Mellan sten och järn del 1

Mellan sten och järn

redaktörJoakim Goldhahn

0 Försättsblad 05-08-06, 11.251

Mellan sten och järn

Rapport från det 9:e nord is ka bronsålders-

symposiet, Göteborg 2003-10-09/12

Redaktör: Joakim Goldhahn

Omslagsbilder:

Del 1. Stomma Kulle vid Stafsinge, Hal land,

Sverige. Fo to : Alf Ericsson

Del 2. Hällbildslokal vid Penne i Lista, Norge.

Foto: Johan Ling

Gotarc Serie C. Arkeologiska Skrifter No 59

© De enskilda författarna 2005

ISBN: 91-85245-10-0

ISSN: 0282-9479

Tryck: Intellecta Docusys, Göteborg 2005

Denna skrift har möjliggjorts genom ett generöst bidrag utav Lennart J Hägglunds Stiftelse för

Arkeologisk Forskning och Utbildning

0 Försättsblad 05-08-06, 11.252

Företal

I | Förord

ix Joakim Goldhahn

II | Mellan sten och järn –

en introduktion

xi Joakim Goldhahn

Innehåll – del I

Sten och brons – brons och sten

1 | Flinthantverk och samhälle i södra

Skandinavien under senneolitikum

och tidig bronsålder

1 Jan Apel

2 | Hammer axes, landscape and so cie ty

of the Swedish Earliest Bronze Age,

2350-1700 BC

13 Per Lekberg

3 | Byggnadstradition, bebyggelse och

samhällsstruktur i Sydskandinavien

under senneolitikum och äldre

bronsålder

39 Magnus Artursson

4 | Flint og metal – mellem stenalder og

bronzealder i Sydskandinavien

67 Jeanette Varberg

5 | Kulturtradisjoner, kulturmøter og etniske relasjoner i Hedmark i neolitikum og bronsealder

81 Hilde Rigmor Amundsen

6 | Flinta under yngre bronsåldern –

några tankar om nu och då

97 Anders Högberg & Deborah Olausson

0 Försättsblad 05-08-06, 11.253

Mellan det nära och det fjärran

7 | Grekisk bronsålder – eller europeisk?

125 Gullög Nordquist

8 | Cosmology and consumption in the

Bronze Age

135 Kristian Kristiansen

9 | Minoiskt i norr? Om kulturella

infl uenser från Kreta till Skandinavien

151 Lena Sjögren

10 | Den vediske Agni och skandinaviska

eldritualer – ett möjligt samband?

167 Anders Kaliff

11 | Fallos och resande

191 Alf Ericsson

12 | Ockuperad förhistoria –

om östligt infl ytande i den nordiska

bronsålderskretsen

217 Hans Bolin

13 | Fremde Frau eller i lånade fjädrar?

Interaktion i norra Europa under

period I och II

229 Sophie Bergerbrant

14 | Fiske och resor –

ett nytt sätt att se på kommunikation

241 Anders Berntsson

15 | Hassleskatten och dess plats –

i världen och ti den

253 Leif Karlenby

0 Försättsblad 05-08-06, 11.254

Mellan de levande och de döda

16 | Hvad skete med den dødes sjæl?

Sjælsforestillinger i Bronzealderen

263 Flemming Kaul

17 | Kultanlæg og stenrækker –

højens funktion i yngre bronzealder

279 Karen Margrethe Hornstrup

18 | Bronzealderens kultanlæg –

en undersøgelse af anlæggene uden for

gravhøjene

291 Benita Clemmensen

19 | Kulthus, tempel och artistokratiska

husgravar

307 Fredrik Svanberg

20 | Att sikta på högar: några tankar om

förfädernas betydelse i bronsålderns

samhälle

333 Raimond Thörn

21 | Ideal och praktik –

skeppssättningar i yngre bronsålder

343 Peter Skoglund

22 | En rösemiljö i Arendal på Hisingen i

Göteborg – ett komplext rituellt

område

353 Ulf Ragnesten

23 | Dekor och dekorerad keramik i Mälar-

dalen – en regel med ett undantag

369 Thomas Eriksson

24 | Till frågan om hövdingadömet under

bronsåldern

385 Susanne Thedéen

0 Försättsblad 05-08-06, 11.255

Bilder av riter och rituella bilder

25 | Några nyfynd av hällristningar i

södra Sverige

403 Sven-Gunnar Broström

26 | Om boplatslokalisering inom

Bråbygdens hällristningsområden

419 Per Nilsson

27 | The fl uidity of rock art

437 Johan Ling

28 | Kroppens gestaltning och symbolik

på Sydskandinaviens hällristningar

461 Sandra Karlsson

29 | Fotsåleristninger i gravkontekst:

Jong – et nytt funn fra Øst-Norge

473 Margrete Figenschou Simonsen &

David Vogt

30 | Antropomorfe klippeformasjoner og

fangstfolks kultsted

489 Tore Slinning

Innehåll – del II

31 | Rogalands ristninger i graver som

transformerende og stabiliserende

faktorer i tilværelsen

503 Kate I. Jellestad Syvertsen

32 | Å skrive om bronsealderreligionen

521 Marit Wold

33 | Kammeranlegget i Mjeltehaugen –

et rekonstruksjonsforslag

537 Trond Eilev Linge

34 | Vognmotivet i en vestnorsk

bronsealderkontekst

561 Melanie Wrigglesworth

35 | Vandring langs en strand –

helleristninger i Selbu, Sør-Trøndelag

571 Kalle Sognnes

36 | Slagsta revisited – en essä om behovet

av subjektivt tolkande dokument

581 Joakim Goldhahn

0 Försättsblad 05-08-06, 11.256

Krig – Krig – Krig

37 | Blindheimsverdet – eit bidrag

til det eu ro pei ske sverdets historie

601 Ørjan Engedal

38 | Sværd i tal og tolkning

621 Henrik Thrane

39 | Massegraver i Nord-Europa fra eldre

bronsealder – osteologiske analyser og

sosiale implikasjoner

627 Hilde Fyllingen

40 | Krigeren og præstinden?

Den pommerske kulturs gravskikke

637 Jutta Kneisel

41 | Krigerrollen som et maskulint ideal

i yngre bronsealder

659 Lisbeth Skogstrand

Hus, hem, bebyggelse

42 | Äta bör man annars dör man –

aspekter på mat och förhistoria

671 v. Attila Rostoványi

43 | Bronsåldersbygden som sprack –

om rösemonumentens ålder i södra

Västergötlands inland

689 Tore Artelius

44 | Ett jungfruligt land –

om bronsålderns markutnyttjande i

norra Småland

705 Leif Häggström

45 | Vid dödens rand – kantvallsstensätt-

ningar i Sydskandinavien och på

brittiska öarna

723 Elisabeth Martén

46 | Edstensdalen –

ramen kring ett projekt

731 Åsa Algotsson, Roger Nyqvist &

Stig Swedberg

0 Försättsblad 05-08-06, 11.257

Hus, hem, bebyggelse (forts.)

47 | Tells and the tell-building tradition

in the Carpathian basin during the

Middle Bronze Age

745 Claes Uhnér

48 | Coastal and inland Early Metal period

in Finland – territorial, cultural or

economical zones?

755 Mika Lavento

49 | Re-assessing the Bronze Age of

Coastal Northern Ostrobothnia –

the lower Oulujoki river valley

771 Janne Ikäheimo

Epilog

50 | Berättelser om berättelser

787 Johan Hegardt

0 Försättsblad 05-08-06, 11.258

I | Förord

Joakim Goldhahn, Göteborgs universitet

Inledning. Föreliggande skrift är resultatet av det

9:e nordiska bronsålderssymposiet som gick av

stapeln i Göteborg mellan den 9:e och 12:e ok-

tober 2003. Arrangör var Göteborgs universitets

arkeologiska institution med undertecknad som

ansvarig för symposiets ekonomi, planering och

genomförande. Därtill fi ck jag ansvaret för att

redigera och publicera den efterföljande sympo-

sierapporten. Det visade sig innebära mer arbete

än en enskild man kunde önska sig. Arbetet har

burits upp av den stimulerade uppgiften att sam-

manställa lejonparten av de föredrag som presen-

terades vid nämnda symposium – 50 stycken.

Dialogen med de olika författarna har hjälpt till

att hålla både telefonkostnader och humör uppe.

Länge trodde jag mig tagit vatten över huvudet.

Det är därför en stor glädje för mig personligen

att denna skrift till sist materialiserats i sinne-

världen.

Denna skrift hade dock aldrig sett dagens

ljus utan välvilliga bidrag från det Svenska

vetenskapsrådet som stöttat fi nansieringen av

symposiet och Lennart J Hägglunds Stiftelse

för Arkeologisk Forskning och Utbildning som

bekostat tryckningen av föreliggande antologi.

Det är min förhoppning att deras välvilja skall

bära frukt i form av en stimulerande läsning och

genom att fl era områden av den epok vi kallar

bronsåldern beforskas i framtiden.

Ett särskilt tack från redaktör´n till: Kristian

Kristiansen, Jarl Nordbladh, Bengans Café, De

Svarta Safi rerna, Lennart Lundborg, Claes Theli-

ander, Johan Ling, Johan Wigfors, Valands Fest-

lokal, Sodex, Nestor, Annika Pihl, Eva Karlberg,

Louise Mannerstråle, Roger Nyqvist, Gast, Mag-

nus på Centraltryckeriet, samt Alfi e och Per för

god samvaro i ”källarhålet”. Ni har alla på olika

sätt bidragit till symposiets genomförande och att

denna skrift kommit i tryck. Tack!

Göteborg 2004-09-01

0 Försättsblad 05-08-06, 11.259

0 Försättsblad 05-08-06, 11.2510

II | Mellan sten och järn – en introduktion

Joakim Goldhahn, Göteborgs universitet

Inledning. Det fi nns fl era sätt att introducera en

läsare till en antologi som denna. En vanlig metod

är att skriva några rader om de olika bidragen. Då

föreliggande antologi är relativt omfattande, med

50 olika bidrag från 54 författare, lämpar sig den-

na metod mindre väl. En annan metod, som jag

valt att tillämpa i denna introduktion, är att sätta

in antologin i ett historiskt sammanhang. I detta

fall skall jag försöka spegla de olika artiklarnas

innehåll ur ett historiskt perspektiv där tradition

och förändring i synen på bronsåldern, vanligtvis

defi nierad som en tidsepok som utsträckte sig

mellan 1700-500 år före vår tideräknings bör-

jan (fvt), utgör centrala teman. För att denna

uppgift inte skall anta omänskliga proportioner

har jag valt att begränsa denna tillbakablick till

de artiklar som publicerats i olika rapporter från

tidigare bronsålderssymposier (se Thrane 1980;

Marstrander 1983; Stjernquist 1983; Mikkelsen

et al 1986; Poulsen 1989; Forsberg & Larsson

1993; Løken 1998).

Mellan sten och järn? Innan vi går vidare med

vår introduktion vill jag kommentera titeln

”Mellan sten och järn” något. Den kan tyckas

vara väl pragmatisk i det att titeln placerar in

bronsåldern i ett evolutionistiskt tidsperspektiv

formulerat av olika forskare under 1800 talet. Å

andra sidan verkar det som om denna titel väl

fångar upp några av de olika rörelseinriktningar

som bronsåldersforskningen intagit på senare år.

Dels fi nner vi en rörelseinriktning som vill skjuta

tillbaka bronsålderns ”egentliga” början till sen-

neolitikum (2350-1700 fvt). Därmed skulle vi

få en tidig (2350-1600 fvt), en mellersta (1600-

1100 fvt) och en sen bronsåldersperiod (1100-

500 fvt), likt indelningen är på andra håll i norra

delarna av Europa (för en kronologisk översikt,

se Randsborg 1996, för en tillämpning, se t.ex.

Jensen 2002, samt Lekberg och Artursson i denna

volym för olika argument härför). En annan rörel-

seinriktning kommer från de numera mångtaliga

exploateringsutgrävningar som (inom gränserna

för dagens Sverige), tycks påvisa en påtaglig

kontinuitet i gravskick och bebyggelsetradition

mellan yngre bronsålder och de äldsta delarna av

järnålder (t.ex. Kaliff 1997; Borna-Ahlkvist 2002;

Wahlgren 2002 för ett välstuderat område i östra

Mellansverige). Allt fl er studier ifrågasätter nume-

ra användandet av teknologiska metaforer för att

dela in förhistorien i olika epoker (t.ex. Högberg

& Olausson i denna volym m. ref. litt.).

De nordiska bronsålderssymposiernas historik

1977-2003. Symposiet i Göteborg var det nionde

i ordningen. Det samlade 127 betalande deltagare

samt ett okänt antal studenter från när och fjärr-

ran. När dessa symposier startade, 1977 på Oslo

00 Introduktion 05-08-06, 11.2511

JOAKIM GOLDHAHN | XII

universitets fältstation på Isegran vid Fredrikstad

i Norge, samlades ett drygt dussin deltagare – 13

stycken för att vara mer exakt. Knappt en tredjedel

av dessa var professorer; Carl Fredrik Meinander,

Unto Salo, Evert Baudou och Berta Stjernquist;

knappt en tredjedel har blivit det sedan dess; Bo

Gräslund, Henrik Thrane, Kristian Kristiansen

och Stig Welinder. De övriga har på olika sätt

fortsatt att verka inom det arkeologiska fältet;

Erling och Øystein Johansen, Carl och Kjerstin

Kullberg, samt Hille Jaanusson.

Även om intresset för bronsåldern delas mel-

lan deltagarna på Isegran 1977 och Göteborg

2003, är det många saker som skiljer dessa

sammankomster åt. Samtliga deltagare 1977

presenterade egna inlägg under symposiets fyra

dagar, i Göteborg presenterades 70 föredrag på

lika många dagar. Därtill besöktes symposiet av

lika många åhörare. 1977 kunde alla ta del av

de föredrag som presenterades. 26 år senare be-

hövdes tre parallella sessioner, vilket betyder att

ingen av deltagarna 2003 egentligen har någon

överblick över den mångfald av forskning som

presenterades. På Isegran deltog inga studen-

ter. Det var närmast en otänkbar tanke, vill jag

tro, forskning var så mycket allvarligare än så. I

Göteborg var studenterna väl företrädda, några

höll föredrag, och ett drygt dussin studenter från

Norge och Danmark, samt ett antal doktorander

från Sverige, kunde via iförväg sökta fondmedel

erbjudas fria resor och uppehälle. Därtill fi ck de

efterskänkt symposieavgift (som var satt till den

blygsamma summan av 1000 kronor).

Dessa skillnader återspeglar på många sätt de

förändringar som det arkeologiska fältet genom-

gått under de senaste 30 åren (se Welinder 2003).

Från att varit en relativt liten homogen vetenskap,

företrädd av en liten förtrogen kärntrupp där alla

kände alla, har det arkeologiska fältet nu vidgats

och sprängts så att det inte längre är möjligt att

vara ”ni” och ”du” med dess olika aktörer. Det

akademiska landskapet har genomgått en radikal

förändring.

En annan skillnad som blir påtaglig vid en

jämförelse mellan 1977 och 2003 är att universi-

teten inte längre har ”monopol” på den arkeolo-

giska kunskapsproduktionen. På Isegran var det

inga eller få som hade arbete utanför universite-

tens hägn. Vid symposiet i Göteborg var deltagare

och föredragshållare från andra institutioner väl

företrädda (bl.a. olika muséer, förvaltande insti-

tutioner, olika former av utgrävningsverksamhet,

o.s.v.). För svenskt vidkommande går det nu-

mera att identifi era och karaktärisera fl era olika

arkeologiska fält. I vissa regioner, som i Skåne,

arbetar det fl er disputerade arkeologer vid olika

institutioner som bedriver exploateringsarkeologi,

än dem som uppbär lön vid lärosätet i Lund.

Detta förhållande avspeglas bland annat genom

en större insikt om behovet av ett självrefl exivt

förhållningssätt gentemot det egna fältets teori

och praktik (se Berggren & Burström 2002;

Karlsson 2004), samt att allt fl er exploaterings-

utgrävningar resulterar i akademiska avhandlingar

(se t.ex. Kaliff 1992, 1997; Artelius 1996, 1998;

Knarrström 2000; Streiffert 2001; Borna Ahl-

kvist 2002 m.fl ., se även Olausson 1999). Även

arkeologer vid universiteten har så saktliga börjat

integrera resultat från olika exploateringsutgräv-

ningar i sin forskning (se t.ex. Wahlgren 2002;

Grön 2004; Thedéen 2004 m.fl .).

Upptakt. Anledningen till de nordiska bronsål-

derssymposierna startade är delvis höljt i dunkel.

Vad vi kan konstatera idag, är att ett cirkulär

sändes ut i mars 1977 där olika forskare bjöds

00 Introduktion 05-08-06, 11.2512

XIII | MELLAN STEN OCH JÄRN – EN INTRODUKTION

in till ett symposium under temat ”Økonomiske

og sociale strukturer i bronsealderens samfunn”

(Marstrander 1983). Så här i efterhand samman-

faller denna inbjudan med en generell nyorien-

tering inom det arkeologiska fältet där målet var

en mer uttalad teoretisk medvetenhet. Den nya

studentföreningen ”Fellesnordisk Råd for Arkæo-

logistuderende” spelade här en framträdande roll

som pådrivare (se Goldhahn 1999). För bronsål-

dersforskningens vidkommande innebar det en

ökad betoning på studiet av sociala hierarkier

och bruket av generella nyevolutionistiska sam-

hällsmodeller hämtade från antropologin (se t.ex.

Randsborg 1974; Welinder 1977, jfr. Stjernquist

1983). Även nya metodiska innovationer, i form

av stora avbaningar med maskinell hjälp, hade

bidragit till att vidga det arkeologiska källmate-

rialet med en rik fl ora av boplatser (se t.ex. Becker

1980; Boas 1980; Lomborg 1980; Tesch 1980;

Thrane 1980; Björhem 1986 m.fl .). Även syste-

matiseringen av olika materialpublikationer och

fornminnesinventeringen i Sverige under 1970

talet bidrog till denna diskussion (se Hyenstrand

1979, 1984a/b). Det fanns såväl nya teoretiska

perspektiv som ett nytt källmaterial att diskutera

och beforska. Då, liksom nu, var bronsålderns

landskap stadd i förändring.

Vi vet även att mötet på Isegran upplevdes

positivt och att det därför beslutades att lik-

nande symposier skulle fortsätta att avhållas vart

tredje år, eller så. Sedan dess har budkaveln gått

vidare till Odense 1980 (Thrane 1980), Lund

1982 (Stjernquist 1983), Isegran/Oslo 1984

(Mikkelsen et al 1986), Sandbjerg Slot/Aarhus

1987 (Poulsen 1989), Nämforsen/Umeå 1990

(Forsberg & Larsson 1993), Stavanger 1995

(Løken 1998) och København år 2000 (in prep.).

Några få arkeologer, däribland Henrik Thrane

och Kristian Kristiansen, lär ha besökt samtliga

symposier.

Nästkommande symposium kommer att ar-

rangeras av Trondheim universitet hösten 2006.

Ännu har inget symposium förlagts till Finland,

vilket vore naturligt med tanke på att samman-

komsterna benämns ”Det Nordiska bronsålders-Nordiska bronsålders-Nordiska

symposiet”. Detta har en förklaring i ett generellt

sett lägre antal deltagare från Finland; endast sex

personer har deltagit sedan starten 1977! En för-

ändring vore önskvärd.

Nya trender och gamla traditioner. Av detta

framgår att de nordiska bronsålderssymposierna

har verkat som en formativ institution inom

nordisk (bronsålders-) arkeologi i närmare 30 år.

Under tiden har det arkeologiska fältet genomgått

många radikala förändringar, vilket såväl omfattar

arkeologins fältmetodik (Gansum 2004), teori

(Olsen 1997), som det arkeologiska fältets struk-

turella uppbyggnad (Welinder 2003).

Blickar vi tillbaka på de teman som samlat

bronsåldersforskarna i Norden, och de olika bi-

drag som tryckts i de olika symposieskrifterna,

är det ett överraskande homogent forskningsfält

som vi möter (se tab. 1, appendix 1). Temat 1977

var ”Økonomiske og sosiale strukturer i bron-

sealderens samfunn”. Temat 1980 var ”Bronce-

alderbebyggelse i Norden”. 1982 samlades man

till diskussion om ”Struktur och förändring i

bronsålderns samhälle”. I rapporten från 1984

års symposium är inget tema angivet, men te-

matiken sammanfattas väl i förordet utav en av

redaktörerna, Stig Welinder (1986: 3):

”Strävan att arbeta med kvantitativa och koro-

logiska metoder är uppenbar. Underlaget för

denna strävan är de publicerade bronskatalo-

00 Introduktion 05-08-06, 11.2513

JOAKIM GOLDHAHN | XIV

Tabell 1. Trender och tradition speglat genom de nordiska bronsålderssymposierna. Källa Appendix 1.

Bebyggelse Regionalitet Social struktur Religion Brons

Becker 1980 Johansen 1983 Broadbent 1983 Marstrander

1980

Bakka 1980

Boas 1980 Asingh & Rasmus-

sen 1986, 1989

Kristiansen 1983,

1986

Gräslund 1983 Herner 1983

Johansen 1980 Bertilsson 1986 Larsson 1983,

1986, 1993

Bodilsen 1986 Marstrander 1983

Lomborg 1980 Sørensen 1986 Marstrander 1983 Sør-Reime 1989 Persson 1983

Luoto 1980 Wigren 1986 Stjernquist 1983 Baudou 1993 Poulsen 1983

Stjernquist 1980,

1983

Baudou 1989 Thrane 1983 Forsberg 1993 Jensen 1989

Strömberg 1980,

1983

Draiby 1989 Nilsson 1986 Hedengran 1993 Malmer 1989,

1993

Tesch 1980 Forsberg 1989 Bertilsson 1989 Artelius 1998 Rønne 1989

Thrane 1980 Jensen, R. 1989 Kaliff 1998 Vandkilde 1989,

1993, 1998

Carlsson 1983 Larsson 1989 Grønnesby 1998 Hjärthner-Holdar

1993, 1998

Jaanusson 1983 Olausson 1989 Rønne 1993

Jensen 1983 Rønne 1989 Hornstrup 1998

Björhem 1986 Strömberg 1989 Kayser 1998

Løken 1989, 1998 Thrane 1989a/b

Kristiansen 1993 Willroth 1989

Larsson 1993

Nyegaard 1993

Olausson 1993

Poulsen 1993

Prescott 1993

Rasmussen 1993

Bekkevig 1998

Hermodsson

1998

Karlenby 1998

Komber 1998

Lindgren-Hertz

1998

Ringstad 1998

00 Introduktion 05-08-06, 11.2514

XV | MELLAN STEN OCH JÄRN – EN INTRODUKTIONXV | MELLAN STEN OCH JÄRN – EN INTRODUKTIONXV

gerna av Baudou, Oldeberg och Aner & Ker-

sten och det svenska fornlämningsregistret.

Möjligen har strävan efter kvantifi ering och

korologi lett till en viss stereotyp i valet av

dataunderlag och metoder, vilket på ett in-

tressant sätt kontrasterar mot en livfull teo-

ribildning. 1980-talets holistiska synsätt och

strukturella idéer är blandade med 1970-talets

nyevolutionism och systemanalys. Med denna

symposieberättelse kan den nordiska bronsål-

dersforskningen sägas ha offi ciellt inkorporerat

struktur och symboler i sin begreppsapparat.

Den bronsåldersforskning som inte syns i ar-

tikelsamlingen, är den som representeras av de

unika, informationsrika fynden, vilka trotsar

diagram och fyndkartor...”.

Vid symposiet 1987 vid Sandbjerg Slot på

Jylland, var temat ”Regionale forhold i nordisk

bronzealder”. I Nämforsen 1990 var temat ”Eko-

nomi och näringsformer” och 1995 i Stavanger

var temat, återigen, ”Regioner och interaksjon”.

Valet av teman för symposierna kan, med We-

linders ordval, betecknas som ”sterotypt”. Det

återspeglar att ett tydligt urval av frågeställningar

tagits upp till diskussion. Detta kan naturligtvis

har fl era bakomliggande orsaker, som vi inte kan

beröra här, men en sådan kan dock vara att nord-

isk bronsåldersforskning kommit att domineras

av några få tongivande forskare vilka alla delade

ett mer eller mindre uttalat historiematerialistiskt

synsätt (Randsborg, Thrane, Jensen, Kristiansen,

Larsson, Johansen, m.fl .). Alternativa synsätt på

samhällets formation och förändring är få.

En annan faktor som fått ökad betydelse för

bilden av bronsåldern är de sedan 1970 talet eska-

lerande exploateringsutgrävningarna i Danmark

och Sverige, och på senare år även i Norge. Från

början var dessa inriktade på gravar och gravfälts-

arkeologi. Under 1970 talet ser vi en metodisk

nyorientering då man började att bana av stora

ytor med maskin för att även dokumentera olika

former av boplatslämningar. Metoden introdu-

cerades av Carl Johan Becker på 1960 talet vid

hans legendariska utgrävningar vid Grøntoft på

Jylland (Becker 1980). Avbaningsmetoden vart

på många sätt revolutionerande. Inte minst då

den tillämpades i fullåkersbygd. Innan metoden

vann fotfäste var endast en handfull boplatser från

bronsåldern kända i Norden (se t.ex. Jensen 1967;

Stjernquist 1977: 15 för en kort sammanställ-

ning), idag räknas de i hundratal. Detta föränd-

rade kunskapsläge skapade ett tydligt behov att

diskutera gemensamma problem och möjligheter

med kollegor i de skandinaviska grannländerna.

Det återspeglas även i de publicerade artiklarna

från de första symposierna på Isegran och Odense

(se Thrane 1980; Marstrander 1983).

Sedan starten 1977 har det publicerats 91 oli-

ka artiklar i symposierapporterna (Thrane 1980;

Marstrander 1983; Stjernquist 1983; Mikkelsen

et al 1986; Poulsen 1989; Forsberg & Larsson

1993; Løken 1998, för en sammanställningen,

se appendix 1). Utifrån de publicerade artiklarna

går det, utan större ansträngning, att urskilja fem

övergripande teman som diskuterats mer än an-

dra: bebyggelse, regionalitet, samhällets sociala

struktur, religion (främst företrätt av artiklar som

behandlar hällbilder), samt olika frågor rörande

bronsföremål och dess hantverk (tab. 1).

Endast en handfull artiklar faller utanför

denna indelning. Här kan nämnas Bo Gräslunds

(1983) arbete om forntida själsbegrepp, Welin-

ders ekologiska synsätt (1983), och Marie-Louise

Stig Sørensens strävan efter att sammanfoga den

stora och lilla historien (1993).

00 Introduktion 05-08-06, 11.2515

JOAKIM GOLDHAHN | XVI

Denna homogena bild har, som sagt, sannolikt

fl era bakomliggande orsaker. En faktor bör bero

på bronsåldersforskningens långa forskningstradi-

tion som grundar sig på spektakulära gravfynd i

stora gravhögar och från depåer. En annan kan

bero på forskarnas samtida sociala sammanhang

där kön och status ingår som självklara värde-

mätare.

Vi skall nu återvända till den föreliggande an-

tologin för att se hur de förra symposiernas tema-

tik återspeglas i dagens bronsåldersforskning.

Bebyggelse. Ser vi åter på tabell 1 så framgår det

att frågor som berör bronsålderns bebyggelse varit

det mest diskuterade temat genom åren. Temat

är det enda som berörts på samtliga symposier.

Från min tidshorisont idag verkar detta intresse

höra ihop med den förändrade utgrävningsme-

todik med stora avbaningar som introducerades

på allvar under 1970 talet, vilket vi redan berört

ovan. Kunskapen om bronsålderns boplatser för-

ändrades i en handvändning (se t.ex. bidragen

i Thrane 1980, samt Jaanusson 1983; Björhem

1986; Løken 1989; Lindgren-Hertz 1998 m.fl .).

Större utgrävningar, likt de vid Fosie IV i ut-

kanten av Malmö (Björhem & Säfvestad 1989,

1993), kom snart att bli vanligare och utgör än

idag viktiga referenspunkter i studiet av bronsål-

derns bebyggelse (se t.ex. Artursson i denna vo-

lym). Senare års utgrävningar har på ett påtagligt

vis förstärkt intrycket av täta och kompakta be-

byggelseenheter under bronsåldern (Løken 1989;

Lindgren-Hertz 1998). Även regionala skillna-

der i byggnadstraditioner kan numera beläggas

(Løken 1998; Hermodsson 1998; Karlenby 1998;

Komber 1998; Borna-Ahlkvist 2002). Med den

ökade kännedomen om bebyggelsens karaktär och

struktur under bronsåldern har inriktningen på

de bebyggelsehistoriska artiklarna förskjutits mot

mer ideologiska frågeställningar (Borna-Ahlkvist

2002; Grön 2004; Artursson denna volym).

En besläktad fråga till bebyggelsestudierna är

de som tar upp olika aspekter av näringsformer

och ekonomi (Poulsen 1980; Jaanusson 1983;

Thrane 1983; Welinder 1983; Jensen 1989;

Malmer 1989, 1993; Kristiansen 1993; Larsson

1993; Nyegaard 1993; Olausson 1993; Rasmus-

sen 1993; Bakkevig 1998 m.fl .). I föreliggande

antologi är det få bidrag som diskuterar dessa

viktiga frågor (se dock Häggström). Att presen-

tera ännu en bronsåldersboplats är inte längre

nog. Olika naturvetenskapliga analyser är numera

integrerade i andra mer övergripande frågeställ-

ningar rörande begravningsskick (Svanberg),

massgravar (Fyllingen), sjömanskap och resor

(Berntsson), bronsålderns matkultur (Rostová-

nyi) och så vidare.

Regionalitet. Frågan om regionalitet och regio-

nala grupper har en lång tradition inom nordisk

bronsåldersforskning (t.ex. Baudou 1960) och

detta tema har diskuterats vid två olika sym-

posier (Poulsen 1989; Løken 1998). Även vid

andra symposier har denna problematik ventile-

rats (t.ex. Johansen 1983; Asingh & Rasmussen

1986; Sørensen 1986; Wigren 1986). Även mer

kritiska röster till studiet av regionala grupper

under bronsåldern återfi nns. Så har Thomas B.

Larsson påpekat att arkeologernas regionala grup-

peringar av föremål inte bör förväxlas med reella

regionala grupper i förhistorien. Det är en sak

att påvisa ”lokala grupper”, något annat att tolka

dem i sociala termer. I hans egna ord: ”Studiet av

förhistoriska regioner och regionbildningar är inte

ett problem som kan separeras från en bredare

arkeologisk samhällsanalys, eftersom regionen

00 Introduktion 05-08-06, 11.2516

XVII | MELLAN STEN OCH JÄRN – EN INTRODUKTION

ursprungligen är en produkt av dåtida samhälls-

förhållanden” (Larsson 1989: 16).

I föreliggande antologi tas dessa frågor upp

av bland annat Sophie Bergerbrant som disku-

terar hurvida olika fynd av kvinnosmycken med

regional särprägel kan tolkas som spår av olika

giftermålsallianser (se även Asingh & Rasmussen

1986, 1989; Draiby 1989; Jensen 1989; Olausson

1989; Rønne 1989; Strömberg 1989; Sørensen

1989; Thrane 1989; Willroth 1989 m.fl .).

En fråga som tillskrivits stor vikt och ännu

upptar forskningen om bronsåldern är frågan om

det förelegat någon form av kulturdualism i nuti-

dens Norge (Bakka 1976; Prescott 1993), norra

Sverige (Baudou 1989; Forsberg 1989, 1993;

Hjärthner-Holdar 1993, 1998) och Finland (Salo

1983). I föreliggande volym tas dessa frågor upp

till diskussion utifrån olika perspektiv och mate-

rial i bidragen av Amundsen, Bolin, Ikäheimo,

Lavento och Slinning (jfr. även Uhnér).

Social struktur. Mycket av den teoretiska nyord-

ningen under 1970 och 1980 talet mynnade ut i

olika studier av sociala hierarkier. Inspirationen

stod att hämta i olika antropologers arbeten, där

inte minst struktur-marxisterna Friedman och

Rowlands arbeten lyftes fram. Liksom brons-

föremålen en gång hade kategoriserats av Oscar

Montelius och Sophus Müller, skulle nu de forn-

tida samhällsformerna kategoriseras i band, stam-

mar, hövdingadömen och stater. För bronsålderns

vidkommande kom några tidiga arbeten av Klavs

Randsborg (1974), Henrik Thrane (1983) och

Stig Welinder (1977) att bli stilbildande. Genom

att förespråka och använda sig av olika kvanti-

tativa metoder, som att väga bronsförmål från

danska gravar (Randsborg), eller att räkna ”antal

oldsager og typ” per grav (Thrane), kom brons-

ålderns hövdingar att träda fram i olika diagram

och fi gurer. Samma resultat hade Welinders mer

ekologiska syn på kulturlandskapet i Skåne, med

den skillnaden att han betraktade sitt källmate-

rial ur ett längre tidsperspektiv (Welinder 1977,

1983, jfr. Stjernquist 1983). De nya kvantitativa

analyserna vart inte minst viktiga då samhällets

sociala struktur skulle studeras över tid (Jensen

1983; Kristiansen 1983, 1986; Johansen 1986;

Larsson 1986 m.fl .).

Det var främst vid symposiet i Lund 1982 som

dessa frågor diskuterades (Stjernquist 1983). Den

intensiva diskussionen fi ck stor genomslagskraft

och de fl esta avhandlingar som behandlar brons-

åldern under 1980 talet var upptagna av denna

fråga (se Håkansson 1985; Johansen 1986, 1993;

Larsson 1986; Bertilsson 1987; Herner 1987; Wi-

gren 1987; se även Nordström & Knape 1989),

vilket visar vilken genomslagskraft ett teoretiskt

koncept kan ha inom den akademiska världen.

Studiet av bronsålderns sociala struktur ce-

menterades under slutet av 1980 talet och början

av 1990 talet, och har inte varit beforskad med

samma intensitet under det senaste decenniet.

Intresset är dock tilltagande. I föreliggande anto-

logi är det främst Susanne Thedéens bidrag ”Till

frågan om hövdingadömet under bronsåldern”

och Anders Berntssons artikel ”Fiske och resor”

som tar upp detta tema till debatt.

Religion. Utifrån dagens tidshorisont är det

förhållandevis få artiklar som behandlat studiet

av bronsålderns religion och kult i symposierap-

porterna. Ofta inskränkte sig de äldre bidragen

till att diskutera ”religiøse nedlæggelser” utan att

vare sig det ”religiösa” eller det ”rituella” defi -

nierades (se t.ex. Bodilsen 1986). Bo Gräslunds

bidrag från symposiet 1977 om ”Jordfästning och

00 Introduktion 05-08-06, 11.2517

JOAKIM GOLDHAHN | XVIII

likbränning” är ett noterbart undantag som ännu

känns modernt i sitt anslag (Gräslund 1983, jfr.

t.ex. Artelius 1998; Kaliff 1998, Kaul i denna

volym).

Studiet av olika hällbilder, som varit mycket

intensivt under slutet av 1990 och början av

2000 talet, är endast sporadiskt företrätt i de

olika symposieskrifterna – de hade sin egna arena

inom detta fält. De fl esta bidragen som tog upp

detta tema inskränkte sig till att presentera olika

nyfunna hällbilder (Marstrander 1980), eller att

diskutera deras korologi och kronologi (Bertilsson

1989; Sør-Reime 1989; Baudou 1993; Forsberg

1993). Ofta så behandlades hällbilderna som vil-

ken annan fornlämningskategori som helst. Det

var främst deras rumsliga distrubition som an-

vändes för att diskutera bronsålderns bebyggelse

och om denna kunde användas för att studera

samhällets sociala struktur, regionalitet, etc.

Återigen går det att peka på några bidrag

som pekar fram mot frågor som diskuteras idag.

Inger Hedengrans arbete från 1993 om ”Att

synliggöra människor fi gurer eller gestalter” är

ett. Geir Grønnesby arbete ”Komposisjon og

kommunikasjon” från 1998 ett annat. I före-

liggande antologi diskuteras en mängd olika

teman: Såsom hällbilder och bebyggelse (Nils-

son, Algotsson et al), religion och ritualer (Sy-

vertsen, Wold), död (Figenschou Simonsen &

Vogt, Syvertsen, Wrigglesworth), krigsideologi

(Skogstrand), genus (Karlsson), landskapsarkeo-

logi (Ling, Slinning, Sognnes) och behovet av

tolkande dokumentationer (Goldhahn). Flera av

artiklarna integrerar fl era av de olika perspekti-

ven. Även en del nyfunna hällbilder presenteras

(Broström). Därutöver återfi nns en nytolkning av

den fascinerande Mjeltehaugens fragmenterade

hällar (Linge).

Andra delar av bronsålderns religion som dis-

kuteras i denna antologi är samhällets eskatologi

(Kaul), olika vediska eldsritualer med skandina-

viska analogier (Kaliff), olika kultanläggningar

och deras relation till olika gravhögar (Hornstrup,

Clemmensen, Svanberg), förfäderskult (Thörn),

en intrikat rösegrav med påfallande komplexa

konstruktionsdetaljer (Ragnesten), hur vi skall

förstå olika regionala särdrag i begravningsri-

tualer (Skoglund), o.s.v. Det under 80 talet så

omdiskuterade ideologibegreppet, kan närmast

betraktas som en normativ arkeologi idag.

Brons. Bronsföremål och bronsteknologi har

alltid varit ett centralt tema som tagits upp på

tidigare symposier. Ofta diskuterades ämnet i

kronologiska termer (Hornstrup 1998; Kayser

1998), eller genom att fokusera olika föremåls-

typer och deras tidsliga och rumsliga samman-

hang (Marstrander 1983; Persson 1983; Poulsen

1983). Ett annat perspektiv har presenterats av

Mats P Malmer som bidragit med två studier över

tre olika föremålstyper, fårdrupsyxor, statyetter

och guldarmringar, vilka han menar är så enhet-

ligt utförda att det måste avspegla regionala vikt-

system under bronsåldern (Malmer 1989, 1993,

jfr. Gustafsson 1995). En annan central fråga

är utan tvekan bronsteknologins introduktion i

Skandinavien (Vandkilde 1989, 1993, 1998) och

den senare övergången till järnteknologi (Jensen

1989; Hjärthner-Holdar 1993, 1998).

Intresset för olika aspekter av bronsföremål

och bronshantverket verkar vara dalande. Det

gäller inte minst olika teknologiska aspekter (jfr.

debatten mellan Herner 1987, 1989 och Rønne

1993 om spiralornamentiken varit punsad eller

ej). I föreliggande antologi är det ingen som ex-

plicit tar upp liknande ämnen (se dock Karlenby,

00 Introduktion 05-08-06, 11.2518

XIX | MELLAN STEN OCH JÄRN – EN INTRODUKTIONXIX | MELLAN STEN OCH JÄRN – EN INTRODUKTIONXIX

samt Bolins och Erikssons bidrag för en diskussion

som berör ämnet). Att studiet av bronshantverket

och dess teknologi förtjänar ett förnyat intresse

från forskarvälden visar, enligt min mening, Helle

Vandkildes arbeten om metallurgins introduk-

tion under senneolitikum (se Vandkilde 1989,

1993, 1996, 1998). Innan hennes studie tog sin

början, vid mitten av 1980 talet, betraktades

denna tid som en relativt kort och oproblematisk

period. Varken bebyggelselämningar eller gravar

var beforskade i nämnvärd omfattning. Epoken

hade ingen tydlig relief gentemot tidigare och ef-

terföljande perioder. Enskilda forskningsinsatser,

inte minst av Märta Strömberg i Skåne, och en

tilltagande skörd lämningar från olika exploate-

ringsutgrävningar har sakta förändrat denna bild

(se Apel 2001; Nordqvist 2001; Lekberg 2002).

Det ökade intresset för senneolitikum är på-

tagligt närvarande i föreliggande antologi, bl.a.

genom Magnus Arturssons bidrag som diskute-

rar bebyggelsens förändrade karaktär under tiden

2350-1100 fvt. Artursson argumenterar för att det

förelegat en tydlig morfologisk distinktion mel-

lan olika bebyggelseenheter redan från senneo-

litikums början. Han tolkar det som en uttalad

hierarkisering mellan olika hushåll och föreslår

därför att vi istället bör betrakta senneolitikum

som den äldsta bronsåldern (2350-1700 fvt).

Ett annat relaterat tema, som mer sällan dis-

kuterats på dessa symposier, är hur stenteknologin

ändrades och förändrades när bronsteknologin

infördes (se t.ex. Stjernquist 1977). Ett undan-

tag här utgör Sverre Marstrander som behandlar

porfyr- och nackböjdayxor i en artikel från 1977.

Marstrander visar att dessa yxor knappast kan

ha haft en praktisk funktionell betydelse. Både

deras utbredning och val av bergart tyder istället

på att dessa yxor bör betraktas som olika former

av prestigeföremål, möjligen med symbolisk el-

ler sakral innebörd (Marstrander 1983: 101).

Artikeln är ännu läsvärd och föregår på många

sätt det förnyade intresse som stenteknologi haft

under den senaste tiden (t.ex. Apel 2001; Lekberg

2002 m.fl .).

De senare studierna har demonstrerat att pro-

duktionen av olika stenföremål varit ett specia-

liserat hantverk (se Apel, Lekberg och Varberg i

denna volym), vilket även tycks gälla olika lövkni-

var under yngre bronsålder (Högberg & Olausson

i denna volym). Spridningen av olika stenföremål,

såsom dolkar, skäror och skafthålsyxor, har lik-

nats med ett redistributivt system, vilket tidigare

förknippats med olika hövdingadömen (se t.ex.

Jensen 1983; Larsson 1983, 1986, 1989, 1993;

Thrane 1983; Kristiansen 1983, 1986; Marstran-

der 1983; Bertilsson 1989, jfr. Broadbent 1983;

Stjernquist 1983).

Både studier av bebyggelsens karaktär och det

specialiserade sten- och bronshantverket under

”äldsta bronsålder” tyder därmed på att tidigare

tolkningar av denna periods samhällsformer bör

omvärderas (se Apel, Lekberg, Artursson och

Varberg i denna volym, jfr. även Slinning och

Amundsen).

Nya trender och perspektiv. Forskning sker ald-

rig i ett vakuum. Samtidens frågor och händelser

har alltid en påverkan på den enskilde forskarens

förståelsehorisont. Det är därför varken märk-

ligt eller noterbart att det i föreliggande antologi

återfi nns fl era artiklar som berör teman som inte

beforskats tidigare.

En utav de mest omdiskuterade frågorna på

symposiet i Göteborg var vilken nivellering studi-

et av forntida samhällen bör ha. Här kontrasterar

de bidrag som valt att betrakta hela Europa som

00 Introduktion 05-08-06, 11.2519

JOAKIM GOLDHAHN | XX

ett integrerat socialt och ekonomiskt system, med

olika nätverk och allianser (t.ex. Lekberg, Kaliff,

Kristiansen, Engedal, jfr. Bolin) och de som är

öppet kritiska till liknande långväga jämförelser

(Nordquist, Sjögren, Thedéen), eller de som valt

helt andra nivelleringar för sina studier (Ericsson,

Bergerbrant, Skoglund, Ling, Sognnes).

Ett annat nyformulerat tema i föreliggande an-

tologi berör krig (se dock Kristiansen 1983). 1990

talets allt för vanliga krig kan troligen ses som en

inspirationskälla bakom detta tema, men också

det faktum att tidigare forskning gärna velat pre-

sentera forntiden i en bättre dager än sin samtid.

Frågan är kanske inte huruvida vi skall använda

forntiden som en drömbild eller motbild, utan

snarare hur vi håller isär dessa bilder för oss själva

och andra i våra tolkningsförsök (jfr. Hegardt).

Bidragen av Engedal, Thrane, Fyllingen, Kniesel

och Skogstrand utgör här en norrön utlöpare av

ett aktuellt internationellt forskningsfält.

Till de nya perspektiven kan vi även räkna

v. Attila Rostoványis programförklaring till en

kulinarisk arkeologi – ”Äta bör man...”; Alf Er-

icssons studie över ”Fallos och resande”; Tore

Artelius diskussion om forntida historiebruk;

Kate Syvertsens analys av ”öppna och slutna”

hällbilder, etc., etc.

Avslutning. Ovan har jag försökt att teckna

en bild av föreliggande antologi genom en till-

bakablick på de artiklar som tryckts i de olika

symposierapporterna från de nordiska bronsål-

derssymposierna genom åren. Jag har försökt

teckna ett bronsålderslandskap i förändring. Ett

landskap som det nu återstår för läsaren att upp-

täcka. Några kommer sannolikt känna igen sig i

dessa landskap. Det är dock min förhoppning att

det stora fl ertalet skall känna sig främmande, som

en besökare. En främling. Föreliggande antologi

blir därmed att likna med ett fl ertal resereportage.

Därmed återstår det endast för mig att önska en

trevlig resa!

Litteratur

Apel, J. 2001. Daggers, knowledge & power. Coast

to coast-books 3. Uppsala.

Artelius, T. 1996. Långfärd och återkomst – skep-

pet i bronsålderns gravar. Riksantikvarieämbetet

Arkeologiska Undersökningar, Skrifter No 17.

Kungsbacka.

Bakka, E. 1976. Arktisk og nordisk i bronzealderen i

Skandinavia. Miscellania 25. Trondheim.

Baudou, E. 1960. Die regionale und chronologische

Eintlung der jüngeren Bronzezeit im Nordischen

Kries. Studies in North-European Archaeology

1. Stockholm.

Berggren, Å. & Burström, M. (red) 2002. Refl exiv

fältarkeologi? Riksantikvarieämbetet. Stock-fältarkeologi? Riksantikvarieämbetet. Stock-fältarkeologi?

holm.

Bertilsson, U. 1987. The rock carvings of northern

Bohuslän. Spatial structures and social symbols.

Stockholm Studies in Archaeology No 7. Stock-

holm.

Björhem, N. & Säfvestad, U. 1989. Fosie IV.

Byggnadstradition och bosättningsmönster under

senneolitikum. Malmöfynd 5. Malmö.

Björhem, N. & Säfvestad, U. 1993. Fosie IV. Bygg-

nadstradition och bosättningsmönster under brons-

och järnålder. Malmöfynd 6. Malmö.

Borna-Ahlkvist, H. 2002. Pryssgården – hällristarnas

hem. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska Un-

dersökningar, Skrifter No 42. Lund.

Forsberg, L. & Larsson, Th. (red) 1993. Ekonomi

och näringsformer i nordisk bronsålder. Studia

Archaeologica Universitatis Umensis 3. Umeå.

00 Introduktion 05-08-06, 11.2520

XXI | MELLAN STEN OCH JÄRN – EN INTRODUKTION

Gansum, T. 2004. Hauger som konstruksjoner. Ar-

keologiske forventninger gjennom 200 år. Gothen-

burg Archaeological Thesis No 33. Göteborg.

Goldhahn, J. 1999. Fællesnordisk råd for Arkæo-

logistuderende. Glyfer och arkeologiska rum – en

vänbok till Jarl Nordbladh (Gustafsson, A. &

Karlsson, H. red): 719-742. Gotarc Serie A vol

3. Göteborg.

Gustafsson, A. 1995. Fårdrupsyxor och plasthöljes-

pennor – en kommentar till Mats P Malmers

försök att fastställa regionala viktsystem under

nordisk bronsålder. Arkeologen Nr 5/6: 24-30.

Grön, A. 2004. Positioning the Bronze Age in social

theory and research context. Acta Archaeologica

Lundensia Serie in 8º No 47. Lund.

Herner, E. 1987. Profession med tradition. Tek-

nisk-kvalitativ analys av den äldre bronsålderns

sprialornamentik, dess central- och lokalproduk-

tion. Acta Archaeologica Lundensia Serie in 8º

No 15. Lund.

Hyenstrand, Å. 1979. Arkeologisk regionindelning

av Sverige. Rikantikvarieämbetet, Dokumenta-

sjonsbyrån, Arbetshandlingar. Stockholm.

Hyenstrand, Å. 1984a. Fasta fornlämningar och

arkeologiska regioner. Riksantikvarieämbetet

och Statens Historiska Museer, Rapport 7.

Stockhlom.

Hyenstrand, Å. (red) 1984b. Bronsåldersforskning

– kring aktuella projekt. Arkeologiska Rappor-

ter och Meddelanden från Institutionen för

Arkeologi vid Stockholms Universitet No 17.

Stockholm.

Håkansson, I. 1985. Skånes gravfynd från äldre

bronsålder som källa till studiet av social struk-

tur. Acta Archaeologica Lundensia Serie in 8º

No 14. Lund.

Jensen, J. 1967. Voldtofte-fundet. Bopladsproble-

mer i yngre bronzealder i Danmark. Aarbøger

for Nordisk Oldkyndighed og Historie 1967:

91-154.

Jensen, J. 2002. Danmarks Oldtid. Bronzealdern.

Gyldendal. København.

Johansen, Ø. K. 1986. Tidlig metallkultur i Agder.

Universitetets Oldsaksamling, Skrifter Ny rekke

8. Oslo.

Johansen, Ø. K. 1993. Norske depotfunn fra bronse-

alderen. Universitetets Oldsaksamling, Skrifter

Ny rekke 15. Oslo.

Kaliff, A. 1992. Begravningsskick och föreställnings-

värld. OPIA 4. Uppsala.

Kaliff, A. 1997. Grav och kultplats. AUN 24. Upp-

sala.

Karlsson, H. (eds) 2004. Swedish archaeologists on

ethics. Bricoleur Press. Göteborg.

Knarrström, B. 2000. Flinta i sydvästra Skåne.

Acta Archaeologica Lundensia Serie in 8º No

33. Lund.

Kristiansen, K. 1981. Economic models for Bronze

Age Scandinavia – Towards an integrated ap-

proach. Economic archaeology (Sheridan, A. &

Bailey, G. eds): 239-306. BAR International

Series 96. Oxford.

Larsson, Th. B. 1986. The Bronze Age metal work

in Southern Sweden. Aspects of social and spatial

organization 1800-500 BC. Archaeology and

Environment 6. Umeå.

Løken, T. (red) 1998. Bronsealder i Norden – regio-

ner og interaksjon. AmS-Varia 33. Stavanger.

Marstrander, S. (red) 1983. Foredrag ved det 1.

Nordiske bronsealder-symposium på Isegran 3.-

6.e oktober 1977. Varia 9. Oslo.

Mikkelsen, E., Hjelvik, D. S. & Welinder, S. (red)

1986. Det 4.e Nordiske bronsealder-symposium

på Isegran 1984. Varia 12. Oslo.på Isegran 1984. Varia 12. Oslo.på Isegran 1984

Nordström, H. & Knape, A. (eds) 1989. Bronze Age

Studies. The Museum of National Antiquities/

00 Introduktion 05-08-06, 11.2521

JOAKIM GOLDHAHN | XXII

Stockholm, Studies 6. Stockholm.

Nordquist, P. 2001. Hierarkiseringsprocesser. Om

konstruktion av social ojämlikhet i Skåne, 5500-

1100 f.Kr. Studia Archaeologica Universitatis

Umensis 13. Umeå.

Olausson, M. (red) 1999. Spiralens Öga. Riksan-

tikvarieämbetet Arkeologiska Undersökningar,

Skrifter No 25. Stockholm.

Olsen, B. 1997. Fra ting til tekst. Universitetsfor-

laget. Oslo.

Poulsen, J. (red) 1989. Regionale forhold i nordisk

bronzealder. Jysk Arkeologisk Selskabs Skrifter

XXIV. Aarhus.

Randsborg, K. 1974. Social stratifi cation in Early

Bronze Age Denmark. Prähistorische Zeitschrift

49: 38-61.

Randsborg, K. (ed.) 1996. Absolute chronology.

Archaeological Europe 2500-500 BC. Acta Ar-

chaeological 67. København.

Stjernquist, B. 1977. Beiträge zum studium von

Bronzezeitlichen Siedlungen. Archaeologica

Lundensia Serie in 8º No 8. Lund.

Stjernquist, B. (red) 1983. Struktur och förändring

i bronsålderns samhälle. University of Lund

Institute of Archaeology Report Series No 17.

Lund.

Streiffert, J. 2001. På gården. Rumslig organisation

inom bosättningsytor och byggnader under brons-

ålder och äldre järnålder. Riksantikvarieämbetet

Arkeologiska Undersökningar, Skrifter No 35.

Kungsbacka.

Thedéen, S. 2004. Gränser i livet – gränser i land-

skapet. Stockholm Studies in Archaeology 33.

Stockholm.

Thrane, H. (red) 1980. Broncealderbebyggelse i

Norden. Skrifter fra Historisk Institut, Odense

Universitet nr 28. Odense.

Vandkilde, H. 1996. From Stone to Bronze. Jutland

Archaeological Society Publications XXXII.

Aarhus.

Wahlgren, K. H. 2002. Bilder av betydelse. Stock-

holm Archaeological Studies No 23. Stock-

holm.

Welinder, S. 1977. Ekonomiska processer i förhistorisk

expansion. Acta Archaeologica Lundensia Series

in 8˚ Minore No 7. Lund.

Welinder, S. 2003. Min svenska arkeologihistoria.

Studentlitteratur. Lund.

Wigren, S. 1987. Sörmländsk bronsåldersbygd. The-

ses and Papers in North-European Archaeology

16. Stockholm.

Appendix 1: Publicerade artiklar från de nordiska

bronsålderssymposierna fram till år 2000

Anderson, Ph. 1986. Frequency diagrams and size-

volume calculations. A wider perspective. Det 4.

nordiska bronsealder-symposium på Isegran 1984

(Mikkelsen, E., Hjelvik, D. S. & Welinder, S.

red): 124-132. Varia 12. Oslo.

Artelius, T. 1998. Skeppsformade gravar i södra

Sverige – om projektion av religiösa och sociala

meningsinnehåll i begravningstraditioner. Bron-

zealder i Norden – regioner og interaksjon (Løken,

T. red): 137-142. AmS-Varia 33. Stavanger.

Asingh, P. & Rasmussen, M. 1986. Regional varia-

tion i ældre bronzealder udtrykt gennem grav-

fundne bronzer i Sydvestdanmark og Sydslesvig.

Det 4. nordiska bronsealder-symposium på Isegran

1984 (Mikkelsen, E., Hjelvik, D. S. & Welinder,

S. red): 42-66. Varia 12. Oslo.

Asingh, P. & Rasmussen, M. 1989. Mange slags

grænse. Et eksempel på regional variation i syd-

vestdansk ældre bronzealder. Regionale forhold i

nordisk Bronzealder (Poulsen, J. red): 79-88. Jysk nordisk Bronzealder (Poulsen, J. red): 79-88. Jysk nordisk Bronzealder

Arkæologiske Selskabs Skrifter XXIV. Aarhus.

Bakka, E. 1980. Representativitetsproblem i

00 Introduktion 05-08-06, 11.2522

XXIII | MELLAN STEN OCH JÄRN – EN INTRODUKTION

vestnorsk bronsealder. Broncealderbebyggelse i

Norden (Thrane, H. red): 37-58. Skrifter fra

Historisk Institut, Odense Universitet nr 28.

Odense.

Bakkevig, S. 1998. Problemer i bronsealderens

korndyrkning på Forsandmoen, Rogaland,

SV-Norge. Bronzealder i Norden – regioner og

interaksjon (Løken, T. red): 55-62. AmS-Varia

33. Stavanger.

Baudou, E. 1989. Gränser och center-periferi-

förhållanden i Norrlands bronsålder. Regionale

forhold i nordisk Bronzealder (Poulsen, J. red): forhold i nordisk Bronzealder (Poulsen, J. red): forhold i nordisk Bronzealder

175-185. Jysk Arkæologiske Selskabs Skrifter

XXIV. Aarhus.

Baudou, E. 1993. Hällristningarna vid Nämforsen

– datering och kulturmiljö. Ekonomi och närings-

former i nordisk bronsålder (Forsberg, L. & Lars-former i nordisk bronsålder (Forsberg, L. & Lars-former i nordisk bronsålder

son, Th. B. red): 247-261. Studia Archaeologica

Universitatis Umensis 3. Umeå.

Becker, C. J. 1980. Bebyggelseformer i Danmarks

yngre bronzealder. Broncealderbebyggelse i Nor-

den (Thrane, H. red): 127-141. Skrifter fra


Odense.

Bertilsson, U. 1986. Bebyggelsemönster, bronsgjut-

ning och pastoralism i västsvensk bronsålder. Det

4. nordiska bronsealder-symposium på Isegran

1984 (Mikkelsen, E., Hjelvik, D. S. & Welin-

der, S. red): 108-116. Varia 12. Oslo.

Bertilsson, U. 1989. Hällristningar i norra Bohus-

län – rumsliga strukturer och sociala symboler.

Regionale forhold i nordisk Bronzealder (Poulsen, Regionale forhold i nordisk Bronzealder (Poulsen, Regionale forhold i nordisk Bronzealder

J. red): 125-132. Jysk Arkæologiske Selskabs

Skrifter XXIV. Aarhus.

Björhem, N. 1986. Plats- eller områdeskontinuitet?

Ett tolkningsproblem belyst utifrån ett boplats-

material från sydvästra Skåne. Det 4. nordiska

bronsealder-symposium på Isegran 1984 (Mik-

kelsen, E., Hjelvik, D. S. & Welinder, S. red):

88-109. Varia 12. Oslo.

Boas, N. A. 1980. Egehøjbopladsen fra ældste bron-

zealder. Broncealderbebyggelse i Norden (Thrane,

H. red): 102-121. Skrifter fra Historisk Institut,

Odense Universitet nr 28. Odense.

Bodilsen, I. 1986. Religiøse nedlaeggelser i dansk

bronzealder. Det 4. nordiska bronsealder-sympo-

sium på Isegran 1984 (Mikkelsen, E., Hjelvik, D.

S. & Welinder, S. red): 5-16. Varia 12. Oslo.

Broadbent, N. 1983. Too many cheifs and not

enough Indians. A peripheral view of Nordic

Bronze Age Society. Struktur och förändring i

bronsålderns samhälle (Stjernquist, B. red): 7-22. bronsålderns samhälle (Stjernquist, B. red): 7-22. bronsålderns samhälle

University of Lund Institute of Archaeology Re-

port Series No 17. Lund.

Carlsson, D. 1983. Bronsåldern – tiden för kultur-

landskapets territoriella framväxt och etablering

på Gotland. Struktur och förändring i bronsål-

derns samhälle (Stjernquist, B. red): 23-36. Uni-derns samhälle (Stjernquist, B. red): 23-36. Uni-derns samhälle

versity of Lund Institute of Archaeology Report

Series No 17. Lund.

Draiby, B. 1989. Kvinde og mandsgrave i yngre

bronsealder. Regionale variationer. Regionale



XXIV. Aarhus.

Forsberg, L. 1989. Ett försök att urskilja sociala

territorier i Norrland under bronsålder och för-

romersk järnålder. Regionale forhold i nordisk

Bronzealder (Poulsen, J. red): 169-175. Jysk Bronzealder (Poulsen, J. red): 169-175. Jysk Bronzealder


Forsberg, L. 1993. En kronologisk analys av rist-

ningarna vid Nämforsen. Ekonomi och närings-

former i nordisk bronsålder (Forsberg, L. & Lars-former i nordisk bronsålder (Forsberg, L. & Lars-former i nordisk bronsålder

son, Th. B. red): 195-246. Studia Archaeologica


Gräslund, B. 1983. Jordfästning och likbränning.

00 Introduktion 05-08-06, 11.2523

JOAKIM GOLDHAHN | XXIV

Vägen tilllivet efter detta speglat i bronsålderns

och stenålderns gravskick. Foredrag ved det 1.

nordiske bronsealder-symposium på Isegran 3.-6.

oktober 1977 (Marstrander, S. red): 48-51. Varia

9. Oslo.

Grønnesby, G. 1998. Komposisjon og kommuni-

kasjon: Bronsealderens helleristninger i Skatval,

Nord-Trøndelag, Norge. Bronzealder i Norden

– regioner og interaksjon (Løken, T. red): 131-

136. AmS-Varia 33. Stavanger.

Hedengran, I. 1993. Att synliggöra människor, fi gu-

rer eller gestalter? Kring hällristningsforskning-

ens förutsättningar. Ekonomi och näringsformer i

nordisk bronsålder (Forsberg, L. & Larsson, Th. nordisk bronsålder (Forsberg, L. & Larsson, Th. nordisk bronsålder

B. red): 163-176. Studia Archaeologica Univer-

sitatis Umensis 3. Umeå.

Hermondsson, Ö. 1998. Bebyggelseutvecklingen i

nordöstra Uppland, Sverige, under bronsålder

och äldre järnålder – ett område mellan två

kultursfärer. Bronzealder i Norden – regioner og


33. Stavanger.

Herner, E. 1989. Punstekniken under äldre

bronsålder – en social/arkeologisk mätmetod.

Struktur och förändring i bronsålderns samhälle

(Stjernquist, B. red): 37-45. University of Lund


Lund.

Hjärthner-Holdar, E. 1993. Övergången från

brons till järnmetallurgi – en fråga om resurser.

Ekonomi och näringsformer i nordisk bronsålder

(Forsberg, L. & Larsson, Th. B. red): 163-176.

Studia Archaeologica Universitatis Umensis 3.

Umeå.

Hjärthner-Holdar, E. 1998. Samspel mellan

olika regioner i Sverige och Ryssland under

yngre bronsålder sett utifrån järnteknologins

införande. Bronzealder i Norden – regioner og


33. Stavanger.

Hornstrup, K. M. 1993. Overgangen fra ældre til

yngre bronzealder. Et eksempel fra Nordvestjyl-

land, Danmark. Bronzealder i Norden – regioner

og interaksjon (Løken, T. red): 23-34. AmS-Varia

33. Stavanger.

Jaanusson, H. 1983. Hallunda – ekologisk bak-

grund och ekonomiska aspekter i ett sam-

hälle från yngre bronsålder. Foredrag ved det 1.


oktober 1977 (Marstrander, S. red): 163-174.

Varia 9. Oslo.

Jensen, J. 1983. Bosættelse og rigedomcentre i

Østdanmark i slutningen af yngre bronzealder.


(Stjernquist, B. red): 46-52. University of Lund


Lund.

Jensen, R. 1989. Bosättning och ekonomi – inom-

regionala differenser i Mälardalen. Regionale



XXIV. Aarhus.

Johansen, Ø. 1980. Nye elementer i bronseal-

derens bosetning i Norge. Broncealderbebyggelse

i Norden (Thrane, H. red): 10-36. Skrifter fra


Odense.

Johansen, Ø. 1983. Bronsealderproblemer – en

teori om mellomhandlervirksomhet. Foredrag

ved det 1. nordiske bronsealder-symposium på

Isegran 3.-6. oktober 1977 (Marstrander, S.


Kaliff, A. 1998. Gravskick och kultbruk – exemplet

Ringeby, Östergötland, Sverige. Bronzealder i

Norden – regioner og interaksjon (Løken, T. red):

85-90. AmS-Varia 33. Stavanger.

00 Introduktion 05-08-06, 11.2524

XXV | MELLAN STEN OCH JÄRN – EN INTRODUKTIONXXV | MELLAN STEN OCH JÄRN – EN INTRODUKTIONXXV

Karlenby, L. 1998. Regionala likheter och lo-

kala skillnader inom bronsålderns bebyggelse i

Skandinavien. Bronzealder i Norden – regioner og


33. Stavanger.

Kayser, H. 1998. Overgangen fra ældre til yngre

bronzealder i Jylland – en analyse af gravkon-

struktionen. Bronzealder i Norden – regioner og

interaksjon (Løken, T. red): 123-130. AmS-Va-

ria 33. Stavanger.

Komber, J. 1998. Det nordiske bronsealderhusets

form og konstruksjon. Den teoretiske bakgrunn

for rekonstruksjonen av bronsealderhuset på

Forsand, Sørvest-Norge. Bronzealder i Norden

– regioner og interaksjon (Løken, T. red): 45-54.

AmS-Varia 33. Stavanger.

Kristiansen, K. 1983. Kriger og høvding i Danmarks

bronsealder. Et bidrag til bronzealdersværdets

kulturhistoria. Struktur och förändring i brons-

ålderns samhälle (Stjernquist, B. red): 63-82. ålderns samhälle (Stjernquist, B. red): 63-82. ålderns samhälle

University of Lund Institute of Archaeology

Report Series No 17. Lund.

Kristiansen, K. 1986. Ideologi og samfund i Dan-

marks bronzealder. Det 4. nordiska bronsealder-

symposium på Isegran 1984 (Mikkelsen, E.,

Hjelvik, D. S. & Welinder, S. red): 144-155.

Varia 12. Oslo.

Kristiansen, K. 1993. Erhverstrategi, bebyggesle

og økologi i bronzealderen – nye resultater fra

Nordvestjylland. Ekonomi och näringsformer i


B. red): 27-34. Studia Archaeologica Universi-

tatis Umensis 3. Umeå.

Larsson, Th. B. 1983. Samhällsförändring brons-

ålder – järnålder. En strukturanalys med ut-

gångspunkt från Östergötland II. Struktur och

förändring i bronsålderns samhälle (Stjernquist, förändring i bronsålderns samhälle (Stjernquist, förändring i bronsålderns samhälle

B. red): 96-105. University of Lund Institute of

Archaeology Report Series No 17. Lund.

Larsson, Th. B. 1986. Produktion och ackumula-

tion: en rumslig analys av bronsartefakter. Det 4.

nordiska bronsealder-symposium på Isegran 1984

(Mikkelsen, E., Hjelvik, D. S. & Welinder, S.


Larsson, Th. B. 1989. Regionalitet som en produkt

av samhälleliga processer. Regionale forhold i



Larsson, Th. B. 1993. Östersjökontakter under

yngre bronsålder – en diskussion med utgångs-

punkt från fynden från Vistad i Östergötland.




Umeå.

Lindgren-Hertz, L. 1998. Pryssgården, Östergöt-

land, Sverige – en bronsåldersbosättning invid

Östersjön. Bronzealder i Norden – regioner og


33. Stavanger.

Liversage, D. 1989. Early copper and bronze in

Denmark – a computer aided examination of

the SAM analyses. Regionale forhold i nordisk

Bronzealder (Poulsen, J. red): 47-60. Jysk Arkæo-Bronzealder (Poulsen, J. red): 47-60. Jysk Arkæo-Bronzealder

logiske Selskabs Skrifter XXIV. Aarhus.

Lomborg, E. 1980. Bronzealderbopladserne ved

Vadgård och Skamebæk. Broncealderbebyggelse

i Norden (Thrane, H. red): 122-126. Skrifter

fra Historisk Institut, Odense Universitet nr

28. Odense.

Lundmark, H. 1986. Vad säger oss bronsföremålen.

En diskussion om kopplingen mellan föremålsa-

nalys och samhällsanalys. Det 4. nordiska bron-

sealder-symposium på Isegran 1984 (Mikkelsen,

E., Hjelvik, D. S. & Welinder, S. red): 32-41.

Varia 12. Oslo.

00 Introduktion 05-08-06, 11.2525

JOAKIM GOLDHAHN | XXVI

Lundmark, H. 1983. Samhällsförändring brons-

ålder – järnålder. En strukturanalys med ut-

gångspunkt från Östergötland I. Struktur och

förändring i bronsålderns samhälle (Stjernquist, förändring i bronsålderns samhälle (Stjernquist, förändring i bronsålderns samhälle

B. red): 88-95. University of Lund Institute of


Luoto, J. 1980. Bronsålderns befästa boplatser ur

fi nskt perspektiv. Broncealderbebyggelse i Norden

(Thrane, H. red): 59-66. Skrifter fra Historisk

Institut, Odense Universitet nr 28. Odense.

Løken, T. 1989. Rogalands bronsealderbopladser

– sett i lys av områdets kulturelle kontakter. Re-

gionale forhold i nordisk Bronzealder (Poulsen, gionale forhold i nordisk Bronzealder (Poulsen, gionale forhold i nordisk Bronzealder

J. red): 141-148. Jysk Arkæologiske Selskabs

Skrifter XXIV. Aarhus.

Løken, T. 1998. Hustyper og socialstruktur gjen-

nem bronsealder på Forsandmoen, Rogaland,

Sør-Vest-Norge. Bronzealder i Norden – regioner

og interaksjon (Løken, T. red) 107-122. AmS-

Varia 33. Stavanger.

Malmer, M. P. 1989. Fårdrup-yxornas metrologi

och korologi – ett preliminärt meddelande. Re-

gionale forhold i nordisk Bronzealder (Poulsen, J. gionale forhold i nordisk Bronzealder (Poulsen, J. gionale forhold i nordisk Bronzealder

red): 19-28. Jysk Arkæologiske Selskabs Skrifter

XXIV. Aarhus.

Malmer, M. P. 1993. Bronsålderhandelns struktur

och sociala funktion. Ekonomi och näringsformer

i nordisk bronsålder (Forsberg, L. & Larsson, Th. i nordisk bronsålder (Forsberg, L. & Larsson, Th. i nordisk bronsålder



Marstrander, S. 1980. Nye helleristningsfunn

i Trøndelag. Broncealderbebyggelse i Norden

(Thrane, H. red): 4-9. Skrifter fra Historisk

Institut, Odense Universitet nr 28. Odense.

Marstrander, S. 1983. Den norske randlistøksene.


(Stjernquist, B. red): 106-113. University of

Lund Institute of Archaeology Report Series

No 17. Lund.

Marstrander, S. 1983. Porfyr- og nakkebøyde økser

som idikatorer for bosetning og sociale struktu-

rer i Norges yngre bronsealder. Foredrag ved det

1. nordiske bronsealder-symposium på Isegran 3.-

6. oktober 1977 (Marstrander, S. red): 57-146.

Varia 9. Oslo.

Nilsson, P-E. 1986. Samhällsstruktur i gotländska

bronsåldersrösen. En korologisk studie med per-

sondator. Det 4. nordiska bronsealder-symposium

på Isegran 1984 (Mikkelsen, E., Hjelvik, D. S. &

Welinder, S. red): 67-87. Varia 12. Oslo.

Nyegaard, G. 1993. Kirkebjergbopladsen ved Vold-

tofte, på SV Fyn, i zooarkæologisk belysning.




Umeå.

Olausson, D. 1989. Camparision and contrast.

Looking for evidence for regional groups in two

Late Bronze Age cemetries. Regionale forhold i



Olausson, D. 1993. Hav och äng, skog och åker

bronsålderbondens levnadssätt i södra Sverige.




Umeå.

Persson, J. 1983. Pålstaven under äldre bronsålder.




No 17. Lund.

Poulsen, J. 1980. Om arealudnyttelsen i bronzeal-

deren, nogle praktiske synspunkter og nogle

synspunkter om praksis. Broncealderbebyggelse


00 Introduktion 05-08-06, 11.2526

XXVII | MELLAN STEN OCH JÄRN – EN INTRODUKTION


28. Odense.

Poulsen, J. 1983. Nogle refleksioner omkring

Vognsrup Enge-fundet. Struktur och förändring

i bronsålderns samhälle (Stjernquist, B. red): 114-i bronsålderns samhälle (Stjernquist, B. red): 114-i bronsålderns samhälle

120. University of Lund Institute of Archaeology

Report Series No 17. Lund.

Poulsen, J. 1993. Om ældre bronsealders gravhøje

og bebyggelse – atter en engang nye iakttagelser

fra det Jyske område. Ekonomi och näringsformer




Prescott, Ch. 1993. Rapport fra periferien. Nyere

undersøgelser i Sogn. Ekonomi och näringsformer




Rasmussen, M. 1993. Bopladsstruktur og øko-

nomisk variation i ældre bronzealder – set fra

et par Nordvestjyske bopladser. Ekonomi och

näringsformer i nordisk bronsålder (Forsberg, L. näringsformer i nordisk bronsålder (Forsberg, L. näringsformer i nordisk bronsålder

& Larsson, Th. B. red): 11-26. Studia Archaeo-

logica Universitatis Umensis 3. Umeå.

Ringstad, B. 1998. Fra territorium til gård – ek-

sempler fra Møre og Romsdal, Vest-Norge.

Bronzealder i Norden – regioner og interaksjon

(Løken, T. red): 75-84. AmS-Varia 33. Sta-

vanger.

Rønne, P. 1989. Nogle lokaltypiske oldsager fra

Sjællands ældre bronzealder periode II. Regio-

nale forhold i nordisk Bronzealder (Poulsen, J. nale forhold i nordisk Bronzealder (Poulsen, J. nale forhold i nordisk Bronzealder

red): 69-78. Jysk Arkæologiske Selskabs Skrifter

XXIV. Aarhus.

Rønne, P. 1993. Problemer omkring bronzealderens

metalhåndværkere. Ekonomi och näringsformer i




Salo, U. 1983. Bronsålderssamhället vid Satakunta-

kusten: källor och tolkningsförsök. Foredrag ved

det 1. nordiske bronsealder-symposium på Isegran

3.-6. oktober 1977 (Marstrander, S. red): 1-14.

Varia 9. Oslo.

Stjernquist, B. 1980. Bronsåldersbebyggelse i gårds-

lösa. Broncealderbebyggelse i Norden (Thrane,

H. red): 67-71. Skrifter fra Historisk Institut,

Odense Universitet nr 28. Odense.

Stjernquist, B. 1983. Indicier på bronsåldersam-

hällets ekonomiska och sociala struktur enligt

nyare undersökningar. Foredrag ved det 1.


oktober 1977 (Marstrander, S. red): 147-162.

Varia 9. Oslo.

Stjernquist, B. 1983. Gravarna som källa till kun-

skap om den yngre bronsålderns bebyggelse.




No 17. Lund.

Strömberg, M. 1980. Bronsålder i Hagestadpro-

jektet, en period i ett långtidsperspektiv. Bron-

cealderbebyggelse i Norden (Thrane, H. red):

72-82. Skrifter fra Historisk Institut, Odense


Strömberg, M. 1983. Bebyggelseintensiteten under

bronsålder i sydöstra Skåne. Struktur och för-

ändring i bronsålderns samhälle (Stjernquist, B. ändring i bronsålderns samhälle (Stjernquist, B. ändring i bronsålderns samhälle

red): 141-150. University of Lund Institute of


Strömberg, M. 1989. Lokale differenser inom

Hagestadprojektets arbetsområden. Regionale



XXIV. Aarhus.

Sørensen, M-L. S. 1986. Umateriel kultur og kultu-

00 Introduktion 05-08-06, 11.2527

JOAKIM GOLDHAHN | XXVIII

rel forandring. Et forskag til diskussion af lokalt

særpreg udtryk gennem bronzerne fra periode V

og VI. Det 4. nordiska bronsealder-symposium på

Isegran 1984 (Mikkelsen, E., Hjelvik, D. S. &

Welinder, S. red): 133-143. Varia 12. Oslo.

Sørensen, M-L. S. 1993. Hvori består forholdet

mellem ernæringsformer og levevis i yngre

bronzealder i Skandinavien. Ekonomi och nä-

ringsformer i nordisk bronsålder (Forsberg, L. & ringsformer i nordisk bronsålder (Forsberg, L. & ringsformer i nordisk bronsålder

Larsson, Th. B. red): 1-10. Studia Archaeologica


Sør-Reime, G. 1989. Regionale forskjeller i bron-

sealderens helleristninger med utgangspunkt i

de sørvest-norske. Regionale forhold i nordisk

Bronzealder (Poulsen, J. red): 133-140. Jysk Bronzealder (Poulsen, J. red): 133-140. Jysk Bronzealder


Tesch, S. 1980. Ett par bronsåldersmiljöer med

huslämningar i Skåne och Södermanland.

Broncealderbebyggelse i Norden (Thrane, H. red):

83-101. Skrifter fra Historisk Institut, Odense


Thrane, H. 1980. Nogle tanker om yngre bron-

cealders bebyggelse på Sydvestfyn. Broncealder-

bebyggelse i Norden (Thrane, H. red): 165-173.

Skrifter fra Historisk Institut, Odense Univer-

sitet nr 28. Odense.

Thrane, H. 1983. Indledende overvejelser af struk-

turudviklingen i Sydskandinaviens broncealder.




No 17. Lund.

Thrane, H. 1983. Om økonomisk og social struktur

i yngre broncealder på bakgrund af nye under-

søgelser i Voldtofteområdet. Foredrag ved det 1.



9. Oslo.

Thrane, H. 1989. Regionale aspekter af bronzeal-

derbebyggelse på Fyn. Regionale forhold i nord-

isk Bronzealder (Poulsen, J. red): 101-106. Jysk isk Bronzealder (Poulsen, J. red): 101-106. Jysk isk Bronzealder


Thrane, H. 1989. Regionale grupper? Et diskus-

sionsindlæg. Regionale forhold i nordisk Bronzeal-

der (Poulsen, J. red): 187-188. Jysk Arkæologiske der (Poulsen, J. red): 187-188. Jysk Arkæologiske der

Selskabs Skrifter XXIV. Aarhus.

Vandkilde, H. 1989. Det ældste metalmiljø i

Danmark. Regionale forhold i nordisk Bronzeal-

der (Poulsen, J. red): 29-46. Jysk Arkæologiske der (Poulsen, J. red): 29-46. Jysk Arkæologiske der

Selskabs Skrifter XXIV. Aarhus.

Vandkilde, H. 1993. Aspekter af teknologi og sam-

fund i overgangstiden mellem sten- og bron-

zealder i Danmark. Ekonomi och näringsformer i




Vandkilde, H. 1998. Den senneolitiske offerned-

læggelse i den jyske Gallemose: tid-rum dimen-

sioner og fremmede forbindelser. Bronzealder i

Norden – regioner og interaksjon (Løken, T. red):


Welinder, S. 1983. The ecology of the Bronze Age

landscape in central Sweden. Struktur och för-

ändring i bronsålderns samhälle (Stjernquist, B. ändring i bronsålderns samhälle (Stjernquist, B. ändring i bronsålderns samhälle

red): 166-182. University of Lund Institute of


Wigren, S. 1986. Skärvstenshögar – avfallshögar

– centrumbildningar. Det 4. nordiska bronseal-

der-symposium på Isegran 1984 (Mikkelsen, E.,

Hjelvik, D. S. & Welinder, S. red): 117-123.

Varia 12. Oslo.

Willroth, K-H. 1989. Nogle betragtninger over de

regionale forhold i Slesvig og Holsten i bron-

zealderens periode II. Regionale forhold i nord-

isk Bronzealder (Poulsen, J. red): 89-100. Jysk isk Bronzealder (Poulsen, J. red): 89-100. Jysk isk Bronzealder


00 Introduktion 05-08-06, 11.2528

Sten och brons – brons och sten

Senneolitisk prolog 05-08-06, 11.2529

Senneolitisk prolog 05-08-06, 11.2530

1 | Flinthantverk och samhälle i södra Skandinavien under senneolitikum och tidig bronsålder

Jan Apel, SAU Uppsala

Inledning. Tolkningar av den äldre bronsålderns

samhälle i Skandinavien har kretsar kring frågor

om social status, hierarki, samhällskomplexitet

och rang och har framförallt baserats på studier av

gravar och bronsdepåer (Vandkilde 1996: 259f.;

Johansen et al 2004). Under de senaste 30 åren

har även de ständigt växande boplatsmaterialen

tagits med i beräkningen (se t.ex. Boas 1980,

1983, 1986, 1991, 1993; Ethelberg 2000; Niel-

sen & Nielsen 1985; Nielsen 1999; Björhem &

Säfvestad 1989, Artursson i denna volym). Som

ett komplement till dessa tolkningar framförs i

den här uppsatsen en tolkning av samhällskom-

plexitet som bottnar i en experimentell studie av

den produktion av fl intdolkar som sker i södra

Skandinavien mellan 2350-1500 f Kr.

Flintdolkarna. De skandinaviska fl intdolkarna

uppträder i sex huvudtyper (Lomborg 1973)

och är spridda över hela Skandinavien och delar

av norra Europa (fi g. 1, 2 och tab. 1). Dolkarnas

huvudsakliga geografi ska utbredning omfattar

ett område som inkluderar södra och mellersta

Skandinavien, nordöstra Holland, norra Tysk-

land och nordvästra Polen. Ett mindre antal

har även påträffats i Storbritannien, Tjeckiska

republiken, Österrike, de baltiska staterna, Fin-

land och norra Skandinavien (Apel 2001; Bar-

rowclough & Lister 2004). De huvudtyper som

defi nierades av Sophus Müller (1902), John-Elof

Forssander (1936) och Ebbe Lomborg (1973)

avspeglar vissa kronologiska skillnader men även

en tydlig regional variation som avspeglas i både

produktions- och konsumtionsområdet (Madsen

1978; Rasmussen 1990; Vandkilde 1996: 13f.;

Apel 2001: 231ff.).

Vad dolkarna användes till vet vi inte säkert.

De bruksspårsanalyser som genomförts visar slita-

ge från råhud som sannolikt kan sättas i samband

med förvaring i läderslida och därför inte säger

något om användningen (Apel 2001). Polerade

ytor på greppens bas är relativt vanliga och visar

att dolkarna även använts som eldfl inta tillsam-

mans med pyrit (Stapert & Johansen 1999). His-

toriska iakttagelser i Jemen visar att yngre män

fi ck metalldolkar i samband med puberteten och

att dolkarna sedan fungerade som en symbol för

mannen och krigaren och alltid bars i ett skärp

på magen (Cammann 1977).

I Iliaden och Odysséen, som visserligen är

något yngre än de skandinaviska fl intdolkarna,

framgår att dolken utgjorde en del i krigarens

utrustning och att den framförallt användes vid ri-

tuell slakt. Kanske utgjorde även de skandinaviska

fl intdolkarna en insignia för ett socialt segment

i samhället (Apel 2001). En sådan tanke under-

byggs av att både dolkarnas distribution och deras

depositionssammanhang – de deponeras främst i

Apel 05-08-06, 11.251

JAN APEL | 2

Figur 1. Lomborgs sex typer av fl intdolkar (efter Lomborg 1973).

Apel 05-08-06, 11.252

3 | FLINTA OCH SAMHÄLLE UNDER SN OCH TIDIG BRÅ

gravar utanför produktionsområdena – antyder

att de varit personliga ägodelar som följt sina ägare

genom livet (se bl.a. Malmer 1982).

Det har även föreslagits att dolkarna användes

vid olika typer av övergångsritualer som inne-

fattar permanenta markeringar på huden. Eva

Stensköld ger i sin avhandling fl era historiska

och etnografi ska exempel på hur skärande eg-

gar, i vissa fall tillverkade av fl inta, använts vid

dödsritualer, tatueringar, omskärelse m.m. Sett

ur ett sådant perspektiv är den omfattande om-

skärpning som många dolkarna utsatts för en del

av ritualen (Stensköld 2004: 228ff.).

Organisationen av fl intdolksteknologin. Syftet

med den följande texten är att den skall bilda

grunden för en tolkning av teknologins svå-

righetsgrad. Resultaten av den experimentella

studien har delvis ingått i min avhandling (Apel

2001) och kommer att presenteras i sin helhet i en

framtida publikation (Callahan, Apel & Olaus-

son in prep.). I detta sammanhang defi nieras

”teknologi” som ett sammanhängande system av

föremål, beteenden och kunskap som är möjlig att

tradera från en generation till nästa. Genom att

betona reproduktionsaspekten blir det tydligt att

teknologi är inbäddad i den sociala världen. Ett

Figur 2. Spridningen av skandinaviska

fl intdolkar.

Apel 05-08-06, 11.253

JAN APEL | 4

sådan holistiskt perspektiv är viktig, speciellt när

det gäller fl intdolkarna som producerades över

24 generationer.

Min förståelse av fl intdolkshantverket base-

ras delvis på egen erfarenhet men framförallt på

ett samarbete med Errett Callahan – en erfaren

fl intsmed och arkeolog. Under två somrar i mit-

ten av 1990-talet defi nierades produktionsstadier

genom att arkeologiska material och experimen-

tella data konfronterades och jämfördes (Calla-

han, Apel & Olausson in prep.). En preliminär,

intuitiv, förståelse för fl intdolkshantverket upp-

nåddes.

Då ett av målen med studien var att förstå

hantverkets komplexitet och svårighetsgrad var

det viktigt att tolkningarna inte endast baserades

på praktisk erfarenhet eftersom sådana tolkningar

lätt riskerar att bli alltför auktoritetsbundna. En

väg ur ett sådant forskningsdilemma är att å ena

sidan acceptera och dra nytta av den kunskap som

uppstår av den spontana erfarenheten (den naiva

empirismen) men att balansera den med ett dis-

tanserat perspektiv (den slutna rationalismen).

Detta görs lämpligen genom att i analysen

bryta med vardagsterminologin – i detta fall den

terminologi som fl intsmeder idag använder – ef-

tersom den ofta framstå som oproblematisk och

”naturlig” och på grund av detta riskerar att i allt-

för hög grad styra tolkningen. Istället för att fråga

mig själv och Errett vilka stadier av tillverkningen

som krävde stor hantverksskicklighet och vilka

stadier som var lättare att utföra valde jag alltså

att i vissa faser av analysen angripa materialet från

ett mer distanserat perspektiv. Detta krävde i sin

Tabell 1. Den geografi ska fördelningen av de sex huvudtyperna.

Area Type IType I Type IIType II Type IIIType III Type IVType IV Type VType V Type VIType VI TotalAustria 0 0 0 2 0 3 5British Isles 0 0 0 0 1 4 5Eastern central Sweden 45 37 71 27 50 64 294Eastern Denmark 497 249 249 124 171 249 1539Eastern NorwayEastern Norway 144 4 111 10 31 145 445Finland 2 3 0 2 1 0 8MecklenburgMecklenburg 619 31 214 22 147 235 1268The Netherlands 28 11 17 3 3 8 70Norrland 9 1 6 1 2 5 24North Rhine-WestphaliaNorth Rhine-Westphalia 7 7 3 4 2 1 24Thüringen and SaxonyThüringen and Saxony 130 7 21 14 7 34 213Poland 22 1 5 3 10 6 47Schleswig-HolsteinSchleswig-Holstein 373 82 393 145 269 807 2069Skåne 262 372 315 69 191 193 1402South-western Sweden 71 63 116 24 57 78 409South-eastern Sweden 58 73 112 53 114 87 497Western central Sweden 310 162 351 82 125 163 1193Western Denmark 1509 79 212 159 265 423 2647Western NorwayWestern Norway 456 8 118 17 45 353 997Total 4542 1190 2314 761 1491 2858 13156

% 34 9 18 6 11 22 100

Apel 05-08-06, 11.254


tur en tillgång till en metod och en terminologi

som styrde mig bort från det intuitiva.

Istället för att använda termer, som t.ex.

”skicklighet”, valde jag att bryta med vardags-

språket och införde två begrepp i analysen som

introducerades till arkeologin av Jacques Pelegrin

(1990): (1) kunskap (connaissance) och (2) hand-

lag (savoir-faire):

Kunskap Handlag

Förklarande Handlande

Medveten minnesfunktion Omedveten...

Kommunicerbar Intuitiv

Teoretiskt minne Praktiskt ...

Förloras vid minnesförlust Förloras inte...

Begreppen defi nierar två minnesfunktioner

av neuro-psykologisk natur som är involverade

i de fl esta praktiska gester som människor utför.

Connaissance utgörs av information som krävs för

att utföra en gest som har sitt ursprung utanför

den egna kroppen. Det är alltså en teoretisk min-

nesfunktion. Savoir-faire, däremot, är däremot

en form av muskelminne som endast kan upp-

komma genom praktisk erfarenhet. Det beror på

att det är sammankopplat med kroppsrörelser och

följaktligen kan det bara inläras genom praktik

och omfattande repetition.

Under det experimentella arbetet graderades

de gester som genomfördes i de olika stadierna

i enlighet med deras relativa andel av kunskap

och handlag (fi g. 3). Det visade sig att stadierna

genom denna klassifi cering fördelar sig på ett sätt

som sammanfaller med platsernas distribution i

landskapet. Produktionsstadier som innehöll en

låg grad av praktiskt handlag, främst de tidiga

stadierna i produktionen, återfi nner vi på ett

visst avstånd från boplatser och nära råvarukäl-

lorna. Ett exempel på en sådan plats är Fornæs

på Djurslands nordöstra hörn. Här undersöktes

på 1940-talet en produktionsplats på stranden

nedanför de vita kalkklippor i vilken de naturliga

fl intnodulerna ligger inbäddade. Å andra sidan

återfi nns produktionsavfall från de senare stadier

av bifacial tillverkning i anslutning till husläm-

ningar på boplatser som t.ex. Myrhøj och Gug.

Produktionsstadiernas skilda distribution

i landskapet kan tolkas som beroende av rent

praktiska avväganden men mönstret går också

tolkas i sociala och politiska termer. Om det är

så att teknologin i sig hade ett socialt värde så

kan man tänka sig att stadier med en låg grad

av handlag hemlighölls i syfte att bevara den

teknologiska kunskapen inom den egna grup-

pen. När det gäller stadier med en hög grad av

handlag, som inte går att härma utan en stor

investering i utbildningstid, är inte risken för

imitation lika stor. Istället kunde fl intsmederna

genomföra dessa stadier mitt på boplatserna och

därigenom erhålla uppskattning och prestige för

sitt hantverkskunnande utan att behöva riskera

sin exklusivitet. Här kan paralleller dras till t.ex.

traditionell järnframställning i Afrika där ett lik-

nande fenomen kan iakttagas vad gäller skillnader

mellan smältningsprocessen och smidet (se Apel

2001: 114ff.).

Institutions- och komplexitetsbegreppen. En

diskussion kring fl intdolksteknologins sociala

aspekter kräver tydliga defi nitioner av de två

begreppen ”institution” och ”komplexitet”. I ett

fi losofi lexikon defi nieras ordet institution som

”en relativt varaktig social bildning, som säkrar en

viss överensstämmelse eller likformighet mellan

olika individers handlande i ett samhälle genom

att utgöra ett gemensamt regelsystem för det”.

Apel 05-08-06, 11.265

JAN APEL | 6

En institution är alltså ett socialt faktum (Durk-

heim 1991: 21) och som ett sådant har den en

kontinuitet som överskrider individer såväl som

generationer. Det implicerar vad som inom den

klassiska sociologin benämndes social struktur.

Om vi kan lära oss att känna igen institutioner

i arkeologiska material och lämningar, och om vi

på ett övertygande sätt kan visa principer för hur

olika institutioner bemannas och reproduceras,

då kan vi även uttala oss om ett samhälles sociala

struktur (se t.ex. Olausson 1993). Begreppet

”komplexitet” defi nierades på 1800-talet av Her-

bert Spencer som något som karaktäriseras av fl er

delar och fl er relationer mellan delar. Etthundra

år senare defi nerades fortfarande komplexitet på

ett liknande sätt inom arkeologin: ”Complexity

refers to that which is composed of many inter-

related parts” (Price & Brown 1985).

Om vi tänker oss att delarna i detta fall är

institutioner av olika slag så korresponderar alltså

graden av komplexitet med det antal formella in-

stitutioner, och relationerna mellan dem, som ett

givet samhälle har. I vårt dagliga liv är vi beroende

av 1000-tals personer och 100-tals institutioner

för att få våra behov tillgodosedda. Sett ur detta

perspektiv lever vi i ett komplext samhälle. De

mobila jägare-samlargrupper som vi känner från

historiska och etnografi ska beskrivningar och som

större delen av året lever i små familjegrupper har

få fasta institutioner. I sådana samhällen är varje

Figur 3. Flintdolkarnas produktionsstadier graderade enligt deras relativa andelar av teoretisk kunskap och

praktiskt handlag.

Apel 05-08-06, 11.266


individ och familj själva tvungna att behärska det

mesta för att tillgodose sina behov.

Sammanfattningsvis kan man säga att en

högre grad av komplexitet innebär en större

arbetsdelning i det berörda samhället.

Familjens betydelse för reproduktionen av ka-

pitalformer. I dagens västerländska samhällen

reproduceras de olika individuella positionerna

inom olika institutioner på två sätt: genom kom-

petens och genom arv. Utbildningssociologin har

dock pekat på en tydlig koppling mellan formell

kompetens och arv när det gäller hur positioner

inom institutioner bemannas (Bourdieu 1984).

Av någon anledning lyckas familjer se till att de-

ras medlemmar även tillägnat sig den formella

kompetens som krävs för att besätta en position

som traditionellt sett tillfaller dess medlemmar.

Detta knyter an till ytterligare en teoretisk för-

utsättning med denna studie: tanken på famil-

jeenheten som en ursprunglig social institution

(Bourdieu 1999).

Enligt Pierre Bourdieu utgör familjen förebil-

den för alla typer av sociala institutioner. Tanke

går tillbaka på Emile Durkheims etnografi ska

studier där den segmentära samhällsmodellen

betraktades som sprungen ur en enklare struk-

tur där den enskilda familjeenheten utgjorde den

högsta formen av social integration. Dessa idéer

diskuteras fl itigt av antropologer under 1900-ta-

let. Julian Steward beskrev en sådan struktur hos

Shoshoneindianerna och eskimåerna (1955) men

blev senare kritiserad av bl.a. Ellman Service som

menade att ”the family level of integration” var

historiska fenomen som uppstått vid kontakter

med moderna samhällen och att de inte represen-

terade det naturliga sätt på vilket jägare-samlare

organiserade sig: d.v.s. som patrilokala band be-

stående av fl era familjeeneheter (se Service 1962;

Binford 2001).

Idag vet vi att sociologiska fallstudier gång på

gång visar att många former av kapital – réella

såväl som symboliska – främst reproduceras ver-

tikalt inom familjer även i samhällen där man

genom skolsystem och annat strävat efter att ge-

neralisera reproduktionen av kulturella fenomen

(för sociologiska fallstudier från Paris respektive

Stavanger, se Bourdieu 1984; Rosenlund 2000).

Överföringen av kulturellt kapital mellan genera-

tionerna sker genom mer eller mindre medvetna

strategier för giftemål, arvsrätt, utbildning m.m.

(Bourdieu 1999).

I samhällen med en lägre grad av arbetsdel-

ning utgör endogami ett exempel på en strategi

som under vissa förhållanden bevarar och utökar

olika typer av kapital inom familjeenheten. Som

exempel kan nämnas de former av parallellku-

sinäktenskap som värderats högt hos Berberna

i Nordafrika (Bourdieu 1977) och i Kurdistan

(Barth 1953).

Då familjens sammansättning till stor del

styrs av kulturella regler – något som visas av att

familjeenhetens sammansättning varierar i olika

kulturer – är det lämpligt att i detta sammanhang

betrakta familjen som en institution vars medlem-

mar är beredda att ge varandra mer än vad man

förväntas få tillbaka. Inom familjen praktiseras en

form av positivt utbyte som saknas i andra sam-

manhang (Sahlins 1972). Här råder Philia; ett

tillstånd där det kalkylerande förhållningssättet

förkastats och marknadsekonomiska lagar är satta

ur spel (Bourdieu 1999: 115). I samhällen med

en större grad av arbetsdelning tycks det snarare

vara viktigt att gifta sig inom rätt kast eller klass

än inom familjen. Detta gäller inte minst våra

västerländska samhällen idag där man oftast hit-

Apel 05-08-06, 11.267

JAN APEL | 8

tar sin partner i det samhällssegment man själv

tillhör.

Det fi nns med andra ord starka skäl att anta att

överföringen av kulturell kunskap från generation

till generation oftast sker i rakt nedstigande led

inom familjen. Eftersom familjeenhetens sam-

mansättning varierar i olika kulturer bör denna

överföring betraktas som socialt betingad och inte

första hand beroende på biologiskt släktskap. När

det gäller frågan om hur kunskap kring materi-

ell kultur reproduceras i mänskliga samhällen är

det viktigt att skilja de likheter i materiell kultur

som beror på en gemensam historia och ursprung,

d.v.s. homologier, från de som kan förklaras av

gemensamma adaptionsstrategier till en social

och/eller naturlig omgivning, d.v.s. analogier

(Shennan 2000: 3).

Steven Shennan har påpekat att kultur i tradi-

tionella samhällen vanligtvis reproduceras genom

homologier. I traditionella samhällen vet vi t.ex.

att hantverk framförallt reproduceras vertikalt

inom familjegrupper. En tvärkulturell studie av

traditionella, afrikanska samhällen som utförts

i syfte att undersöka den relativa betydelsen av

släktskap, diffusion och anpassning till omgiv-

ningen när det gäller distributionen av kulturella

likheter och skillnader visar att distributionen av

kulturella fenomen till en överväldigande del kan

förklaras av släktskap. Det vill säga de kulturella

dragen förs vidare från förälder till barn eller från

förälders syskon till barn. En studie av Aka, ett

jägar-samlarfolk i Centralafrika, visar att en över-

väldigande majoritet av vardagssysslorna överförs

från förälder till barn, ofta av samma gender, och

att lärlingsskapet var färdig när barnet var i 15 års

åldern (Hewlett & Cavalli-Sforza 1986).

En sammanställning av etnografiska data

när det gäller hur hantverk lärs ut i traditionella

samhällen visar att den nödvändiga kunskapen

alltid överförs vertikalt eller snett från generation

till generation (Shennan & Steele 1999). Jean

Browns studie av traditionell järnframställning

i Kenya visar att hantverket överförs från far till

son (Brown 1995: 19). Om smeden saknar son

kan även en syskonson fungera som lärling. I

undantagsfall kan även en yngling med smeder

i en av sina föräldrars släkt bli lärling. När det

gäller stenhantverk har Dietrich Stouts (2002)

studier av yxtillverkare i Langda, Irian Jaya, Nya

Guinea visat att stensmederna endast undervisar

nära släktingar och framförallt söner (släktskaps-

systemet som praktiseras skiljer dock inte söner

från syskonsöner). Själva menar man att anled-

ningen till detta är att hantverket är så värdefullt.

Det är alltså ett övergripande drag att hantverk

och kulturella drag över huvud taget överförs

inom släkter i traditionella samhällen.

Lärlingssystem i traditionella samhällen. Detta

innebär att om vi förväntar oss att en teknologi

även spelat en roll i reproduktionen av den sociala

strukturen följer även ett intresse av att bevara

hantverksskicklighet inom familjen. Lärlings-

system tenderar att i sådana fall bli exklusiva för

vissa släkter i rakt nedstigande led. Betraktar vi

den typ av lärlingssystem som studerats i tradi-

tionella samhällen ser vi alltså att släktskap och

ärftlighet är viktiga egenskaper när teknologin

reproduceras genom generationerna. Grovt sett

känner vi tre typer av lärlingssystem från histo-

riska kända samhällen:

(1) medeltida gillen,

(2) kast och släktbaserade sammanslutningar

(3) kooperativa, släktbaserade sammanslut-

ningar.

Apel 05-08-06, 11.268


Det medeltida gillet skiljer sig från de två öv-

riga varianterna i och med att släktskap inte är

nödvändighet för medlemskap, åtminstone inte

formellt sett. Gillet består ju av en sammanslut-

ning hantverkare som inte nödvändigtvis är släkt

med varandra. Man bör dock komma ihåg att

skapandet av gillen går tillbaka på politiska beslut

vars syfte var att skydda både kunder och hant-

verkare i de medeltida städerna och att gillenas

föregångare, de hantverkssammanslutningar som

uppträder på 11-1200-talet, var släktbaserade

sammanslutningar. Dessutom skedde rekryte-

ringen till de medeltida hantverksgillena vanligen

inom familjerna även om det, rent juridiskt, var

möjligt att rekrytera medlemmar utanför släkten.

Detta innebär att de medeltida gillena inte utgör

bra förebilder för hur lärlingssystem var organi-

serade i förhistorisk tid.

Kast- och släktbaserade hantverkssammanslut-

ningar rekryterar nya medlemmar inom släkten

eller kastet. De förstnämnda skiljer sig från de sist-

nämnda då de även praktiserar endogami. Kanske

är det så att vi kan förvänta oss kastbaserade hant-

verkssammanslutningar i förhistoriska samhällen

med en relativt hög grad av arbetsdelning medan

släktbaserat hantverk är vanligast i samhällen med

en mindre grad av arbetsdelning.

Kooperativa former av släktskapsbaserade

hantverksgrupper rekryterar sina medlemmar från

de släktmedlemmar som bor i samma område.

Ofta har den kooperativa gruppen tillgång till en

exklusiv råvarukälla som man äger tillsammans.

Idag är fl inta av god kvalité relativt lätt att få tag i

södra Skandinavien men så har det inte alltid va-

rit. Framförallt beror dagens realtivt goda tillgång

på att stora fl intblock plöjs upp av järnplogar och

läggs i odlingsrösen och att större fl intstycken blir

kvar som restprodukter vid kritbrytning i dag-

brott och sedan används som fyllnadsmaterial.

Stränder där fl intan kontinuerligt spolas fram

är mindre bra råvarukällor. Flintans kvalité för-

sämras nämligen snabbt om den får ligga expo-

nerad för väder och vind (Stafford 2003). Detta

innebär att det faktiskt bör ha funnits möjlighet

att kontrollera de kända råvarukällorna under

förhistorien. De förhistoriska fl intgruvor som

undersökts vid Limfjorden och i sydvästra Skåne

underbygger också en sådan tanke. Tanken att

den sociala basen för produktionen av fl intdolkar

utgjordes av ett kooperativt, släktbaserat system

är därför tilltalande.

Sammanfattning. Under de senaste 20 åren har

storskaliga undersökningar av boplatser från sen-

neolitikum och tidig bronsålder på södra Jylland,

Djursland, Bornholm, Skåne och andra delar av

södra Skandinavien producerat mönster som

påvisar en boplatshierarki under LN II och äldre

bronsålder. Den tar sig i uttryck i boplatser med

samtida hus i olika storlekar. Studier av olika

typer av lösfynd har belyst ett politiskt landskap

där prestigevaror byts i redistributiva system i

vitt skilda delar av Skandinavien (Solberg 1994;

Apel 2001; Lekberg 2002; Lekberg i denna vo-

lym; Artursson i denna volym, Varberg i denna

volym).

Ett sådant riktat utbyte skiljer sig från den

typ av ”down-the-line” utbyte som är typiskt för

samhällen utan centraliserad makt (Hodder &

Orton 1976; Sundström 1992, 2003). Istället

tycks det alltså som om regionala centra idkar ett

mer eller mindre direkt utbyte med producenter

av specialiserade varor. Detta gäller såväl utbytet

av fl intdolkar som utbytet av bronser under SN

och äldre bronsålder. Det fi nns alltså indikationer

på en tydlig komplexitet och specialisering under

Apel 05-08-06, 11.269

JAN APEL | 10

senneolitikum och tidig bronsålder. Hur detta

skall tolkas i samhälleliga termer råder det delade

meningar om. Utifrån en traditionell synvinkel

skulle dessa tecken kunna ses som indikationer

på ett stratifi erat samhälle. Å andra sidan har det

påpekats att komplexitet och specialisering i sig

inte nödvändigtvis behöver innebära att samhället

i fråga har en stor grad av hierarkisering. Dessa

egenskaper ryms även inom småskaliga peer-po-

lity samhällen som på olika sätt interagerar och

kompletterar varandra (Johansen et al 2004).

I denna artikel har jag argumenterat för att

fl intdolksteknologin utgjorde en social institution

i Södra Skandinavien under senneolitikum och

tidig bronsålder. Grunden för detta påstående

kan härledas ur en teknologisk analys av den

skandinaviska fl intdolksteknologin (Apel 2000).

En förutsättning för tolkningen är att hantverket

reproducerades vertikalt eller snett generatio-

nerna. Flera etnografi ska studier av överföringar

av kulturella egenskaper genom generationerna i

traditionella samhällen visar att detta tycks vara

närapå en generell regel. Speciellt viktigt blir en

vertikal, släktbaserad reproduktion i de fall då den

egenskap som reproduceras kan användas som en

form av kapital i sociala relationer.

Dessa argument underbygger en tolkning där

det senneolitiska, specialiserade fl inthantverket

reproducerades i ett lärlingssystem där rekryte-

ringen av lärlingar var släktskapsbaserad. Den

långa lärlingsperioden innebar helt enkelt att

nära släktskap, från förälder till barn, utgjorde

ett mycket praktiskt system för överförande. Om

man dessutom tänker sig att denna typ av kun-

skap utgjorde ett värdefullt kapital som kunde

användas i sociala strategier följer att det framstår

som ännu mer logiskt att tillgången till lärlings-

systemet var begränsat till nära familjemedlem-

mar. Slutsatsen av den teknologiska studien, i

kombination med etno-arkeologiska studier, är

att det bör ha funnits fasta social institutioner i

de senneolitiska samhällena i södra Skandinavien.

En sådan tolkning blir än mer sannolikt om den

relateras till den arkeologiska komplexitetsdebat-

ten inom arkeologin där det bl.a. har argumen-

terats för att förekomsten av formella sociala

institutioner indikerar en relativt hög grad av

social komplexitet och arbetsdelning.

Referenser

Apel, J. 2000. Kunskap, handlag och råmaterial – en

discussion kring produktionen av produktionen

och konsumtionen av senneolitiska fl intdolkar i

Skandinavien. Tor 30: 35-82.Tor 30: 35-82.Tor

Apel, J. 2001. Daggers, Knowledge and Power.

The Social Aspects of Flint Dagger Technology

in Scandinavia, 2350-1500 Cal BC. Coast to

Coast-Books 3. Uppsala.

Arnold, D. E. 1989. Patterns of Learning, Resi-

dence, and Descent Among Potters in Ticul,

Yucutan, Mexico. Archaeological Approaches to

Cultural Identity (Shennan, S. J. eds): 174-184.

Unwin Hyman. London.

Barrowclough, D. A. & Lister, A. R. 2004. The

Secrets of the Craft Production of Scandinavian

Late Neolithic Flint Daggers. Lithic Technology

29 (1): 75-86.

Barth, F. 1953. Principles of Social Organisation in

Southern Kurdistan. Universitets Ethnografi ske

Museum Bulletin No 7. Oslo.


Byggnsadstradition och bosättningsmönster under


Boas, N. A. 1980. Egehøjbopladsen fra ældste

bronzealder. Bronzealderbebyggelsen i Norden

Apel 05-08-06, 11.2610


(Thrane, H. red): 103-121. Odense Museum.

Odense.

Boas, N. A. 1983. Egehøj. A Settlement from the

Early Bronze Age in East Jutland. Journal of

Danish Archaeology 8/1989: 88-107

Boas, N. A. 1986. Tidlige senneolitiske bosættel-

ser på Djursland. Stridsøxetid i Sydskandinavien

(Adamsen, C. & Ebbesen, K. red): 318-324.

Arkeologiske Skrifter 1. Köpenhamn.

Boas, N. A. 1991. Bronze Age Houses at Hemmed

Church, East Jutland. Journal of Danish Archae-

ology 8/1989: 88-107

Boas, N. A. 1993. Late Neolithic and Bronze Age

Settlements at Hemmed Church and Hemmed

Plantation, East Jutland. Journal of Danish Ar-

chaeology 10/1991: 119-135.

Bourdieu, P. 1984. Distinction. A Social Critique of

the Judgement of Taste. Harvard University Press.

Cambridge, Massachusetts.

Bourdieu, P. 1986. Kultursociologiska texter. Sala-

mander Förlag. Lidingö.

Bourdieu, P. 1999. Praktiskt förnuft. Bidrag till en

handlingsteori. Daidalos. Göteborg.

Callahan, E., Apel, J. & Olausson, D. in prep. Late

Neolithic Flint Dagger. An Experimental and

Analytical Study.

Cammann, S. V. R. 1977. The Cult of the Jam-

biya: Dagger Wearing in Yemen. Expedition.

The Magazine of Archaeology/Anthropology Vol.

19 (2): 27-34.

Cavalli-Sforza, L. L. & Feldman, M. W. 1981.

Cultural Transmission and Evolution: A Quan-

titative Approach. Princeton University Press.

Princeton.

Durkheim, E. 1978 [1895]. Sociologins metodregler.

Bokförlaget Korpen. Göteborg.

Durkheim, E. 1991. The Division of Labour in

Society. Macmillan. London.

Ethelberg, G. 2000. Det Sønderjyske landbrugs

historie: sten- og bronzealder. Haderslev Mu-

seum: Historisk Samfund for Sønderjylland.

Haderslev.

Forssander, J. E. 1936. Der Ostskandinavische

Norden während der ältesten Metallzeit Europas.

Skrifter utgivna av Kungl. Humanistiska Veten-

skapssamfundet i Lund XXII. Lund.

Guglielmino, C. R., Viganotti, C., Hewlett, B. &

Cavalli-Sforza, L. L. 1995. Cultural Variation in

Africa: Role of Mechanisms of Transmission and

Adaptation. Proceedings of the National Academy

of Science, U.S.A. 92: 7585-7589.

Hewlett, B. & Cavalli-Sforza, L. L. 1986. Cultural

Transmission among Aka pygmies. American

Anthropologist 88: 922-934.Anthropologist 88: 922-934.Anthropologist

Hodder, I. 1978. Some effects of distance on

patterns of human interaction.The Spatial Or-

ganisation of Culture (Hodder, I. eds): 155-178.

Duckworth. London.

Johansen, K. L., Laursen, S. T. & Holst, M. K.

2004. Spatial patterns of social organization

in the Early Bronze Age of South Scandinavia.

Anthropological Archaeology 23: 33-55.

Lekberg, P. 2002. Yxors liv, människors landskap.

Coast to coast books no. 5. Uppsala.

Lomborg, E. 1973. Die fl intdolche Dänemarks. Stu-

dien über Chronologie und Kulturbeziehungen des

südskandinavischen Spätneolithikums. Nordiske

Fortidsminder, series B – in quatro, Bind 1.

Köpenhamn.

Madsen, T. 1978. Perioder og periodovergange i

neolitikum: Om forskellige fundtypers egnehed

til kronologisk opdelninger. Hikuin 4: 51-60.

Müller, S. 1902. Flintdolkene i den nordiske stenal-

der. Nordiske Fortidsminder I. Köpenhamn.

Nielsen, F. O. & Nielsen, P. O. 1985. Middle and

Late Neolithic Houses at Limensgard, Born-

Apel 05-08-06, 11.2611

JAN APEL | 12

holm. Journal of Danish Archaeology 4/ 1985:

101-114.

Nielsen, P. O. 1999. Limensgård and Grødbygård.

Settlements with house remains from the Early,

Middle and Late Neolithic on Bornholm. Settle-

ment and Landscape. Proceedings of a conference

in Århus, Denmark, May 4-7 1998 (Fabech, C.

& Ringtved, J. red): 149-166. Jutland Archaeo-

logical Society. Århus.

O’Brien, M. J. & Lyman, R. L. 2000. Applying

Evolutionary Archaeology: A Systematic Ap-

proach. Kluwer Academic/Plenum Publishers.

New York.

O’Brien, M. J. (ed.) 1996. Evolutionary Archaeol-

ogy. Theory and Application. University of Utah

Press. Salt Lake City.

Olausson, D. 1993. Report on an ongoing research

project: Craft specialization and prehistoric so-

ciety. Fornvännen 88: 1-8.

Pirenne, H. 1936. Economic and Social History of

Medieval Europe. Routledge & Kegan Paul Ltd.

London.

Price, D. & Brown, J. A. (eds) 1985. Prehistoric

Hunter-Gatherers. The Emergence of Cultural

Complexity. Academic Press. San Diego.

Rasmussen, L. W. 1990. Dolkproduktion og -dist-

ribution i senneolitikum. Hikuin 16: 31-42.

Rosenlund, L. 2000. Social Structures and Cultural

Changes: Applying Pierre Bourdieu’s Approach

and Analytical Framework. Doctoral Disserta-

tion, Stavanger.

Sahlins, M. 1972. Stone Age Economics. Polity Press.

London.

Shennan, S. 2000. Population, Culture History,

and the Dynamics of Culture Change. Current

Anthropology 41/5: 811-835.Anthropology 41/5: 811-835.Anthropology

Shennan, S. 2002. Genes, Memes and Human His-

tory: Darwinian Archaeology and Cultural Evolu-

tion. Thames & Hudson. London.

Shennan, S. & Steele, J. 1999. Cultural Learning in

Hominids: A Behavioural Ecological Approach.

Mammalian Social Learning (Box, H. & Gibson, Mammalian Social Learning (Box, H. & Gibson, Mammalian Social Learning

K. eds): 367-388. Cambridge University Press.

Cambridge.

Stafford, M. 2003. The Parallell-Flaked fl int dag-

gers of Late Neolithic Denmark: an experimental

perspective. Journal of Archaeological Science 30 Science 30 Science

(12): 1537-1550.

Stapert, D. & Johansen, L. 1999. Flint and pyrite:

making fi re in the Stone Age. Antiquity 73:

765-777.

Stensköld, E. 2004. Att berätta en senneolitisk his-

toria. Sten och metall i södra Sverige 2350-1700

f.Kr. Stockholm Studies in Archaeology 34.

Stockholm.

Stout, D. 2002. Skill and Cognition in Stone Tool

Production. An Ethnographic Case Study from

Irian Jaya. Current Anthropology 43/5: 693-

722.

Vandkilde, H. 1996. From Stone to Bronze. The Met-

alwork of the Late Neolithic and Earliest Bronze

Age in Denmark. Jutland Archaeological Society

Publications XXXII. Aarhus.

Apel 05-08-06, 11.2612

2 | Hammer axes, landscape and society of the Swedish Earliest Bronze Age, 2350-1700 BC

Per Lekberg, Uppsala University

Introduction. The social organization of society

of eastern central Sweden in the period c. 2350-

1700 BC can be studied in the contextual forma-

tion of the landscape and the accumulation of

wealth, as it is displayed in the dispersal of fi nds

and monu ments that in Swedish research tradi-

tion are called Late Neolithic. As I will return to

towards the end of the paper, the period should

instead be con si de red as the Earliest Bronze Age

of Scandinavia, and that is what I will call it th-

roughout this paper.

The archaeological understanding of the pe-

riod has long been diffi cult for archaeologists,

owing to a relative lack of research in and out

of the fi eld. This has limited the interpretative

potential of the few scattered excavations that

have been conducted by leaving them with little

or no conceptual frame work.

Consequently, archaeological studies on this

period have suffered from a relative lack of source

material and a fragmentary, sporadically mapped

cultural landscape, making it hard to get a grip on

the period and to extract some knowledge from its

remains. In this obscure situation, however, a few

archaeological materials offer potential sources for

fruitful research. One of them, and maybe the

largest in numbers, consists of the stone hammer

axes, or so-called ”simple” shaft-hole axes, with

Scandinavian archaeological terminology.

An abundance of these stone axes has appeared

as stray fi nds in ploughed soils all over Scandina-

via. The idea of this study is that they possibly

rep re sent a former cultural landscape of graves,

votive sites and settlement sites, decayed through

the mil len nia and fi nally rendered invisible by

the plough. If contextualized once again, the axes

might unveil this hidden cultural landscape and

thus open it to research.

In Norway and Sweden alone, the ham mer

axes numbers in tens of thousands (Østmo 1977).

The provinces of Østfold in south-eastern Nor-

way, Dalsland, Västergötland in western cen tral

Sweden and the Mälar valley area in eastern cen-

tral Sweden are the node of the Scandinavian dis-

tribution. Following this, the predominant view

of researchers during the second half of the last

cen tu ry has been that the axes are Scandinavian

ar te facts. Few archaeologists have con sid ered the

fact that they have a pan-European con tem po rary

Bronze Age dis tri bu tion from the Aegean via the

Balkans, the Black Sea steppes, Bulgaria and Be-

lorussia up to Scandinavia (e.g. Hagen 1944).

Many researchers of latter decades have come

to the conclusion that however abundant in num-

bers, the hammer axes are too poor in typological

el e ments to make a study worth while. Despite

this, the hammer axes have been considered and

studied during the last cen tu ry as one of the key

Lekberg 05-08-06, 11.2613

PER LEKBERG | 14

artefacts of the Earliest Bronze Age of Scandinavia.

The studies have mainly concentrated on typol-

ogy for the sake of chronology, an approach that

has opened up few paths towards a conceptual

framework of society and cultural landscape that

could be ar chae o log i cal ly fruitful in discussing

the social and political structures of the Earliest

Bronze Age. In 1957, when Mårten Stenberger

stated that research on the ham mer axes was an

important task for further un der stand ing of the

Earliest Bronze Age, researchers had already been

trying to get some sense out of these perforated

stones for almost a century.

My interest in Earliest Bronze Age society,

its social structure and its political organisation

led me to reconsider this mass material (Lekberg

2002). As mentioned above, I assumed that the

axes represented a struc tured use of the landscape

and thus that they might prove vital in under-

standing this cultural landscape and the society

behind it. Consequently, I found it necessary

to adopt a different perspective on the study of

the axes. This perspective included pro duc tion,

consumption and deposition studies, to geth er

with the contextualization of stray fi nds, aim ing

at understanding the furnishing and social to pog -

ra phy of the landscape. This social topography

and the society that it mirrors is understood and

described mainly from a Marxist theoretical

stand point as one of institutionalised inequal-

ity and ac cu mu la tion of wealth. An insertion

of this society in its chronological, cultural and

geographical sur round ings in Europe and western

Asia indicates interesting results. The diffusion of

ideas, knowl edge, styles and material culture has

been con duct ed within and between elite groups

with vast contact networks.

Studies of production, consumption and de po -

si tion. Background and ideas. In trying to bring

about a contextualization of the axes, and thus

the unveiling of the hidden cultural landscape of

Earli est Bronze Age Central Sweden, the main

idea is the following:

If different contexts of deposition, graves,

hoards, settlement sites, can be connected

with reg u lar, de scrib a ble and cognitively un-

der stand a ble mor pho log i cal differences in the

hammer axes, it should be possible to create an

analytical link be tween mor phol o gy and con-

text that refl ects pre his tor ic choic es in the acts

of deposition. Such a link makes it pos si ble to

discuss the reason for these choic es, that is the

norms for dealing with material objects, and

thus creates an opening for studying the society.

