Vitryssland, Ukraina och Moldova

VITRYSSLAND, UKRAINA OCH MOLDOVA - NATIONER PÅ JAKT EFTER

EGNA IDENTITETER

Barbara Törnquist-Plewa

Vitryssland, Ukraina och Moldova hör till de nya stater som uppkom på Europas karta efter

Sovjetunionens sönderfall. Dessa republiker utropade sin självständighet tätt inpå varandra,

strax efter den misslyckade augustikuppen i Moskva 1991. Ukraina förklarade sig själv-

ständigt den 24 augusti, Vitryssland den 25 augusti och Moldova (som på ryska kallas för

Moldavia) den 27 augusti 1991. Alla erkändes snabbt av det internationella samfundet.

Tillkomsten av dessa stater föregicks av att befolkningen aktiverades politiskt i de

respektive republikerna i samband med Gorbatjovs öppenhetspolitik. I alla tre republikerna

uppstod under åren 1988-89 oberoende politiska rörelser, kallade för folkfronter efter sina

förebilder i de baltiska republikerna: "Ruch" i Ukraina, "Adrazjenie" i Vitryssland och

Moldoviska folkfronten. Folkfronterna började sin verksamhet med att ställa krav på

miljövård och naturskydd men övergick snabbt till att formulera program med nationella

förtecken. De uppmanade till försvar av titulärbefolkningens kultur och språk samt ställde allt

mer långtgående krav på republikernas självbestämmande. I Moldova och Ukraina antogs

1989 språklagar som avskaffade ryskan som statsspråk och gjorde titulärbefolkningens

modersmål till det enda officiella språket. Liknande lagar stiftades i Vitryssland 1990. Ryskan

blev i och med detta ett minoritetsspråk.

Kampen om språket tolkades av många både västliga och östliga bedömare som ett uttryck

för en uppvaknad etnonationalism i Östeuropa. Bland forskare i nationella frågor finns

nämligen en starkt rotad föreställning om att nationer i Östeuropa hör till kategorin etnonatio-

ner, det vill säga utgör sådana nationella gemenskaper som har språk

Vitryssland, Ukraina och Moldova

40

och etniskt ursprung som sina viktigaste identitetsmarkörer. De flesta nationer i Västeuropa

brukar däremot klassificeras som statsnationer, det vill säga nationella gemenskaper som

baseras på tillhörigheten till en gemensam stat och dess territorium. Då de nationella

ideologerna i Sovjetunionens efterföljarstater i början på 1990-talet använde etnonationell

retorik, väckte detta en allmän oro för att etnonationalismen skulle leda till konflikter och

blodiga uppgörelser i denna del av Europa. Man fruktade samma utveckling som på Balkan.

Dessa farhågor gällde också Vitryssland, Ukraina och Moldova. I den sistnämnda staten

tycktes farhågorna slå in redan 1990. I augusti förklarade en liten turkisktalande minoritet,

gagauzerna, att de ville bilda en självständig republik (Gagauz-Yeri) i södra delen av

Moldova kring staden Komrat. En månad senare utropade den rysktalande befolkningen i

Moldova på den östra stranden av floden Nistru (kallad Dnestr på ryska) en självständig

republik kallad "Pridnestrovskaja, Moldavskaja Respublika" på ryska eller "Transnistria" på

moldoviska. Då Moldovas regering inte ville erkänna utbrytarrepubliken utbröt ett

inbördeskrig som kulminerade i blodiga strider på hösten 1990 och i juni 1992, varefter ett

vapenstillestånd inleddes.

Ukraina besparades inte heller separatistiska krav. Befolkningen på Krimhalvön som till 67

procent består av ryssar begärde autonomi inom den ukrainska republiken, och de ukrainska

ledarna kände sig tvungna att tillmötesgå detta krav 1990. Man vägrade dock att diskutera

liknande överenskommelser med andra minoriteter, till exempel de återvändande

krimtatarerna (som deporterades av Stalin under andra världskriget), ungrarna i Bukovina

eller rutenerna i Karpatorutenien. De sistnämnda erkändes inte ens som en separat etnisk

minoritet, utan fortsatte att bli klassificerade som ukrainare. De mest missnöjda var dock

ryssarna som utgör 22,1 procent av det totala befolkningsantalet i Ukraina. I och med

Ukrainas självständighetsförklaring förlorade de sin dominerande ställning i landet och

reducerades till en minoritet. I Östukraina, där majoriteten av ryssarna bor, restes krav på

regional autonomi, federala band med Ryssland och dubbelt medborgarskap. På flera ställen i

Östukraina genomfördes rådgivande folkomröstningar där en överväldigande majoritet stödde

kraven på att ryskan skulle få status som andra statsspråk i Ukraina. För befolkningen i

Västukraina framstod ett sådant krav som helt oacceptabelt.


I Vitryssland var faran för konfrontation mellan republikens titulära befolkning och den

talrika ryska minoriteten (13,2 procent) inte lika uppenbar. Språkfrågan väckte dock även här

oro. 1991 påbörjades en intensiv vitrussifieringskampanj. En plan på en tioårig övergång från

ryskan till den tidigare så eftersatta vitryskan uppställdes som norm i alla statliga institutioner.

Alla dessa ovannämnda händelser och åtgärder bäddade för etniska konfrontationer. Idag

kan man emellertid konstatera att den väntade stora etniska mobiliseringen uteblev i

Vitryssland, Ukraina och Moldova. Varför?

Det finns flera tänkbara orsaker till detta. Man kan till exempel nämna de politiska eliternas

försiktighet i förhållandet till de ryska minoriteterna och ländernas ekonomiska beroende av

den mäktiga grannen Ryssland. I den följande analysen skulle jag emellertid vilja lyfta upp en

annan faktor som jag finner mycket viktig, nämligen avsaknaden av en massiv uppslutning

bakom etnonationella idéer i Vitryssland, Ukraina och Moldova. De etnonationella paroller

som ofta förkunnats av dessa nationers ideologer har nämligen hittills funnit ett relativt litet

stöd i befolkningens breda lager. Detta faktum kan förklaras med de vitryska, ukrainska och

moldoviska identiteternas svaghet. Nationsbildningsprocesserna i dessa länder har inte blivit

fullbordade. Dagens vitryska, ukrainska och moldoviska områden har i århundraden haft

karaktären av gränsområden, där olika religioner, kulturer och språk mötts. De har alltid

befunnit sig i periferier av stora konungariken eller imperier: det polsk-litauiska riket, det

ryska (och senare sovjetiska) imperiet, det osmańska imperiet. Folkslag bosatta i dessa

områden har ofta delat flera grannationers historia, statstraditioner, religion eller språk. Detta

har lett till att etniska identiteter sammansmält. Avgränsningen har blivit problematisk. Denna

faktor, förstärkt av flera andra (som exempelvis avsaknaden av starka eliter, sen

modernisering etc.) har försvårat och försenat nationsbildningsprocesserna på dessa områden.

I de följande kapitlen vill jag beskriva vitryssarnas, ukrainarnas och moldovernas svårigheter

att bestämma och etablera de vanligaste markörerna för nationell identitet: eget namn,

föreställningen om gemensamt etniskt ursprung, språk, kultur, religion, statstradition och

territorium. Därefter vill jag visa hur dessa identitetsproblem har påverkat dessa länders

politiska utveckling under 1990-talet.


42

Namn och etniskt ursprung

Vitryssarna och ukrainarna

Benämningarna "ukrainare" och "vitryssar" som namn på nationer är av sent datum. Namnet

på landet "Ukraina" blev mest populärt genom den romantiske ukrainske skalden Taras

Sjevtjenkos verk i mitten på 1800-talet. Som nationell benämning började det däremot

användas först vid slutet av 1800-talet, när de första ukrainska nationella partierna uppstod i

Galizien (den del av dagens Ukraina som då tillhörde Habsburgriket).

När den vitryska moderna nationella ideologin började ta form vid slutet av 1800-talet var

dess skapare inte ens eniga om vad den nation vars existens de förkunnade egentligen skulle

heta. En del av dem ville använda namnet "Kryvici", en benämning på en östslavisk stam som

bebodde det nuvarande Vitrysslands territorium under tidig medeltid. Andra föredrog namnet

"belarusy" (vitryssar). Detta namn etablerades också till slut genom att det användes av de

första vitryska nationella partierna som uppstod 1902 och 1903. Ordet "belarusy" som

benämning på folket kan visserligen påträffas i dokument från 1600-talet, men då hade det

inte någon nationell betydelse, utan syftade på en regional, subetnisk grupp (som till exempel

"skåningar" eller "norrlänningar" i Sverige). Under förmodern tid kallade sig östslaver bosatta

i dagens Vitryssland, Ukraina och Ryssland med en gemensam benämning "ruskije". Detta

namn var ett arv från den östslaviska medeltida staten, kallad Kievriket eller "Rus" (därav

namnet "ruskije"). Denna stat, som existerade mellan 880 och 1240, kontrollerade i större

eller mindre utsträckning alla östslaviska stammar. Staten förstördes av mongolerna, men

arvet från den har levt kvar hos alla östslaver (vitryssar, ukrainare och ryssar). De viktigaste

beståndsdelarna i detta arv är ett gemensamt egennamn (ruskij), en föreställning om ett

gemensamt etniskt ursprung, en gemensam religion - ortodoxin ( Kievriket kristnades

nämligen från Bysans 988 och därmed blev alla östslaver ortodoxa) och ett gemensamt

skriftspråk, kyrkoslaviskan. Kyrko-slaviskan användes länge som alla östslavers skriftspråk

och påverkade därmed den senare utvecklingen av de vitryska, ukrainska och ryska lit-

teraturspråken.

