en politisk läsning av

monumentet som inte håller för närmare granskning. Jag föredrar en

teologisk tolkning där Schu är den prototypiske farao. Så blir det begripligt

varför Geb begär att informeras om vilka orter Schu har uppfört. Schu var en

modell att följa. Om Nektanebo I alls har en parallell i texten, så kan det

endast vara Geb.

Schu uppträder också på andra monument som har samma ursprung som

naoset i Ismailia, nämligen dagens Saft el-Henneh i närheten av staden

Zagazig.25

Huvudanledning till Schus uppdykande där var identifikationen

med den lokale huvudguden Sopdu. Att Onuris däremot lyser med sin



frånvaro är inte förvånande, eftersom Sopdu och Onuris båda i egenskap av

krigsgudar hade ett och samma verksamhetsfält. Som man kan vänta sig

intar farao Nektanebo I även på dessa monument en ställning som son

gentemot Sopdu (d.v.s. Schu). I en bildtext omtalas ett kapell tillhörigt guden

Sopdu-Schu, Ras son.

Att farao har sitt välde tack vare Schu är inte någon ny tanke men antalet

mer eller mindre tydliga referenser till farao som Schus son och deras

geografiska spridning (Abydos, Hermopolis, östra Deltat) under Nektanebo I

visar att något större vikt läggs på att knyta an kungen till Schu än tidigare. I

min mening är det Nektanebo I:s önskan om att understryka sin legitimitet

som föranleder betoningen på kungens anknytning till Schu.

Solgudens ka-kraft

En av de första åtgärderna för varje farao vid makttillträdet har varit att

fastställa titulaturen. Den fungerade som ett slags programförklaring där

faraos förhållande till föregående härskare, inklusive urtidens gudar,

definieras. Nektanebo I:s tronnamn Kheperkara är inte helt lätt att tolka men

borde betyda ungefär ”Ras ka har blivit till”26

. Valet av tronnamn brukar

förklaras som ett lån av Sesostris I:s (1956-1911 f.Kr.) tronnamn för att

anknyta till fornstora dagar.27

Så kan vara fallet men någon annan betoning

på just det Mellersta riket verkar inte föreligga under den 30:e dynastin. Man

kan, menar jag, också ta namnets innebörd bokstavligt och se dess betydelse

i en samtida kontext. Är det ytterligare en anspelning på Schu-Ras son i

egenskap av förkroppsligande av solgudens ka-kraft? Ka-kraften går i arv

från far till son, det är genom den som faderns likhet kan återfinnas i sonen.28

I gudavärlden är beteckningen ”Ras ka” som sådan sällsynt och inget

exempel syftar på Schu eller Onuris men man kan likväl notera att

ikonografiskt visas ”Ras ka” en gång i form av en sfinx som ligger på en

sockel.29

På sitt huvud har sfinxen den kungliga kobran (uraeus) som visar

otvetydigt på en stark koppling till härskarämbetet. Sfinxen är också väl

vald, ty det är en stark markör av solens närvaro. Även om sfinxen

naturligtvis är en ingalunda Nektanebo förbehållen skapelse – redan 26:e och

29:e dynastins faraoner framställer sig mer än en gång som sfinx – så är det

onekligen på det viset att Nektanebo I hade ett särskilt förhållande till

sfinxen som form. En allé med sfinxer från hans tid sträcker ut sig framför

Luxortemplet.30

En scen på ett av monumenten från Saft el-Henneh i östra

Deltat (Kairo CG 70021) visar kungen i gestalt av en sfinx som bär fram de

två kronorna – symbol för de två landsändarna – inför den thebanska triaden


Amon, Mut och Khonsu.31

Förvisso finns ingen text som identifierar sfinxen

som kungen men huvudbonaden, en åtsittande mössa, som kungen bär även

på andra ställen på monumentet visar vem det handlar om. I kungens femte

namn ”Nektanebo”, i översättning ”hans herre är stark”, just det namn som

föregås av titeln ”Ras son”, skrivs elementet neb ”herre” ofta med en sfinx.

Är inte sfinxen, som bär kungens anletsdrag, en utmärkt symbol för såväl

kungen som hans far/herre Onuris-Schu-Ras son?