Furthermore, the analytical link be tween mor-

phol o gy and context makes it possible to see

and study the sum of these contexts, the cultural

landscape, by mapping the different contextual

types. This re quires recontextualisation of stray

fi nds by mor phol o gy. This in turn demands that

we es tab lish stray fi nds as objects that have once

been deposited in contexts according to norms of

dep o si tion, but which later on have been robbed

of their context by the plough.

As I mentioned previously, more than one

re search er over the years have considered the

mor phol o gy of these axes as poor in typological

el e ments. One might say that their morphology

could be viewed as homogeneous in its heteroge-

neity. By this, I mean that the material as a whole

has been ho mo ge ne ous enough to motivate the

classifi cation of the axes into a single category,

based upon mor pho log i cal likeness. However,

the material has been considered suffi ciently

heterogeneous and poor in typological elements

Lekberg 05-08-06, 11.2614

15 | HAMMER AXES, LANDSCAPE AND SOCIETY

to reject most attempts at ty po log i cal differen-

tiation. In my view, this is largely a problem

of perspective. If one regards all intact axes as

newly manufactured, it is understandable that a

possibly inherent differentiation of the ma te ri al

may remain invisible. Instead, I have chosen to

view the relatively irregular dissimilarities in shape

mainly as the results of the deposition of axes in

different stages of consumption, and thus taken

the biography of the objects into account in the

ar chae o log i cal analyses (Kopytoff 1986: 64ff.).

As men tioned previously, I thought it pos-

sible that an an a lyt i cal link between morphology

and context could enable a discussion about the

norms for deposition and other dealing with ma-

terial ob jects, thus fa cil i tat ing a study of the so-

ciety. Kopytoff’s an thro po log i cal ly well founded

the o ret i cal discussion about the change in mean-

ing and value in the biography of an object makes

it ev i dent that such an approach can deepen the

analyses of the socio-economic struc ture imbed-

ded in the cultural landscape.

Lives and lengths of axes. Hypothetically, then,

and describing them schematically, I argue that

most axes were originally manufactured in rela-

tively large sizes, about 20-35 cm. The raw ma-

terial for producing them was mined in suitable

dikes, probably situated not far from the place

of production or picked up as cobble blanks, as

suggested by Fenton (1984) for the Scottish ma-

te ri al of similar axes. The technology applied in

the production of the axes seems to have varied

some what, depending on the nature of the raw

material.

If put to practical use, the originally long axe

was then consumed in sequences (fi g. 1), any of

which can be described as follows. After break ing

Figure 1. Principal drawing of revision phases (”lives”) of an originally 25 cm long hammer axe. The straight

dashed lines represent fractures by the shaft holes, the bow-shaped dashed lines represent revisions to create new

axeheads. Drawing by: Alicja Grenberger.

Lekberg 05-08-06, 11.2615

PER LEKBERG | 16

in two across the shaft-hole, the edge part of the

axe was reworked into a new axe by drilling a new

shaft-hole and creating a new butt by knapping

and/or pecking (fi g. 2a/b). In most cases, the

creation of a new butt completely annihilated

the remnants of the old shaft-hole. Sometimes,

though, it can be seen as a small, polished, vertical

groove in the butt end and/or as a heart-shaped

butt end on an axe that otherwise, to all intents

and purposes, looks quite new. The sides of the

axe were sometimes also reworked, in order to

retain the proportions of the axe. This means

that in many cases, all traces of reworking have

been extinguished from the re worked axe, so that

it in fact looks like a newly manufactured axe.

Repeated polishing of the edge is also a kind of

consumption that slowly shortens the axe, thereby

affecting the number of possible re-workings.

At some point in the series of lives of an axe,

it was taken out of practical use and deposited,

al most always intentionally and as a result of

norms of axe deposition, in one context or an-

other. With reference to the principles presented

above, axes could be deposited at any stage of

consumption, consequently being of varying frag-

mentation sta tus es and lengths when placed in the

depositional context, and thus also when found

in our time. This is, I think, the most plausible

explanation of the morphological variation seen

in the archaeological record of these axes. Indeed

it is also a prerequisite for this study.

As mentioned above, the hypothesis of con-

sump tion sequences or ”lives” of hammer axes

renders possible a discussion of the use value con-

tra function in the depositional context and thus

about the standards and norms of the depositing

society. Also, a contextually based differentiation

in the dis tri bu tion of fi nds can be viewed as the

result of pre his tor ic choices depending on cul-

tural standards in the depositing society. The

varied picture of the stray fi nds in our museum

assemblages is the result of the bringing together

of objects with different con tex tu al origins, re-

moved from their original depositional contexts,

Figure 2a. Principal drawing of a visibly revised edge

half of a hammer axe. The dashed line represents a

revision to create a new axehead. Drawing by: Alicja

Grenberger.

Figure 2b. Revised edge half of a hammer axe from

the settlement site Lugnet, Österuda parish, Uppland,

central Sweden. Drawing by Alicja Grenberger.

Lekberg 05-08-06, 11.2616


most often by ploughing, and thus this contextual

differentiation is hidden.

For example, let us for a moment consider

the lengths of hammer axes. The length varia-

tion in the material is, in my view, a result of the

fact that axes were deposited in different stages

of con sump tion. The question is, then, whether

these dep o si tions took place (a) randomly, with-

out being in fl u enced by judgements about the

length of the axe, or (b) under the infl uence of a

set of cultural rules or standards, stipulating what

could be deposited where?

If alternative (a) is the right one, it is required

that the length distribution within a large-enough

group of hammer axes from any given, Earliest

Bronze Age, archaeological context category,

graves, settlement sites, hoards or whatever, must

co here with the length distribution of the stray

fi nds in the museum collection. Furthermore,

there should not be any obvious differences in

length dis tri bu tion between axe-groups from dif-

ferent con texts, if large-enough materials have

been studied.

The prerequisite, on the other hand, for

es tab lish ing alternative (b) as the right one is

that the length distributions of axes from dif-

ferent contexts should not be coherent, either in

comparison with each other, or with the length

distribution of the stray fi nds in the museum

assemblage.

If it is possible to show a contextual dif fer en ti-

a tion in the hammer axe material, im ply ing that

the dep o si tion was guided by cultural stand ards,

it may be stated that 1) The axe length (stage

of consumption) was an important factor in the

prehistoric choice of depositional context for the

axe, and therefore; 2) The axe length (stage of

consumption) might be used as a differentiating

tool in attempting to form contextual hypotheses

for distributions of stray fi nds.

My fi rst aim may then be expressed as fol-

lows: By investigating qualitative similarities and

dif fer enc es between axe groups from different

contexts, I will try to establish the contextually

based dif fer en ti a tion of stray fi nds, i. e. fi nds torn

out of their depositional contexts. The aim of

this is to un der stand the patterns of production,

consumption and deposition of the hammer axes

and thus to create a tool for forming hypotheses

about the organisation of the Earliest Bronze Age

cultural landscape.

Context studies. I have conducted three studies

of context populations, treating axes found in

graves, axes found in hoard contexts and axes

found on settlement sites. First, 55 hammer axes

found in Earliest Bronze Age graves in Sweden

(Segerberg 1974, 1978), were compared with

923 stray fi nd axes from the central Swedish

province of Upp land. The purpose of the study

was to decide whether the distributions of sets of

qualitative variables in the two materials deviated

from or cohered with one another and to draw

preliminary conclusions about the fruitfulness of

pursuing this path of investigation.

The result was positive, since distinct dif-

ferences were noted between the two distribu-

tions. After this, the 55 grave-context axes were

compared with 53 axes from hoards or votive

contexts in the southern Swedish province of

Sca nia (Karsten 1994). Finally, the grave and

hoard fi nds were com pared with 58 axes and

drill cores found in excavated set tle ment sites

from all over Sweden.

The variables under discussion when com-

par ing axes were the axe length and the damage

Lekberg 05-08-06, 11.2617

PER LEKBERG | 18

to the axes. A prerequisite for the study was the

pre sump tion that all damage, at least on the con-

text-af fi l i at ed axes, was infl icted before deposi-

tion. In order to compare the lengths of the axes,

it has been nec es sary to include only axes that are

not obviously damaged in a way that has affected

their lengths. Axe length is to be un der stood as

the distance, meas ured in centimetres, between

the butt and the edge of the axe. Forty-nine of

the 53 axes from hoard contexts that meet this

requirement have a length span of 9.7 cm to 30

cm, with a medium span of 17.9 cm. For 33 of

the 55 axes from grave contexts, these fi gures are

7.8 cm to 16.4 cm, with a medium length of

11.2 cm.

It should be noted that the fi nds from both

the hoard and the grave contexts tend to dif-

fer in length distribution, not only from each

other but also in comparison with the stray fi nds.

Furthermore, the grave context axes seem to be

concentrated around the shorter intervals, while

the hoard axes, on the other hand, have their

pivot of distribution in the longer intervals. The

really short axes, shorter than 9 cm, are lacking in

the hoard contexts, whilst the grave contexts lack

really long axes, longer than 17 cm. Moreover,

ten of the undamaged axes from hoard contexts,

20 %, are axe preforms, while these objects are

totally lacking in the grave contexts. There are 27

axe preforms, or about 8 % of the total of 358

undamaged axes in the stray axes from Uppland.

The term ”preform” is used here to defi ne an

in com plete axe that can be identifi ed as a Earliest

Bronze Age hammer axe from its general shape

but lacks, for instance, a drilled-through shaft-

hole. Only nine, 17 %, of the 53 axes from hoard

con texts are damaged, while 22, 40 %, of the 55

axes from graves are damaged.

On the studied settlement sites, there are no

undamaged axes, only fragments and preforms

(fi g. 3, 4, 5). There are altogether six pre forms

in the settlement site material, and fi ve of these

come from one and the same excavation. Most of

these pre forms are comparatively short.

In my view, the results presented above clearly

show that there is a contextually explainable dif-

fer en ti a tion in length and quality, inherent in the

ham mer axe material. Comparisons of the dis tri -

bu tion of length and fragmentation categories be-

tween the two analytical categories of stray found

axes and context found axes show that they most

likely rep re sent the same structures of action, i.e.

the for ma tion processes for the two population

are so similar it is hard to distinguish between

them (Lekberg 2002: 170, Figs. 5.11a/b). How-

ev er, when dissimilating the con text found axes

into context categories, this like ness dis ap pears.

Instead, the distribution shows a clear, con text-

dependant morphological dif fer en ti a tion be tween

the axes from graves, hoards and set tle ment sites

(tab. 1, 2, Lekberg 2002: 215f., Figs. 7.1, 7.2).

Thus, it is likely that Earliest Bronze Age

Scandinavians were guided by norms delimiting

the size and shape of axes suitable for deposition

in dif fer ent contexts. Recalling what I previ-

ously stated about the use-lives, consumption

and functional value of axes (see above), it may

be reasonable to regard grave-axes as having been

deposited in their last life, most hoard-axes in or

before their fi rst life and settlement axes mostly

after their use-lives. In a perspective of potential

practical use-value, hoard-axes may be viewed as

more valuable objects than grave-axes.

Furthermore, it is reasonable to con clude

that the results show a tendency that can be

used in form ing contextual hypotheses for stray

Lekberg 05-08-06, 11.2618


Figure 5. Photo of cobble axe preform,

left before completion of the shaft-

hole drilling, from the settlement

site Gröndal, Lunda and Husby-

Ärlinghundra parishes, Uppland,

central Sweden. With the courtesy of

RAÄ/Uv Mitt.

Figure 3. Typical fi nds from settlement

sites. Photo of fragmentary hammer

axes from the settlement site Gröndal,

Lunda and Husby-Ärlinghundra

parishes, Uppland, central Sweden.

With the courtesy of RAÄ/Uv Mitt.

Figure 4. Photo of drill cores – results

of the process of shaft-hole drilling

with a pipe drill – from the settlement

site Gröndal, Lunda and Husby-

Ärlinghundra parishes, Uppland,

central Sweden. With the courtesy of

RAÄ/Uv Mitt.

Lekberg 05-08-06, 11.2619

PER LEKBERG | 20

Contexts Whole axes Axe fragments Preforms Total

Settlements - 54 6 60

Graves 45 9 - 54

Hoards 35 2 10 47

Total 80 65 16 161

Table. 1a. Distribution within different consumption-phase categories of all context-found axes.

Contexts Whole axes Axe fragments Preforms Total

Settlements - 90 10 % 100 %

Graves 83 % 17 % - 100 %

Hoards 74 % 5 % 21 % 100 %

Total 50 % 40 % 10 % 100 %

Table 1b. Distribution in percentage within consumption-phase categories of all context-found axes.

fi nds, name ly that over 17 cm long axes and axe

pre forms rep re sent hoard contexts, whilst axes

shorter than 13 cm commonly represent graves

and axe frag ments and short preforms represent

settlement sites. Simple studies of morphological

variation in con text-at trib ut ed axes have hence

been the basis for creating some thing that can be

called a contextual typology. This tool for con-

textualization has en a bled the trans for ma tion of

locations of stray fi nds into hy po thet i cal places for

depositional contexts, thus making a contextual

furnishing of the land scape possible.

Production, value and wealth. The studies rela-

ted above have dealt with the morphology as a

product of choices and norms related to deposi-

tions of dif fe rent kinds. However, the results of

these studies have limited potential for analyses

of the accumulation of wealth and thus for ai-

ding in the discussion of economic and political

power (Earle 1997), since no acceptable line of

argumentation links different shapes of axes or

even different kinds of contexts with higher or

lower value in any evi dent way. Aiming at such a

line of argumentation and as a result of observing

indications of different modes of production, I

focused on the production of the hammer axes.

An observation of production differences in

the material, where some axes had obviously

been pro duced by flaking technique, while

others showed no signs of this, gave rise to the

question if different kinds of raw material are

more or less suited for the one or the other mode

of production. An analysis of the raw material

of a large number of shaft-hole axes from four

Central-Swedish provinces showed that most of

them were made of diabase (Kresten 1998), and

that no direct analytical ties could be established

Lekberg 05-08-06, 11.2620


between signs of the mode of pro duc tion and any

difference as to the choice of raw ma te ri al.

Instead I looked more closely at the relation-

ship between the production technology, the

different sources of raw material and the cross-

section of the fi nished object. The study of the

relationship be tween raw material and technol-

ogy, and the social and societal consequences of

this relationship is the o ret i cal ly founded on and

inspired by research by Sehested (1884), Rieth

(1958), Laitikari (1928), Fenton (1984), Apel

(2001), Hayden (1998), Olausson (1983, 1998,

2000), Weiler (1994, 1997), Le Roux (1998),

Burton (1984), Petrequin et al (1998), Sund-

ström & Apel (1998), Callahan (1987), Kaelas

(1959), Sarauw & Alin (1923), McBryde (1984),

Englund (2000), Taffi nder (1998), Hyenstrand

(1969) and Kars et al (1991).

The study showed that there is a great divide

resulting in two axe categories; those produced

through the pounding of natural cobbles from

beach es or riverbeds into shorter axes with

rounded sections on the one hand, and on the

other hand the longer axes with square sections,

produced from preforms created by the fl aking

of quarried stone (Lekberg 2002: 190f., Figs.

6.3, 6.4). The clear difference in ac ces si bil i ty

and controllability of both raw material and

tech nol o gy between these categories made it pos-

si ble to un der stand the hammer axe dis tri bu tion

– and thus the contexts of the previous stud ies

and clus ters of such contexts – from a value or

wealth per spec tive.

The accumulation of such val ue, or in deed

wealth, could then be contrasted against con-

sump tion and dep o si tion habits (as displayed

above) and studied with the aim set at un der -

stand ing the contexts, their top o graph i cal setting

and thus at cre at ing a social to pog ra phy of the

landscape.

Value and wealth are crucial terms in dis-

cussing the political economy of a society (Earle

1997). The analytical link for connecting differ-

ent raw ma te ri als and different modes of pro-

duction with dif fer en ti a tion in value has been

established above. Con nect ing square sections

with contexts of deposition in simple statistics

shows that value has been de pos it ed unevenly,

with the most val ue in hoards, to a lesser extent

in graves and to a yet lower degree on settlement

sites (Lekberg 2002: 267, Fig. 7.15). In my opin-

ion, this re fl ects a habit representing a cultural

standard reg u lat ing the handling and deposition

of wealth in the society.

Returning once again to the idea of use-lives

of the hammer axes presented above, this too can

be studied from the value perspective within the

the o ret i cal framework of Igor Kopytoffs research

on the biographies of material things (Kopytoff

1986). Here it is demonstrated that material

culture, when used/consumed, can pass through

stages of de te ri o ra tion equalizing a change in

value. This means something socially for the

people using or even look ing at the object. If

they are familiar with the prac ti cal and cultural

meaning of the object, how it can and cannot

be used in the different stages or ”lives” it passes

through, they have biographical ex pec ta tions on

the object.

As Helle Vandkilde has point ed out, there

is a strong connection between the value of an

object and its ”exchange rate”. Ob jects that are

in ter change a ble are usually of lower value than

objects that are acceptable as gifts (Vandkilde

2000). Thus, what people do with ob jects can

always be compared with the cultural norm for

Lekberg 05-08-06, 11.2621

PER LEKBERG | 22

such dealings – it says some thing about a per son

if she deviates from this norm. This, the link

between object, context, value, norm, is an im-

por tant point to reach when using ar chae ol o gy

in try ing to understand something about the

social or political economy of a society. If the

norm can be established, so can the deviation,

and the rate of deviation from the norm of, as

in this case, wealth deposition might be taken to

refl ect a sim i lar dif fer en ti a tion in ability to act

according to this norm, and in turn connected

with an inequality in the distribution of wealth

as such in the society.

Returning to the axes and their contexts dis-

cussed above, the distribution of consumption-

phase categories (preforms, complete axes and

fragments) has been shown to be uneven when

comparing set tle ment sites, graves and hoards

(tab. 1). The settlement sites include no com plete

axes, mostly fragments and a few pre forms. The

graves have mostly complete axes, and a few frag-

ment ed ones. The hoards display mostly com plete

axes, ex treme ly few fragments and the highest

per cent age of pre forms. Looking at lengths of

com plete axes and pre forms (Lekberg 2002: 216

Fig. 7.2), it is obvious that the pre forms of the

settlement sites are short, the complete axes of

graves are mostly short, and the complete axes and

pre forms of hoards are most ly long. Trans formed

into use-lives and value in length, the new est and

most valuable axes are deposited in hoards, while

the old est and least valuable objects are de pos it ed

on set tle ment sites, mainly as rub bish. The short,

round ed preforms found on set tle ment sites are

re worked cobbles, left for one reason or an oth er.

The axes that are deposited in graves are mostly

short and display a rounded cross section, which

shows that they are deposited somewhere between

mid-life and the end of their array of po ten tial

re-work ings.

To conclude, it is obvious that deposition of

val ue is uneven:

a) between hoards, graves and settlement sites

as context categories, and

b) within these context categories.

The fi rst statement refl ects a difference in

norms for deposition of valuables, while the sec-

ond state ment refl ects the ability within society to

adhere to this norm, i.e. the access to valuables.

Like Vandkilde (1996: 316), I view the hoards

or votive offerings as the social groups col lect ed

gifts to high er entities or gods, with the func tion

of mark er and producer of prestige and social

po si tion in relation to other groups. This means

that if the norms and standards for deposition

of val u a bles stipulated that the highest value be

hoard ed in bogs, for one rea son or another, the

members of society should do their best in that

respect, de pos it ing their most val ued or expensive

axe for the sake of the collective. The result of this

would be that an un e ven value deposition within

hoards would in deed refl ect an unequal distribu-

tion of wealth with in the social group. From a

Marxist perspective, the whole col lec tive hoarding

or offering practice can be seen as a strategy for

masking inequality, typical of a power structure

of an institutionalised hi er ar chy (e.g. Nordqvist

2001: 60).

Agreeing with this per spec tive, and ac cept ing

the results of the study of dep o si tion and produc-

tion, I would state that the dis tri bu tion of value

within votive hoards reveals a cross section of

wealth dis tri bu tion pattern of the society under

study.

Lekberg 05-08-06, 11.2622


Moving over to depositions in graves, I con-

tin ue to agree with Vandkilde (1996: 316) when

she holds graves to be more individually oriented,

grave gifts expressing more of the mourners hon-

ouring the deceased persons social position in life.

However, if we accept the discussion about votive

hoards above, the grave goods should be taken as

being the next best, the objects that people can

afford to lose af ter offering their most valuable

pieces in the bog. In this perspective, the short-

ness of grave axes makes sense, since objects with

a few more use-lives would have been needed for

practical purposes. The value distribution, seen

in the cross-section of the grave axes, should the

refl ect the percentage of deceased with relatives

who could afford grave gifts of higher or lower

value.

Votive offerings and graves can thus be viewed

as manifested ideologies of the collective and the

individual, but as ideological manifestations they

lack refl ections of the social realities of people

(see Nordqvist 2001: 62). Settlement sites can

include both ideology and social reality, but the

specifi c meaning of studying settlement sites in

com par i son with votive offerings and graves is

the pos si bil i ty of contrasting the socially real

with the culturally ideal. The distribution of

value within the set tle ment sphere, that is:

within and/or between farm steads and/or vil-

lages, shows what could be af ford ed to be used

practically, consumed to the end of its use-lives,

and then deposited as rubbish. This means that

when it comes to the distribution of value, the

axes from settlement sites reveal to a higher degree

the factual wealth distribution – that is (in gen-

er al ised terms): the percentage of rich and poor

farm steads/villages.

To sum up, the production and consumption

traces within the context categories result in the

fol low ing interpretation:

Votive offerings – refl ect differences in wealth

and social status between groups; gives a cross

sec tion of the capital distribution profi le in

society.

Graves – refl ect what you can afford after of-

fer ing the most valuable; gives an estimate of

the percentage of individuals with families that

can afford richer or poorer grave gifts.

Settlement sites – refl ects the factual distribu-Settlement sites – refl ects the factual distribu-Settlement sites

tion of value between settlement units; gives

an es ti mate of the percentage of rich and poor

farm steads/villages.

Looking at the axe materials attributed to

con text categories in this perspective (Lekberg

2002: 267, Figs. 7.15, 7.16), one could express

the economic power relations in the south- and

mid-Swedish Earliest Bronze Age this way: One

fourth of the settlement units are in hab it ed by the

third of the population that con trols two thirds

of the wealth. This means that the set tle ment

units of the economical elite should be rel a tive ly

large, with large and/or many houses, set tle ment

clusters and the forming of vil lag es.

Landscape furnishing. The analytical tools

previously forged, as briefl y described above,

are initially put into operation in the mapping

of a contextual and social landscape in eastern

central Sweden. Subsequently, in a discussion of

the cultural landscape thus defi ned, and by refer-

ring to social theory (landscape theory, Marxist

Lekberg 05-08-06, 11.2623

PER LEKBERG | 24

theory) relating the landscape to the social and

political or ga ni sa tion of the inhabitants of that

landscape, I try to explore some of the Earliest

Bronze Age forms of social integration (Lindblom

1991: 135; Gansum et al 1997: 18; Appadurai

1986: 38; Welinder 1992: 45; Bender 1993: 3;

Hodder 1982; Küchler 1993: 85ff.; Johnston

1998: 54; Knapp & Ashmore 1999: 1ff.; Schama

1995: 35ff., 82f.; Tilley 1993: 81, 1994: 19ff.;

Donham 1995: 53ff., 193f.; Bradley 2000: 26ff.,

152ff.). The aim is un der stan ding the lands ca pe

furnishing enough to enable a fruitful discussion

about the societal context of such landscapes. The

aim is set on understanding more about the social

organization in eastern central Sweden during its

Earliest Bronze Age. Two areas have been studied,

one around lake Hjälmaren in central Sweden

and one further to the north-east, in Uppland

(Lekberg 2002).

The result of the mapping is a landscape

struc ture, exhibiting a contextually diversifi ed

use of land scape zones and landscape elements.

The short, grave-indicating axes generally exhibit

linear dis tri bu tion patterns, marking paths and

roads along ridg es, eskers or waterways, while

the long, hoard/votive-indicating axes are most

often placed in the coastal zone or at special places

along the inland paths, marking nodal points in

the landscape, such as fjords, harbours and other

places of liminal trans gres sion (fi g. 6, 7, 8).

According to the dis tri bu tion of axe fragments

the settlement sites are lo cat ed in generally quite

evenly distributed clusters that in crease in density

in certain areas (fi g. 9). They seem to be equiv-

a lent to settlement spaces, i.e. ‘land scape rooms’

that potentially form po lit i cal ly in ter pret a ble set-

tle ment units of the Earliest Bronze Age land-

scape (fi g. 10). Grave-marked paths and roads

Figure 6. The study area around lake Hjälmaren, with an image of the earliest central Swedish bronze age

landscape, created through an interpolation of the distribution of hammer axes of different sizes. The interpolation

is universal with linear drift. The legend shows, from top to bottom: Settlement areas (axe fragments); Short

axes; Long axes; Many long axes. All maps by Karl-Johan Lindholm.

Lekberg 05-08-06, 11.2624


Figure 7. The study area around lake Hjälmaren, with an image of the distribution of wealth within a landscape

of the earliest central Swedish Bronze Age, created through an interpolation of the distribution of hammer axes

with rounded vs. squared-off cross sections. The interpolation is universal with linear drift. The legend shows,

from top to bottom: Settlement areas (axe fragments); Axes with rounded cross sections; Axes with squared-off

cross sections; Many axes with squared-off cross sections.

Figure 8. The study area around lake Hjälmaren, with an image of settlement areas within a landscape of the

earliest central Swedish Bronze Age, created through an interpolation of the distribution of fragmented hammer

axes (dots). The interpolation is universal with linear drift.

Lekberg 05-08-06, 11.2725

PER LEKBERG | 26

Figure 9. The study area around lake Hjälmaren, with site catchment areas of 10 km in diameter, around the

hypothetical settlement areas.

Figure 10. The study area around lake Hjälmaren, with the relative distribution of wealth, in the form of

hammer axes with squared-off cross sections, within each site catchment area presented as a pie chart. More white

colour in the chart equals relatively more axes with squared-off cross sections. Note that the absolute number in

each pie chart may vary between 1 to c. 25.

Lekberg 05-08-06, 11.2726


with their holy riv er-crossings, wells and water

holes led to and from these settlement spaces.

Furthermore, notable spa tial differences in the

dis tri bu tion of val u a bles be tween the settlement

areas are detected, in di cat ing economic and

political re la tions between centre and periphery

and an un e qual ac cu mu la tion of wealth (Lekberg

2002: 273, Fig. 7.21).

The core areas of this accumulation of wealth

coincide geographically with areas of higher den-

si ty in the distribution of the axes that indicate

set tle ment sites and thus theoretically a denser

set tle ment structure and a larger population

per square unit of area. Earlier mappings of

the distribution of Middle Neolithic to Bronze

Age artefacts in eastern Central Sweden (Jensen

1989: 115ff.), amongst them Earliest Bronze Age

hammer axes, show con cen tra tions every 25 km

or so along the coastal re gion. These concentra-

tions exhibit a considerable spatial continuity,

since they are detectable at least from the Middle

Neolithic and well into the Bronze Age. It is thus

reasonable to believe that they in deed represent

settlement areas in the form of po lit i cal entities

of some kind during a long period of their exist-

ence. The northernmost of these con cen tra tions

coincides with my test area in Uppland.

Here, the accumulation of wealth during the

Earliest Bronze Age took place in the form of

both fl int daggers and valuable hammer axes,

in the same area as the concentration of early

Bronze Age val u a bles. Given that the results are

the same both around Hjälmaren and in the Up-

pland area, it is reasonable to believe that most

of Jensen´s con cen tra tions work the same way,

and that there is in fact a strong continuity in

inequality when it comes to the accumulation of

wealth that has been made vis i ble in the cultural

landscape. I believe that this in di cates a society

based on principles of hereditary inequality – the

mere landscape strategy of utilities cannot solely

account for these structures.

The re sults of excavations of Swedish Earliest

Bronze Age settlement sites indicate that larger

and larger hous es were built during the period.

The smaller houses of Middle Neolithic character

con tin ue to be built along side these, however,

but they are also built sep a rate ly from the larger

houses. This concures with Per Nordqvists con-

clusions:

”The observations of collective burials in

megaliths, a tension between collective and

sing le graves, buried children in the collective

graves and the differentiation of the size of

houses at settlements all signal the existence

of hereditary social ranking. Since house size

differentiation communicates a socio-econo-

mic difference, the social rank seems to have

been related to an economic dimension. This

also points towards a chiefdom level of social

integration during the Early Bronze Age be-

cause differences in lifestyles can be under-

stood in terms of a social index referring to

the degree of economic control” (Nordqvist

2001: 216f.).

The results of southern Scandinavian ex ca -

va tions make it reasonable to be lieve that village

or gan i za tion was in place, at least in some set-

tlements (see for example Artursson 2000, this

volume). My re sults show that the richer areas

were also the more dense ly pop u lat ed and that

more peo ple lived in the richer units than in the

poorer ones. In the per spec tive of eco nom ic and

political power, this might amount to a heredi-

Lekberg 05-08-06, 11.2727

PER LEKBERG | 28

tary elite, dom i nat ing clan ter ri to ries with a core

of densely pop u lat ed, coastal ar e as, meas ur ing c.

20 x 20 km and ex ten sive ly set tled ”uplands”,

maybe in constant ne go ti a tion or feud with

neigh bour ing groups, along dominating means

of com mu ni ca tion, such as ridg es, rivers, fjords

and lakes.

Social and cultural context of the elite. The

accumulations of valuables and exotica in the

cores of at least the richer areas show that these

elites were internationally connected, at least in

the Bronze Age. It is, however, very likely that

there was a continuity in elite control in these

core areas and that these contacts developed as

early as the later parts of the Middle Neolithic of

Scandinavia. The continuity in the use and fur-

nishing of the landscape can be observed back to

these times, and the foundation of this landscape

continuity might be sought in the reproduction

within society of cognitive or mental maps, used

to regulate the furnishing of the lands ca pe into

an arena of meaning, tradition and ideological

reproduction (Cherry & Renfrew 1986: 154f.;

Gansum et al 1997).

Almost simultaneous shifts in material culture,

for example stone hammer axes, and ideology over

vast areas seem to give evidence of direct contacts

between Scandinavia and southern Russia as well

as the Middle East and the eastern Mediterranean

area (Warren & Hankey 1989: 11; Kristiansen

1998a: 32; Gimbutas 1956: 121; Shennan 1986:

138ff.; Apel 2001a: 336; Podborsky et al 1993:

229; Machnik 1997: 152; Ebbesen 1997: 75ff.;

Loze 1997: 135ff.; Rimantiené 1997: 181ff.;

Buchvaldek 1997: 43ff.; Marsalek 1999: 123ff.;

Knuts son 1995: 190f.; Frödin & Pers son 1938:

218ff.; Bouzek 1989: 112; Wace & Thompson

1912; Blegen et al 1950; Dörpfeld 1902; Blin-

kenberg 1904: 22; Banks 1967a: 99ff.).

Below, I briefl y touch upon some reasons for

emergence of elites as such, and an idea of how

elite strategies bridged socio-cultural gaps, creat-

ing and upholding what we know as the European

Bronze Age. I do not regard the Bronze Age as

manifested fi rst and foremost by the manufacture

and use of bronzes as such, but rather as a new

way of life and outlook on the conditions for

existence. Artefacts, of bronze and other mate-

rials, but also knowledge, language, travel and

ideologies worked as tools for the creation and

maintaining of elite status, and thus inequality,

but also made a thorough impact on commoner

culture throughout the vast area of Eu ro pe an

Bronze Age interaction. In sti tu tion al ised in-

equality made its entrance as an accepted way of

life, and I do believe that any human society that

undergoes the equivalent of this change will never

be the same again. It is really a shift in paradigm,

and the major breaking point in the prehistory of

European societies alongside neolithisation.

The emergence of elites. According to Michael

Mann (1986: 4) human beings are ”restless,

purposive, and rational, striving to increase their

enjoyment of the good things of life and capable

of choosing and pursuing appropriate means for

doing so”, and continues; ”These human cha-

r acte ris tics are the … original source of power”.

Brian Hay den (1995: 21f., 1998: 18ff.) sees two

great families of systems in human cultures; the

egalitarian and the competitive societies. He

stresses that ambitious, aggressive and acquisi-

tive aggrandizer personalities might manipulate

others for their own benefi t and create changes

in a competitive direction. Strategies to create

Lekberg 05-08-06, 11.2728


and uphold aggrandizer status include, among

others, acquiring hard-to-get prestige objects and

claiming access to the generally inaccessible, like

esoteric knowledge or strange people and places

(Hayden 1998: 22). The egalitarian societies

keep these aggrandizers in check by repressive

culture, while the aggrandizers are permitted to

bloom in the competitive culture. This lack of

repressive culture should be a main feature for

explanation of the emergence of elites at all in

human societies.

Long distance elite interaction in the European

Bronze Age? The fast spread of material and im-

material culture over vast distances in Europe,

from c. 1700 BC has been described as the result

of elite interaction. Kristian Kristiansen sees the

rise of chiefdoms take place around 1500 BC,

and links it to ”an ideological and military com-

plex of aristocratic warriors that spread from the

Mycenean area and Asia Minor through central

Europe and Scandinavia” (Kristiansen 1991:

27f.; also Treherne 1995: 108ff.; Bogucki 1999:

287). Many material culture expressions, existing

within a coherent cultural package of Bronze Age

Europe, have been studied as evidence for such

interaction (see Kris ti an sen 1991: 28, 1999a:

176ff.; 540ff., 1999b: 180f.; Larsson 1999a:

77f.; Gräslund 1964: 292ff.; Willroth 1989:

93f.; Piggott 1965: 134ff.).

In summary, there was a fl ow of prestige

objects throughout Europe at the time, giving

proof of wide-spread contact, probably along

known trade routes. The main evidence for

interaction on a personal level is that not only

objects travelled, but entire frames of reference

for these. For example, the chariot, an institu-

tion in itself (e.g. Piggott 1950: 250f., 1992: 46,

51), was the vehicle of prestige for the chieftain

in ceremony and ritual, hunting and warfare in

the second mil len ni um BC (Piggott 1992: 56).

Different evidence for chariotry in the Eu ro pe an

archaeological record is found in the Aegean area

and Asia Minor (Renfrew 1993: 145), in a broad

west-to-east band from the Carpathian basin to

the Ural, in Armenia (Piggott 1983: 91ff.; 1992:

52f.), and in Scandinavia (Kris ti an sen 1999b:

180; Malmer 1989: 96). After c. 1200 BC, cha-

riotry also appears in India (Piggott 1950: 273ff.;

Renfrew 1993: 187).

Manifest evidence of horses, bones and

horse equipment, in the Nordic Early Bronze

Age is scarce and limited to ritual deposits, and

horses do not appear in domestic circumstances

until the Nordic Later Bronze Age. Goldhahns

(1999: 103) view is that this can be interpreted

as ”the horse fi rst being materialised on a sym-

bolic and ideological level” before its later use

in daily practice. This indicates that horses in

second millennium BC southern Scan di na via

were value-laden prestige phenomena, not yet

devalued by increased access. Together with

the many chariot representations, the horse as a

pres tige phenomenon ties well into the picture

of chariotry as an upper class institution in the

sec ond millennium BC in southern Scandinavia.

More or less contemporary chariotry in Hittite

Anatolia, Egypt, Syria, Mesopotamia and Vedic

India, in the same kinds of social contexts, add to

the picture of wide-spread use of this elite-class

emblem.

In conclusion, then, the arguments presented

above make the following statement plausible:

In the second millennium BC, there seems to

be a pan-European connection through an elite

culture, maybe transmitted by means of mutual

Lekberg 05-08-06, 11.2729

PER LEKBERG | 30

language, encompassing ideology and cosmology

as well as material culture. Larsson (1999b: 49f.)

views the Bronze Age in Europe, c. 2300-500

BC, as a period when many European societies

developed socially differentiated systems, based

upon a different cos mol o gy. He sees this new

cosmology as an elite strat e gy, an institution of

divine or semi-divine rulers, transmitted from

the Eastern Mediterranean re gion to as far as

Northern Europe (Larsson 1999b: 57f.).

Travelling. Travels to distant places or into in-

hospitable, dangerous regions may serve as status

raising activities, and thus motives in themselves

(Helms 1988: 66f.), but such motives in ethno-

graphic literature vary:

”from achieving religious training and sacred-

ness at ritual centres … bringing back trading

goods and prestige goods, to simply conque-

ring the unknown in search of he ro ism and

access to new powerful exchange partners and

networks” (Kristiansen 1998b: 338).

Or the quest for inaccessible natural resources,

e.g. raw materials:

”Those who, like ironworkers or goldsmiths,

take minerals and other products from the

body of the earth and fashion them into va-

lued objects are ”controlling” the power of the

universe” (Helms 1988: 114ff.).

Knowledge of and from geographically distant

places can be compared with esoteric knowledge,

and as such forms a potential source of power

(Helms 1988: 80ff.; Kristiansen 1998b; 337).

Thus, travelling, and in other ways venturing

into the enigmatic outside of the known world,

becomes a way to create and uphold elite status.

An example of this view of distant people as more

or less divine is Hesiod´s Eighth century BC re-

collection of the Hyperboreans, Apollo´s people,

who live North of the Rhipaean border range and

have exchanged embassies and temple gifts with

the Greeks (Wiberg 1868: 21).

Travels to geographically distant places can

some times equal travels in time to the origin of

an ces tors, making these accessible through the

skills and gifts of the traveller (Kristiansen 1998b:

338). From the viewpoint of the common, do-

mestic society, the distant traveller and/or the

objects from afar thus constitute a tangible link

to an otherwise in tan gi ble outside/mythic world

(Helms 1993). Thus, the traveller or possessor

of exceptional objects has ac quired a property of

semi-intangibility, thus in fact stepped into and

changed the very cosmology of his community.

This of course comes with a press ing obligation

to uphold contact with the outside as a repre-

sentative of the community, a link to the esoteric,

creating just the element of reciprocity needed for

the traveller to be able to demand spe cial rights,

and to vindicate a power prerogative.

Creating co-dependant networks of distant

con tact with people of similar social identity

far away, might thus be a strategy for an elite to

promote social strat i fi ca tion and political domi-

nance within the home community. Given the

right setting, this strategy could soon change into

something self-pro pel ling, a regenerative system

of reciprocal in ter ac tion and political intermar-

riage, within mutual ge o graph i cal and cosmo-

logical frames of reference. So, sim plis ti cal ly, the

alienation at home and af fi l i a tion abroad become

two main traits of an upper class, an aristocracy,

Lekberg 05-08-06, 11.2730


separating itself from com mon ers with affi liation

at home and alienation abroad. However, main-

taining this social structure calls for the creation

or nurturing of vertical bonds between aristocrats

and commoners (Kristiansen 1998b: 338), tak-

ing the form of marriage interaction with select

commoner houses and/or a patron – client rela-

tionship (Helms 1998: 120ff.).

Interaction networks – social differentiation

and cultural diffusion. Kristiansen suggests a

model with two types of exchange taking place

during the Bronze Age; one ”peer polity”-system

of reciprocal interaction between equal chiefs, and

one ”centre – periphery”-system with embedded

inequality, manifesting chief – vassal relations-

hips (Kris ti an sen 1998b: 333ff.). Larsson (1999:

49ff.), agrees with Kristiansen in including trans-

mission of ma te ri al (visible) and non-material

(invisible) cultural expressions, boundary fi lter

effects governing what is accepted and what is

refused, remelted, re-contextualized; ”translated

into the local or re gi o nal cultural dialect” in his

model, but constitutes a more clearly hierarchical

theoretical setup. Three basic units of social orga-

nization are recognized; the living (families and

lineages), the dead (the ancestors) and the divine

(the deities). The systems of Northern, Central

and South-East Europe in the period 1600-1200

BC are seen as theocratic chief doms, while the

contemporary state formations in the Near East

and Egypt are thought of as having royal religions

(Larsson 1999: 58). Kristiansens and Larssons

models thus both have high theoretic explanatory

potential when it comes to the interaction on the

supreme levels of society in a Europe dominated

by the full-fl edged palace-cultures of the South-

East.

As far as I can see there is good reason to

further discuss the start of the process of peer

polity in ter ac tion and the effect of it on the local,

commoner level. The discussion would benefi t

from focusing on this ”middle and lower level”.

It is here that ar chae ol o gy is given a chance to

answer questions about how far-reaching the ef-

fects of the in ter ac tion was, how the border fi lters

worked and what they were made of, to what

extent drastic change in one corner of the system

had system-wide effects, and indeed how and as

what bronze should be un der stood in Bronze Age

Europe. The aristocrats of Bronze Age Europe

must have been bound to the commoners by af-

fi nity commitments, creating a dynamic social

combination of vertical and hor i zon tal interac-

tion. This interaction could result in commoners

striving to possess, use and be en com passed by

elite symbols, objects and norms – thus contrib-

uting to the devaluation of these (Hayden 1998:

33), and the integration of them into re gion al or

local modes of culture.

I would say this works like a siphon, once

the suction is established, the system runs itself,

fuelled by the urge for prestige (commoners

adopting aris to crat ic culture and inserting it

into their own, elites striving to stand out from

and above the com mon ers, keeping track of the

outside world, exhibiting evidence for their other-

ness, that in turn is adopted by commoners, and

so on). This would be a strong incentive for elites

to continually upgrade their sym bol ic toolbox for

domination of commoners; by upholding wide,

interlocking networks of contact and trade se-

curing possession of powers, knowl edge, objects,

skills that commoners cannot (yet) get hold of.

A three-way ”social siphon model”, within

the sphere of the elite peer polity interaction

Lekberg 05-08-06, 11.2731

PER LEKBERG | 32

networks, between this and the local/regional

commoners, and within regional commoner net-

works, could add to the interpretative models of

Kristiansen and Larsson a commoner perspective

and a proposal of ex pla na tion for diffusion and

typological change in time and space. And this is

not only for objects and oth er material culture,

but also for the distribution and change of non-

material culture like language, ide als, escatologies,

stories, myths, norms, etc. In any given region this

would result in a con glom er ate of pan-continen-

tal, interregional and regional cul ture, forming a

blend, a cultural ”dialect” (Kristiansen 1998b:

338) unique to that region, but at the same time

tapped into the fl ow of cultural impulses chan-

nelled by the elites. The principles for this in ter -

ac tion, and the ve hi cles by which ideologies can

spread over such dis tanc es, demands looking at

material culture in a semiological way. Material

culture and language share the property of a sign

system, ca pa ble of ex press ing collective ideas, as

Saussure´s foun da tion for structuralism prescribes

(Grøn 1987: 368f.).

This seems to be a fruitful way to look at

cul tur al expressions at large, and especially for

so cial contextualisation of material culture. In

fact, the whole theoretical standpoint of the

European Bronze Age research, as recapitulated

above, de mands ac cept ance of human culture of

different kinds as com mu ni ca tion, which can be

used as a tool to ei ther include or exclude people

from a certain social set ting. Language itself, its

continuous reformative change from interac-

tion to grammar (Keevallik 2003), the way of

using it, spoken and written, and the informa-

tion conveyed by it, should thus be com pa ra ble

with material culture, both being sem i o log i cal

systems representing a social institution (Grøn

1987: 369). As the case is with any other elite

con cept, how ev er, language is likely to be adopted

by com mon ers if possible, and the affi nal relations

es tab lished between aristocrats and commoners

would aid to the spread of elite language, an ex-

ample be ing the spread and dialectal change of

Latin during and af ter the times of the Roman

empire (Janson 1997: 92ff.).

Conclusions. I argue that the elites of eastern cen-

tral Sweden maintained their hereditary elite sta-

tus partly by negotiating with commoners, using

fo reign but meaning-laden objects and other signs

as symbolic capital, manifesting their kinship with

gods and foreign rulers and their subsequent right

to dominate and accumulate (Helms 1988: 66ff.;

1993, 1998: 120ff.; Kristiansen 1991: 27, 1998a,

1998b: 333ff.; Larsson 1999a: 78, 1999b: 57f.;

Willroth 1989: 93f.; Beck 1996: 91f.; Piggott

1950: 273ff.; 1967: 134ff.; 1983: 91ff.; 1992:

52f.; Treherne 1995: 108ff.; Malmer 1989: 96;

Renfrew 1993: 187).

I also maintain that commoners strove for sta-

tus, copying the material and immaterial signs,

thus devaluating them as symbolic capital and

for cing the elites to keep on travelling and main-

taining contact with their far-reaching networks

to introduce new symbolic capital into the system

(Kristiansen 1998b: 333ff.; Larsson 1999: 49ff.;

Hay den 1998: 33; Nordqvist 1999, 2001: 258;

Elster 1988, 1993; Olsen 1997).

A model for social control and diffusion of

cul ture might look like this: Elites use different

tools in creating and upholding their status and

otherness. One of them is the establishing and

upholding of contacts with realms unattainable

to common peo ple. According to Mary Helms,

elite contact with distant peers or travel to far-

Lekberg 05-08-06, 11.2732


away lands could then be equivalent to contact

with ancestors or even gods. Thus, proof of such

contact, taking the form of any cultural sign

whatsoever, should be loaded with sta tus and

esoteric values.

The proc ess of elites cre at ing symbolic values

in this way would result in com mon ers striving

to possess, use and be en com passed by elite sym-

bols, objects and norms thus con trib ut ing to the

devaluation of these and the integration of them

into regional or local modes of culture.

A three-way, social siphon-model, within

the sphere of the elite, peer-polity interaction

net works, between this and the local/regional

com mon ers, and within the regional commoner

networks, pro vides a reasonable explanation of

diffusion and ty po log i cal change in time and

space, for material as well as non-material cul-

ture. The described proc ess could have played

an important role in pre serv ing the so cial system,

in the continuity and change of ma te ri al and im-

material culture within the vast, trans con ti nen tal

network of cultural dialects that we call the Eu-

ropean Bronze Age.

I consider the Scandinavian Middle Neo-

lithic B and Earliest Bronze Age to be parts of

dialects of this cultural language. Con se quent ly,

I do not regard the Bronze Age as man i fest ed

fi rst and foremost by the man u fac ture and use

of bronzes as such, but rather as a new way of

life and outlook on life and the con di tions for

ex ist ence. The introduction of bronze in a larger

scale within the European elite could be seen as

an es ca la tion among others in the elite struggle

against devaluation of the production and con-

sump tion of prestige and esoteric value.

In my view, the Bronze Age in Scandinavia

starts with the in tro duc tion of institutionalised

in e qual i ty, some time around 2350 BC, subse-

quently gain ing acceptance as a way of life. As an

outset for a future study, I propose that the foun-

dations of the in ter ac tion net works of the period

1700-1200 BC were es tab lished already about

2500-2350 BC as a result of corded-ware expan-

sive interaction ide ol o gy. My im pres sion is that

the material lan guage con nec tion between the

Aegean, eastern Eu rope and Scan di na via as ear ly

as c. 2350 BC, is in di cat ed by si mul ta ne ous shifts

in important prac tic es and con nect ed groups of

ma te ri al culture, such as the man u fac ture and

use of the stone hammer axes that this study has

dealt with.

References

Apel, J. 2001a. Daggers, Knowledge & Power. Coast


Apel, J. 2001b. Några formella konventioner och

ett halvdant teknologiskt handlag. Mellan sten

och brons (Bolin, H., Kaliff, A. & Zachrisson,

T. red): 53-73. OPIA 27. Uppsala.

Appadurai, A. 1986. Introduction: commodities

and the politics of value. The social life of things

(Appadurai, A. ed): 3-63. Cambridge University

Press. Cambridge.

Artursson, M. (red) 2000. Stångby stationssamhälle.

Boplats och be byg gelselämningar från senneoliti-

kum till yngre järnålder. Riksantikvarieämbetet

Uv Syd Rapport 2000:79. Lund.

Banks, E. 1967. The Early and Middle Helladic

small objects from Lerna. Part 1-II. Opubl. diss.

Uni ver si ty of Michigan.

Beck, C. W. 1996. Spectroscopic Identifi cation of

”Amber” and ”Black Resin” from Asine. Asine

III: Supplementary Studies on the Swed ish Exca-

vations 1922-1930, 1 (Hägg, R., Nordquist, G.

Lekberg 05-08-06, 11.2733

PER LEKBERG | 34

& Wells, B. red): 91-92. Paul Åström Förlag.

Stockholm.

Bender, B. (ed) 1993. Landscape: Politics and Per-

spectives. Berg. Oxford.

Bennett, A. 1984. Karleby och Gärtuna. Bebyggelse

och gravar från brons ålder och järnålder i Öster-

tälje sock en Södermanland. Riksantikvarieämbe-

tet Rap port UV 1984:29. Stockholm.

Blinkenberg, C. 1904. Archaeologische Studien.

Kopenhagen.

Bradley, R. 2000. An Archaeology of Natural Places.

Routledge. London.

Buchvaldek, M. 1997. Bemerkungen zum A-ho-

ri sont in Mitteleuropa. Ear ly Cord ed Ware Cul-

ture. The A-Horizon – fi ction or fact (Siemen, P. ture. The A-Horizon – fi ction or fact (Siemen, P. ture. The A-Horizon – fi ction or fact

red): 43-52. Esbjerg.

Burton, J. 1984. Quarrying in a tribal society. World

Archaeology 16 (2): 235-247.

Callahan, E. 1987. An Evaluation of the Lithic Tech-

nology in Middle Sweden during the Mesolithic

and Neolithic. Aun 8. Uppsala.

Cherry, J. F. & Renfrew, C. 1986. Epilogue and

pro spect. Peer Polity Interaction and Socio-Po-

litical Change (Renfrew, C. & Cherry, J. F. litical Change (Renfrew, C. & Cherry, J. F. litical Change

red): 149-158. Cambridge University Press.

Cambridge.

Donham, D. L. 1995. History, Power, Ideology:

Cen tral Issues in Marxism and Anthropology.

Cam brid ge University Press. Cambridge.

Dörpfeld, W. 1902. Troja und Ilion I. Ergebnisse der

Ausgrabungen in der Vorhistorischen und Histori-

schen Schichten von Ilion 1870–1894. Athen.

Earle, T. 1997. The evolution of chiefdoms.

Chief doms: power, economy and ideology (Earle,

T. ed): 1-15. Cambridge University Press.

Cambridge.

Ebbesen, K. 1981. Offerfundet fra Suldrup i Him-

merland. Fra Himmer land og Kjær Herred 1981: Fra Himmer land og Kjær Herred 1981: Fra Himmer land og Kjær Herred

91-109.

Elster, J. 1988. Vetenskapliga förklaringar. Bokför-

laget Korpen. Göteborg.

Elster, J. 1993. Explaining Technical Change. A Case

Study in the Philo sophy of Science. Cambridge

Uni ver si ty Press. Cambridge.

Englund, L-E. 2000. Smeder och makt. Hantver-

kets roll i samhället – produktion och reproduktion

(Hjärthner-Holdar, E. & Risberg, C. red): 61-

68. Riksantikvarieämbetet UV-Gal Forsk nings -

rap port R0004. Uppsala.

Fenton, M. B. 1984. The Nature of the Source

and the Manufacture of Scottish Battle-axes

and Axe-hammers. Proceedings of the Prehistoric

Society 50: 217-243.Society 50: 217-243.Society

Frödin, O. & Persson, A. W. 1938. Asine. Results of

the swedish exca va tions 1922-1930. Stockholm.

Gansum, T., Jerpåsen, G. B. & Keller, Ch. 1997.

Ar ke o lo gisk landskapsanalyse med visuelle metoder.

AmS-Varia 28. Stavanger.

Gimbutas, M. 1956. The Prehistory of Eastern Eu-

rope. American School of Prehistoric Research,

Peabody Museum, Harvard University, Bulletin

No. 20. Cambridge.

Goldhahn, J. 1999. Rock art as microscape – a scan-

di na vi an perspective. Marxistiska perspektiv inom

skan di na visk arkeologi (Goldhahn, J. & Nord-

quist, P. red): 85-110. Arkeologisk studier vid

Umeå universitet 5. Umeå.

Hagen, A. 1944. Skafthullsøksene. Viking VIII:

121-130.

Hayden, B. 1998. Practical and Prestige Tech-

nologies: The Evolution of Material Systems.

Journal of Archaeological Method and Theory 5 Journal of Archaeological Method and Theory 5 Journal of Archaeological Method and Theory

(1): 1-53.

Helms, M. W. 1988. Ulysses´ sail: An Ethnographic

Odyssey of Power, Knowledge, and Geographical

Distance. Princeton University Press. Prince-

Lekberg 05-08-06, 11.2734


ton.

Helms, M. W. 1998. Access to Origins: affi nes, an-

cestors and aristocrats. University of Texas Press.

Austin.

Hodder, I. 1982. Symbols in action. Cambridge


Hyenstrand, Å. 1969. Den enkla skafthålsyxan som

arbetsredskap. Nordsvensk forntid (Christiansson,

H. & Hyenstrand, Å. red): 99-110. Skytteanska

samfundets handlingar 6. Umeå.

Jensen, R. 1989. Bosättning och ekonomi – In-

om re gi o na la differenser i Mälardalen. Regionale

for hold i Nordisk Bronzealder (Poulsen, J. red):

115-124. Jysk Arkæologiske Skrifter XXIV.

Aarhus.

Johnston, R. 1998. Approaches to the perception

of landscape: Philosophy, theory, methodology.

Archaeological Dialogues 1998 (1): Archaeological Dialogues 1998 (1): Archaeological Dialogues 54-68.

Kaelas, L. 1959. Skafthålsyxor. FYND 1959: 17-

19.

Kars, E. A. K., Kars, H. & McDonnell, R. D. 1991.

Greenstone Axes from Eastern Central Sweden:

A Technological-Petrological Approach. Archa-

eometry 34 (2): 213-222.

Karsten, P. 1994. Att kasta yxan i sjön. Acta Archa-

eologica Lundensia Series in 8o No 23. Lund.

Keevallik, L. 2003. From interaction to grammar:

Estonian fi nite verb forms in conversation. Studia

Uralica Upsaliensia 34. Uppsala.

Knapp, A. B. & Ashmore, W. 1999. Archaeological

Landscapes: Con struc ted, Conceptualized, Idea-

tional. Archaeologies of landscape: contemporary

perspectives (Ashmore, W. & Knapp. A. B. A.

eds): 1-32. Blackwell. Oxford.

Knutsson, H. 1995. Slutvandrat? Aspekter på över-

gång en från rörlig till bofast tillvaro. Aun 20.

Upp sa la.

Kopytoff, I. 1986. The cultural biography of things:

commodization as process. The social life of

things (Appadurai, A. ed): 64-93. Cambridge


Kresten, P. 1998. Skafthålsyxor från Uppland, Närke,

Södermanland och Västergötland: Bestämning

av bergartsmaterialen. Geoarkeologiskt La bo -

ra to ri um, Analysrapport nummer 28-1998.

RAÄ/UV GAL. Uppsala.

Kristiansen, K. 1991. Chiefdoms, states, and systems

of social evolution. Chiefdoms: power, economy

and ideology (Earle, T. ed): 16-43. Cambridge


Kristiansen, K. 1998a. Europe before history. Cam-

brid ge University Press. Cambridge.

Kristiansen, K. 1998b. A Theoretical Strategy for

the Interpretation of Ex change and Interaction

in a Bronze Age Context. L’Atelier du bronzier

en Eu ro pe du XXe au VIIIe siécle avant notre ère

(Mor dant, C., Per not, M. & Rychner, V. eds):

333-343. CTHS. Paris.

Küchler, S. 1993. Landscape as Memory: The

Mapping of Process and its Representation

in a Melanesian Society. Landscape: Politics

and Perspectives (Bender, B. ed): 85-106. Berg.

Ox ford.

Laitakari, A. 1928. Die Schaftlochäxte der Steinzeit

von geologisch-petro grafi schem Standpunkt.

Fin ska Fornminnesföreningens Tidskrift 1928:

36-37.

Larsson, Th. B. 1999a. Symbols, divinities & social

inequality. Marxistiska perspektiv inom skan di -

na visk arkeologi (Goldhahn, J. & Nordquist,

P. red): 49-84. Arkeologiska studier vid Umeå

univeristet 5. Umeå.

Larsson, Th. B. 1999b. The transmission of an

élite ideology – Europe and the Near East in

the second millennium BC. Rock art as social

representation (Goldhahn, J. ed): 49-64. BAR

Lekberg 05-08-06, 11.2735

PER LEKBERG | 36

International Series 794. Oxford.

Lekberg, P. 2002. Yxors liv – människors landskap.

Coast to coast-book 5. Uppsala.

Le Roux, C-T. 1998. Specialised Production, Dif-

fu si on, and Exchange during the Neolithic in

Wes tern France: the Example of Polished Stone

Axes. Understanding the Neolithic of North-wes-

tern Eu ro pe (Edmonds, M. & Richards C. eds):

370-384. Cruithne Press. Glasgow.

Lindblom, I. 1991. Movements in a landscape

– on the spatial behavior of neolithic man in

a moraine area, Vestfold, Norway. Social space.

Human Spatial Behaviour in Dwellings and Sett-

lements (Grøn, O., Engelstad, E. & Lindblom,

I. eds): 134-137. Odense University in History

and Social Sci enc es 147. Odense.

Loze, I. 1997. The Early Corded Ware culture in the

territory of Latvia. Early Corded Ware Culture.

The A-Horizon – fi ction or fact? (Siemen, P. ed):

135-146. Esbjerg.

Machnik, J. 1997. Zwei Entwicklungswege der

Schnurkeramikkultur in den Flussgebieten der

oberen Weichsel, Bug und Dnestr. Early Corded

Ware Culture. The A-Horizon – fi ction or fact?

(Siemen, P. ed): 147-156. Esbjerg.

Malmer, M. P. 1989. Principles of a non-mytho-

logical explanation of North-European Bronze

Age rock art. Bronze Age studies (Nordström, H. Bronze Age studies (Nordström, H. Bronze Age studies

& Knape, A. red): 91-100. National Museum

of Antiquities Studies 6. Stockholm.

Marsalek, J. 1999. Katakombní kulturní komplex

na Ukrajine a v prilehlych oblastech. Praehisto-

rica XXIV: 123-159.rica XXIV: 123-159.rica

McBryde, I. 1984. Kulin greenstone quarries: the

so ci al contexts of pro duction and distribution

for the Mt William site. World Archaeology 16

(2): 267-285.

Nordquist, P. 1999. Egalitetsbegreppet – kan jäm-

lika samhällen existera? Marxistiska perspektiv

inom skan di na visk arkeologi (Goldhahn, J. &

Nordquist, P. red): 27-47. Arkeologiska studier

vid Umeå univeristet 5. Umeå.

Nordqvist, P. 2001. Hierarkiseringsprocesser. Om

kon struk tio nen av social ojämlikhet i Skåne, 5500-

1100 f.Kr. Studia Archaeologica Universitatis

Umensis 13. Umeå.

Olausson, D. 1983. Flint and Groundstone Axes

in the Scanian Neolithic. An Evaluation of Raw

Materials based on experiments. Scripta Minora

1982-1983:2. Lund.

Olausson, D. 1998. Battleaxes: Home-made, Made

to Order or Factory Products? Proceedings from

the Third Flint Alternatives Conference at Upp-

sala, Sweden, October 18-20, 1996 (Holm, L. & sala, Sweden, October 18-20, 1996 (Holm, L. & sala, Sweden, October 18-20, 1996

Knuts son, K. eds): 125-140. Occasional Papers

in Archaeology 16. Uppsala.

Olausson, D. 2000. Talking Axes, Social Daggers.

Form, Function & Context (Olausson, D. &

Vandkilde, H. eds): 121-133. Acta Archaeolo-

gica Lundensia Series in 8o No 31. Lund.

Olsen, B. 1997. Fra ting til tekst. Universitetsfor-

laget. Oslo.

Petrequin, P., Petrequin, A-M., Jeudy, F., Jeunesse,

C., Monnier, J-L., Pelegrin, J. & Praud, I. 1998.

From the Raw Material to the Neolithic Stone

Axe. Production Processes and Social Context.

Un der stan ding the Neolithic of North-wes tern

Eu ro pe (Edmonds, M. & Richards C. eds):

277-311. Cruithne Press. Glasgow.

Piggott, S. 1950. Prehistoric India. Penguin Books.

London.

Piggott, S. 1967. Ancient Europe from the beginnings

of Agriculture to Classical Antiquity. Edinburgh

University Press. Edinburgh.

Piggott, S. 1983. The Earliest Wheeled Transport.

Thames and Hudson. London.

Lekberg 05-08-06, 11.2736


Piggott, S. 1992. Wagon, Chariot and Carriage.

Thames and Hudson. New York.

Podborsky, V. (ed) 1993. Praveké dejiny Moravy.

Vlastiveda Moravská Zeme a Lid. Nová rada.

Svajzek 3, Muzejní a vlastivedná spolecnost v

Brné. Brnó.

Renfrew, C. 1993. Arkeologi och språk. Symposion.

Stockholm/Stehag.

Rieth, A. 1958. Zur Technik des Steinbohrens

im Neolithikum. Zeitschrift für Schweizerische

Archäologie und Kunstgesichte 18: 101-109.Archäologie und Kunstgesichte 18: 101-109.Archäologie und Kunstgesichte

Rimantiené, R. 1997. Der A-Horizont – Elemente

in der Haffküstenkultur in Litauen. Understan-

ding the Neolithic of North-Wes tern Eu ro pe

(Edmonds, M. & Richards C. eds): 181-184.

Cruithne Press. Glasgow.

Sarauw, G. F. L. & Alin, J. 1923. Götaälvsområdets

fornminnen. Göteborg.

Schama, S. 1995. Skog: Landskap och minne. Wahl-

ström & Widstrand. Värnamo.

Segerberg, A. 1974. Den enkla skafthålsyxan av sten.

Fyndom stän dig heter och dateringsproblem.

Opubl. Trebetygsuppsats. Uppsala.

Segerberg, A. 1978. Den enkla skafthålsyxan av

sten. Fyndförhållanden och dateringar. Tor

XVII: 159-218.

Sehested, N. F. B. 1884. Archæologiske Undersøgelser

1878-1881. Kjøben havn.

Shennan, S. 1986. Interaction and change in third

millennium BC western and central Europe.

Peer Polity Interaction and Socio-Political Change.

(Renfrew, C. & Cherry, J. F. eds): 137-148.

Cam brid ge University Press. Cambridge.

Sundström, L. & Apel, J. 1998. An Early Neolithic

Axe Production and Distribution System within

a Semi-Sedentary Farming Society in Eastern

Cen tral Sweden, c. 3500 BC. Proceedings from

the Third Flint Alternatives Conference at Upp-

sala, Sweden, October 18-20, 1996 (Holm, L. & sala, Sweden, October 18-20, 1996 (Holm, L. & sala, Sweden, October 18-20, 1996

Knutsson, K. eds): 155-191. Occasional Papers

in Archaeology 16. Uppsala.

Taffi nder, J. 1998. The Allure of the Exotic. Aun

25. Uppsala.

Tilley, C. 1993. Art, Architecture, Landscape (Neo-

lithic Sweden). Landscape: Politics and Perspecti-

ves (Bender, B. ed): 49-84. Berg. Oxford.

Tilley, C. 1994. A Phenomenology of Landscape:

Places, Paths and Monu ments. Berg. Oxford.

Wace, A. J. B. & Thompson, M. S. 1912. Prehistoric

Thessaly, being some Account of recent Excava-

tions and Explorations in North-Eatsren Greece

from Lake Kopias to the Borders of Macedonia.

Cambridge.

Vandkilde, H. 2000. Material Culture and Scan di -

na vi an Archaeology: A Review of the Concepts

of Form, Function and Context. Form, Function

& Context (Olausson, D. & Vandkilde, H. eds):

3-50. Acta Archaeologica Lundensia. Series in

8o No 31. Lund.

Warren, P. & Hankey, V. 1989. Aegean Bronze Age

Chronology. Bristol Classical Press. Bristol.

Weiler, E. 1994. Innovationsmiljöer i bronsålderns

sam häl le och idévärld. Studia Archaeologica


Weiler, E. 1997. Kontinuitet och förändring i

senneolitikum. Västsverige. Regionalt och inter-

regionalt. Stenåldersundersökningar i Syd- och

Mellansverige (Larsson, M. & Ols son, E. red):

236-256. Riksantikvarieämbetet, Ar ke o lo gis ka

un der sök ning ar Skrifter 23. Stockholm.

Welinder, S. 1992. Människor och landskap. Aun

15. Uppsala.

Willroth, K-H. 1989. Nogle betragtninger over de

regionale forhold i Slesvig og Holsten i bron-

zealderens periode II. Regionale for hold i Nord-

isk Bronzealder (Poulsen, J. red): 115-124. Jysk

Lekberg 05-08-06, 11.2737

PER LEKBERG | 38

Arkæologiske Skrifter XXIV. Aarhus.

Østmo, E. 1977. Schaftlochäxte und landwirt-

schaftliche Siedlung. Eine Fallstudie über Kul-

turverhältnisse im südöstlichsten Norwegen im

Spätneolithikum und in der älteren Bronzezeit.

Acta Archaeologica 48: 155-206.

Lekberg 05-08-06, 11.2738

3 | Byggnadstradition, bebyggelse och samhällsstruktur i Sydskandinavien under senneolitikum och äldre bronsålder

Magnus Artursson, Raä UV-Syd, Lund

Inledning. Under de senaste åren har en dis-

kussion förts kring hur samhällsstrukturen i

Skandinavien har sett ut under senneolitikum

och äldre bronsålder och hur den har förändrats

över tiden. Traditionellt har man velat se det mera

intensiva användandet av metall och expansionen

i det inhemska metallhantverket under bronsål-

derns period IB-II, dvs. ca 1600-1300 BC, som

avgörande för när en uttalat hierarkisk samhälls-

struktur växer fram i området (bl.a. Vandkilde

1996; Kristiansen 1998, 1999a/b; Earle 2002).

Metallens inneboende möjligheter till monopo-

lisering av importen av råvara och färdiga före-

mål, kontrollen av kunskapen om hantverk och

distributionen av inhemskt producerade föremål

har givit stora möjligheter till en koncentration

av politisk och ekonomisk makt som inte fun-

nits tidigare. Metallen har därför enligt många

författare fungerat som den avgörande faktorn,

som en katalysator, för hierarkiseringsprocessen

i området.

Därmed har man placerat den stora omvand-

lingen av samhällsstrukturen i södra och mellersta

Skandinavien till den tidsperiod då metallen får

ett verkligt genombrott i området, dvs. brons-

ålderns period IB-II. Flera författare har argu-

menterat för att det är just i det här tidsavsnittet

som ett politiskt system uppbyggt av ärftliga

hövdingadömen introduceras i området.

Nyare forskning har emellertid visat på möjlig-

heten att hierarkiseringsprocessen startat betyd-

ligt tidigare och att man redan under MNB och

inledningen av SN I kan se tecken på ett tydligt

stratifi erat samhälle. Flera författare anser att det

har funnits förutsättningar för en kontroll och

monopolisering av råvaror för tillverkning och

distribution av bl.a. högkvalitativa fl intdolkar

(Apel 2001) och enkla skafthålsyxor (Lekberg

2002) och att denna process har varit tillräckligt

stark och genomgripande för att kunna föra sam-

hället mot en mera stratifi erad struktur redan un-

der SN I (Nordqvist 2001; Artursson et al 2005;

Varberg denna volym). De anser att systemet med

ärftliga hövdingadömen har introducerats redan

under inledningen av senneolitikum.

Enligt min mening fi nns det också i boplats-

materialet tecken på att hierarkiseringsprocessen

har startat tidigare än vad man traditionellt har

velat se. Man kan se en förändring av byggnads-

traditionen och bebyggelsestrukturen i södra

Skandinavien under inledningen av SN I (Arturs-

son 2005a-c). Redan under SN I kan man se en

tydlig uppdelning av långhusen i olika storlekska-

tegorier samtidigt som det blir vanligare att lägga

ned olika typer av offer i anläggningar som kan

knytas till byggnaderna. Detta fortsätter och blir

allt tydligare under fortsättningen av senneoliti-

kum och vidare in i äldre bronsålder.

Artursson 05-08-06, 11.2739

MAGNUS ARTURSSON | 40

Vad det gäller den mera övergripande bilden

av bebyggelsen så har resultaten från senare års

undersökningar enligt min mening visat att det

har funnits en mer komplex och varierad be-

byggelsestruktur, där ensamgårdar har existerat

parallellt med utspridda och mer koncentrerade,

byliknande bildningar, allt efter de lokala för-

utsättningarna i ett område (Artursson 2005b).

Enligt denna modell skulle man i mera centrala

områden med goda förutsättningar för odling,

djurhållning eller en naturlig tillgång på fl inta

för t.ex. dolktillverkning ha haft en bebyggelse-

struktur med fl era täta byar och stormannagårdar

parallellt med en mera utspridd bebyggelse.

Som exempel på områden med sådana förut-

sättningar kan nämnas sydvästra Skåne, delar av

Själland och Limfjordsområdet på Jylland. I mer

perifert liggande områden har bebyggelsestruk-

turen varit mer utspridd och ensamgårdar har

varit vanligare. Den här beskrivningen av bebyg-

gelsestrukturen skulle kunna beskrivas som en

typisk ”centrum och periferi”-modell, sett både

i ett lokalt och regionalt perspektiv.

Utgångspunkten i mitt resonemang kring

boplatsmaterialet från senneolitikum och äldre

bronsålder är att vi ser en uppdelning av lång-

husen och gårdarna på olika storlekskatego-

rier, vilket avspeglar en social stratifi ering. De

stora långhusen och gårdarna representerar enligt

denna hypotes det övre sociala skiktet i samhäl-

let, och följaktligen representerar de mellanstora

och mindre långhusen de lägre skikten. Enligt

min mening är det två tendenser som kan anses

karakterisera materialet:

* En tydlig social dimension i boplatsmateria-

let redan från SN I och framåt, vilket tar sig

uttryck i olikstora långhus och gårdar.

* En större variation i bebyggelsestrukturen än

vad som tidigare har antagits, s.k. ensamgårdar

har funnits parallellt med, tätare, byliknande

strukturer redan från SN I och framåt.

En bild av förändring under 1250 år. Den lång-

siktiga förändringen av byggnadstraditionens och

bebyggelsestrukturens utseende i södra Skandina-

vien kan med stor sannolikhet kopplas till en om-

vandling av samhällets struktur. På grund av att

boplatslämningarna från tidsperioden i de fl esta

fall endast består av olika typer av byggnader och

ett fåtal andra typer av spridda anläggningar så

är det emellertid ofta svårt att avgöra gårdarnas

exakta utseende, struktur och storlek. Endast i

undantagsfall fi nns det bevarade lämningar efter

hägnader i form av stolpar eller rännor. I en del

fall kan man dock avgöra gårdarnas ungefärliga

storlek utifrån placeringen av olika typer av an-

läggningar som t.ex. härdar, kokgropar, brunnar,

samt lertäkts- och avfallsgropar.

Under SN I, ca 2350-1950 BC, har gårdarna i

de fl esta fall bestått av endast ett tvåskeppigt lång-

hus. I ett fåtal fall har det emellertid kompletterats

med en intilliggande, mindre ekonomibyggnad

(Sarauw 2003). Redan från inledningen av sen-

neolitikum kan man se att det har funnits en rela-

tivt stor variation i storlek på långhusen, storleks-

spannet under SN I tycks ha sträckt sig mellan ca

9-30 m i längd (Artursson 2005b). Storleksvaria-

tionen inom husbyggnadstraditionen kan ses som

ett tecken på att den framväxande aristokratin

har använt långhuset i sitt maktspråk (Artursson

2000: 23ff.; Nordquist 2001: 197f.; Apel 2001:

12; Lekberg 2002: 251ff.). Kunskapen om går-

darnas storlek och utseende i övrigt är således

dåligt känd, till stor del beroende på att antalet

samtida anläggningar och fynd i anslutning till

Artursson 05-08-06, 11.2740

41 | BYGGNADSTRADITIONER I SN OCH ÄBRÅ

långhusen är mycket få. Bristen på anläggningar

inom gårdslägena är svår att förklara, men kan

bero på att de aktiviteter som förekommit på

gårdarna inte har krävt nedgrävningar.

Detta förklarar emellertid inte bristen på

fynd, men å andra sidan så har man endast

vid ett fåtal tillfällen samlat in fynd från den

överliggande matjorden på ett systematiskt sätt,

varför det fi nns stora källkritiska problem med

resonemanget. Spår efter hägnader saknas i stort

sett helt, varför det är svårt avgöra samtidighet

mellan närliggande gårdslämningar och därmed

uttala sig om bebyggelsestrukturens utseende. Da-

teringsintervallen för 14C-dateringar är dessutom

i de allra fl esta fall för stora för att man skall ha

någon hjälp av dessa när det gäller bedömningen

av samtidighet. Vad som återstår är att använda

sig av långhusens inbördes placering vad det gäller

t.ex. avstånd och riktning.

De här svårigheterna har gjort att man ofta

har velat tolka boplatserna som lämningar efter

kringfl yttande s.k. ensamgårdar som har legat ut-

spridda i landskapet (t.ex. Björhem & Säfvestad

1989). Exempel på boplatser som kan vara

lämningarna efter en tätare bebyggelsestruktur

fi nns t.ex. vid Fosie IV (Björhem & Säfvestad

1989) och Stångby stationssamhälle (Artursson

2000) i Skåne, samt vid Myrhøj (Jensen 1973)

och Bejsebakken på Jylland (Sauruw 2003). De

utgör en nyttig kontrast till den förra tolkningen.

Troligen har bebyggelsestrukturen varierat mer

mellan centralområden och perifera områden än

vad man tidigare har ansett.

Variationen i långhusens storlek ökar suc-

cessivt under perioden för att under SN II och

bronsålderns period I, ca 1950-1500 BC, vara

mellan ca 9-47 m långa. Materialet från brons-

ålderns period I är för närvarande relativt litet,

men det tycks även under den här perioden fi nnas

ett större storleksspann än vad det gjorde under

SN I. Långhusen är fortfarande tvåskeppiga, men

under slutet av perioden kan man i ett fåtal fall

se att alternativa konstruktioner dyker upp, där

takbärande bockar har kombinerats med en me-

sulakonstruktion (Ethelberg 2000). Gårdarna har

fortfarande oftast bestått av endast ett långhus,

men över tiden blir det allt vanligare att det dess-

utom fi nns en eller fl era ekonomibyggnader.

Bristen på anläggningar och fynd i anslutning

till långhusen kvarstår i de fl esta fall, dock med

vissa undantag vad det gäller fynden på det fåtal

platser där man har handgrävt ytorna i anslutning

till konstruktionerna. Likaså är det fortfarande

svårt att säkert uttala sig om bebyggelsestrukturen

i området. I de fl esta fall tyder lämningarna på

att bilden har dominerats av ensamgårdar eller

utspridda, byliknande bildningar, men det fi nns

också ett fåtal boplatser där mycket talar för att

det har existerat en tätare, byliknande struktur.

Exempel på det senare är t.ex. Almhov utanför

Malmö (Gidlöf & Johansson 2003), Stångby sta-

tionssamhälle norr om Lund (Artursson 2000)

och Limensgård på Bornholm (Nielsen & Nielsen

1986; Nielsen 1998, 1999).

Under bronsålderns period IB, dvs. ca 1600-

1500 BC, sker det en förändring av byggnads-

traditionen, så att de treskeppiga långhusen suc-

cessivt blir vanligare och vanligare. Denna nya

byggnadstradition införs relativt snabbt över stora

områden i södra och mellersta Skandinavien och

förändringen kan anses vara helt genomförd un-

der loppet av period II i hela området, dvs. ca

1500-1300 BC. Variationen i storlek på lång-

husen fortsätter att vara stor under bronsålderns

period II och man tycks nu nå maximal storlek

på byggnadstypen. Längden varierar mellan ca

Artursson 05-08-06, 11.2741


10-12 m upp till 55-60 m. Storleksvariationen

tycks därefter minska under period III och går

ned till ett intervall mellan ca 10-35 m, det in-

tervall som också gäller under yngre bronsålder.

Vad det gäller gårdsstrukturen så ökar antalet

gårdar med mindre ekonomibyggnader i anslut-

ning till långhusen samtidigt som antalet mindre

byggnader på vissa gårdar blir fl er (Sarnäs & Nord

Paulsson 2001: 94f.).

Parallellt med denna utveckling kan man se att

antalet anläggningar inom gårdsläget ökar något.

Härdar, kokgropar, lertäktsgropar/avfallsgropar

och brunnar blir vanligare för att under mellersta

och yngre bronsålder nå en topp som fortsätter i

förromersk järnålder.

Utifrån det material som nu fi nns får man en-

ligt min mening en mycket mer komplicerad bild

av bebyggelsestrukturen under senneolitikum och

äldre bronsålder än den som vanligtvis brukar

presenteras. Variationen i långhus- och gårds-

storlek i kombination med tecken på en varia-

tion i bebyggelsestruktur visar att samhället haft

ett betydligt mer dynamiskt och fl exibelt sätt att

fungera. Den traditionella synen på bebyggelse-

strukturens utveckling under senneolitikum och

bronsålderns period I kan således på goda grunder

ifrågasättas. Det fi nns tydliga indikationer på att

det har funnits en mer komplicerad och varierad

bebyggelsestruktur än vad man tidigare har velat

se redan under inledningen av senneolitikum.

Mycket talar dessutom för att man redan

under mellanneolitikum kan se en koncentra-

tion av framförallt trattbägarbebyggelsen, men

också av den senare stridsyxbebyggelsen i vissa

områden i södra Skandinavien. Stora boplatser

blir vanligare och de kan mycket väl represen-

tera byliknande strukturer (Artursson et al 2003:

136f., 141ff.; Artursson 2005b). Som exempel på

detta kan nämnas boplatserna vid Grødbygård

och Limensgård på Bornholm som har omfat-

tande lämningar från mellanneolitikum, vilka kan

tolkas som lämningar efter byliknande strukturer

(Lekberg 2002: 251f.). Tyvärr är kunskapsläget

sämre i Skåne, endast ett fåtal av de större boplat-

serna har delundersökts (Andersson 2003).

Den nya synen på förhållandena under mel-

lanneolitikum i södra Skandinavien gör det lättare

att argumentera för att det har existerat en tätare

bebyggelsestruktur redan i inledningen av sen-

neolitikum, och att utvecklingen kan betraktas

som kontinuerlig. Gårdarna har samlats i olika

typer av större strukturer som bl.a. kan karak-

teriseras genom avståndet mellan de enskilda

gårdarna (för diskussion se bl.a. Audouze &

Büchsenschütz 1992: 178ff.). I vissa områden

har de utspridda, ensamliggande gårdarna va-

rit vanligast medan man i andra områden kan

se en större variation med en kombination av

ensamliggande gårdar och utspridda eller tätare,

byliknande strukturer.

Här verkar det fi nnas ett tydligt samband

mellan den förmodade ekonomisk bärkraften och

vilken typ av bebyggelsestruktur som har funnits

i ett område. I områden som man av olika skäl

kan betrakta som centrala har man oftast haft en

mera komplicerad och sammansatt bebyggelse-

struktur, medan man i mera perifera områden

har haft en enklare struktur som mestadels har

bestått av ensamgårdar och utspridda byliknande

strukturer.

Bland de ensamliggande gårdarna och inom

de olika typerna av byliknande strukturer kan

man under senneolitikum och bronsålderns

period I i vissa fall se att det har funnits gårdar

med stora eller mycket stora långhus, som kan

tolkas som lokala maktcentra. I dessa fall fi nns

Artursson 05-08-06, 11.2742


det dessutom ibland andra indikationer på att det

har funnits en hierarkisk samhällsstruktur inom

ett område. Det kan röra sig om förekomsten av

en eller fl era ekonomibyggnader i anslutning till

de stora långhusen, tecken på specialiserat hant-

verk i form av fl intdolkstillverkning, metallfynd

eller bärnsten på gårdarna eller t.ex. gravar med

gravgåvor av prestigekaraktär samt offerfynd be-

stående av unika eller speciella föremål i närheten.

De riktigt stora långhusen hittas ofta i vad som

kan förmodas ha varit centralbygder, där det har

funnits en tätare bebyggelse som har varit sam-

lad i utspridda eller mera koncentrerade byar.

Runt dessa centralbygder har det funnits mera

perifera områden där det har varit vanligare med

ensamgårdar.

Under bronsålderns period II blir det i vissa

centrala områden ännu vanligare med riktigt stora

gårdar där man byggt 40-60 m långa långhus som

ibland har kombinerats med mindre ekonomi-

byggnader. Runt dessa storgårdar har det i vissa

fall funnits mindre gårdar som mycket väl kan ha

varit samtida och ingått i byliknande strukturer.

Exempel på detta fi nns från t.ex. Thy-området

på nordvästra Jylland (Kristiansen 1998) och

vid Højgård på södra Jylland (Ethelberg 2000).

Parallellt med denna bebyggelsestruktur har det

också funnits en mera ordinär bebyggelse som

antingen har legat mera utspridd och som kan

representera ensamgårdar, eller mera koncentrerat

i byliknande strukturer. På dessa gårdar har man

också haft hela spektrat av långhus av varierande

storlek.

Liksom under senneolitikum och bronsålderns

period I kan man se ett tydligt samband mellan

de centralområden som har identifi erats utifrån

andra material och existensen av en komplex

bebyggelsestruktur. Under bronsålderns period

II-III kan man se ett tydligt samband mellan

t.ex. koncentrationer av gravhögar och en mera

komplex bebyggelsestruktur.

Byggnadstradition och bebyggelsestruktur un-

der senneolitikum och bronsålderns period I, ca

2350-1500 BC. Betydelsen hos långhusen tycks

således ha förändrats under övergången mellan-

och senneolitikum, ca 2500-2300 BC. Man kan

redan under inledningen av senneolitikum se en

början till en allt tydligare uppdelning av långhu-

sen på olika storlekskategorier samtidigt som man

börjar lägga ned ett allt större antal s.k. husoffer

i form av fl int- och metallyxor eller keramikkärl

i främst stolphål som har ingått i byggnadernas

konstruktion. Detta visar att långhusen har fått en

förändrad funktion och ett ökat symbolvärde för

att markera social, politisk och ekonomisk posi-

tion i samhället (Artursson et al 2003: 145f.).

Med största sannolikhet tyder detta på att de

stora långhusen blivit värdeladdade symboler och

en form av centralplatser för lokala hövdingadö-

men och krigararistokratier i södra och mellersta

Skandinavien. De har blivit en viktig samlings-

plats för det övre skiktet i samhället och här har

man knutit olika former av allianser och förbund

för att konsolidera sin position (Kristiansen 1998;

Earle 2002). En möjlig tolkning är att de stora

långhusen har utgjort den fysiska manifestatio-

nen för någon form av s.k. ”house-based societies”,

som har bildat grunden i ett system av allianser

baserade på t.ex. giftermål, adoptioner och gå-

voförhållanden (Carsten & Hugh-Jones 1995:

6ff.; Helms 1998: 14). Genom dessa allianser

har man kunnat skapa släktrelationer och knyta

kontakter med andra grupper i när och fjärran.

Förmodligen har också olika typer av ritualiserade

fester som har hållits i de stora långhusen varit

Artursson 05-08-06, 11.2743


viktiga för att stärka banden inom och utom

hövdingadömena.

Uppdelningen av långhusen på olika storleks-

kategorier är tydlig i södra Skandinavien under

hela tidsperioden. Som vi har sett så fi nns en va-

riation i hur stort storleksspannet har varit över

tiden. Storleksspannet ökar successivt från början

av senneolitikum, då långhusen var ca 9-30 m

långa, för att under den allra senaste delen av sen-

neolitikum och under bronsålderns period I vara

uppe i ett intervall mellan ca 9-47 m. Om man

endast använder sig av de 14C-daterade långhusen

från Skåne (fi g. 1, 2), så kan man se att det fi nns

en uppdelning av dem i olika storlekskategorier

redan från början av senneolitikum (jfr. Nielsen

1998). De största långhusen under SN I har varit

ca 25-30 m långa och därefter följer mellanstora

långhus som har varit ca 18-22 m och mindre

långhus som har varit ca 9-16 m långa.

Under SN II kan man se en tydlig tendens

till att de stora långhusen blir ännu större, ända

upp till ca 37-39 m (Gidlöf & Johansson 2003),

medan intervallet nedåt ser ut ungefär som innan.

Man får alltså en större spännvidd i storleksupp-

delningen, något som kan tolkas som ett tecken

på en mera uttalad hierarkerisering av samhälls-

strukturen i Skåne under perioden (se Earle 2002:

57 och där anförd litteratur). Långhuset har för-

modligen börjat användas på ett mera aktivt sätt

för att markera en hög social position.

Det kända materialet från bronsålderns period

I i Skåne är tyvärr ännu för litet och dåligt beva-

rat för att man säkert skall kunna uttala sig om

uppdelningen av långhusen på storlekskategorier

under perioden. Material från andra områden i

södra Skandinavien, t.ex. på Jylland, talar emel-

lertid för att utvecklingen har varit kontinuerlig

(Boas 1991, 1993).

Om man gör en bedömning av vad denna

uppdelning på olika storlekskategorier innebär i

kvadratmeteryta så får man under SN I ett stor-

leksspann på ca 75-200 m2 (fi g. 1), medan man

under SN II får ett storleksspann på ca 75-300 m2

(fi g. 2). Det handlar alltså om en betydande ök-

ning av innerytan från SN I till SN II. Vad denna

utökade inneryta har använts till är dock osäkert.

Det fi nns en rad möjliga användningsområden,

som t.ex. stall, lagerutrymme för foder, spannmål

och utsäde eller eventuellt som en samlingsplats

för det övre skiktet i samhället, där man kanske

har hållit socialt och rituellt viktiga fester och

gästabud.

Figur 1. Ett försök till översikt av storleks-

spridningen av långhus från Skåne under SN I,

ca 2350-1950 BC. Kvadratmeteryta och längd

anges på respektive axel. Skala 1:600.

Artursson 05-08-06, 11.2744


Vad det gäller bebyggelsestrukturen i södra

Skandinavien så fi nns det ett antal exempel på

tätare, byliknade lämningar från bl.a. sydvästra

Skåne, på Jylland och på Bornholm.

Exempel från sydvästra Skåne. Vid Almhov

strax söder om Malmö har man undersökt en

tät, byliknande senneolitisk bebyggelse (Gidlöf

& Johansson 2001, 2002: 14f., 22, 2003). Här

framkom ett drygt trettiotal långhus placerade

inom ett antal gårdslägen (fi g. 3). Man kunde se

en tydlig skillnad i bevaringsgrad mellan långhu-

sen, så att vissa endast hade

bevarade mittsulor medan

andra var kompletta med

vägglinjer. Detta tolkas som

att det finns två kronolo-

giska horisonter på platsen,

där de mindre välbevarade

långhusen skulle tillhöra

en äldre fas. Den här tolk-

ningen har man gjort utifrån

andra exempel från området,

t.ex. Elinelund 2A (Sarnäs &

Nord Paulsson 2001). De

mera välbevarade långhusen

anses kunna dateras till den

senare delen av senneolitikum

och bronsålderns period I. Ett

av de välbevarade långhusen som med största

sannolikhet tillhör den yngre fasen vid Almhov

har 14C-daterats till 1870-1530 BC (Gidlöf &

Johansson 2002: 15).

Inom fl era av gårdslägena överlagrar långhusen

varandra, vilket tyder på att man har byggt nya

långhus på samma ställe under lång tid. Detta

visar att det har funnits en fast bebyggelsestruktur

som kanske mer eller mindre har tvingat männis-

korna att uppföra långhusen inom ett begränsat

område. Mönstret med fasta gårdslägen represen-

terar med största sannolikhet en fl erfasig, bylik-

Figur 2. Ett försök till översikt

av storleksspridningen av

långhus från Skåne under

SN II, ca 1950-1700 BC.

Kvadratmeteryta och längd

anges på respektive axel. Skala

1:600.

Artursson 05-08-06, 11.2845


nande bebyggelse. Närheten till ytterligare sen-

neolitiska gårdslägen i området förstärker bilden

av ett stort komplex av senneolitisk bebyggelse

(Sarnäs & Nord Paulsson 2001). Den byliknande

strukturen vid Almhov kan ses som den centrala

bebyggelseenheten i området under den senare

delen av senneolitikum och eventuellt också un-

der bronsålderns period I. Runt denna har det

funnits satellitbosättningar som har bestått av

ensamliggande gårdar eller mindre ansamlingar

av gårdar. Ett eller två av gårdslägena vid Almhov

kan tolkas som stormannagårdar utifrån storleken

på långhusen och delvis också utifrån fyndmate-

rialets utseende, bl.a. i form av husoffer.

Exempel från Jylland. Ett av de mera spektakulära

exemplen på en mer eller mindre totalundersökt

senneolitisk boplats på Jylland är Bejsebakken,

Ålborg Amt (AUD 1999, nr 334; 2000, nr. 324;

Nielsen 2002: 199; Sarauw 2003). Här har en

koncentration av ett tjugotal senneolitiska lång-

hus och ett antal mindre byggnader undersökts

på en höjdsträckning mellan två vattendrag, strax

söder om Limfjorden (fi g. 4). Av långhusen har

en stor andel haft en nedsänkt östdel, vilket gör

att de liknar långhusen vid bl.a. Myrhøj i samma

område (Jensen 1973). Detaljerna kring boplat-

sen är emellertid ännu inte publicerade, varför en

mera ingående analys inte kan presenteras.

Figur 3. En översikt över boplatsen vid Almhov söder om Malmö. Gårdslägena med de senneolitiska husen är

markerade med grått (efter Gidlöf & Johansson 2003: 12).

Artursson 05-08-06, 11.2846


De danska forskare som har undersökt Bej-

sebakken vill tolka boplatsen som lämningarna

efter en eller två s.k.”enkelgårdar” (Sarauw 2003:

9) som har fl yttat runt i området i ca 200-300 år

under den tidigare delen av senneolitikum. Dess-

utom fi nns det en yngre fas som förmodligen kan

dateras till övergången mellan senneolitikum och

bronsålderns period I. Enligt min mening är det

dock mera sannolikt att det handlar om en bylik-

nande struktur som har bestått av 3-5 gårdslägen

som har använts parallellt under kanske 3-4 faser

(fi g. 4).

Byggnadernas placering i grupper inom om-

rådet talar för att den tolkningen är troligare.

Avståndet mellan de förmodade gårdslägena har

varierat mellan ca 50-300 m. Den äldre fasen

på boplatsen kan liksom boplatsen vid Myrhøj

i samma område (Jensen 1973), dateras till den

tidigare delen av senneolitikum utifrån sitt fynd-

material som bl.a. består av klockbägarkeramik.

Liksom långhusen vid Myrhøj har de äldre

långhusen vid Bejsebakken en nedsänkt östdel.

Eventuellt kan man tänka sig att området inte har

använts kontinuerligt, utan att man har återvänt

till platsen under slutet av senneolitikum. Detta

skulle kunna förklara byggnadernas spridning i

området och deras olikartade utseende.

Bebyggelsens placering på en höjdsträckning

som överblickar Limfjorden, mellan två mindre

vattendrag, ger den byliknande strukturen en

speciell, monumental karaktär. I närheten av

boplatsen finns det dessutom ett stort antal

fl intgruvor där fl inta av hög kvalitet har brutits

samt ett stort antal depåer med fl intdolkar. Even-

tuellt kan byn vid Bejsebakken ha haft en speciell

position i den lokala samhällsstrukturen med en

exklusiv rätt att utnyttja fl inttillgångarna i trakten

och att tillverka fl intdolkar av hög kvalitet (jfr.

Apel 2001: 340ff.). Denna monopolliknande si-

tuation borde ha inneburit en rad fördelar i det

sociala nätverket, både lokalt och regionalt. Enligt

Jan Apel (2001: 272f.) hör Limfjorden till ett av

de två områden i södra Skandinavien där man

har haft god tillgång på fl inta av hög kvalitet och

där man har tillverkat fl intdolkar av exceptionellt

hög klass för vidare distribution i bl.a. södra och

mellersta Skandinavien.

Förutom boplatsen vid Bejsebakken är indi-

kationerna på en tätare bybebyggelse på Jylland

under SN I relativt få. Ytterligare ett exempel

Figur 4. Översikt av de

senneolitiska lämningarna

vid Bejsebakken (efter

Sarauw 2003: 7.

Artursson 05-08-06, 11.2847


som dock kan diskuteras är det tidigare nämnda

Myrhøj på norra Jylland, där tre långhus med

nedsänkt östdel har undersökts (Jensen 1973)

(fi g. 5). De har daterats till den allra tidigaste

delen av senneolitikum med hjälp av fyndmateria-

lets utseende och en 14C-datering till 2460-2140

BC. Boplatsen är emellertid endast delundersökt,

varför det är svårt att uttala sig om vilken typ av

bebyggelse den egentligen representerar, men det

skulle kunna röra sig om en byliknande struk-

tur som har bestått av åtminstone tre samtida

gårdar.

Exempel från Bornholm. Den senneolitiska be-

byggelsen på Bornholm har länge utgjort ett av

de klassiska materialen från södra Skandinavien

(Nielsen & Nielsen 1986; Nielsen 1998, 1999).

I stort sett är de kända bebyggelselämningarna

från senneolitikum och bronsålderns period I på

Bornholm koncentrerade till en plats, Limens-

gård. Det fi nns ett fåtal andra undersökningar av

bebyggelselämningar från tidsperioden, men de är

alla av mindre omfattning och endast översiktligt

publicerade i AUD (se t.ex. 1987, nr. 95). Det

är därför svårt att uttala sig om ifall bebyggelsen

vid Limensgård är unik eller om strukturen ser

ut på liknande sätt över hela ön.

Vid Limensgård har man undersökt en kon-

centrerad bebyggelse bestående av åtminstone 16

långhus från senneolitikum och möjligen även

bronsålderns period I (se bl.a. Nielsen & Nielsen

1986; Nielsen 1998; 1999: 156ff.). Antalet 14C-

dateringar är för litet för att man skall kunna få

en säker bild av platsens användningstid. Den

koncentrerade bebyggelsen har legat inom en ca

100 x 100 m stor yta och kan antingen tolkas som

lämningarna efter en gård som har legat inom

samma område under en mycket lång tid eller

som lämningarna efter fl era samtida, fl erfasiga

gårdar som har bildat en byliknande struktur.

Den sista tolkningen är enligt min mening den

mest sannolika och detta har också diskuteras av

Per Lekberg i hans avhandling (2002: 251ff.).

Poul Otto Nielsen (1999: 161f.) anser emel-

lertid att det rör sig om en ensamgård som har

fl yttat runt i området under ca 400 år, från ca

2100-1700 BC. Brukningstiden för varje enskilt

långhus skulle enligt Nielsens förslag ha varit ca

Figur 5. Bebyggelsen vid Myrhøj på norra Jylland (efter Jensen 1973).

Artursson 05-08-06, 11.2848


25 år. Något som enligt min mening talar emot

den här tolkningen är att man i så fall skulle ha

haft en variation eller pendling i storlek på det

ensamliggande långhuset under gårdslägets hela

användningstid, eftersom det fi nns en stor va-

riation i storlek mellan långhusen. Om man ser

på 14C-dateringarna av de enskilda långhusen så

skulle således storleksvariationen hela tiden ha

varit stor, något som talar emot det här tolk-

ningsalternativet. En sådan pendling i storlek på

långhusen skulle förutsätta någon form av kraf-

tig och kortvarig variation i den ekonomiska och

sociala strukturen, något som är svårt att förena

med utseendet på övrigt material i t.ex. gravar

och i offersammanhang.

Intressant nog så fi nns det förutom de sen-

neolitiska långhusen dessutom bl.a. 11 långhus

från MN B vid Limensgård, men förmodligen

fi nns det ingen kontinuitet mellan dessa och den

senneolitiska bebyggelsen. Av dessa 11 långhus

är dock fl era osäkra. På en närliggande plats,

Grødbygård, fi nns det 16 långhus från MN B

och utifrån deras placering inom den under-

sökta ytan kan man anta att fl era av dem har

varit samtida. Nielsen (1999: 154ff.) anser dock

att de representerar en gles, utspridd bebyggelse

bestående av högst två samtida långhus under en

period av ca 300 år, från ca 2800-2500 BC. Per

Lekberg (2002: 251f.) anser emellertid att både

Grødbygård och Limensgård kan ha hyst fl era

samtida långhus under mellanneolitikum. Han

anser att det kan ha funnits så många som sex

stycken långhus samtidigt vid Grødbygård. Det

skulle alltså kunna ha funnits en typ av förtätad,

byliknande bebyggelse redan under MN B på

Bornholm enligt Lekberg, något som jag tycker

är högst sannolikt om man ser på långhusens

inbördes placering.

Ett försök att urskilja flera senneolitiska,

samtida gårdslägen inom undersökningsytan

vid Limensgård har gjorts av författaren utifrån

en typ- och storleksindelning av långhusen. Med

utgångspunkt i långhusens utseende, deras place-

ring och riktning samt datering utifrån 14C-resul-

tat och stratigrafi ska förhållanden (se Artursson

2005a) så kan fyra separata, samtida gårdslägen

i tre faser urskiljas (fi g. 6). Varje gård har enligt

den här tolkningen bestått av ett större långhus

och i ett enstaka fall även en mindre anslutande

ekonomibyggnad. I den södra delen av området

har det legat ett gårdsläge som hela tiden har haft

stora eller mycket stora långhus och kring denna

tre gårdslägen som hela tiden haft mellanstora

eller mindre långhus. Denna struktur kan tolkas

som lämningarna efter en by som har bestått av

en stormannagård och ett antal omgivande mel-

lanstora och mindre gårdar. Förmodligen har byn

funnits på platsen under perioden ca 2050-1700

BC om man skall döma av 14C-dateringarna,

stratigrafi ska relationer och ett antagande om

en brukningstid av varje enskilt långhus på ca

100-150 år.

Långhusen i de tre förmodade faserna har

ett något varierande utseende (fi g. 7-9). De fyra

långhus som med största sannolikhet tillhör den

första fasen, hus T, R, AK och EP, har samtliga

haft mer eller mindre raka långsidor och raka,

mer eller mindre öppna gavlar. Flera av långhu-

sen har också regelbundet placerade indragna

stolpar i anslutning till mittsulorna. Två av dem

har nedgrävda delar som kan vara spåren efter

källare eller förvaringsgropar. Hus T har daterats

till 1920-1740 BC med ett sigma och 2030-1680

BC med två sigma, och hus AK har daterats till

2140-1920 BC med ett sigma, vilket gör att fasen

skulle kunna dateras till ca 2050-1950 BC. Totalt

Artursson 05-08-06, 11.2849


består alltså den byliknande strukturen under den

första fasen av fyra gårdar bestående av ett långhus

var. Innerytan i de fyra långhusen har varierat

mellan ca 110-225 m2.

De fyra långhus som tillhör fas två, hus

S, EQ, AJ och AQ, har alla haft en mer eller

mindre tydligt konkav form. Gavlarna är alltså

något bredare än huskroppens mitt och de är

fortfarande helt öppna. Indragna stolpar fi nns i

anslutning till vissa av mittsulorna, men i hus S

och EQ dessutom mellan dessa. Två av långhusen

har nedgrävda delar. Ett av långhusen, hus EQ,

har 14C-daterats till 2040-1760 BC, vilket gör

att fasen skulle kunna dateras till ca 1950-1850

BC. Förmodligen har det funnits fyra samtida

gårdar under den här fasen också, men ett av

långhusen, hus AQ, ligger inte i samma riktning

som de övriga, varför detta är något osäkert.

Dess utseende överensstämmer emellertid med

de andra i fasen. Innerytan i långhusen varierar

mellan ca 110-280 m2.

Under fas tre har det funnits fyra långhus i

området, hus AB, AM, Z och BR I. De har alla

haft en mycket lätt konkav eller trapetsoid form

eller i stort sett raka långsidor. Den västra gaveln

är i samtliga fall lätt rundad eller rundad och den

östra har antingen varit öppen med rakt avslut

eller lätt rundad. Det fi nns indragna stolpar i

samtliga långhus och oftast har de placerats i

anslutning till mittsulor men även mellan dessa.

Tre av långhusen, hus AB, AM och Z, har 14C-

Figur 6. Ett försök till tolkning av bebyggelsestrukturen

vid Limensgård på Bornholm. Enligt den här tolkningen

kan tre faser med fyra gårdar i varje urskiljas. Överst,

hus tillhörande fas I. Där emellan, hus tillhörande fas

II. Nederst, hus tillhörande fas III.

Artursson 05-08-06, 11.2850


daterats till 2290-2040 BC, 1940-1750 BC

respektive 1880-1800 BC.

Den tidiga 14C-dateringen av hus AB kan

dock bero på en inblandning av äldre material,

eftersom det rent stratigrafi skt är senare än hus T,

som har 14C-daterats till 1920-1740 BC. Utifrån

detta kan hus AB därför med stor sannolikhet

anses tillhöra fas 3, bl.a. p.g.a. den rundade gaveln

i väster. Om man ser på 14C-dateringarna av hus

AM och Z med två sigmas intervall så hamnar

de i intervallet 2040-1680 BC respektive 1890-

1610 BC, varför fas tre skulle kunna dateras till

ca 1850-1700 BC. Även under fas tre har det

alltså med största sannolikhet funnits fyra gårdar

i området. I anslutning till långhuset inom det

norra gårdsläget, hus BR I, har det dessutom

funnits en mindre stolpbyggd byggnad, hus EV,

som förmodligen har haft en ekonomifunktion på

gården. Innerytan i långhusen har varierat mellan

ca 170-345 m2.

Den totala innerytan ökar över tiden i samt-

liga långhus och under fas tre har den största

kategorin ökat från ca 225 m2 till 345 m2 och i

den minsta kategorin från ca 110 m2 till 170 m2

(Artursson 2005a) (fi g. 7-9). Den procentuella

ökningen av innerytan i den största kategorin av

långhus har därmed varit ca 53 % från fas ett

till tre, medan motsvarande siffra för den minsta

kategorin långhus är ca 55 %. Alltså

har storleksökningen varit ungefär den-

samma för den största och den minsta

långhuskategorin, medan utvecklingen

för den mellanstora kategorin visar på

i stort sett samma inneryta över hela

perioden. Den har varierat mellan ca

170-210 m2, och det tycks inte fi nnas

någon tydlig linje i utvecklingen över

tiden för den här storlekskategorin.

Det är intressant att se att det under

samtliga faser fi nns en storleksuppdel-

ning av långhusen, och att de mycket

stora långhusen hela tiden ligger inom

samma område i den södra delen av

undersökningsområdet. Denna konti-

nuitet i placeringen av den förmodade

Figur 7. Ett försök till översikt av

storleksspridningen av långhus från

Limensgård under fas 1, ca 2050-1950

BC. Kvadratmeteryta och längd anges på

respektive axel. Skala 1:600.

Artursson 05-08-06, 11.2851


stormannagården gör enligt min mening det tro-

ligare att det rör sig om en byliknande struktur

än om en kringfl yttande ensamgård. På grund av

att det inte fi nns någon detaljerad redovisning

av platsen ännu är det emellertid endast möj-

ligt att konstruera mer eller mindre hypotetiska

förslag till tolkning av bebyggelsestrukturen vid

Limensgård.

Jag anser emellertid att min tolkning är mera

sannolik än den att det skulle röra sig om en

enda gård som har legat här under tidsperioden

ca 2100-1700 BC och som har fl yttat runt hela

tiden (Nielsen 1999: 161f.).

Byggnadstradition och bebyggelsestruktur un-

der bronsålderns period II-III, ca 1500-1100

BC. Introduktion av den treskeppiga byggnads-

traditionen i södra och mellersta Skandinavien

sker under den äldre bronsålderns period IB, från

ca 1600-1500 BC och framåt. Den introduce-

ras troligen först i de södra delarna av Jylland,

förmodligen inspirerat av förändringar i bygg-

nadstradition inom de s.k. Søgel Wohlde- och

Tumuluskulturerna i Central- och Nordväst-

europa (Lomborg 1980; Ethelberg 1987, 1993;

Vandkilde 1996: 305ff.; Fokkens 1999: 36ff.).

Den nya byggnadstraditionen sprider sig sedan

snabbt över södra och mellersta

Skandinavien och under den

äldre bronsålderns period II, dvs,

ca 1500-1300 BC, har den intro-

ducerats i hela området. Mycket

snabbt får man en enhetlig bygg-

nadstradition över stora områden

och den tvåskeppiga konstruktio-

nen försvinner.

I vissa fall kan man dock se

att det har funnits en kortvarig

övergångsfas t.ex. på Bornholm,

Jylland och i Mellansverige, där

man har kombinerat en treskep-

pig konstruktion med en eller

fl era mittstolpar (Nielsen 1999;

Ethelberg 2000; Fagerlund &

Jylland och i Mellansverige, där

Figur 8. Ett försök till översikt

av storleksspridningen av långhus

från Limensgård under fas 2, ca från Limensgård under fas 2, ca

1950-1850 BC. Kvadratmeteryta

och längd anges på respektive axel.

Skala 1:600.

Artursson 05-08-06, 11.2852


Figur 9. Ett försök till översikt av storleksspridningen av långhus från Limensgård under fas 3, ca 1850-1700

BC. Kvadratmeteryta och längd anges på respektive axel. Skala 1:600.

Artursson 05-08-06, 11.2853


Hamilton 1995: 82ff.; Göthberg 1995: 69f.;

Hamilton & Sieurin-Lönnqvist 1998: 64ff.).

När det gäller utvecklingen av långhusens stor-

lek över tiden så måste man vara försiktig eftersom

det fi nns fl era källkritiska aspekter att ta hänsyn

till. Det räcker med en enda ny undersökning för

att bilden skall förändras. Generellt kan man dock

enligt min mening se en tendens i de områden

som hittills har undersökts i större utsträckning.

Liksom vi har sett i det skånska materialet så tycks

storleksspannet vara som störst under period II

också i övriga delar av södra och mellersta Skan-

dinavien. Under den här perioden har längden

på långhusen varierat mellan ca 10 m till 55-60

m. Därefter minskar storlekspannet, så att man

under period III är nere i ett intervall mellan ca

10-35 m. Långhusens storlek tycks under yngre

bronsålder ligga relativt konstant i ungefär samma

intervall som under period III, dock med vissa

mindre fl uktuationer.

Om man gör en sammanställning av de 14C-

daterade långhusen från Skåne så kan man tydligt

se att det fi nns en uppdelning av materialet i olika

storlekskategorier (fi g. 10, 11). Detta är tydligt

under hela bronsåldern och som vi tidigare har

sett även under senneolitikum. Långhusen under

bronsålderns period II har förmodligen varit upp-

delade i åtminstone tre eller fyra storlekskatego-

rier. Vad det gäller den största storlekskategorin

så har man i Skåne endast undersökt ett mycket

stort långhus, vid Hunneberget utanför Kristian-

stad (Björk & Carlie 2003). Det har förmodligen

varit ca 44-46 m långt, ca 9,2-9,6 m brett och

har haft 11 takbärande bockar. I övrigt har de

största långhusen som har undersökts i området

tidigare varit ca 30-33 m långa. Långhuset vid

Hunneberget kan i storlek jämföras med de största

långhusen i t.ex. södra Halland (Carlie 1992),

Kalmarområdet (Dutra Leivas m.fl . 2001) och

på södra Jylland (Ethelberg 2000). Här har man

undersökt långhus som har varit ca 40-55 m

långa. Till den andra storlekskategorin kan man

föra långhus som har varit ca 20-33 m långa och

har haft 7-12 takbärande bockar. De har varit

relativt vanliga, speciellt de med en längd mellan

ca 20-25 m.

Den tredje storlekskategorin består av långhus

som har varit ca 14-16 m långa och har haft 5-

6 stycken takbärande bockar, medan de minsta

långhusen har varit ca 10-14 m långa och har haft

fyra takbärande bockar. Bredden på långhusen

har genomgående varit stor under bronsålderns

period II oavsett deras längd. Även mindre lång-

hus kan ha en bredd på ca 7-8 m och bredden

varierar totalt mellan ca 6,5-10 m. Under brons-

ålderns period III sker det som nämnts innan en

minskning i storleksvariation, så att intervallet

ligger mellan ca 10-35 m.

Förändringen av innerytan i långhusen från

Skåne visar följdriktigt en liknande bild som

utvecklingen av längden och bredden. Under

bronsålderns period II har det funnits en mycket

stor spridning vad det gäller innerytans storlek

(se fi g. 10). Det mycket stora långhuset vid Hun-

neberget utanför Bromölla har haft en inneryta på

ca 420 m2 medan de minsta samtida långhusen

har haft en inneryta på ca 80-100 m2. Om man

jämför denna bild med situationen under brons-

ålderns period III så har det återigen skett en för-

ändring, så att storleksspannet har minskat till ca

100-160 m2 (fi g. 11). Detta kan naturligtvis bero

på källkritiska faktorer, så att man helt enkelt inte

ännu inte har lyckats hitta de riktigt stora lång-

husen från perioden. En enda undersökning kan

förändra bilden, men bilden vi kan se i nuläget

tyder på att det skett en minskning i storleksspan-

Artursson 05-08-06, 11.2854


Figur 10. Ett försök till översikt av storleksspridningen av skånska långhus under bronsålderns period II, ca

1500-1300 BC. Kvadratmeteryta och längd anges på respektive axel. Skala 1:600.

Artursson 05-08-06, 11.2855


net under period III. En annan tolkning av detta

scenario kan vara att andra mindre byggnader tar

över delar av långhusens funktion.

Exempel från Jylland. Det danska materialet som

är användbart för en analys av gårds- och bebyg-

gelsestrukturen är i stort sett helt koncentrerat till

Jylland. Materialet är relativt omfattande och ger

en god bild av gårdsstrukturens utseende i områ-

det, men däremot är det svårt att få en klar bild av

hur bebyggelsen har varit organiserad. Marianne

Rasmussen (1995: 87) pekar på en tydlig obalans

i kunskapen kring bronsålderns samhälle på så sätt

att kännedomen om grav- och offermaterialet är

god, medan kunskapen om mera basala aspekter

som t.ex. den ekonomiska basen och den poli-

tiska organisationen är sämre. Detta ger en kraftig

slagsida mot den rituella delen av bronsålderns

samhälle i forskningen, medan vardagslivets vill-

kor länge har fått en styvmoderlig behandling.

Materialet från södra Jylland och Schlesvig är

relativt stort och därför har man kunnat skapa

sig en relativt god bild av hur boplats- och gårds-

strukturen har sett ut i området under bronsål-

dern. Boplatserna tycks ha varit väl organiserade

med tydligt åtskilda ytor för olika verksamheter.

De enskilda gårdarna har bestått av en huvud-

byggnad i form av ett långhus och i vissa fall en

kompletterande, mindre ekonomibygg-

nad. Det fi nns endast ett fåtal platser med

spår efter hägn än så länge, varför det är

svårt att uttala sig om gårdarnas exakta

storlek och utseende. Aktivitetsytor i form

av ansamlingar av t.ex. härdar, kokgro-

par och lertäktsgropar/avfallsgropar som

förmodligen kan knytas till byggnaderna

markerar emellertid i vissa fall gårdarnas

troliga utsträckning. Det fi nns inga större

skillnader mellan hur man har organiserat

gårdsytorna under äldre och yngre brons-

ålder, men det tycks emellertid fi nnas vissa

skillnader i hur avfallet har deponerats

under respektive period (Ethelberg 2000:

243f.).

Figur 11. Ett försök till översikt av storleks-

spridningen av skånska långhus under

bronsålderns period III, ca 1300-1100 BC.

Kvadratmeteryta och längd anges på respektive

axel. Skala 1:600.

Artursson 05-08-06, 11.2856


Mycket av Per Ethelbergs resonemang kring

bebyggelsestrukturens utseende i området baseras

på undersökningarna vid Højgård (1987, 1993,

2000: 251ff.). Han anser att lämningarna här kan

tolkas som resterna efter en ensamliggande gård

med lång kontinuitet, från slutet av senneoliti-

kum till mellersta bronsålder, dvs. ca 1800-1000

BC (Ethelberg 2000: 245). Detta baserar han bl.a.

på att de grupper av byggnader som har kunnat

identifieras inom undersökningsområdet har

bestått både av långhus och mindre byggnader

(Ethelberg 2000: 250). Troligen anser han att

denna blandning av byggnadstyper visar att det

inte har funnits fasta platser för dem inom fl era

samtida gårdslägen, något som han förmodligen

tycker borde vara en förutsättning för att det

skall ha kunnat fi nnas fl era samtida gårdar på

platsen.

Detta är emellertid enligt min mening inte

nödvändigt, om man tänker sig att antalet

samtida gårdar på platsen har varierat och att

det samtidigt inte har funnits ett kontinuerligt

utnyttjande av varje gårdsläge under hela använd-

ningstiden. Materialet är svårtolkat och det fi nns

enligt min mening inte några självklara slutsatser,

varför man inte bör låsa sig i ett resonemang kring

omkringfl yttande ensamgårdar.

I slutet av artikeln presenterar Ethelberg

(2000: 263f.) en relativt tydlig bild av hur han

anser att byggnadstraditionen och bebyggelsen

har utvecklats i området. Ursprunget till föränd-

ringarna som leder fram till den skandinaviska

bronsålderskulturen anser Ethelberg kan spåras

till Schlesvigområdet, där man ca 1800 BC kan se

de första tecknen på en ny materiell kultur. Det

treskeppiga långhuset introduceras i området un-

der bronsålderns period I och sprider sig härifrån

till nordvästra Tyskland, Holland och resten av

Sydskandinavien. Parallellt med introduktionen

av de treskeppiga långhusen kommer också de

första tydliga tecknen på stalldelar i form av bås-

indelningar i byggnaderna.

Detta vill Ethelberg se som en del av en för-

ändring av jordbrukets organisation. Han anser

att bebyggelsen har blivit mer platsbunden och

att ett fast åkersystem har införts som förutsatte

gödsling för att inte utarma jorden. Insamlingen

av gödseln skulle ha underlättats av att man bör-

jade stalla djuren. Bebyggelsen har huvudsakligen

varit organiserad som ensamliggande gårdar med

fast reglerade resursområden, inom vilka man

har fl yttat runt med en viss periodicitet. Dessa

resursområden har markerats bl.a. med hjälp av

gravhögarna.

Gårdarna har ofta placerats i gränsområden

mellan olika biotoper för att kunna utnyttja land-

skapets resurser optimalt. Trots att bebyggelsen

huvudsakligen har bestått av ensamliggande går-

dar så har det med största sannolikhet funnits

en välutvecklad gemenskap och ett samarbete

mellan gårdarna inom ett större område. Hur

detta samarbetet har varit organiserat och hur

stor frivilligheten i denna organisation har varit

är svårt att säga, men det fi nns tydliga tecken på

att samhället har varit hierarkiskt uppbyggt och

att den lokala politiska ledningen kan ha omfattat

relativt stora områden (Ethelberg 2000: 245f.).

Bilden av bebyggelsestrukturen på södra

Jylland och i Schlesvig som presenteras av Per

Ethelberg är således relativt enkel. Frågan är emel-

lertid om samtliga undersökta boplatser verkligen

kan tolkas som lämningar efter ensamliggande

gårdar? Om man tittar närmare på en sådan

plats som t.ex. Højgård så hävdar han att den

har undersökts i sin helhet och att man därför har

samtliga byggnader som har existerat på platsen

Artursson 05-08-06, 11.2857


inom undersökningsområdet (Ethelberg 1987,

1993, 2000: 251ff.). Om man utgår från att detta

är riktigt och då tittar på dels 14C-dateringarna av

byggnaderna, dels de stratigrafi ska förhållandena

mellan dem och deras inbördes placering (fi g. 12),

så tycker jag att en annan tolkning av materialet

framstår som minst lika sannolik.

Enligt min mening kan det istället röra sig om

en grupp av gårdar som har legat samlade i en

byliknande struktur på samma plats under senare

delen av senneolitikum och under bronsålderns

period I-III, dvs. ca 1800-1100 BC. Troligen har

det funnits tre till fyra samtida gårdslägen inom

undersökningsområdet och de har använts mer

eller mindre kontinuerligt. Problemet är att alla

byggnaderna inte har presenterats i detalj eller 14C-daterats, vilket försvårar möjligheterna att

göra en trovärdig tolkning. Inom vissa tidspe-

rioder fi nns det en god täckning vad det gäller 14C-daterade långhus, medan det under andra

tidsperioder endast fi nns ett 14C-daterat lång-

hus. Dessutom är de kalibrerade tidsintervallen

långa för 14C-dateringarna, vilket gör det svårt

att avgöra om det fi nns en samtidighet mellan

långhusen. Slutsatsen utifrån materialets utseende

och nuvarande rapportstatus måste därför bli att

det är minst lika sannolikt att det har funnits en

byliknande struktur inom området som att det

har rört sig om en kringfl yttande, ensamliggande

gård. Tolkningen beror mycket på hur lång an-

vändningstid man anser att det enskilda långhuset

har haft och om gårdslägena har använts konti-

nuerligt från den senare delen av senneolitikum

och åtminstone fram t.o.m. bronsålderns period

II-III.

Bebyggelsestrukturens utseende vid Højgård

kan alltså enligt min mening diskuteras, och de

olika tolkningsmodellerna måste noga vägas mot

varandra för att se vilken som är mest sannolik.

Bronsåldersbebyggelsen på platsen föregås av en

senneolitisk fas som troligen tillhör den senare

delen av tidsperioden. Det är möjligt att det har

funnits tre samtida gårdar på platsen under den

här fasen (fi g. 13). De har bestått av tvåskep-

Figur 12. De undersökta långhusen vid Højgård (efter Ethelberg 2000).

