Kvinnors arv och ägandeBirgit Sawyer

I Rimberts Vita Anskarii, skriven c 875, hör vi om en mycket from

kvinna i Sverige.1 Hennes namn var Frideborg, och enligt Rimbert

förtjänade hon beröm för sin godhet och uthållighet i tron. Hon

levde till hög ålder, och på dödsbädden kallade hon på en

präst, som gav henne sista smörjelsen. Eftersom hon var rik och

alltid varit frikostig med allmosor, tillhöll hon sin dotter

Katla att dela ut allt hon ägde bland de fattiga. Hur Frideborg

kommit i åtnjutande av sin rikedom vet vi inte, men sannolikt

var det genom arv. Detta exempel på kvinnors ägande och givande

väcker nyfikenhet på hur vanligt det kan ha varit i

vikingatidens Skandinavien. Om kvinnor som ägare och arvtagare

har litterära källor visserligen sporadiska uppgifter, men de

ger ingen uppfattning om deras omfattning. För kunskap härom

får vi gå till ett i detta sammanhang hittills outnyttjat

källmaterial, nämligen runinskrifterna från 900- och 1000-talen

(se Appendix).

Någon gång i slutet av 1000-talet möter vi den uppländska

änkan Gerlög, som överlevt 2 makar, en son och en dotter.

Hennes öde finns inristat i en berghäll i Hillersjö (U29)2

Illustration 1: Hillersjöristningen

Tyd! Germund fick till hustru Gerlög som ungmö.Sedan fick de en son, innan han drunknade. Och sonen dog sedan. Därpå fick hon Gudrik till

1 Rimberti Vita Anskarii, (kap. 20): 65-66.2 I SRI är de svenska runinskrifterna publicerade landskapsvis. U 29 hänvisar till SRI Uppland nummer 29.

1

man. Han … /skadat ställe, där det sannolikt uppges att Gudrik ägt Hillersjö). Sedan fick debarn. Men en enda flicka levde kvar; hon hette Inga. Henne fick Ragnfast i Snottsta till hustru. Därpå dog han och sonen sedan. Och modern kom till arv efter sin son. Sedan fick hon Erik till man. Därpå dog hon. Då kom Gerlögtill arv efter Inga, sin dotter. Torbjörn skaldristade runorna.

Illustration 2: genealogi: Gerlögs arv

Gerlög satt alltså som arvtagerska från tre olika släkter, genom

”bakarv” (via sonen) efter Germunds, och likaledes genom bakarv

(via dottern) till såväl Gudriks som Ragnfasts. Själva

inskriften är i sin utförlighet mycket ovanlig, men frågan är

om Gerlögs fall också är det. Från och med 1000-talet ökade

kvinnors livslängd, vilket fick till följd att många av dem kom

att överleva både makar och barn. Gerlögs egen dotter Inga hade

först ärvt sin far Gudrik och sedan (via sonen) sin make

Ragnfast. Innan Inga själv avled, hade hon hedrat sin döde make

med inte mindre än fyra runstenar,3 vilket vittnar om hennes

ansenliga förmögenhet. På en av stenarna finns följande

inristat: ”Inga lät resta stenarna och göra bron efter

Ragnfast, sin make. Assur var hans huskarl” (U 330). På en

annan sten kungör hon att hon kommit till bakarv efter sitt

barn (U 332).

Runstenarnas vittnesbörd

3 SRI U 329, 330, 331 i Snottsta och 332 i Vreta, alla i Markim socken.

2

Hur vanligt förekommande var det att kvinnor ärvde? Ordet ”arv”

finns endast med i ytterligare några runinskrifter, men genom

deras formulering kan vi ändå indirekt sluta oss till

omfattningen av arvtagerskor. Sponsorerna är så gott som alltid

nämnda först, och de måste antagas vara personer som haft

intresse av och anspråk på hela eller delar av de avlidnas

kvarlåtenskap. Anspråken kan ha gällt arv – för egen eller

omyndigs del (av jord, lösöre, titlar, status),

dispositionsrätt till egendom, som förvaltats av den döde eller

rätt till andel av något som sponsor och avliden ägt gemensamt.

I de fall makar hedrats kan inga direkta arvsansrpåk

förutsättas (i ingen germansk lag ärver makar varandra), men

väl anspråk på rätten till eventuella bakarv.