Legitimitetens spår

Men kanske det främsta beviset på hur angelägen han var att visa sig som

legitim härskare ger Nektanebo I genom att bygga födelsehus, s.k. mammisi,

där kungens gudomliga födelse stadfästs. Under kommande århundraden

blev detta en fast beståndsdel av templets arkitektur. Det är från Nektanebo

I:s tid vi har det första riktiga mammisi i dess typiska form. I Dendera finns

ett intakt kapell kvar men texter pekar på att det fanns liknande byggnader

även i Tell el-Balamun och Saft el-Henneh. En intressant uppgift från

inskrifterna på naos CG 70017-70018 är referensen till ett mammisi även i

Abydos. Om det motsvarades av en verkligen uppförd byggnad i själva

Abydos är ändå inte säkert.32

Ett ”födelsehus” i Abydos är känt från diverse

källor ända sedan Ramses II:s dagar.33

Tanken att naoset i fråga skulle ha

stått i ett mammisi är lockande.

Orsaken till detta förstärkta behov av att hävda sin legitimitet är uppenbar.

Nektanebo I kom till makten genom en statsomvälvning. Han torde ha

kunnat räkna med andra stormäns aktiva stöd av korta biografiska uppgifter

på olika stormäns statyer att döma. Han försökte också stärka sin rätt genom

att hävda att han hade kunglig härkomst, men det verkar svårt att tro att det

rörde sig om mer än ett indirekt släktskap.34

Enligt stelen från Hermopolis

ska faraoämbetet i viss mån ha tilldömts honom p.g.a. hans goda gärningar

genom ett orakel. Berättelsen från naoset i Ismailia om gudarnas regering

skapar en parallell till Nektanebo I:s egen regeringstid. Allt som gudarna gör

– försvarar Egypten mot fiender och bygger tempel – är något som läsaren

kände igen som faraos egna gärningar. På naos CG 70017-70018 är rollerna

ombytta: vad farao bör göra är där något som även Onuris-Schu, Ras son,

ägnar sig åt. Genom Onuris deltagande uppstår också en association till

dynastins egen hemort Sebennytos. Monumentet är en otvetydig utsaga om

kungens legitimitet. Desto större anledning hade Nektanebo II att fullborda

detta monument. I en studie av villkoren för legitimering av härskaranspråk

omnämns tre slag: ”eine Legitimation durch die Wirksamkeit, durch das

Erbe und durch göttliche Bestimmung”.35

Nektanebo I:s många



byggnadsverk ger prov på den första typen och gudinnan Useret

Nehmetaways förkunnande av Nektanebo som kung enligt stelen från

Hermopolis ger prov på den tredje typen. Den andra typen, som

sammanhänger med arv, kunde endast göras genom att knyta an till Onuris-

Schu, Ras son.

Sammanfattning

Nektanebo I:s krav på legitimitet förmådde honom att betona dynastins

skyddsgud Onuris jämte Schu-Ras son. Det kommer till uttryck inte minst i

scenen från naos CG 70018 där Nektanebo I offrar parallellt med guden

Onuris-Schu, Ras son. Även på flera andra monument finns en koppling

mellan kungen och Onuris eller Schu vilken förklaras av faraos önskan om

att foga sig till en följd av legitima härskare. Denna önskan är möjligen även

skälet till val av tronnamn (Kheperkara). Framförallt framgår Nektanebo I:s

dilemma som usurpator genom uppförandet av flera mammisin där hans

gudomliga rätt till tronen stadfästes.

The God Onuris-Shu, son of Re, and the ideology of kingship during the 30th Dynasty

A scene on naos CG 70017-70018 dating to Nectanebo I shows the king

presenting offerings next to Onuris-Shu son of Re. The parallelism drawn

between the king and the god through their acting together serves as a means

of legitimization of the rule of the king, who did not succeed his predecessor

in a regular way. There are other traces that show efforts made by Necta-

nebo I to legitimize his rule while relating to Shu: on a stela from

Hermopolis Nectanebo I is said to have ascended the throne thanks to Shu,

identified with the local main deity Thoth, following a revelation of Thot’s

consort Useret Nehmetaway. Important in this context is also the mythical

text about the reign of the gods on a naos, now in Ismailia. Shu is shown

there once again as the prototypical king. One may also speculate whether

the prenomen of the king Kheperkare was chosen not only in remembrance

of Sesostris I, but likewise for its content, inasmuch as Nectanebo in this

way is expressly identified as the embodiment of the ka of the sun-god. The

need for legitimacy is likewise stressed in the many mammisis (“birth

houses”) that were built during the reign of Nectanebo I.


Noter

1 Grundläggande historiska framställningar av den 30:e dynastin är Lloyd 1994,

349–350, 353–355; Myśliwiec 1998, 203–232, och Kienitz 1953, 89–107. 2 Spiegelberg 1914, 11, 18. Översättning i Hoffmann & Quack 2007, 188, 353–354.