Det gemensamma arvet från Rus vårdades och överfördes från en


generation till en annan genom den ortodoxa kyrkans försorg. Den ryska kyrkans ledare,

Moskvapatriarkerna, kallade sig patriarker av "hela Rus". Likaså förklarade sig

Moskvahärskama vara tsarer över "hela Rus'". På det viset gjorde Moskvastaten och senare

Ryssland anspråk på att vara Kievrikets rättmätiga arvtagare och förkunnande behovet av att

"återförena" alla ortodoxa östslaver i en stat. Denna tanke att alla östslaver är ett slags etniska

"bröder" förenade av ett gemensamt öde har legitimerat Rysslands territoriella expansion väs-

terut i århundraden. Denna tanke framskymtar även idag i den politiska debatten i Ryssland.

Detta gör att många ryssar har svårt att acceptera Vitrysslands och Ukrainas självständighet.

De vitryska och ukrainska territorierna hamnade efter Kievrikets fall 1240 i Litauiska

storfurstendömet, vilket 1385 förenade sig i en union med Polen. I det polsk-litauiska riket

kallades vitryssarnas och ukrainarnas förfäder på latin för "rutheni"(rutener). Det var en

etnisk benämning på de ortodoxa östslavisktalande folken som lydde under icke ortodoxa

härskare. Den del av rutenerna som tillhörde adeln kunde beskriva sin identitet med uttrycket

"gente Ruthenus natione Polonus" (född ruten av polsk nationalitet). Benämningen "polsk

nation" betecknade nämligen i det polsk-litauiska riket statens hela adel oavsett etnisk

tillhörighet. Vitrysk och ukrainsk adel (och senare även övriga) betraktades således som en

del av den polska nationen. • Detta gällde i den polska politiska tanken fram till slutet av

1800-talet.

I Moldoverna

Namnet "Moldova" och benämningen på dess invånare "moldover" uppkom under

medeltiden, när fursten Dragos omkring 1359 grunda-de furstendömet Moldova, uppkallat

efter floden Molda. Landet sträckte sig från Karpaterna till floden Dnestr och Svarta Havet,

Moldoviska furstendömet upplevde sin storhetstid under åren 1457-1504 då det styrdes av

Stefan cel Mare (den Store). År 1538 erövrades landet av den turkiske sultanen och förlorade

sin självständighet. Ordet "moldover" blev därmed en regional-territoriell benämning på

områdets invånare och ej en politisk-nationell beteckning. Som namn på en nation började det

egentligen användas först på 1900-talet. Före första världskriget var det emellertid enbart få

medlemmar av den moldoviska intelligentian som förkunnade idén om att det skulle fin-


44

nas en separat moldovisk nation. Den största delen av eliten ansåg att moldoverna utgjorde en

del av den rumänska nationen, medan majoriteten av befolkningen, det vill säga bönderna, var

likgiltiga inför alla nationella ideologier. En anledning till att Moldovas elit var benägen att

bekänna sig till den rumänska nationella ideologin var att moldoverna delade språk och myten

om det gemensamma etniska ursprunget med rumänerna. Moldoverna anammade den

nationella rumänska historieteorin (ifrågasatt av flera utländska historiker) som säger att

rumäner och moldover är ättlingar till de berömda dakerna, vilka härskade i området omkring

år 60 f .Kr. Dacien införlivades i det romerska imperiet år 106 e.Kr. av kejsaren Trajanus och

koloniserades av romarna. Det dakisk-romerska blodet, blandat med vissa slaviska inslag,

skulle därmed enligt den etniska myten flyta i moldovernas och rumänernas ådror.

Denna ursprungsmyt som förenade moldoverna och rumänerna blev senare föremål för

manipulation i sovjetstaten. För att hindra att Moldaviska sovjetrepublikens invånare skulle

identifiera sig med Rumänien, odlade de sovjetiska historikerna en något modifierad form av

den etniska myten. Enligt den skulle moldoverna vara en blandning av daker, romare och

östslaver, medan rumänerna var en blandning av daker, rumäner och sydslaver. Trots dessa

manipulationer har ursprungsmyten aldrig blivit någon stark avgränsningsmarkör för den

moldoviska identiteten. Den fortsatte att förena moldoverna med rumänerna.

Språk


Både det vitryska och det ukrainska språket ingår i ett kontinuum av slaviska dialekter. På

sådana områden är gränserna mellan språk svåra att dra. Det är svårt att bestämma var det ena

språkets dialekter slutar och var det andra språkets dialekter tar vid. Gränserna kan däremot

dras mellan standardiserade litteraturspråk som skapats av respektive folk. Fram till mitten på

1800-talet existerade dock inte några litteraturspråk som kallades för vitryska eller ukrainska.

Rutenerna använde flera litteraturspråk: kyrkoslaviska, ärvt från Kievriket, kanslirutenska,

"prosta mova" (kanslirutenska starkt färgad av de lokala språken) samt


polska. Språket var för rutenerna i det polsk-litauiska riket ingen bety-delsefull

avgränsningsmarkör. Statstillhörigheten och ståndstillhörig-heten var mycket viktigare. Det

var först i mitten på 1800-talet, under inverkan av romantikens ideologi, som språket

uppmärksammades av rutenerna såsom en potentiellt viktig identitetssymbol.

När den polsk-litauiska staten föll 1795 och den moderna nationalismen började födas på

1800-talet, hamnade rutenerna i en ny situa-tion som tvingade dem att omdefiniera sin

identitet. De hade svårt att identifiera sig med den polska nationen eftersom den polska staten

inte längre existerade. De kunde identifiera sig med den ryska nationen, vilket en del vitryssar

och östukrainare också gjorde, eller så kunde de försöka skapa egna nationella ideologier på

basis av de regioner där de bodde. De som valde det sistnämnda alternativet och blev den

vitryska och den ukrainska nationella ideologins skapare ställdes inför en svår uppgift att

avgränsa de nya nationerna från den polska och den ryska nationen. De nationella ideologerna

var i behov av symboler för nya nationella identiteter, och som en av de viktigas-te

symbolerna valde de språket (vitryska respektive ukrainska), en vanlig strategi i Öst- och

Centraleuropa.

I den vitryska kontexten visade det sig emellertid vara mycket svårt att etablera det

vitryska språket som en nationell sammanhållande symbol. Det språk vitryssarna talade

utgjorde ingen naturligt avgrän-sande markör mellan vitryssarna och deras grannar. På grund

av de vitryska dialekternas nära släktskap med polskan och ryskan ansåg många vitryska

bönder på 1800-talet att de inte talade något eget språk utan använde någon form av ryska

eller polska. För att göra vitryskan till en avgränsande markör var de vitryska nationella

aktivisterna tvungna att "kodifiera" språket, det vill säga skapa en standardvariant av det (ett

så kallat litteraturspråk). En sådan standardvariant skulle vara avgränsad från polskan och

ryskan. Därefter behövde den natio-nella eliten arbeta aktivt för att sprida kunskaper i det nya

standard-språket bland den vitryska allmänheten. Den nationellt sinnade intelligentian tog sig

an dessa uppgifter men stötte på mycket stora problem av institutionell och strukturell art.

Den standardiserade vitryskan hamnade i en svår konkurrenssituation med polskan och

ryskan, som redan var väletablerade språk på det vitryska området och hade hög status.

Spridningen av den kodifierade vitryskan hämmades också av tsarens förbud mot alla

publikationer på det vitryska språket


46

och alla publikationer med vitrysk nationell propaganda, ett förbud som varade ända fram till

1905. Dessutom var den vitryska nationellt aktiva intelligentian mycket liten till antal och

hade inte några kommunikationskanaler genom vilka den kunde nå bönderna. Kyrkan, som i

många samhällen kunde fungera som en kanal för spridning av nationell propaganda, fyllde

inte denna funktion i Vitryssland. Den ortodoxa kyrkan var nämligen ett språkrör för den

ryska nationella ideologin, medan den katolska kyrkan oftast propagerade för de polska

nationella idéerna. Kring sekelskiftet var dessutom majoriteten av de vitryska bönderna

fortfarande analfabeter och kunde därmed inte tillägna sig det standardiserade vitryska

språket. Under hela den moderna historien utvecklades det vitryska språket i skuggan av först

polskan och senare ryskan. Den enda period då vitryskan kunde utvecklas fritt var på 1920-

talet i Sovjet, då bolsjevikerna sökte stärka den kommunistiska makten genom att koppla den

till de nationella aspirationerna hos folken i de olika sovjetrepublikerna. Denna period varade

dock endast ett årtionde och avbröts brutalt av Stalin. Hela den nationellt sinnade vitryska

eliten utrensades och många likviderades fysiskt. En särskild språkpolitik utformades på

1930-talet. Dess mål var att närma det vitryska språket till ryskan. Denna politik gällde fram

till tiden för perestrojka. Generationer av vitryssar växte upp med en ganska negativ bild av

sitt modersmål såsom ett underutvecklat språk som egentligen hörde hemma på den

efterblivna landsbygden och inte i en modern, urban värld. Ryskan associerades däremot med

framsteg och den moderna civilisationen. Ryskan var också det enda språk som öppnade för

möjligheter till socialt avancemang i Sovjetimperiet.

