HUVUDGÅRD OCH TINGSPLATS!Vaxtuna och Sätterringen under järnåldern!

i Seminghundra härad, Vallentuna.

Kandidatuppsats i arkeologi vid !Stockholms universitet 2013. !

Peter kollin!Handledare Anders Carlsson

INNEHÅLLSFÖRTECKNING!!!1.! Inledning! 1! ! 1.1! Glömda spår! 1! ! ! 1.2! Syfte! 5! 1.3! Frågeställningar! 5! 1.4! Att söka svar i det förgångna! 5! !2.! Sätterringen! 5! 2.1! Färdvägen! 5! 2.2! Namnet Sätterringen! 7! 2.3! Märklig lämning i obygden! 8! 2.4 ! Dateringen av Sätterringen! 10! 2.5! Fornborgar! 10! 2.6! Stensträngarna! 11! !3.! Vaxtuna! 13! 3.1! By och fornlämningsmiljö! 13! 3.2! Tuna-namnet! 15! 3.3! Köhögen! 18! 3.4! Naturlandskapet! 19! !4.! Ting och tingsplatser! 20! ! 4.1! Tinget före kristnandet! 20! 4.2! Tingsplatser! 22! 4.3! Folklandstingstad! 24! !5.! Sätterringen - en tidig kult- och tingsplats! 26! !6.! Sammanfattning! 29! !7.! Referenser! 30! !Abstract: This paper deals with the village Vaxtuna in Vallentuna, and it´s role as a central place from late roman iron age until the late viking age. It also deals with the nearby enclosure, Sätterringen as a place for assembly and cult in the same period. The relationship between Vaxtuna och Sätteringen is also discussed. !!Omslagsfoto: Sätterringen. Peter Kollin 2013

1! INLEDNING! !

1.1! Glömda spår! "Stenröse och teg, sida vid sida ligger där gömda i fager natur, buskar och sly ska dölja dem båda. Ingen ska minnas fädernas möda, hoppet som tändes när tegen blev sådd, glädjen som väcktes när skörden bärgats. Allt är nu borta och glömt sen länge, ingen har tid att se det förgångna. Vi snubblar på minnen för varje steg där vi går, bland igenvuxna skogar. Vi väljer att glömma mödornas folk, som lagt grunden till nutidens välfärd" (Stenröse och teg av Nils Olsson, Dala Floda) !Det är ju anledningen till att jag är här, går i skogen, på åkrarna och är nyfiken. Vilka var de? Vad tänkte de och vad kände de? !Jag går där i skogen plötsligt på en stig, eller är det en väg? Ja en väg får den nog kallas fastän inte använd på länge, kanske inte på mansåldrar. Då plötsligt känner jag en närhet, en samhörighet med dem som förr vandrade här. Jag ser sluttningen upp över åsen, förstår mödan som gröpt ur hålvägen. Ser mig en regnig dag med fullpackad häst uppför vägen. Sand och lera rinner, travar på, gröper ur fem centimeter för vart steg jag tar. !Åter i nuet ser jag att vägen börjar likna mer av en bruksväg och så småningom blir den bättre och faktiskt körbar. Strax därefter ser jag på höger hand en rad med stenar som sträcker sig över ett kalhygge och rakt in i skogen. Nyfiket följer jag raden av stenar. Efter en stund och kanske tre hundra meter möter jag en stenmur. Följer så stenmuren och är snart tillbaka på samma ställe. En stenring mitt i skogen? !Jag har träffat på Sätteringen, införd i FMIS som Frösunda 85:1. !Min vandring började i Vaxtuna i Orkesta socken och flankerades bitvis av stensträngar upp över skogen, genom ett magnifikt gravfält och förbi ett par bronsåldersrösen. Att jag stötte på ytterligare en stensträng på vägen var inte så märkligt. Anmärkningsvärt var det förstås att möta en stensträng som plötsligt viker av vinkelrätt mot min färdriktning och som helt naturligt fick mig att vilja följa den. Detta område ligger i nära anslutning till det gamla Folklandstingstad som var den gamla tingsplatsen för hela Attundaland under tidig medeltid.

�1

Johan Eriksson omkr. 1910. Foto: okänd.

Sätteringen har tidigare beskrivits av Lina Söderlund (2005) i hennes B-uppsats i arkeologi. Där anser hon att den ska betraktas som en samlingsplats under vikingatid, baserat på ett C-14 prov från ett kollager inuti ringen. Här föreligger dock en feltolkning av provsvaret, där BP är direkt översatt till årtal, vilket kommer tydliggöras under avsnitt 2.4. Detta prov gjordes på initiativ av Arbetsgruppen Långhundraleden som är en lokal amatörarkeologisk förening. Provet samlades in av Långhundraledsgruppen tillsammans med David Damell.

Detta prov är dock ur en oklar kontext, medan de prov som togs för en absolut datering av muren samt en härd, var för små för att kunna analyseras (ATA). På den ekonomiska kartan är Sätterringen utmärkt som boskapsfålla. Detta skulle kunna vara en möjlig tolkning med anledning av namnet på anläggningen, men har förkastats av både Arbetsgruppen Långhundraleden (1993) och Rune Edberg (2008). Dessa lutar istället mot en tolkning i form av en kultplats. Lina Söderlund (2006) har också i sin D-uppsats, "Vägen mellan vaden", beskrivit den färdväg som jag gick på när jag kom till Sätterringen. Där tänker hon sig Sätterringen som en tidig tingsplats. !Detta område har under årens lopp tilldragit sig intresse av olika forskare främst på grund av den folkvandringstida Köhögen som ligger alldeles söder om Vaxtuna.

�2

Fig. 1!!Det undersökta området med den gamla Attundalandsvägen med de två vaden (blå) och de tre gravfälten (orange). Den röda sträckningen av vägen är den som föreslagits av Ambrosiani. Strandlinjen är utsatt för omkring 200 v.t. Insprängt syns en orienteringsbild.!!Kartor: 1. Copywright Lantmäteriet Gävle 2011. Medgivande I 2011/0094.!2. Göran Alm Stockholms universitet.!Kartorna bearbetade av Peter Kollin.

Även den gamla färdvägen (fig. 1) som utgör en del Attundalandsvägen har varit föremål för forskning (Ambrosiani 1966; Söderlund 2006). !Köhögen nämns redan i ”Rannsakningar efter antikviteter” på 1600-talet (Ståhle 1960:69). På 1700-talet gjordes en utgrävning av högen och fynden utgjordes bland annat av spelbrickor daterade till folkvandringstid. Birger Nerman omtalar högen när han söker ett centrum för Attundalands småkungadöme (Nerman 1960). I detta arbete omtalas också Ljushögen som ska ha funnits strax intill på Viby ägor, vilken ska ha varit ännu större. Denna är idag borta på grund av grustäkt och på senare år anses den mest troligt ha utgjorts av en naturbildning. När jag besökte platsen kunde man se tydliga lagerföljder med fint laminerade lager efter glaciala processer. !Vaxtuna är intressant eftersom tuna-gårdar i Mälardalen innehar en speciell ställning av den anledning att de i oproportionerligt stor utsträckning har fått ge namn åt både socknar och härader och har setts som en central plats för politisk/ekonomisk makt i sitt område (Hyenstrand 1974).

Utefter den gamla färdvägen i det område som jag här intresserar mig för finns också tre mycket stora gravfält från äldre järnålder. Dessa har inte varit lika uppmärksammade i

�3

Fig. 2!!Upplands folkland med Folklandstingstad markerat med en grå ruta.!!Bild: Folklanden. http://www.ne.se.ezp.sub.su.se/lang/folklanden, Nationalencyklopedin

forskningen, men bör ändå beröras i sammanhanget då det utgör en väsentlig del av det arkeologiska landskapet i området. !Under tidig medeltid kan vi se att platsen för Attundalands ting är vid Lunda kyrka strax nordväst om Sätteringen (fig. 2). Senare efter propåer från kungen blir detta häradets tingsplats eftersom marknaden vid Lunda hotade handeln i Sigtuna. Detta sker genom ett kungligt brev år 1350. Marknaden flyttar vid samma tid till Närtuna (Calissendorff 1966). !Jag menar att tidigare forskning inte fullt ut har undersökt relationen mellan tuna-gården Vaxtuna och Sätterringen samt deras funktion som mötesplatser under mellersta järnålder. Förhistoriska tingsplatser i Uppland är även det något som är är väldigt sparsamt undersökt. !Attundaland består, vilket kan uttydas av namnet, av de åtta hundare som ingick i ledungen under yngre järnåldern (Hyenstrand 1974). Med tanke på att Snorre i Ynglingasagan berättar om Attundaland och dess kung Sigverk (Johansson 1992:61) finns det tecken på att hundare-indelningen går längre tillbaka än så. Kanske så långt tillbaka som folkvandringstid. !Omkring 200 v.t. uppkom en ny trosuppfattning, asatron. Tidigare hade tron främst handlat om tillväxt och fruktbarhet. Vanerna eller jordgudinnorna och fruktbarhetsgudarna hade varit rådande (Ström 1985). Med Oden och asarna följde en ritualisering av kriget och hantverket kring järn och skinn, och rika stormän samlade omkring sig stora följen för att bege sig ner mot Europa för att vinna guld och ära. Dessa följen angrep Romarriket och även varandra. De etablerade även egna riken runt om i Europa. De som återvände hem hade med sig krigsbyten i form av guld och bronsföremål. Dessa visades upp i hallarna eller deponerades till gudarnas ära. Gåvan blev också här väsentlig i umgänget med sina närmaste. Det man hade med sig hem från sina resor gav man i gåva till vänner för att skapa lojalitet och vänskapsband (Hedeager 2001). Gåvan mellan vänner återkommer ofta i de isländska berättelserna som en viktig del i det sociala livet. !”Med vapen och dräkter, gälda vänner varandra Det skönjer man tydligt själv Ömsesidig gåva gör vänskapen god, om annars det vill sig väl” (Poetiska eddan, Haves ord. Övers. Edvin Thall 1913) !I samband med detta började man i Uppland att anlägga stensträngar och fornborgar, det vill säga monumentala stenkonstruktioner i likhet med Sätterringen. !!!

