SKADESTÅND OCH FÖRSÄKRING.

17

Finland vicehäradshövdingen advokat Åke Roschier-Holmberg,från Island advokaten Th. B. Lindal, från Norge høyesteretts-advokat Paal Berg och från Sverige hovrättsfiskalen Sten Rud-holni.

Herr ORDFÖRANDEN meddelade att enligt den svenska styrel-sens uppdrag som generalsekreterare för förberedande av mötetfungerat lagbyråchefen Bengt Lassen och att denne även undermötet komme att fungera i denna egenskap.

Mötet hade från ordföranden vid det adertonde nordiska ju-ristanötet, højesteretsdommer V. Topsøe-Jensen mottagit följandetelegram: »Venlig hilsen til deltagerne i Det Nordiske Jurist-møde med ønsket om godt udbytte af samværet.»

Mötet beslöt att i telegram till højesteretsdommer Topsøe-Jensen uttala sin tacksamhet för hälsningen.

Herr ORDFÖRANDEN yttrade: Innan vi övergå till förhandling-arna ber jag att få meddela följande. Vid sammanträde med dele-gerade för lokalstyrelserna har beträffande tid for anförandenabeslutats att referenten för sitt inledningsanförande skall ägadisponera högst 30 minuter och korreferenten för sitt första dis-kussionsinlägg högst 20 minuter. Övriga diskussionsinlägg fåicke överstiga 15 minuter. Från vad nu sagts äger dock den ge-mensamma styrelsen eller mötet göra avsteg. Jag vill även näm-na, att de som önska få ordet lämpligen böra anmäla sig hosnågon av marskalkarna här i salen med uppgift om sitt namn,som genom marskalkarnas försorg förs vidare upp till podiet.

Sedan generalsekreteraren lämnat vissa upplysningar rörandedet särskilda programmet för damerna, övergick mötet till be-handling av dagens överläggningsämne:

SKADESTÅND OCH FÖRSÄKRING.(Se bil. I.)

Referenten, professor IVAR STRAHL (Uppsala):Herr Ordförande, Mina Damer och Herrar! Ämnet för dagens

överläggningar heter Skadestånd och försäkring. Jag har för-stått ämnet så, att vad vi skulle diskutera framför allt är i vadmån man kan tänka sig, att försäkring träder i skadeståndsrät-tens ställe. Och jag har vidare föreställt mig, att meningen äratt ämnet skall betraktas de lege ferenda. Den fråga, som det

2 — 517260.

18 IVAR STRAHL.

gäller att besvara, skulle därför vara, i vad mån det är önsk-värt att genom legislativa anordningar öka användningen av för-säkring och minska användningen av skadestånd.

För att begränsa frågan till ett centralt område har jag trott,att det är lämpligt att koncentrera sig på skador som drabbarperson eller sak.

Om man tänker bara på dessa skador och betraktar förhållan-dena de lege ferenda och vidare frågar sig vad man bör begäraav rättsordningen med avseende å dessa skador, framstår detobestridligen såsom i och för sig önskvärt att sådana skadorblir ersatta. Det bör vara för oss alla ett önskemål, att vi kanpåräkna ersättning om vi lider skada till person eller sak.

På vad sätt kan rättsordningen tillmötesgå detta önskemål?Förr fanns på det hela taget icke något annat sätt än skade-stånd. Den som led skada var hänvisad till att kräva skadeståndav den som orsakat skadan.

Skadestånd är emellertid ett ofullkomligt medel att bereda er-sättning.

Ty för det första: skadeståndet måste ju betalas av någon.Man kan därför icke ålägga skadeståndsskyldighet för alla ska-dor. Det måste finnas någon som har betett sig så, att det finnsfog för att han skall betala. En stor mängd skador måste därför,hur långt skadeståndsskyldigheten än sträckes, stanna utanföroch alltså icke ge upphov till någon skadeståndsrätt.

I själva verket befinner sig lagstiftaren ofta i ett svårlöst di-lemma. Mot varandra står å ena sidan den skadelidande, å andrasidan den som det kan komma i fråga att göra skadestånds-skyldig. Att lägga bördan av skadan på den senare är uteslutet,om han icke på något sätt givit anledning att just han skall bäraskadan. Men den skadelidandes behov av ersättning är obero-ende av om en sådan anledning finns. Hans krav på ersättningkan vara i hög grad behjärtansvärt utan att det finns någon somman kan betunga med skadeståndsskyldighet. Hur skall mangöra? I många fall måste man lämna den skadelidande utan er-sättning, fastän han väl behöver sådan. I andra fall drivs manatt lägga skadeståndsskyldighet på någon, fastän den blir opro-portionerligt stor i förhållande till vad han gjort eller till hansresurser. Det är tydligen omöjligt att ens teoretiskt åstadkommaen skadeståndsrätt som, å ena sidan, helt tillgodoser samhälls-medlemmarnas behov av ersättning och, å andra sidan, skonar

SKADESTÅND OCH FÖRSÄKRING. 19

samhällsmedlemmarna från att nödgas betala skadestånd medbelopp och under omständigheter som låter skyldigheten fram-stå såsom oskäligt betungande. Skadeståndsrättens regler inne-bär alltid en ofullkomlig kompromiss mellan motstridiga in-tressen.

Den andra invändningen mot skadeståndsrätten såsom medelatt bereda ersättning är, att det så ofta inträffar att skadestån-det stannar på papperet. Den skadeståndsberättigade får alltförofta icke ut vad han har rätt till.

I nutiden har emellertid tillkommit ett annat medel att beredaersättning, nämligen försäkring. Det allmänna har anordnat enomfattande socialförsäkring, och det privata försäkringsväsen-det har nått en storartad utveckling. Säkerligen ersätts faktisktskador i mycket större utsträckning genom försäkring än ge-nom skadestånd.

Vad som drivit fram försäkringsväsendet är, dels att riskernaför skador numera är så mycket större än tidigare, dels att för-säkring i väsentliga hänseenden är överlägsen skadeståndsrät-ten såsom medel att bereda ersättning. Genom försäkring kanju ersättning beredas också i fall där ingen kan göras skade-ståndsrättsligt ansvarig, och den försäkrade får verkligen ut sinersättning.

Till försäkringens förtjänster hör, att skydd kan beredas ock-så mot risken att få betala skadestånd. Den risken är icke obe-tydlig. Såsom förhållandena är nu för tiden, kan litet var genomoförsiktighet ådraga sig skadeståndsskyldighet till betydande be-lopp. Genom att teckna ansvarsförsäkring kan man förvandladenna risk till en jämn kostnad. Och en försäkring, som i främs-ta rummet avser att bereda ersättning för sakskada, sakförsäk-ring, har genom inskränkningar i försäkringsgivarens regress-rätt i vidsträckt omfattning gjorts sådan, att den bereder skyddockså för dem som riskerar att bli skadeståndsskyldiga.

Frågan är nu, om man kan gå vidare på den väg som utveck-lingen anvisat. De lagstiftningsåtgärder det skulle kunna varafråga om vore därvid främst dels inrättande av obligatoriskaförsäkringsanordningar, dels sådana ändringar i regressreglernaatt skadestånd regressvis utkrävs i mindre omfattning än nu.

Jag tillåter mig att först uppehålla mig vid frågan om regressvid frivillig skadeförsäkring.

Den frågan regleras nu i 25 § i de nordiska försäkringsavtals-

20 IVAR STRAHL.

lagarna. Sådana lagar finns i Danmark, Finland, Norge ochSverige.

För alla lagarna är gemensamt, att de begränsar regressrätten.Försäkring, som tagits för att täcka skada, har därigenom kom-mit att i mycket stor utsträckning medföra, att den som är ska-deståndsskyldig för skadan undgår sin skyldighet.

Att detta är en lycklig anordning tror jag de flesta är ense om.Men hur skall den närmare utformas och hur långt skall dendrivas? De skilda länderna har olika regler i detta avseende.

För min del tror jag, att regleringen icke, såsom i Finland ochSverige, bör vara dispositiv utan, som i Danmark och Norge, börvara tvingande, nämligen så, att det icke bör vara möjligt attgenom bestämmelser i försäkringsavtalet frångå den legala regle-ringen. Ty frågan om de potentiellt skadeståndsskyldigas för-säkringsskydd, alltså frågan om vi alla skall ha försäkringsskyddmot risken att bli skadeståndsskyldiga, bör, såvitt jag förstår,icke ses som en fråga om mellanhavandet mellan kontrahen-terna i försäkringsavtalen.

Det förefaller mig också som om man borde, såsom i Dan-mark, i samma mån begränsa den skadelidandes skadestånds-rätt och försäkringsgivarens regressrätt. Ty det bör icke stå denskadelidande, som ju alltid kan vända sig mot försäkringsgiva-ren, öppet att i stället vända sig mot den skadeståndsskyldigeoch därigenom göra dennes försäkringsskydd illusoriskt.

Men detta rör bara utanverken i frågan. Det verkligt intrikataär hur regressrätten, och skadeståndsrätten, skall begränsas. La-garna är icke heller på den punkten lika. I Finland och Sverigekan försäkringsgivaren icke rikta regresskrav mot någon underåberopande av att denne förfarit vårdslöst, såvida icke vårdslös-heten är grov. Detta har naturligt nog medfört, åtminstone isvensk praxis, att nästan alla som genom vårdslöshet åstadkom-mer skada på försäkrad egendom går fria från ersättningsskyl-dighet. Det är sällan som domstol finner, att skada på försäkradegendom åstadkommits av grov vårdslöshet. Man kan ifråga-sätta, om icke detta i längden kan bli till men för skadestånds-rättens preventiva uppgift.

I stället för att skilja mellan grov och icke grov vårdslöshetborde man kunna forma regler som uteslöte regressrätt, där detkan ske utan fara för preventionen, men däremot gåve regress-


rätt där det är önskvärt från preventionssynpunkt. Regress bor-de, såvitt jag förstår, vara utesluten om skadan vållats genomen tillfällig ouppmärksamhet eller ett misstag under brådskan-de förhållanden, och det även om vållandet är grovt. Men där-emot borde det finnas regressrätt, när vårdslösheten består i attnågon velat spara in en kostnad och därför låtit anordningarnavara mera riskabla än som varit tillbörligt. Mellan dessa ytter-lighetsfall ligger andra. För dem kunde man tänka sig, att dom-stol skulle äga ålägga regressansvar, om och i den mån det ärpåkallat från preventionssynpunkt.

För sådana fall där skadeståndsskyldighet föreligger oberoen-de av egen culpa är förhållandena särskilt komplicerade. Därviss verksamhet anses böra såsom en kostnad av verksamhetenbära de skador den orsakar, bör den emellertid nog också, såsomfallet är enligt svensk rätt, bära dem oavsett om försäkring fin-nes och alltså vara utsatt för regressanspråk.

Resultatet av dessa överväganden är icke någon praktiskt sär-skilt betydande ytterligare begränsning av regressrätten vid fri-villig skadeförsäkring, i vissa avseenden tvärtom.

Någonting som emellertid också bör övervägas är, om manicke skulle kunna inskränka skadeståndsskyldigheten på sammasätt som där försäkring föreligger också i vissa fall där sådanicke är tecknad. Om man ser frågan såsom en fråga i vad månsamhällsmedlemmarna skall kunna skyddas mot risken att bliskadeståndsskyldiga, bör det icke helt och hållet bero av varjeföremåls ägare om han genom att teckna försäkring skall be-gränsa risken för andra att bli skadeståndsskyldiga för skadapå saken. Man kan mycket väl tänka sig, att skadeståndsansva-ret i vissa fall begränsas såsom om saken vore försäkrad.

Den tanken är särskilt närliggande, när det gäller skada påstatens egendom. Sådan försäkras i allmänhet icke. Det behövsnämligen icke, ty staten kan med fördel vara sin egen försäk-rare. Men, kan man då fråga, skall detta gå ut över dem somåstadkommer skada på statens egendom? Bör icke dessa ställaslika som om egendomen verkligen vore försäkrad?

Den tanken kan utsträckas till att avse också skada somstatsverksamheten orsakar på egendom tillhörig annan än sta-ten. Man kan tänka sig staten såsom självförsäkrare också be-träffande den skadeståndsskyldighet som den ådrager sig genom

22 IVAR STRAHL.

sin verksamhet och alltså bedöma förhållandena såsom om sta-ten tecknat ansvarsförsäkring. Detta sätt att se anvisar en lös-ning av frågan, hur man skall kunna skona de statsanställdafrån risken att ådraga sig en övermäktig skadeståndsbörda ge-nom något fel i tjänsten. Om man förutsätter att den skadeli-dande i första hand skall vända sig mot staten, kan den felandeicke bli utsatt för annat än regressanspråk, och detta anspråkkan begränsas i överensstämmelse med 25 § försäkringsavtals-lagen.

Allt det sagda rör emellertid frivillig försäkring, och den ut-vidgning som dess regler kan tänkas få genom att man betrak-tar förhållandena som om frivillig försäkring förelåge. När manställer frågan i vad mån försäkring kan träda i skadeståndsrät-tens ställe, går tankarna emellertid också till möjligheten att*föreskriva obligatorisk försäkring.

Det förefaller lämpligt att ägna uppmärksamhet åt den fråganförst beträffande obligatorisk ansvarsförsäkring för skada påsak. Sådan försäkring förekommer i viss omfattning i de nor-diska länderna, särskilt i form av ansvarsförsäkring för skadaav motorfordon, trafikförsäkringen, i den mån den icke avserpersonskada.

Det är säkerligen motiverat att i viss utsträckning ha sådanförsäkring. Jag tror dock, att man bör vara försiktig med attinföra nya former av obligatorisk ansvarsförsäkring. Sådan kanicke göra sakförsäkring överflödig, ty det kommer alltid attfinnas skador för vilka ingen kan göras ansvarig. För dessa be-hövs därför sakförsäkring. Inför man en hel rad former av obli-gatorisk ansvarsförsäkring, blir systemet av försäkringar för denskull komplicerat och dyrbart.

Det bör också uppmärksammas, att en obligatorisk ansvars-försäkring icke blir helt tillfredsställande om den icke ger rätttill ersättning även där ingen culpa ligger någon till last. Förde skadelidande ter det sig nämligen svårbegripligt, om derasrätt till ersättning från en genom obligatoriska avgifter bekostadförsäkring skall vara beroende av en dem så ovidkommande om-ständighet som att skadan orsakats culpöst. Detta är f. ö. svår-begripligt även för försäkringshavarna.

I princip bör nog därför obligatorisk ansvarsförsäkring förut-sätta objektivt ansvar. Å andra sidan är det emellertid också iprincip önskvärt, att objektivt skadeståndsansvar kompletteras


med obligatorisk ansvarsförsäkring, förutsatt att ansvarsförsäk-ring behövs för att trygga de skadelidandes rätt och kan anord-nas på ett praktiskt sätt.

I vad mån obligatorisk ansvarsförsäkring bör införas blir ef-ter detta en fråga som får bedömas efter det praktiskt lämpliga.Det skall antagligen visa sig, att det icke är många slags verk-samheter för vilka sådan försäkring med fördel kan anordnas.

I fråga om försäkring mot personskada ligger problemet an-norlunda. Det är dels, allmänt talat, angelägnare att bereda er-sättning för personskador än för sakskador, dels lättare attåstadkomma ersättningsanordningar genom vilka personskadorbli ersatta. Ty ersättningarna för personskador kan standardi-seras.

Det är nämligen icke givet, att ersättningarna från en obliga-torisk anordning för ersättning av personskada skall utgå medbelopp motsvarande skadan i varje särskilt fall. Så är icke so-cialförsäkringen inrättad. Vid socialförsäkring är ersättningar-na vanligen maximerade, så att inkomstbortfall ersattes endastupp till en viss inkomstgräns. Vad som anses viktigt är, att allaskadade, tillhörande den kategori försäkringen omfattar, får enersättning som tillåter dem att hjälpligt draga sig fram. Att deicke alla kan få full ersättning må vara beklagligt, men medlenräcker icke till det. Man får begränsa sig till att avhjälpa de mestträngande ersättningsbehoven.

Trafikförsäkringen har emellertid konstruerats på annat sätt.Den har i stället anknutits till skadeståndsrätten. Ersättning-arna från trafikförsäkringen utgår i princip med fullt belopp,men endast i den mån skadeståndsrätt föreligger. Maximibeloppär stadgade men icke så, att ersättning vägras när den bortfallnainkomsten går över viss inkomstgräns, utan så, att ett vissthögsta belopp är stadgat för varje ersättningsberättigad ellerfor varje skadetillfälle.

Denna konstruktion av trafikförsäkringen förefaller icke lyck-lig. Om man samlar medel genom obligatoriska avgifter, bör er-sättningarna från försäkringen utgå efter behovet av ersättning,låt vara enligt fasta regler och icke efter individuell behovspröv-ning. Och behovet av ersättning är lika stort, oavsett om skadantillkommit genom vårdslöshet av någon eller är rent kasuell. Detär icke rationellt att fördela de medel, som sammanbragts ge-nom obligatoriska avgifter, efter skadeståndsrättsliga regler.

24 IVAR STRAHL.

Dessa har tillkommit för en annan situation än den som forelig-ger när ersättningarna betalas av en kassa tillkommen genomobligatoriska avgifter.

Ersättningarna från trafikförsäkringen borde därför utgå, oav-sett om skadan uppkommit genom vårdslöshet av föraren ellericke. Också från vårdslöshet av den skadade bör man på dethela taget bortse. Samhällsmedlemmarna, vi alla, bör vara för-säkrade även mot följderna av vår egen oföcrsiktighet.

Om medlen icke förslår till sådan utvidgning, får man maxi-mera ersättningarna men icke såsom i den nuvarande trafikför-säkringen med visst högsta belopp per skadad person eller skade-tillfälle utan såsom i en socialförsäkring genom maximering avden inkomst som ersattes.

Detta innebär, att trafikförsäkringen bör läggas om från attvara en ansvarsförsäkring till att bli en socialförsäkring. Någraobligatoriska ansvarsförsäkringar bör över huvud icke förekom-ma beträffande personskador, men väl däremot socialförsäkring.

En omfattande socialförsäkring finns redan för anställda be-träffande olycksfall i arbete. Så långt resonemanget hittills förts,är dess konstruktion mera rationell än trafikförsäkringens.

Men man kan föra resonemanget vidare. I Sverige, men i vissutsträckning icke i Norge och i viss mån icke heller i Danmark,har anställd som skadats rätt att fordra skadestånd av sin prin-cipal om de skadeståndsrättsliga reglerna berättiga honom där-till och skadeståndet överstiger ersättningen från olycksfallsför-säkringen. Det måste ifrågasättas, om det är motiverat att ensådan möjlighet finnes. När man har en anordning för att geersättning för ett visst slags skador, i detta fall olycksfallsför-säkringen, förefaller det mest rationellt, att ersättningsfråganhelt löses genom den. Det är svårt att förstå, varför vissa ska-dade anställda, t. ex. de som skadats genom oförsiktighet av ar-betsbefälet, skall få rätt till skadestånd utöver ersättningen frånolycksfallsförsäkringen. För behovet av ersättning spelar det juingen roll på vilket sätt skadan uppstod.

Att de anställda avskärs från rätt att framställa anspråk motarbetsgivaren för skada för vilken utgår ersättning från olycks-fallsförsäkringen innebär, att olycksfallsförsäkringen blir en be-tryggande försäkring också för arbetsgivaren, nämligen mot ris-ken att ådraga sig skadeståndsskyldighet. Detta kan tagas till


intäkt för någon ökning av arbetsgivarnas avgifter och därmedmöjliggöra någon höjning av förmånerna från försäkringen.

Detta resonemang kan tillämpas även på trafikförsäkringen.Genom att befria bilägarna från personligt skadeståndsansvarskulle man kunna underlätta att trafikförsäkringen utsträckestill att ge någorlunda tillfredsställande ersättning vid praktiskttaget all skada av bil.

Resonemanget leder till att trafikförsäkring och olycksfalls-försäkring inrättas efter liknande principer. Båda skulle avseatt ge ersättning för personskada efter sådana grunder som pas-sar i en socialförsäkring, och båda skulle, var och en för sittområde, träda i stället för skadeståndsrätten. Endast i form avregress skulle skadeståndsskyldighet för dessa skador kunnagöras gällande, och regressrätten skulle i huvudsak begränsastill vad som erfordras från preventionssynpunkt.

Själva grundtanken i resonemanget för emellertid längre. Detär önskvärt, att ersättning ges vid all personskada, och behovetav ersättning är oberoende av sättet och tiden av skadans upp-komst. Det framstår därför såsom icke fullt tillfredsställande,att ersättning genom försäkring beredes endast för de person-skador som omfattas av de nämnda försäkringsanordningarna.Från de skadades synpunkt är det lika angeläget, att ersättningutgår också för andra personskador. Som ett framtidsmål anmä-ler sig därför olycksfallsförsäkring av hela folket.

Den tanken kan förefalla utopisk, men den aktualiseras omen allmän sjukförsäkring införes. En lag om allmän sjukförsäk-ring är antagen i Sverige, men den är icke satt i kraft och detär ovisst om och när detta kan ske. Men om den sättes i kraft,kommer man att där ha en försäkringsanordning som ger ersätt-ning icke bara vid vanlig sjukdom utan också för tiden för läk-ningsprocessen efter en kroppsskada. Den allmänna sjukförsäk-ringen kommer därför att ge ersättning vid ett mycket stort an-tal av de kroppsskador som faller utanför trafikförsäkringenoch olycksfallsförsäkringen, men efter mindre förmånliga grun-der. Den frågan måste då snart tränga sig på, varför de sområkar skadas under sådana omständigheter att de icke får er-sättning från trafikförsäkringen eller olycksfallsförsäkringenskall få ersättning från det allmänna, efter andra och mindreförmånliga regler. Den enda lösning som från de skadades syn-punkt är tillfredsställande är den, att alla skador ersattes lika,

26 IVAR STRAHL.

eller rättare sagt efter grunder som väl tar hänsyn till behovetav ersättning men däremot icke varierar efter sättet och tidenför skadans uppkomst.

Att genomföra en sådan lösning möter naturligtvis stora svå-righeter. Särskilt finns det anledning att befara, att en allmänolycksfallsförsäkring skulle bli dyrbar. Men vad den skulle kostaär icke utrett. Det är att märka, att ersättning redan utgår förtvå mycket stora grupper av skador, nämligen de som orsakasav motorfordon och de som drabbar anställda i arbetet.

Om det emellertid visar sig att kostnaderna för en allmänolycksfallsförsäkring är för stora, bör detta icke hindra, att mangenomför försäkring mot personskador såsom en rationell so-cialförsäkring så långt tillgängliga medel förslår. Det bör kunnagå i fråga om skada av motorfordon och på den nuvarandeolycksfallsförsäkringens område.