Utvecklingen av språkfrågan i Ukraina liknar till viss del den vitryska, i alla fall vad

anbelangar Östukraina, det vill säga den del av Ukraina som på 1600- och 1700-talet

hamnade inom Ryssland. Grunderna till det ukrainska litteraturspråket skapades av poeten

Sjevtjenko. I Östukraina kunde detta språk emellertid inte utvecklas fritt och spridas till

folkets breda lager på grund av samma hinder av institutionell och strukturell art som

nämndes ovan i det vitryska fallet (förbud mot publicering, svaga eliter, brist på

kommunikationskanaler till folket med mera). Till skillnad från vitryssarna hade ukrainarna

dock den fördelen att de i den ukrainska nationsbyggnadsprocessen drog in även ratener från

det närliggande Galizien. Efter Polens delningar hamnade Galizien inte i Ryssland utan i

Habsburgimperiet. De galiziska rutenerna utsattes därmed inte för för-


ryskning. De fick fritt odla sin identitet och uppmuntrades till och med av Habsburgmakten

att avgränsa sig från polackerna som var ekonomiskt och kulturellt dominerande i denna

region. Den galiziska rutenska eliten ville också göra det egna folkets modersmål till dess

identitetsmarkör. Efter några misslyckade försök att etablera ett eget rutenskt litteraturspråk

lockades rutenerna från Galizien att acceptera Sjevtjenkos ukrainska språk, baserat på Kiev-

Poltava-dialekten, som sitt eget litteraturspråk. I och med att man hade accepterat ett

gemensamt litteraturspråk med rutenerna i det ryska Ukraina anslöt man sig också till tanken

att rutener-na från Galizien och övriga Ukraina utgjorde en enda nation, den ukrainska

nationen. För ukrainarna i Galizien blev det ukrainska språket en mycket viktig symbol. Det

markerade avstånd till polackerna och stod för västra och östra Ukrainas enhet. I

Habsburgimperiet fick de galiziska ukrainarna möjlighet att sprida det ukrainska

standardspråket till massorna tillsammans med den nationella ideologin.

I det ryska Ukraina var situationen helt annorlunda. Den enda längre period under vilken det

ukrainska språket och den nationella ideologin kunde spridas fritt där, var återigen 1920-talet.

Då genomfördes också ett intensivt puristiskt arbete för att skilja ukrainskan från ryskan. På

1930-talet kom liksom i Vitryssland ett kraftigt bakslag i samband med Stalins kamp mot så

kallad "borgerlig nationalism". Från 1930 till 1989, med endast korta avbrott, strävade de

sovjetiska makthavarna efter att närma det ukrainska språket till ryskan. Under sådana

omständigheter kunde språket svårligen fungera som avgränsningsmarkör gentemot ryssar.

Det skedde ett starkt närmande till den ryska kulturen. Västukraina berördes av denna

förryskning först efter andra världskriget, när Sovjet erövrade detta område från Polen. Fram

till dess befann sig större delen av Västukraina utanför den ryska kultursfären och

västukrainarna kunde stärka sin separata identitet.

Resultatet av dessa två skilda utvecMingslinjer är att det i dagens Ukraina finns två olika

nationskoncept: det etnisk-språkliga i Västukraina och det territoriell-politiska i Östukraina.

Medan det första framhäver språket som den nationella identitetens grundval, vill den andra

reducera språkets betydelse till förmån för staten, dess territorium och historia. Enligt

östukrainarnas synsätt kan en ukrainare ha ryska som modersmål, något som västukrainarna

inte kan acceptera. Det nuvarande Ukrainas politik i nationella och etniska frågor präglas av

en dragkamp mellan dessa två koncept.


48

Moldoverna

Det moldoviska språket tillhör den romanska språkfamiljen. Detta gör att språket i Moldova

har kunnat fungera som en avgränsningsmarkör mellan romansktalande moldover och

slavisktalande ryssar och ukrai-nare. Det kunde däremot inte utgöra något skiljemärke mellan

den moldoviska och rumänska identiteten. Moldoviskan sågs fram till 1900-talet som en

rumänsk dialekt. Den moldoviska eliten deltog också i utvecklingen av det rumänska

standardiserade litteraturspråket. Flera moldoviska kulturpersonligheter flyttade dessutom

under 1800-talet till Bukarest. De rumänska självständighetssträvandena kröntes med

framgång 1859 då det uppstod ett självständigt Rumänien i ruinerna av det osmańska riket,

dock utan Bessarabien -det vill säga det moldoviska området mellan Prut och Dnestr.

Bessarabien (dagens Moldova) hölls kvar av Ryssland.

I den nya rumänska staten bestämdes att det latinska alfabetet skulle användas för att skriva

rumänska. Man gick från det kyrilliska alfabetet som varit i bruk i århundraden eftersom

rumänerna tillhörde den ortodoxa kyrkan. Alfabetsskiftet var en tydlig signal att den

rumänska kulturen skulle öppna sig för inflytanden västerifrån. Moldoverna hade ingen

möjlighet att genomföra en sådan ändring eftersom de levde i det ryska imperiet. I slutet av

1800-talet började de ryska myndigheterna att föra en förryskningpolitik i Moldova. Då kunde

moldoverna överhuvudtaget inte publicera böcker på sitt modersmål, inte ens med det

kyrilliska alfabetet. Alfabetsskiftet berörde moldoverna först när Bessarabien/Moldova blev

en del av Rumänien 1918. Under mellankrigstiden fick moldoviska barn gå i skolor med

latiniserad rumänska som undervisningsspråk. De fick lära sig att de var rumäner. Detta

väckte inget motstånd eftersom tanken att det skulle finnas en separat moldovisk nation var

främmande för folkets breda lager.

Under samma tid påbörjades dock i Sovjetunionen ett stort projekt i syfte att kodifiera det

moldoviska språket. Det innebar att man skapade ett nytt standardspråk på grundval av den

moldoviska dialekten, ett språk som skulle skilja sig från rumänskan. Sovjetunionen vägrade

nämligen att acceptera förlusten av Moldova. Då det inom Sovjetunionens gränser stannade

kvar cirka 200 000 moldover, kläckte Stalin idén att skapa en moldovisk autonom

sovjetrepublik. Tanken var att påverka moldoverna i Rumänien i prosovjetisk riktning genom


att visa att de kunde åtnjuta självbestämmande inom Sovjetunionen. Den lilla autonoma

republiken Moldavien bildades således på den östra sidan av gränsfloden Dnestr. Det är

viktigt att påpeka att det var samma territorium som idag omfattas av utbrytarrepubliken

Transnistrien. I den sovjetiska republiken Moldavien skrevs på 1920-och 1930-talen de första

grammatikorna och ortografiska ordböckerna i det moldoviska språket, och alla republikens

invånare tvingades att lära sig moldoviskan inom ramen för "moldovaniseringskampanjen".

Till följd av Molotov-Ribbentroppakten kunde Sovjetunionen 1940 avskilja

Bessarabien/Moldova från Rumänien. Det annekterade området förenades med den redan

existerande autonoma moldaviska republiken och blev till Moldaviska Socialistiska

Sovjetrepubliken (MSSR). Inom denna fortsatte de sovjetiska makthavarna att föra en politik

ämnad att avgränsa den moldoviska identiteten från den rumänska, en politik avbruten endast

kort under den tyska ockupationen (1941-44). Inom Sovjetunionen utsattes det moldoviska

språket för en stark påverkan från ryskan. Periodvis talades det uttryckligen om "slavici-

sering" av det moldoviska språket. Dagens bedömare av den sovjetiska språkpolitikens

resultat anser dock att moldoviskan inte har glidit ifrån rumänskan i den utsträckning som

sovjetiska lingvister hoppades på. Språkreformerna påverkade moldoviskans ordförråd och

delvis uttal och ortografi, men i en väldigt liten utsträckning dess grammatik. Denna förblev i

stort sett rumänsk.

Efter att ha blivit utsatta för språkliga experiment och manipulationer under årtionden är

moldoverna själva idag osäkra vad de skall kalla sitt modersmål: moldoviska eller rumänska.

Moldoviska folkfrontens medlemmar valde att kalla sitt språk för rumänska. Detta kan ses

som en naturlig reaktion mot den tidigare sovjetiska språkpolitiken. Problem uppstod

emellertid när en del politiker började att likställa språk och nation i en etnonationalistisk

anda och kräva en förening av Moldova med Rumänien. Detta väckte ett starkt motstånd

bland befolkningen och var en bidragande faktor till republikens uppsplittring. Det

moldoviska parlamentet har sedan 1989 varit tvunget att flera gånger byta det officiella

statsspråkets namn från moldoviska till rumänska och tillbaka igen. Under sådana

omständigheter kan det moldoviska språket inte fungera som en samlande nationell symbol,

en grundval för den nationella identiteten, även om det fortsätter att vara ett viktigt

instrument i den politiska kampen.


50

Historia, statstradition och territorium


Varken vitryssar eller ukrainare kan använda sig av en egen stark statstradition för att bygga

upp den nationella identiteten. Före 1900-talet existerade nämligen aldrig något självständigt

Ukraina eller Vitryssland. De vitryska och ukrainska historikerna åberopar dock olika fakta ur

det förflutna vilka de betraktar såsom element i respektive nations statstradition. Både

vitryssarna och ukrainarna (och även ryssarna) hänvisar till Kievriket som sina nationers

vagga. Skillnaden dem emellan är att ukrainarna konkurrerar med ryssarna om att vara

Kievrus' enda rättmätiga arvtagare, medan vitryssarna poängterar att deras furstendömen

Polotsk och Turov egentligen var ganska löst knutna till Kievriket. Både vitryssarna och

ukrainarna betonar att de till skillnad från ryssarna aldrig har lytt under det mongoliska oket.