�4

1.2! Syfte! Syftet med detta arbete är att förstå anläggningen Sätterringen och dess relation till gården Vaxtuna under järnåldern. Vidare vill jag utvidga kunskapen om hur tingsväsendet och dess föregångare sett ut under samma tidsperiod. !1.3! Frågeställningar! • När anlades Sätteringen och varför? • Vad är anledningen till att man finner dessa långa stensträngar i dess omedelbara närhet och

till synes i samma kontext? • Hur har Sätterringen fått sitt namn? • Vilken roll har huvudgården Vaxtuna i nyttjandet och tillkomsten av Sätterringen? • Hur såg tingsväsendet och dess föregångare ut i det förkristna Uppland? !1.4! Att söka svar ur det förgångna! För att förstå dåtidens samhälle och människor är det viktigt att inte enbart fokusera på enskilda fynd, lämningar och dateringar. Allt detta måste sättas in i en kontext för att man på så sätt ska nå nya kunskaper inom arkeologin. !Genom att lämna skrivbordet och besöka platserna, gå på de gamla vägarna, blicka ut över landskapet och använda alla sina sinnen kan man med en fenomenologisk synvinkel tillföra ytterligare kunskap till arkeologin (Tilley 1994). Detta är en metod som har blivit diskuterad och kritiserad bland annat för att vara ovetenskaplig och subjektiv. Jag anser dock att det är en användbar och ibland nödvändig metod för att förstå det arkeologiska landskapet. !Via fältinventering och studier av historiskt kartmaterial har jag utfört en kulturgeografisk analys för att förstå de stensträngar som finns i området, speciellt de som finns i anslutning till Sätterringen, för att se vilken funktion dessa haft utifrån ägor och odlingslandskap. !Jag ansåg det även relevant att genom en bebyggelsearkeologisk analys se hur bygden förändrats över tid. Detta gäller i synnerhet för Vaxtuna och dess omgivningar. För dateringen av Sätterringen har jag gjort en konstruktionsanalys av muren (Olausson 1995). Vidare har jag studerat tidigare arbeten på området och gjort en namnanalys av efterleden -tuna i Vaxtuna. !!2! SÄTTERRINGEN! !2.1! Färdvägen! Det finns en påtaglig lämning som gör området speciellt intressant ur arkeologisk synvinkel. Det är resterna efter den gamla färdväg som är benämnd Attundalandsvägen (Ambrosiani

�5

1985). Den är ungefär fyra mil lång och sträcker sig från Lunda i norr genom Vallentuna och Sollentuna till Kyrkhamn vid Mälaren. Det område som jag undersökt innefattar den norra änden av denna färdväg och där kan man på många ställen se spåren av denna som hålvägar och vägbankar i landskapet. Att det är något speciellt med området mellan de två vaden vid Granby respektive Ängeby hästhage förstår man när man ser de resta stenar och runstenar från yngre järnålder (Ambrosiani 1985) som man möter när man passerat vattnet vid respektive vadställe (fig.3).

Gemensamt för de båda vadställena är också att det strax intill finns stora gravfält från äldre järnålder. Dessa är så pass stora att de måste betecknas som bygdegravfält. Strax norr om Vaxtuna, ungefär mitt emellan de båda andra gravfälten, finns ytterligare ett lika stort gravfält från äldre järnålder. Vägen passerar här igenom gravfältet. På platsen finns också tre bronsåldersrösen. När man söderifrån passerar Sätterringen kommer man efter ungefär sex hundra meter fram till Tingsbrokärret som är beläget i skogen på höger sida. Vägen går här

�6

Fig. 3!Ovan till vänster, de resta stenarna vid vadstället vid Ängeby hästhage,!och till höger, Vasavägen nordväst om Vaxtuna.!Nedan, de resta stenarna vid vadet vid Granby Foto: Peter Kollin 2013

idag över en åker och passerar ett djupt vattenfyllt dike ungefär mitt på åkern. Björn Ambrosiani (1985) har i sitt arbete föreslagit en sträckning av vägen som inte passerar

Sätterringen utan går längre västerut. Jag menar att det finns flera tecken på att så inte har varit fallet. Följer man den av Ambrosiani föreslagna sträckningen (fig.4) blir man tvungen att passera ytterligare ett vad. En lång bit av sträckningen går även över vad som idag är kraftigt utdikad åker. Under mellersta järnåldern kan man räkna med att här var sankmark. Tingsbrokärret som ligger norr om Sätterringen tyder också på att vägen har passerat där i stället för väster ut. Vattendraget som passerar genom kärret är idag kraftigt utdikat men under järnåldern var säkerligen åkern som man nu passerar ett sankt område. Min tanke här är att Tingsbrokärret har fått sitt namn av en omfattande broanläggning, Tingsbron, som sträckt sig över det sanka området. Kanske har det varit något liknande Gullbron i Vallentuna (Mörk & Olsson 1993:111). !2.2! Namnet Sätterringen! I ”Rannsakningar efter antikviteter” från 1600-talet (Band 1 1960) finns den första skriftliga beskrivningen av Sätterrringen. ”Opå söderby Skogh Sättran emällan Frösunda och denne Sochn berattas wara ene kringmurat plats såsom en kyrkogård rund, muren 3 alnar tioch och somlig städz muren ännu 2 ½ alen högh men mestadels der och war kullfallen, på muren finnes och een dör på Öster sijdhan. Dito en på den Wästre denna orth hafwe kallats Sätra kyrka eller Sätra ringh etc.” !Ortnamn med -sätra eller -sättra är vanligast i Mälarlandskapen och i Uppland. Det gäller såväl bebyggelser som markområden. I östra Sverige har ”säter” betydelsen ”äng eller åker ganska långt från byn, skogsäng” medan det i andra delar av landet har betydelsen fäbod

�7

Fig. 4!!Med svart markering visas den av mig förslagna sträckningen på den norra delen av Attundalandsvägen. I rött syns den av Björn Ambrosiani föreslagna sträckningen. Det som är orange markerar gravfält.!!Karta: Copyright Lantmäteriet Gävle 2011. Medgivande I 2011/0094.!Bearbetad av Peter Kollin

(Calissendorff 1986:71-72). När det gäller dateringen av sätra-namnen så finns det tecken på att de börjar användas under vikingatid och kanske så tidigt som äldre vendeltid. Detta gäller då för markområden, medan bebyggelsenamnen tillkommit senare (Vikstrand 2013). Namnet Sätterringen bör då komma utav ”ringen som är belägen i skogen med ängarna” och ha tillkommit under tidigast äldre vendeltid, medan de bebyggelsenamn med -sätra, Sättralund och Björksättra, som finns i närheten har uppkommit i historisk tid. !2.3 !Märklig lämning i obygden! När man följer den gamla färdvägen norr ut från vadstället i Granby, Orkesta socken, upp mot vadstället vid Ängeby hästhage i Lunda socken, ser man efter ungefär fem kilometer den första stensträngen i anläggningen. Den börjar alldeles vid vägen och löper ungefär 250 meter rakt åt öster. Där ansluter den till Sätterringen som i allt väsentligt påminner om en fornborg från mellersta järnåldern (Olausson 1995). Det som dock särskiljer den från det allmänna fornborgsbegreppet (Johansen & Pettersson 1993) är att den inte är belägen på någon höjd. Sätterringen är belägen i en svag sluttning i skogsmark omkring 25 meter över havet.Vanligen har också en fornborg två öppningar. Denna anläggning har bara en. Dessutom är den integrerad i ett omfattande stensträngssystem. I Rannsakningar efter antikviteter (1960) nämns dock ytterligare en ingång i väster. När jag besöker anläggningen ser jag inga spår efter den. Kanske har den lagts igen i senare tid. !Formen är svagt rombisk eller diamantformad och cirka 70-80 meter i diameter. Som man kan se i bilden (fig.5) så finns där, utöver den jag nämnt tidigare, ytterligare två stensträngar. Stensträngarna är uppbyggda av 0,3-1 meter stora stenar och bredden utgörs av en till tre stenar. I vissa sträckningar kan man se något mellanrum mellan stenarna i stensträngen.