Vilka syftena med runstensresandet än har varit, innebär detta

att resarmönstret avspeglar rådande arvs- och

ägandeförhållanden; det var just dessa, som avgjorde vem/vilka

som skulle sponsra stenen och hur inskriften skulle formuleras,

framför allt den ordning i vilken de efterlevande står nämnda

och det noggranna specificerandet av deras respektive relation

till den avlidne. Med tanke på det svårarbetade materialet och

den begränsade yta som stod till ristarens förfogande kan vi

förutsätta att inget överflödigt beretts plats i inskrifterna

utan att allt var av betydelse.

Exempel:

- ”Otrygg och Bonde och Alvrik reste denna sten efter Kåre, sin far och Gunned efter

sin make” (U 37 Säby)

Härav sluter vi att de tre sönerna ärvde sin far, och att

Gunned hade rätt till arv efter dem.

3

- ”Ingjald och Visäte och Stenulv reste stenen efter Karl, sin far, och Gillög efter sin

make, och Inga efter sin son, och Arnger efter sin bror” (Sö 205: Överselö)

Detta kan tolkas så att samtliga ärvde som grupp, men troligare

är att det är arvsföljden som beskrivs: som bröstarvingar ärver

först sönerna sin far, och efter deras död går arvet till änkan

Gillög. Först efter hennes död har den dödes mor Inga rätt till

arvet och efter hennes död hans bror Arnger.

I följande exempel hamnar egendom i den överlevande makens

händer genom bakarv: Sibbas hustru Rodiaud var arvtagerska

till Rodgair, och efter hennes död gick arvet till deras

gemensamma barn. Först efter det sista barnets död kunde Sibba

komma i åtnjutande av detta, vilket framgår av den andra

inskriften.

- ”Sibba reste stenen efter Rodiaud, sin hustru, dotter till Rodgair i Anga. Hon dog ung

ifrån små barn” tillsammans med ”Sibba lät resa denna sten efter sin och

Rodiauds dotter” (G 111 och 112 Ardre kyrka).

Ofta är ordval, formuleringar och tilläggsupplysningar viktiga:

- 1. ”Torbjörn och Fastlög lät resa stenen efter Önd, sin son” (Sö 50 Jogersta)

- 2. ”Holmsten och Vigunn lät resa stenen efter hennes son…” (Sö 37 Vappersta)

I det första fallet är den avlidne föräldrarnas gemensamme son,

i det andra fallet är han endast moderns son. Detta hade

naturligtvis betydelse för arvsgången efter föräldraparens död.

I nästa exempel anger tilläggsupplysningar den fortsatta

arvsgången:

4

- ”Gylla och Ragntrud reste stenen efter Vred, sin far, make till Olof, bror till Björn”

(Sö 8 Nybble)

Döttrarna har ärvt sin far och sannolikt nämns hans hustru och

bror på grund av deras framtida rätt till bakarv respektive

brorsarv.

I Sjonhem på Gotland har ett föräldrapar låtit resa tre

runstenar efter var och en av sina tre avlidna söner. I all sin

knapphet berättar inskrifterna en hel historia:

- 1. ”Rodvisl och Rodälv de lät resa stenarna efter sina tre söner. Denna efter Rodfos.

Honom svek valacker på utfärden. Gud hjälpe Rodfos själ. Gud svike dem, som svek

honom” (G 134)

- 2. ”Denna efter Ai… Han blev död i Vindau. Två systrar … tre bröder. Rodald och

Rodgut, Rodar och Torstain, de är farbröder” (G 135)

- 3. ”Denna efter Hailfos. Han dog hemma och hade en dotter. Hon heter Hailvi.

Valdinga-Udd gjorde stenarna och … Dan och Botbjärn ristade” (G 136)

Här är många familjemedlemmar inblandade: föräldrarna hade

förutom de tre avlidna sönerna tydligen också två döttrar (nr

2, G 135), men eftersom de fyra farbröderna står namngivna och

uppräknade (på en central plats under det kristna korset på

stenen), får vi (i likhet med bestämmelserna i den senare

Gutalagen) anta att det var de och inte döttrarna som stod i tur

att ärva jord efter Rodvisl och Rodälv . Som enda bröstarvinge

till den avlidne Hailfos kunde Hailvi ärva sin far (nr 2 G

136).

Hailfos hade dött hemma på Gotland, men hans bröder under

utlandsfärder. I detta fall hade deras familj fått besked

därom, men i andra visste man inget om en utlandsfarares öde.