Efter det att Kievriket 1240 förstördes av mongolerna hamnade de nämligen inom

storfurstendömet Litauen. Litauiska storfurstendömet omfattade under medeltiden det område

som idag är Litauen, Vitryssland och västra Ukraina. Dess ledarskikt var etniska litauer som

fram till 1385 höll fast vid hedniska kulter, men majoriteten av befolkningen var östslaver och

ortodoxa. De vitryska nationella historikerna betraktar Litauiska storfurstendömet såsom

föregångare till Vitryssland, som därmed konkurrerar med Litauen om en och samma

statstradition. Den historiska motiveringen till detta är att östslaverna, särskilt de från

trakterna kring Vilnius, var kulturellt dominerande i det medeltida storfurstendömet. Deras

skriftspråk - kyrkoslaviska och kanslirutenska - var storfurstendömet Litauens administrativa

språk. Denna historiska anknytning till Litauen förklarar varför det självständiga Vitryssland

1991 antog ett statsvapen som nästan var identiskt med det litauiska. Båda var repliker av

Litauiska storfurstendö-mets statsvapen.

Den östslaviska elitens medlemmar kring Vilnius identifierade sig så starkt med det

litauiska storfurstendömet att de fram till 1500-talet ofta kallade sig själva för "litovcy", det

vill säga litauer. När Polen och Litauen 1569 förenades i en så kallad realunion började denna

elit emellertid poloniseras. Fram till den polsk-litauiska statens försvinnande delade

vitryssarna således en och samma stat med litauerna och


staten, "Hetmanatet". Den ryska överheten likviderade dock steg för steg Hetmanatets

autonoma institutioner. Trots detta ses Hetmanatet av ukrainarna som ett ukrainskt

statsbildningsförsök, som fortsatte traditionen från Kievrus. Kosackmytologin är en mycket

viktig del av den ukrainska nationalistiska ideologin, en mytologi som förenar öst-ukrainare

och västukrainare i motsats till den splittrande språkfrågan.

Efter Polen-Litauens delningar levde större delen av ukrainarna fram till 1991 inom

Ryssland och senare Sovjet. Ett undantag var invånarna i Galizien, som vid slutet av 1700-

talet hamnade inom Habsburgimperiet och efter dess fall 1918 i Polen. De ukrainska natio-

nalisterna i Ryssland var för svaga för att kunna utnyttja tsardömets sammanbrott 1917 och

upprätta en självständig ukrainsk stat. De försök som gjordes under åren 1917-1920 var ytterst

kortvariga och misslyckade. Ukrainarna i Galizien utropade 1918 i den östra delen av

Galizien en självständig västukrainsk republik, men de fick inget internationellt erkännande

och gav upp när polackerna gjorde en militär intervention med syftet att ansluta hela Galizien

till Polen. Polackerna lyckades också att från Sovjetunionen slita loss det av ukrainare och

polacker bebodda Volynien. Den ukrainska nationalismen blommade under mellankrigstiden

upp i dessa västliga delar av Ukraina. Den ukrainska identiteten gestaltades här huvudsakligen

i kampen mot polackerna. År 1939, i samband med tyskarnas anfall på Polen, annekterade

Sovjetunionen alla de polska områden som beboddes av ukrainare och gjorde dem till en del

av den ukrainska sovjetrepubliken. Det är dessa gränser mellan Ukraina och Polen som gäller

än idag.

Moldoverna

Den enda egna statstraditionen som dagens moldover kan åberopa är det tidigare nämnda

medeltida Moldoviska furstendömet som var självständigt under åren 1359-1538 och därefter

underkastades det osmańska imperiet. Denna statstradition, hyllad och mytologiserad i dagens

Moldova, är dock inte gemensam för hela före detta sovjetrepubliken Moldaviens territorium.

Utbrytarrepubliken Transnistrien står utanför denna statstradition. Transnistriens och

Moldovas historiska öden har varit olika. Det område som idag utgör Transnistriens

territorium låg under medeltiden utanför Moldoviska furstendömets


52

gränser. En del av furstendömets bönder började emellertid redan då flytta dit. De lockades av

bördiga marker som lätt kunde tas i bruk eftersom området endast var ytterst sparsamt bebott

av de nomadiserande tatarerna. De moldoviska bosättningarna på Dnestrs östra sida har därför

gamla anor. År 1792 tillföll detta område Ryssland och blev inlemmat i imperiets

administrativa system som en del av det så kallade Lillryssland (den tidens ryska benämning

på Ukraina). Den omfattande rysk-ukrainska inflyttningen till detta område började redan då.

Det moldoviska territoriet på västra sidan av Dnestr införlivades med Ryssland tjugo år

senare (1812). Bessarabien, som detta område började kallas 1813 efter en vallachisk dynasti

som kort regerade i Moldova under 1300-talet, fick autonom status inom det ryska kejsarriket.

Den lokala administrationen påbjöds att respektera befolkningens seder och bruk.

Livegenskapen infördes aldrig. Rumänskan fick vid sidan av ryskan vara områdets officiella

språk fram till 1870-talet. Det var också först då som Bessarabien förlorade de flesta av sina

särskilda privilegier.

När tsarmakten föll 1917, aktiverades nationellt sinnade eliter i Bessarabien och bildade ett

provisoriskt parlament kallat Sfatul Tarii. Denna församling kunde tänka sig Bessarabiens

framtid inom den ryska staten på villkoret att Ryssland skulle federaliseras och Moldova bli

en autonom republik. Dessa förhoppningar infriades aldrig. Istället etablerade bolsjevikerna

1918 sovjetmakten i Bessarabien. Sfatul Tari reagerade med att be den rumänska regeringen

om hjälp. Den rumänska armén jagade bort bolsjevikerna och Sfatul Tarii röstade för

Bessarabiens anslutning till Rumänien. Landet mellan Prut och Dnestr var följaktligen under

mellankrigstiden en del av den rumänska staten. Under denna tid uppfostrades moldoverna på

den västra sidan om Dnestr i en rumänsk nationell anda och med kapitalistiska, småborgerliga

ideal. De moldover som bodde på den östra sidan av Dnestr och därmed stannade i

Sovjetunionen fick däremot av myndigheterna veta att de tillhörde en separat, från rumänerna

skild moldovisk nation. De fick som nämnts en särskild autonom sovjetrepublik samtidigt

som de utsattes för sovjetisering. Jordbruket kollektiviserades. Entreprenörsskiktet

likviderades. Oliktänkande utrensades.

Sovjetmakten gav aldrig upp tanken på att återta Bessarabien från Rumänien. Tillfället gavs

1940. I och med att Tyskland erkände Sovjets


intressen i Bessarabien kunde den sovjetiska armén invadera området mellan Dnestr och Prut.

Därefter förenades de av moldoverna bebodda områdena öster och väster om Dnestr och

Moldaviska sovjetrepubliken bildades. Det var första gången som dessa två regioner hamnade

i en och samma administrativa enhet.

Erfarenheterna från andra världskriget var också tämligen olika i dessa två delar av

republiken. När Tyskland anföll Sovjetunionen den 22 juni 1941 marscherade den med Hitler

allierade rumänska armén in i Moldaviska sovjetrepubliken. En del moldover från västra

stranden av Dnestr såg detta som en befrielse från det sovjetiska oket. Det gjorde däremot inte

befolkningen på den östra stranden. Rumänerna handskades nämligen mycket brutalt med

kommunister och ryssar. Upplevelserna och de tragiska minnena från den treåriga rumänska

ockupationen ligger bland annat bakom den transnistriska befolkningens nuvarande rädsla för

en eventuell förening av Rumänien och Moldova. Det bör tilläggas att ockupationen först och

främst resulterade i förintelse av stora delar av Moldovas judiska befolkning i både de östra

och västra delarna av landet.

1944 återtog Sovjetunionen hela Moldova, och från denna tid fram till 1990 levde

befolkningen på båda sidor av Dnestr i en och samma sovjetrepublik. Trots detta utvecklades

dessa två delar av landet tämligen olika och behöll sina särskilda identiteter. Västra Moldovas

ekonomi präglades av jordbruket, vilket hörde till de mest effektiva inom Sovjetunionen. I

och med att kollektiviseringen här genomfördes till fullo först efter andra världskriget

överlevde entreprenörsandan och bondementaliteten åtminstone till en viss grad.

Industrialiseringen berörde däremot först och främst de östra delarna av Moldova. Området

som idag tillhör Transnistrien utgjorde 15 procent av den gamla moldaviska sovjetrepubliken

men svarade för 37 procent av dess produktion. De flesta av industrierna var belägna där. En

stor del av produktionen var knuten till det sovjetiska militära komplexet. I och med

industrialiseringen skedde en stor inflyttning av ryssar och ukrainare, vilket ledde till

ytterligare kulturell fortyskning av området. Idag är majoriteten av befolkningen i

Transnistrien rysktalande. Visserligen utgör ryssarna bara cirka 25 procent av invånarna men

många av de ukrainare och moldover som bor här har ryska som modersmål. Sovjetmakten

betraktade sannolikt den östra strandens befolkning som mer pålitlig och lojal, eftersom först

och främst män-


54

niskor från området öster om Dnestr rekryterades till nyckelposter i den moldaviska

republiken.