Och vad som i detta sammanhang kanske är det viktigaste:när vi nu, som bekant, står inför uppgiften att reformera skade-ståndsrätten, bör vi från början tänka igenom frågorna och göraklart för oss, hur ett rationellt system skulle se ut. Hur mycketsom går att realisera av detta, är i viss mån en senare fråga.

Det är därför jag tillåtit mig att med sådan skärpa som skett,i det tryckta referatet och i mitt anförande här i dag, försökaange vissa riktlinjer. Jag är väl medveten om att de behöverdiskuteras. Det är av stort värde, att en sådan diskussion kom-mer till stånd på detta möte, där så mycken erfarenhet och in-sikt är samlade.

Korreferenten, direktör DAGFINN DAHL (Oslo) : Herr formann,mine damer og herrer. Min oppfatning av de problemer vi herbehandler, er ikke unnfanget i skrivebordlampens stille, klarelys — men i 36 års bitter erfaring som praktisk forsikrings-niann. Det er min unnskyldning for å ta ordet i denne lærdeforsamling; men det er også min piece de resistance.

Såvidt jeg har förstått av professor Strahls tankevekkende ut-redning, er bakgrunnen for dagens emne det nettopp innlededearbeide for å undersöke muligheten av en felles nordisk lov-givning på erstatningsrettens felt. — Der er sendt opp to pröve-ballonger: Ansvar for bruk av motorvogner og Statens og kom-munenes ansvar. Kan man her bli enig om felles lovregler,mener man at en nordisk erstatningsrett bör dröftes. — Muli-


gens kan nian nå frem til en felles lov om Statens og kommu-nenes ansvar. Som gammel venn av alt som heter nordisk sam-arbeide skulle jeg anse det for å være önskelig. Det tör være ennoenlunde alminnelig oppfatning at den irrasjonelle rettsprak-sis vi har på dette område, snarest bör forbedres ved lov. Detvil også være lettere å få en lov av denne art vedtatt hvis denblir enslydende i Norden. — Men er ikke dette et hjørne averstatningsretten? Kommer man her til enighet, kaster det neppelinjer fremover — iallfall ingen lange linjer.

Noe annerledes er det med automobillovgivningen. Der kom-mer den enkelte borgers rettsbevissthet mere frem i dagslyset.Vårt land har — såvidt jeg vet — Europas mest radikale auto-mobillov, det vil si den lov som er gunstigst for skadelidte. Denfor bilen ansvarlige må erstatte voldt skade selv om förerenikke har utvist uaktsomhet. Ja, skadelidte må endog ha utvistgrov uaktsomhet for å miste sitt krav. Men loven har betydeligemangler. Eksempelvis er det en feil at bileierens objektive an-svar kan strekke seg ut over grensen av den garanti som for-sikringsselskapet har stillet. Garantisummene er for lave: Kr.20,000 for en enkelt skadelidt.

Tross alt har jeg efterhvert forsonet meg med det bærendeprinsipp i loven. — Det er nok riktig at en mann som brukeret så farlig apparat som en bil, bör være objektivt ansvarlig.For å innskrenke bevisvanskeligheten til fordel for skadelidtebör vel også grov uaktsomhet være betingelsen for at han skalmiste sitt krav. Men herom kan meningene være delte.

Det har vært hevdet at inan bör erstatte bileierens ansvar meden obligatorisk ulykkesforsikring til gunst for tredjemann —den skadelidte. Man ville neppe vinne synderlig ved det. Sliksom den norske billov er formet, er den på sett og vis en ulyk-kesforsikring til gunst for skadelidte — innenfor rammen avden garantierklæring som det offentlige krever at selskapet skalutstede för vognen tas i bruk. —- Det ville nok være en fordeloim de nordiske billover ble ensrettet. Bilkjöring er internasjonal.— Prinsippet i den norske lov turde muligens være brukbartsom utgångspunkt. Men den trenger som nevnt revisjon.

Men på et felt tror jeg ikke det er mulig å uniformere denordiske billover uten å gjöre brudd på nedarvet norsk retts-fölelse. Oppreisningskravene, krav på sveda och värk, omfattesikke av den norske bilpolise — og formentlig heller ikke av

28 DAGFINN DAHL.

den stillede garanti. Dette er et preventivt moment av ikkeringe betydning. I norsk rett har oppreisningskravene en eien-dommelig karakter. De ligger mellem straff og erstatning, kan-skje nærmest straffen. Om en felles lovgivning på dette områdebör utjevne denne anomali, er det her ikke tid til å kommeinn på.

Jeg forutsetter at det vil kunne lykkes å få i stand en nordiskbillov, oppreisningskravet muligens holdt utenfor. Som jeg sene-re skall komme inn på, har det verdi for samfundet at den somutsetter sine medborgere for en så stor risiko som bilkjörsel in-nebærer, selv foler ansvaret, om enn selskapet tar den störsteökonomiske byrde fra hans skuldre. En effektiv og lovfestetfranchise (selvrisk) ville derfor være på sin plass. I en prosessbör også bileieren innstevnes, sammen med selskapet.

Imidlertid kan jeg ikke forstå at billovgivningen kan være enballon captif — hvorfra man kan skue ut over en felles nordiskkodifikasjon på erstatningsrettens område. Det er spesial-reglervi her har med å gjöre. Man er fremdeles langt fra lösningenav de store problemer: Hvordan skal linjene trekkes opp for enfremtidig alminnelig erstatningsrett? Bör man nu, eller i nærfremtid, legge an på å kodifisere denne erstatningsrett? Bör itilfelle kodifikasjonen skje med nordisk enhet for öye?

Gamle Heraklit sa som bekjent: »Alt flyter». Dog har verdenbestått, om enn bekymringsfullt. — Man kan også si at erstat-ningsretten flyter. Men den har dog bestått. Den er fremdelesen av grunnpillene i vårt samfund. Det har vært sagt — og eftermin mening med åtskillig rett — at erstatningsansvaret bidrarmeget til å markere for den almene mann grensen mellem rettog urett. Hvis man tenker seg at erstatningsretten var blitt kastetover bord for tusen år siden, ville samfundet i dag ha sett an-nerledes ut. Nu har jo også erstatningsreglene forandret seggjennem tidene. Ikke för var culpa-prinsippet nådd opp i höy-setet, för urgermanske rettsforestillinger om ansvar uten skyldbegynte å gjöre det rangen stridig. Men erstatningspJikten harman alltid holdt fast på.

Inntil kjedsommelighet har det vært gjentatt at erstatnings-retten har to oppgaver: Å utjevne skade og å forhindre skade.Teoretikerne har lagt hovedvekten dels på det ene, dels på detandre av disse momenter. Noen har hevdet at de fleste men-nesker ikke er ökonomisk i stand til å erstatte en skade de har


voldt — og at derfor prevensjonshensynet er av underordnetbetydning. Efter min erfaring er dette ikke riktig. Det er ikkealene viktig at man er i stand til å erstatte en skade man harvoldt. For samfundet har det betydelig verdi at også den heltubemidlede föler seg ansvarlig — eller bör föle seg ansvarlig— og blir ansvarlig. Derved höynes det alminnelige aktsomhets-nivå. Trussel om straff vil neppe noen gang kunne gjöre över-flödig denne impuls til aktsom ferd. Jeg har sagt det för, oggjentar det i dag: Straffelovens nett av store og töyelige maskerfanger nok ofte inn det asosiale individ, men yter liten beskyt-telse mot de tette stimer av dagliglivets slendrian og hensyns-löshet som förer ödeleggelse med seg. — Maskene kunne stram-mes. Men samfundet er ikke tjent med hva man har kalt »enstraf ferettslig inf lasjon». Det er nok bedre å basere aktsomhets-nivået på erstatningsplikten enn å la straffesakene gro opp sompaddehatter. — Man bör huske at en straffedom er — og velogså bör være — et forbryderstempel.

Man kan innvende at her kommer ansvarsforsikringen innmed en kryssende linje. Det har de aller fleste forsikringsmennlenge vært klar over. Men for det förste trer ikke ansvarspoliseni funks jon för den sikrede er blitt ansvarlig. Han bör altså föleansvaret. Dertil kommer at hvis den sikrede pådrar seg formange ansvar, forhöyer selskapet premien. Dette hörer til dagensorden. Dessuten kan man ved franchiser tvinge den sikrede tilå delta i erstatningen. I vårt land er disse franchiser til delsganske höye. For sakförere og banker ikke mindre enn 25 % averstatningsbelöpet. Efter en lang dragkamp er norske selskaperblitt enig om å innföre obligatoriske franchiser i en rekke tarif-fer — varierende fra kr. 25 til kr. 300. For et risikabelt grav-ningsarbeide, hvor det gjaldt å fange inn forsikringssökerensegeninteresse, har jeg vært med på å fastsette en franchise påkr. 400,000 for anleggsperioden.

Med andre ord: Mange forsikringsmenn er fullt klar over densamfundsmessige fare som ligger i at den som blir ansvarlig,kan velte alle ökonomiske byrder fra seg. Man har sökt effektivtå forminske denne fare.

Det nyeste nye på erstatningsrettens område er at man nu viloppheve den — på sett og vis — helt eller delvis. — Såvidt jegforstår, ser professor Strahl det som et ideelt mål at man skalfortynne erstatningsretten og isteden etablere en almen ulyk-

30 DAGFINN DAHL.

kesforsikring for det hele folk. Jeg innrömmer at hans argu-mentasjon ligger i et höyt plan. Men jeg kan ikke være heltenig. Det vil si: Jeg er enig i at de lover vi nu engang har forerstatning ved ulykker i fabrikker o. s. v., gjöres mere effektiveenn de er. Disse er glidd inn som et naturlig ledd i vår retts-oppfatning, der er ingen vei tilbake. Det gjelder å gi fabrikk-arbeiderne, fiskerne og sjöfolkene best mulig og hurtigst muligkompensasjon for en i bedriften skjedd ulykke. Også andregrupper av lönnsmottagere bör kansje efterhånden trekkes inn:Folk som i sitt yrke er utsatt for en ekstraordinær fare.

Men bör denne linje gjöres til en juridisk alfarvei? Er detklokt i dag å sette som ett fjernt mål at enhver samfundsborger,helt eller vesentlig, skal ulykkesforsikres på Statens — det vilsi på sine medborgeres — bekostning? Bak professor Strahlsfremstilling mener jeg å skimte troen på velferdsstaten. — Opp-levelser gjennem noen decennier har brakt meg på den tankeat velferdsstaten kanskje vil bety mere stat enn velferd. Manglemmer så lett individet og individets naturlige rett til et visstmål av frihet og initiativ. Noen vil som Mussolini leve livet far-lig. Det kan ha sin sjarme, og bör tillates — hvis det ikke gårut over andre. Noen setter tryggheten som det vesentligste. Devil gerne bringe et personlig offer for å oppnå den. Hvor desosiale trygdelover stanser opp, der stiller de private selskapertil disposision en billig, rikt variert ulykkesforsikring. Enhverkan velge den form som passer ham best. For en forsikrings-sum av kr. 60,000 for död og varig invaliditet samt kr. 10 prdag foir midlertidig arbeidsudyktighet — betaler en kontormannefter norske tariffer en premie av kr. 152. Jeg tror det må inn-römmes at man kan kjöpe tryggheten nokså billig. Jeg tilföyerat nordisk ulykkesforsikring nu har fått innpass i alle lag avbefolkningen. Ofte tas den i tillegg til den sosiale trygd. For20 år siden var det nesten bare intellektuelle og ökonomisk vel-stillede som tegnet slike poliser.

For meg står det slik at man bör være försiktig med å ens-rette samfundet for meget. Men dette er jo mere en fölelsessakenn en tankeoperasjon. På sett og vis er det ingen utiltalendesituasjon at enhver kan falle i sövn i Statens lange armer. Menman bör ikke glemme den forsiktige borgers stille giede vedden trygghet han på eget initiativ har skapt seg selv. — Hva har


verdi? Det som den enkelte gir verdi! — En lovgivning somoverser nyansene i livet, er ikke helt vellykket.

Selvsagt er det hyggelig å notere den tro man har på forsik-ringsvesenets smidighet og evne til å gjöre erstatningsretten över-flödig. Selskapene vil nok kunne gjöre åtskillig ut av erstat-ningsrettens konkursbo. Men sannheten tro må jeg pointere aten ulykkesforsikring efter det hele folks behov har sine skygge-sider. Insurance breeds claims! En tysk ekspert har for en delår siden regnet ut at behandlingen av et nöklebensbrudd i al-minnelighet tar 20—40 dager, men hvis vedkommende er riks-forsikret: 8 måneder. — På den 10. nordiske kongress for skade-forsikring i Köbenhavn 1936 ble referert en statistikk som visteat en miniskoperasjon hos forsikrede bare lykkedes i 20 4 avtilfellene, men hos ikke foirsikrede i 80 4. — For et par måne-der siden har en fremtredende norsk mediciner påpekt det uhel-dige i at mens medlemstallet i den offentlige trygdekasse i Oslofra 1916—1945 er steget til det tredobbelte, er utgiftene stegettil det syttendobbelte. Lægen trekker den konsekvens at karens-tiden bör utvides fra 3 til 14 dager. — Jeg kunne fortsette lengemed slike eksempler. — Hva jeg har nevnt, er forhåpentlig noktil å antyde at en obligatorisk ulykkesforsikring for det helefolk vil bety mangfoldige tusen tapte arbeidsdager.

På dette punkt er det en vesentlig forskjell mellem privat ogoffentlig drift. Hvis en sikret misbruker sin polise, har det pri-vate selskap i langt höyere grad enn Stat og kommune anled-ning til å utöve kontroll. Skadebehandlingen eir individuell. Foren tung risiko innföres premietillegg, karens eller andre sær-vilkår. Den sikrede vet at hans forhold blir nöyaktig gransket avselskapet. I velferdsstaten blir alle skåret mere eller mindreover en kam.

Nu lar — såvidt jeg kan se — professor Strahl det spörsmålstå åpent om folke-ulykkesforsikringen skal etableres i privateller offentlig regi. Slik som den politiske vind blåser i Norge,kan jeg ikke tenke meg annet enn at Staten vil benytte anled-ningen til å slå en ny sektor av det ökonomiske liv under seg.Jeg hörer ikke til noe politisk parti, men hvis det skjer som jegtror vil skje, blir skyggesidene for samfundet ganske fremtre-dende — om man ser nökternt på de linjer som innlederen hartrukket opp.

Jeg har den oppfatning at det for tiden er liten grunn til å

32 DAGFINN DAHL.

ta sikte pä å la en mere eller mindre sosialt betonet ulykkesfor-sikring tre i erstatningsrettens sted. Men de nordiske erstat-ningsregler trenger i höy grad större klarhet og fasthet. Det vilnok komme med tiden. — Av hensyn til samfundslivets sikker-het og balanse bör området for det objektive (strikte) ansvarutvides. I Noirge ligger dette så å si i luften. Tendensen sporesogså i andre land. Har en mann et yrke eller en bedrift somutsetter andre for en ekstraordinær fare, er han nærmest til åta risikoen for den skade som voldes, uten hensyn til om skylder utvist. Eksempelvis kunne det bli tale om å innföre objek-tivt ansvar for jernbaner, sporveier, elektrisitetsverk, spreng-ningsarbeider, större byggearbeider, dyreeiere, jegere og syklis-ter. For at dette ansvar ikke skal bli kaviar for folket, bör gren-sene for den obligatoriske ansvarsforsikring utvides — medeffektive franchiser. Et nordisk samarbeide i en eller annen formville muligens her være på sin plass, selv om man forelöpigikke når lenger enn til en entente eordiale.

Imidlertid er det en enöyet rettferdighet hvis der ikke ogsåtas hensyn til den som volder legemsskade og derved pådrar segerstatningsplikt. Jeg gir professor Strahl min fulle tilslutningnår han antyder at man bör komme dit hen at erstatningen ikkebör overstige et visst borgerlig jevnmål. Vil en velstående skade-lidt være sikret ut over dette mål, står det ham fritt å dekkeseg ved en ulykkespolise. Meget tyder på at dansk og norskrettspraksis er blitt fortrolig med denne tanke. Men noe klartog avgjörende prejudikat kan ennu ikke sies å foreligge. Jegskulle ha lyst til å sitere en norsk stortingsmanns uttalelse: Herligger en stor del av hunden begravet.

Jeg har bare tyve minutter til å gjöre rede for mitt syn på deproblemer vi her behandler. Emnet er vidt, tiden er knapp.Gjerne ville jeg ha kommet litt inn på spörsmålet om regressog F.A.L. § 25. Andre tar vel under diskusjonen disse ting opp.

Skulle jeg kort uttrykke min oppfatning, så måtte det væreslik:

1) En felles billov og felles lovgivning om Statens og kom-munenes ansvar åpner neppe noen farbar vei mot en nordiskkodifikasjon på erstatningsrettens område.

2) Man bör forelöpig opprettholde erstatningsretten. Det harstor samfundsmessig betydning at enhver har rettslig ansvarfor sine handlinger og foler eller bör föle at han har det.


3) Det objektive ansvar i Norden bör efterhvert utvides.4) Den almindelige erstatningsrett i de nordiske land er

ennu så flytende at den neppe er egnet for lovfestning. En lovsom kommer for tidlig, er verre en ingen, så lenge man hargode og våkne dommere. — Da Sveriges Höyesterett gransketforslag til alminnelig sivillov av 1836, uttalte den: »Loven börvære et ekko av det förut bestemte og modnede alminnelige ten-kesett». Jeg gjör disse oird til mine. Det alminnelige tenkesettvil modnes efterhvert. Når så er skjedd, vil kodifikasjonen kom-me. — Men kanskje sover da mange som sitter her — i sinesarkofager.

Højesteretssagfører HENRIK BACHE (København) : Hr. præsident,mine damer og herrer. Den korte tid, som er afsat til diskussionsind-læggene her ved mødet, de femten minutter, tvinger mig til at talenogenlunde i hovedtræk og søge at undgå at gå i detailler. Der varmange ting i indlederens værdifulde forelæggelse, som kunne give an-ledning til, at man burde tage til orde, men jeg skal som sagt søgeat holde mig til hovedlinier.

Med hensyn til den allerstørste hovedlinie, nemlig spørgsmålet om,hvorvidt der er grundlag for et fælles nordisk lovgivningsarbejde pådette område, er der for mig ingen tvivl om, at den nyere retsudvik-ling i de nordiske lande gør det absolut påkrævet, at der tiltrænges etsådant grundlæggende lovgivningsarbejde. Der ville blive alt for storuensartethed og til dels forvirring inden for erstatningsrettens om-råde, hvis man fortsat gik frem ad samme vej som hidtil med at giveenkeltlove om det og det specielle område, som også enten omfattedeeller tangerede erstatningsretlige emner, uden at man ved udarbejdel-sen af disse love samtidig tog hensyn til de principielle hovedlinier,som bør drages for erstatningsretten. Disse forskelle, disse usikker-heder og uensartetheder ville bestå ikke alene inden for det enkelteland, men der ville være en yderligere fare for, at de nordiske landesretstilstand på dette område ville drages fra hinanden, ville splittes,en udvikling, som man kun ville kunne se med sorg på.

Jeg forstod på koreferenten, at der efter hans mening var den vejat gå, at man skulle lade retstilstanden udvikle sig organisk naturligt,inden man skred til et lovgivningsarbejde, men jeg tror, hvis jeg skaltale om danske forhold, at det ville være en temmelig utopisk tanke,at man igennem retsudviklingen, altså specielt igennem domstolsaf-gørelser, skulle nå frem til at få trukket hovedlinier op, som kunnevære vejledende for selve den lov, der siden hen måske om mange årskulle komme. Vi har det sådan i Danmark, at der er en udstrakt, enganske iøjnefaldende tendens til ved formuleringen, ved begrundelsenaf domstolsafgørelserne at gøre disse så konkrete som vel muligt, gøredem så konkrete, at de ikke på nogen måde er bindende for frem-tidige tilfælde, og end ikke kan siges at være vejledende.

3—517260.

34: HENRIK BACHE.

Jeg forstod på koreferenten, selvom han svingede noget frem og til-bage, at hans standpunkt nærmest var, at han udtrykte tvivl om mulig-heden og nødvendigheden af et fælles nordisk lovgivningsarbejde påerstatningsrettens område, og jeg ser godt, at det er let nok at frem-hæve vanskelighederne, men jeg tror på den anden side, at der erafgørende grunde for at gå i gang med lovgivningsarbejdet, men såbør det også ske på fælles nordisk grundlag. Den stærkeste grund her-for blev i virkeligheden fremhævet of koreferenten selv! Der er næppetvivl om, at når man skrider til et reformarbejde på erstatningsrettensområde, vil hovedvægten komme til at ligge på en forsikringsordning,som enten kommer til i en vis grad at afløse eller i hvert fald til atstå bag ved erstatningsretten, hvis den skal være af effektiv virkning.Inden for forsikringsvæsenet ligger det jo således her i Norden, at deter så at sige fællesnordisk eje. Der er et så fast nordisk samarbejdeinden for forsikring, at man fra forsikringsverdens side, når man skalbære erstatningsreglerne, erstatningsordningen, må se det som en af-gørende fordel, at denne hviler på nordisk fælleslovgivning. Men denallerstærkeste grund er, at både fra forsikringsvæsenet og også fra defrisindede jurister, hvortil jeg regner koreferenten som en af de for-nemste repræsentanter, må vi se det som vor opgave at arbejde henpå, at denne forsikringsordning, hvadenten den kommer til at stå bagved eller til en vis grad at afløse erstatningsretten, må blive et fritforsikringsvæsen på privat initiativ, idet vi med alle kræfter må mod-arbejde en tendens til mere eller mindre at socialisere forsikringsord-ningen og gøre den til statsdrift. Men skal vi gøre det, skal vi opnå detresultat, da må vi fra de nordiske jurister og fra de nordiske forsik-ringsfolk stå samlet om at værne disse interesser for at få den retteslagkraft.

Det hovedspørgsmål, der nu foreligger i dag, og således som det erlagt frem af indlederen, er, om erstatningsreglerne kan afløses af for-sikringsordningen. Dette hovedspørgsmål har jeg allerede for mit ved-kommende været ret langt inde på under forhandlingerne på det for-rige nordiske juristmøde, det attende, hvor jeg1 fremhævede underdiskussionen — det var den diskussion, der indlededes af professorUssing — at det ville være langt mere rationelt at bygge skadesopret-telsen og forsåvidt også skadesforebyggelsen på forsikringsretligtgrundlag end på en erstatningsret. Jeg skal, da begrænsningen i tale-tiden allerede begynder at gøre mig nervøs, om disse emner henvisetil, hvad jeg dengang sagde, og det kan jeg så meget tryggere gøre, somde synspunkter, jeg dengang forfægtede, jo i princippet er blevetakcepteret både af indlederen og af de tre beretninger, som er afgivetfra de tre nordiske lande; jeg kan derfor indskrænke mig til om dettepunkt at fastslå, at der imellem os i princippet er enighed om, at enforsikringsordning, vel at mærke en forsikringsordning, der primærtdækker de truede værdier, hvor man altså forsikrer den enkelte værdi-ejer, den enkelte borger for hans liv, for hans genstande, eller moddisses tab og mod ulykker, der kan ramme ham, at en sådan forsik-

1 Forhandlingerne s. 206 ff.


ringsordning i modsætning til erstatningsreglerne vil indebære vid-trækkende muligheder for at opfylde de opgaver, som estatningsreg-1erne nu prøver på at opfylde. Det var det, jeg dengang forfægtede,og som der altså forsåvidt er principiel enighed om. Og da dette kanske på en meget mere rationel måde, må den naturlige konsekvensvære, at forsikringsordningen træder i forgrunden og forsåvidt trængererstatningsretten tilbage, således at denne indtager en mere sekundærposition. Det vil også medføre, at ansvarsforsikringen forsåvidt trængestilbage til en mere sekundær position.