Artursson 05-08-06, 11.2858


piga långhus och möjligen ett antal mindre

ekonomibyggnader i anslutning. De följs av ett

antal tidiga treskeppiga långhus med anslutande

mindre ekonomibyggnader (fi g. 14A). Den här

fasen har 14C-daterats till övergången mellan sen-

neolitikum och bronsålderns period I, ca 1800-

1600 BC. Det treskeppiga långhus som har den

tidigaste 14C-dateringen på platsen, hus II, har

placerats i tidsintervallet ca 1890-1690 BC med

en kombinerad metod. Tillsammans med två

andra långhus, hus X och XXVI, utgör de enligt

Ethelberg den tidigaste fasen under äldre brons-

ålder på platsen och kan enligt honom placeras i

bronsålderns period IA, ca 1700-1600 BC.

Samtliga långhus från bronsålderns period IA

på platsen har enligt Per Ethelberg kompletterats

med varsitt s.k. ramhus, dvs. enskeppiga stolp-

byggda byggnader, hus VII, XIII och XXVIII

(fi g. 14A), som förmodligen har fungerat som

ekonomibyggander (Ethelberg 2000: 209ff.).

Gårdarnas utseende kan därmed liknas med två

av de tre gårdarna från den senare delen av sen-

neolitikum som har undersökts på platsen och

som förmodligen också har bestått av ett långhus

och en eller två mindre byggnader. Bebyggelsen

från bronsålderns period IA vid Højgård skulle

liksom den föregående under den senare delen

av senneolitikum kunna tolkas som lämningarna

efter tre samtida gårdar bestående av vardera ett

långhus och en mindre ekonomibyggnad.

Under period IB och under inledningen av

period II, dvs. ca 1600-1400 BC, kan det enligt

min mening ha funnits tre eller fyra samtida

gårdar inom undersökningsområdet (fi g. 14B).

Samtliga gårdar utom möjligen en har i så fall

endast bestått av ett långhus vardera, hus I, VI och

XIV. Hus XXXI kan ha haft en kompletterande

byggnad i form av hus XXXII, som har 14C-date-

rats till 1490-1320 BC repektive 1440-1320 BC,

men den här tolkningen är mycket osäker. Hus

I, XIV och XXXI har 14C-daterats till 1600-1430

BC, 1620-1510 BC respektive 1580-1430 BC,

vilket gör det fullt möjligt att de har varit sam-

tida. Det fi nns tyvärr ingen 14C-datering av hus

Figur 13. Bebyggelsen under den senare delen av senneolitikum vid Højgård på södra Jylland (efter Ethelberg

2000).

Artursson 05-08-06, 11.2859


VI, men utseendemässigt fi nns det stora likheter

med de tre övriga långhusen. Samtidigt kan dess

placering anses stämma i förhållande till de tre

andra långhusen.

Något som talar för att de fyra långhusen

verkligen har utgjort huvudbyggnaderna på fyra

samtida gårdar är att de har stora likheter vad det

gäller det planmässiga utseendet samtidigt som

deras placering inbördes överensstämmer väl. Alla

fyra har varit stora eller mycket stora byggnader.

Hus I har haft en längd på ca 31,50 m, hus VI

21,40 m, hus XIV 33 m och hus XXXI 50,5 m.

De har legat placerade mer eller mindre på rad

med ett avstånd på ca 30-60 m mellan varandra.

Den här strukturen skulle kunna tolkas som läm-

ningarna efter en byliknande bildning som har

bestått av en stormannagård, hus XXXI, med tre

anslutande större gårdar, hus I, VI och XIV.

Naturligtvis kan de fyra långhusen också tolkas

som lämningar efter fyra oliktida gårdar som har

funnits på platsen under perioden ca 1600-1400

BC, men eftersom det inte fi nns några rester av

hägnader samtidigt som presentationen av platsen

inte är komplett är det omöjligt att avgöra vilket

alternativ som är det mest sannolika. Det viktiga

anser jag är att lämningarna kan tolkas som res-

terna efter en byliknande bildning, vilket gör att

man måste vara uppmärksam på den möjligheten

vid framtida undersökningar i området.

Fasen som förmodligen kan placeras i brons-

ålderns period III, dvs. ca 1300-1100 BC är mera

osäker p.g.a. få och dåligt överensstämmande 14C-dateringar (se Artursson 2005c). De fyra

långhus, hus III, IV, V och XXVII, som troligen

kan placeras i den här fasen har vissa likheter i ut-

seende och utifrån keramikmaterialet samt deras

inbördes placering kan man anse det troligt att de

hör samman. Om man utgår från att också dessa

fyra långhus representerar en samtida bebyggelse

på platsen så kan man se ett mönster som över-

ensstämmer relativt väl med det man kan se i de

föregående faserna (fi g. 14C).

Långhusen från samtliga faser tycks ha pla-

cerats inom tydliga gårdslägen som kan ha haft

en mycket lång kontinuitet (fi g. 14D). Vad det

gäller lämningarna från yngre bronsålder på plat-

sen så har de inte presenterats på ett sådant sätt

att analysen kan föras ännu längre ned i tid. Jag

anser emellertid att man från den senare delen

av senneolitikum och åtminstone ända ned i

bronsålderns period III kan se en mer eller min-

dre kontinuerlig bebyggelse på platsen, som hela

tiden har bestått av tre till fyra samtida gårdar

placerade inom relativt fasta gårdslägen. Detta

kan tyda på att det har funnits en gårdsstruktur

som har legat så fast att det har inneburit problem

att fl ytta långhusen och de mindre byggnaderna

alltför långt inom respektive gårdsläge.

Om man ser på den sociala dimensionen i

materialet från Højgård och utgår ifrån att en

uppdelning av långhusen och gårdarna efter stor-

lek representerar en skillnad i social ställning så

kan man se att det fi nns en mer eller mindre tydlig

variation över tiden. Under den senare delen av

senneolitikum fi nns det dock ingen större varia-

tion i storlek mellan långhusen. Innerytan i de tre

långhus, hus XXIX, XXX och XXXIII, som kan

antas ha utgjort huvudbyggnaderna inom de tre

gårdslägena kan uppskattas till ca 70-90 m2, men

då måste man ha i åtanke att två av dem inte har

bevarade vägglinjer, varför det handlar om grova

uppskattningar. Inom två av gårdslägena fi nns det

dessutom ett antal mindre ekonomibyggnader,

hus VIII, IX och XII, vilket skulle kunna tolkas

som en indikation på en högre social status. Tolk-

ningen av gårdsstrukturen är emellertid osäker

Artursson 05-08-06, 11.2860


Figur 14. Bebyggelsen under bronsålderns period I-II vid Højgård på södra Jylland. A (överst) Period IA, ca

1700-1600 BC. B – Period IB och inledningen av period II, ca 1600-1400 BC. C – Period III, ca 1300-1100

BC. D (nederst) Översikt över de förmodade gårdslägena. Ej i skala (efter Ethelberg 2000).

AA

BB

CC

DD

Artursson 05-08-06, 11.2861


och det är svårt att säkert säga vilka mindre

byggnader som hör till vilket långhus. Det enda

man säkert kan säga är att ett av långhusen, hus

XXXIII, helt saknar ekonomibyggnad.

De tre långhusen från bronsålderns period IA,

hus II, X och XXVI, har haft en inneryta som har

varierat mellan ca 129-154 m2, och dessutom har

varje gård förmodligen haft en mindre ekonomi-

byggnad, hus VII, XIII och XXVIII, som har haft

en yta på ca 67-99 m2 (se fi g. 14A). Totalt har

man haft en husyta som har varierat mellan ca

196-247 m2 inom de tre gårdslägena. Den totala

husytan har alltså ökat betydligt om man jämför

med situationen under slutet av senneolitikum

och man kan se att det fi nns en större variation

mellan de olika gårdslägena. Detta skulle kunna

tolkas som att den sociala stratifi eringen har ökat

på platsen.

Under bronsålderns period IB och första hälf-

ten av period II sker det en formlig explosion i

dels storlek på långhusen, dels på uppdelningen

i olika storlekskategorier. Intressant nog sker det

också en förändring av gårdsstrukturen, så att de

mindre ekonomibyggnaderna försvinner från de

fl esta gårdarna på platsen. Istället ökar alltså stor-

leken på långhusen, hus I, VI, XIV och XXXI,

och deras inneryta varierar mellan ca 163-459 m2

(fi g. 15). Samtliga långhus från den här fasen är

således större än det största långhuset från föregå-

ende fas, men om man ser på den totala husytan

med ekonomibyggnaderna inräknade så minskar

skillnaden något. Intervallen ligger mellan ca 196-

247 m2 under period IA och mellan ca 163-570

m2 under period IB-II, om man lägger till ytan

från den möjliga ekonomibyggnaden, hus XXXII,

i anslutning till hus XXXI i den sistnämnda fasen.

Gårdsläget med det mycket stora långhuset, hus

XXXI, måste enligt min mening tolkas som en

stormannagård. Här har den lokala stormannen

haft sitt residens och de tre andra gårdarna har

förmodligen hyst grupper av människor som har

haft en lägre social position.

Den tolkningsbara sekvensen vid Højgård av-

slutas med en fas som förmodligen kan dateras

till bronsålderns period III. Den består troligen

av fyra långhus, hus III, IV, V och XXVII, som

förmodligen har utgjort huvudbyggnad inom var-

sitt gårdsläge. Det fi nns inga spår efter mindre

ekonomibyggnader, så förändringen av gårds-

strukturen från den föregående fasen tycks hålla

i sig. Långhusen har haft en inneryta som har

varierat mellan ca 102-176 m2. Intressant nog så

har det alltså återigen skett en radikal förändring

i storlek på långhusen så att man är nere i en

husstorlek som är mindre än under period IA.

Denna förändring kan antingen återspegla en

minskad social stratifi ering eller att betydelsen

av långhusens absoluta storlek för att markera

social position har minskat. Man kan trots den

stora minskningen av husstorlek se att den fi nns

en uppdelning på storlekskategorier, varför den

sistnämnda tolkningen enligt min mening verkar

vara mest sannolik.

Den komplexa bilden. Den här översiktliga ge-

nomgången av byggnadstraditionen och gårds-

samt bebyggelsestrukturen i södra Skandinavien

har visat att det har skett en rad förändringar

under senneolitikum och äldre bronsålder. De

har förmodligen berott på mera övergripande för-

ändringsprocesser i det dåtida samhället, där den

materiella kulturen, den sociala och ekonomiska

strukturen samt tankevärlden har förändrats på

ett mer eller mindre genomgripande sätt. Dessa

förändringar har inte alltid exakt sammanfallit i

tid, men oftast kan de ses som delar av större ideo-

Artursson 05-08-06, 11.2862


logiska, kulturella och tekniska förändringsvågor

som med olika periodicitet har dragit fram över

området. Dessa förändringsvågor kan ses som pa-

ket med nya tankar, nya material och föremåls-

typer samt teknik som successivt har anammats

över stora områden i norra Europa.

I min diskussion av gårds- och bebyggelse-

strukturen i södra Skandinavien har jag fört fram

två huvudteser; dels att det har funnits en mer

eller mindre uttalad hierarkisk samhällsstruktur

under hela tidsperioden som bl.a. har visat sig

genom att det har funnits olikstora långhus och

gårdar, dels att det existerat en varierad bebyggel-

sestruktur som har bestått av allt från ensamgår-

dar till utspridda samt täta, byliknande strukturer.

Bebyggelsens uppbyggnad har emellertid varierat

beroende på var i området man har befunnit sig,

så att man i centralbygder har haft en mera varie-

Figur 15. De fyra långhusen (I, VI, XIV och XXXI) från fasen bronsålder period IB-II vid Højgård placerade

efter längd och yta. Skala 1:600.

Artursson 05-08-06, 11.2863


rad struktur med hela spektrat från ensamgårdar

till täta, byliknande bildningar, medan man i

perifera bygder har haft en enklare struktur som

mest har bestått av ensamgårdar och eventuellt

utspridda, byliknande strukturer. Dessa två hu-

vudteser leder fram till en övergripande slutsats;

bebyggelsen har haft en mycket mer komplicerad

uppbyggnad än vad man tidigare har velat se i

materialet, där den sociala dimensionen och den

regionala variationen har spelat en stor roll.

När man betraktar förändringen av byggnads-

traditionen och gårds- samt bebyggelsestrukturen

i ett långtidsperspektiv från ca 2350-1100 BC så

kan man se att det fi nns två parallella, övergri-

pande utvecklingslinjer; dels en där långa, sega

strukturer dominerar och där sättet att bygga och

organisera gårdarna samt bebyggelsen förändras

sakta över tiden, dels en som karakteriseras av

snabba, radikala förändringar som kanske har sitt

ursprung i påverkan utifrån. Materialet präglas

alltså både av en konservatism och en progres-

sivitet. Eventuellt kan man tänka sig att den

sistnämnda utvecklingslinjen främst har drivits

framåt av innovationer som har introducerats av

det övre skiktet i samhället i en kamp om makten

inom och mellan olika regionala centra. Dessa

förändringar har sedan sakta spridit sig ut i övriga

samhällsklasser (se Lekberg 2002: 294; Nordquist

2001: 258, 279 för en diskussion).

Kombinationen av de två utvecklingslinjerna

kan i vissa fall producera en komplicerad och för-

virrande bild som kan vara svår att tolka, speciellt

om man förväntar sig en homogen bild för varje

given tidsperiod. Det är därför enligt min me-

ning viktigt att man kan acceptera existensen av

en varierad byggnads- och bebyggelsetradition i

ett och samma geografi ska område under en och

samma tidsperiod.

Referenser

Andersson, M. 2003. Skapa plats i landskapet. Acta

Archaeologica Lundensia Series in 8º, No 42.

Lund.

Apel, J. 2001. Daggers, Knowledge and Power. Coast


Artursson, M. (red.) 2000. Stångby stationssamhälle.

Boplats- och bebyggelselämningar från senneoliti-

kum till yngre järnålder. Skåne, Vallkärra sn, väg

930. Raä UV Syd Rapport 2000:79. Lund.

Artursson, M. 2005a. Byggnadstradition. Bronsål-

dersbygd 2300-500 f.Kr. (Lagerås, P. & Ström-

berg, B. red): 20-83. Skånska spår – arkeologi

längs Västkustbanan. Raä. Stockholm.

Artursson, M. 2005b. Gårds- och bebyggelsestruk-

tur. Bronsåldersbygd 2300-500 f.Kr. (Lagerås, P.

& Strömberg, B. red): 84-159. Skånska spår

– arkeologi längs Västkustbanan. Raä. Stock-

holm.

Artursson, M. 2005c. Byggnadstradition och bebyg-

gelsestruktur under senneolitikum och bronsålder.

Västra Skåne i ett skandinaviskt perspektiv. Bilaga

1, 2 & 3. Supplement till Skånska spår – arkeo-

logi längs Västkustbanan. Raä. Stockholm.

Artursson, M., Karsten, K. & Strömberg, B. 2005.

Aspekter på samhällsutveckling. Bronsåldersbygd

2300-500 f.Kr. (Lagerås, P. & Strömberg, B.

red): 497-547. Skånska spår – arkeologi längs

Västkustbanan. Raä. Stockholm.

Artursson, M., Linderoth, T., Nilsson, M.-L. &

Svensson, M. 2003. Byggnadskultur i södra och

mellersta Skandinavien. I det neolitiska rummet

(Svensson, M. red): 40-171. Skånska spår – ar-

keologi längs Västkustbanan. Raä. Stockholm.

Audouze, F. & Büchsenschütz, O. 1992. Towns,

Villages and Countryside of Celtic Europe. Indiana

University Press. Indianapolis.


Artursson 05-08-06, 11.2864


Byggnadstradition och bosättningsmönster under


Björk, T. & Carlie, A. 2003. Hövdingens gård på

Hunneberget. Berättelser från Vætland (Carlie,

A. red): 94-97. Raä UV Syd. Lund.

Boas, N. A. 1991. Bronze Age Houses at Hemmed

Church, East Jutland. Journal of Danish Archa-

eology 8: 88-107.eology 8: 88-107.eology

Boas, N. A. 1993. Late Neolithic and Bronze Age

Settlements at Hemmed Church and Hemmed

Plantation, East Jutland. Journal of Danish Ar-

chaeology 10: 119-135.

Carlie, L. 1992. Brogård – ett brons- och järnålders-

komplex i södra Halland. Hallands länsmuseers

skriftserie No 6. Halmstad.

Carsten, J. & Hugh-Jones, S. 1995. Introduction.

About the House – Levi-Strauss and Beyond (Car-About the House – Levi-Strauss and Beyond (Car-About the House – Levi-Strauss and Beyond

sten, J. & Hugh-Jones, S. eds): 1-46. Cambridge

University Press. Cambridge.

Dutra Leivas, I., Eklund, S., Gustafsson, M. &

Karlsson, C. 2001. Bruatorp. Ett långhus från

äldre bronsålder. Söderåkra sn, Småland. E22-

projektet. Kalmar Läns Museum Rapport 2001:

3. Kalmar.

Earle, T. 2002. Bronze Age Economics. Westview

Press. Boulder.

Earle, T., Bech, J.-H., Kristiansen, K., Aperlo, P.,

Kelertas, K. & Steinberg, J. 1998. The Political

Economy of Late Neolithic and Early Bronze

Age Society: the Thy Archaeological Project.

Norwegian Archaeological Review 31(1): 1-28. Norwegian Archaeological Review 31(1): 1-28. Norwegian Archaeological Review

Ethelberg, P. 1987. Early Bronze Age Houses at

Højgård, Southern Jutland. Journal of Danish

Archaeology 5: 152-167.

Ethelberg, P. 1993. Two more House Groups with

Three-aisled Long-houses from the Early Bronze

Age at Højgård, south Jutland. Journal of Danish

Archaeology 10: 136-155.

Ethelberg, P. 2000. Bronzealderen. Det Sønderjyske

Landbrugs Historie. Sten- og bronzealder (Ethel-

berg, P., Jørgensen, E., Meier, D. & Robinson,

D.): 135-280. Skrifter udgivet af Historisk Sam-

fund for Sønderjylland 81. Haderslev.

Fagerlund, D. & Hamilton, J. 1995. Annelund

– en hällkista och bebyggelse från senneolitikum

och bronsålder. Raä Rapport UV Uppsala 1995:

13. Uppsala.

Fokkens, H. 1999. Cattle and martiality: chang-

ing relations between man and landscape in the

Late Neolithic and the Bronze Age. Settlement

and Landscape (Fabech, C. & Ringtved, J. eds): and Landscape (Fabech, C. & Ringtved, J. eds): and Landscape

35-43. Jutland Archaeological Society. Aarhus.

Gidlöf, K. & Johansson, T. 2001. Delområde 1

(Almhov). MHM 12875, Bunkefl o och Hyl-

lie sn. Sammanfattning av slutundersökningen

2001.Citytunnelprojektet. Sammanfattning av

undersökningarna 2001 (Lindhé, E. red): 5-8.

Malmö Kulturmiljö. Malmö.

Gidlöf, K. & Johansson, T. 2002. Almhov (delom-

råde 1). Citytunnelprojektet (Lindhé, E., Sarnäs,

P. & Steineke, M. red): 9-23. Rapport Nr 38.

Malmö Kulturmiljö 2002. Malmö.

Gidlöf, K. & Johansson, T. 2003. Delområde 1

och Bunkefl ostrand 3:1 (Almhov). Citytunnel-

projektet. Sammanfattningar av undersökningarna

2000-2002 (Hadevik, C., Sarnäs, P. & Steineke, 2000-2002 (Hadevik, C., Sarnäs, P. & Steineke, 2000-2002

M. red):11-17. Malmö Kulturmiljö. Malmö.

Göthberg, H. 1995. Huskronologi i Mälarområdet,

på Gotland och på Öland. Hus & gård i det för-

urbana samhället (Göthberg, H., Kyhlberg, O.

& Vinberg, A. red): 65-109. Raä Arkeologiska

Undersökningar, Skrifter 14. Stockholm.

Hamilton, J. & Sieurin-Lönnqvist, F. 1998. Boplats

och gravfält vid Åslunda. Arlandabanan. Rapport

UV Mitt 1998:14. Stockholm.

Jensen, J. A. 1973. Bopladsen Myrhøj. 3 hus-

Artursson 05-08-06, 11.2865


tomter med klokkebægerkeramik. Kuml 1972:

61-120.

Kristiansen, K. 1998. The Construction of a Bronze

Age landscape. Mensch und Umwelt in der Bron-

zezeit Europas (Hänsel, B. ed): 281-292. Oetker-

Voges Verlag. Kiel.

Kristiansen, K. 1999a. Symbolic structures and

social institutions. The twin rulers in Bronze

Age Europe. Glyfer och arkeologiska rum – en

vänbok till Jarl Nordbladh (Gustafsson, A. &

Karlsson, K. red): 537-552. Gotarc Series A 3.

Göteborg.

Kristiansen, K. 1999b. The Emergence of Warrior

aristocracies in later European Prehistory and

their long-term history. Ancient warfare. Archa-

eological perspectives (Carman, J. & Harding, A. eological perspectives (Carman, J. & Harding, A. eological perspectives

eds): 175-190. Sutton Publishing. Sutton.

Lekberg, P. 2002. Yxors liv. människors landskap.

Coast to Coast books 5. Uppsala.

Lomborg, E. 1980. Bronzealderbopladserne ved

Vadgård och Skamebæk. Broncealderbebyggelse



28. Odense.

Nielsen, P. O. 1998. De ældste langhuse. Fra

toskibede til treskibede huse i Norden. Bebyg-

gelsehistorisk tidsskrift 33: 9-30.

Nielsen, P. O. 1999. Limensgård and Grødbygård.

Settlements with house remains from the Early,

Middle and Late Neolithic on Bornholm. Settle-

ment and landscape (Fabech, C. & Ringtved, J.

eds): 149-165. Jutland Archaeological Society.

Aarhus.

Nielsen, F. O. & Nielsen, P. O. 1986. Middle

and Late Neolithic Houses at Limensgård,

Bornholm. Journal of Danish Archaeology 4: Journal of Danish Archaeology 4: Journal of Danish Archaeology

87-100.

Nielsen, J. N. 2002. Bejsebakken, a central site near

Aalborg in northern Jutland. Central places in

the Migration and Merovingian Periods (Hårdh,

B. & Larsson, L. eds): 197-213. Uppåkrastudier

6. Lund.


konstruktion av social ojämlikhet i Skåne, 5500-

1100 f. Kr. Studia Archaeologica Universitatis

Umensis 13. Umeå.

Rasmussen, M. 1995. Settlement Structure and

Economic variation in the Early Bronze Age.

Journal of Danish Archaeology 11: 87-107.Journal of Danish Archaeology 11: 87-107.Journal of Danish Archaeology

Sarauw, T. 2003. Bejsebakken. Skalk 2003 (1):

5-10.

Sarnäs, P. & Nord Paulsson, J. 2001. Öresundsför-

bindelsen. Skjutbanorna 1B & Elinelund 2A-B.

Rapport över arkeologisk slutundersökning.

Rapport Nr 9. Malmö Kulturmiljö. Malmö.

Vandkilde, H. 1996. From Stone to Bronze. Jutland

Archaeological Society Publications XXXII.

Aarhus.

Artursson 05-08-06, 11.2866

4 | Flint og metal – mellem stenalder og bronzealder i Sydskandinavien

Jeanette Varberg, Aarhus universitet

Introduktion. Overgangen fra stenalder til bron-

zealder i Syd skan di na vien varslede en ny tid med

tilsynekomsten af en anseelig metalrigdom i det

arkæologiske fundbillede. Samtidig var over-

gan gen fra sten til bronze afskeden med en æld-

gammel æra, hvor mennesket var fuldt afhængig

af den smidige sten, der, hvis man kendte dens

hemmelighed, lod sig forme til red ska ber.

Flint og metal er således nøgleordene i over-

gangsproblematikken, fordi det er de to ma-

te ria ler, der karakteriserer overgangsperiodens

materielle kul tur, og det er også her konfl ikten

i overgangsproblematikken skal fi ndes. Det er

spørgsmålet hvilke fænomener, der resulterer i

en herskende elite og dermed også rigdom i Syd s-

kan di na viens ældre bronzealder – metallets orga-

niserede indførelse, en hel unik specialisering af

fl inthugningstraditionen eller en kombination.

I det nedenstående vil jeg argumentere for,

at over gan gen fra stenalder til bronzealder ikke

kun skete som følge af en organiseret handel med

metal, men at an dre faktorer ligeledes havde be-

tydning. Skiftet fra stenalder til bronzealder var

ikke en kort begivenhed, men en lang proces som

tog sin begyndelse allerede i senneolitikum.

Kronologiens muligheder og begrænsninger.

Over gan gen fra stenalder til bronzealder er gen-

nem ti den ofte blevet beskrevet ud fra metalkro-

nologiske ob ser va tio ner, hvor metalindførelsen

bliver fremhævet som udløseren af et omfattende

skift i sam funds struk tu ren. Fremkomsten af

forskellige metalgenstande bliver sy no nym med

fremkomsten af den herskende elite, som i dag

hviler i bronzealderens høje. Der er ingen tvivl

om, at metallet havde en afgørende rolle, men

fremkomsten af velstand i bronzealderen må

have været et re sul tat af et samspil mellem fl ere

væsentlige fak to rer. Det syd skan di na vis ke stenal-

dersamfunds udvikling frem mod det mere rang-

delte samfund i bronzealderen var en kompliceret

proces med sta dig ubekendte omstændigheder.

Kronologier har spillet den afgørende rolle i

spørgsmålet om, hvornår bronzealderen tog sin

begyndelse. Måske netop fordi genstandsmate-

rialerne sten og bronze har været så bærende i

den oprindelige klassiske defi nition af forti dens

hovedperioder (Thomsens tre pe ri ode sys tem fra

1836). I denne opdeling ligger den grundlæg-

gende opfattelse, at metallet udkonkurrerede den

ældgamle fl inthugningstradition, fordi metallet

var fl inten overlegen, og væsentligst, at det også

var den grund ligg en de opfattelse i fortiden.

Periodeinddelinger og typologiske defini-

tioner har generelt skabt både muligheder og

begrænsninger indenfor arkæologien. Ved at

betragte fortiden ud fra et kronologisk skema

har forskerne formået at organisere denne i en

Varberg 05-08-06, 11.2867

JEANETTE VARBERG | 68

nødvendig struk tur og ensartethed, hvormed det

arkæologiske materiale har kunnet indpasses i en

logisk konstrueret kontekst.

Begrænsningen i fokuseringen på typologi

og kro no lo gi ligger i, at opdelingen er kunstig,

skabt af vores samtids forskere i et forsøg på at få

overblik over kul tu rens irrationelle karakter og

identifi cere en unik kulturel identitet. Typologier

og krono lo gi er er ikke objektive, men et resultat af

en forskers subjektive opfattelse af genstandene.

Kronologiske sekvenser danner baggrunden

for den videre teoretiske bearbejdning og dan-

ner så le des også fundamentet i konstruktionen

af fortidens sam funds mo del ler. Anvendelsen af

kronologier bliver derfor afgørende for den en-

delige sam fund sana ly se. Det er derfor ikke uvæ-

sentligt hvilke krono lo gi er og hvilket materiale,

der danner baggrunden for beskrivelsen af over-

gangen mellem stenalder og bronzealder. Torsten

Madsens defi nition af periodeinddeling inden for

nordisk arkæologi ly der: ”En hvilken som helst

opdeling på et hvilket som helst grundlag med en

hævdet kro no lo gisk betydning” (Madsen 1978:

51). Her er kravet for hvilket materiale, der be-

skriver en periode ikke en ty digt. Således er det

i princippet op til den enkelte arkæolog at tage

stilling til hvilke genstande, typo lo gi er og der-

med kronologier, der skal danne den forklarende

ramme for et kulturhistorisk forløb.

Anvendes udelukkende metalkronologier i

den forklarende samfundsanalyse i overgangspro-

blematikken stenalder – bronzealder, kan det me-

get vel forsvares, at indførelse og udveksling med

metal var den afgørende faktor for et pe ri ode skift

og eta ble ring af en samfundsstratifi cering. Ind-

drages deri mod også fl int tek no lo gi ens udvikling

og betydning for det sen neo liti ske samfund samt

an dre forhold, kan billedet ændre sig.

Metallet får denne afgørende rolle, fordi bort-

set fra netop indført metal så er der på nuværende

tidspunkt ikke mange fund, som indikerer et

pe ri ode skift. I fundgrupper som gravanlæg, sub-

sist ens-økonomi og keramik er udviklingen kon-

ti nu er lig fra stenalder til bronzealder (Rasmussen

1993; Jensen 2001).

Det er min opfattelse, at selv ikke et så magt-

fuldt udvekslingsobjekt som bronzen alene kan

omvælte, omstrukturere og nyskabe et helt sam-

fund på en for holds vis kort tidsperiode. Snarere

må samfundet i det sydskandinaviske senneoliti-

kum allerede fra pe ri o dens start have indgået i et

aktivt samspil med den vesteuropæiske klokke-

bægerkultur og senere også den centraleuropæiske

Aunjetitzkultur og i den forbindelse udviklet en

øget social kompleksitet. En kompleksitet som

senere manifesterede sig i bronzealderens stor-

slåede høje og prægtige skatte.

Flintens potentiale. Flintens udvekslingspoten-

tiale er sjældent anerkendt som medvirkende til,

at Syd skan di na vien blev del af den europæiske

bronzealders udvekslingsnetværk og kultur. Det

er derfor vigtigt at få slået fast, at fl inten havde en

ikke ubetydelig rolle. I Sydskandinavien eksisterer

der sto re fore koms ter af fl int i den kalkholdige

un der grund. Især to områder i Danmark har spil-

let en stor rolle i senneolitikum, det drejer sig

om om rå det omkring Limfjorden i Nordjylland

og Sydøstdanmark. Råstoftilgangen har haft en

stor betydning for den sidste teknologiske op-

blomstring af fl inthugningen i Sydskandinavien

i senneolitikum.

Senneolitikum I. I SN I (2350-1950 BC) be-

gyndte fl int dolks pro duk tio nen i Nordjylland.

Disse dolke var sand syn lig vis oprindeligt inspi-

Varberg 05-08-06, 11.2868

69 | FLINT OG METAL – MELLEM STEN OG BRONZE

reret af britiske fl intdolke, som igen formentlig

var efterligninger af metaldolke (Lomborg 1973:

18f.). En kom bi na tion af et økonomisk og ideo-

logisk pres skabt af et ønske om at være med i

den tidlige bronzealders udvekslingsnetværk og

de rigelige mængder af god fl int, udmøntedes i

en innovation indenfor den neo liti ske tek no lo gi

og lagde grundlaget for fortidens ab so lut mest

fremragende fl inthugningsteknik (Stafford 1998:

338).

I denne periode kan der i fundmaterialet

spores en betydelig indfl ydelse fra den britiske

og især hol land ske klokkebægerkultur, og noget

metal kommer til om rå det via denne forbindelse

(Vandkilde 1996: 296ff.). Det er oplagt at trans-

porten af varerne foregik til søs.

Produktionen af fl intdolke kunne have været

en betydelig faktor i udvekslingen via bl.a. Nord-

søen. Metallet var en eftertragtet vare, og der kan

nok ikke herske nogen tvivl om, at metallet for

mange var at foretrække. De sydskandinaviske

flintspecialister havde med flintdolken sand-

synligvis fundet en niche, hvor det metalløse

Sydskandinavien kunne være del af udvekslings-

netværket. Det er oplagt, at bronzen ikke var

allemandseje, men tværtimod var forbeholdt en

mindre gruppe som administrerede en form for

magt i samfundene. De, der gerne ville have en

dolk til at markere status, men ikke havde mu-

lighed for at få en bronzedolk, kunne som det

næstbedste erhverve sig en nordjysk kvalitetsdolk

af fl int.

Nye undersøgelser primært foretaget af Jan

Apel viser, at sydskandinaviske fl intdolke1 fundet

i Hol land er af fremragende kvalitet og størrelse.

Således kan det ikke være tilfældigt, at kvalite-

ten af dolkene var høj og ensartet; langdistance

udveksling med fl intdolke i SN I var kontrolle-

ret. Norges vestkyst var ligeledes en del af dette

netværk, og de mange type I dolke fra om rå det

vidner om tæt kontakt med Limfjordsområdet.

I den lange periode på 400 år nåede mange syd s-

kan di na vis ke fl intdolke så langt ned i Europa som

Polen, centrale dele af Tyskland og Rhindeltaet

(Apel 2001: 296ff.).

Hvad der i sin tid udløste udviklingen af

fl inthugningsteknikken frem mod fl intdolkenes

forfi nede former, er svært at sige. Måske var det

en bæredygtig kombination af, at samfundet

omkring fjorden havde fået etableret et udveks-

lingsnetværk med klokkebægerkulturen længere

mod syd og på de britiske øer. Et muligt socialt

pres fra en elite grup pe, som ville konsolidere sin

økonomiske magtbasis, fi k nogle fl intspecialister

til at udvikle en ny teknik, som kunne gøre om-

rådet til en aktiv del af udvekslingsnetværket. Det

falder sammen med Lim fjord ens placering som

udmærket naturhavn og de rige forekomster af

fl int i om rå dets kalkholdige un der grund. Tilsam-

men gav det de rigtige betingelser for udvikling

og nytænkning.

Forudsætningen for at ressourcerne og kon-

tak ten over havet kunne udnyttes var en sam-

fundsopbygning, som var i stand til at danne et

overskud til, at spe ci a lis ter og andre knyttet til

udvekslingen kunne skabe sig en levevej, som

ikke var subsistensøkonomisk bet ing et. I sen-

neolitikum bevægede samfundet sig stærkt frem

mod en langt mere kompleks social opbygning

end før set i det neolitiske materiale.

Kontrol af fl inthåndværk i SN I? Det kan på-

peges, at da Danmark er så rig på fl int, har det

været umuligt at kontrollere råstoffet, og der med

havde alle tilgang til at lave fl intdolke (Kristiansen

1987: 33; Vandkilde 1996: 265; Olausson 2000:

Varberg 05-08-06, 11.2869


tidlige europæiske bronzealders udvekslingsnet-

værk. Selvom de store metalrigdomme ikke kan

påvises i landet, og det for nogle kan se ud som

om, om rå det er uden for den store udvikling i

Europa, så er Syd skan di na vien i SN I en aktiv

del af netværket i kraft af, at folkene i området

formåede at udnytte fl intens potentiale.

Senneolitikum II. I SN II (1950-1700 BC)

ændres fundbilledet, og noget tyder på, at

Limfjordsområdet mister indfl ydelse, og Syd-

østsjælland overtager rollen som centrum for

udvikling af fl intdolkene. Især type IV dolken

repræsenterer den mest teknisk komp lice re de

fl inthugningsteknologi fortiden har præsteret

(Stafford 1998: 338).

Det er muligvis presset fra de nu ganske

betydeligt større mængder metal, som tilføres

Syd skan di na vien, der tilskynder fl intproduk-

tionen til at nå et tek no lo gisk højdepunkt. I de

centraleuropæiske områder ved Harzen, Thürin-

gen og Erzgebirge produceredes store mængder

af bronze. Mange depoter og rige gravhøje vidner

om den metalrigdom, som eksisterede i om rå det.

Meget af metallet blev udvekslet nordpå langs de

europæiske fl oder, og en del nåede også Syd skan -

di na vien (Vandkilde 1996: 298ff.). Syd skan di n-

a vis ke fl intdolke er fundet i det centraleuropæiske

om rå de og i de østlige alper. Kontakterne gen-

nem Europa har således været bi la ter ale. Dog

er antallet af fl intdolke i syd langt mindre end

metalmængden i nord, derfor er det tydeligt, at

fl inten ikke kan have været Sydskandinaviens

eneste udvekslingsobjekt. Det er muligt at rav fra

den jyske vestkyst og pelsværk udvekslet nordfra

har spillet en rolle.

Et andet interessant muligt udvekslingsobjekt

er havsalt. I Centraleuropa er der påvist områder,

124). Bag denne tolk ning ligger opfattelsen af, at

den til dolkene anvendte fl inthugningsteknologi

skulle være så simpel, at næsten alle voksne kunne

udfærdige en dolk til eget brug. To argumenter

taler imod ovenstående.

For det første er det helt klart, at meget fl int

er tilgængeligt langs kyster og på åbne landom-

råder i Danmark. Men den overfl adeopsamlede

fl ints kva li tet kan kun anvendes til dagligdags

redskaber, som de fl este voksne mennesker nok

mestrede at hugge. Deri mod kræver hugningen af

fl intdolke en helt anden kvalitets fl int. Det drejer

sig om fl int hentet ud af minegange, som dem der

er påvist ved Skovbakken nær Aalborg og ved Hov

i Nordvestjylland eller hentet direkte ud af stejle

kalkklinter. Den fri ske fl int blev på stedet hugget

groft ud til fl intplanker til videre trans port og be-

arbejdning andet steds (Becker 1993; Apel 2001:

197ff.). Sådanne miner krævede samarbejde og

or ga ni se ring fra mange in di vi der og her skabes

også den efterlyste mulighed for kontrol.

Det andet argument er viden om, hvordan

fl int dolk ene skulle hugges. Den teknologiske

viden bag fremstilling af fl intdolke tager mange

år at lære. Jan Apel foreslår, at fl inthugningsspe-

cialisterne havde lærlinge, og teknologien blev

videregivet mellem ge ne ra tio ner på den måde

(Apel 2001: 85). Således begrænses kendskabet

til fl inthugningsteknologien til en kreds af specia-

lister, som kan kontrolleres af en storm and eller

en anden person med magt. Viden om hvordan

disse fl intdolke kunne fremstilles spredte sig til

det østlige Danmark i løbet af SN I, og her fort-

satte teknologien med at blive udviklet. Det er i

Østdanmark, at det teknologiske højdepunkt ud-

vikledes, som populært kaldes fi skehaledolken.2

Udveksling med fl intdolke og måske også ube-

arbejdet fl int inddrager Sydskandinavien i den

Varberg 05-08-06, 11.2870


hvor saltforekomster blev udnyttet i senneoliti-

kum. Noget af saltet blev udvekslet over større

afstande og må have været en værdsat vare i Cen-

traleuropa. I Syd skan di na vien er der rig mulighed

for at fremstille havs alt uden større foranstaltnin-

ger. Måske blev havsaltet udvundet allerede i sen-

neolitikum. Der er ingen arkæologiske beviser for

saltudvinding i Syd skan di na vien i senneolitikum

eller i bronzealderen. Men udvinding af havsalt

kan være foregået uden brug af særlige arkæolo-

gisk genkendelige genstande. Desuden var salt en

udvekslet vare i det metalrige Centraleuropa og

må således også have været et godt betalingsmid-

del for metal (Saile 2000: 155).

Selvom udvekslingen med fl int nok var gået

i stå i sydlig retning, så var der stadig i SN II

efterspørgsel på flint mod nord. Det øvrige

Skan di na vien brugte stadig den sydskandinavi-

ske fl int og behandlede fl in ten som prestigevare,

selvom fl intmængden også her var aftagende i

SN II (Apel 2001: 319ff.). Det er nærliggende

at tro, at de varer, som landene i nord gav for

fl inten, var med til at betale det sydskandinaviske

forbrug af metal. Type IV dolken er et særligt

stykke fl inthåndværk, og til fremstillingen blev

redskaber i kobber ofte brugt. Kobberredskaberne

blev brugt til at tildanne de fi ne zigzag-sømme på

fl int dolk enes greb. Anvendelsen af kobberet til

fremstilling af dolke sætter forholdet mellem sten

og metal i Sydskandinavien i perspektiv (Stafford

1998: 342). Et enkelt redskab af metal tilpasset

fl intteknologien sætter metallet i en sekundær be-

tydning i forhold til fl inten. Heri afspejles måske

også nogle syd skan di na vis ke gruppers opfattelse

af fl int og metal i senneolitikum.

I SN II fastholdes brugen af fl intdolke som

gravgaver i Sydskandinavien modsat det nord-

tyske område. Det kan tolkes som, at fl inten i

længere tid blev anset for at være betydningsfuldt

i Syd skan di na vien. I SN II etableres et center for

metalproduktion i det centrale Danmark, og de

første tegn på metalstøbning i området dukker op.

Men sta dig er mængden af metal ikke overvæl-

dende (268 genstande fra en periode på ca. 250

år, Vandkilde 1996: 207). I den sidste del af sen-

neolitikum er det tydeligt, at der er to interesser i

Sydskandinavien, en hurtigt voksende udveksling

med metal og det gamle fl inthugningshåndværk.

I periodens start ser det ud til, at fl inten stadig

har overtaget, men langsomt trænges fl inten væk

af det nye materiale. Det sker langsommere end i

Nord tysk land, og det kan ses som et udtryk for en

kon ser va tiv holdning i Syd skan di na vien i forhold

til fl int dolk ene (Rassmann 2000: 23).

Set fra et økonomisk perspektiv virker det også

indlysende, at der blev holdt fast i at bruge de res-

sourcer, man havde i området. Udveksling med

egne produkter er et stærkere økonomisk stand-

punkt end at være afhængig af tilførte materialer.

Så længe fl intteknologien kunne give et teknisk

og socialt ac cep ta belt alternativ til metallet, kunne

det betale sig at fortsætte dolkproduktionen.

I sidste ende blev metallet det mest efterspurgte

råstof, og med introduktionen af bronzesværdet,

ca. 1650 BC, slog fl inten ikke til som materiale

længere, trods enkelte brave forsøg (Rassmann

2000: 22). Flint ens potentiale var stort og blev i

Syd skan di na vien udnyttet til det sidste.

Samfund, udveksling og kulturudvikling i sen-

neolitikum. Samfundet i den sidste del af stenal-

deren viser sig som dynamisk og komplekst. Som

en del af et udadvendt udvekslingsnetværk, der

rakte på kryds og tværs gennem det europæiske

kontinent i bronzealderens tidligste fase. Det

syd skan di na vis ke område baserede sin udveks-

Varberg 05-08-06, 11.2871


lingsøkonomi på en specialiseret fl int pro duk tion

og tog i kraft af fl inten del i den tidlige bron-

zealders ideologi kommunikeret ad netværkets

kontaktlinjer. Dette sandsynliggør, at samfundet i

Sydskandinaviens senneolitikum langt fra var ega-

litært, men derimod bør tolkes som et stratifi ceret

samfund på linje med det samtidige Eu ro pa.

Grave, store som små. Den teoretiske kerne i sen-

neo liti ske sam funds mo del ler har været rettet mod

selve samfundsopbygningen og diskussionen om,

hvorvidt bronzealderens formodede hierarki har

sine rødder i perioden. Det er primært gravenes

udformning og gravgavernes karakter, der tages i

betragtning. Kon klu si o nen bliver i mange tilfælde

den, at i forhold til bronzealderens højopførelser

og rige gravgaver, må senneolitikums beskedne

grav for mer være udtryk for et mere ustratifi ceret

og gruppeorienteret samfund (Kristiansen 1987;

Vandkilde 1996: 284; Jensen 2002: 47-48).

Der er uden tvivl stor forskel i begravelsesfor-

merne fra senneolitikums start og til bronzealde-

rens periode II, men udviklingen frem imod de

fantastiske gravhøje kan meget vel vise sig at starte

i senneolitikum. Flere gravformer i senneolitikum

og den tidlige bronzealders periode I ligner i det

store hele hinanden. Den mest hyppige gravform

var begravelser i storstensgrave fra tidligere pe-

rioder. Andre grav for mer, som nybyggede hel-

le kis ter, træbyggede grave og fl admarksgrave, er

nogle af de gravtyper, som udgør senneolitikums

og ældre bronzealders noget alsidige begravelses-

former (Ström berg 1984: 70). Det syd skan di n-

a vis ke om rå de har mange af gravformerne tilfælles

med kul tu rer i Nord- og Vesteuropa, og grav ene

un der byg ger derfor også påstanden om ideernes

udveksling ad fl int og metals rejseruter (Hansen

1993: 118ff.).

Flintdolken er ofte den eneste daterende

gen stand i en senneolitisk grav. Flintdolken kæ-

des der for sam men med den almene begravelse

i senneolitikum, gan ske enkelt fordi det er den

gen stands form, der kan datere de ofte omrodede

grave. Nærliggende er det derfor at antage, at

det var almindeligt og ordinært i senneolitikum

at blive begravet i en storstensgrav med en fl int-

dolk. Begravelsespladsen Branc fra den slovakiske

Nitrakultur er i denne sammenhæng bemærkel-

sesværdig.3 Gravpladsen består af 237 grave, og

40 af gravene kan karakteriseres som statusgrave

med ekstraordinære gravgaver. Dolk af kobber

eller ben er nogle af de gravgaver, som antyder en

statusgrav. Dolken må så le des tillægges en særlig

betydning i for hold til sta tus mar ke ring (Hårde

i manus).

Kan det tænkes, at det kun er statusgravene

med fl intdolk fra senneolitikum, som kan gen-

kendes i det syd skan di na vis ke gravmateriale?

Faktum er, at en grav yderst sjældent bliver

genkendt som senneolitisk, med min dre der op-

træder en fl intdolk. Modsat kan det indvendes,

at metal sjældent er tilstede i gravene i senneoliti-

kum, og at fl int dolk ene ikke er af samme prestige-

værdi som metal. I princippet kunne der i grav ene

have været metalgenstande til stede, som senere

er blevet plyndret fra de mange ofte nemt til-

gængelige grave. Flint dolk ene kunne være blevet

efterladt fordi de ikke repræsenterede nogen værdi

for de efterfølgende årtusinders gravrøvere.

Flintdolken fulgte sin ejer i gra ven og var

så le des tæt forbundet med begravelsestraditio-

ner. Det er muligvis ikke tilfældigt, at de før-

ste metalredskaber af bronze var økser og ikke

dolke. Flintdolken hav de sand syn lig vis for os en

ukendt symbolværdi bun det til samfundstraditio-

nen i senneolitikum. En tra di tion som først lod

Varberg 05-08-06, 11.2872


sig ændre med de første bronzespyd og sværd i

bronzealderens periode I .

Gravmaterialet fra senneolitikum mangler en

samlet gennemgang. Derfor er det også generelt

vanskeligt at bruge gravmaterialet til at sige noget

direkte om samfundets kompleksitet og stratifi -

cering i senneolitikum.

Gravhøjen fra St. Valby-vej ved Roskilde på

Nordsjælland er en af de få veldokumenterede

undersøgelser af grave fra senneolitikum og ældre

bronzealder i Danmark i nyere tid. Grav kom-

p lek set er således særlig interessant i spørgsmålet

om begravelsestradition og stratifi cering af sam-

fundet i stenalderens sidste tid. Gravhøjen bestod

af to høje fra senneolitikum, der var dækket af

en større høj i ældre bronzealder. Anlægget kan

dateres fra SN I til bronzealderens peri ode III.

Højkomplekset fra Nordsjælland er derfor også

en indikation af grav tra di tio nens kontinuitet.

Den største af højene fra senneolitikum, med

en diameter på 15,5 m, indeholdt en delvist ned-

gravet hellekiste, som var indesluttet i en kappe

af ler. Om kring hellekisten var en u-formet sten-

lægning an lagt, hvorefter en stendynge dækkede

kisten. I en senere fase blev endnu en stenlæg-

ning omkring højen an lagt. Stenlægningen var

anlagt i to niveauer omkring anlægget, således

der var et trin op mod hellekisten. Anlægget

blev herefter sand syn lig vis dækket af en jordhøj.

Endelig omsluttede en stolpekreds gravanlægget.

Stolpekredsen har pa ral lel ler til nord-, vest- og

mellemeuropæiske grave fra samme tid (Schiel-

lerup 1992).

Betydelige kræfter har været lagt i begravelsen

af de enkelte individer i højen. Det var uden tvivl

per so ner af en vis status i samfundet, som var

stedt til hvile i gravhøjene fra St. Valby-vej. Trods

gravkompleksets klare monumentale kar ak ter er

gravgaverne langt fra så rige, som man kunne for-

vente. Ses dette i sammenhæng med den generelle

trend i begravelserne i senneolitikum og tidlige

bronzealder, kan det måske betyde, at trods en

mulig stratifi cering i samfundet så afspejler det

sig ofte ikke i gravgaverne.

I stedet er en del metalgenstande fundet som

offergaver i moserne (Vandkilde 1996: 284). At

gravudstyr skulle refl ektere en magtelite synes

ikke tilfældet i senneolitikum. Samfundet havde

forudsætninger for en stratifi ceret samfundsop-

deling set i lyset af den økonomiske udnyttelse

af fl inten og interaktionen med det europæiske

bronzealdersystem. Den ideologiske opbygning

hvilede måske ikke på dette tidspunkt på en

ma ni fes ta tion af status og magt i form af grav-

udstyr. Denne manifestation af status og magt

kunne eventuelt i stedet ses udtrykt i form af

moseofringerne.

Udveksling mellem lige folk. Marxistisk inspi-

rerede samfundsteorier begrunder samfundsæn-

dringen i senneolitikum fra et gruppeorienteret

folk frem mod et rangopdelt stammesamfund i

bronzealderen med begyndende udveksling med

metalprodukter som kontrollerbare prestigegen-

stande. Men hvor hold bar står den teori, hvis

det antages, at produktion og dist ri bu tion af

fl intdolke i senneolitikum kunne kon trolle res,

og der således allerede her er en mulig base for at

skabe magtmonopol? På basis af det ovenstående

vil jeg skitsere et billede af et samfund, som det

kunne have set ud i senneolitikum.

I SN I er kontakten til andre kulturområder

knyttet primært til Limfjordsområdet og senere i

perioden også til sydøst Danmark. Udvekslingen

med dolkene og andre fl intprodukter er antageligt

foregået på fl ere niveauer. Den regionale udveks-

Varberg 05-08-06, 11.2873


ling bør sandsynligvis besk ri ves som reciprok.

Typisk vil det sige, at fl inten blev handlet via

slægts- eller venskabsforbindelser i et lo kal om rå de

eller fra re gi on til region. Blandt de mange fl int-

dolke fundet i de syd skan di na vis ke områder og

i andre dele af Europa mangler der en grundig

gennemgang og klas si fi ce ring af de enkelte dolke

efter deres kvalitet. Det er meget muligt, at der

har været forskellige typer pro duk tion af dolkene.

Nogle dolke kan have været tiltænkt lo kal be folk -

ning en og kunne fås i sving en de kvaliteter. Mere

standardiserede fl intprodukter, som opretholdt

en jævn kvalitet, kan have været produceret med

henblik på at kunne passes ind i et større delvist

metalbaseret udvekslingsnetværk (fi g. 1).

Et eksempel herpå er, at fl intdolkene fundet

Figur 1. Overordnet skitse af forholdet mellem fl int pro duk tion scen tre i Sydskandinavien og sandsynlige

udvekslingsruter i SN I. A: Flintproduktionscenter. B: Senneolitiske fl intminer. C: Forekomster af danienfl int.

D: Fore koms ter af senonfl int. E: Flintprodukters udvekslingsruter. F: Metalprodukter fra vesteuropæisk

klokkebægerkultur. G: ? produkter fra Skandinavien (efter Apel 2001; Becker 1953,1993; Lomborg 1973 &

Vandkilde 1996). Grafi k: Ea Rasmussen.

Varberg 05-08-06, 11.2874


i Holland har en større gennemsnitslængde end

dem fra det sydskandinaviske område. Det indi-

kerer, at fl int dolk ene er blevet specielt udvalgt til

udveksling. Sam ti dig viser det, at fl intdolkene har

været handlet direkte til Holland og Skandinavien

og ikke som et resultat af ”Down the line trade”,

hvor redskaberne bruges og opskærpes, mens de

lang somt bliver handlet videre fra et område til

et andet (Apel 2001: 303ff.).

Langs den Botniske bugt i Norrland, 1000

km fra Stevns klint på Sjælland, er der på en

300 km lang strækning fundet syv store depoter

med halvfærdige ubrugte tyknakkede huløkser

fremstillet af fortrinsvis østsjællandsk fl int. Det

Figur 2. Overordnet skitse af forholdet mellem fl intog metalproduktionscentre i Sydskandinavien og sandsynlige

udvekslingsruter i SN II. A: Flintproduktionscenter. B: Senneolitiske fl intminer. C: Forekomster af danienfl int.

D: Fore koms ter af senonfl int. E: Flintprodukters udvekslingsruter. F: Metalprodukter fra centraleuropæisk

Aunjetitzkultur. G: ? produkter fra Skandinavien. H: Rav – og havsalts? udvekslingsruter mod Centraleuropa.

I: Mindre dominerende fl int pro duk tion scen ter. J: Metalproduktionscenter (efter Apel 2001; Becker 1993;

Lomborg 1973; Saile 2000 & Vandkilde 1996). Grafi k: Ea Rasmussen.

Varberg 05-08-06, 11.2875


ene depotfund indeholdt næsten 200 økser. De

halvfærdige økser er tydeligt produceret med

henblik på direkte udveksling over en enorm

strækning. Dateringen skal formentlig henføres

til overgangen mellem en kelt grav skultu ren og SN

I (Becker 1953: 76ff.; Jensen 2001: 523).4

Udvekslingen i SN I har kar ak ter af redistri-

bution. Både limfjordsområdet og sydøst Dan-

mark udviser i senneolitikum en cen tra li se ring af

fl intproduktionen, og i de områder har kon trol len

med udvekslingsruterne sandsynligvis også været

tilknyttet. Redistribution forudsætter et sam fund,

som er hie rar kisk opbygget med en cen tral magt-

faktor. En eventuel stormand skulle kunne udvise

kontrol med udvekslingen i form af en po li tisk

eller religiøs magt/kontrol (Moberg & Olsson

1973: 40ff.). Forudsætningerne for kontrol over

pro duk tio nen af fl int dolk ene var tilstede, hvilket

var nødvendigt for at kunne kontrollere næste led

i pro ces sen, som indbefattede at samle genstan-

dene et centralt sted for så at sende dem videre

ud i Europa ad et netværk, som rakte mod alle

verdenshjørner.

I SN II udveksledes stadig fl int mod nord,

sam ti dig med metallet blev indført i stadig større

mængder i Sydskandinavien fra Centraleuropa.

Og den første pro duk tion af bronzestøbte redska-

ber fi nder sted i det centrale Danmark (fi g. 2).

Isoleres metalgenstandene og analyseres de for

sig, kan det nemt se ud som om, at det syd skan -

di na vis ke område var afhængig af metallet fra syd.

Hvis det an ta ges, at metallet var altafgørende for

samfundets udvikling og opblomstring, så kan

det forsvares at kalde Sydskandinavien for en pe-

ri fe ri afhængig af Aunjetitzkulturens metalcentre

i Thüringen, Harzen og Erzgebirge.

Medtages de fundanalyser af fl intredskaber,

der eksisterer fra Norge og Sverige, viser det,

at fl int red ska ber blev behandlet som prestig-

egenstande oppe mod nord, hvor materialet var

sjældent. Set i det per spek tiv virker udvekslingen

med Aunjetitzkulturen i syd mere ligeværdig.

Syd skan di na vien var langt fra totalafhængig af

Cen tral eu ro pa, men havde udvekslingskontak-

ter, som pla ce re de området i et vidtrækkende

netværk, som var langt rigere og komplekst end

en ensidig afhængighed af metal fra syd. Den

syd skan di na vis ke udveksling i overgangsperioden

mellem stenalder og bronzealder kan beskrives

som en udveksling mellem i sin fors tand lige folk,

som alle var del af et enormt netværk, der karak-

teriserede Europa gennem bronzealderen.

I det teoretiske rum, materialet tillader arkæo-

logien at arbejde i, er det vanskeligt at sige hvilke

sam funds bill eder, der er de mest troværdige. Men

et godt bud på overgangen fra stenalder til bron-

zealder kan være følgende:

Senneolitikum betegner en overgangsperiode,

en transitionsfase, hvor neolitisk teknologi giver

startskuddet til den omfattende handel, som

be skri ver bronzealderen i Sydskandinavien. Det

medfører, at samfundet i sidste del af stenalderen

påvirkes og udvikles i en interaktion med andre

kulturgrupper. Samfundet har ganske givet haft

en hierarkisk opbygning, og begrebet stormand

kan anvendes om den eller de personer, der har

haft kontrol med udvekslingen af enten fl int eller

metal. Den magtbase, der bliver anlagt i senneo-

litikum, bliver sandsynligvis styrket og udviklet i

bronzealderen, således at udveksling og magt var

forbundet i en kontinuerlig proces fra stenalder

til bronzealder.

Opfordring til at nytænke begrebet ”den tidlig-

ste bronzealder”.5

Varberg 05-08-06, 11.2876


”I Danmark glider sten og bronzealder saa

jævnt over i hinanden, at det kan være van-

skeligt at sige, hvornaar egentlig bronzealderen

begynder. Det afhænger af hvad man forstaar

ved ordet. Benævnelsen bronzealder kan an-

vendes om det afsnit af et lands forhistorie,

hvorunder den hjemlige produktion af bronze

– hvad enten den hviler paa importeret eller

forhaandenværende raastof – er bleven om-

fattende nok til, i forbindelse med importen

af færdige bronzevarer, at trænge fl intog

stenhåndværket tilbage og i vidt omfang

sætte bronzen ind som brugsstof. Med denne

de fi ni tion af ordet kan det forsvares at kalde

den peri ode, der nu kommer, for bronze-

alder, selv om den i et og alt betegner en

ubrudt fortsættelse af for hold ene i dolktid;

hvad der nemlig sker er væsentlig det, at den

hjemlige bronzeindustri vokser sig stærk og

trænger fl inthaandværket ud fra førstepladsen”

(Brøndsted 1966: 11).

Brøndsteds sætninger er stadig aktuelle og be-

skri ver meget præcist, hvor vanskelig overgangs-

perioden mellem stenalder og bronzealder er. Her

gives også den klassiske defi nition af bronzealde-

rens begyndelse, nemlig at metallet får overtaget

over fl inten i det arkæologiske fundbillede. Men

Brøndsted lader også døren stå på klem for andre

tolkninger af overgangen. Han skriver, at det er

vanskeligt at sige, hvornår egent lig bronzealde-

ren begynder. Det afhænger af, hvad man forstår

ved ordet bronzealder. Længe har det været et

spørgsmål om en teknologisk nyskabelse, der

ændrede neolitikum og førte menneskeheden

ind i en ny fase af forhistorien, som så er blevet

ensbetydende med bronzealderen. Det er for så

vidt også tilfældet mange steder i Europa, men

i Europas nordlige kant, hvor Syd skan di na vien

befi nder sig, kom nyskabelsen ikke i første om-

gang i form af metalteknologien, men i form af

sociale og ideologiske ændringer kommunikeret

fra de tidligste bronzealderkulturer.

Min påstand er, at Sydskandinavien var et

metalmæssigt perifert område i forhold til Cen-

tral eu ro pa i den tidligste europæiske bronzealder,

fordi området ikke havde nogen råstoftilgang.

Udviklingen af metalteknologien i Centraleuropa

og senere Vesteuropa skabte nye ideer og måder

at organisere samfundene på. Ideerne spredte

sig, men teknologien blev først sent videregivet

til perifere områder, nok dels pga. råstofmangel,

men også fordi ingen lærte håndværket fra sig til

folkene mod nord. Derfor blev metalgenstandene

efterlignet ved hjælp af fl intteknologien i stedet.

Ideer og social forandring fra Vest- og Cen tral -

eu ro pa nåede periferien langt tidligere end den

tek no lo gi, der i sin tid var med til at skabe dem.

Så le des kan der argumenteres for, at ideer og

ideologi kom før tek no lo gi i Sydskandinavien.

Udveksling med metal i det centrale og vest-

lige Europa satte indirekte det sydskandinaviske

om rå de i gang med at udvikle fl inttraditionen og

dermed muligheden for at blive del af udveks-

lingsnetværket. Den tidlige bronzealders kultur

i Europa udløste udviklingen i Sydskandinaviens

første del af senneolitikum, og dermed blev om-

rådet gjort til en del af bronzealderens udveks-

lingsnetværk, før metallet fi k den altafgørende

betydning i området.

Spørgsmålet er så, om det kan forsvares at

kalde den sydskandinaviske senneolitikum en del

af den tidligste europæiske bronzealder, ikke på

basis af tek no lo gi, men ideologi og interaktion?

Lad arkæologien se bort fra de stive periode-

inddelinger og se på kulturudviklingen i stedet.

Varberg 05-08-06, 11.2877


Ses der bort fra redskaber og prestigeobjekter,

er der stort set ingen overgang fra stenalder til

bronzealder nærmere kontinuitet. En kontinuitet

der viser, at trods metallets indførelse så ændres de

basale funktioner i samfundet ikke. Begravelses-

skikken står uændret gennem senneolitikum op

til ældre bronzealder, og de subsistensøkonomiske

forhold er kontinuerlige.

Fokuseringen på metal i overgangsproblema-

tikken har givet et snævert billede af perioden

mellem stenalder og bronzealder og har resulteret

i en teo re tisk ubalance. Nye undersøgelser af fl in-

tens rolle i udveksling og samfundsstratifi cering

har givet en an den indgangsvinkel til samfunds-

udviklingen i senneolitikum. Stadig mangler en

lang række for hold at blive udforsket og klarlagt,

og dette arbejde er så le des på nuværende stadie

et indlæg til debat.

Noter.

1 / Lomborgs dolketype I, som sand syn lig vis blev

fremstillet i Nordjylland.

2 / Lomborgs dolketype IV, som sandsynligvis kun

blev fremstillet i Sydøstdanmark.

3 / Dateret til 2137-1972 (cal.) BC. (Bátora

2000).

4 / Der fi ndes dateringer af tyknakkede hulslebne

økser, som placerer de tyknakkede huløkser i slut-

ningen af enkeltgravskulturen (Becker 1953; Peter-

sen 1993). Jensen sætter dateringen af de omtalte

fund til starten af SN I (Jensen 2001: 523). Date-

ringen i denne tekst er således et kompromis mellem

ovenstående dateringer.

5 / Betegnelse lånt fra Jensens nye fase som med-

regner senneolitikums sidste århundrede til den

tidligste bronzealder i Sydskandinavien. Dette

gøres ud fra den betragtning, at de første tegn på

hjemlig produktion af bronzegenstande viser sig i

SN II (Jen sen 2002: 15, 32).

Litteratur

Apel, J. 2001. Daggers, Knowledge and Power. The

So ci al Aspects of Flint-Dagger Technology in Scan-

dinavia 2350-1500 cal BC. Coast to coast book

3. Upp sa la.

Bátora, J. 2000. Das Gräberfeld von Jelsovce /

Slowakei: Ein Beitrag zur Frühbronzezeit im

nord west lic hen Karpatenbecken. Prähistorische

Archäologie in Südosteuropa 16. Verlag Oetker/

Voges. Kiel.

Becker, C. J. 1953. Die nordscwedischen Flint-

depots. Ein Beitrag zur Geschiechte des neo-

litischen Fern han dels in Skandinavien. Acta

Archaeologica 23: 31-79.Archaeologica 23: 31-79.Archaeologica

Becker, C. J. 1993. Flintminer og fl intdistribution

ved Limfjorden. Lim fjords pro jek tet rapport no. 6.

Kort- og råstofstudier omkring Limfjorden (Lund,

J. & Ringt ved, J. eds): 111-134. Sekretariatet for

Lim fjords pro jek tet, Afdelingen for Forhistorisk

Arkæologi. Århus.

Brøndsted, J. 1939. Danmarks Oldtid II. Bronzeal-

deren. Gyldendal. København.

Hansen, M. 1993. Træbyggede gravkister fra

en kelt grav skultu ren og senneolitikum. Kuml

1993/94: 87-146.

Hårde, A. (in press). The emergence of warfare

in the Early Bronze Age: The Nitra group in

Slovakia and Moravia, 2200-1800 B.C. Paper

presented at Warfare, Violence and Slavery in

Pre his to ry and Protohistory Conference, Shef-

fi eld 2-3 February 2001.

Jensen, J. 2001. Danmarks oldtid. Stenalder 13.000-

2.000 f.Kr. Gyldendal. København.

Jensen, J. 2002. Danmarks oldtid. Bronzealder

Varberg 05-08-06, 11.2878


2.000-500 f.Kr. Gyldendal. København.

Kristiansen, K. 1987. From stone to bronze – the

evo lu tion of social complexity in nothern Euro-

pe 2300-1200 BC. Specialization, Exchange and

Complex Societies (Brumsfi eld, E. M. & Earle,

T. eds): 30-51. Cam brid ge University Press.

Cambridge.

Lomborg, E. 1973. Die Flintdolches Dänemarks.

Stu dien über Chronologie und Kulturbeziehun-

gen des Südscandinavischen Spätneolithikums.

Nordiske Fortidsminder Serie B in quato, Bd

1. København.

Madsen, T. 1978. Perioder og periodeovergange i

neolitikum. Hikuin 4: 51-60.

Moberg, C-A. & Olsson, U. 1973. Ekonomisk

his to risk början. Försöjning och samhälle. Wahl-

ström & Widstrand. Stockholm.

Olausson, D. 2000. Talking Axes, Social Daggers.

Form, Function & Context. Material Culture stu-

dies in Scandinavien archaeology (Olausson, D. dies in Scandinavien archaeology (Olausson, D. dies in Scandinavien archaeology

& Vandkilde, H. eds): 121-134. Acta Archaeo-

logica Lundensia Series in 8o No 31. Lund.

Petersen, P. V. 1993. Flint fra Danmarks oldtid. Flint fra Danmarks oldtid. Flint fra Danmarks oldtid

Høst og søn. København.

Rasmussen, M. 1993. Bopladskeramik i Ældre

Bronzealder. Jysk Arkæologisk Selskabs Skrifter

29. Århus.

Rassmann, K. 2000. Die Nutzung baltischen Feu-

erstein an der Schwelle zur Bronzezeit – Krise

oder Konjunktur der Feuersteinverarbeitung?

Bericht der Römisch-Germanische Kommission

Bd 81: 5-36.Bd 81: 5-36.Bd

Saile, T. 2000. Salz im ur- und frühgeschichtlichen

Mitteleuropa – Eine Bestandsaufnahme. Bericht

der Römisch-Germanischen Kommission Bd 81:

129-234.

Schiellerup, P. S. 1992. St. Valbyvej – et senneo-

litisk højkompleks ved Himmelev, nord for

Roskilde. Aarbøger for nordisk oldkyndighed og

historie 1991: 21-56.historie 1991: 21-56.historie

Stafford, M. 1998. In search of Hindsgavl: ex pe -

ri ments in the production of Neolithic Danish

fl int dagg ers. Antiquity 72: 338-349.

Strömberg, M. 1984. Burial Traditions in Late

Neolithic Society. Models and Results in the

Ha ge stad Project. Meddelanden från Lunds uni-

ver si tets his to ris ka museum 1983/84: 47-71.

Thomsen, C. J. 1836. Ledetraad til nordisk Oldkyn-

dighed. Kjøbenhavn.

Vandkilde, H. 1996. From Stone to Bronze. The Me-

talwork of the Late Neolithic and Earliest Bronze

Age in Denmark. Jutland Archaeological Society

Publications 32. Århus.

Varberg 05-08-06, 11.2879

Varberg 05-08-06, 11.2880

5 | Kulturtradisjoner, kulturmøter og etniske relasjoner i Hedmark i neolitikum og bronsealder

Hilde Rigmor Amundsen, IAKH i Oslo

Innledning. Neolitikum og bronsealder er viktige

kul tur his to ris ke perioder hvor det skjer store end-

ring er i kultur- og næringsforhold i Norden og i

Europa. Neolittiseringen, i betydning introduk-

sjon av jord bruk og husdyrhold, er en sentral og

kon ti nu er lig prosess gjennom de aktuelle perio-

dene. Metallet bronse innføres fra eldre bronseal-

der og gravskikken endres fra skjelettbegravelser

i synlige gravminner til enkle kremasjonsgraver

i yngre bronsealder. Hvordan disse endringene

kan ha artet seg i et innlandsfylke som Hedmark,

drøftes her med utgangspunkt i teorier og mo-

deller omkring kulturtradisjoner, kulturmøter og

etniske relasjoner.*

Arkeologer har lenge operert med ulike teorier

for neolitikum og bronsealder i Nor den (se Pres-

cott 1994). Tema som kulturdualisme, kontakt-

mønstre mellom fangst- og jord bruks kul tu rer,

ekspansjon med jordbruk og gårdsetablering,

pastoralisme og et sesongmessig fl yttemønster,

han dels- og bytterelasjoner mellom regioner og

sentrum – periferimodeller, står sentralt i denne

forskningen (Bakka 1976; Hagen 1946; Hougen

1947; Indrelid 1994; Mik kel sen 1989a; Johansen

1981, 1983; Prescott 1995; Østmo 1988). Ma-

terialet fra Hedmark inngår i og er til dels tolket

inn i disse forskjellige kulturhistoriske scenariene.

En faghistorisk gjennomgang av Hedmarks stein-

alder er publisert tidligere (Amund sen 1999).

Hedmark er et interessant område for belys-

ning av fortidige etnisitetsprosesser fordi det har

vært/er en sameksistens mellom forskjellige kul-

turer i fylket i his to risk tid. Et relevant eksempel

er forholdet mellom en sørsamisk og en norrøn

befolkning i nordøstre deler av Hedmark (Odner

1983; Zachrisson 1997). Et annet interessant ek-

sempel er forholdet mellom fi nske svedjebrukere i

Finn skog ene fra og med 15/1600-tallet og fastbo-

ende bønder i nærliggende områder (Bladh 1995;

Tvengsberg 1985). Et tredje eksempel er det om-

reisende ro ma ni fol ket (tatere) og deres relasjon til

nordmenn (Gotaas 1999; Odner 1983).

Alle disse gruppene er omtalt i skriftlige kilder

og i myter og fortellinger. Samer og tatere er fort-

satt bosatt i fylket. Finske etterkommere defi nerer

sin historiske og etniske bakgrunn som annerledes

enn det norske. Dette illustrerer at vi ikke bare

står overfor den fast bo en de norske bonden i et

enkelt landskap, men fl ere forskjellige folk i ulike

landskap i nyere tid. De his to ris ke analogiene vil

kunne virke nyanserende og er en innfallsvinkel

til tolkningene av de for his to ris ke pe ri od ene, selv

om de selvsagt ikke er direkte overførbare.

Innledningsvis følger en kort redegjørelse av

te o ri, begreper og metode. Deretter følger en

overordnet presentasjon av viktige tendenser

ved det ar ke o lo gi ske materialet fra neolitikum og

bronsealder i ulike land skap i Hedmark. Sentrale

Amundsen 05-08-06, 11.2881

HILDE RIGMOR AMUNDSEN | 82

aspekter ved det re gi on ale mønstret drøftes i de

følgende avsnittene.

Teori, begreper og metode. Spørsmålet om sam-

tidige kul tur- og fol ke grup per har vært en sentral

problemstilling fra faget arkeologi ble konsolidert

som vitenskapelig disiplin, med ulike perspekti-

ver gjennom fag his to ri en (Amund sen 2000; Jones

1997). I dagens forskning knyttes dette ofte til be-

grep som etnisitet og kulturmøter. Her redegjøres

det kort for teoretisk bakgrunn og be greps bru ken

som anvendes i denne artikkelen.

Kulturtradisjoner skal forstås som overord-

nete kunnskapsmessige og mentale strukturer

i kulturer og samfunn som kan ha en varighet

over lange tids pe ri o der og som kan favne store

geografi ske områder. Det er grunnleggende fel-

lestrekk i blant annet erverv, sosial organisasjon,

religion og ideologi mellom grupper som springer

ut av den samme kulturtradisjonen. Samtidig kan

det være variasjoner gruppene imellom avhengig

av kont eks ten. Spesifi kke kulturer og samfunn

har sin basis i en slik stor tradis jon, som de også

viderefører via sine handlingsmønstre (Odner

2000). Kjente historiske eksempler på to for-

skjellige kul tur tradis jo ner er den norrøne og

den sami ske kulturen.

Jeg har en ide om at kulturmøter og etniske

relasjoner i neolitikum og bronsealder oppsto på

bakgrunn av eksistensen av to grunnleggende

forskjellige kulturtradisjoner i det nordiske

innlandet. Jeg bruker begrepet ”vestlige kul tur -

tradis jo ner” sy no nymt med de sørskandinaviske

eller nordiske jord bruks kul tur ene i neolitikum og

bronsealder. ”Østlige kulturtradisjoner” utgjøres

av det som i ar ke o lo gisk sammenheng knyttes til

fangstkulturer i skogs- og fjellområdene i disse

pe ri od ene. Flere fangst- og jordbruksgrupper

med utspring i disse store tradis jon ene har hatt

sine bosetningsområder, vandringsveier, grenser

og møtepunkt i det nordiske innlandet – som

Hed mark utgjør en del av. Det var historiske røt-

ter og kulturelle føringer, knyttet til jord bruk,

hus dyr hold og fangst ikke bare som næringsveier,

men også som ideologiske, religiøse og sosiale

systemer. Kul tur tradis jon ene utgjorde forskjel-

lige mentaliteter og bevissthet og myter omkring

ulikt historisk opp hav sto sterkt. Møtene mellom

kulturtradisjonene kan ha vært konfronterende

og medførte sannsynligvis spenninger, men også

grunnlag for samhandling og med det sosial dy-

namikk – både innenfor og mellom gruppene.

Kulturmøter er et begrep som ofte benyttes i

nyere ar ke o lo gisk forskning. Et kulturmøte betin-

ger etter min mening at det faktisk er ulike kul-

tur- og samfunnsformer, og derav ulike folk, som

møter hverandre. En kan se for seg rent fysiske

møter, for eksempel i grensetraktene mellom kul-

turene, innenfor det samme landskapet og/eller

innenfor utvalgte møtesteder i en region. Det er

sann syn lig at slike møter med ”det fremmede”,

eller med ”de andre”, førte til nye refl eksjoner,

handlinger og end ring er både innad og mellom

de enkelte gruppene – med andre ord til etniske

relasjoner.

Etnisitet og etniske relasjoner er en form

for sosiale mekanismer. Jeg følger her synet på

etnisitet som er utarbeidet av blant annet sosial-

antropologen Fredrik Barth (1969) og anvendt

i arkeologien de senere år (blant annet Hodder

1982; Jones 1997; Odner 1983). Etnisitet knyttes

opp til både selvtilskriving av en selv som med-

lem av en grup pe, samtidig som en defi neres av

andre som medlem av den ne gruppen. Etniske

relasjoner inngår ofte i de prosesser som oppstår

og endres ved kulturmøter og kan både opprett-

Amundsen 05-08-06, 11.2882

83 | KULTURTRADISJONER, -MØTER OG ETNISKE RELASJONER

holde og skape ulike kul tur tradis jo ner. Kul tur -

tradis jon ene er igjen en del av grunnlaget for at

etnisitet reproduseres og trans forme res over tid.

Markering av et nisk tilknytning kan forsterkes i

grenseområder og/eller i situasjoner med økono-

misk, politisk og sosialt stress mellom grupper.

Fokuset er på grensene mellom grupp ene og på

samhandlingen over slike grenser. Materiell kul-

tur tas ofte aktivt i bruk for å signalisere etnisk

samhørighet eller avstand. Det er en utfordring

er å søke etter trekk ved arkeologisk materiale

som kan tolkes i en slik retning. Samtidig kan

gjenstander brukes på en vilkårlig og tve ty dig

måte, og kan i till egg til etnisitet signalisere andre

identiteter, som kjønn, alder og status. Etnisitet

må der for alltid analyseres i et kontekstuelt ram-

meverk (Hodder 1982; Jones 1997).

Fra arkeologisk hold er det bemerket at det an-

tro po lo gi ske etnisitetsbegrepet er av en ahistorisk

karakter. Etnisitet ses som situasjonsbetinget i en

gitt sammenheng eller nåtid, uten at den historis-

ke bakgrunnen inngår i analysen (se Jones 1997).

Det er derfor viktig å understreke at etnisitet har

sin bakgrunn i en historisk utvikling som binder

opp nåtidige handlinger. Etniske relasjoner skal

forstås som dynamiske prosesser og nettopp end-

ring er et sentralt element i kulturmøtene.

Forskning på samisk etnisitet utgjør en lang

tradis jon i norsk og svensk arkeologi. Spørsmålet

om alderen til og prosessene som ledet fram mot

en samisk og en norrøn etnisitet og identitet er

de batt ert av fl ere forskere med utgangspunkt i

både ar ke o lo gisk og his to risk materiale (Odner

1983, 2000; Olsen 1984; Zachrisson 1997). I

Hedmark er det blant annet stilt spørsmål om

fl ateretusjert kvartsittmateriale ved Femunden

kan knyttes til et tidlig samisk veidefolk (Bolstad

1980). Det er fremsatt en modell om at det opp-

sto et møte mellom en gammel veidekultur og et

norrønt landnåm fra yngre jernalder i Østerdalen

(Bergstøl 1997; Brøgger 1942; Fretheim 2003;

Narmo 1997, 2000).

Et grunnleggende spørsmål er hvordan og i

hvilken grad det arkeologiske materialet fra neo-

litikum og bronsealder i Hedmark kan tolkes

innenfor rammen av dette teoretiske rammever-

ket. Spørsmålet angår det dialektiske forholdet

mellom teori og data og også forholdet mellom

en generell europeisk utvikling og spesifi kke

kulturforhold i det nordiske innlandet gjennom

disse periodene.

Et viktig forhold angår hvilke kriterier som

må være til stede i et arkeologisk materiale for at

man kan knytte det til etniske prosesser. Ett eller

fl ere materielle kulturtrekk må være distribuert

innenfor et gitt og avgrenset område. Materialet

må ikke kun være av funksjonell karakter. Det

må kunne påvises in te raks jon mellom ulike om-

råder og det må være kro no lo gisk samsvar mellom

disse ytringene (Ol sen 1985). Det arkeologiske

materialet og dets romslige fordeling i Hedmark

i neolitikum og bronsealder oppfyller et ter min

mening langt på vei disse kriteriene.

Min intensjon er å tolke de etniske relasjo-

nene som oppsto i møtene mellom de store

kul tur tradis jon ene i Hedmark – mellom det

sørskandinaviske/vestlige og det nordøstlige.

Gjennom neolitikum og bronsealder var tro-

lig materiell kultur historisk identifi serende og

inngikk som en aktiv kom po nent i møter og

endringsforløp mellom kul tur tradis jon ene. So-

siale handlinger og etniske relasjoner som oppsto

i møtene, har sannsynligvis satt spor etter seg i

utforming, ut vek sling og spredning av ma te ri ell

kultur i landskapet.

Amundsen 05-08-06, 11.2983


Metodisk er det sentralt å spore tendenser i

gjenstandstyper og –antall, deponering, funnsam-

menhenger og landskapskontekst i og mellom

regionene. Hvor i land ska pet og i hvilke typer

landskap er de enkelte gjenstandstypene funnet?

Er det for eksempel of fer- eller gravfunn eller er

det boplassfunn? Dette kan si noe om den kul-

turelle meningen bak deponeringen. Innenfor en

region må det avdekkes hovedmønstre i materia-

let. Samtidig må en søke å påvise funn som går på

tvers av dette, det vil si sjeldne funn i forhold til

forventet innenfor de enkelte områdene. Sjeldne

eller uventete gjenstandstyper innenfor en gitt re-

gion eller landskap kan vise til spennings- og mø-

tepunkt mellom kul tur tradis jon ene. Gjenstander

som kan knyttes til en bestemt kulturtradisjon

kan inneha en viktig symbolverdi. Det er denne

sammensatte funnfordelingen som åpner opp for

tolkninger og analyser omkring kulturmøter og

etniske relasjoner.

Generelle trekk ved neolitikum og bronsealder

i Hedmark. Hedmark har en sentral geo gra fi sk

beliggenhet i Nor den. Søndre del av fylket lig ger

nær de store jord bruk som råd ene og kysten i Sør-

Nor ge. Nordre del ligger nær tilsvarende bygder

i Trøndelag. Vestover grenser fylket til Opp land

og øvrige skogs- og fjellområder i innlandet. I øst

gren ser fylket til Värm land og Da lar na i Sverige

(fi g. 1).

Mjøsbygdene på Hedemarken og bygdene

langs søndre Glomma i Solør og Odalen opp til

El ve rum utgjør dagens fruktbare jordbruksområ-

der. Glomma renner gjennom hele Hedmark; fra

Os ved grensa til Trøndelag i nord, til Sør-Odal

ved grensa til Akershus i sør. De tre største dalfø-

rene er Østerdalen, Rendalen og Trysil-Engerdal.

Her rå der de store skogene og i nord også fjellene

grunnen. Sam ti dig er det spredte jordbruksbyg-

der, gode beiter og setergrender innenfor de store

ut mark som råd ene.

Storredskaper fra neolitikum og bronsealder

som fl intøkser, fl intdolker, skafthulløkser, por-

fyrøkser og bronsegjenstander er i hovedsak til-

knyttet dagens gode jordbruksdistrikt i Hedmark.

Spesielt er det funnrike områder i Mjøsbygdene

og langs Glommadalføret i Solør og Odalen. Fra

senneolitikum er det en økning i funnfrekvensen i

disse områdene, i forhold til mer spredte funn fra

tidlig- og mellomneolitikum. Flere fl intdolker og

også noen skafthulløkser er intensjonelt nedlagt

i myr og/eller dypt i jorden og kan knyttes til en

sørskandinavisk offer- og gravskikk. Det samme

gjelder enkelte av bronsegjenstandene fra myr-

lendte områder eller i steinur.

Figur 1. Kart over Norden med Hedmark fylke.

Amundsen 05-08-06, 11.2984


Det er kjent noen og tyve bronsegjenstander i

hele Hedmark. De følger i stor grad utbredelsen

av stein- og fl intgjenstandene med en konsentra-

sjon til Mjøsbygdene, men det er også enkelte

funn i Solør, Odalen, Nord-Østerdalen og Trysil

(Jo han sen 1981: 128, 193f.). Bronsene er fra alle

perioder, men med en økning fra yngre bronse-

alder. De er av nord is ke former, med ett unntak;

en Mälardalscelt fra Ljørdalen helt øst i Trysil.

Mälardalsceltene har en utbredelse videre østover

i Sverige og inn i Russ land (Hjärthner-Holdar

1998, se Bolin denne volym).

Faste kulturminner som gravrøyser av bron-

sealderkarakter fi nnes i hovedsak langs Mjøsa i

Stange og Ringsaker. Røysfeltene ved Mjøsas

bredd og de funnrike områdene med skafthul-

løkser, fl intdolker og bronser i jordbruksområ-

dene kan fl e re steder oppvise geografi sk nærhet

til hverandre.

Det er funnet fl ere skålgropsteiner på Nes

i Ring sa ker, tre steder i Stange og på nærlig-

gende setervoller i Tylldalen i Tynset. I 2003

ble tre enkeltliggende skål gro pstei ner registrert

på Øverdalssætra i Stor-Elvdal (pers. med. Tina

Amundsen). Skål grop ene, både på Hedemarken

og i Østerdalen, relaterer seg til henholdsvis da-

gens jordbruks- og beite/sete rom rå der. Det er kun

kjent en helleristning med fi gurer i hele Hed-

mark. Det er en veideristning med elger på Stein

ved Mjøsa i Ringsaker. I forhold til kategorier

som ikke passer inn i en antatt sammenheng eller

funnbilde, peker denne ristningen seg ut. En kan

stille spørsmål ved hvorfor en ristning med fangst-

motiver befi nner seg på He de mar ken, i et område

som må ha vært et sentralt jordbruksdistrikt i

hvert fall fra senneolitikum og bronsealder?

Selv om gjenstander av sørskandinaviske typer

er konsentrert til dagens jordbruksbygder i Hed-

mark, er det samtidig spredte funn av fl intøkser,

skafthulløkser, fl intdolker og bronser i Østerda-

len, i Rendalen, i Try sil og sør i Finnskogene. Det

kan påvises regionale forskjeller i disse funnenes

landskapskontekst når en sammenligner med

jord bruk som råd ene. Et fl er tall av de sørskan-

dinaviske storredskapene i dette vide skogs- og

fjellandskapet er lokalisert til vannveiene, spesielt

til store innsjøer og elver. Dette tilsvarer i stor

grad de mange mesolittiske lokalitetene. Det er

færre entydige eksempler på rituelle kontekster

som i jord bruks bygd ene, selv om enkelte slike

funn kan utskilles.

Det er videre tendenser til at gjenstander av

sørskandinavisk type er funnet innenfor spesielle

og avgrensete steder og gjerne i sammenheng med

gjenstander av fangstkarakter. Dette representerer

muligens møtesteder, noe jeg vil komme tilbake

til. Samtidig kan i hvert fall enkelte av gjenstan-

dene knyt tes til de små, men fruktbare jord bruk s-

om råd ene i dalførene. Jordbruksvirksomhet i det

vi i dag bet rak ter som mar gin ale områdene kan

ikke utelukkes, noe pol len ana ly ser også kan vise

til (Høeg 1996).

Det som først og fremst kjennetegner skogs-

og fjellområdene i Hedmark er gjenstandene av

fangstkarakter. Skifergjenstander, skaftfurekøl-

ler og fl ateretusjerte kvartsitt- og kvartsspisser er

konsentrert til de nordlige og nordøstlige delene

av fylket, til Nord-Østerdalen og Trysil-Enger-

dal. Sam ti dig er det verdt å merke seg at det er

spredte funn av disse gjenstandstypene innenfor

jord bruks bygd ene på He de mar ken, i Odalen

og i Solør. Dette mønsteret samsvarer med de

spredte funnene av sørskandinavisk materiale i

skogsområdene. Hva dette kan representere med

tanke på kulturmøter og etniske relasjoner, vil jeg

komme tilbake til.

Amundsen 05-08-06, 11.2985


Ved arkeologiske undersøkelser fra og med

den store vassdragsepoken i 1950- og 60-åra og

fram til i dag har det fremkommet mengder av

boplass- og ak ti vi tets spor fra steinbrukende tid

langs de mange vannveiene i Hedmark (se Boaz

1997: 13ff.). Boplassmateriale som kan dateres

innenfor neolitikum og bronsealder er et viktig

supplement til enkeltfunnene av storredskaper.

På grunnlag av fore ligg en de kunnskapsstatus

sy nes det derimot å være en overvekt av meso-

littisk boplassmateriale innenfor fylket. Et godt

eksempel er Renaelva i Åmot i Østerdalen, hvor

re gis tre ring er de siste årene har gitt funn av godt

over 100 åpne lo ka li te ter, med et overveiende

mesolittisk preg (Boaz 1997; Risbøl et al 2002a;

Risbøl et al 2002b). Samtidig er det materiale fra

enkelte lokaliteter her som viser at områdene var

besøkt gjennom neolitikum og bronsealder. Et

viktig unntak fra denne mesolitiske dominansen

er videre Femunden i Engerdal, hvor fl ateretusjert

kvartsittmateriale dominerer funnbildet (Bolstad

1980).

I tillegg til de mange åpne lo ka li tet ene, er det

undersøkt noen sjeldne groptufter på Svevollen

i El ve rum og på Rødsmoen i Åmot. I tuftene på

Svevollen er det kun påvist senmesolittisk ma-

teriale, mens enkelte av tuftene på Rødsmoen

også inneholdt bosetningslag fra tidligneoliti-

kum (Boaz 1997; Fuglestvedt 1995; Mikkelsen

1989b). Av spesielle kul tur min ner fra steinalder

i Hedmark må jas pis brud det i Flendalen i Trysil

nevnes. Bruddet er datert til senmesolitikum.

Jaspis som avslagsmateriale er spesielt utbredt i

Trysil, Åmot, Rendalen og Engerdal, med enkelte

funn utenom denne regionen (Sjurseike 1994).

Ulike kultur- og folkegrupper? Spørsmålet om

det var ulike kul tur- og fol ke grup per i Hedmark i

neolitikum og bronsealder er drøftet tidligere. Et

ka rak te ris tisk trekk ved det ar ke o lo gi ske materia-

let fra disse pe ri od ene er som nevnt en ulik forde-

ling mellom re gi o ner og land skap. Dette særegne

spredningsmønsteret ble tidlig poengtert i norsk

ar ke o lo gi (Bjørn 1934; Brøgger 1942) og drøftes

spesielt inngående av Anders Hagen (1946) i hans

av hand ling om Hedmarks steinalder.

Hagen mente at en gjennomgående kul-

tur- og næringsgrense fulgte det klimatiske og

økologiske skillet mellom kambrosilur- og sand/

løssområdene i sørvest og sør på den ene siden og

taigaen, det store barskogbeltet i nord og nordøst,

som begynner i Løten på den andre. På grunnlag

av funnfordelingen postulerte han at det var to

samtidige kulturer, en jordbruks- og en fangst-

kultur tilpasset disse ulike land skap ene gjennom

neolitikum og bronsealder. Det var tre sentrale

jord bruks byg der; Solør, Odalen og Hedemarken

i søndre og sørvestre deler av fylket. I skogs- og

fjellområdene i Østerdalen, i Rendalen og i Trysil

og Engerdal i nord og nordøst rådet fremdeles

fangstkulturene. Dette spredningsmønsteret re-

presenterte en avgjort kulturdualisme innenfor

Hedmarks grenser. Hagen fant ikke nevneverdige

spor etter påvirkninger og gjensidig kul turu t-

vi kling mellom regionene. Noen unntak fantes,

men de var ikke mange, og stort sett var grensen

tydelig mark ert. Skillet mellom jordbruks- og

fangstkulturen gikk omtrent ved Åmot (Hagen

1946: 66, 84f.).

Disse tidlige studi ene inngår i sin tids kul tur -

his to ris ke forsk nings tradis jon. Ervervsmessige og

kulturelle forskjeller, eller en dualisme mellom

en jordbruks- og en fangstkultur ble ansett som

en vik tig problematikk i den norske steinalderar-

keologien på denne tiden (for eksempel Gjessing

1945; Hin sch 1955). Velkjent er Anton Wil helm

Amundsen 05-08-06, 11.2986


Brøggers sin tese i Det norske folk i oldtiden fra

1925 om at fangst og jord bruk ikke representerte

noen motsetning, men deri mot var næringer som

ble utnyttet der de naturgitte forholdene tillot det

og så le des en del av det samme folks liv og levned

(Brøgger 1925).

Det er ikke vans ke lig å være enig med ar ke o-

lo ger i den kul tur his to ris ke forskningstradisjonen

i at materiale fra neolitikum og bronsealder er

uensartet fordelt i Hedmark. Fors kjell ene mel-

lom dagens jordbruks- og utmarksområder er

fortsatt verdt å studere. To spredningskart over

ma te ri a lets fordeling i fylket i Hagens avhandling

(Hagen 1946: 87, 88) viser fremdeles hovedtrek-

kene og de viktigste ten dens ene, til tross for fl ere

funn siden den tid (fi g. 2 og 3).

Mens materiale fra visse strøk av Hedmark kan

knyttes opp mot en sørskandinavisk kulturform,

Figur 2. Distribusjonen av enkle skafthulløkser og

fl intdolker i Hedmark (etter Hagen 1946: 87).

Amundsen 05-08-06, 11.2987


fal ler store deler av fylket utenom dette mønste-

ret. Funn og funnforhold i de store skogene og

fjellene skiller seg vesentlig ut fra det som kan

defi neres innenfor det sørskandinaviske, samtidig

som også likhetstrekk kan spores. Hva skjer i dette

innlandsområdet? Utgjorde landskapet innenfor

det som i dag er Hedmark et grenseområde eller

kanskje var det også fl ere grenseområder mellom

ulike kul tur for mer? Oppsto det møter mellom

en sørskandinavisk/vestlig jord bruks kul tur og

nordøstlige fangstkulturer i disse landskapene

gjennom neolitikum og bronsealder?

Kulturelle eller ervervsmessige forhold – et klas-

sisk spørsmål. Hedmarks steinalder og bronseal-

der kan fortone seg som et broket funnbilde med

Figur 3. Distribusjonen av skaftfurekøller,

fl ateretusjerte pilespisser av kvartsitt og spyd og

pilespisser av skifer (etter Hagen 1946: 88).

Amundsen 05-08-06, 11.2988


ulikt materiale i forskjellige regioner, endringer

over tid og blandingsforhold. Hva betyr så dette?

Ser vi her omrisset av to klare kulturtradisjoner og

kanskje også ”kulturfronter”; en sørskandinavisk

jord bruks kul tur i Mjøsbygdene, i Solør og Oda-

len og en nordøstlig fangstkultur i Østerdalen,

Rendalen og Try sil-Engerdal? Samtidig er det

store områder med et blandet funnmønster med

materiale av både sørskandinavisk karakter og av

fangstkarakter, spesielt nede i dalførene og langs

store vann og elver i Østerdalen, i Rendalen og i

vestre del av Trysil. Var det nettopp i slike områ-

der det oppsto kulturmøter og etniske relasjoner

mellom kul tur tradis jon ene? Den ne modellen er

en forenkling av et mer komplekst forhold. Sam-

tidig er det viktig å prøve å se et større kompleks

i ”fugleperspektiv”.

Det har vært en lang debatt om den såkalte

kul tur du a lis men mellom fangst- og jord bruks -

kul tu rer i nord isk arkeologi (for eksempel Bakka

1973; Karlberg 1997). Mot denne modellen

står en mer funksjonalistisk ervervsmodell. De

na tur git te forutsetningene i form av økologi og

berggrunnsforhold var så forskjellige at folk valgte

næringsveier som var tilpasset de ulike land ska-

p ene. Jordbruket og fangsten var to sider av et og

samme folks liv (Brøgger 1925). For Hedmark vil

det si en fangstvirksomhet i Østerdalen som før

og en ”ny” jordbrukstilpasning på den fruktbare

He de mar ken, i Solør og i Odalen. Hagen vektleg-

ger dette ervervsperspektivet, men konkluderer

samtidig med at det fantes to kulturgrupper i

Hedmark i neolitikum og bronsealder (Hagen

1946: 84f.). Jeg tolker Hagen i den retning at

han kombinerer de to modellene, ervervs- kontra

kulturdualismen, i sin analyse.

Et nyere arbeid som tar opp ideen om kul-

tur du a lis men til kritisk drøfting er Lars Gro-

seth sitt stu die av Telemark i senneolitikum og

bronsealder (Groseth 2001). Kulturdualismen

diskuteres med bakgrunn i en kontekstuell ana-

lyse av arkeologisk materiale i form av boplasser,

helleristninger, gravrøyser og enkeltfunn i ulike

regioner og land skap i Te le mark. Som en alter-

nativ modell til kul tur du a lis men, viser Groseth

blant annet til likheter i rituelle utrykk, økonomi

og til en felles kosmologi mellom sentrum- og

periferiområder (Groseth 2001: 80). Forskjeller

i det arkeologiske materialet tolkes som lokale

uttrykk i ulike regioner. Det var et mobilt boset-

nings- og ervervsmønster. Menneskene beveget

seg innenfor og tilla forskjellige landskap ulike

betydninger. Det var overordnete sammenhenger

og likheter, ikke motsetninger og ulikheter i kul-

tur- og samfunnsform (Groseth 2001: 88ff.).

Groseth sitt perspektiv og modeller kan ha

overføringsverdi for deler av Hedmark. Samti-

dig er det vesentlig å operere med fl ere nivåer i

tolkninger og analyser i regionale studier av et ar-

keologisk materiale. Ved å velge et topografi sk og

land skaps mes sig uensartet stort område, dagens

Hedmark fylke, mener jeg å se et mønster i det

arkeologiske materialet som må ha hatt sammen-

heng med forskjellige kulturelle forhold. Det lar

seg gjøre å skille ut to svært forskjellige regioner,

en sørskandinavisk jord bruks kul tur i sørvest og

en nordøstlig fangstkultur ved gren sen mot Sve-

rige helt i øst. Funn i mellomliggende are a ler kan

tolkes som materiale som er utvekslet mellom

disse regionene, som et ledd i en samhandling

og kom muni kas jon mellom to kulturtradisjoner.

Dette utgjør et overordnet mønster som likevel

ikke trenger å utelukke lokale forhold og et mo-

bilt bosetnings- og ervervsmønster. Den samme

kulturgruppen kan ha utnyttet ulike regioner

til ulike formål, som ledd i et blandingserverv.

Amundsen 05-08-06, 11.2989


Utmarka nær de sentrale jord bruk som råd ene ble

sannsynligvis benyttet av en jord bruk en de befolk-

ning til fangst, fi ske og kanskje til husdyrbeite.

Likeså kan en fangstbefolkning ha tatt opp noe

husdyrhold og jordbruk innenfor sin kul tur form.

Pollenanalysene i Østerdalen med spor etter disse

næringene kan være et indisium på dette (Høeg

1996). Na tur for hold ene var helt klart viktige,

både for etablering av det første jordbruket og

tamdyrholdet og for opprettholdelsen av fangst og

fi s ke. Men selv om økologien var forskjelligartet i

ulike regioner, er ikke et ervervsperspektiv alene

en tilstrekkelig forklaring.

Hagens kulturdualisme kan betraktes som et

fag his to risk utgangspunkt for å se på til dels det

sam me materialet innenfor et nytt teoretisk og

metodisk ramme verk. Et premiss hos Hagen er

at det var lite kontakt mellom ulike kulturer og

regioner. Hans modeller kan forstås innenfor den

kulturhistoriske arkeologien eller kulturkretslæ-

ren. Nyere studier viser at etnisitet oppstår og

endres i kontakt mellom mennesker, ikke i iso-

lasjon. Det er ikke så enkelt at en kan operere

med en distinkt jordbrukskultur og en distinkt

fangstkultur i atskilte områder.

Ulike materielle uttrykk og fordelingen i

land ska pet ty der på at fl ere prosesser kan ha

vært virksomme sam ti dig. Det var sannsynligvis

fl ere grupper, mer differensierte ervervsformer

og ikke minst kontinuerlige endringer over tid.

Utfordringen er å utarbeide en mer dy na misk

modell, samtidig som en ikke taper de store kul-

turtradisjonene av syne.

Møtespunkter i land ska pet. Et vik tig mo ment i

forholdet mellom en sørskandinavisk kul tur form

og nordøstlige fangstkulturer er møtepunktene

mellom dem. Disse møtene må ha vært ladet

med symbolsk innhold og de kan samtidig ha

vært rent fysiske, i form av utvalgte møteplasser

i land ska pet.

Der Hagen så grenser og skillelinjer mellom

kul tur form ene, er jeg isteden opptatt av å søke

etter møtene. Det er som nevnt fl ere eksempler

på funn som ikke stemmer med hovedmønsteret

i en re gi on. For eksempel er det i jordbruksbygda

Stange noen få skaftfurekøller og et skiferspyd.

Et mot stå en de eksempel fra skogsbygda Åmot

er en båtøks, noen få fl intdolker, to enkelt skaft-

hulløks og en fl intsigd. Det er ikke mange funn,

og sannsynligvis er det dette Hagen så på som

manglende kontakter. Jeg vil snu litt på dette.

Nettopp fordi det er få funn som ikke passer inn

i hovedmønsteret, tyder det på at det både var

distinkte kulturformer og at det var kontakter

mellom dem.

Et spørsmål er om det lar seg gjøre å skille ut

fysiske møteplasser i landskapet? Ved nordenden

av Osensjøen i Åmot er det store boplass- og ak-

ti vi tet som rå der med en særegen funnvariasjon fra

neolitikum og bronsealder; en tynnakket fl intøks,

noen fl intdolker, en fl intsigd, fl ere skiferpiler/

spyd, fl ateretusjerte kvarts itts pis ser og skaftfure-

køller. Hvorfor et det funnet så mye forskjellig

materiale nettopp her? En feilkilde kan være at

den omfattende vassdragsreguleringen her, som

fant sted i 1930-åra, har hatt en kvantitativ inn-

virkning på funnbildet ved at svært mye materiale

er erodert fram i strand son ene. Likevel fi nnes det

fl ere vassdragsregulerte vann i Hedmark uten at

en slik funnrikdom er kom met for dagen.

Et annet eksempel er Åkrestrømmen ved nor d-

en den av Storsjøen og sørenden av Lomnessjøen

i Renda len. Også her fi nnes det stor red ska per

som en båtøks, fl intdolker og en skaftfurekølle

innenfor et større bop lass- og ak ti vi tets om rå de

Amundsen 05-08-06, 11.2990


gjennom steinalderen og bronsealderen (Amund-

sen 2004).

Hva kan de sørskandinaviske gjenstandene i

disse områdene bety? Osensjøen og Storsjøen er

de to største og sentralt beliggende vannene mel-

lom Mjøsa og Femunden. Dette landskapsmes-

sige forholdet, sam men med en konsentrasjon av

og et forskjelligartet materiale i nordendene av

begge vann ene, sannsynliggjør deres betydning

som re gi on ale og kulturelle møtesteder gjennom

neolitikum og bronsealder.

Flere av de sørskandinaviske gjenstandene i

Østerdalen og i Trysil er funnet ved elvemøtene

mellom de sentrale elvene Glomma og Trysilelva

og mindre kryssende elveløp. I Trysil gjelder

dette også deler av skifermaterialet. Elvemøter

var, i lik het med de store innsjøene, viktige re-

feransepunkt i det vide skogs- og fjellandskapet.

Kulturelle møter kan ha funnet sted der elvene

møtes.

Et annet fenomen er at materiale fra neoliti-

kum og bronsealder noen steder er funnet innen-

for områder som kan defi neres som kulturmil-

jøer. Eksempler er langs den gamle Militærvegen

mellom Løten og El ve rum og Persmyra innenfor

Rødsmoen i Åmot. Innenfor relativt avgrensete

områder eller land skaps rom er det her fl ere ulike

kul tur min ne ty per og også enkeltfunn som spen-

ner over lange tidsperioder fra mesolitikum,

gjennom neolitikum og bronsealder og inn i

jernalder/middelalder. Selv om det er et åpent

spørsmål om geografi sk nærhet har sammenheng

med kulturelle forhold gjennom så lange perio-

der, ser det likevel ut til at de ”samme stedene”

har hatt betydning gjennom tid.

To hovdekompleks i neolitikum og bronsealder i

Hedmark. Hvilke kulturformer som er represen-

tert i Hed mark både lokalt, regionalt og over tid er

et stort problemkompleks. Det har sannsynligvis

vært kontinuerlige spenningsforhold og endrin-

ger i sam hand ling en mellom kulturtradisjonene

gjennom neolitikum og bronsealder. Endringer i

en region kan virke inn på kulturforhold i andre

regioner som det er etablert kontakter til. Mate-

riell kultur er integrert i slike prosesser og dette

vises i distribusjonen av ma te ri a let (Prescott 1995;

Vandkilde 1996, 1998: 7ff.).

I forhold til at etnisitet oppstår og endres ved

kulturmøter, er en kronologisk analyse sentral

for å kunne forstå de regionale mønstrene i funn-

fordelingen. Materiell kultur har vært his to risk

identifi serende og har sannsynligvis inngått som

en aktiv komponent i møter og endringsforløp

mellom individer og grup per med tilknytning til

de ulike kulturtradisjonene.

Det må derfor tas høyde for forskjeller i tid

i tolk ning ene av et materiales kulturelle land-

skap stil knyt ning. I denne gjennomgangen er

derimot neolitikum og bronsealder i hovedsak

behandlet un der ett. En kronologisk inndeling vil

fordre et mer grundig arbeid enn jeg har foretatt

pr i dag.

På grunnlag av den regionale gjennomgan-

gen av materialet så langt, ser det likevel ut til å

utkrystallisere seg to kulturelle hovedkompleks

innenfor Hedmarks grenser gjennom neoli-

tikum og bronsealder. Det eldste komplekset

består av nordøstlige fangstkulturer med blant

annet skifer som et viktig redskapsmateriale i

tidlig/mellomneolitikum. Disse gruppene hadde

sann syn lig vis vandringsveier og kontakter både

nord- og østover. Enkeltfunn av tynn- og tykk-

nakkete økser og båtøkser i de samme skogs- og

fjellområdene viser sam ti dig til et kontaktnett

mot jordbrukende grup per len ger sør. Materiale

Amundsen 05-08-06, 11.2991


fra tidligneolittiske bosetningslag i groptuftene

på Rødsmoen inneholdt både skiferpiler/spyd

og deler av slipte fl intog bergartsøkser og viser

således mot et slikt interaksjonsmønster (Boaz

1997).

I løpet av senneolitikum og bronsealder får

en neolittisk kulturform mer og mer innpass i

Hed mark, spesielt i de gode jordbruksdistriktene

sør i fylket, men også til dels oppover elvedalene

i Østerdalen og i Try sil. Det skjer høyst sannsyn-

lig brytninger mellom en fangstideologi og den

nye jordbruksideologien på fl e re nivåer. Dette

medførte signalisering av etnisk tilhørighet og

muligens ”fron ter” mellom ulike grup per med

bakgrunn og tilhørighet i forskjellige kul tur tra-

dis jo ner. Jord bruks bygd ene ved Mjøsa viser til en

sørskandinavisk tilpasning og med det en aksept

av den nye ideologien. En klar motsats ses i østre

deler av Trysil og i Engerdal, hvor det uteluk-

kende fi nnes materiale av fangstkarakter. Kultur-

møtene og de etniske relasjonene kan tolkes i det

blandete ma te ri a let i mellomliggende områder, i

dalførene, skogene og snaufjellet i Østerdalen og

til dels i Rendalen og i vestre del av Trysil.

Dette er kun en enkel skisse. Den sørskandina-

viske kronologien er ikke uten videre anvendbar

for områder i Norge med et mer blandet mate-

riale, som til dels også er av en annen karakter

(Mikkelsen 1989a: 229ff.). Det er en utfordring

å etablere en kronologi hvor ikke bare fl intdol-

ker og skafthulløkser, men også skaftfurekøller,

skifer- og kvartsittmaterialet inngår. Materialet

kan videre ha vært i bruk og hatt ulikt menings-

innhold over tid, utover de arkeologisk defi nerte

periodene. Det må nødvendigvis opereres med

tendenser og tolkninger vil måtte bygge på hel-

he ten i materialet.

Representativitet. Hvor representativt er det fore-

ligg en de ma te ri a let fra neolitikum og bronseal-

der i Hed mark? I till egg til vanlige kildekritiske

momenter, er det et pro blem at det pr i dag er

gjort lite sys te mati ske ar ke o lo gi ske undersøkel-

ser av disse periodene i fylket. Spesielt er det en

mangel at bop lass ene i liten grad er funnet og

erkjent, sammenlignet med de mange mesolit-

tiske lo ka li tet ene. Hvilken karakter bosetningen

og andre ak ti vi te ter har hatt i disse periodene er

et grunnleggende spørsmål som fordrer nærmere

undersøkelser. Noen få boplassundersøkelser med

materiale fra neolitikum/bronsealder foreligger li-

kevel fra ulike regioner. Flere av disse lokalitetene

ser ut til å ha en landskapsmessig sammenheng

med enkeltfunn av storredskaper.

Jeg har basert store deler av denne presenta-

sjonen på slike enkeltfunn, de såkalte løsfunnene.

Det er ikke tilfeldig hvor disse gjenstandene er

funnet – det er gitte kontekster og landskapssam-

menhenger. En ana ly se av slike funn kan derfor

vise til viktige ten den ser i det kul tur his to ris ke for-

løpet. Samtidig vil kjent boplassmateriale og faste

kulturminner som gravrøyser av bronsealderka-

rakter, helleristninger/skålgroper, pol len ana ly ser

og resultater fra store ar ke o lo gi ske prosjekter i

fylket, som prosjektene på Rødsmoen og i Gråfjell

i Åmot, inngå i den videre analysen.

Avslutning. Arkeologien har en lang fagtradisjon.

I sitt stu die av traktbegerkulturen i Øst-Norge

anså Erik Hin sch forholdet mellom en ”jord-

bruks kul tur” og en ”veidekultur” som steinal-

derproblem nr 1 i norsk ar ke o lo gi (Hinsch 1955:

10). Allerede i 1950-åra er dette en gammel og

mye omtalt problematikk i den kul tur his to ris ke

arkeologien. Temaet er hyppig de batt ert si den

den tid og er fortsatt aktuelt i dag. I denne artikke-

Amundsen 05-08-06, 11.2992


len er forholdet mellom jordbruket og fangsten et

hovedtema og søkt belyst gjennom nye teorier og

modeller hentet fra nyere forskning på etnisitet.

Møtet mellom det vestlige og det østlige, mellom

jordbruk og fangst utgjorde et spenningsfelt gjen-

nom neolitikum og bronsealder i det nordiske

innlandet. Hedmark er et eksempel på et grense-

område, eller kanskje var det fl ere grenseområder,

hvor møter mellom en ny neolittisk kulturform

og fangstkulturene fant sted.

Note

Denne artikkelen er samtidig under pub li se ring

i en publikasjon fra Steinalderkonferansen 2003,

avholdt i Molde 24.03. – 28.03.2003. En mer om-

fattende artikkel om det samme temaet er under

publisering i Kulturhistorisk museum, Universitetet

i Oslos Va ria-serie, som vil omhandle kul tur min ner

og kulturhistorie i Gråfjell, Åmot kommune, Hed-

mark.

Litteratur

Amundsen, H. R. 1999. Fra streiftokt til vinterbo-

lig – Hedmarks steinalder gjennom tidene. Et

hus med mange rom. Vennebok til Bjørn Myhre

på 60-års da gen (Fuglestvedt, I., Gansum, T. &

Opedal, A. red): 31-42. AmS-Rapport 11A.

Sta vang er.

Amundsen, H. R. 2000. Teori og data i et fors-

k nings his to risk perspektiv. Jysk enkeltgravskultur

fra 1880-åra til 1990-åra. Varia 51. Oslo.

Amundsen, H. R. 2004. Steinalderregistrering

innenfor fem delområder i Hedmark fylke 2003.

I Rudstjernet, Elverum kommune, II Vinger-

sjøen, Kongsvinger kommune, III Storsjøen,

Rendalen kommune, IV Ljøra, Ljørdalen, Trysil

kommune, V Isteren, Engerdal kommune. Upu-

blisert rapport, IAKK, Universitetet i Oslo.

Bakka, E. 1973. Omkring problemet om kultur-

dualisme i Sør-Noreg. Bonde – veidemann Bo fast

– ikke bo fast i nordisk forhistorie (Si mon sen, P. – ikke bo fast i nordisk forhistorie (Si mon sen, P. – ikke bo fast i nordisk forhistorie

& Stamsø , G. M. red): 109-127. Tromsø Mu-

se ums Skrif ter XIV. Tromsø.

Bakka, E. 1976. Arktisk og nordisk i bronsealderen i

Nordskandinavia. Miscellania 25. Trondheim.

Barth, F. 1969. Introduction. Ethnic Groups and

Boundaries (Barth, F. red): 9-38. Uni ver si tets -

for la get. Oslo.

Bergstøl, J. 1997. Fangstfolk og bønder i Østerdalen.

Varia 42. Oslo.

Bjørn, A. 1934. Hedmarks Stenalder. Uni ver si te tets

Old sak sam lings Årbok 1931/1932: 1-30.

Bladh, G. 1995. Finnskogens landskap och män nis kor

under fyra sekler – en studie av natur och sam häl le

i förändring. Kulturgeografi ska In sti tu tio nen

Han dels hög sko lan vid Göteborgs Universitet.

Gö te borg.

Boaz, J. 1997. Steinalderundersøkelsene på Rødsmoen.

Varia 41. Oslo.

Bolstad, G. 1980. Femunden. Utnyttelsen av na-

turgrunnlaget i steinalder og eldre jernalder.

Upublisert magistergradsavhandling. Uni ver -

si te tet i Oslo.

Brøgger, A. W. 1925. Det norske folk i oldtiden. In-

stitutt for sml. kulturforskning. Serie A. Oslo.

Brøgger, A. W. 1942. Glåmdalen i oldtiden. Nor-

ske bygder bd V. Glåmdal, s. 16-26. John Griegs ske bygder bd V. Glåmdal, s. 16-26. John Griegs ske bygder bd V. Glåmdal

For lag. Ber gen.

Fretheim, S. 2003. Ethnic Dualism in the Stone

Age of Østerdalen? Possibilities in Interpreting

Ma te ri al from Gråfjell, Hedmark. Scan di na vi an

archaeological practice – in theory (Bergstøl, J. ed): archaeological practice – in theory (Bergstøl, J. ed): archaeological practice – in theory

154-164. Oslo Archaeological Series 1. Oslo.

Fuglestvedt, I. 1995. Svevollen – spor av senme-

Amundsen 05-08-06, 11.2993


solittisk bosetning i lavlandets indre skogssone.

Steinalderkonferansen i Bergen 1993. Ar ke o l-

o gi ske Skrifter 8: 95-110.o gi ske Skrifter 8: 95-110.o gi ske Skrifter

Gjessing, G. 1945. Norges Steinalder. Norsk ar ke o-

lo gisk selskap. Oslo.

Gotaas, T. 1999. Tatere i norsk folketradisjon. Lo-

kal his to risk Forlag. Oslo.

Groseth, L. 2001. Å fi nne sted. Økonomiske og rituelle

landskap i Telemark i sen-neolitikum og bronseal-

der. Varia 53. Oslo.

Hagen, A. 1946. Frå innlandets steinalder: Hed-

mark fylke. Viking X: 1-93.

Hinsch, E. 1955. Traktbegerkultur – Megalitkultur.

En studie i Øst-Norges eldste, neolitiske gruppe.

Uni ver si te tets Oldsaksamlings Årbok 1951/1953: Uni ver si te tets Oldsaksamlings Årbok 1951/1953: Uni ver si te tets Oldsaksamlings Årbok

10-177.

Hjärthner-Holdar, E. 1998. Samspel mellan

olika re gi o ner i Sverige och Ryssland under

yngre brons ål der sett utifrån järnteknologins

införande. Bronsealder i Norden – Regioner og


33. Stavanger.

Hodder, I. 1982. Symbols in Action. Cam brid ge


Hougen, B. 1947. Fra seter til gård. Studier i norsk

bosetningshistorie. Norsk Arkeologisk Selskap.

Oslo.

Høeg, H. I. 1996. Pollenanalytiske undersøkelser i

«Østerdalsområdet» med hovedvekt på Rødsmoen,

Åmot i Hedmark. Varia 39. Oslo.

Indrelid, S. 1994. Fangstfolk og bønder i fjellet. Bi-

drag til Hardangerviddas førhistorie 8500-2500

før nåtid. Universitetets Oldsaksamlings Skifter.

Ny rekke Nr 17. Oslo.

Johansen, Ø. 1981. Metallfunnene i østnorsk bron-

sealder. Universitetets Oldsaksamlings Skifter.

Ny rekke Nr 4. Oslo.

Johansen, Ø. 1983. Bronsealderproblemer – en

teori om mellomhandlervirksomhet. Foredrag

ved det 1.nordiske bronsealder-symposium på Ise-

gran 3.-6.ok to ber 1977 (Marstrander, S. red): gran 3.-6.ok to ber 1977 (Marstrander, S. red): gran 3.-6.ok to ber 1977

24-47. Varia 9. Oslo.

Jones, S. 1997. The archaeology of ethnicity: con-

structing identities in the past and present. Rout-

ledge. Lon don.

Karlberg, I. 1997. Kulturdualisme – et foreldet

be grep i arkeologisk forskning? Universitetets

Old sak sam lings Årbok 1995/1996: 53-64.

Mikkelsen, E. 1989a. Fra jeger til bonde. Uni-

ver si te tets Oldsaksamlings Skrif ter. Ny rekke

Nr.11. Oslo.

Mikkelsen, E. 1989b. En 6000 år gammel stein-

alderhytte i Heradsbygd. Vinterkvarter for elg

og beverfangst. Alfarheim. Årbok for Elverum 4:

39-54.

Narmo, L. E. 1997. Jernvinne, smie og kull pro -

duks jon i Østerdalen. Varia 43. Oslo.

Narmo, L. E. 2000. Oldtid ved Åmøtet. Åmot His-

torie lag. Rena.

Odner, K. 1983. Finner og terfi nner. Etniske pro ses ser

i det nordlige Fenno-Skandinavia. Oslo Occasio-

nal Papers in Social Anthropology 9. Oslo.

Odner, K. 2000. Tradition and Transmission.

Ban tu, Indo-European and Circumpolar Great

Traditions. Bergen Studies in Social Anthropo-

logy 54. Bergen.

Olsen, B. 1984. Stabilitet og endring. Produksjon

og samfunn i Varanger 800 f.Kr.-1700 e.Kr. Ma-

gis ter grad i arkeologi, Universitetet i Tromsø.

Olsen, B. 1985. Arkeologi og etnisitet. Et teoretisk

og empirisk bidrag. Ar ke o lo gi og etnisitet (Næss, Ar ke o lo gi og etnisitet (Næss, Ar ke o lo gi og etnisitet

J-R. red): 25-31. AmS-Va ria 15. Stavanger.

Prescott, C. 1994. Paradigm Gained – Paradigm

Lost? 150 Years of Norwegian Bronze Age

research. Norwegian Archaeological Review 27

(2): 87-109.

Amundsen 05-08-06, 11.2994


Prescott, C. 1995. From Stone Age to Iron Age: a

study from Sogn, western Norway. BAR In ter na -

tio nal Series. Oxford.

Risbøl, O., Risan, T., Kræmer, M. Bugge, Paulsen,

I., Sønsterud, K. E., Swensen, G. & Solem, T.

2002a. Kul tur min ner og kulturmiljø i Gråfjell,

Regionfelt Østlandet, Åmot kommune i Hedmark.

Ar ke o lo gi ske registreringer 2001, fase 3. NIKU-

publikasjoner 116. Oslo.

Risbøl, O., Risan, T., Bjørnstad, R., Fretheim, S.

& Eketuft Rygh, B. H. 2002b. Kulturminner og

kulturmiljø i Gråfjell, Regionfelt Østlandet, Åmot

kommune i Hedmark. Arkeologiske re gis tre ring er

2002, fase 4. NIKU-publikasjoner 125. Oslo.

Sjurseike, R. 1994. Jaspisbruddet i Flendalen. En

kilde til forståelse av sosiale relasjoner i eldre

steinalder. Upublisert magistergradsavhandling.

Uni ver si te tet i Oslo.

Tvengsberg, P.M. 1985. Skogfi nnene på Finnsko-

gen og svedjebruket. Næring som etnisk kjen-

netegn. Ar ke o lo gi og etnisitet (Næss, J-R. red): Ar ke o lo gi og etnisitet (Næss, J-R. red): Ar ke o lo gi og etnisitet


Vandkilde, H. 1996. From Stone to Bronze: The

Metalwork of the Late Neolithic and Earliest

Bronze Age in Denmark. Jutland Archaeological

Society. Århus.