5

Många andra frågor uppstod också när någon givit sig iväg

utlomlands:

1. ”Alva lät resa denna sten efter Arnfast, sin son. Han reste österut till Gårdarike” (U

636 Låddersta)

I detta fall hade modern tydligen inte slutgiltigt hört om

hennes son avlidit, och säkerligen hade en dödförklaring gjorts

på tinget, så att hans närmaste kunde ärva honom.

2. ”Härtrud reste sten efter sin son Smed, en god ”dräng”.4 Halvboren, hans bror, är i

Gårdarike” (Öl 58 Gårdby kyrkogård)

Eftersom den överlevande brodern befann sig långt borta i

Ryssland, hade han troligen ingen arvsrätt. Enligt den äldre

Västgötalagen var detta förbjudet. Alltså var modern den rätta

arvingen efter Smed.

3. ”Ragnvald lät rista runor efter Fastvi, sin mor, Onäms dotter. Hon dog i Ed… Han

var i Grekland, hövding för följet” (U 112: Ed)

Här får vi tänka oss att Ragnvald nåtts av dödsbudet när han

var i Grekland men hunnit hem till arvskiftet efter sin mor.

Arvet omfattade tydligen också hans morfar Onäms kvarlåtenskap.

4. ”Tora reste denna sten efter Öpir sin make. Denna sten står efter Öpir på tingstaden

efter Toras make. Han västerut väpnade sina män; sonen såg det där. ”Drängen” är nu

till olycka död, om än så frejdad. (Sö 137 Aspa)

I detta fall avgörs vem som överlevt vem, nämligen att sonen

överlevt sin far och därmed ärvt honom. Eftersom sonen sedan

själv avlidit, stod kom alltså Tora till bakarv efter honom.5

4 ”Dräng” = en ung krigare, sannolikt i kunglig tjänst.5 Detta bekräftas av den sten som rests efter sonen: ”Här står stenen efter Öpirs och Toras gode arvinge…” (Sö = Södermanland 138).

6

5. ”Ingerun, Hårds dotter, lät rista dessa runor efter sig själv. Hon vill resa ut till

Jerusalem” (U 605 Stäket)

Liksom personer som ville inträda i kloster, måste de som

planerade långväga pilgrimsresor arrangera för arvskifte

dessförinnan. Troligen kunde Ingerun bekosta sin färd på grund

av sitt arv efter fadern.

Sponsormönster och arvsprinciper

En kartläggning av alla någorlunda bevarade runstensinskrifter

i Danmark, Norge och Sverige ger sponsormönster som avspeglar

anspråk på de avlidnas kvarlåtenskap. I själva verket kan vi

tala om två olika mönster, ett västligt, utmärkande för

Danmark, Norge, och Götaland, och ett östligt, utmärkande för

Svealand. Det västliga mönstret visar huvudsakligen

individuella sponsorer, medan det östliga visar kollektiva.

Detta indicierar att sponsorernas anspråk i väster oftast var

odelade, medan de i öster var delade. Vidare uppträder kvinnor

oftare i öster än i väster, både som sponsorer och avlidna.

Sammantaget med andra skillnader visar mönstren att vi möter

två olika arvsprinciper, vilka senare återfinns i de medeltida

landskapslagarna: gradual respektive parentela.

Illustration 4: diagram över gradual- och parentelasystemen

Enligt gradualprincipen har söner företräde till arvet före

döttrar, och om inga sådana finns går turen till de dödas

föräldrar (= bakarv), först till fadern, sedan till modern,

därefter till de dödas syskon, först till bröderna, sedan till

7

systrarna. Speciellt arvejord hölls i regel samlad, så att den

gick till en person åt gången. Enligt detta system blir

proportionen bakarv och brorsarv hög och proportionen arv till

barnbarn låg, vilket också stämmer med sponsorsmönstret i

väster.