Over for disse hovedlinier fra indlederens side fremførte koreferen-ten de kendte betænkeligheder om ansvarsbevidsthedens og om præven-tionens betydning, de burde opretholdes, og det burde efter hans me-ning ske ved, at man opretholdt erstatningsretten. For mit vedkom-mende er der ikke megen tvivl om, at disse begreber, ansvarsbevidst-hed og prævention, hvis man ser på den økonomiske side af dem,allerede i stort omfang er forflygtiget gennem den udstrakte ansvars-forsikring, der tegnes for dækning af de ansvarlige over for sådanneerstatningskrav. Den moralske side, som koreferenten også læggerafgørende vægt på, til den vil jeg sige, at den moralske side af præ-ventionsvirkningen vil sikkert bestå — uanset erstatningspligt — hosde personer, som har særlige fænomener af denne art, og for hvilkedet altså er af betydning, at de ved deres handlinger kan komme tilat gøre andre folk skade, måske endda skade på liv og helbred. Deresretsfølelse vil sikkert ikke blive forandret af den omstændighed, at defremtidig i et vist omfang ikke bliver direkte erstatningspligtige.

Fra indlederens side lægges der også afgørende vægt på disse præ-ventive spørgsmål. Han søger at opretholde præventionsvirkningenved at fastholde, at der gives forsikringen regres i de tilfælde, hvordette kan have præventiv betydning; jeg tror, at har man først gjortdet skridt, at man principielt lader erstatningsretten bag sig og betrag-ter den som noget sekundært, så vil sådanne regreskrav også mereeller mindre miste deres praktiske betydning. Det er et fænomen,som vi kender fra dansk retspraksis vedrørende en tilsvarende regres,som er gældende inden for motorlovgivningen, regressen over for debilister, der forvolder skade ved grov uagtsomhed. Denne regres erjo netop indført for at virke i præventiv henseende, og det er ganskeklart for dem, der opererer med disse begreber, at den er af ikkesærlig stor betydning, ja, jeg kan sige af ganske underordnet betyd-ning. Der anerkendes kun regreskrav i tilfælde, hvor der er taleom spritkørsel, og denne regres er, set fra selskabernes side, udennogen som helst økonomisk betydning. Nu er det således, at det erforbudt at tegne ansvarsforsikring for dette regresansvar, og det kanaltså komme til at ramme en bilist ret betydeligt, men jeg tror formit vedkommende, at den alvorlige prævention over for spritbilis-terne ligger ikke på dette punkt; den ligger i deres frygt for, at dekan ifalde straf, og at kørekortet kan blive taget fra dem.

Vi har et andet eksempel på regres med præventivt formål indenfor arbjederulykkesforsikringslovgivningen, idet det her er således,

36 HENRIK BACHE.

at den, der er ansvarlig for en skade, som er dækket af arbejderulyk-kesforsikringen, kan pålægges regrespligt, ganske vist kun med tilla-delse af direktoratet. Disse tilladelser gives efterhånden over så breden bank, at man måske nok kan sige, at det er hovedreglen, at dertillades regres i disse tilfælde. Det har imidlertid så medført densekundære virkning, at der i et stort omfang tegnes ansvarsforsikringmod dette regresansvar, og så er jo dermed den præventive virkningophævet.

Efter min mening skal præventionshensynet tilgodeses ved, at der,som jeg allerede gjorde rede for i 1948, gennemføres et tilrettelæggen-de, et opdragende propagandaarbejde med præventiv hensigt, og deter netop de forsikringsselskaber, som skal bære skaderne, som mågennemføre dette arbejde, og det har de allerede gjort i vid udstræk-ning til bekæmpelse af trafikulykker, brandskader og tyveririsiko ogal den slags.

Det praktiske hovedproblem er der, som jeg før sagde, forsåvidtenighed om, når man formulerer det på den måde, ikke om man børlade erstatningsreglerne bortfalde til fordel for forsikring, men ihvilket »mån», som indlederen udtaler, i hvilket »mån», som man børlade dette ske. Og svaret derpå er forsåvidt ganske klart, nemlig, atdet må ske i det omfang, hvori forsikringsvæsenet er i stand til at løsedisse opgaver, at yde den tilstrækkelige dækning, i sådant omfang erdet upåkrævet at opretholde erstatningsretten.

Og så vil jeg blot gøre opmærksom på, at der er selvfølgelig af-gørende grænser for, hvad forsikringssystemet kan yde, og hvis tidentillod mig det, kunne jeg gøre nærmere rede for det, men da det lig-ger således, at jeg alligevel ikke står som repræsentant, som officielog ansvarlig repræsentant for forsikringsvæsenet, ville det være be-tænkeligt for mig at sige: det og det kan vi dække, og det og det kanvi ikke dække. Det står imidlertid sådant for mig, på grundlag af dediskussioner, vi har haft i Danmark, dels i den juridiske foreningog dels i forsikringsforeningen, hvor også indlederen har været nedeog hjælpet os med at udrede problemerne, at der fra forsikringsvæse-nets side er åbent sind for at møde de nye tanker, hvor man i vidtomfang vil forsøge at indrette sig derefter, men at man ikke i dag,hvor principperne ligger i så store linier, hvor spørgsmålene drøftesså ganske i almindelighed, kan tage stilling til, i hvilket omfang dæk-ning kan ydes.

Man må derfor gå den vej at man nu fortsætter lovgivningsarbejdet,søger at forberede reglernes gennemførelse, og at man derefter fore-lægger dem for forsikringsvæsenet, når man har mere konkrete tingat holde sig til. Og så skal man nok se, at forsikringsvæsenet er i standtil at løse opgaven, idet jeg blot til slut skal tilføje den eneste bemærk-ning, at en forudsætning for, at forsikringsvæsenet kan løse disseopgaver, må være den, at der fra statsmagtens side skabes ro ompengenes værdi, idet et sundt forsikringsvæsen ikke kan trives underen inflationstrusel.


Professor VÄINÖ VIHMA (Helsingfors): Herr Ordförande, mina dameroch herrar! De medel, vilka det nutida nordiska samhället erbjuderför att läka de ekonomiska följder en skadetilldragelse förorsakat,anses icke vara tillfredsställande. Betraktar man förhållandet från denssynpunkt, som blivit drabbad av skadefallet, äro missförhållanden avtvå slag.

Om skadefallet är förorsakat av en utomstående och om det ytter-ligare kan tillräknas denne såsom hans subjektiva skuld eller om detär fråga om ett sådant undantagsfall, då en utomstående förorsakareanses skadeståndsskyldig oberoende av skuld, så finns det en rätts-grund, på vilken den skadelidande är berättigad att erhålla skade-ersättning av denna utomstående. Likaledes utgör ett försäkringsavtalen rättslig grund för erhållande av skadestånd. Men i övriga skade-fall saknas redan själva rättsgrunden för att få skadeersättning. Dettaär det första missförhållandet.

Det andra missförhållandet från den skadelidandes synpunkt ärdet, att även om en rättsgrund för erhållandet av skadestånd faktisktföreligger, kan han likväl bli utan ersättning därför, att den skade-ståndsskyldige icke förmår betala ersättning. Den skadeståndsplik-tiga personens medellöshet är då orsaken till, att ersättning icke utfås.

Betraktar man åter saken från den persons synpunkt, som är skyl-dig att betala skadestånd, kan man också då finna ett missförhållandeföreligga. Till och med den minsta oförsiktighet kan för honom med-föra en sådan skadeståndsskyldighet, att den ekonomiskt ruinerarhonom för hela hans återstående livstid. Är icke också detta ett miss-förhållande?

Kan man nu avhjälpa dessa missförhållanden genom obligatoriskaförsäkringar, detta är, såvitt jag kan finna, kärnan i detta överlägg-ningsämne.

Ordnandet av en obligatorisk försäkring kan tänkas så, att var ochen är skyldig, att taga en försäkring mot all slags skada — såväl sak-skada som personskada — som han kan komma att lida. Eller ocksåkan man tänka, att var och en måste taga en ansvarsförsäkring förfullgörandet av olika slag av skadeståndsplikt, som han kan åläggas.Professor Strahls, som synnerligen grundligt har undersökt och för-tjänstfullt belyst denna fråga, synpunkter och resultater känna vialla till.

För egen del anser jag, att en obligatorisk olycksfallsförsäkring avett helt folk skulle bli orimligt kostsam, om envar vore berättigad atterhålla full ersättning för den skada han lidit. Åtminstone i ett såfattigt land som i Finland skulle den knappast vara möjlig att genom-föra. Om åter ersättningarna skulle fastställas till vissa mindre stan-dardiserade belopp, såsom man förfarit i vissa arbetarolycksfalls-försäkringslagar, skulle man naturligtvis kunna reducera premierna,men då skulle ersättningarna ofta bli betydligt lägre än full ersätt-ning enligt gällande skadeståndsrätt. Också det skulle öka kostna-derna för en sådan försäkring, att antalet olycksfall eller åtminstoneantalet påstådda olycksfall skulle avsevärt ökas, om alla äro försäk-

38 VÄINÖ VIHMA.

rade. Därtill kommer ännu, att vid en socialförsäkring ersättningensutfående har visat sig draga ut på tiden och läkarvården vara dålig,såsom direktör Dahl just för en stund sedan här uttalade. På dessagrunder är den obligatoriska försäkringen mot personskador enligtmin åsikt knappast att förorda.

Vad sedan den obligatoriska sakförsäkringen vidkommer, synes dessgenomförande mig icke vara lika betänklig, om med densamma i pre-ventivt syfte, för att förhindra den allmänna aktsamhetsnivåns sjun-kande och för att undvika missbruk, kombinerades en obligatoriskpartiell självrisk (franchis) och en regressrätt för försäkringsgivarensamt en .skyldighet för honom att göra den gällande mot skadeför-orsakaren. Denna regressrätt skulle nog kunna vara på något sättbegränsad — t. ex. så som prof. Strahl föreslagit att försäkringsavtals-lagens 25 § skulle avfattas. Den största svårigheten skulle det antag-ligen bereda att övervaka, att försäkringsgivarna begagnade sin re-gressrätt och icke för konkurrensens skull i mindre skadefall avstodefrån den (den s. k. kulance). Och det är möjligt, att ett sådant över-vakande icke kunde tillfredsställande ordnas.

Huru skall man sedan ställa sig till tanken på den obligatoriskaansvarsförsäkringens utsträckande till allt skadeståndsansvar? Ocksåen sådan försäkring blir kostsam, så kostsam, att premiebetalningenantagligen för många skulle bli omöjlig. Därtill kommer, att en an-svarsförsäkring enligt min åsikt är ägnad att förminska den allmännaaktsamheten. Därför borde också denna försäkringsform vara kom-binerad med partiell självrisk och regresstvång. På grund av anfördaomständigheter är det svårt att rekommendera en allmän, obligatoriskansvarsförsäkring. På vissa begränsade områden är den däremot nogav behovet påkallad.

På grund av allt det anförda synes det mig, att bristerna i den nor-diska skadeståndsrätten knappast kunna bli avlägsnade genom in-förandet av obligatoriska försäkringar.

Vad slutligen vidkommer professor Strahls förslag till den partiellaförbättring, som skulle realiseras genom en ändring av försäkrings-avtalslagens 25 §, synes det mig vara lyckat, varför jag vill understödadetsamma.

Dr. jur. ASTRUP HOEL (Oslo): Hr. præsident, mine damer og herrer.Det er med adskillig tilfredshet man kan konstatere at diskussionenom de erstatningsretslige spørsmål nu endelig viser tegn til at kommeind på det rigtige spor. Tanken om at anskue erstatningsret og for-sikring i sammenhæng, og at søke det hele sammensmeltet til enreorganisert enhet, er i virkeligheten så nærliggende at det er for-bausende at den ikke er kommet til gjennembrudd langt tidligere.At det nu synes at være skedd, er i ikke ringe grad professor Strahlsfortjeneste. Han har efter min mening det rigtige grep på spørsmålene,og jeg er i grundtrækkene enig i hans synsmåter. Jeg tror også at dedissenser som fremdeles består mellem os, vil vise sig forholdsvis


lette at utjevne, og at de for en del endog bare gjælder formuleringenav visse principer som vi i realiteten er enige om.

Jeg skal ikke gå ind på professor Strahls tanke om en »ulykkes-forsikring for hele folket», for det første fordi den repræsenterer etnoget for fjernt fremtidsideal, og for det andet fordi den ligger iperiferien av hvad der her skal forhandles: Nemlig forholdet mellemerstatningsret og forsikring. Hvad der på dette grundlag for mig for-toner sig som et hovedspørsmål, er følgende: Hvorvidt det er muligat avløse den nuværende erstatningsret av en forsikringsordning,således at der istedenfor erstatningsansvar i betydningen av eventuelerstatningspligt i skadetilfælde sættes aktuel forsikringspligt i risiko-tilfælde, d. v. s. hvor der foreligger risiko for tilføielse av skade. Ogdette spørsmål opløser sig igjen i to andre, som i virkeligheten eruavhængige av hinanden, nemlig for det første hvorledes en sådanforsikringsordning nærmere bør indrettes for bedst at nå sit formål,for det andet hvorvidt forsikringen nødvendigvis må gjøres obliga-torisk, eller hvorvidt væsentlig det samme kan opnåes ved ialfaldformelt at bibeholde den som frivillig.

Efter min mening bør disse spørsmål besvares således at der, delspå grundlag av de nuværende socialforsikringer, dels gjennem en om-støpning og transformation av den nuværende ansvarsforsikring, ividest mulig omfang gjennemføres en forsikringsordning med følgen-de almene karaktertræk: For det første at de eventuelle skadevoldereindbetaler til forsikringsindretningen visse fikserte præmier basert pånærmere regulerte forsikringssummer, og når det er gjort, er fri forethvert yderligere erstatningsansvar (bortset fra de modifikationerheri som nødvendigvis må gjøres ved forsætlig skadetilføielse samtved eventuelle franchise- og regresbestemmelser). Videre at forsik-ringen ansees tegnet til gunst for den skadelidende, som således ude-lukkende får et krav på forsikringsindretningen. Endvidere, at dersom følge av begrænsningen av skadevoldernes ydelser gjennemføresen maksimering av de skadelidendes erstatningskrav, således at er-statning ikke, således som ved expropriation og ved forsætlig skade-tilføielse, nødvendigvis betyr fuld, men en efter omstændigheternereducert erstatning. Hvorledes denne maksimering nærmere skal gjen-nemføres, må bli gjenstand for særskilt overveielse. Der kan såledesbli spørsmål om enten at reducere alle erstatninger i et visst forhold,eller at søke de mindre og middelstore skader mest mulig erstattetfuldt ut, mens reduktionen kun indtrær for de større skaders ved-kommende. Endelig bør på den anden side forsikringsindretningenserstatningspligt også utstrækkes til de casuelt tilføiede skader. Dettesidste princip kan imidlertid fortone sig som så farlig, og i den gradindby til motsigelse, at jeg til slut med et par ord nærmere skal antydehvad der ligger i det.

Dernæst kan anføres at en forsikring som den antydede ganskevisst kan søkes gjennemført som en obligatorisk forsikring, såledessom det i en viss utstrækning allerede er skedd. Men dette er eftermin mening ingen ubetinget nødvendighet, da i hovedsaken det

40 ASTRUP HOEL.

samme vil kunne opnåes ved en omlægning av ansvarsforsikringen iden her skisserte retning, samtidig som denne forsikring vedvarendeopretholdes som en frivillig forsikring.

En forsikring av denne art, både i sin obligatoriske og sin frivilligeform, har jeg foreslåt kaldt forsikring mot skadetilføielse.

Betragter man nu professor Strahls utredning, for det første forpersonskaders vedkommende, vil man se at det er en forsikringsord-ning av den her nævnte karakter som i virkeligheten foreslåes. Hvadf. eks. angår bilforsikringen, skal bileieren indbetale en fiksert præmieog derefter være fri yderligere ansvar, den skadelidende skal henvendesig til forsikringsindretningen for at få erstatning, hans erstatning skalmaksimeres, og erstatning skal betales også for casuelt tilføiede skader.Professor Strahl kalder dette ulykkesforsikring. Men man må dalægge merke til at det ikke er nogen ordinær ulykkesforsikring, selvikke nogen ordinær ulykkesforsikring til gunst for tredjemand. Enbileier forsikrer nemlig ikke en ubestemt kreds av personer mot deulykker som måtte ramme dem av hvilkensomhelst årsak. Der tegnesbare forsikring mot de ulykker som måtte bli forvoldt av vedkom-mende bil. Med andre ord, det hele er bare en enkelt anvendelse avprincipet forsikring mot skadetilføielse.

Ganske det samme gjælder, hvor man således som professor Strahlvil gjennemføre den tilsvarende ordning alment for de særlig risikobe-tonede bedrifters vedkommende, således at den ikke bare kommer tilat gjælde skader påført bedriftens arbeidere og funktionærer, men ogsåutenforstående. Ansvaret for farlig bedrift blir derved for person-skaders vedkommende uten videre organisert som en forsikring motskadetilføielse.

Også for tingsskaders vedkommende går professor Strahl et godtstykke på vei i samme retning. Hvor han vil gjennemføre obligato-risk forsikring antydes det at der også her skal være adgang for skade-volderen til at fralægge sig det personlige ansvar gjennem en forsik-ringstegning, den skadelidende skal henvende sig til forsikringsindret-ningen, og der skal svares også for casuelt tilføiede skader.

Allerede gjennem professor Strahls forslag kommer man såledeslangt i gjennemførelsen av forsikring mot skadetilføielse, dog rigtignoksåledes at den knyttes til forutsætningen om obligatorisk forsikring.

Men så spør jeg: Hvorfor skal man stanse op med dette? Hvis deter ønskelig og anbefalelsesværdig at søke en sådan ordning opnåddhvor forsikringen gjøres obligatorisk, hvorfor da ikke søke den gjen-nemført over hele linjen? Følgen blir jo i motsat fald at man måarbeide med de gamle ufuldkomne principer på de områder hvor enobligatorisk forsikring ikke er mulig eller let praktikabel, uten at derer nogen fyldestgjørende grund for det. Der blir isåfald også en uri-melig kontrast mellem de tilfælde hvor obligatorisk forsikring fore-ligger, og de tilfælde som ikke er således regulert. Strahl vil såledesikke indføre obligatorisk ansvarsforsikring for cyklister. Mens ialtsåen bileier skal ha adgang til at fralægge sig det personlige ansvar ogkunne henvise den skadelidende til forsikringsindretningen, som dog


erstatter ham også casuelt tilføiede skader, skal en cyklist ubetingetvære ansvarlig til sidste øre av sin eiendom, og for hans vedkom-mende skal man vedvarende måtte operere med det svævende oguhensigtsmæssige uagtsomhetsbegrep. Det samme vil gjælde ved min-dre risikobetonede bedrifter samt fremfor alt overfor alle individuelleskadevoldere.

Ganske visst vil heller ikke jeg ta til orde for indførelse av nogenobligatorisk forsikring i alle disse tilfælde. Forsåvidt er jeg i storutstrækning enig med direktør Dagfinn Dahl. Men her er det dennævnte omorganisation av den frivillige ansvarsforsikring kan træhjælpende til. Det skal selvsagt indrømmes at man isåfald ikke kanopnå den meget væsentlige fordel for den skadelidende at der altidstår et erstatningsfond beredt til at garantere ham hans erstatning,dersom skadevolderen skulde være insolvent. Endog denne ulempe erdog mere tilsyneladende end virkelig. Således som forsikringen tænkesordnet, med subsidiær pligt for skadevolderen til at dække også casuelttilføiede skader dersom forsikring er undlatt, vil nemlig skrækken forat påbyrdes et sådant ansvar formentlig virke så sterkt at forsikringenefterhånden i praksis vil utvikle sig til en de facto obligatorisk for-sikring. Og alle de øvrige karaktertræk ved den almindelige forsikringmot skadetilføielse kan meget let gjennemføres for ansvarsforsik-ringens vedkommende, nemlig ved en forandring av loven om forsik-ringsavtaler, eventuelt med supplerende bestemmelser i den nyeerstatningslov.

Men der kan også opnåes noget mere. Omlægges nemlig ansvars-forsikringen i den nævnte retning, vet man ved erstatningslovens ut-arbeidelse at erstatningsansvaret i realiteten ikke rammer den enkelteskadevolder, men forsikringsindretningen. Følgelig behøver man ikkeat være ængstelig for at indføre erstatningspligt på områder hvorden ikke tidligere har været kjendt, eller hvor den har været tvilsom,men hvor retshensyn tilsiger at erstatning bør betales. Jeg nævnereksempelvis det objektive ansvar for gårdeiere, som nu møisommeligarbeider sig frem i den norske retspraksis, eller de tilfælde hvor detkan bli tale om at indføre erstatningspligt efter identifikationsprin-cipet.

Når det videre erindres at erstatningsloven ikke må indrettes så-ledes at den blir fortolket antitetisk, men tvertimot i vid utstrækningkan bli gjenstand for analogisk anvendelse, og man dertil hævder detprincip at undladelse av forsikring mot skadetilføielse danner etselvstændig erstatningsgrundlag, så vil der herved skapes et grundlagfor videre utvikling av erstatningsretten også hvor forsikring ikkeer tegnet, og derigjennem igjen en stadig mere utstrakt benyttelseav forsikringen mot skadetilføielse, d. v. s. den tidligere ansvarsfor-sikring.

Naturligvis skal det erkjendes at der er mange tilfælde hvor etkrav om tegning av sådan forsikring ikke med billighet kan stilles.Men hvad skulde der så være iveien for at erstatningsloven, samtidigsom den fastslår principet om forsømt forsikring som personlig er-

42 ASTRUP HOEL.

statningsgrundlag, her også indeholder den fornødne reservation.F. eks. en bestemmelse om at hvor retten finder at forsikring motskadetilføielse ikke med rimelighet har kunnet forlanges, bortfalderansvaret i de i §§ x, y og z nævnte tilfælde, og at retten, hvor der bareer utvist ringe uagtsomhet, eller hvor skadetilføielsen er casuel, kannedsætte erstatningen eller helt la den bortfalde. Så undgår man atidømme erstatning i tilfælde hvor intet allikevel kan betales.