Vandkilde, H. 1998. Den senneolitiske offernedlæg-

gelse i den jyske Gallemose: tid-rum di men si o ner

og fremmede forbindelser. Bronsealder i Norden

– Regioner og interaksjon (Løken, T. red): 7-22.

AmS-Varia 33. Stavanger

Zachrisson, I. 1997. Möten i gränsland. Samer och

ger ma ner i Mellanskandinavien. Statens Histo-

riska Museum, Monographs 4. Stock holm.

Østmo, E. 1988. Etableringen av jordbrukskultur

i Østfold i steinalderen. Universitetets Old sak -

sam lings Skrifter. Ny rekke Nr 10. Oslo.

Amundsen 05-08-06, 11.2995

Amundsen 05-08-06, 11.2996

6 | Flinta under yngre bronsåldern – några tankar om nu och då

Anders Högberg & Deborah Olausson Malmö Kulturmiljö & Lunds universitet

Inledning. Flinta förknippas traditionellt med

stenåldersperioder. Dock har det sedan länge

varit känt att flintartefakter också använts i

senare tidsperioder. Men synen på fl intan som

ett väsentligt inslag i fyndmaterialet från yngre

bronsåldern har inte fått något större genomslag.

Detta trots publicerade studier där fl intan be-

arbetats och analyserats som en väsentlig del av

fyndmaterialet (se bl.a. Stjernquist 1969; Draiby

1984; Björhem & Säfvestad 1993).

Under senare delen av 1990-talet och början

av 2000-talet har ett antal pilotstudier publicerats

i vilka fl intmaterialet från bronsåldern och senare

tidsperioder behandlats (Högberg 1999, 2001a/

b; Knarrström 2000, 2001). Dessa studier har

lyft fram metoder att studera fl intan och påvisat

potentialen i studier av fl intmaterial från metall-

tider. Resultaten från dessa studier har använts

av andra och då applicerats på material från olika

uppdragsarkeologiska projekt (Hadevik & Gidlöf

2003; Berggren & Celin 2004; Winkler 2004).

Ambitionen med denna text är att med bas i

de senaste årens forskning påtala fl intan som ett

väsentligt verktygsmaterial under yngre brons-

åldern, presentera en case study som belyser

fl intans användning och dess betydelse under

tidsperioden, beröra förutsättningarna för stu-

diet av fl inta från metalltid samt kort diskutera

det nuvarande kunskapsläget i förhållande till

framtida studier.

Sten, brons och järn – råmaterial som blev

kronologiska begrepp. År 1836 publicerade

Christian Jürgensen Thomsen idén som vi kal-

lar treperiodsystemet i boken Ledetraad til nordisk

Oldkyndighed. Systemet kom att utgöra ryggraden

för hur vi uppfattar forntiden (Thomsen 1836).

Oscar Montelius, påverkad av evolutionsläran,

såg en närmast biologisk lagbundenhet i den ut-

veckling från enkel till komplex som underbygger

den typologiska läran (Montelius 1899, 1903).

Därmed upplevs det som ”naturligt” att utveck-

lingen börjar med det som vi själva upplever som

enklast, dvs. stenteknologi, och går mot det som

vi ser som mer komplicerat, dvs. metallteknologi.

Inom dagens arkeologiundervisning är vi fortfa-

rande fast i treperiodsystemets grepp. Även om vi

kämpar emot, har vi ändå en känsla av att denna

ordning är just den ”naturliga”.

Det är hög tid att frigöra sig från detta. Det

fi nns åtminstone tre argument emot att låta rå-

material stå som kronologisk markör.

För det första kan man konstatera att fornti-

den kan indelas på en mängd olika sätt beroende

på vilka företeelser man väljer att ta fasta på. Av

fi gur 1 framgår att det råder kontinuitet snarare

än brott vid de tidsskeden där vi traditionellt

drar en gräns, dvs. mellan sten- och bronsåldern

Högberg & Olausson 05-08-06, 11.2997

ANDERS HÖGBERG & DEBORAH OLAUSSON | 98

respektive mellan brons- och järnåldern.

För det andra bör vi göra oss av med fördo-

men att metall är överlägsen sten i alla avseenden.

Faktum är att eggen på ett avslag av obsidian är

tunn som en molekyl (Crabtree 1967). Till vissa

ändamål, som exempelvis tillskärning av skinn

eller vid vissa kirurgiska ingrepp, är en fl integg

många gånger bättre lämpad än en egg tillverkad

av brons eller stål. Vi kan alltså inte utan vidare

utgå ifrån att den forntida människan föredrog

metallredskap och såg stenredskap endast som

en nödlösning.

För det tredje bör vi betänka att vi på sätt och

vis ”lever kvar i stenåldern”. Vi fi nner mycket

bearbetad sten runtomkring oss också idag – i

husfasader, som konst och inte minst i otaliga

gatstenar på gator och torg i många av våra städer.

Den teknologi med vilken dessa gatstenar tillver-

kades är såvitt vi vet inte längre levande, även om

konsten att lägga gatstenarna lever vidare. Men,

fram till åtminstone mitten av 1900-talet fanns

en industriell tillverkning av tegelstensliknande

fl intblock vid tre skånska kalkbrott (fi g. 2).

I kalkbrotten i Klagshamn söder om Malmö,

i Hanaskog nordväst om Kristianstad och i Östra

Torp vid Smygehamn på Skånes sydkust tillver-

kades grovt tillhuggna fl intblock som användes

för att klä insidan av kulkvarnar, en typ av kvarn

Figur 1. Tidslinjer, en generaliserad framställning av olika företeelser och deras förändring över tid. Figuren

är hämtad från Malmö Kulturmiljös vetenskapliga program (Rudebeck m.fl . 2001: 40).


99 | FLINTA UNDER YNGRE BRONSÅLDERN

som används till att krossa och fi nmala material

som till exempel bränd kalk (Högberg 1999).

Stenteknologi och fl inthuggning är alltså något

som inte enbart ska förknippas med stenålder.

Men, tittar man närmare på hur fl intan från

tidsperioder senare än stenåldern behandlas i

olika sammanhang är det uppenbart att den ar-

keologiska synen på fl intan från dessa tidsperio-

der innefattar en primitivistisk värdegrund som

verkar vara djupt förankrad i den arkeologiska

diskursens syn på detta material. Detta kan ex-

emplifi eras med ett citat från ”Danmarks Oldtid”

(reviderad utgåva från 1958), en text skriven av

Johannes Brøndsted:

”Bopladserne fra Yngre Bronzealder giver den i

kulturhistorisk henseende vigtige oplysning, at

den gamle fl intteknik i forenklet primitiv form

endnu levede og toges i brug overfor visse i

dagliglivet nødvendige redskaber, ikke mindst

naturligtvis hvor fattigdom eller afsondrethed

spærrede for adgang til metal i videre omfang.

Skære- og skraberedskaber maatte man have

hvad enten metal var til raadighed eller ej, og

saa fortsatte man med fl inten. Bronzealderens

fl intskrabere er som regel store og grove, gjort

af runde eller afl ange skiver eller brede fl æk-

ker... Kniven er den gamle fl ækkekniv, ogsaa

den ofte tyk og grov, og utvivlsomt, hvor

Figur 2. Några fl intsmeder från Klagshamns kalkbrott under första halvan av 1900-talet (Högberg 1999).

Flintsmederna tillverkade stora tegelstensliknande fl intblock. Dessa såldes för användning som yttäckande

beklädnad i cylinderutrymmet på kulkvarnar. Med tillstånd av Föreningen Klagshamns och V. Klagstorps

Historia.



ikke bedre var forhaanden, stadig anvendt

som løvkniv og kornseg” (Brøndsted 1958:

256-257).

Ur detta citat kan en del värdeladdade stickord

plockas ut:

Gammal, förenklad, primitiv och grov – Flintan

från yngre bronsåldern är en ”gammal fl intteknik

i förenklad och primitiv form”. Flintkniven från

yngre bronsålder är ”den gamla spånkniven”. Här

tydliggörs det evolutionistiska perspektivet, starkt

kopplat till arkeologins typologiska föreställnings-

ramar. Tekniken är gammal och har degenererat

till en förenklad och primitiv form och det är

”den gamla fl intkniven” som lever kvar. Det är

inte en i yngre bronsålder ny och färsk teknologi

som utvecklat denna kniv i en dynamisk teknolo-

gisk miljö. Tekniken är ”grov” och redskapen är

”tjocka, stora och grova”. Frågan är i förhållande

till vad? Att de av arkeologer upplevs som grova i

förhållande till stenåldersartefakter är inte så kon-

stigt och att de defi nieras utifrån sådana värden

är inte heller så konstigt eftersom sydskandina-

viskt fl intmaterial av tradition defi nieras utifrån

nomenklaturer och klassifi ceringssystem baserade

på stenåldersmaterial (Högberg m.fl . 2002). Men

detta betyder inte per automatik att redskapen

uppfattades som ”tjocka, stora och grova” under

yngre bronsåldern. Huruvida de gjorde det el-

ler inte är något som måste problematiseras och

analyseras, inte något som på förhand kan tas

förgivet.

Fattigdom och brist på metall – Flintan från

yngre bronsålder används ”i fattiga förhållanden

och vid avsaknad av metall” och är något som

användes ”då inget bättre fanns att tillgå”. Här

tydliggörs myten om metallens förträffl ighet och

fl intan blir till ett slags fattigdomens råmaterial

(för kritisk diskussion kring detta se Magnusson

Staaf 2000). Det är inte så att man under yngre

bronsåldern aktivt gjort ett val att i vissa samman-

hang och till vissa ändamål använda fl inta i stället

för metall. Huruvida fl intan var ett fattigdoms-

material eller inte är en utmärkt utgångspunkt

för en studie, men inte en bra utgångspunkt som

något förgivet taget.

Varför då bry sig om en text skriven för mer

än ett halvt sekel sedan? Jo, dessa värdeladdade

åsikter om fl intan från yngre bronsåldern menar

vi lever till viss del kvar i dag, ofta orefl ekterat

men närvarande iklätt ett modernt språkbruk. I

en studie från 1996 klassifi ceras en lövkniv från

yngre bronsåldern som en skrapa, eftersom den

enligt gängse nomenklaturer för stenåldersmate-

rial morfologiskt bör defi nieras som en skrapa. I

studien genomförs slitspårsanalyser på lövkniven.

Resultatet visar att den är använd som kniv och

man förvånas i studien över att en skrapa använts

som skärande redskap. Detta resulterar i en tolk-

ning att man under bronsåldern hade ett mer

fl exibelt förhållningssätt till redskapens använd-

ning än under stenåldern (Christensen 1996).

I en text från 1999 som diskuterar bronsål-

derns jordbruk står att läsa: ”Tillgängliga data

tyder inte på några genomgripande tekniska

förbättringar av jordbruksredskapen under

bronsåldern, och agrara förändringar under pe-

rioden kan för närvarande inte tolkas i termer

av teknologi” (Lagerås & Regnell 1999). Vid

de omfattande arkeologiska utgrävningarna vid

Fosie IV i Malmö påträffades 14 hela och 54

fragmentariska lövknivar (Björhem & Säfvestad

1993: 72). Frågan är om slutsatserna i texten

om att ”agrara förändringar under perioden för

närvarande inte kan tolkas i termer av teknologi”

hade formulerats på samma sätt om de 14 hela



och 54 fragmentariska lövknivar från Fosie IV

istället varit skäror av brons?

En del av de värderingar som här exemplifi e-

rats utifrån Brøndsteds text fi nns än i dag i be-

dömningen av fl intmaterial från yngre bronsålder.

Detta är en värdegrund som måste förändras om

fl intan från yngre bronsåldern ska kunna lyftas

upp som ett väsentligt arkeologiskt material att

studera från denna tid.

En kort internationell utblick. Hur ser då studiet

av fl inta från metalltider ut utanför Skandinaven?

Här fi nns inte utrymme att presentera någon bred

bild av detta. Några exempel från norra Europa

lyfts fram för att visa att studier av fl intmaterial

från yngre tidsperioder än stenålder är något som

i högsta grad är ett levande forskningsfält utanför

Skandinavien.

I Storbritannien har en debatt pågått om hu-

ruvida slagen fl inta från yngre bronsålder (äldre

järnåldern enligt kronologin i Storbritannien)

överhuvud taget fi nns. Alan Saville publicerade

1981 texten ”Iron Age Flint Working – Fact or

Fiction?” i vilken han menar att slagen fl inta från

denna tid är ett påhitt och att det fl intmaterial

som påträffats i järnålderskontexter ska tolkas

som inblandning från äldre tider (Saville 1981).

Även om denna text publicerades för mer än

20 år sedan och omfånget på studien inte var

omfattande, fi ck åsikten om slagen fl inta från

yngre bronsåldern och framåt i tiden som ”not

a fact but a fi ction” ett visst genomslag. Detta

har präglat både den arkeologiska värderingen

av fl intmaterialet från denna tid och hur mate-

rialet behandlats. Jodie Humphrey och Robert

Young har presenterat motargument till Savilles

perspektiv (Humphrey & Young 1999) och i

Humphreys studie ”The utilization and techno-

logy of fl int in the British Iron Age” visas tydligt

att fl intmaterialet från denna tid är att betrakta

som ett väsentligt fyndmaterial för tolkningar av

förhistoriska skeenden (Humphrey 2003).

I Polen har fl intmaterial från metalltider under

lång tid ingått som en väsentlig och självklar del

av studiet av arkeologiska artefakter från dessa

tidsperioder. Slagen fl inta från metalltider har

egentligen aldrig varit ifrågasatt som fyndma-

terial. År 1997 publicerades boken ”Studies of

Flint-Mining and Flint-Working in the Bronze

and Early Iron Ages” (Lech & Piotrowska 1997).

Boken innehåller en mängd artiklar baserade på

föredrag som ursprungligen presenterades vid ett

symposium i Warszawa 1994 och är en väl sam-

manställd översikt över polska studier av fl intma-

terial från metalltider. Nyligen publicerades en

sammanställning av bronsålderns fl intgruvdrift,

med utgångspunkt i de polska flintgruvorna

(Lech & Leligowicz 2003).

I Holland har Anne Lou van Gijn studerat

fl intmaterial från yngre bronsåldern och genom-

fört slitspårsanalyser på skäror (van Gijn 1988). I

Frankrike har gjorts teknologiska studier av fl int-

material från järnåldern (Prost 1994; Dufour &

Prost 1998). Dessa studier liknar i mångt och

mycket de studier som genomförts på skånskt

material (Högberg 2001a/b; Knarrström 2001).

Enkla avslagsredskap och lövknivar – två tek-

nologier, två traditioner. Denna del av texten

redovisar en case study av två fl intteknologier

och fl intanvändningar som existerat sida vid sida

under slutet av yngre bronsåldern. Den ena är en

vardagsnära tillverkning och hantering av enkla

avslagsredskap, den andra en systematiserad och

specialiserad produktion av lövknivar. Texten

bygger på tidigare publicerade studier och tar



upp två olika mentaliteter som framträder i den

teknologiska hanteringen av fl intan (Högberg

2001a/b). I studien undersöks förhållandet att två

olika hantverk och teknologier existerade sida vid

sida. Tidsperioden är yngre bronsålderns B-fas,

så som den defi nierats av Björhem & Säfvestad

(1993) och området Malmöregionen i sydvästra

Skåne (fi g. 3).

Utgångspunkten för studien är en helhetssyn

på materialet. Denna inkluderar råmaterialstu-

dier, teknologiska analyser av fl intmaterialet med

utgångspunkt i såväl de färdiga produkterna som

i restprodukterna efter deras tillverkning samt

funktionsanalyser i högförstoringsmikroskop

(HPA). Nedan redovisas kort hur dessa olika

delar anses ha betydelse för studien.

Tillgången till råmaterialet fl inta i sydvästra

Skåne är en följd av senglaciala förhållanden och

både primära och sekundära fl intförekomster

fi nns. Moränen innehåller fl inta av både god

kvalité och fl inta som inte är bruklig för red-

skapsproduktion. Valet av råmaterial betraktas

i denna studie som en del av den teknologiska

hanteringen av fl intan under yngre bronsåldern

(Högberg 2001a).

I såväl fl intslagning som vid användning av

fl intverktyg existerar ett fl ertal valmöjligheter vad

gäller tillgängliga tekniker och metoder för att

producera och använda specifi ka föremål. Bland

olika lämpliga strategier fi nns möjligheten att

välja den för ändamålet passande:

”Whilst the production of stone tools takes

place within broad physical and mechanical

constraints imposed by the raw material, the

artisan is nevertheless capable of implemen-

ting a number of different strategies to create

a particular artefact” (Edmonds 1990: 57).

Valet av strategi görs dock inte utifrån någon

objektiv teknologisk och metodisk lämplighet. I

det kulturella sammanhang inom vilket fl intsme-

den verkar, skapar funktionella och traditionella

önskemål behov av specifi ka föremål. Dessa öns-

kemål styr det val av tekniker och metoder med

vilka föremålet ska tillverkas (Pelegrin 1990).

Då fl intsmeden har möjlighet att inom ramen

för den tradition denne verkar i välja strategi för

sitt arbete, manifesteras fl intsmedens, och ge-

nom fl intsmeden också samhällsgemenskapens,

förhållningssätt till fl intan i resultatet av detta ar-

bete, dvs. i produkten och i restprodukterna efter

tillverkningen (Högberg 2000a). Sociala normer

skapas av samma medier som uttrycker dem (Mil-

ler 1994). Arkeologiska artefakter kan i detta ses

som något som såväl skapar som upprätthåller

mening. Den materiella kulturen i ett arkeolo-

giskt material bör därför ses som något som en

gång varit en aktiv del i en social praxis, vägledd

av intentioner och motiv (Holten 1997).

Figur 3. Karta över Sydskandinavien, Malmö

markerat.



Detta innebär att varje enskilt avslag betraktas

som en produkt vilken är ett resultat av en kedja

av funktionella, teknologiska, metodiska och

kulturella val (Madsen 1992). Konsekvensen av

detta förhållningssätt är att varje enskilt avslag

anses representera en teknologi som i sin tur är

något som kan användas för tolkningar av de val

som skapat avslaget.

Slitspårsanalyser med högförstoringsmikro-

skop (HPA) är en metod för att bestämma olika

användningsområden för fl intverktyg (Juel Jensen

1994). I denna studie används metoden som en

enkel indikation på om en fl intbit varit använd

eller inte. Endast ett fåtal analyser med syfte att

bestämma kontaktmaterial, dvs. analysera speci-

fi ka användningsområden, har utförts. Den funk-

tionella användningen av fl intverktygen betraktas

som ett uttryck för ett förhållningssätt till arbetet

som utförts (Knutsson 1988), ett förhållningssätt

som uttrycker referensramar vilka manifesteras i

valet av verktyg för olika arbetsuppgifter.

Vardagsnära tillverkning och hantering av

enkla avslagsredskap. I en studie inom projek-

tet Öresundsförbindelsen har 1 205 avslag i ett

fl intmaterial från en boplatskontext analyserats

(Högberg 2001a). Utgrävningsområdet som ma-

terialet hämtats ifrån heter Lockarp 7E och är

beläget strax sydost om Malmö (Nord & Sarnäs

i tryck, se fi g. 3).

Syftet med analysen är att fastställa en tek-

nologisk profi l på ett avslagsmaterial från yngre

bronsåldern och med detta som utgångspunkt

resonera kring tolkningar av den teknologiska

hanteringen av fl intan i en vardagsnära miljö.

Varje avslag har analyserats och registrerats

utifrån 29 variationer av 11 olika teknologiska

attribut (se fi g. 4-6). Utifrån denna analys var

det möjligt att bestämma karaktären på ett

fl intmaterial från en boplatskontext från yngre

bronsålder.

Avslagen uppvisar generellt en hög fragmente-

ringsgrad, de har en storlek som vanligen är inom

intervallet 10–30 mm och de uppvisar inga eller få

avspaltningsnegativ på dorsalsidan. Plattformen,

när den går att bestämma, är stor och plan eller

odefi nierbar. Plattformspreparering förekommer

endast i undantagsfall. Ringsprickor på plattfor-

men både på och vid sidan av träffpunkten är

vanligt. Ventralsidan är oregelbunden och dåligt

Figur 4. Avslag med markering av teknologiska attribut som använts i studien.



Figur 5. Ett avslagsmaterial från yngre bronsåldern. Teckningar av Björn Nilsson. Skala 2:3.



Figur 6. Studien av en vardagsnära tillverkning och hantering av fl intan under yngre bronsålder bygger på en

analys av ett antal attribut på avslagsmaterialet. Tabellen ger en översikt av dessa attribut (tabell inspirerad

av Madsen 1992).

1 Avslagets

utseende

A - helt avslag

B - avslag utan distal ände

C - avslag utan proximal ände

D - proximal del av avslag

E - medial del av avslag

F - distal del av avslag

G - avslag med radiellt brott

O - obestämt avlsag

2 Avslagets storlek Längd/breddförhållande, avslagets faktiska storlek

Indextal (bredd/längd = indextal)

3 Antalet avspaltningsnegativ på

dorsalsidan

Antalet tidigare gjorda avspaltningar från det område på stycket

som avslaget avspaltats ifrån

4 Plattformens utseende L - liten plattform

S - stor plattform

K - krossad plattform

A - avbruten plattformsdel

P - plan plattform

F - fasetterad plattform

O - obestämbar plattform

6 Plattformspreparering Preparering vid plattformskanten

7 Teknik Hård - rombisk plattform

Mjuk - vingeformad plattform

8 Hertz kon i slagbulan Tydlig konfraktur i slagbulan

9 Slagring

(ringspricka)

Slagring kring träffpunkten - ärr efter avspaltning

Slagring på plattformen - ärr efter försök till avspaltning

10 Välformad avspaltningssida Ren avspaltningssida

11 Krustaförekomst Ingen

1 - 25 %

25 - 50 %

50 - 75 %

75 - 100 %



Attribut Form och karaktär

Fragmenteringsgrad Hög

Storlek, längd och bredd Inom intervallet 10–30 mm

Avspaltningsnegativ Inga, 1 eller 2

Typ av plattform Stor, oregelbunden eller krossad

Plattformspreparering Ingen

Teknologi Direkt och hård

Slagring på plattform Kring och invid träffpunkten

Ventralsidans utseende Oregelbunden och outvecklad

Krustaförekomst Ingen eller mindre än 25 %

Råmaterial Lokal moränfl inta

Figur 7. Sammanställning av den teknologiska karaktären på avslagsmaterialet.

Figur 8. Stapeldiagram som visar en sammanställning av ett urval av teknologiska attribut som ingår i studien

på ett fl intmaterial från yngre bronsåldern (baserat på 1 205 avslag) i jämförelse med ett fl intmaterial från

mellanneolitikum (180 avslag). Observera att stapeldiagrammen endast representerar de material diagrammen

bygger på, de visar inte ett generellt utseende för alla fl intmaterial från respektive tidsperiod.

Redskap 6 st

Avslag med retusch 84 st

Frostsprängda bitar med retusch 37 st

Kärnor 40 st

Totalt 167 st

Figur 9. Tabellen visar antalet redskap, kärnor

och retuscherade bitar och avslag i det yngre brons-

åldersmaterialet.

utvecklad (se fi g. 5, 7). Råmaterialet som använts

är lokal moränfl inta av låg kvalité, plockad direkt

från marken.

Som referens till beskrivningen av den tekno-

logiska karaktären av fl intmaterialet från en bo-

platskontext från yngre bronsåldern, genomfördes

samma analys på ett mellanneolitiskt material från

Malmöområdet. Figur 8 visar tydligt skillnaderna

i karaktären på dessa fl intmaterial.



Den teknologiska fl inthanteringen som fi nns

representerad i boplatsmaterialet från yngre

bronsåldern kan beskrivas som enkel och okom-

plicerad. Flintan har slagits med en hård direkt

teknik med knacksten. Materialet karaktäriseras

av en hög fragmenteringsgrad, ad hoc lösningar,

ett ostrukturerat teknologiskt förhållningssätt och

brist på steg för steg lösningar.

Redskap och kärnor. Redskapen är måttligt till-

formade. Stora delar av redskapsmaterialet skulle

överhuvudtaget inte klassifi ceras som redskap uti-

från mallar och sorteringsscheman utarbetade för

stenåldersmaterial (fi g. 9, 10).

Slitspårsanalyser visar att enkla oretuscherade

eller retuscherade avslag har använts för att skära,

bända och skrapa med (Knarrström 2001). Ofta

har omodifi erade eggar och stickelliknande brott

använts som arbetseggar. Avslagen som använts

för dessa redskap är varierande i form och utse-

ende och det verkar som om det inte framställts

avslag speciellt för redskapsproduktion. Sam-

mansatta redskapstyper som exempelvis fyrsidiga

yxor och bifaciala dolkar eller skäror fi nns inte i

materialet.

Kärnorna i materialet är oregelbundna med

många plattformar och fl era slagriktningar. Fler-

talet uppvisar teknologiska spår som visar att de

slagits med städteknik. Ett karaktäristiskt drag är

de många ringsprickorna som fi nns på olika delar

av kärnorna (fi g. 10).

Karaktären på fl intmaterialet från en boplats-

kontext. Flintmaterialet som analyserats från bo-

platskontexten från yngre bronsåldern represen-

terar vad Binford skulle kalla en ”expedient” eller

”situational” teknologi. Redskapen har tillverkats

och använts utan någon omtanke eller ambition

om systematisk och långsiktig planering. De

uppvisar ingen strävan efter någon speciell typ

av likhet i utseende eller design. Denna typ av

teknologisk karaktär brukar vanligen förknippas

med enkla vardagsnära dagliga aktiviteter. Men,

vad kan detta säga oss om den mentala inställ-

ningen till fl intslagning och användningen av

fl intverktyg i en vardagsnära hushållsmiljö under

yngre bronsåldern?

Föremål är materialiserade idéer. Som så-

dana manifesterar de normer och erfarenheter

inom den gemenskap de används i. Specifi ka

handlingar kopplar specifi ka uppsättningar av

redskap till själva handlandet. Från en semiotisk

utgångspunkt kan det hävdas att tankar om ett

föremåls funktion uttrycks i dess användning och

att föremålets form är kopplad till dess funktion.

Utformning, tanke och användning är kopplade

till varandra i ett komplext samspel, alla for-

mande varandra (Högberg 2000a; Magnusson

Staaf 2000).

Utifrån detta perspektiv är det tydligt att red-

skapen från boplatskontexten från yngre brons-

åldern saknar sammanhang i form av mental

koppling mellan design, tanke och användning,

dvs. mellan tillverkning, form och funktion.

Kopplingen mellan form och funktion kan exem-

plifi eras med ett nutida verktyg. Föreställ dig en

täljkniv. Alla vet hur en sådan normalt fungerar

och hur den ser ut. Utseende och funktion hänger

ihop. Men om vi leker med tanken att någon

under yngre bronsålder sade ordet ”täljkniv”, så

var det troligt att alla visste hur den fungerade

men inte hur den såg ut. Utseende och funktion

hängde inte ihop.

Utifrån detta perspektiv kan det hävdas att

det mentala förhållningssättet till fl intslagning

och användning av fl inta inom en vardagsnära



Figur 10. Teckningar på redskap och kärna från Lockarp 7E. Notera de många ringsprickorna på delar av Figur 10. Teckningar på redskap och kärna från Lockarp 7E. Notera de många ringsprickorna på delar av

kärnan. Teckningar av Björn Nilsson. Skala 2:3.



Figur 11a. Lövknivar dateras till yngre bronsålder,

B-fas. De har av Björhem & Säfvestad (1993) delats

in i två typer. Typ I är vanligen 12–15 cm lång, 1–2

cm tjock och 3–4 cm bred. Typ II är vanligen 7–9 cm

lång, med samma tjocklek och bredd som typ I. Figur

från Björhem & Säfvestad (1993: 74f.).

Figur 11b. Foto på några av lövknivarna av typ I som ingår i denna studie. Lövkniven är en mycket specifi k

fl intartefakt som inte är jämförbar med något tidigare eller senare fl intredskap. Foto Malmö Museer.

boplatskontext under yngre bronsålder karakte-

riserades av en uppfattning om funktion snarare

än om form.

Lövknivar. Samtidigt med denna ad hoc tek-

nologi uppträder lövkniven. Detta redskapets

utseende och form är inte jämförbart med nå-

gon tidigare eller senare fl intartefakt (fi g. 11a/b).

Lövknivar påträffas vanligen som lösfynd eller

i boplatskontexter, som exempelvis kulturlager

och avfallsgropar. Ett fåtal depåfynd är kända



delsen analyserats. Totalt 54 hela lövknivar har

undersökts beträffande råmaterial, teknologiska

attribut och funktionella aspekter. Dessa löv-

knivar är alla av typ I, så som den defi nierats av

Björhem & Säfvestad (1993).

Utifrån ambitionen att analysera lövknivarnas

morfologi och den teknologiska karaktären på

fl intslagningen som använts vid produktionen av

dessa, registrerades ett antal olika teknologiska

attribut på de 54 knivarna (fi g. 12).

Utifrån analysen kan det konstateras att löv-

knivarna är enhetliga i såväl form och utseende

som i de teknologiska aspekterna av deras tillverk-

ning. Indexen på längd, bredd och tjocklek är

lika. Lövknivarnas egg karaktäriseras av en i det

närmaste rak kurvatur. Råmaterialet för produk-

1 Utseende A - Längd

B - Bredd - 3 mätpunkter

C - Tjocklek - 3 mätpunkter

2 Eggens kurvatur Eggens kurvatur, mätas från en plan yta

3 Plattformens vinkel Vinkelmått där plattform och dorsal sida möts

4 Plattformens storlek A - Plattformens bredd

B - Plattformens tjocklek

5 Plattformens utseende A - Plan

B - Facetterad

C - Krustatäckt

6 Plattformens preparering Förekomst av någon form av preparering

7 Läpp Ett hak vid övergång mellan plattform och slagbula

8 Slagring A - Slagring kring träffpunkten

B - Slagring vid sidan av träffpunkten

9 Hertz kon Distinkt hertz kon i slagbulan

10 Fissurer Fissurer på slagbulan i anslutning till hertz kon

11 Slagbulan A - Markerad

B - Diffus

12 Krusta Krustaförekomst på knivens dorsalsida

Figur 12. Tabell som visar variationer av olika teknologiska attribut använda vid registreringen av de 54

lövknivarna av typ I från Malmöområdet.

(Wyszomirski 1979; Ebbesen 1981; Becker

1990; Björhem & Säfvestad 1993; Högberg

2001a). Inga kända fynd fi nns från gravkontex-

ter. Lövkniven förekommer i Danmark och södra

Sverige, framför allt i Skåne men också norrut

längs ost- och västkusten. I övriga Europa är de

enda kända parallellerna till lövkniven från Polen.

I fl intgruvsområdet vid Wierzbica har gruvor på-

träffats där fl inta brutits under yngre bronsålder

och äldre järnålder, fl inta som använts i produk-

tion av stora spånknivar av fl inta vilka i mångt

och mycket liknar de Skandinaviska lövknivarna

(Lech & Leligdowicz 2003).

I denna studie har lösfynd från Malmöre-

gionen tillsammans med fynd av lövknivar från

utgrävningarna inom projektet Öresundsförbin-



tionen är senon- eller danienfl inta av hög kvalité.

Teknologiska attribut som plattformsvinkel och

plattformens storlek och form är lika (fi g. 13a-f,

se även nästa sida, reds. anm.).

Lövknivarna har vanligen en plan plattform

med slagring vid träffpunkten och de saknar läpp

vid övergången mellan plattform och slagbula.

Slagbulan är markerad, med sprickor och fi ssurer

på slagbuleytan. Det sammantagna intrycket av

dessa teknologiska attribut visar att lövknivarna

slagits med hård direkt teknik med knacksten.

De få slitspårsanalyser av lövknivar som pu-

blicerats visar att dessa framför allt använts som

skörderedskap på kiselhaltiga växter, som exem-

pelvis olika sädesslag och vass (Juel Jensen 1990,

1994). Dock, Anne Lou van Gijn har publicerat

en studie av holländska bifaciala redskap från

yngre bronsåldern som visar att tolkningen av

slitspåren på dessa skärredskap är komplicerad.

Van Gijns studie bygger på såväl analyser av ar-

keologiskt material som experimentella studier.

Den visar att slitspår som tidigare tolkats som att

uppstå vid kontakt med korn eller vass, under

vissa omständigheter också kan uppstå vid arbetet

med exempelvis grästorv (van Gijn 1988).

Utifrån resultaten av slitspårsanalyser utförda

på lövknivar som ingår i denna studie tillsam-

mans med de få publicerade studierna av andra

analyser är det uppenbart att ytterligare funktio-

nella studier behöver genomföras för att ringa in

lövknivens funktionsområden. Sådana studier har

påbörjats och utfördes av Anders Högberg på His-

torisk-Arkæologisk Forsøgscenter i Lejre under

sommaren 2003 (Högberg 2003). Preliminära

resultat av dessa studier visar att de iakttagelser

som van Gijn lyft fram är riktiga. Studierna be-

höver dock kompletteras innan några slutresultat

kan presenteras.

Experiment med lövknivsproduktion. Analysen

av teknologiska attribut och lövknivens utseende

har legat till grund för en experimentell studie av

tillverkning av lövknivar. Syftet med den experi-

mentella studien är att dels formulera hypoteser

kring hur lövkniven tillverkats, dels producera ett

avslagsmaterial, dvs. avfall från lövknivstillverk-

ning, som skulle kunna ligga till grund för inven-

tering av boplatsområden för att fi nna eventuella

produktionsplatser. Experimenten genomfördes

år 2000 på Historisk-Arkæologisk Forsøgscenter

i Lejre (Högberg 2000b) tillsammans med Mik-

kel Sørensen från SILA, Köpenhamn (fi g. 14).

Resultaten av experimenten visar att lövknivarna

tillverkats med en specialiserad, ytterst systemati-

Figur 13a-b. Diagram som visar likheten vad gäller olika teknologiska attribut registrerade på lövknivarna. I

sedvanlig läsordning. A) Tjocklek i cm, tre mätpunkter per lövkniv: 1 proximal, 2 medial och 3 distal del. B)

Bredd i cm, tre mätpunkter per lövkniv: 1 proximal, 2 medial och 3 distal del.



serad och väl genomtänkt teknologi som följer en

väl defi nierad och utarbetad reduktionsprocess.

Produktionen är råmaterialskrävande och fordrar

stora mängder av fl inta av hög kvalité (fi g. 15).

Experimenten gav möjlighet att resonera

kring hur avslagsmaterialet från en förhistorisk

produktion av lövknivar kan tänkas se ut. Tre ka-

rakteristiska avslagtyper från den experimentella

produktion som utfördes kan lyftas fram:

Figur 13c-f. C) Lövknivarnas längd, i cm och procent.

D) Eggens kurvatur i mm och procent, mätt från en

plan yta. 0 representerar lövknivar vars kurvatur inte

gick att bestämma. E) Plattformsvinkel i grader och

procent. F) Plattformens tjocklek och bredd i cm.

Långa lövknivsliknande avslag som avspal-

tas för att forma kärnan innan själva lövkniven

avspaltas (fi g. 16a). Tunna långsmala prepare-

ringsavslag som avspaltas från kärnans front för

att preparera plattformen (fi g. 16b). Små breda

prepareringsavslag, vanligen med gångjärnsbrott

i distal del, som avspaltas för att preparera platt-

formen och lösgöra massa från kärnan inför av-

spaltningen av det spånliknande avslag som avses

C DD

E

F



avslagskärnor med plan plattform och en front

med avspaltningsnegativ efter spånlikande avslag.

Att det bör vara så baseras på iakttagelsen att rå-

ämnena till lövknivar vanligen inte är spån utan

spånliknande avslag. När lövkniven tillverkats

retuscheras dessa spånliknande avslag hårt och

lövkniven får ett utseende som liknar ett spån.

Men själva råämnet är mer ett spånliknande av-

slag än ett spån (fi g. 17a/b).

Dock är det möjligt att just kärnorna inte är

speciellt vanligt förekommande i ett arkeologiskt

material. Eftersom all fl inta från de boplatkontex-

ter som analyserats är hårt fragmenterad, är det

Figur 14. Mikkel Sørensen tillverkar lövknivar.

Mikkel är en skicklig flintsmed med mångårig

erfarenhet. Foto A Högberg.

Figur 15. En fl intslagningssekvens från produktionen

av två lövknivar. Flintslagning och sammansättning

av Mikkel Sørensen. Foto A Högberg.

att bli ett råämne till en lövkniv (fi g. 16c).

Viktigt att komma ihåg är att defi nitionen av

dessa tre avslagstyper som karakteristiska bygger

på en experimentell produktion. Vad experimen-

tet gett är möjligheten att formulera hypoteser

kring hur avfallet från produktionsplatser kan

tänkas se ut. Därmed utgör det en utgångspunkt

för att leta efter liknande avslag i ett arkeologiskt

material. Produktionen ger också karakteristiska

avfallsprodukter i form av kärnor. Den experi-

mentella produktionen tyder på att dessa kärnor

förmodligen inte är spånkärnor, så som hävdats

av Björhem & Säfvestad (1993: 77), utan stora



Figur 16b. Karakteristiska avslag från experimentell

produktion av lövknivar. Teckningar av Björn Nilsson.

Skala 3:4.

Figur 16a. Karakteristiskt avslag från experimentell Figur 16a. Karakteristiskt avslag från experimentell

produktion av lövknivar. Teckningar av Björn Nilsson. produktion av lövknivar. Teckningar av Björn Nilsson.

Skala 3:4.



Figur 16c. Karakteristiska avslag från experimentell produktion av lövknivar. Teckningar av Björn Nilsson.

Skala 3:4.

troligt att också kärnorna är det. I denna studie

har därför inte kärnorna lyfts fram som något

karakteristiskt att leta efter då boplatsmaterial

inventerats för att fi nna lövknivsproduktion.

Produktionsplatser för lövknivar. I ett resone-

mang om produktionsplatser skriver Björhem

& Säfvestad i studien av lövknivar från Fosie IV

att ”spånkärnor verkar saknas i de av oss kända

boplatsmaterialen som innehåller lövknivar”

(Björhem & Säfvestad 1993: 77). Det fi nns alltså

inga kända publicerade produktionsplatser. Uti-

från de experimentellt defi nierade karakteristiska

drag för ett avslagsmaterial som beskrivits ovan

har samtliga boplatsmaterial daterade till yngre

bronsåldern inom projektet Öresundsförbindel-

sen inventerats för att leta efter lövknivsproduk-

tion. Inga fl intmaterial från dessa utgrävningar

uppvisar ett material som tyder på någon om-

fattande produktion. Endast enstaka avslag har

påträffats. Den hypotes som formulerades av

Björhem & Säfvestad om att: ”En klar möjlighet

är dock att knivarna producerats centralt av speci-

ella lövknivssmeder på särskilda verkstadsplatser”

(Björhem & Säfvestad 1993: 77), känns utifrån

genomgången av dessa boplatsmaterial trolig.

Utifrån erfarenheterna från den experimentella

produktionen och genomgången av boplatsma-

terialen har sökfältet för sådana verkstads- eller

produktionsplatser vidgats utanför studieområ-

dets avgränsning till Malmöområdet.

I en kort notis i den danska tidskriften Skalk

från 1960 beskriver en privatsamlare ett fynd av

mer än 1 000 lövknivar från ett område vid Tom-

mestrup vid Stevns klint på Själland (Gregersen

1960). Björhem & Säfvestad lyfter fram detta

fynd som en möjlig produktionsplats. Vi har

tittat på fyndmaterialet som i dag fi nns på Syd-

själlands Museum i Vordingborg. En stor del av

dessa 1 000-tals lövknivar är inte lövknivar, utan



sådana avslag som i den experimentella studien

lyfts fram som karakteristiska för avfallsmaterial

från lövknivsproduktion. Flintgruvsområdet vid

Södra Sallerup (Ängdala) har tidigare undersökts

som möjlig produktionsplats. Detta gjordes då

med utgångspunkten att förekomsten av spån-

kärnor skulle indikera produktion:

”För Ängdala bör poängteras att tecken på

produktion av lövknivar saknas i kulturla-

gret trots att platsen ligger mitt i det stora

neolitiska fl intgruveområdet och mindre än

30 m från de närmaste belägna gruvschakten”

(Björhem & Säfvestad 1993: 77).

Figur 17a. Spånliknande avslag, råämnen till lövknivar innan retusch. Ämnet i mitten är cirka 14 cm långt.

Foto A Högberg.

Vid utgrävningar i området inom projektet

Öresundsförbindelsen påträffades enstaka avslag

som skulle kunna komma från lövknivsproduk-

tion (Nilsson & Onsten-Molander 2004). Detta

har när denna text skrivs inte undersökts närmare.

Dessa avslag tillsammans med tillgången på hög-

kvalitativ fl inta och de omfattande lämningarna

i området som daterats till yngre bronsåldern är

omständigheter som dock gör området intressant

som en möjlig produktionsplats. Detta måste

dock undersökas mer noggrant.

Det fi nns några kända exempel från nordöstra

Skåne på lövknivar tillverkade av Kristianstads-

fl inta (Strömberg 1952). Tillräckligt stora och



Figur 17b. Ett av råämnena från

fi gur 17a efter retusch tillsammans

med avslagen från retuscheringen.

Råämnena tillverkande av Mikkel

Sørensen och retuscherade av Anders

Högberg. Foto A Högberg.

högkvalitativa noduler av Kristianstadsfl inta fi nns

endast i trakterna kring Kristianstad. Därför sågs

det som troligt att det någonstans i detta område

borde fi nnas en eller fl era produktionsplatser.

Våren 2004 genomförde Anders Högberg en in-

ventering i området kring Hanaskogs kalkbrott,

nordväst om Kristianstad. Inom ett begränsat

område intill brottet påträffades mängder med

avslag av den typ som i den experimentella stu-

dien defi nierats som karakteristiska restprodukter

från lövknivsproduktion (fi g. 18). Området vid

kalkbrottet i Hanaskog är därmed den första

platsen i Skåne där en omfattande produktion

av lövknivar kunnat påvisas.

Så, även om den hypotes som formulerades

av Björhem & Säfvestad (1993) om speciella

verkstads- eller produktionsplatser för lövknivar

bygger på ett antagande om att dessa platser skulle

kunna spåras genom förekomsten av spånkärnor

och inte avslag, så visar studien av produktions-

platser som här presenteras att deras hypotes visat

sig riktig – rätt formulerad hypotes baserad på

antagande om fel arkeologiskt material, kan man

säga. Utifrån de material som studerats fi nns inget

som tyder på att någon omfattande produktion

av lövknivar utförts vid yngre bronsålderns bo-

platsområden. Istället har produktionen utförts

vid specialiserade produktionsplatser med tillgång

till högkvalitativ fl inta som råmaterial.



Karaktären på lövknivsproduktionen. Med

referens till den tidigare förda diskussionen om

semiotisk mening manifesterad i fl intredskapen,

är det tydligt att lövknivarna uttrycker en väldefi -

nierad, genomtänkt och standardiserad fl intslag-

ningsteknologi. Såväl teknologin som lövknivarna

i sig vittnar om en tydlig koppling mellan design,

tanke och användning, dvs. mellan tillverkning,

form och funktion. Alla attribut som vanligen för-

knippas med en specialiserad och standardiserad

tillverkning är närvarande. Råmaterial av hög kva-

lité, lika storlek och form, likartade teknologiska

attribut som plattformsstorlek, plattformsprepa-

rering, plattformsvinkel, avspaltningsnegativ och

slagbula visar att produktionen var standardiserad

och inrättades efter en på förhand given uppfatt-

ning om form och funktion.

Utifrån detta perspektiv kan det hävdas att det

mentala förhållningssättet till fl intslagning och

användning av lövknivar karakteriserades av en

uppfattning om såväl funktion som form. Där-

med är lövknivsproduktionen och –hanteringen

en teknologi som radikalt skiljer sig från alla an-

nan samtida fl intslagning och användning.

Flintteknologin i yngre bronsåldern – två tekno-

logier och två traditioner. Lövknivarna påträffas

i boplatsmaterial, tillsammans med vardagsnära

tillverkning och hantering av enkla avslagsred-

skap. I detta manifesteras två olika teknologier i

den yngre bronsålderns fl intbearbetning. Dessa

båda teknologier påträffas tillsammans i det ar-

keologiska boplatsmaterialet, den vardagsnära

tillverkningen som både produktionsrester och

använda redskap, lövknivarna endast som an-

vända redskap. Vad som är intressant i detta är

det faktum att två teknologiska hanteringar är

verksamma i det yngre bronsålderssamhället och

att produkterna av dessa teknologier, dvs. redska-

pen, används och deponeras i samma kontexter

– men de olika teknologiska hanteringarna möts

aldrig som just teknologier. Den specialiserade

teknologi som lövknivarna representerar går inte

att fi nna i den vardagsnära tillverkningen och

hanteringen av enkla avslagsredskap och den ad

hoc teknologi som den vardagsnära tillverkning

och hantering av enkla avslagsredskap represen-

terar går inte att fi nna i lövknivsproduktionen.

Ingen av de båda teknologierna bär alltså spår av

infl uenser från den andra.

Under yngre bronsålder har alltså två olika

teknologiska hanteringar av fl inta existerat sida

vid sida. Trots att dessa teknologier varit när-

varande i vardagen, då manifesterade i olika

redskap, har de har inte teknologiskt infl uerat

varandra utan hållits åtskilda. Detta väcker frågor

om hur verktygen och råmaterialet uppfattades

av sin samtid. Såg man över huvudtaget fl intan i

de olika redskapen som samma material eller var

själva materialdefi nitionen oväsentlig?

De vardagsnära enkla avslagsredskapen måste

ha varit så pass ändamålsenliga att det inte ansågs

väsentlig att omvandla denna teknologiska hante-

ring efter lövknivens koncept. Vad säger det om

en vardagsnära teknologi? I vilka sammanhang

användes den? Av vem och till vad? Lövknivarna

var standardiserade verktyg men sågs knivbladet

som väsentligt eller var det själva det samman-

satta redskapet, dvs. det sammantagna intrycket

av knivblad, skaft, surrning, fodral etc., som var

i fokus? Eftersom lövkniven var standardiserad

och tillverkades vid speciella produktionsplatser

måste knivarna ha distribuerats på något sätt.

Följde denna distribution samma vägar som

exempelvis bronset och keramiken eller ingick

lövknivarna i ett annat eller eget distributions-



mönster? Lövkniven uppträder i en period då

dynamiska förändringar i landskapet är under

pågående. Vilken betydelse i dessa landskapsför-

ändring hade lövkniven? Hade den vardagsnära

fl inthanteringen samma eller annan betydelse?

Frågorna är många och här endast formulerade

för att visa hur en studie av fl inta kan ligga till

grund för studier av en mängd olika aspekter av

det yngre bronsålderssamhället.

Vad kan göras framöver? Studier som genomförts

de senaste tio till femton åren har med all tydlig-

Figur 18. Foto på avslag av Kristianstadsfl inta påträffade i ett område vid Hanaskogs kalkbrott. Avslagen är

tolkade som rester efter lövknivsproduktion. I och med detta fynd är Hanaskog den första platsen i Skåne där

en omfattande produktion av lövknivar har påvisats. Avslaget längst till höger är cirka 11 cm långt. Foto A

Högberg.



het visat att de tidsperioder som traditionellt upp-

fattas som metalltider uppvisar en rik och ibland

varierad uppsättning fl intföremål. Det råder inget

tvivel om att fl inta från tidsperioderna från brons-

ålder till medeltid är ett vanligt förekommande

material från arkeologiska undersökningar (Björ-

hem & Säfvestad 1993; Högberg 1999, 2001a/b;

Knarrström 1999, 2000). Därför borde det också

vara ett material som med framgång skulle kunna

användas för tolkningar av förhistoriska och his-

toriska skeenden.

Frågan är hur framtiden ser ut för studier av

fl inta från bronsåldern. Vilka frågor bör ställas

och utifrån vilka perspektiv? Det är tydligt att det

krävs studier kring exempelvis representativitet,

kronologiska och korologiska likheter och skill-

nader, användningsområden och kontextuella

sammanhang. Grundläggande problem som be-

höver behandlas är: Vad representerar materialet

och vilken kunskap om bronsålderssamhället kan

studier av fl intmaterialet ge? Vilka geografi ska och

kronologiska skillnader och likheter fi nns? Hur

kan studierna metodiskt utvecklas och vilka typer

av frågeställningar kan de baseras på?

Det är också tydligt att en attitydförändring

till materialet inom det arkeologiska vetenskaps-

ämnet måste till. Flintan från bronsåldern be-

höver föras in i arkeologers medvetande som ett

material värt att behandla och framför allt måste

goda exempel presenteras, som visar potentialen i

studier av slagen fl inta. Därför behöver inte bara

metoder och teorier diskuteras utan också frågor

kring värderingar av materialet.

Anmärkning. Denna forskning har möjliggjorts

genom fi nansiering från Historisk-Arkæologisk

Forsøgscenter i Lejre forskningsnummer HAF

6/00 & HAF 08/03, Knut och Alice Wallen-

bergs stiftelse, Ebbe Kocks stiftelse, Letterstedtska

föreningen, Evers & Cos fond, fonden till Folke

Malmbergs och Birgit Slangerup-Malmbergs

minne samt Vetenskapsrådet. Tack till Arne

Sjöström och Dan Kärrefors för sällskap då vi

påträffade produktionsplatsen vid Hanaskog.

Stort tack till Mikkel Sørensen för diskussioner

och hjälp med fl intslagning.

Litteratur

Becker, C. J. 1990. Ein ungewähnliches Depot der

jüngeren Bronzenzeit von Spjald, Westjütland.

Acta Archaeologica 60: 193–208.

Berggren, Å. & Celin, U. 2004. Öresundsförbin-

delsen. Burlöv 20C. Rapport över arkeologisk delsen. Burlöv 20C. Rapport över arkeologisk delsen. Burlöv 20C

slutundersökning. Rapport nr 36. Malmö Kul-

turmiljö. Malmö.

Björhem, N. & Säfvestad, U. 1993. Fosie IV. Be-

byggelsen under brons- och järnålder. Malmöfynd

6. Malmö.

Brøndsted, J. 1958. Danmarks Oldtid. II Bronzeal-

deren. Gylendal. København.

Christensen, M. 1996. Slid på fl intredskaber fra

bronzealderen. Bronzealderens bopladser i Midt-

og Nordvestjylland (Bertelsen, J. B., Christensen,

M., Mikkelsen, M., Mikkelsen, P., Nielsen, J. &

Simonsen, J. red): 76–89. Utgivet af de Arkeæo-

logiske museer i Viborg amt. Viborg.

Crabtree, D. 1967. Notes on Experiments in Flint-

knapping: 3. The Flintknapper’s Raw Materials.

Tebiwa 10 (1): 8–24.

Dufour, J-Y. & Prost, D. 1998. Un enclos à bétail

de la Tène à Persan (Val-d´Oise). Bulletin ar-

chéologique du Vexin francais 30 – Année 1997: chéologique du Vexin francais 30 – Année 1997: chéologique du Vexin francais

11–28.

Draiby, B. 1984. Fragtrup – en boplads fra yngre



bronzealder i Vesterhimmerland. Aarbøger

for nordisk Oldkyndighed og Historie 1984:

127–214.

Ebbesen, C. 1981. Bronzealderens offerfund af

fl intredskaber. Fra Holbæk amt 1981: 7–19.

Edmonds, M. 1990. Description, understanding

and the chaîne opèratoire. Archaeological Review

from Cambridge 9 (1): 55–81.

van Gijn, A. L. 1988. The use of bronze age fl int

sickles in the Netherlands: a preliminary report.

Industries Lithiques Tracéologie et Technologie.

Volume 1: aspects archéologiques (Beyries, S. Volume 1: aspects archéologiques (Beyries, S. Volume 1: aspects archéologiques

ed): 197–218. BAR International Series 411.

Oxford.

Gregersen, S. 1960. Efterlyst. SKALK 1960: 4.SKALK 1960: 4.SKALK

Hadevik, C. & Gidlöf, K. 2003. Öresundsförbin-

delsen. Fosie 11A–D samt Larsbovägen. Rapport

över arkeologisk slutundersökning. Rapport nr 22. över arkeologisk slutundersökning. Rapport nr 22. över arkeologisk slutundersökning


Holten, L. 1997. Interpretation of Material Culture.


Humphrey, J. 2003. The utilization and technology

of fl int in the British Iron Age. Re-searching the

Iron Age (Humphrey, J. ed): 17–23. Leicester Iron Age (Humphrey, J. ed): 17–23. Leicester Iron Age

Archaeology Monographs No 11. Leicester.

Humphrey, J. & Young, R. 1999. Flint Use in

Later Bronze Age and Iron Age England – Still

a Fiction? Lithics 20: 57–61.

Högberg, A. 1999. Flintsmeder i Klagshamn

– fl inthuggningskonst och fl inthuggare i början

av 1900-talet. Elbogen 1998. Malmö Fornmin-

nesförenings årsskrift: 181–92.

Högberg, A. (red) 2000a. Artefakter arkeologiska

ting. University of Lund. Report series nr 71 &

Stadsantikvariska avdelningen, Malmö.

Högberg, A. 2000b. Lövknivar – fl intteknologi i

yngre bronsålder. En experimentell studie av löv-

knivstillverkning. Rapportering av försök fi nan-

sierat av Historisk-Arkæologisk Forsøgscenter,

HAF 6/00. Opublicerad rapport, Lejre.

Högberg, A. 2001a. Öresundsförbindelsen. Flinta

från yngre bronsålder och äldre järnålder. Rapport

nr 37. Malmö Kulturmiljö. Malmö.

Högberg 2001b. Flint in the Malmö area. Flint a

Scanian Hardware (Knarrström, B.): 172–204. Scanian Hardware (Knarrström, B.): 172–204. Scanian Hardware

Skånska spår – arkeologi längs Västkustbanan.

Raä UV-syd. Lund.

Högberg, A. 2003. Lövknivar – fl intteknologi i

yngre bronsålder. En funktionell studie av löv-

knivar – riktade experiment och slitspårsanalys.

Rapportering av försök fi nansierat av Histo-

risk-Arkæologisk Forsøgscenter, HAF 08/03.

Opublicerad rapport, Lejre.

Högberg, A., Mardell, L., Rudebeck, E., Sarnäs, P.,

Sheker, L. & Ödman, C. 2002. Nomenklatur och

sorteringsschema för fl intregistrering. Utarbetad

inom ramen för projektet Öresundsförbindelsen.


Juel Jensen, H. 1990. Funktionsanalyse der Bron-

zezeitlichen Flintmesser von Spjald und Stenild.

del i Becker, C. J. Ein ungewähnliches Depot der

jüngeren Bronzenzeit von Spjald, Westjütland.


Juel Jensen, H. 1994. Flint Tools and Plant Working.

Hidden Traces of Stone Age Technology. A Usewear

Study of Some Danish Mesolithic and TRB Imple-

ments. Aarhus University Press. Aarhus.

Knarrström, B. 2000. Flinta i sydvästra Skåne. En

diakron studie av råmaterialsproduktion och funk-

tion med fokus på boplatsteknologi och metalltida

fl intutnyttjade. Acta Archaeologica Lundensia

Series in 8° No 33. Lund.

Knarrström, B. 2001. Flint a Scanian Hardware.

Skånska spår – arkeologi längs Västkustbanan.

Raä UV-syd. Lund.

Knutsson, K. 1988. Making and Using Stone Tools.



The Analysis of the Lithic Assemblages from

Middle Neolithic Sites with Flint in Västerbot-

ten, Northern Sweden. Societas Archaeologica

Upsaliensis. Uppsala.

Lagerås, P. & Regnell, M. 1999. Agrar förändring

under sydsvensk bronsålder – En diskussion om

skenbara samband och olösta gåtor. Spiralens öga

(Olausson, M. red): 263–276. Raä Avdelningen

för arkeologiska undersökningar Skrifter 25.

Stockholm

Lech, J. & Leligdowicz, A. 2003. Studien zum

mitteleuropäischen Feuersteinbergbau in der

Bronzezeit. Man and Mining – Mensch und

Bergbau (Stöllner, Th., Körlin, G., Steffens,

G. & Cierny, J. eds): 285–300. Der Anschnitt,

Beiheft 16, Bochum 2003.

Lech, J. & Piotrowska, D. (eds) 1997. Studies of

Flint-mining and Flint-working in the Bronze

and Early Iron Age. Polish Scientifi c Publishers

PWN Warszawa 1997. Warszawa.

Madsen, B. 1992. Hamburgerkulturens fl inttekno-

logi i Jels. Istidsjægere ved Jelsøerne. Hamburgkul-

turen i Danmark (Holm, J. & Rieck, F. red): turen i Danmark (Holm, J. & Rieck, F. red): turen i Danmark

93–131. Haderslev.

Magnusson Staaf, B. 2000. Ting och tanke. Artefak-

ter arkeologiska ting (Högberg, A. red): 41–50.

University of Lund. Report series nr 71 & Stads-

antikvariska avdelningen, Malmö.

Miller, D. 1994. Artefacts and the meaning of

things. Companion Encyclopaedia of Antropology

(Ingold, T. ed). London.

Montelius, O. 1899. Typologien eller utveck-

lingsläran tillämpad på det menskliga arbetet.

Svenska Fornminnesföreningens Tidskrift 10(3):

237-268.

Montelius, O. 1903. Die typologische Methode. Die

älteren Kulturperioden im Orient und in Europa,

I. Stockholm.

Nilsson, A. & Onsten-Molander, A. 2004. Öre-

sundsförbindelsen. Södra Sallerup 15F & I. Rap-

port över arkeologisk slutundersökning. Rapport

nr 30. Malmö Kulturmiljö.

Nord, J. & Sarnäs, A. i tryck. Öresundsförbindel-

sen. Lockarp 7D & E. Rapport över arkeolo-

gisk slutundersökning. Rapport nr 18. Malmö

Kulturmiljö.

Pelegrin, J. 1990. Prehistoric lithic technology:

some aspects of research. Archaeological Review

from Cambridge 9 (1): 116–125.from Cambridge 9 (1): 116–125.from Cambridge

Prost, D. 1994. Des silex taillés à l´Âge du Fer :

une présence problématique. Néolithique et pro-

tohistoire du site des Antes Rungis, val-de-Marne

(Bostyn, F. ed): 131–141. A.R.P.E.A 94.

Rudebeck, E., Ödman, C., Samuelsson, B-Å. &

Högberg, A. (red) 2001. Vetenskapligt program

för Malmö Kulturmiljö. Den arkeologiska verk-

samheten. Malmö Kulturmiljö. Malmö.

Saville, A. 1981. Iron Age fl int working – fact or

fi ction? Lithics 2: 6–9.

Sjöberg, J.-E. 1998. Tusentals fynd från hundratusen-

tals år. Göteborgs Stadsmuseum. Göteborg.

Stjernquist, B. 1969. Beiträge zum Studium von

Bronzezeitlichen Siedlungen. Acta Archaeologica

Lundensia Series in 8°. No 8. Lund.

Strömberg, M. 1952. En privatägd fornsakssamling

i Trolle-Ljungby socken. Skånes Hembygdsför-

bunds Årsbok 1952: 84–98.

Thomsen, C. J. 1836. Ledetraad til nordisk Oldkyn-

dighed. Köpenhamn.dighed. Köpenhamn.dighed

Winkler, M. 2004. Öresundsförbindelsen. Södra

Sallerup 15A & C. Sallerup 15A & C. Sallerup 15A & C Rapport över arkeologisk

slutundersökning. Rapport nr 27. Malmö Kul-slutundersökning. Rapport nr 27. Malmö Kul-slutundersökning

turmiljö. Malmö.

Wyszomirski, M. 1979. Svenska depåfynd med s.k.

lövknivar. Fornvännen 74: 146–150.


Mellan det nära och det fjärran

Mellan det nära och fjärran 05-08-06, 11.31123

Mellan det nära och fjärran 05-08-06, 11.31124

7 | Grekisk bronsålder – eller europeisk?

Gullög Nordquist, Uppsalas universitet

Samtidigt som arkeologin som aka de misk dis-

ci plin växte fram, frigjorde sig Grekland från Tur-

ki et. Det var som en nationalstat, Hellas, inte som

under an ti ken en sam ling stadsstäder eller region

i ett större rike. Nu blev det viktigt att identifi era

ett europeiskt Grek land, i kontrast till den orien-

taliska ock u pa tions mak ten, ett Grekland som

anknöt till den idealiserade bild av den klassiska

antiken som var förhärskande i det bildade och

utbildade Europa, samtidigt som det inne bar en

återanknytning till ett nationellt arv. De ar ke o l-

o gis ka undersökningar som påbörjades blev inte

bara ett sätt att få fram arkeologiska fynd, utan i

sig själva na tio nel la sym bo ler för återerövringen

av forntiden, det stora klas sis ka arvet som var

Greklands gåva till väs ter lan det (Hamilakis 2003:

60-63). Samtidigt med för de det ta konstituerande

av ett eget förfl utet en ut rens ning av det som

betraktades som icke-grekiskt och icke-klas siskt

(Whitley 2001: 29f., Hamilakis 2003: 62).

Men utgrävningarna av det antika Grekland

var av stort intresse även för andra europeiska

stater (Whitley 2001: 29-36). Här frilade man på

ett myck et konkret sätt Det Europeiska Arvet, det

som var Vårt Arv och som skiljde Oss från Dem:

turkar, araber, egypter och andra icke-europeer.

Stor mak ter na var aktiva i utforskandet av denna

Vår Ge men sam ma Historia, helst på berömda

kultplatser, kända från antika texter. Det är

inte en slump att det tyska kejsardömet valde

att manifestera sig på gudakungens Zeus mark i

Olympia, medan frans män nen sökte sig till kul-

turguden Apollon i Del phi.1 Med Salzmans och

den brittiske konsulns Biliottis utgrävningar på

Rho dos 1868 där fynden fördes till British Mu-

seum (Fitton 2001: 31), väck tes intresset även för

tidigare perioder och det ledde till en rad under-

sökningar. Heinrich Schliemann gjorde utgräv-

ningar i Mykene 1874 och Tiryns (Schliemann

1878, 1901).2 Sam Wide ge nom för de de första

svenska ut gräv ninga rna i Aphidna 1894 (Wide

1895) och Arthur Evans på bör ja de utgrävningar

i Knossos (Evans 1921-36, cf. Fitton 2001: 115-

139), för att nämna några exempel. Grek land fi ck

i och med det en förhistoria, tidigare okänd an-

nat än som my to lo gis ka berättelser. Hur skul le

man nu betrakta dessa fynd, så annorlunda än

”de klas sis ka ideal”, som de hade formulerats i

Väs ter eu ro pas akademier? Där menade vissa att

klas sis ka arkeologer inte skulle syssla med sådana

grova och okonstnärliga föremål och de kulturer

de till hör de (Fitton 2001: 28-34).

Schliemanns övertygelse att Homeros skild-

rade en historisk verklighet var direkt orsak till

utgrävningar i Troja, Tiryns och Mykene, och

där med till att man på allvar började undersöka

för klas sis ka kulturer i om rå det – en lysande fram-

gång för den bokstavstrogna stra te gin. Schliemann

Nordquist 05-08-06, 11.31125

GULLÖG NORDQUIST | 126

var, liksom Gladstone som skrev förordet till hans

eng el ska publikation av Mykene-ut gräv ninga rna

från 1878, övertygad om att han i schakt gra var na

i Mykene hade hittat gravarna av Agamemnon

och hans följeslagare. Andra forskare var dock

mer skep tis ka och teorin avfärdades snart, inte

minst av Homeroskritiska tyska forskare (Fitton

2001: 41-46). Även senare har det varit viktigt

för många ut grä va re att kunna iden ti fi e ra utgräv-

ningsplatser med orter nämnda i skepps ka ta lo gen

i Iliaden. Vi kan som svenskar glädjas åt att ”vårt”

Asine i Argolis tillhör den exklusiva grupp som

nämns i denna brons ål derns textuella ”Hall of

Fame” (Iliaden, Bok 2: 560-561).

Det är viktigt är att betona att Homeros verk

INTE avspeglar en grekisk bronsålder, något som

redan Finley (1962) framhöll. Istället ska de ses

som yttringar av behov att konstruera sitt för-

fl utna hos den grekiska eliten på Turkiets kust un-

der sen järn ål der, 700-talet f.Kr. Hos familjerna

i denna aris to kra ti fanns behovet av att förankra

sina rötter i den mytologiska-his to ris ka myllan

för att skilja ut sig från andra aris to kra tis ka fa-

miljer och från de män nis kor som saknade denna

förankring. Även om det fi nns brons ål ders drag i

eposen, kan man inte okri tiskt använda Iliaden

och Odyssén för att illustrera grekisk bronsålder.

Det krä ver mycket stor för sik tig het och kontakt

med den moderna forskningen på området.

De bronsåldersarkeologer som verkade i slutet

av 1800- och början av 1900-talet placerade in

sig och sina fynd i en mytologisk-historisk ram.

Det var vik tigt att binda ihop nya urgamla med

den klas sisk tid, som redan var väl placerad som

Europeiskt Arv. Det är symp to ma tiskt att Schlie-

mann inleder sin Mykene-publikation med citat

av Homeros (700-tal f.Kr.), samt Aischylos och

Sophokles (400-tal f.Kr.). Man myntade begrepp

som minoisk efter kung Minos, en av Grek lands

sju vise, för brons ål der skultu ren på Kreta och

minyisk för fast lan dets kultur före Mykene efter

kung Minyas i Boiotien, medan beteckningen

”mykensk kultur”, kommer dock från en plats,

Mykene, som aldrig varit bortglömd. Så sent som

1966 förklarade Ge or ge Mylonas (1966: 226f.,

cf. 4f.) Mykenes fall utifrån teorin att orsaken var

inbördeskrig efter mor det på Agamemnon.

I kontrast till denna mytologiska inriktning

fanns det dock även tidigt en mer kritisk för-

historia, fö re trädd av t.ex. den store grekiska

arkeologen och Mykeneutgrävaren Christos

Tsountas, som också skrev standardverket om

grekisk förhistoria under början av 1900-talet

(Tsountas-Manatt 1897; Fitton 2001: 104-106).

Men grekisk förhistoria var för honom i första

hand grekisk, inte eu ro pe isk.

I början av 1900-talet blev de teoretiska sys-

tem, till exempel Thomsens tredelade system,

som ut veck lats av klassiskt bildade nordeurope-

iska ar ke o lo ger för för hål lan de na i Nordeuropa,

överförda även till Grek land. Den na tredelning

förfi nades av Wace och Blegen (1916-1918) i

deras klassifi cering av Greklands för his to ris ka

keramik i en indelning av grekisk brons ål der i

tre perioder och tre regioner, kykladisk, mino-

isk och helladisk (Fitton 2001: 245f.). Det var

alltså först nu som det blev an ge lä get att föra in

grekisk för his to ria som en un der av del ning i det

europeiska, att passa in den i systemet, och att

göra den till sin:

”the Minoan civilization was in part the an-

cestor of Greek culture, which is our own to-

day: it is the fi rstfruits of the Greek genius that

are here revea led to us: These Minoans were

our own culture-ancestors” (Hall 1928: 5).

Nordquist 05-08-06, 11.31126

127 | GREKISK BRONSÅLDER – ELLER EUROPEISK?

Minoisk kultur på Kreta är alltså, menar Hall

(1928), en föregångare till den grekiska, som är

den västeuropeiska. Därför blir minoerna våra

egna kul tu rel la förfäder. Detta trots att kretensisk

kultur, en ligt Hall, är beroende av anatoliska och

egyptiska infl uenser, inte europeiska. Likaså me-

nade fors kar na då att invånarna i Grekland under

bronsåldern inte var greker eller ens indoeuropéer:

de ansågs ha in vand rat senare norrifrån.

”Våra kulturella förfäder” kretensarna blev en-

ligt detta synsätt utträngda av de invandrade gre-

ker na, de som egentligen är bärare av vår kultur.

Men minoerna är ändå våra kulturella för fä der,

ef ter som de är fö re gång a re till grekerna, dvs. den

väs ter länd ska kulturen. Det kan jämföras med de

tys ka arkeologer som häv da de att den mykenska

kul tu ren måste ha skapats av ariska erövrare från

norr, medan teorin om ci vi li sa tio nens östliga

ursprung anam ma des av kristna grupper som i

den såg en bibliskt för ank rad utveckling (Trigger

1993: 195f.).3

Att sortera elementen i forntiden efter etniska

lin jer var viktigt under denna tid: kretensisk neo-

li tisk keramik ”ser” europeisk ut, inte egyptisk,

med an an dra ”sådana element som de så kal-

lade Minyi ska” pe kas ut som inte tillhörande

den egeiska brons ål dern – de passade inte in i

stereotypen av det ”eu ro pe is ka Grekland” (Hall

1928: 28f.).4 Gordon Childe ut tryck te samma

uppfattning i första upp la gan av Dawn of Eu-

ropean civilization från 1925. Även om minoisk

civilisation är helt beroende av infl ytande från

Mesopotamien och Egypten, är ”the Minoan

spirit … thoroughly European and in no sense

Oriental”. Det märks framför allt i fresko kon sten

att den kretensiske artisten inte var be grän sad

till att ”per petua ting the cruel deeds of a selfi sh

despot, nor doomed to formalism by the innate

conservatism of priestly superstition”. Europa

står för modernitet och ci vi li sa tion gentemot

den kon ser va ti va och des po ti ska östern. I senare

upplagor mildras uttalandet nå got:

”But if new arts were introduced by immi-

grants, the Minoan schools these founded

were ori gi nal and creative both in devising

fresh techniques and in creating a new natura-

listic style that owed little to Oriental models.

In beholding the charming scenes of games

and processions, animals and fi s hes, fl owers,

and trees …. We breathe already a European

atmosphere” (Childe 6:e uppl. 1957, cf.

Childe 1973: 62f.).

Här avspeglas de klassiska grekernas fördomar

om sina grannar, som despotiska, konservativa

eller för tryck ta, uttryckta i texter från antiken,

i den mo der ne, textberoende, forskarens stereo-

typer av det orien ta lis ka. I kontrast till sådana

uttalanden var Arthur Evans, Knossos utgrävare,

närmast antiklassisk. Han hade fötterna stadigt

i brons ål derns Knossos, där han såg en lysande

icke-grekisk kultur som erövrat Grekland och fört

dit civilisation (Fitton 2001: 115-139). Men en

sak har dessa forskare ge men samt: egeisk för his -

to ria ses både som en ut lö pa re av den klassiska

grekiska historien, och som en föregångare. I den

tid då brons ål der skrif ten ännu inte hade kunnat

tolkas hop pas man hitta de ”san na” berättel-

serna om hjältar, kän da från litteraturen tu sen

år senare:

”the deeds of great men before Agamemnon

… of Minos the lawgiver himself and his tha-

lassocracy, … what part the Phoenicean really

played in the civilization if the Mediterranean;

Nordquist 05-08-06, 11.31127


and many other prehistoric event or question”

(Hall 1928: 6).

De som drömde om detta ljus över det ”sanna”

förfl utna skulle nog ha blivit gruvligt besvikna

över innehållet i Linear B-tavlorna, dessa torra

listor på in- och utbetalningar och ekonomiska

hantering och för valt ning.

Synen på det förfl utna hänger som alltid ihop

med det moderna. Politiken i Östra Med el havs -

om rå det kännetecknades från mitten av 1800-

talet av eu ro pe isk expansion i kölvattnet på det

turkiska imperiets förfall. Britter besatte Egypten,

där frans män nen hade starka intressen alltsedan

Napoleon, Främre Orienten blev en spelplats

för in ter na tio nel la politiska, dip lo ma tis ka och

krigiska förvecklingar, liksom ar ke o lo gis ka.

Mängder av fynd fördes till västerländska mu-

se er, ofta med ganska tvivelaktiga metoder, både

ju ri diskt och ve ten skap ligt. Eftersom den grekiska

kul tu ren egentligen var europeisk och inte grekisk

var det inga problem med att placera föremålen

i museer ut an för Grekland, tvärtom var det ett

sätt att apropriera det egna kul tur ar vet, eller för

att citera Hall igen:

”We may indeed congratulate ourselves on

the fore most place which British Archaeology

has taken in the discovery and study of the

oldest remains of Greece, and on their fi rst-

rate representations in our mu se ums” (Hall

1928: 4).

Likaså kunde de infl ytanden österifrån som

man såg i de egeiska kulturerna5 brukas i en intel-

lektuell imperialism för att legitimera Västeuropas

politisk och arkeologisk närvaro i Främre Orien-

ten och Egypten. I kontrast till detta betonades

i Grekland det klassiska arvet som en nationell

egendom, ett arv som resten av Europa är bero-

ende av (Hamilakis 2003: 60).

Under sådana omständigheter var det själv-

klart att betona Grekland som ett europeiskt

fäste, en gräns mot de Andra, potentiellt farliga

orientaliska kul tu rer, istället för ett Grekland som

en brygga och kul tur för med la re mellan dessa och

Europa. Att gre kisk kul tur inte bara blivit infl u-

erad av, utan även infl uerat, kulturer i öster, och

att dessa kulturer be va rat delar av ett grekiskt

arv som förstörts i Eu ro pa, för att sedan lämna

tillbaka det i olika former – det var inte po li tiskt

opportunt eller politiskt kor rekt.

I samma anda accepterade många arkeologer

bilden av antikens män som demokratins och den

västerländska ci vi li sa tio nens grundare, och mot

den na bild tolkade man fynd i Nord- och Väst-

eu ro pa – anknöt dem till mediterana högkulturer,

megalitmonument på Malta och Stonehenge som

resultat av infl ytande eller in vand ring från det

gre kis ka Mykene – det var viktigt att på vi sa det

ge men sam ma arvet.6

Man kan anknyta till postkoloniala analyser

i för hål lan det mellan nord och sydeuropeisk

ar ke o lo gi. Det har ofta präglats av en ”Orienta-

lism” för att tala med Said. Den teoribildning,

in tres se om rå den och struk tur för administra-

tion av forskning och utbildning som skapas

vid universiteten i Nord- och Västeuropa samt

USA ses som styrande och mer vetenskaplig.

Och nordeuropeiska forskare och företrädare

för nord eu ro pe isk arkeologi har in i våra dagar

tillskrivit sig tolk nings fö re trä de i kraft av sin

vetenskapliga, in tel lek tu el la och kulturella över-

läg sen het, som företrädare för riktig vetenskaplig

me to dik och teoribildning (Pers son 1931). Att

vi talar om abstraktioner och modeller ska pa de

Nordquist 05-08-06, 11.31128


utifrån moderna behov, märks t.ex. i striden mel-

lan minoer och mykenare, dvs. de forskare som

grävde ut Kreta och fastlandet i första hälften

av förra seklet. Evans såg mykensk kultur som

re sul ta tet av en kretensisk erövring av fastlandet,

medan Alan Wace, utgrävare av Mykene, menade

att den mykenska kul tu ren var endogen, om än

med viss inspiration från Kreta, istället var det

fastlandets kultur som invaderat Kreta under sen

bronsålder.

Wace segrade. Inte minst tolkningen av Linear

B som grekiska har gett honom rätt. Men striden

var så hård och Evans infl ytande så stort, att Brit-

tiska skolan i Athen 1923 stoppade Wace från att

vidare arbete i Mykene och vägrade förlänga hans

för ord nan de som Direktör för British School,

dvs. det brit tis ka arkeologiska institutet, i Athen

(Fitton 2001: 155). Vad vi lär av denna konfl ikt

är att aka de mis ka forskare i nutiden anser det

fi nare och mer ef ter strä vans värt att vara erövrare

än att bli erövrad.

Det fi nns tendenser till att vi begränsar vår

kun skap efter moderna etnisk/nationella gränser,

na tio nel la anti kva ris ka myndigheter, Europarådet

el ler EU:s ram pro gram. Det anses viktigt att hit ta

den gemensamma europeiska berättelsen, även

om den sägs vara en av mång fald och bevara ”Eu-

ropaean heritage of exceptional importance”. Vi

ska skapa ”a shared cultural area bringing people

together while pre ser ving their national and regio-

nal diversity” (Europe and culture). Avsikten är

ut ta lad: Att ge oss “a sense of common belonging”

(Krüger 2000). Den satsning på det europeiska

brons ål der så ret som gjordes 1998 var ett led i

den na ide o lo gi byg gan de.

Att vi styrs som forskare av vår samtids legi-

tima (och ibland mindre legitima) intresse för

det för fl ut na och av de teorier och metoder som

ve ten ska pen ut veck lat under ett par hundra år,

om än mo di fi e ra de och regionaliserade är ingen

nyhet. Men är då grekisk bronsålder europeisk?

Tja, det beror när man studerar den och vem

som studerar den. För det moderna Hellas har

det varit och är viktigt att betona det för fl ut na

som ett nationellt arv, arkeo lo gin är en viktig del

i historiebyggandet och en maning till framtiden.

Skyltar på forn min nes plat ser na påminner om vad

som är korrekt upp fö ran de för besökare på nutida

na tio nel la hel ge do mar.

Under tider av konfl ikt och/eller nationalism

blir det viktigare att fastställa gränserna mot gran-

narna, än att medge att man tillsammans ingår i

en ge men sam tradition. Vad ska man kalla läm-

ningarna på Tur ki ets västkust: grekiska, turkiska

eller anatoliska? När det fi nns vad man uppfattar

som ett reellt hot mot nutidens stat får historien

och arkeo lo gin stå i na tio nens tjänst, nyanse-

ringar kan missuppfattas som för rä de ri. Ibland

är grekisk kul tur det Europeiska Arvet, symbolen

för väs ter lan det, som när Gullberg skaldar om

Thermopyle Grek lands lås, Karl Gerhard om Den

ökända häs ten från Troja eller Eyvind Johnson

om Krilon. Under andra världskriget blev det ett

utav humanisternas sätt att framhålla det civili-

serade, mänsk li ga och demokratiska arvet – men

samma klas sis ka värld och värden användes, som

bekant, även av demokratins fi ender.

Även om man under en stor del av 1900-talet

be to nat modeller för lokala och endogena kul-

tu rel la ut veck ling ar, ofta på nationell grund, är

nu Eu ro pa tan ken viktig. Det är politiskt korrekt

och le gi timt att framhålla gemensamma förfl utna.

Det fi nns en ut tryck lig politisk vilja och därmed

forsk ning san lag som uttryckligen är till för le-

gitimera det ge men sam ma arvet, även om man

betonar dess plu ra li tet.

Nordquist 05-08-06, 11.31129


Vi har idag en paneuropeisk tendens, där

fors ka re på grundval av likheter i ikonografi ska

teman och enskilda artefakter mellan Nord- och

Syd eu ro pa för sö ker bygga en mer ”gemensam

europeisk” brons ål der, med omfattande teo-

rier, byggda på re la tivt spar sam ma evidens av

varuutbyte men fram för allt på lik he ter mellan

artefakter, om långt gå en de och djupa kontakter

över mellan Syd öst eu ro pa, till hettiterriket i nuv.

Turkiet och till Östra Med el havs om rå det i stort.

Diskussionen om förbindelser under forntiden

över nuvarande Europa är inte ny (Sherratt

1993), även om äldre forskare som t.ex. Mon-

telius betonade kon tak ter na med det italiska

området. Däremot är det idag inte vanligt att

vilja se kontakter med t.ex. italisk-iberiskt om-

råde, kan ske på grund av att dessa anses sakna

”ci vil isa tio ner” under denna tid.

Det fi nns fl era problem i de ny-diffusionis-

tiska fram ställ ninga rna. Det medelhavsmate-

rial som man hänvisar till betraktas ofta som

oproblematiskt, ett material vars fyndkontexter,

tolkningar, re kon struk tio ner och dateringar inte

behöver problematiseras. Man använder sig ofta

av sekundärlitteratur istället för primärkällor eller

mer omfattande studier av ma te ri al, något som i

sin tur gör argumentationen min dre övertygande

(se även Sjögren denna volym).7 Det grekiska

material som man gärna hänvisar till kan dateras

från mellanminoisk tid till Homeros, det vill säga

en period på kanske 800 år. Östra Med el havs -

om rå det kan under det vi kallar bronsåldern ses

som en rad regioner med en rad olika kulturer,

etniska grup per, folk med olika språk, idéer och

re li gi o ner, och samhällskick, under tidvis snabb

kro no lo gisk för änd ring. Likaså var inte de mino-

iska och mykenska kul ture rna ett enhetligt kul-

tur om rå de, utan regioner med olika språk och

kulturell utveckling. Företeelser är sällan direkt

överförbara mellan dem och även fö re mål som

förfl yttas inom området får nya an vänd nings-

om rå den och sym bo liskt innehåll och anpassas

på så vis till det egna samhället.

Likheterna har ofta förklarats med kontakter

mel lan eliter över stora områden, ett välkänt an-

tropologiskt fenomen, för överförande av varor,

information och innovation. Elitens gåvoutbyten

och handel, både lång dis tans, främst inom ramen

för det vidsträckta ut by tet i östra Med el havs -

områ det (Cline 1994, 1995),8 samt kortdistans

mellan kust och inland, var viktiga även i egeiskt

rum, vilket framgår bl.a. av Linear B tavlorna.

Det är inte för inte som mykenarna var vägbyg-

gare. Men andra vägar för förmedling av varor,

tjänster och idéer måste också tas i beaktande,

som t.ex. trans hum ans – i Linear B materialet

framgår också att fåraveln var viktig, med herdar

och fl ockar som ingick i pa lats eko no min.

De föremål, eller den idé som förs längs

dessa vä gar förblir inte oförändrade. Framför

allt pla ce ras bru ket av föremålet eller idén in i

den nya kon text som den hamnar i. I ett egeiskt

perspektiv kan man se hur ett minoiskt motiv

med en slingrande bläck fi sk eller en blommande

bergssluttning, i my kensk kultur för vand las till

en bläckfi sk i givakt och ett vågmönster. Är dessa

bilder då lika eller inte? På vad sätt uttrycks likhet

och olikhet och vilken kul tu rell likhet och olik het

avspeglar de?

Alltför ofta ses begreppet ”likhet” oproble-

matiskt inom arkeologin. Men ”likhet” i sig

betyder bara att vi idag tycker att det ser likt ut.

En förklaring på ”lik het” måste omfatta inte bara

likheten och dess kon text, liksom även de olikhe-

ter som fi nns i både artefakten och kontexterna.

Ett exempel: man skul le kunna ta det omfattande

Nordquist 05-08-06, 11.31130


bruket av föremål im por te ra de från USA i Sverige

som ett uttryck för po li tisk kontroll, om man

inte också studerade alla de skill na der som fi nns

på viktiga områden, t.ex. i po li tisk och juridisk

struktur. Med andra ord blir ing en bild av det

förfl utna som bara bygger på likheter övertygande

– olikheterna måste också förklaras, vilket vi ofta

glöm mer eller tar för givna.

Det är slående att samtidigt som Med el havs-

om rå det återigen har blivit intressant för nordiska

ar ke o lo ger, vänder en del egeiska arkeologer sig

is täl let öst er ut, till en del inspirerade av Bernals

(1991) teorier. Hit hör forskare som Sarah Morris

(1997) som betonar det orientaliska infl ytandet i

övergången till järnåldern som hon ser som ”nor

… more Greek than … oriental” (Morris 1992:

124). Det är i Främre Orientens och Egyptens

sto ra civilisationer man fi n ner föregångare och

idégivare till egeiska, framför allt minoiska och

mykenska, kulturer, inte bara i form av gods utan

framför allt som idéspridning som skrift, bilder

och symboler, administrativa system, sam hälls -

or ga ni sa tion, my ter och mycket annat. Det är

därför i relation till dessa östmediterrana kultu-

rer som man måste se även den egeiska, menar

många forskare (Preziosi & Hitch cock 1999, se

även diskussioner i Davis & Schoe fi eld 1995).

Eller för att citera Yannis Hamilakis (2002: 19)

apropå den minoiska världen:

”There is thus an urgent need to de-familiarise

ourselves with the Minoan past … to accept,

accommodate and understand its otherness …

And de-familiarisation will necessarily involve

its de-Europeanisation … and abandonment

of the discourse of Minoan civilisation, with

all its evo lu tio nist and ultimately racist con-

notations”.

Så grekisk eller europeisk? För mig personligen

är det egeiska områdets funktion som förmedlare

och katalysator kanske den allra viktigaste.

Noter

1 / USA kunde tack vare Rockefeller Foundation

köpa in mark och påbörja utgrävningar på Agora,

dvs. det antika torget, i centrala Athen. Även Stor-

bri tan nien (med utgrävningar i Knossos och My-

kene) och Öst er ri ke hör till den grupp eu ro pe is ka

länder som grun da de arkeologiska institut i Athen

under andra hälf ten av 1800-talet (Fitton 2001:

107-109). Se Whitley (2001: 32-36) för spe ci ellt

det tyska infl ytandet.

2 / Se Fitton (2001: 48-103) för en balanserad ge-

nom gång och diskussion om Schliemanns, tidvis

myck et kritiserade, insatser. Se också Easton 1984a

och 1984b.

3 / Jfr. modern grekisk universitetsundervisning:

”Pre his to ry teaching is mostly of the Minoan and

Mycenaean past, since it is seen as the substratum

of classical ’civilisation’ and is connected with it

through documentary sources” (Hamilakis 2000:

179).

4 / Vissa element, t.ex. minyiskt, tillskrev Hall

”the west Anatolian civilization of Troy”, Thessa-

lian, Yortan och andra anatoliska kulturer. Ägeisk,

dvs. grekisk brons ål ders kul tur i allmänhet, ser han

som icke-hel lenskt, medan Thessalian föreslås vara

protohellensk (Hall 1928: 28f.).

5 / Cf. Montelius (1885, 1903). Hall (1928: 3-5):

”It is the Eastern rather than the Western connexion

of early Greek culture that will absorb our atten-

tion so far as foreign relations are concerned.” Hall

stu de ra de själv speciellt förbindelserna mellan Kreta

och Egypten.

6 / Som geografi skt namn används ordet ”Europa”

Nordquist 05-08-06, 11.31131


hos grekiska författare oftast för att beteckna mel-

ler sta el ler norra grekland, t.ex. Herodotos (4.45)

på 400-ta let f.Kr.

7 / Ett exempel är den s.k. Camp-stool fresco från

Knossos, vars diskussion är mycket omdiskuterad

(Cameron 1964; Immerwahr 1990). Larsson (2002,

Fig. 4.5 A) hänvisar dock istället till ett verk om

mi no isk religion (Marinatos 1993).

8 / Exempel på fynd är det berömda Ulu Burun vra-

ket (Bass et al 1989). Se också Kardulias (1999) och

Sherratt (1993) för att nämna ett par exempel.

Referenser

Bass, G. F. et al. 1989. A Bronze Age shipwreck at

Ulu Burun: 1986 campaign. American Journal

of Archaeology 93: 1-29.

Bernal, M. 1991. Black Athena. The afroasiatic roots

of Classical civilization. Free Association Books.

Lon don.

Cameron, M. A. S. 1964. An addition to “la Pari-

sienne”. Kretika Chronika 18: 38-53.

Childe, G. V. 1925. Dawn of European civilization.

Routledge & Kegan Paul. London.

Cline, E. 1994. Sailing the wine-dark sea. In ter na -

tio nal trade and the Late Bronze Age Aegean. BAR

International Serie 591. Oxford.

Cline, E. 1995. Tinker, tailor, soldier, sailor. Mi-

no ans and Mycenaeans abroad, Politeia. Society

and state in the Aegean Bronze Age. Proceedings

of the 5thof the 5thof the 5 in ter na tio nal Aegean conference 1994th in ter na tio nal Aegean conference 1994th

(Laffi neur, R. & Niemeier, W.-D. eds): 265-

288. Aegeum. Liége & Austin.

Davies, W. V. & Schoefi eld, L. (eds) 1995. Egypt,

the Aegean and the Levant. Interconnections in

the second Millenium. British Museum Press.

London.

Easton, D. 1984a. Priam’s treasure. Anatolian Stu-

dies 34: 141-169.dies 34: 141-169.dies

Easton, D. 1984b. Schliemann’s mendacity: a false

trail? Antiquity 58: 197-204. Antiquity 58: 197-204. Antiquity

Europe and culture. European Commission (http:

//www.Europa.eu.int/comm./culture/ (2001-

01-07).

Evans, A. 1921-36. The Palace of Minos. A compa-

rative account of the successive stages of the early

Cretan civilization as illustrated by the discoveries

at Knossos. MacMillan. London.

Finley, M. I. 1962. The world of Odysseus. Pelican

Books. Harmondsworth.

Fitton, J. L. 2001. The discovery of the Greek Bronze

Age. British Museum. London.

Hall, H. R. 1928. The civilization of Greece in the

Bronze Age. (The Rhind lectures 1923). MacMil-

lan. New York.

Hamilakis, Y. 2000. Archaeology in Greek higher

education. Antiquity 74: 177-181. Antiquity 74: 177-181. Antiquity

Hamilakis, Y. 2002. What future for the ’Minoan’

past? Labyrinth revisited. Rethinking ‘Minoan’

archaeology (Hamilakis, Y. ed): 2-28. Oxbow.

Oxford.

Hamilakis, Y. 2003. Lives in ruins: Antiquities and

national imagination in Greece. The poli tics of

archaeology and identity in a global con text (Kane,

S. ed): 51-78. Archaeological Institute of Ame-

ri ca. Boston.

Immerwahr, S. 1990. Aegean painting in the Bronze

Age. University Park. London.

Kardulias, P. N. 1999. Multiple levels in the Aegean

Bronze Age world system. World-systems theory

in practice. Leadership, production, and exchange

(Kardulias, P. N. ed): 179-210. Rowman &

Littlefi eld Publishers. Lanham.

Krüger, H. C. 2000. Closing of the ”Europé, a com-

mon heritage” campaign (Riga, 7-9 December

2000). Coun cil of Europe http://www.coe.int/

Nordquist 05-08-06, 11.31132


Cultural_co-operation/Heritage/A_common_

heritage_/Campaign (2004-01-07).

Larsson, Th. B. 2002. De döda, de ”andra” och

dju ren. Bilder av bronsåldern (Goldhahn, J. red):

91-112. Acta Archaeologica Lundensia Series in

8°, No 37. Lund.

Marinatos, N. 1993. Minoan religion. Ritual, image

and symbol. S. C. Columbia.and symbol. S. C. Columbia.and symbol

Montelius, O. 1885. Om tidsbestämning inom

brons ål dern med särskild hänsyn till Skan di -

na vien. KVHAA Handlingar 30 (ny följd No

10). Stock holm.

Montelius, M. 1903. Die typologische Methode. Die

älteren Kul tur pe ri o den im Orient und in Europa.

KVHAAH. Stock holm.

Morris, S. P. 1992. Daidalos and the origins of Greek

art. Princeton University Press. Princeton.

Morris, S. P. 1997. Greek and Near Eastern art

in the age of Homer. New light on a Dark Age.

Exploring the culture of Geometric Greece (Co-Exploring the culture of Geometric Greece (Co-Exploring the culture of Geometric Greece

lumbia, M. ed): 56-71. University of Missouri

Press. Columbia Mo.

Mylonas, G. 1966. Mycenae and the Mycenaean age.

Princeton University Press. Princeton.

Persson, A. W. 1931. Asine. De svenska ut gräv -

ninga rna. J. A. Lindblads förlag. Uppsala.

Preziosi, D. & Hitchcock, L. A. 1999. Aegean

art and architecture. Oxford University Press.

Oxford.

Schliemann, H. 1878. Mycenae. John Murray.

Lon don.

Schliemann, H. 1901. Mykene. Bericht über meine

Forschungen und Entdeckungen in Mykenae und

Tiryns. Wissenschaftliche Buchgesellschaft.

Darmstadt. Ber lin.

Sherratt, A. 1993. What would a Bronze-Age world

system look like? Relations between temperate

Europe and the Mediteranean in later prehistory.

Journal of European Archaeology 1(2): 1-57.Journal of European Archaeology 1(2): 1-57.Journal of European Archaeology

Tsountas, Ch. & Manatt, J. I. 1897. The Mycena-

ean age. A study of the monuments and culture of

pre-Homeric Greece. MacMillan. Lon don.

Trigger, B. G. 1993. Arkeologins idéhistoria. Brutus

Östlings Förlag. Stock holm.

Wace, A. & Blegen, C. 1916-18. The pre-mycena-

ean pottery of the mainland. Annual of the British

School at Athens 22: 175-189.School at Athens 22: 175-189.School at Athens

Whitley, J. 2001. The archaeology of ancient Greece.

Cambridge University Press. Cambridge.

Wide, S. 1895. Aphidna in Nord-Attika. Jahrbuch

des Deutschen Archäologischen Instituts 21: 385-

409.

Bibliografi sk not

Bra bibliografi ska översikter över forskning inom

det egeiska området är t.ex.

Bennet, J. & Galaty, M. 1997. Ancient Greece:

Re cent developments in Aegean Archaeology

and regional studies. Journal of archaeological

re search 5 (1): 75-119.re search 5 (1): 75-119.re search

Cullen, T. (ed.) 2001. Aegean prehistory. A review.

American Journal of Archaeology Suppl. 1.

Bos ton.

Nordquist 05-08-06, 11.31133

Nordquist 05-08-06, 11.31134

8 | Cosmology and consumption in the Bronze Age

Kristian Kristiansen, Göteborgs universitet

Introduction. In this paper I propose that by link-

ing cosmology to consumption we shall be able

to situate the various forms of ritual production,

consumption and depositions in a meaningfull

relationship to each other, despite their spatial

and contextual separation. The main idea behing

this proposition is the role cosmologies play in

organising the physical landscape and the way it

is inhabited and used (Bradley 2000). In tradi-

tional religious and cosmological thinking this

is done according to the rules of the gods: ”to

organize space is to repeat the paradigmatic work

of the gods” (Eliade 1987: 32). Consequently

the placing of settlements, barrows, cemeteries,

sanctuaries or rock art can be understood as

meaningfull in relation to the cosmological and

religious order of society. In this way we may

be able to detect important ascpect of cosmol-

ogy and religion by studying the repetitative, or

paradigmatic structure of the organistion and use

of landscape, especially those activities linked to

ritual production and consumption. And vice

versa, we may employ cosmologicial principles

from Bronze Age and Indo-European texts on

religion as a way of understanding the meaning

of such paradigmatic structures. Once we are

able to establish the cosmolological principles

governing the organisation of landscape we can

more profi tably begin to understand and inter-

prete the role of barrows, cemeteries, ritual bogs,

santuaries etc. within this larger framework. And

we have a platform for evaluating local variations

and their meaning.

Such an interdisciplinary, cosmological

approach has been profitably employed in a

number of pionering Iron Age studies (Brink

2001; Hedeager 2001; Johansen 1992, 1997).

We have also seen Bronze Age studies that employ

a related approach (Bradley 1997; Day & Wil-

son 2002; Goldhahn 1999a/b, in press; Parcero

et al 1998; Hauptman Wahlgren 1998, 2002;

Santos & Criado in press), although without

adding the textual knowledge from studies of

Bronze Age and Indo-European religion, until

recently (Fredell 2003). In the following I shall

present two cosmological models that covers the

main variations in the Bronze Age. Based upon

this I discuss the meaning of certain forms of

ritual depositions, and the production of ritual

iconography and monuments.1

Centered and decentered cosmologies. Two op-

posing traditions in cosmological thinking with

a probable Neolithic origin (Hodder 1990: Fig.

4.6) characterize societies in the Bronze Age. It is

suggested that they correspond to two different

cosmological principles – that of centeredness

and that of decenteredness. We are dealing with

Kristiansen 05-08-06, 11.31135

KRISTIAN KRISTIANSEN | 136

two competing forms that change and overlap

in time and space (Kristiansen 1998: Fig. 224,

225). However, the decentered cosmologies are

mainly linked to the northern, temperate zone

dominated by open landscapes, steppe and an ex-

tensive pastoral or agro-pastral economy. Barrows

are the dominant form of burial. The centered

cosmology is mainly linked to central and south-

ern Europe and the Mediterannean dominated

by an intensive agrarian economy.

In the centred cosmology the world is con-

sidered in vertical terms where everything is

unifi ed in the civilised centre of the village or

urban settlement. Here we fi nd acropolis; ritual

areas or temples and the cemetery close by. The

outer zone is made up of fi elds and further away

the wild, uncivilised world (forests, mountains)

These were areas for mining, hunting and other

dangerous activities, and the home of the gods

in the mountains (Bradley 2000: Fig. 9). The di-

chotomy between civilised and uncivilised, nature

and culture, is consequently a major theme in the

centred cosmology, refl ected in religion. The Mis-

tress of Animals controls the powers of the wild

and employs their strength. Humans may achieve

the same strength through rituals, hunting and

sacrifi ce, e.g. the many lion hunting scenes in

Minoan and Mycenaean iconography (Younger

1995). Community, government, and settled ”ur-

ban” life in villages are defi ning characteristics of

a centred cosmology. And their perceptions of

death and burial are similarly linked to commu-

nity: cemeteries are large and collective, urbanised

as it were, and they belong with the settlement.

Societies out there are often perceived of in the

same terms of opposition as between culture

and nature, they are dangerous, uncivilised and

have to be taught the virtues of culture through

civilising ventures – e.g. explorations and trade

expeditions. Outside the borders of civilisation

one can meet dangerous godlike fi gures, not yet

drawn into the realm of the cosmological centre,

as experienced and explored by Odysseus. They

represent the supernatural counterparts to the

foreign lands of the uncivilised people.

In the decentred cosmology the world is con-

sidered in horizontal terms, implying that there

is no centrality. The landscape is divided into

parallel blocks: the barrow landscape of grazing

cattle and sheep of the upper realm, the settled

landscape of the middle realm centred round the

chiefl y hall. Finally there are the ritual lakes and

bogs – the sanctuaries of the lower realm (vertical

perceptions of cosmos is applied to the horizontal

topography). There is no strong dichotomy be-

tween a civilised and uncivilised Nature, except in

the usual way at the borders of the world, where

dangers are waiting. There are no central urban

or large village settlements; individual farms

and hamlets form a continuum in the cultural

landscape. Death and the perception of burials

are correspondingly individual and family based,

linked to the farm or hamlet. It means that the

cosmological, paradigmatic model of the world is

constantly being repeated by adding yet another

parallel settlement with its barrows etc. The bar-

rows often stress this geographical continuum by

being constructed in lines, and at high points,

forming a communicative system. The world is

thus ordered horizontally, and social commu-

nication is horizontal. Cosmos is everywhere,

not in the single central settlements, although

some of course may be granted a higher order of

sacredness and power. It further implies that the

dichotomy between culture and nature takes on

different forms, and are of less importance than

Kristiansen 05-08-06, 11.31136

137 | COSMOLOGY AND CONSUMPTION

in centred cosmologies. Decentered cosmologies

invites movements and travels, and the incor-

poration of others by symbolic addition, e.g.

through intermarriage, fostersons, etc. altering

with raiding, whereas centred cosmologies are

more inclined to stress its own identity, and by

approaching others from the outside as foreigners.

Contracts, client relationships rather than mar-

riage and incorporation are the probable means

of contact and communication. Conquest rather

than raiding are their alternative (Helms 1998:

177).

Centered cosmologies controll and employ

the forces of nature. The wild animals are em-

powered, but also controlled by the mistress of

animals in her many guises on Minoan sealstones.

Ritual production and consumption takes place

mainly within the ritual center stage, the palace

(Marinatos 1993), the village acropolis etc. Or at

the holy mountain, refl ected in the peak sanctur-

aries in Crete or the cave sancturaries in Central

Europa. Centered and decentered cosmologies

thus share the use of nature for ritual places

(Marianatos 1993; Bradley 2000). But in the

centered cosmologies this represents an addition

to the temple that unify the rituals and the divine

forces, and increasingly takes over this role.

The decentered comologies are seing the

landscape and the world as contagious and spa-

tially repetitative. Land is cultured and open, the

Figure 1. Ox horned gods from the Bronze Age (after Larsson 1999a: Fig. 3.4).

Kristiansen 05-08-06, 11.31137


wild animals are not controlled, gods take on

their shape and become one with the animal. In

early Indo-European and Bronze Age religion the

gods make frequent shape shifts. What they also

share is the use of domesticated ainmals as divine

animals, such as the bull/the sky god, the horse

and the sun god. Thus the bull or ox sacrifi ce is

common throughout Bronze Age Europe and it

is linked to the divine role of the ox/bull. For the

same reason divine kings and chiefs carry ox horns

on their helmets to symbolize their divine power

and their role as the sky god in ritual games (fi g.

1). In the following I shall explore these cosmo-

logical principles in a number of case studies.

The cosmological cycle. Most religions share

basic ideas about the otherworld and the crea-

tion of the universe. The forms its takes, and not

least the way these otherworlds are inhabited and

related to each other may vary. In Indo-European

religion the three realms of the otherworld is the

upper, middle and lower realm. They were inhab-

ited by gods with differenct functions, who over

time competed with each other over power, and

thereby added change and dynamic to the panthe-

on. Many myths are about these power struggles

between the gods (Olmstead 1994). According to

our model we would expect the different realms to

be situated in the real world as well, represented

by ritual places and monuments where the gods

could be approached through rituals and sacrifi ce,

or through other means of communication. Let

us fi rst consider a typical decentered Bronze Age

landscape from such a perspective (fi g. 2).

On hilltops or grouped in lines in fl at land-

scapes we fi nd the round barrow. Its construction

is a paradigmatic model of the major symbols of

the upper realm – the sun wheel and the rising

sun, in combination with the world tree (the oak

coffi n). Ox sacrifi ce and libation to the sky god

accompanied the rituals. Let us, however, decom-

pose the rituals of the barrow into its religious

and cosmological components.

First a ritual plowing encircled the place of

the barrow, where a stone ring was constructed

to represent the sun wheel. In some barrows the

spokes of the wheel are constructed too, in others

several circles of concentric stone rings are em-

ployed. The symbolic meaning, however, remains

the same, the sun wheel, with the barrow itself

rising from the ground as the rising sun. During

the rituals the stone circle may have been open,

serving as a ritual entrance (Goldhahn 1999a:

100ff.). Based on the uniquely preserved oak cof-

fi n burials from Denmark we can further detail

the ritual process. A huge tree was now felled and

used as coffi n (the world tree unifying upper and

lower realms), an ox sacrifi ce took place, and the

freshly skinned hide was employed as a shroud

to cover the inside of the coffi n, where the de-

ceased was placed in his or her clothes. Finally it

was wrapped around the dead body and all the

accompanying grave goods. The body was now

inside the ox (the sky god) and the world tree

(life/afterlife), carried away in the sun wheel and

covered by grass turfs from neighbouring fi elds

to lay out in the otherworld as eternal meadows

for the herds, as known from Hittite burital ritual

(Hass 1994: 224). Often a libation stone covered

with cup marks was placed near the coffi n to

fi nalize the sacrifi ces. After passing these linimal

phases towards the otherworld the barrow would

be covered with a fi nal layer of earth (Goldhahn

1999a/b). Soon the deceased would take his or

her place among the ancestors that communi-

cated directly with the gods.

Kristiansen 05-08-06, 11.31138


Communications with the gods and the play-

ing out of central myths mostly took place at the

middle realm, linked to chiefl y halls and to places

where central symbols and scenes were carved on

rocks that separated the world of the dead/sky

god from the world of the living. Thus rock art

is often situated between realms (Bradley 1997;

Santos & Criado in press). They represented limi-

nal rituals necessary to cross between different

realms or territories, whether at land or sea (Ling

2004). Their funtions were thus linked to trav-

els between realms and travels in the real world

between foreign territories, which represented

the same type of dangerous liminal crossings

(Helms 1988). On rock art one will therefore

fi nd the central symbols of the upper realm (sun

crosses), as well as symbols of the major gods

linked to liminal crossings and travels, suchs as

ships (Kristiansen 2002). Here at the middle

realm we also fi nd long cult houses or temples,

that appears to be a recurring and paradigmatic

feature of death rituals in local settlement centers

throughout Scandinavia (Victor 2002), like in

Greece (Kossack 1996: Abb. 1).

Finally the lower realm was approached

through sacrifi ce and ritual depositions in lakes,

rivers and moors/or caves – doors to the neth-

erworld, where among others the snake goddess

of the dead resided and where the sun spend the

night on its journey and was held prisoned. The

gods of the netherworld was approached through

sacrifi ce and depositions of both personal goods,

such as ornaments, weapons, tools and of ritual

gear employed by the priests in ritual performanc-

es, such as lurs, helmets, shields etc. The deposi-

tions to the gods of the netherworld in moors and

Figure 2. The cosmological cycle of the three realms. A model.

Kristiansen 05-08-06, 11.31139


Figure 3. The structure of ritual depositions in the Late Bronze Age in northern Europe (after Kristiansen

1996).

Kristiansen 05-08-06, 11.32140


waters were often different from those deposited

in burials. In periods and regions of cremation in

urns, the larger personal ornaments of women or

weapons of men were deposited separately in the

natural sanctuaries of moors and lakes and caves.

We can detect a hierarchy of such depositions in

the Bronze Age, as exemplifi ed in fi gure 3. But

throughout the Bronze Age the ritual equipment

employed by divine priests during ceremonies,

belonged to the gods and could only be deposited

in their sanctuaries/holy places. It could not be

owned by mortal chiefs and is therefore never

found in burials.

Priests/priestes, warriors and farmers would

all deposit according to their social standing. In

recent years new excavations of such wet environ-

ments in England has revealed the highly com-

plex and organised nature of these depositions

and sacrifi ces to the netherworld (Pryor 1991;

Coombs 1996), also found in other parts of Eu-

rope (Schwenzer 1997: Abb. 5). They could be

occasioned by initiation rituals, combats between

chiefs etc. and as a conclusion of some highly

important rituals.

It can thus be demonstrated that the decen-

tered Bronze Age landscape of temperate Euasia

repeated the paradigmatic cosmological structure

of the three realms of the gods. Together they

represent a cosmological cycle characterised by

different rituals and sacrifi ces throughout the year

and throughout the life of people.

Human gods and divine humans. Ritual per-

formance and songs. A common characteristic

of Bronze Age religion is the interchangeable na-

ture of gods and humans, mortals and immortals.

Gods may die, and humans may become immor-

tal, as heroes and divine ancestor. Humans, as

chiefl y priests and priestess may take on the role

and shape of a God, when performing in the ritual

games. This is a defi ning criteria of theocratic

rulership and remains another characteristic of

the Bronze Age. It is most clearly played out in

the Proto- and Early-Indo-European myth about

the Divine Twins.

The PIE myth about the Divine Twins and its

materialization in the Bronze Age illustrates the

intertwined nature of gods and humans during

this period, from India over Greece to the Baltic

and South Scandinavia. The myths and attributes

of the Gods were materialized in iconography

and fi gurines, while chief priests/priesteses would

perform the rituals of the myths and games, em-

ploying special ritual gear and instruments. In this

way political and religious institutions became

one. Let us begin with the myth of the Divine

Twins and their functions/attributes.

In a special study of the ”Divine Twins”

Donald Ward (1968) has defi ned their roles

and attributes in PIE religion in some detail. The

Indo-Iranian tradition, especially the Rig Veda,

constitute the most detailed and important source

on the Divine Twins, but also the Graeco-Roman

and Baltic tradition entails strong evidence. It is

also clear that they are going back to the same

source, as they share so many similar traits that

any random or separate development can be

eliminated. What interest us here, however, are

the roles and attributes of the divine twins and

their sister the sun goddess/Maiden, as they can

be demonstrated archaeologically. The Divine

Twins are called the Asvins in Rig-Veda, and the

Dioskouroi in the Greek traditions, both sons

of the sky god. Their attributes are white horses,

which draw them on a golden chariot circling the

earth and the sky in a day. Sometimes winged

Kristiansen 05-08-06, 11.32141


horses draw their chariot, a direct parallel to the

paintings at the Hagia Triada sarcophagus from

the 14th century BC (Younger 1995: LVIIa).

On sea they travel in a ship with hundred oars,

were famed argonauts, just as they were known

as guardians of seamen.2 They are referred to as

rescuers of sailors, and these parts from the Veda

are in detail identical to Homers Hymn No. 33.

They are also the rescuers of the sun goddess.

The Divine Twins are multi-functional gods

and are also gods of light, breaking open the day-

light for their sister the sun goddess, just as they

represent the Morning and Evening Star. They

are known as magic healers and physicians, in

Greece often depicted with snakes. Finally they

appear as providers of help in battle, being them-

selves warriors and taking part in the battle as

well. In one legend the young Dioscouroi carried

white tunics, purple robes and hats, and carried a

spear. In addition they were associated with the

dance, and are reported to have been the inventors

of the weapon dance and the fl ute accompanying

the Spartan weapon dance.

In one aspect do the Divine Twins differ

from the other gods in the pantheon: although

they are among the most important gods and

cited in hymns more than others, they are also

considered to be close to humans having wan-

dered among men. They frequently visited the

earth in the guise of mortals. In Greece countless

places have had their visit and they participated

in festivals to their honour. This quality secluded

them from a place on mount Olympus, although

they had cults with priests and priestesses. But on

the other hand this may explain why they are so

frequently reproduced and symbolised on paint-

ings, metalwork, rock art etc during the Bronze

Age, and why rituals with the Divine Twins were

so often performed by mortal chiefs. Twin kings

and chiefs were thought to be incarnations of

the mythological Divine Twins, such as certain

Spartan kings, and Nordic Bronze Age chiefs as

well (Kristiansen 2001). Finally, one of their more

modest attributes were two wooden poles, accord-

ing to Rig Veda, and this may explain why they

were often depicted on rock carving with axes on

high wooden stakes or poles.

In the Early Iron Age, when their role di-

minished, they were worshipped in the moors

of Northern Europe in the form of two wooden

poles with simple cuts to represent the head

(Lund 2002), a faded glory compared to the

shining bronze axes a millennium earlier.

With this as a textual historical background

we shall now turn to the task of contextualising

archaeologically in time and space the religious/

political institution of the Divine Twins in later

prehistory, this meaning the Bronze Age.

It is from the beginning of the Bronze Age

proper after 2000 BC that the twin symbolism

expands and is applied in a series of new ritual

contexts, e.g. the double male chiefl y burial at

from Leubingen (Hansen 2002: Fig. 1). Here

double axes and daggers were placed in a cross

over each other like the bodies. Also from this

period do we see the employment of double axes

on double stands on Crete in rituals (Gesell 1985;

Hägg 1997), depositions of double axes become

increasingly more common throughout Europe,

especially in northern Europe. The discovery of

a bronze disc of the universe with moon, sun and

stars in silver from Nebra near Halle accompa-

nied by twin swords and axes, is an illuminating

example of the central symbols of the Divine

Twins from the 17th-16th century BC. Histori-

cally they originate in the interaction between

Kristiansen 05-08-06, 11.32142


the Near East and Eurasia during the 3rd and

early 2nd millennium BC (Larsson 1999b: Fig.

5; Sherratt 1997). During this later period long

distance connections were established between

the Hittites, the Minoans, the East European

steppe and the Carpathians and further on to the

Baltic and southern Scandinavia (Penner 1998;

David 2001; Engedal 2002). The new long dis-

tance maritime connections were refl ected in a

fl ourishing of ships and new ritual scenes on rock

art. These distant connections between southern

Scandinavia, Eastern Europe and the Mediter-

ranean and the accompanying new rituals and

myths were most clearly expressed in the unique

pictorial slabs on the Kivik burial from the late

16th – early 15th century BC.

Turning to Kivik we fi nd two compositions:

one picturing performance and one pictur-

ing symbols. The performances are apparently

linked to the heroic deeds of the dead chief and

to the burial rituals, including chariot race, horn

blowing (music and dancing). There is further a

procession of bird like fi gures (probably women,

known from other contexts) lead by a singing/

dancing priest chief with raised arms, and the

same procession is in another picture standing

on each side of an altar, four by four. That fi gure

is repeated among the male performances, which

are again subdivied into pairs or twins (these are

numbers, 16-8-4-2, often employed in Vedic

rituals of different priest groups). There are also

some activities beyond our understanding – in-

cluding the two circular discs hanging down from

a pole and looked after by two males. Perhaps the

night- and day-side of the sun?

The Kivik slabs are the most complex and

well-done pictorial scenes in early Bronze Age

Europe outside the East Mediterranean. They

share a number of specifi c traits with the Shaft

grave stelae, such as the framing, chariot race/

hunting scenes, the gesture of the man leading

the procession/the horse, bull fi ghting and the use

of specifi c religious symbols. They show the in-

stitutionalisation of ritual performance linked to

chieftainship and to the institution and myths of

the Divine Twins. This is most clearly expressed

in the twin symbolism of the slabs without scenes.

Here we fi nd the two horses twice, the two wheels

of the chariots twice, two symbols with spiral ends

(could be the frame of the chariot), two ships

(with lifted oars), and two ritual axes arranges at

stands around a conical hat (a divine hat in Hit-

tite iconography). If we take the two open half

circles with the two male processions in front of

them to represent the open circle of the tumulus

(Goldhahn 1999a: Fig. 10.1), there would have

been two burial mounds originally (or symboli-

cally represented). They may also represent the

immortality of the Greek omega symbol.

While one could suggest that on the picto-

rial stones we see the deeds and possessions of

the buried chief, the double symbolism adds a

specifi c religious meaning to them – these are the

attributes of the Divine Twins, as they are known

to us from Rig Veda, Greece and the Baltic: the

horses and chariots, for carrying the sun around

the earth, the ships for sailing and rescuing sailors

(and their sister when she was robbed away), the

axes to represent their status as warriors. At the

same time they may also have represented the

divine possessions of the twin rulers buried at

Kivik, employed in rituals when they were alive,

and sacrifi ed after use at special oaccasions. In

other hoards, such as Stockhult, we fi nd the Di-

vine Twins with their hats, bronze fi gurines of

clear East Mediterannean or Hittite origin. The

Kristiansen 05-08-06, 11.32143


same is true of the composition of the two ritual

axes around a divine pointed hat, whose heraldic

iconography since long has been compared to

the Minoan/Mycenean double axe ritual, e.g. on

Hagia Triada sarcophacus (fi g. 4). The structure

is also repeated on Hittite royal sigils (Randsborg

1993: Fig. 71). Given the whole context of Kivik,

and other evidence of connections between Ana-

tolia and Scandinavia (Larsson 1997) that could

very well have been its message in the Bronze Age

– that the Kivik grave contained a royal person

of divine, foreign origins, who introduced a new

religious and political language in Scandinavia.

What we see then is the formalisation of the

myths and the accompanying symbolism of the

religious institution of the Divine Twins of early

Indo-European religion. As I have demonstrated

earlier this was parallelled in a similar twin dual-

ism in leadership (Kristiansen 2001), and it was

further accompanied by a cosmological restruc-

turing of landscapes throughout Scandinavia

(Kristiansen 1998b). While there were local re-

ligious traditions linked to twin dualism in the

North in both Early and Late Bronze Age (fi g. 5),

they are now placed in an new and more complex

religious and political setting with external origins

in the East Meditereannean and Eurasia. A central

theme is the role played by chiefl y priests who re-

cited and performed the rituals, as demonstrated

on numerous rock images and bronze iconogra-

phy. Thus high offi ce was divine and linked to

specialised skills in transmitting and performing

the hymns and songs of the Gods. While the

hymns were written down in India in the Rig

Veda, they were carved on stone in Scandinavia.

But they share the same mythological structure,

and several of the stories from the Rig Veda are

narrated on the rocks in Scandinavia (Kristiansen

& Larsson 2005, Chapter 7). It demonstrates the

highly complex and skilled nature of Bramahs,

Druids and Priest Kings of the Bronze Age, and

it further demonstrate the role of travels and

learning at political and religious centers, linking

Scandinavia with Eurasia and the East Mediteran-

Figure 4. From ritual performance to sacrifi ce (deposition). Rock art with twin chiefs with ritual axes, twin

fi gurines of Divine Twins and hoard of two ritual axes.

Kristiansen 05-08-06, 11.32144


Figure 5. Attributes of Divine Twins during early and late Bronze Age in Scandinavia.

Kristiansen 05-08-06, 11.32145


nean in a shared religious/cosmological universe.

Bronze Age religion was not a world religion,

but rather a gigantic syncretistic religious/politi-

cal melting pot, which for nearly a millennium

transmitted and transformed myth, knowledge

and institutions throughout Europe/Eurasia.

These myths were carried along with the de-

centered cosmological universe described above,

onto which the myth and their performance

were inscribed. Thus, ritual performance took

place in the middle realm, between the upper

and lower realm. Here we also fi nd the rock art,

which maintained the myths and their symbolism

for eternity. Contacts with the netherworld took

place at the ritual lakes and bogs, when sometimes

the ritual gear of the Divine Twins was depositied

and sacrifi ced ( e.g. twin axes and lurs, fi g. 5).

Once established the cosmological universe/

landscape and the accomopanying religious/

political institution of the Divine Twins persist-

ed with small additions and changes throughout

the entire Bronze Age, along with the songs and

hymns linked to them. Their later transforma-

tion into texts is another fascinating chapter on

the Bronze Age, falling beyond the scope of this

contribution.