Till skillnad från gradualprincipen tillämpas i

parentelasystemet representationsrätt, d.v.s. barnbarns rätt att som

arvingar träda i sina döda föräldrars ställe. Principen

reglerar föräldragrupper så att den dödes egna bröstarvingar

och deras efterkommande bildar det första parentelet, hans

föräldrar och deras efterkommande det andra, som alltså står

tillbaka tills det första är uttömt. Enligt detta system delas

kvarlåtenskapen upp i individuella lotter, vilket avspeglas i

det kollektiva sponsorsmönstret i öster. Andelen kvinnliga

arvtagare blir högre, då de delar kvarlåtenskapen med män, och

likaså andelen referenser till kvinnor och deras släkt:

Gradual Parentelamän + manslinjer utesluter kvinnor+kvinnolinjer delar med kvinnor+kvinnolinjerascendenter utesluter kollateraler delar med kollateralerkollateraler utesluter avläsna descendenter delar med avlägsna descendenterRepresentationsrätt nej ja

Gradualsystemet underlättar att kvarlåtenskapen ärvs odelad; om

den avlidne har flera söner, är det tillräckligt att en (vanligen

den äldste) av dem representerar resten som förvaltare. Då ingen

respresentationsrätt finns, står barnbarnen långt ner i

arvsordningen, vilket gör minderåriga arvingar mindre vanligt.

Parentelasystemet däremot stipulerar individuella arvslotter för

8

såväl kvinnor som män, kvinnolinjer som manslinjer, vilket leder

till uppdelning av kvarlåtenskapen. Representationsrätten innebär

att kvarlåtenskap kan gå också genom avlidna familjemedlemmar,

vilket gör kännedom om alla som kan förmedla arvsrätten mycket

viktig.

Det är också det är i öst tilläggsupplysningar om

släktförhållanden är vanliga, liksom exempel där

minderåriga företräds av en vuxen släkting. I

sponsorsmönstret avspeglas skillnaderna mellan de två

systemen tydligt:

Proportion av sponsorer Gradual i väst Parentela i östandel enskilda män hög markant lägre än i väst föräldrar resp. bröder hög lågkollektivt sponsorskap låg högmän+kvinnor tillsammans låg högbarnbarn - förekommer

Uppdelningen i väst och öst är hårddragen; i själva verket är

det huvudsakligen på danskt och norskt som gradualsystemet

dominerar, medan det i Mälardalen (Uppland och Södermanland) är

parentelasystemet. I övriga regioner dominerar ingetdera. Båda

systemen användes överallt, och frågan är då varför de

efterlevande använde det ena eller det andra. Under

vikingatiden fanns inga klara territoriella landgränser, inte

heller några lagar, som omfattade hela regioner, varför

arvssedvänjorna kunde skilja sig åt inte bara i olika distrikt

utan också inom dem. Storgodsägare gagnades bäst av

gradualsystemet, som underlättade att jorden hölls samlad

9

generation efter generation. I vissa fall var sådana magnater

också titelinnehavare och/eller betrodda män i kunglig tjänst,

där deras titel och status kunde ärvas endast av en enda man.

Ägare till mindre jordarealer men med innehav av boskap och

lösöre kunde gagnas mer av parentelasystemet; de individuella

arvslotterna medgav utskiftning av söner och döttrar. För barn

av båda könen skedde utskiftning vid t.ex. giftermål, före

utlandsfärder eller – efter kristnandet – för individuella

gåvor till kyrkliga ändamål. Även om parentelasystemet ledde

till arvdelning och således splittrade familjens egendom,

kompenserades detta genom strategiska äktenskap som upprätthöll

status. I detta syfte var kvinnors arvsrätt gynnsam, då en far

ibland kunde tillgodose familjens intressen bättre genom att

välja en lovande svärson än att vara beroende av sina egna

söner eller andra manliga släktingar. Speciellt i områden med

svag kungamakt var släktkoalitioner basen för social trygghet

och ställning.

Distributionen av runstenar i vikingatidens Skandinavien är

mycket ojämn med förhållandevis liten andel i Danmark och

Norge, något större i götalandskapen men ojämförligt stor i

Svealand och allra störst i Uppland.6 Detta har både

kronologiska och sociala orsaker: i väster varade

”runstensmodet” mycket kortare tid än det gjorde i öster, där

runstenar fortfarande restes under tidigt 1100-tal.7 Vi har

också att göra med två olika grupper av stenresare: i Danmark

och Norge dominerar storgodsägare, i Uppland skiktet omedelbart

6 För spridningsbildens representativitet, se Appendix.7 Detta har med kristnandeprocessen att göra – se Appendix.

10

under, bestående av egendomsinnehavare med mindre jordareal och

i övriga områden finner vi båda skikten. Vi kan vara säkra på

att genomgående möta jordägare som sponsorer, för det kan

knappast förväntas att vem som helst kunnat resa ett

prestigefyllt minnesmärke på någon annans mark.