Muren i Sätterringen är ungefär en meter hög och två till tre meter bred. Den är tydligt kallmurad och har på sina ställen utseende som en skalmur med större stenar mot sidorna och mindre stenar i mitten. Mitt för början på den östra stensträngen finns en ca tre meter bred öppning. Vid det nordöstra hörnet , med anslutning till muren, finns en stensättning som är i

�8

Fig. 5!!Sätterringen med dess tre stensträngar. Den östra stensträngen slutar i en gammal inägomark till ett avhyst torp.!!Karta från Fornsök

det närmaste oval och mäter ca 3x4 meter och är ungefär en meter hög. Det finns även en tresidig stensättning i anslutning till den norra stensträngen ca 50 meter nordost om Sätterringen. Längs insidan på den södra delen av muren ser man fyra stenansamlingar som ligger vinkelrätt en till två meter ut från muren med ungefär fyra meters mellanrum. Detta skulle kunna tolkas som någon form av stolpfundament. !Det första som slog mig när jag besökte Sätterringen var att den såg ut att utgå från ett flyttblock som är beläget i det nordvästra hörnet. Detta fick mig att tänka på ämnet för min uppsats under Arkeologi II, ”Det hägnade blocket”. Självklart förstod jag att detta var något annat men det gick inte att komma ifrån att blocket fanns där och att hägnaden fanns där. Dessutom hade blocket samma typ av geologi, med håligheter, som de hägnade blocken i min Arkeologi II-uppsats. Kan det vara så att även kronologin hänger ihop på något sätt? Inte helt i mitten men ändå centralt i anläggningen finns en jordfast sten med granater, vilket uppmärksammats av Långhundraleds-gruppen. !När jag besöker anläggningen blir jag mest intresserad av den södra änden där ingenting växer förutom gräs (fig. 6). Här är kanske på sin plats att berätta hur naturen ser ut i övrigt. Tät granskog täcker hela området, både Sätterringen och stensträngarna. Norr om Sätterringen,

där den norra stensträngen slutar, är dock skogen avverkad när jag besöker området. Detsamma gäller i väster där den västra stensträngen slutar. Kan det vara så att den öppna ytan i södra delen av ringen tyder på någon form av aktivitetsyta som gjort att träd har sämre förutsättningar att växa där? Marken består där precis som i övriga delar av hägnaden av sandig morän (SGU). !Vid fältinventering kan man ha tur och få hjälp av naturen för att undersöka en lämning. Så var fallet när jag besökte Sätterringen. Ett flertal vindfällen i den norra delen samt ett av

�9

Fig.6!!Den sydvästra helt öppna ytan i Sätterringen. I bakgrunden syns muren.!!Foto: Peter Kollin 2013

vildsvin uppbökat parti i den södra delen gjorde att jag hade möjlighet att studera jorden. I den norra delen såg den helt opåverkad ut precis som man brukar se vid vindfällen. I den södra delen där vildsvinen bökat var jorden tydligt mörkfärgad och innehöll mängder med kolfragment. Det är tydligt att här har pågått någon form av aktivitet. När och under hur lång tid är dock svårt att avgöra utifrån dessa fynd. Det bör åtminstone inte handla om en skogsbrand eftersom man då borde se samma fynd i hela hägnaden. !När Arbetsgruppen Långhundraleden 1984 undersökte Sätterringen fosfatkarterades hela området varvid man uppmätte höga fosfathalter på två platser inom hägnaden. En i norra delen och en ungefär mitt i. Höga fosfathalter uppmättes också utanför, framförallt i närheten av ett par av stensträngarna. Man fann också kliningskorn. De höga fosfathalterna pekar på att här har förekommit någon form av mänsklig verksamhet. Här kan även kan tänkas att de höga fosfathalterna kan ha uppkommit genom att Sätterringen faktiskt använts som boskapsfålla, så som antyds på ekonomiska kartan. Det skulle kunna vara så att man sekundärt använt den till boskapsfålla men läget bör i så fall ha varit mer gårdsnära. Jag hoppas dock precis som tidigare forskare att jag i detta arbete kan visa att anläggningen inte använts som boskapsfålla. !2.4! Dateringen av Sätterringen! Som jag tidigare nämnt så har ett kolprov från Sätterringen daterats med C14 i samband med Arbetsgruppen Långhundraledens undersökning av platsen 1984. Provet daterades till år 1105 ±110 år. Det skulle innebära tidigast sen vikingatid. Detta prov är dock hämtat ur en oklar kontext. Vid samma tillfälle togs ytterligare två kolprover från muren samt från en härd vilket skulle kunna innebära en absolut datering. Dessa prover var tyvärr allt för små för att kunna dateras(ATA). För att få en uppfattning om åldern på anläggningen får man istället titta på muren och stensträngarna. Stensträngsmiljöer börjar anläggas i Uppland, Östergötland och på östersjööarna i mitten av romersk järnålder (Cassel 1999:230-233). Eftersom jag inte funnit någon anläggning liknande Sätterringen som hjälp för datering så väljer jag att använda mig av Michael Olaussons klassificering och kronologi (Olausson 1995). Fornborgar med murar liknande den i Sätterringen har han daterat till sen romersk järnålder och folkvandringstid. Det skulle innebära att Sätteringen anläggs omkring 300-400 v.t. !2.5 ! Fornborgar! Ovan nämnde jag att Sätterringen vid första anblicken kan tyckas se ut som en fornborg. Av den anledningen vill jag här ta upp begreppet fornborgar något närmare. !Fornborgar är ett begrepp som används för olika typer av hägnader och vallanläggningar i sten, vilka oftast återfinns på bergskrön och höjder. De dateras vanligen till yngre bronsålder eller mellersta järnålder (Olausson 1995). Fornborgarnas funktion har diskuterats livligt. En vanlig uppfattning har varit att de varit försvarsanläggningar dit befolkningen tagit sin tillflykt under orostider. Det har även föreslagits att man tagit med sig boskapen och fört in

�10

den innanför murarna. De ska då också ha varit försedda med palissader i trä som förstärkning av murarna.

När det gäller den yngre bronsålderns fornborgar, eller hägnade berg som de numera allt oftare benämns, har många idag den uppfattningen att de haft funktionen av kultplatser. Deras oansenliga, ofta långsträckta murar, anses inte kunnat fylla någon funktion i försvarssyfte (Andersson & Dunér 1987). Här har framförts tankar om att dessa skulle varit platser för kult i samband med döden (Carlsson 2001). !Även när det gäller järnålderns fornborgar förekommer kosmologiska diskussioner. Här ska fornborgarna ses som en avbildning av eddans beskrivning av Midgård och Asgård (Carlsson 2003), där Asgård är en borg byggd av jättar. Detta kan man lätt föreställa i och med att många fornborgar har flyttblock inom hägnaden eller integrerat i muren. Dessa flyttblock är ju välkända inom folktron som ”jättekast”. Därifrån är inte steget långt till att tänka sig att järnålderns människor när de anlade en fornborg, så att säga, bara färdigställde det som jättarna redan påbörjat. En annan funktion för järnålderns fornborgar anses ha varit som befästa gårdar och/eller hantverksplatser. Detta har man funnit vid utgrävningar av till exempel Runsa fornborg i Upplands Väsby (Olausson 1995). !2.6! Stensträngarna! Efter Kristi födelse börjar man anlägga stensträngar i Uppland, Östergötland och på östersjööarna. Dessa bildade stora nätverk över slätten och mellanbygden (Welinder 1998). På Gotland förekommer stensträngarna ofta i samband med stengrundshus (Cassel 1999). Något liknande såg jag även på en plats i Kärrbo socken, Västmanland som vi besökte under en exkursion med SU. Där är det fråga om stensatta terasser som förekommer tillsammmans med stensträngarna. Det är då lätt att tänka sig att stensträngarna här har utgjort en del av det agrara landskapet i form av fägator och avgränsningar mellan odlingsytor. !Under en exkursion i Västergötland när vi besökte Brunnsbo storäng, var det alldeles tydligt att stensträngarna hade en agrar anknytning. Här kunde man se stensträngar som inramade en

�11

Fig. 7!!Den tidiga forskningens uppfattning av fornborgarnas utseende och funktion.!!Illustration: Margareta Hildebrandt/ Örebro Läns Museum. www.lansstyrelsen.se/orebro

fägata upp mot gamla husterasser. Man såg också, vid sidan av fägatan, parcellåkrar som avdelades av stensträngar. !Något om stensträngars utseende och konstruktion. Jag har ingenstans i Uppland stött på stensträngar som innehållit så mycket sten så att de i tidigare skeden ska ha kunnat utgöra en mur och på så sätt stängslat ute boskap. Inte heller på mina exkursioner i Västergötland och Västmanland har så varit fallet. På vissa ställen kan man se att stensträngen är ganska bred och låg. Jag hade då en tanke om att den möjligen kunnat fungera som färist, men det har genom iakttagelser visat sig att en ko relativt lätt passerar en stensträng på 2,5 meters bredd (Malmqvist 2011). I agrara sammanhang menar jag att stensträngen fungerat som en markör för odlingslotten, fägatan eller ägan. Denna har då kompletterats med trästängsel av något slag.

Vi ska komma ihåg att detta är en tid när kosmologin spelar stor roll i människors vardag. Gudar, väsen och förfäder är ständigt närvarande och ska dyrkas och omhändertas på bästa sätt för att livet ska fortgå i vanlig ordning. Den kosmologiska världsordningen inom asatron är även den upptagen vid gränser. Där har vi Midgård, människornas boning med Asgård, gudarnas borg. Utanför detta finns Utgård där jättar och kaosmakter härskar. Även i den fysiska världen fanns en helt påtaglig gräns att förhålla sig till vid denna tid, gränsen mot Romarriket i söder, Limes. !Kanske kom stensträngarna att fungera både i form av symboliska avgränsningar och funktionella begränsningar. Det finns mycket som tyder på det eftersom man kan se att stensträngar inte bara används för att begränsa utan även för att länka samman. På Gotland kan man se att stensträngssystem kan länka samman olika gårdar. Kanske gör man detta för att manifestera släktskap och ägarförhållanden (Cassel 1999). Det bör också ha krävt en hel del arbetskraft till att anlägga alla dessa stensträngar, vilket gör att man även kan ana en maktsymbolik.