The materiality of the immaterial – cosmos and

culture in the Bronze Age. In this article I have

exemplifi ed how material culture and the way it

is employed in organising landscapes and rituals

provide vital insights into the nature of Bronze

Age religion and cosmology. I have further dem-

onstrated that the study of prehistoric myth and

religion provides an yet unexplored database for

understanding the specifi c meaning of symbolic

structures in the material record, exemplifi ed by

the cosmological cycle and the role of the Divine

Twins in Bronze Age religion from Scandinavia

to India. These different material and immaterial

expressions of cosmos and culture were once uni-

fi ed within a common ritual framework of oral

tradition (hymns and songs) and the performance

of rituals, religious plays and games carried out

by religious specialists and chiefs. They were in

this way able to transmit over hundreds of years

and thousands of kilometers the basic myths and

cosmological principles of the Bronze Age. They

were further materialised and memorised in the

construction of monuments and depositions of

ritual gear, the drawing of rock carvings until

some of the myths were fi nally written down and

preserved as texts. To unlock this once integrated

religious universe therefore demands an interdis-

ciplionary approach that situates the Bronze Age

in protohistory – between the written and the

material. Oral tradition and ritual performance

were key concepts in the materialised, mytho-

logical landscape of the Bronze Age. Once we

understand the implications of this, we can begin

to understand the otherness of the Bronze Age

and to unfold the meaning of local variation.

Notes

1 / Several of the ideas and parts of the text in

this article spring from a joint book I have done

together with Thomas B Larsson, titled ”The Rise

of Bronze Age Society. Travels, Trnasmissions and

Transformations”, to be published by Cambridge

University Press 2005. I am gratefull to Thomas for

many inspiring discussions on this subject.

2 / The role of ships and the maritime functiosn

of the Divine Twins in the Rig Veda exemplifi es

distant origins in a maritime environment. This

would most probably have been the Black Sea or

Kristiansen 05-08-06, 11.32146


the Caspain Sea, but we cannot exclude that con-

nections with the Baltic are also refl ected (Bravik

1977; Østmo 1997). It further stresses the Proto-

Indoeuropean origin of the myth, but one that was

rather close in time.

Bibliography

Bradley, R. 1997. Rock Art and the Prehistory of

Atlantic Europe. Signing the Land. Routledge.

London and New Yrok.

Bradley, R. 2000. An Archaeology of Natural Places.

Routledge. London and New York.

Bravik, J. 1997. Horses and Ships in Vedic and Old

Greek Material. Journal of Indo-European Studies

25 (3/4): 345-351.

Brink, S. 2001 Mythologizing Landscape. Place

and Space of Cult and Myth. Kontinuitäten

und Brücke in der Religonsgeschichte. Festschrift

für Anders Hultgård zu seinem 65. Geburtstag am

23.12.2001. RGA-E Band 31: 76-112. Walter

de Gruyter, Berlin-New York.

Coombs, D. 1996. Aspects of Ritual in the Late

Bronze Age of Southern England. Archäologische

Forschungen zum Kultgeschehen in der jüng-

eren Bronzezeit und frühen Eisenzeit Alteuropas

(Schauer, P. ed): 101-117. Universitätsverlag

Regensburg. Regensburg.

David, W. 2001. Zu den Beziehungen zwischen

Donau-Karpatenraum, osteuropäischen Step-

pengebieten und ägäisch-anatolischen Raum

zur Zeit der mykenischen Schachtgräber unter

Berücksichtigung neuerer Funde aus Südbayern.

Anados. Studies of Ancient World 1: 51-80.Anados. Studies of Ancient World 1: 51-80.Anados. Studies of Ancient World

Eliade, M. 1987 (1957). The sacred and the profane.

The nature of religion. Harcourt Brace & Com-

pany. San Diego, New York and London.

Fredell, Å. 2003. Bildbroar. Figurativ bildkommunika-

tion av ideologi och kosmologi under sydskandinavisk

bronsålder och förromersk järnålder. Gotarc Serie

B. Gothenburg Archaeological Thesis No 25.

Göteborg.

Day, P. M. & Wilson, D. 2002 Landscapes of

Memory, Craft and Power in Prepalatial and

Protopalatial Knossos. Labyrinth Revisited. Labyrinth Revisited. Labyrinth Revisited Re-

thinking ´Minoan´ Archaeology (Hamilakis, Y.

ed): 143-166. Oxbow Books. Oxford.

Engedal, Ø. 2002. The Nordic Scimitar. Exernal

relations and the creation of elite ideology. BAR


Gesell, G. 1985. Town, Palace and House Cult in

Minoan Crete. SIMA 67. Gothenburg.

Goldhahn, J. 1999a. Sagaholm – hällristningar och

gravritual. Studia Archaeologica Universitatis gravritual. Studia Archaeologica Universitatis gravritual

Umensis 11. Umeå.

Goldhahn, J. 1999b. Rock art and the materialisa-

tion of a cosmology – the case of the Sagaholm

barrow. Rock Art as Social Representation (Gold-

hahn, J. ed): 77-100. BAR International Series

794. Oxford.

Goldhahn, J. 2005. Kosmologiska mantlar – strödda

tanker kring hällristningsforskningens primitiva

arv och epistemologi jämte bronsålderns kos-

mologi. In Situ 2003.

Haas, V. 1994. Geschichte der Hethitischen Religion.

E.J. Brill. Leiden.

Hansen, S. 2002. ”Ûberausstattuttungen” in

Gräbern und Horten der Frühbronzezeit. Vom

Endneolithikum zur Frühbronzezeit: Muster so-

zialen Wandels? (Müller, J. ed): 151-173. UPA

90. Bonn.

Hägg, R. 1997. Did the Middle Helladic people

Have Any Religion. Kernos 10: 13-18. Kernos 10: 13-18. Kernos

Hauptman-Wahlgren, K. 1998. Encultured Rocks.

Encounter with a Ritual World of the Bronze

Age. Current Swedish Archaeology 6: 85-97.Current Swedish Archaeology 6: 85-97.Current Swedish Archaeology

Kristiansen 05-08-06, 11.32147


Hauptman Wahlgren, K. 2002. Bilder av betydelse:

hällristningar och bronsålderslandskap i nordöstra

Östergötland. Stockholm Studies in Archaeology Östergötland. Stockholm Studies in Archaeology Östergötland

23. Stockholm.

Hedeager, L. 2001. Asgard reconstructed? Gudme Asgard reconstructed? Gudme Asgard

– a ´central place´ in the North. Topographies

of Power in the Early Middle Ages (de Jong, M.,

Theuws, F. & van Rhijn, C. eds): 467-509. Brill.

Leiden, Boston, Köln.

Helms, M. 1988. Ulysses Sail. Ulysses Sail. Ulysses Sail An Ethnographic

Odyssey of Power, Knowledge, and Geographical

Distance. Princeton University Press. Prince-

ton.

Helms, M. 1998. Access to Origins. Affi nes, Ances-

tors and Aristocrats. University of Texas Press.

Austin.

Hodder, I. 1990. The Domestication of Europe.

Structure and Contingency in Neolithic Society.

Basil Blackwell. London.

Johansen, B. 1992. Människan och rummet. Rums-

liga strukturer i Södermanland under bronsål-

der. Forntid i förändring. Aktuell arkeologi III

(Hyenstrand, Å. & Tomasdotter Jakobsson, A.

red): 57-69. Stockholm Archaeological Reports

25. Stockholm.

Johansen, B. 1997. Ormalur. Aspekter av tillvaro

och landskap. Stockholm Studies in Archaeology

14. Stockholm.

Kossack, G. 1996. Religöses Denken in Alteu-

ropa vom 8. Bis 6. Jahrhundert v. Chr. Geb.

Archäologische Forschungen zum Kultgeschehen

in der jüngeren Bronzezeit und frühen Eisenzeit

Alteuropas (Schauer, P. ed): 17-43. Universitäts-

verlag Regensburg. Regensburg.

Kristiansen, K. 1996. Die Hortfunde der jüngeren

Bronzezeit Dänemarks. Fundumstände, Funk-

tion und historische Entwicklung. Archäologische

Forschungen zum Kultgeschehen in der jüng-

eren Bronzezeit und frühen Eisenzeit Alteuropas

(Schauer, P. ed): 255-271. Universitätsverlag

Regensburg. Regensburg.

Kristiansen, K. 1998a. Europe before History. Cam-

bridge University Press. Cambridge.

Kristiansen, K. 1998b. The Construction of a

Bronze Age Landscape. Cosmology, Economy

and Social Organisation in Thy, Northwest

Jutland. Mensch und Umwelt in der Bronzezeit

Eropas (Hänsel, B. ed): 281-293. Oetkers-Voges

Verlag. Kiel.

Kristiansen. K. 2001. Rulers and Warriors: Sym-

bolic Transmission and Social Transformation

in Bronze Age Europe. From Leaders to Rulers

(Haas, J. ed): 85-105. Kluwer Academic/Plenum

Publishers. New York.

Kristiansen, K. 2002. Langfärder och hellerist-

ninger. In Situ 2001/2002: 67-80.

Kristiansen, K. & Larsson, Th. B. 2005. The Rise

of Bronze Age Society. Travels, Transmissions and

Transformations. Cambridge University Press.

Cambridge.

Larsson, Th. B. 1997. Materiell kultur och religiösa

symboler. Mesopotamien, Anatolien och Skan-

dinavien under det andra förkristna årtusendet.

Arkeologiska Studier vid Umeå Universitet 4.

Umeå.

Larsson, Th. B. 1999a. The transmission of an



representations (Goldhahn, J. ed): 49-64. BAR representations (Goldhahn, J. ed): 49-64. BAR representations


Larsson, Th. B. 1999b. Symbols in a European

Bronze Age cosmology. Communication in

Bronze Age Europe (Orrling, C. red): 9-16. The Bronze Age Europe (Orrling, C. red): 9-16. The Bronze Age Europe

Museum of National Antiquities, Stockholm

Studies 9. Stock holm.

Ling, J. 2004. Beyond transgressives earths and

Kristiansen 05-08-06, 11.32148


forgotten seas. Towards an Maritime understan-

ding of rock art in Bohuslän. Current Swedish

Archaeology 12: 121-140.Archaeology 12: 121-140.Archaeology

Lund, J. 2002. Foerlev Nymølle. En offerplads

fra yngre førromersk jernalder. Kuml 2002: Kuml 2002: Kuml

143-195.

Marinatos, N. 1993. Minoan Religion. University

of South Carolina Press. Columbia.

Olmsted, G. S. 1994. The Gods of the Celts and the

Indo-Europeans. Archaeolingua. Innsbrucker

Beiträge zur Kulturwissenschaft. Budapest.

Parcero, C. O., Criado, F. B. & Santos, M. E. 1998.

Rewriting landscape: incorporating sacred lands-

capes into cultural traditions. World Archaeology

30 (1): 159-176.

Penner, S. 1998. Schliemanns Schachtgräberrund

under der europäische Nordosten. Studien zur

Herkunft der Mykenischen Streitwagenausstattung. Herkunft der Mykenischen Streitwagenausstattung. Herkunft der Mykenischen Streitwagenausstattung

Saarbrücker Beitrage zur Altertumskunde, Band

60. Dr. Rudolf Habelt Verlag. Bonn.

Pryor, F. 1991. Flag Fen. Prehistoric Fenland

Centra. English Heritage. London.

Santos, M. E. & Criado, F. B. (in press). Decons-

tructing rock art spatial grammar in the Galician

Bronze Age.

Schwnzer, S. 1997. "Wanderer kommst Du nach

Spa...". Der Opferplatz von Berlin-Spandau. Ein

Heiligtum für Krieger, Händler und Reisende.

Gaben an Die Götter. Schätze der Bronzezeit Eu-

ropas (Hänsel, A. & Hänsel, B. red): 61-66. Freie

Universität Berlin und Museum für Vor- und

Frühgeschichte Staatliche Museen zu Berlin,

Bestandskataloge Bd 4. Berlin.

Sherratt, A. 1997. Enonomy and Society in Prehis-

toric Europe. Changing Perspectives. Edinburgh

University Press. Edingburgh.

Ward, D. 1968. The Divine Twins. An Indo-Eu-

ropean Myth in Germanic Tradition. Folklore

Studies 19. Berkley and Los Angeles.

Victor, H. 2002. Med graven som granne. Om brons-

ålderns kulthus. AUN 30. Uppsala.

Younger, J. G. 1995. The Iconography of Rulership

in the Aegean: A Conseptus. The Role of the Ruler

in the Prehistoric Aegean (Rehak, P. ed): 152-211.

Aegaeum 11, Annales d´archaeologie egeenne de

l’ Université de Liège et UT-PASP. Liège.

Østmo, E. 1997. Horses, Indo-Europeans and the

Importance of Ships. Journal of Indo-European

Studies 25: 285-326.Studies 25: 285-326.Studies

Kristiansen 05-08-06, 11.32149

Kristiansen 05-08-06, 11.32150

9 | Minoiskt i norr? Om kulturella infl uenser från Kreta till Skandinavien

Lena Sjögren, Stockholms universitet

Introduktion. I denna artikel kommer jag att som

an tik ve ten skap ligt skolad arkeolog undersöka hur

skan di na vis ka arkeologer använder sig av brons-

ål dern på Kreta. Den minoiska kulturen på Kreta

har i dis kus sio nen fi gurerat som ett ursprung till

sydliga infl uenser identifi erade i ett skandinaviskt

brons ål ders sam man hang. Påtagligt många gånger

hämtas jäm fö rel se ma te ri al från den minoiska

bild värl den. Minoi ska Kreta har här betraktats

som en passande hög kul tur där man antar att

tolkningen av dess motivvärld är oproblema-

tisk. Innebörden i minoiska motiv över förs till

material framför allt funnet i Syd skan di na vien.

Det primära målet tycks ha varit att koppla den

skan di na vis ka bildvärlden till kulturer som vi tror

oss veta mycket mer om och därmed öka vår för-

ståelse av brons ål ders sam häl len i det ”tysta” Nor-

den. Sättet på vilket infl uenser har sökts, liksom

tanken att ytliga lik he ter alltid innebär konkreta

kontakter, bör dock ifrå ga sät tas. Vid en närmare

granskning av hur man har försökt implementera

minoisk kultur på skan di na vis ka bronsålderssam-

hällen blir också mera ge ne rel la problem med

diffusionistiska antaganden up pen ba ra.

Det är numera möjligt att skönja ett ökande

in tres se för frågan kring kontakter mellan Med-

el ha vet och Nordeuropa under bronsåldern.

Upp ta gan det av infl uenser från Medelhavet har

åter blivit aktuell som strukturell förklaringsmo-

dell för hur brons ål ders sam häl len i Skandinavien

fungerade. Att Med el havs om rå det, och framför

allt dess östra de lar, skulle ha utgjort en stark

kulturell infl uens på bronsåldern i norra Europa

är långt ifrån en ny tan ke (Larsson 1999b: 50).

Oscar Montelius var mot slu tet av 1800-talet och

under tidigt 1900-tal en av de främsta föresprå-

karna av en europeisk diffusionism där kulturella

kontakter mellan Syd- och Nord eu ro pa var en

självklarhet (Mon te li us 1919: 130-137). Kontak-

terna kunde beläggas ge nom att identifi era ytliga

likheter i nordiskt arke olo giskt material med till

exempel föremål från den egeiska bronsåldern.

Montelius (1910: 269-271) häv da de bland

an nat att mycket av bronsåldersornamentiken i

Nor den, exempelvis spi ral- och meandermönster,

hade sitt ur sprung i det egeiska området. Det

intressanta är att fl ertalet kon kre ta arkeologiska

exempel på diffusion som Mon te li us påvisade

fortfarande tas upp i dagens debatt. Fynd som

bronsfigurinerna från Grevensvaenge (fig. 1,

Montelius 1919: 156f.), Kiviksgravens hällar (fi g.

4-5, Montelius 1900: 285-287, 1919: 94f.) och

Trundholmsvagnen (Mon te li us 1919: 148-152),

samt ett fl ertal exempel på häll rist nings mo tiv

(Mon te li us 1910: 279-281), fö re kom mer fl i tigt

i nyare forsk ning om externa infl uenser. Många av

Montelius idé er kring dif fu si on ism ens be ty del se,

såsom han dels ba se ra de och ideologiska infl uenser

Sjögren 05-08-06, 11.32151

LENA SJÖGREN | 152

från syd till nord (Mon te li us 1910: 288-291), är

ännu idag giltiga.

Utan att tydligt ge uttryck för det så bekänner

sig dagens nydiffusionistiska stu dier till tankar

for mu le ra de i början av 1900-talet. Det är därför

inte för vå nan de att man också tycks acceptera

en syn på mi no isk kul tur som skapades i samma

ve ten skap li ga anda.

På det konkreta planet har man under senare

år sökt ikonografi ska paralleller (Winter 2001,

2002), med an man på en mera abstrakt nivå

har för sökt på vi sa likheter som speglar en intel-

lektuell, kul tu rell och social samhörighet mellan

södra och norra Europa (Malmer 1999: 41).

Dessa studier utgår oftast från ett skandinaviskt

perspektiv, dvs. det har varit Nord eu ro pe is ka

arkeologer som utifrån ar ke o lo gis ka lämningar

funna i Skandinavien sökt ur sprung framför allt

i det egeiska området (Webart 2001: 1-5). Ett

av de cen tra la antagandena an gå en de be ty del sen

av iden ti fi e ra de likheter är att de inte bara re-

fl ek te rar verkliga kontakter utan även utbyte av

idéer mellan olika brons ål ders kul tu rer (Kristian-

sen 1999, 2002; Lars son 1999a/b, 2002). Det

innebär bland annat att po li tis ka och religiösa

strukturer som fö re kom i hög kul tu rer kring östra

Medelhavet ”ko pie ra des” av eliter (sic!) i nordiska

brons ål ders sam häl len. Denna för enk la de bild av

kulturella re la tio ner mellan östra Med el ha vet

och Skandinavien för med las också i nyligen pu-

bli ce ra de arkeologiska grund böck er (Burenhult

1999: 113-121).

En av orsakerna till att man knyter skan di -

na visk bronsålder närmare samtida ”historiska”

kul tu rer kring Medelhavet är att det gör brons ål -

ders forsk ning en mera relevant – på så sätt skapas

en historisk arkeologi. Genom att associera en

sådan central textkälla som Homeros till grekisk

brons ål der ges historisk le gi ti mi tet åt denna

period. Vis ser li gen brukar Iliaden och Odyssén

attribueras till grekisk järnålder, vanligtvis till

700-talet f.Kr., men nord is ka bronsåldersarkeo-

loger väljer ofta att använda Homeros som en

berättare av brons ål ders sam häl len (Kristiansen

2002: 72-74; Lars son 1999b: 56). Att man inte

kan använda Ho me ros myter och le gen der som

en historisk källa till grekisk bronsålder hävdades

redan på 1840-talet av George Grote (Momig-

Figur. 1. Fynden från Faardal och

Grevensvaenge (från Burenhult 1999:

118, Fig. 109).

Sjögren 05-08-06, 11.32152

153 | MINOISKT I NORR?

liano 1994: 21f.; Morris 2000: 83f.). Dock kom

dessa tankar i skymundan i och med Hein rich

Schliemanns och Arthur Evans upptäckter. De ras

arbetssätt utgick från att arkeologiskt belägga my-

ter och legender omnämnda hos Homeros. Man

bör här påpeka att det var i denna vetenskapliga

kon text som Montelius (1905, 1909) bildade

sin upp fatt ning om grekisk bronsålder och dess

re la tion till övriga eu ro pe is ka bronsålderskultu-

rer. My ter blir även hos ho nom en central del i

be skriv ning en av över för da kul tu rel la infl uenser

(Mon te li us 1900). Det är alltså inte bara tanken

kring kul tur kon takt ers be ty del se som kan ses som

ett arv efter Montelius i dagens forskning kring

skan di na visk bronsålder. Att betrakta Homeros

som en an vänd bar historisk källa för brons ål ders -

stu dier har sin grund i hur grekisk brons ål der s-

arkeo lo gi be drevs under 1800-talet och ti digt

1900-tal (se Nordquist denna volym).

Tolkningar som baserades på Homeros kom

un der en lång tid att prägla generella föreställ-

ningar om grekisk bronsålder och det är först

under senare år som denna bild har starkt ifrå-

gasatts. En för ut sätt ning för detta har varit att

man numera inom grekisk ar ke o lo gi är oerhört

tveksam till att hänföra Homeros till grekisk

bronsålder (Whitley 2001: 89f.). Moses Finleys

klassiska studie från 1950-ta let, där det historiska

vär det av att använda Ho me ros som en källa till

grekisk bronsålder ifrågasätts (Finley 1977: 42-

50), initierade en diskussion om vad det var för

samhälle som de två diktverken skild ra de (Bennet

1997: 511-514). Re sul ta tet är att man idag anser

att om dikterna över hu vud ta get skall tol kas som

skildringar av verkliga sam häll ens sociala struktu-

rer så bör man främst koppla Ho me ros till gre kisk

järnålder och uppkomsten av de ti di gas te stads-

sta ter na. Eftersom man inom den skan di na vis ka

brons ål der sarkeo lo gin inte tycks ha tagit ställ ning

i denna fråga kan man fortsättningsvis an vän da

Ho me ros som en källa till bronsåldern, ofta ur

ett mera allmängiltigt perspektiv. Skildringen

av Odys se us re sor har till exempel tolkats som

en metafor för eu ro pe is ka bronsålderseliters

prestigeskapande resor (Lars son 1999b: 55-57;

Kristiansen 2002: 71-74).

Identifi erade likheter. Grunden för arkeologisk

dif fu si on är identifi erade likheter i föremålska-

tegorier som har hittats i skilda geografiska/

kulturella om rå den. Studiet av likheter legiti-

meras genom att för kla ra dem som resultatet av

konkreta kontakter. I enlighet med Montelius

lära om diffusion från Orien ten har de egeiska

brons ål ders kul ture rna ofta fått fungera som en

länk i en dif fu sions pro cess vi da re norrut. Iden-

ti fi e ra de likheter söks ofta i me tall fö re mål som

till sin ka rak tär är relativt mobila sam ti digt som

de inte ka rak te ri se ras som var dags fö re mål. Med

andra ord, de till skrivs ett viss mått av pre sti -

ge vär de där likheter ses som tecken på djupare

sociala kontakter med ett ur sprung i komplexare

sam häl len. Likheter har hittats i form de tal jer på

bland an nat svärd, dolkar, sköldar och dubbelyxor

(Hencken 1950: 297-308; Baudou 1963: 50ff.;

Schauer 1985) och fl ertalet exempel anses ha sitt

ursprung i den kretensiska bronsåldern.

Även sökandet efter ikonografi ska paralleller

är ett återkommande tema i den diffusionistiska

forsk ning en. Detta är oerhört tacksamt eftersom

det in bju der till att överföra en viss kulturs sym-

bolvärld till ett nytt kulturellt sammanhang. Det

är inte svårt att identifi era likheter med minoiska

motiv i den skan di na vis ka bildvärlden genom att

isolera mo tiv kom po si tio ner och detaljer. Här har

man främst sökt sig till hällristningar eftersom

Sjögren 05-08-06, 11.32153

LENA SJÖGREN | 154

det är ett ikon gra fi skt material väl förankrat i en

lokalt bunden fö re ställ nings värld som samtidigt

lockar till jäm fö rel ser med främmande kulturer.

Hällristningarna kan tolkas från dess lokala sam-

manhang samtidigt som delar av ikonografi n an-

ses påverkad av externa kontakter. Låt oss titta

närmare på några exempel där likheter ses som

tecken på kulturell infl uens från den minoiska

bildvärlden.

Li Winter hävdar i ett antal artiklar (2001: 9-

13, 2002: 207f.) att vissa återkommande teman

och sym bo ler på hällristningar såsom skeppet,

yxan och ak ro ba ter avbildade med skepp eller

tjurar måste ur sprung li gen ha tagits upp från östra

Medelhavet. Hon för sö ker framför allt peka på

paralleller från den minoi ska motivvärlden. Den

välkända ”toreadorfresken” från Knossos (fi g. 8)

anses stå modell för akrobater på hällristningar.

Denna fresk är daterad till ca. 1400 f.Kr. Häll-

rist nings skepp har likheter med skepp på gre kis ka

vaser från 800 och 700-talen f.Kr. Minoiska mo-

tiv med dubbelyxor skall ha inspirerat den sa kra la

funk tio nen av yxdepåer i Skandinavien.

Vidare menar Winter (2001: 13) att upp ta -

gan det av minoiska ritualer och trossystem i ett

skan di na viskt sam man hang speglas i bronsfi guri-

nerna från Grevensvaenge och Fårdal i Danmark

(fi g. 1). I det förstnämnda fyn det håller en mans-

fi gur en yxa, med an det i det andra fyn det ingår

en kvinna och en orm utförda i brons. Här går

Winters tan kar di rekt till den minoi ska orm gu -

din nan som har kom mit att bli det mest emble-

matiska fö re må let för mi no isk re li gi on. De få ta let

kända minoiska representationer av en orm gu -

din na daterar sig till den sena Mellan Minoi ska

perioden, ca. 1600 f.Kr., med an Får dal fyn det är

Figur 3. Agia Triada sarkofagen (efter

Konsola 1985: 77).

Figur 2. Agia Triada sarkofagen (från Preziosi &

Hitchcock 1999: Fig. 117).

Sjögren 05-08-06, 11.32154


pla ce rat i yngre nordisk brons ål der period V, ca

800 f.Kr.; det skil jer allt så åt skil li ga hundra år

mellan fynden. Att samt li ga ormgudinnor dels

är starkt rekonstruerade och dess ut om uni ka i

sina kulturella kontexter refl ekterar Winter inte

över (se Lapatin 2002: 76-79). Istäl let får de på

ett djupare plan representera re li gi ö sa infl uenser

från syd till nord.

De berömda hällristningarna från Kiviksgra-

ven (fi g. 4-5) har ofta framhållits som tydliga

exempel på motiv som har hämtat inspiration sö-

derifrån (Rands borg 1999: 29-32). Hällarna har

daterats till ca. 1300 f.Kr. Graven anses tillhöra

en hövding och i några av motivkompositionerna

har man inte bara funnit lik he ter med minoiska

men också med mykenska mo tiv. Exempelvis

har processionen på häll nummer 7 jämförts

med processionen på ena sidan av den s.k. Agia

Triada sarkofagen från Kreta (fi g. 2, Winter 2002:

209f.). Sarkofagen har sti lis tiskt pla ce rats in i

ke ra mik fa sen senminoisk IIIa (LMIIIa), ungefär

1400 f.Kr. Häst- och vagns mo ti vet på samma

häll har jäm förts med motiv på gravstelai från

Mykene (Larsson 1999b: 53).

Figur. 4. Kivik nr. 7 (efter Goldhahn 1999) Figur. 5. Kivik nr. 1 (efter Goldhahn 1999).

Figur 6. Lejonporten i Mykene (från Warren 1975).

Sjögren 05-08-06, 11.33155

LENA SJÖGREN | 156

Vidare har de två antitetiskt ställ da dju ren

un der vagnen funnit sin närmaste pa ral lell i den

be röm da lejonporten från Mykene (fi g. 6) daterad

till ca. 1250 f.Kr. (Randsborg 1999: 29-31). De

parvis uppställda yxorna som återfi nns på Agia

Triada sarko fa gen är en symbol som antas ha ta-

gits upp i ett skan di na viskt sammanhang vilket

kan ses på Ki viks grav ens häll num mer 1 (Kristi-

ansen 2002: 74), en häll som varit för kom men

sedan åren om kring 1800. När det gäl ler lik he ter

med minoi ska mo tiv har man i samt li ga fall sökt

pa ral lel ler med en bild värld som anses ha haft

en tyd lig religiös be ty del se för minoe rna. Det

blir där med gan ska själv klart att över fö ra denna

re li gi ö sa be ty del se också till ett syd skan di na viskt

sam man hang.

Det typiska för sättet på vilket likheter med

minoi ska motiv har hittats är det till synes

god tyck li ga ur va let – dels i hur man väljer att

betona lik he ter i enskilda de tal jer och dels i hur

man har plock at ut enbart ett fåtal motiv för en

jämförelse. Typiskt är också att man i ett skandi-

naviskt bildmotiv kan söka paralleller från olika

kulturer i östra Med el ha vet, dvs. en detalj kan ha

lik he ter med ett minoiskt motiv medan en an-

nan detalj på min ner om motiv från ett mykenskt

sam man hang. Det ta såg vi bland annat i Kiviks-

gravens hällar där man hade plockat jämförelser

från bägge om rå de na.

Implicit antar man därmed att östra Med el -

havs om rå det, under åt mins to ne sen bronsålder,

kän ne teck na des av intensiva kul tur ut by ten.

Det skulle ha ska pat en slags kulturell koiné

där religiösa och socio-politiska symboler blir

gemensamma för ett om rå de som sträcker sig

från Anatolien, Levanten och Egyp ten i öster

till Kreta och det grekiska fastlandet i väst (Lars-

son 1999b: 45f.). Detta bildar ett för mo dat ge-

men samt kulturgods som sedan fung e ra de som

en stark infl uens på bronsålderssamhällen i norra

Eu ro pa. Tan ken på östra Medelhavet som en kul-

turell enhet le gi ti me rar alltså sökandet av lik he ter

i motiv från skil da rums- och tidssammanhang.

Plockandet har inne bu rit att ett fåtal, ofta mycket

välkända, motiv åter kom mer i dis kus sio nen kring

infl uenser – detta gäller både för den minoi ska

och den skandinaviska sidan.

Inte sällan frångår man även tanken på tids-

över ens stäm mel se mellan olika mo tiv. I häll-

ristningarnas skepps av bild ning ar försöker man

hitta likheter i de tal jer vilka skulle tyda på att

män nis kor i Norden verk li gen hade sett skepp

från Medelhavet. Att man jäm för med skepp av-

bildade på keramik antingen från grekisk brons-

ålder, 1600-1500 tal f.Kr. (Kris ti an sen 2002: 75)

eller från järn ål dern, ca. 700 f.Kr. (Winter 2001:

11f.), tycks inte vålla några be kym mer. Genom

att plocka pa ral lel ler från olika tids pe ri o der an tar

man därmed, med ve tet eller omed ve tet, att det

fanns en kulturell ho mo ge ni tet och kon ti nu i tet

mel lan grekisk brons- och järnålder. Än en gång

framstår grekisk pre- och protohistoria som

opro ble ma tisk och dess ar ke o lo gis ka lämningar

kan därför användas som ett till för lit ligt jäm fö -

rel se ma te ri al.

Denna uppenbara fragmentisering av de

ar ke o lo gis ka bevisen, både i tiden och rummet,

rimmar illa med tanken på att infl uenser söderi-

från speglar upp ta gan det av främmande symboler

– symboler som skul le vara ett djupare uttryck för

"im por te ra de" kulturella och sociala företeelser.

Ofta på pe kar man att vad som är tillgängligt för

oss idag en dast är toppen av ett is berg, dvs. vi ser

bara en liten rest av de förbindelser som en gång

existerade mel lan östra Medelhavet och Skandina-

vien (Winter 2002: 218f.). Man glömmer då att

Sjögren 05-08-06, 11.33156


skillnaderna mellan bronsåldern i Skan di na vien

och brons ål dern på Kreta är mycket större än vad

lik he ter na är (och liksom likheterna borde skill-

naderna som syns bara vara toppen på ett isberg

om man ska resonera efter den logiken).

Kulturdiffusionistiska problem. Begreppen tid

och rum är av största vikt för att ett kulturdif-

fusionistiskt synsätt skall fungera som för kla ring

till iden ti fi e ra de likheter. Tidsperspektivet är vik-

tigt eftersom det är kopplat till när ett specifi kt

fe no men ex is te ra de i en ursprunglig miljö och

när det där med kan ha för med lats till ett annat

kulturellt sam man hang. Idealt bör det inte vara

allt för stora tids skill na der för att länken skall

kunna motiveras. Ge nom gång en av förmodade

likheter mellan skan di na viskt och egeiskt material

vi sa de hur man tvingas från gå kra ven på över ens -

stäm mel se i tiden för att fi nna ett rimligt antal

paralleller. Motiv från både grekisk brons ål der

och järnålder fö re kom mer därför som jäm fö rel se -

ma te ri al.

Rums as pek ten är också central för att den

kulturella över fö ring en skall fungera ef ter som

den kopplar samman influensens ur sprungs -

plats, färdväg och slutliga de sti na tion. För att en

kulturell över fö ring skall betraktas såsom rimlig

bör man alltså kunna påvisa både tids mäs si ga och

rums li ga kontakter. Re dan vid dessa två grund-

läggande förutsättningarna blir antagandena om

minoiska infl uenser på sydskandinavisk brons-

ålder allt för svaga. Med andra ord, skill na der na

i tid och rum är allt för stora för kontakternas

möjliga ex is tens.

Hur skall man då bemöta de forskare som

fram hä ver kontakter mellan Syd- och Nordeuro-

pa när det uppenbarligen är möjligt att identifi era

vissa lik he ter mellan bilder från bronsåldern på

Kreta och motiv funna i Sydskandinavien? Det

går inte en bart genom att påpeka att likheterna är

godtyckliga tolkningar, vilket de i fl esta fallen är,

utan man mås te även kri ti se ra den vetenskapliga

grund på vilken dessa forskare gör sina antagan-

den. Med andra ord, man måste dis ku te ra det

kulturdiffusionistiska till vä ga gångs sät tet. När

det gäller förmodade kul tu rel la kon tak ter mellan

Skan di na vien och Kreta un der brons ål dern bör

man kon cen tre ra sig på tre konkreta ifrå ga sätt-

an den som sätter det kul tur dif fu si on isti ska syn-

sättet på prov: 1 – bildmotivets tillgänglighet i det

ur sprung li ga kul tu rel la sam man hang et, 2 – moti-

vets sym bo lis ka be ty del se i ur sprung li ga miljöer,

och till sist, 3 – det prak tis ka över fö ran det av

motivet och dess sym bo lis ka inne börd.

1. Bildmotivens ursprungliga existens, ut-

bred ning och tillgänglighet. Låt oss börja med

att titta när ma re på de in fl u e ran de bildmotivens

kontext ut i från per spek ti ven ex is tens, utbredning

och till gäng lig het. Fle ra brons ål ders bil der från

Skandinavien har jämförts med enskilda mino-

iska motiv, vilket gör att man kan ifrå ga sät ta hur

tillgängliga motiven har varit – en grund läg gan de

för ut sätt ning för att de skall kunna ha ut gjort

en in fl u ens. Ett typiskt ex em pel är den redan

omnämnda Agia Triada sarko fa gen (fi g. 2-3),

vars oli ka motiv ofta fö re kom mer i diskussionen

om infl uenser på den skan di na vis ka bildvärlden.

Men man får inte glömma att detta är ett slutet

gravfynd. Sarko fa gen var ur sprung li gen place-

rad inuti en liten rek tang u lär kammargrav från

södra Kreta (Long 1974: 11ff.). Vi kan därför

inte för mo da att det var ett föremål som hade en

of fent lig till gäng lig het och dess motiv kan sägas

ha sin största iko no gra fi ska betydelse i vår nutid.

För oss idag är det ett av de mera välkända före-

Sjögren 05-08-06, 11.33157

LENA SJÖGREN | 158

målen från kre ten sisk brons ål der som speglar vår

föreställning om det forn ti da minoi ska samhället.

Det är därför inte kon stigt att motiven på Agia

Triada sarkofagen har fung e rat som en källa för

jämförelse med syd skan di na vis ka bil der.

Akrobater som vi återfi nner på skandinaviska

hällristningar (fi g. 7), anses ha sitt ursprung i

tjur hopp nings sce ner från det egeiska området

(Winter 2002: 207f.). Många kommer från Kreta.

Det är ett motiv som fö re kom mer i olika medier

– på fresker, keramik, sigill, guldringar och som

si gill av tryck och bronsfi guriner (Younger 1976:

129-136). Det skulle tyda på en re la tivt stor

tillgänglighet av motivet. Störs ta antalet, främst

fresker (fi g. 8), sigill eller sigillavtryck, är fun na i

palatiala sam man hang på Kreta och det grekiska

fast lan det. Den andra van li ga fyndkontexten är

slutna fynd i gravar. Därmed kan tillgänglighe-

ten och sprid ning en av det ta mo tiv ifrågasättas

– motivet tillhör specifi ka fynd kon tex ter med

begränsade tillträden. Det fi nns inget teck en

på att föremål med motivet spreds ut an för det

egeiska området.

Kan vi då anta att re san den nor ri från hade haft

tillträde till dessa mer eller mindre slutna miljöer?

Medan det skandinaviska motivet upp vi sar stor

va ri a tion vad gäller den ak ro ba tis ka ak ti vi te ten

– en skil da akrobater, akrobater med tjurar eller

med skepp – är det minoiska motivet näs tan

ute slu tan de kopplat till tjurhoppning. Det är då

Figur 7. Olika akrobatmotiv från olika håll i Europa (efter Winter 2002: Fig. 9.3)

Sjögren 05-08-06, 11.33158


snarare tro ligt att de skan di na vis ka hällbilderna

speg lar lokala ak ti vi te ter än att de skulle vara re-

sultatet av im por te ra de ritualer från en minoisk

kultursfär.

2. Bildmotivens symbolik i ursprungliga miljöer.

Ett annat problem är tolkningen av sym bo li ken

i de minoi ska motiven, som är av betydelse om

man antar att man i Skandinavien delvis tog upp

och mo di fi e ra de symboler från östra Medelhavet.

Ofta anses sym bo ler funna i ett minoiskt sam-

manhang ha själv kla ra be ty del ser som därmed

kan överföras till en nord isk mo tiv värld. När-

mare granskning av minoi ska motiv och deras

symboliska innebörder visar dock hur be dräg ligt

det är att förlita sig på sådana an ta gan den. Man

tycks bortse från att sym bo li ken i minoiska mo tiv

och dess ständiga kopp ling till religiösa sfärer i

hög grad bygger på Evans tolkningar från början

av 1900-talet. På så sätt kan Kristiansen (1999:

547-549) anta ett minoiskt ur sprung för en in-

stitution som tvil ling härs ka re un der skandinavisk

bronsålder. För ut om att par av dubbelyxor, i sig

av sakral natur, skul le sym bo li se ra tanken på tvil-

linghärskare och tvil ling gu dom lig he ter tolkar han

den s.k. ”Camp Stool” fresken i Knossos (fi g. 9)

som det starkaste beviset för att den na in sti tu tion

existerade i ett minoiskt sam man hang. Den na

Figur 8. Toreadorfresken från Knossos (från Preziosi & Hitchcock 1999: Fig. 107).

Figur 9. Den s.k. Camp stool fresken från Knossos (från

Preziosi & Hitchcock 1999: Fig. 105).

Sjögren 05-08-06, 11.33159

LENA SJÖGREN | 160

fresk är dock ytterst fragmentarisk och där med

kraf tigt rekonstruerad. Motivet är en li ten del

av en stör re fresk. Evans idé om par av två mot

varandra sit tan de män har också ifrågasatts (Ca-

meron 1964: 44-53). Alltså kan vi inte anta att

den centrala kom po si tio nen av fresken bestod av

två skålande gu dar som skulle representera tanken

om tvil ling härs ka re.

En av de mera kända avbildningarna av en

för mo dad härskare är den s.k. liljeprinsen från

Knossos (fi g. 10) som Evans kallade för en ”priest-

king”. Den na fresk har fått symbolisera palatsets

härskare; en man med både politisk och religiös

auktoritet. Detta var en form av härskare som

många anser också gällde i Skandinavien under

bronsåldern (Lars son 1999b: 56; Kristiansen

1999: 548, 2002: 74f.), och dess existens i ett

minoiskt sammanhang stär ker hy po te sen om att

en elit i norr kunde iden ti fi e ra sig med en elit i

östra Medelhavet.

Men begreppet ”priest-king” bör främst

be trak tas som en konstruktion av Evans (Davis

1995). Det fi nns inga tecken på att denna form

av härs ka re ex is te ra de på Kreta under bronsåldern

(se Hamilakis 2002a: 182-186) och det bildbevis

som bru kar anföras, ”liljeprinsen”, är i högsta grad

en re kon struk tion som bygger på önsketänkande.

Man bör också här beakta att Evans godtyckligt

plock a de från olika fresker da te ra de från olika

perioder då fresken rekonstruerades (Niemeier

1988: 235-238). Senare års rekonstruktioner är

mera modesta i och med att de avskriver perso-

nens auk to ri tä ra be ty del se (fi g. 11).

Bland annat är det nu sä ker ställt att liljekro-

nan, som för Evans var det tyd li gas te beviset för

”liljeprinsens” härskarfunktion, inte hör ihop

med övriga delar av kroppen (Davis 1995: 12f.).

Mo ti vet har getts en mängd olika omtolkningar

– allt från en boxare (Coulomb 1979: 37-50), en

yng re man lig gudom (Niemeier 1988: 240-244),

till en ung kvin na som möj li gen deltar i tjur-

hopp nings ce re mo nier (Da vis 1995: 13). Att tolka

”liljeprinsen” som en po li tisk och re li gi ös härs ka re

blir därmed i högsta grad en över drift. Trots den

uppenbara bris ten på ikono gra fi skt ma te ri al som

belägger en mi no isk ”priest-king” (Da vis 1995:

18), framstår Evans idé er om den minoi ska härs-

ka rens koppling till re li gi ös makt som så själv klar

Figur 10. Liljeprinsen från Knossos (efter Konsola

1985: 26).

Sjögren 05-08-06, 11.34160


att den kan agera modell för brons ål ders härs ka re

i Nor den (Larsson 1999b: 56).

3. Det praktiska överförandet av motiv och

sym bo lisk innebörd från Kreta till Skandina-

vien. Hur ett minoiskt motiv blev en infl uens

för av bild ning ar i Skandinavien förklaras med

att någon form av möte måste ha skett mellan

nord och syd. Ofta hän vi sar man till ett förmodat

omfattande han dels nät verk un der sen bronsålder

som en möjlig spri da re av motiv (Malmer 1999:

39-41; Kristiansen 2002: 74; Winter 2001: 14).

Förekomsten av bärn sten i olika egeiska bronsål-

derssammanhang ses som tecken på att både östra

Medelhavet och Skan di na vien var in kopp la de i

detta nätverk. Inspirationen till att ta upp delar

av den minoiska bildvärlden skulle alltså ha skett

via han dels ak ti vi te ter. Pro ble met är att minoiska

föremål inte har påträffats i Skandinavien. Så

inspirationen kan inte ha skett genom varor,

eller prestigeföremål som för med lar motiv, från

Med el ha vet. Det förutsätter att han dels män från

norr be skå da de minoiska fresker på plats och i

sitt med ve tan de tog med sig denna mo tiv värld

hem. Därför har man ofta tolkat detta som en

verksamhet som till hör de eliten i de syd skan di n-

a vis ka brons ål ders sam häl le na.

Bland annat har Thomas B Larsson (1999a/b,

2002) hävdat att fö re kom sten av en motivvärld

in spi re rad av östra Med el ha vet är re sul ta tet av

lång vä ga, pre sti ge ska pan de, re sor ge nom för da

av hövdingar och med lem mar av en aristokrati.

Det är därför inte kon stigt att Ki viks gra ven, som

anses till hö ra en hövding, stän digt åter kom mer i

dis kus sio ner kring brons ål der skont ak ter mellan

Nord- och Syd eu ro pa. Att ta till sig ett bild- och

sym bol språk som var kopplat till en väl e ta ble rad

elit i östra Med el ha vet blev alltså ett sätt att

befästa sin position i det egna sam häl let. Proble-

met med denna tolkning kan hänföras till de två

tidigare pro blem punk ter na: tillgängligheten av

motiven och dess sym bo lis ka vär de i ur sprungs -

mil jön. Man för ut sät ter att bil der na hade en hög

till gäng lig het och att dess be ty del ser självklart var

kopplade till politiska, sociala och religiösa auk to -

ri te ter. Dessutom antas att sym bo li ken i minoiska

motiv var så tydlig att resande nordmän kunde

ta den till sig och förvalta den.

Det minoiska paradigmet och den in om ve -

ten skap li ga kritiken. Kretas bronsålderskultur

brukar framhävas som en av de äldsta hög kul tu-

re rna i Medelhavet och därmed också i Europa

(Hitch cock & Koudounaris 2002: 42). Detta

är en fö re ställ ning av en brons ål ders kul tur ska-

pad av dess upptäckare Arthur Evans i slu tet av

1800-talet och det är en bild som fortfarande

Figur 11. Rekonstruktion liljeprinsen från Knossos

(Niemeier 1988: Fig. 2).

Sjögren 05-08-06, 11.34161

LENA SJÖGREN | 162

förmedlas till all män he ten framför allt genom det

re kon stru e ra de pa lat set i Knossos. Evans tolkning

av palatset var starkt präglad av det viktorianska

Eng land där den kung li ga kronan utgjorde cen-

trum för makten: I Knossos fann han ett tronrum,

av bild ning ar av härs ka ren och hans hov, samt en

privat av del ning för hans drottning (Hitch cock

& Koudounaris 2002: 51-54).

Liksom hos den andre store 1800-tals upp-

täck a ren av grekisk för his to ria, Heinrich Schlie-

mann, var det de grekiska myterna och de le gen -

da ris ka hjäl te sa gor na som styr de Evans i sökandet

av en kultur som blomst ra de före Homeros och

i Knossos härs ka de kung Minos. Evans skapade

en starkt idea li se rad bild av ett folk som pas sa de

in i en upplyst tid främmande från den in du -

stri a li se ra de, ti dig mo der na verklighet som han

själv levde i och som han så explicit avskydde

(MacGillivray 2000: 5-9). I hans minoiska Kreta

ex is te ra de sällan marginaliserade grupper såsom

fattiga, slavar, arbetare, bönder, barn och kvinnor

utan det var en värld befolkad av visa, rika, mäk-

tiga och kul tu rel la män (McEnroe 2002: 69).

Evans syn på europeisk bronsålderskultur var

starkt diffusionistisk – och Kreta spelade som

hög kul tur en central roll som källa till infl uen-

ser. Det dif fu si on isti ska synsättet delade han med

Mon te li us (McEnroe 1995: 6-8). Även hos Evans

skönjer man en syn på ett bronsålders Europa

som delade på gemensamma kul tu rel la uttryck.

För Montelius hade fl ertalet kulturella uttryck

under bronsåldern i olika delar av Europa sitt

ursprung i det område som vi traditionellt kallar

för Orienten. Även om Evans till viss del bestred

denna idé, menade han att minoisk kultur fung-

erade som en förmedlande kulturell brygga mel-

lan Orienten och övriga Eu ro pa. Han betraktade

dock minoiska Kreta som en västlig kultur som

befann sig på samma nivå som de främre orienta-

liska högkulturerna. Med an dra ord, trots östliga

infl uenser förblev den minoiska kulturen unik i

förhållande till sin omvärld. Det vä sent li ga var

att den minoiska kulturen hade ut gjort en stark

infl uens på den europeiska brons ål der skultu ren

– Europas kulturella vagga återfanns på Kreta

(McEnroe 2002: 69f.).

Trots att de fl esta forskare idag fjärmar sig

från Evans idealiserade bild av Kretas bronsålder

så lever många delar av hans minoiska skapelse

vidare i da gens forskning. För de fl esta som fors-

kar kring Kretas bronsålder är det svårt att bortse

från Evans för tjänst som upptäckare och första

berättare av Kretas för his to ria (Warren 2000:

208f.). Fortsättningsvis används den kronologi

och terminologi som eta ble ra des av Evans (Ha-

milakis 2002b: 6f.), utan att dessas ve ten skap li ga

grund har ifrågasatts. Det är först under se na re tid

som den politiska ladd nin gen i Evans minoi ska

konstruktion och denna bilds oföränderlighet

ge nom årtiondena har kommit att diskuteras

(Hamilakis 2002b; Hitchcock & Koudounaris

2002; McEnroe 2002).

Trots detta betraktar de fl esta forskare fort fa -

ran de minoisk kultur utifrån ett diffusionistiskt

per spek tiv. I minoisk arkeologi återfi nns många

tankar kring kul tur kon tak ter liknande de som

tas upp inom skan di na visk bronsåldersforskning.

Man försöker iden ti fi e ra de östliga dragen i mi-

noisk konst och överför sedan östliga symbolers

betydelser till ett minoiskt sam man hang (Crowley

1989: 269-282). Detta är inte ett nytt tema men

det genererar fortfarande en stor mängd forskning

vilket kan ses i antalet kon fe ren ser som ny li gen

behandlar handel, kontakter och infl uenser öst-

er i från kopplat till egeiska brons ål der sam häl len

(t.ex. Cline & Harris-Cline 1998; Ka ra ge org his

Sjögren 05-08-06, 11.34162


& Stam poli dis 1998). Liksom Kreta framstår

som en stark hög kul tur som påverkade mindre

kom plexa sam häl len i norr, så betraktas Främre

Orienten här som en passande civilisation med ett

starkt infl ytande på den minoiska kulturen.

Slutsats: Avskrivning av minoiska infl uenser.

Tre huvudargument kan anföras mot tanken att

ytliga lik he ter är resultatet av en diffusion från

hög kul tu rer till mindre komplexa samhällen.

För det för sta går det inte att anta ett föremåls

eller bildmotivs själv kla ra till gäng lig het i den

ursprungliga hög kul tu ren. Ofta har ett motiv

sin starkaste kulturella närvaro i den mo der na

arkeologiska forskningen. För det an dra går det

inte att ta symbolers innebörder för giv na och

anta att de därmed skulle kunna överföras till

ett nytt kul tu rellt sammanhang. Sättet på vilket

minoi ska sym bo ler har skapats i modern tid får

ex em pli fi e ra detta pro blem. Slutligen, eftersom

tillgängligheten i ur sprung li ga kontexter och sym-

bo lers betydelser för blir god tyck li ga tolkningar

är det omöjligt att bevisa det kon kre ta kulturella

över fö ran det.

Rent empiriskt är det alltså oerhört svårt att

be läg ga kulturella kontakter mellan Kreta och

Skan di na vien under bronsåldern. Trots det för-

söker man på empiriska vägar tillskriva påvisade

likheter mel lan minoiska Kreta och skandinaviska

brons ål ders sam häl len en djupare innebörd. Yt-

liga likheter be ty der inte bara konkreta kontakter

mellan de två om rå de na. Man antar att likhe-

terna är ett uttryck för hur man i Norden har

låtit sig påverkats – re li gi öst, kul tu rellt, politiskt

och socialt – av en av läg sen och mera komplex

kultur. Det är det orefl ekterade ac cept er an det av

minoiska bildmotivs symbolik, utan att ta hän syn

till osäkerheten i många av tolk ning ar na kring

dessa motivs betydelse, som alltså är det främsta

problemet i idéen om att en kulturellt betingad

överföring av konstnärliga ut tryck kan ha skett

från Kreta till ett skandinaviskt sammanhang.

Man tycks alltså ta till sig, och sätta en tilltro

till, en vedertagen föreställning om det minoiska

Kreta som i princip över ens stäm mer med den

bild av minoe rna som Evans skapade i början av

1900-ta let. Det är en bild som dock tycks prägla

skan di na vis ka brons ål der sarkeo log ers upp fatt ning

av mi no isk kul tur. Man är inte medveten om de

senaste årens för sök till omvärdering av minoisk

forsk ning.

Låt mig avsluta med ett citat från Hélène

Borna-Ahlkvists avhandling Hällristarnas hem,

pu bli ce rad år 2002. I förordet skriver hon:

”På Kreta, hösten 1995, besökte jag ett litet

lo kal mu se um i trakterna kring Agios Niko-

laos. En av mont rar na fångade genast mitt

intresse. Där stod fl era små lerfi guriner, ganska

enkelt ut för da. Anletsdragen var stiliserade,

några hade en hår fl ä ta på ryggen. Figurinerna

påminde om den vi hade funnit i Pryssgården.

Kunde det måhända vara så att den lilla fi gurin

som vi hade funnit långt upp i norr haft en

infl uens från östra Med el ha vet? Sva ret får vi

aldrig reda på, och det är väl just det som är

så inspirerande med av vara arkeolog”.

Även om Borna-Ahlkvist inte tydligt påstår att

minoisk kultur har påverkat tillverkarna av den

nämn da fi gurinen är det en talande refl ektion

som speglar vilken dragningskraft det minoiska

Kreta har haft på skandinavisk bronsåldersarkeo-

logi. Att spe ku le ra kring ett minoiskt ursprung får

här nästan en mystisk klang. Vi kan aldrig med

säkerhet be läg ga infl uenserna, men de går heller

Sjögren 05-08-06, 11.34163

LENA SJÖGREN | 164

inte att med be stämd het att motbevisas. På så sätt

kvarstår möj lig he ten att använda kulturella kon-

takter som en fruktbar ut gångs punkt i analyser

av skandinaviska brons ål ders sam häl len.

För mig som närmar mig problemet ut i från

ett kretensiskt brons ål ders per spek tiv framstår re-

la tio nen mellan Kreta och Sydskandinavien som

ytterst svag. Associationen med minoisk kultur

tros ge en ökad historisk re le vans åt skandinavisk

brons ål der. I själva verket är detta en miss tro -

en de för kla ring av det arkeologiska källmaterialet.

Man antar att läm ning ar från skan di na visk brons-

ålder i sig själ va inte har tillräcklig tolkningspo-

tential och att de där med måste länkas till mera

komplexa kulturer kring öst ra Med el ha vet.

Referenser

Baudou, E. 1963. Kreta, Tiber und Stora Mellösa.

Bemerkungen zu zwei Bronzeschwerten aus dem

Tiber. Medelhavsmuseets Bulletin 3: 41-53.

Bennet, J. 1997. Homer and the Bronze Age. A

new companion to Homer (Morris, I. & Powell, new companion to Homer (Morris, I. & Powell, new companion to Homer

B. eds): 511-533. Mnemosyne, Suppl. 163.

Brill. Leiden.

Borna-Ahlkvist, H. 2002. Hällristarnas hem.

Gårds be byg gel se och struktur i Pryssgården under

brons ål der. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska

Un der sök ning ar, Skrifter 42. Stockholm.

Burenhult, G. (red) 1999. Arkeologi i Norden 2.

Natur och Kultur. Stock holm.

Cameron, M. A. S. 1964. An addition to “La Pari-

sienne”. Kritika Chronika 18: 38-53.Kritika Chronika 18: 38-53.Kritika Chronika

Cline, E. H. & Harris-Cline, D. (eds) 1998. The

Aegean and the Orient in the second milennium.

Aegaeum 18. Université de Liège. Liège.

Coulomb, J. 1979. Le prince aux lis de Knossos

reconsideré. Bulletin de correspondance hellénique

103: 29-50.

Crowley, J. L. 1989. The Aegean and the East. Stu-

dies in Mediterranean Archaeology 51. Paul

Åströms Förlag. Jonsered.

Davis, E. N. 1995. Art and politics in the Aegean:

The missing ruler. The role of the ruler in the

prehistoric Aegean (Rehak, P. ed): 11-20. Aega-

eum 11. Liège.

Finley, M. I. 1977. The world of Odysseus. 2nd

revi sed edition. Harmondsworth: Penguin.

London.

Goldhahn, J. 1999. Sagaholm – hällristningar och

grav ri tu al. Studia Archaeologica Universitatis

Umensis 11. Umeå.

Hamilakis, Y. 2002a. Too many chiefs? Factional

competition in Neopalatial Crete. Monuments of

Minos. Rethinking the Minoan palaces (Driessen, Minos. Rethinking the Minoan palaces (Driessen, Minos. Rethinking the Minoan palaces

J., Schoep, I. & Laffi neur, R. eds): 179-199.

Aegaeum 23. Liège.

Hamilakis, Y. 2002b. What future for the ‘Minoan’

past? Labyrinth revisited. Rethinking ‘Minoan’

archaeology (Hamilakis, Y. ed): 2-28. Oxbow archaeology (Hamilakis, Y. ed): 2-28. Oxbow archaeology

Books. Oxford.

Hencken, H. 1950. Herzsprung shields and Greek

trade. American Journal of Archaeology 54: 295-American Journal of Archaeology 54: 295-American Journal of Archaeology

309.

Hitchcock, L. & Koudounaris, K. 2002. Virtual dis-

course: Arthur Evans and the reconstructions of

the Minoan palace at Knossos. Labyrinth revisi-

ted. Rethinking ‘Minoan’ archaeology (Hamilakis, ted. Rethinking ‘Minoan’ archaeology (Hamilakis, ted. Rethinking ‘Minoan’ archaeology

Y. ed): 40-58. Oxbow Books. Ox ford.

Karageorghis, V. & Stampolidis, N. (eds) 1998.

Eastern Mediterranean: Cyprus-Dodecanese-

Crete, 16th-6th cent. BC. University of Crete.

Athens.

Konsola, D. 1985. Kriti. Athina.

Kristiansen, K. 1999. Symbolic structures and so ci al

institutions. The twin rulers in Bronze Age Eu-

Sjögren 05-08-06, 11.34164


ro pe. Glyfer och arkeologiska rum – en vänbok till

Jarl Nordbladh (Gustafsson, A. & Karlsson, K. Jarl Nordbladh (Gustafsson, A. & Karlsson, K. Jarl Nordbladh

red): 537-552. Gotarc Series A 3. Göteborg.

Kristiansen, K. 2002. Langfaerder og hellerist-

ninger. In Situ 2000-2001: 67-80.

Lapatin, K. 2002. Mysteries of the Snake goddess. Art

desire, and the forging of history. Da Capo Press.

Cambridge, MA.

Larsson, Th. B. 1999a. Symbols in a European





Larsson, Th. B. 1999b. The transmission of an



representations (Goldhahn, J. ed): 49-64. BAR representations (Goldhahn, J. ed): 49-64. BAR representations


Larsson, Th. B. 2002. De döda, de “andra” och

dju ren. Bilder av bronsålder (Goldhahn, J. red):

91-111. Acta Archaeologica Lundensia in 8° No

37. Stock holm.

Long, C. R. 1974. The Ayia Triada sarcophagus: a

study of Late Minoan and Mycenaean funerary

practices and beliefs. Studies in Mediterranean

Archaeology 41. Paul Åströms Förlag. Göte-

borg.

MacGillivray, J. A. 2000. Minotaur. Sir Arthur

Evans and the archaeology of the Minoan myth.

Pimlico: Random House. London.

Malmer, M. 1999. How and why did Greece com-

municate with Scandinavia in the Bronze Age?

Communication in Bronze Age Europe (Orrling, Communication in Bronze Age Europe (Orrling, Communication in Bronze Age Europe

C. ed): 33-42. The Museum of National Anti-

quities, Stockholm Studies 9. Stockholm.

McEnroe, J. 1995. Sir Arthur Evans and Ed ward ian

archaeology. Classical Bulletin 71: 3-18.

McEnroe, J. C. 2002. Cretan questions: politics

and archaeology 1898-1913. Labyrinth revisted.

Rethinking ‘Minoan’ archaeology (Hamilakis, Y. Rethinking ‘Minoan’ archaeology (Hamilakis, Y. Rethinking ‘Minoan’ archaeology

ed): 59-72. Oxbow Books. Oxford.

Momigliano, A. D. 1994. George Grote and the

study of Greek history. A. D. Momigliano.

Studies of modern scholarship (Bowerstock, G.

W. & Cor nell, T. J. eds): 15-31. University of

California Press. Berkeley.

Montelius, O. 1900. Solgudens yxa och Tors ham-

ma re. Svenska Fornminnesföreningens tidskrift 10: Svenska Fornminnesföreningens tidskrift 10: Svenska Fornminnesföreningens tidskrift

278-296.

Montelius, O. 1905. Orienten och Europa. Anti-

qvarisk Tidskrift för Sverige 13: 1-252.qvarisk Tidskrift för Sverige 13: 1-252.qvarisk Tidskrift för Sverige

Montelius, O. 1909. De mykenska ku pol graf var na

och de nordiska gånggrifterna. Fornvännen 4:

161-175.

Montelius, O. 1910. Der Handel in der Vorzeit.

Praehistorische Zeitschrift 2: 249-291.Praehistorische Zeitschrift 2: 249-291.Praehistorische Zeitschrift

Montelius, O. 1919. Vår forntid. P. A. Norstedts Vår forntid. P. A. Norstedts Vår forntid

För lag. Stockholm.

Morris, I. 2000. Archaeology as cultural history.

Words and things in Iron Age Greece. Blackwell.

Mal den.

Niemeier, W.-D. 1988. The Priest-King fresco from

Knossos. Problems in Greek Prehistory (French, Problems in Greek Prehistory (French, Problems in Greek Prehistory

E. B. & Wardle, K. A. eds): 235-244. Bristol

Classical Press. Bristol.

Preziosi, D. & Hitchcock, L. 1999. Aegean art and

architecture. Oxford University Press. Oxford.

Randsborg, K. 1993. Kivik. Archaeology and icono-

graphy. Acta Archaeologica 64 (1). København

og Munksgaard.

Randsborg, K. 1999. Kivik powers of communica-

tion. Communication in Bronze Age Eu ro pe (Orr-Communication in Bronze Age Eu ro pe (Orr-Communication in Bronze Age Eu ro pe

ling, C. ed): 23-32. The Museum of Na tio nal

Antiquities, Stockholm Studies 9. Stockholm.

Schauer, P. 1985. Spuren orientalischen und ägäi-

schen Einfl usses im bronzezeitlischen Nordi-

Sjögren 05-08-06, 11.34165

LENA SJÖGREN | 166

schen Kreis. Jahrbuch der Römisch-Germanischen

Zentralmuseums Mainz 32: 123-95.Zentralmuseums Mainz 32: 123-95.Zentralmuseums Mainz

Warren, P. 2000. Sir Arthur Evans and his achieve-

ment. Bulletin of the Institute of Classical Studies

44: 199-211.

Warren P. 1975. The Aegean civilizations: From

ancient Crete to Mycenae. Phaidon. Oxford.

Webart, B. 2001. Introduction. Cultural interactions

in Europe and the Eastern Mediterranean during

the Bronze Age (3000-500 BC) (Webart, B. ed):

1-5. BAR International Series 985. Oxford.

Whitley, J. 2001. The archaeology of ancient Greece.

Cambridge University Press. Cambridge.

Winter, L. 2001. Cultural encounter: symbols

from the Mediterranean world in the South

Scan di na vi an rock carving tradition during the

Bronze Age. Cultural interactions in Europe and

the Eastern Mediterranean during the Bronze Age

(3000-500 BC) (Werbart, B. ed): 9-27. BAR

In ter na tio nal Series 985. Oxford.

Winter, L. 2002. Relationen mellan Med el havs-

om rå dets och Sydskandinaviens bildvärldar.

Bil der av bronsålder (Goldhahn, J. red): 201-

221. Acta Archaeological Lundensia in 8° No

37. Stock holm.

Younger, J. G. 1976. Bronze Age representations

of Aegean bull-leaping. American Journal of Ar-

chaeology 80: 125-137.chaeology 80: 125-137.chaeology

Sjögren 05-08-06, 11.34166

10 | Den vediske Agni och skandinaviska Agni och skandinaviska Agni eldritualer – ett möjligt samband?

Anders Kaliff, Riksantikvarieämbetet, UV samt Uppsala universitet

Prolog: Människan och elden. Formandet av den

mänskliga kulturen är nära knuten till domesti-

ceringen av elden. Konsten att göra upp eld har

givit människan möjlighet att överleva i miljöer

där det annars inte varit tänkbart och att tillreda

föda vars näringsinnehåll annars inte kunnat nytt-

jas till fullo. Detta har format oss som människor,

format vår föreställninsgvärld.*

Från min barndom har jag starka minnen av

den glädje och spänning jag kände inför lägerel-

den som tändes när familjen var på tältsemester,

eller när vi besökte släktingar i gamla hus med

öppen spis. Som liten pojke fängslades jag oerhört

av elden. Jag kunde sitta länge, länge och bara se

in i lågorna, fascineras över eldens förtärande kraft

och över vad den egentligen var för något. Lå-

gorna tycktes vara allt och ingenting, en påtaglig

substans och samtidigt inget som kunde existera

utan vedstyckena som den långsamt förtärde. Jag

stack små vedpinnar in i lågorna för att se hur

länge de kunde vara där utan att fatta eld och

lade spån och kvistar alldeles intill elden i samma

syfte. Den grillade korv som elden tändes för att

tillreda var visserligen god, men för mig var det

en bisak. Att betrakta elden var viktigast. Timmar

rusade förbi. Mina föräldrar och släktingar var

slutligen tvungna att tvinga mig därifrån. Elden

förhäxade mig...

Senare, som student, läste jag kemi och fi ck en

grundlig naturvetenskaplig syn på vad eld är för

något: En reaktion av ämnen som förlöper hastigt

och under stark värme. Elden är inte någonting i

sig själv, utan resultatet av en process. Samtidigt

var jag i mitt inre starkt medveten om att detta

inte är hela sanningen. Beskrivningen av dess

natur formas av de frågor vi ställer. Trots eldens

icke-substans är den påtaglig – vi ser den och

inte minst känner den. Reaktionen mellan ämnen

kan, genom eldens förmedlande väsen, sprida sig

också till oss. Då förtärs vi, liksom vedstyckena i

barndomens eld. Att eldens gåtfullhet givit den en

gudomlig karaktär, ja att den blivit betraktad som

en gudom i sig, är därför inte märkligt. Barnets

förundran över elden, dess värme och vänskap,

liksom fascinationen över dess förstörande kraft,

visar en sanning om eldens karaktär som inga

andra förklaringar helt kan avfärda.

Som arkeolog har jag åter kommit att in-

tressera mig för elden. Utgångspunkten har till

synes skiftat men är egentligen densamma, bara

annorlunda formulerad: Eldens förmåga att på

en gång vara till påtaglig vardaglig nytta och

samtidigt personifi era tillvarons transformation

mellan olika tillstånd. Särskilt har jag fångats av

eldens betydelse för eskatologin och gravritua-

lernas utformande men också dess betydelse för

den övergripande kosmologin och därmed som

Kaliff 05-08-06, 11.34167

ANDERS KALIFF | 168

offerredskap. Jag har blivit allt mera övertygad

om att människans fascination inför elden på ett

fundamentalt plan har en gemensam utgångs-

punkt. Det hindrar inte att de myter och ritualer

som kopplats till elden har funnit olika uttryck

i olika kulturella kontexter. Elden som livgivare

och förstörare kan knappast uttryckas i starkare

bilder än i beskrivningen av den vediska gudomen

Agni, en gudom som representerar elden, ja är

elden själv:

”Agni is brilliant, golden, has fl aming hair

and beard, three or seven tongues, his face

islight, his eyes shine, he has sharp teeth, he

makes a cracking noise, and leaves a black trail

behind. He is found of clariefi ed butter, but

he also eats wood and devour the forest. In

fact, he eats everything. He is in particular a

destroyer of demons and aslayer of enemies”

(Staal 2001: 73).

Analogier på gott och ont. Bland möjliga analo-

gier för tolkningar av fornskandinavisk ritual har

den forntida vediska kulturen fått oförtjänt lite

uppmärksamhet under senare år. En bidragande

orsak är sannolikt bristande kunskap om ämnet

hos arkeologer med inriktning mot Skandina-

vien, kombinerat med uppfattningen att en sådan

jämförelse är en onödig exotisering. Jag menar att

det senare bygger på en missuppfattning. Den

vediska kulturen utgör tvärtom en givande kon-

text för jämförelser och som inspirationskälla för

tolkningar. Det beror inte endast på dess samti-

dighet med den skandinaviska bronsåldern, utan

också på att de vediska ritualerna utgör ett av de

mest väldokumenterade äldre ritualsystemen i

världen.

Dokumentationen täcker in en mer än 3000-

årig tradition, från det 2:a årtusendet f.Kr. fram

till idag. Vi står i betraktandet av den vediska ri-

tualen inför en genuin tradition, till sitt ursprung

samtida med vår skandinaviska bronsålder, men

fortfarande delvis levande. En annan faktor till

varför den vediska religionen kan vara en god

analogi, är de övergripande kosmologiska och

mytologiska likheter som fi nns mellan denna

och den fornskandinaviska religionen. Även

forniransk, liksom grekisk och romersk religion

tillhör det som brukar refereras till som indo-

europeiska religioner (t.ex. de Vries 1956-1957;

Eliade 1958; Dumézil 1962; Biezais & Ström

1975; Lincoln 1986). Jag använder här begrep-

pet fornskandinavisk religion som benämning för

den förkristna religionen i det sydskandinaviska

området, eftersom det utgör ett relativt precist

sådant ur religionshistorisk synvinkel (Hultgård

1991: 162).

Problematiken kring hur vi som arkeologer

benämner och tolkar ett föremål eller en företeelse

är djupt förankrad i frågan om varifrån vi hämtar

våra referenspunkter. Finns det överhuvudtaget

något sådant som en förutsättningslös tolkning?

På ett grundläggande plan måste svaret tveklöst

bli nej. Som individer är vi alltid påverkade av vår

omgivning, från vår första stund på jorden. Även

våra mest personliga tankar och känslor uppstår

i relation till något, vilket för den skull inte får

dem att upphöra att vara våra egna. Att ge ett

generellt svar på vilken sorts analogi som är bäst

att använda är svårt, för att inte säga omöjligt. Det

varierar från fall till fall. Det är då lättare att svara

på vad som är en riktigt dålig analogi. Jag vill påstå

att det är frånvaron av en medveten analogi.

Ytligt betraktat kan ett sådant påstående

upplevas som en motsägelse: Använder man

inte analogier så fi nns det väl inget problem

Kaliff 05-08-06, 11.34168

169 | AGNI OCH SKANDINAVISKA ELDRITUALER

med dem? Enligt min uppfattning använder vi

oss dock alltid av analogislut, även om det sker

omedvetet.

Om vi inte medvetet väljer analogier så använ-

der vi orefl ekterat våra egna utgångspunkter, och

vår egen tid, som analogi. Vad skulle vi annars

göra? Problemet är att just denna analogi oftast är

en dålig sådan för arkeologer. Den förekommande

källkritiken är här ojämn. Vi granskar medvetet

valda analogier kritiskt, särskilt då de hämtas från

nutida (eller äldre) s.k. exotiska miljöer (etno-

grafi ska analogier), men uppmärksammar mera

sällan vad alternativet är. En tro på att sådana

förutsättningslösa tolkningar skulle vara möjliga

vilar på en illusion, nämligen illusionen av att vår

egen slutledningsförmåga fungerar som ett slutet

system, frikopplat från intrycken av omvärlden.

På gott och ont kan vi aldrig frigöra oss från våra

egna omedvetna anlogislut, men vi komplettera

med medvetet valda analogier.

Noggrant valda etnografi ska analogier utgör

därför ett ovärdeligt instrument för att tolka olika

arkeologiska kontexter (Kaliff i manus; Kaliff &

Oestigaard i manus; jfr. Parker-Pearson 2002:

44). Hur man väljer sådana är i sig en komplex

fråga. Olika kriterier av betydelse kan skönjas,

exempelvis social struktur, teknisk nivå, natur-

miljö, näringsfång, geografi sk och/eller tidsmässig

närhet liksom religiösa föreställningar. Jag kom-

mer i artikeln att ta upp problematik kring en

specifi k rituell kontext, nämligen eldofferritualer.

Betydelsen av sådana ritualer är väldokumenterat

i den vediska traditionen och det arkeologiska

materialet talar starkt för att eldritualer också

haft en betydelsefull roll i det fornskandinaviska

samhället.

Min avsikt är således att använda det vediska

eldoffret som analogi för en tolkning av brons-

ålderns och äldre järnålderns eldritualer i Skan-

dinavien. Denna analogi får en extra dimension

genom den vediska religionens möjliga släktskap

med den fornskandinaviska. Jag vill samtidigt re-

dan inledningsvis poängtera att detta förhållande

inte utgör någon förutsättning för huvuddelen av

mitt resonemang. Den vediska kulturen kan fung-

era väl som en historisk-etnografi sk analogi för

tolkningar av skandinaviska förhållanden, alldeles

oavsett släktskap. Nedan presenterar jag först kort

den vediska kontexten, med särskild tonvikt på

grundläggande kosmologiska aspekter, med en

kommentar kring frågan om de indoeuropeiska

religionernas samhörighet och kritiken mot detta.

Sedan presenteras det vediska eldoffret, varefter

det används som analogi för det skandinaviska

materialet.

Jag använder mig av ett långt tidsperspektiv,

vilket är medvetet valt. Det beror dels på att vissa

av de förhistoriska skandinaviska anläggningar

som berörs förekommer under såväl bronsålder

som äldre järnålder, i vissa fall fram till järnålderns

slut, dels på den vediska ritualens jämförbara för-

måga att överleva under mycket lång tid. Denna

uthållighet beror inte på att ritualerna nedteck-

nats i manualer för utförande, utan kunskapen

har tvärtom varit muntligt överförd. Att skriva

ned en manual för ritualen har ofta ansetts som

orent och därför mindre lämpligt (Staal 2001:

29-40). Det faktum att ritualerna trots detta

upptecknats redan under forntiden (från ca

1000 f.Kr. och framåt) gör det möjligt att visa

den muntliga traditionens överlevnadsförmåga,

genom jämförelser med ritualernas utförande

i senare tid, i miljöer som följer lokal muntlig

tradition.

Ett liknande scenario är realistiskt också för

fornskandinaviska förhållanden, med ett rituellt

Kaliff 05-08-06, 11.34169

ANDERS KALIFF | 170

bruk som byggde på en muntligt överförd tradi-

tion. Ett tidsperspektiv från bronsålder fram till

yngre järnålder är då inte orimligt för åtskilliga

ritualers bevarande. En indikation på att rituella

bruk konserverats under lång tid också i Skan-

dinavien är att det norröna materialet, nedteck-

nat under tidig medeltid, visar en tradition där

muntlig överföring och recitation har haft stor

betydelse. Just kultkonservatism betraktas också

som ett kännetecken för den fornskandinaviska

religionen.

De vediska analogin i dess indoeuropeiska kon-

text. En fråga jag fått från kollegor är varför jag

som arkeolog söker mig till det vediska Indien för

analogislut, när det fi nns mera geografi skt näralig-

gande väldokumenterade kända rituella system

i exempelvis Medelhavskulturerna. Varför då

söka sig till ”exotiska” religioner i Sydasien? Det

fi nns skäl att kort kommentera detta. Det som

brukar benämnas den vediska tiden i Indien, ca

1500-500 f.Kr., bör inte tolkas i bilder av dagens

hinduism, något som ger en missledande bild.

Givetvis är hinduismen en efterföljare till den

vediska religionen men med tillkommande drag,

både från de tidigare indiska högkulturerna och

senare infl uenser (jfr. Flood 1998: 23-50; Staal

2001: 60). Man får lätt en felaktig bild av vedisk

ritual som analogi för skandinavisk bronsålder

utan detta perspektiv.

Inspiration till en del tolkningar här har jag

erhållit dels under fältarbete i Kathmandudalen i

Nepal våren 2002 (fi g. 1), ett arbete som främst

berörde kremationsbruket och ritualer kring detta

men som även kom att beröra frågor kring of-

fer (jfr. Kaliff & Oestigaard i manus), dels från

undersökta skärvstenshögar, stensättningar och

härdsystem, samt andra lämningar, från brons-

ålder och äldre järnålder i Sverige (bl.a. Kaliff

1994, 1997, 1999, 2001). Viktig inspiration till

mina tolkningar nedan har jag hämtat från Frits

Staal, en av de främsta kännarna av det vediska

eldofferbruket, och dennes storslagna verk Agni.

The Vedic Ritual of the Fire Altar (2001, första The Vedic Ritual of the Fire Altar (2001, första The Vedic Ritual of the Fire Altar

upplaga 1983). Staals verk grundar sig på en unik

empiri och utgör därigenom en närmast outsinlig

källa till inspiration för analogislut. Hans arbete

är dock inte enbart intressant för kunskaper om

det vediska offerbruket i sig utan också för en

generella diskussion kring ritualteori.

Figur 1. Vedisk eldritual utförd som reningsceremoni.

Från tempelområdet Pashupatinath, Nepal. Foto

Anders Kaliff.

Kaliff 05-08-06, 11.34170


Den traditionella bilden av hur den vediska

kulturen och religionen växer fram är att den

föds i mötet mellan invandrande indoeuropeiska

stammar och äldre inhemska kulturer i nordvästra

Indien (eller snarare dagens Pakistan eller östra

Afghanistan), ca 2000-1500 f.Kr. Före ca 2000

f.Kr. fanns halvnomadiska stammar vilka talade

indoeuropeiskt språk på stäpperna i ett geogra-

fi skt område någonstans mellan östra Europa

och Centralasien. Mot slutet av 3:e årtusendet

f.Kr. började dessa indoeuropeiska stammar att

spridas västerut, söderut och österut. Vissa av

de områden som kom att beröras, bl.a. delar av

Främre Orienten och Indien, var då befolkade av

bofasta folk med en mera avancerad civilisation,

med vilken indoeuropeerna kom att blandas. In-

doeuropeiska språk blev etablerade i de erövrade

områdena och kom att dominera i Europa, Iran

och Indien (Staal 2001: 90; jfr. Mallory 1989).

När dessa folk gjorde sitt intrång i nordvästra

Indien var de tidigare högkulturerna i området,

Harappa och Mohenjo-daro, på starkt nedåtgå-

ende, sannolikt genom helt andra orsaker än en

indoeuropeisk invasion. Indoeuropeerna mötte

därför rester av en högkultur som sannolikt var

långt mer avancerad än deras egen. Att de impor-

terade sitt språk till det nya område där de slog sig

ned är inte i sig förvånande, möjligen att det fi ck

sådant genomslag. Det kan ha varit kopplat till

en avancerad språklig kultur, med poesi och be-

rättarteknik kopplat till myt och ritual. Förutom

det vediska folkets militära styrka skulle detta ha

givit dem en framträdande religiös position, också

gentemot andra folkgrupper. Att det åtminstone

delvis handlade om en militär erövring fi nns det

indikationer på bl.a. i vedaskrifterna, varav de

äldsta nedtecknats kring 1200 f.Kr. (Staal 2001:

92ff.).

Grundläggande för fl ertalet teorier som gör

gällande att indoeuropeiskt språk och kultur

spridits genom migration är antagandet att

spridningen gått i två riktningar, dels österut

till Indien, dels till Europa. Det gemensamma

”urhemmet” anses då vanligen ligga någonstans

på den ryska stäppen eller i Kaukasus, möjligen

Anatolien. Även bland de forskare som stödjer

tanken på en migration av indoeuropeiska stam-

mar skiljer sig uppfattningen om dateringen av

dessa och mekanismerna bakom (se t.ex. Mallory

1989). Liksom det fi nns språkliga likheter fi nns

det även tydliga mytologiska paralleller, vilka i sin

tur visar likartade kosmologiska föreställningar.

Liknande kosmologi är av stort intresse för mitt

resonemang nedan, då offerhandlingarnas inne-

börd och utformning kan kopplas till denna. För

frågan om mytologiska och kosmologiska likheter

använder jag mig här främst av Bruce Lincolns

arbete Myth, Cosmos and Society (1986).

I eddadikten Grímnísmál (40-41) beskrivs hur Grímnísmál (40-41) beskrivs hur Grímnísmál

kosmos – jorden, bergen, himlen, människor och

gudar – skapas ur jätten Ymers kött. I Snorre Stur-

lasons Gylfaginning (6-8) återberättas samma my-Gylfaginning (6-8) återberättas samma my-Gylfaginning

tologiska innehåll. I den senare varianten beskrivs

hur Ymer, den första levande varelsen, dödas av

de första gudarna, Oden och dennes bröder Vile

och Ve. Skapelsemytens grundläggande drag före-

kommer hos olika folk med indoeuropeiskt språk.

En liknande mytologisk berättelse är Purusasukta

(”Hymnen om Purusa”) från Rigveda (10.90).

Också i denna berättelse skapas världen genom

att gudarna styckar en kosmisk jätte, Purusa. Det

är också denna berättelse som är arketypen för det

vediska offret. Purusasukta innehåller, förutom

en kosmogonisk del som överensstämmer med

Grímnísmál, också en sociogoni, dvs. förklaring Grímnísmál, också en sociogoni, dvs. förklaring Grímnísmál

till hur samhällets sociala struktur uppstår, med

Kaliff 05-08-06, 11.34171

ANDERS KALIFF | 172

de olika samhällsklasserna i det vediska kastsys-

temet: präster (brahmin), hövdingar eller solda-

ter (ksatriya) och stammedlemmar eller bönder

(vaisya) (Rigveda 10: 90.12). Myten förekommer

också i en slavisk variant, nedtecknad från ryska

folkberättelser under 1800-talet. I denna form

innehåller myten också en antropogoni, dvs. en

berättelse om människans skapelse. Överensstäm-

melserna är inte exakta men helhetens komplet-

teras av andra norröna, respektive fornindiska

mytberättelser. Bruce Lincoln betraktar dessa

skapelsemyter som ett av världens mest fram-

gångsrika ideologiska system. De tillhandahöll

en mystifi ering och legitimering som lagt grunden

för ett stabilt, uthålligt men också extremt stelt

och hierarkiskt socialt system, vilket överlevt med

stor geografi sk spridning (Lincoln 1986: 3ff.).

Även om jag inte ser något väsentligt sakskäl

till att betvivla teorin om ett nära samband mellan

s.k. indoeuropeiska religioner, vill jag kort beröra

kritiken mot synsättet. Teorin om de indoeu-

ropeiska religionernas samhörighet hade en av

sina mest namnkunniga företrädare i den franske

forskaren George Dumézil. Grundläggande för

Dumézils teorier var att indoeuropéerna hade ut-

vecklat en speciell social och kosmologisk ideologi

(idéologie tripartie), något som exempelvis går igen idéologie tripartie), något som exempelvis går igen idéologie tripartie

i det vediska kastsystemet (bl.a. Dumézil 1958,

1962). Dumézils forskning har under senare år

blivit föremål för omfattande kritik, en kritik som

främst tar sin utgångspunkt i hans ideologiska och

politiska uppfattning, med en vurm för fascismen

(jfr. Lincoln 1998; Arvidsson 2000). Kritiken är

inte av sådan art att man med automatik kan av-

färda Dumézils tolkningar. Det skulle förutsätta

att premisserna för själva tolkningarna visat sig

vara helt felaktiga, vilket knappast är fallet.

En del av den kritik som framförts utgår från

att den grundläggande idén om ett gemensamt

indoeuropeiskt arv skulle utgöra en intellektuell

konstruktion, kryddad med nationalistiska och

rasistiska övertoner, som växer fram under 1800-

och det tidiga 1900-talet. Denna idé har på se-

nare tid framförts av religionshistorikern Stefan

Arvidsson (2000). Jag fi nner argumentationen

bakom denna uppfattning övertygande endast

när det gäller den idéhistoriska och ideologiska

tolkningen, vilken också är den som Arvidsson

själv betonar (Arvidsson 2000: 254ff.). När det

gäller den grundläggande frågan det indoeuro-

peiska sambandet tillförs inte i sak så mycket

nytt. Den kritik mot Dumézils tolkningar som

framförts av Bruce Lincoln (1998), en av dagens

främsta kännarna av de indoeuropeiska myterna

och kosmologin, tar delvis samma utgångspunkt

men betonar också svagheter i Dumézils reso-

nemang, vilket är mera betydelsefullt. Lincolns

eget arbete tar dock samtidigt utgångspunkt i

parallellerna mellan myter och kosmologi i olika

indoeuropeiska kontexter (jfr. Lincoln 1986).

Till frågan om de indoeuropeiska religionernas

eventuella släktskap är också kopplad frågan om

släktskap mellan folkgrupper med indoeuropeiska

språk. En namnkunnig arkeolog som kritiserat

såväl Dumézils som arkeologen Marija Gimbu-

tas (1970, 1984) tolkningar om indoeuropeiska

folkvandringar är Colin Renfrew (1987). Denne

menar att de indoeuropeiska språken följt med

neolitiseringen och att grundläggande likheter i

ideologi och social struktur, exempelvis när det

gäller Dumézils idéologie tripartie, istället beror

på parallell utveckling. Även den språkmodell,

lanserad av August Schleicher på 1800-talet, som

använts för att härleda de olika indoeuropeiska

språken från ett gemensamt urspråk, har fått

kritik från språkforskare. Kritiken bottnar i att

Kaliff 05-08-06, 11.34172


modellen förutsätter en isolerad utvecklingslinje

och inte tar tillräcklig hänsyn till en påverkan

från yttre faktorer och ett komplext samspel med

andra språk (Drobin 1991).

Kritiken berör främst mekanismerna bakom

de indoeuropeiska sambanden, inte förekomsten

av likartade drag i sig. Såväl språk som idéer och

traditioner kan spridas på helt andra sätt än ge-

nom genetiskt släktskap mellan människor. Såväl

släktskapsband som migration förblir samtidigt

starka mekanismer, även om de varit mindre po-

pulära som tolkningsmodeller i den arkeologiska

diskursen under senare år, i sällskap med exempel-

vis tolkningar som bygger på militär erövring. De

här aktualiserade frågorna är dock för djupgående

för att närmare kunna behandlas i föreliggande

artikel. Jag nöjer mig i detta sammanhang med

kommentarerna ovan, vilka jag hoppas klargör

min syn på saken.

Kosmologi och offerritual. Jag ansluter mig till

uppfattningen att det fi nns besläktade kosmo-

logiska föreställningar i såväl fornskandinavisk

som vedisk tradition, alldeles oavsett de bakom-

liggande mekanismerna. Några exakta likheter är

knappast att förvänta vad gäller ritualernas utfö-

rande men mera övergripande likheter är då san-

nolika, utgående från en gemensam kosmologi.

Sannolikheten för mera direkta likheter ökar ju

mera grundläggande och viktiga rituella element

som studeras. Centrala ritualer kan utgöras av

bl.a. eldoffer och kremering, vilka intar en mycket

central ställning i den vediska traditionen och

utformas just med utgångspunkt från grundläg-

gande kosmologiska föreställningar.

Homologin i skapelsemyterna framstår som

en grundläggande kosmologisk föreställning. Den

innebär att en entitet skapas utifrån materien i en

annan. De är alloformer, dvs. alternativa skepna-

der av varandra. Kött och jord anses exempelvis

vara av samma materiella substans och de kan

därmed övergå i varandra. På samma sätt likställs

benen, den hårdare delen i det mjuka köttet, med

stenarna i jorden och med bergen, medan håret

förknippas med växterna. Annorlunda uttryckt

kan man se exempelvis kött och jord som alter-

nativa former i en kontinuerlig process, där en

form ständigt transmuteras i en annan. Myten om

en rituell död och sönderdelning av en kropp är

en berättelse som på ett lättöverförbart sätt kan

gestaltas i offerbruket. Enligt Lincoln är offer den

mest framträdande av alla indoeuropeiska ritualer,

men med en stor variation i uttryckssätt. Djuroff-

ren har inkluderat olika husdjur, men också män-

niskooffer har förekommit.Vanliga offergåvor har

bestått av mjölkprodukter, jordbruksprodukter

och berusningsmedel, såsom mjöd, vin och pres-

sade narkotiska växtsafter, det som på sanskrit

benämns soma (Lincoln 1986: 5ff., 41). soma (Lincoln 1986: 5ff., 41). soma

När det gäller djuroffret är kopplingen till ho-

mologin tydlig. Till Rigvedas hymntexter fi nns

rituella manualer, för att riterna ska kunna utföras

riktigt. I den viktigaste av dessa, Aitareya Brah-

mana, ges en exakt beskrivning av hur offerdjuret

styckas, med en direkt i överensstämmelse med

homologin i skapelsemyten i Rigveda (10: 90: 13-

14). Det vediska offret utförs som en repetition

av skapelsen och har både kosmogonisk och/eller

sociogonisk betydelse, något som Lincoln menar

har överenstämmelser hos andra indoeuropeiska

folk. Tacitus (Germania 39) beskriver exempelvis Germania 39) beskriver exempelvis Germania

en sådan betydelse hos germanfolket semnones

offer (Lincoln 1986: 50, 58f.).

Dyrkan av elden som gudom (agni) är central agni) är central agni

i den vediska religionen men det fi nns också ar-

keologiska belägg för att eldofferaltare förekom-

Kaliff 05-08-06, 11.34173

ANDERS KALIFF | 174

mit i den tidigare Harappakulturen (Chakrabarti

2001: 44f.).

Eldoffret, i den form det uppträder i det

vediska Indien och senare, har således sannolikt

uppstått ur fl era traditioner. Samtidigt fi nns det

belägg för att viktiga drag i offerritualen och ut-

formningen av kultredskap, exempelvis altare, har

stora överensstämmelser i andra indoeuropeiska

kontexter. Likaså den centrala ställning elden in-

tar. Enligt det vediska och forniranska synsättet

är elden en verksam substans överallt i kosmos.

Elden är det fruktsamma elementet i kosmos – i

himlen, stormen och jorden, liksom i mannen

och kvinnan (Edsman 1987: 343f.).

Omkring 200 av de 1028 hymner som fi nns i

Rigveda är tillägnade Agni vilken därmed i detta

sammanhang som gudom kommer som num-

mer två efter Indra. Agni har också en genom-

gripande betydelse i ritualerna. Elden betraktades

inte enbart som en gudom i sig själv, utan är på

samma gång också en gudomlig budbärare och

transformatör. Själv en gud, är Agni också den

som överför offergåvorna till gudarna. Namnet

Agni är klart indoeuropeiskt till sin karaktär och

kan jämföras med ignis (latin), ignis (latin), ignis ogon´ (ryska), ogon´ (ryska), ogon´ ugnis

(litauiska), etc. Agni anses födas ur trästyckena

i eldborren (arani). Han fi nns likaså i himlen, arani). Han fi nns likaså i himlen, arani

i blixten och solen, men också i vattnet, såväl i

regnet som i sjöar och fl oder. Agni anses höra

intimt samman med den domesticerade sfären

av tillvaron, med hemmet, familjen, släkten och

stammen, och har därmed också en koppling till

röjningen för betes- och jordbruksmark. Mar-

ken där det stora altaret byggs i offerritualen

agnicayana (se nedan) ska inledningsvis plöjas, agnicayana (se nedan) ska inledningsvis plöjas, agnicayana

en tydlig symbol för jordbruk, fruktbarhet och

sexualitet (Staal 2001: 73, 99; jfr. Parmeshwara-

nand 2000: 40-48).

Soma är liksom Agni en central gudom i den Soma är liksom Agni en central gudom i den Soma

vediska religionen. Soma utgör på samma gång en

gudom och en växt, i synenrhet den vätska/dryck

som utvinns ur växten. Att det ursprungligen av-

sett en hallucinogen växt är klart, men inte vilken.

Sedan lång tid tillbaka har de vediska ritualisterna

använt substitut för den verkliga växten. Möjligen

handlar det urspungligen om fl ugsvamp (Amanita handlar det urspungligen om fl ugsvamp (Amanita handlar det urspungligen om fl ugsvamp (

muscaria), vilken också används för att uppnå

exstatiska tillstånd i shamanistiska ritualer som

tillämpas hos sibiriska folk. I Rigveda betraktas

Soma som livets elixir – en dryck för odödlighet

– och oersättligt för såväl människor som gudar

(Flood 1994: 43; Parmeshwaranand 2000: 611ff.;

Staal 2001: 105ff., med anförd litt.)

Fortfarande är det en relativt vanlig uppfatt-

ning bland arkeologer att ritualer och religiösa

handlingar betraktas som sekundära kulturella

fenomen, som en avspegling av andra förhål-

landen. Eftersom vårt västerländska samhälle

genomsyras av en rationalism som står i kontrast

mot världsbilden i många ”traditionella” samhäl-

len, så föreställer vi oss gärna att människor i det

förfl utna inte ”ödslade bort” allt för mycket tid på

sådant som vi upplever som irrationellt. Ritualer

är dock ofta mera avancerade och sofi stikerade än

vad arkeologer generellt lyfter fram och i många

samhällen är de en viktig och integrerad del av

livet.

De vediska ritualerna utförs på olika komplex

nivå och i olika sammanhang, från mera vardag-

liga till mycket omfattande ceremonier vilka tar

stor förberedelsetid i anspråk och åtskilliga dagar

för genomförandet. Ritualerna har utvecklats i

två olika riktningar och kan delas upp i två hu-

vudkategorier: grhya eller hushålls-/familjeritualer grhya eller hushålls-/familjeritualer grhya

(vilka är rites de passage, dvs. livcykelritualer eller

sakrament som åtföljer händelser som födelse,

Kaliff 05-08-06, 11.34174


initiation, giftermål och död) och srauta, dvs.

högtidliga, offentliga riter (rites solennels, vilka

utgör ritualer av betydligt större komplexitet).

Det fi nns fl era formella skillnader mellan dessa

två kategorier av ritualer, en grundlägagnde sådan

är kopplad till elden: srauta kräver tre eldaltare

med fl era offi cierande präster, medan grhya endast grhya endast grhya

kräver ett (hushållselden) och en präst. Funktio-

nen hos grhya är ofta relativt uppenbar medan grhya är ofta relativt uppenbar medan grhya

betydelsen hos srauta är mindre tydlig, med en

komplex utforming och inramning (Flood 1994;

Staal 2001: 4, 35).

Srautaritualerna är äldst och ett antal sådana,

av olika komplexitet, fi nns dokumenterade i ve-

diska texter. Agnistoma är exempel på en enkel

offerritual som utförs under en dag, medan ag-

nicayana (“att stapla upp Agni”) är en komplex

ritual som tar åtskilliga dagar i anspråk. De gu-

domar som är i fokus för srauta utgörs av Agni

och Soma. Till den senare offras mjölk, smör,

brödkakor, djur eller växten soma i sig själv. Dessa

offer görs genom elden – agni. Vedisk religion

var nära associerad med dags- och årsrytmen och

srauta innefattar offer vid olika övergångstider:

Mellan dag och natt, vid ny- och fullmåne, liksom

vid årstidsväxlingar. Merparten av den kunskap

från forntiden som fi nns bevarad om srauta här-

rör från Srauta Sutras och kommer från de olika

delar av vedisk tradition som formulerade under

700-300-talet f.Kr. (Flood 1994: 41ff.).

Srautaritualerna utförs i en ordning från de

mindre invecklade till de mest komplexa. De

måste utföras i denna ordning och kan därmed

ses som en sorts initiation. Den enklaste ritualen

består av ett eldoffer till Agni (agnihotra) utförs

i en rituell hägnad i hemmet hos den som vill

utföras offret. Offret utföres dock av en präst. Tre

eldar behövs: garhaptya, hushållselden, ahavaniya,

offerelden och daksinagni, som anses skydda mot

det onda. Eldarna installeras på altare gjorda av

lera (fi g. 2). Altaret för hushållselden är runt

och är beläget i den västra delen av inhägnaden,

medan offeraltaret är kvadratiskt och beläget i

den östra delen. Det södra altaret är halvcirkulärt.

Figur 2. Plan som visar positionerna för olika altare i det eldoffer som kallas agnihotra. Markeringarna Y och

P visar platsen för den man som står för offret respektive hustrun till denne (efter Staal 2001, Fig 1).

Kaliff 05-08-06, 11.34175

ANDERS KALIFF | 176

Det kan även tillkomma ytterligare eldaltare i

utökade varianter av ritualen, men dessa tre åter-

kommer alltid (Staal 2001: 40-41; Tachikawa et

al 2001). Till de olika altarnas funktion fanns

ytterligare symboliska kopplingar till elementen.

Garhaptya, symboliserade jorden och dess eld,

ahavaniya representerade himlen och dess fyra

riktningar och daksinagni symboliserade atmos-daksinagni symboliserade atmos-daksinagni

fären som ett medium mellan himmel och jord.

Eldguden Agni sågs som var närvarande i alla tre

i sina olika aspekter som jordisk, himmelsk och

aeriell. Agni var länken mellan jorden och den

himmelska elden – solen. Mellan garhaptya och

ahavaniya fi nns den anläggning som kan betraktas

som huvudaltare (vedi), vilket vanligen utgjordes vedi), vilket vanligen utgjordes vedi

av en grund grop där offereldarna tändes (Edsman

1987: 223).

Den forniranska eldritualen är i många avse-

enden lik den vediska, inte minst när det gäller

utformningen av altare. Eldar installeras på tre

altare enligt samma mönster som i vedisk ritual.

I det forniranska materialet fi nns bättre belägg än

i det vediska för Dumézils uppfattning att de tre

eldarna är kopplade till den sociala tredelningen i

samhället: Jordbrukarna kopplade till den runda

härden, präster till offerelden och soldater till den

tredje vilken anses hålla stånd mot ont infl ytande.

På liknande sätt som i vedisk och forniransk tra-

dition fanns i Rom ett cirkulärt altare för Vesta

(aedes rotunda), men också templa quadrata.

Grekerna hade ett runt hushållsaltare på vilket

offrades mjölk och honung, samt ett större, kva-

dratiskt som användes för djuroffer. Den runda

formen på hushållsaltaret har tolkats som sym-

boliserande en livmoder. I dess grekiska tappning

sköttes det ofta av en kvinna och var helgat till

gudinnan Hestia (härden), medan det kvadratiska

altaret, som också var smedens härd, var kopplad

till den manlige Hefaistos. I den vediska ritualen

representerar det runda altaret gudarnas nyligen

skapade värld (Staal 2001: 93, 125ff.).

En av de mest avancerade vediska offerri-

tualerna är agnicayana. Inför denna ceremoni

byggs ett stort altare av mer än tusen brända

lertegel i form av en fågel, vilken symboliserar

Purusa, det kosmologiska offret (ofta benämnd

prajapati, dvs. ”De levande varelsernas herre”).

Utförandet innebär ett återskapande av kosmos,

men ritualens mera exakta innebörd är delvis

höljd i dunkel. En grundläggande innebörd är

att Agni återföds på offeraltaret. Det tar ett helt

år i anspråk att uppföra det avancerade altaret,

med dess kosmologiska symbolik. Under denna

tid betraktas den som genomför offret – yajamana

– som gravid och bärande på Agni. Altaret är det

sköte ur vilken Agni framföds.

Klart är att utförandet av agnicayana innehål-agnicayana innehål-agnicayana

ler en komplicerad kosmologisk symbolik som

också kan återföras på den vediska skapelsemyten.

Altaret uppförs av lertegel i fem lager, vilka kor-

responderar mot kroppsdelar hos det mytologiska

första offret: Märg, ben, kött, skinn och hår. På

samma gång korresponderar de mot de kosmo-

logiska nivåerna jord, atmosfär och himmel,

tillsammans med två övergångszoner. Material

tas från varje del av skapelsen i byggandet av

eldaltaret: Jord och vatten till teglen, gräs (hår)

att lägga på altaret osv. Efter offrets slutförande

rivs det hela och återförs därmed till sitt ursprung

(Lincoln 1986: 60f.; Staal 2001: 67).

Inför uppförandet av altaret förbereds mar-

ken genom rituell plöjning och genom en rituell,

symbolisk begravning (fi g. 3, 4). Fem huvuden

begravs på platsen för altaret: människa, häst,

tjur, bagge och get. Människoskallen ska vara

från en stammedlem (bonde – vasiya eller höv-vasiya eller höv-vasiya

Kaliff 05-08-06, 11.34176


Figur 3 och 4. I den hinduiska

gravritualen förekommer de två

grundläggande altarformerna. Det

kvadratiska offeraltaret går igen i

kremeringsplattformen och visar den

vedisk-hinduistiska kremationens

grundläggande offer-funktion ...

... medan det runda altaret, mot-

svarande husaltaret i eldoffret, an-

vänds för bl.a. matoffer till de döda

i anslutning till begängelseplatserna.

Från Pashupatinath, Nepal. Foto

Anders Kaliff.

ding – rayanya). Begravningen av rituella föremål

i jorden, bl.a. lerkärl samt djurkranier, rituell

plöjning och såning av marken som förberedelse

för agnicayana-altaret visar hur kombinationen

av element bidrar till skapelseakten. Prajapati

(eller Purusa) har många olika former med olika

betydelse – bl.a. fågeln och sköldpaddan. Fågeln

går igen i formen av altaret. Begravningen av en

sköldpaddda, vilken representerar vätska, gör att

sådan tillförs Agni, varvid regn och fruktbarhet

skapas (Staal 2001: 65ff., 118).

Spår efter skandinaviska eldritualer. Det vediska

exemplet visar oss närvaron av avancerade kol-

lektiva riter, vilka tar stor kraft, resurser och tid i

anspråk. De lämnar också signifi kanta spår, vilka

är möjliga att spåra med arkeologiska metoder:

Altare, eldstäder, gropar för rituellt avfall, stolp-

hål från de nedbrända rituella konstruktionerna

och byggnaderna. Spår av eldoffer av olika kom-

plexitet kan utläsas också i skandinavisk kontext,

förutsatt att man ger fyndmaterialet en chans att

tolkas i sådana termer. Ett generellt drag som

påminner om det vediska offerbruket är de forn-

Kaliff 05-08-06, 11.34177

ANDERS KALIFF | 178

Figur 5. Temporär byggnad som uppförts för genomförandet av agnicayana. Efter ritualens genomförande bränns

byggnaden (efter Staal 2001, Plate 35).

skandinaviska rituella platsernas belägenhet i det

fria, samt deras till synes temporära karaktär.

Frågan är då var i det arkeologiska materialet

från Skandinavien vi skulle kunna se spår efter

ritualer av liknande komplexitetsnivå som agni-

cayana, men också efter sådana som motsvarar

de mindre iögonfallande hus- och familjeritua-

lerna. För det förstnämnda är det främst vissa

typer av skärvstenshögar och stensättningar, samt

anläggningar som tolkats som kulthus, som jag

fi nner intressanta. Som paralleller till ritualer av

mindre komplexitet kan intresset utvidgas till att

gälla en stor mängd eldstäder och sotgropar av

olika slag. Jag kommer dock här att diskutera de

förstnämnda anläggningstyperna, skärvstenshö-

gar och stensättningar.

De anläggningar som tolkats som rituella

byggnader från bronsålder, och är av intresse för

en tolkning som eldofferplatser, är av två slag. En

av dessa anläggningstyper utgörs av de s.k. kulthu-

sen av stengrundstyp (Victor 2002), även kallade

Brobyhus. Helena Victor menar att benämningen

kulthus egentligen är fel men att de utgör ritu-

ella hägnader med en tydlig hussymbolik, vilka

främst haft en funktion för ritualer kopplade till

gravskicket men också för mera mångtydiga riter.

Skärvsten ingår ofta i dessa konstruktioner, lik-

som härdar och lager av sot och kol (Victor 2002:

186). En annan intressant anläggningstyp utgörs

av de mindre stolphålskonstruktioner från yngre

bronsålder och äldsta järnålder, vilka också tolkats

som någon typ av kulthus (Kaliff 1995, 1997:

55ff.). Dessa har uppmärksamamts först under

de senaste 15 åren och idag är över 20 sådana

konstruktioner kända från Sverige. Tolkningen

av dessa konstruktioner som hus får dock i fl er-

talet fall bedömas som högst tentativ. En av de

tidigast dokumenterade konstruktionerna, från

kv. Glasrutan i Linköping, tolkades från början

som en möjlig altarkonstruktion (Karlenby et al

1991). Även dessa konstruktioner ligger ofta i

direkt anslutning till gropar, bendepositioner,

skärvsten, stensättningar och härdar och passar

då väl in på tolkningen som lämningar efter en

Kaliff 05-08-06, 11.34178


offerritualer som kan likna de vediska (fi g. 5, 6).

I agnicayana pågår ritualer i särskilt uppförda

byggnader av trä vilka förstörs efter det att den

omfattande ceremonien fullbordats.

Om man följer det vediska mönstret är det

rimligt att också vissa enstaka härdar har varit

rituella, eller med delvis rituell betydelse. Det är

högst rimligt att offer har företagits vid hemmets

härd, något som vore ytterst svårt att belägga ar-

keologiskt. Härdar fi nns också grupperade i sys-

tem, vilka svårligen kan ges en generell profan

tolkning. Raimond Thörn har tolkat system av

geometriskt placerade härdar som rituella redskap

(Thörn 1996). Det fi nns dock spår av mera kom-

plexa anläggningar utan någon entydig förklaring.

Jag tänker då närmast på skärvstenshögarna och

de komplex av härdar, gropar och stensättningar

och/eller byggander som fi nns invid sådana.

En grundläggande innebörd i de vediska eldri-

tualerna är att Agni uppstår på altaret, vilket sker

genom att rituell eld görs upp genom borrning av

trä mot trä. Man föreställer sig då att Agni föds

ur eldborren (Staal 2001: 41ff.). Detta har paral-

leller i hur så kallad nödeld, en rituell renande

eld, ursprungligen med innebörden ”gnideld”

(Hellquist 1922: 720). Antändande av rituella

årstidseldar i skandinavisk tradition, liksom nöd-

eld för att bota sjuka kreatur, har gjorts med en

eldborr, dvs. genom friktion med trä mot trä.

Nödelden troddes kunna bota det onda genom

att elden föddes ur det borrade träet (Edsman

1987: 341).

Principen var likartad för den keltiska eld-

festen kring 1:a maj – Beltane, då elden gjorde

upp med en träkäpp som roterade i ett annat

trästycke. En hällristningsform vars symbolik jag

Figur 6. Spår av en stolpkonstruktion i botten av en skärvstensanläggning. Från undersökningen av kv. Glasrutan,

Linköping (efter Karlenby et al 1991, Fig 3).

Kaliff 05-08-06, 11.34179

ANDERS KALIFF | 180

menar kan sättas i samband med rituell överfö-

ring av eld är skålgropen (Kaliff 1997: 112f.).

Skålgroparna kan i sig kombinera en symbolik

som solsymboler, symboliska eldborrningshål,

stiliserade vulvor, symboler för eldstäder m.m.

De kan dessutom ses som en passage in i stenen/

jorden som element och som en passage för eldens

födelse ur stenen. Oscar Almgren tolkade vissa

ristningselement i analogi med indiska s.k. yoni,

ringformade symboler med en skålgrop i mitten,

vilka mycket liknar skandinaviska ristningsmotiv

med en skålgrop och en koncentrisk cirkel runt.

Yoni fungerar som symbol för både solen och för Yoni fungerar som symbol för både solen och för Yoni

själva fruktsamheten (Almgren 1934: 246).

Man kan betrakta såväl skålgropar som vissa

stenmonument som besläktade med redskap för

rituell eld. De symboliserar då alstrandet av liv

och kraft, där det falliska redskapet (träpinnen för

eldborrning) symboliserar en förmedlande länk

mellan himmel och jord (dvs. en symbol för blix-

ten, åskviggen). Ett grundläggande sätt att göra

upp eld, förutom friktion trä mot trä, är genom

slag med sten mot sten, eller metall mot sten.

Eldgnistan föds då på ett påtagligt sätt direkt ur

stenen. Erfarenheten av att elden föds ur trä och

sten kan vara en bakomliggande orsak till upp-

fattningen om att de olika elementen kan övergå

i varandra och att elden fi nns inneboende i andra

element (jfr. Kaliff 1997: 106-116). Jag menar att

det kan vara rimligt att med utgångspunkt från

detta söka ytterligare indikationer på en element-

lära, motsvarande den vediska homologin, också i

Skandinavien. Upplevelsen av att elden fi nns dold

i andra material kan bidra till föreställningen om

att tillvaron består av ett begränsat antal element

av vilka allt är sammansatt.

En sådan föreställning och symbolik skulle

kunna spåras i stenens betydelse som rituellt

byggnadsmaterial i forskandinavisk tradition. Eld

tillsammans med vatten spräcker stenen mera ef-

fektivt än elden ensam. Med utgångspunkt från

en elementlära kan detta upplevas som att elden

och vattnet i förening frigör kraft från stenen och

berget. Att skärvstenshögar, förutom deras kopp-

ling till eld också har en anknytning till vatten,

talar dels deras topografi ska lägen för, dels det

faktum att åtskillig sten i sådana högar förefal-

ler vara spräckt i vatten (jfr. Runcis 1999). Om

vatten har tillförts skärvstenshögen i fornskan-

dinavisk ritual så skulle det kunna motsvara den

symboliska vätska som tillförs altaret i agnicayana,

varigenom regn och fruktsamhet anses skapas.

Som framgått ovan är kombinationen av

eld och helig dryck viktig som kompletterande

delar i de vediska ritualerna. Betydelsen av eld

och vätska i kombination indikeras också i den

skandinaviska kontexten, inte enbart i form av

den spräckta stenen utan också av keramikfynden.

En del keramikformer från skandinavisk brons-

ålder påminner om den som används till soma

i de vediska ritualerna. Vissa typer av kärl som

påträffas i skandinaviska bronsålderskontexter,

i såväl skärvstenshögar, gropar med sannolikt

rituell innebörd som i mera väldefi nierade ur-

negravar, är förmodligen också specialtillverkad

för rituella syften (jfr. Carlsson 1995). En del

av denna keramik, inte minst de låga profi lerade

kärl som ofta förknippas med den kontinentala

Lausitzkulturen, utgör med största sannolikhet

dryckesskålar. Dessa har till sin form tydliga

motsvarigheter i ritualerna kring soma.

Alldeles oavsett denna morfologiska likhet,

när det gäller kärlform, är det inte långsökt att

utifrån åtminstone vissa fyndkontexter tolka de

skandinaviska bronsåldersskålarna som avsedda

för rituell dryck: I gravritualen, kulten av de döda

Kaliff 05-08-06, 11.34180


och sannolikt också i offerritualer. Keramiken har

samtidigt en direkt koppling till elden, liksom

den brända stenen.

Det stora fågelformade altaret i agnicayana

byggs av lertegel. Dessa bränns i ugn, liksom de

lerkärl (ukha) i vilken elden transporteras under

ceremonien. Genom lerans transformation i el-

den blir Agni verksam också i materialet. Eldens

verkan på byggmaterialet till altaret och på de

liturgiska redskapen i form av kermikkärlen är

ett centralt och betydelsebärande moment (Staal

2001: 94, 130). Lerkärlen skulle, sett ur denna

aspekt, kunna ha direkt motsvarigheter i skandi-

navisk tradition, medan altarkonstruktionen inte

har det (fi g. 7). Symboliken för bränd sten kan

dock vara av motsvarande betydelse.

En anläggningstyp som enligt min upp-

fattning är en av de bästa kandidaterna till en

tolkning som lämningar efter komplexa altar-

konstruktioner, skärvstenshögarna, är till största

delen uppbyggda av bränd sten, dvs. ett material

där elden haft en påverkan. Skärvstenshögar är

särskilt vanliga i Mellansverige och har en ma-

joritet av dateringarna till bronsålder, även de

har en viss spridning i ett betydligt längre tids-

intervall, från neolitiskt tid till yngre järnålder.

Såväl dateringsintervallet som skärvstenshögarnas

morfologiska varitation, talar för att de kan utgöra

spår efter olika verksamheter. Min avsikt här är

därför inte att föreslå någon ny generell tolkning

för denna fornlämningstyp, lika lite som då jag

tidigare diskuterat vissa skärvstenshögars möjliga

funktion som kremeringsplatser (Kaliff 1994).

Figur 7. Altaret i agnicayana, vars fem lager av tegel symboliserar de fem elementen. Lägg märke till de rituella

kärlen (ukha) som placerats på altaret (efter Staal 2001, Plate 100).

Kaliff 05-08-06, 11.34181

ANDERS KALIFF | 182

För en översikt över de olika tolkningar av skärv-

stenshögarnas funktion som framförts, hänvisar

jag till den utförliga forskningshistoriken i Dag

Widholms avhandling (Widhom 1998).

Jag har i tidigare sammanhang (Kaliff 1997;

1999) också föreslagit att att vissa skärvstenshö-

gar kan ha varit just offerplatser, ursprunget till

de harg som möter oss i det norröna materialet.

Religionshistorikern Anders Hultgård har tolkat

beskrivningen av ett boskapsoffer på ett harg i

eddadikten Hyndluljóð (10) som att detta till-

gått vid ett stenaltare vars stenar varit utsatta för

upprepade offereldar (Hultgård 1996: 32). Tolk-

ningen av skärvstenshögar som offerplatser har en

gammal tradition, även om den senare ofta kom-

mit i bakgrunden av mera profana tolkningar.

Min hypotes om skärvstenshögarna som

offerplatser, innebar att skärvsten/skörbränd

sten tillverkats av rituella skäl som en medveten

process, i analogi med hur den döda kroppen

sönderdelas av elden på kremationsbålet. Avsikten

skulle ha varit att släppa livskraften och de olika

element fria. Kanske har den eldspruckna stenen

som täcker skärvstenshögens inre struktur visats

fram som ett synbart tecken på att elden fötts ur

stenen. Det skulle i så fall motsvara den vediska

föreställningen om att Agni föds på eldaltaret. Ett

alternativ till denna tanke är att man istället bränt

stenen för att omvandla den på ett sådant sätt att

elden blir verksamt i själva materialet, något som

vore i nära idémässig överenstämmelse med den

vediska ritualen.

Janis Runcis (1999) har analyserat skärvstens-

högar från Södermanland utifrån ett strukturalis-

tiska synsätt, där han menar att de är ett materiellt

uttryck för människans vilja att klassifi cera sin

omgivning, göra den gripbar. Han observerar

att skärvstenshögarna grupperar sig i gränszoner

mellan fornlämningsrika och tomma områden

och tolkar deras topografi ska belägenhet, liksom

deras uppbyggnad och innehåll, som medvetet

skapade symboliska relationer till en mytisk och

rituell dimension. I såväl topografi sk belägenhet

som inre konstruktion iakttar Runcis i en tredel-

ning, vilken exempelvis avspeglas i inre struktu-

rer med sotlager och fl era stenkretsar. Trots helt

andra teoretiska utgångspunkter och tolkningar

än i föreliggande arbete (Runcis kopplar skärv-

stenshögarna till en religion med shamanistiska

drag) tolkar han skärvstenshögarnas läge och

konstruktion som tecken på en kosmologisk tre-

delning, med kopplingar också till den sociala

strukturen, vilken intressant nog påminner om

Dumézils indoeuropeiska treindelning (Runcis

1999: 128-148).

När det gäller förhållandet mellan härdar,

vissa stensättningar och skärvstenshögar som el-

dofferplatser, kan skillnaden i konstruktion och

komplexitet jämföras med den stegrande graden

av komplexitet i det vediska eldoffret. Det kan här

handla om en överföring av en mera grundläg-

gande och relativt enkel ritual, till en ritual med

högre komplexitetsnivå. Skärvstenshögar skulle

då kunna innehålla spår efter fl era olika moment i

en offerritual som i sig avspeglar förhållandet mel-

lan offereld och hushållseld, enligt ett liknande

mönster som i det vediska offrets olika varianter

på samma tema (jfr. Tachikawa et al 2001).

Det fi nns också kopplingar mellan begravning

och offer i den vediska ritualen, i ett utförande

som också ger tolkningsanalogier. Den mänskliga

skallen under altaret i agincayana är möjligen en agincayana är möjligen en agincayana

reminiscens från ett ursprungligt människoof-

fer (pursusamedha)fer (pursusamedha)fer ( , vilket då utförts enligt en

principiellt likartat ritual som det vediska hä-

stoffret (asvamedha), dvs. i som en spegling av

Kaliff 05-08-06, 11.34182


homologin. Skallen placeras under altaret i en

kruka, medan andra kärl ställs på altaret i form

en mänsklig kropp. De kakor som utgör subsitut

för djuroffer offras på krukskärvor, kapala, en

term som betyder skallben (Staal 2001: 118f.). En

liknande homologi kan tolkas in i förekomsten av

deponerade djurben i skärvstenshögar från såväl

yngre bronsålder som äldre järnålder (bl.a. Ullén

1995; Fagerlund 1998). Det som vanligen tolkas

som slaktmaterial kan vara offer som företagits

med kosmologiska utgångspunkter.

Detta kan också vara en analogi till såväl över-

representationen av skallbenen under vissa skan-

dinaviska stensättningar som till förekomsten av

enstaka krukskärvor och depåer av sådana, något

som är vanligt förekommande. Med en analog

symbolik kan man tänka sig att dessa enstaka

krukskärvor har en liknande innebörd som skall-

fragmenten.

På samma sätt som en hel keramikurna kan

utgöra en symbol för det mänskliga huvudet eller

för kroppen, blir den logiska konsekvensen att

krukskärvor och skallfragment kan ha samma

symboliska innehåll. Analogin med skalltaksfrag-

menten ska inte misstolkas som att jag menar att

benen på gravfälten härrör från offrade männis-

kor. Den tentativa tolkningen innebär istället att

benen från de döda kan ha deponerats på ett sätt

som motsvarar sönderdelningen av den ursprung-

liga kroppen i den kosmologiska skapelsemyten.

Det är fortfarande mycket osäkert i hur hög grad

ben från samma individ placerats i olika depåer på

samma gravplats. Att det förekommer har kun-

nat beläggas under senare år, bl.a. i en stensätt-

ning från yngre bronsålder som undersöktes vid

Linköpings fl ygfält 2002 (Larsson & Sigvallius i

manus). Detta för in tankarna på det skandina-

viska brandgravskickets komplexitet i allmänhet

och möjligheten till alternativa tolkningar genom

analogislut (fi g. 8).

Altarkonstruktioner och bendepositioner. En

risk med att lägga fram nya tolkningar av kända

fyndkategorier ligger i att det lätt misstolkas som

försök till en ny generell förklaring. Att tolk-

ningen av åtskilliga ”gravar” från skandinavisk

förhistoria kan ifrågasättas, och bör problema-

tiseras, innebär inte ett totalt ifrågasättande av

gravbegreppet som sådant. Påståendet att en sten-

sättning utgör en grav har sällan behövt bevisas,

då den vanligen defi ntionsmässigt anses utgöra en

sådan. Att påstå att den istället exempelvis utgör

ett altare måste däremot bevisas, vilket i sig är

ett berättigat krav och en helt rimlig källkritisk

hållning. Detsamma borde då gälla för varje tolk-

ning. Det vore därför rimligt att stensättningar

benämndes med en neutral terminologi (just som

stensättningar) men utan någon underförstådd

tolkningen (som gravöverbyggnader), tills dess

belägg för funktion har kunnat presenteras. Jag

tar i det fortsatta resonemanget här avstamp från

den tenativa tolkningen av vissa stensättningar

som spår av altarkonstruktioner (Kaliff 1997:

68-78).