Kvinnliga arvtagare

Vilken arvsprincip som än användes, är det klart att vi har att

göra med ett bilateralt släktsystem, där kvinnans roll enligt

gradualprincipen var att förvalta och förmedla familjens

egendom till nästa generation och enligt parentelaprincipen att

gifta sig och därigenom uppnå stöd från en annan familj.

Alldeles oavsett vilken princip som användes finner vi att

nästan 28% av sponsorer med arvsrätt var kvinnor: i 12,5% av fallen

ensamma, och i ytterligare över 15% tillsammans med män (söner,

bröder eller makar). Vi kommer dock aldrig att få veta hur ofta

kvinnorna i den senare gruppen verkligen kom till arv, då det

ju var avhängigt av om de överlevde sina barn. Andelen kvinnor

med arvsrätt kan faktiskt vara ännu högre, då de i många fall

kan ha representerats av manliga släktingar; i 3,5 % av fallen,

är sponsorn en manlig släkting (svåger, svärson eller svärfar),

som kan ha agerat på en arvtagerskas vägnar.

Tack vare runstenarna får vi också upplysningar om hur

kvinnorna använde sina arv; förutom att förvalta och leda

arbetet vid sina gårdar bekostade de ju de dyrbara

minnesmärken, som själva stenarna utgjorde. Att som i Ingas

fall låta resa inte mindre än fyra sådana förutsätter en ansenlig

förmögenhet. I flera fall är minnesmärket mer påkostat än andra

11

genom sin dekor och/eller inskriftens längd och innehåll. Ett

exempel är den ristning som Sigrid i Södermanland låtit utföra

efter sin döde make Holmger:

Illustration 5: Sö 101 (Ramsundsberget)

”Sigrid gjorde denna bro, mor till Alrik, dotter till Orm, för sin make Holmgers själ,

fader till Sigröd”

Vad änkan Åsa i Västergötland gjort extra för att hedra sin

make får vi tyvärr inte reda på, men anspråket uttrycks i

versform med allitteration:

Ӂsa makens minne hedrat

så som hustru hädanefter ej skall göra” (Vg 59: Norra Härene)

I Uppland har änkan Gyrid också hedrat sin make genom en dikt,

vilken omtalas i inskriften (U 226 Bällsta):

”…även Gyrid älskade maken, därför i sorgedikt skall talas om honom”

Änkan Tora i Södermanland återger också en dikt (Sö 137 Aspa):

”Tora reste denna sten efter Öpir, sin make. Denna sten/står efter Öpir/på

tingstaden/efter Toras make./Han västerut/väpnade sina män/sonen såg/där

det./Drängen är nu/till olycka död/om än så frejdad”

Både Gyrids och Toras stenar har placerats på tingplatser, och

i Gyrids fall är det hennes söner som gjort den. I båda fallen

har vi uppenbarligen att göra med mycket betydande familjer.

Runinskrifterna avspeglar också kristendomens växande

inflytande; missionärerna, som motsatte sig de hedniska

begravningssederna, uppmanade de efterlevande att i stället be

och ge själagåvor för de avlidnas själar. De vanligaste

12

inskriftsbönerna är: ”Gud hjälpe hans själ” och ”Gud hjälpe

hans själ och Guds moder”. Uttrycket ”Guds moder” indicerar att

vi med Gud ska förstå Kristus; varken Fadern eller den Heliga

Ande nämns någonstans. Orsaken härtill är omdiskuterad, men

troligen har missionärerna velat betona Guds enhet i kontrast

till den hedniska polyteismen. För att undvika missförstånd om

att de kristna hade tre gudar har man för säkerhets skull

identifierat Gud med Kristus. Inkluderandet av en bön

motsvarade säkerligen stöd till kyrkans representanter, och det

är därför intressant att kvinnor är överrepresenterade i

gruppen ”bönristande sponsorer”. De är också överrepresenterade

i gruppen ”brobyggande sponsorer”, d.v.s. de personer som i

inskriften kungör att de låtit bygga en bro för den avlidnes

själ. En mycket prestigefull själagåva var att förbättra

kommunikationerna genom brobyggen (över vatten eller sankmark),

och i Skandinavien vittnar 145 stenar om sådana företag. Även

avlidna kvinnor som hedrats med brobyggen är överrepresenterade

i materialet: medan endast mindre än 5% av alla stenar rests

efter kvinnor har nästan 20% av brobyggena skett för att hedra

dem.