Jeg vet meget vel at den her skisserte plan er blit motsagt fraforskjellige hold, således bl. a. i Sverige av Strahl (som man tildelsvil se av hans foreliggende skrift), i Danmark av Ussing og i Norgeav Andenæs. Men efter som årene er gåt, og man selv mere og merehar set sig foranlediget til at forfegte en obligatorisk forsikring avindhold omtrent som her beskrevet, er det også blit tydelig at mot-stånden har tapt adskillig av sin intensitet. Og jeg kan da bare uttalehåpet om at dissensen på dette punkt sluttelig blir hævet på den mateat de herrer opponenter helt opgir sin motstånd.

Som før nævnt må jeg tilføie et par ord om den casuelle skadetil-føielse, til undgåelse av de misforståelser som her let kan opstå. Detligger nemlig nær at tro at indførelsen av ansvar for casuel skadetil-føielse vilde bety et tilbakeskridt til ældre tiders barbari, såledesat man uten begrænsning ved skyld og adækvans, forbeholdsløst knyt-ter ansvaret til den blotte skadeforårsakelse. Dette er selvfølgelig ikketilfældet.

Grunden til at sådanne forestillinger har let for at gjøre sig gjæl-dende, er at man i retsteorien har operert med årsaksformuleringersom ikke tilfredsstiller retsvidenskapens behov, og ikke egner sig tilat gives anvendelse på retsspørsmålene på den mate som det i storutstrækning er skedd. Jeg sigter her fortrinsvis til den bekjendteStuart Millske årsaksformulering og dens ubetingede, umodificerte ogeksklusive anvendelse inden rent juridiske områder.

I Norge — og jeg tror man kan si også i Danmark — er vi ifærdmed at arbeide os ut av denne forestillingskreds. Jeg er ikke så sik-ker på at det samme kan siges for det øvrige Nordens vedkommende.Iethvertfald er det mit indtryk at der i Sverige endnu hænger for me-get igjen av de gamle synsmåter.

Men vi erkjender ialfald nu at man meget vel kan komme i ansvarfor en skade selv om man ikke i den ældre forstand har været »con-ditio sine qua non» for dens indtræden. Og på den anden side, at hvormeget dette end måtte være tilfældet, er det ikke bare det, det kom-mer an på. Det spiller også en viktig rolle på hvilken mate og i hvil-ken form denne skadeforårsakelse har. fundet sted. Det vil såledesvistnok erkjendes, når man først blir gjort opmerksom på det, at detikke er likeværdige tilfælde f. eks. at en cyklist kjører bums på enfotgjænger, og at han har stillet cykkelen op mot en væg, hvorefternogen kommer tilskade ved at snuble i den. I begge tilfælde forelig-ger ganske vist i og for sig forårsakelse av skaden, i det ene likesåvelsom i det andet tilfælde lar det sig altid hævde at skadefølgen er»adækvat», og omstændigheterne kan være sådanne at der i intet av


tilfældene med rimelighet kan siges at være utvist uagtsomhet. Menden aktive og direkte form for skadetilføielse i det første tilfælde ad-skiller sig allikevel så sterkt fra den passive og indirekte forårsakelsei det sidste, at tilfældene på ingen mate nødvendigvis må behandlesens i erstatningsretslig henseende. I det sidste tilfælde kan der nokvære grund til at kræve skyld som forutsætning for erstatningspligt,men aldeles ikke i det første. — Eller, vi har i Norge endel interes-sante dommer om elektricitetsverkers ansvar. Det forekommer migher klart at der ikke uten videre kan trækkes en parallel mellem detilfælde hvor en ledning, eller en ledningsmast falder ned, hvor sterk-strøm kommer in på svakstrømsnet o. lgn., og de tilfælde hvor etkjøretøi tørner mot en ledningsstolpe, eller hvor nogen kommer til-skade ved at klatre op i en ledningsmast. I den første gruppe av til-fælde optrær elektricitetsverket som aktiv skadevolder overfor om-givelsernes normale livsførsel, i den anden gruppe har verket, ellerdets indretninger, virket bare ved sin passive eksistens, mens den til-skadekomne så at si selv har tat initiativet til skadetilføielsen. Der eråbenbart her grundlag tilstede for en sondring i erstatningsretslighenseende, selv om der i principet bygges på et objektivt ansvar.

I det hele vil det vistnok bli erkjendt at den videre bearbeidelse avdenne tanke leder frem til synspunkter av større værdi end den ensi-dige fastholdelse av den forslitte og forgnagede formel »skyld ogadækvans». Og den casuelle skadetilføielse som blir at indbefatte idet forsikringsretslige erstatningssystem, blir dermed at opfatte ogbegrænse på basis av disse retningslinjer.

Til slut vil jeg bare bemerke at det i sandhet er forbausende at enreformplan som den her nævnte skal støte på motstånd endog hosdem som mest vil bli gavnet av den, nemlig ansvarsassurandørerne.Det skulde være overflødig at anføre at den ikke på nogen mate vilansvarsforsikringen tillivs, men tvertimot i høi grad vil virke som etincitament til dens videre utvikling i moderne og formålstjenlige for-mer. For mig kan ansvarsassurandørerne gjerne flerdoble ikke baresin omsætning, men også sin fortjeneste ved dens gjennemførelse.Det vilde bare være glædelig. Fra en side set kan det nok være for-ståelig at man irriteres over at få sine cirkler forstyrret og at bli på-ført en del besvær, samt særlig over at man blir presset ind i nye tan-kebaner. Men de hermed forbundne betænkeligheter burde virkelig føreller senere vige pladsen for en viss stolthet over at bli tildelt en såbetydningsfuld rolle i retsutviklingens tjeneste. Og isåfald kan detforhåbentlig ventes at også ansvarsassurandørerne med iver, for ikkeat si med begeistring, vil ta fat på løsningen av de store opgaver somforeligger.

Försäkringsdirektören, vicehäradshövding EERO HAGAN (Helsing-fors) : Vi kunna väl alla vara ense om att skadeståndsrättens refor-mering är en dagsfråga av allra största betydelse. Skadeståndsregler-nas primitivitet framträder i våra dagar särskilt klart. Tillämpningenav dem inom olika slag av ansvarighetsförsäkringar har blottat deras

44 EERO HAGAN.

otjänlighet i ett nutida samhälle. Vid det 18:e Nordiska Juristmötetuttalade redan många talare förhoppningen om att skadeståndsfrå-gorna borde kunna lösas i sammanhang med försäkring. Det var ettlyckat och väl betänkt beslut av den samlade styrelsen för detta nor-diska juristmöte att låta diskussionen om skadeståndsrättens refor-mering fortsätta under rubriken »Skadestånd och försäkring».

Om jag har rätt förstått frågans inledare prof. Strahl, ställer hansom mål någon sorts utvidgad obligatorisk ansvarighetsförsäkring tillskydd icke blott för de skadeståndsskyldiga utan även för de skade-lidande och som därför bör ge rätt till ersättning även där ingenculpa ligger någon till last. Beträffande personskador säger han attsåsom ett framtidsmål anmäler sig olycksfallsförsäkring av hela fol-ket finansierad med medel ur olika källor.

Prof. Strahl framkommer med många beaktansvärda synpunkter,men jag är icke alls övertygad om att de utprickade målen ärlyckligt valda. På grund av att tiden för diskussionsinläggen är be-gränsad, går jag rakt på sak med blott korta motiveringar. En all-män ansvarighetsförsäkring kan blott i ett mycket begränsat omfånglösa skadevållarens och den skadelidandes problem. För det första:I en allmän ansvarighetsförsäkring måste alltid ansvarighetsbelop-pen vara begränsade för att man skall kunna fastställa premien. Omskadan överstiger maximibeloppen kvarstår skadevållarens person-liga ansvarighet och den skadelidande blir kanske endast delvis er-satt. För det andra: Man kommer aldrig att kunna premiesätta allaeventuella skadevållare och med tvång kan man nå endast en bråk-del av de försäkringsskyldiga. Följden vore att denna bråkdel fingeövertaga hela premiebördan för att de skadelidandes krav skullekunna tillfredsställas. För det tredje: Ansvarighetsförsäkringen kanaldrig ersätta behovet av skadeförsäkring. Om man utvidgar ansva-righetsförsäkringen slösar man med premier, vilka egentligen bordeanvändas för skadeförsäkringen, som ger det säkraste skyddet förden skadelidande. Vid 18 :e juristmötet fällde professor RagnarBergendal några kloka ord, som man har allt skäl att taga fasta på.Han yttrade: »Vi kunde väl hava en allmän skadeförsäkring, somtäckte alltsamman och icke behövde suppleras med någon ansvarig-hetsförsäkring.» Enligt mitt förmenande bör man i största utsträck-ning betjäna sig av de skadeförsäkringsformer som nu redan finnesoch utveckla dem så att de giva det skydd vi nu söka efter såväl förskadevållaren som för den skadelidande. Vi skall icke glömma att varjeindivid, var och en av oss, kan vara en framtida skadevållare ochen framtida skadelidande. Varför skall varje individ belastas medkostnader för tvenne slags försäkringar, varav den ena ersätter hansegna skador och den andra en främmande persons skador. Det blirtårta på tårta.

Prof. Gunnar Palmgren, som prof. Strahl refererar till i sin in-ledningsskrift, har i sammanhang med regressfrågan framkastat tan-ken om obligatorisk försäkring av liv, hälsa och egendom, obliga-torisk i den meningen att skadelidande, som underlåtit att teckna


en sådan försäkring icke skall ha annan skadeståndsrätt än den somregressvis hade kunnat utövas av ett försäkringsbolag.

Prof. Strahl framhåller att obligatorisk skadeförsäkring, i den avPalmgren nämnda meningen, skulle förutsätta var mans försäkrings-plikt, men ryggar tillbaka för tanken på en sådan plikt och går ickevidare in på spörsmålet. Tyvärr. Enligt mitt förmenande är just frå-gan om allmän försäkringsplikt en av de fundamentalaste då detgäller att reformera skadeståndsrätten med beaktande av försäkrings-väsendet. Om man en gång önskar få en reform till stånd på skade-ståndsrättens område, bör man väl vara beredd att ändra lagstift-ningen i någon mån och följa nya linjer.

Obligatorisk försäkringsplikt förutsätter en ändrad allmän upp-fattning om individens skyldigheter gentemot sig själv. Som motive-ring för allmän försäkringsplikt ville jag framföra följande: Manmåste utgå ifrån det faktum att skadefallen hör till naturens ord-ning. Man kan aldrig förutsätta att skadefallen kunde helt borteli-mineras. Varje individ är utsatt för faran att någon gång drabbasav skada. Är det då för mycket begärt att fordra att han i tid självvidtager mått och steg för att lindra de ekonomiska följderna avett eventuellt skadefall? Det moderna försäkringsväsendet erbjuderindividen nu helt andra möjligheter än tidigare att trygga sin eko-nomi och levnadsstandard mot följderna av skadefall. Försummarhan att trygga sina intressen med försäkring, är han en oeftertänk-sam och lättsinnig person, som medvetet trotsar ödet. Ur försäkrings-synpunkt är det av underordnad betydelse huru en skada har upp-stått, har den förorsakats av en naturhändelse eller av en annan oför-utsedd omständighet eller av egen eller annans oaktsamhet. Alla ska-dor höra under samma stora rubrik »livets allmänna faror» mot vilkaman skall försäkra sig. Om man sätter på vågskålen den enas försum-melse att försäkra och den andras lindriga oaktsamhet som vållatskada, så synes det mig att försumligheten tynger mera i vågskålen,emedan den som har någonting att förlora har haft god tid att tänkapå huru han skall skydda sig mot skadefall, varemot den oaktsammehandlar i tillfällig ouppmärksamhet eller av misstag under brådskan-de förhållanden utan tanke på följderna. Uppstår det till följd av ettskadefall en intressekonflikt mellan en försumlig person och en oakt-sam person, skulle jag anse det vara mera rättvist att den försum-lige själv bär följderna av sin försummelse att trygga sin framtidän att skadeståndsskyldigheten vältras på den lindrigt oaktsamme.

Ett stadgande om allmän försäkringsplikt kan förverkligas så attdet icke åsamkar samhällets medlemmar några nämnvärda merkost-nader. Med tanke på egendomsskador bör ett stadgande om försäk-ringsplikt kompletteras med ett annat, nämligen med ett tillägg i för-säkringsavtalslagen, att beviljad brandförsäkring bör ersätta förutombrandskador även annan egendomsskada förorsakad av tredje man.Dylikt tillägg till brandförsäkringen skulle endast i ringa mån höjapremien för brandförsäkringen, enär den redan nu ersätter brand-skada förorsakad av tredje man. De övriga skadegörelserna äro ba-

46 EERO HAGAN.

gateller jämförda med brandskadorna. Jag utgår ifrån att den obli-gatoriska trafikförsäkringen, kanske något utvidgad, fortfarande vid-makthålles samt att eventuellt några företag med farlig verksamhetålägges utvidgat ansvar med obligatorisk ansvarighetsförsäkring.Genom denna utvidgning av brandförsäkringsbolagens ansvarighetskulle den allra största delen av landets befolkning ha skydd föregendomsskador förorsakade av tredje man. Detta på grund av attbrandförsäkringen är synnerligen utbredd i alla samhällslager. Demänniskor som icke tecknat brandförsäkring ehuru de äro inneha-vare av försäkringsvärdig egendom, skulle få bära sin olycka enär degrovt försummat sin skyldighet att trygga sina ekonomiska intres-sen. Ingen kan påstå, att han icke har råd att försäkra sin egen-dom.

Beträffande personskador kan olycksfallsförsäkringsskyddet ut-vidgas för en måttlig merkostnad för individen. De allra flesta män-niskor äro redan nu obligatoriskt försäkrade för olyckfall i arbeteoch på väg till och från arbetet samt för trafikolyckor, alltså underförhållanden där olycksfallsfrekvensen är den största. För dem åter-står att försäkra sig mot olyckor under fritiden, vilket kan ske fören premie, som icke betungar någons ekonomi. Självständiga före-tagare och andra personer, som icke är obligatoriskt arbetsförsäk-rade böra, redan i eget intresse, förpliktas att olycksfallsförsäkrasig och sålunda bereda sig åtminstone samma förmåner som utgårenligt arbetarolycksfallsförsäkringen. Gör de det icke, får de självastå risken även i det fall, att skadan förorsakats av tredje man. Möj-ligheten att tredje man förorsakar personskada är kanske 1 på 100av de övriga skademöjligheterna som hotar individen. Anser mansig icke ha behov av ekonomiskt skydd i 99 fall av 100, så bör manicke ha rätt att fordra av tredje man skadestånd om denne av lind-rig oaktsamhet förorsakat skadefall.

Detta resonemang förutsätter att den skadelidande icke skall harätt att fordra tillskottsersättning av skadevållaren i händelse för-säkringen är otillräcklig. Den skadelidande har ju haft möjlighet föreskadefallet att själv uppskatta värdet av sin egendom och sin arbets-kraft. Om han har ansett sig tillfredsställd med sina försäkrings-belopp gentemot livets övriga olyckor, så bör de förslå även då ska-dan förorsakats av tredje man. Det är ingen anledning att beredade skadelidande tillfälle att pressa sig till bättre skadeersättningarbara därför att händelsevis en stackars tredje man har varit oakt-sam. Jag ber få påpeka att jag icke talar om avsiktlig skadegörelseeller om skada till följd av grov vårdslöshet, ej heller om skada,vilken är en följd av medvetet inbesparade kostnader, som bör haoffrats för att förebygga skador. Beträffande dessa fall kunna gäl-lande skadeståndsregler fortfarande upprätthållas.

Preventionssynpunkten blir tillgodosedd om regressrätten utövasav försäkringsbolagen i överensstämmelse med reglerna i § 25 försäk-ringsavtalslagen.

Om vi låter skadeståndsrätten utvecklas på linjen »obligatorisk


skadeförsäkring» undviker vi en massa problem, som uppenbarligenaldrig kan lösas på ett tillfredsställande sätt. Därom vittnar olikaofficiella utredningar, diskussionerna på 16 :e och 18 :e nordiskajuristmötena samt de otaliga inläggen i den juridiska litteraturen.Jag behöver endast hänvisa till bl. a. frågorna huruvida skadeståndbör utgå utan att culpa kan påvisas, huruvida skadeståndet skalljämkas med beaktande av den skadelidandes och skadevållarens eko-nomiska ställning samt den skadelidandes egen medverkan till skade-fallet m. m. Vi skall i tid söka oss ut ur djungeln förrän vi blir totaltinsnärjda i juridiska subtiliteter. Genom pålagd försäkringsskyldig-het väcker vi samhällets medlemmar att själva sörja för sin eko-nomiska trygghet och icke förlita sig på samhällets understöd, and-ras ansvarighetsförsäkringar och gäckande skadeståndskrav. Om vitänker socialt, så bör vi lära samhällets medlemmar att stå på egnafötter och att själva sörja för sin ekonomi och trygga sin levnads-standard oberoende av vad art en eventuell skada är.

Till slut vill jag säga att ju förr vi kan avskaffa den allmännaansvarighetsförsäkringen för sak- och personskador desto bättre, tyden endast uppammar hos allmänheten lusten att jaga efter skade-ståndsskyldiga och framkomma med oblyga skadeståndskrav, vilketverkar motbjudande. »Drulleförsäkringen» har lärt oss försäkrings-män att se på våra medmänniskor mera nyktert än vad är angenämtför oss själva.

Revisionssekreteraren WILLIAM HEMBERG (Stockholm): Skadeståndoch försäkring! Hade vi icke haft försäkring, skulle vår skadestånds-rätt för länge sedan blivit omarbetad och nu sett ut på ett helt annatsätt än den tyvärr gör. Försäkringen kan sålunda sägas ha hindratskadeståndsrättens utveckling. Eller, om man så vill, på ett värde-fullt sätt supplerat densamma.

Jag håller fullständigt med professor Strahl om att vi nu vid ut-formningen av en modern skadeståndsrätt måste begagna oss av defördelar försäkringen erbjuder.

Efter de båda senare årtiondenas rationalisering och omorgani-sation och den utveckling, som skett på försäkringsteknikens, för-säkringsstatistikens och försäkringsmatematikens områden, är för-säkringen numera väl skickad härför. Den ledande principen för allprivat försäkring är en rättvis riskfördelning till lägsta kostnad.Denna princip — skälighetsprincipen — har också numera blivitlagfäst och intagits i lagstiftningen om försäkringsrörelse av år 1948.

Först med utnyttjande av försäkringsväsendets kapacitet och möj-ligheter torde man kunna komma till rätta med de vanskliga pro-blem, som heta strikt ansvarighet, regressrätt, ansvarighetsbegräns-ning, riskfördelning och, vilket icke är det minst viktiga, en rätt-vis fördelning av kostnaderna på dem, som skola bära desamma.

Visst inträffar det mycket skador, men man får dock icke förbise,att med den högst betydande utbredning, som försäkringen nu har

48 WILLIAM HEMBERG.

— privatförsäkringar av alla de slag, socialförsäkringar, frivillig för-säkring och obligatorisk försäkring •— den övervägande delen avalla skador redan nu bli ersatta. Ansvarighetsförsäkringen har sprittsi de vidaste kretsar. För mindre än en tia om året kan en enskildperson skaffa sig en ansvarighetsförsäkring, som ger skydd för per-sonskada 100,000 kr. — vid katastrof högst 300,000 — och för sak-skada 10,000 kr. Häri ingår då givetvis icke speciella risker såsombilkörning, yrkesutövning o. s. v. En presumtiv skadevållare behö-ver sålunda, för att tala med direktör Hagan, ingalunda medvetettrotsa ödet. Man har beräknat, att redan nu inte mindre än omkring50 4 av landets alla hushåll ha ansvarighetsförsäkring. Redan nuföreligger sålunda en samverkan mellan skadestånd och försäkring,som gör att förhållandena varken för den skadelidande eller skade-vållaren äro så mörka, som Strahls framställning möjligen kan för-anleda en att tro. Och denna samverkan blir med ökat välstånd ochökad förståelse för försäkringstanken allt intensivare.

I vad mån kan försäkring avlösa skadeståndsrätten?Vad personskadorna beträffar hägrar för professor Strahl som ett

lockande framtidsmål en allmän olycksfallsförsäkring av hela svens-ka folket. (Bil. I s. 32.) Då skulle all skadeståndsrätt i fråga om per-sonskada kunna slopas.

Ja, det är väl ganska självfallet. Vore varje människa olycksfalls-försäkrad med tillfredsställande försäkringsbelopp, ja, då lider honju ingen ekonomisk skada, om det inträffar något. Och vi behöveringen skadeståndsrätt. Den kan vi slopa.

Men varför icke då ta ett steg till och slopa försäkringen också.Staten kan ju, efter en snabb och smidig skadeutredning, utbetalaskadebeloppet på postgiro och sedan ta ut kostnaderna på debet-sedlarna!

Det förefaller mig, som om professor Strahl härmed övergivit ju-ridiken och givit sig in på socialvårdens område. Vill man gå så långt,har man kommit in på en fråga, som det icke i första hand tillkom-mer juristerna att lösa. Det är ett problem för socialvårdare, natio-nalekonomer och politiker.

För övrigt — vad kostar det? Jag skulle vilja rekommendera, attman låter göra en överslagsberäkning över kostnaderna. Man skalldå finna, att antingen blir ersättningarna för små eller också pre-mierna för stora.

Höga ersättningar, det vill Strahl icke vara med om, och att beräk-na ersättningen efter förlorad arbetsinkomst i någon större utsträck-ning det förkastar han. Jag citerar (Bil. I s. 24): »Det är icke någonsjälvklar sak, att kroppsskada liksom skada å sak skall ersättas efterdet ekonomiska värde kroppen har för den skadelidande. Vad som ärviktigt är, att han erhåller medel för sitt livsuppehälle efter en någor-lunda nöjaktig måttstock men icke att han bibehålies vid sin in-komst.»

Mot dessa båda meningar måste jag reagera. Betraktar man krop-pen som ett redskap för ekonomiskt förvärv bör skada å det redska-


pet ersättas efter samma regler som skada å andra redskap för för-värv (maskiner, kreatur). Och att man vid vållandeskada endastskulle erhålla medel för sitt livsuppehälle efter en någorlunda nöj-aktig måttstock, alltså ett slags nödtorftigt livsuppehälle, det vågarjag påstå står i uppenbar strid med allmänt rådande och djupt rotadrättsuppfattning. I det här landet har skadeersättning alltsedan år1734 utgått efter förlorad arbetsinkomst, nu skall den skadade fåmedel för sitt livsuppehälle efter en någorlunda nöjaktig måttstock.Det blir väl då ungefär efter vad det allmänna anser honom värd,och ur samhällsnyttans synpunkt är ju en invalid inte mycket värd.