3 Arnold 1999, 105–136; Spencer 2006, 47–52.

4 Jag följer den rekonstruktion av familjeförhållandena som återfinns i Engsheden

2006. 5 Mariette 1880, pl. 42 a–c; Roeder 1914, 53–55 (text i tryckta typer, inga teckningar

el. fotografier). 6 Mariette 1880, pl. 42 c (återgiven här som Fig. 2). Hela sidan finns på foto i

Myśliwiec 1988, pl. 80 a. Scenen är endast kort refererad till i den grundläggande

studien av maat-offer, Teeter 1997, 21. 7 T.ex. Roeder 1930, pl. 125.

8 Gardiner 1932, 38.

9 Teeter 1997, 53.

10 Teeter 1997, 24.

11 Englund 2003, 172–187.

12 Perdu 2004, 101.

13 Billing 2009, 72–78.

14 Översättning i Hoffmann & Quack 2007, 195–229.

15 Endrődi 1992. Jfr. Assmann 1990, 184–185.

16 Assmann 1990, 182–183.

17 Van de Walle 1980, 27, fig. 1.

18 Willems 1996, 206–207.

19 Cauville 2002, 127.

20 Derchain-Urtel 1999, 111–113.

21 Roeder 1954, 384–386.

22 Grimal 1986, 427: ”ce qui revient à présenter le roi comme le dauphin terrestre du

roi céleste”. 23

Goyon 1936. 24

Schneider 1998. 25

von Bomhard 2008. 26

Kuhlmann 1998, 471. 27

Wildung 1984, 15. 28

För ka och den generativa kraften, se Englund 2007, 98–100. 29

Leitz m.fl. 2002, 238 och referenser. Jfr. Cauville 2008, 40, 3. 30

Cabrol 2001, 283–296. 31

Roeder 1914, pl. 33 b. Jfr. von Bomhard 2008, 28–29. 32

Andra monument från 30:e dynastin i Abydos är en kungastaty i kolossalformat

jämte en staty av Meskhenet som hjälpte till vid barnafödsel! (De Meulenaere 1991). 33

De Meulenaere 1982, 25–26. 34

Daressy 1893, 185, no 85.

35 Otto 1969, 410.



Referenser

Arnold, D. 1999. Temples of the Last Pharaohs, Oxford/New York.

Assmann, J. 1990. Ma’at. Gerechtigkeit und Unsterblichkeit im Alten

Ägypten, München.

Billing, N. 2009. Egyptens pyramider. Evighetens arkitektur i forntid och

nutid, Stockholm.

von Bomhard, A.-S. 2008. The Naos of the Decades. From the Observation

of the Sky to Mythology and Astrology, Oxford Centre for Maritime

Archaeology: Monograph 3, Oxford.

Cabrol, A. 2001. Les voies processionnelles de Thèbes, Orientalia

Lovaniensia Analecta 97, Leuven.

Cauville, S. 2002. ’Entre exigence décorative et significations multiples : les

graphies suggestives du temple d’Hathor à Dendara’, Bulletin de

l’Institut Français d’Archéologie Orientale 102, 91–135.

Cauville, S. 2008. Le temple de Dendara, vol. 15.

http://www.dendara.net/download/

Daressy, G. 1893. ’Notes et remarques’, Recueil de travaux relatifs à la

philologie et à l’archéologie égyptiennes et assyriennes 14, 165–185.

De Meulenaere, H. 1982. ’Isis et Mout du mammisi’, Studia Paulo Naster

oblata, vol. 2 (utg. J. Quaegebeur), Orientalia Lovaniensia Analecta 13,

Leuven, 25–29.

De Meulenaere, H. 1991. ’Meskénet à Abydos’, Religion und Philosophie im

Alten Ägypten (utg. U. Verhoeven & E. Graefe), Orientalia Lovaniensia

Analecta 39, Leuven, 243–251.

Derchain-Urtel, M.-Th. 1999. Epigraphische Untersuchungen zur

griechisch-römischen Zeit in Ägypten, Ägypten und Altes Testament

43, Wiesbaden.

Endrődi, J. 1992. ’Nähe und Ferne. Der Auftakt zur „Onurislegende“’, The

Intellectual Heritage of Egypt. Studies Presented to László Kákosy by

Friends and Colleagues on the Occasion of His 60th Birthday (utg. U.