Mycket tyder alltså på kvinnornas aktiva roll under

kristnandeprocessen, och förutom broar hör vi också om byggande

av ”själahus”, gästhem för resande och/eller sjuka:

”Ingrid och Ingegärd lät resa sten och göra vad ute i sundet efter Tore, sin far. Tore lät

göra själahus efter Ingetora, sin hustru och efter …” (U 996 Karberga).

Andra indiktationer på kristen fromhet är de två stenar som

hedrar pilgrimer, den ena rest av en änka, den andra av en

kvinna till minne av sig själv:

13

- ”Estrid lät resa dessa stenar efter Östen, sin make, som

drog till Jerusalem och dog borta i Grekland” (U 136

Broby)

- ”Ingerun, Hårds dotter, lät rista runorna efter sig själv.

Hon ville fara österut och ut till Jerusalem. Fot ristade

runor” (U 605: Stäket)

Slutligen bör uppmärksammas att många runstenar tidigt flyttats

in i kyrkor, sannolikt för att hedra den första generationens

kristna i orten. Ett exempel härpå är den inmurade runstenen i

Hilleshögs kyrka: ”Holmfrid lät resa denna sten efter Håur (?),

sin make. Gud hjälpe hans hande” (U 25: Hilleshögs socken,

Färentuna härad). Hur stor kvinnornas proportion – både som

sponsorer och avlidna – bland dessa är, återstår att undersöka.8

I Hilleshögs socken finns också runristningen om Gerlög och

hennes arv från tre släkter, och man undrar vad som skedde med

hennes kvarlåtenskap. Detta är en av de ytterst få ristningarna

som inte inleds med namnet på någon sponsor, vilket kan tolkas

så att ingen arvtagare efter henne fanns i livet. I sådana fall

stadgar de senare lagarna att arvet går till kronan, men under

vikingatiden är det troligare att det var kyrkans

representanter som fått överta kvarlåtenskapen, kanske på grund

av Gerlögs sista vilja?

Avslutning

Ända sedan kristendomens äldsta tid har just kvinnor haft

ryktet om sig att vara lättare att omvända och mer givmilda än

8 Av här presenterade stenar har följande hittats i kyrkoreller på kyrkogårdar: U 25; Sö 205; G 111, 112, 134, 135136; Öl 58 och Vg 59.

14

män. Exemplen där män övertalats av sina hustrur att ta dopet

är många i litteraturen (Farmer 1986), och missionerande

präster vände sig därför gärna till kvinnor. De hade många goda

förebilder runt om i Europa, inte minst i påve Damasus I (366-

384), som varit så framgångsrik i att utverka donationer från

rika kvinnor att hans fiender kallade honom ”the ladies’

earscratcher” (Brown: 36). Detta förklarar ju delvis varför

kvinnorna är överrepresenterade som brobyggare, och intressant

är vidare att vi finner kvinor bakom fem av de sju fall som

hedrar män som avlidit ”i vita våder”, d.v.s. omvänts på

dödsbädden, En som dock tydligen inte lyckats med att övertyga

sin make om sin egen kristna tro var Ödis i Uppland:

- ”Gisl och Ingemund, goda drängar, lät göra minnesmärke efter

Halvdan, sin far, och efter Ödis, sin mor. Gud hjälpe nu väl

hennes själ” (U 808 Enberga)

Denna inskrift visar att kristnandeprocessen åtminstone i

Uppland byggde på individuella ställningstaganden, vilket i sig

bidrar till att förklara mängden runstenar i regionen. Här

behövde den kristna trostillhörigheten markeras tillskillnad

från regioner där kristendomen införts genom kungligt påbud, så

som i Danmark och senare Norge.9

Så hjälper oss runstenarnas vittnesbörd att bättre förstå

varför Rimbert berättar så utförligt om Frideborg och hennes

dotter Katla; i sin fromhet och givmildhet var de mycket

representativa för vikingatidens kristna kvinnor. Möjligen

bidrog tidens demografiska förhållanden till att kvinnor oftare

9 Det är också i Danmark som vi finner tre av de inalles fyra hedniska inskrifterna; här var det alltså hednatron som måste markeras. Se vidare B.Sawyer 2000, s. 128.