Som gravar betecknas depositioner av mänsk-

liga ben i marken, med eller utan synlig markering

ovan jord. Benmängden kan variera, allt från ett

benfragment till hela den förväntade benmängden

från en människa, utan att gravdefi nitionen be-

rörs. Åtskilliga anläggningar som skulle betecknas

som gravar om så endast ett benfragment påträf-

fades innehåller å andra sidan inga ben alls. Det

är som nämnts ovan mycket vanligt med sådana

anläggningar, liksom sådana med endast få ben,

ofta i kanten av eller utanför stensättningar (Kaliff

1997: 69 med anf. litt.).

Kaliff 05-08-06, 11.34183

ANDERS KALIFF | 184

Frågan varför stensättningar utan benfynd,

eller med endast ett eller ett fåtal benfragment

ska tolkas som gravmarkörer, är relevant. Med

gravmarkering avser jag då en konstruktion som

primärt uppförts som monument/markering över

rester från en död människa.Vad säger att inte

förhållandet varit det omvända: Att benen lagts

i stensättningen för att denna varit av stor bety-

delse? Jag påstår inte att detta alltid måste vara

mera sannolikt men att gravfunktionen många

gånger är lika osäker. En liknelse från en annan

kontext kan illustrera problematiken: När en ben-

deposition påträffas i ett medeltida altare, i form

av en relikgömma, utgör detta i någon bemärkelse

en grav – en viloplats för en död människas ben

– men funktionen som sådan är inte den primära.

Fyndet gör inte att vi drar slutsatsen att samtliga

altare egentligen har en primär funktion som

gravöverbyggnader. Detta trots att relikgömmor

av detta slag snarare är regel än undantag (liksom

benfragmenten i yngre bronsålderns och äldre

järnålderns ”gravar”). Frågan är då varför vi tolkar

på ett annat sätt när det gäller de fornskandina-

viska stensättningarna?

Till frågan om varför stensättningar ska tolkas

som gravmonument och inte som altare kom-

mer ytterligare problematik, genom att gränsen

mellan dessa kategorier inte är skarp. Klart är att

det i åtskilliga kulturer har funnits ett nära sam-

band mellan grav och altarer. Exempel fi nns från

antikens Grekland och Rom, där altaret kunde

ha formen av en gravhög. Ursprungligen var

Figur 8. Plan över en lokal som undersöktes vid Sunneränge i Aneby socken, Småland 2002. Öster om

skärvstenshögen fanns en fyrsidig stensättning, medan västerut fanns en rest sten (Ericsson 2003). Med en analogi

från det vediska eldoffret vore följande analogi möjlig: Det runda altaret i väster (garhaptyafrån det vediska eldoffret vore följande analogi möjlig: Det runda altaret i väster (garhaptyafrån det vediska eldoffret vore följande analogi möjlig: Det runda altaret i väster ( ) kan motsvarar av garhaptya) kan motsvarar av garhaptya

skärvstenshögen, medan den fyrsidiga stensättningen motsvarar ahavaniya. Alternativt utgör den resta stenen

en motsvrighet till garhaptya, varvid skärvstenshögen istället blir en analogi till garhaptya, varvid skärvstenshögen istället blir en analogi till garhaptya vedi. En motsvarighet till det

halvcirkulära altaret, daksinagni, saknas dock (efter Ericsson 2003, Fig. 3).

Kaliff 05-08-06, 11.34184


det verkliga gravar man offrade på men formen

övertogs också som ren altarform (Edsman 1987:

223). Inom den vediska traditionen uppfattas kre-

meringen som en offerhandling, och utförs enligt

ett ritual som grundar sig på samma kosmologiska

principer (Olivelle 1987: 389).

Tolkningen av vissa skandinaviska stensätt-

ningar som altare har analogier i det vediska

offerbruket. De uppträder i de geometriska for-

mer som kan iakttas hos offeraltare i såväl vedisk

som forniransk, grekisk och romersk tradition

(fi g. 8-10). Inte enbart altare, utan även gravhö-

garna från vedisk tid, kan antingen vara runda

eller kvadratiska. Det faktum att en stor mängd

fornskandinaviska stensättningar defi nitivt också

fungerat som gravar i ordets bemärkelse behöver

inte motsäga funktionen som altare. Såväl gravar

som altare byggs ofta efter samma kosmologiska

Figur 10. Den kvadratiska stensätt-

ningen öster om skärvstenshögen i

Sunneränge. Foto Per Nilsson.

Figur 9. Skärvstenshögen från Sun-

neränge under utgrävning, med det

underliggande runda fundamentet och

sotlagret synliga. Foto Alf Ericsson.

Kaliff 05-08-06, 11.34185

ANDERS KALIFF | 186

principer och deras utformning utgör en sym-

bolbild för principerna bakom tillvarons grun-

der (Parker-Pearson & Richards 1994: 12f.; jfr.

Eliade 1958). Kopplingen mellan grav och altare

kan också studeras tydligt i den vediska tradi-

tionen, där altaret i Agnicayana på fl era sätt har

funktionen av en grav (Staal 2001: 128).

Såväl skandinaviska begravningsritualer som

offerritualer kan tolkas med utgångspunkt i

kosmologiska föreställningar som innefattar en

homologi. Innebörden av att man deponerar res-

ter av den mänskliga kroppen i jorden, liksom

brännandet av kvarlevorna, kan överenstämma

väl med detta. Dödsritualerna, inklusive kreme-

ringen, innebär att kroppen upplöses och återgår

till sina beståndsdelar. Den svårtolkad företeelse

som utgörs av att nedläggningar av endast ett eller

ett fåtal ben, vilket är vanligt under yngre bronsål-

der och äldre järnålder, skulle kunna förstås i lju-

set av detta. De kan då jämföras med nedläggande

av astu i vediska tradition, den lilla bit av kroppen

från den döde som tas från kroppen under slutfa-

sen av kremeringen för att begravas i jorden. Den

symboliserar köttets samhörighet med jorden. Att

det är en bit kött som ska begravas kan förklara

förekomsten av till synes helt tomma gropar, av

liknande utformning som ”gravgömmor”, en inte

ovanlig anläggningskategori. Att ett eller ett fåtal

benfragment följer med detta köttstycke, om det

liksom i den vediska ritualen tagits i slutskedet

av kremationen, är då högst rimligt (Kaliff &

Oestigaard i manus). En mera noggrann analys av

eventuell förekomst av fettsyror eller aminosyror

(proteiner) i ”fyndtomma gropar” på gravfälten,

skulle därför kunna vara en intressant metodut-

veckling, förutsatt att bevaringsförhållanden är

tillräckligt goda.

En skandinavisk Agni? Förekomsten av liknande

kosmologiska föreställningar bakom eldritualer-

nas betydelse i fornskandinavisk och vedisk

kultur kan visserligen inte bevisas, men analogin

innehåller stora förklaringsmöjligheter. Hela dess

möjliga potential har jag här endast snuddat vid.

Min avsikt är, som nämndes inledningsvis, att

återkomma med en fördjupad studie.

En kritik som kan anföras mot mitt arbetssätt

är naturligtvis det som är giltig för alla analogislut:

Att man ser vad man vill se och utelämnar res-

ten, medvetet eller omedvetet. I en bemärkelse är

denna kritk alltid relevant och berättigad. Denna

problematik går aldrig helt att komma ifrån när

det gäller analogislut. Å andra sidan fi nns den

alltid närvarande, i det att vi använder oss av

analogier, antingen vi vill det eller ej.

En central betydelse för elden som gudom-

ligt medium, möjligen liknande den vediska

Agni, förefaller i alla händelser avspeglas i det

skandinaviska materialet från yngre bronsålder

och äldsta järnålder. Jag menar att det fi nns

omfattande indikationer på en kosmologi som

innefattar en homologi och elementlära. Såväl

brandgravskickets olika moment, eldoffer och

andra rituella eldar liksom deposition av före-

mål och ben i jord och våtmark, kan indikera

de olika elementens kompletterande betydelse.

Keramikens rituella betydelse kan också peka på

förekomsten av en sakral dryck, med betydelse

för ritualerna. Även om vi inte kan veta hur man

i Skandinavien benämnde de gudomar som var

associerade med grundläggande företeelser som

eld och vätska, så kan de ha stora likheter med

Agni och Soma.

Att några gudomar med dessa attribut inte är

framträdande i den religion som avspeglas i det

senare, norröna materialet skulle kunna förklaras

Kaliff 05-08-06, 11.34186


med en principiellt likartad utveckling som i In-

dien. Från att ha varit en central gudom förlorar

Agni mycket av sin betydelse i den senare hindu-

ismen (Staal 2001: 75). I skandinavisk tradition

är det tydligt att elden som rituellt redskap ändå

fortsatt att vara viktig under järnålder och även

fortsatt att vara så i historisk tid. Betydelsen av

rituellt drickande är också välbelagd, såväl i det

arkeologiska materialet från yngre järnålder som

från skriftliga källor. Eldens senare betydelse ma-

nifesteras inte minst i traditionen med årstidseldar

som tänts för att skydda gröda och öka fruktsam-

het, fortfarande levande i form av valborgsmäs-

sobål och midsommarbål. Dessa eldar har också

en stark koppling till solens gång, årscykeln och

därmed elementens skiftande existens.

Dessa konstateranden säger i sig inget om hu-

ruvida det fi nns en direkt koppling mellan den

vediska religionen och den fornskandinaviska

bronsåldersreligionen. Min personliga uppfatt-

ning är dock att ett släktskap fi nns. Detta utifrån

en sammantagen bild av likheter i kosmologi,

ritual, språk och arkeologsika belägg. Till detta

kommer också den arkeologiska bilden av brons-

ålderns samhälle som karaktäriserat av kulturella

utbyten och långväga kontakter. Diskussionen

kring detta, utifrån skandinavisk arkeologisk

horisont, har hittills främst kretsat kring infl y-

telser från övriga Europa samt kulturer i östra

medelhavsområdet (bl.a. Kristiansen 1998; Lars-

son 1999).

Att i detta sammanhang också våga åter-

knyta till den indoeuropeiska frågan tror jag är

givande, även om jag i detta sammanhang inte

har utrymme att gå djupare in i ämnet. Viktigt i

sammanhanget är naturligtvis att vi inte hamnar

i gamla tolkningsfällor, men också att vi vågar

se vad som faktiskt är kritik mot tolkningar och

vad som egentligen är kritik mot ideologi och

missbruk.

* N.B.

På grund av redaktionella begränsningar har stav-

ningen av vissa vediska ord försvenskats i denna

artikel (reds. anmärkning).

Litteratur

Almgren, O. 1934. Nordliche Felszeichnungen als

religiöse Urkunden. Frankfurt am Main.

Arvidsson, S. 2000. Ariska idoler. Den indoeurope-

iska mytologin som ideologi och vetenskap. Sym-

posium. Stock holm.

Biezais, H. & Ström, Å., 1975. Germanische und

Baltische Religion. Die Religionen der Mensch-

heit Bd 19:1. Stutt gart.

Chakrabarti, D. 2001. The archaeology of Hin-

du ism. Archaeology and World Religion (Insoll, T.

ed): 33-60. Routledge. London & New York.

Carlsson, T. 1995. Objects and attitudes – Lusatian

impact on material and mental culture in South-

East Sweden during the Bronze Age. Journal of

European Archaeology 3.2: 43-58.European Archaeology 3.2: 43-58.European Archaeology

Den poetiska Eddan. 1972. Svensk översättning av

B. Collinder. Forum. Uddevalla.

Drobin, U. 1991. Indoeuropéerna i myt och

forskning. Nordisk Hedendom – et symposium

(Steinsland, G., Drobin, U., Pentikäinen, J. &

Meulengracht Sørensen, P. red): 65-86. Odense

Uni ver si tets for lag. Odense.

Dumézil, G. 1958. L´ideologie tripartie des Indo-

Eu ro pé ens. Latomus. Bruxelles.

Dumézil, G. 1962. De nordiska gudarna. En un der -

sök ning av den skandinaviska religionen. Aldus.

Stock holm.

Kaliff 05-08-06, 11.34187

ANDERS KALIFF | 188

Edsman, C-M. 1987. Fire. The Encyclopedia of

Re li gi on (Eliade, M. ed). Macmillian Library

References. New York.

Eliade, M. 1958. Patterns in comparative religion.

Sheed & Ward. London.

Ericsson, A. 2003. En skärvstenshög från äldre

brons ål der på småländska höglandet. Tidskrift.

Ar ke o lo gi i sydöstra Sverige 3: 43-67.Ar ke o lo gi i sydöstra Sverige 3: 43-67.Ar ke o lo gi i sydöstra Sverige

Fagerlund, D. 1998. Skärvstenshögar i Sneden. En

lång va rig historia – på sidan om. Raä UV Upp sa la

Rapport 1997:48. Uppsala.

Flood, G. 1998. An introduction to Hinduism. Cam-


Gimbutas, M. 1970. Proto-Indo-European culture:

The Kurgan culture during the fi fth, fourth, and

third millenia B.C. Indo-European and Indo-Eu-

ro pe ans (Cardona, G., Koenigswald, H. M. & ro pe ans (Cardona, G., Koenigswald, H. M. & ro pe ans

Senn, A. eds): 155-198. University of Philadel-

phia Press. Philadelphia.

Gimbutas, M. 1984. The Goddesses and Gods of Old

Europe 6500-3500 B.C. Myth and cult images.

Thames and Hudson. Lon don.

Hellquist, H. 1922. Svensk etymologisk ordbok.

Gleerups Förlag. Lund.

Hultgård, A. 1991. Övergångstidens eskatologiska

fö re ställ ning ar. Nordisk Hedendom – et sympo-

sium (Steinsland, G., Drobin, U., Pentikäinen,

J. & Meulengracht Sørensen, P. red): 161-168.

Odense uni ver si tets for lag. Odense.

Hultgård, A. 1996. Fornskandinavisk kult – fi nns

det skriftliga källor. Arkeologi från stenålder till

med el tid (Engdahl, K. & Kaliff, A. red): 25-57.

Raä Arkeologiska Un der sök ning ar, Skrif ter 19.

Linköping.

Kaliff, A. 1994. Skärvstenshögar och kre me rings -

plat ser. Exempel och experiment med ut gångs -

punkt från en utgrävning i Ringeby, Kvillinge

sn, Östergötland. Tor 26: 35-55.

Kaliff, A. 1995. Kulthus och spår av gravritualer

från bronsålder. Tor 27: 233-247.

Kaliff, A. 1997. Grav och kultplats. Eskatologisk

fö re ställ ning ar under yngre bronsålder och äldre

järn ål der i Östergötland. Aun 24. Uppsala.

Kaliff, A. 1999. Objekt och tanke – Speglingar av

brons ål derns föreställningsvärld. Spiralens öga

(Olaus son, M. red): 91-114. Raä Arkeologiska

Un der sök ning ar, Skrifter 25. Stock holm.

Kaliff, A. 2001. Ritual and Everyday life – the

archaeologist´s interpretation. Kontinuitäten

und Brüche in der Religionsgeschichte (Stausberg, und Brüche in der Religionsgeschichte (Stausberg, und Brüche in der Religionsgeschichte

M. red.): 442-463. Ergänzungsbände zum Real-

lexikon der Germanischen Altertumskunde, bd

31. Ber lin & New York.

Kaliff, A. & Oestigaard, T. (i manus) Cultivating

Corpses – A Comparative Approach to Disem-

bodied Mortuary Remains. Current Swe dish

Archaeology. Ut kom mer 2004.

Karlenby, L., Knape, A. & Klockhoff, M. 1991.

En grav och två bronsfynd från Linköping. Tor

23: 9-42.

Kristiansen, K. 1998. Europe before history. Cam-

brid ge University Press. Cam brid ge.

Larsson, Th. B. 1999. Symbols in a European





Lincoln, B. 1986. Myth, Cosmos and Society: Indo-

European Themes of Creation and Destruction.

Har vard University Press. Harvard.

Lincoln, B. 1998. På spaning efter den germanska

krigsguden: Geroge Dumézil, politik och forsk-

ning under det sena 1930-talet. Svensk re li gi ons-

his to risk årsskrift 7: 9-36. his to risk årsskrift 7: 9-36. his to risk årsskrift

Mallory, J. P. 1989. In Search of the Indo-Europeans.

Language, Archaeology and Myth. Thames and

Kaliff 05-08-06, 11.34188


Hudson. London.

Olivelle, D. 1987. Rites of Passage. Hindu rites. The

Encyclopedia of Religion (Eliade, M. ed). Macmil-

lian Library References. New York.

Parker-Pearson, M. 2002. The Archaeology of Death

and Burial. 3and Burial. 3and Burial rd edition. Texas A & M University

Anthropology Series 3. College Station.

Parker Pearson, M. & Richards, C. 1994. Ordering

the World: Perceptions of Architecture, Space

and Time. Architecture and Order. Approaches to

Social Space (Parker Pearson, M. & Richards, C. Social Space (Parker Pearson, M. & Richards, C. Social Space

eds): 1-38. Routledge. Lon don & New York.

Parmeshwaranand, S. 2000. Encyclodaedic Dictio-

nary of Vedic Terms, Vol. 1-2. Sarup & Sons.

New Dehli.

Renfrew, C. 1987. Archaeology and Language. The

puzzle of Indo-European Origins. Jonathan Cape.

London.

Runcis, J. 1999. Den mytiska geografi n. Re fl ek -

tio ner kring skärvstenshögar, mytologi och

land skaps rum i Södermanland under bronsål-

der. Spiralens öga (Olausson, M. red): 129-158. Spiralens öga (Olausson, M. red): 129-158. Spiralens öga

Raä Arkeologiska Undersökningar, Skrifter 25.

Stock holm.

Staal, F. 2001. Agni. The Vedic Ritual of the Fire

Altar. Motilal Banarsidass Publishers Private

Limited. Dehli.

Sturlason, S. Snorres Edda. 1949. Svensk översätt-

ning av K. G. Johansson & M. Malm. Stock-

holm.

Tachikawa, M., Bahulkar, S. & Kolhatkar, M.

2001. Indian Fire Ritual. Foreword, Kashikar,

C. G. Moti tal Banarsidass Publishers Private

Limited. Dehli.

Tacitus, C. 2005. Germania. Svensk översättning

av A. Önnerfors. Wahlström & Widstrand.

Stockholm.

The Rig Veda. An Anthology. One hundred and

eight Hymns. Selected, translated an annotated

by Wendy Doniger O´Flaherty. Penguin Books

India. New Dehli. 1994.

Thörn, R. 1996. Rituella eldar. Linjära, konkava

och konvexa spår efter ritualer inom nord- och

cen tral eu ro pe is ka brons- och järnålderskulturer.

Ar ke o lo gi från stenålder till medeltid (Engdahl, K. Ar ke o lo gi från stenålder till medeltid (Engdahl, K. Ar ke o lo gi från stenålder till medeltid

& Kaliff, A. red): 135-148. Raä Ar ke o lo gis ka

Un der sök ning ar, Skrifter 19. Linköping.

Ullén, I. 1995. Det goda exemplets makt. När-

studie av en bronsåldersbosättning i Uppland.

Sam hälls struk tur och förändring under Bronsål-

der (Larsson, M. & Toll, A. red): 68-75. Raä

Arkeologiska Undersökningar, Skrif ter 11.

Norrköping.


ål derns kulthus. Aun 30. Uppsala.

de Vries, J. 1956-1957. Altgermanische Religions-

geschichte, 1-2. Grundriss der Germanische

Philologie 12: 1-2. Berlin.

Muntlig uppgift

Larsson, L. K. & Sigvallius, B. 2005.

Kaliff 05-08-06, 11.34189

Kaliff 05-08-06, 11.34190

11 | Fallos och resande

Alf Ericsson, Raä UV-Öst, Linköping

Exordium. I förordet till De Agricultura prisar

den romerske statsmannen Cato (234-149 f.Kr.)

lant bru ket. Att kalla någon ”god bonde” är den

högsta av komplimanger. Bönders av kom ma är

de star kas te av män och djär vas te av soldater;

deras inkomst den är li gas te, säkraste och minst

av unds vär da; deras sin ne det minst skam li ga av

al las. Cato erkänner att han del ib land kan leda

till framgång men att den i grun den är en osäker

verk sam het. Han medger att en handelsman kan

be hö va visa tapperhet och skick lig het på sina han-

dels fö re tag men dessa är, som sagt, osäkra och

utsatta för olyckor och katastrofer.

Catos synsätt är typiskt för en jordägande

aris to krat. Frågan är om det var annorlunda på

brons ål dern, en tid när hövdingar och aristokra-

ter antas ha upp rät tat vittförgrenade nätverk där

metaller och andra dyrbarheter cirkulerade. Det

var ett utbyte av pre sti ge va ror som likaså antas ha

utgjort grun den för deras makt och infl ytande.

När handeln upphörde kollapsade också den

hierarkiska struk tu ren. Det politiska le dar ska pet

hade så att säga sin bas mer i bytes- än i pro duk -

tions för hål lan den. Syn sät tet genomsyrar mycket

av dagens brons ål ders forsk ning och har fått ett av

sina främsta uttryck i Kristian Kristiansens infl y-

telserika bok Europe before history (1998).

Den nordeuropeiska bronsåldersforskningen

har sedan länge sökt efter analogier i Med el havs-

om rå det och Mellanöstern. Sedan 1970-talet har

forskningen emellertid främst arbetat med mo-

deller för social organisation och varuutbyte, ut-

vecklade inom den generaliserande antropologin.

Den amerikanska antropologen Mary Helms har

på senare år blivit en viktig in spi ra tions käl la för

fl e ra bronsåldersforskare. Inte minst för Thomas

B. Lars son, som i likhet med Kristiansen anser

att brons ål derns samhällen i Sydskandinavien

var hierarkiskt ord na de och elitstyrda (Larsson

2002). Helms förfäktar en hypotes som går ut

på att geo gra fi skt avstånd kor re spon de rar med

över na tur ligt avstånd på ett kosmologiskt plan.

Hon har i fl era tvär kul tu rel la studier visat hur

en aristokratis mo no pol på handel med exotiska

varor, men också eso te ris ka kun ska per från för

gemene man okända och fjär ran kuster är en vik-

tig för ut sätt ning för so ci al stra ti fi e ring (Helms

1988, 1998).

Kristiansen och Larsson föreslog på symposiet

i Göteborg, det ska sägas till fl e ras förvåning, att

den nordiska brons ål ders forsk ning en kan ses som

en historisk arkeologi. Skä let till denna vändning,

brons ål derns Europa skulle nu inte längre vara

before history, var att brons ål derns handel ska pa de

ett för hela kon ti nen ten gemensamt kulturellt

ramverk där idéer, begrepp och föreställningar

åtföljde va ru ut by tet. Eftersom interaktionen knöt

samman Eu ro pa mås te Medelhavsvärldens kultur

Ericsson 05-08-06, 11.34191

ALF ERICSSON | 192

med dess skrift språk, åt mins to ne i någon mening,

ha relevans på våra nord li ga bredd gra der. Men

vilka källor är det vi i så fall talar om? Schliemann

i all ära, idag ställer sig forsk ning en tvivlande till

att Iliaden skulle handla om Grek lands bronsålder

(med undantag för skepps ka ta lo gen och vissa va-

pen och andra artefakter). I stäl let är det en tidlös

sagovärld men också sam ti dens, d.v.s. 700-ta lets

förhållanden, som Homeros förmedlar till oss.

Det gäller t.ex. gravskicket med likbränning och

uppkastande av hög (Linnér 1985: 24ff.).

Hjältarna i Iliaden var jordägande aristokrater

på krigståg, precis som medeltidens riddare och

kors fa ra re. Ett på bytesrelationer grundat höv-

dingadöme är svårt att skymta. Hesiodos’ Verk

och dagar, likaså från 700-talet f.Kr., handlar

främst om jordbruk och jord ä gan de, såväl de-

ras praktiska som etiska sidor. Det framgår att

Hesiodos’ egendom ger ett över skott för avsalu.

För att nå marknaden måste va ror na transpor-

teras med båt till avlägsna hamnar. Han ger råd

för hur sjöfarten ska bedrivas och var nar för alla

risker som behäftar den. Hesiodos er kän ner dock

att han inte själv har någon sjövana; hans enda

resa är över det smala sun det mellan Euboia och

Aulis. Heroiska resor är något helt främ man de

för Hesiodos. Istället prisar han det sträv sam ma

bondelivet. Men det kan ju ha varit an nor lun da

före den redistributiva ekonomins och den my-

kenska palatskulturens slutgiltiga sammanbrott

omkring 1200 f.Kr.

Medelhavsområdets bronsålder brukar ju

van ligt vis kallas protohistorisk. Lertavlorna med

linear B-skrift, som verkligen är från den myken-

ska stor hets ti den, återger dock inga hjältesagor.

I stället möter en värld av torra kamerala notiser

från palatsens räkenskapskammare. Dessutom är

materialet mycket fragmentariskt bevarat. Det

största arkivet är från Pylos och omfattar kanske

enbart ett halvt års räkenskaper. Trots detta har

tolkningen av linear B-texterna lett till en till

stora delar ny bild av de mykenska kungarikenas

organisation, förvaltning, ekonomi och religion

(Chadwick 1976).

Under andra årtusendet f.Kr. förenades

hela Med el havs om rå det av en livlig handel. På

skeppen fraktades stora kvantiteter varor såsom

olivolja, spannmål, kryd dor, timmer, värdefulla

stenar (lapis lazuli etc.), glas, textilier, färgämnen,

elfenben och metaller (guld, koppar och tenn).

Skeppsvraken från Ulu Burun och Cape Geli-

donya utanför Anatolien ger frysta ögonblicks-

bilder av handeln. Lasten i det för ra skep pet är

ett mikrokosmos av bronsålderns in ter na tio nel la

handelsutbyte. Förutom ett stort antal lyxartiklar

fi nns också närmare 10 ton koppar och 1 ton

tenn i oxhudsformade tackor i lasten (Pulak &

Bass 2004). Från Grekland (inklusive Kreta och

öarna i Egiska havet) fi nns importerade föremål

från snart sagt hela Med el havs om rå det och Mel-

lanöstern (Cline 1994: passim). Hur han deln

var organiserad och vilka motiv som or sa ka de

den varierade betydligt. Säkert var många slags

intressenter involverade, kanske t.o.m. på samma

skepp.

Av det skriftliga materialet framgår att det

fanns regenter på Kreta och det gre kis ka fast-

landet som var erkända av Egyptens och Mel-

lanösterns mäk ti ga härskare. I den tidens dip lo -

ma tis ka för bin del ser in gick ett reciprokt utbyte

av gåvor (Cline 1995). Men all handel bedrevs

inte på denna nivå och kon tak ter na varierade

alltifrån själv stän di ga köpmäns kom mer si el la

transaktioner till emissarier som reste från ett

kungligt hov till ett annat med överdådiga gå-

vor. Inga nordeuropeiska föremål är kända från

Ericsson 05-08-06, 11.34192

193 | FALLOS OCH RESANDE

Greklands bronsålder (Cline 1994: 80f.). Den

bärn sten som nådde Grekland har ald rig bear-

betats på nord isk grund. Att det vid någon eller

några tidpunkter fanns för bin del ser mellan Nord-

europa och Med el havs län der na be hö ver vi inte

betvivla. Frågan är hur omfattande de var, hur

de såg ut och hur många mellanhänder vi måste

räkna med (Sherratt 1993). Ett utbyte på högsta

politiska nivå borde ha lämnat spår av nord iskt

metallarbete (vil ket är högklassigt) i Medelhavet

och vice versa.

Ovanstående iakttagelser kastar en be tänk lig -

het ens skugga över hypotesen att det främst skulle

ha varit hövdingar och personer från samhällets

hög sta so ci a la skikt som reste och spred brons ål -

der skultu ren över Europa.

I ett annat sammanhang har jag beskrivit

och tolkat ett på jordbruk baserat brons ål ders -

sam häl le i Södermanland (östra Mel lan sve ri ge)

och dess kul tu rel la uttryck (Ericsson 2002). Jag

framhöll där vikten av att skilja på produktion

och cirkulation och drog slutsatsen att de euro-

peiska ut by tes re la tio ner na skapade en kulturell

homogenitet som på ett otal lokala plan mötte en

kulturell variation, formad utifrån produktionens

och geografi ns skif tan de förutsättningar. I den

här uppsatsen ska jag lämna agrarhistorien, som

främst handlar om pro duk tion, till förmån för

handel och varuutbyte, d.v.s. cirkulation.

Geografi skt ändrar vi också perspektiv från

den lokala nivån till den interregionala. Men jag

kommer inte att kartera olika artefakters sprid-

ning i rummet för att ur sådana statiska mönster

dra slutsatser om rörelser utifrån antaganden om

proveniens. I stället kommer jag att fokusera på

färd väga rna, eller rättare sagt på monument som

har rests vid dem. Utgångspunkten är att vägar,

väg skäl och vägkorsningar har varit symboliskt

lad da de platser (Rudebeck 2002: 167). Monu-

mentens form leder oss in på nya tolkningsvägar.

Vid resans slut, vilken såklart endast är tillfällig,

möter åter frå gan om vilka det var som reste

och därmed spred brons ål der skultu rens olika

uttryck.

Bronsålderns resta stenar och färdvägar. Vad

har resta ste nar med vägar och resande att göra

och det redan un der bronsåldern? Redan nu vill

jag göra tre på stå en den som föregriper mina

slutsatser:

- resta stenar förekommer i Sverige under

brons ål dern;

- resta stenar står ofta utmed gamla färdvägar

el ler vid viktiga mötesplatser;

- resta stenar har i fl era fall tydlig fallosform.

Påståendena kommer att byggas under i det

föl jan de men innan jag presenterar mina ob ser -

va tio ner vill jag påminna om att runstenar (som

ju är resta stenar försedda med inskrift) är min-

nesvårdar som i regel är resta vid färdvägar och

att många in skrip tio ner talar om (Gudi behag-

liga) brobyggen. Av Ha va mal (vers 72) fram går

att resta stenar eller bautastenar också kan vara

min nes vår dar som kan tar färd vä gen:

”Sällan bautastenar

man ser vid vägen,

om ej frände över frände dem rest”.

Sådana minnesvårdar är bokstavligen mo nu -

ment (av latinets monumentum ‘minnesmärke’,

till monere ‘erinra’). Med vägar avses här kom-

mu ni ka tions stråk i vid bemärkelse. Någon gång

kan de ha varit till jäm na de eller till och med haft

Ericsson 05-08-06, 11.34193

ALF ERICSSON | 194

beläggning men van ligt vis har marken endast

röjts från träd och buskar eller andra hinder.

För stärk ning ar gjordes främst i slänter eller över

våtmarker.

Redan under neolitisk tid restes stora stenar i

Väst eu ro pa. Tillsammans med sten kam mar gra var

och andra megalitiska konstruktioner ingår de i

en mo nu menta li se ring av landskapet. En singulär

rest monolit brukar kallas menhir (av bretonska

men hir, av men ‘sten’ och hir ‘lång’). Vanligtvis

är de inte be ar be ta de men det fi nns också deko-

rerade el ler skulpterade exemplar (Bradley 1993:

31ff.). Be röm da är de ki lo me ter långa raderna av

menhirer i Bretagnes Carnac. Menhirer är liksom

hällristningar ett enkelt sätt att göra ”kultur” av

”na tur”. Det är märk ligt att menhiren tycks vara

från va ran de i den skan di na vis ka megalitkultu-

ren där resta monoliter ingår som byggstenar i

sten kam mar gra var na. Först under brons ål dern

kan vi med sä ker het belägga resta stenar i Skan-

di na vien. Trots att fe no me net sedan länge varit

känt, åtminstone i Syd skan di na vien, har det oftast

för bi gåtts med tystnad i den svenska lit te ra tu ren.

I sin över sikt Sveriges fasta forn läm ning ar från hed-

natiden nämner Os car Almgren att man hittat

brandgravar från äldre järn ål der vid foten av resta

stenar. Han hänvisar också till ovannämnda vers i

Havamal och gör skill nad mellan vid vägar resta

minnesstenar och så da na som rests på grav plat ser

(Almgren 1934: 67ff.).

Vi kan här påminna oss om att begreppet

bautasten, och den numera sällan förekommande

formen bötasten, är inlånat från isländskan till

svenskan på 1600-talet. Ordets ursprung är om-

diskuterat, men är troligen bildat till verbet bauta

med betydelsen ‘slå; stöta’ (SAOB). I en moder-

nare och mer geografi skt orienterad över sikt av

Sveriges fasta fornlämningar säger Åke Hyen-

strand att resta ste nar är ett järn ål ders fe no men

med kro no lo gisk tyngd punkt i periodens äldre del

men att de i söd ra och västra Sverige också fö re -

kom mer på den yng re järnålderns gravfält (Hy-

enstrand 1984: 69f.). Inte med ett ord nämns att

bautastenar skulle ha rests under bronsåldern.

Figur 1. Rest sten vid Kung Ises hög, Laholms sn, Halland. Foto: Lennart Lundborg.

Ericsson 05-08-06, 11.34194


Ett närmare studium av resta stenar i ar-

ke o lo gis ka artiklar och i terrängen pekar på att

fe no me net är äldre än från järnåldern. John-Elof

Fors san der behandlar i en uppsats från 1940 någ-

ra bautastenar från Skåne, som på goda grunder

kan antas vara från äldre bronsålder: Penninggra-

ven i Kivik, Lundåkra i Barsebäck, Köpinge vid

Ram lö sa brunn och Lungsbjer i Borrby. Forssan-

der ger också några exempel från Danmark och

Nord tysk land. Från de gamla svenska landskapen

näm ner han bara den med omisskännliga brons-

ål ders mo tiv ristade stenen från Klinta på Öland.

Samt li ga resta stenar är från gravhögar eller sten-

sättningar som genom fynd eller form kan da te ras

till brons ål derns äldre halva (stenarna är alltså

indirekt da te ra de). I några fall är monoliterna

för sed da med skål gro par, vilket ger ytterligare

stöd åt den föreslagna dateringen.

Att bautastenar restes under bronsåldern i

Dan mark har sedan länge varit känt (Müller

1897: 414). En spännande bekräftelse på deras

existens kom 1985 när Flemming Kaul under-

sökte ett kulthus från yngre bronsålder i Sanda-

gergård på Själland. Vid den södra gaveln har två

(möjligen tre) menhirer (Kaul an vän der just detta

begrepp) fl ankerat fyra fl ata stenar med inristade

handmotiv (Kaul 1987). I samband med att un-

dersökningen presenterades gjorde Kaul en för-

ny ad inventering av resta stenar från Danmarks,

Nord tysk lands och Sveriges brons ål der.

Hur är det då norr om Skåne, uppträder verk-

li gen inte resta stenar där förrän under järnåldern?

Att Almgren och Hyenstrand är alltför snabba i

sina slutsatser framgår ju redan av Klintastenen

från Öland. Stenen påträffades 1916 i utkanten

av en spolierad gravhög från äldre bronsålder.

Ture J Arne, som först fi ck kännedom om det

märkliga fyndet och presenterade det i en uppsats,

antog att den med tre koncentriska cirklar, skepp

och hästar ristade mono li ten ursprungligen hade

legat på grav hö gen (Arne 1917: 200). Forssander

anser dä re mot att ste nen har varit rest och det i

ome del bar närhet av den förstörda centralgraven

(kalk stens häl lar och ske lett res ter, se Forssander

1940: 105). Nu på träf fa des emellertid stenen i

högens östra del in till den gamla landsvägen (Arne

1917: 196f.). Den ristade mono li ten har därför,

av fynd om stän dig he ter na att döma, varit rest i

den östra kanten av gravhögen, invid den gamla

färd vä gen utmed västra land bor gen.

På Ölands Stora Alvar ligger det mäktiga

Gösslunda rör. Tre drygt meterlånga resta ste-

nar har stått på rad strax intill röset. Såväl i som

utanför röset har gravar från yngre bronsålder

undersökts. En grav göm ma täcktes av en kalk-

stensläggning på vilken en sten var rest som

byggts in i röset (Jansson 1978). Öland är rikt

på bautastenar och fl era av dem kan vara från

bronsåldern. Ett exempel kan hämtas från Gett-

linge gravfält (Södra Möckleby sn). I dess norra

del fi nns två resta kalkstenshällar som bildar ett

slags ”ingång” till gravfältet. Den ena ste nen är

försedd med skålgropar.

Med undantag för Forssander är Lennart

Lund borg en av få svenska arkeologer som har

en från generalisterna Almgren och Hyenstrand

avvikande uppfattning. I en fornminnesöversikt

för Halland påstår Lundborg att traditionen

att resa bautastenar började under bronsåldern

(Lundborg 1980: 89). Ett exempel på Lundborgs

öppna hållning i denna frå ga fi nner vi i en uppsats

om fornlämningar kring Laholm. Han för där en

diskussion kring Kung Ises hög, en storhög som

fl ankeras av en närmare 2,5 meter hög bautasten

(Lundborg 1998). Högen är inte undersökt men

under 1800-talet påträffades en fästeknapp av

Ericsson 05-08-06, 11.34195

ALF ERICSSON | 196

brons till ett period II-svärd i hö gen. Lund borg

utesluter inte att monoliten kan vara sam ti da med

graven (fi g. 1).

År 1995 undersökte Tore Artelius Kungahö-

gen i Värö socken, en gravhög från per IV (Ar-

telius 1999). Högen var belägen på en åsrygg i

norra utkanten av den omfattande gravfältsmiljön

Åshögen. I högens västra del fanns en rest sten,

som av allt att döma kom på plats i ett tidigt

skede av gravmonumentets uppförande. Väster

om högen löpte en äldre väg och det var alltså mot

denna som den resta stenen var orienterad.

Ett märkligt monument i Halland, som också

på goda grunder låter sig dateras till bronsåldern

är Hagbards galge i Asige sock en utanför Fal-

kenberg (Berg ström & Lundborg 1985). Mo nu -

men tet be står av fyra resta ste nar i två grupper.

Dessa par vi sa menhirer är resta i mitten av var sin

sten sätt ning (ingen är un der sökt). Monoliterna

när mast den gamla lands vä gen är av grönsten och

har på fl era sidor spridda skål gro par. En sida är

översållad med skålgropar och rännor. Dessutom

fi nns en ring. De båda andra ste nar na är av gnejs.

På den ena är sex kon cen tris ka cirklar in ris ta de

(fi g. 2). Asigestenen är alltså något av en parallell

till den likaså med kon cen tris ka ring ar för sed da

Klintastenen. På den an dra stenen ska det, enligt

ovan anförda arbete fi nnas två stora men grunt

huggna skepp. I samband med bronsålderssym-

posiets be sök på plat sen den 11 ok to ber 2003,

med Lundborgs kunniga guidning, kunde inte

hällrist nings kän na ren Sven-Gunnar Broström ge

sitt stöd till ”skepp ens” ex is tens, som snarare är

delar av stenens na tur li ga yt struk tur.

Tar vi vägen mot nordväst från Hagbards galge

kommer vi till Årstad. På en rullstensås norr om

samhället och sockenkyrkan undersökte Jör gen

Streiffert och Bo Strömberg 1990-91 ett grav-

och boplatsområde från bronsålder och äldre

järn ål der. På åskrönet låg ett gravfält med högar

och stensättningar och på en anslutande avsats

un der sök tes sju långhus. I södra utkanten av

boplatsen låg en drygt två meter lång bautasten

som tidigare varit rest. I anslutning till stenen

undersöktes fyra brandgropar som i huvudsak

har daterats till mel ler sta bronsålder (Streiffert

& Strömberg 1999). Det är notabelt att den

resta stenen inte stod på grav fäl tet. Troligen har

stenen stått vid en väg som löpt över höjddraget

och anslutit till boplatsen.

Intill en gammal vägsträckning på höjdryggen

vid Stafsinge kyrka norr om Falkenberg ligger

Stomma kulle, en storhög av bronsålderstyp.

Mel lan vägen och gravhögen står en kraftig bau-

tasten (fi g. 3). Äldre uppgifter säger att högen har

ut satts för plundring och att bautastenen tidigare

va rit kull vält (Nicklasson 2001: 11). Nedanför

Stomma kul le har en boplats från yngre brons-

ålder undersökts. Sammanhanget talar för en

bronsåldersdatering av den resta stenen.

Figur 2. Hagbards galge, Asige sn, Halland. Den

vänstra stenen uppvisar koncentriska cirklar. Foto:

Alf Ericsson.

Ericsson 05-08-06, 11.34196


Figur 4. Susanne Thedéen och Slummesten, Grimetons sn, Halland. Foto: Alf Ericsson.

Figur 3. Gammal väg vid Stomma kulle, Stafsinge sn, Halland. Foto: Alf Ericsson.

Ericsson 05-08-06, 11.35197

ALF ERICSSON | 198

Figur 5a (överst). Fallosstenen i Laske-Vedum. Framför mono li ten syns resterna av en gammal stengärdesgård;

5b (nedan till vänster) den omgivande stensättningen; 5c (nedan till höger) täckhällar till stenkistan intill roten

av fallosstenen. Foto: Agne Furingsten (ATA U669: 22, 44, 69).

Ericsson 05-08-06, 11.35198


I Halland fi nns många ståtliga resta stenar.

Vid Spånstad i Enslövs socken invid Nissastigen

står en mäktig bautasten. Ett hundratal meter

därifrån ligger en bronsåldershög. Vid Hulebäck

i Steninge socken står en knappt 5 meter hög

bautasten. Än mer imponerande är Slummesten

i Grimeton utanför Varberg (fi g. 4). Den fal-

los for ma de stenen, som mäter närmare 6 meter,

står längst ut på nordspetsen av Broåsen med sitt

ena stå en de gravfält (Lundqvist 2000: 90 ff.). Som

nam net säger fi nns här en gammal överfart över

Himleån. På gravfältet ligger en samling hö gar,

va rav de äldsta torde vara från bronsåldern, de

yngsta från vikingatiden. Därutöver fi nns fl era

treuddar, skeppssättningar, domarringar och resta

stenar. Inte långt från Slummesten undersökte

Ge org Sarauw på 1910-talet en skärvstenshög

från brons ål dern med rester av bronsgjuteri

(deglar och gjutformar) men också andra fynd

såsom keramik och en holk yxa (Sarauw & Alin

1923: 258ff.). Inte heller för Slummesten kan en

bronsåldersdatering uteslutas. Dessutom fi nns ett

samband med en gam mal färd väg och dess pas-

sage över ett vattendrag. Oavsett om Slummesten

är från brons- eller järn ål dern har den av allt att

döma rests intill ett vad stäl le.

Grupper av resta stenar är också vanligt före-

kommande i Halland. Slentrianmässigt dateras de

till yngre järnålder. Ewa Ryberg undersökte vad

som enligt äldre uppgifter varit en sådan grupp i

Vallda socken 1995. Vid undersökningen fanns

endast en drygt två meter hög bautasten kvar. Ett

avtryck av en borttagen bautasten daterades till

den förromerska järnålderns första hälft (Ryberg

1997).

Innan vi lämnar Halland för Västergötland

vill jag fästa vår uppmärksamhet på en detalj:

Lug naro hög ens stenskepp har resta stävstenar

(Lundborg 1972: 18). Fenomenet förekommer

också på ost kus ten. En av de längsta skeppssätt-

ningarna i Sverige fi nns i den enastående brons-

ål ders mil jön vid går den Snäckedal i Mis ter hults

socken (Mag nus son1986; Widholm 1998: 51ff.).

Skep pet har resta ste nar i stävarna. En båt som

är spetsig i båda ändar kal la des förr snäcka. Hä-

radsfogden Crælius skrev på 1700-talet att den na

”Struslodja” eller ”Snecka” vitt nar om ”fyndighet

och nöje för sjö man skap i äldre tider” och att den

mäktiga fornlämningen för me nas ha givit namn

åt gården (Crælius 1930: 41f.).

På Gotland fi nns tal ri ka skeppssättningar från

yng re bronsålder. Fle ra av dem är monumentala

och be står av resta stenar som ibland är mans-

höga. Om man vill ta den kor tas te vägen från

Gotland till fast lan det, samtidigt undvika öppet

hav och alltid ha land i sikte, inga instrument

för navigering är nöd vän di ga, landar man via

Karlsöarna och Ölands norra udde på Mister-

hults kust. Genom ett lång smalt sund har man

sedan nått Snäckedal (Winberg 2003: 79ff.).

Det strategiska läget för bronsålderns sjö bur na

trans por ter är avgörande för diskussionen kring

Snäckedals betydelse.

I Västergötland förekommer inte sällan resta

ste nar ensamma eller i små grupper. Ofta står de

intill gamla färdvägar. I Laske-Vedum, söder om

Vara, undersökte Agne Furingsten 1976 en rest

sten med tydlig fallosform (Furingsten 1979).

Den var rest på en rullstensås, d.v.s. ett typiskt

läge för en gammal vägsträckning. Den magnifi ka

fallosstenen var när ma re 5 meter lång, varav 3,3

meter syntes över marken (fi g. 5a). Fallosstenen

omgavs av en 5 me ter stor, rund stensättning

(fi g. 5b). I sten pack ning ens övre delar gjordes

diverse fynd från skilda tider. I dess nedre delar

påträffades tre keramikkärl, varav ett utifrån or-

Ericsson 05-08-06, 11.35199

ALF ERICSSON | 200

namentiken att döma kan dateras till yngre ro-

mersk järnålder. Under stensättningen fanns en

manslång stenkista (NNV-SSO), vilken var sam-

man satt av fl era lager kant- och täckhällar samt

ett lager golvhällar. Samtliga hällar var av gnejs

och kis tan var invändigt tätad med lera. Mellan

två täck häl lar låg ett skifferhänge från övergången

mellan sten- och bronsålder och i själva kistan

fanns ett troligen lika gammalt bärnstenshänge.

I kistan låg dessutom fl intavslag, kol och ett fåtal

brända ben. Stenkistans nordvästra hörn anslöt

till den resta ste nens rot (fi g. 5c). Furingsten drar

slutsatsen att så väl stenkistan som fallosstenen är

från övergången mellan sten- och bronsålder.

Fallosstenen i Laske-Vedum har varit ett vik-

tigt monument och tjänat som offerplats långt

efter att den restes under bronsålderns grynings-

tid. Detta framgår av de talrika och spridda fynd

(keramik, brän da och obrända ben, slagg, järn-

nyckel, diverse järnföremål, bronsbleck, brons-

knapp, slipsten) som gjordes i stensättningen.

Denna tolkning framförs inte av Furingsten,

som istället säger att sten pack ning en gjorde ett

mycket omrört intryck och san no likt skadats vid

upprepade tillfällen. Särskilt in tres se tilldrar sig

de tre keramikkärlen, vilka pla ce rats alldeles intill

fallosstenens rot. Det ornerade kärlet från yngre

romartid stod lutat mot fal los ste nen. De båda

andra kärlen var krossade. Det ena har sannolikt

varit en kopp och placerats på en täck häll till

stenkistan. Det andra framkom i sotig jord med

inslag av kol och några brända ben (ej oste olo -

giskt undersökta). Furingsten tolkar fyndet som

en urnegrav, men kärlet kan i likhet med de båda

andra vara en behållare för offer. Ytterligare ett

of fer, men den här gången i ett svepkärl, antyds

av hartstätning påträffad tillsammans med kam-

frag ment och en pärla.

Den resta stenen från Laske-Vedum är den

hit tills äldst kända i Sverige. Den tidiga date-

ringen öppnar en möjlighet för att menhirer restes

redan under stenåldern i Västergötland och kan-

ske också i andra me ga lit byg der. Stenens tydliga

fallosform är också värd att notera. Det är också

Figur 6. Resta stenar vid Åsby kulle, Kumla sn, Östergötland. Foto: Alf Ericsson.

Ericsson 05-08-06, 11.35200


anmärkningsvärt att den resta stenen har stått i

fokus för offerhandlingar under fl era millennier;

ända in i historisk tid har föremål deponerats

invid den fallosformade mono li ten. Till detta har

säkert dess placering på en ås, ett typiskt läge för

äldre tiders kom mu ni ka tions le der, bidragit.

Vi tar nu ett språng upp på Småländska hög-

lan det och bronsåldersbygden vid Svartåns övre

lopp. Hösten 2002 undersökte undertecknad

en skärv stens hög på utmarken till Sunneränga

by mel lan Aneby och Eksjö (Ericsson 2003).

Flera kol-14-dateringar placerar skärvstenshö-

gen tveklöst i äldre bronsålder (anlagd under per

II). En liten rest sten stod alldeles intill högen.

Sammanhanget pe kar på att den resta stenen är

jämngammal med skärvstenshögen. Även om

stenen endast var 0,4 meter hög över marken

visar den att sedvänjan att resa stenar hade nått

övre Svartådalen redan under äldre bronsålder.

Något direkt samband med en äld re vägsträcka

fanns inte men det bör påpekas att stenen inte

stod längre än 500 meter från den se nast från

vikingatid kända landsvägen mellan Skänninge

och Vetlanda, centralorter i västra Öst er göt land

respektive Njudung. Här på Sunnerängas utmark

kan vägen mycket väl ha haft en annan sträck-

ning tidigare.

Hur kan det komma sig att traditionen att

byg ga skärvstenshögar och resa stenar nådde

små länd ska höglandet redan under äldre brons-

ålder? Svaret måste sökas i den tidens kontaktvä-

gar. Sunneränga ligger i en trakt som tack vare

Svartådalen har en förnämlig förbindelse med

bronsåldersbygden i väs tra Östergötland. Det

måste ha varit resenärer som färdades utmed

denna väg som förmedlade tra di tio ner na till

småländska höglandet.

Impulsen har alltså kommit från västra Öster-

götland, den nord li gas te bygden med storhögar

från äldre bronsålder i Skandinavien (Nerman

1936). Trakten söder om sjön Tåkern är särskilt

rik på sådana grav mo nu ment. Denna bronsål-

derns kärnbygd räknar också med fl era betydande

metallfynd, talrika skål grops fö re kom ster och trots

en mycket hög upp od lings grad lig ger fortfarande

fl era skärvstenshögar kvar i om rå det.

Den äldsta kända huvudvägen i västra Öst-

er göt land gick mellan Skänninge och Alvastra.

Söder om Tåkern kantas den gamla landsvägen av

fl era brons ål ders hö ger. Vid Åsby i Kumla socken

står två bautastenar alldeles intill vägen. Stenarna

är 3 res pek ti ve 3,2 meter höga. På motsatt sida

fi nns en stor hög som går under namnet Åsby kulle

Figur 7. Bautastenen i Gränna, återfunnen 1951.

Foto: Alf Ericsson.

Ericsson 05-08-06, 11.35201

ALF ERICSSON | 202

(fi g. 6). Vid Jussberg i Heda socken möter en

liknande si tu a tion. Här står två knappt 2 meter

höga mono li ter intill en skadad storhög där man

påträffat ”en af kalk stens häl lar hvälfd graf samt

hit tat värjor med fästen och knappar af brons”

(Ner man 1936: 71f.). Det kan knappast röra sig

om något annat än en stenkista och svärd från äld-

re bronsålder. Landsvägen slutade inte i Alvastra

utan fortsatte söderut mot Jönköping. I Gränna,

invid vad som måste ha varit den gamla lands-

vägen, påträffades en bautasten vid ett husbygge

1951. Stenen är omkring 2 meter hög (fi g. 7). En

alternativ väg över Vät tern erbjöds också. Strax

söder om Alvastra ligger Hästholmen med sin

hamn. Hästholmen hade stads pri vi le gier under

medeltiden och förde ett skepp i sitt vapen. Här

fi nns också den enda större hällristningslokalen i

västra Östergötland. Brons ål derns landsväg ledde

av allt att döma fram till hamn lä get i Hästholmen.

Härifrån kunde man be kvämt ta sig till Vätterns

södra ände och dess rika bronsåldersbygd (Gold-

hahn 1999).

I östra Östergötland och Mälarlandskapen

fö re fal ler resta stenar från bronsåldern att vara

en högst ovanlig företeelse. I Uppland känner jag

tack vare Helena Victor till två stenar. Den ena

stod 5 meter från en skärvstenshög från bronsål-

dern som un der sök tes 2003 på utmarken till byn

Sommaränge, Viksta socken norr om Uppsala.

Stenen var totalt 1,2 me ter lång, varav en halvme-

ter syntes ovan mark. Runt stenen fanns brända

människoben. Den an dra är i egentlig mening

inte en rest sten utan ett fallosformat stenblock

som ligger intill en hålväg och ett kulthus på den

välkända brons ål ders bop lat sen i Broby norr om

Uppsala (Schönbäck 1959: 53, Fig. 1).

Åter till Skåne. Vid Hovs kyrka på Bjärehalvön

står två bautastenar intill tre stora bronsåldershö-

gar. Enligt sägen slungades stenarna mot kyrkan

av en jättekvinna som plågades av kyrkklockor-

nas klang. Traditionen daterar alltså monoliterna

till äldre medeltid. Enligt Länsstyrelsens skylt är

de emel ler tid från yngre järnålder (den gängse

da ter ing en i denna landsända). Bautastenarnas

Figur 8. Resta stenar vid bronsåldershögar i Hov på Bjärehalvön. Foto: Alf Ericsson.

Ericsson 05-08-06, 11.35202


pla ce ring intill högarna talar dock för att de res-

tes redan un der brons ål dern. Hov är en gammal

centralort på Bjäre (fi g. 8).

Fler resta stenar i bronsåldersmiljöer kan

an fö ras men här givna exempel är tillräckliga

för att ge stöd för antagandet, att bautastenar

existerade i Sverige under bronsåldern. Ofta står

stenarna på eller invid grav mo nu ment (det är ju

oftast så de har kunnat ges en trolig datering). I

några fall fi nns skål gro par och/eller fi gurer som

är bekanta från hällristningar, vilket styr ker en

da te ring till bronsåldern. På fl era lokaler såsom

Hagbards galge, Hov, Åsby och Jussberg står ste-

narna parvis. Tvåtalet är ett ge nom gå en de tema

i bronsålderns kos mo lo gi.

Nyligen har Kristiansen (1999) föreslagit

att tvåtalets oli ka materiella gestaltningar och

uppträdande i skilda kontexter är symboliska

representationer för tvil ling härs ka re (präst/kri-

gare). Ursprunget till denna du a listi ska institu-

tion fi nner han i en något egensinnig tolkning av

de från linear B kända härskartitlarna wanax och

lawagetas (jfr. Chadwick 1976: 70f.). Oavsett om

vi väljer att slå följe med Kristiansen och kalla

parvisa bautastenar ”tvil ling ste nar” och tolka dem

som ett symboliskt uttryck för tvillinghärskare så

är deras existens en indikation på att dateringen

till brons ål der är rik tig.

Utbredningen av bronsålderns resta stenar

mot sva ras i grova drag av stenålderns mellanneo-

litiska megalitbygder: Skåne, Halland, Västergöt-

land, Öland och Tåkernbygden i Östergötland.

Tra di tio nen vilade alltså på neolitisk grund. I

brons ål ders byg der utan stenkammargravar är

de betydligt säll syn ta re men i takt med att även

dessa områden i kontinental mening neolitisera-

des, d.v.s. fi ck stabil agrar ekonomi och tog upp

traditionen att bygga monument i sten, började

man att resa stenar även där.

I anförda exempel har kom mu ni kativa

as pek ter betonats. För bronsålderns del har

vanligtvis de kustbundna vattenvägarna stått

i forskningens fo kus. Inlandsbosättningarnas

kom mu ni ka tions le der har i betydligt mindre

utsträckning upp märk sam mats. Resta stenar står

ofta intill våra äldsta kända färdvägar. Eftersom

vägarna oftast inte kan be läg gas före vikingatid

eller medeltid fi nns ett kro no lo giskt problem. I

äldre tider sökte sig vägarna i regel fram på åsar

och andra höjddrag. Det är därför inte långsökt

att anta, att de nyttjades för resor och trans por ter

redan under bronsåldern. Detsamma kan sägas

om sjöar och större, farbara vattendrag.

Figur 9. Fallosstenen i Bredestad, Småland. Foto: Alf

Ericsson.

Ericsson 05-08-06, 11.35203

ALF ERICSSON | 204

Sambandet mellan högar och kom mu ni ka -

tions le der uppmärksammades tidigt i Danmark

(Müller 1904). I en infallsrik uppsats har Elisa-

beth Rudebeck (2002) diskuterat för his to ris ka

vägar i Skan di na vien ur ett brett kulturhistoriskt

perspektiv. För Skånes del antar hon att traditio-

nen att bygga gravar vid vägar växte fram senast

om kring 2000 f.Kr. och det som en följd av kon-

ti nen ta la impulser (Rudebeck 2002: 184). Uti-

från högar och an dra fornlämningars fördelning

i land ska pet, och i kom bi na tion med historiska

kartor, anser hon att det går att re kon stru e ra

förhistoriska kom mu ni ka tions stråk. Slät t lan dets

statiska ”lång hus öar” låter sig in ord nas i ett ”nät-

verks land skap” (Rudebeck 2002: 192).

Om resta stenar generellt är fallossymboler

kan diskuteras. Den till övergången mellan sten-

och bronsålder daterade stenen i Laske-Vedum

har fallosform, d.v.s. den har ett huvud som kan

åtskiljas från den i övrigt långsträckta lemmen.

Detsamma låter sig sägas om Slum mes ten, men

dess tidsställning är oklar. I nästa av snitt ska vi

spåra fallosstenarnas fortsatta öde.

Traditionens fortlevnad. Nedan ska några ex-

em pel ges på resta stenar med tydlig fallosform.

Troligen är de genomgående från järnåldern.

Gemensamt för samtliga är att de står vid väg-

sträckningar eller mö tes plat ser som kan be läg gas

senast under vikingatid eller medeltid.

Vi börjar i Småland. Inte långt från Aneby

lig ger kyrkbyn Bredestad. Den runstenskantade

lands vä gen mellan Skänninge och Vetlanda pas-

serar Brede stad som var tingsplats för det odelade

Vedbo härad (DS 5613). Först vid mitten av

1400-talet delades Vedbo i ett nordligt och sydligt

tingslag. På västra sidan av byn står en magnifi k

fallossten som är 3,2 meter hög. Vid roten fi nns

två stenar (fi g. 9). Inte långt från stenen har bo-

platslämningar från äldre järnålder undersökts.

Lika gammal är troligen fallosstenen, som alltså

står invid en gammal cen tral plats.

Vid Boda i Odensvi socken står en mäktig fal-

los sten invid en gammal landsväg mellan Kisa och

Västervik, centralorter i Kinda respektive Tjust

(fi g. 10). Den 4 meter höga stenen var tidigare

avslagen men restaurerades 1929. Enligt uppgift

ska det ti di ga re ha stått en liknande sten närmare

vägen (Hans son 1931: 244).

I Kättilstads socken i Kinda ligger en sträcka

av den gamla landsvägen mellan Linköping och

Kalmar kvar i ett stycke bergig terräng. Vägen

passerar här mellan två gigantiska stenblock, en

passage som sedan länge kallas Helvetets portar

(Cervus 1888: 35f.). Passagen var i äldre tider

mycket fruktad, då terrängen lämpade sig för

överfall. Flera myter och traditioner kan knytas

till platsen. Under en utskjutande del av det östra

blocket fi nns ett offerkast. Strax söder därom, inte

långt från vägkanten står Lerje sten, en 3,2 meter

hög fallossten (fi g. 11). Enligt en sägen är den

rest över den som byggde vägen. Stenens ålder

Figur 10. Fallosstenen i Boda, Odensvi sn, Småland.

Foto: Alf Ericsson.

Ericsson 05-08-06, 11.35204


är okänd, men en närliggande fornborg talar för

en järnåldersdatering.

En av Östergötlands märkligaste forn läm -

ning ar är Rödsten i Grebo socken (Cnattingius

1954). Den unika fornlämningen består av tre

på höjden staplade ste nar, målade i rött, vitt och

svart, som vilar på en häll (fi g. 12). Höjden upp-

går till knappt 1 meter. Be ro en de på från vilket

håll ska pel sen be trak tas kan den antingen upp-

fattas som en an tro po morf fi gur eller en fallos.

Kreationens folkliga benämning – Röd stens gub ben

– fångar upp båda aspekterna. Ste nar range man get

står på Rödstens gård som om ta las första gång en

1361 (DS 6393). En sägen kny ter fallosen till

gården, vars välgång tros vara be ro en de av stenens

färgning och om vård nad.

Stenen har av allt att döma givit upp hov till

går dens namn. Ett närbeläget gravfält öpp nar en

möj lig het för att stenen är från järn ål dern. Trots

den starka kopp ling en mellan stenen och går den

bör också ett an nat samband lyftas fram: Röd sten

står inte långt från landsvägen mellan Lin kö ping

och Väs ter vik. Här fanns tidigare ett vägmöte

med en väg krog (Rökrog). Kommunikations-

mässigt står alltså Röd sten på en viktig plats och

fallosen kan mycket väl ha rests vid den gamla

färdvägen mellan cen tra la Öst er göt land och Tjust

före det att gården Rödsten fanns (fi g. 12).

Slutligen måste de för Skandinavien unika

bild stena rna på Gotland nämnas (Lindqvist

1941, 1942). Grovt sett kan de dateras till pe-

rioden 400-1100 e.Kr. och delas in i en äldre och

Figur 11. Anders Kaliff och Lerje Sten. Foto: Alf

Ericsson.

Figur 12. Rödsten i Grebo socken, Östergötland. Foto:

Alf Ericsson.

Ericsson 05-08-06, 11.35205

ALF ERICSSON | 206

en yngre grupp. Före år 700 är bildstenarna korta

och formade likt ett ”yxblad”. De är genomgå-

ende resta på gravfält. Efter år 700 är bildstenarna

längre, ofta mer än manshöga, och har form av en

fallos (de s.k. kiststenarna lämnas här åt sidan).

Anders Andrén (1989: 292) anser att de fal-

losformade eller, som han säger, ”svampformiga”

bildstenarna är dörr sym bo ler, en idé som först

lanserades av Birgit Arrhenius. Andrén påstår vi-

dare att bild stena rna har stått på gränsen mellan

inägomark och utmark och att od lings land ska pets

indelning i dessa mark slag är analog med den

(förkristna) kosmologiska åtskillnaden mellan

Midgård och Utgård (ibid: 294). Enligt denna

pryda tolkning är bildstenarna ”dör rar” mellan

den ”tämjda” inägomarken, som var de levandes

värld, och den ”vilda” och ”farliga” utmarken,

som var de dödas värld.

Andréns syn på utmarken har utsatts för häf-

tig kritik av Eva Svensson (1998: 26f., 2003).

Kritiken går ut på att utmarkerna också var kul-

turmarker, fyll da med mänsklig verksamhet. Mo-

dellens til lämp bar het på got länd ska förhållanden

kan också ifrå ga sät tas. Gotlands kulturlandskap

skiljer sig kraf tigt från det på fastlandet och har

aldrig haft teg skif ta de gärden och regelrätta byar.

Gotlands inägomarker bestod av ett lapptäcke

med enskilt ägda särhägnader. Inom ett sådant

lapp täcke, inte sällan stort som en sock en, låg

spridda en sam går dar. Gotlands bönder byggde

aldrig några ge men sam ma hägnader mot utmar-

ken. Passagen mellan inägomark och utmark var

en enskild an ge lä gen het och behövde knappast

mar ke ras med offentliga mo nu ment.

Till skillnad från Andrén vill jag ta fasta på

de yngre bildstenarnas uppenbara fallosform och

lyss na till gotlandskännaren Erik Nylén som säger

att de har rests vid vägar och platser där mycket

folk varit i rörelse (Nylén 1977: 142). Det är

an märk nings värt att fallosformen uppträder när

bildstenarna byter plats från gravfält till färdvägar

och mö tes plat ser. Bakom förändringen skymtar

ett djupt his to riskt samband mellan fallos och

resande. Tolk ning en har också stöd i stenarnas

bildvärld som fö re trä des vis visar resenärer till havs

och till häst.

Fler exempel på fallosstenar står säkert att

fi nna och fl er har säkert funnits. Tusen år av

kristendom har gjort sitt bästa för att lemlästa

stående stenar och utplåna vad som än i dag kan

uppfattas som skandalöst i det offentliga rummet.

Många av de här anförda stenarna har tidigare

varit kullvälta och till och med söderslagna. Ofta

har de lappats ihop och återrests genom privata

initiativ eller hembygdsföreningars försorg.

Vår genomgång har visat på ett samband mel-

lan fallosstenar och färdvägar och det redan under

brons ål dern. Slutsatsen är oväntad och frågan är

hur sambandet skall förstås. I litteraturen tolkas

fallosstenar ge nom gå en de som uttryck för frukt-

barhetskult. Men det är en tolkning som kan

ifrågasättas. När vi vän der oss mot den klassiska

Medelhavsvärlden fi nner vi att fallos är en symbol

som inte behöver ha med fruktbarhet att göra.

Hermer och Hermes. En stående penis är en ofta

använd symbol i forn ti da kulturer. Med fallos av-

ses här en sådan symbol. Begreppet kommer av

gre kisk ans ithyphallos, ‘rak fal los’. Adjektivformen

är ithyphallikos som i senlatinet har blivit ithy-

phallicus. I vår moderna kultur upp fat tas vanligen

en fallos som obscen eller anstötlig, men så var

inte alltid fallet i den klassiska Med el havs värl den

(Johns 1989). En fallos, gärna generöst re pre -

sen te rad, var lyck o bring an de och skyddade mot

faror och höll onda andar på avstånd. I Pompeji

Ericsson 05-08-06, 11.35206


fi nns t.ex. fallosbilder på husväggar och i dörr-

öppningar. En sådan symbol kal las apotropeisk

(av grekiskans apotro´paios ‘av vär jan de’) och är apotro´paios ‘av vär jan de’) och är apotro´paios

relaterad till föreställningen om det onda ögat.

Den olympiske guden Hermes, son till Zeus

och Maia, Atlas dotter, är en alltid älskvärd trick-

ster med många verk sam hets fält. För oss är Her-

mes in tres sant därför att fallos och resande sam-

man fal ler i hans ge stalt. Låt oss därför bekanta oss

lite när ma re med den ne förslagne gu dom lig het

såsom han åter ges av religionshistorikerna Nor-

man Brown (1947) och Wal ter Burk ert (1985).

Hermes var vägarnas och gränsernas gud och as-

socierades med milstenar och råmärken. Brown

och Burkert och de fl esta handböcker antar att

namnet Hermes låter sig härledas från Hermes låter sig härledas från Hermes hermata,

stenrösen som lagts upp som enkla gränsmärken.

Dechifferingen av linear B har dock

gjort att denna etymologi kan ifråga-

sättas: hermata hade ursprungen initialt hermata hade ursprungen initialt hermata

w-, något som inte Hermes (Hermahas) Hermahas) Hermahas

hade (Chadwick 1976: 87). Hermes har

däremot lånat sitt namn till den klas-

siska hermen och dess föregångare i

form av stolpar, falliska träfi gurer eller

resta stenar.

Den skulpterade hermen i sten

in för des om kring 520 f.Kr. av Hippar-

chos. En herm har ett tämligen vörd-

nads bju dan de, skägg prytt hu vud på en

fyr si dig pelare och på den för vän ta de

plat sen en re a lis tiskt for mad fallos (fi g.

13). Hipparchos an la de vä gar i Attika

och lät resa her mer mitt emel lan by-

ar na och på Atens agora. Her mer blev

myck et po pu lä ra och snart spreds de

ut på öar na i Egiska ha vet. På vas mål ning ar kan

vi se hur pri va ta offer för rät ta s vid hermer (jfr.

fynden vid fal los en i Laske-Vedum). Grekerna

talade aldrig om en herm som ett objekt utan

som själ ve Hermes.

Hermes var inte bara gränsernas utan också

gränsöverskridandets gud. Han var därför her-

dars, han dels mäns, resenärers och bud bä ra res

be skyd da re. Han var ock så väg vi sa re och den som

led sa ga de de dödas själar till döds ri ket. Her mes

över skred grän sen mellan levande och döda. Han

åkal la des i offer till de döda och gra var ställ des

un der hans be skydd. Som gu dar nas bud bä ra re

över skred han grän sen mellan olika värl dar. Hans

teck en var hä rolds sta ven, kerykeion. Dä re mot var

han ing en frukt bar hets gud. Her mes hade ing en

roll i de årliga festivaler som följde jord bru kets

gång (Isa ger & Skydsgaard 1992: 162).

Bön der nas vik ti gas te gu dar var Zeus

och Dem eter. Her mer restes ald rig i

fä hus, fållor el ler på åk rar.

Hermes finns med både i Ilia-

den och i Odyssén samt i Hesiodos’

Theogoni. I det första verket för han

Priamos osedd in i gre ker nas läger för

att fri kö pa Hektors kropp ur Akilles

händer. Hermes är mer förslagen än

tjuv ak tig. Att han mer an vän der men-

ta la fär dig he ter än fysisk kraft fram går

tyd ligt i den homeriska hymnen till

Her mes (stöl den av Apollons kor).

Bakom myten om Hermes döljer sig

en lång utveckling. Den Hermes som

vi möter hos Ho me ros be hö ver inte

vara äldre än 700-ta let. Men att guden

omnämns i linear B visar att han har

Figur 13. Herm från Sifnos. Teckning: Lisa K. Lars son.

Ericsson 05-08-06, 11.35207

ALF ERICSSON | 208

röt ter i brons ål dern. Det är i forn ti den får vi söka

efter ur sprung et till hans fallos, en ex hi bi tio nism

som gre kisk my to lo gi är tyst lå ten om. Merku-

rius, han delns och köp män nens gud med sin

sväl lan de peng a på se, är en ro mersk omvandling

av Her mes.

Också i kulten av Dionysos intog fal los -

sym bo len en central plats. Väldiga fallosar bars

i procession. Män utklädda till satyrer bar lä-

derfallosar. Men inne bör den av fallos kan inte

på ett enkelt och okomplicerat sätt relateras till

fruktsamhet och alstringskraft. Som Burkert

(1985: 166) påpekar värjer sig menaderna för

satyrernas fram stö tar, om så behövs med sina

thyrsosstavar. Fallos är här en symbol för det ex-

traordinära; det är upp hets ning för sakens egen

skull. Dionysos står också för ett slags mental

fruktbarhet, eftersom han är inspirationens gud

och beskyddar konstnärligt skapande inom teater

och musik. Även Dionysos dyrkades i form av en

stolpe, d.v.s. anikoniskt, ibland med ansiktsmask

och/eller dräkt. Att vi väljer Hermes som analogi

och inte Dionysos beror på att den för re, till skill-

nad från den senare, har ett klart samband med

långfärder och gränsöverskridande.

Hällristningar. De fl esta tar för givet att de syd-

skan di na vis ka hällristningarnas bildvärld speglar

bronsålderns re li gi on och kultbruk. Oscar Alm-

gren var inte först med en religionshistorisk tolk-

ning men få arbeten har haft så stort infl ytande

som hans monografi Hällristningar och kultbruk

från 1927. Almgren tolkade häll rist ninga rna som

del av en frukt bar het skult i ett agrarsamhälle. Han

antog vi da re att ristningarna av bil da de verkliga

ritualer med rötter i Orienten. Så sent som 1989

skrev re li gi ons his to ri kern Åke Hultkrantz att:

”Genom Oscar Almgrens och andra forskares

ar be te står det nu me ra klart att huvuddelen

av brons ål ders rist ninga rna stått i frukt bar het -

skult ens tjänst” (Hultkrantz 1989: 51).

Det krävs in tel lek tu ellt arbete för att tol ka

vapen och skepp som sym bo ler för fertilitet.

Det är skenbart enklare med människofi gurer

försedda med fallos. Mar ke rad fallos har of tast

varit nå got för han den givet, ett faktum, som vi-

sar på fi gurernas ”fruktbarhetsbefrämjande rol ler”

(ibid.: 55). Fruktbarhetstolkningen förs okritiskt

vidare av Stig Welinder i det första bandet av

Det svenska jord bru kets historia från 1998. I likhet Det svenska jord bru kets historia från 1998. I likhet Det svenska jord bru kets historia

med Alm gren ser han ett direkt samband mellan

jordbrukets krav på re pro duk tion och hällrist-

ningarnas bilder som ”vi sar de jord bru kan de

människornas tankar under bronsåldern om

sexualitet och fruktsamhet, om hur det kvinn-

liga och det manliga möts och återskapar livet”

(Welinder 1998: 210).

I ett försök att bryta med traditionella tolk-

ning ar har Timothy Yates (1993) argumenterat

för att alla människofi gurer är män (samlags-

scenerna skul le t.ex. avbilda manlig homosexu-

Figur 14. Med skeppet kommer metall. Hällristning,

Himmelstalund, Norrköping. Foto: Alf Ericsson.

Ericsson 05-08-06, 11.35208


alitet). Med hjälp av psy ko a na ly tis ka teo rier gör

Yates hällristningarna till en rent manlig värld

som kretsar kring maskulin aggressivitet. Men

man vinner inte mycket på att fl yt ta fokus från

fer ti li tet och biologi till aggressivitet och psyko-

logi. I ett försök att pro ble ma ti se ra fal los mo ti vet

har Katherine Hauptman Wahl gren (2002: 77)

fö re sla git att en fallos inte nöd vän digt vis måste

mar ke ra en man lig person utan kan symbolisera

kraft och po tens i all män het.

Det är dags att fallossymbolens apotropeiska

funk tion och dess samband med långväga resor

upp märk sam mas inom hällristningsforskningen.

Frukt bar hets kul ten har blivit en stereotyp och

åter vänds gränd som inte leder till ny förståelse

av brons ål ders sam häl let. Almgren var starkt på-

verkad av Sir James Frazers’ The Golden Bough,

ett mo nu men talt arbete som för med lar en före-

ställning om att fruktbarhetsmagi var både det

ur sprung li ga och väsentliga i forntida religion

(Frazer 1922). Hans teori är idag för le gad.

Även forskare som tonar ner, eller sätter

pa ren tes om Almgrens fruktbarhetskult ser

häll rist ninga rna som en del i ett jordbrukande

sam häl les lokala religionsutövning. Så är också

fallet inom den postprocessuella arkeologin

men dess fo kus på sym bo lik och metaforik i ett

allmänt ritua li se rat kon text. Ett exempel är en

monografi av Hauptman Wahlgren från 2002 där

Norr kö pings om rå dets hällristningar tolkas som

berättelser om ritualiserade passager i levnadsba-

nan. Hennes tolk nings för slag är tilltalande men

allt för bundet till sociala behov i lokalsamhället

för att häll rist nings fe no me net ska kunna ges en

ut töm man de för kla ring. Om häll rist ninga rna

skulle vara del av en frukt bar het skult eller några

slags pas sa geri ter är det svårt att förklara varför

de inte fi nns i alla brons ål ders byg der utan är

koncentrerade till ett antal avgränsade geo gra -

fi s ka områden.

En annan fråga, som inte heller har fått ett

till fred stäl lan de svar, är varför häll rist ninga rna

just är ett bronsåldersfenomen. Varför skulle inte

ristandet ha fortsatt långt in i järn ål dern, ja ända

fram till kristendomens ge nom brott, om bilderna

ingick i en fruktbarhetskult? Det fram står som ett

mys te ri um att järnålderns agrar sam häl le skulle ha

av veck lat en rik bildvärd av frukt bar hets sym bo lik.

Be ho vet av att rituellt säkra jordbrukets avkast-

ning av tog knappast under järnåldern. Det sam ma

kan sä gas om behovet att rituellt markera indi-

videns över gång från en social roll till en an nan.

Almgren (1927: 256) föreslog att den s.k. fi m-

bulvinterns inträde i början av järnåldern var ett

så stort bakslag för od ling en att man miss trös ta de

på de gamla riterna och därför gav upp ristandet.

I dag vet vi bättre: kli mat för säm ring en var ett

ut dra get förlopp som tog sin början långt före

järn ål derns inträde (Pedersen & Widgren 1998:

246ff.).

Av fl era an led ning ar är ”jordbruksristningar”

en missvisande term. I själva verket är det ont

om plöj nings sce ner och andra agra ra motiv.

Dessutom är hällristningar svagt re pre sen te ra de i

Götalands slättbygder, de enda om rå den i dagens

Sverige som i kontinental me ning kan uppvisa

en historisk ut veck ling som kan kallas neolitisk

(jordbruk och monument). Ristningarnas bety-

delse för lokal re li gi ons ut öv ning i bronsålderns

agrarsamhälle måste ha varit ringa. De betydande

häll rist ning som råd ena ligger ge nom gå en de i för

jordbruk mindre gyn na de områden. Ett exempel

är norra Bohuslän där både äldre (Almgren 1927:

197ff.) och yngre forsk ning (Bertilsson (1987:

167) har betonat sam ban det mellan hällristningar

och dagens od lings mark i ett försök att bygga

Ericsson 05-08-06, 11.35209

ALF ERICSSON | 210

under tesen om fi gurernas kopp ling till en jord-

bruks kul tur.

På bronsålderssymposiet i Gö te borg kritise-

rade Jo han Ling detta ”ter rest ris ka” pa ra digm.

Nya studier av landhöjningsförloppet i Bohuslän

visar att rist ninga rna hamnar invid vikar, näs el-

ler sund un der brons ål dern. I stället föreslog han

att häll rist ning som råd ena utgjort maritima cent ra

där far le der stött sam man och människor mötts

för olika slags sä songs mäs sig interaktion (Ling i

denna volym, Ling 2004).

Liknande förhållanden möter vi i Söderman-

land där skålgropsförekomsterna följer brons ål -

ders byg dens utbredning, medan fi gurristningarna

hu vud sak li gen är belägna på några få strategiska

punk ter utmed vattenvägarna (se t.ex. Damell

1988, 1989: 167f.). Detsamma låter sig sägas om

Östergötland. Det stora häll rist ning som rå det i

Norrköping ligger på ett smalt näs i närheten

av Motala ströms utlopp i Bråviken. Mindre

lokaler fi nns i närheten av Sö der kö ping, den

andra historiska inkörsporten till Ös ter gyl len,

och vid Stångåns utlopp i Roxen, inte långt från

Linköping.

Lokalen vid Häst hol men har re dan nämnts.

På ett närmast spöklikt sätt går häll rist ning slok-

ale rna igen i den medeltida geo gra fi n med dess

köp- och han dels plat ser. Mellan Roxen och Häst-

holmen har huvudvägen däremot gått på land.

Åtminstone har den gjort så söder om Tåkern

där storhögar men också resta stenar följer den

gam la landsvägen.

Vi börjar skönja ett mönster där vat ten väga rna

kantas av hällristningar och lands vä gar na av resta

stenar. På några platser har de stämt möte såsom

i Klinta på Öland (rest sten med skeppsmotiv)

och i småländska Snäckedal (skeppssättning

med resta stävstenar). Det måste ha varit på

dessa farleder och lands vä gar som bronser och

andra varor transporterades. Sedan 1980-talet

relateras allt oftare häll rist nings fe no me net till

långväga sjöfärder, han del med metall, samt

mötes- och marknadsplatser. Banbrytande är

Mats P. Malmers korologiska studie från 1981

där han betonar sjö far tens avgörande betydelse

för sprid ning en av häll rist nings fe no me net. För-

utom me tal ler lyfter han också fram textilier som

viktiga han dels va ror, båda är ju bekanta häll rist -

nings mo tiv. Textilier är optimala handelsvaror

eftersom de är lätta, värdefulla och oöm ma.

I en artikel med titeln Langefærder og hellerist-

ninger slår Kristiansen (2002: 67) fast att: ninger slår Kristiansen (2002: 67) fast att: ninger

”Rejsen var bronzealderns livsform, den var

vejen till til status og berømmelse, den var

forudsætningen för tilførseln af metal”.

Han fortsätter med att skeppet var havets

transportmedel och att det omgavs med ritualer

för att säkra en lyckad resa och därför hade en

över ord nad symbolisk roll i brons ål derns före-

ställningsvärld.

Hällristningarnas vanligaste motiv – skeppet

– skulle därmed ha fått sin förklaring. Han före-

slår också att de stora häll rist ning som råd ena ligger

i bygder som har spe ci a li se rat sig på skeppsbyggeri

och sjöfart. Att navigera, besitta geografi sk kun-

skap och ha kännedom om farleder, hamnlägen

och han dels plat ser är något annat än att bedriva

åkerbruk och boskapsskötsel. Sjöfararna måste

också kunna kom mu ni ce ra och bedriva handel

med främlingar. De stora hällristningsområ-

denas geografi ska för del ning, vilken alltså inte

sammanfaller med de bästa jord bruks bygde rna,

visar på en regional ar bets del ning i bronsålderns

Skandinavien. Här fi nns också förklaringen till

Ericsson 05-08-06, 11.35210


varför hällristningarna är just ett bronsåldersfe-

nomen. När handeln med den från kontinenten

importerade metallen upphörde gick också fi gur-

ristandet mot sitt slut. Om det var höv dinga rna

som gjorde långfärder, vilket Kris ti an sen föreslår,

är dock en helt annan fråga.

En nordisk Hermes. All kommunikation och

sam färd sel var inte vat ten bu ren under bronsål-

dern. Färd vä gar slingrade sig också fram på land.

I den skandinaviska brons ål der skultu ren var såväl

skep pet som fallosen symboler för resande och

över skri dan de av gränser. Lång fär der var i hög

grad be häf ta de med olika slags faror. Cato och

Hesiodos på min ner oss om att han dels re sor var

osäkra och risk fyll da företag under det första år-

tu sen det före vår tideräkning. Fal los sym bol ens

apotropeiska funk tion kom väl till pass och det

är inte förvånande att den i Grekland exponera-

des på hermen. Säkert fyllde sym bo len sam ma

funktion när den i form av fal los ste nar res tes ut-

med vägar på våra nordliga breddgrader un der

brons- och järn ål dern. Utmed Skan di na viens

bronsålderskuster var långfärder högst farofyllda

företag. Troligen hade också skeppssymbolen en

beskyddande och lyck o bring an de funktion.

Inom bronsålderskulturen fi ck skeppet en

utvidgad betydelse som metafor för färden till

dödsriket (Artelius 1996). I många kulturer ses

li vet som en resa som fortsätter efter döden; den

väs ter länd ska synen på döden som ett momentant

fe no men är då helt irrelevant (Bloch 1988). Att

fal los sym bo len också hade en funktion i samband

med dödsresan framgår av att fallosstenar restes

vid gra var under brons- och järnåldern. Stenen

från Laske-Vedum visar att fallossymbolen till och

med är äld re än skeppssymbolen i gravsamman-

hang. Det fö re fal ler som om fallosens apotrope-

iska funktion kom mit till användning också vid

dödsresan. De ”hellige hvide stene” är ett norskt

fallosfenomen från järn ål dern som kan förklaras

på samma sätt (jfr. Odner 1999).

Resta stenar eller menhirer, med eller utan

tyd lig fallosform, ingår i den västeuropeiska

me ga liti ska traditionen, som har en från hög-

kulturerna i östra Medelhavsområdet och Mel-

lanöstern obe ro en de ut veck ling (Renfrew 1973).

Megalitkulturen är äldre än Greklands hermer

och dess föregångare. Senast under äldre brons-

ålder var tra di tio nen att resa menhirer etablerad

i Skan di na vien. Lika gammal är fallosformen och

dess samband med färd vä gar på land. Den nord-

is ke Hermes står sta digt på egna ben. Han står

inte i tacksamhetsskuld till sin olympiske namne.

Hur och varför liknande komplex har uppstått

på olika plat ser är en spän nan de och pockande

frå ge ställ ning men det fi nns inga belägg för att

kul tur sprid ning en gått från syd ös tra Europa till

kon ti nen tens nord väst ra delar. Å andra sidan

behöver inte de båda komplexen sakna kontakt-

ytor.

Hällristningarnas fallosförsedda människofi -

gurer är främst ett västskandinaviskt fenomen; i

Öst sverige fi nns endast ett fåtal fi gurer med fal-

los (Malmer 1981: 81). Förklaringen måste vara

att fallos var en mer etablerad symbol i de gamla

megalitbygderna; det var där som kopplingen till

Västeuropa var som starkast och det var där som

bautastenar fö re trä des vis restes under bronsål-

dern, varav några med tyd lig fallosform. Fal-

lossymbolen etablerades senare i Östsverige och

först under järnåldern blev fal los ste nar all män na

i områden som saknar megalitisk tradition från

stenåldern.

Bronsålderns bildvärld består av mer än skepp

och människofi gurer med fallos; på hällristning-

Ericsson 05-08-06, 11.35211

ALF ERICSSON | 212

arna mö ter många andra tecken och symboler,

både na tu ra lis tis ka och abstrakta. Vi måste fråga

oss vilka aktörer som var i behov av bilder och

symboler under brons ål dern. Häll bil der na är

uppenbarligen me nings bä ran de och till kom na

i en kom mu ni ka tions pro cess (Nordbladh 1978;

Malmer 1981: 102). Mats P. Malmer har till

och med pekat på skriftspråksliknande inslag i

hällristningarnas symbolvärld (Malmer 1993).

Vilka var då teckentydarna? Vil ka ägnade sig åt

semiologi och hermeneutik under brons ål dern?

Eller om vi for mu le rar frågan så här: vilka hade

behov av att kom mu ni ce ra med bilder och ma-

te ri el la symboler?

An tag li gen de som inte talade samma språk

eller hade väldigt annorlunda dialekter. Där den

lingvistiska gemenskapen tog slut uppstod ett

behov att fylla tomrummet med något annat.

Vilka hade behov att kommunicera över språk-

gränser om inte han dels män och andra resenärer?

Det är inte en till fäl lig het att Hermes har lånat

sitt namn till tolk nings lä ran, hermeneutiken.

Ursprungligen var det inte text utan tal som

tolkades. Framgångsrik kom mu ni ka tion med

främlingar var Hermes verk. Tolk heter herme-

neus på grekiska. Den magi som omgav så da na

möten as so cie ra des med gränsguden.

Långväga resenärer och handelsmän hade

alltså behov av herméneia i bronsålderns sam-

hälle. En kom plet te ran de förklaring till språk-

förbistring är att va ru ut by tet i någon mening var

ritualiserat och där för kräv de kommunikation

med materiella sym bo ler som var kända över

stora geografi ska avstånd. Flera av brons ål derns

centrala symboler såsom dub bel spi ra len, hjul-

korset, hästen och skeppet fö re kom mer bland

häll rist nings mo ti ven och är av allt att döma av

medi ter rant eller orientaliskt ursprung (Larsson

1999). Hällristningarna är manifestationer av

mötes- och handelsplatser, viktiga knut punk ter

och centra för sjö bur na transporter. Med el ti dens

mässor påminner oss om att re li gi ons ut öv ning

och handel kan gå hand i hand och att cen tra la

symboler kan ha fjärran ur sprung.

När vi vänder oss mot Medelhavet och dess

brons ål der fi nns inte mycket som talar för att

personer från sam häl lets översta skikt själva be-

drev handel eller gjorde lång fär der, om det inte

handlade om plundring och krigs tåg. Däremot

kan de givetvis ha utrustat skepp, fyllt dem med

varor, och låtit handelsmän segla dem till fjärr-

ran kuster (Chadwick 1976: 156ff.). Under den

klassiska tiden visar aristokraterna inget som helst

intresse för att själva bedriva handel. Is täl let är

det riskbenägna och dristiga handelsmän som gör

sådana långfärder. I Rom var det t.o.m. förbjudet

för aristokrater att ägna sig åt handel och även om

förbudet kringgicks var det inte comme il faut.

Tillbaka till Skandinaviens bronsålder. Jag

ifrå ga sät ter inte att metall och andra dyrbarheter

ut väx la des när aristokratiska allianser upprät-

tades. Inte heller att allianserna kunde knyta

samman eliter över stora geografi ska avstånd

även om belägg saknas för direktkontakter med

Medelhavsområdet. Däremot vill jag öppna upp

för entreprenörskap och han dels ut by te under

hövdinganivån. Inget säger att hövdingar hade

monopol på handel. Inte ens under medeltid

kunde ett strikt handelsmonopol upprätthållas.

Förutom städernas borgare bedrev också bönder

och adelsmän handel.

Än mindre troligt är att hövdingar i någon

större ut sträck ning själva reste och bedrev

gåvo- eller han dels ut by te. Koncentrationer av

hällristningar till vissa kusttrakter med sämre

förutsättningar för jordbruk kan förklaras med

Ericsson 05-08-06, 11.35212


att dessa områden var specialiserade på sjöfart och

handel, något som krävde kun ska per utvecklade

över generationer. Den sociala organisationen i

dessa områden kan mycket väl ha skiljt sig från

den i de rika jordbruksbygderna.

Vi kan skönja en regional arbetsdelning i

brons ål derns Skan di na vien. Människor i för

jordbruk mindre gynnade områden tog stora

risker med sina långfärder men de hade sjövana

och kännedom om farleder och handelsplatser.

De visste också hur de skulle kom mu ni ce ra med

främlingar. Säkert gjorde de någon förtjänst på

handeln men den metall som de dist ri bu e ra de

ackumulerades företrädesvis i jord bruks bygde rna.

Antagligen anlitade hövdingar i dessa rika bygder

sjöfararna som agenter för han del och förmedlare

av gåvor. Under denna elit ni vå kunde ett varuut-

byte breda ut sig som styrdes av andra in tres sen

än hövdingars. I sådana sam man hang kunde ny

kunskap och nya idéer förmedlas på bred front.

Tack till alla som har lämnat uppgifter om

resta stenar och på andra sätt bistått mig i ar-

betet med denna uppsats. Särskilt vill jag tacka

Joakim Goldhahn, Lennart Lundborg, Gullög

Nordquist, Helena Victor, Per Nilsson och Lars

Lundqvist.

Referenser

Almgren, O. 1927. Hällristningar och kultbruk.

KVHAA. Stockholm.

Almgren, O. 1934. Sveriges fasta fornlämningar från

hed na ti den. Lindblads. Uppsala.

Andrén, A. 1989. Dörrar till förgångna myter: en

tolk ning av de gotländska bildstenarna. Medel-

tidens födelse (Andrén, A. red): 287-319. Sym-tidens födelse (Andrén, A. red): 287-319. Sym-tidens födelse

posier på Krapperups borg 1. Lund.

Arne, T. J. 1917. Ölands första kända brons ål ders -

rist ning. Fornvännen 1917: 196-201.

Artelius, T. 1996. Långfärd och återkomst: skep pet

i bronsålderns gravar. Raä Ar ke o lo gis ka Under-

sökningar, Skrifter 17. Kungsbacka.

Artelius, T. 1999. Från sorg till saga: människors

handlingar vid en halländsk gravhög. Spiralens

öga (Olausson, M. red): 27-46. Raä Arkeologiska

Undersökningar, Skrifter 25. Stockholm.

Bergström, J. & Lundborg, L. 1985. Nyupptäckta

ristningar på Hagbards stenar i Asige. Halland

1985: 52-62.

Bertilsson, U. 1987. The rock carvings of northern Bo-

hus län: spatial structures and social symbols. Stock-

holm Studies in Archaeology 7. Stockhlom.

Bloch, M. 1988. Death and the concept of person.

On the meaning of death: essays on mortuary ritu als

and eschatological beliefs (Cederoth, S., Corlin, and eschatological beliefs (Cederoth, S., Corlin, and eschatological belief

C. & Lindström, J. eds): 11-29. Uppsala studies

in cultural anthropology 8. Uppsala.

Bradley, R. 1993. Altering the earth: the origins of

monu ments in Britain and continental Europe.

Society of antiquaries of Scotland: monograph

series 8. Edin burgh.

Brown, N. O. 1947. Hermes the thief: the evo lu tion

of a myth. University of Wisconsin Press. New

York.

Burkert, W. 1985. Greek religion: archaic and clas-

sical. Blackwell. Oxford.

Cato. 1998. De Agricultura (On farming: a modern De Agricultura (On farming: a modern De Agricultura

translation with commentary by A. Dalby. Pro-

spect Books. Totnes.

Cervus 1888. Vägledare för tursiter på Kinda Kanal.

Linköping.

Chadwick, J. 1976. The mycenaean world. Cam-


Cline, E. H. 1994. Sailing the wine-dark sea: in ter -

Ericsson 05-08-06, 11.35213

ALF ERICSSON | 214

na tio nal trade and the Late Bronze Age Aegean.

BAR International Series 591. Oxford.

Cline, E. H.1995. ’My brother, my son’: rulership

and trade between the late Bronze Age Aegean,

Egypt and the Near East. The role of the ruler in

the prehistoric Aegean (Rehak, P. ed): 143-150.

Aegaeum 11. Liège/Austin.

Cnattingius, B. 1954. Rödsten. Meddelanden från

Östergötlands och Linköpings stads museum 1954/

55: 35-50.

Crælius, M. G. 1930 (1774). Försök till ett land-

skaps beskrivning uti en berättelse om Tunaläns,

Sefwede och Asbolands häraders fögderi uti Calmar

höfdingedöme. Vimmerby. Kalmar.

Damell, D. 1988. Transport links in the Bronze Age

landscape of Södermanland, Sweden. Trade and

exchange in prehistory: studies in honour of Berta

Stjernquist (Hårdh, B. et al eds): 113-118. Acta Stjernquist (Hårdh, B. et al eds): 113-118. Acta Stjernquist

Archaeologica Lundensia Series altera in 8° No

16. Lund.

Damell, D. 1989. Södermanland. Hällristningar och

hällmålningar i Sverige (Jans son, S., Lundberg,

E. B. & Bertilsson, U. red): 166-172. Forum.

Stock holm.

DS. Diplomatarium Suecanum. (Svenskt Dip lo -

ma ta ri um). Stockholm.

Ericsson, A. 2002. Liv, död och jordbruk i ett

brons ål ders land skap. Kul tu rell mång fald i Sö-

der man land. Del 1 (Åkerlund, A. red): 58-66.

Läns sty rel sen. Ny kö ping.

Ericsson, A. 2003. En skärvstenshög från äldre

brons ål der på småländska höglandet. Tidskrift:

ar ke o lo gi i syd ös tra Sverige 3: 43-65.ar ke o lo gi i syd ös tra Sverige 3: 43-65.ar ke o lo gi i syd ös tra Sverige

Frazer, S. J. G. 1922. The golden bough: a study in

magic and religion. Macmillian. London.

Forssander, J-E. 1940. Bautastenar från Brons-

ål dern. Meddelanden från Lunds Universitets

His to ris ka Museum 1939/1940: 51-61.

Furingsten, A. 1979. Fornlämning 9, rest sten, Måns

Torbjörnsgården 4: 5, Laske-Vedums sn, Väs ter -

göt land. Riksantikvarieämbetet och Statens his-

to ris ka museer, rapport 1979:10. Stockholm.


grav ri tu al. Studia Archaeologica Universitatis

Umensis 11. Umeå.

Hansson, H. 1931. En fornminnesrestaurering.

Forn vän nen 1931: 244-245.

Hauptman Wahlgren, K. 2002. Bilder av be ty del se:

hällristningar och bronsålderslandskap i nord ös tra

Östergötland. Stockholm studies in archaeology Östergötland. Stockholm studies in archaeology Östergötland

23. Stockholm.

Helms, M. W. 1988. Ulysses’ sail: an ethnographic

odyssey of power, knowledge, and geographical dis-

tance. Prin ce ton University Press. Princeton.

Helms, M. W. 1998. Access to origins: affi nes, ances-

tors, and aristocrats. University of Texas Press.

Austin.

Hesiodos. (2003). Theogonin och Verk och da gar

(tol ka de av Ingvar Björkeson med inledning och

kom men tar av Sture Linnér). Natur och kultur.

Stock holm.

Hultkrantz, Å. 1989. Hällristningsreligion. Hällrist-

ningar och hällmålningar i Sverige (Jans son, S.,

Lundberg, E. B. & Bertilsson, U. red): 43-58.

Forum. Stockholm.

Hyenstrand, Å. 1984. Fasta fornlämningar och

ar ke o lo gis ka regioner. Riksantikvarieämbetet.

Stock holm.

Isager, S. & Skydsgaard, J. E. 1992. Ancient Greek

agriculture: an introduction. Routledge. London/

New York.

Jansson, I. 1978. Gösslunda rör. Kalmar län 1978:

44-46.

Johns, C. 1989. Sex or symbol? Erotic images of Greece

and Rome. British Museum. London.


Ericsson 05-08-06, 11.35214



Kristiansen, K. 1999. Symbolic structures and social

institutions: the twin rulers in bronze age Eu-

rope. Glyfer och arkeologiska rum: en vänbok till

Jarl Nordbladh (Gustafsson, A. & Karlsson, H. Jarl Nordbladh (Gustafsson, A. & Karlsson, H. Jarl Nordbladh


Kristiansen, K. 2002. Langfærder og helleristninger.

In Situ 2000/2001: 67-80.

Kaul, F. 1987. Sandagergård: a late Bronze Age

cultic building with rock engravings and men-

hirs from northern Zealand, Denmark. Acta

Archaeologica 56: 31-54.Archaeologica 56: 31-54.Archaeologica

Larsson, Th. B. 1999. Symbols in a European






djuren. Bilder av bronsålder (Goldhahn, J. red): Bilder av bronsålder (Goldhahn, J. red): Bilder av bronsålder


Altera in 8° No 37. Stock holm.

Lindqvist, S. 1941. Gotlands Bildsteine 1. KVHAA.

Stock holm.

Lindqvist, S. 1942. Gotlands Bildsteine 2. KVHAA.

Stock holm.

Ling, J. 2004. Beyond transgressives earths and

forgotten seas. Towards an Maritime understan-

ding of rock art in Bohuslän. Current Swedish

Archaeology 12: 121-140.Archaeology 12: 121-140.Archaeology

Linnér, S. 1985. Homeros. Norstedts. Stockholm.

Lundborg, L. 1972. Undersökningar av brons ål -

ders hö gar och bronsåldersgravar i södra Halland.

Hal lands museums skriftserie 2. Halm stad.

Lundborg, L. 1980. Halland. Med arkeologen Sverige

runt (Jansson, S. & Lundberg, E. B. red): 87-96. runt (Jansson, S. & Lundberg, E. B. red): 87-96. runt

Forum. Stockholm.

Lundborg, L. 1998. Märkliga fornlämningar kring

Laholm. Gamla Laholm 1998: 54-57.

Lundqvist, L. 2000. Järnålderns centra: exempel

från Halland och Västergötland. Gotarc Serie C.

Ar ke o lo gis ka skrifter 35. Göteborg.

Malmer, M. P. 1981. A chorological study of north

eu ro pe an rock art. KVHAA. Stockholm.

Malmer, M. P. 1993. Rock art and writing. Sources

and resourses. Studies in Honour of Birgit Arrhe-

nius (Arwidsson, G., Hansson, A-M., Holmquist

Olausson, L., Johansson, B. M., Klockhoff, M.,

Lidén, K. & Nordström, H-Å. red): 551-560.

Pact 38. Rixensart.

Magnusson, G. 1986. Forntida kustbosättningar i

Misterhults socken, Småland. Be byg gel se his to risk

tid skrift 11: 49-60.

Müller, S. 1897. Vor Oldtid. Kbhvn.Vor Oldtid. Kbhvn.Vor Oldtid

Müller, S. 1904. Vei og bygd i sten- og bronzeal-

deren. Aarbøger 1904: 1-64.

Nerman, B. 1936. En bronsåldersbygd med

stor hö gar i Östergötland. Fornvännen 1936:

65-81.

Nicklasson, P. 2001. Strävsamma bönder och sturska

stormän: Stafsinge och Halland från brons ål der till

medeltid. Acta Archaeologica Lundensia Series

in Altera in 8° No 36. Stockholm.

Nordbladh, J. 1978. Images as messages in society:

prolegomena to the study of Scandinavian

petroglyphs and semiotics. New directions in

Scan di na vi an archaeology 1 (Kristiansen, K. &

Paludan-Müller, C. eds): 63-78. The National

Museum of Denmark. Copenhagen.

Nylén, E. 1977. Bildstenar. Gidlunds. Visby.

Odner, K. 1999. ”De sakrale hellige hvide stene”:

hovedveier, biveier og motsatte kjøreretninger

til sym bo ler. Et hus med mange rom: vennebok

til Bjørn Myhre på 60-årsdagen (Fuglestvedt, I.,

Gansum, T. & Opedal, A. red): 429-438. AmS-

Rapport 11. Sta vang er.

Pedersen, E. A. & Widgren, M. 1998. Järnålder.

Ericsson 05-08-06, 11.35215

ALF ERICSSON | 216

Det svens ka jordbrukets historia: jord bru kets för-

sta fem tu sen år, del 2 (Myrdal, J red): 237-459.


Pulak, C. & Bass, G. F. 2004. Bronze Age Shipw-

reck excavation at Uluburun. http://ina.tama.edu/

ub_main.htm.

Ryberg, E. 1997. Resta stenar uti socknen stod

– järnålder och stenålder på Onsalahalvön. Raä

Arkeologiska Undersökningar UV Väst Rapport

Undersökningar 1997:19. Kunskbacka.

Renfrew, C. 1973. Before civilization: the radio-

carbon revolution and prehistoric Europe. Cape.

New York.

Rudebeck, E. 2002. Vägen som rituell arena. Plats

och praxis: studier av nordisk förkristen ritual

(Jennbert, K., Andrén, A. & Raudvere, C. red):

167-200. Vägar till Midgård 2. Lund.

SAOB. Svenska Akademiens Ordbok. http://

g3.spraakdata.gu.se/saob/

Sarauw, G. & Alin, J. 1923. Götaälvsområdets forn-

min nen. Göteborg.

Schönbäck, B. 1959. Bronsåldersbygd i mälarom-

rådet. Tor V: 52-107.

Sherratt, A. 1993. What would a Bronze-Age world

system look like? Relations between temperate

Europe and the Mediterranean in later prehisto-

ry. Journal of European Archaeology 1(2): 1-57. Journal of European Archaeology 1(2): 1-57. Journal of European Archaeology

Streiffert, J. & Strömberg, B. 1999. Gravar och

bo plats läm ning ar vid Sannarp. Raä UV Väst

Rapport 1998: 8. Kungsbacka.

Svensson, E. 1998. Människor i utmark. Lund Stu-

dies in Medieval Archaeology 21. Lund.

Svensson, E. 2003. The outland – a dangerous area

or an are na for routine activities of men, women

and children? Scandinavian archaeological prac-

tice – in theory (Bergstøl, J. ed): 386-398. Oslo

Archaeological Series 1. Oslo.

Welinder, S. 1998. Neoliticum-bronsålder. Det

svens ka jordbrukets historia: jord bru kets första

femtusen år, del 1 (Myrdal, J. red): 11-236.


Widholm, D. 1998. Rösen, ristningar och riter.

Archaelogica Lundensia Series Prima in 4° Nr

23. Lund.

Winberg, B. 2003. Rösen och rösebyggare längs

Små lands kus ten. Kalmar län 2003: 72-93.

Yates, T. 1993. Frameworks for an archaeology of

the body. Interpretative archaeology: explorations

in anthropologyn (Tilley, C. ed): 31-72. Bergs.

Ox ford.

Ericsson 05-08-06, 11.35216

12 | Ockuperad förhistoria – om östligt infl ytande i den nordiska bronsålderskretsen

Hans Bolin, Södertörns högskola

Introduktion. Det är knappast kontroversiellt

att på stå att många tolkningar och hypoteser

med ur sprung ur den äldre forskningstraditio-

nen fort sät ter att ha betydelse i den ar ke o lo gis ka

diskussionen. Det ta gäl ler i hög grad frågor som,

på en över gri pan de nivå, berör kulturtillhörighet,

ur sprung och kontakter. Metoden att rumsligt

defi niera kul tur his to ri en är se dan länge etablerad

i den ar ke o lo gis ka diskussionen och den förhis-

toriska ”kul tur kar tan” är inte sällan full teck nad

av en mängd olika kul tu rer (fi g. 1). Gränser är

utmärkta, områden är av grän sa de, territorier är

skrafferade och befolkade med bosättningar och

kul tur grup per. Med hän vis ning till titeln på detta

in lägg kan man säga att för his to rien, i kulturhis-

torisk och analytisk mening, är ockuperad, både

på gott och på ont. Pro ble met handlar bland

annat om att många av dessa äldre tolkningar

re pro du ce ras vidare utan att vi närmare re fl ek te rar

över i vilka ideologiska och po li tis ka sam man hang

de en gång uppkommit. Det är viktigt att vi är

medvetna om detta.

Den traditionella premissen att det nordiska

om rå dets södra delar, dvs. Sydskandinavien in-

klusive Norges och Finlands södra kustområden

redan un der bronsålder utgjorde en samman-

hängande kul tur krets, är fort fa ran de idag en

etablerad upp fatt ning. Begrepp som den nord is ka

brons ål der skultu ren ingår fort fa ran de i många be-

skriv ning ar men det är värt att upp märk sam ma

Figur 1. Ex em pel på hur olika kulturers

ut bred ning brukar pre sen te ras (efter

Cernych 1984).

Bolin 05-08-06, 11.36217

HANS BOLIN | 218

att be grep pet i geo gra fi sk mening inte omfattar

hela det nord is ka området utan endast avser de

södra delarna av Skan di na vien och Finland.

Frågor om kulturell tillhörighet utgör själv-

fallet en spännande och viktig del i den arkeolo-

giska och kul tur his to ris ka forskningen eftersom

de också be rör sam tids frå gor om vilka vi är, var

vi hör hemma och vilka his to ri er vi bär på. Det

är samtidigt vik tigt att framhålla att arkeologin,

precis som annan historisk forskning, inte är

särskilt neutral i sin be skriv ning av världen,

utan i stor utsträckning är präg lad av sin egen

forskningshistoria och av samtida värderingar.

Det fi nns därför anledning att un der sö ka hur

olika ide o lo gis ka och historiepolitiska in tres sen

från äldre forsk ning lever vidare i be skriv ning en

av det förfl utna.

Syftet med denna artikel är att närmare

dis ku te ra hur be skriv ning en av den nordiska

brons ål der skultu ren upprätthållits, och om hur

östliga infl uenser i det ar ke o lo gis ka materialet

tonats ned till förmån för be to ning på sydliga

och inhemska föremålsformer. Det innebär i sin

tur att dis kus sio nen kommer att beröra den så

van ligt fö re kom man de dualistiska synen på ar-

keologiska kulturer i det skandinaviska området,

vilken fram stäl ler kul tur grän ser och kulturområ-

den i termer av sam man håll na och kontrasterande

enheter. Dessa gränsdragningar tycks ha mer eller

min dre omedvetet ha givit kulturhistorisk legiti-

mitet åt både etniska och politiska intressen.

Kulturkartan. Vad är kännetecknande för kul tur -

om rå den och kulturgränser i arkeologiska sam-

man hang? Denna fråge ställning har sedan länge

varit ut gångs punkt för studier av det arkeologiska

ma te ri a lets rumsliga ut bred ning. Kulturbegreppet

har i tra di tio nell ar ke o lo gisk forskning vanligtvis

an vänts i es sen tiell betydelse i syfte att identifi era

och av grän sa det arkeologiska materialet i sam-

man häng an de en he ter, s.k. ar ke o lo gis ka kulturer

(för en kri tisk diskussion se t.ex. Bolin 1999: Kap

1; Shennan 1989). De ar ke o lo gis ka kul ture rna

har på så vis kommit att utgöra underlag för

tolk ning ar av forn ti da folkgrupper och utbred-

ningen av deras bo sätt ning som rå den. Det fi nns

emellertid fl era pro blem med användningen av

den na typ av ar ke o lo gis ka kulturbegrepp eftersom

de i hu vud sak be to nar kulturen som statisk, en-

hetlig och homogen på be kost nad av mångfald,

variation och förändring (Jones 2000; Thomas

2000; Vayda 1994).

En viktig teoretisk positionering i diskussionen

bör istället utgå ifrån att begreppet kultur utgör

ett mång skif tan de fenomen som nödvändigtvis

inte enbart be hö ver komma till uttryck i enhetliga

ut bred nings möns ter. Kultur i en icke essentiell

me ning lägger inte tonvikt vid likhet och enhet-

lighet vad gäller kulturens utryck utan framhåller

också en differentierad syn på begreppet (Clif ford

1988; Geertz 1973; Vayda 1994). Utifrån denna

ut gångs punkt fi nns det ingen ”ren od lad” kultur

som ex is te rar oberoende eller isolerad från om-

världen (Clif ford 1988: 231). I syfte att studera

den materiella kulturens rumsliga variation och

för änd ring är det snarare viktigt att undersöka

vilka fö re te el ser, kun ska per och aktiviteter som

kan tolkas som sär skilt betydelsebärande, både

inom kulturen och när det gäller möten och

kontakter med utomstående.

Ett exempel på en arkeologisk kultur är den

nord is ka bronsålders kulturen, der Nordische Kreis

(Baudou 1960; Bakka 1976; Kristiansen 1987).

Den ar ke o lo gis ka diskussionen om den nordiska

kulturens ut bred ning har i första hand utgått ifrån

ett urval i käll materialet i syfte att framställa den

Bolin 05-08-06, 11.36218

219 | OCKUPERAD FÖRHISTORIA

nordiska brons ål dern som ett sammanhängande

och enhetligt kul tur om rå de som i huvudsak

ut veck lats under in fl y tan de från de me tall pro d-

u ce ran de områdena söderut (fi g. 2).

Sydliga infl uenser har framhållits som kän ne -

teck nan de för den nordiska bronsålderskulturen

sam ti digt som man tonat ned betydelsen av de

material som har kopp ling till öst li ga områden.

De östliga in sla gen av brons fö re mål och asbest-

magrad keramik har istället särskilt lyfts fram

när det gäller beskrivningen av för hål lan de na

i norra Skan di na vien, vilket vidare kommit att

un der stry ka upp del ning mellan nord och syd i

etnisk och kulturell mening (Bakka 1976; Bau-

dou 1992: 111).

Nu är det inte bara ”sydliga” föremålsformer

från Centraleuropa som gör sig gällande i det

”nord is ka” om rå det. Även ”östliga” föremålsfor-

merna fö re kom mer i sö der precis som ”nordiska”

föremålstyper på träf fas i norr, exempelvis före-

kommer fynd av Ananinoyxor både i Norrland

och i mälarområdet (Bakka 1976; Bolin 1999;

Hjärthner-Holdar 1993: 26; Meinander 1985;

Kuz’minych 1996). Yt ter li ga re ett exempel på

en fö re måls typ som särskilt vål lat dis kus sion

i den arkeologiska kul tur de bat ten är den s.k.

mälardalsyxan från yngre brons ål dern. Yxan har

fått sitt namn efter dess frekventa ut bred ning

i mä la rom rå det (Baudou 1960). Ryska stu dier

har samtidigt vi sat att samma typ av yxa också

fö re kom mer i Volga-Kamaområdet i nuvarande

Figur 2. Exempel på olika kulturområden i

södra respektive norra Skandinavien under

senare delen av bronsålder (efter Bakka

1976: Pl. 16).

Bolin 05-08-06, 11.36219

HANS BOLIN | 220

Figur 3. Mälardalsyxans utbredning

(omarbetad ef ter Hjärthner-Holdar

1993: 27; Kuz’minych 1983).

Figur 4. Mälardalsyxan i dess olika varianter. Ty per

tillhörande kategori B är främst förekommande i det

Skandinaviska området (efter Kuz’minych 1996:

6).

Ryss land (fi g. 3), och dess ut om i långt större antal

(Kuz’minych 1983, 1996).

Vad betyder då förekomsten av mälardalsyxor

i mä la rom rå det under bronsålder och varför be-

nämns den mälardalsyxa? Vad ligger egentligen

bak om ned ton ing en av östliga infl uenser i be-

skriv ning en av den nord is ka brons ål der skultu ren i

sö der och varför är det legitimt att framhålla dem

som betydelsefulla när det gäller för hål lan de na i

norra Skandinavien? Innan vi går in på dessa frå-

gor kan det vara på sin plats att kort redogöra för

vad som tidigare sagts i dis kus sio nen om mälar-

dalsyxans ur sprung, och det om dis ku te ra de för-

hål lan det mel lan mä la rom rå det och Ryssland.

Mälardalsyxan – Celty Akozino – Melarskie.

De fl esta ar ke o lo ger som studerat mälardalsyxans

tids ställ ning är eniga om att den kan dateras till ca

800-600 f.Kr. Omkring 35 exemplar har påträf-

fats i mä la rom rå det och ca 250 i Volga-Kamaom-

rådet i nu va ran de Ryss land. I mälarområdet före-

kommer yxan van ligt vis som lösfynd medan den

i Ryssland hu vud sak li gen på träf fas som gravfynd

(Meinander 1985). Inga säkra fynd av gjutformar

till hö ran de mälardalsyxan har på träf fats i Mälar-

dalen och nå gon inhemsk produktion har således

inte kunnat be läg gas (Baudou 1953, 1960). Ett

fl ertal gjut for mar har dä re mot påträffats i Norge

och Finland. Mälardalsyxan kan egentligen inte

be skri vas som någon enhetlig föremålstyp utan

Bolin 05-08-06, 11.36220


fö re kom mer i oli ka va ri an ter (fi g. 4). Stora likhe-

ter fi nns fram fö rallt mel lan den i Skandinavien

förekommande va ri an ten VII-B-I-a (enligt Bau-

dou 1960) och den i Ryss land vanliga va ri an ten

4,22-4/22 (enligt Kuz’minych 1996: 22).

Hur har då den arkeologiska forskningen dis-

ku te rat mälardalsyxans utbredning genom åren?

Tolk ning ar na av mälardalsyxan följer i grova drag

två hu vud rikt ning ar. Båda inriktningarna har sin

uppkomst i den äldre, kul tur ar ke o lo gis ka, tra di -

tio nen i början av 1900-talet. I denna tradition,

med sina särskilda in tres sen i det ar ke o lo gis ka ma-

te ri a lets utbredning, ty po lo gi och spridning, kom

mälardalsyxan först att uppfattas som ut tryck för

en betydande expansion från mälarområdet med

ko lo ni se ring av områdena i öster. Av de arkeo-

loger som fram hål lit denna tolknings inriktning

kan Bir ger Nerman och A M Tallgren näm nas.

Så här skri ver ex em pel vis Birger Nerman 1954

i en artikel där han liknar bronsåldern som en

första svensk vi king a tid:

”Expansionens omfattning synes i varje fall

även här bäst kunna förklaras genom att

förutsätta ett stör re välde med en icke alltför

obetydligt ut veck lad or ga ni sa tion. Man torde

få räkna med, att er öv ringa rna i så fall liksom

under den verk li ga vikingatiden främst ägt

rum från Mä lar da len, ty härifrån har man ex-

panderat i olika rikt ning ar. Hågahögen tyder

genom sina di men si o ner och fyndens prakt

på en makt, som må kal las kunglig; har det

funnits ett mellansvenskt-gotländskt rike, bör

därför centrum vid denna tid ha varit förlagt

till fastlandet” (Nerman 1954: 280f.).

Det kan nämnas att Nermans beskrivning

har nära likheter med den chauvinistiska synen i

Tysk land un der 1930-talet och framåt, vilken en-

sidigt idealiserade de forntida germanstammarnas

ex pan si on och ge men sam ma kulturtillhörighet

(fi g. 5). Tallgrens och Ner mans syn har seder-

mera ifrå ga satts under senare de len av 1900-talet.

Yxans ur sprung låter sig inte en ty digt förklaras,

åt mins to ne inte på typologiska grun der, menar

Evert Baudou (1953: 248):

”I östra Ryssland kände Tallgren 1937 om-

kring 30 yxor, som han betecknade som mä-

lardalsyxor [either orig ina ting in Scandinavia

or imitations made in Russia]. Emellertid kan

ingen av dem jag sett av bil da de, med säker-

Figur 5. Det germanska territoriets utbredning och

expansion under bronsålder, enligt den tyske arkeo lo gen

Reinerth [1945] (ur Arnold 1996: 551).

Bolin 05-08-06, 11.36221

HANS BOLIN | 222

het sägas vara av svenskt ursprung. Alla har

sär drag, som visar, att de till ver kats i Ryss-

land. […] Att de ryska ”mälaryxorna” står i

samband med de svenska är uppenbart. Men

på vad sätt kan ännu inte avgöras”.

I samband med undersökningarna av grav-

fäl ten Akozino och Achmylovo vid mellersta

Volga under 1950- och 1960-talet har fynd-

bilden drastiskt för änd rats. Mel lan 250 och

300 holkyxor av mälardalstypen har på träf fats i

fl odområdet vid Volga-Kama vilket naturligtvis

för an lett en om pröv ning av den tidigare synen

på yxans ursprung och spridning (Kuz’minych

1996; Meinander 1985). Det nya intresset för

mälardalsyxan, eller Akonzino-Melarskie som

den också kallas i den ryska lit te ra tu ren, har på

så vis ifrå ga satt och vänt på den ti di ga re hypote-

sen om en ko lo ni sa tion österut som ut gått från

mälarområdet.

Bilden är mer komplicerad än så, menar den

ryska arkeologen Sergej Kuz’minych (1996).

Mälardalsyxan, eller Akozino-Melarskie utgörs

av en mängd olika va ri an ter vilka sinsemellan har

över lapp an de ut bred ning. Uppträdandet av yxan

i mälarområdet bör istället tol kas som ett uttryck

för östligt infl ytande i det nord is ka kulturområdet

än som en västlig expansion öst er ut (Kuz’minych

1996: 22f., se även Hjärthner-Holdar 1998).

”Alle Kontakte, Verbindungen und Migratio-

nen der osteuropäischen Kulturen des Wald-

gürtels, die im Bere ich zweier fi nnougrischer

Gebiete (Anani´no- und Tex tilk era mik kul tur)

best an den, haben in der frühen Eisenzeit eine

ost-westliche Richtung” (Kuz’minych 1996:

20).

Det är intressant att notera att diskussionen

om mälardalsyxan som östlig företeelse i Skan-

dinavien endast i enstaka fall förekommer i den

skan di na vis ka litteraturen. Trots att den svenska

dis kus sio nen ofta berört frå gan om mälaryxsans

östliga pro ve niens för blir emel ler tid sam ban den

mellan Mä lar da len och Vol ga om rå det oklara (se

citat av Baudou ovan). Det har emellertid fram-

hållits att de metallproducerande om rå de na i öst

kan ha varit av betydelse för införseln av brons och

koppar till det Skan di na vis ka området (Hjärth-

ner-Holdar 1993: 26, 1998). Öst li ga infl uenser

Figur 6. De östliga influensernas

riktning enligt den ryske arkeologen

Sergej Kuz’minych (1996: 19ff.; se

även Baudou 1990).