Efter att Moldoviska folkfronten bildades i västra Moldova 1988 såg eliten i landets östra

del sin ställning hotad. När folkfronten 1989 drev igenom beslutet om den nya språklagen

startade politikerna från den östra stranden en stor protestaktion. De mobiliserade sina

anhängare med hot om en nära förestående rumänisering av landet och diskriminering av

slavisktalande befolkning. Debatten om att införa den rumänska trikoloren som statsflagga

som pågick i moldaviska Högsta sovjet 1990, gav dem nya argument för att anklaga

ledningen i landets huvudstad Chisinau (Kisinjov på ryska) för en strävan att förena Moldova

med Rumänien. Den 23 juni 1990 antog moldaviska Högsta sovjet en suveränitetsförklaring

som innebar att landets egna lagar skulle gälla över unionslagarna. Man fördömde också

Sovjetunionens annektering av Bessarabien 1940. Som svar utropade den lilla gagau-ziska

minoriteten i landets södra del en egen sovjetrepublik. Detta sporrade ledarskapet på Dnestrs

östra strand till handling. Den 2 september 1990 utropades Pridnestrovskaja Moldavskaja

Respublika/ Transnistrien såsom en separat statsbildning. Utbrytarrepubliken erkändes inte av

moldaviska Högsta sovjet. Konflikten skärptes ytter-ligare i och med augustikuppen i Moskva

1991. Medan Moldovas ledare reagerade med att utropa republikens självständighet, stödde

Transnistriens ledare kuppmakarna och uttryckte sin samhörighet med Sovjetunionen. Trots

kuppens misslyckande fortsatte Transnistriens invånare att stödja de prosovjetiska ledarna,

och i november 1991 val-des Igor Smirnov, känd för samröre med kuppmakarna, till

utbrytarrepublikens president. Moldova förlorade därmed helt och hållet greppet m

Transnistrien.

Kultur och religion

Vitryssar och ukrainare

Den vitryska och ukrainska identiteten tog form genom mötet och konfikten mellan den

östkristna och den västkristna traditionen. Av

den östliga traditionen påverkades vitryssarna och ukrainarna av den ortodoxa kyrkan, dess

dogmer och dess kyrkoslaviska språk. Den ortodoxa kyrkan förkunnade dessutom alla

ortodoxa östslavers enhet


under ledningen av Moskvapatriarken, som efter Konstantinopels fall förklarade sig vara den

ortodoxa kyrkans överhuvud. Detta försvårade avgränsningen mellan ryssar, vitryssar och

ukrainare. I det polsklitauiska riket försökte man förhindra ortodoxins och Moskvas infly-

tande på östslaver i denna stat. För detta ändamål genomfördes en union mellan den katolska

och den ortodoxa kyrkan. Unionen skrevs under av de flesta ortodoxa biskoparna från de

vitryska och ukrainska områdena i staden Brest år 1596. Till följd av Brestunionen uppstod en

så kallad uniatisk kyrka, som är en blandning mellan katolicism och ortodoxi i fråga om

dogmer och ritual. De mest synliga yttre kännetecknen förblev ortodoxa till sin karaktär, som

gudstjänsten på kyrkoslaviska och ett prästerskap som tilläts gifta sig. Uniaterna erkände dock

påven i Rom som sin kyrkas högste ledare. Majoriteten av öst-slaverna i det polsk-litauiska

riket blev uniater. När Ryssland annekterade de östslaviska delarna av riket anbefallde tsaren

Nikolaj I år 1839 att uniaterna skulle tvångskonverteras till ortodoxin. Den uniatiska läran,

som kunde utgöra grunden för vitryssarnas och ukrainarnas separata identiteter gentemot

ryssarna, förbjöds. Den uniatiska kyrkan bestod däremot bland ukrainare i habsburgska

Galizien, och uniatiska präster spelade en aktiv roll i de galiziska ukrainarnas nationsbygg-

nadsprocess. Efter anslutningen av Galizien till Sovjetunionen efter andra världskriget

likviderades den uniatiska kyrkan också där. Det var först efter Gorbatjovs besök hos påven i

slutet av 1980-talet som denna kyrka kunde legaliseras på nytt. Den uniatiska läran är ett bra

exempel på den korsning av östliga och västliga traditioner som skedde i Vitryssland och

Ukraina.

Av den västliga traditionen påverkades vitryssarna och ukrainarna av flera århundradens

samlevnad med polackerna och litauerna. Dessa kristnades från Rom och den polsk-litauiska

staten präglades kulturellt av västliga fenomen som feudalism, den romerska rätten,

renässansidéerna, reformationen, utvecklingen av världslig bildning med mera. De ortodoxa

och uniatiska östslaverna i denna stat anammade följaktligen dessa idéer, vilka armars länge

förblev främmande för den övriga ortodoxa världen. När det polsk-litauiska riket föll

hamnade dess östslaver i Ryssland och därmed direkt i den östliga kultursfären. Dessa

östslavers eliter tog med sig det västerländska kulturarvet in i Ryssland.


56

I Polen-Litauen tillägnade östslaverna sig flera element av den västerländska kulturen i

polsk utformning, men deras tillhörighet till östkyrkan skyddade dem mot assimilering med

de katolska polackerna. I Ryssland underlättade däremot den gemensamma tron en förrysk-

njngsprocess bland vitryska och ukrainska folkmassor. Dessa folks eliter, som tidigare

präglats av den västliga politiska kulturen (och ibland även övergick till katolicism), hade

emellertid ofta svårt att acceptera det auktoritära tsaristiska systemet och därmed känna

samhörighet med den ryska nationen vars grundvalar sammanfattades som "autokrati,

ortodoxi, nationalitet". Det är ingen slump att de personer som var mest aktiva i den inledande

fasen av den vitryska nationsbygg-nadsprocessen kom från katolska hem. Det är inte heller

förvånande att när den ukrainska kosackeliten framhävde sin separata identitet gentemot

ryssarna (till exempel under ledning av Mazepa 1713 eller av Razumovskij 1763), talade den

om sin tradition av Hetmanatets demokratiska, autonoma institutioner och krävde privilegier

liknande den polska adelns.

Att inte kunna identifiera sig med vare sig den polska eller den ryska kulturen blev den

rutenska elitens öde. Detta identifikationsproblem blev särskilt påtagligt under 1800-talet när

både de polska och ryska nationella ideologierna riktade sina lockrop mot rutenerna. En del

av den rutenska eliten valde att sammansmälta med antingen den polska eller den ryska

nationen. En annan del bestämde sig för att försöka formulera egna nationella ideologier och

bygga upp egna nationella identiteter: den vitryska och den ukrainska. Dessa identiteter

utformades i opposition mot polacker och ryssar som blev vitryssarnas och ukrainarnas

"signifikanta andra". Vitryssarnas och ukrainarnas breda lager, som icke var läskunniga och

levde ett isolerat liv på landet, upplevde inte alls i samma grad de identitetsproblem som eli-

ten hade. Dessa folkmassor fann sig till rätta i det ryska samhället och i den ryska ortodoxa

kyrkan. Detta försvårade spridningen av de vitryska och ukrainska nationella ideologierna i

Ryssland.

Den ukrainska nationella ideologin fann däremot en lämplig grogrund i Galizien i

Habsburgriket, där den uniatiska religionen fick leva kvar. Denna religion avgränsade

tillsammans med språket och den sociala klyftan på ett effektivt sätt de ukrainska massorna

från polackerna. De galiziska ukrainarna hade därmed bättre förutsättningar att bygga upp en

separat ukrainsk identitet än östukrainarna i


Ryssland. De lyckades också komma längre med nationsbyggnads-processen. Dessa

skillnader ifråga om den nationella identitetens styrka i västra och östra Ukraina är synliga än

idag.

Moldoverna

Religionen blev aldrig en avgränsningsmarkör för den moldoviska identiteten, eftersom både

moldover och deras grannationer kristnades från Bysans och därmed tillhörde den ortodoxa

kyrkan. I stort sett alla folkslag i Moldova av idag är ortodoxa - moldover, ryssar, ukrainare,

gagauzer och bulgarer. Undantaget är republikens judar som utgör cirka 1,5 procent av

befolkningen. Moldoverna har dock en lång tradition av fredlig samlevnad med den judiska

minoriteten, som före förintelsen var mycket aktiv i den moldoviska ekonomin.

Moldoverna tillhör i princip den bysantinsk-ortodoxa, österländska kultursfären men har

tagit emot många impulser västerifrån. Den moldoviska eliten var fram till andra världskriget

i ständig kontakt med den rumänska eliten och var praktiskt taget en del av den. Denna elit

har sedan 1700-talet hämtat sina modeller och ideal i Frankrike och även i antikens Rom.

Detta medvetna val av kulturell inriktning fick sitt fulla uttryck efter uppkomsten av den

rumänska staten 1859. Då eftersträvade man bland annat latinisering av det rumänska språket

genom att övergå till det latinska alfabetet och försöka rensa ut slaviska ord ur rumänskans

ordförråd och ersätta dem med franska eller latinska. Före 1918 deltog enbart en del av den

moldoviska eliten i denna latiniseringsprocess. Under mellankrigstiden utsattes dock hela

befolkningen mellan Dnestr och Prut för dessa västerländska influenser. Moldoverna i

Sovjetunionen på östra sidan av gränsen hamnade utanför denna utveckling.

Olika historiska öden har följaktligen lett till att det i Moldova av idag finns två olika

socio-kulturella identiteter, en väster om Dnestr och en öster om floden. Väster om Dnestr,

det vill säga i Moldoviska republiken, tenderar befolkningen att vara provästerländsk och

proru-mänsk. Idéer om den fria marknaden har många anhängare här. Moldoverna på västra

stranden är också måna om sitt lands självständighet och oberoende. Befolkningen på östra

stranden, i Transnistrien, har däremot blivit starkt sovjetiserad. Stämningarna är här

antivästli-; ga och särskilt antirumänska. Invånarna är mycket misstänksamrnai


58

mot marknadsreformer och allt vad kapitalism står för. De är militanta och proryska.

Nostalgin efter det fallna Sovjetunionen är mycket stark. Transnistriens ledare drömmer om

återuppbyggnaden av Sovjetunionen i en eller annan form och är beredda att stödja alla kraf-

ter i Ryssland som har samma mål.

Det bör dock påpekas att dessa skillnader i socio-kulturella identiteter inte sammanfaller

med den etniska differentieringen av landet. 70 procent av alla ryssar i Moldova bor faktiskt

på den västra stranden. På den östra stranden är befolkningen visserligen huvudsakligen rysk-

talande, men moldoverna är den starkaste minoriteten och utgör hela 40 procent. Moldoverna

är också väl representerade i republikens ledande skikt.