15

kom att sitta som arvtagerskor och potentiella donatorer –

tidens utllandsfärder och många strider höjde männens dödstal –

men å andra sidan började kvinnors livslängd generellt att

stiga från och med 1000-talet, så mycket tyder på att kvinnor

även under medeltiden fortsatte att spela stor roll både som

ägare och givare.

16

Appendix

De skandinaviska runstenarna från 900- och 1000-talen är en

ovärderlig källa till kunskap om senvikingatida förhållanden;

förutom att kasta ljus över språkutveckling, poesi, ort- och

personnamn, släktskap, bosättning och kommunikationer,

vikingafärder och krigståg samt, inte minst, kristendomens

spridning, kan de ge oss kunskap om arvs- och

ägandeförhållanden (Sawyer 2000). Själva bruket att resa

minnessten och förse den med en runinskrift är känt sedan

folkvandringstiden, men det var under en period från slutet av

900-talet fram till början av 1100-talet som det hade sin

verkliga blomstringsperiod. Från danskt, norskt och svenskt

område känner vi till över 2000 av dessa inskrifter (på resta

stenar och fasta berghällar), vilka så markant skiljer sig från

äldre och yngre att man kan tala om ett speciellt

senvikingatida runstensmode. Lay-out och dekoration skiljer sig

ofta åt, men till sitt innehåll är inskrifterna genomgående

likartade: i samtliga fall får vi först reda på vem eller vilka

som ombesörjt minnesmärket, sedan till vems minne stenen är

ristad och oftast också hur sponsorer och avlidna var

relaterade till varandra. Ibland nämns även andra släktingar,

och efter denna minnesformel kan följa ytterligare upplysningar

om den avlidne (t.ex. social ställning, eventuell utlandsfärd,

dödssätt, dödsplats). Totalt sett är det ovanligt med magiska

besvärjelser och åkallan av hedniska gudar; sådant förekommer i

Danmark men är sällsynt på svenskt område, där i stället

kristna kors och böner är vanliga. I vissas fall avslutas

inskriften med namnet på runristaren.

17

Även om många runstenar har försvunnit och en del nyfynd

fortfarande görs, talar ändå mycket för att distributionen

stämmer rätt väl med ursprungliga förhållanden. I dag känner

vi till ca 50 vikingatida ristningar från norskt område, ca 250

från danskt och nästan 2000 från svenskt, av vilka hälften

finns enbart i Uppland. Denna ojämna distribution kan förklaras

med områdenas olika folkmängd, sponsorernas sociala status och

brukets utsträckning i tid.

I proportion till folkmängden var runstensmodet faktiskt lika

vanligt/ovanligt överallt utom i Uppland, som sticker ut med

sina många ristningar. För att förklara detta måste orsakerna

till stenristandet undersökas, och en naturlig utgångspunkt är

samtida förhållanden, vilka präglades av vikingafärder och

kristnande. Tidigare forskning har tillskrivit vikingatågen en

avgörande betydelse, men då ristningar som hugfäster sådana är

i klar minoritet, och den stora massan tillkom efter

vikingafärdernas upphörande, är det troligare att bruket har

mer att göra med religionsskiftet. Gravskicket genom tiderna

vittnar inte bara om omsorgen om de avlidna utan också om de

efterlevandes strävan att med gåvor och/eller monument

demonstrera sin egen status. Kyrkan motarbetade gravgåvor och

försökte i stället att övertala de efterlevande att skänka

gåvor till den som ersättning för böner till de avlidnas

fromma. I en övergångstid innan kyrkor och kyrkogårdar blev

självklara centra med plats för kristna gravmonument, kunde

18

runstenarna tjäna syftet att kompensera avsaknaden av gravgåvor

men samtidigt demonstrera familijens status.10

Även om många runstenar i västra Skandinavien saknar explicit

kristna drag, förefaller det rimligt att ändå betrakta dem som

resta av personer som omvänts; där kristendomen införts genom

kungligt påbud förelåg ju inget behov av att markera

trostillhörighet, såvida den inte avvek från den officiella,

och om sådana vittnar ett fåtal runstenar med hedniskt

innehåll. Runstensmaterialet avspeglar alltså religionsskiftet

och den tid processen tog; i Norge, Danmark och Götalandskapen,

där den nya religionen infördes centralt, är den intensiva

ristningsperioden begränsad till några årtionden, men i

Svealand, speciellt i Uppland, var övergångstiden längre,

vilket bidrar till att förklara den större mängden runstenar

där.