Bolin 05-08-06, 11.36222


upp märk sam mas an nars när det gäller för hål -

lan de na i norra Skan di na vien men däremot inte

i dess mel ler sta och söd ra delar (fi g. 6). Numera

vet vi att inte en bart ”syd li ga” föremålsformer

förekommer i den nord is ka bronsålderskretsen,

denna syd skan di na vis ka ut lö pa re i forntidens

Europa. Även ”östliga” infl uenser gör sig gäl-

lande, åtminstone i mälarområdet, bl.a. i form

av olika typer av östliga holkyxor, as best ke ra mik,

strim mig och textilornerad keramik (Indreko

1961; Jaanusson 1981). Pro ble met är att detta

inte uppmärksammats nämn värt i forskningen

kring den nordiska brons ål der skultu ren (se dock

Hjärthner-Holdar 1998).

Vad betyder då utbredningen av mälardals-

yxan Akozino-Melarskie i mälarområdet när

vi studerar den ur ett kvantitativt perspektiv?

mälardalsyxor och an dra östliga holkyxor utgör

tillsammans omkring 30 % av det totala antalet

funna bronsyxor med datering till yngre brons-

ålder i mälarområdet (fi g. 7), vilket un der stry ker

betydelsen av att diskutera kontakternas karaktär

i samband med utbytet och in fö ran det av brons

från ös ter. När det gäller andra brons fö re mål

av östligt ur sprung har två holkyxor på träf fats i

Norr land, tre i mä la rom rå det och en spjutspets

i Skåne (Bakka 1976; Bolin 1999: 103). Mä-

lardalsyxans betydelse i mä la rom rå det bör med

fördel inriktas på dess för hål lan de till platser med

andra östliga företeelser. Fö re kom sten av fynd-

plat ser med stor andel textilornerad och strimmig

ke ra mik, som exempelvis brons ål der slok ale rna

vid Dars gär de och Björklinge i Uppland är na-

turligtvis av sär skilt intresse i detta sammanhang

(Ambrosiani 1959; Hjärthner-Holdar 1993: 26,

1998; Jaanusson 1981: 51ff.).

Fjärran så nära den äldre forskningstraditionen.

Jag skall nu återknyta till den inledande dis kus -

sio nen om den äldre forskningstraditionens

betydelse när det gäl ler senare tolkningar av

det arkeologiska ma te ri a let utbredning. I vilken

utsträckning har dis kus sio nen förändrats när

det gäller kul tur för hål lan de na mellan norra och

södra Skan di na vien? Är det möjligt att syn lig gö ra

de processer och de idétraditioner som så starkt

bi dra git till att forma vår nuvarande kunskap och

syn på forntidens kul tur möns ter och kontakter?

Figur 7. Utbredningen av mälar-

dalsyxor och östliga holkyxor i östra

Mellansverige (omarbetad efter

Baudou 1960: Karte 10).

Bolin 05-08-06, 11.36223

HANS BOLIN | 224

Teorierna kring vetenskap och kunskap har

gått ige nom stora förändringar under 1900-talet.

Inom po si ti vism ens kunskapsteori, som varit den

do mi ne ran de kunskapssynen fram till 1900-ta-

lets mitt, såg man i hu vud sak vetenskapen som

en ku mu la tiv pro cess där ny kunskap läggs till

tidigare land vin ning ar (Rolf 1993: 65ff.). Äldre

forsk nings re sul tat och tolk nings mo del ler kunde

på så sätt ofta över fö ras vi da re till nästa generation

utan att revideras.

Den ve ten skap li ga sä ker het som positivismen

ef ter strä var har emellertid kri ti se rats av det sena

1900-talets ve ten skaps teo rier. Även ve ten ska pens

grun der är instabila och den vetenskapliga grun-

den be hö ver ib land revideras (Rolf 1993). Ve-

ten ska pens kän ne teck en är inte längre den säkra

kunskapen och ve ten ska pens ”rationalitet” lig-

ger inte i det system av säkra land vin ning ar utan

istället i själva pro ces sen i vil ken nya kun ska per

ibland ersätter äldre.

Forskningstraditionens makt i den samtida

tolk nings dis kus sio nen skall emellertid inte un der -

skat tas, trots po si ti vism ens tillbakagång. Tidigare

för stå el se ho ri son ter och begrepp har fortfarande

en stark benägenhet att överleva. Detta kan ha

oli ka för kla ring ar. En förklaring är delvis att den

äldre kun skaps sy nen redan är inarbetad och att

fors kar sam häl let inte mäktar att genomföra en

alltför om fat tan de re vi de ring av systemet. Den

kumulativa kunskapsprocessen fortsätter således

genom att den äldre traditionen en dast delvis

revideras och mer eller mindre oförändrad förs

vidare som ny kun skap. Påståendet att varje tid

har sin tolkning bru kar ibland framhållas för att

be ly sa samtidens be ty del se i kun skaps pro ces sen.

Men även betydelsen av samtidens vär de ring ar

och trender tycks ha sin be gräns ning, åtminstone

om vi ser till ba ka på arkeo lo gins idéhistoriska

utveckling. Det för fl ut nas makt bör inte under-

skattas, vilket också har framhållits i olika sam-

manhang, t.ex. av Karl Marx (1981) i Napoleon

Bo na par tes 18:e Brumaire: ”The tra di tion of all

the dead generations weighs like a nightmare on

the brain of the living”.

Det är naturligtvis viktigt att framhålla att

fö re ställ ning en om det förfl utnas makt inte skall

ses som av gö ran de för historiens vägval, och vi

bör undvika fö re ställ ning ar om historiska lagar

som ger riktning åt nuet (Pop per 2002). Den

traditionella arkeo lo gins kulturkartor utgör

emellertid ett belysande ex em pel på hur en äldre

(national chauvinistisk) kul tur syn fort fa ran de gör

sig gäl lan de i den arkeologiska dis kus sio nen. Här,

precis som i andra historiska discipliner, spelar

morfologiska klassifi kationer ofta en av gö ran de

roll i tolkningarna.

Att definiera den nordiska brons ål der s-

kultu ren med hjälp av utvalda element inprickade

på kul tur kar tan visar sam ti digt på hur arkeo lo gin,

medvetet och omedvetet, kom mit att upp rätt hål la

olika fö re ställ ning ar om ett områdes ut bred ning

och ut veck lings ni vå i olika politiska, eko no mis ka

och etniska sam man hang. Denna regionalisering

av för his to rien är naturligtvis inte tillfredsstäl-

lande utan kul tur kar tor na måste bearbetas på

ett djupare plan för att vi över hu vud ta get skall

nå någon förståelse av kul tur mö ten, förändring

och variation.

Trots olika politiska klimat under 1900-talet

har i princip samma beskrivning kommit att

gälla dis kus sio nen om förhållandet mellan norra

och södra Skan di na vien. Östliga infl uenser i det

arkeologiska ma te ri a let har enbart kommit att

uppmärksammas när det gäller för hål lan de na i

norra Skandinavien. Att mä la rom rå det skulle ha

stått under något stör re östligt in fl y tan de har dä-

Bolin 05-08-06, 11.36224


remot inte upp märk sam mats på sam ma sätt. Frå-

gor om etnicitet och kul tur du a lism har kom mit

att prägla diskussion när det gäller förhållandena

i norra Skan di na vien, sam ti digt som materiella

skill na der inom den nordiska bronsålderskulturen

i söder har tolkats i andra, mer analytiska termer.

Till ex em pel centrum-pe ri fe ri om rå de, ackumu-

lationsområde-pro duk tions om rå de (se Larsson

1986; Kristiansen 1987). Det är intressant att

notera att frågor om et nis ka grup per framför allt

kom mit att inriktas mot för hål lan de na i norr och

inte mot den s.k. nordisk/ger man ska kulturen i

mälarområdet, Kungarikets vag ga.

Uppdelningen mellan norra och södra Skan-

di na vien har under senare tid kommit att handla

om vilka om rå den som egentligen tillhörde det

ut veck la de Eu ro pa (ett forntida EU) och vilka

som redan då släpade efter i ut veck ling en (se t.ex.

Populär Ar ke o lo gi No 4 1995). För hål lan det mel-

lan södra och norra Skan di na vien har i många

beskrivningar kom mit att bli en fråga om social

utvecklingsnivå, eko no mis ka för sörj nings sys tem

och av grän sa de kul tu rer (Bakka 1976; Kristian-

sen 1987).

Den har även sin bakgrund i den historiska

berättelse som be skri ver hur Sverige blev Sverige.

Uppdelningen mellan norr och söder le gi ti me rar

också den etniska ho mo geni ser ing en av nord bor,

svenskar och samer, så som den fram ställs i de

nationalpolitiska pro gram men från 1800-talet

och framåt. Den historiska kulturkartan har på

så vis full teck nats i sin riktning mot nuet.

Varför återkommer den dualistiska bilden

mel lan norra och södra Skandinavien att repro-

duceras under så lång tid som den gjort under

1900-talet? Hur kan vi förstå nutidens behov av

denna upp del ning? Vilka re gi o nal po li tis ka vi-

sioner och intressen vill man le gi ti me ra? Varför

tonas de östliga infl uensernas be ty del se ned i den

nordiska brons ål ders forsk ning en?

En regions möj lig he ter till ekonomisk tillväxt

och expansion för kla ras möjligen lättare då de be-

skrivs i termer av sin kul tur his to ris ka utveckling.

Det är myck et möjligt att detta åter speg las i upp-

del ning en mellan nord och syd på kul tur kar tan

under brons ål der. Norra Skan di na vien, med sin

sa mis ka jakt- och fångstbefolkning, har utan

större pro blem fått tjäna som mottagarområde

för östliga impulser medan Syd skan di na vien och

Mälardalen hu vud sak li gen ut veck lats i sina kon-

takter med Cen tral eu ro pa. Denna bild tror jag

utgör en av an led ning ar na till att fö re kom sten av

östliga föremål, som mälardalsyxor och ananino-

holkyxor, inte upp märk sam mats som be ty del se -

ful la inom den nordiska kulturkretsen. Man kan

ju knap past påstå att om rå de na i Östeuropa och

Ryss land har framställts som några föredömen

när det gäl ler politisk och eko no misk utveckling

under 1900-talet, vilket kan ha bi dra git till att

man även tonat förbindelserna med öst block et

i forntiden.

En annan anledning till upp rätt hål lan det av

den dualistiska bil den mellan norr och sö der är

upp rät tan det av Umeå universitet under mit ten

av 1970-talet. Den norr länd ska diskussionen har

för vis so upp märk sam mat be ty del sen av både

sydliga och öst li ga infl uenser i det ar ke o lo gis ka

materialet, men be ho vet av en regional his to ria

och en regional iden ti tet syns samtidigt genom

att Norrland ofta fram ställs som ett re la tivt själv-

stän digt område med del vis egen kro no lo gi och

pe ri od in del ning jämfört med södra och mel ler sta

delen av lan det (se t.ex. Baudou 1992: 52).

Det är självklart missvisande att beskriva

kul tur värl den som en statisk och enhetlig över-

byggnad. Det ar ke o lo gis ka materialets utbredning

Bolin 05-08-06, 11.36225

HANS BOLIN | 226

är heller inte så en ty digt samordnad att den låter

sig be skri vas i ”mak ro et nis ka” termer. Kulturens

uttryck hand lar heller inte enbart om bevarandet

av tra di tio nen. Den handlar också om för ny el se,

om män nis kors behov av att göra sig medvetna

om om värl dens förändring. Kulturlivet är på så

vis i oli ka ut sträck ning ständigt utsatt för oli ka

typer av om vand ling, både genom kontakter och

infl uenser som ge nom fl yttningar och konfl ikter.

När det gäller ex em plet med Mäladalsyxan är det

up pen bart att kon tak ter mellan människor från

Mä lar da len, Finland och Ryssland ägt rum i båda

riktningar. Kanske borde mälardalsyxan is täl let

benämnas som Akozino-Melarskie (alternativt

Akozino-mälaryxa) eftersom dess uppkomst,

utbredning och form språk faktiskt inte kan

avgränsas till något be stämt geo gra fi skt kärnom-

råde. På så vis kan vi undvika pro ble met med att

ge legitimitet åt de enskilda kul tu rer nas his to ris ka

renhet och framskridande ut bred ning.

Referenser

Ambrosiani, B. 1959. Keramikboplatsen på Hamn-

brinken vid Darsgärde. Tor 5: 108-128.

Arnold, B. 1996. The Past as Propaganda: To tali -

tar ian Archaeology in Nazi Germany. Contem-

porary Archaeology in Theory (Preeucel, R. & porary Archaeology in Theory (Preeucel, R. & porary Archaeology in Theory

Hodder, I. eds): 549-569. Blackwell. Ox ford.

Bakka, E. 1976. Arktisk og nordisk i bronzealderen i

Skandinavia. Miscellania 25. Trondheim.

Baudou, E. 1953. De svenska holkyxorna under

brons ål dern. Fornvännen 1953: 241-259.

Baudou, E. 1960. Die Regoinale und chronologische

Enteilung der jüngeren Bronzenzeit im Nordischen

Kreis. Almqvist & Wiksell. Stockholm.

Baudou, E. 1990. Stand der Vorgeschichtsforschung

in Nordschweden. Probleme und Ergebnisse.

Praehistorische Zeitschrift 65 (1): 1-45.Praehistorische Zeitschrift 65 (1): 1-45.Praehistorische Zeitschrift

Baudou, E. 1992. Det forntida Norrland i ett his to -

riskt per spek tiv. Wiken. Höganäs.

Bolin, H. 1999. Kulturlandskapets korsvägar. Mel-

ler sta Norrland under de två sista årtusendena

f.Kr. Stock holm Studies in Archaeology 19.

Stock holm.

Cernych, E. N. 1984. Frühmetallurgische Kontakte

in Eurasia. Beiträge zur allgemeinen und vergleic-

henden Archäologie V: 19-34.henden Archäologie V: 19-34.henden Archäologie

Clifford, J. 1988. The Predicament of Culture. Twen-

tieth Century Ethnographiy, Litterature, and Art.

Harward University Press. Harward.

Geertz, C. 1973. The Interpretation of Cultures.

Fon ta na Press. London.

Hjärthner-Holdar, E. 1993. Järnets och järn me -

tal lur gins in tro duk tion i Sverige. AUN 16.

Upp sa la.

Hjärthner-Holdar, E. 1998. Samspel mellan olika

re gi o ner i Sverige och Ryssland under yngre

brons ål der sett utifrån järnteknologins infö-

rande. Bronsealder i Norden: regioner og in-

teraksjon (Løken, T. red): 35-44. AmS Varia

33. Sta vang er.

Indreko, R. 1961. Die Asvakultur. Bericht V Int.

Kongr. Vor- und Frügeschichte 1958: 416-421. Kongr. Vor- und Frügeschichte 1958: 416-421. Kongr. Vor- und Frügeschichte

Jaanusson, H. 1981. Hallunda. A Study of Pottery

from a Late Bronze Age Settlement in Central Swe-

den. Sta tens Historiska Museum. Stock holm.

Jones, S. 2000. Discourses of identity in the in ter -

pre ta tion of the past. Interpretive Archaeology

(Tho mas, J. ed): 445-457. Leicester Uni ver si ty

Press. London.

Kristiansen, K. 1987. Centre and Periphery in

Bronze Age Scandinavia. Centre and Periphery

in the Ancient World (Rowlands, M., Larsen, in the Ancient World (Rowlands, M., Larsen, in the Ancient World

M. & Kris ti an sen, K. eds): 74-85. Cambridge

Uni ver si ty Press. Cam brid ge.

Bolin 05-08-06, 11.36226


Kuz’minych, S. 1983. Metallurgija Volgo-Kam’ja v

rannenzeleznom veke (med’ I bronza). Moskva.

Kuz’minych, S. 1996. Osteuropäische und Fen-

noskandische Tüllenbeile des Mälartyps: Ein

Rätzel der Archäologie. Fennoscandia Archao-

logica XIII: 3-27.logica XIII: 3-27.logica

Larsson, Th. B. 1986. The Bronze Age Metalwork in

Southern Sweden. Archaeology and Environment

6. Umeå.

Marx, K. 1981. Louis Bonapartes 18: e brumaire.

Pro le tär lit te ra tur. Stockholm.

Meinander, C. F. 1985. Akonzino, Achmylovo och

mälaryxorna. Finskt Museum 1985: 15-34.

Nerman, B. 1954. Yngre bronsålder – en första

svensk vi king a tid. Fornvännen 1954: 257-285.

Popper, K. 2002. Historicismens elände. Diadalos.

Göteborg.

Populär Arkeologi No 4, 1995.Populär Arkeologi No 4, 1995.Populär Arkeologi

Rolf, B. (red) 1993. Kvalitet och kunskapsprocess i hö-

gre ut bild ning. Bokförlaget Nya Doxa. Nora.

Shennan, S. 1989. Introduction. Cultural Ap-

proaches to cultural identity (Shennan, S. ed): proaches to cultural identity (Shennan, S. ed): proaches to cultural identity

1-33. One World Archaeology 10. London.

Thomas, J. 2000. Introduction. Archaeology,

Critique and the Construction of Identity.

Interpretive Archaeology (Thomas, J. ed): 429-Interpretive Archaeology (Thomas, J. ed): 429-Interpretive Archaeology

430. Leicester University Press. London.

Tallgren, A. M. 1937. The Arctic Bronze Age in

Eu ro pe. Euroasia Septentrionalis Antiqua XI:

1-46.

Vayda, A. 1994. Action, Variations, and Change:

The Emerging Anti-Essentialist view in Anth-

ropology. Assessing Cultural Anthropology (Bo- Assessing Cultural Anthropology (Bo- Assessing Cultural Anthropology

rofsky, R. ed): 320-329. McGraw-Hill. London

and New York.

Bolin 05-08-06, 11.36227

Bolin 05-08-06, 11.36228

13 | Fremde Frau eller i lånade fjädrar? Interaktion i norra Europa under pe ri od I och II

Sophie Bergerbrant, Stockholms universitet

Inledning. Kvinnor som del av ett utbytessystem,

som ”the supreme gift” (Lévi-Strauss 1969: 65),

har under de senaste decennierna blivit allt van-

li ga re i de arkeologiska tolkningarna. Stämmer

verk li gen denna bild av kvinnan som passivt offer

för man li ga maktstrategier under bronsåldern?

Vad säger materialet? Om vi tolkar de s.k. foriegn

women som handelsvaror i jakten på brons och

andra statushöjande föremål, hur skall vi då tolka

mans gra var i liknande situation? I denna ar ti kel

kommer jag att diskutera ovan ställda frågor uti-

från de talj stu dier av ett antal niedersachiska och

syd skan di na vis ka gravar. Jag kommer att försökta

visa att kontakter mellan grupper och s.k. Fremde

Frau och Fremder Mann är mera komplicerat

än forsk ning en tidigare velat påvisa. Jag kommer

även att diskutera möjligheten att det fi nns olika

kon takt nät för män och kvinnor.

Motsatsen till de ingifta kvinnor, dvs. ingifta

män diskuteras sällan. Bolin (1999) har diskute-

rat äk ten skaps möns ter under bronsåldern i norra

Sverige utifrån keramikmaterial. Han anser att

det utifrån detta material är svårt att säga om

sam häl let praktiserade manlig eller kvinnlig exo-

gami. En av de få forskare som diskuterar Frem-

der Mann är Wels-Weyrauch (1989). Författaren

diskuterar en grav som innehållit en man med

ett troligt ur sprung i Schwäbishen Alb men som

be gravts i trakten kring München.

Med uttrycken Fremde Frau eller foriegn wo-

man menas de gravar med fullständig utrustning

från en region som är begravd i en annan region

(Sørensen manus). Jag har här valt att behålla de

utländska begreppen då de är etablerade koncept.

I svenskan saknas ett etablerat begrepp för denna

forsk nings tra di tion och båda orden utländsk och

främmande är problematiska ord att använda i

denna dis kus sion.

Traditionen att se kvinnor som passiva gåvor

går åtminstone tillbaka till Mauss (1969) och

Lévi-Strauss (1969) antropologiska verk, där

kvinnan i ett utbytessystem ses som den främsta

gåvan (engelska supreme). Flera författare har tol-supreme). Flera författare har tol-supreme

kat de Fremde Frau som en del av en manlig stra-

tegi för att uppnå tillgång till exempelvis brons.

Kristian Kris ti an sen (1998: 92) skriver att:

”it seems, however, that intermarriage, with

the exception perhaps of eastern Denmark, is

on the whole more frequently testifi ed from

the Nordic region to the southern neighbours

than the reverse, at least in metal types, refl ec-

ting the dominant ideological position and

expansive strategy of Nordic chiefdoms”.

Rowlands (1980) har diskuterat släktskap och

allianser under yngre bronsåldern. Författaren ba-

se rar sina tolkningar på tidiga grekiska texterna.

Bergerbrant 05-08-06, 11.36229

SOPHIE BERGERBRANT | 230

Utifrån dessa texter tolkar han en maktstrategi

för männen i skitet under det allra högsta sociala

skik tet. Ett sätt att öka sin statuts enligt förfat-

taren var att gifta sig med döttrar/systrar till de

män som hade den högsta statusen i samhället.

Männen med högst status gifte bort sina döttrar/

systrar till män med lägre social status alternativt

med män från de hög sta sikten i andra områden.

Utifrån denna modell tolkar Rowlands allianser

och släktskap i det cen traleu ropi ska området

under yngre bronsålder. Om vi godtar denna

tolkning betyder det att Fremde Frau per defi ni-

tion måste ha varit en hövdings hustru. Vid en

noggrannare studie av materialet framkommer

dock en betydligt mer kom pli ce rad bild än den

Rowlands tecknar.

Jockenhövel (1991: 60) påstår att mobilite-

ten bland kvinnor vanligtvis är mellan 50-100

km, fast ett fåtal fl yttar upp till 200 km. Det

innebär att de huvudsakligen fl yttade inom den

regionala grup pen. Författarens studie gäller den

europiska mel lan bronsåldern. Det är möjligt att

yngre brons ål dern delvis uppvisar ett annorlunda

mönster, detta ef ter som det fi nns ett fåtal nordiska

kvinnoföremål i Schweiz. Föremålen har tolkats

som att de möj li gen har kommit dit som en del

av en bruds ut styr sel (Thrane 1975: 225ff.).

Hernrik Thrane (1975: 183ff.) har för den

yngre nord is ka bronsåldern visat att den manliga

klä de dräk ten uppvisar mer främmande impulser

än den kvinn li ga. Författaren anser att detta möj-

ligen kan beror på att det är männen som reser

till Centraleuropa för att inskaffa bronset och

där utsätts för ny he ter na. Författaren påpekar

dock att det viktigaste draget i både männens

och kvinnornas dräkt till be hör går tillbaka till en

äldre lokal tra di tio n. Thrane framhåller också att

endast vissa fö re mål verkar vara önskvärda. Vad

är det som gör att vissa föremål accepteras medan

andra ratas? Hjärtformade hängen är till exempel

ett föremål som inte verkar ha varit önskvärd i

Niedersachsen och Sydskandinavien, trots att

vissa enstaka exemplar av dem återfi nns i gravar

(Bergerbrant i tryck).

Finns det andra sätt att se dessa kvinnor än

som passivt använda i manliga maktstrategier?

I ett fö re drag har Marie Louise Stig Sørensen

(manus) fram hål lit att de s.k. ”Foriegn women”

bär den hela/full stän di ga dräkten från ursprungs-

området. Enligt författaren skall detta innebära

att det är den mog na kvinnan snarare än den

unga kvinnan som skulle ha förfl yttat sig mel-

lan olika områden. Judith Brown (1982) visar

genom antropologiska exempel att kvin nan efter

klimakteriet får en ökad rörlighet, då försvinner

begränsningar kopplade till men stru a tions cy keln.

Kvinnans sexualitet kan inte resultera i barn och

därigenom kan det enligt för fat ta ren inte hel-

ler vanära familjen. Hon visar på exempel där

kvinnor efter klimakteriet tar upp han del, reser

på religiösa pilgrimsresor och hälsar på avlägsna

släktingar. Det fi nns även exempel på sam häl len

som är matriarkaliska, dvs. att mannen fl yt tar in

till kvinnans hem (Sandy 2003).

Relationen Niedersachsen och Sydskandinavien,

inklusive Schleswig-Holstein under period IB

och II. Niedersachsen står ett i mycket speciellt

för hål lan de till Sydskandinavien, främst Nord-

tyskland och Sydjylland. Under den senare de-

len av stenålder uppvisas många likheter mellan

områdena. I båda områden kan man till exempel

fi nna en kel grav skultu ren. Även senare under pe-

riod IB kan man säga att båda grupper tillhör

Sögel-Wholde grup pen (Laux 1971; Vandkilde

1996). I övergången till period II sker en stor

Bergerbrant 05-08-06, 11.36230

231 | FREMDE FRAU ELLER I LÅNADE FJÄDRAR?

förändring och grup per na/områdena skiljer sig

väsentligt åt. Denna olikhet gäller både i mans-

såväl som kvinnodräkterna. Det är utifrån dessa

skillnader jag kommer att diskutera begrepp som

kontakt och genus.

För period I har Helle Vandkilde delat in Dan-

mark i två zoner; södra Jylland upp till en linje

un ge fär mellan Lemvig-Århus (zon II), samt den

an dra bestående av norra Jylland plus de danska

öar na (zon I). Sögel-Wholde materialet fi nns

hu vud sak li gen i den förstnämnda zonen medan

den sist nämn da zonen huvudsakligen innehåller

material av Valsømagletyp. Föremål av Fårdrup-

typ åter fi nns huvudsakligen i depåer och påträffas

i båda zonerna (Vandkilde 1996: 190ff.). Skåne

passar bra in i den bild som Vandkilde ställer

för zon I medan Sögel-Wholde (zon II) har

en utbredning i både Schleswig-Holstein och

Niedersachsen (Aner & Kersten Bd 5, 6, 17 &

18; Bergman 1970; Laux 1971). Det fi nns dock

endast ett fåtal artefakter av Fårdruptyp i Nie-

dersachsen (Bergmann 1970; Laux 1971).

I övergång till period II sker det något och

bilden förändras. Den för period IB över väl -

di gan de mängd mansgravar i förhållande med

kvinnogravar1 förändras till att kvinnogravar blir

allt vanligare. Den enhetlighet som de båda om-

rå de na uppvisar gällande många kulturella drag

för änd ras också. Gränsen för enhetlighet i den

ma te ri el la kulturen fl yttas från Århus-Lemvig till

en ny skiljelinje med ungefärlig stäckning längs

Elbes norra bank. Klavs Randsborg (1993: 78)

pe kar ut en grav i Anderlingen, Kr. Bremerwörde

i nordvästra Niedersachsen, som den nordiska

brons ål der skultu rens (per II) absoluta sydvästra

gräns. Den materiella kulturen sett från både

vapen och smycken blir markant olik mellan

Niedersachsen och Schleswig-Holstein. Samtidigt

som gränsen mellan den tidigare zonen I och II

blir mindre mar kant. Vapenuppsättningarna mel-

Figur 1. Platser som diskuteras i denna artikel.

Bergerbrant 05-08-06, 11.36231


lan grupperna skiljer sig åt, svärdet som anses ha

varit det vik ti gas te vapnet i Skandinavien saknas

nästan helt i lüneburgergruppen. Området som

utpekas som den nordiska bronsålderskulturens

sydvästra gräns har en stark betoning på svärd

medan det helt sak nas i regionen omedelbart

söder om den (Willroth 1989: 90f.).

Det fi nns en mycket stor genusskillnad i för-

del ning en av bronsföremål i gravarna mellan de

olika områdena. Procentsatsen varierar visserligen

mel lan olika områden i de huvudsakliga regio-

nerna. Niedersachsen (exklusive Nordhannover-

området) har en annorlunda könsfördelning av

grav ma te ri a let (utifrån de slutna gravfynden)2 än

det nordiska området. I norden fi nns det en klar

majoritet av mansgravar. Enligt Jørgen Jensen

(1982: 173f.) är dubbelt så många högstatusbe-

gravningar mansgravar än kvinnogravar. Genom

egna och andras studier är det möjligt att visa att

relationen mellan mans- och kvinnogravar varie-

rar mellan olika områden (Asingh & Rasmussen

1989, Bergerbrant 2002, i manus).

Vejle Amt har under äldre bronsåldern 52 %

obestämbara gravar och 44 % mansgravar med an

enbart 4 % kan bedömas som kvinnogravar. På

Fyn ser bilden lite annorlunda ut. Här är 40 %

obestämbara, 53 % mansgravar och 7 % kvin-

nogravar (Bergerbrant 2002). I Nordhannover

under period II fi nns en mycket klar majoritet

mans gra var, 90 % mot enbart 10 % kvinno-

gravar. I öv ri ga Niedersachsen blir procenttalen

annorlunda, ser man på området i stort blir det

39 % mans gra var mot 61 % kvinnogravar. Ilme-

nauområdet och Mellan- och Sydhannover har

den mest ex tre ma fördelningen med 24%-76%,

17%-83% (män – kvinnor) respektive.

Sørensen (manus) har argumenterat för ett

be hov av att studera de s.k. foreigen women gra-

varna individuellt för att se vad deras livshistoria

berättar. Jag kommer nedan att studera ett urval

av både mans- och kvinnogravar i detalj för att

sedan jäm för dem med den större bilden.

Mansgravarna. Männens viktigaste utstyrsel och

utseenderelaterade föremål har ofta generaliserats

för hela Europa under bronsåldern. Paul Trehe-

ren (1995) har betonat en gemensam krigariden-

titet för männen under bronsåldern. Svärdets och

toalettartiklars (exempelvis rakkniv och pincett)

betydelse under bronsåldern betonas av förfat-

taren. Han menar att krigarrollen blir allt mer

formaliserad under bronsåldern. I stora delar av

Europa stämmer denna bild av den manliga kri-

garen begravd med svärd, eventuellt fl era vapen,

dräkttillbehör samt toalettartiklar. I Skandinavien

fi nns många exempel på liknande gravar. De är

dock i klar minoritet i lüneburgergruppens om-

råde. I detta område begravdes männen istället

med dolk,3 lans och enstaka dräkttillbehör. Svärd,

pincett och rakkniv fi nns endast i ett fåtal gravar

och då oftast i kombination av andra främmande

föremål. Andra ovanliga föremålskategorier i

lüneburgerområdet är bälteshakar och fi bulor.

Ett tydligt exempel på en Fremder Mann är

en grav med typiskt Sögel-Wholde utrustning i

Drouwen, Holland. Graven är ovanligt välutrus-

tad för tiden och innehåller en dolk av Sögeltyp,

en yxa av Fritzlartyp, ett antal hjärtformade

fl int pil spet sar, en brynsten, en eldslagningssten

och två guldörhängen. Innehållet i graven har

tolkats som en krigare som hade lokal auktoritet

men som ur sprung li gen kom från ett annat om-

råde, troligen från Sögel-Wholdeområdet. Den

gravlagde har tolkats som ”presumably that of

a chiefl y person” detta trots att det längre fram

i artikeln står att området först under en senare

Bergerbrant 05-08-06, 11.36232


tidsperiod ut veck la de hövdingedöme (se Butler

1986: 145f., 159f.). Alla föremål i graven tyder

på att den gravlagde ur sprung li gen kommit från

Sögel-Wholdeområdet. Hur individen kommit

till Drouwen eller varför han gravlagds där kan

enbart noggrannare studier över området förtälja.

Det som dock kan sägas är att det verkar fi nnas

en klar koppling mellan regionen och det syd-

nordiska bronsåldersområdet under yngre brons-

åldern (Butler 1986; Thrane 2001). Om den na

gravlagde person skall tolkas som den första som

inleder förbindelserna eller om personen ingår

i en ännu längre kedja av personliga kontakter

mel lan de olika områdena är svårt att säga.

I en stensättning i en hög i Ehestrof, Kr. Bre-

merwörde har det återfunnits en dolk, en yxa, en

lansspets av Valsømagletyp, en fl intlansspets, en

bälteshake och en rakkniv (Bergmann 1970 A L

2,22; Laux 1971 kat. nr 4). Graven ligger i Sö-

gel-Wholdeområdet men uppvisar föremål som

sna ra re kan knyta den gravlagda till zon 1, dvs.

norra Jylland och de danska öarna. Lansspetsen,

rak kni ven och bälteshaken indikerar tillsammans

en koppling till de danska öarna. Kombinationen

Valsømaglelansspets, svärd/dolk och bälteshaket

fi nns i Svendborgs Amt (Ke 2141B) och Køben-

havns Amt (Ke 381).

Kombinationen Valsømaglelansspets, svärd/

dolk och flintdolk finns i Randers Amt (Va

793). Det fi nns en rakkniv i Svendborgs Amt

(Ke 2144C) i kombination med en möjlig Valsø-

maglelansspets. Bergmann och Laux är oeniga

om yxans härkomst, den förstnämnde anser att

den är av nord isk typ medan den senare menar

att den är av Ost han no ver typ. Jag anser att alla

tecken tyder på att den gravlagde är en man med

ursprung från de dans ke öarna som av en eller

annan anledning be gravts i Niedersachsen.

En hög i Schwinge, Kr. Stade, är av största in-

tres se för denna diskussion. Visserligen är fynden

ett hopat fynd men dess speciella sammansättning

borde ändå kunna ge oss viss vägledning. Fyndet

består av två svärdsklingor, en kantyxa av brittisk

typ, en nordisk avsatsyxa, en nordisk fi bula samt

en del av en knapp (Laux 1971 kat nr 409). Det

ver kar som om vi här har en hög med två gravar

av Fremder Mann en från Norden och en från de

brittiska öarna. Båda gravarna tillhör period II.

Av detta kan vi dra slutsatsen att de män med

komplett utrustning från ett annat område än det

de blivit begravda i har hittats utanför Skan di -

na vien. Mig veterligen fi nns det inte någon grav

som kan tolkas som en Fremder Mann i Syd skan -

di na vien under äldre bronsåldern. Där av kan vi

tolka en geografi sk rörelse av en grupp män med

ursprung Sydskandinavien till andra områden.

Mot detta kan det kontrasteras att det inte verkar

fi nnas någon plats för infl yttande metallbärande

män i Sydskandinavien. Det verkar dock fi nnas en

större öppenhet för infl ytande av andra regioners

man lig hets ide al och andra kulturella traditioner i

den sydskandinaviska bronsåldern än i den lüne-

burgiska gruppen. Detta kan bland annat ses i de

mansgravar med enstaka föremål från andra om-

råden i Sydskandinavien, exempelvis Buddinge

(Ke 381) och Gyldensgård (Ke 1548)

Kvinnogravarna. En grav grävd i Flintbek,

Schleswig-Holstein under tidigt 1990-tal uppvi-

sar den traditionella bilden av en bortgift kvinna.

Graven innehåller en kvinna från Ilmenaudistrik-

tet i lünebergergruppen, iklädd den fullständiga

dräkten (Zich 1992: 186). Med inspiration från

Sørensen (se ovan) kan man tolka denna grav som

en av en mogen kvinna som förfl yttat sig till ett

annat område. De skelett och tandrester som var

Bergerbrant 05-08-06, 11.36233


bevarade tyder dock på att den gravlagda snarare

varit 15-16 år gammal (Zich 1992). Åldern in-

dikerar möjligtvis att Kristiansen och Rowlands

tolkningar om en ung kvinna som blev bortgift

för att skapa/behålla allianser är de mest troliga.4

Här har vi alltså en ung kvinna begravd i den syd-

liga delen av det nordiska området, iklädd föremål

tillhörande det lüneburgerska området.

En grav som har diskuteras av fl era forskare i

termer av en utomstående kvinna är graven från

Smidstrup Hovgård, Sjælland (05.02.10) (Ke

1264A). Lomborg (1969: 129ff.) ser tutulusen

och smyckesplattan (ornamenterade med buck-

lor) som rena lüneburgerföremål. Han jämför

graven med en rik kvinnograv från Wardböhmen

(grav högs grupp Schafstallberg, hög nr 1, grav II).

För fat ta ren anser att Smidstrupgraven innehåller

en kvinna med ursprung i lüneburgerområdet.

Graven i Wardböhmen innehåller också ett pann-

band av bronsbleck ornamenterad med bucklor.

Lomborg påpekar att det fi nns hjulnålar av den

typ som fi nns i graven från Smidstrup Hovgård i

lüneburgerkulturen. Det måste dock påpekas att

de dubbelsidigt profi lerade hjulnålarna hu vud -

sak li gen tillhör andra områden i Europa. Laux

(1976: 24f.) visar att det endast fi nns två stycken

med sam ma ekerschema (F) i Niedersachsen. En-

ligt Laux har denna typ sin huvudsakliga utbred-

ning i Syd tysk land och Böhmen.

Enligt min åsikt är att tolkningen av graven

som en kvinna med ursprung i Niedersachsen

förenklad. Detta då det fi nns ett fl ertal indika-

tioner att denna grav är mer kom pli ce rad än en

kvinna från Ilmenauområdet. Det är troligt att

kvinnan ursprungligen kom från om rå det kring

lünerburgiska heden men att hon också haft ett

kontaktnät i Centraleuropa. Den dub bel si digt

profi lerade hjulnålen är ett tecken på detta.

En mycket intressant begravning i detta sam-

man hang är en grav i Fallingbostel, Kr. Falling-

bostel (fi g. 2). Graven innehåller 32 tutulus, 50

bronsrör, fyra lock en spi ra ler, 13 bärnstenspärlor,

sju hjärtformade hängen, åtta halsringar, en hjul-

nål, två sprialarmringar samt fi ngerringar (Laux

1972: 43ff.). Utifrån de hjärtformade häng ena

och tutulusen har Laux daterat graven till Sögel-

Wholdetiden, dvs. period IB (Laux 1976 Nr 81

& 1984: 81ff.). De hjärtformade hängena är av

Hänselstyp 3 och är daterade till Donauisk mellan

bronsålder II. Denna period är ungefär samtida

med Reinecke B1, vilken är mer eller mindre

samtida med Sögel-Wholde perioden (Hänsel

1968; Vandklide 1996).

Laux har tolkat graven som en av en Fremde

Frau. Utifrån formen på tutulusarna och hjulnå-

len anser författaren att den gravlagda troligtvis

har haft sitt ursprung någonstans i trakten av

Österrike-Ungern (Laux 1971: 24f.). Hjärtfor-

made hängen av typ 3 har sin huvuddistribution

runt Tiszafl oden (Hän sel 1968: 222f., Furmánek

1980: 28f.).

Jag håller med Laux om att det troligen är tal

om en be grav ning av en kvinna med ursprung

i trakten kring Karpaterbäckenet. Hon är unik

i sitt slag.

Period IB upp vi sar endast enstaka kvinnogra-

var med me tall fö re mål och ingen som är i när-

heten av denna ri ke dom på metall. Hon är den

enda kvinna i Niedersachsen som gravlagts med

metallföremål. Det är den tidiga dateringen som

gör henne unik i ett niedersachsiskt perspektiv.

I övrigt framstår hen nes gravföremål som relativt

typiska för period II i Niedersachsen. I en studie

över kvinnogravar från Period II i Niedersachsen

framkommer det att den na grav varit stilbildande.

De olika elementen, för ut om de hjärtformade

Bergerbrant 05-08-06, 11.36234


hängena, bibehölls i de kom man de generatio-

nernas kvinnodräkt.

Kristiansen (2002) har argumenterat för vik-

ten av resor och kunskap om långväga platser.

Vem skulle ha mera kunskap om dessa platser

än någon som vuxit upp i dem. Det fi nns ingen

tvekan om att kvinnan som är be gravd i Falling-

bostel kom att ha ett stort infl ytande över hur

kvinnodressen i Niedersachsen kom att se ut

under de kommande århundradena.

Ovan har jag presenterat ett antal gravar som

tyder på att kvinnor har förfl yttat sig från ett om-

rå de till ett annat på en trolig permanent bas. Det

tydligaste exemplet är den begravda kvinnan i Fal-

lingbostel. Flintbekgraven indikerar att de i dessa

fall möjligen kan gälla unga kvinnor som gifts

sig med män från andra områden och fl yttat dit.

Men i materialet fi nns även ett antal gravar med

hu vud sak lig klädesutrustning från ett område

men med enstaka föremål från andra områden.

Jag skall här endast nämna ett par exempel.

I grav A i Katrinelund, Jylland (16.04.10

sb 6) fi nns; en öronring, en trolig fi ngerring,

en hjulnål samt en dolk (SIM 57/1985 RAS P

969/86 fyndberättning av K. B. Jensen). Dolkar

förekommer aldrig i kvinnogravar i lüneburger-

regionen. Det fi nns ett fåtal gravar som innehål-

ler denna kom bi na tion i södra Holstein, precis

i gränstrakten till lüneburgerområdet (Willroth

1989: 94ff.). Den na grav tyder på att det är en

kvinna av nord iskt ur sprung som har erhållit

ett exotiskt föremål snarare än en kvinna med

ursprung i lüneburgerkulturen.

En grav från Store-Loftgård på Bornholm (Ke

1477) innehåller; brända ben, en born holms -

fi bu la, en dubbelknapp, en rund bronsskiva,

spi ral brons rör, 27 glaspärlor, två bronspärlor,

en bärn stens pär la, en fi ngerring med spiralslut,

sex eller åtta par brons ha kar samt keramikskärvor.

Bornholmsfi bulan är ett mycket lokalt föremål

med huvudsaklig spri ding på Bornholm och i

sydöstra Skåne. Brons ha kor na och fi ngerringen är

däremot ovanliga inom det sydskandinaviska om-

rådet. De kan snarare kopp las till Centraleuropa.

Graven antyder att den gravlagda varit en kvinna

från Bornholm som kom mit i besittning av före-

mål med anknytning till främ man de trakter.

En period V depå i Drouwden som innehåller

både lokala och nordiska föremål har kallats för

”Princess from Drouwden”. Denna depå har an-

ta gits varit kopplad till en bortgift nordisk brons-

ål ders kvin na (Butler 1986). Thrane (2001) har

problematiserat bilden av deponeringen, ge nom

Figur 2. Föremålen från Fallingbostel (efter Laux

1996: Abb 57).

Bergerbrant 05-08-06, 11.36235


att påvisa att de nordiska bronsåldersartefakterna

kommer från två olika områden inom den nord-

is ka kulturkretsen. Bälteskupan tycks härstamma

från norra Jylland och fi bulans ursprungsområde

är Nordtyskland.

Under äldre bronsåldern kan vi se en köns-

skill nad i begravningsmönster av ”Foreign pe-

ople” emel lan Sydskandinavien och Niedersach-

sen. Vi fi nner skandinaviska män i Niedersachsen

men inga skan di na vis ka kvinnor medan bilden är

tvärtom i Syd skan di na vien. Däremot fi nns det i

Fallingbostel en viktig period IB grav av en kvinna

av långväga här komst.

Diskussion. Om det fi nns enstaka föremål av icke

nordiskt karaktär i mansgravar har de traditionellt

tolkats som tecken på dessa mäns kontakter med

olika delar av Europa. Däremot så tolkas ofta

dessa typer av föremål i kvinnogravar i mera pas-

siva ter mer. Jag tycker inte att materialet stödjer

den sista tolkningen. Vi kan tydligt se att många

fl era pre mis ser spelar in på de olika könens rörel-

semönster. Materialet tyder på att de olika könen

har haft olika kontakt- och rörelsevägar.

Som Thrane (1975) påpekat för den yngre

brons ål dern är alla främmande element inte ac-

cep te ra de inom de nordiska och niedersachsiska

kul tur ena. Trots att båda områdena bevisligen

har haft kunskap om svärdet, bälteshaken, rak-

kniven och pincetten verkar inte dessa föremål

ha haft någon betydelse i det lünerburgiska

äldre brons ål ders sam häl let. Föremålskategorierna

fort sat te dock att ha spelat en viktigt roll för de

nord is ka männen som kommit att gravläggas i

Niedersachsen. Det kan vi se genom att de bi-

be hål lit sina artefakter och jordfästs med dem. I

lüneburgertrakten har man föredragit att använda

sig av dräktnålar istället för fi bulor. I Syd skan -

di na vien är fi bulor mest frekventa men dräkt nå lar

förekommer också. Bronsnålar verkar ha haft en

huvudsaklig användning som sammanhållande av

den lilla läderväskan man burit (se till exempel

Jægerspris, Sjælland, 01.02.01 sb 316 grav A) och

som följt med i många Sydskandinaviska gravar.

Kontakterna mellan männen i Sydskandinavien

och på den lüneburgiska heden har alltså inte haft

nå gon påverkan på männens klädedräkt. Forsk-

ning en har ansett att centraleuropiska impulser

och brons nått Sydskandinavien via lüneburger-

trakten. Jag tycker att områdets särstatus, bland

annat klädesmässigt, gör att det är troligare att de

skan di na vis ka männen haft direktkontakt med

Cen tral eu ro pa eftersom ett fl ertal centraleuro-

piska drag, såsom svärd och pincett, återfi nns

i Skandinavien men inte i lüneburgertrakten.

Vilken betydelse kontakterna mellan områdena

hade återstår att fors ka om. Kontakterna mellan

männen verkar inte ha varit speciellt vanliga.

Materialet visar att graven i Fallingbostel

hade en mycket stor inverkan på kvinnodräkten

i lüneburgergruppen. Trots att det fi nns enstaka

hjärtformade hängen i de södra delarna av den

nord is ka kultursfären (Hachmann 1957) och

att kvin nan gravlagd i Fallingbostel har burit

smycketypen har formen inte fortlevt varken i

Niedersachsen el ler i Sydskandinavien. Det kan

kanske bero på att det de hjärtformade hängena

symboliserade inte ansågs passa uppe i Nordeu-

ropa.

I de okremerade gravarna i Karpaterbäck-

enet var de hjärtformade hängena en viktig

del av kvinnodräkten och har förslagits sym-

bolisera moderskapet (Blischke 2000: 34ff.).

Det är möjligt att moderskapet inte ansågs som

viktigt/statushöjande i Nordeuropa eller att det

utövades på ett annorlunda sätt. Endast ett be-

Bergerbrant 05-08-06, 11.36236


gränsat antal av alla de kvinnoföremål som fi nns

av lüneburgisk karaktär har kommit till Sydskan-

dinavien. I lüneburgerområdet var huvudbona-

den en viktig del av klä des dräk ten (Laux 1984).

Det fi nns endast enstaka ”pann band” av brons i

Skandinavien. Den under period III så vanliga

”Haarknotenfi bel” har inte överhuvudtaget korsat

Elbe. Några exempel på fi bulor som varit en del

av huvudbonader fi nns på Fyn (Ke 1846, 2011,

2014) men placeringen av fi bulan skiljer sig från

de niedersachiska Haarknotenfi bulorna.

Ytterligare ett fall med en nordisk fi bula som

har använts som del av en håruppsättning fi nns

i Haderslev Amt, Jylland (Willroth 1989: 94ff.).

Till skillnad från Willroth, som tolkar denna

fi bulas placering som infl ytande från lüneurger-

gruppen, kopplar jag denna specifi ka grav till en

fynsk tradition. Det är kanske en kvinna som

fl yttat från Fyn till Haderslev. Det är tydligt att

det fi nns olika kulturella sätt att uppfatta kvinnor

och kvinnligheter mellan de olika områdena. Det

är också tydligt att alla kulturella drag inte var

ac cep te ras i de andra grupperna.

Att det har funnits manliga nätverk har länge

studerats inom forskningen. Ett modernt exempel

på detta är Jan Apels (2001) avhandling. I sin

av hand ling påvisar författaren olika nätverk/vägar

för fl intdolkens spridning inom Skandinavien.

Han öppnar också för en möjlighet att det skall

fi nnas två olika interaktionssfärer inom senneolit-

kum; en manlig med fl intdolkarna som del av ett

utbyte av elitgods samt möjligen en kvinnlig där

andra gods utbyts (Apel 2001: 340f.). Jag anser

att idéen om olika nätverk för de olika könen

bör vi da re ut veck las. Tolkningen kan användas

för att förklara hur de främmande föremålen kan

ha hamnat i gravar med huvudsakligen lokala fö-

remålstyper.

Kvinnan som gravlagts i Fallingbostel bar

bärn stens pär lor, ett tecken på att hon varit in-

vol ve rad i ett utbytesnätverk med Nordeuropa re-

dan inn an hon kom till den lüneburgiska heden.

Bärn stens pär lor är relativt vanligt förekommande

i samtida kvinnogravar i Karpaterbäckenet. Var-

för hon for till Niedersachsen är svårt att svara på.

Ett som är säkert är dock att hon borde ha varit

där ett tag innan hon dog, eftersom hon hann

påverka och förändra den lokala dräkten för de

kommande ge ne ra tio ner na.

Depån i Drouwden visar på att en sta ka indi-

vider kan ha kontakt med fl era lokala områden

inom en större kultursfär. Vi kan även se tecken

på att olika områden i Skandinavien hade kontakt

med olika regioner i Europa. Under period III-IV

fi nns det till exempel två gravar i det östligaste

området (sydöstra Skåne och Bornholm) som

har hakar av en typ som fi nns i Bayern. Detta

skulle kunna in di ke ra de kvinnliga kontakterna/

nätverken i olika syd skan di na vis ka områden hade

kontakt med olika europeiska regioner.

I en kommande studie kommer dessa frå-

gor att belysas ytterligare och jämföras med de

exotiska föremål som återfi nns i mansgravarna

för att se om kvinnors och mäns nätverk skiljer

sig åt geografi skt och kulturellt (Bergenbrant in

prep). Jag tycker mig dock re dan se en tendens

åt det hållet.

Det verkar fi nnas fl era kontakter mellan kvin-

nor na än mellan männen i Sydskandinavien och

lüneburgiska heden under period II och III.

Kvinnodräkten skiljer sig visserligen väsentligt

åt men det fi nns ändå vissa likheter, som bland

annat halskragarna och de stora smyckesplat-

torna.5 Flera föremål av lüneburgisk karaktär

fi nns i kvinnogravar i Sydskandinavien såväl

som kvinnor av trolig lüneburgiskt ursprung.

Bergerbrant 05-08-06, 11.36237


Det är svårt att säga vad dessa kontakter givit de

niedersachiska kvin nor na, än så länge förtäljer

inte materialet något om detta. Med tanke på

att nätverken mellan kvin nor na i dessa områden

verkar vara vanligare än mellan männen kanske

detta tyder på att äk ten skap inte var något som

männen arrangerade utan att det var något som

kvinnorna stod för.

Sammanfattning. Jag har här försökt att visa

att kontakter mellan grupper och s.k. Fremde

Frau och Fremder Mann är mera komplicerat än

forsk ning en tidigare velat påvisa. Det verkar som

om det fi nns olika kontaktnät för män och kvin-

nor. Det fi nns även tecken på att olika områden

i Syd skan di na vien har kontakter med olika om-

råden i Europa. I vissa enstaka fall kan det anses

att in di vi der na som fl yttat mellan olika områden

hade en stor påverkan på den nya regionen, detta

kan bland annat märkas på klädedräkten. Ett gott

exempel på detta är kvinnan som gravlagd i Fal-

lingbostel.

I an dra fall har de enskilda individerna som

fl yttat till ett nytt område inte påverkat den omgi-

vande kul tu ren. Exempel på detta är de männen i

Drouwden och Ehestrorf. Jag har här velat påvisa

hur kom plex denna frågeställning är. För att lösa

frågor såsom vilka individer det är som har fl yttat

och hur dessa personer kommit att påverka det

omgivande sam häl let är något vi bör studera i

mer detalj i fram ti den.

Noter

1 / Studien och resultaten gäller huvudsakligen

gra var innehållande bronsföremål.

2 / Baserat på Bergmann (1970) Lista 2 & 7, tabell

3 & 5.

3 / I den tyska litteraturen benämns många dolkar

som kurzschwert, men klingans längd indikerar

snarare dolk än svärd.

4 / I Zichs artiklar står det att halskragen är av s.k.

Mecklenburgertyp, en studie av materialet i magasi-

net i Schleswig visar dock att föremålet är en ribbad

halskrage (K.S B 357:1), en typ som har stor sprid-

ning i Nordeuropa (se exempelvis Kersten 1936).

5 / De stora smyckesplattorna bärs på olika sätt i de

olika områdena och har delvis olika or na men te ring.

Föremålskategorien är specifi k för dessa båda om-

råden.

Litteratur

Asingh, P. & Rasmussen, M. 1989. Mange slags

grænser. Et eksempel på regional variation i syd-

vestdansk ældre bronzealder. Regionale for hold

i Nordisk Bronzealder (Poul sen, J. red): 79-88. i Nordisk Bronzealder (Poul sen, J. red): 79-88. i Nordisk Bronzealder

Jysk Arkæologisk Selskab XIV. Århus.

Aner, E. & Kersten, K. 1973- Die Funde der älteren

Bronzeziet des nordischen kreises in Dänemark,

Schles wig-Hol stein und Niedersachsen bd I-XI,

XVII-XVIII. Karl Wacholtz Verlag. Neumüns-

ter.

Apel, J. 2001. Dagger Knowledge & Power. The So-

ci al Aspects of Flint-dagger Technology in Scandi-

navia 2350-1500 cal BC. Coast to coast-book

3. Upp sa la.

Bergerbrant, S. 2002. Gender and the use of bronze

production during the Early Scandinavian Bron-

ze Age. Bronzi Antichi: Produzione e technologia

Atti del XV Congresso Internazionale sui Bronzi

Antichi, organizzato dall’Università di Udine, sede

di Gorizia Grado-Aquileia 22-26 maggio 2001

(Giumlia-Mair, A. red): 31-34. Monographies

instrumentrum 21. Montagnac.

Bergerbrant, S. (i tryck) Female interaction during

Bergerbrant 05-08-06, 11.36238


the Early and Middle Bronze Age Europe, with

special focus on bronze tubes. (Hjørungdal, T.

ed). BAR International Series. Oxford.

Bergerbrant, S. (in prep). Appearance of men and

women during older Nordic Bronze Age.

Bergmann, J. 1970. Die ältere Bronzezeit Nord-

west deutsch land. Neue Methoden zur Ethnischen

und Historischen Interpretation Urgeschichtlicher

Quellen. Teil A, B. N. G. Kasseler Beiträge zur

vor- und Frühgeschichte Vol 2. Elwert Verlag.

Marburg.

Blischke, J. 2000. Die Sprache der Toten. Grabbei-

gaben und ihr gesellschaftlicher Kontext. Mittei-

lungen der Berliner Gesellschaft für Anthropologie,

Ethnologie und Urgeschichte 21: 29-36.Ethnologie und Urgeschichte 21: 29-36.Ethnologie und Urgeschichte

Bolin, H. 1999. Kulturlandskapets kursvägar. Stock-

holm Studies in Archaeology 19. Stockholm.

Brown, J. 1982. Perspectives on Middle-aged Wo-

men. Current Archaeology 23 (2): 143-156.Current Archaeology 23 (2): 143-156.Current Archaeology

Butler, J. 1986. Drouwen: End of a “Nordic” Rain-

bow? Paleaohistoria 28: 133-168.

Furmánek, V. 1980. Die Anhänger in der Slowakei.

Prähistorische Bronzefunde XI, 3. C.H. Beck-

Ver lag. München.

Hachmann, R. 1957. Die frühe Bronzezeit im

west lic hen Ostseegebiet und ihre mittel- und sü-

dosteuropäischen Beziehungen. Fleming Ver lag.

Hamburg.

Hänsel, B. 1968. Beitrage zur Chronologie der Mitt-

leren Bronzezeit im Karpatenbecken. Part I und

II. Ru dolf Habelt Verlag GMBH. Bonn.

Jensen, J. 1982. The Prehistory of Denmark. Met-

huen & Co LTD. London.

Jockenhövel, A. 1991. Räumliche Mobilität vom

Per so nen in der mittleren Bronzezeit des westli-

chen Mit tel eu ro pa. Germania 69 (1): 49-62.

Kersten, K. 1935. Zur älteren nordischen Bronzezeit.

Karl Wacholtz Verlag. Neumünster.

Kristiansen, K. 1998. Europe Before History. Cam-



in Situ 2000/2002: 67-80.

Laux, F. 1971. Die Bronzezeit in der Lüneburger

Heide. August Lax Verlagsbuchhandlung. Hil-

desheim.

Laux, F. 1972. Ein bronzezeitliches Frauengrab

aus Lüneburger Heide. Harburger Jahrbuch

1968/72 XIII: 43-51.

Laux, F. 1976. Die Nadeln in Niedersachsen. Prähis-

torische Bronzefunde XIII, 4. C.H. Beck-Verlag.

München.

Laux, F. 1984. Flügelhauben und andere Kopfbe-

deckungen der Bronzezeitlichen Lüneburger

Gruppe. Hammaburg 1981/83, 6: 49-76.Hammaburg 1981/83, 6: 49-76.Hammaburg

Laux, F. 1996. Tracht und Schmuck der Frauen

und Männer. Leben – Glauben – Sterben vor

3000 Jahren Bronzezeit in Niedersachsen. Eine

niedersächsische Ausstellung zur Bronzezeit Cam-

pagne des Europarates (Wegner, G. red): 95-116. pagne des Europarates (Wegner, G. red): 95-116. pagne des Europarates

Niedersächsisches Landesmuseum Hannover.

Oldenburg.

Lévi-Strauss, C. 1969. The elementary structures of

Kinship. Beacon Press. Boston.

Lomborg, E. 1969. Den tidlige bronzealders kro-

nologi. Aarbøger for Nordisk Oldkyndighed og

Historie 1968: 91-132.Historie 1968: 91-132.Historie

Mauss, M. 1969. The Gift Forms and Functions of

Exchange in Archaic Societies. Cohen & West

Ltd. London.

Randsborg, K. 1993. Kivik. Archaeololgy and ico-

nography. Acta Archaeologica 63 (1). Munks-

gaard.

Rowlands, M. J. 1980. Kinship, alliance and ex-

change in the European Bronze Age. Settlement

and So cie ty in British Later Bronze Age Part I

(Barrett, J. & Bradley, R. eds): 15-55. BAR 83

Bergerbrant 05-08-06, 11.36239


Oxford.

Sandy, P. S. 2003. The Divine Queens of Ming-

angkabau Lore. Ancient queens Archaeological Ex-

plorations (Nel son S. M. ed): 175-192. Altamira plorations (Nel son S. M. ed): 175-192. Altamira plorations

Press. Walnut Creek.

Sørensen, M. L. S. (manus). Women’s Culture in

Bronze Age Europe: social categories or symbolic

‘capital’.

Thrane, H. 1975. Europæiske forbindelser Bidrag

til stu di et af fremmede forbindelser i Danmarks

yng re broncealder (periode IV-V). Nationalmuse-

ets Skrif ter Arkeologisk-Historiske Række XVI.

Kö pen hamn.

Thrane, H. 2001. Why did the rainbow end at

Drouwen – if it did? Patina. Essays to Jay Jor-

dan Butler on the Occasion of his 80th birthday

(Metz, W. H., v Beck, B. L. & Steegsta, H. eds):

551-560. Oxbow. Groningen.

Treherne, P. 1995. The Warrior’s Beauty: The

Masculine Body and Self-identity in Bronze-

Age Eu ro pe. Jour nal of European Archaeology 3 Jour nal of European Archaeology 3 Jour nal of European Archaeology

(1): 105-144.

Vandkilde, H. 1996. From Stone to Bronze. The

Metalwork of Late Neolithic and Earliest Bronze

Age in Denmark. Jysk Arkæologiskt Selskabs

Skrif ter XXXII. Århus.

Willroth, K. H. 1989. Nogle betragtninger over

de re gi on ale forholden i Slesvig og Holstein i

bronzealderns period II. Regionale forhold i Nord-

isk Bronzealder (Poulsen, J. red): 89-100. Jysk

Arkæologisk Selskab Skrifter XIV. Århus

Wels-Weyrauch, U. 1989. „Fremder Mann"? Ger-

mania 67(1): 162-168.

Zich, B. 1992. Eine Frauenbestattung der Ilmenau

– Kultur aus Flintbek, zur Frage von Han dels-

und Per so nen kon tak ten in der älteren Bronze-

zeit. Sym po si um St. Jyndevad. Archäologie in

Schleswig/ Arkæologie i Slesvig 2: 185-191.Schleswig/ Arkæologie i Slesvig 2: 185-191.Schleswig/ Arkæologie i Slesvig

Bergerbrant 05-08-06, 11.36240

14 | Fiske och resor – ett nytt sätt att se på kommunikation

Anders Berntsson, Århus universitet

Bakgrund till projektet. Temat för mitt PhD-

pro jekt har varit män nis kans relation till havet

i brons ål der. Kronologiskt avgränsas det till

pe ri o den mel lan 1700 och 500 f.Kr.; geografi skt

till Dan mark och Skåne. Att tids av snit tet är så

omfattande beror främst på att det saknats större

sam man ställ ning ar av marint ma te ri al att utgå

ifrån. Det var därför inte motiverat med en gräns

innanför brons ål dern för en första generell studie

av detta slag. Jag har dock varit noga att bara

använda material som kan sägas höra samman i

ett generellt kul tur be grepp och därför inkluderas

ock så en del material från senneolitikum. Detta

är fram fö rallt spår av båtar som är desamma eller

mer av an ce ra de än de vi kän ner från bronsåldern.

Jag skul le därför defi niera mitt projekt som en

fallstudie och ett exempel på hur man kan arbeta

med marint material.

Bakgrunden till min studie är att brons ål dern

till stor del saknades i de generella dis kus sio ner na

om hur människans använt sig av havet i his to ri en

och förhistorien. Om det rört sig om någon an nan

period kunde man möjligen tro att ett bris tan de

forskningsintresse berott på att havet helt enkelt

inte haft någon betydelse, men just brons ål dern

re pre sen te ras av ovanligt visuella lämningar som

nästan alla skvall rar om ett marint intresse: Dels

har vi tusentals gravhögar som ligger i ett band

längs kusterna, dels har vi hällristningarna vars

scener antyder en veritabel fi xering vid båtar. Till

detta kan man även lägga att metallen, som gett

namn åt perioden, måste ha importerats till sista

gram och för större delen av området betyder

detta via havet. Som parentes bör dock nämnas

att det inte va rit någon kvantitativt omfattande

im port. Om man jämför med förromerska trans-

port möj lig he ter skulle till exempel all brons från

Sverige rymmas på en Hjort spring båt (ca 5 000

föremål enligt Larsson 1986: 66).

Trots dessa förhållanden ansågs alltså brons ål -

ders forsk ning en i stort ha ignorerat den maritima

delen av kulturen och i bästa fall fokuserat på

båtar i ikonografi skt hänseende (se dock Ling i

denna volym). Denna forskning uttalar sig dock

sällan om det konkreta bruket av havet och har

nästan aldrig försökt knyta sina båtbilder till

några fysiska lämningar.

Somliga forskare har försökt kartlägga den

nord is ka skeppsbyggnadstraditionens evolution

och har då även diskuterat hur båtarna såg ut i

brons ål dern. Or sa ken till deras intresse är främst

att vi före pe ri o den bara har stockbåtar och att

den första båten efter är den byggtekniskt avance-

rade Hjort spring bå ten. En avgörande förändring

antas alltså ha skett här och in tres set för brons-

åldern förklaras därför också av att bilderna då

måste visa hur ut veck ling en från det ena till det

andra skett. Även dessa forskare har därför up-

Berntsson 05-08-06, 11.36241

ANDERS BERNTSSON | 242

pe hål lit sig vid bilderna utan att re la te ra dem till

verk li ga fynd (Humbla & von Post 1937; Brøgger

& Shetelig 1950).

Det ikonografi ska materialet har alltså varit

cen tralt för marina frågor, men tyvärr är bilderna

av ett slag som tillåter oss att tolka båtarna som

i stort sett alla konstruktionstyper. Därför har

de ge nom åren också beskrivits som skinnbåtar,

bark bå tar, stock bå tar, utriggare och plankbyggda.

Det har till och med ifrågasatts om de överhu-

vudtaget är båtar, ef ter som de skulle kunna vara

slädar (se Marstrander 1963 med referenser).

Båtarna. Eftersom bilderna är så mångtydiga

och ef ter som vi saknar verkliga fynd som liknar

dem, har tolkningarna alltså aldrig kopplats till

något verk ligt material. Jag menar att detta är

alltför uppgivet och att de båtar vi ändå har, i

form av stockbåtar (fi g. 1), faktisk rymmer viktig

information om de av bil da de även om de inte är

några exakta motsvarigheter. Detta beror på att

teknologi och tradition till myck et stor del kan

antas varit densamma i ett så pass låg tek no lo giskt

samhälle.

Vad jag bland annat arbetat med är därför att

göra en sammanställning av det kon kre ta material

som direkt och indirekt kan an vän das i analysen

av hur man praktiskt använt sig av havet, samt

hur detta kan relateras till det rituella bruket av

detsamma. Vad jag vill presentera här är alltså

material som, ibland ganska överraskande, är

möj li ga att använda, till exempel för att diskutera

re san det i perioden.

Som nämnts saknar vi fynd av Hjortspring-

el ler hällristningsbåtar, men vi har en dokumen-

terad förändring i hur man konstruerar sina

stockbåtar i bronsåldern. Från mellanneolitikum

till mitten av bronsålder har vi inga kända fynd

av vat ten far kos ter, men när de första dyker upp

därefter är de av en an nan konstruktion än de

tidigare. Detta har över ty gan de demonstrerats

i ett magisterarbete av den dans ke arkeologen

Per Smed-Philipsen (1983). I detta for mu le ras

en typologi över de danska stock bå tar na vil ken

baserats på tänkbara konstruktiva element. Hans

resultat har kritiserats på grund av ett par felaktiga

träslagsbestämningar och da te ring ar, men då han

är den enda som gjort ett sådant försök med alla

Figur 1. Exempel på en stockbåt, denna från Varpelev (efter Crumlin-Pedersen & Trakadas 2003).

Berntsson 05-08-06, 11.36242

243 | FISKE OCH RESOR

fynd har hans typologi ändå varit till stor hjälp.

Jag har efter korrigerade träslag och da te ring ar

dessutom funnit att kronologin för hans typologi

faktiskt blir bättre med nya data (tab. 1).

Den översta raden visar möjliga konstruktiva

element medan båtarna står i kronologisk ordning

uppifrån och ned. Tanken är alltså att fl ytta om

ele men ten tills den skuggade diagonalen har så

få luck or som möjligt.

Generellt kan man säga om de nya båtarnas

ka rak te ris tik att de görs av ek (istället för de ti-

digare föredragna träslagen lönn och al), de är

gjorda i ett stycke (tidigare stängdes aktern med

ett separat trä stycke), de har bottenribbor och ett

mindre rundat tvärsnitt, det vill säga utsidan är

mer kantigt än stam mens form (tab. 1).

Denna förändring har intressant nog också

iakt ta gits av Beat Arnold (1995, 2000) på Schwei-

Tabell 1. Reviderad version av Philipsen 1983, ta bell 13. Reviderad med korrekta C14Tabell 1. Reviderad version av Philipsen 1983, ta bell 13. Reviderad med korrekta C14Tabell 1. Reviderad version av Philipsen 1983, ta bell 13. Reviderad med korrekta C -resultat,

trä slags be stämning ar och fyra nya exempel. Revideringen är gjord utifrån Rieck & Crumlin-Pedersen 1988:

41. Observera dock att båda Prestelyngenbåtarna där fått nummer II. Den nedre av dessa ska vara nr I, vilket

korrigerats här. Jag har annars valt att sätta alla ex em pel i den kronologiska ordning de fått i respektive verk. Att

Philipsen använt okalibrerade dateringar och Rieck/Crumlin-Pedersen kalibrerade har jag också lå tit framgå.

Jag har dessutom lagt till en ny kalibrering av samtliga dateringar som gjorts med OxCal 3.5.

Lokalitet C14, kal, i

Rieck &

Crumlin-

Pedersen

1988

Här

d

Hål

el.

spår

r vi

d ak

ter

Rät

avs

kure

n ö

ppen

akt

er

Lin

d

Sta

mm

eru

nd

Al

Ek

Lön

nin

gsh

ål

Rät

avs

kure

n s

tän

gd a

kter

U-f

orm

ad

Bot

ten

ribb

or

Ny kalibre-

ring 68,2

% säkerhet

efter OxCal

3.5.

Præstelyngen II 3785 X X X X 3940-3700

Præstelyngen I 3775-3705 X X 3790-3640

Broksø 3630-3540 X X X X 3660-3380

Bodal II 3500-3380 X X X X 3640-3360

Øgårde III 3355 X X X X X X 3520-3090

Søndersted I 3340-3210 X X X X X 3490-3090

Kildegård II 3310-3130 X X X X X 3360-3040

Bølling sø III 3320-3135 X X X 3370-3020

Præstelyngen III 3070-3040 X X 3330-2910

Øgårde V 2910 X X X 3080-2690

Verup I 2882-2790 X X X X 2910-2640

Varpelev 1030 X X X X 1050-820

Vestersø 755-395 X X X X 760-390

Berntsson 05-08-06, 11.36243


Figur 2. Den minsta båttypen från Slusegaard (efter Crumlin-Pedersen 1991).

ziskt material och har där förklarats med att man

hade kun skap om andra typer av farkoster som

var av ek och som hade spant (bottenribborna

skulle alltså vara en imitation eller inspirerade av

dessa). Dessa typer ut görs av engelska plankbå-

tar som är kända från North Ferriby och Dover

(se McGrail 2001: 184ff.). Resonemanget går

ut på att delar av deras konstruktion kan vara

önskvärd även på enk la stock bå tar, både av

funktionella skäl och för att för knip pas med en

mer avancerad båttyp. Teorin är inte osannolik

ef ter som de engelska plankbåtarna fak tiskt är

byggda av grova ekplankor som skulpterats till

rätt form och dess ut om utgör de första nordliga

exemplen på något som påminner om spant. De

rent praktiska fördelarna med den nya stockbåten

ska dock inte ignoreras. Det är en klart stabilare

och mer hållbar konstruktion även om den inte

varit ägnad till längre havsresor, utan snarare för

lokala transporter av en familj eller motsvarande

längs väl kän da åar och kuster.

Förutom de vanliga stockbåtarna fi nns det i

ett par grävningsrapporter beskrivet vad som bara

kan klassas som båtgravar. Dessa har inte rönt

Berntsson 05-08-06, 11.36244


nå gon större uppmärksamhet tidigare, främst på

grund av sitt minst sagt dåliga bevaringstillstånd

och fat ti ga inventarium. De rymmer trots detta

viktig in for ma tion, både om en speciell typ av

grav kon struk tion och om båtarna själva. Dessa

återstod i båda fallen endast som mörkfärgningar i

den om gi van de san den, men de uppvisade samma

form som de mins ta gravbåtarna på Slusegaards-

gravfältet från romersk järnålder på Bornholm

och detta gör dem mycket betydelsefulla.

Slusegaardsgravfältet grävdes ut på ett mycket

detaljerat sätt när man insett att de mörka linjer

man iakttagit i vissa gravar representerade båtar.

Linjen tecknades därefter i så många nivåer att

det sedan blev möjligt att rekonstruera båtarnas

ur sprung li ga form så gott som exakt (fig. 2,

Crumlin-Pedersen 1991). Analysen av båtarna

av slö ja de då att det måste röra sig om utspända

stock bå tar av ett slag som är känt in i modern tid

i till exempel Estland, där kallade äspingar.

Dessa båtar konstrueras på så sätt att man

ur hol kar en stam så att endast en smal springa är

öp pen. Därefter värmer man upp godset med eld,

vat ten eller tjära för att sedan tvinga ut sidorna

tills man får en bredare båt med mer lyft för- och

akterut än vad trädstammens omfång egentligen

medger. För att behålla formen sätter man sedan

in spant eller tvärträn mellan relingarna. Det lägre

fribord metoden kan medföra mittskepps kom-

penseras ib land med att man lägger till ett separat

bordplank längs relingen.

Det skulle förvisso vara teoretiskt möjligt att

uppnå denna form utan utspänning om man

bara utgår från ett tillräckligt stort träd. Dock

vore det då onödigt att göra skrovet så tunt som

är fallet här och som är nödvändigt för en lyckad

utspänning. Det tunna skrovet innebär en avse-

värd försvagning av konstruktionen, varför man

knappast skulle byg gas på det viset om man inte

var tvungen. De här aktuella gravarna är inte

grävda med samma nog grann het som Slusegaard,

men den omfattande dokumentationen därifrån

möjliggör ändå jäm fö rel ser.

Det danska exemplet här är så likt den minsta

båttypen från Slusegaard att dateringen senneoli-

tikum till bronsålder överraskar (fi g. 3). Men man

Figur 3. Båtgrav från Bendestrupvej på Själland. Plan Figur 3. Båtgrav från Bendestrupvej på Själland. Plan

över båtgrav, profi ler från sydväst återges i 50% mot över båtgrav, profi ler från sydväst återges i 50% mot

skalan. Förklaring till siffrorna: 1 – Nästan mullfri skalan. Förklaring till siffrorna: 1 – Nästan mullfri

rålera; 2 – Ljust gråbrun, lättsandad lermull; 2a – Som rålera; 2 – Ljust gråbrun, lättsandad lermull; 2a – Som

2, men ljusare; 3 – Koksgrå, lättsandad lermull.

Berntsson 05-08-06, 11.36245


bör minnas att de nutida estniska exemplen är i

stort sett identiska med de romartida, vilket ger

ett an nat perspektiv.

Dateringen för den danska båten är gjord via

fl intan som låg som gravgåvor under huvudet på

den bortmultnade kroppen, samt via ke ra mik -

skär vor i fyllnadslagret. Den skånska båten, fi gur

4, är C14-daterad till äldre bronsålder (1500-1260

cal BC) via kolfragment i graven. Dessa båtar är

alltså, trots att de inte existerar fysiskt, av största

intresse i för bin del se med de evolutionära båtteo-

rierna jag nämn de förut och de kan ge en antydan

om vad skeppsbilderna på brons och sten förestäl-

ler (Marstrander 1963; Kaul 1998, 2000).

Flemming Kaul har i ett par arbeten visat att

bronsålderns båtbilder inte visar några direkta

mot sva rig he ter till Hjortspringbåten. De saknar

näm li gen dess symmetriska profi l, vilken däremot

kan ses på en del mycket sena ristningar från grän-

sen till järn ål dern. Om man jämför denna iakt-

tagelse med de verk li ga båtfynden (både stela och

ut spän da) fi nner man helt riktigt att dessa saknar

den sym me tri ska profi len. Intressant nog har de

heller inte varit symmetriska i plan, vilket i än

högre grad särskiljer dem från Hjort spring bå ten

(se Crumlin-Pedersen & Trakadas 2003).

Denna överensstämmelse är en stark in di -

ka tion, rent båtteknologiskt, för att man i brons-

ål dern ännu inte hade en byggnadsteknik som

var frigjord från trädstammens begränsningar.

Detta betyder att man var tvungen att använda

så mycket trä som möjligt från en enda trästam

för att göra en nå gor lun da stor och säker båt,

vilket leder till att man måste följa trädstammens

naturligt avsmalnande och assymetriska form.

Hjorspringbåten antas vara baserad på en

ut spänd lindstam som bottenplanka. Båten har

dock på grund av att denna planka inte bildar

någon re ling, kunnat göras symmetrisk. Detta är

därför vårt första kända exempel på en båt som

konstruerats fritt utan att begränsas av trädets

naturliga form, vilket är ett avgörande steg i bå-

tarnas tekniska ut veck ling. Bronsåldersbåtarna

är däremot troligare av äspingtyp med tillförda

element för- och akterut och eventuellt också

vid relingen. Etnografi skt väl kän da exempel på

sådana konstruktioner är de nord a me ri kan ska

Haida- och Tlingit-stammarnas havskanoter.

Det mesta av dessa båtars till bygg na der är en-

dast dekorativa, liksom Hjortsprings ”snablar”

vilka man inte funnit någon praktisk funktion

för (Valbjørn et al 2000: 108).

Figur 4. Båtgrav från Häljarps mölla i Skåne. Efter Figur 4. Båtgrav från Häljarps mölla i Skåne. Efter

Raä UV-Syd rapport i manus.Raä UV-Syd rapport i manus.

Berntsson 05-08-06, 11.36246


Fisket. Förutom dessa direkta fynd existerar också

mer indirekt information om båtbruket, detta i

form av fi sket. Bronsålderns fi ske har oftast be-

skrivits som en kompletterande näring i en annars

primärt agrar ekonomi eftersom ben från marina

djurarter är säll syn ta i bronsålderskontexter. Man

kan dock inte hävda att husdjursben är särskilt

vanliga heller. Av husdjursben fi nns det ca 32 000

analyserade frag ment, mot ca16 000 från marina

arter (främst fi sk). Att förhållandet är 50 % i antal

fragment sä ger dock inte mycket om den verkliga

betydelsen eftersom en fi sk innehåller mindre mat

än till ex em pel en ko. Å andra sidan bevaras ett

fi skben i allmänhet sämre vilket medför att det

alltid re pre sen te rar fl er ursprungliga individer än

ett hus djurs ben. Det fi nns dock inga tillförlitliga

formler för att bedöma den relativa betydelsen

och man tvingas därför söka andra avslöjande

faktorer.

Även om fi skbensmaterialet alltså knappast

är stort nog för kvantitativa analyser rymmer

det för hål lan den som tillåter en del kvalitativa

slut sat ser (tab. 2), främst om man ställer det mot

fi sket i andra pe ri o der. Något benen direkt avslö-

jar är då att fi s ken som fångades i bronsåldern var

större än ti di ga re, både arter och individer, vilket

betyder att fi s ket för änd rats. Som parentes kan

nämnas att även denna för änd ring har en parallell

i Schweiz, men där i en färsk vat ten mil jö (Arnold

2000: 203). För änd ring en i fi sketeknik kan kort

beskrivas som från stationära fällor i grunt vat-

ten till krokfi ske på stort djup. Ti di ga re fångade

man alltså allt som rörde sig på grunt vatten,

vilket resulterar i många arter och små in di vi der

(Enghoff 1994). Stationära fällor sköter också

sig själva och behöver bara agnas och töm mas en

gång om dagen. Den nya metoden re sul te rar i få

arter och stora individer, vilket indikerar ett mer

målriktat fi skeri.

Tabell 2. Tentativ framställan över antal platser per fi skartTabell 2. Tentativ framställan över antal platser per fi skart Tabell 2. Tentativ framställan över antal platser per fi skart Tabell 2. Tentativ framställan över antal platser per fi skartTabell 2. Tentativ framställan över antal platser per fi skart

Torsk (Gadus morhua)Torsk (Gadus morhua)Torsk X X X X X X X X X X X X X

Obestämd fi sk (Pisces indet.) X X X X X X X X

Torskfi sk (Gadidae sp.) X X X X X X X X

Spättor (Pleuronectidae) X X X X X

Kolja (Melanogrammus aeglefi nus)Kolja (Melanogrammus aeglefi nus)Kolja X X X

Laxfi sk (Salmo sp.) X X X

Horngädda (Belone belone) X X X

Gädda (Esox lucius)Gädda (Esox lucius)Gädda X

Rödspätta (Pleuronectes platessa) X

Sej (Pollachius virens) X

Skrubbskädda (Platichtys fl esus) X

Svärdfi sk (Xiphias gladius)Svärdfi sk (Xiphias gladius)Svärdfi sk X

Makrill (Scomber scombrus) X

Piggvar/Slätvar (Psetta maxima/Scoptalmus rhombus) X

Sill (Clupea harengus) X

Stör (Acipenser sturio) X X X

Berntsson 05-08-06, 11.36247


Som framgår av tabell 2 är torsken den i

särklass vanligaste fi sken. I en del fall kan detta

förklaras med att torskben bevaras bäst och att de

genom sin storlek lättast upptäcks. På fl era platser

har man dock hittat mycket små och välbevarade

fi skben, men torsken dominerar även där.

Det är dock inte vilken torsk som helst som

fång ats; på minst tio av 22 platser finns det

in di vi der som varit över en meter långa, vilket

motsvarar cir ka 30 kilos vikt. Detta betyder att

de kan mäta sig med dagens sportfi skerekord i

Öresund. Det är nästan mer jakt än fi ske över

sådana fångster och man får ett intryck av sport

i aktiviteten eftersom krokfi ske är en osäker och

föga ekonomisk fi s ke me tod. Detta gäller om man

är ute efter att föda en hel familj.

De förhållanden fi skbenen uppvisar ger alltså

indirekta bevis för att man utvecklat en ny fi s ke -

tek nik. Detta betyder alltså att människorna hade

ett nytt intresse för fi ske som krävde:

1. Utveckling av en annan båt än de tidigare

stock bå tar na för att säkert kunna ta sig ut till

dju pen;

2. fi skeutrustning som kunde lyfta 30 kilo från

20-30 meters djup, samt;

3. kunskap om hur man hittar och upprepat

navigerar till rätt platser.

Redan det faktum att man byter fi sketeknik

till en mer krävande antyder ett mer än marginellt

in tres se för fi sket, alternativt en förändrad status

för aktiviteten. Eftersom vi har så pass få djurben

bevarade från bronsåldern är det ändå svårt att

bedöma fi skets relativa betydelse för den allmänna

försörjningen. Det är dock uppenbart att ingen

boplats varit full kom ligt utan marin föda då man

alltid fi nner rester av skaldjur på dem.

För att få en bättre indikation på fi skets ge-

ne rel la betydelse har jag fått några C13-analyser

gjor da på humanben. Jag har lagt ihop dessa med

de man redan fått på köpet vid C14-dateringar

på mänskligt collagen (tab. 3). Ungefär hälften

av dessa har ett signifi kant marint inslag som

motsvarar mellan 20 och 50 pro cent marin föda

(de kursiverade posterna). Det är ett ganska litet

underlag, men trots detta antyder re sul ta ten att

alla inte åt fi sk. Hur den grupp som gjorde detta

och därmed troligen också fi skade var sammansatt

är svårare att säga utifrån detta. Bland skeletten

med marina värden fi nns både barn och vuxna,

Tabell 3. 13C-värden på 18 danska och skånska

bronsåldersskelett. Kursiveringen markerar de som har

ett tydligt marint inslag. De nya analyserna är något

mer exakta och har därför givits med två decimaler.

Lokal 13C i ‰

Valleberga 6:7 B Valleberga 6:7 B Valleberga 6:7 B -18,6

Egebjerg Egebjerg Egebjerg -18,6

Hove Å Hove Å Hove Å -18,8

Jægerspris Restrup -18,9

Gartnergrunden -19,2

Abbekås grav 14 Abbekås grav 14 Abbekås grav 14 -19,41

Abbekås hög II grav 2 Abbekås hög II grav 2 Abbekås hög II grav 2 -19,45

Rörbäck nr 10 grav 1 -19,87

Kimesbjerggård -20,0

Västra Virestad 9 grav Ib -20,03

Uglemosen -20,1

Västra Virestad 9 grav I -20,18

Abbekås hög II grav 3 -20,19

Västra Virestad 9 grav 3 -20,29

Ingelstorp 10 grav 46 -20,29

Pibemosegård -20,6

Eningshøj -20,7

Strandly, Samsø -21,9

Berntsson 05-08-06, 11.36248


är de distribuerade över bronsålderns alla sex

pe ri o der. Det fi nns till och med en grav från

senneolitikum i Skåne med fi skekrokar, men då

av ben och horn. Krokarna va rie rar i storlek från

4-15 cen ti me ter och de största motsvaras idag

bara av de man använder vid ex tremfi ske efter

haj och tonfi sk. Även de ”små” krokarna på cirka

fyra centimeter ute slu ter dock fångster av annat

än mycket stora fi skar.

Om man ska försöka beskriva hur fi sket gått

till ligger eskimåernas fi ske närmast som analogi.

För ut om exakta motsvarigheter till sänkstenarna,

fi nns en parallell i att den enda bronsålderskroken

med lina bevarad är knuten med en knut kallad

”Swelling a hook”, som också använts av en del

eskimåer (fi g. 5).

Som ett visst stöd för beskrivningen av fi s-

ke tek nik kan en hällristning med en fi skescen

anföras (fi g. 6). Här ser den ena mannen ut att

hålla en linrulle i form av en båge, vilket också

använts av inuiter (fi g. 6). I en hällristningsanalys

liknade Åke Fredsjö bilden vid en typ av djup-

havsfi ske som praktiserades i Bohuslän ända in på

50-talet, kallat “Feska mé meda” (Fredsjö 1956:

Figur 5. Från vänster; bronsålderskrok med lina bevarad, inuitkrok med liknande knut, beskrivning av knuten

(”Swelling a hook”). Kroken till vänster återges efter Aner & Kersten 1973, övriga teckning av förf.

med både lite och mycket bronsfynd bland grav-

gåvorna. Man kan inte se någon geografi sk skill-

nad, men kvinnor är i klar minoritet. Intressant

är att det mest terrestriska vär det av alla kommer

från den lilla ön Samsø. Det tar dock 10-15 år för

collagenet att bytas ut, varför den na individ kan

vara infl yttad någon annanstans ifrån.

För att säkerställa resultaten krävs dock fl er

ana ly ser, bland annat av vilka isotopvärden hus-

djuren hade.

Fiskeutrustning. Krokar är egentligen det enda

fi s ke red skap som hittats förutom stenar med

in ris ta de spår som ib land benämns nätsänken,

men som troligare är linsänken. När man fi skar

på stora djup krävs en tyngd för att inte linan ska

driva iväg ho ri son tellt istället för att sjunka.

De krokar man hittat motsvarar helt mo der na

sportfi skekrokar och är alltså ytterligt funk tio nel la

(fi g. 5). Likadana krokar har hittats i hundratal

på kon ti nen ten, till exempel vid Lake Neuchâtel

i Schweiz. I Skandinavien återfi nns de dock bara

i rituella sam man hang (antingen i gravar eller i

depåer) och även om det bara fi nns 15 stycken

Berntsson 05-08-06, 11.36249


115f.). Man gick då ut två och två i små båtar

och fångade torsk med rev (fi g. 6).

Helt klart är att både fi sketeknik och båtar i

brons ål dern talar om en aktivitet för en eller ett

par man. Detta förändras ännu en gång i järnål-

dern när ett mer modernt fi ske tar vid. Det rör sig

då om en mer ekonomiskt effektiv metod med nät

ute till havs. Torsken dominerar då inte längre på

samma sätt och det är mer sällsynt med mycket

stora ex em plar (Enghoff 1999).

Slutsatser. Den bildvärld bronsåldermänniskorna

lämnat efter sig präglas som tidigare nämnts av

bå tar. De ras kosmologi, som beskrivits av Flem-

ming Kaul (1998), präglas av djur som färdas i

vatten. Jag tror inte att fi sket, så som det gestal-

tat sig, varit an led ning en till denna fi xering vid

havet. De kon kre ta fynden är heller inte av en

sådan karaktär att de kan sägas vittna om något

särskilt omfattande resande med båt. Istället för

en kvantitativ betydelse menar jag därför att

uppmärksammandet av havet måste förklaras

kvalitativt. Det är detta som motiverar havets roll

i kosmologiskt, ideologiskt, religiöst och rituellt

hänseende. Havet kan därför ses som ett enande

fenomen vilket skänker en kontext att för kla ra

en hel rad speciella lämningar i. Bland dessa har

jag i mitt projekt diskuterat:

- fi skekrokar i gravar och depåer

- båtformade gravar

- båtar i gravar

- båtmodeller

- tång i gravar

- snäckor i gravar

- bilder av båtar

- bilder av marina djur

Hur förhållandet mellan det praktiska och det

rituella bruket av havet ska förklaras och om alla

marina fenomen har samma förklaring bildar den

slutliga analysen i mitt projekt. Denna är alltför

omfattande för att summera här, men vad man

sä kert kan säga är dock att resande över havet var

Figur 6. Hällristning med fi skescen från Bo hus län och linrulle av inuit-typ i form av båge. Hällristning efter

Fredsjö. Ej i skala. Linrullen teckning av författaren efter förlaga i Nationalmuseum.

Berntsson 05-08-06, 11.37250


nå got som skänkte status eftersom det tillät vissa

per so ner att återvända med både kunskap och

metall att använda i tävlan om prestige. Efter-

som fi ske i bronsåldern utfördes på ett sätt som

krävde samma utrustning och samma kunskap

som resandet, är det sannolikt att dessa båda

aktiviteter varit för bund na; i det minsta genom

association, men tro li gen även genom person.

Om endast en del av män nis kor na fi skade är det

alltså troligt att det också var de som reste. Detta

kan vara förklaringen på varför så mycket marina

företeelser givits en rituell inne börd i ett primärt

agrart samhälle.

Resenärens betydelse har tidigare dis ku te rats

av Kristian Kristiansen (2002) och Thomas B.

Lars son (2002), men jag tror att den exklusivitet

som krävts för att det skulle leda till status har

upp rätt hål lits genom att man, liksom vid fi sket,

endast gi vit sig av en eller två man på långresor

och att den exklusiva kunskap som krävts för att

klara fi ske och havsfärder avgjort vem som haft

förmågan.

Litteratur

Aaris-Sørensen, K. 1998. Danmarks forhistoriske

dyreverden. Gyldendal. Köpenhamn.

Arnold, B. 1995. Pirogues monolyxes d´Europe cen-

trale: construction, typologie, évolution. Band 1-2.

Musée cantonal d’archéologie. Neuchâtele.

Arnold, B. 2000. Carpenters, Logboats and Bronze

Age Villages on Lake Neuchâtel. Down the River

to the Sea. Proceedings of the Eight International

Sym po si um on Boat and Ship Archaeology, Gdansk

1997 (Litwin, J. ed): 201-206. Polish Maritime 1997 (Litwin, J. ed): 201-206. Polish Maritime 1997

Museum. Gdansk.

Brøgger, A. W. & Shetelig, H. 1950. Vikingeskibene

– deres forgjengere og etterfølgere. Dryer Forlag.

Oslo.

Crumlin-Pedersen, O. 1991. Bådgrave og grav-

både. Slusegårdgravpladsen III. Gravformer og

gravskikke. Bådgravene (Andersen, S. H. et al gravskikke. Bådgravene (Andersen, S. H. et al gravskikke. Bådgravene

eds): 93-266. Gyldendal. Århus.

Crumlin-Pedersen, O. & Trakadas, A. (eds) 2003.

Hjortspring – a Pre-Roman Iron-Age Warship

in context. Ships and Boats of the North 5.

Roskilde.

Enghoff, I. B. 1994. Fishing in Denmark During

the Ertebølle Period. International Journal of

Osteoarchaeology 4: 65-96.Osteoarchaeology 4: 65-96.Osteoarchaeology

Enghoff, I. B. 1999. Fishing in the Baltic Region

from the 5th century BC to the 16th century

AD: Evidence from Fish Bones. Archaeofauna

8: 41-85.

Fredsjö, Å. 1956. Hällristningar i västra Sverige.

Hällristningar i Sverige (Fredsjö, Å., Moberg,

C-A. & Janson, S. red): 97-133. Forum. Os-

kars hamn.

Humbla, P. & von Post, L. 1937. Galtabäcksbåten

och tidigt båtbyggeri i Norden. Göteborgs Kung-

liga Vetenskaps- och Vitterlighets Samhälles

Handlingar 5A, Bd 6.1. Göteborg.

Kaul, F. 1998. Ships on Bronzes. PNM Studies in

Archaeology & History 3:1/2. Kö pen hamn.

Kaul, F. 2002. The oldest war-ship sails again.

Ma ri ti me Warfare in Northern Europe. Tech-

nology, or ga ni sa tion, logistics and administration

500 BC-1500 AD (Jørgensen, A. N. et al eds):

7-20. PNM Studies in Archaeology & History

6. Köpenhamn.


In Situ 2000/2001: 67-80.

Larsson, Th. B. 1986. The Bronze Age Metalwork

in Southern Sweden. Aspects of Social and Spatial

Organization 1800-500 BC. Archaeology and


Berntsson 05-08-06, 11.37251



djuren. Bilder av bronsåldern (Goldhahn, J.

red): 91-112. Acta Archaeologica Lundensia in

8° No 37. Lund

Marstrander, S. 1963. Østfolds jordbruksristninger.

Skjeberg. Instituttet for sammenlignende kul tur -

forsk ning. Serie B: Skrifter LIII. Oslo.

McGrail, S. 2001. Boats of the World. From the Stone

Age to Medieval Times. Oxford University Press.

Oxford.

Philipsen, P. S. 1983. En analyse af Danske stam-

mebåder. (Opublicerad hovedfagspeciale i

arkeologi, Aarhus Universitet. Tillgänglig via

NMU i Roskilde).

Rieck, F. & Crumlin-Pedersen, O. 1988. Både fra

Danmarks oldtid. Både og Skib i Dan mark 1. Danmarks oldtid. Både og Skib i Dan mark 1. Danmarks oldtid

Roskilde.

Valbjørn, K. V. (et al) 2000. Reconstruction of

the Hjortspring Boat – philosophy, execution

and in i ti al results. Down the River to the Sea.

Proceedings of the Eight International Symposium

on Boat and Ship Archaeology, Gdansk 1997 (Lit-on Boat and Ship Archaeology, Gdansk 1997 (Lit-on Boat and Ship Archaeology, Gdansk 1997

win, J. ed): 103-110. Polish Maritime Museum.

Gdansk.

Berntsson 05-08-06, 11.37252

15 | Hassleskatten och dess plats – i världen och tiden

Leif Karlenby, Riksantikvarieämbetet, UV Bergslagen

Hur fyndet påträffades. Våren 1936 fann lant-

bru ka ren Axel Nils son på Berga en kittel i kanten

av Äverstaån. I den utrasade slänten såg han något

av metall som stack fram. Han kunde också ur

kitteln plocka ett svärd. Han insåg genast att det

var något alldeles speciellt som han hade hittat, så

han ring de till den då re la tivt nytillträdde mu se i-

che fen på Öre bro läns museum, Bertil Waldén,

och berättade om sitt fynd. Den ne var tvek sam

till Nils sons be rät tel se men kän de ho nom som en

rät t skaf fens och ärlig man, så han be gav sig ut till

platsen samma dag. På plats kunde han kon sta te ra

att Nils son hade haft helt rätt. Det var ett svärd

han plockat fram ur kitteln, ett Hall statts värd

till råga på allt.

Snabbt sammankallades en un der sök nings -

styr ka. Från Riksantikvarieämbetet kom Karl

Al fred Gustawsson och Gillis Olsson, från Väst-

man lands läns museum kom mu se i che fen själv

Nils Dra ken berg och vaktmästaren Nils Nygren.

Deltog från Öre bro läns mu se um gjorde också

kan di da ten Claes Claes son. Under en dag i maj

grävde man ut fyn det. Ytan man tog upp var inte

stor, men det tog till sent på kvällen inn an man

fått upp sakerna. Det var svårt att komma till i

den branta slänten så man byggde en plattform

över själva ån så att man kun de ta sig fram till

fyndet från an dra sidan (fi g. 1).

Figur 1. Hassleskatten under ut-

grävning. I kitteln kan man ana de

två ”Ciste a Cordoni”. Foto 1936:

Claes Claes son, Öre bro länsmuseum.

Karlenby 05-08-06, 11.37253

LEIF KARLENBY | 254

Den stora metallbunken som Nilsson lagt

mär ke till visade sig vara en stor kittel av pro-

vinsialgrekiskt ursprung. I denna fanns två

Hall statts värd, två ”hin kar”, s.k. Ciste á Cor-

doni från etruskiskt om rå de, ett par små haspar

och 12 plattor av brons med en mittbuckla och

kant sko ning av järn.

Beskrivning av fyndet. Kitteln är 34 cm hög

och har en diameter på hela 64 cm. Den är illa

åt gång en och har för mod li gen bli vit skadad vid

grävningen av ett täckdike i slutet av 1800-talet.

Kitteln har sä kert ock så tagit en del skada när den

blottats i åbrinken. Det förefaller rimligt att den

legat fram me en tid. Det är emellertid klart att de

fl esta ska dor na har åsamkats kitteln redan innan

den sattes ned i vattnet för 2500 år se dan. Den

var alltså redan då gammal och sli ten.

Ursprungligen har den för mod li gen varit

försedd med handtag i form av lejon el ler gripar

uppe på mynningen, på samma sätt som kittlarna

från dess urpungsområde har. Man an tar att dessa

stora kittlar varit offerkärl som fyllts med vin,

eller kanske blod vid offerriter. Berta Stjern quist

har utrett fyndets prov ini ens och kommit fram

till att kitteln bör komma från provinsialgrekiskt

område, närmare be stämt Svar ta havs om rå det och

då främst från Urartu i Armenien. Dateringen

pla ce rar kitteln senast 550 f.Kr. (Stjernquist

1962: 72ff., 2003).

Hinkarna härstammar från etruskiskt område,

norra Italien och de södra Al per na (Stjernquist

1962: 76ff.). Det fi nns två typer av Ciste. Den ena

fö re kom mer i en kon cen tra tion kring Bologna

och en typ fö re kom mer söder där om längs den

östra kust sträck an. Båda typerna fö re kom mer

se dan spridda över Europa. De två kärlen från

Hassle hör till den andra gruppen (Stjernquist

1967: karta 1). De är försedda med ett antal

vågrätta ”val kar” som ger dem den dragspelslik-

nande for men. De har två räffl a de handtag som

kan fällas upp och ned. Än da rna av handagen

är gracilt uppvikta till öglor och tenen är något

tillplattad i änden (Stjern quist 1962: 79). Kärlen

antas i sitt ur sprungs land ha an vänts som behål-

lare för vin i of fer sam man hang, allt så en liknande

funk tion som den stora kitteln. Kan det fi n nas

ett samband med att fynden faktiskt off rats här

i Sverige, har kärlen haft sam ma funktion här

som där? Dateringen av kär len hamnar också

här i slutet av den skandinaviska bronsåldern

(Stjern quist 1962: 81).

Svärden hör till en grupp vapen som är vanligt

förekommande på kontinenten. Det fi nns relativt

många vapen också i Sverige. Hallstattsfären var

starkt tongivande under yngre bronsålder och

att det fi nns två svärd i Hasslefyndet är bara helt

följd rik tigt. Svär den är något äldre än kitteln och

hin ka rna, men fö re kom mer i Norden av och till

med föremål från brons ål derns period VI (Stjern-

quist 1962: 82f.).

De tolv bronsplattorna är märkliga så till vi da

att de har detaljer i järn. De utgör därmed någ ra

av de tidigaste järn fö re må len i Sverige. Det har

inte gått att hitta några paralleller till dessa plattor

i Eu ro pa, det fi nns emellertid pa ral lel ler i Sverige,

varför Eva Hjärthner-Holdar har föreslagit att

de skulle vara in hem ska ar be ten (1993: 148f.).

Typmässigt, det vill säga utifrån de få svenska

formmässiga paralleller som fi nns, kan de dateras

till slutet av bronsåldern pre cis som övriga fynd.

Stjernquist (1962: 87) skriver att ”En da te ring

av Hasslefyndet till tiden före 600 är svår att

förena med kännedomen om fyndkomplexen i

Med el havs om rå det”.

Karlenby 05-08-06, 11.37254

255 | HASSLESKATTEN OCH DESS PLATS

Om bronsåldern i Närke. Vid en nyligen utförd

genomgång har jag kunnat fastlägga var brons-

ål dern fi nns i landskapet Närke (Karlenby 2003:

141ff.). Det visade sig att bil den skilde sig en del

mellan den äldre och yngre brons ål dern. Under

den äldre delen var bebyggelsen kon cen tre rad

till fem plat ser, Örebro vid Svartåns myn ning,

Glans ham mars byg den norr om Hjälmaren,

Odens back en och Asker söder om Hjälma ren

och se dan ett lite mer diffust defi nierat område i

västra Närke mellan Fjugesta, Viby och Kumla-

Hallsberg.

Under yngre bronsålder ver kar detta be byg -

gel se möns ter slås sön der och istället fi nner man

många mindre be byg gel se en he ter ut sprid da

över hela slättområdet. Kvar fi nns området vid

Svartåns myn ning och – na tur ligt vis – Glans-

ham mar. Där utgörs dock hela brons ma te ri a let

av just Hasslefyndet.

Vid de undersökningar som Riksantikvarie-

ämbetet UV Berg sla gen har bedrivit i Närke

under de senaste tio åren har det visat sig svårt

att få ett grepp om bronsåldern. Ofta begränsar

sig denna till en eller ett par härdar som daterats

med 14C-analys. Inga anläggningar eller hus

har kunnat knytas till dessa dateringar, med

ett undantag. Ett hus av yngre brons ål ders typ

grävdes ut i Viby i början på 90-talet (Bergold

& Holm 1999). Av min un der sök ning kan man

möjligen dra den slut sat sen att an led ning en till

att vi hittat så dåligt med brons ål ders läm ning ar

är att vi letat på fel ställen. Ut i från sprid ning en

av bronsfynd kan man se att den mer om fat tan de

bronsåldersbebyggelsen fi nns på an dra plat ser än

där vi har grävt.

Om bronsåldern i Glanshammar. Glans ham mars

bronsålder är framträdande när man ser på Närke

i sin helhet. Nära fyndplatsen för Hassleskatten

fi nns fl er lämningar från samma tid. På en höjd

strax nord ost om Äverstaån fi nns en praktfull

fyrsidig sten sätt ning som utifrån sin form kan

föras till över gång en mellan bronsålder och järn-

ålder. Från den na, eller snarare till denna, leder

en stenröjd väg som mynnar ut i åkern bara några

hundra meter från fynd plat sen. Det är inte utan

att man funderar över om skattens nedläggare

blivit begravd i storstensgraven. Om kring hundra

meter väster om fyndplatsen, på ett litet impedi-

ment, ligger en av Närkes få ta li ga skål grops fö r-

e kom ster (fi g. 2), än har man inte funnit nå gon

bild rist ning, men med det nya fyndet i Arbogaån

kan det väl inte dröja så länge innan det kommer

fram bilder också i Närke. Skålgropsförekomsten

består av fem, möjligen sex, skål gro par på ett me-

terstort block (fi g. 2).

En pollenanalys som utfördes i en våtmark

cir ka 500 meter norr om Hasslefyndet visar på en

ökad mänsklig aktivitet i området vid övergången

mel lan äldre och mellersta bronsåldern, men det

rör sig fort fa ran de om mer tillfälliga aktiviteter

(Karlsson 2002: 13). En mer stadigvarande be-

Figur 2. En av Närkes få förekomster av skålgropar.

Foto 2002: Leif Karlenby Riksantikvarieämbetet.

Karlenby 05-08-06, 11.37255

LEIF KARLENBY | 256

Figur 3. Platsen för Hassleskatten är markerad med en pil. I sluttningen strax ovanför denna punkt är lä get

för våra undersökningar. Foto 2003: Bo Annuswer, Riksantikvarieämbetet.

byggelse kan först iakt tas kring Kristi födelse

Karlsson 2002: 15). Den mänskliga aktivitet

som kunde iakttas vid mit ten av bronsåldern

behöver kanske inte ha varit till fäl lig, bara av så

liten omfattning att den gett ringa spår i pollen-

provet. Hasslefyndets nedläggelse, om det lades

ner i slutet av bronsåldern, skulle då möj li gen

kunna indikera en etablering av en mer fast och

framförallt mer om fat tan de bebyggelse på plat sen.

Kanske var det ett tack sä gel se of fer eller ett of fer

som skulle blidka plat sens gudomligheter in för

bosättningen?

Längre ned längs Äverstaåns dalgång fi nns en

plats där en bosättning måste ha varit etablerad re-

dan under mellanneolitikum. I Storsicke förvaras

fl era stenyxor av olika typ. Man har också funnit

tre brons yx or på platsen. Storsickeboplatsen är i

allra högsta grad märklig. Alla yxorna kom mer

inom en yta som är mindre än en hektar. Namnet,

som av ort namns fors ka re har tol kats som ”Stor-

stenen”, skulle emel ler tid kunna vara av kultisk

natur. Efterledet –sicke är en mycket ovan lig än-

delse och i de andra fall den förekommer är det i

sammansättningar som Alsike, Odensicke o.s.v.

Byn ligger dessutom alldeles intill Ull avi sjön!

Om grävningen och dess resultat. Vi har nu av-

slu tat tre grävperioder i Hassle. Vid inventeringen

den för sta säsongen 2001 lade vi mär ke till att det

fanns rik ligt med skärvsten i åkern alldeles intill

platsen för fyndet av Hasseleskatten (fi g. 3).

Vid den efterföljande provundersökningen

fann vi ett större kulturlager, 150 x 50 meter stort,

vars cen tra la del innehöll nästan enbart skärvsten,

kol och sot samt en hel del obrända ben. Under

de två efterkommande åren har vi un der sökt en

större yta i anslutning till kul tur lag ret och en

mindre yta i det. Vi grävde ända uppe från det

Karlenby 05-08-06, 11.37256


impediment som ligger strax väster om platsen

och ned till en yta som måste befunnit sig under

vatten fram till den stora sjösänkningen för dryga

hundra år sedan. Längst upp mot impedimentet

fann vi stolphål som ingått i ett par byggnader.

Ett mindre hus i form av fem stolphål togs fram

i sin helhet och har genom en 14C-analys kunnat

dateras till 500-talet e.Kr. I kulturlagret fann vi

fl era anläggningar, mes ta dels härdgropar eller

kokgropar (fi g. 4). Dessa var fyllda med skär vig

och skörbränd sten, liksom det 0,2 meter tjocka

kulturlagret i övrigt. Där fanns också en hel del

obrända ben. Dessa kom främst från ko, gris, får/

get och häst. Det stora fl ertalet av benen utgjordes

av matrester och man får väl för mo da att man till-

lagat maten i de stora kokgroparna. Bland fynden

i kulturlagret märks främst ett par hästbroddar.

Dessa var vanliga under yngre järnålder och då

sär skilt under vendel- och vikingatid . Ett 14C-

prov som analyserats från trä funnet i kulturlagret

har gett en datering till 700-talet e.Kr.

Längst ner i schaktet, i den del som legat i

vattenbrynet fann vi ett stenfundament. Vi mis s -

tänk te att det kunde vara någon slags brygg- eller

platt forms fun da ment. Bevarat fanns också relativt

mycket obränt trä, både kvistar, grenar och större

stockar. Fram till och med 2004 års säsong har

vi lyckats avtäcka en cirka 10 x 30 meter stor

kon struk tio n (fi g. 5).

Fundamentet var byggt av upp till halv me -

ter sto ra stenar som fanns inom ett cirka två me-

ter brett parti. Bland stenarna fanns rester efter

stockar och käppar samt även tunnare grenar.

Dessa har visat sig komma från gran, tall och

en. Det fö re fal ler tro ligt att dessa utgör resterna

efter den stå en de kon struk tio nen till en platt-

form eller en brygga. Innanför denna sten- och

träkonstruktion fanns det tre stycken meterstora

stolphål, varav ett gräv des. Det visade sig vara en

meter djupt och kraftigt sten skott. Under res ter na

av stolpen, som delvis var bevarad, låg en halv

hästkäke! Eftersom platsen re dan ti di ga re har haft

kopplingar till kult är det fullt rimligt att även

tolka detta fynd som rituellt.

Figur 4. En av kokgroparna i skärvstenslagret. I och kring denna kom stora mängder obrända ben av ko, gris,

får/get och häst. Foto 2003: Leif Karlenby, Riksantikvarieämbetet.

Karlenby 05-08-06, 11.37257

LEIF KARLENBY | 258

Kan Hasslefyndet vara nedlagt senare än vad

man tidigare trott? Dateringarna från boplats,

skärv stens pack ning och stenfundament anger att

platsen var i bruk under yng re järnålder. Detta

stämmer dåligt med den datering som givits Hass-

leskatten: ”En datering till tiden före 600 är svår

att förena med kännedomen om fyndkomplexen i

Med el havs om rå det ” och ”Lika svårt synes det …

att för läg ga hela Hasslefyndet till en fyndmiljö,

som lig ger efter pe ri od VI” skriver Berta Stjern-

qvist (1962: 87).

Dateringen av fö re må len är naturligtvis kor-

rekt, fynden har en kontinental pro ve niens och

kan ut i från det ta sammanhang säkert pla ce ras i

den skan di na vis ka bronsålderns slutskede. Det är

emellertid osäkert om fyndet lagts ned vid den na

tid. Kitteln var illa åtgången redan vid de po si -

tions till fäl let, nå got som antyder att föremålen

kan ha varit rejält gamla re dan då. Men frågan

är om de var så gamla som 1000 år. Kan fyndet

ha lagts ned i sam band med de aktiviteter som

försiggick på platsen mellan 500-talet och 700-

talet e.Kr.? Eller var platsen en helig plats som

använts under dryga 1000 år, men att vi bara

ser resterna efter den första nedläggelsen och

den sista offerplatsen, innan våtoffertradition

slut li gen dog ut?

Frågeställningarna återstår. Vår för hopp ning

är att vi under det fortsatta arbetet skall kunna

bestyrka, eller avfärda, en lång an vänd nings pe ri od

för platsen som offerplats.

Platsens långa tid. Längs med Äverstaåns dalgång

fi nns många spän nan de platser från alla tider.

För ut om Hassleskatten har ett stort vapenoffer

på träf fats intill Äversta, går den som gett ån dess

namn. Fyndet da te rar sig till romersk järnålder.

Längre ner längs ån följer så Storsicke, med sten-

och bronsåldersbosättning, och Husby som sent

under järnålder och äldsta med el tid ingick i

Husbyorganisationen. I Glans ham mars kyrka,

slut li gen, fi nns lämningar efter en tidig stav kyr ka

Figur 5. Det kraftiga stenfundamentet framrensat. Mellan stenarna och strax utanför dessa kan vi se stockar,

pinnar och liggande ris. Dessa har ingått i en konstruktion, kanske en brygga eller plattform av något slag. Foto

hösten 2004: Leif Karlenby, Riksantikvarieämbetet.

Karlenby 05-08-06, 11.38258


och fram i 1500-tal var platsen av stor be ty del se

på grund av sina sil ver gru vor.

Alla dessa plat ser har haft stor inverkan i det

historiska förloppet. Det är i detta regionalt för-

ankrade land skap som förklaringen till Hassle-

skatten skall sökas och inte enbart i förhållande

till dess egen plats. Det är här mellan skogen, med

sitt järn och sjön med de möj lig he ter till resande

som den na ger, som Hasslefyndet slutligen blir

begripligt. Det är i den rika jord bruks byg den som

det har sin plats.

Hassleskattens ned lägg ning var inte en iso-

le rad hän del se, den var inte slutet på något och

för mod li gen inte heller början, den ingick i ett

på gå en de ska pan de av det landskap vi idag känner

som vårt. Där för är det kanske inte märkvärdigt

att det skiljer 1000 år mellan Hassleskattens ned-

läg gel se och de sista of fer ak ti vi te ter na på platsen.

Det är en fullkomlig naturlig konsekvens av en

kontinuerlig användning av rummet.

Referenser

Bergold, H. & Holm, J. 1999. Lämningar från

mesolitikum till efterreformatorisk tid vid Skävi

E20. Arkeologisk undersökning, Närke, Viby

socken, Skävi 1:81 och Brånntorp 1:6, RAÄ 222.

Raä UV Bergslagen DAFF (Do ku men ta tion av

Fältarbetsfasen) 2000:4. Örebro

Hjärthner-Holdar, E. 1993. Järnets och järnmetallur-

gins introduktion i Sverige. Aun 16. Upp sa la.

Karlenby, L. 2003. Till frågan om Närkes brons-

ål der – ett försök till defi nition. Mitt ens rike.

Ar ke o lo gis ka berättelser från Närke (Karlenby,

L. red): 135-156. Raä Arkeologiska Un der sök -

ning ar, Skrif ter 50. Stockholm.

Karlsson, S. 2002.Vegetationshistoria från Hass-

leområdet, NÖ Närke. Institutionen för Na-

tur ge o gra fi och Kvartärgeologi. Stockholms

uni ver si tet. Stockholm

Stjernquist, B. 1962. Ett svenskt praktfynd med

syd eu ro pe is ka bronser. Proxima Thule. Sverige

och Europa under forntid och med el tid (Hamberg, och Europa under forntid och med el tid (Hamberg, och Europa under forntid och med el tid

P. G. (red): 72-93. Hyllningsskrift till H. M.

Konungen den 11 no vem ber 1962 utgiven av

Svenska Ar ke o lo gis ka Sällskapet. Stockholm.

Stjernquist, B. 1967. Ciste a Cordoni. (Rippenzisten).

Produktion – Funktion – Diffusion. Acta Archa-

eologica Lundensia Series in 4˚ No 6. Lund.

Stjernquist, B. 2003. Bieg, G. Hochdorf V. Der

Bronzekessel aus dem späthallstattzeitlichen

Fürstengrab von Eberdingen-Hochdorf (Kr.

Ludwigsburg). Grechische Stabdreifüsse und

Bronzekessel der archaischen Zeit mit fi gürli-

chem Schmuck. Fornvännen 98: 338-340.

Karlenby 05-08-06, 11.38259

Karlenby 05-08-06, 11.38260

Mellan de levande och de döda

Mellan de levande och döda 05-08-06, 11.38261

Mellan de levande och döda 05-08-06, 11.38262

16 | Hvad skete med den dødes sjæl? Sjælsforestillinger i Bronzealderen

Flemming Kaul, Nationalmuseet

1. Indledning. Det kan umiddelbart synes umu-

ligt at forsøge at fi nde udsagn omkring så utilnær-

melige og uhåndgribelige forhold, som hvad man

forestillede sig, der skete med den døde – hvad

man forestillede sig, der skete med den dødes sjæl,

og hvilket andet liv eller efterliv den døde fi k eller

indgik i, i Nordens bronzealder, hvorfra vi som

bekendt ingen skriftlige kilder har.

Med basis i bl.a. analysen af gravhøjen ved

Sagaholm, Raä 20 i Ljungarum socken i Småland

(Goldhahn 1999), kan man forsigtigt forsøge at

nærme sig bronzealderens sjælsforestillinger, og

hvad der skete med den døde på den videre rejse.

Denne uhyre vanskelige vej er allerede tidligere

betrådt af Anders Kaliff, Bo Gräslund og Klavs

Randsborg (Kaliff 1992, 1997; Gräslund 1989,

1994; Randsborg 1998). Da denne vej således

allerede er søgt åbnet, vil jeg forsøge til en vis

grad at fortsætte ad denne vej, men også åbne nye

stier igennem det uvejsomme krat. Når der ses

på religiøse forhold, da vil det ikke være rimeligt

blot at stoppe ved døden. Døden blev næppe blot

opfattet som altings afslutning.

Når det synes muligt at kunne udfi nde og

beskrive basale dele af mytekomplekset omkring

solens gang, vil det, til trods for store problemer

hermed, kunne forsvares også at beskæftige os

med forestillinger om den dødes efterliv. Først

ved at forsøge at inddrage forestillinger om dø-

den og sjælen vil det være muligt at danne et

helhedsindstryk af bronzealderens religion. Vi

må ikke se bort fra, at forestillinger om døden

og den dødes efterliv er og var et betydningsfuldt

element i enhver religion. Netop ved det vundne

kendskab til myterne omkring solens gang og til

den basale kosmologi i Nordens bronzealder (fi g.

1), kan vi måske bedre nærme os en forståelse af

forestillingerne omkring den dødes mulige efterliv

(Kaul 1998, 1999).

De ristninger, der er tættest knyttet til den

døde selv, synes at referere til myterne omkring

solens gang, solens cyklus: det er cirkulære moti-

ver – solbilleder – skibe og heste. Således synes det

ikonografi ske materiale, der specifi kt er knyttet til

den døde i graven, at kunne relateres til det basale

mytekompleks omkring solens gang, og det kan

derfor regnes for sandsynligt, at der i bronzeal-

derens forestillingsverden var tænkt en væsentlig

sammenknytning mellem sjælen og det store epos

om solens gang, lys og mørke, dag og nat.

Netop Goldhahn ser ristningernes funktion

i Sagaholm samt gravens konstruktionsmåde

som værende af dyb religiøs betydning knyttet

til forestillinger om sjælens frigørelse. Gennem

hans tolkningsforsøg i denne retning er vi kom-

met et væsentligt skridt videre til forståelse af

graven – ikke blot som udtryk for sociale eller

politiske forhold – men sandelig også som ud-

Kaul 05-08-06, 11.38263

FLEMMING KAUL | 264

Figur 1. Grafi sk gengivelse af punkter på solens cykliske døgnrejse, her indtegnet i forhold til hjulkorset. Den

vandrette linje markerer horisonten, den lodrette linje forbinder middag med midnat. Jorden (horistonten) er

fl ad, mens det er solens rejse, der markeres af en cirkulær form. Motiverne er udtegnet fra 10 danske rageknive.

Solens rejse starter med solopgang i horisontens venstre side med motivet, hvor fi sken hjælper solen fra natskibet

til morgenskibet. Derefter får fi sken lov til at rejse med på skibet en tid, indtil den fortæres af en rovfugl. Da

kan (sol)hesten overtage transporten fra formiddagsskibet. Hesten trækker solen væk fra skibet. Hesten overdrager

solen til eftermiddagsskibet – hesten lander på skibet. Slangen overtager solen fra eftermiddagsskibet. Om natten

sejler solskibene mod venstre gennem underverdenen, hvor solen ej er synlig – den er ’død’, mørk, kan ej ses, lyser

ikke. Fisken er med om natten, klar til at udføre sin vigtige mission ved solopgang. 1: uden fundproveniens;

2: uden fundproveniens; 3: Torupgårds Mark, Nordjylland; 4: Skive-egnen, Nordjylland; 5: Neder Hvolris,

Nordjylland; 6: Vandling, Sønderjylland; 7: Knuthenborg, Lolland; 8: Roskilde-egnen, Sjælland; 9: Jelling,

Midtjylland; 10: Møn (efter Skalk 1999).