�12

Fig.8!!Stensträngsmiljö vid Ekhagen, Lunda socken.!!Foto: Peter Kollin 2013

I ett arbete från 1930 har Arthur Nordén undersökt ett antal stensträngsmiljöer i Östergötland. Han menar att även om det där finns stensträngar som har agrar anknytning så finns det ett stort antal som saknar denna kontext. Han har fokuserat sin studie på stensträngar i samband med gravfält och gravar. I studien har han undersökt gravar med anslutande stensträngar och funnit en vid datering från bronsålder till vendeltid. Jag väljer här att hålla mig till den gängse dateringen av stensträngar, mitten på romersk järnålder till början av folkvandringstid. Arthur Nordén nämner i sitt arbete att folket i bygden har kallat stensträngarna för offerstigar och att man följde dem när man förr skulle utföra sitt offer. !Hur ska vi med hjälp av denna bakgrund förstå de stensträngar som finns i anslutning till Sätterringen? Det finns i Markim och Orkesta socknar ett relativt stort antal stensträngar, men jag ser inte att de i detta område har någon direkt agrar anknytning. De stensträngar man finner i området finns antingen i anknytning till gravfält eller så verkar de markera gränsen mellan odlad mark och skogsmark. Här kan man mycket väl tänka sig en midgård-utgård-tanke. Det kan ju förstås tänkas att det fanns betydligt fler stensträngar från början men att dessa blev bortodlade då man under 400-500-talet v.t. övergick från att använda order vid plöjning till att använda plog. Plogen gjorde det betydligt lättare att bearbeta de styva lerjordarna (Wells 2008). !När det gäller Sätterringens stensträngar är dock den symboliska eller kultiska funktionen helt tydlig. Dessa återfinns mitt ute i skogen och helt utan något system som skulle passa in i en agrar förklaringsmodell. Den östra stensträngen menar jag visar vägen till Sätterringen genom att den ansluter till vägen i ena änden och till hägnaden i den andra. Den skulle också kunna passa in i folktrons ”offerstigar” eftersom den slutar där vägen passerar det som under romersk järnålder var våtmark och sjö. Man kan tänka sig att man har utfört offer där. De andra stensträngarna verkar ha en orientering mot vädersträcken. Den norr om ringen löper först från väster till öster och viker sedan av mot norr. Den som börjar öster om ringen löper österut för att sedan vika av åt söder. De kan ha fungerat i ett ceremoniellt syfte liksom de offerstigar som tidigare nämnts. Det är också möjligt att även den östra stensträngen har fungerat som vägvisare eftersom det löper en gammal bruksväg från dess avslutning och österut mot Åttesta i Frösunda socken. !!3! VAXTUNA! !3.1! By och fornlämningsmiljö! Vaxtuna ligger i Orkesta socken i Vallentuna kommun norr om Stockholm. Gården nämns första gången i skrift år 1231 som Vacsatunum. I de äldsta jordeböckerna från 1500-talet redovisas en kyrkolandsbo med 5 öresland jord och en skattebonde med 7 öresland (Holmberg 1969). Öresland ingick i det medeltida värderingssystemet av jordegendomar. Ett öresland

�13

anses ha motsvarat tre tunnland. Därför bör ägorna ursprungligen ha utgjort 36 tunnland eller ca 70 hektar (NE). Från början har enheten varit betydligt större eftersom den då antas ha innefattat gården Vibys ägor som idag ligger strax i väster på andra sidan sockengränsen i Markim socken. Sockengränsen tros ha tillkommit först på medeltiden då man använde Attundalandsvägen som gräns (Ambrosiani 2010). !Förleden vax- i namnet är svår att härleda men kan komma från bivax som var en viktig vara under äldre tider. Det kan också komma av växa vilket de bördiga åkermarkerna i området skulle kunna tala för (Holmberg 1969). När det gäller kopplingen till vax anser jag det långsökt. Man kan däremot tänka sig -vaxa som en anknytning till Frej vilken var fruktbarhetens och årsväxtens gud. Efterleden -tuna kommer jag att behandla i kapitel 3.2.

Vaxtunas närmaste omgivningar är rika på fornlämningar (fig.9). Den mest framträdande är förstås den folkvandringstida Köhögen som jag behandlar närmare i kapitel 3.3. Strax norr därom ligger ett mindre gravfält (RAÄ Orkesta 31:1) som är 60x40 meter. Det består av tre högar som är 5-11 meter i diameter och 0,6-1,3 meter höga. Där finns också nio runda stensättningar som är 4-10 meter i diameter och 0,1-0,4 meter höga. Den största av stensättningarna har ett mittblock som är 1,2 x 2 meter. Alldeles öster om vägen i Vaxtuna finns även en stensträngsmiljö som är oregistrerad i FMIS. Stensträngarna här förefaller ha en

�14

Fig.9!Till v.Vaxtuna på karta för ägoinmätning år 1637. Till h. fornlämningskarta över Vaxtuna och Viby med Köhögen längst i söder.!Kartor: 1. Copywright Lantmäteriet Gävle 2011. Medgivande I 2011/0094. 2. Fornsök

agrar anknytning med bland annat en fägata. Det finns dock två parallella stenrader som ansluter mot ett större flyttblock. Dessa ger mer intrycket av någon form av symbolik. Det handlar här om relativt stora stenblock som har likheter med stensträngarna kring Sätteringen. Möjligen är detta anledningen till att man inte tidigare betraktat dem som stensträngar. !I sydväst på Viby ägor finns bland annat en hög (RAÄ Markim 47:1) som är 12 meter i diameter och 1,3 meter hög. Här finns också ett block med skålgropar. På samma impediment som Vaxtuna finns ett större gravfält (RAÄ Orkesta 32:1) som mäter ungefär 350 x 75 meter och innehåller ca. 150 fornlämningar. Det består av 8 högar, ca 115 runda stensättningar, en kvadratisk stensättning, ca 24 rektangulära stensättningar, två resta stenar och en stensträng. Tre av de största högarna har kullfallna mittstenar. Gravfältet är tydligt tvåskiktat med gravar från yngre järnålder som överlagrar gravar från äldre järnålder (Ambrosiani 2010). !Från Vaxtuna och norrut mot det största gravfältet i området finns också tydliga spår efter den gamla Attundalandsvägen som här har namnet Vasavägen (RAÄ Markim 91:2), vilket troligen kommer av de risbuntar eller ”vasar” som man förr lade över ställen som var våta eller sanka (Ambrosiani 1985). Den norra delen av vägen är också idag något sank. Möjligen kan namnet även komma sig av att det i förlängningen norrut några kilometer norr om Lunda ligger en gård som heter Vasa. Spåren består av en 500 meter lång vägbank i söder och en 400 meter lång hålväg i norr. Vid den norra delen finns även rester av en gammal smedja samt en otydlig stensträng. !Längst i norr ligger ett stort gravfält (RAÄ Markim 90:1), vilket den gamla vägen passerar igenom. Detta utgörs av i det närmaste en triangel med ca 300 meter i sida. Gravfältet utgörs av ca 200 fornlämningar och består av tre rösen, 144 runda stensättningar, två kvadratiska stensättningar, en tresidig stensättning samt 50 resta stenar. Rösena är 8-12 meter i diameter och 0,6-1,1 meter höga. De runda stensättningarna är 4-15 meter i diameter och minst tio av dem har mittsten. Den kvadratiska stensättningen är 10 meter i sida och har resta hörnstenar. !Sammantaget kan sägas om fornlämningsbilden att detta är ett område som varit föremål för människors påverkan kontinuerligt sedan bronsåldern. Noterbart här är dock att det inte finns några runstenar på Vaxtuna eller Vibys ägor, medan det på flera granngårdar restes runstenar i slutet på vikingatiden. !3.2! Tuna-namnet! De svenska tuna-namnen har under årens lopp varit föremål för en omfattande forskning. Det faktum att det i något fall är benämnt tuna-problemet visar lite på svårigheterna som man haft att komma till någon tillfredställande förklaring till hur man ska se på tuna-orterna och deras roll i samhället under förhistorisk tid. !

�15

Grundordet tun återfinns i; fornvästnordiska, tún; engelska, town och tyska, zaun. De har alla betydelsen hägnad eller inhägnad. I svenskan tycks ordet ha fallit i glömska och återfinns idag bara i ordet gårdstun och på Gotland i betydelsen gärdesgård. I Gutamålet finns även en verbform, tune, vilket betyder stängsla eller hägna in. Det har också framförts tankar om att tun skulle komma av det keltiska ordet dunum som betyder borg. Vilken sorts hägnad som funnits och vad som inhägnats vid järnålderns tuna-orter vet vi inte idag (Vikstrand 2013). !Tuna finns som ensam namnbildning eller med förleder, då ofta sakrala och kopplade till förkristen tid, t. ex. Torstuna för Tor, Frötuna för Freya eller Närtuna för Njärd eller Njord. Den största koncentrationen av tuna-namn finns i Mälarområdet men de finns även representerade på några platser i andra delar av landet. Tuna-orterna har tillskrivits stor vikt som centralorter under järnålder på grund av de förekomster av guld, båtgravfält och storhögar som påträffats på deras markområden (Calissendorff 1986:52). Förhållandevis många tuna-orter (ca 35%) har också varit prästgårdar eller haft en central funktion inom socknen eller hundaret. !Om vi nu ser på tuna-orterna som en centralort under järnåldern, vilket tidigare forskning tycks enig om, vilken roll hade då dessa i dåtidens samhälle? Det förhållande att så många prästgårdar och socknar bär tuna-namn härrör ur den tidigkristna organisationen under senare delan av 1000-talet och början på 1100-talet, menar Björn Ambrosiani. Tuna-namnen skulle då vara uppkallelsenamn som man gett till prästgårdar och socknar för att biskopssätet fanns i Sigtuna. Man ville då gärna ge tuna-namn till socknar och prästgårdar för att visa kopplingen till Sigtuna. Det skulle också förklara varför tuna-namnen är vanligast i Mälarområdet (Ambrosiani 2010). Med detta resonemang menar jag att det blir svårt att förklara det stora antal förleder med norröna gudanamn som finns till tuna-namnen. Likaså blir det svårt att förklara de rika arkeologiska fynd i form av guld, båtgravfält och storhögar som förekommer på dessa orter. !Ett tidigt inlägg i debatten om tuna-namnen kommer från Sune Lindqvist (1918) i tidskriften Fornvännen. Han anser att tuna-orterna skulle ha varit plats för marknader där det bedrevs byteshandel. Den förklaringen grundar han på att tuna-orterna i många fall fått ge namn åt hundarena, senare häradena, vilket skulle betyda att de var hundarets marknadsplats. De har oftast också ett fördelaktigt läge för kommunikation och då särskilt vid den tid då havsnivån stod ca 8 meter högre än idag, det vill säga vid mitten på romersk järnålder. Betydelsen av tuna i namnet skulle här vara en inhägnad där man förvarade handelsvaror för att skydda dem mot plundring (Lindqvist 1918). !I samma nummer av Fornvännen tar Erik Brate (1918) upp frågan om tuna-orterna och ställer sig tvivlande till Lindqvists slutsatser. Han pekar på att även en plats för kult bör ha haft en central plats i bygden med närhet till goda kommunikationer. Det skulle också förklara det stora antalet tuna-orter. Dessa kan inte alla, menar Brate, ha varit handelsplatser medan