Konflikten i Moldova bör följaktligen inte ses som en sammandrabbning mellan olika

nationaliteter. Denna konflikt bottnar visserligen i olika kulturella identiteter med åtföljande

olika syn på landets framtid, men det är fråga om två olika regionala och ej etniska identiteter.

Identitet och politik. Utvecklingen på 1990-talet

Ukraina

Den ukrainska staten har 52 miljoner invånare, varav 72,7 procent deklarerar att de är av

ukrainsk nationalitet, 22,1 procent att de är ryssar, medan 5,2 procent säger sig tillhöra andra

minoriteter. 35,5 procent av Ukrainas befolkning anger att de har ryska som modersmål. I

praktiken använder majoriteten av ukrainama ryska till vardags. I och med antagandet av

språklagen 1990 införde man ukrainska som det enda officiella språket. Under en period på

tio år skulle alla statliga institutioner övergå till ukrainskan. Inför denna påbjudna

ukrainisering står det ukrainska samhället splittrat, men inte som förmodat enligt etniska utan

enligt regionala skiljelinjer. Västukrainare, vilka som nämnts har en ganska stark språklig-

etnisk identitet, är radikala i fråga om ukrainiseringen och misstänksamma mot ryssar i landet.

Invånarna i östra och södra Ukraina är däremot rädda för den västukrainska nationalismen. De

vill slå vakt om det ryska språkets status i landet och förespråkar närmare ekonomiska band

med Ryssland. I dessa östliga delar bor majoriteten av Ukrainas ryssar, men motståndet mot

ukrai-


niseringen finns även bland de ukrainare som bor där. Det finns många etniska östukrainare

som inte skulle ha något emot att ryskan fick bli landets andra statsspråk. Mellan Västukraina

och Östukraina finns därmed en djup politisk konflikt som bottnar i olika uppfattningar om

vad som är avgörande för den ukrainska identiteten - språk eller territoriell-politisk

tillhörighet.

Denna konflikt blev bland annat tydlig i parlamentsvalen 1994 och 1998. Medan

ryskorienterade, icke nationalistiska kandidater inte var populära i väst, segrade de i öst. I

presidentvalet 1994 fick den nationalistiskt sinnade kandidaten Leonid Kravtjuk hela 87,4

procent av rösterna i Västukraina. De öst-sydliga regionerna ogillade honom dock och gav sitt

helhjärtade stöd till Leonid Kutjma, som också blev Ukrainas president. Kutjma var känd som

rysktalande ukrainare, som började ta lektioner i ukrainska språket efter det att han har tillträtt

presidentposten. Kutjma har som president fört en moderat nationell politik och framgångsrikt

lyckats balansera mellan väst- och östukrainska intressen. Den ukrainska politiken har inte

svängt åt nationalistiskt håll, som många har befarat. Av den ukrainska konstitutionen framgår

visserligen att det i Ukraina finns en etniskt definierad kärn-nation och ett statsspråk -

ukrainskan. Dessa nationaliserande tendenser i lagtexterna har dock uppmjukats i den

vardagliga praktiken. Det finns kryphål inbyggda i språklagarna för dem som vill utnyttja

dem. I praktiken ges de lokala myndigheterna chansen att välja det språk de vill använda.

Man avskedar inte heller tjänstemän som talar dålig ukrainska trots hot om detta i vissa

förordningar. Implementeringen av lagen om övergång till ukrainska i skolor har också gått

mycket trögt. 1993 hade andelen barn som fick undervisning i ukrainsksprå-kiga skolor bara

stigit med knappt 2 procent - till 49,3 procent. Ukrainisering har firat stora framgångar enbart

i västra Ukraina. I det senaste parlamentsvalet 1998 fick de partier som hade nationalistiska

paroller i sina program mycket litet stöd, medan de mer moderat inställda politiska

grupperingarna samt kommunisterna gick framåt.

Den ukrainska regeringen i Kiev har också lyckats föra en väl avvägd kompromisspolitik

gentemot den ryska minoriteten i landet och grannlandet Ryssland. En krissituation uppstod

1992 när ryssarna, som utgör majoritet på Krirnhalvön, förklarade Krims oberoende från

Ukraina och sökte Moskvas stöd. Det argumenterades att Krim hade tillhört Ryssland fram

till 1954 och därmed åter borde bli en del av det.


60

Efter hårda förhandlingar löstes konflikten genom att Krim fick en långtgående autonomi,

men förblev inom ramen för den ukrainska staten.

I samband med Krimkrisen började man också diskutera framtiden för den före detta

sovjetiska svartahavsflottan. Frågan var vilket land den skulle tillhöra - Ryssland eller

Ukraina. Problemet framstod länge som olösligt. 1997 skrev Ukraina och Ryssland till slut ett

kompromissavtal. Svartahavsflottan skulle delas till hälften mellan båda staterna. Ryssland

skulle samtidigt få lov att på 20 år arrendera de områden på Krim som den ryska delen av

flottan behöver för sin existens. Ukraina fick alltså acceptera ryska flottbaser på sitt

territorium mot en ekonomisk ersättning. Strax därefter, i maj 1997, slöt båda staterna ännu

ett avtal om "vänskap, samarbete och partnerskap mellan Ukraina och den Ryska

Federationen". Några månader senare undertecknade Ukraina och NATO ett dokument kallat

"Charter on a Distinctive Partnership between the North Atlantic Treaty Organization and

Ukraine".

Avtalen visar på Ukrainas svåra balansgång mellan Ryssland och Väst. Ukraina

överlämnade redan i början på 1990-talet hela sin kärnvapenarsenal till Ryssland och

förklarade sig vara en neutral stat. Landet är dock medlem i Oberoende Staters Samvälde och

mycket beroende av Ryssland vad gäller handel och leveranser av olja och gas. Samtidigt

arbetar den ukrainska diplomatin på att inkludera landet i de västeuropeiska politiska och

ekonomiska strukturerna för att på det Viset säkra dess självständighet.

Medan den ukrainska regeringen kan betraktas som framgångsrik i fråga om utrikespolitik

och även nationalitetspolitik, har den inte lyckats prestera mycket i fråga om ekonomi.

Djupare reformer har ute-blivit och hela landet befinner sig i misär och ekonomiskt kaos.

Statskassan är skyldig befolkningen 3,75 miljarder dollar i uteblivna löner och pensioner.

Detta gav vind i seglen för det kommunistiska partiet i det senaste parlamentsvalet. Sedan maj

1998 har kommunis-terna 123 platser av totalt 450 i det ukrainska parlamentet. De mörka

molnen över Ukrainas framtid utgörs idag inte så mycket av national-itetsfrågor, utan först

och främst av landets ekonomiska kris.


Vitryssland

Bakom vitryska Högsta sovjets beslut om landets självständighet 1991 låg rädslan för

konsekvenserna av Sovjetunionens sammanbrott samt en viss press utövad av den fåtaliga

men aktiva Vitryska folkfronten (BNF). Fram till 1994 hölls dock inga fria val och landets

politiska liv präglades av förlamning och de demokratiska krafternas svaghet. Vitryssland

styrdes under denna period av den gamla kommunistiska nomenklaturan. Denna var skrämd

och passiv och gjorde därför vissa eftergifter för den demokratiska oppositionen och de

nationella krafterna, företrädesvis BNF. En av de största framgångarna för folkfronten var att

vitryskan i republikens konstitution förklarades vara landets enda statsspråk. BNF:s ambition

var att stoppa den långt framskridna förryskningen. Under sovjettiden hade ryskan trängt

undan det vitryska språket från de flesta officiella funktioner. Ryskan var helt dominerande

inom administrationen, massmedierna och utbildningsväsendet. Av republikens hela

befolkning på cirka 10 miljoner utgjorde den ryska minoriteten cirka 13,2 procent, men 20

procent av vitryssarna angav 1991 ryska som modersmål och i stort sett alla landets invånare

kunde tala ryska och använde det flitigt i alla sammanhang. Vitryskan talades nästan enbart på

landsbygden. Det skedde dessutom oftast bara i privata situationer och på dialekt. Kunskaper i

standardvitryskan var hos större delen av befolkningen mycket bristfälliga eller rent av

obefintliga. De vitryska nationalistiska aktivisterna ville vända denna utveckling och

samtidigt utnyttja det vitryska språket som en samlande symbol för att väcka vitryssarna

politiskt. Därför inledde de en vitrussifieringskampanj i landet. De pressade på för att skolor,

massmedia och statliga institutioner skulle övergå till vitryskan. Aktionen berörde också det

vitryska språkets substans. Man manade till att rensa ut russicismer ur vitryskan, en mycket

svår uppgift med tanke på att vitryskan utvecklats under stark påverkan av ryskan under större

delen av 1900-talet. Man påkallade språkreformer (särskilt inom ortografin) för att avgränsa

vitryska från ryska. Dessa aktioner möttes emellertid av misstänksamhet och ovilja hos

vitryssar i allmänhet. Det visade sig att majoriteten av vitryssarna inte betrakta de det vitryska

språket som en politiskt viktig nationell symbol Vitrussifieringen stötte på motstånd och

avbröts strax efter det att Aleksandr Lukasjenka valdes till landets president år 1994


62

Lukasjenka, före detta politruk och kolchosordförande, vann valet genom löften om att kämpa

mot korruptionen och genom löften om välfärd som han sade sig kunna säkra genom att

närma Vitryssland till Ryssland. 1995 utlyste presidenten en folkomröstning. I denna röstade

majoriteten av befolkningen för alla fyra av presidentens förslag: ryskan skulle bli statsspråk

vid sidan av vitryskan, republikens nationella symboler från sovjettiden skulle åter tas i bruk,1

man skulle eftersträva ekonomisk integration med Ryssland och presidenten skulle få

befogenhet att upplösa parlamentet i krissituationer.