Luft), Studia Aegyptiaca 14, Budapest, 125–136.

Englund, G. 2003. Med världen som spegel. Att leva med Egyptens gudar,

Stockholm.


Englund, G. 2007. Människans möjligheter. Om samspelet mellan kropp och

själ enligt de gamla egyptierna, Stockholm.

Engsheden, Å. 2006. ’La parenté des Nectanébo’, Chronique d’Égypte 81,

62–70.

Gardiner, A.H. 1932. Late-Egyptian Stories, Bibliotheca Aegyptiaca 1,

Bryssel.

Goyon, G. 1936. ’Les travaux de Chou et les tribulations de Geb’, Kêmi 6,

1–42.

Grimal, N. 1986. Les termes de la propagande royale égyptienne de la XIXe

dynastie à la conquête d’Alexandre, Mémoires de l’Académie des

Inscriptions et Belles-Lettres, nouvelle série 6, Paris.

Hoffmann, Fr. & Quack, J. Fr. 2007. Anthologie der demotischen Literatur,

Münster.

Kienitz, Fr. K. 1953. Die politische Geschichte Ägyptens vom 7. bis zum 4.

Jahrhundert vor der Zeitwende, Berlin.

Kuhlmann, K.P. 1998. ’Ptolemais – the Demise of a Spurious Queen’,

Stationen. Beiträge zur Kulturgeschichte Ägyptens Rainer Stadelmann

gewidmet (utg. H. Gucksch & D. Polz), Mainz, 469–472.

Leitz, Chr. m.fl. 2002. Lexikon der ägyptischen Götter und

Götterbezeichnungen, vol. 7, Orientalia Lovaniensa Analecta 116,

Leuven.

Lloyd, A. 1994. ’Egypt, 404-332 B.C.’, Cambridge Ancient History 6 (utg.

D.M. Lewis m.fl.), Cambridge, 337–360.

Mariette, A. 1880. Abydos. Descriptions des fouilles exécutées sur

l’emplacement de cette ville, vol. 2, Paris.

Myśliwiec, K. 1988. Royal Portraiture of the Dynasties XXI-XXX, Mainz.

Myśliwiec, K. 1998. Herr Beider Länder: Ägypten im 1. Jahrtausend v.

Chr., Mainz.

Otto, E. 1969. ’Legitimation des Herrschens im pharaonischen Ägypten’,

Saeculum 20, 385–411.

Perdu, O. 2004. ’La chefferie de Sébennytos de Piankhi à Psammétique Ier’,

Revue d’Égyptologie 55, 95–111.

Roeder, G. 1914. Naos, Catalogue général du musée du Caire, Leipzig.



Roeder, G. 1930. Der Tempel von Dakke, vol. 2, Les temples immergés de la

Nubie, Kairo.

Roeder, G. 1954. ’Zwei hieroglyphische Inschriften aus Hermopolis (Ober-

Ägypten)’, Annales du Service des Antiquités de l’Égypte 52, 375–412.

Schneider, Th. 1998. ’Mythos und Zeitgeschichte in der 30. Dynastie. Eine

politische Lektüre des «Mythos von den Götterkönigen»’, Ein

ägyptisches Glasperlenspiel. Ägyptologische Beiträge für Erik Hornung

aus seinem Schülerkreis (utg. A. Brodbeck), Berlin, 207–242.

Spencer, N. 2006. A Naos of Nekhthorheb from Bubastis. Religious

Iconography and Temple Building in the 30th Dynasty. BM Research

Publication no. 156, London.

Spiegelberg, W. 1914. Die sogenannte demotische Chronik des Pap. 215 der

Bibliothèque Nationale zu Paris, Demotische Studien 7, Leipzig.

Teeter, E. 1997. The Presentation of Maat. Ritual and Legitimacy in Ancient

Egypt. Studies in Ancient Oriental Civilization 57, Chicago (Illinois).

Van de Walle, B. 1980. ’Survivances mythologiques dans les coiffures

royales de l’époque atonienne’, Chronique d’Égypte 55, 23–36.

Wildung, D. 1984. Sesostris und Amenemhet. Ägypten im Mittleren Reich,

München.

Willems, H. 1996. ’The Shu-spells in Practice’, The World of the Coffin

Texts (utg. H. Willems), Egyptologische Uitgaven 9, Leiden, 197–209.

Guden Onuris-Schu, Ras son, och kungaideologin under den 30:e dynastin

Documents

Transcript of Guden Onuris-Schu, Ras son, och kungaideologin under den 30:e dynastin