�16

däremot behovet har varit större för närheten till kultplatser. Han framhåller dock att det inte är omöjligt att handel förekommit på de platser där många människor samlats i religiösa sammanhang. Uppsalas marknad Distingen nämns här som ett exempel där handel är tydligt kopplat till norrön religion. De många förlederna med gudanamn skulle också tyda på att det handlar om kultplatser. Tuna förekommer både ensamt och med förleder vilket förklaras med att närliggande tuna-orter behövde kunna skiljas åt. Själva hägnaden skulle här kunnat vara höga skidgårdar runt tempel som finns omtalade. Dessa skulle ha varit så betydelsefulla att de gett upphov till namnet tuna (Brate 1918). Jag anser det tveksamt att tuna här skulle syfta på de skidgårdar som finns omnämnda i norröna skrifter. Skidgård härrör från ordet gardr, som betyder skydd, borg (jfr Asgård). Det förefaller osannolikt att det i så fall skulle resulterat i tuna som namn på huvudgården.

Även Rune Edberg (2008) ansluter sig till tankegångarna om att tuna-orterna skulle ha en förkristen sakral bakgrund. Han drar en parallell mellan tuna och de sakrala efterlederna -vi, -al och hov. Om ordet tun hade använts för sådana vanliga begrepp som stängsel, gärdesgårdar och inhägnade gärden, verkar det märkligt att ordet nästan helt försvunnit ur språket. Det ska istället bero på att ordet blivit överflödigt när kultplatsen slutat användas i och med kristendomens införande, liksom fallet varit med vi, al och hov. När det gäller ordets betydelse av hägnad, kopplar Edberg det till fornborgarna där han bland annat tar upp Sätterringen som ett exempel. Det är fornborgarna som varit kultplatsen och gett upphov till gårdens tuna-namn. Det skulle då få betydelsen gården vid fornborgen eller fornborgarna. Han påpekar att det är mycket möjligt att man också använt sig av hägnader byggda på andra sätt.(Edberg 2008). Han tar här inte upp det faktum att tuna är en pluralform. Pluralformen borde i

�17

Fig.10!!Dagens Vaxtuna med stensträngsmiljö i sydost, gravfältet i nordväst och Vasavägen som fortsätter vidare åt nordväst.!!Bild: Copyright © 2012-2013 Apple Inc.

så fall innebära att betydelsen skulle bli ”gården vid fornborgarna” eller ”ägorna vid fornborgen” eller möjligen ”de som bor vid fornborgen”. Om man ser till det föreslagna keltiska ursprunget till tun, som betyder borg, verkar detta som ett rimligt antagande. Frågan är dock om inte fornborgarna i så fall skulle ha haft någon namnbildning med tun? Jag vet bara ett exempel där det skulle kunna kunna vara fallet. I Sollentuna finns Tunberget (RAÄ 69:1) med en idag borttagen hägnad. Där kan diskuteras vad som är hönan eller ägget. Har Sollentuna fått sitt namn efter hägnaden eller tvärt om? Hägnaden tycks ha varit av bronsålderstyp, vilket kan tyckas tyda på det förra. !Det har också föreslagits att tuna skulle syfta på själva gårdstunet och de aktiviteter som föregick där. Tunet skulle där syfta på ett rumsligt förhållande där gården delades upp i tre zoner en yttre zon och en inre zon som markerades av tröskeln till huset. Däremellan skulle tunet utgöra en slags allmän zon där olika aktiviteter, kanske av judiciell och administrativ art, kunde utföras i allas åsyn. När besökare kom välkomnades de formellt på tunet precis som man tog ett formellt avsked när de for därifrån (Fernstål 2004). Då detta var en tid innan statsstatens bildande och olika hövdingar och fraktioner stred om makten kan det också ha varit osäkert att besöka vilken gård som helst. När man kom till en trakt kanske det var tuna-gården som var den välkomnande och ”säkra” gården att först bege sig till (muntligen Anders Carlsson). !Tesen att tuna-gården skulle vara den säkra gården att först bege sig till när man kom till en trakt förefaller trolig med tanke på dess otvetydigt starka ställning i bygden. Detta var under en tid när alla gårdar av praktiska skäl var inhägnade och således hade ett tun. Kan tun i fallet tuna-gårdar syfta på ett tun av större betydelse och alltså inte själva gårdstunet? !När det gäller datering av tuna-namnen har det föreslagits allt mellan äldre järnålder (Lindqvist 1918), till tidig medeltid (Ambrosiani 2010). Tuna i Badelunda står för den tidigaste arkeologiska dateringen, 200-talet v.t. Tuna i Vendels socken och Tuna i Alsike har arkeologiskt daterats till 400 respektive 500 v.t. Det talar för att tuna-namnens produktivitetsperiod omfattar romersk järnålder och folkvandringstid, åtminstone i Mälarlandskapen (Vikstrand 2011). !3.3! Köhögen! Alldeles invid den gamla Attundalandsvägen i södra delen av Vaxtunas ägor ligger Köhögen (RAÄ Orkesta 30:1) eller Tjärkullen som den också är benämnd (fig.11). Det är en mäktig typisk folkvandringstida storhög som är belägen på en naturlig moränrygg vilket gör att den förefaller ännu högre än vad den i själva verket är. Köhögen nämns första gången redan på 1600-talet i ”Rannsakningar efter antikviteter”. Där skriver man bland annat ”Uthi Waxtuna giärde hoos Swen Matsson ähr ehn Stoor Jordhögh, Konungshögen eller Kööhögen kallat; på

�18

samma Högh seijes wara synter en kista för några åhr sedan och låcket öpet warandes Sölf- wer uthi och annat som berättas” (Arne 1924). !I bygden ryktades det om stora skatter i högen och för att högen inte skulle drabbas av plundring begärde C. L. von Schantz hos kungen att få göra en utgrävning av högen. Kan man förmoda att han själv ville gräva fram skatterna? Utgrävningen beviljades och kom att

genomföras den 8 till 13 juni 1724. Undersökningsrapporten på hela två sidor är daterad den 16 juni samma år. Man gjorde tre schakt. Ett i den östra delen, ett i den västra delen och ett på toppen. Intressant att notera är att han beskrivit vilka olika lager man grävt sig igenom. Det hade inte jag väntat mig vid en så pass tidig utgrävning. Fynden visade sig bestå av en trasig lerkruka, brända ben samt ”knappar av samma material”. Här är lite svårt att veta om han syftar på ben eller lera. Knapparna har dock senare tolkats som den typ av spelbrickor som var vanlig under folkvandringstid, vilket ger en grund för datering till denna tid (Arne 1924). !Köhögen är ungefär 35 meter i diameter och 5 meter hög, men verkar från flera håll betydligt högre. Den har tydliga skador efter 1724 års utgrävning, bland annat en ca 15 meter bred och 3 meter djup grop i mitten. Den är också skadad av grustäkt längs foten och i slänten. Idag är området bevuxet med träd och lövsly, men högen måste ha gjort ett slående intryck på dem som passerade här under folkvandringstid. !3.4! Naturlandskapet! Vaxtuna ligger alldeles i östra delen av Upplands slättlandskap. Öster om byn övergår landskapet i ett spricklandskap med omväxlande höjder och dalgångar. Bytomten ligger på ett impediment ca 25 meter över havet. Byn ligger även väldigt strategiskt till i förhållande till

�19

Fig. 11!!Köhögen som tänkt att den har sett ut när den anlades.!!Illustration: C. L. von Schantz 1724.

järnålderns kommunikationsleder. Som tidigare nämnts ligger Vaxtuna alldeles invid den gamla Attundalandsvägen som sträcker sig längs en av inlandsisen efterlämnad sand- och grusås, men hade under mellersta järnåldern också nära till vattenvägar både mot Mälaren, Uppsala och Östersjön. Den gamla Långhundraleden passerar i öster (fig.12). Vaxtuna ligger även väldigt centralt på det som vid 250 v.t. var ett helt vattenomflutet landområde sydost om Uppsala. Den strategiska placeringen på åsen mellan Orkesta och Markim antyder också en tidigare kontroll över båda dessa socknar (Vikstrand 2011). Jorden utgörs av bördig lerjord

centralt och med ängsmarker i öster. I norr finns skog och betesmark. Eftersom byn ligger relativt högt var detta ett område som steg tidigt ur havet och utgjorde goda möjligheter för betesdrift redan under bronsåldern. De styva lerjordarna närmast stranden var allt för hårda att bearbeta med den tidens redskap vilket gjorde att de tidiga odlingarna anlades på de sandblandade jordarna i anslutning till den ås som inlandsisen lämnat efter sig i den norra delen av ägorna. Vill man leta spår efter den tidiga bebyggelsen är det säkert här man också ska leta efter dessa. De lägst belägna delarna av ägorna var istället mycket bördiga ängar lämpliga för betesdrift. !!4! TING OCH TINGSPLATSER! !4.1! Tinget före kristnandet! När vi idag tänker på ting associerar vi det säkert till rättsskipning, vilket idag sker vid till exempel en tingsrättsförhandling. Från historiska källor vet vi att tinget under vikingatiden var mer än bara rättsförhandlingar. Den sociala gemenskapen och individen styrdes och influerades under denna tid starkt av rituella handlingar. Religionen genomsyrade samhället och följde individen från vaggan till graven. Från de isländska texterna får vi veta att det både