Folkomröstningens resultat visade att de vitryska nationsbyggarnas försök att skapa en

vitrysk nation med språket som symbol har misslyckats. Den vitryska

nationsbyggnadsprocess som påbörjades vid slutet på 1800-talet framstår idag som

ofullbordad. Det finns förvisso en separat vitrysk identitet, en gränsdragning mellan "vi

vitryssar" och "de andra", men den har inte den politiska dimensionen som är karakteristisk

för nationell identitet. Den vitryska identiteten grundar sig på samhörigheten med det

territorium där man bor och med den lokala folkkulturen och dialekten. Den är således mer av

regional och etnisk än av nationell art.

Den svaga nationella identiteten måste ses som en viktig faktor bakom den demokratiska

och nationella oppositionens misslyckande att politiskt mobilisera befolkningen i Vitryssland.

Den är också en viktig orsak till det stöd som Lukasjenka har fått när det gäller att bärma

Vitryssland till Ryska Federationen i både ekonomiskt och poli-tiskt avseende. Utöver det

vanliga samarbetet inom ramen för OSS inigick Vitryssland 1994 en monetär union med

Ryssland och året därpå en tullunion om slopad gränskontroll mellan länderna. 1995 slöts ett

särskilt vitryskt-ryskt avtal om vänskap och samarbete som bland annat innebar att ryska

trupper fick militära baser i landet. I april 1996 undertecknade Lukasjenka och Jeltsin ett

bilateralt avtal som i praktiken, om det skulle förverkligas, är liktydigt med ett slags union

mellan staterna. Avtalet stipulerar nämligen att det skall inrät-tas ett gemensamt Högsta råd

bestående av stats- och regeringschefer-na, en exekutivkommitté och ett gemensamt

parlament rekryterat ur de redan existerade parlamenten i respektive land. Dessutom bestäms i

avtalet att staterna skall utforma en gemensam utrikespolitik, integrera transport- och

energisystemen, synkronisera de ekonomiska reformerna och slå samman skatte- och

budgetsystemen under 1997.


Hittills är det knappast någon av de ovannämnda avtalspunkterna som har förverkligats.

Huvudorsaken till detta är Rysslands rädsla för att behöva ta ett ekonomiskt ansvar för

Vitryssland. Den vitryska ekonomin är i ett katastrofalt tillstånd. Landets

bruttonationalprodukt har sedan 1991 sjunkit med cirka 10 procent per år. Jeltsins

administration är väl medveten om att det är Ryssland som skulle behöva betala notan för

föreningen av dessa två stater. Moskva anser sig inte ha råd med detta just nu. Ett annat

hinder på vägen mot integration utgör paradoxalt nog Lukasjenka själv och hans stora

maktambitioner. Han ställer nämligen som villkor för att fullborda den vitrysk-ryska unionen

att han tilldelas vicepresidentposten i den gemensamma förenade staten, något som de flesta

ryssar finner oacceptabelt.2

Sin makthunger har Lukasjenka tydligt visat i sitt agerande i Vitryssland. Kort efter sitt

tillträde till presidentposten lyckades han nämligen sätta den omogna vitryska demokratin ur

spel. Han började med att ta kontroll över massmedia, vilket ledde till att all oberoende press i

Vitryssland fick tryckas i grannlandet Litauen. Presidenten har också byggt ut

säkerhetspolisen, som trakasserar hans motståndare och som har slagit ned de få

demonstrationer som ägt rum. I november 1996 genomförde Lukasjenka en kuppartad aktion.

Han utlyste en folkomröstning om ett förslag till en ny konstitution. Förslaget innebar att

parlamentet och konstitutionsdomstolen skulle upphöra att vara självständiga maktorgan. De

skulle göras beroende av presidenten, eftersom han skulle utnämna ett stort antal medlemmar

i dessa församlingar. Trots oppositionens protester genomförde han folkomröstningen och

tillgrep alla otillbörliga medel (inklusive rent och skärt valfusk) för att vinna den. Enligt det

officiella valresultatet gav 84 procent stöd åt hans förslag. Därefter ändrade han

konstitutionen och etablerade sig som landets diktator. Oppositionen har blivit nedtystad.

Ledarna för BNF kände sig tvungna att söka politisk asyl i utlandet.

De västliga demokratierna ogillade denna utveckling. Vitryssland blev av med sin

observatörsstatus vid Europarådet. Lukasjenka ignorerar dock den västliga opinionen och

utmanar den även genom att trakassera representanter för västliga institutioner som verkar i

landet. 1997 stängdes Sorosstiftelsens kontor i Minsk. Under sommaren 1998. lämnade flera

utländska ambassadörer Vitryssland. Allt pekar på att Lukasjenka vill isolera vitryssarna från

väst.

Brist på demokratiska traditioner, svår ekonomisk nedgång och vit-


64

ryssarnas svaga nationella identitet har lett till en annan utveckling i Vitryssland än i dess

grannstater. Istället för att stärka demokrati och suveränitet blev Vitryssland på 1990-talet en

diktatur och slog in på en integrationsinriktad kurs gentemot Ryssland. Vitryssen i gemen är

fattig, kuvad och politiskt förvirrad. Allryskt centrum för opinionundersökningar rapporterade

i maj 1998 att cirka 50 procent av de tillfrågade vitryssarna ansåg att Vitryssland och

Ryssland är delar av en och samma stat. 32 procent hävdade att Vitryssland är en separat stat,

medan 18 procent var osäkra. Många vitryssar vet med andra ord inte i vilken stat de lever.

Moldova

Efter det att utbrytarrepubliken Transnistrien hade förklarat sig själv-ständig började dess

makthavare en kampanj för att driva ut den mol-doviska republikens poliser från

Transnistriens territorium, Kampanjen var framgångsrik och i början av våren 1992 lyckades

Transnistriens styrkor att ta kontroll över hela området öster om Dnestr samt staden Bender

på västra sidan av floden. Den moldovis-ka regeringen i Chisinau skickade då sina styrkor för

att återerövra Bender. I detta ögonblick ingrep den ryska fjortonde armén i konflikten. Denna

armé, stationerad i Transnistrien och ledd av general Lebed senare känd från konflikten i

Tjetjenien) deltog i striden om Bender och hjälpte Transnistriens styrkor att jaga bort den

moldoviska armén ur staden. Moldovas regering insåg att den inte hade några chanser att

vinna mot Transnistrien så länge utbrytarrepubliken hade stöd av den ryska krigsmakten.

Därför beslöt man om eld upphör den 25 juni 1992. Sedan dess existerar i praktiken två

moldoviska stater: republiken Moldova och Pridnestrovskaja Moldavskaja

Respublika/Transnistrien, dem senare med huvudstad i Tiraspol. Utbrytarrepubliken är dock

inte erkänd internationellt.

Republiken Moldova har 4,3 miljoner invånare. Majoriteten av befolkningen har det

moldoviska/rumänska språket som modersmål, 65 procent av alla invånare är moldover, 14

procent ukrainare, 13 procent ryssar och 3,5 procent gagauzer. Moldoviskan är det officiella

statsspråket, men konstitutionen innehåller särskilda garantier för minoritetsspråken.


Utbrytarrepublikens invånarantal är 750 000. Av dessa är nästan 40 procent moldover, 25,5

procent ryssar och 28 procent ukrainare. Republiken har tre officiellt erkända statsspråk:

ryska, ukrainska och moldoviska.

Moldova är en parlamentarisk demokrati. Demokratiseringsprocessen och övergången till

marknadsekonomi har pågått oavbrutet i landet sedan 1991, även om förändringstempot är

lågt. Privatiseringsprocessen är långsam, särskilt i jordbruket som utgör basen för republikens

ekonomi. 1995 var enbart 1,5 procent av jordbruksmarken i enskilda privata jordbrukares ägo.

Den ekonomiska transformationen är besvärlig och har lett till en svår nedgång i republikens

industriella och agrara produktion samt i landets BNP. Den politiska kursen i riktning mot

marknadsekonomi står dock fast trots de föränderliga politiska konstellationerna i

parlamentet, där de prokommunistiska partierna ökade i styrka efter det senaste valet 1998.

I utbrytarrepubliken Transnistrien har man knappast genomfört några ekonomiska reformer.

Den privata sektorn i ekonomin är mycket liten och omfattar enbart vissa finansiella

institutioner och delar av handeln. Ingen vågar lägga ner de stora olönsamma industrierna,

eftersom ledarskapet är beroende av stödet från industriarbetarorganisationerna. Den

genomsnittliga månadslönen i landet är idag 7-10 dollar. Det råder dessutom stor varubrist.

Trots detta verkar oppositionen mot regeringen vara väldigt liten. De missnöjda tvingas lämna

landet och bege sig till Moldova. Det förekommer dock inte någon regelrätt terror. Det

politiska systemet skulle kunna beskrivas som en korsning mellan ett auktoritärt styre och en

post-kommunistisk pluralism. Det finns ett litet valbart parlament, men huvuddelen av makten

ligger hos presidenten och regeringen. Transnistrien är starkt militari-serat. Utöver den

reguljära transnistriska armén samt de ryska förband som är stationerade här, verkar flera

olika paramilitära organisationer i landet.