Man kan vidare inte undgå att bli något konfunderad, när man fin-ner, att de tre utredningsmän, som efter förordnande av regeringarnahaft att uppdraga riktlinjerna för en gemensam nordisk skadestånds-rätt, i de rekommendationer, varom de enats, som sin mening uttala,att skadeståndsskyldigheten vid personskada i de flesta fall skullekunna falla bort, »om det lyckas att genom socialförsäkringsanord-ningar, som omfatta alla olyckstillfällen, giva de breda lagren en nå-gorlunda god trygghet mot förlust som tillskyndas genom skada orsa-kad av tredje man.» Man frågar sig: Varför bara de breda lagren?

Jag är i princip motståndare till standardiserade ersättningar (Bil.I s. 23). Så länge man tillåter att folk i samhället har olika förvärvs-förmåga och därmed också olika arbetsinkomst, måste man ta kon-sekvensen, att den, som på grund av annans vållande mister sin ar-betsförtjänst, han skall ha ersättning efter den ekonomiska förlusthan lider och icke behöva åtnöjas med vad som kan behövas för ettnödtorftigt uppehälle. Systemet med standardersättning kan visser-ligen ge jämförelsevis goda ersättningar vid småskador, men det blirför låga ersättningar vid de verkligt svåra, för den enskilde ochhans familj katastrofala invaliditetsfallen.

Enligt min uppfattning är förutsättningen för att man skall kunnaslopa skadeståndsrätten den, att försäkringsersättningarna bli såhöga, att de regelmässigt i väsentlig grad täcka den ekonomiska för-lust, som följer av den förlorade eller nedsatta arbetsförmågan i detindividuella fallet. Anpassas ersättningarna efter sådana riktlinjer,ja då medger jag, att det kan finnas fog för att slopa skadestånds-rätten. Men då måste maximibeloppen för försäkringen sättas till ettpar, tre gånger de nuvarande maximibeloppen inom trafikförsäk-ringen. Först då räcka de till någorlunda tillfredsställande livräntoräven vid invaliditet i yngre åldrar.

Strahl framhåller gång på gång, att behovet av ersättning är obe-roende av på vilket sätt skadan uppkommit, arbetsförmågan gåttförlorad. Fullständigt riktigt. Arbetsförmågan kan förloras icke baragenom annans vållande utan också genom sjukdom, ålderdom, natur-händelse. Sjukdom och ålderdom ha vi särskilt ömmat för här i lan-det. Vi ha sjukförsäkringslagen av 1947 — snart fem år gammal •—som skall sättas i kraft, om och så snart vi får råd, vi ha förslagetom allmän pensionsförsäkring, som bara den skulle ta omkring 12 4

4—517260.

50 WILLIAM HEMBERG.

av våra hårt skattebelastade inkomster. Jag skulle tro, att bl. a. dessabåda förslag stå långt före i socialförsäkringskön.

Den Strahlska tanken om en hela folkets olycksfallsförsäkring ären utopi och torde väl så förbli i långliga tider.

Nej, låt oss i stället under de närmaste åren gå fram på de par-tiella reformernas väg. Och låt oss få en kodifikation av skadestånds-rätten snarast. Juristerna på våra försäkringsbolags skadeavdelning-ar, som ha att reglera skador på löpande band, våndas inför vår nu-varande rättspraxis med dess subtiliteter och skiftande gränsdrag-ningar. Vi behöver en lagtext.

Med största tillfredsställelse har man inom försäkringsvärlden mot-tagit delegerades förslag, att nu genast ta upp frågorna om stats ochkommuns skadeståndsansvar och om trafikförsäkringen. Man rör sighär inom begränsade områden, där det bör finnas möjlighet att kom-ma till rätta med problemen och samtidigt vinna erfarenhet.

Vad trafikförsäkringen beträffar ha vi här i Sverige sedan år 1938ett kommittéförslag, som endast till en mindre del förverkligats. Re-dan där föreslog man, att även casuell skada skulle ersättas.

Ur principiell synpunkt kan jag icke finna något att invända motförslaget, att trafikförsäkringen får omfatta även casuella skador medreduktion vid viss grad av medverkan från den skadades sida.

Bilismen är om någon en farlig verksamhet. Under första halvåreti år anmäldes till försäkringsbolagen 42,600 skador (samma tid förraåret 24,500), därav personskador 3,412 stycken (f. å. 2,403), 177 per-soner dödades. Skadebeloppet för 1951 beräknas uppgå till omkring40 milj. kr. Det befinner sig tyvärr i ett ständigt stigande. Premiernaha i år måst höjas 30 4. Ur skaderegleringssynpunkt vore det enstor vinst att slippa alla ansvarighetsfrågor. Premieökningen för decasuella olycksfallen skulle troligen komma att ligga på något sådantsom omkring en 15 4 av nuvarande premie.

En höjning av de nuvarande försäkringsbeloppen 60,000 kr., vidkatastrof sammanlagt 300,000, till de tredubbla skulle enligt en inomtrafikförsäkringsbolagen år 1948 gjord beräkning troligen medföraen premiehöjning på omkring 6—7 procent.

Om bilismen, som ju dock är till allas nytta, ensam kan bära dennamerkostnad, det kan jag ej uttala mig om. I varje fall torde en förut-sättning vara att statsmakterna icke beskattar bilismen mera än sombehövs för dess andel i vägunderhållet.

Anser man kostnaden överkomlig, finnes icke någon anledning attfölja Strahls förslag (Bil. I s. 29) att ersättningarna skola standardi-seras och bestämmas efter grunder, som passa en socialförsäkring.Därför att en person på socialförsäkringens område av ekonomiskaskäl tyvärr icke kan få full ersättning för liden personskada, finnsdet ingen anledning att på detta speciella område, bilförsäkringen,där kostnadsfrågan icke hindrar, beröva en skadelidande sin fullaersättning.

Bibehåller man det nuvarande systemet med försäkringsersättningefter storleken av den bortfallna arbetsinkomsten och dessutom sätter


försäkringens maximibelopp relativt högt, då, men endast då, finns detfog för en diskussion om slopandet av den personliga ansvarigheten.

Vad försäkringsgivarnas regressrätt (Bil. I s. 15) angår håller jagi stort sett med professor Strahl. Regressrätten är ett oting och börendast bibehållas när och i den utsträckning det anses nödvändigtur preventionssynpunkt. I övriga fall bör den vara i lag förbjuden.I trafikförsäkringen t. ex. ha vi så många andra möjligheter: straff,körkortsindragning, förlust av bilen o. s. v. För närvarande förelig-ger, enligt försäkringsvillkoren, regressrätt endast i fyra fall: vid upp-såt, grovt vållande, körning utan körkort och rattfylleri. För detgrova vållandet ha vi här i Sverige ytterst stränga fordringar, mankan nästan säga, att det står på gränsen till dolus eventualis. Menmerendels finns det just inga pengar att hämta hos skadevållarenoch även om så skulle vara fallet drar sig försäkringsgivaren pågrund av allmänhetens reaktioner för att anhängiggöra rättegång motsin försäkringstagare annat än i flagranta fall. Ur ekonomisk syn-punkt, för premiesättningen, spelar regressrätten en försvinnandeliten roll.

Till slut ett önskemål från försäkringsbolagens sida. Hur än dennalagstiftning kan komma att utformas, måste den bli i huvudsak likaför de nordiska länderna. För närvarande gäller en trafikförsäkringi ett av de nordiska länderna, trots olikheterna i lagstiftningen, äveni de andra nordiska länderna utan vidare, utan premietillägg, utangränsformaliteter. Det är ett idealiskt system, som f. ö. på sistonetagits som mönster i det internationella europeiska samarbetet. Men,det ligger mycket arbete bakom, och det har icke lyckats att genom-föra och bibehålla denna anordning utan högst betydande eftergifteri skilda hänseenden. Vi önska en ensartad lagstiftning och underinga omständigheter ytterligare differenser.

För övrigt. Skillnaden i rättsuppfattning mellan våra nordiska län-der är icke större än att det som är rätt och billigt i det ena landetockså kan och bör vara det i de andra.

Professor GUNNAR PALMGREN (Helsingfors) : Jag vill för min deldeklarera min anslutning till dem, som tror att vägen ur skadestånds-rättens nuvarande dilemma går via försäkringsrätten. Att jag nu bettom ordet, beror emellertid främst därpå att referenten, professorStrahl i sitt synnerligen intressanta referat berört och delvis försökttillbakavisa de synpunkter jag tidigare framlagt i en uppsats i FJFTår 1950. Med hänsyn härtill är det väl motiverat att jag, om också ikorthet, utvecklar dessa synpunkter även om jag härvid kommer attupprepa sådant, som redan sagts i diskussionen i dag.

Liksom referenten utgår jag ifrån att vår skadeståndsrätt för när-varande är otillfredsställande ordnad. Principiellt skall ju en inträf-fad skada bäras av en enda person, i första hand av den skadelidan-de men under särskilda förutsättningar av skadevållaren, varmed jagavser den som på ett eller annat sätt förorsakat skadan och/eller avlagstiftaren utpekas såsom ansvarig för den.

52 GUNNAR PALMGREN.

Någon fördelning av skadan på ett större antal personer förekom-mer icke — frånsett de fall då obligatorisk eller frivillig försäkringföreligger. Garantier finnes icke heller för att den, som utpekas såsomansvarig, faktiskt kan erlägga utdömt skadestånd. Det nu sagda gäl-ler oberoende av om man i en given situation haft anledning attvänta sig en försäkring. Dels med tanke härpå och dels med beak-tande av att försäkringsbolagen åtminstone i Finland ytterst sällanutövar dem enligt FAL § 25 tillkommande regressrätt blir resultatetdet, att en skadevållare går fri emedan hans offer varit förtänksamtnog att teckna en försäkring, medan en annan skadevållare tages ianspråk eftersom hans offer icke tecknat eller vidmakthållit motsva-rande försäkring. Så är förhållandet även om skada tillfogats underi övrigt alldeles likartade förhållanden; ja t. o. m. om den, som åläg-ges betala, av olika orsaker vid en jämförelse framstår såsom denbetydligt mindre klandervärda. Slumpen får m. a. o. spela in i betyd-ligt högre grad än vad skäligt är.

Av betydelse i detta sammanhang är också det faktum, att skade-ståndsreglerna i flera andra avseenden lämna rum för sakliga an-märkningar. På många punkter vore en utvidgning av skadestånds-skyldigheten önskvärd, men omständigheterna i det enskilda falletkunna tala för att icke över hövan belasta en medborgare, som felatendast ringa, ehuru påföljderna måhända varit katastrofala. Den ska-delidandes intressen påkalla ju alltid full ersättning, men för skade-vållaren kan detta medföra något, som kunde betecknas såsom »livs-tids straffarbete».

De former av obligatorisk försäkring lagstiftaren genomfört — iFinland trafikförsäkringen och arbetarolycksfallsförsäkringen — för-ändra icke väsentligt bilden. Men de ge en anvisning, huru en ut-veckling av skadeståndsreglerna lämpligast kunde genomföras.

Om man utgår ifrån att skadeståndsreglerna haft dels en preventivfunktion och dels en uppgift att faktiskt tillföra en skadelidande er-sättning, så ser jag icke något hinder för att överflytta den senareuppgiften på försäkringsrätten i långt större utsträckning än referen-ten antytt. Referentens framställning tar ju närmast sikte på person-skador och utmynnar i tanken på allmän olycksfallsförsäkring avhela folket. Det måste medges, att en ersättning just för dessa skadorav sociala skäl måhända framstår såsom viktigast. Men varför kundeman icke gå ett steg längre och skapa en liknande anordning äveni fråga om sakskador?

Jag saknar nödigt statistiskt material för att kunna uttala mig medabsolut säkerhet, men jag har den känslan att t. ex. brandförsäk-ringen i våra dagar vunnit den spridning, att egendom sällan lämnashelt oförsäkrad. Uttalanden från försäkringsmannahåll i debatten idag bestyrka denna uppfattning. Enligt min mening bör detta kunnaaccepteras såsom utgångspunkt av lagstiftaren. Varför icke skapa enförsäkring, som ger skydd icke blott mot brandskada utan även motannan skada, vare sig denna är resultat av skadegörelse eller olycks-händelse, m. a. o. något slags allrisk- eller kaskoförsäkring? Står en


sådan försäkringsform allmänheten till buds emot skäliga premieroch kan man göra den relativt allmän, vilket ju brandförsäkringenredan nu är, så är det väl intet som hindrar att skadeståndsreglernautformas så att de endast tar sikte på preventionssynpunkten. Dessaregler borde m. a. o. utformas så att den, som förorsakat skada resp.driver viss farlig verksamhet, är skadeståndsskyldig under vissa för-utsättningar vare sig skadeståndskravet framställes av den skade-lidande eller av ett försäkringsbolag, av vilket han utfått ersättning,ifrågavarande fall kunde härvid begränsas till dem, då preventions-synpunkten anses påkalla åtgärd mot skadevållaren. För övrigt skulleallmänheten hänvisas att skydda sig genom försäkring. Den, som ickevill skaffa sig detta relativt billiga skydd, finge stå risken själv. Manbehöver, om detta genomföres, icke tala om obligatorisk försäkring,eftersom ett verkligt försäkringstvång vore obehövligt. Och jag kanicke förena mig med referenten då han säger att denna motivering— möjligheten att teckna försäkring — har ett tycke av fiktion ochär oduglig såsom motivering. Det är ingalunda att arbeta med fik-tioner om vi säger att direkt skadestånd kan krävas endast undervissa förutsättningar. Och om vi drar dessa förutsättningar ganskasnävt och anvisar allmänheten att för övrigt trygga sig genom fri-villig försäkring, så är det därför att samhället i dag ser annorlundaut än när t. ex. culparegeln slog igenom; därför att vi har möjlighet atttill en rimlig kostnad bjuda ett försäkringsskydd som är vida effek-tivare än det skydd skadeståndsreglerna medfört.

En omarbetning av skadeståndsreglerna på nu angivet sätt uteslutericke, att man samtidigt går in för en utvidgad ansvarighetsförsäk-ring. Att samtidigt gå fram längs denna linje vore motiverat redandärför, att man finge till stånd en rättvisare fördelning av premie-bördan. Lagstiftarens uppgift vore att fastställa de former av farligverksamhet, vilka borde belastas med en sådan obligatorisk ansva-righetsförsäkring. Det är troligt, att premiesatserna för vanlig försäk-ring härvid skulle något nedgå.

Sammanfattar man det jag nu haft äran framhålla, har man föl-jande program, som dels täcker referentens förslag men dels siktarlängre.

1. Skadeståndsreglerna utformas så att blott preventionssynpunk-ten beaktas. Samma regler gälla vare sig det är den skadelidandeeller ett försäkringsbolag, som kräver ersättning.

2. Allmänheten anvisas att i övrigt trygga sig genom frivillig för-säkring, som utformas så att den erbjuder skydd mot all skada, somkan träffa hälsa eller egendom.

3. Den obligatoriska ansvarighetsförsäkringen utvidgas i fråga omolika former av farlig verksamhet.

4. Den skadevållare, som frivilligt ersatt uppkommen skada medstörre belopp än han enligt de modifierade skadeståndsreglerna varitskyldig att erlägga, bör tillerkännas regressrätt mot det bolag, somav den skadelidande möjligen hade kunnat tagas i anspråk för detöverskjutande beloppet.

54 GUNNAR PALMGREN.

5. Vid skadeståndsreglernas utformning kan domstol tillerkännasmycket långt gående jämkningsrätt, eftersom jämkning normalt ickekommer att gå ut över den skadelidande utan över det bolag, därden sistnämnda tecknat försäkring. Vidare bör bl. a. beaktas, attskadeståndsreglerna utformas så att vid lindrigt vållande ansvar ickealls ålägges person, som står i sådant förhållande till den skade-lidande att den sistnämnda sannolikt hade avstått från att krävaskadestånd.

6. Garantier böra skapas för att försäkringsbolagen faktiskt utövardem tillkommande regressrätt, eftersom det är just genom regress-rättens utövande som allmänheten skall uppfostras att iakttaga nö-dig försiktighet. Jag är ense om att regressreglerna böra göras obli-gatoriska.

7. Klara regler för regressrätt mellan skadeförsäkrings- resp.olycksfallsförsäkringsbolag å ena sidan samt ansvarighetsförsäkrings-bolag å andra sidan böra åvägabringas i syfte att härigenom få tillstånd en rättvis fördelning av premiebördan mellan olika försäk-ringsformer.

HæstaréttarlogmaSur T. B. LINDAL (Reykjavik) : Det er kun noglefå bemærkninger, jeg vil fremsætte og nærmest tilføjelser til de afden ærede indleder fremsatte synspunkter, hvilke jeg i det store oghele kan tiltræde.

Den ærede indleder har i sit foredrag erindret om det kommis-sionsarbejde, der har fundet sted angående spørgsmålet om, hvor-vidt internordisk lovgivning angående erstatningsret ville være øn-skelig og mulig. Desværre har Island ikke deltaget i dette arbejde,men jeg tør hævde, at dette ikke er, fordi denne tanke misbilliges fraislandsk side. Tværtimod, mange islandske jurister og forsikrings-folk er interesseret i dette arbejde, og det er kun på grund af forhol-dene, at Island ikke har deltaget aktivt. Personlig har jeg med storinteresse læst den ærede indleders og professor Ussings redegørelserog vil bestemt tilråde alle at gøre det samme. Desværre har jeg ikkeværet i stand til at se, hvad der fra norsk side er fremkommet, menjeg håber, at jeg senere også får den norske redegørelse at se.

Som sagen foreligger her, er det dog kun en del af det af kommis-sionen behandlede emne, der bør diskuteres, i. e. erstatning og for-sikring. Indlederen er kommet til det resultat, jfr. pag. 10 i hanstrykte redegørelse, at principielt er forsikring at foretrække for er-statning. Dette synspunkt kan jeg tiltræde. Det er vistnok uden tvivl,at erstatningsrettens primære opgave er at skaffe den skadelidendeøkonomisk oprejsning, men når dette anerkendes, fører det logisktil, at det må sikres, at den erstatning, den skadelidende anses be-rettiget til, virkelig fås. Dette er også i princippet anerkendt i de til-fælde, hvor tvungen ansvarsforsikring er påbudt, som f. eks. angåen-de erstatning for skade, forårsaget ved bilkørsel. Som af indlederenbemærket, drejer det sig her i realiteten om forsikring af den skade-lidende, skønt formen er ansvarsforsikring.


Det er i og for sig rigtigt, at erstatningsrettens præventive funk-tion ikke må glemmes, men den må dog anses at være af sekundærbetydning — nærmest som en rest af den gamle private retshånd-hævelse. Og erstatningsrettens præventive funktion må ses som enkriminalretlig funktion. Men når de subjektive betingelser strygesmere og mere — som det vistnok er tilfældet i alle de nordiske lande— er man, såvidt jeg kan se, kommet ud over det præventive syns-punkt og ind på det forsikringsmæssige.

Det forekommer mig f. eks. irrationelt, når en bilejer, der for-volder skade ved sin kørsel, frifindes for straf på grund af subjek-tive forhold, men dømmes til betaling af et så højt erstatningsbeløb,at han ruineres. Det forholder sig nemlig så, at i Island ligesom vist-nok i de fleste eller måske alle de nordiske lande rækker den tvungneansvarsforsikring ingenlunde så langt, at den kan dække de ofte be-tydelige erstatningsbeløb, således at det personlige ansvar kommeri betragtning. Skønt det måske er lidt i udkanten af dette emne, kanjeg nævne i denne forbindelse, at Island i det hele taget er kommettemmelig langt ind på det objektive ansvarsfelt. F. eks. er husbond-ansvaret ved domspraksis og med støtte i nogle specielle lovbud •— iden forbindelse bemærkes, at danske lov 3-19-2 og norske lov 3-21-2ikke gælder i Island — anset for gældende for skade, en arbejderforvolder en anden i tjenesten, d. v. s. som englænderne siger det,»common employment» — reglen gælder ikke i Island ifølge doms-praksis. I tilfælde, hvor erstatningsansvar er betinget af subjektivskyld, synes tendensen i Island også at være den at skærpe ford-ringerne til agtsomhed. Som eksempel kan nævnes, at i motorsagerhar vi den omvendte bevisbyrde som i Danmark, både angåendeagtsomhed og materiel. Men det kan vistnok hævdes, at praktisk talter det næsten umuligt at fremføre bevis for den fulde agtsomhed,som kræves. Og i det hele taget kan man vistnok sige, at skønt an-svaret teoretisk er betinget af subjektiv skyld, er det i praksis imange tilfælde, navnlig når det drejer sig om ulykkestilfælde i ar-bejdstjeneste eller i drift, som kan kaldes farlig skønt ikke usæd-vanlig, og når det drejer sig om børn, kommet meget nær til et rentobjektivt ansvar. I alle disse tilfælde har den ansvarlige mulighedtil at forsikre sig, og mange gør det. Og selvom det drejer sig omvirkelig culpa, er der ikke noget i vejen for, at man kan forsikresig. De præventive hensyn træder således helt i baggrunden.

Jeg tror, at de præventive synspunkter bedst imødekommes vedkriminalretlige sanktioner. Om disse henføres til erstatningsretteneller kriminalretten er nærmest et terminologisk spørgsmål. Men etkriminalretligt synspunkt anser jeg kun berettiget hvor de subjektiveforhold treder i forgrunden. Ligeledes kommer i betragtning, somnogle talere har fremført her, en noget begrænset regresret navnligmed henblik på den ansvarliges og den skadelidendes formueforhold,og den skadevoldendes subjektive stilling.