Men även om runstensresandet svarat mot socialt och religiöst

dikterade behov i ett övergångsskede, kan religionsskiftet inte

ensamt förklara modets uppkomst, spridning och likformighet.

Jämfört med det hedniska gravskicket under järnåldern, som ju

visar att omsorgen om och hedrandet av de döda gällt båda könen,

tyder den mycket låga andelen avlidna kvinnor i materialet på

att runstensresandet endast delvis hörde hemma i grav- och

kultsammanhang. 10 Det faktum att många runstenar på ett tidigt stadium flyttats till kyrkogårdar eller murats in i själva kyrkobyggnaden, och andra haft sin ursprungliga placeringi eller invid kyrkan, talar för att det varit bristen på kyrkogårdar som framkallat behovet att resa en kristen runsten. I Uppland dröjde det innan kyrkor och kyrkogårdar byggdes, och här finns också många runstenar som fungerat som kristna gravstenar på hedniska gravfält.

19

Det andra sammanhang i vilket runstenarna hör hemma indiceras

av det faktum att de framför allt är monument över sponsorerna

själva och att relationerna mellan dem och de avlidna så noga

anges. Generellt gäller sponsorerna var de avlidnas närmaste

släktingar eller partner (vapenbröder, handelskompanjoner eller

makar), d.v.s. personer som måste antagas ha haft intresse av och anspråk på

hela eller delar av kvarlåtenskapen. Anspråken kan ha gällt arv – för

egen eller omyndigs del (av jord, lösöre, titlar, status),

dispositionsrätt till egendom, som förvaltats av den döde eller

rätt till andel av något som sponsor och avliden ägt gemensamt.

I de fall makar hedrats kan inga direkta arvsansrpåk

förutsättas (i ingen germansk lag ärver makar varandra), men

väl anspråk på rätten till eventuella bakarv.11 Vilka syftena

med runstensresandet än har varit, innebär detta att

resarmönstret avspeglar rådande arvs- och ägandeförhållanden;

det var just dessa, som avgjorde vem/vilka som skulle sponsra

stenen och hur inskriften skulle formuleras, framför allt den

ordning i vilken de efterlevande står nämnda och det noggranna

specificerandet av deras respektive relation till den avlidne.

Genom att kartlägga alla relationer (i läsbara ristningar på

över 2.000 runstenar) har jag funnit sponsormönster, som

presenteras närmare i Sawyer 2000.

Bibliography

Brown, Peter. (1981). The Cult of the Saints. Its Rise and Function in Latin

Christianity. London: The University of Chicago Press.

11 Bakarv är när egendom går bakåt i generationerna, t.ex.när en mor ärver vad ett avlidet barn ärvt av sin far.

20

Farmer, Sharon, ”Persuasive voices: clerical images of medieval

wives”, Speculum 61/3 (1986), ss. 517-543.

G Gotland; se Gotlands runinskrifter (1962-7), ed. S.B.F. Jansson, E.

Wessén och E. Svärdström. 2 vol. = SRI xi-xii)

Rimbert. Rimberti Vita Anskarii (1961). (Quellen des 9. und 11.

Jahrhunderts zur Geschichte der Hamburgischen Kirche und des

Reiches) ed. Werner Trillmich. Berlin: Rütten & Loening, ss.

160-499.

Sawyer, Birgit. (2000). The Viking-Age Rune-Stones. Custom and

Commemoration in Early Medieval Scandinavia. Oxford: Oxford

University Press.

SRI (1901- ). Sveriges runinskrifter, ed. Kungliga Vitterhets Historie

och Antikvitetsakademien. Stockholm.

Sö Södermanland; se Södermanlands runinskrifter (1924-36), ed. E.

Brate och E. Wessén (= SRI iii)

U Uppland; se Upplands runinskrifter (1940 -), ed. E. Wessén och

S.B.F. Jansson (= SRI vi-ix)

Vg Västergötland; se Västergötlands runinskrifter (1940-70), ed. H.

Jungner och E. Svärdström (=SRI v)

Öl Öland; se B.E. Nilsson (1973). The Runic Inscriptions of Öland. Ann

Arbor: University Microfilms International.

21