�20

Fig. 12!!Vaxtuna markerat med blått och Sätterringen med grönt. De båda vaden vid Granby resp. Ängeby är markerade med gult. I öster syns Långhundraleden med en gren in mot Vaxtuna. I väster syns farleden mellan Uppsala och Mälaren med en gren österut mot Vaxtuna. Dessa är markerade med rött. Strandlinje är för år 250 v.t.!!Karta: Göran Alm Stockholms universitet. Bearbetad av Peter Kollin

på Island och i Norge förekom ett ämbete som kallades gode. Detta var ett ämbete som förenade både sakrala, juridiska och politiska funktioner inom ett härad. Ordet gode, som kommer av gudaväsen, tyder på att ämbetet i första hand var sakralt (Ström 1985). !Det tidigaste skriftliga belägget för ting hittar vi hos Tacitus 98 v.t. Där beskrivs hur germanerna samlas på bestämda dagar vid full- eller nymåne eftersom det är de bästa tidpunkterna att påbörja förhandlingar. Tingen hålls under bar himmel. Det kan ta upp till tre dagar innan alla har samlats inför tinget som sedan börjar med att prästen talar och därefter kungen eller hövdingen. Enklare ärenden diskuteras och avgörs mellan hövdingarna medan viktigare ärenden diskuteras och avgörs av hela församlingen. Dessa har först diskuterats ingående mellan hövdingarna. Efter det att prästen och kungen talat får församlingen tala i ordning efter rang och status. Församlingen tenderar att följa den som är mest vältalig och övertygande och inte den som har högst status. Om de församlade inte gillar vad de hör så hörs ett lågt mumlande eller muttrande. Om de däremot bifaller det som talaren framför slamrar de högljutt med vapnen. Inför tinget får församlingen anföra anklagelser och föredra grövre begångna brott. Här beskrivs även hur straffen kan se ut. Förrädare och desertörer hängs i träden medan ynkryggar och latmaskar dränks i träsk och täcks med en rishög (Gordon 2006). Här ser vi ett bra exempel på hur ett ting kunde se ut under romersk järnålder i Norden. Vad som menas med ynkryggar och latmaskar är dock lite svårt att förstå, men man kan tänka sig att det här helt enkelt handlar om offer. !Det som Tacitus benämner präst var alltså en sakral funktionär som deltog i tinget. Det visar på den nära kopplingen mellan den världsliga administrationen och kulten i samhället under romersk järnålder. Som jag tidigare nämnt ser man i de isländska texterna benämningen gode för detta ämbete. Det fanns också en motsvarande kvinnlig officiant som benämndes gydja. Gydjan verkar ha haft en mer renodlad sakral uppgift. Ordet gode finns tidigast belagt på en runinskrift från 400-talet: ek gudija ungandiR, ”jag prästen skyddad mot trolldom”. Det fanns med andra ord ingen präst så som vi idag ser på betydelsen, utan det var snarare en sorts kultiska experter som även hade andra funktioner i samhället (Näsström 2002). !Ett tydligt och välbelagt exempel på tingets nära anknytning till kulten är Distinget som hölls i Uppsala kring månadsskiftet januari-februari vid den andra fullmånen efter vintersolståndet. Samtidigt hölls Disablot. Diserna var ett slags kvinnliga gudomar som var viktiga vid barnafödande, vilket kan förklara att man tillägnade dem blotet för att få god årsväxt den kommande sommaren. Distinget sägs ha varit ”alla svears ting”, och hade stor betydelse även efter kristendomen införande. Där hölls kungavalsmöten åren 1362 och 1364. Under Gustav Vasas tid fördes förhandlingar om handel mm. med allmogen. Rättskipning förekom också. I samband med Distinget hölls även en stor marknad vilken fortlever än idag (Stålbom 1994; Näsström 2002). !

�21

I de isländska texterna finns det flera exempel på den nära kopplingen mellan ting och kultutövning. I Viga-Glums saga får vi veta att Viga-Glum kommer till gudahovet i Djupdal för att avlägga ed på tempelringen som är färgad av det offrade djurets blod. Detta sker i samband med att han är stämd inför tinget för att ha dräpt Torvald Krok (Alving 1945:151). !4.2! Tingsplatser! En av de allra mest kända tingsplatserna i Norden är förmodligen Thingvellir på Island. Thingvellir fungerade som mötesplats för Alltinget 930-1798. Den mest kända tingsplatsen i Sverige är antagligen tingshögen i Gamla Uppsala. Där lästes lagen för upplänningarna så sent som på 1500-talet. Precis som på Island höll man i Sverige tingsförhandlingar under bar himmel till slutet på medeltiden. Genom Tacitus vet vi att germanerna höll ting på bestämda tider under året. Från senare delen av medeltiden är det genom historiska källor känt var och hur tingsplatserna var belägna. Går vi tillbaka till tidig medeltid börjar det uppstå luckor, men ett flertal tingsplatser är ändå belagda. Till och med under vikingatid vet vi platsen för några tingställen belagda genom runinskrifter. De platser jag nu nämnt är kända från kristen tid. Hur var förhållandet före kristendomens införande? Hur var de platser beskaffade som man då träffades på för tingsförhandlingar och rådslag? !Ett par fornlämningar är i folkmun knutna till tinget. Den vanligaste är domarringen vilket namnet antyder skulle använts som tingsplatser förr. Det har också föreslagits att så skulle varit fallet, speciellt omnämnd Mora sten som ska ha haft tolv stenar i krets runt omkring (Lindqvist 1930). Mora sten ska ha varit platsen för val och hyllningar av forntida och medeltida kungar (Ohlson 1976). Det finns också antydningar om tingsplatser med domarringar. En av dessa är Götala som är beskrivet som alla götars ting. Där finns två domarringar och en kvadratisk stensättning. Även skeppssättningar har enligt sägnen förknippats med ting då dessa ibland omtalas som domarsäten. Detta är fallet med en

�22

Fig. 13!!Distinget i Uppsala enligt Olaus Magnus.!!Bild ur Vintersolståndet av Göran Stålbom.

skeppssättning på Selaön i Södermanland (Lindqvist 1930). Idag vet vi att domarringarna är gravar från äldre järnålder och den stora mängden av både dessa och skeppssättningarna gör att alla dessa lämningar omöjligt kan ha varit tingsplatser. Med tanke på den nära kopplingen mellan ting och kultutövning är det förstås inte konstigt att några av dessa lämningar har blivit platser för ting som t.ex. Götala. Det finns även ett exempel på en vallanläggning som använts som tingsplats på medeltiden. Det är Lundboaberg i Tortuna socken i Västmanland (RAÄ Tortuna 19:1) som på kartan nämns som Tingshällarna. Den nämns tidigast som tingsplats för Södra Tjurbos härad år 1378 (FMIS). Intressant i det här fallet är kopplingen mellan en vallanläggning som tingsplats och tuna-namnet. !Den fornlämning som kanske vanligast förknippas med ting är den folkvandringstida storhögen. Om detta skriver Sune Lindqvist: ”På tingsplatsen restes bålet, vars avbrännande var förenat med många ståtliga ceremonier och som till den dödes ära borde beskådas av så många som möjligt. På bålplatsen reste man sedan minneshögen, som skulle bevara kungens namn och kunde göra det desto bättre, om den för framtiden var platsen för bygdens tingsmöten.” (Lindqvist 1930). !Det finns ett antal högar som har fungerat som tingsplatser under medeltiden. Det är säkerligen en företeelse som förekommit även under järnåldern. Ett välkänt exempel är tingshögen i Gamla Uppsala. Andra tingshögar som omnämns, då som medeltida tingsplatser, är Aspa löt i Ludgo socken, Södermanland, Inglinge hög i Östra Torsås socken, Småland och Bäsingen i Larvs socken, Västergötland. Ordet ”bäsing” i samband med ting finns även belagt i Västgötalagen (Wildte 1926). !I den nordiska mytologin nämns även passage av heliga vattendrag i samband med ting. I Grimners tal beskrivs alla vattendrag i gudarnas boning. Då får vi veta följande (Thall 1913). ”Karmt och Armt och Kerlauger två, dem måste Tor vada varje dag då till domsplatsen han går, vid Ygdrasils ask. Ty asabron brinner i låga och heliga vatten hettas.” !Alexandra Sanmark (2009) beskriver i sitt arbete om tingsplatser i Södermanland hur alla av henne undersökta platser befinner sig i närheten av vadställen som korsas av viktigare vägar. Från vikingatid finns några tingsplatser belagda i runinskrifter. Det gäller till exempel Arkils tingstad (fig. 14) i Vallentuna (U225) samt den tingsplats Jarlabanke beskrivit på en runsten (U212), även den i Vallentuna. Dessa två runstenar ligger med bara några kilometers mellanrum vilket tyder på att mäktiga släkter vid kristendomens införande förutom att resa runstenar kanske också ville inrätta egna tingsplatser för att stärka sin makt.