Jeg kan i denne forbindelse nævne, at den skandinaviske forsik-ringsaftalelov ikke gælder i Island og da heller ikke dens paragraf

56 TH. B. LINDAL.

25. Jeg vil derfore ikke gå ind på de spørgsmål som den kunne giveanledning til. Men både i den islandske motorlov, i loven om syge-kasser og den almindelige sociale forsikringslov er der bestemmelserom regres, i motorloven dog således, at der fordres grov uagtsom-hed. Jeg tror alligevel at der i og for sig ikke er noget i vejen forat forsikringsselskaberne kan betinge sig en videre regresret, menså vidt meg bekent foreligger der ikke nogen islandsk høiesterets-dom om spørgsmålet. Der er endnu et punkt, som jeg lige vil frem-hæve, og det er beløbene, det drejer sig om. Forsikringen i. e.tvangsforsikring'en er vistnok, i alt fald i Island icke kommet indpå spørgsmålet om erstatningsbeløbene, angående ikke økonomiskskade, lyde, ulempe, vansir og den slags. Men for tab af forsørgerog for invaliditet er der fastsat bestemte beløb. Erstatningsretligtset er beløbene på den anden side ubestemte og fastsættes af domsto-lene i forhold til det individuelle tab, som vistnok i de andre nor-diske lande. Jeg tror dog, at de islandske domstole har tendens til,ligesom danske, såvidt jeg kan se af professor Ussings forannævnteredegørelse, at begrænse erstatningen, hvor det drejer sig om højebeløb, og det anser jeg som et skridt ind på den rigtige vej. Detforekommer mig irrationelt, at en mand, der foretager en erstat-ningspligtig handling, skal yde måske tifold højere beløb end enanden for samme forseelse, kun fordi den skadelidende i det enetilfælde er en person med høj indtægt, men i det andet ikke. Ogfra den skadelidendes synspunkt forekommer det mig også irratio-nelt, at den fattige får mindre end den bemidlede. Hvad angårlyde, smerte, vansir o. s. v. er det også en meget vanskelig opgavefor domstolene at fastsætte beløbene uden egentlig at have nogetsom helst at holde sig til. På dette felt forekommer det mig derfor,at der er trang til, at lovgivningen giver nogle retningslinier fordomstolene. Og denne trang gør sig gældende, hvadenten man laderforsikring træde i erstatningsrettens sted i større eller mindre grad.

Jeg er her måske kommet lidt i udkanten af det foreliggende emne.Men disse spørgsmål som de fleste er ikke kun juridiske men ogsåøkonomiske. Hvor høj erstatning, hvert enkelt samfund i det helekan tåle, bliver et vitalt spørgsmål. Om den så bæres af skadevolde-rene eller af forsikring og da hvilken forsikring, er naturligvis etandet spørgsmål, men hele det beløb der skal overflyttes må manhave i tankerne. Og at erstatningen eller forsikringen fører til re-sultater, der er i overensstemmelse med almindelig retsfølelse, er ikkeaf mindre vital betydning. Dette resultat mener jeg bedst opnåssåledes, at estatningsretten føres ind på forsikringsgrundlag mestmulig, og at den præventive side behandles fra kriminalrettens syns-punkter.

Professor O. A. BORUM (København): Hr. ordfører, mine damer ogherrer. Når jeg har taget ordet for at fremsætte nogle korte bemærk-ninger, er det fordi jeg mener, at de af højesteretssagfører HenrikBache fremsatte synspunkter, der har givet tilslutning til professor

SKADESTAND OCH FÖRSÄKRING. 5 /

Strahls tanker og forslag, ikke bør stå uimodsagt fra dansk side.Allerede på forrige juristmøde i 1948, da vi drøftede spørgsmåletom nordiske erstatningsregler, blev der fra flere sider, derunder ogsåfra min, udtalt at man var betænkelig ved en sådan nordisk lovgiv-ning. Disse betænkeligheder er efter min opfattelse vokset og styrketved gennemlæsningen af de betænkninger, som de nordiske delegeredefra Sverige, Norge og Danmark har udsendt i 1950, og den afhandlingsom professor Strahl har skrevet, og det foredrag som vi har hørther i dag.

Efter min opfattelse ligger det således, at dansk retspraksis påerstatningsrettens område endnu er så uafklaret, at tiden ikke erinde til at søge gennemført almindelige erstatningsregler ved dansklovgivning. Hvis det er rigtigt, er tiden endnu mindre inde til atsøge gennemført en nordisk lovgivning på erstatningsrettens områ-de. Det vil kun kunne ske efter det princip som man har udtrykt isætningen: »klip en hæl og hug en tå». Resultatet ville blive en ab-strakt, teoretisk lovgivning, der ikke passede i noget af landene.

Jeg er fuldstændig klar over, at den nærmere og videre udviklingaf reglerne om erstatning må ske under hensyn til forsikringsvæse-nets udvikling. På mange punkter vil ansvarsforsikring og skades-forsikring kunne komplettere og eventuelt også træde i stedet forerstatningsreglerne, men det hele ligger efter min mening så uklartat der kræves en langt dyberegående drøftelse. De tanker, der erfremsat, navnlig af professor Strahl, må modnes, de må diskuteresgennem en årrække, før man skrider til værket. Hvad særlig angårprofessor Strahls tanke om en almindelig social ulykkesforsikringfor personskade, kan jeg ikke give dem min tilslutning. Jeg er pådette som på de fleste andre punkter helt enig med, hvad der blevudtalt af høyesterettsadvokat Dagfinn Dahl. Jeg er også enig i høyeste-rettsadvokatens synspunkter angående betydningen af culpareglen forvor nuværende samfundsordning, og jeg vil gerne tilføje at jeg ikkedeler forsikringsfolkenes tro på at en almindelig social ulykkesfor-sikring vil blive overladt til de private forsikringsselskaber.

Selvom man således for tiden må tage afstand fra tanken om atsøge en nordisk lovgivning om erstatning gennemført, forringer detnaturligvis ikke værdien af de foreløbige og forberedende under-søgelser, som er foretaget af de delegerede fra Sverige, Norge ogDanmark, og af det store arbejde som professor Strahl har nedlagtsåvel i sin afhandling som i sit foredrag her i dag. Der er her skabtet grundlag for de diskussioner angående emnet, der må føres i dekommende år.

Dispachör HENRIK AMELN (Bergen) : Herr ordförer, ærede for-samling. Det som vanskeliggjör dette emne, en ting som blev nevntav en tidligere taler, er at det ikke först og fremst er juridiske spörs-mål som melder seg her, men sosiale og sosialökonomiske, og ogsåforsikringstekniske spörsmål. De fleste av de som behandler spörs-målet, har innsikt på et eller to av disse emner, men ikke full over-

58 HENRIK AMELN.

sikt over det hele. Derfor ser man, at i debatten benyttes ord somforsikring og erstatning i forskjellig betydning. Forsikring kan værerelevans til poliser på kontrakter, men forsikring kan også bety for-sikringsteknikk. Jeg kan nevne at da vi fikk krigsforsikring for fis-kerflåten i Norge, så skjedde det på den maten at staten garantertekrigsforsikringserstatninger etter vanlige norske erstatningsregler.Da utnyttet man altså forsikringsteknikken, men i erstatningen harman slöyfet premien, fordi det var meningslöst å kassere inn premierfor 20,000 nokså små fiskefartyöer. Hvis man interesserer seg forobligatoriske regler, så vil også forsikring med premie og indivi-duell behandling være onödig ting. Det offentlige kan da tilveie-bringe midlene på mange forskjellige måter. Det kan være som vihar for alderstrygden visse tillegg til skattene, eller det kan være påandre måter.

Jeg er i mot sosialforsikring på dette område, og jeg er i mot obli-gatorisk forsikring. Men jeg mener at på mange områder er vi kom-met så langt, og at folk må finne seg i å bli behandlet som om dehadde forsikret seg. Det er uaktsomhet at man ikke selv sorger for dendekning i samfunnet som meget lett, som der er påvist fra forskjelligetalere, kan skaffes. Det primære må jo være at vedkommende selv,som har verdier i liv og eiendom, sorger for å sikre disse på hestemate. Jeg er ikke så begeistret for standardisering. Men vi vet jo atdet grunnleggende prinsipp i jussen er jo at det ekstraordinære detfår folk ta risikoen for selv. Og om en syklist en gang kjörer overen mann, og det koster ham 100 kroner, så er det jo svært at hankanskje neste gang må betale 1 million fordi det er en genial oppfinnerhan har kjört over. Jeg mener den ekstraverdi som den enkelte har,den bör denne dekke ved forsikring, og jeg tror, at hvis man byggerut ansvaret, for de som setter virksomheter i gang som skaper risiko-muligheter, så er det ikke sikkert at dette behöver gjennomföres påforsikring i direkte forstand. Man kunne tenke at hver gang der blesolgt en ny bil, en ny sykkel for eksempel, skulle man betale sine50 kroner til et risikofond og skadelidende ved sykler ble da dekketav det fond. Utnyttet man statistikk og teknikk der, hadde man enmeget enkel mate å gjöre det på. Det ordinære må jo være, og deter nevnt av alle de forsikringskyndige her, at ansvarsskadene er joikke så store i forhold til de övrige skader som rammer liv og gods.Så skulle jo ikke det være så umulig at dette sekundære, denne av-giften kunne da gå inn til forsikringen.

Jeg er sikker på at et av de viktigste punkter en må være opp-merksom på er det som også har vært nevnt av flere talere, og somvi har kjennskap til fra sykeforsikringen, det er den misbruk og deulykker man foler og de skader man foler når man vet vedkommendeer dekket av en institusjon. Da de fik sykeforsikringen i Tyskland i1883, så oppstod der en ny sykdom som het ortskrankenkassenkrank-lieit. Og det var en av de mest omsiggripende sykdommer i de försteår inntil den ble bekjempet.

Så vil oeså den administrative mölle kunne medföre en svær be-


lastning. Når vi ser på våre forsikringsselskapers regnskaper, så måman jo sporre om ikke forsikringsteknikken og annen teknikk kunnedrive omkostningene noe mere ned. Erstatningene spiller jo i en-kelte bransjer nesten et forholdsvis mindre rolle, kan man si, mensadministrasjonen er nesten like stor som erstatningene. Det er jonoe som man bör bekjempe, og etter hvert som man utvider dette,så synes det å vokse, mens man skulle tro at det burde gå ned.

Jeg mener at spörsmålet om franchise er av den störste betydningi assuransen, og jeg mener på den annen side at der böre være noeansvar hvor der er grov culpa.

Men når man diskuter ansvar, så må man jo ikke glemme, at meste-parten av de som gjör seg skyldige i culpa, det er underordnedesom ingen tenker å gjöre ansvarlig for skaden. De som skal betaleskaden, hvis de ikke dekker seg ved forsikring, det er jo store virk-somheter, industriselskaper og liknende, og når man snakker ompreventive hensyn ved biler, så er det jo i de fleste tilfelle kanskjeat ikke bilen kjöres av den som eier bilen, så at chauffören i mangetilfelle har ingen risiko for å få noen uleilighet ved å få en erstat-ningsplikt.

Jeg tror at det er rigtig at man arbeider med disse spörsmål sånsom professor Strahl, men jeg tror også at det er meget vigtig at mantar stykkevise reformer, både i erstatningsretten og at forsikrings-selskapene finner praktiske formål som ble nevnt av direktör Hagan,it man f. eks. til brannforsikring kan knytte andre forsikringer,

således man gjör dem mere til en omnibus-polise for eiendommer,og ikke spesialisere det på så forskjellig mate. Og jeg tror at hvisman på den mate kan stykkevis marsjere framover, så vil svelgetmellom de som vil forsere saken, og de som tror at man ikke kangjöre noe större bli mindre og mindre, og da kan man etter hvertfinne fram til regler. Det et utopisk, og jeg er her enig med denforegående taler, professor Borum, at man tror at man kan lave enny erstatningsrett som skal kunne löse spörsmålet. Det vil vise segså at der kommer så mange hensyn inn, at man kan komme til ganskeannet resultat enn de som har satt papirmöllen i bevegelse. Der erså mange hensyn som griper inn her hvis man först tar spörsmåleneopp, at det er meget risikabelt, når man ser hvilke sidehensyn dergjör seg gjeldende i det offentlig liv, både i regjering og i parlamen-terne, så jeg tror at den forsiktige linje, som forsikringsselskapernesrepresentanter her i debatten har pekt på, i virkeligheten er den somförer hurtigst og lengst frem til et godt resultat.

Ombudsman KNUT NORSTRÖM (Stockholm): Man kunde för någotår sedan här i stan i bussar och spårvagnar läsa ett anslag »Hjälposs att kapa topparna». Jag tror att man kan säga att det anslagetnågotsånär täcker en av de ledande tankarna i det förslag, som härföreligger. Med andra ord: målet för den här skisserade skadestånds-rätten är icke att lämna en skadad person gottgörelse för den lidnaskadan, utan målet har satts betydligt lägre. Man nöjer sig med att

60 KNUT NORSTRÖM.

mellan samtliga skadade fördela ett tillgängligt belopp efter vissaschablonmässiga regler, med klar insikt om att icke någon får fullgottgörelse för sin skada.

Kan man godtaga en på detta sätt förenklad, man kan också sägaförsämrad skadeståndsrätt? Jag skulle vilja svara med att åberopaett uttalande av framlidne professor Thyrén i en hälsning till de ny-inskrivna studenterna. Talet rörde sig hela tiden om ett för svensktspråk unikt ord, ordet lagom. Professor Thyrén förordade ett lagompå alla områden, med ett viktigt undantag, nämligen för moralensoch rättens område, där man icke borde gå en medelväg. Jag troratt professor Thyréns uppfattning äger giltighet ännu i dag, ocksåpå skadeståndsrättens område.

Begreppet skadestånd för personskada begagnas inom den nuva-rande skadeståndsrätten för att beteckna en gottgörelse, som står irelation till den lidna skadan eller förlusten. I förslaget har be-greppet skadestånd däremot en helt annan innebörd och betecknardär helt enkelt ett belopp, som utgår enligt vissa i lag fastställdanormer utan någon egentlig hänsyn till vilken skada vederbörandefaktiskt lidit. Det kan sättas ifråga, om det inte skulle bli klarare omman begagnade ett annat ord än skadestånd för ett på detta sättgenom lagstadgande schablonmässigt tillyxat belopp.

Referenten förordar, att skadeståndsrätten åtminstone vad gällerpersonskada skall utbytas mot en socialrätt. Detta förslag synes byggapå den uppfattningen, att det skulle föreligga en motsättning mellanå ena sidan socialrätten och å andra sidan skadeståndsrätten. Jagkan inte se att det i praktiken verkligen existerar ett sådant motsats-förhållande. Medan referenten ställer frågan om antingen skadestånds-rätt eller socialrätt, synes det mig riktigare att såsom hittills låtaskadeståndsrätten och socialrätten vardera fylla sin uppgift. Skade-ståndsrätten ser till, att den som genom annans vållande eller sär-skilt riskfyllda verksamhet blivit skadad eller fått sina tillhörig-heter förstörda skall få gottgörelse för den lidna skadan. Socialrättenhar till uppgift att se till, att varje medborgare skall vara tillförsäkradvad som behövs för hans uppehälle. De båda uppgifterna är så olika,att jag inte kan se att en sammanjämkning eller sammansmältningskulle kunna vara försvarlig.

Förslaget att beskära rätten till skadestånd vid personskada kaninte motiveras med en ändrad rättsuppfattning. Min verksamhet inomtrafikförsäkringen och ansvarighetsförsäkringen har givit mig stän-diga bevis för att det finns en djupt rotad uppfattning om att vidskada på person ersättningen skall bestämmas efter den förloradearbetsförtjänsten — därjämte skall utgå ersättning för utståndet per-sonligt lidande. Ett förslag att beskära rätten till skadestånd kommeratt av gemene man betraktas med stor misstro och säkert möta ettavsevärt motstånd.

Förslaget kan säkerligen icke motiveras med att det skulle varaförenat med alltför stora praktiska svårigheter att bestämma skade-ståndet vid personskada efter de nu gällande rättsreglerna. Det är


tillräckligt att erinra om att av trafikförsäkringens 100,000 skadefalloch ansvarighetsförsäkringens cirka 25,000 skadefall om året endastett mycket ringa antal, kanske ett 100-tal, ger anledning till rättsligtvist om storleken av det skäliga skadeståndet.

Såsom motiv för förslaget har åberopats att man önskar en enhetlignordisk skadeståndsrätt. Den enhetligheten är naturligtvis önskvärd,men för att uppnå den kan det knappast vara erforderligt alt mankränker den av allmän rättsuppfattning uppburna principen, att ska-deståndet vid personskada skall motsvara den lidna skadan. Förövrigt torde det icke vara möjligt att lagstifta fram en enhetlig rätts-uppfattning, om motsättningarna mellan de olika ländernas rättsupp-fattning skulle visa sig vara väsentliga.

Det kan vara viktigt att göra klart för sig, vad som skulle kommaatt utgå i ersättning om det här skisserade förslaget hade varit genom-fört i dag. Det säges visserligen inte efter vilka normer man hartänkt sig att ersättningen skulle bestämmas, men man kan i alla fallfå en viss ledning av olika uttalanden i förslaget. Man kan säkertsäga, att det aldrig har varit fråga om att fastställa dessa normerhögre än vad som utgår i ersättning vid olycksfall i arbete. Det voreju också ganska orimligt om ersättningen till den som skadats vidolycksfall i arbete skulle vara lägre än ersättningen till den som ska-dats utanför arbetet.

Jag får nöja mig med att i hast skissera tre konkreta exempel. Fördet första: om vi har att bestämma ersättning för förlorad arbets-förtjänst efter olycksfallsförsäkringslagen, så kan den utgå högstmed 15: 50 om dagen. Detta skulle betyda, att en väl avlönad grov-arbetare som arbetar på ackord, till exempel en grovarbetare anställdvid tunnelbanebygget i Stockholm, som har 40 kronor om dagen, skullefå en ersättning med obetydligt mer än en tredjedel av sin dagsin-komst. Ett annat exempel: en äldre person som redan lämnat för-värvsarbetet och således inte kunde göra anspråk på att få ersätt-ning för förlorad arbetsförtjänst, skulle få ersättning för sjukvårds-kostnader men ingenting därutöver, icke ens om han drabbats av ensvår skada som haft till följd en långvarig sjukdom. Ett tredje exem-pel: en ung arbetsför änka i åldern 20—25 år, som haft förvärvs-arbete under äktenskapet, skulle vid mannens död, även om äkten-skapet varit barnlöst, utfå en livränta med 2,400 kronor om året,vilket efter en räntefot av 2.5 procent motsvarar ett belopp av cirka52,000 kronor. I dessa fall skulle en beräkning av ersättningen enligtförslagets grunder ge mycket otillfredsställande resultat. Och exemp-len kan mångfaldigas. En schablonmässig beräkning av ersättningenkunde ha godtagits som en nödfallsutväg om schablonen varit be-tingad av praktiska hänsyn. Emellertid måste man vid bestämmandeav ersättning för personskada ta hänsyn till så många olika ochskiftande faktorer, att ett schablonmässigt behandlingssätt aldrig kom-me att lämna annat än mycket slumpartade resultat.

Det finnes enligt min mening icke något behov av en så genom-gripande reformering av skadeståndsrätten som här har föreslagits.

62 KNUT NORSTRÖM.

Däremot vill jag gärna medge, att det finns behov av en hel delpartiella reformer. Bland dem som främst kommer ifråga är natur-ligtvis, som sagts från annat håll, en höjning av trafikförsäkringensansvarighetssummor, så att de kommer i nivå med nuvarande änd-rade penningvärde. Det är ett gemensamt intresse för den skadadeoch för motorfordonsägaren/motorfordonsföraren att försäkringenpraktiskt taget alltid täcker skadeståndsansvaret.

En annan fråga gäller jämkning av skadeståndet när någon annantrafikant än motorfordonsföraren gjort sig skyldig till ett enkeltvållande. Det är nog så att det ibland kan leda till ganska otillfredsstäl-lande resultat om man skulle värdera den gåendes eller cyklistens vål-lande på samma sätt som en motsvarande ovarsamhet från bilförarenssida. Och det torde väl heller knappast ske i praxis. Jag tror förmin del att det icke skulle vara farligt att tillämpa det schweiziskasystemet, enligt vilket domaren har rätt att efter värdering av alla om-ständigheter avgöra om och i vilken mån jämkning bör ske vid en-kelt vållande.

En tredje fråga gäller regressrätten vid trafikförsäkring. Det kanvara betänkligt ur preventionshänsyn att minska på regressrättenfrån vad som nu gäller, men det vore ett önskemål att alla regress-frågor avgjordes av domstol i samband med åklagarmålet om trafik-skada — med frihet för domstolen att säga om den onyktre ellergrovt vållande bilisten skulle helt eller delvis ersätta vad som harbetalats ut av trafikförsäkringen.

Förslaget innebär, att även den som själv varit vållande till sinskada skall få ersättning efter de fasta normerna, såvida han ickegjort sig skyldig till grov vårdslöshet. Låt oss ta det fallet att denskadade medverkat till olycksfallet genom sin egen onykterhet. Det ärett ganska vanligt fall. Det är svårt för rättsuppfattningen, skullejag tro, att acceptera, att en onykter i en sådan situation lika väl skul-le få ersättning enligt de vanliga normerna. Jag kan bara erinra omatt den allmänna rättsuppfattningen har svårt att godtaga domstolar-nas praxis att den som medföljer en onykter bilist likväl skall fååtnjuta skadestånd av trafikförsäkringen.

Till sist skall jag ge en kort sammanfattning av vad jag här haranfört. För det första: den principiella olikheten mellan socialrät-tens och skadeståndsrättens uppgifter utgör hinder för en utvidg-ning av socialrätten på skadeståndsrättens bekostnad;

för det andra: det innebär icke någon fördel för de skadade atti enlighet med förslaget få ersättningsbeloppen knutna till vissa be-stämda normer, som endast ge dem en bråkdel av den lidna förlusten.En sådan schablonmässig beräkning av skadeersättningen medför juockså, att ersättning inte kan komma att utgå för ideell skada. Denskadade får således köpa likheten i skadeersättning till priset avförlusten av bland annat rätten till ersättning för sveda och värksamt för framtida men och lyte;

för det tredje: den enligt förslaget normerade ersättningen förut-sätter att en anställd icke får göra något ytterligare krav på skade-


stånd mot arbetsgivare, som varit vållande till hans skada — någotsom innebär en betydlig försämring för den som skadats genom ar-betsgivarens eller arbetsledningens försummelse;

för det fjärde: den som vill uppnå att den skadade skall ha möjlig-het att få ut skadeståndet — då beräknat efter gällande rättsregler —kan bäst verka för detta mål genom att bygga ut trafikförsäkringenoch ansvarighetsförsäkringen. Och därvid kommer då främst ifrågaföljande reformförslag: höjning av trafikförsäkringens ansvarighets-summor, viss begränsning av jämkningen vid trafikolycka, där annantrafikant än motorfordonsförare gjort sig skyldig till allenast enkeltvållande, utvidgning av kretsen av dem som kan få skadestånd förmistad försörjare, nya regler för regressrätt vid trafikförsäkring samten bestämmelse om att regressfrågan skall avgöras av domstol i sam-band med åklagarmålet.

Man kommer så till frågan: vilket kommer att ge mest åt den ska-dade i ersättning — den skisserade skadeståndsrätten enligt professorStrahls förslag eller skadestånd efter nuvarande rättsregler? Mankan säga, att den skisserade skadeståndsrätten kommer att för ettmycket stort antal skadade innebära en betydligt lägre ersättningän som utgår enligt nuvarande rättsregler. Den kommer att innebäraen höjning av ersättningen till en mycket liten grupp. I stort setttorde man kunna karakterisera den gruppen på så sätt, att de sommöjligen kan få litet mer är de som skadats utom arbete — på annatsätt än genom trafikolycka — under sådana omständigheter, att deenligt nuvarande regler skulle få en tredjedels skadestånd ellermindre. Det är denna lilla grupp som skulle kunna få något mer.