Medan befolkningen i Transnistrien är militant och dess mobiliseringsnivå hög har de

radikala stämningarna och den etniska mobiliseringen avtagit betydligt i republiken

Moldova. Detta kommer till uttryck inte enbart i opinionsundersökningar utan också i direkta

poli tiska handlingar. I parlamentsvalen 1994 och 1998 fick de radikala prorumänska,

nationalistiska krafterna ett litet stöd. En liknande trend blev tydlig i presidentvalet 1996 då

Petru Lucinschi, känd som kom-


66

promissmästare och anhängare av consensuspolitik, efterträdde den mer radikale presidenten

Snegur. Lucinschi är inriktad på att tona ner eventuella etniska skiljelinjer i det moldoviska

samhället och betonar gärna att alla republikens invånare är moldover i politisk, om än inte i

etnisk mening.

En test för den moldoviska kompromissviljan var lösningen av konflikten med gagauzerna.

År 1994, fem år efter det att gagauzerna bröt sig ur den moldoviska staten genom att bilda en

självständig republik, nådde den moldoviska regeringen en överenskommelse med deras

ledning. Den gagauziska republiken fick en särskild juridisk status inom den moldoviska

staten genom att tillerkännas en mycket bred kulturell, ekonomisk och lokal autonomi samt

rätten att träda ut ur den moldoviska staten ifall den förenar sig med Rumänien. Det

genomfördes en folkomröstning i byar bebodda av gagauzer, i vilken Invånarna skulle

bestämma om de ville tillhöra Gagauz Yeri. I den autonoma gagauziska republiken bor idag

cirka 150 000 människor. Dess huvudstad heter Komrat. Även om fördelningen av makten

mel-lan Komrat och Chisinau inte är klar i alla detaljer kan lösningen av den gagauziska

konflikten framstå som en förebild för många kon-fliktdrabbade områden i Östeuropa.

Moldoverna har förstås hoppats att Transnistrien skulle kunna förenas med republiken på

liknande villkor som Gagauz Yeri. Hittills har dessa förhoppningar inte infriats,

Transnistriens ledning är inte villig att förhandla om detta. En viktig orsak till den

transnistriska ledningens ovilja att kompro-missa är att den känner sig stark genom den ryska

arméns närvaro i utbrytarrepubliken. Den ryska regeringen beskriver sin armé i Transnistrien

som en "fredsstyrka" som hindrar väpnade samman-drabbningar mellan Moldova och

utbrytarrepubliken. I praktiken hin-drar den dock också en eventuell fredlig lösning på

konflikten. 1996 förklarade den ryska duman att Ryssland har särskilda strategiska intressen i

Transnistrien. Utbrytarrepubliken ses som Rysslands spjutspets mot Balkan och Turkiet. Efter

det att Ukraina har blivit själv-ständigt anser sig Ryssland behöva militära baser nära Svarta

havet, Förfrågningar angående en sådan bas har redan riktats till Moldovas regering. Moldova

håller dock på sin neutralitet, och det sägs uttryckligen i den moldoviska konstitutionen att

inga främmande trupper får stationeras i landet. Det innebär att den ryska armén måste lämna

Transnistrien om området skulle återförenas med Moldova.


Rysslands ställning i den moldoviska konflikten är mycket vacklande och tvetydig. I

oktober 1994 ingick Ryssland ett avtal med Moldova om tillbakadragande av ryska styrkor

från Transnistrien. Detta skulle ske inom tre år och synkroniseras med en politisk uppgörelse

mellan Moldova och Transnistrien. Den ryska duman vägrade emellertid ratificera avtalet.

Dessutom finns det olika uppfattningar om hur detta avtal skall tolkas. När skall man börja

räkna de tre åren utsatta i avtalet? Det enda resultat som avtalet hittills gett är att den

konservative Lebed fick lämna Transnistrien och att antalet ryska arméstyrkor i

utbrytarrepubliken minskade något.

Åren 1996-97 pågick vidare förhandlingar. Moldova är numera berett att tillmötesgå de

flesta kraven från utbrytarregimen på villkoret att Transnistrien förenas med Moldova

åtminstone med konfedera-tiva band. Transnistrien är och förblir dock förmodligen ovilligt att

ingå en sådan överenskommelse så länge dess ledning kan lita på sina beskyddare i den ryska

armén. Ryssland å sin sida fortsätter att utnyttja konflikten i Moldova för att förlänga sin

militära närvaro i området och för att kunna påverka Moldovas politiska hållning gentemot

NATO och kontrollera landets beteende inom OSS.

Litteratur

Uppfattningen om att etnonationalismen är karaktäristisk för Östeuropa och

statsnationalismen för Västeuropa genomsyrar flera klassiska verk om nationer och

nationsbyggande, exempelvis H. Seton-Watson, Nations and States. An Enquiry into the

Origins of Nations and the Politics of Nationalism, London: Methuen 1977 eller L. Greenfeld,

Nationalism. Five Roads to Modernity, Cambridge, Mass.: Harvard University Press 1992.

För en diskussion av olika moderna nationsbildningsteorier, se Eva Schmidt-Hartmann (red.),

Formen des Nationalen Bewusstseins im Lichte zeitgenössicher Nationalismustheorien,

München: Oldenbourg Verlag 1994, och även Rune Johansson "Nationer och nationalism;

teoretiska och empiriska aspekter", i Sven Tägil (red.), Den problematiska etnici-teten, Lund:

Lund University Press 1993.

Översiktliga presentationer av länder som behandlas i denna artikel kan läsaren finna i t.ex.

S. Gustavsson & I. Svanberg, Gamla folk och nya stater, Stockholm: Gidlunds 1992, K.

Darwisha & B. Parrot, Russia and the New States of Euroasia, Cambridge: Cambridge

University Press 1994, H. Fedor (ed.), Belarus and Moldova. Country Studies, Washington:

Library of Congress 1995.

Bland moderna allmänhistoriska verk om Ukraina kan man nämna t.ex. O.


68

Subtelny, Ukraine. A History, Toronto: University of Toronto Press 1991 och P.R. Magocsi,

A History of Ukraine, Toronto: Toronto University 1996.

Det finns inte lika omfångsrika översiktsverk om Moldova, men en del allmänhistoriska

uppgifter tillsammans med problemorienterad analys kan läsaren finna i M. Manoliu-Manea

(ed.) The Tragic Plight of a Border Area: Bessarabia and Bucovina, Los Angeles: Humboldt

State University 1983, M. Bmchis, Nalions-Nationalities-People: A Study of the Nationalities

Policy of the Communist Party in Soviet Moldavia, Boulder och New York: Columbia

University Press 1984, W.P. van Meurs, The Bessarabian Question in Communist

Historiography. Nationalist and Communist Politics and History-Writing, Boulder och New

York: Columbia University Press 1994. Motsvarande verk för Vitryssland är N.P. Vakar,

Belorussin. The Making of a Nation, Cambridge Mass.: Harvard University Press 1956. För

nyare perspektiv på Belarus, se J. Zaprudnik, Belarus - At a Crossroads in History, Boulder:

Westview Press 1993 samt B. Törnquist-Plewa, Språk och identitet i Vitryssland, En studie i

den vitryska nationalismens historia, Lund: Slaviska institutionen 1997. Det senare verket tar

också upp identitetsproblematiken i Vitryssland, Identitetsfrågor i Ukraina analyseras i A.

Wilson, Ukrainian Nationalism: A Miinority Faith, Cambridge: Cambridge University Press

1997, P.S. Pirie, " National Identity and Politics in Southern and Eastern Ukraine", Europe-

Asia Studies 1996:7 samt i B. Törnquist-Plewa, "Ukraina - en territoriell och politisk eller en

språklig och etnisk gemenskap", Historisk Tidskrift 1996:4. För diskus-sion av den

moldoviska identiteten se W. Van Meurs, "Carving a Moldavian Identity out of History",

Nationalities Papers 1998:1, samt С. King, The Politics of Language in Moldova, 1924-1994,

Oxford: Oxford University Press 1995. Bland användbara artiklar som innehåller analyser av

den senaste utveck-lingen i Ukraina, Vitryssland och Moldova kan nämnas: för Ukraina -

D.R. Maples &c D.F. Duke, "Ukraine, Russia and the Question of Crimea", Nationalities

Papers 1995:2, J. Sherr, "Russia-Ukraine Rapprochement?: The Black Sea Fleet Accords",

Survival, The HSS Quarterly 1997:3 och K. Gorchinskaja, "Ukraine Joins The Party",

Transition 1998:5; för Vitryssland se I. Olderg, "Sunset over the Swap - The Independence

and Dependence of Belarus", European Security 1997:3, H.Timmerman, "Belarus: eine

Diktatur im Herzen Europas", Berichte des Bundesinstituts für ostwissenschaftliche und

internationale Studien 1997:10 eller A. Lukashuk, "Going Backwards Fast", Transition

1998;5; för Moldova se - G. Hanne, Transition 1997:7. I mars 1998 utkom ett temanummer

av Nationalities Papers (no.l) som helt är ägnat åt Moldova.


1 Man avskaffade det statsvapen som antogs av parlamentet vid självständighetsförklaringen, föreställande riddaren till häst. Detta

statsvapen - Litauiska storfurstendömets gamla symbol - betraktade Lukasjenka som fascistiskt och hänvisade till att det bars av de vitryssar

som samarbetade med tyskar under andra världskriget.

2 Zjirinovskij och Zjuganov har förespeglat Lukasjenka en sådan post. De tilltalas av Lukasjenkas antivästliga profil och hans sovjetnostalgi

och negativa inställning till marknadsekonomin. De säger att han skulle kunna fungera som en samlande gestalt för oppositionen mot Jeltsin.

De hoppas dessutom på att Vitrysslands befolkning skulle förstärka de ry ska antidemokratiska partiernas väljarunderlag.

Vitryssland, Ukraina och Moldova

Documents

Transcript of Vitryssland, Ukraina och Moldova