�23

I landskapslagarna finner man ofta skrivningen, rættum things stath, ”rätt tingsplats” (Wildte 1926). Sålunda beskrivs till exempel Folklandstingstad som ”den rätta platsen” för tinget i Semingundra härad från 1385 (Calissendorff 1966). Detta antyder att det fanns tillfällen då det ifrågasattes var tinget skulle hållas. Möjligen berodde detta på att mäktiga släkter inrättade

”privata” tingsplatser i slutet av vikingatiden, för att höja ättens status. Man kan även tänka sig att det helt enkelt var så att de mäktigaste ätterna tidigare under järnåldern hade sina egna tingsplatser men att tingen så småningom blev angelägenhet för ett större landområde och fler människor. Därvid uppkom en diskussion angående på vilken tingsplats det större tinget skulle hållas. Det behövde man då fastslå i landskapslagarna. Många ting har också bytt plats under åren för att passa in i tidens anda (Sanmark 2009). !I Egil Skallagrimssons saga får vi en beskrivning av en tingsplats i Norge under vikingatid. I berättelsen ”Striden vid Gulatinget” berättas att domarna satt innanför en ring av hasselkäppar som var ombundna med snören som kallades fridsband. På orginalspråket skrivs det véband, vilket har koppling till viet, helgedomen. Här får vi också veta att domarna är tolv ur varje fylke. I Upplandslagen fastslås att där ska finnas sexton män förutom domare och länsman för att tinget ska bli domfört (Wildte 1926). !4.3! Folklandstingstad! I Lunda socken i Uppland låg Folklandstingstad som var tingsplats för Attundaland från tidig medeltid. Det nämns första gången i ett brev från tiden 1297-1308 som Folklantzhingstad. År 1315 har tingsplatsen utvecklats till en samhällsbildning med en handelsplats. Detta gör att köpmännen i Sigtuna två mil bort, känner att deras handel är hotad. Därför utfärdas ett påbud om att alla köpmän och hantverkare som slagit sig ner på platsen för att bedriva handel, inom åtta dagar ska flytta till Sigtuna, Stockholm eller någon annan ort med stadsprivilegier.

�24

Fig. 14!!Arkils tingstad i Vallentuna med den inhägnade tingsplatsen.!!Illustration ur Menniskiones slächt av Johan Peringskiöld tryckt år 1716.

Påbudet verkar inte efterlevas och efter nya klagomål från borgarna i Sigtuna utfärdas ett nytt påbud år 1332. Då inte heller detta verkar efterlevas beslutas att tinget och marknaden ska flytta till Sigtuna år 1350. Där skulle folklandstingen hållas varje måndag. Två gånger om året, en på våren och en på hösten skulle ting och marknad hållas på den gamla platsen. Det är dock osäkert om folklandstingen fortlevt efter landslagens tillkomst samma år. Lunda blev istället tingsplats för Seminghundra härad. Där hölls häradstinget åtminstone fram till slutet av 1600-talet. Efter år 1350 upphör också klagomålen från Sigtuna vilket troligen beror på att man flyttat marknaden. Förmodligen flyttade man den längre från Sigtuna och mycket tyder på att den nya platsen för marknaden var Närtuna (Calissendorff 1966). I juni 1983 gjordes på initiativ av Arbetsgruppen Långhundraleden en arkeologisk utgrävning av ett område ca 200 meter sydost om Lunda kyrka. Målet var att om möjligt försöka hitta platsen för marknaden vid Folklandstingstad. Detta gjordes i samarbete med Stockholms läns hembygdsförbund, Sigtuna museer och Riksantikvarieämbetet. Man tog upp två schakt om vardera ca 60 meter i nord-sydlig respektive öst-västlig riktning. Man fann ett relativt rikt kulturlager som var upp till 40 cm djupt. Totalt registrerades 562 fynd med dateringar mellan 1100- och 1400-talet. Fynden hade dock karaktären av gårdsfynd och inget tyder på att lämningarna skulle härröra från en handelsplats (Olsson 1993).

Strax väster om Lunda kyrka finns ett område som heter Tingsängarna. Detta område kan möjligen vara platsen för den gamla marknaden. Tyvärr ödelades nog möjligheterna till en framtida undersökning av området när kommunen 1989 schaktade av ett 800 m2 stort område och anlade en avloppsanläggning. Detta utan att kommunen vidtog några som helst antikvariska åtgärder i form av förundersökning eller dyl. !!!

�25

Fig.15 !Lunda kyrka anno 1748, teckning av Olof Grau ur boken: Hushålds anmärkningar under resan igenom Upsala o. Stockholms län år 1748.

5! SÄTTERRINGEN • EN TIDIG KULT- OCH TINGSPLATS! !Under bronsåldern förändrades östra Uppland från en utskärgård till en innerskärgård där bördig jord steg ur havet vilket utgjorde förutsättningar för en ypperlig betesdrift. Vaxtunas bytomt ligger på ett impediment ca 25 meter över havet vilket innebär att markerna kring byn steg relativt tidigt ur havet. Gården var då belägen ungefär som Furusund är beläget idag. Längst ut i innerskärgården med ett band av större öar som utgör förbindelsen med fastlandet. Bronsålderns och äldre järnålderns byggnadstekniker med takbärande stolpar gjorde att man hade behov av att gräva ned stolparna i marken. !Sannolikt var bebyggelsen under denna tid inte förlagd till impedeimentet utan längre norrut i lä från höjden i norr och på mark lämplig för att gräva ned de takbärande stolparna i. När bebyggelsen flyttade till det nuvarande läget på impedimentet vet vi inte, men troligen skedde det under vikingatiden när den äldre konstruktionen med takbärande stolpar blev omodern och mindre enheter med skiftesverk och senare knuttimring blev vanligare (Rosberg 2009). Man kan även se tecken på detta i gravfältet där högar från yngre järnålder överlagrar stensättningar från äldre järnåldern. Under vikingatiden var det viktigt att befästa rätten till marken, odalen, genom att anlägga högar i nära anslutning till boplatsen. (Zachrisson 1994). !Bosättningen fick troligen sitt tuna-namn ca 200-300 v.t. Tuna-gårdarna var betydelsefulla maktcentra under järnåldern och det har även föreslagits att de skulle vara administrativa centrum i en folkvandringstida statsbildning i Svealand, och föregångare till husa-enheterna (Hellberg 1986). Samtidigt som huvudgården fick sitt tuna-namn och ökade status som centralort i området, anlade man troligen Sätterringen samt dess stensträngar som bygdens plats för kultutövning. Sätterringen har fått sitt namn tidigast under vendeltid och namnet kommer av läget i ”skogen med ängarna”.Det påtagliga utmarksläget som präglar anläggningen beror troligen på att man ville ha ett neutralt läge i bygden som även hade bra kommuniktionsmöjligheter. En bidragande orsak kan även vara det faktum att man enligt Tacitus vid denna tid hade som sed att dyrka sina gudar i skogar och lundar (Gordon 2006). !Sätterringen var en betydelsefull plats under järnåldern. De två runstensmonumenten som så att säga inhägnar det område i vilket Sätterringen är centralt placerad tyder på att så var fallet under yngre järnålder. Den väl anlagda Vasavägen som går genom området och förbi platsen passerar tre större gravfält med gravar från äldre järnålder, vilket pekar på att området var betydelsefullt redan då. Det närbelägna Tingsbroträsket tyder på att Sätterringen också varit platsen för tinget under järnåldern. Namnet kan inte syfta på det medeltida Folklandstingstad. Dit är det alldeles för långt avstånd och dessutom borde då tingsbron varit namnet på bron närmast tingsplatsen, det vill säga vid vadet vid Ängeby hästhage. Det kan kanske tänkas att alla broar till tinget kallats för tingsbron men jag finner det föga troligt. I landskapslagarna

�26

finns det även ett uttryck som talar om ring i samband med ting, ”a thing oc a ring”, vilket skulle syfta på att tinget hölls i en ring. Det har dock påpekats att ringen skulle kunna ha

utgjorts av de församlade deltagarna vid tingsförhandlingen (Wildte 1926). Ring skulle här även kunna syfta på den ring av viband som omnämns i Egil Skallagrimssons saga. Jag menar att det även kan handla om en ring i form av en stenhägnad eller som fallet är vid Lundboaberg, vallanläggning. !Stensträngarna som ingår i anläggningen kan inte kopplas till någon agrar funktion och har fungerat som vägvisare in till Sätterringen. De kan också ha fyllt en funktion i kulten vilket den gamla folkliga benämningen offerstigar, tyder på. Stensättningen i nordöstra hörnet har troligen anlagts för att visa att även förfäderna övervakar handlingarna på platsen. De fyra stensamlingarna i södra änden som liknar någon form av stolpfundament kan vara spår av pålar som använts vid offer och rit, likt dem man fann vid utgrävningen av Lilla Ullevi i Bro socken (Bäck et al. 2008). !Jag menar att då kulten och den världsliga vardagen var så starkt förbundna under järnåldern, använde man Sätterringen för såväl rådslag och ting som för offer och andra rituella handlingar. Detta kan ha börjat som en mer lokal företeelse som omfattade den närmaste bygden, med Vaxtunas härskare/hövding som officiant möjligen tillsammans med en gode.

�27

Fig. 16. !Sätterringen med delar av dess stensträngar. I nordvästra hörnet syns flyttblocket som anläggningen ser ut att utgå ifrån. Nära centrum syns ett klippblock med granater och längst i söder de fyra stensamlingar som kan vara rester av stolpfundament. Nära nordöstra hörnet finns en stensättning och i öster syns ingången mitt för den östra stensträngen.