Reformförslagen som jag här har framfört skulle icke medföramindre skadestånd för någon enda av de skadade, men däremotbetydligt större säkerhet för många av de skadade. Dessutom skullemin reformlinje icke behöva medföra någon inskränkning i denrätt att vända sig mot arbetsgivaren, som man nu har, när arbets-givaren varit vållande till skadan.

Jag skulle till sist vilja säga, att det är en fascinerande uppgift fören försäkringsman att ta itu med dessa frågor och söka medverka tillatt den skadade, som är berättigad till skadestånd, också alltid hargaranti för att han kan få ut sitt skadestånd. Men från försäkrings-håll kan man icke underlåta att fästa uppmärksamheten på, att omman skall tillskapa en sådan försäkringsform skall den lämna denskadade en ersättning, som både ifråga om ersättning för förloradarbetsförtjänst och ifråga om ersättning för ideell skada väl anslutersig till den rådande rättsuppfattningen.

Professor LARS ERIK TAXELL (Åbo): Herr ordförande, mitt herr-skap. Finland har inte varit med i det förberedande arbete, sominom samnordisk ram utförts i syfte att förnya skadeståndslagstift-ningen. Det har ingalunda berott därpå, att vi skulle avvisa tankenpå en sådan förnyelse. Tvärtom kan man säga, att reformer inom

64 LARS ERIK TAXELL.

skadeståndsrätten förefalla att vara minst lika påkallade i Finlandsom i de övriga nordiska länderna.

Med intresse har man tagit del av professor Strahls ingående ut-redning. Sett ur vår synpunkt förefaller det naturligt att förklaraanslutning till många av de tankar, som professor Strahl framfört.Vill man komma med en väsentlig kritik, riktas den främst mot pla-nen på en obligatorisk folkförsäkring. I diskussionen ha vägandemotargument framförts, jag vill inte lägga sten på bördan. För mindel vill jag blott understryka de allmänna synpunkter, som framför-des av korreferenten. Det synes mig att en lagstiftning om allmänfolkförsäkring kunde vara ägnad att i det allmänna medvetandetsudda ut gränserna mellan rätt och orätt. Vi jurister få inte ge stödåt planer, som gå i den riktningen.

Det stora problem, som vi här ställts inför, gäller förhållandet mel-lan försäkrings- och skadeståndsreglerna. Man får inte se problemetså, att man ställer alternativen försäkring eller skadestånd. Måletmåste vara att sammanföra försäkrings- och skadeståndsreglerna tillen större helhet; både ur skadeståndsrätten och ur försäkringsrättenbör man ta ut allt det värdefulla som finns där. Vi diskutera intenu dessa problem för att kasta skadeståndsrätten överbord.

Förhållandet mellan skadestånds- och försäkringsreglerna kan be-dömas ur många olika synvinklar; för min del ville jag — utan attvara i tillfälle att anföra någon vidlyftig motivering — skissera pro-blemets huvudlinjer på följande sätt: Försäkringen bör vara det pri-mära. I den mån en inträffad skada täckes av en försäkring bör denskadelidande ha ett krav endast mot försäkringsgivaren. Det hela ären uppgörelse mellan den skadelidande och försäkringsbolaget. Densom orsakat skadan står tillsvidare på sidan. Ersättningssynpunkten(gottgörelsen) är den avgörande, att ge ersättning för uppkommenskada är ju försäkringsavtalets primära syfte. Den tredje parten —den skadeorsakande — kommer in först i ett senare skede, d. v. s.när det blir fråga om försäkringsbolagets regressrätt eller den skade-lidandes anspråk på ersättning för den del av skadan, som inte täc-kes av försäkringen.

Om försäkringsgivarens regressrätt mot den som orsakat skadankan man säga, att den nu gällande ordningen ur många synpunkterär mindre tillfredsställande. Det omdömet träffar åtminstone FALg 25 i den utformning lagrummet givits i Sverige och Finland. Kriti-ken kan främst riktas mot tre punkter.

För det första kan det inte vara rationellt att som princip fastslåatt försäkringsbolaget inträder i den skadelidandes rätt mot den ska-deorsakande. Den invändningen är naturlig när man beaktar att detär ersättningssynpunkten som är den dominerande då det gäller denskadelidandes krav, medan preventionshänsynen bli de primära vidutformningen av regressansvaret. Dessa två olika syften måste av na-turliga skäl observeras redan vid lagreglernas utformning.

För det andra kan det sägas, att FAL § 25 är ensidig såtillvida attden fäster avseende blott vid culpa och vissa andra omständigheter.


Det är inte riktigt att begränsa bedömningen till dessa faktorer, manbör, såsom professor Strahl också har framhållit, ta hänsyn till endel andra omständigheter, bl. a. till den skadeorsakandes förmögen-hetsförhållanden. Och ett skadeorsakande, som har sin grund i till-fälliga omständigheter, borde i allmänhet inte betinga regressansvar.De ur preventionssynpunkt viktigaste fallen äro de då skadan till-fogats i utövandet av företagsverksamhet av något slag och skadanframstår som en naturlig följd av en sådan verksamhet. I sådana fallär ett regressansvar naturligt, hotet att åvälvas regressansvar förmårutövaren av verksamheten — vilken inte behöver vara farlig — attvidtaga erforderliga och skäliga förebyggande åtgärder. Ha sådanavidtagits, men skada likväl uppkommit, borde regress i allmänhetvara utesluten — också i sådana fall då enligt nu gällande rätt striktansvar inträder och regress således kan ifrågakomma.

För det tredje är principen om allt eller intet misslyckad. En re-gel om partiell regress borde därför införas. Endast en sådan gördet möjligt att ta hänsyn till alla de skiftande faktorer, som kunnaeller böra inverka på bedömningen av försäkringsgivarens anspråkmot den som orsakat skadan.

En fråga som förblir öppen är om försäkringsbolagen komma attutöva sin regressrätt i sådan omfattning att preventionshänsynen blitillgodosedda. Man måste förutsätta att de i allmänhet skola göra det,konkurrenshänsyn kunna dock leda till en alltför stor återhållsamhet.En möjlighet vore att försäkringsbolagen genom överenskommelsenärmare skulle precisera när regresstalan skall väckas och förbindasig att följa dessa regler.

Några ord må också sägas om den skadelidandes krav mot denskadeorsakande. För sådana fall då försäkringen icke till fullo täckerskadan har den tanken framförts — av professor Palmgren — att densom inte försäkrat sin egendom till fulla värdet själv får stå för dendel av skadan som ej ersattes av försäkringsgivaren. Det kan varabestickande att följa den tankegången. Jag tror likväl att tiden inteännu är mogen för denna linje och att man därför inte heller börlagfästa den. Möjligen kommer tanken att tränga igenom under ut-vecklingens gång. Men det är skäl att ännu vänta. Ser man t. ex. påbeloppen av de brandförsäkringar, som för närvarande gälla i Fin-land, kan man konstatera att egendomen i ett stort antal fall är un-derförsäkrad, försäkringsbeloppen ha inte höjts i takt med inflatio-nen. Man frågar sig om det i sådana fall är riktigt att anse att denskadelidande bör nöja sig med försäkringsbeloppet. Skall man hindrahonom att framställa anspråk mot en skadeorsakande, som har möj-ligheter att betala? Man kan enligt min tanke gå en medelväg mellanreferentens och professor Palmgrens uppfattningar. I de fall då frågaär om självförsäkring — t. ex. staten bär självrisk — bör den skade-orsakande inte komma i en sämre ställning än om försäkring hadetecknats. Denna synpunkt, som professor Strahl framhållit, är riktig.Jag ville gå längre och säga: om det vid bedömningen av förhållan-dena i det enskilda fallet framstår som rationellt, naturligt och all-

5—517260.

66 LARS ERIK TAXELL.

mänt att försäkring tecknas i liknande fall och till fullt belopp, börden skadeorsakande inte åvälvas en tyngre ersättningsskyldighet änden som skulle ha drabbat honom om betalningsanspråket hade fram-ställts i regressväg av försäkringsbolaget.

Den diskussion som förts här kunde ge anledning till många kon-klusioner av mera allmän innebörd. Endast ett par må antydas. Ensamnordisk lagstiftning inom detta område förefaller önskvärd åt-minstone med tanke på en mera avlägsen framtid. Vid utarbetandetav en sådan måste man beakta att den verklighet det här är frågaom är rik och mycket skiftande. Man kan inte komma till rätta medstela och schematiska regler tillämpliga på alla förekommande fall.Dels måste man utarbeta speciallagar för särskilda områden, t. ex.för biltrafiken. Dels måste de regler, som skola ingå i en allmän ska-deståndslag, bli tillräckligt smidiga och elastiska. Vi äro inte bort-skämda med fasta regler när det gäller skadeståndsrätten. De invänd-ningar, som man kan göra t. ex. mot de moderna standardreglerna,behöva knappast tagas på allvar i det här sammanhanget. Då vi hit-tills i allmänhet klarat oss utan fasta lagregler, böra vi också fram-deles kunna nå tillräcklig stadga i rättstillämpningen med hjälp avlagregler som ge domaren vidsträckt prövningsrätt när det gäller attavgöra om skadestånd skall utgå och fastställa till vilket belopp er-sättning skall ges. Lagstiftaren har skäl att besinna den gamla regeln:en god domare är bättre än en god lag.

Professor HENRY USSING (København) : Hr. formand, mine damerog herrer. Jeg havde ikke forberedt mig på at tage ordet ved dennelejlighed, hvor jo så mange fortræffelige jurister har taget ordet, mennogle af de bemærkninger, der er kommet frem, og opfordringer fraflere sider gør, at jeg dog føler trang til at sige enkelte ting. Jegtakker først professor Strahl for hans overordentlige klart gennem-tænkte indledning og for den afhandling, han har givet os, men tak-ker også for de mange tankevækkende og interessante bidrag tildiskussionen, der er kommet fra forskellige sider.

Et af de punkter, der har voldt særligt anstød, er vel indlederenstanke om en almindelig, tvungen ulykkesforsikring, ordnet som ensocialforsikring, der i det væsentlige skulle gøre erstatningsansvaretfor personskade overflødigt. Af indlæggene fra forskellig side fårjeg dog det indtryk, at talerne i nogen grad har forset sig både påtankerne i indlederens foredrag og på de tanker, som er fremsat ide tre nordiske betænkninger, der også har været nævnt. ProfessorStrahl har indlagt sig stor fortjeneste ved at tænke disse problemerigennem mere indgående, end nogen af os andre havde gjort det,og vi har været overordentlige taknemmelige for på hans initiativat tænke disse problemer igennem så langt, som vi kunne. Vi harment, at vi måtte overveje den eventualitet, at en sådan forsikringblev indført, og at vi burde tage stilling til, om indførelsen derafikke skabte mulighed for og grund til at lade det væsentlige af er-statningen for personskade falde bort. Men forudsætningen derfor


skulle være, at der blev gennemført en forsikring, der gav en erstat-ning, som i det væsentlige var tilfredsstillende for det store flertalaf befolkningen, hele den jævne arbejderstand. Kun hvis man nårtil en socialforsikring af dette format, opstår problemet, om det ikkevil være rimeligt at afskaffe erstatningen for økonomisk personskadei det va3sentlige.

Dette problem har vi drøftet lidt i vore foreløbige betænkninger,men vi har ikke taget endelig stilling til det. Jeg har bl. a. antydet,at det må overvejes nærmere, hvad præventionshensynet kræver, ogat dette må drøftes også med strafferetskyndige.

Vi var klare over, at det ville være betænkeligt at skride til en ud-videlse af området for de strafferetlige sanktioner for at opnå denfornødne prævention. Derfor stod der et problem tilbage. Således varstillingen, da vi skrev vore betænkninger. Men siden vi først komind på disse tanker, har den økonomiske udvikling vendt sig i enugunstigere retning. I alt fald i Danmark og Norge, og antagelig i allenordiske lande undtagen måske i Sverige, kan det betragtes som sik-kert, at vi ikke får en sådan socialforsikring gennemført foreløbig.Derfor er det lidt urimeligt at spilde kræfterne på en diskussion omfølgerne af en slig socialforsikring.

Om den bør søges gennemført eller ej, er et spørgsmål, der ikkeer overvejende juridisk, og det har vi aldrig tænkt på at tage stil-ling til. Vi har blot fremhævet, hvilke synspunkter der fra juridiskside ville få betydning, når spørgsmålet skulle løses. Og for det til-fælde at man delte den opfattelse, som vi har været tilbøjelige til atnære, at man kunne afskaffe erstatning for personskade i vidt om-fang, har vi fremhævet, at det var en ting, der også var værd at tagei betragtning, når man skulle overveje spørgsmål om reform af so-cialforsikringen og andre forsikringsordninger for personskade.

Som sagt, foreløbig er en så vidtgående plan upraktisk, i alt faldi de fleste af de nordiske lande, og derfor reduceres problemet forpersonskade foreløbig til et lignende problem, som det vi mødermed hensyn til andre skader. Det er væsentlig spørgsmålet, om denforsikring, der eksisterer nu eller senere bliver gennemført, ikke børbenyttes til en begrænsning af erstatningsansvaret. Dette problemopstår, selvom man ikke helt kan afskaffe erstatningsansvaret, og deter et problem, som efter min mening i høj grad fortjener under-søgelse. Vi mener, det i hovedsagen bør besvares bekræftende,

I anledning af enkelte bemærkninger, der er fremsat, må jeg til-føje, at jeg her helt igennem kun tænker på erstatningen for det øko-nomiske tab, der følger af personskade. Spørgsmålet, om der blivertale om en godtgørelse eller oprejsning for ideel skade, ligger heltuden for disse problemer, og — det er jeg altid gået ud fra — detspørgsmål må løses selvstændigt. I et vist omfang vil man sikkertopretholde en sådan adgang til oprejsning ved siden af erstatningenfor det økonomiske tab. Om denne oprejsning så nærmest skal følgeet dansk mønster, eller et norsk, eller om man finder en tredie løs-ning, tør jeg ikke sige nu. Om vi kan opnå nordisk enighed på det

68 HENRY USSING.

punkt, er også i høj grad tvivlsomt. Dette særlige problem har viforeløbig ikke taget stilling til.

Det gælder overhovedet de fleste problemer, at vi mere har skitse-ret problemerne og peget på dem, end ønsket at tage stilling til dem.Professor Strahl antydede selv, at han havde trukket linierne skarptop for at stille problemerne klart frem som grundlag for diskussion.Måske har han trukket linierne skarpere op, end han fuldt ud vil gåind for. I al fald er det givet, at jeg på adskillige punkter står meretøvende over for problemerne.

Når man ser således på personskadens muligheder nu, bliver, somsagt, forskellen mellem personskade og anden skade langt mindre.Med hensyn til tingsskade har jeg den opfattelse, at meningerne frade forskellige sider begynder at nærme sig til hinanden. Man må ef-terhånden fra forsikringsfolks og erstatningsfolks side i nogen gradkunne tale sig til rette om en ordning, hvorved man på bedst muligmåde skaffer dækning for skaderne og dog opretholder erstatning idet omfang, hvor det samfundsmæssigt har betydning, navnlig afhensyn til at inskærpe agtpågivenhed.

Fra mine synspunkter har det særlig interesseret mig at høre, atflere talere har været inde på tanken om en udvidet forsikringsdæk-ning for tingsskade. Det er jo en tanke, som jeg fremsatte for over ensnes år siden, men som indtil nu kun har vundet ringe tilslutning.Disse udtalelser bestyrker mig i troen på at man bør overveje, hvorlangt man kan nå frem ad denne vej. Jeg tror ikke, man kan nå sålangt frem, som enkelte antydede: at en „omnibuspolice" gav dæk-ning for tingsskade i almindelighed, men der er et problem her, sommå undersøges.

Hovedsagen er, at erstatningsrettens almindelige problemer ikkekan løses, uden at man overskuer erstatningsret og forsikringsret un-der et og søger at nå en samlet løsning, og i den henseende er deringen anden mulighed end at tage problemerne op og forsøge at løsedem. Lykkes det ikke at nå tilstrækkeligt sikre resultater, ja så er for-søget strandet. Men der er god grund til at gøre forsøget nu. Det varmed nogen sorg, jeg hørte de udtalelser, min kollega, professor Borumkom med. Det smertede mig, at han, som jo ikke er ukendt med nor-disk fælleslovarbeide, kunne udtale så stor skepsis og betænkelighedover for et lovarbejde på dette område. De grunde, som han anførte,har nu ikke virket synderlig afskrækkende eller overbevisende påmig. Når han særlig fremhævede, at dansk retspraksis endnu ikke erafklaret, og at dette skulle tyde på at tiden endnu ikke var inde tilen løsning, ja, så tror jeg, at man så nogenlunde kunne vende argu-mentet om. De punkter, hvor dansk retspraksis ikke er afklaret, ernemlig ialfald for en del punkter, hvor der ikke er ringeste tvivl om,at der er trang til en reform, og hvor denne reform næppe vil brydesig vej igennem praksis. Det er derfor nødvendigt at gribe ind adlovgivningsvejen for at nå til rimelige resultater. Når man tænker pået sådant spørgsmål, som det gamle spørgsmål om ansvar for farligbedrift, for at bruge et slagord, som måske ikke er helt retvisende,


er der ikke tvivl om, at vor højesteret har været meget ængsteligfor at indlade sig på denne bane. Men der er for mig heller ikketvivl om, at den, skal vi sige, majoritet i retten, der står på detnævnte standpunkt, ønsker, at en lovgivning skal klare spørgsmålet.De ønsker ikke, at retten skal blive uforandret på dette punkt, menmener domstolene ikke er i stand til med den nuværende lovgivningat komme videre, og at det må være lovgivningens sag at klare sagen.En del af dem mener måske også, at det er heldigst at gå frem medpartielle reformer, altså med særlige love for bestemte virksomheder.De er betænkelige ved en generel regel, som er vanskelig at formulere.Det er et spørgsmål, vi heller ikke har taget stilling til i vore be-tænkninger, om der kan formes en sådan almindelig regel. Jeg me-ner altså for det første, at der er stærke grunde for en lovreformpå disse områder. For det andet skulle netop nordiske forhandlinger,hvor erfaringer fra en række lande samles, og hvor standpunkterneer så pas forskellige, at vi kan vente at lære noget ved at drøfte sa-gerne med hinanden, give muligheder for på adskillige punkler atnå til så sikre resultater, at der kunne forelægges forslag, som kunnehave chance for at vinde almindelig tilslutning. Det er klart, at hvisvi ikke når til forslag, der vinder en aldeles overvejende tilslutning,kan vi ligeså godt opgive at stille forslagene.

Netop på grund af opgavens vanskelighed mener jeg i øvrigt, atdet er en fornuftig udvej, vi har peget på; at man skal begynde småtd. v. s. begynde med enkelte specielle områder, f. eks. først ogfremmest motorerstatningslovgivningen, og jeg er noget bedrøvetover, at min højtskattede ven, Dagfinn Dahl udtalte sig så skeptiskom fordelene for den almindelige undersøgelse ved at begynde delsmed dette lovspørgsmål dels med spørgsmålet om det offentliges er-statningsansvar. Det er dog givet, at enkelte af de problemer, somstår i centrum for diskussionen, kommer frem på en akut måde pådisse specielle områder, og hvis man tager en stilling der, så kanspørgsmålet dermed være klaret også for den videre undersøgelse.Kommer man f. eks. med Dagfinn Dahl til det resultat, at man børopretholde det personlige erstatningsansvar også på motorlovgiv-ningens område, er det givet, at så bliver det opretholdt over helelinien, og dermed har vi løst problemet for hovederstatningslovensvedkommende. Kommer man for motorkøretøjernes vedkommende tildet modsatte resultat, er det derimod endnu ikke helt klaret, hvadder sker, når vi kommer til den almindelige undersøgelse, men vi erkommet et stykke nærmere frem imod en løsning. På lignende mådeer forholdet med hensyn til visse problemer på det offentlige erstat-ningsretsområde, men det vil blive for langvarigt at komme indderpå. Jeg må derfor slutte, idet jeg endnu engang takker både ind-lederen og korreferenten og de andre talere.

Direktör TRYGVE LOVÉN (Stockholm) : Enligt det av referentenframkastade förslaget skulle regeln om full ersättning för person-skada, där den leder till högt skadestånd, icke längre upprätthållas

70 TRYGVE LOVEN.

utan man skulle i stället övergå till en olycksfallsförsäkring för helafolket. Referenten tillägger, att av psykologiska skäl bör denna nåupp till den nuvarande olycksfallsförsäkringens jämförelsevis höganivå. Till av referenten härför åberopade psykologiska skäl skulle jagvilja foga rättviseskäl. Det kan nämligen knappast anses rimligt attbjuda den, vars ersättningsrätt bygger på någons faktiska vållande, enmindre ersättning, då man nu berövar honom skadeståndsrätten, änden erhåller, vars ersättning bygger på ett allenast fingerat vållande.

Beträffande den skadeståndsrättsliga innebörden av detta förslag iövrigt skall jag inte ingå härpå. Jag skall i stället med några ordberöra de ekonomiska konsekvenserna av förslaget. Det synes mignämligen som om referenten i icke ringa grad underskattat dessaoch han tyckes nu efterlysa en utredning angående kostnaderna. Förbelysande härav ber jag att få nämna, att vid fullständig invaliditetlivräntans kapitalvärde efter 3 4 räntefot kan redan nu, låt vara iextrema fall, komma att uppgå till över 185 000 kronor. Därest social-vårdskommitténs inom kort väntade förslag till ny olycksfallsförsäk-ringslag, sannolikt innebärande en höjning av maximiarbetsför-tjänsten, antages, kommer detta belopp att betydligt överstiga 200 000kronor. Beträffande efterlevandelivräntor vill jag nämna, att en liv-ränta till en änka med tre minderåriga barn för närvarande kan mot-svaras av ett kapitalbelopp av över 80 000 kronor, vilket kommeratt stiga till över 100 000 kronor, därest nyssnämnda förslag blir an-taget.

Att de sammanlagda kostnaderna för genomförandet av en sådanförsäkring komma att stiga till utomordentligt betydande belopp tor-de vara självfallet. Ett överslag ger vid handen, att dessa exklusiveden nuvarande obligatoriska olycksfallsförsäkringens 120 millionerkronor komma att uppgå till närmare 300 millioner kronor om året;då den nya lagen kommer, till betydligt mera. Med tanke härpåoch med hänsyn särskilt till den utomordentligt omfattande admi-nistrativa apparat, som måste upprättas för att genomföra en dylikförsäkring, frågar man sig, om målet verkligen står i proportion tillmedlen.

Härtill kommer en del synpunkter av mer socialpolitisk karaktär.Den av referenten föreslagna försäkringen är ju i första hand av-sedd att skydda dem, som till följd av annans vållande skadats. Avpraktiska skäl har referenten emellertid sett sig nödsakad att föreslåen utsträckning av försäkringen att omfatta även andra olycksfalls-skadade, d. v. s. sådana, som praktiskt taget själva vållat skadan.Det förhåller sig nämligen så, enligt vad omfattande utredningargivit vid handen, att 75 c/c av alla olycksfall förorsakats av den ska-dades egen oförsiktighet. Med tanke härpå och då vi helt nyligenav ekonomiska skäl ansetts böra på obestämd framtid uppskjuta ge-nomförandet av en så pass anspråkslös allmän sjukförsäkring somden av riksdagen i princip antagna med sina 3: 50 om dagen, synesdet mig ganska orimligt att nu tvångsvis genomföra en hela folketomfattande olycksfallsförsäkring med den nu gällande olycksfallsför-


säkringslagens höga ersättningar. Det bör ihågkommas, att icke ensden nu i princip antagna allmänna sjukförsäkringen kommer attmedföra livränta vid invaliditet till följd av sjukdom. Det är ju isjälva verket redan nu föga tilltalande, att person, som genom egenvårdslöshet åsamkat sig invaliditet genom olycksfall, skall erhållaen ersättning, som i varje fall vid de högre invaliditeterna lämnarhonom praktiskt taget full kompensation genom en livränta upp tillca 8 400 kronor om året, medan den kroniskt sjuke får nöja sig medfolkpensioneringens anspråkslösa och därjämte i motsats till olycks-fallslivräntan inkomstprövade livränta av högst 1 850 kronor. Vadåter beträffar änkor efter dem, som avlidit till följd av sjukdom, såstår för dessa som bekant intet till förfogande.

Må vara att den arbetsgivarna ålagda försäkringen för olycksfalli arbete ger dessa förhållandevis höga ersättningar — bakom dennaförsäkring ligger ju dock ett arbetsgivarens fingerade vållande — såfinns det väl som sagt knappast anledning1 att för lösande av dessaundantagsfall, som skadeståndsärendena dock utgör, införa en helafolket omfattande och till sina ekonomiska konsekvenser så bety-dande försäkring för olycksfall, då vad denna befolkning för närva-rande framför allt är i behov av på socialförsäkringens område ären effektiv sjukförsäkring. Innan denna fråga tillfredsställande ord-nats, får skadeståndsproblemet lösas på annat sätt.

Advokaten ARVID RUDLING (Stockholm): Herr ordförande, minadamer och herrar! Jag har ungefär tjugoårig erfarenhet som advokathos fackföreningar i mål om skadestånd för olycksfall i arbete. Förstkan man ju säga, att naturligtvis ingen har något emot social trygg-het och en bättre socialförsäkring, men de ganska avlägsna förhopp-ningarna därom kan inte döva betänkligheterna mot den konfiske-ring av den skadades rätt, som här är föreslagen och inte heller emotden sämre prevention, som uppstår då de skadevållande skall attacke-ras allenast regressvis. Jag tror inte heller, vilket Norström och Hem-berg framhöll, att det finns något politiskt gehör för att konfiskeradenna rätt. Det sista riksdagen sagt var 1946, att man skulle utvidgaskadeståndsrätten närmast efter dem som dött genom olycksfall.

Ända tills Hemberg och Norström talade här förvånade jag migöver, att detta sammanträde så tåligt lyssnade på den ganska flag-ranta konfiskering av en laglig rätt, som vederbörande hade. Uttryc-ket konfiskering är inte mitt utan det är den halvofficiella tidskrif-ten Arbetarskyddet, som i en kritisk artikel använt uttrycket. Minförvåning beror därpå, att såvitt jag kan finna de skäl, som Strahlåberopar för att beröva de skadeståndsberättigade deras hittillsva-rande rätt är så pass allmänna, att de med samma fog kunde tilläm-pas på en konfiskering av äganderätten. Hemberg har redan påpekat,att vad man här säger om att den allmänna rättsuppfattningen änd-rar sig med ändringar i lagstiftningen och att det inte är viktigt, attden skadade bibehålls vid sin inkomst, det är ju samma sak som

72 ARVID RUDLING.

man kan säga på motsvarande sätt om den som har en förmögenhet avannat slag än sin arbetskraft.

Sedan kommer subtilitetsargumentet att det är ett oting' att denskadelidandes rätt till ersättning skall vara beroende av juridiskasubtiliteter. Man skulle då avskaffa subtiliteterna genom att avskaffarätten till skadeståndet, och samma argument kan ju tillämpas påäganderätten, som ju ofta beror på subtiliteter, tolkning av testa-menten och annat. Men när man nu ersätter skadeståndsreglerna medförsäkringsregler så blir de inte lättare att tolka, utan man har iförsäkringsrådet, som är högsta instans, enbart i försäkringsärendenom olycksfall i arbete ungefär 5 000 besvärsmål om året, som visaratt försäkringsregler kan vara lika besvärliga att tolka som skade-ståndsregler, och jag instämmer med Norström att skadeståndsreg-lerna inte alls är så besvärliga att tolka som det görs gällande.

Det tredje argumentet är det, att när inte alla kan få fullt så skallingen ha fullt och man har där åberopat att maximeringen av bil-försäkringen inte möjliggör högre livränta till en 25-åring än 2,800kronor, alltså inte stort mer än halva existensminimum, så att ve-derbörande ändå skulle ha sin ersättning från fattigvården. Nu på-pekar direktör Hemberg här att man kan tredubbla maximum med enhöjning av premierna med endast 6—7 procent och det visar väl kan-ske att Strahls påstående, att pengarna inte räcker inte alldeles hållerstreck.

För det fjärde så säges att man konfiskerar pengarna delvis föratt skapa en för arbetsgivare och bilägare mera skonsam regress-rätt, så att pengarna tas alltså inte för att ges till dem som förutskulle bli utan, utan de går till stor del att lindra bördan för deskadevållande.

Slutligen har Hemberg utvecklat att ersättningsbehovet är obero-ende av skadans uppkomst och direktör Lovén har påpekat de för-färligt stora olikheter i ersättning, som följer av det här förslaget,fast det ju är samma ersättningsbehov, vare sig man fått skadangenom sjukdom eller genom en yttre orsak.

Det jag har mest att invända mot Strahl är att han generaliserar,liksom tänker sig samma regler för skador när barn gör varandrailla och skador av storindustriell typ. Industritekniken och urbanise-ringen framkallar ett tvång, ett statistiskt förutsebart tvång att skadavarandra och skadeomfånget har därmed karaktären av en kostnad.Skadeståndsskyldigheten för sådana kollekt hr a företeelser som in-dustrien och transportväsendet o. d. måste därför behandlas på etthelt annat sätt — de kan differentieras på ett annat sätt. — Där ärdet fråga om en kostnad — medan det i barnexemplet mera är fråganom tillfälligheter — och det är genom att öka kravet på skäligakostnader för att förebygga olycksfallen som dessa kunna förebyggas.

Olycksfallen i arbete — som jag skulle tro här är den största fak-torn — uppgår årligen till cirka 700 i döda, cirka 4,000 invalidise-rade, varjämte cirka 300,000 skadas övergående. Man brukar säga,att landet förlorar 15 miljoner arbetsdagar, motsvarande 50,000 stan-


digt icke arbetsföra årsarbetare, alltså en förlorad lönesumma påmellan 250 och 500 miljoner kronor. Av den så beräknade skadanbelöper ungefär en tredjedel på dödsfallen, något mer än en tredje-del på invaliderna och den återstående tredjedelen på de 300,000övergående skadade. Man räknar skadan på ett nationalekonomisktsätt och tänker sig alla de följande år, som dödade och invaliderskulle ha kunnat arbeta om skadan ej inträffat.

Någon ordentlig statistik på hur vållandet till dessa svårare skadorfördelar sig mellan arbetare och företag finnes inte, men en stick-provsundersökning, som jag varit med om, skulle tyda på att döds-fallen kanske till 70 procent beror på företaget och invalidfallenkanske till 60 procent på företaget. Eftersom dessa båda gruppertillhopa medföra drygt två tredjedelar av hela den nämnda national-ekonomiska skadan, så skulle alltså en mycket ansenlig del av heladenna skada bero på arbetsgivarens åtgöranden.

Det är ytterst angeläget att varje verksamhet bär sina verkligakostnader och jag föreställer mig att denna synpunkt är ett väsent-ligt underlag för domstolarnas skadeståndspraxis.

Under kriget såg man exempel på företag, där man förgiftat denena efter den andra med koloxid och invalidiserat praktiskt tagethela arbetsstyrkan, och om företaget belastats med därav föranleddafantastiska kostnader för livräntor, så skulle sådana företag varafullkomligt oräntabla. Det är i hög grad påkallat att företagen be-lastas med sina verkliga kostnader i fråga om skada på arbetskraften.

Jag skulle tro att bilismen icke bär sina verkliga skadekostna-der, i varje fall inte nöjesbilismen. Det vore också där angeläget attskadans verkliga belopp tas ut på den verksamhet där den upp-kommer.

Och det är väl skadeståndsdomstolens uppgift just att säga vemsom var orsak och till vilket belopp han har framkallat skada ochalltså vilken den kostnad är, som han rätteligen bör belastas med?

I vid omfattning på särskilda områden har skadeståndstypen gjortsstrikt eller man har fört över bevisskyldigheten på företaget ochdärigenom liksom förvandlat skadeståndet i vid omfattning till enkalkylerbar kostnad.

Från min egen erfarenhet kan jag säga, att domstolsprejudikateni frågan om skadestånd för olycksfall i arbete har mycket stor norm-bildande betydelse på arbetsplatserna. Yrkesinspektörerna tar mycketnoggrant del av dem.

Arbetarskyddets bestämmelser säger endast, att man kräver vadsom ekonomiskt skäligen kan fordras. Det är en mycket svår ekono-misk skälighetsavvägning, där man praktiskt taget inte har någotannat auktoritativt organ än domstolarna. Där blir domstolarnasutformning av skadeståndsskyldigheten ett angivande av hur en om-tänksam och korrekt människa uppträder, vilken hänsyn han måstevisa och vilka kostnader han måste åsamka sig för att skydda sinamedmänniskor.

I fackföreningarnas kurser om arbetarskydd och dylikt brukar

74 ARVID RUDLING.

framhållas, att utredningen om skadeståndsrätten samtidigt blir enutredning om skadans mekanik och därmed också om hur likadanaskador i fortsättningen skall kunna förebyggas.

Det har väsentligen varit fackföreningarna, som på detta national-ekonomiskt betydelsefulla område har biträtt med utredningen omskadestånd vid olycksfall i arbete, ty fackföreningsmedlemmarna hai stadgarna tillförsäkrad rätt till rättshjälp på detta område. På såsätt har skadeståndsfunktionen i vid omfattning kommit att handhasav fackföreningarna. Ser man till Sovjetunionen så är där i ännuhögre grad på det viset att fackföreningarna handhar arbetarskydds-uppgifter. Jag tror att fackföreningarna, som står så nära produk-tionslivet och förhållandena på arbetsplatsen, kan vara ändamåls-enliga målsmän för den preventiva funktionen. Jag tror att det voremycket olyckligt om man genom skadeståndsrättens avskaffandeskulle slå sönder den här utvecklingen.

Jag tror att skadeståndsprejudikaten — åtminstone säger arbetarnadet — har en mycket stor moralisk inverkan på arbetsplatsen ochföljs ofta av en kraftig upprustning av arbetarskyddet där.

Jag vill således sluta med att säga, att det ena goda, socialförsäk-ringen, inte bör förskjuta det andra goda, skadeståndet. Man bör iöverensstämmelse därmed arbeta för att successivt minska margina-len mellan skadeståndet och den ersättning, som utgår på grund avförsäkring, särskilt beträffande olycksfall i arbete. Den marginalenhar redan undan för undan minskats.

Landsretssagfører TORBEN NELLEMANN (København): Hr. ordfører,højtærede forsamling. Det for mig mest lokkende i den højtæredereferents forslag, er den omstændighed, at man i stedet for en even-tuelt insolvent person stiller et solvent forsikringsselskab, således atden skadelidende virkelig kan oppebære den erstatning', som rettenmåtte tilkende ham på grundlag af praksis eller lov. I dag er, somnaturligt er, mest debatteret spørgsmålene om motorforsikring, for-sikring for arbejderes tilskadekomst på arbejdspladsen, ansvarsfor-sikring og brandforsikring. Det er de områder, hvor man kan få folkmed på at tegne policer, enten ad frivillighedens vej, brandforsik-ring, fordi det er i deres egen interesse, eller man betinger motor-kørsel af, at brugerne tegner den pågældende police og holder denvedlige. Men der er et stort område, som man ikke kan dække adforsikringsvejen, og vi kan jo håbe, at forarbejderne her fører til eninternordisk lov; det skulle vi vel alle hilse med den største glæde.Da må vi imidlertid behandle andre områder også. Jeg tænker heri første række på de skader, der tilføjes mer eller mindre forsætligt,og som regel forårsaget ved strafbare handlinger, der medfører bøde-straf. Som klassisk eksempel vil jeg nævne vold af en vis mellem-karakter. Her bliver skadelidende som regel meget dårligt stillet, ihvert fald i Danmark, men såvidt jeg ved, følger praksis i de andrenordiske lande den samme vej. Noget lignende gælder også m. h. t.erstatning ved injurier eller udløbere deraf. Jeg vil gerne have lov


at nævne et eksempel, som jeg har haft for mange år siden, og somjeg har beskæftiget mig med siden da.

Det drejede sig om en arbejder, som på arbejdspladsen udøvedevold mod sin forvalter. Sagen kom for retten, og manden blev idømten erstatning, idet forvalteren havde været arbejdsudygtig i en visperiode, og samtidigt idømtes manden, skadevolderen, som var deneneste skyldige — forvalteren var sagesløs — bøde. Det kan jo ogsågælde, at man ikke er sagesløs, i hvert fald ikke helt sagesløs, og atman får en brøkdels erstatning.

Men hvad gjorde manden her? Ja, han betalte naturligvis bøden,for ellers skulle den sones af, og så rent ud sagt blæste han erstat-ningen en lang marsch. Det kan man næsten gøre, når man er løn-arbejder i Danmark med de exekutionsregler, som vi har. En mand,der får sin lønning ugentlig, kan man sjældent erholde nogen erstat-ning hos.

Skal man ind på disse regler, som ikke kan inddækkes ad forsik-ringsvejen, mener jeg, at en nordisk lov må have et eller flere kapit-ler, der omhandler tilfælde, som det nævnte, og i hvert fald må mansørge for, at statens bødekrav går efter den skadelidendes krav. Omstatskassen får sin bøde eller ej, er jo mindre væsentligt — det erdet præventive, der skal virke i første række. Det helt rationelle erefter min mening, at man udsætter straffesagen, for at se om mandenbetaler erstatningen, og vi har forsåvidt en hjemmel i dansk straffe-lov, idet straffens størrelse skal udmåles efter, om gerningsmandenhar vilje til at genoprette den skade, han har forårsaget; jeg vedgodt, at det navnlig med domsmænd og namndemænd i Sverige vilvære vanskeligt at skaffe den samme retssammensætning, men deter jo dog kun tekniske vanskeligheder, og i politisager, som i Dan-mark behandles af en enkelt dommer, har jeg virkelig set en frem-ragende dommer prøve dette system, og jeg mener, at det er lov-medholdeligt at udsætte sagen, for at se hvorvidt erstatningen bliverbetalt, eller hvorvidt den skyldige bestræber sig for det, og' så udmålestraffen derefter. Når erstatningen er betalt, kan man overlade tilskadevolderen, hvorvidt han ønsker at betale bøden — ellers bliverhan sat ind til afsoning. Altså, enten må man betale begge dele, ellerogså må man sørge for, at skadevolderen bliver presset, således athan ikke er fuldstændig ligegyldig overfor erstatningen. Efter minmening er det et vigtigt punkt, som man skal tage med, og da detikke har været nævnt her tidligere i dag, har jeg bedt om at fåordet, for at gøre opmærksom på, at statens bødekrav må gå efterden skadelidendes krav, og mange gange bør man som nævnt gra-duere straffen, også hvorvidt det skal være bøde, eller det skal værefrihedsstraf, efter viljen og evnen og i det hele mandens indstilling,m. h. t. hans anger og hans vilje til at genoprette den skade, som hanmåske i hidsighed mer eller mindre forsætligt har forårsaget ellert. ex. ved injurier.

Forøvrigt vil jeg have lov til ganske kort til slut at sige, at dissebemærkninger, tror jeg, må gælde både personskade og tingsskade.

76 IVAR STRAHL.

Professor IVAR STRAHL: Det har i diskussionen här framkommitmånga värdefulla synpunkter. Att gå in på dem, den ena efter denandra, medger inte tiden. Jag får nöja mig med ett par korta re-flexioner.

Jag skulle först vilja understryka något som framfördes av drAstrup Hoel och som gäller hans inlägg men också flera andras,nämligen att enigheten om det väsentliga är större än det låter. Mångaav oss nalkas ungefär samma mål, men på litet olika vägar och mednågot olika terminologi. Skillnaden mellan ansvarsförsäkring ochskadeförsäkring behöver inte vara så stor. Och inte heller behöverdet vara så stor skillnad mellan vad som kallas obligatorisk och vadsom kallas icke-obligatorisk försäkring. Det kan ordnas på olika sätt,så att i realiteten, en realitet som föresvävar många av oss, det blirungefär detsamma. Man får inte låta formen ocli orden skymmaundan det i sak väsentliga.

Att de som har ungefär samma grundsyn dock inte är helt enigaär inte så märkvärdigt. Man kan inte gärna i det här ämnet och pådet här stadiet säga: så och så skall det vara, och vänta sig att manskall få allmän anslutning. Det måste få gå till så, att var och enlägger fram sina uppslag, att dessa diskuteras och att diskussionenpågår till dess därur till slut framkommer något värdefullt,

Jag skulle vidare gärna vilja säga några ord om tanken på enallmän olycksfallsförsäkring, eftersom den har tilldragit sig så stortintresse, låt vara kanske mest av det negativa slaget. Jag har klartför mig, ja det är uppenbart, att tanken möter praktiska vansklig-heter. Och dem bör man se i ögonen. Det är tacknämligt, att detdragits fram så många av dessa vanskligheter här, ty de bör själv-fallet inte negligeras utan noga beaktas.

Mitt intresse för tanken är på detta stadium, det måste jag er-känna, till stor del teoretiskt, nämligen på det viset att det före-faller mig, att man bör göra klart för sig att detta är den ytterstakonsekvensen av vissa synpunkter som förefaller i och för sig rik-tiga. Därmed är dock visst inte givet, att man kan och bör genom-föra dessa synpunkter i de yttersta konsekvenserna. Vi lever i envärld av ofullkomligheter, och det händer ju i alla sammanhang, attman får lov att resignera inför de praktiska förhållandena.

Jag vill inte närmare gå in på detta, men jag vill dock bestämtsäga ifrån, att åtskilliga utav de erinringar som här har kommit framfrån svenskt försäkringshåll är sådana att jag inte kan förstå att dekan vara berättigade. Endast ett par synpunkter vill jag beröra,inte för att bemöta någon viss person men för att belysa vissa för-hållanden som förefaller mig förtjäna någon ytterligare eftertanke.

Man säger, att den allmänna olycksfallsförsäkringen blir dyr. Detblir den nog. Men det låter som om man befarade att det skulletillkomma nya kostnader. I själva verket är det ju så, att varför manbefarar att det skall bli så dyrt är därför, att det faktiskt inträffarså många och så svåra skador. Dessa skador går, om det inte finnsförsäkring, ut antingen över de skadade eller över de skadestånds-


skyldiga. För de senare betyder försäkringen, att de får risken för-vandlad till en jämn kostnad. För de förra betyder tillkomsten avförsäkring, att de får ersättning. Det blir inte nya utgifter, annatän för administrationen. Men vi kanske får en allmän sjukförsäkring,till vilken administrationen i allt fall skulle kunna anslutas. Ochdet är stora utrednings- och processkostnader även med det nuva-rande systemet.

Jag medger emellertid, att det kan vara svårt att få fram pengartill att täcka de »kostnader», om jag så får uttrycka mig, som upp-står, märk väl inte genom olycksfallsförsäkringen, utan genom deskadebringande faktorer som oberoende av denna är i verksamhet.Det medges. Men om kostnaderna för en allmän olycksfallsförsäkringär för stora, så betyder det, att vi inte har råd att organisera enapparat som verkligen ger ersättning åt alla. Att det skulle förhållasig så förefaller mig inte självklart. Att vi inte nu kan göra det ärdäremot uppenbart.

Det sägs också, att den allmänna olycksfallsförsäkringen skulle ledatill missbruk. Om så är, och fara för det finns uppenbarligen, så ärdet en mycket viktig omständighet. Man får se till att allvarligt miss-bruk inte uppstår. Ett medel vore kanske en ordentligt tilltagenkarenstid. Skulle det vara så, att man inte kan genomföra en allmänolycksfallsförsäkring utan att det blir stora praktiska nackdelar, såfår man avstå från tanken.

Men hur är det? Praktiska nackdelar finns väl också i den nuvaran-de obligatoriska socialförsäkringen, kanske också i den frivilliga för-säkringen? Eller finns de där måhända inte? Därmed må vara hursom helst: man kan väl inte som ett argument mot förändringar påområdet säga, att vi skall ha just så mycket försäkring som vi hari det här ögonblicket.

För mig förefaller det uppenbart, att hur det än är, så är förhål-landena nu inte tillfredsställande. Vi är alla utsatta för risker attbli skadade. Vi kan bli överkörda av tåg, av bilar, av cyklar. Vi kanbli skadade av föremål som faller ner, vi kan själva ramla ner ochskada oss. Det måste vara ett starkt önskemål, att det alltid utgårersättning. Men utsikterna därtill är nu mycket olika. Det är olikaregler om man skadas av tåg eller bil eller cykel, det är olika reglerom man skadas under arbetstid eller utanför arbetstid, det är olikaregler för den anställde och för hans hustru, det är olika regler omskadan är tillfogad culpöst eller inte. Och där det föreligger, mankan säga slumpvis, en skadeståndsrätt, där får man ofta inte utnågon ersättning. Från den skadades synpunkt är väl dock behovetav ersättning oberoende av sättet och tiden för skadans uppkomst.Inser man väl det, så kan man inte lättvindigt skjuta undan frågan,om det inte skall vara möjligt att skaffa medel till ersättning också isådana fall där det hittills inte lyckats att skaffa medel därtill.

ORDFÖRANDEN: Förhandlingarna i detta ämne är avslutade.

SKADESTÅND OCH FÖRSÄKRING.

Documents

Transcript of SKADESTÅND OCH FÖRSÄKRING.