I och med att gården fick sin status som tuna-gård kom även aktiviteterna vid Sätterringen att beröra fler människor och ett större område. För att få en uppfattning om vilket område det rör sig om bör man se en tid tillbaka till tiden innan följen och stormän. Under yngre bronsålder skapade landhöjningen ett sammanhållet landområde (fig.17). Sannolikt etablerades redan då

samarbete och vänskapsband mellan släkter i området. Som synes har vaxtuna redan vid denna tidpunkt ett utmärkt kommunikativt läge. Under folkvandringstid ökade kontakterna och samarbetet mellan olika släkter till följd av följesväsendets utveckling. Troligen blir Sätterringen under denna tid också samlingsplats för följet med riter och offer inför dess resor. Vid vikingatidens slut tycks någonting hända. Medan det på gårdar runt omkring Vaxtuna och Viby reses kristna runstenar som tyder på stormannaätter, finner vi inte någon på dessa två gårdar. Här ser vi tecken på en maktförskjutning i samband med kristendomens intåg och kungamaktens etablering i Sigtuna. Med tanke på C-14 dateringen ser vi att verksamhet fortfarande förekommit vid Sätterringen vid denna tidpunkt. !Kanske kan det vara så att Sätterringen från början anlades som en fornborg men på slät mark i brist på höjder. När sedan kosmologiska föreställningar gjorde att man lämnade fornborgarna på bergen och höjderna var fortfarande Sätterringen användbar som samlingsplats eftersom den låg på plan mark. Vad vi inte vet är om det varit kontinuitet i nyttjandet av Sätterringen från anläggandet och till sen vikingatid, men med tanke på det tidigare nämnda Tingsbroträsket anser jag att det är troligt. !

�28

Fig. 17!!Området kring Sätterringen vid yngre bronsålder. !Sätterringen i cerise och Vaxtuna i rött. Den lila markeringen visar det som jag menar blir tuna-gårdens domän under romersk järnålder.!Vaxtuna har här fina betes- och åkermarker och närhet till bra vattenleder.

I tidig medeltid ser vi att tingsplatsen finns vid Lunda kyrka. Det finns tecken på att platsen för tinget ofta flyttat på sig, dock sällan mer än tio kilometer (Sanmark 2009). Troligen har man flyttat tinget från Sätterringen i samband med att den första kyrkan byggs vid Lunda. Det skulle också stämma bra med den C14-datering som är gjord vid Sätterringen, om provet kommer ur ett ytligt lager och visar tiden för den senaste aktiviteten på platsen. Kanske var man i Vaxtuna och Viby så fast bundna vid den gamla tron att man försent insåg att man förlorade sin status i bygden genom att inte anamma den nya trosuppfattningen. !Det finns mycket intressant forskning som skulle kunna utföras på detta material i framtiden. En undersökning av Sätterringen med geofysiska metoder skulle kunna ge mycket värdefull information. Likaså skulle de vara intressant att se en C14-datering av anläggningen med prover tagna ur en tydlig kontext. Självklart skulle det också vara önskvärt att se en arkeologisk undersökning av Sätterringen. En undersökning av gravfälten vid Vaxtuna och Viby skulle kunna ge en tydligare bild av områdets status och nyttjande under olika tidsperioder.

!!6! SAMMANFATTNING! !I det här arbetet har jag undersökt den fornborgsliknande lämningen Sätterringen och visat hur den under yngre romersk järnålder fungerat som kult- och tingsplats för det område som kontrollerades av gården Vaxtuna i Orkesta socken, Vallentuna. Där har även förekommit verksamhet under sen vikingatid men det är osäkert om det varit en kontinuitet i nyttjandet av anläggningen. När det gäller tingsplatser har jag undersökt och diskuterat de förkristna tingsplatsernas utseende och något om hur tinget gick till, framförallt vad det gäller det förkristna tingets nära koppling till kultutövning. I området kring Vaxtuna har det förekommit mänsklig aktivitet sedan bronsåldern men först sedan yngre romersk järnålder, då bosättningen får sitt tuna-namn, verkar gårdens status höjas. Sätterringen anläggs och blir plats för kult och ting. I anslutning till anläggningen bygger man även långa stensträngar som fungerat som vägvisare eller möjligen varit en del av det religiösa utövandet på platsen. Under folkvandringstid bygger man i Vaxtuna en storhög, Köhögen, som tyder på att detta vid denna tid är en gård utav större betydelse. Mot slutet av vikingatiden tycks Vaxtunas roll minska i betydelse. Nedgången tycks kopplad till religionsskiftet och möjligen kungamaktens etablering i Sigtuna. Det är troligen även vid denna tid som tinget flyttas från Sätterringen till Folklandstingstad i Lunda socken. !!!!!!

�29

7! REFERENSER! !Litteratur Alving, Hjalmar 1945. Viga-Glums saga. Isländska sagor IV. Södertälje.!Alving, Hjalmar 1945. Egil Skallagrimssons saga. Isländska sagor III. Södertälje!Ambrosiani Björn 1985. Vattendelar- eller Attundalandsvägen. Runor och runinskrifter. Stockholm.!Ambrosiani, Björn 2010. -tuna-namnen i Mellansverige. Järnåldersbildningar och medeltida uppkallelsenamn. Namn och Bygd Årg. 98. Uppsala.!Arne, Ture J 1924. Den stora gravhögen vid Vaxtuna i Orkesta socken Seminghundra härad, Uppland: en gammal gravundersökning. Fornvännen 19, 136-139.!Brate, Erik 1918. Åker och Tuna. Fornvännen 13, 207-213.!Bäck, Mathias et. al. 2008. Lilla Ullevi - historien om det fridlysta rummet. Stockholm!Calissendorff, Karin 1966. Folklandstingstad och en gammal färdled. Fornvännen 61, 244-249.!Calissendorff, Kari 1986. Ortnamn i Uppland. Stockholm!Carlsson, Anders 2001. Tolkande arkeologi och svensk forntidshistoria. Bronsåldern. Stockholm.!Carlsson, Anders 2003. Tankar kring Torsten och Torborg. Arkeologi och naturvetenskap. Nyhamnsläge!Cassel, Kerstin 1999. Att bygga i sten. Arkeologi i Norden 2. Stockholm!Edberg, Rune 2008. Heliga Hägnader, Situna Dei, Sigtuna!Fernstål, Lotta 2004. Delar av en grav och glimtar av en tid: Om yngre romersk järnålder, Tuna i Badelunda i Västmanland och personen i grav X. Stockholm.!Gordon, Thomas 2006. Tacitus on Germany. www.gutenberg.org!Hedeager, Lotte & Tvarnö, Henrik 2001. Tusen års europahistorie. Oslo.!Holmberg, Karl Axel 1969. De svenska tuna-namnen. Uppsala!Hyenstrand, Åke 1974. Centralbygd Randbygd. Stockholm!Johansen, Birgitta & Pettersson, Ing-Marie 1993. Från Borg till Bunker. Stockholm!

Johansson, Karl G. 1992. Från Ynglingasagan till Olav Trygvassons saga. Nordiska kungasagor. 1. Stockholm!Kollin, Peter 2013. Det hägnade blocket. Opublicerad Uppsats, Arkeologi II vid SU. Stockholm.!Lindqvist, Sune 1918. Åker och Tuna. Fornvännen 13, 1-30!Lindqvist, Sune 1930. Våra forntida tingsplatser. Stockholm!Malmqvist, Ove 2001. Hägnader av sten - deras funktion och symbolik i det agrara samhället under järnåldern. Göteborg.!Mörk, Karl Erik et. Olsson, Gunnar 1993. Gullbron- Ett förbisett och 2400 år gammalt unikum. Långhundraleden. Uppsala!Nerman, Birger 1960. Var fanns centrum i Attundalands småkungadöme?. Fornvännen193-205.!Näsström, Britt-Marie 2002. Blot. Stockholm!Olausson, Michael 1995. Det inneslutna rummet. Stockholm.!Ohlson, Manfred 1993. Mora sten vid Morstena. Långhundraleden. Uppsala!Olsson, Gunnar 1993. På jakt efter marknadsplatsen - Medeltidsgrävningen i Lunda. Långhundraleden. Uppsala.!Rosberg, Karin 2009. Vikingatidens byggande i Mälardalen. Uppsala.!Sanmark, Alexandra 2009. Administrative Organisation and State Formation: A Case Study of Assembly Sites in Södermanland, Sweden. Medieval Archaeology, 53.!Ström, Folke 1985. Nordisk hedendom. Göteborg!Stålbom, Göran 1994. Vintersolståndet. Stockholm.!Söderlund, Lina 2005. Sättraring, Opublicerad B-uppsats vid SU. Stockholm!Söderlund, Lina 2006. Vägen mellan vaden. D-uppsats vid SU. Stockholm!Thall, Edvin 1913. Eddan. Stockholm!Tilley, Christopher 1994. A Phenomenology of Landscapes. Oxford.!Vikstrand, Per 2013. Järnålderns bebyggelsenamn. Uppsala.!

�30

Wildte, Fridolf 1926. Tingsplatserna i Sverige under förhistorisk tid och medeltid. Fornvännen 21, 211-230.!Welinder, Stig 1998. Jordbrukets första femtusen år. Uppsala.!Wells Peter S. 2008. From Barbarians to Angels. New York.!Zachrisson, Torun 1994. The Odal and its Manifestation in the Landscape. Current Swedish Archaeology Vol. 2.!!Övriga källor!ATA. Antikvariskt topografiskt arkiv. Vitterhetsakademin.!FMIS. Fornminnesregistret, Fornsök. http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html!Lantmäteriet. Historiska kartor. http://historiskakartor.lantmateriet.se/arken/s/search.html!NE. Nationalencyklopedin på internet. www.ne.se!SGU. Sveriges geologiska undersökningar. http://maps2.sgu.se/kartgenerator/maporder_sv.html

�31