Kaul 05-08-06, 11.38264

265 | HVAD SKETE MED DEN DØDES SJÆL?

tryk for snævre religiøse forhold og forestillinger

samt så vanskelige, næsten umuligt tilnærmelige

forhold som tanker omkring sjælens frigørelse.

Flere steder i Goldhahns Sagaholm-publikation

fremgår det, at ristningerne tilknyttet denne grav

opfattes som værende af stor betydning for sjælen,

og det nævnes tillige, at de ikonografi ske referen-

cer til solen – dens evige cykliske gang og solens

genfødsel hver morgen (og livets genfødsel om

foråret) kan opfattes som en genfødselsmetafor i

forhold til den døde.

2. Kredsløbstanke – reinkarnation eller sjælens

færd med solen. Meget tyder ifølge Goldhahn på,

at ældre bronzealders mennesker havde et syn på

den dødes sjæl, som baseredes på en kredsløbs-

tanke. Denne kredsløbstanke ses ikke kun udtrykt

i ikonografi en men også i gravhøjens runde form

samt i gravgodsets ornamentik, der ofte består af

evigt gentagne spiralfi gurer:

”Med solens eviga återfödelse som en sam-

menhållande metafor, och med graven som en

materialiserad sinnebild av solens återfödelse,

genomlevde deltagarna av begravningsritua-

len i Sagaholm en vital del af sin kosmologi

och skapelsesmyt. Tunga och dräktiga drar

hästarna på gravhällarna dess solsymbol, runt

runt i sin eviga ban, manande den avlidne att

återfödas – såsom solen återfördes var dag av

sin springare” (Goldhahn 1999: 204).

Menneskets eksistens kan da lignes med natu-

rens kredsløb: døden som en vinter, hvor sjælen

overlever (i gravhøjen) for at få nyt liv. Hestenes

magiske kraft, som forløsere og hjælpere af solen

hver dag, havde sikkert samme betydning for den

gravlagte – som sjælens forløser. Men udover sjæ-

lens forløsning behandler Goldhahn til slut i sin

bog kort også sjælens videre ’liv’:

”Från att ha varit sådd som ett frö i jorden,

skulle den avlidne hämtas åter från dödsriket

för att återföras till de levandes värld igen”

(Goldhahn 1999: 207).

Betegnelsen ’genfødsel’ (sv. återfödelse) kan

betyde mange ting i forhold til sjælsforestillinger;

det kan f.eks. betegne, at den døde genfødes i en

anden verden eller på et andet plan, men med

denne henvisning til en overførsel til de levendes

verden, må Goldhahn mene, at der er tale om en

genfødsel i et jordisk legeme – igen i en jordisk

krop – om reinkarnation.

Jeg kan udmærket følge Goldhahns argumen-

ter for at knytte den døde og den dødes sjæl til de

grundlæggende kosmologiske forhold og myterne

om solens evige og cykliske tilbagekomst eller

genfødsel (hver morgen), men behøver dette at

implicere egentlig reinkarnation?

Anders Kaliff har i særlig grad argumenteret

for en sjælelære omfattende reinkarnation i Nor-

dens bronzealder, her dog først og fremmest yngre

bronzealder. Goldhahn synes i nogen grad inspi-

rereret af Kaliffs tanker, men kun i nogen grad,

idet Kaliff benytter andre argumenter og andre

referencer. Fælles for dem begge er dog tanker

om solens store rolle ved frigørelsen af sjælen.

Udgangspunktet for Kaliff er brandgravskikken

i yngre bronzealder og førromersk jernalder, og

han fremhæver, at i de religioner, hvor den døde

kremeres, er det almindeligt, at man tænker sig,

at ødelæggelsen af kroppen frigør sjælen, hvad

der f.eks. er grundlæggende indenfor buddhismen

og hinduismen. I det følgende vil der kort ses på

Kaliffs tanker om egentlig reinkarnation.

Kaul 05-08-06, 11.38265

FLEMMING KAUL | 266

Ifølge Kaliff knyttes troen på sjælevandring

idag først og fremmest til Sydøstasiens religioner,

herunder buddhismen og hinduismen:

”Dessa tankar har dock varit utbredda inom

indogermanske religioner och i äldre tid också

på europeiskt område. Man återfi nner dessa

tankar både i keltiska och germanska trosfö-

reställingar” (Kaliff 1992: 129).

Dette er dog en temmelig uunderbygget

påstand, og der er ingen grund til at tro, at sjæ-

levandringstanker – reinkarnation – har været så

vidt udbredte i Europa, som det hævdes af Kaliff.

Om kelternes religion angives det, at Cæsar har

skrevet, at der blandt kelterne fandtes forestillin-

ger om reinkarnation. Sådanne forestillinger hjalp

ifølge Cæsar de keltiske krigere til at overvinde

deres dødsangst. Desuden kan Kaliff fortælle, at

i druidernes lære var denne forestilling central.

Yderligere erfarer vi, at den keltiske genfødel-

seslære har sat sig spor også i irske og bretonske

fortællinger.

Kaliff henviser bl.a. til Görmans arbejder,

hvor det menes at være påvist, at der i Skandina-

vien fandtes en keltisk påvirket religion i yngre

bronzealder (Görman 1987, 1989). I denne sam-

menhæng fremhæves det, at forskellene mellem

keltere og germanere først og fremmest var af

sproglig natur, mens kultur og religion var meget

ens (Kaliff 1992: 129-130). Som videre argument

for reinkarnationstankens tilstedeværelse i det for-

historiske Europa nævnes det, at germanere ofte

gav deres børn navn efter en afdød slægtning,

hvorfor det kan formodes, at germanerne troede

på reinkarnation indenfor samme slægt. Desuden

fremhæves det af Kaliff, at skæbnetro og et deter-

ministisk synssæt (som vi kender hos germanerne

og kelterne) ofte hænger snævert sammen med

tanker om et genfødselskredsløb.

Kaliffs argumenter om reinkarnation blandt

kelterne bygger på et usikkert grundlag, nemlig

Cæsars henvisning hertil. Caesar oplyser – sand-

synligvis med udgangspunkt i et tabt værk om

kelterne af den stoiske fi losof Poseidonius – at

druiderne lagde megen vægt på en slags sjæle-

vandringslære, hvor sjælen ikke gik til grunde,

men efter døden gik fra en krop til en anden

(Warmind 1996: 46).

Dette behøver ikke i sig selv at betyde, at kel-

terne troede på ’egentlig’ reinkarnation i en ny

jordisk krop. Caesar henviser måske blot til en

’overjordisk’ krop. Den romerske digter Lucanus

fortæller om kelternes forestillinger om livet efter

døden, at ”med en ny krop lever ånden i en anden

verden”. Lucanus fortæller videre, at efter kelter-

nes opfattelse lå døden i midten af et langt liv.

Pompejus Mela fortæller, at druidernes lære

handler om, at ”sjælen er evig, og der er et andet

liv i underverdenen”. Udelukkes kan det dog

ikke, at Poseidonius faktisk har tænkt på egent-

lig reinkarnation, måske inspireret eller præget

af pythagoræisk fi losofi (Piggott 1985: 112-115;

Kaul 1991: 49); men det forhold, at enkelte kla-

siske forfattere muligvis troede, at kelterne troede

på en form for sjælevandring, er dog ikke det

samme som, at kelterne faktisk havde forestillin-

ger om reinkarnation. Og der er ikke noget i de

øvrige kilder, der umiddelbart bekræfter Caesars

oplysninger (Warmind 1996, 2001: 59). Det er

vanskeligt at se, at forestillingen om sjælevandring

var det centrale i druidernes lære.

Ligeså vanskeligt er det at forstå, hvorledes den

keltiske genfødselslære har sat sig spor også i se-

nere irske og bretonske fortællinger (Kaliff 1992:

129-130). Så vidt det kan bedømmes, fi ndes der

Kaul 05-08-06, 11.38266


ej sådanne spor (Warmind 1996: 46ff.).

Kaliff antyder videre, at knusningen og må-

ske malningen af de dødes knogler, og den ringe

mængde af disse nedlagt i graven, skal ses som

et eksempel på individets totale tilintetgørelse.

Det er korrekt, at de brændte ben, især i før-

romersk jernalder mange steder i Norden kun

fremtræder som en lille ’klat’ af individet. Men

dette har oftest med førromersk jernalder at gøre

og ikke bronzealderen (Kaliff 1992: 137ff.). Der

er dog også fl ere tilfælde som angivet af Kaliff

(1997: 45ff.), hvor dette også gælder for yngre

bronzealder i visse dele af Sverige. Men det skal

påpeges, at hvad angår Danmarks og Sydsveriges

yngre bronzealder, så blev de dødes ben som regel

ikke knust, men nedlagt i urnen, hvor der stadig

er store og markante knogledele tilbage (der iøv-

rigt ofte gør alders- og kønsbestemmelse mulig).

Desuden fi ndes der nedlagt i urnen gravgaver, der

må antages at være af personlig art.

Så for bronzealderens vedkommende i store

dele af Sydskandinavien kan man altså ikke sige,

at individet udslettedes ved gravlæggelsen. Der

kunne stadig være en forbindelse mellem den

dødes sjæl og den beholder eller urne, som ben-

resterne fi ndes i (Oestigaard 1999: 359). I nogen

grad argumenteres der udfra en gravskik i ældre

jernalder omkring religiøse forhold i yngre bron-

zealder. Dette er af betydning, når argumenterne

for reinkarnation i yngre bronzealder skal vurde-

res; thi blandt argumenterne for reinkarnation er

netop, at hvor der fi ndes reinkarnation, gøres der

ikke meget ud af det enkelte individ som grav-

lagt person, efter at ligbrændingen har fundet

sted (med gravgods og fi ne genstande knyttet

snævert til den døde) – det jordiske indidvid er

borte for altid og vil snart indgå i og blive et nyt

jordisk individ (og sjælen er igen på jorden i et

nyt individ).

Kaliff må således antage, at brandgravskik i

det hele taget må være vidnesbyrd om reinkarna-

tionstanker, hvad der dog er ganske hypotetiskt.

Med andre ord mener han at se reinkarnation

sandsynliggjort ved hjælp af påstande om kelteres

og germaneres tro på reinkarnation sammenholdt

med påstande om, at knusning af de brændte

ben først og fremmest i førromersk jernalder kan

angive en reinkarnationstro i yngre bronzealder

(hvor benene sjældent knuses i Sydskandinavien/

Danmark). I næsten identisk form ses det samme

skrevet i Kaliffs disputats, men der ses imidlertid

her langt mere nuanceret på forholdene, og den

egentlige reinkarnation synes nu blot at anses som

en mulighed blandt en række muligheder (Kaliff

1997: 20-23, 93ff.).

Mens jeg således på nogle punkter kan følge

Kaliffs argumentation omkring sjælens frigørelse,

hvor ilden kan være en slags metafor for solens

kraft, og hvor solen og dens cyklus kan have be-

tydning i forhold til sjælens frigørelse, så er jeg

uenig i, at disse forhold klart taler for forestillinger

om egentlig reinkarnation, hvor den døde blev

genfødt som menneske i slægten.

Når det således her afvises, at reinkarnati-

onstanken var af væsentlig betydning ved op-

fattelserne om, hvad der skete med den dødes

sjæl eller sjæle i den nordiske bronzealder, og at

reinkarnationstanken næppe indgik i forestillin-

gerne om et efterliv eller en form for ’væren’ et

andet sted, så bør der kunne angives en anden

begrundet tolkning af forholdene. Udfra bl.a.

Goldhahns analyser af billederne fra Sagaholm,

forståelsen af det øvrige ikonografi ske materiale

snævert knyttet til de døde samt ikke mindst det

vundne kendskab til myterne omkring solens

cykliske gang, ledsaget af og hjulpet af mytolo-

Kaul 05-08-06, 11.38267

FLEMMING KAUL | 268

giske heste og skibe, forekommer det imidlertid

ikke vanskeligt at foreslå et plausibelt alternativ

til reinkarnations-tolkningerne – et alternativ

som synes næsten uomgængeligt nærliggende

og umiddelbart forståeligt – og som endda kan

forstås alene udfra en egen nordisk bronzealders

kontekst.

Når det ikonografi ske materiale, der specifi kt

er knyttet til den døde i graven, synes at kunne

relateres til det basale mytekompleks omkring

solens gang, og det derfor kan regnes for sand-

synligt, at der i bronzealderens forestillingsver-

den var tænkt en væsentlig forbindelse mellem

sjælen og den mytologiske fortælling om solens

evige færd gennem nat og dag, vil det enkleste

og klareste være ikke at medtage reinkarnation i

dette billede, men simpelthen at knytte sjælen og

sjælens efterliv direkte til solens rejse. Når cyk-

liske forhold omkring sjælen fremhæves af bl.a.

Goldhahn, så lad os da tage konsekvensen udfra

de ikonografi ske vidnesbyrd og regne det som

det mest nærliggende, at sjælen i bronzealderens

forestillinger skulle forenes med solen selv eller

ledsage solen på dens evige færd.

I bronzealderens forestillingsverden blev sjæ-

len ét med solen eller delte skæbne med solen

på dens evige færd, rundt, rundt, oppe og nede,

gennem himmel og underverden, gennem liv og

død. Sjælen blev forenet med den kosmologiske

grundmyte. Solens liv om dagen, dens ’død’ ved

rejsen gennem underverdenen og dens genfød-

sel om morgenen kan lignes med menneskelivet,

Figur 2. To yngre bronzealders rageknive med skibsbilleder med mandskabsstreger. Asnæs, Vestsjælland, Danmark,

med tre skibe, det ene sammenfoldet. Karpalund, Skåne, Sverige, med et sammenfoldet skib (etter B. Skaarup

tegn. og Montelius 1917).

Kaul 05-08-06, 11.38268


hvor mennesket efter døden placeredes i en nat

i gravhøjen i jorden, men om morgenen eller

om foråret steg op, delte skæbne med solen,

igen og igen. Ligesom det levende menneske på

jorden og jordens vækster var afhængige af solen

og dens livgivende kraft, kommende igen hvert

forår, således var også menneskets sjæl efter døden

snævert knyttet til solen. Set på denne måde får

vi en forståelse for både gravhøjens runde form,

for de jordfæstegrave, hvor den døde vender

mod solopgangen, og for ristningernes billed-

lige udsagnskraft omkring den dødes ønskede

tilknytning til solen og det cykliske. Gravhøjen

og graven er at opfatte som en hjælper eller ’gen-

opstandelsesmaskine’, der gjorde det muligt for

den døde at nå op til solen, at blive forenet med

solen på dennes evige rejse gennem alle verdener.

Heste og skibe – som ved Sagaholm – eller sol-

billeder eller hjulkors andetsteds – kan på denne

måde næsten opfattes som billedlige formularer

for den døde eller bønner, som den døde kunne

fremsige, for at sjælen kunne nå sit endelige og

evige mål, solen.

I denne forbindelse er skibets rolle i bronzeal-

derens ikonografi af stor betydning. Udfra yngre

bronzealders billeder på bronzegenstande tjente

skibet i myterne omkring solens gang som et sol-

skib, der fragtede eller ledsagede solen både igen-

nem dagen og natten, hvor det var en formidler af

solen mellem andre solhjælpende elementer eller

væsener som solhesten, fi sken og slangen (Kaul

1998, 2000). Disse solskibe, der rejser med solen

over himlen og gennem underverdenen, som de

ses i yngre bronzealder, har mandskabsstreger.

Da meget tyder på, at forestillinger om egentlige

personifi cerede guddomme kun var i sin vorden

i yngre bronzealder, er det ej urimeligt at opfatte

mandskabsstregerne på disse åbenbare mytologi-

ske solskibe (ikke at forveksle med (visse) skibe,

der afbildes på hellerne i f.eks. Bohuslän, og

som ofte kan opfattes som virkelige skibe brugt

af virkelige mennesker i livet som platform for

ritualer), som de dødes sjæle, gennem døden

’guddommeliggjorte’ mennesker (fi g. 2).

De dødes sjæle blev solskibets mandskab. Set

i dette perspektiv kan der i bronzealderens my-

tologiske forestillinger være opstået et gensidigt

afhængighedsforhold mellem den livgivende sol

og de dødes sjæle. Solen blev i nogen grad afhæn-

gig af bistand fra de dødes sjæle, men de dødes

sjæle var naturligvis også dybt afhængige af solen.

Ved antagelsen af et sådant afhængighedsforhold

får begreber som dødekult en anden og udvidet

betydning. Hvis man ærede de døde på den rette

måde, ville de dødes sjæle kunne hjælpe solen

bedre, herved til gavn for de levende på jorden.

Forfædrene knyttedes til solen, til solens evige

rejse. Solen går under hver aften, men også om

natten kunne sjælene hjælpe, thi der ses også

mandskabsstreger på yngre bronzealders myto-

logiske natskibe (fi g. 3).

Ved sådanne dødeforestillinger kunne den

dødes sjæl blive en garant for den kosmiske

orden, der medvirkede til at sikre solens og

livets evige tilbagekomst. Udtryk for dødekult,

d.v.s. billedlige eller andre spor af ritualer i nær

tilkytning til grave eller gravpladser, kan set i

dette perspektiv i ligeså høj grad rette sig mod

Figur 3. Venstresejlende natskib med mandskabsstreger,

Møn, Danmark.

Kaul 05-08-06, 11.38269

FLEMMING KAUL | 270

selve solen og forestillingerne om solens evige

genkomst og livgivende kraft som de døde selv.

Den grundlæggende kosmologi, soltilbedelsen

og forestillinger om de dødes efterliv blev da to

aspekter af samme sag.

Netop Kaliff har da også generelt set udtrykt

sig i samme retninger, hvor den kult, der for-

modes at have foregået også på gravpladserne,

i ligeså høj grad kan have været vendt mod de

levende og deres liv som mod de døde (Kaliff

1997: 75-78).

Såfremt vi godtager, at den afdødes sjæl i

bronzealderen indtrådte i en så central og afgø-

rende rolle i forhold til det grundlæggende my-

tekompleks omkring solens gang, hvor sjælen,

med forbindelse til det højeste væsen og kraften

bag dette, kunne optræde som en medvirkende

aktør ved solens evige rejse, da bør det overvejes,

om alle døde i bronzealderen var tiltænkt en

sådan rolle, en sådan guddommeliggørelse. Da

det almindeligvis antages, at det kun var en del

af befolkningen, der i ældre bronzealder begrave-

des i store høje, skal det ikke udelukkes, at netop

denne skitserede sjælelære var forbeholdt de få,

var forbeholdt aristokratiet. Ved bronzealderens

begyndelse, i slutningen af per. I og i per. II skete

gennemgribende ændringer, herunder formentlig

også et religionsskifte eller i det mindste væsent-

lige ændringer af de religiøse forhold, et nyt og

anderledes markant aristokrati toner frem, og

med dette aristokrati nye religiøse udtryk.

I en spændende dynamisk formativ fase skab-

tes hovedtrækkene i bronzealderens religion,

hvor skib og hest introduceredes som bærende

elementer i tidens religiøse billedsprog, og hvor

særlige genstande i bronze og guld vidner om en

kult og religion opbygget på en materiel rigdom i

metaller. Det var formentlig først og fremmest de

magtfulde ledere, som medvirkede til at skabe en

ny ideologi og en ny religion, der ligger begravet

i ældre bronzealders storhøje. Det må være disse

ledere, der gennem kendskabet til ’deres egen’

ny religion og udøvelsen af denne, har kunnet

give sig selv en helt særlig, nærmest guddomme-

lig status eller identitet. Disse teokratiske ledere

havde ganske særlige forbindelser til solen og

til underverdenen, som kunne legitimere deres

jordiske magt (Larsson 1999: 14). En leder, hvis

sjæl kunne tænkes at have sådanne egenskaber,

var sandelig en stor hersker – også som død og

som guddommeliggjort – for altid knyttet til

solens rejse.

En sådan særlig sjælelære eksklusivt forbe-

holdt aristokratiet, der iøvrigt også ved sine of-

ferhandlinger må formodes at have stået nærmere

det guddommelige, behøver ikke nødvendigvis

at medføre sjælens fortabelse for ’almindelige

mennesker’ uden for ledergruppen. Det skal ikke

udelukkes, at der fandtes andre tanker om sjælen

og om efterlivet for sådanne lavere placerede med-

lemmer af samfundene. Det kunne være, at de

blot kom til et behageligt land ude mod vest.

Gennem Goldhahns tanker omkring de sjæls-

frigørende elementer ved bl.a. Sagaholm-graven,

der må henvise til solen og solens rejse, har jeg

forsøgt at bortskære de efter min mening uhold-

bare henvisninger til reinkarnation. Herved er der

blot tale om en logisk reduktion af elementerne

omkring den dødes mulige efterliv – hvor der

gås direkte fra forståelsen af billedernes metafo-

riske henvisninger og til konsekvensen af disse

henvisninger.

3. To eller fl ere sjælsaspekter – jordfæstegrav

og brandgrav. Helt så enkelt er det dog næppe.

Der har sandsynligvis været tale om fl ere sjæle

Kaul 05-08-06, 11.38270


eller sjælselementer i den nordiske bronzealder.

Bo Gräslund har udfra studier af sjælsbegreber

i ikke-litterære samfund kunnet iagttage, at der

blandt den store variation ved primitive sjæls-

begreber fi ndes to former, som synes næsten

universelle. Den første form betegnes ofte som

’åndedrætsjælen’ eller ’kropssjælen’, den anden

form betegnes ofte som ’frisjælen’ eller ’drøm-

mesjælen’. Det bør i høj grad overvejes, om der

også i Nordens bronzealder har været fl ere sjæls-

elementer til stede.

Den udbredte forekomst af disse to sjælsbe-

greber kunne forklares gennem to basale fæno-

mener som ethvert menneske kender, åndedræt

og drømme. ’Åndedrætsjælen’ står ofte for selve

livsprincippet, og den regnes for at forlade krop-

pen i dødsøjeblikket, med det sidste åndedrag.

Den regnes ofte for at vende tilbage til, hvor den

kom fra – til en slags fælles ophav for livsprin-

cippet, med guderne, i himlen, i naturen eller

andetsteds. ’Frisjælen’ derimod er knyttet til

drømmeoplevelser og andre manifestationer af

det ubevidste. Dette sjælsaspekt er passivt inde

i kroppen så længe en person er vågen eller ved

bevidsthed og bliver først aktiv og uafhængig

udenfor kroppen ved søvn. ’Frisjælen’ vender

tilbage, når personen vågner op.

Det er almindeligvis denne ’frisjæl’ der regnes

for at repræsentere den døde i eksistensen efter

døden. Den står som udtryk for individet snarere

end for individets personlighed, der ofte opfattes

som en tredje slags sjæl, en ’ego-sjæl’. ’Frisjælen’

opfattes derfor snarest som et vagt skyggebillede

af den døde. ’Frisjælen’ adskiller sig fra andre

sjælsaspekter, ved at den almindeligvis først regnes

for at forlade den døde krop et stykke tid efter

dødens indtræden; den forbliver i kroppen indtil

kroppens ødelæggelse er påbegyndt eller tilende-

bragt (ved at rådne, ved ligbrænding, afkødning,

udlægning til dyr etc.). Så bliver ’frisjælen’ fri og

hjemløs og begynder sit egentlige efterliv (Gräs-

lund 1989: 70-71, 1994: 18-19). Rent sprogligt

synes de nævnte termer for sjælsbegreberne lidt

vanskelige at håndtere, idet det jo – som det er

fremgået – er ’kropssjælen’, som først forlader

kroppen, mens det er ’frisjælen’, der i en tid

forbliver i kroppen. Vi får ikke at vide, hvornår

’ego-sjælen’ forlader kroppen.

Ved et dualistisk eller fl erfoldigt sjælsbebreb

er justereringer i forhold til Gräslund foreslået.

Randsborg fremfører, at der allerede ved ældre

bronzealders grave synes at kunne påvises mod-

sætninger, hvor der på den ene side antages at

være tale om et sjælsaspekt, som på et eller anden

tidspunkt i forbindelse med begravlsesritualerne

blev frigjort, mens der på den anden side også

synes at kunne påvises træk omkring bevaring

af kroppen eller sikring af kroppen og gravfre-

den, der antyder, at et sjælsaspekt stadig var til

stede i eller i tilknytning til kroppen og graven.

Randsborg antager videre, at det sjælsaspekt, som

forblev i graven, kunne være ’åndedrætssjælen’

eller ’livsaspektet’, hvor der således stadig var en

slags liv knyttet til kroppen (Randsborg 1998:

118-120).

Det foreslås her, også for at lette den sproglige

tilegnelse af disse vanskeligt forståelige begreber,

at vi taler om en ’mobilsjæl’ (frisjælen), der fri-

gøres og kan bevæge sig rundt, og en ’stationær

sjæl’, nærmere knyttet til de fysiske rester af den

døde og graven selv.

Hvad angår yngre bronzealder, så benytter

Gräslund sig ikke til fulde af mulighederne for,

at der kunne være fl ere sjælselementer til stede.

Istedet fremhæver han, at der ikke i yngre bronze-

alders grave nedlagdes genstande af prestigemæs-

Kaul 05-08-06, 11.38271

FLEMMING KAUL | 272

sig betydning eller af betydning for den dødes

sjæl. Det kan siges at være ganske overraskende

at læse, at skandinaviske arkæologer stort set er

enige om at se rageknive og pincetter som sym-

bolske genstande knyttet til den rituelle renselse

og barbering af den døde (Gräslund 1994: 20-

21). Han mener, at alt omkring sjælen og dens

frigørelse allerede og alene skete i forbindelse med

ligbrændingen.

Men da vi ved, at ændringerne af gravformer-

ne ved overgangen til ligbrænding strakte sig over

længere tid, ja mere end 200 år, hvor f.eks. de

brændte ben kunne lægges i en mandslang kiste

og med tøjet henover, som om det var en ubrændt

begravelse, så får man sine tvivl om, at der kun var

et sjælselement, der frigjordes ved brændingen.

Der må være noget mere knyttet til graven og den

dødes jordiske rester og gravgods.

Hvis virkelig sjælen var helt borte eller ude af

billedet i forhold til selve graven i yngre bronzeal-

der, således som det fremføres af Gräslund, fore-

kommer det besyndeligt, at vi fi nder brandgrave

som centralgrave under storhøje i per. III og IV

og i enkelte områder også senere som centralgrave

under mindre høje, ligesom størstedelen af de

danske urnegrave er nedsat (i små stenkister)

i ældre gravhøje, endda med en foretrukken

placering i højens østlige eller sydlige side. En

sådan placering burde vel netop ses som udtryk

for solens rolle i forbindelse med sjælen.

Desuden fi ndes der, som nævnt, ristninger

på sten snævert knyttet til disse grave. Om vi

antager, at højen som sådan havde kvaliteter med

en gavnlig virkning for den dødes sjæl (se oven-

for), da kan brandgrave og urnegravene i høje

fremdeles i yngre bronzealder ses at indgå i dette

billede. Højen som sådan var stadig af betydning,

gravgodset med sine mytologiske referencer var

ligeledes stadig af betydning. Det forekommer

bestemt ikke således, at alt omkring den dødes

sjæl var slut ved selve ligbrændingen, hvad også

den dødes personlige genstande med såvel en

statusmæssig betydning som en dybt religiøs

betydning synes at angive.

Vi synes således at stå overfor et paradoks,

hvor der stadig skete noget i forbindelse med den

dødes sjæl i selve brandgraven eller urnegraven

i højen, mens sjælen dog var frigjort tidligere

gennem ligbrændingen. Dette kan dog forkla-

res, ved at inddrage et dualistisk eller fl erfoldigt

sjælsbegreb. Gräslund har selv påpeget, at de to

af ham fremhævede sjæle skal opfattes som et

minimum, en slags mindste fællesnævner (Gräs-

lund 1989, 1994), og han har endvidere påpeget,

at der både kan være et aspekt ved sjælen, der

kunne rejse til en anden tilværelse borte fra krop

og grav samtidig med, at et aspekt stadig befandt

sig i eller nær graven (Gräslund 1983: 50). Der

er derfor intet til hinder for, at fl ere sjæle er med

i spillet. Vi har faktisk brug for en sjæl mere, hvis

’sjælekabalen’ skal gå op, og vi bør derfor tale om

mindst tre sjæle.

”Åndedrætssjælen” eller ’livsprincippet’ kan vi

ikke bruge til meget i denne sammenhæng, idet

den allerede ifølge Gräslund har forladt kroppen

og er væk i forbindelse med dødens indtræden (se

dog Randsborg 1998: 118-120).

”Frisjælen” eller mobilsjælen forlod kroppen

i forbindelse med gravritualerne, ved jordfæste-

grave efter selve gravlæggelsen, ved ligbrænding

gennem ligbålet før selve gravlæggelsen.

Men i graven selv – såvel i jordfæstegraven

som i brandgraven – forblev der stadig en sjæl

eller et sjæl-element tilbage bundet til eller knyt-

tet til de jordiske rester, det være sig liget under

nedbrydning eller de dødes brændte ben. En så-

Kaul 05-08-06, 11.38272


dan mulig ekstra sjæl kunne kaldes ”egosjælen”

som foreslået af Gräslund (1994), men udtrykket

’stationær sjæl’ er måske at foretrække. Såfremt

der er tale om en sjæl, der stadig indeholdt dele af

den dødes personlighed eller ego, da fi nder vi en

god forklaring på, at personlige genstande stadig

og i høj grad er at fi nde i tilknytning til yngre

bronzealders brandgrave og urnegrave.

Den sene husurne kunne også opfattes som

et ’hjem’ for et sjælsaspekt. Dele af den dødes

sjæl befandt sig i eller tæt ved graven med sine

personlige genstande. Ved at bringe en sjæl – eller

sjælselement – på banen, der kom til at høre til i

højen, kan vi yderligere forstå, at gravhøjen som

helligt bygningsværk ikke udelukkende opførtes

eller brugtes for at fremme en sjæls frigørelse, men

også til bedste for den sjælsdel, der stadig måtte

befi nde sig i højen. Faktisk kunne højen opfattes

som det, der beskyttede de dødes jordiske rester

mod tilintetgørelse (det være sig brændte eller

ubrændte), således at den stationære sjæl stadig

og altid havde et sted at holde til.

Skibsristningerne fra Hjortekrog, Småland,

der straks efter hugningen formodes dækket

med en røse med en brandgrav (per IV) (Wid-

holm 1998: 77ff.), må angive, at også i yngre

bronzealder var væsentlige ikonografi ske motiver

at stor betydning, hjæpende den døde eller den

dødes sjæl eller et sjælsaspekt. Også det særlige

håndtegn med fi re streger over, yngre bronzeal-

der, kan knyttes til forhold omkring den dødes

sjæl (Kaul 1988).

Der foreligger måske et mindre, logisk problem

også ved denne model. Det er især de brandgrave

fra per. III og per. IV, som ligner jordfæstegrave,

der kræver en forklaring. Den velkendte Hvide-

gårdsgrav fra Klampenborg nord for København

fra bronzealderens per. III udgør et eksempel på

en brandgrav i en mandslang kiste, hvor den dø-

des brændte ben er nedlagt dækket af dragten og

med sværd og andre genstande nedlagt (fi g. 4),

som om det var en ubrændt begravelse (Lomborg

1981; Kaul 1998: 16-20). Mens graven og højen

med jordfæstegraven således kunne hjælpe hele

to sjæle, så kan høj og grav ved brandgraven kun

hjælpe en sjæl, idet ”frisjælen” eller mobilsjælen

jo allerede var taget afsted ved ligbrændingen. I

sådanne tilfælde ’opfører’ brandgraven sig som

en jordfæstegrav.

Netop gennem erkendelsen af problemet, hvor

en brandgrav ’opfører’ sig som en jordfæstegrav,

er det måske muligt at nå en plausibel løsning på

samme problem. Ved en sådan løsning skal der

stadig arbejdes med (mindst) to sjælsaspekter,

men disse to sjælsaspekter – den mobile sjæl og

den stationære sjæl – bør begge kunne knyttes

til selve graven. Herved kan forskellene mellem

jordfæstegrav og brandgrav nedtones, samtidig

med at den mobile sjæl (eller ’frisjælen’) stadig

regnes for frigjort gennem ligbrændingen.

Den mobile sjæl blev frigjort på lidt forskel-

lige tidspunkter i forhold til begravelsesritualernes

udførelse, alt efter om der var tale om jordfæste-

begravelse eller brandgrav. Det afgørende er, at

den mobile sjæl tillige kunne vende tilbage til

graven med visse mellemrum. Anskuet på denne

måde kan væsentlige træk ved den endelige grav-

læggelse, det være sig gravgods, kistens udførelse

eller tilknyttede ristninger i begge tilfælde anses

for knyttet til hele to sjæle. Herved bliver de sjæls-

strukturelle forskelle mellem jordfæstegrave og

brandgrave yderligere minimeret, hvad der videre

kan forklare de væsentlige ligheder ved graven selv

hos de to slags ligbehandling.

Herefter kan det drøftes, hvornår og ved hvilke

lejligheder mobilsjælen besøgte gravhøjen og der-

Kaul 05-08-06, 11.38273

FLEMMING KAUL | 274

med også besøgte den stationære sjæl. De ristnin-

ger, der kendes i snæver forbindelse med grave

eller den gravlagte, synes stort set alle at henvise

til solen og solens gang eller dens cykliske rejse

med anvendelse af gengivelser af skibet, hesten

og solen, herunder også hjulkorset, som udover

at være et solbillede også ses som udtryk for hele

det cykliske princip (Kaul 1999, 2000). Disse

motiver må henvise til den almene kosmologi,

som tydeligst lader sig udtrykke på yngre bron-

zealders rageknive (eller Solvognen).

Ved den betydningsfulde Sagaholm-grav giver

Goldhahn i høj grad udtryk for, at de mange

ristningsbilleder i denne gravhøj ikke alene re-

fererer til solen som sådan, men også udtrykker

en cyklisk tankegang. Goldhahn argumenterer

på udmærket vis for, at hellernes billeder og

gravhøjens form henviser til et cyklisk tankesæt

knyttet til solen. Men det cykliske i forhold til

sjælen synes hos Goldhahn at være udtryk for en

slags reinkarnationscyklus, hvor alle de cykliske

elementer omkring solen skal medføre, at den

dødes sjæl skulle vende tilbage til de levendes

verden genfødt i en ny menneskelig krop (Gold-

hahn 1999: 207).

Istedet vil vi udelade tanken om den dødes

genfødsel i et nyt menneskeligt legeme på jor-

den (se ovenfor), og den fulde konsekvens af

billedernes udsagn omkring solen og solens færd

kan derved tages. Den dødes mobilsjæl fulgte so-

len, delte skæbne med solen og genopstod hver

morgen med solen. I denne evige cyklus, hvor

en af den dødes sjæle fulgte solen ved dens evige

rejse gennem dag og nat, da bør det overvejes,

om netop denne sjæl faktisk tænktes at besøge

gravhøjen og graven hver eneste morgen, og at

de mange metaforiske henvisninger til solen og

dens genfødsel i bl.a. Sagaholm-graven angiver,

at sjælen ikke alene blev frigjort til genfødsel i

forbindelse med gravritualernes udførelse, men

blev genfødt hver eneste morgen sammen med

solen efter et besøg i graven.

Figur 4. Plantegning af den mandslange gravkiste

fra Hvidegården nord for København, Sjælland,

Danmark. En brandgrav, der fremtræder fuldstændig

som en jordfæstegrav (efter Lomborg 1981, Magnus

Petersen tegn. 1845).

Kaul 05-08-06, 11.39274


Hvis sådanne tanker rådede, da vil graven

– såvel ved jordfæste som ved ligbrænding – have

fungeret som et centralt sted for såvel mobilsjælen

som for den stationære sjæl. Ved indskydelsen af

den stationære sjæl som tilstedeværende i graven

igennem lineær tid og ved en forståelse af mo-

bilsjælen som følgende solen på sin evige færd,

værende i gentagen forbindelse med graven i cyk-

lisk tid hver morgen før eller ved solopgang, kan

paradoksproblemet omkring sjælens frigørelse og

ligbrænding forklares på en forhåbentlig logisk

måde. Både i forbindelse med brandgraven, der

er at betragte som en ’rigtig’ grav omgivende de

dødes jordiske rester, og i jordfæstegraven spillede

begge sjæle en rolle – de var begge i større eller

mindre grad til stede, lige meget om mobilsjælen

i første omgang var blevet frigjort ved ild eller i

forbindelse med eller efter gravens tildækning.

Gravgods, ristninger og gravens rammer tjente

fortrinligvis begge sjæle; en sjæl med solen og en

sjæl i graven, smukt, enkelt og muligt. Men vi har

jo med sjæle at gøre, med sager uden fysisk sub-

stans – kun med et tænkt transcendent indhold

– og vi kan ikke spørge bronzealderens sjæl om,

hvad der kunne være korrekt. Intet kan bevises,

højst sandsynliggøres.

4. Afsluttende betragtninger. Ved indragelsen

af et dualistisk eller pluralistisk sjælsbegreb med

en mobilsjæl, der knyttes til solens evige cyklus

(evt. endda på tidspunkter udgørende solskibets

mandskab) også besøgende graven i tilknytning til

denne cyklus, samt en stationær sjæl, der befi nder

sig i graven knyttet til den dødes jordiske rester og

graven i højen, kan der gives en tilnærmelsesvis

logisk forklaring på modsætningsfulde forhold.

Kun ved en accept af modsætningerne istedet for

en bortforklaring af disse kan fundmaterialets ud-

sagn benyttes som et positivt udgangspunkt til

en videre forståelse. I alle tilfælde kan en sådan

forståelse af sjælsbegreberne og deres mulige dy-

namik yde en forklaring på lighederne mellem

jordfæstegrave og brandgrave – i det mindste i

visse dele af Norden – især igennem en langvarig

’overgangsfase’.

Dette kunne desuden angive, at der ved

ligbrændingens indførelse ikke behøver at være

indtruffet vidtgående forandringer i bronzealde-

rens religion, hverken ved de generelle opfattelser

omkring mytologi, kosmos og det guddomme-

lige, eller mere specifi kt ved tankerne omkring

de dødes sjæles videre transcendens.

Størstedelen af de ikonografi ske elementer,

der kendetegner den nordiske bronzealder fi ndes

igennem størstedelen af denne æra i et åbenbart

kontinuerligt gennemløb.

Da der således næppe kan påvises væsentlige

ændringer i de generelle religiøse forestillinger

eller i forestillingerne omkring den dødes sjæl og

efterliv ved indførelsen af brandgravsskikken, kan

det virke vanskeligt at forklare, hvorfor brand-

gravsskikken overhovedet blev indført. Hvad der

i denne sammenhæng skal holdes fast i er, at i

stedet for at søge efter forklaringer i brandgrav-

skikkens indførelse blot som udefra kommende

påvirkninger, så kan forudsætningerne herfor i

lige så høj grad søges i ældre bronzealders høj-

gravsskik og de hertil knyttede forestillinger

(Goldhahn 1999: 181-182).

Bronzealderens religion synes i Norden ud-

viklet i løbet af en formativ fase afsluttet i per. II

med alle de træk, som kendetegner denne reli-

gion. Fremkomsten af denne religion med skibe,

heste og sol indgående i en kompleks kosmologi

og særlige ritualer afspejlende et veldefi neret og

systematiseret verdensbillede skal efter alt at

Kaul 05-08-06, 11.39275

FLEMMING KAUL | 276

dømme forbindes med sociale ændringer, hvor

en ny aristokratisk herskerelite i samme tidsrum

opstod. I forbindelse med denne elites fremkomst

opstod en forholdsvis ensartet gravskik, hvor

ledelsens magt og prestige fremvistes, men en

gravskik, der også var af betydning for de afdøde

lederes sjæle.

Den nye herskerelite defi nerede ikke alene

deres magt gennem sociale signaler, men i høj

grad gennem religiøse forhold. Det må formodes,

at der skabtes en religion, hvor denne elite stod

nærmere det guddommelige, havde særlig adgang

til det guddommelige og også havde en særlig

adgang til det guddommelige efter døden.

Den døde person af høj status blev nærmest at

betragte som en halvgud gennem dennes særlige

forbindelse til den guddommelige sol (Randsborg

1998: 118). Herskeren og dennes familie blev

formentlig betragtet som mere guddommelig end

almindelige mennesker med særlig eksklusiv ad-

gang til religionens mysterier og myter. Det sær-

ligt guddommelige ved sådanne små ’gudekonger’

og deres slægt var, at deres sjæl tiltænktes et helt

særligt efterliv i nær forbindelse med solen.

Gravristninger, ikonografi sk udsmykning af

gravgods, gravens orientering samt højen eller

røsen i sig selv kan indeholde de nødvendige

såvel sjælsfrigørende som sjælsfastholdende ele-

menter i et mindst tofoldigt sjælssystem, hvor

en sjæl knyttedes til graven og en sjæl knyttedes

til solen. Højen var nødvendig som den ene

sjæls hjem og var en uundværlig formidler i det

cykliske system mellem himmel og jord. Det må

formodes, at denne særlige sjælelære netop var

forbeholdt de halvguddommelige herskerslægter

i ældre bronzealder, de herskere, som vi møder i

ældre bronzealders ofte rigt udstyrerede højgrave.

Som i det gamle Egypten må herskeren og dennes

familie og dermed deres sjæle ses nært knyttet til

den guddommelige essens i religionen. Hvad der

skete med ’almindelige’ menneskers sjæl kan vi

ikke vide, men sjælen behøvede ikke nødvendig-

vis at gå tabt, den kunne rejse til et andet sted,

måske et land mod vest eller underverdenen,

men næppe indgående i eller blivende opslugt

i religionens hele fi losofi ske, kosmologiske og

mytologiske kerne.

Det antages, at det var med rødder i en så-

dan elitær sjælsforestilling, at brandgravsskikken

indførtes. Men igen, hvorfor indførtes brands-

gravsskikken overhovedet, når nu sjælen på så

udmærket vis kunne klare sig i forbindelse med

jordfæstegraven takket være bl.a. gravhøjen?

En funktionel forklaring kunne være, at man

gennem ligbrændingen sikrede sig samme resultat

som ved jordfæste, men at (dele af ) sjælens frigø-

relse skete lettere, hurtigere og endda observerbar

gennem røgen (Gräslund 1983: 50; Bouzek 1999:

59). Når en lang række rige brandgrave fra (især)

per. III og per. IV ganske ligner jordfæstegrave,

kan dette herigennem forklares ved, at man ’dob-

beltsikrede’ dele af en tofoldig eller fl erfoldig sjæls

frigørelse. Om ikke andet synes sjælens frigørelse

at blive lettere og mere tilgængelig, måske for fl ere

mennesker. Måske kunne en ’kongelig frelse’ da

udvides til bredere dele af befolkningen?

Ved en sådan udvidet forståelse af sjælsbegre-

berne i Danmarks og Nordens bronzealder bør

inddragelse af sjælsbegreber i det gamle Egypten

ikke undgås i diskussionen. Man skal naturligvis

være yderst varsom ved benyttelse af analogier

til andre fjerne religioner, men da der synes at

være visse interessante overensstemmelser mellem

de grundlæggende kosmologiske forestillinger i

Nordens bronzealder og i Egypten, bør det kunne

tillades at se på nogle grundlæggende forhold ved

Kaul 05-08-06, 11.39276


de egyptiske sjælsforestillinger og undersøge,

hvorvidt sådanne kunne være mulige i Nordens

bronzealder, og i så fald om sådanne egyptiske

forestillinger kunne uddybe vor forståelse af for-

holdene her. Men det er en anden historie.

Litteratur

Bouzek, J. 1999. Communications in Late Bronze

Age Europe: the Case of the Urnfi elds. Cummu-

nication in Bronze Age Europe (Orrling, C. ed): nication in Bronze Age Europe (Orrling, C. ed): nication in Bronze Age Europe

57-62. The Museum of National Antiquities

Studies 9. Stockholm.



Umensis 11. Umeå.

Gräslund, B. 1983. Jordfästning och likbränning.

Vägen till livet efter detta speglat i bronsålderns

och stenålderns gravskick. Foredrag ved det 1.



9. Oslo.

Gräslund, B. 1989. Gånggrifternas funktion i ljuset

av primitiv själstro. Arkeologi och Religion (Lars-

son, L. & Wyszomirska, B. red): 67-76. Lund

University Institute of Archaeology Report

Series No 34. Lund.

Gräslund, B. 1994. Prehistoric Soul Beliefs in

Northern Europe. Proceedings of the Prehistoric

Society 60: 15-26.

Görman, M. 1987. Nordiskt och keltiskt. Görmans

Förlag. Lund.

Görman, M. 1989. Hur kan man använda arkeo-

logiskt material i religionshistorisk forskning?

Arkeologi och Religion (Larsson, L. & Wyszomir-

ska, B. red): 31-42. Lund University Institute of


Kaliff, A. 1992. En religionsarkeologisk syn på

gravar. Tor 24: 125-143.Tor 24: 125-143.Tor

Kaliff, A. 1997. Grav och kultplats. AUN 24. Upp-

sala.

Kaul, F. 1988. Nogle nye sjællandske helleristnings-

fund. Adoranten 1988: 4-11.

Kaul, F. 1991. Gundestrupkedlen. Baggrund og Bil-

ledverden. Nationalmuseet. København.

Kaul, F. 1998. Ships on Bronzes. A study in Bronze

Age Religion and Iconography. PNM Studies in

Archaeology and History 3:1/2. København.

Kaul, F. 1999. I østen stiger solen op. Skalk 1999 Skalk 1999 Skalk

(5): 20-30.

Kaul, F. 2000. Solsymbolet. Skalk 2000 (6): 28-Skalk 2000 (6): 28-Skalk

31.

Larsson, Th. B. 1999a. Symbols in a European



Museum of National Antiquities Stockholm


Lomborg, E. 1981. Et tøjstykke fra Hvidegårdsfun-

det – en hilsen fra Christian Jürgensen Thomsen.

Det skabende menneske Bd 1. Kulturhistoriske skit-

ser tilegnet P. V. Glob (Egevang, R., Ejlers, Ch., ser tilegnet P. V. Glob (Egevang, R., Ejlers, Ch., ser tilegnet P. V. Glob

Friis, B., Højrup, O. & Munksgaard, E. red):

64-84. Nationalmuseet. København.

Oestigaard, T. 1999. Cremations and Transforma-

tions: When the Dual Cultural Hypothesis was

cremated and carried away in Urns. European

Journal of Archaeology 2 (3): 345-364.Journal of Archaeology 2 (3): 345-364.Journal of Archaeology

Piggott, S. 1985. The Druids. Thames and Hudson.

London.

Randsborg, K. 1998. Plundered Bronze Age Graves.

Acta Archaeologica 69: 113-138.Acta Archaeologica 69: 113-138.Acta Archaeologica

Warmind, M. 1996. Havde kelterne døende og gen-

opstående guder? Chaos, Dansk-Norsk Tidsskrift

for Religionshistoriske Studier 25: 44-53.for Religionshistoriske Studier 25: 44-53.for Religionshistoriske Studier

Warmind, M. 2001. Keltiske guder og helte. Politi-

kens Forlag. København.

Kaul 05-08-06, 11.39277

FLEMMING KAUL | 278

Widholm, D. 1998. Rösen, ristningar och riter. Acta

Archaeologica Lundensia Series Prima in 4° No

23. Lund.

Kaul 05-08-06, 11.39278

17 | Kultanlæg og stenrækker – højenes funktion i yngre bronzealder

Karen Margrethe Hornstrup, Århus universitet

Gravhøjenes anlæggelse og senere genanvendelse

i bronzealderen fandt sted som en vekselvirkning

mellem de levende og de dødes verden.

Dette indlæg omhandler Nordvestjylland,

hvor der i yngre bronzealder blev opført forskel-

lige typer af kultanlæg i tilknytning til gravhøje,

som herved fi k en udvidet betydning (fi g. 1). Det

var imidlertid ikke kun gravhøjene, der blev gen-

anvendt i denne periode. Det samme var tilfældet

med en stenrække ved Hellegård, der må betegnes

som en særlig form for kultanlæg.

Endelig berøres kort problematikken om,

hvilke gravhøje, der blev udvalgt som basis for

kultanlæg.

Kulthusene. De senere års udgravninger i Nord-

vestjylland har frembragt to forskellige typer af

anlæg, som er an lagt ved gravhøje, og som med

al sandsynlighed er fra yngre bronsealder. Den

ene type er kulthusene fra Thy, der kun skal

omtales ganske kort, da de er grundigt belyst i

fl ere pu bli ka tio ner (Nielsen & Bech 2004; Victor

2002: 69f.).

Ved Grydehøj nær Vestervig er der udgravet

to af disse huse. Det bedst bevarede anlæg består

af en rektangulær bygning, indvendig ca. 5,5 x 5

m, og opbygget af tørvemur. Husene er anlagt op

imod højfoden og med en mindre åbning bort fra

højen. På begge sider af bygningen fandtes rester

af 1,25 m brede stenlægninger, måske en art pro-

cessionsstier. Inden for den mur, der grænsede op

til højen, fremkom en halvbueformet grøft med

en åbning i husets midterakse, og lige udenfor

åbningen var der placeret et ildsted.

I husets østlige del fandtes stumper af brændte

knogler, og i den del af gravhøjen, der lå umid-

delbart inden for bygningen, fandtes tre grave,

der sand syn lig vis er fra yngre bronzealder. Ved

fl ere af de øvrige kulthuse er der anlagt grave

med samme pla ce ring, og det antages derfor, at

kulthusene har haft en funktion i forbindelse med

gravritualerne.

De halvcirkelformede grøftanlæg. De halvcirkel-

eller hesteskoformede grøftanlæg er indtil videre

ikke fundet i Thy, men i de om kring ligg en de

områder. Den store åbning vender altid ind mod

højen, og udadtil er der en lille åbning, der må-

ske har fungeret som indgang. Grøftanlæggenes

indvendige di a me ter varierer mellem 4,5 og 9 m,

og selve grøfterne er mellem 0,2 og 1 m brede. I

det største af anlæggene, Kobberup i Viborg amt,

er der konstateret et grøftanlæg i mikrostørrelse

umiddelbart inden for den store åbning (Clem-

mensen i denne publikation).

Da de første grøftanlæg dukkede op i slut-

ningen af 1980erne blev de betegnet som sten-

alderanlæg, og det skyldes, at de fremkom ved

Hornstrup 05-08-06, 11.39279

KAREN MARGRETHE HORNSTRUP | 280

gravhøje, hvor centralgraven enten var en jæt-

testue eller en grav fra enkeltgravstid. Grøfterne

indeholdt kun nogle hånd- til hovedstore sten og

ingen kulturrester, der kunne indikere en date-

ring. I forbindelse med udgravningen af en stor

overpløjet høj ved Nr. Dalgaard Syd i nærheden

af Holstebro, Ringkøbing amt, fremkom der et

anlæg med en diameter på ca. 7 m, som kunne

bidrage med nye oplysninger (fi g. 2, Hornstrup

1999: 125ff.).

Her kunne det med sikkerhed konstateres, at

den yderste del af grøfterne var gravet ned i hø-

jen. Endvidere blev det påvist, at den ene “arm”

mundede ud i en stenlægning, og at de sten, der

lå i grøfterne og i stenlægningen, var helt ensar-

tede. Ved undersøgelsen af stenlægningen blev

der fundet en hank og nogle randskår, der med

sikkerhed er fra yngre bronzealder foruden en

lille sten med skålgruber (Hornstrup 1999: 126,

Fig. 18, 19).

I nærheden af den store åbning fremkom en

ildgrube N34 og på ydersiden af den ene grøft-

halvdel blev der påvist to grave. Der blev udført

AMS-dateringer af ildgruben og brandgrav N29

med henblik på at afklare, om der var en tidsmæs-

sig sammenhæng mellem disse og grøftanlægget.

Resultaterne herfra henviste imidlertid ildgruben

til en plads i midten af ældre bronzealder og gra-

ven til tidlig førromersk jernalder.1

Figur. 1. Kort over Nordvestjylland med

angivelse af de vigtigste fundlokaliteter.

Hornstrup 05-08-06, 11.39280

281 | KULTANLÆG OG STENRÆKKER

Ved to af øvrige anlæg er der fremkommet ma-

teriale, som kan give en mere nøjagtig datering.

Grøftanlægget ved Harehøj, Åsted sogn, Viborg

amt (Adamsen 1998: 157 nr. 271) omslutter en

grube med keramik, der efter min opfattelse skal

dateres til periode IV. Umiddelbart uden for ind-

gangen til et af de to anlæg, der blev udgravet ved

Sejstrup i Højslev, Viborg amt (Overgaard 1999:

182f nr. 314), var der nedsat to lerkar, også fra

periode IV.2

De sidstnævnte anlæg peger således på en

da te ring til periode IV, men om samtlige hører

hjemme i denne periode, er det for tidligt at

udtale sig om. Bevaringsforholdene for de hidtil

udgravede grøftanlæg har været meget varierende,

og på nuværende tidspunkt er det vanskeligt at

fastslå, hvor mange forskellige undertyper, der er

tale om. Visse fællestræk er der dog, bl.a. er der

kun fundet sten i grøfterne, aldrig stolpehuller.

Til gengæld er der påvist stolpehuller uden for

selve grøfterne, men de er tilsyneladende ikke pla-

ceret efter et bestemt mønster. Det kan tænkes,

at stenene i grøfterne har fastholdt stolper eller

rafter i den tid, anlægget var i brug, hvorefter de

er blevet trukket op. En anden mulighed er en

form for teltkonstruktion.

Figur 2. Oversigtsplan. Grøftanlæg

fra Nr. Dalgaard Syd, Ølby sogn,

Ringkøbing amt. (Hornstrup 1999:

125 fi g. 17). Cirkel med sort midter-

felt: urnebrandgrube. Cirkel med

hvidt midterfelt: urnegrav. Cirkel:

stolpehul. Sorte felter: sten. Cirkel

med kryds: ildgrube.

Hornstrup 05-08-06, 11.39281


Der kan ikke herske tvivl om, at grøfterne har

afgrænset et område af en særlig betydning, sand-

syn lig vis en kultplads (Hornstrup 1999: 130),

selv om den konkrete funktion er usikker. Da

grøftanlæggene netop ikke er konstateret i Thy,

kunne de tænkes at være en forenklet udgave af

kulthusene. Placeringen umiddelbart op til høje,

den lille åbning udadtil og det lille anlæg i Kobbe-

rup-anlægget, er alt sammen træk, der forbinder

dem med kulthusene fra Thy. Og hertil kom-

mer, at de sandsynligvis kun har været anvendt i

forholdsvis kort tid, idet der i enkelte tilfælde er

konstateret to anlæg ved samme høj.

Figur 3. Borbjergfundet. Foto: John Lee, Nationalmuseet.

Hornstrup 05-08-06, 11.39282


Men fordi der er arkitektoniske fællestræk,

behøver funktionen ikke at være den samme.

Der er ikke fundet brændte knogler i forbin-

delse med anlæggene, og de er ikke i samme

grad som kult hus ene knyttet til specifi kke grave.

Det udelukker naturligvis ikke, at grøftanlæggene

kan være relateret til gravkulten, men fundet af

lerkar ved indgangen til et af anlæggene i Sej-

strup, stenlægninger med knust keramik og lom-

me skål sten ved Nr. Dalgaard Syd samt en grube

med lerkarskår ved Åsted, åbner for en bredere

tolk ning, f.eks. en kultplads i forbindelse med

forfædredyrkelse og frugtbarhedskult.

Borbjergfundet. De fl este nedlæggelser af depoter

med smykker, våben og redskaber i yngre bron-

zealder fandt sted i moser og andre vådområder,

men derudover er et betydeligt antal depoter ned-

gravet på tør bund, ofte ved markante punkter i

landskabet, f.eks. i kystskrænter eller på højdedrag

i nærheden af vandløb. Endelig blev et mindre

an tal depoter ned lagt ved gravhøje, og fra det

østlige Danmark er der fl ere eksempler på, at der

er ned lagt depoter i jættestuer.3 Der foreligger

som re gel kun sparsomme eller usikre oplysninger

om fundforholdene, og der er også enkelte uklare

punk ter vedrørende Borbjergfundet fra Vestjyl-

land, et af de prominente depotfund fra periode

IV (Ørsnes 1958). Det ligger dog fast at Borbjerg-

depotet i sin tid blev nedgravet i nordsiden af en

gravhøj, men det er uklart, om det var inden for

eller lige udenfor højfoden.

Borbjergdepotet omfatter smykker, våben

og redskaber, både hjemlige og importerede

genstande, foruden et lerkar, og det er ligeledes

usikkert, om det kun var enkelte af genstandene,

der lå i lerkarret, eller om det var samtlige (fi g.

3). I hovedtræk svarer sammensætningen af typer

til fl ere andre depoter fra samme tid, dog er der

én genstand, der skiller sig ud. Det drejer sig om

bronzehornet, der er ene stå en de i skandinavisk

sammenhæng. Det har haft en krumning som et

naturligt oksehorn, og indvendigt i hornets øvre

del er der konstateret en sort skorpe, som består

af harpiks, eller snarere beg (Ørsnes 1958: 15).

Med henblik på bronzehornets eventuelle

anvendelse er det nærliggende at nævne Homers

beskrivelse af et bestemt offerritual, hvor Tele-

machos ledsaget af Athene, ankommer til Pylos

for at søge oplysninger om sin far, Odysseus. Da

kong Nestor af Pylos bliver klar over, at det er

gudinden, der ledsager Telemachos, planlægger

han en ofring til ære for hende: “et fjorgammelt

nød, bredpandet og aldrig avet, endnu ej tæmmet

af dødelig mand un der åget: dette jeg ofre dig

vil, og dets horn jeg med guld vil beklæde”. Den

efterfølgende dag er der travlhed, oksen bliver

hentet på marken, guldsmeden indfi nder sig og

omslutter dyrets horn med guld, og det fremgår,

at gudinden frydede sig over synet (Homers

Odysseé III sang 43ff.).

Depotfundene er således tegn på, at højene

blev anvendt til forskellige former for rituelle

aktiviteter, bl.a. nedlæggelse af genstande til

ceremonielt brug, evt. slagtofringer, ganske vist

ikke af guld, men af bronze.

Stenrækken fra Hellegård. En fl admarksgrav-

plads, Hellegård, med 70 brandgrave blev i

1998-99 udgravet ved Sæby i Viborg amt, og

tværs igennem pladsen løb sporene af en ca. 17 m

lang stenrække (Hornstrup et al. i trykken) (fi g.

4). Gravpladsen er anlagt umiddelbart vest for

en gravhøj i et 25 m langt og 13 m bredt bælte.

Det sparsomme grav gods består af frag mente re de

bronzeringe og enkelte jerngenstande, bl.a. en

Hornstrup 05-08-06, 11.40283


jernnål, samt bennåle. Keramikken og gravgodset

viser, at gravpladsen hører til bronzealderens pe-

ri ode VI og begyndelsen af førromersk jernalder

peri ode I.

Højen, der er meget ødelagt, er ikke udgravet,

men en del af randstenskæden blev frilagt, og

det kan konstateres, at stenrækken ikke har haft

kon takt til denne. Ca. to meter fra den formodede

højfod har der været anbragt to-tre sten, og vin-

kelret herpå blev 10 sten placeret i VNV-retning

med en indbyrdes afstand på ca. 1,5 m målt fra

centrum af sporene. Stensporene havde en diame-

ter på 0,65-1 m, og i de fl este lå der mindre sten,

der tilsyneladende har fungeret som støtte for de

rejste sten. I udgravningsfeltets vestlige del blev

der udgravet hustomter fra senneolitikum samt et

større antal gruber. Til denne fase hører desuden

angiveligt to kraftige stenforede stolpehuller, der

er markeret med krydser på udgravningsplanen.

Da gravene på pladsen respekterer stenrækken,

må stenrækken være ældre end eller i det mindste

samtidig med gravene. Der er ikke fremkommet

materiale, der direkte kan datere sporene. I starten

blev det antaget, at stenrækken var anlagt på sam-

me tid som gravpladsen og derfor markerede en

fysisk opdeling af pladsen. Denne antagelse blev

Figur 4. Oversigtsplan. Gravplads fra

slutningen af bronzealderens periode

VI og begyndelsen af førromersk

jernalder periode I. Hellegård, Sæby

sogn, Viborg amt.

Hornstrup 05-08-06, 11.40284


afprøvet i forbindelse med de senere undersøgel-

ser af ma te ri a let, som indbefatter antropologiske

analyser, makrofossilanalyser samt arkæologiske

undersøgelser, men der er ikke påvist forskelle i

materialets karakter i de to områder.

Stenrækker hører til de sårbare anlægstyper,

især i et hårdt opdyrket land som Danmark. I

forbindelse med Nationalmuseets berejsninger i

slutningen af 1800-tallet og begyndelsen af 1900-

tallet blev der registreret ganske mange stenræk-

ker, der udgår fra gravhøje. Enkelte stenrækker

forbinder gravhøje, og andre går fra en høj til en

stencirkel, men de fl este slutter brat, måske fordi

de resterende sten er blevet fjernet. I dag er de

fl este af disse anlæg forsvundet.

Den mest omtalte stenrække er fra klokkebæ-

gerbopladsen Myrhøj i Himmerland, og den blev

målt til en længde af 156 m og har formentlig

været længere. Stenrækken gennemskærer to

hustomter fra Myrhøj-be byg gel sen, der dog for-

inden var dækket af et fl yvesandslag. I forbindelse

med nedgravning af en ældre rom ert ids grav blev

én af stenene tilsyneladende fl yttet. Daterings-

rammen er derfor særdeles bred og går fra tidlig

senneolitikum til ældre romersk jernalder. Fle re

af stenene stod tilbage, og enkelte var forsynet

med skålgruber, og på grund af skålgruberne

blev stenrækken dateret til bronzealderen (Jen-

sen 1973: 62).

I Vesteuropa er der registreret mange former

for stenrækker. Den type, der svarer til Hellegård

og Myrhøj, er de lange enkeltrækker, som består

af mindst syv sten, og hvor de længste kan være

over 1 km lange (Burl 1993: 91ff.). De fl este

enkeltrækker er fra SV-England, Wales, Nord-

irland og Bretagne, og de dateres til perioden

2100-1600 f.Kr. Ikke mindre end 28% er fra

den kendte lokalitet, Dartmoor i SV-England.

Det karakteristiske ved disse enkeltrækker er fak-

tisk variationen, ikke blot i længden, men også i

orienteringen. Nogle stenrækker når helt ind til

gravhøje, andre stopper et stykke derfra, og en-

delig er der eksempler på, at de er føjet til ældre,

eksisterende anlæg. Det er blevet tolket således, at

enkeltrækkerne i mange tilfælde er blevet ændret

efter opførelsen og således tilpasset den aktuelle

struktur (Burl 1993: 93; Bradley 2002: 72ff.).

På den baggrund er stenrækken fra Hellegård

formentlig langt ældre end gravpladsen. En ny

gennemgang af materialet har desuden ført til

den antagelse, at de tidligere nævnte stolpehuller,

der fremkom i nærheden af den neolitiske bebyg-

gelse, skal ses i sammenhæng med stenrækken.

Hvis stenrækken forlænges nogle meter går den

nemlig præcis imellem de to stolpehuller. Det er

formentlig en detalje, der ikke tidligere er påvist,

da en erkendelse af stolper kræver en egentlig

arkæologisk undersøgelse.

Stolpehullerne var betydeligt større end de

øvrige fra området. Den bevarede dybde var i

begge tilfælde ca. 0,5 m, og A49 har en diameter

på næsten 0,60 m, og selve stolpens diameter er

ca. 0,30 m. A127 var endnu kraftigere med en

diameter på 0,80 m, og i denne var der stadigvæk

bevaret mange sten fra sten for ing en, og stolpens

diameter var ligeledes ca. 0,30 m (fi g. 5).

Tilsvarende stolpehuller med næsten samme

dimensioner er konstateret i forbindelse med un-

dersøgelsen af en overpløjet gravhøj ved Nautrup,

kun ca. 2 km syd for Hellegård-gravpladsen (Si-

mon sen 1982). Under højen, der ifølge ældre op-

tegnelser var 2,6 m høj og 18 m i diameter, blev

der fundet 10 kraftige stenforede stolpehuller.

De otte var placeret omtrent i en oval kreds, og

de to sidste inden for denne, og konstruktionnen

har derfor en længde på godt 6 m og en bredde

Hornstrup 05-08-06, 11.40285


på ca. 4 meter. Det er utvivlsom et kulthus, men

i dette tilfælde er husets form og konstruktion

ikke så interessant som da ter ing en. Fylden i fl ere

stolpehuller indikerer, at stolperne er trukket op

efter endt funktionstid. Umiddelbart ovenover

stolpehullerne og området omkring disse fandtes

en kraftig stenlægning, der er yngre end huset,

og som Simonsen antager hører sammen med

højopbygningen. Under og til dels mellem de

nederste sten i stenlægningen fremkom en træ-

kulskoncentration, og en prøve heraf er C-14

dateret til mellem/sen senneolitikum (Si mon sen

1982: 63). Primærgraven, der må høre sam men

med ældste højfase, viste sig at være plyndret og er

derfor ikke til nogen hjælp. De ældste spor under

højen består af et større antal overvejende fl ade

gruber, og herfra stammer et lerkarskår med for-

mo det senneolitisk ornamentik samt ildskørnede

sten og forskellige grove fl intafslag.

Der er stor sandsynlighed for, at stolpehullerne

fra Hellegård er fra senneolitikum. Hvis denne

opfattelse holder stik, blev stenrækken anlagt

om kring det tidspunkt, hvor den sen neo liti ske

bosættelse fandt sted og kan således have dannet

forbindelse mellem bebyggelsen og gravhøjen. Jeg

forestiller mig, at der i udkanten af be byg gel se s-

om rå det var anbragt to solide stolper af en særlig

kon struk tion, måske med en overligger, så det

dannede en port, og herfra udgik stenrækken, der

sigtede direkte mod gravhøjen. Det er fl ere gange

forslået, at stenrækker markerer processionsstier,

og denne tolkning passer fi nt her.

På grundlag af forskellige iagttagelser på Dart-

moor er der opstillet en model, som i prin cip pet

svarer til Hellegård (Barnatt 1998: 98ff.). Her

mangler bopladserne, men ved at kombinere

stencirklernes og gravhøjenes placering med sten-

rækkerne, antager Barnatt, at højdedragene var

forbeholdt ånderne eller de dødes verden, og at

de lavtliggende områder var forbeholdt bebyggel-

sen og dermed de levendes verden. Stenrækkerne

dannede således forbindelse mellem de to dødes

og de lev en des verdener.

Ved Hellegård blev stolperne på et tidspunkt

trukket op, men stenrækken blev stående og kan

have haft en betydning i de efterfølgende 1500

år. Ved anlæggelse af gravpladsen blev stenræk-

ken ”genanvendt”, ikke blot som et samlende ele-

ment, men sandsynligvis også som en symbolsk

manifestation.

Hvor stenrækken i neolitikum blev betragtet

fra bopladsen mod højen, var det omvendte til-

Figur 5. Stolpehullerne, A127 (til venstre) og A49 (til højre). Skala 1:20 (efter K.G.Overgaard). De grå felter

er sten. Undergrunden består af rødgult sand. 1: Gråt sandet muld. 2. Hvidgråt sand. 3: Brungråt sandet muld

iblandet rødgult sand. 4: Gråbrunt sand iblandet lidt muld. 5. Gråbrunt sand med lidt muld.

Hornstrup 05-08-06, 11.40286


fældet, da gravpladsen eksisterede. Både højen

og stenrækken var nu gamle, men vigtige mo-

numenter, og stenrækken var det medium, der

kanaliserede kraften fra højen udad, også mod

den levende verden.

Gravhøje som monumenter. Der rejser sig nu en

række spørgsmål om gravhøjenes funktion i yngre

bronzealder. Men ef ter som der fortsat er mange

uafklarede punkter vedrørende kultanlæggenes

da te ring og funktion, bliver deres rituelle, sociale

og samfundsmæssige betydning ikke diskuteret

her. Et enkelt spørgsmål skal dog berøres kort, og

det er hvilke intentioner der lå bag udvælgelsen af

en bestemt høj som basis for et kultanlæg.

Hvis man ser på tidspunktet for højenes op-

førelse, viser det sig, at de gravhøje, der blev gen-

anvendt til rituelle anlæg, er opført i forskellige

perioder. Enkelte (overvejende fra Thy) er anlagt

i ældre bronzealder, men de fl este er fra forskellige

perioder af stenalderen, dvs. centralgraven er en

jættestue, en enkeltgrav eller en senneolitisk grav.

Med den lange tidshorisont kan det meget vel

tænkes, at der har ligget mange forskelligartede

hen sig ter bag opførelsen af højene.

Alligevel er der et aspekt, som kun sjældent

berøres. Under mange af de nordvestjyske

gravhøje er der spor af tidligere aktiviteter, ofte

gruber med skår og fl int eller stolpehuller, især

fra yngre stenalder. Dette forekommer ikke kun

i Nordvestjylland, men også i andre områder.

Der er eksempler på, at højen er anlagt oveni

et kulthus fra senneolitikum (Simonsen 1982),

huse fra samme periode (Asingh 1988), eller fra

ældre bronzealder (Bokelmann 1977; Boysen &

Andersen 1983; Pe der sen 1987). Hertil kommer

ardsporene (Thrane 1991), men denne specielle

problemstilling vil ikke blive berørt nærmere i

denne forbindelse. Generelt er det vanskeligt at

opnå et overblik over, hvor stor en del af højene,

der gemmer på spor af ældre ak ti vi te ter, da det

først er igennem de senere års udgravninger, at

sporene under højene er blevet registreret (Ras-

mussen 1993: 172).

Men i stedet for at tolke disse spor som til-

fældige bebyggelsesspor kan det være udtryk for,

at stedet havde en særlig betydning for de men-

nesker, der boede i området. I såkaldt primitive

samfund kan bestemte steder i et landskab være

påvirket af ånder og spirituelle kræfter. Visse træk

i landskabet har en særlig kraft og indgår i myter,

der kan tolkes og genfortolkes fra én generation

til den næste (Bradley 2000: 28). Der er eksem-

pler på, at et landskab kan være forbundet med

forfædre på forskellige måder, forfædre kan have

udformet landet, eller være født ud af det, eller

have ryddet skoven og skabt marker (Thomas

2001: 175).

Man kan opføre et monument for at etablere

en betydning af en bestemt lokalitet. Men hvad

der også er vigtigt her er, at monumenter kan op-

føres med det formål at forstærke betydningen af

en lo ka li tet, og den pågældende lokalitet herefter

vil indgå i de menneskers bevidsthed, der lever og

arbejder omkring den (Bradley 1993: 5).

Monumenter kan defineres som ekstremt

holdbare anlæg, der hele tiden er synlige i mod-

sætning til andre dele af den materielle kultur,

f.eks. mindre genstande, som kan hentes frem

og gemmes væk, alt efter situationen (Bradley

1998: 71), en beskrivelse, der udmærket kan

overføres på gravhøjene. Gravhøjene blev ikke

jo blot opført og glemt, men fortsatte med at

fungere i kortere eller længere tid i forbindelse

med begravelser og ritualer. I lighed med andre

monumenter blev de forandret og tilpasset tidens

Hornstrup 05-08-06, 11.40287


krav. Monumenter kan gennemgå så store for-

and ring er, og nogle monu men ter er ændret så

ofte, at betegnelsen projekt pas ser bedre (Bradley projekt pas ser bedre (Bradley projekt

1998: 71). De omkringboende var hele tiden

bevidste om disse monumenter, uanset om de

blev anvendt kon ti nu er ligt igennem lang tid, eller

opgivet kort tid efter opførelsen.

De høje, der blev udvalgt i forbindelse med

kultanlæg kan således have haft en speciel betyd-

ning i relation til myter, religiøse forestillinger

eller forfædredyrkelse.

Afslutning. I løbet af bronzealderen gennem-

gik gravritualerne omfattende ændringer, ikke

mindst i kraft af ligbrændingsskikkens gennem-

førelse, og på overgangen til yngre bronzealder

ændrede grav god set karakter samtidig med, at

de store grave blev afl øst af urner og andre små

brandgrave. Sam fun det gennemgik betydelige

forandringer, og gravhøjene blev inddraget i

den forandringsproces, idet der nu i langt højere

grad end tidligere blev udført forskellige ritua-

ler i tilknytning til højene. Gravhøjene var dog

fortsat vigtige monumenter for bronzealderens

mennesker, idet de rummede en stor del af deres

religion, myter og historie.

Noter

1 / Anlæg N34, et stykke trækul (eg) AMS-dateret

til 1520-1430 f.Kr. (AAR-4619). Anlæg N29, et

stykke trækul (eg) AMS-dateret til 480-395 f.Kr.

(AAR-4620).

2 / Bl.a. 1) NM 3000-3008 Hundslev Mark, Køl-

strup sogn, Bjerge herred, Odense amt. 080106 sb.

23 (Broholm 1946: 186: M. 36), en brillefi bula om-

viklet med guld, en armring mv. 2) Fyns Stifts mus.

4491-94 Fjeldsted sogn, Vends herred, Oden se amt.

080708 (Broholm 1946: 196: M. 55), 2 halsringe, 2

“savblade”. 3) B 890-916 Toftehøj, Gedesby sogn,

Falsters Sønder herred, Maribo amt. 070202 sb 1.

(Broholm 1946: 218 M. 141), et ler kar med bron-

zesmykker og enkelte redskaber ned lagt i gangen til

en jættestue. 4) B 11486-90 Frejlev Skov, Kettinge

sogn, Musse herred, Maribo amt. 070608 sb. 145

(Broholm 1946: 220 M. 148) skår ene af et lerkar,

der havde indeholdt fi re dobbelte bronzekæder med

rasleblik. Nedlagt i en jættestue. 5) NM 17014-16

Norup, Norup sogn, Lunde Herred, Lollands Nørre

Herred. 080305 (Bro holm 1946: M. 161), bælte-

smykke. 6) NM B 8086-8103 Hornbæk Plantage,

Tikøb sogn, Lynge-Kronborg herred, Frederiksborg

amt (Broholm 1946: 263: M. 294), et skrotdepot

fundet i en jættestue.

3 / Tak til Lone Adamsen og Kurt G. Overgaard

for brug af upubliceret materiale.

Litteratur

Adamsen, L. 1998. Arkæologiske Udgravninger i

Dan mark 1997 (Rigsantivkarens Arkæologiske

Sekretariat. red). København.

Asingh, P. 1988. Diverhøj. The Excavation of a

Complex Burial Mound and a Neolithic Sett-

le ment. Journal of Danish Archaeology 6 (1987): Journal of Danish Archaeology 6 (1987): Journal of Danish Archaeology

130-153.

Barnatt, J. 1998. Monuments in the Lands ca pe:

thoughts from the Peak. Prehistoric Ritual and

Re li gi on (Gibson, A. & Simpson, D. eds): 92-

105. Stroud. Sutton.

Bokelmann, K. 1977. Ein bronzezeitlicher Haus-

grundriss bei Handewitt, Kreis Schleswig-Flens-

burg. Offa 34: 82-89. Offa 34: 82-89. Offa

Boysen, Aa. & Andersen, S. W. 1983. Trappendal.

Barrow and House from the Early Bronze Age.

Jour nal of Danish Archaeology 2 (1983): 118-Jour nal of Danish Archaeology 2 (1983): 118-Jour nal of Danish Archaeology

Hornstrup 05-08-06, 11.40288


126.

Bradley, R. 1993. Altering the Earth. The Ori gins of

Monuments in Britain and Continental Eu ro pe.

Society of Antiquaries of Scotland. Monograph

Series 8. Edinburgh.

Bradley, R. 1998. The Signifi cance of Monu ments.

Routledge. Lon don & New York.

Bradley, R. 2002. The Past in prehistoric Societies.

Routledge. Lon don & New York.

Burl, A. 1993. From Carnac to Callanish. Yale Uni-

ver si ty Press. New Haven and London.

Homers Odyseé. 1964. Oversat af Christian Wilster. Homers Odyseé. 1964. Oversat af Christian Wilster. Homers Odyseé

Gyldendal. København.

Hornstrup, K. M. 1999. Brandgrave fra yngre

bronzealder. Muligheder og perspektiver. Kuml

1999: 99-145.

Hornstrup, K. M., Overgaard, K. G., An der sen, S.,

Bennike, P., Malmros, C. & Mikkelsen, P. H.

(in press). Aarbøger for Nordisk Oldkyndighed

og Historie 2002.

Jensen, J. 1973. Bopladsen Myrhøj. Kuml 1972: Kuml 1972: Kuml

61-122.

Nielsen, B. H. & Bech, J-H. 2004. Bronzealderens

kulthuse i Thy. Kuml 2004: 129-152.

Overgaard, K. G. 1999. Arkæologiske udgravninger

i Danmark 1998 (Rigsantikvarens Arkæologiske

Se kre ta ri at red.) København.

Pedersen, J. 1987. A New Early Bronze Age

House-Site under a Barrow at Hyllerup, We-

stern Zealand. Journal of Danish Archaeology 5: Journal of Danish Archaeology 5: Journal of Danish Archaeology

168-176.

Rasmussen, M. 1993. Gravhøje og Bopladser.

Brons ål derns gravhögar (Larsson, L. red): 91-

113. Uni ver si ty of Lund Institute of Archaeology

Rep ort Series 48. Lund.

Simonsen, J. 1982. Bolig eller dødehus? Museerne

i Viborg Amt 11 (1981): 52-69.i Viborg Amt 11 (1981): 52-69.i Viborg Amt

Thomas, J. 2001. Archaeologies of Place and

Lands ca pe. Archaeological Theory Today (Hod-

der, I. red): 165-186. Polity. London.

Thrane, H. 1991. Danish Plough-Marks from the

Neolithic and Bronze Age. Journal of Danish

Archaeology 8 (1989): 111-125. Archaeology 8 (1989): 111-125. Archaeology

Victor, H. 2002. Med graven som granne. Om

brons ål derns kulthus. Aun 30. Uppsala.

Ørsnes, M. 1958. Borbjergfundet. Aarbøger for Nor-

d isk Oldkyndighed og Historie 1958: 1-107. d isk Oldkyndighed og Historie 1958: 1-107. d isk Oldkyndighed og Historie

Hornstrup 05-08-06, 11.40289

Hornstrup 05-08-06, 11.40290

18 | Bronzealderens kultanlæg – en undersøgelse af anlæggene uden for gravhøjene

Benita Clemmensen, Aarhus Universitet

Indledning. Uden for gravhøjene ses ofte en

række svært fortolkelige, mere eller mindre frag-

mente re de sten-, stolpe- og grøftkonstruktioner.

I denne ar ti kel afprøves en tolkning af disse kon-

struktioner som kultanlæg. Der vil blive opstillet

en række kriterier for, hvornår anlæg kan tolkes

kultisk, og dermed hvordan kultanlæg kan iden-

tifi ceres i det arkæologiske kil dema teri ale. Efter-

følgende vil der på baggrund af eksempler blive

præsenteret forskellige kategorier af kultanlæg

fra Dan mark og Schleswig-Holstein. Der vil

blive fokuseret på kultanlæggenes arkitektoni-

ske indhold, og det vil blive diskuteret, hvad

kultanlæggenes rolle har været i bronzealderens

religiøse praksis.

Der vil endvidere blive sat fokus på mulighed-

erne for at datere kultanlæggene. Dette er ofte

problemfyldt, da der sjældent er fundet genstande

i anlæggene, og da de stratigrafi ske iagttagelser

ofte er forstyrret i højperiferien.

De lokaliteter og anlæg, som ligger til grund

for undersøgelsen af kultanlæggene uden for

gravhøjene, er listet i appendikset.

Hvordan identifi ceres kultanlæg i det arkæo-

logiske kildemateriale? I en arkæologisk sam-

menhæng er det nødvendigt at defi nere det kul-

ti ske ud fra den materielle kultur, hvilket Poul

Kjærum (1955) har gjort i forbindelse med det

neo liti ske hus fra Tustrup på Djursland, i Dan-

mark. Kjærum (1955: 20) skri ver om kulthuse

fra neolitikum, at ”bygningens kon struk tion og

dens beliggenhed er indicier for, at den ikke kan

have været opført til verdsligt brug”, samt at ke-

ramikken er ”væsentlig for tolkningen af hu sets

funk tion”. Kjærums defi nition bygger således på

tre elementer nemlig beliggenhed, beliggenhed, beliggenhed konstruktion og

fund. Disse tre elementer er centrale for en un-fund. Disse tre elementer er centrale for en un-fund

dersøgelse af bronzealderens kultanlæg.

Det første element er beliggenhed. Anlægge-

nes pla ce ring er afgørende for en tolkning af dem

som kultanlæg. I denne sammenhæng er der fo-

kuseret på kultanlæg uden for gravhøje. Et andet

aspekt i for hold til kultanlæggenes beliggenhed

er, hvordan de ligger – altså deres orien te ring i

forhold til gravanlæg og i re la tion til verdens-

hjørner. I gen stands ma te ri a let fra bronzealderen

er der klare in di ka tio ner på, at so len har spillet

en fremtrædende rolle i bronzealderens re li gi on.

Nedenfor ar gu mente res der for, at solen også har

haft indfl ydelse på pla ce ring en og orien te ring en

af kultanlæggene.

Det andet element er konstruktion. Hermed

menes at kultanlæggenes struktur, i form af ud-

formning og dimensioner, kan være med til at

adskille dem fra profane anlæg. For eksempel

kan en konstruktionsdetalje være en åben gavl.

Der kan endvidere forekomme anlæg i forbin-

Clemmensen 05-08-06, 11.40291

BENITA CLEMMENSEN | 292

delse med kultanlægget, som kan være med til

at indikere en sa kral funktion, her tænkes f.eks.

på ”altre”.

Sidst men ikke mindst er der fund. Der

er generelt meget få fund i kultanlæggene fra

bronzealderen, men i de tilfælde, hvor der er, er

gen stand ene vigtige for en tolk ning af anlæggenes

funk tion. Fundene skal kunne karakteriseres som

spe ci el le. Der kan f.eks. være tale om hellerist-

ninger og bautasten, men også brændte knogler,

spor efter metalarbejde samt keramik, der f.eks.

er tyndvægget eller glittet, kan indikere, at der er

tale om et kultanlæg.

Det er altså karakteren af og det særlige ved de

tre elementer, der er defi nitionen på et kultanlæg.

Det er en kombination af de tre elementer, der

defi nerer, om et anlæg kan karakteriseres som et

kultanlæg.

Rektangulære stenrammer ved højfoden. En

anlægstype, der er forholdsvis hyppigt forekom-

mende ved højfoden eller som tilbygning til en

randstenskæde, er rektangulære stenrammer. De

rektangulære sten ram mer er indtil videre kun

fundet i Jylland – primært syd for Skanderborg

– samt i Schleswig-Holstein (fi g. 1). Rammerne

er bygget af sten, som i fl ere tilfælde er kantstil-

lede (AK 5 nr. 2763; AK 6 nr. 3028, 3030; AK 7

nr. 3421 I, 3602; AK 18 nr. 9514), og ved Løvet

Over gård ved Horsens (HOM 587) var sten ene

placeret med den fl ade side indad.

De rektangulære stenrammer fremkommer

en kelt vis og op til fem rammer i en kæde. Ved

Warringholz i Kreis Steinburg (AK 18 nr. 9514)

var randstenskæden mod øst udbygget med to

rektangulære stenrammer bygget i forlængelse af

hin an den (fi g. 2). Dette træk genfi ndes ved bl.a.

Harris lee i Kreis Schleswig-Flensburg (AK 4 nr.

2245) og Keitum på Sild (AK 5 nr. 2717), hvor

der er tale om tre stenrammer.

Rammerne kan også være forbundet af en

en kelt stenrække, som det er tilfældet ved Jern-

hyt, sb. nr. 64 i Haderslev Amt (AK 7 nr. 3422),

hvor størrelsen af de anvendte sten varierer fra

ramme til ramme inden for den samme række af

stensætninger (fi g. 3). Og ved f.eks. Vojensgård

ved Vojens (AK 7 nr. 3602) og Warringholz

(AK 18 nr. 9514) deler to ram mer sten (fi g. 2).

Det er her tydeligt, at en stenramme er byg get

i forlængelse af en allerede eksisterende ramme.

Det er imidlertid ikke muligt at sige noget om

længden af tidsrummet mellem anlæggelsen af

rammerne.Figur 1. Den geografi ske udbredelse af de 20 lo ka li te ter

med rektangulære sten ram mer.

Clemmensen 05-08-06, 11.40292

293 | BRONZEALDERENS KULTANLÆG

De fundtomme stenrammer. Trods den umid-

delbare lighed med grave er der ald rig med sik-

kerhed fundet spor efter begravelser el ler grav-

gaver i rammerne. De rektangulære sten ram mer

er stort set fundtomme. Kun i enkelte rammer

er der fundet lidt keramik, en tyknakket økse og

lidt spredt trækul, men det fore kom mer her mest

sand syn ligt, at der er tale om tilfældigt afl ejret

materiale. I forbindelse med en stenramme fra

Vrejlev Kloster ved Hjørring (VHM 39) er der

fundet en urnebrandgrube (39A164). Det er dog

ikke muligt ud fra de stra ti gra fi ske iagttagelser

en ty digt at defi nere forholdet mellem stenramme

og urnebrandgrube.

Det næsten totale fravær af fund i de rektan-

gulære stenrammer gør, at anlæggenes funk tion

skal tolkes ud fra deres beliggenhed.

De rektangulære stenrammer fi ndes ved højfo-

den, hvor de kan være bygget på ydersiden af en

randstenskæde, som det f.eks. ses ved Warring-

holz (fi g. 2, AK 18 nr. 9514). Rammerne kan også

være placeret uden for en højfase afgrænset af stol-

per som ved bl.a. Sønder-Ønlev og Voj ens gård

(AK 6 nr. 3028; AK 7 nr. 3602). Det ser således

ud til, at stenrammerne er byg get i forbindelse

med eller ef ter den sidste højudvidelse, og at de

ikke har været dækket af højfyld, men at de har

stået åbne og sam men med randstenskæden har

Figur 2. Ved Warringholz er der på ydersiden af en randstenskæde bygget to rektangulære sten ram mer (AK

18 nr 9514).

Clemmensen 05-08-06, 11.40293


markeret højfoden, indtil de eventuelt er blevet

dækket af udskreden højfyld.

Sommetider ligger de rektangulære sten-

ram mer et stykke uden for den oprindelige

højfod, som det f.eks. ses ved Jernhyt, sb. nr. 64

(fi g. 3). Dette skyl des sand syn lig vis, at der er gået

nogen tid mellem højopførelsen og stenrammer-

nes anlæggelse, og at rammerne er blevet bygget

uden for nedskreden højfyld.

Stenrammernes placering øst for gravhøjene.

Al le re de i 1903 skriver Sophus Müller (1903:

313) om ”en soldyrkelse i Norden under Bron-

zealderen”, og i 1938 skriver Johannes Brøndsted

(1938: 81f.) om ”bronzealderens soldyrkelse”

og ”bronzealderens soltilbedelse”. Solkulten er

også cen tral for nyere teo rier om bronzealderens

religion og specielt Flemming Kaul (1998) har

arbejdet med tolk ning en af denne religion. Han

tolker motiverne på bronzerageknivene som af-

bildninger af en cyklisk myte om solens daglige

rejse på himlen (Kaul 1998: 262, 1999). Ud fra

motiverne på rageknivene skal bronzealderens

re li gi on altså forstås som cyklisk grundet solens

daglige rejse, død og genfødsel.

De rektangulære stenrammer fi ndes kon se -

kvent uden for højens østlige halvdel (fi g. 4), og

med so lens centrale betydning for bronzealderens

religion er det sandsynligt, at denne foretrukne

placering er for bun det med forestillinger om so-

lens opstigen i øst, og at stenrammerne har haft

en rituel eller religiøs betydning eller funktion

med referencer til forestillinger om so len.

Død og genfødsel er måske netop stikordene

til forståelse af de rektangulære stenrammer. En

mulig tolkning er, at de skal forstås i forbindelse

med den opstigende sol i øst. Solens livgivende

stråler har sand syn lig vis været en vigtig faktor i

forbindelse med begravelsesceremonier og den

dødes genfødsel og liv i en anden verden. Man

ønskede måske, at den døde skulle genfødes, lige-

som solen ”genfødes” med sin opstigen i øst.

Figur 3. Størrelsen af de anvendte

sten kan variere markant fra ramme

til ramme inden for den sam me kæde,

som det f.eks. ses ved Jernhyt, sb. nr.

64 (AK 7 nr 3422).

Clemmensen 05-08-06, 11.40294


Datering af de rektangulære stenrammer. Da

fundmaterialet fra de rektangulære sten ram mer

ser ud til at være omlejret, og der sjældent er

iagttaget stra ti gra fi i forbindelse med rammerne,

er det na tur lig vis vanskeligt at datere dem. Men

i seks tilfælde er det muligt stratigrafi sk at datere

de rektangulære stenrammer.

I fem tilfælde er stenrammerne dækket af

højfaser, der indikerer dateringer inden for sen-

neolitikum-ældre bronzealder. Det drejer sig om

lokaliteten Hårdmark, hvor den yngste højfase

dækkede over brandgrave, der kan dateres til

ældre bronzealder periode III. Sten ram men kan

altså ter mi nus ante quem-dateres til ældre bron-

zealder periode III (AK 2 nr. 931).

Ved foden af højen Jernhyt, sb. nr. 61 er der

fundet en enkelt rektangulær stenramme. Den

primære begravelse i højen kan på baggrund

af gravgaverne dateres til senneolitikum C.

Sten ram men var dækket af en højfase fra ældre

bronzealder periode III og må være konstrueret

mellem senneolitikum C og ældre bronzealder

periode III (AK 7 nr. 3421 I).

Højen ved Harrislee er en langhøj fra tragt-

bægerkulturen med efterbegravelser fra senneoli-

tikum og delvist dækket af en rundhøj med uda-

teret primærgrav. Uden for denne høj er fundet

tre sammenbyggede sten ram mer. Stenrammerne

og de to ældste højfaser var dækket af en tredje

højfase med en grav fra ældre bronzealder peri ode

II. Stenrammerne kan således dateres til mellem

senneolitikum og ældre bronzealder periode II

(AK 4 nr. 2245; Holst 1999: 158).

Tilsvarende fandtes i højen Vojensgård tre

sammenbyggede stenrammer uden for en stol-

peafgrænset høj med en begravelse (grav 3), der at

dømme ud fra en fl int dolk med rhombisk tværsnit

skal dateres til senneolitikum (Lomborg 1973),

men der var også efterbegravelser sand syn lig vis fra

ældre bronzealder. Denne høj og stenrammerne

var dækket af en højfase med grave fra ældre

bronzealder periode II. Stenrammerne er således

”låst” inden for ældre bronzealder periode I eller

II (AK 7 nr. 3602; DKC; Holst 1999: 158).

Endelig rummede højen Tinnum, gravhøj 35

på Sild en enkelt mulig rektangulær stenramme

mellem en højfase fra ældre bronzealder periode

III og en dækkende udateret højfase. Den mu-

lige rektangulære stenramme skal derfor terminus

post quem-dateres til ældre bronzealder periode

III (AK 5 nr. 2751; Holst 1999: 158).

Den rektangulære stenramme fra Vrejlev

Klos ter skal dateres til yngre bronzealder. Den

lå på ydersiden af højfase III, som stratigrafi sk skal

da te res til yngre bronzealder, da den overlejrede

Figur 4. De 20 lokaliteter (se appendiks) indeholder

tilsammen 38 rektangulære stenrammer. Di a gram met

viser de rektangulære sten ramm ers placering i forhold

til verdenshjørnerne. Di a gram met er blevet til ved

skønsmæssigt at vælge ramm ens midtpunkt. Graden

for dette punkt er målt og fastsat i diagrammet, som

viser gradintervaller af 10 grader. Hver stenramme

tæller som én i det pågældende interval.

Clemmensen 05-08-06, 11.40295


en urnebrandgrube fra sen yngre bronzealder

(VHM 39; Andersen 2001). Hvis tolk ning en af

den rektangulære stenramme fra Vrejlev Kloster

er kor rekt, viser det, at denne anlægstype er blevet

bygget inden for en lang tids peri ode, der, med de

anlæg vi på nuværende tidspunkt har kendskab

til, strækker sig fra ældre bronzealder periode II

til engang i yng re bronzealder.

Grøftanlæg ved højfoden. En anden anlægstype,

som også er placeret ved højfoden, er grøftan-

læggene. De nedenfor præsenterede resultater

grunder i en analyse af 12 grøftanlæg fundet på

otte lokaliteter (se appendiks). Som det ses på

fi gur 5, er grøftanlæggene fundet inden for et

begrænset geo gra fi sk område i Nordvestjylland.

Anlæggene be står af to halv må ne for me de grøfter,

der tilsammen danner en kreds med en stor åb-

ning ind mod højen og en lille åbning orienteret

væk fra højcentrum. Det mindste anlæg er fundet

ved Fly, det havde en indre diameter på ca. 4,5

m (SMS 440A). Gamskær og Harehøj er de to

største grøftanlæg med en indre diameter på ca.

9 m (SMS 435A; Hornstrup 2001; SMS 631A).1

Grøfterne er mellem 20-100 cm brede og 5-30 cm

dybe.2 Disse dimensioner er dog stærkt påvirket af

den moderne pløjning, men de er med til at vise,

hvilke størrelser grøfterne minimum har haft.

Generelt kan det siges, at grøftanlæggene er

placeret ved højfoden, hvor Gamskær er længst

væk med en afstand på ca. 4 m fra højfoden (SMS

435A; Hornstrup 2001).

Datering af grøftanlæggene. Ingen af grøftanlæg-

gene kan med sikkerhed da te res. Dateringerne

er i fl ere tilfælde baseret på keramik fundet i

tilstødende anlæg, der ikke med sikkerhed kan

siges at være samtidige med grøftanlægget. I tre

af grøftanlæggenes fyld er der fundet keramik,

som kan danne grundlag for en dis kus sion af

dateringen af grøftanlæggene.

Grøftanlægget fra Fly kan terminus ante

quem-da te res, da der i den sydlige grøft er fun-

det en brand grav med keramik fra yngre bron-

zealder (SMS 440A; Hornstrup 1999: 127f.).

Endvidere blev der i om rå det omkring grøfterne

fundet fl ere brandgrave, hvoraf mindst to ifølge

Karen Margrethe Hornstrup (1999: 128) er fra

yngre bronzealder.

Ved Gamskær er der i grøftanlæggets fyld

fundet enkelte lerkarskår. Der er usikkerhed om

da ter ing en af disse skår. Den mest sandsynlige

datering er yng re bronzealder (SMS 435A; Mik-

kelsen 1990), men et par af skårene beskrives

Figur 5. Den geo gra fi ske udbredelse af grøft-

anlæggene.

Clemmensen 05-08-06, 11.40296


som sortglittede og or na mente re de, en datering

til ældre romertid kan derfor ikke udelukkes.

Endvidere er grøftanlægget fra Ørum dateret

til yng re bronzealder på baggrund af keramik fun-

det i selve grøfterne (VSM 593F). De sparsomme

fund af keramik i grøftanlæggene sandsynliggør

altså en da te ring til yngre bronzealder.

Tilknyttede anlæg. I fem af de tolv grøftanlæg

er der centralt placeret registreret anlæg i form af

stol pe hul ler eller heste sko for me de grøfter. Sam-

men fal det i pla ce ring en verifi cerer, at der er tale

om anlæg med samme funk tion.

Ved Nr. Dalgaard Syd ved Holstebro er der

fundet ét centralt beliggende stolpehul, anlæg 33

(Hornstrup 1999: 127), og ved Harehøj er der

fundet to stol pe hul ler lidt tilbagetrukket, midt i

den store åbning ind mod højen (SMS 631A).

Det samme er tilfældet ved Sejstrup anlæg XI,

hvor der ca. 3 m nord for ”indgangen” er registre-

ret to stolpehuller (SMS 680A). I Over Tas tum,

sb. nr. 58, anlæg 49 (SMS 423A) og Gamskær

(SMS 435A; Hornstrup 1999: 129, 2001) er der

midt i den store åbning fundet et hesteskoformet

anlæg (fi g. 6).

En mulig tolkning af disse anlæg er, at der er

tale om de fysiske spor efter en form for ”alter”.

Kon struk tio nen er fysisk centralt placeret, men

må formodes også at have været det åndeligt i

forbindelse med kulti ske hand lin ger. Spørgsmå-

let er, om disse anlæg funktionelt kan relateres

til grøftanlæggene? Fylden i anlæggene svarer til

fylden i grøftanlæggene, hvilket sandsynliggør en

sammenhæng mellem anlæggene.

I en stenlægning ved grøftanlægget fra Nr.

Dalgaard Syd er der fundet en lommeskålsten

(Hornstrup 1999: 126). Der er tale om en kendt

genstandstype fra det nordvestjyske område (Glob

1969: 113, Fig 120). Tilstedeværelsen af en sten

med helleristninger indikerer, at der er tale om

et anlæg med en sakral funktion.

Ca. 1 m syd for grøftanlæg XI ved Sejstrup var

der nedsat et lerkar med et andet lerkar indeni

(anlæg XIV). Disse dateres til yngre bronzealder

periode IV (SMS 680A). De to lerkars betydning

er vans ke lig at forklare. En profan tolkning kan

ikke udelukkes. Men pla ce ring en ved grøftanlæg-

get og gravhøjen indikerer, at der er tale om en sa-

kral nedsættelse i forbindelse med handlinger, der

er foregået i området omkring grøftanlægget.

Højenes brandgrave. Grøftanlæggene er placeret

øst og syd for gravhøjene, hvilket svarer til den

generelle pla ce ring af bronzealderens brandgrave

(Brøndsted 1958: 162, 198). Og ser vi på grøftan-

lægget fra Nr. Dalgaard Syd, så var afslutningen

af grøfterne nedgravet i højfylden (Hornstrup

1999: 125f.). Dette må betyde, at grøfterne er

anlagt efter sidste højudvidelse. Det er dermed

muligt, at grøftanlæggenes funktion var knyttet

til de sekundært nedsatte brandgrave i de ældre

gravhøje. For at afprøve denne tese er det nød-

vendigt med en undersøgelse af tilstedeværelsen

af brandgrave i de pågældende høje.

Ved Harehøj er der fundet to brandgrave ved

højfoden. Den ene brandgrav (anlæg I) ligger

godt 4 m nordøst for grøftanlægget, og den anden

(anlæg II) er placeret nord for grøftanlægget, og

”føres” de to halvcirkelformede grøfter sammen,

så skærer de anlæg II. Brandgravene dateres på

baggrund af keramikken til yngre bronzealder

(SMS 631A).

Ligeledes er der ved foden af gravhøjen ved

Gamskær blot 4 m fra den vestlige grøft loka-

liseret to pletter med brændte knogler, hvilket

kan være rester af grave (Hornstrup 1999: 128f.).

Clemmensen 05-08-06, 11.40297


Om der er tale om humane knogler er uvist, da

knoglerne ikke er artsbestemte. De to pletter med

brændte knogler er heller ikke blevet dateret. Der

er derfor stor usikkerhed forbundet med disse to

pletter af brændte knogler, men de er med til at

indikere og understøtte en sammenhæng mellem

grøftanlæg og brandgrave.

Ved Fly er der, som tidligere nævnt, fundet

en brand grav fra yngre bronzealder i den sydlige

grøft (SMS 440A). Om denne brandgrav har

været knyttet til handlingerne i forbindelse med

anvendelsen af grøfterne, eller om den er nedgra-

vet senere, kan desværre ikke afgøres. Inden for en

afstand af 5 m syd og vest for grøftanlægget frem-

kom derudover to urnegrave og en brandgrube,

som det ikke har været muligt at datere.

Omkring grøftanlægget Nr. Dalgaard Syd er

der registreret 13 brandgrave fra yngre bronzeal-

der. Ved Sejstrup og Ørum er der ikke registreret

sekundære grave, hvilket kan skyldes, at højene

har været så nedpløjede, at brandgravene er blevet

destrueret. Højen ved Ørum var f.eks. kun beva-

ret i en højde af 30-40 cm (VSM 593F).

I og omkring grøftanlæggene fra Over Tas-

tum er der fundet adskillige brandgrave (Jensen

& Si mon sen 2000), men gravenes relation til

grøftanlæggene kan desværre ikke klarlægges.

Brand grav enes tilstedeværelse er dog med til at

indikere, at grøftanlæggene skal knyt tes til brand-

gravsskikken i yngre bronzealder.

Grøftanlæggenes funktion. Det er uklart, om

grøftanlæggene har udgjort en form for byg-

Figur 6. Grøftanlægget ved Gamskær med det hesteskoformede anlæg i forgrunden. Foto: Poul Mikkelsen.

Clemmensen 05-08-06, 11.41298


ningsværk. Der er ikke fundet spor efter stolper

i grøfterne. Det eneste, der er i grøfterne, er sten.

Et forslag er, at der er tale om ”en teltlignende

kon struk tion, hvor stenene i grøften har holdt

teltdugen på plads” (Hornstrup 1999: 130). Der

kan også være tale om en form for skærmlignende

afl ukke (Niel sen & Bech under udgivelse).

Grøftanlæggenes form indikerer, at deres

funk tion har været at lukke noget inde eller at

holde noget ude. Arealet inden for grøfterne er

i hvert fald fysisk afskærmet fra omverdenen og

har det brede ”udsyn” mod gravhøjen.

Placeringen ved og åbningen mod gravhøjen

an ty der en tilknytning til gravkulten.3 Denne

tolk ning understøttes af fund af brandgrave i

og umiddelbart uden for grøftanlæggene, som

det f.eks. er tilfældet ved Harehøj (SMS 631A).

Brand grav ene kan dog ikke stratigrafi sk eller på

anden måde med sikkerhed relateres til grøftan-

læggene.

Stolpehullerne og de hesteskoformede anlæg

cen tralt i grøftanlæggene kan være de fysiske spor

efter en form for ”alterkonstruktion” (Hornstrup

1999), som fysisk er cen tralt placeret – men må

formodes også at have været det åndeligt i for-

bindelse med kultiske hand lin ger. Den lille lom-

meskålsten er en indikator på, at grøftanlæggene

har været anvendt i forbindelse med kultiske ce-

remonier. En mulig tolkning af grøftanlæggene

er derfor, at der er tale om anlæg, som har været

anvendt ved religiøse handlinger i forbindelse

med begravelser i yngre bronzealder.

Huskonstruktioner ved højfoden. Den vindom-

suste landsdel Thy i det nordvestlige Dan mark er

kendt for sine talrige gravhøje, som lig ger ræk-

kevis og i klumper på åsene med deres halvkug-

leform vendt mod him len. Ved adskillige af disse

gravhøje er der ved højfoden fundet spor efter

mindre hus kon struk tio ner i form af stol pe hul ler,

stenlægninger og grøfter.

Huskonstruktionerne ved Grydehøj og Høghs

høj I er de bedst beskrevne anlæg af denne slags

(Bech 1980; Niel sen 1999, 2000; Nielsen & Bech

2001, under udgivelse). Der er tale om bygninger,

som lig ger op til den sydlige halvdel af gravhøje-

nes randstenskæde. De har et areal på ca. 6 x 6 m

og lader sig erkende ved væggrøfter, hvori der er

spor efter, at der har stået kraftige stolper. Uden

på den ne væg har der været en ca. 1,5 m bred

tørvemur, som der i fl ere tilfælde er fundet re-

ster af inde ved randstenskæden. Tørvemuren har

været fl ankeret af stenlægninger placeret radiært

på randstenskæden. Tørvemurens pla ce ring giver

sig ofte til kende som stenfrie områder mellem

grøfterne og stenlægningerne samt ved en ”dyb”

indgang. Der er altså tale om bygninger opført

i en helt anden byg ge stil, end den der kendes

fra sam ti dens bopladser (Niel sen & Bech un-

der udgivelse). I Grydehøjhusets gulvlag er der

fundet tyndvægget keramik og brændte, knuste

knogler (Niel sen & Bech 2001: 9). At dømme

ud fra keramikken skal kultanlægget dateres til

yngre bronzealder peri ode IV-V (Nielsen 1999:

8). Den samme dateringsramme antydes af det

spinkle keramikmateriale fra Høghs høj I (Nielsen

& Bech under udgivelse).

Hvad angår knoglematerialet, så har det ikke

været mulig at fi nde ud af, om det stammer fra

dyr eller mennesker. Men hvad enten der er tale

om dyre- eller menneskeknogler, er deres tilstede-

værelse sammen med den tyndvæggede keramik

med til at vise anlæggets specielle karakter.

Husenes tilknytning til brandgrave. Anlæggenes

placering indikerer en funktionel tilknytning til

Clemmensen 05-08-06, 11.41299


samtidige brandgrave i højen. I Høghs høj I er der

mod sydvest inden for randstenskæden fundet en

urnegrav dateret til yngre bronzealder peri ode IV,

der kan altså være tale om samtidighed mellem

urnen og kultanlægget. En faktor, der yderligere

indikerer en samhørighed mellem de to anlæg,

er placeringen mod sydvest, og at huset er an-

lagt på udskreden højfyld, hvilket vidner om, at

huset er opført nogen tid efter opbygningen af

gravhøjen og derfor må være relateret til handlin-

ger, som er foregået efter højopførelsen, muligvis

efterbegravelser i højen (Nielsen & Bech under

udgivelse).

I Grydehøj blev der fundet tre brandgrave

inden for randstenskæden ligeledes inden for

kulthuset (fi g. 7), men disse grave er desværre

ikke mulige at datere. Der er altså indikationer på,

at de handlinger, der er foregået i husene af Thy-

typen, skal relateres til nedsættelsen af brandgrave

fra yngre bronzealder i højen, som tilfældet sand-

synligvis også er med grøftanlæggene. Et andet

lighedstræk mellem de to kategorier af kultanlæg

er tilstedeværelsen af en cen tral konstruktion.

Det allerhelligste? Ved Thy-typen giver den cen-

trale kontruktion sig til kende i form af to buede

grøfter ved bagvæggen, som det er registreret ved

Grydehøj (fi g. 7), Høghs høj I og Toftum (Niel-

sen & Bech under udgivelse). Grøfterne danner

tilsammen en halvcirkelformet kon struk tion eller

indelukke.

Udformningen af grøfterne indikerer, at

kon struk tio nen har virket afgrænsende. En mu-

lig tolk ning er der for, at de halvcirkelformede

grøfter er resterne ef ter et rum – et ”helligt” rum

eller en form for ”al ter kon struk tion”. Men ingen

fund afslører funk tio nen af dette afl ukke.

De ovenfor omtalte grøftanlæg ved Gamskær

og Over Tastum, sb. nr. 58 har som nævnt et lille

nærmest hesteskoformet anlæg ind mod højen.

Der kan være tale om et anlæg svarende til det

halv cir kel for me de i Grydehøj-huset (Nielsen

& Bech under udgivelse). Der er altså visse

lighedstræk mellem anlæggene af Thy-typen og

grøftanlæggene.

Lignede anlæg. Kultanlæggene fra Thy er en

lokal udformning, som skal ses i en større sam-

menhæng. Lignende anlæg er nemlig fundet

andre steder i Dan mark. Bevæger vi os uden

for Nordvestjylland og til Midtjylland, har Sil-

keborg Mu se um udgravet en overpløjet gravhøj

ved Kragelund (SKM nr. 221/1981), hvor der i

den sydøstlige kva drant fremkom et stenkom-

pleks bl.a. bestående af to kraftige paralleltgå-

ende stenpakninger, der gik radiært ud fra højens

randstenskæde. Centralt placeret mellem de to

stenpakninger lå et ildsted.

Det er desværre ikke muligt at datere dette

anlæg fra Kragelund. Et par meter inden for

randstenskæden blev der i højfylden fundet en

del rensede, brændte knogler i et ca. 1,5 x 1,5 m

stort uregelmæssigt fyldskifte, der kan være tale

om resterne efter en eller fl ere brandgrave. Der er

så le des også i Midtjylland fundet et anlæg, som

sandsynligvis er et kulthus i lighed med dem, der

er fundet i Thy.

Ved Ballermose høj 1 ved Jægerspris i det

nordlige Sjælland er der fundet en huslignende

stol pe kon struk tion (hus G) (Lomborg 1957;

AK 1 nr. 111). Placeringen verifi cerer, at der er

tale om en kultbygning. Den lod sig erkende på

ydersiden af randstenskæden mod øst som en

stenlægning på ca. 3,5 x 3,0 m med huller efter

stolper. Mod nord, syd og vest havde stenlægnin-

Clemmensen 05-08-06, 11.41300


gen en kraftig ramme af syldsten. Mod øst var der

ikke nogen egentlig afslutning, hvilket muliggør,

at hu set har haft en åben gavl mod øst. Er denne

tolk ning valid, vidner det om en fokusering mod

det østlige verdenshjørne, som det f.eks. også ses

med placeringen af de rektangulære stenrammer

(fi g. 4). Stratigrafi sk skal kulthuset ved Ballermose

høj I knyt tes til højens an den fase, som var opført

over grav B. Gravgaverne daterer graven til ældre

bronzealder peri ode II, hvilket også må formodes

at være da ter ing en på kulthuset.

Ved Stendis i nærheden af Holstebro er der

på østsiden af en gravhøj i tilknytning til rand-

stenskæden fundet en 3 x 4 m stor stenlægning.

Placeringen og dimensionerne svarer til kulthuset

ved Ballermose høj 1. Der er ikke givet en præ-

cis datering af anlægget, men fund af ke ra mik

af bronzealderkarakter associeret med stenlæg-

ningen indikerer en datering til bronzealderen

(Olesen 1987: 41ff.; AK 10 nr. 4651).

Afslutning. En særlig karakter ved de tre elemen-

ter: beliggenhed, konstruktion og fund er nøglen

til iden ti fi ka tion af kultanlæg. Kultanlæggene er

præget af stor arkitektonisk va ri a tion i deres

placering og udformning. Men kultanlæggene

kan inddeles i forskellige kategorier. Nogle af

de ka te go rier af kultanlæg, som ligger uden for

gravhøjene, er på bagg rund af eksempler blevet

præsenteret i denne artikel.

Figur 7. Kulthuset ved Grydehøj ligger op til randstenskæden. Inden for randstenskæden lige bagved kultbygningen

er der nedsat brandgrave. De er markeret med tallene et til tre. Det samme fænomen med brandgrave inden for

randstenskæden ses ved fl ere andre lokaliteter, hvor der er registreret kultbygninger af den ne type (efter Nielsen

& Bech under udgivelse).

Clemmensen 05-08-06, 11.41301


Trods den store variation kan der registreres

fællestræk ved anlæggene. Fællestrækkene viser,

at der er blevet opereret indenfor bestemte reli-

giøse tra di tio ner, som også gav plads til variation.

Dette er vigtige aspekter af den religiøse praksis i

forbindelse med begravelser i bronzealderen.

Den opstigende sol har haft betydning for

pla ce ring en og orienteringen af kultanlæggene.

Trods forskelle i kultanlæggenes udformning er

de ofte placeret ud for gravhøjens østlige halvdel,

som det f.eks. ses ved de rektangulære stenram-

mer. Men solen har også haft betydning for kon-

struktionen af kultbygningerne, hvilket bl.a. ses

ved det lille stolpebyggede hus ved Ballermosen

høj 1, som sand syn lig vis har haft en åben gavl

mod øst.

Andre kildegrupper fra bronzealderen som

f.eks. Solvognen fra Trundholm Mose i Nord-

vestsjælland (Müller 1903) og ristningerne på

rageknivene (Kaul 1998) er ligesom kultanlæg-

gene med til at vise so lens centrale betydning for

bronzealderens religion.

Med denne artikel er der forsøgt kastet lys

over den forskellighed, som præger kategorierne

af kultanlæg uden for gravhøjene. Men ved at

sammenligne de forskellige kategorier af kultan-

læg viser det sig, at der ved udøvelsen af bronze-

alderens religion fandtes en tradition for fastlagte

arkitektoniske rammer.

Tak til: Lone Bach Adamsen, Jens-Henrik

Bech, Mette Iversen, Knud Bjerring Jensen, Ag-

ner Nordby Jen sen, Inge Kjær Kristensen, Orla

Madsen, Poul Mik kel sen, Bjarne Henning Niel-

sen, Torben Nils son, Lis Helles Olesen samt Kurt

Glintborg Overgaard for tilladelse til publicering

af de fremlagte lokaliteter.

Noter

1 / Over Tastum sb. nr. 58 og 60 er ikke med i

undersøgelsen af grøftanlæggenes dimensioner, da

deres størrelser ikke er dokumenteret skriftligt.

2 / Ved Nr. Dalgaard Syd ved Holstebro er der regi-

streret en grøft med en bredde på blot 20 cm. Den

bredeste og dybeste grøft er fundet ved Gamskær,

og den laveste er registreret ved Harehøj.

3 / Det er grøftanlæggenes placering ved gravhø-

jene, som indikerer, at der er tale om kultanlæg.

Lignende grøftanlæg kan nemlig også forekomme

uden for høj-kontekst. Mundtlig meddelelse fra

Martin Mik kel sen.

Forkortelser

AK – Aner & Kersten (1973-1995).

DKC – Det Kulturhistoriske Centralregister. Lands-

dækkende database over fund og fort ids min der i

Dan mark. Di gi tal udgave af sognebeskrivelserne.

www.dkconline.dk.

Litteraturliste

Adamsen, L. B. 1998. Harehøj. Arkæologiske ud-

gravninger i Danmark 1997: 157.gravninger i Danmark 1997: 157.gravninger i Danmark 1997

Andersen, L. 2001. Storhøje ved Vrejlev Kloster.

Avancerede gravhøje af jord og sten fra bronze-

alderen. Vend sys sel nu & da 20: 4-13.

Aner, E. & Kersten, K. 1973-1995. Die Funde der

älteren Bronzezeit des nordischen Kreises in Dä-

ne mark, Schles wig-Holstein und Niedersachsen.

Band I-II, IV-VII, X, XVIII. København/Neu-

münster.

Bech, J-H. 1980. En rig kvindegrav fra Thylands

ældre bronzealder. Museerne i Viborg Amt 10:

96-101.

Brøndsted, J. 1938. Bronzealderens soldyrkelse.

Clemmensen 05-08-06, 11.41302


Na tio nal mu se ets Arbejdsmark 1938: 81-100.

Brøndsted, J. 1958. Danmarks Oldtid II. Bronzeal-

deren. Gyldendal. København.

Glob, P. V. 1969. Helleristninger i Danmark. Jysk

Arkæologisk Selskabs Skrifter VII. Århus.

Holst, M. K. 1999. Bronzealderens Gravhøje.

Prisopgave, For his to risk Arkæologi Moesgård.

Det Humanistiske Fakultet, Aarhus Universitet.

Aarhus.

Hornstrup, K. M.1999. Brandgrave fra yngre bron-

zealder. Muligheder og perspektiver. Kuml 1999:

99-145.

Hornstrup, K. M. 2001. Bronzealderen. Skive kom-

munes historie fra oldtid til 1880 (Gormsen, G., munes historie fra oldtid til 1880 (Gormsen, G., munes historie fra oldtid til 1880

Kjær Kristensen, I., Mortensen, N. & Si mon sen,

J. red): 47-58. Skive Mu se ums Forlag. Skive.

Jensen, A. N. & Simonsen, J. 2000. Kultanlæg ved

Over Tastum. Vor skjulte kulturarv. Arkæologien

under overfl aden (Hvass, S. red): 78-79. Det

Kong e li ge Nord is ke Oldskriftselskab & Jysk

Arkæologisk Selskab. Aarhus.

Kaul, F. 1998. Ships on Bronzes. A Study in Bronze

Age Re li gi on and Iconography. PNM Studies in

Archaeology & History 3. København.

Kaul, F. 1999. I østen stiger solen op. Skalk 5:

20-30.

Kjærum, P. 1955. Tempelhus fra stenalder. Kuml

1955: 7-35.

Kristensen, I. K. 1997. Ørum. Arkæologiske udgrav-

ninger i Danmark 1996: 181.

Lomborg, E. 1957. En højgruppe ved Ballermosen,

Jægerspris. Gravfund, hustomt og højryggede

agre fra ældre bronzealder. Aarbøger for Nordisk

Oldkyndighed og Historie 1956: 144-203.

Lomborg, E. 1973. Die Flintdolche Dänemarks. Stu-

dien über Chronologie und Kulturbeziehungen des

südskandinavischen Spätneolithikums. Det Kgl.

Nordiske Oldskriftselskab. København.

Madsen, O. 1994. Løvet Overgård. Arkæologiske

udgravninger i Danmark 1993: 181.

Madsen, O. 1995. Løvet Overgård. Arkæologiske

udgravninger i Danmark 1994: 186.

Mikkelsen, P. 1990. Gamskær. Arkæologiske udgrav-

ninger i Dan mark 1989: 158.

Müller, S. 1903. Solbilledet fra Trundholm. Nordi-

ske Fort ids min der I: 303-325. København.ske Fort ids min der I: 303-325. København.ske Fort ids min der

Nielsen, B. H. 1999. Grydehøj ved Vestervig i Thy

– et velbevaret kultanlæg fra den yngre bronze-

alder. Sydthy Årbog 1999: 6-9.

Nielsen, B. H. 2000. Grydehøj – et velbevaret kult-

anlæg. Vor skjulte kulturarv. Arkæologien un der

overfl aden (Hvass, S. red): 80-81. Det Kongelige

Nordiske Oldskriftselskab & Jysk Arkæologisk

Selskab. Aarhus.

Nielsen, B. H. & Bech, J-H. 2001. Tilbehør. Skalk,

de cem ber 2001: 5-11.

Nielsen, B. H. & Bech, J-H. (under udgivelse).

Bronzealderens kulthuse og andre kultanlæg i

Thy. En kort præsentation af anlæg med rela-

tion til grav kul ten i Nordjylland. 8. Nord is ke

bronzealder sym po si um. København.

Nielsen, P. S. 1996. Præstemarken. Arkæologiske

udgravninger i Dan mark 1995: 190.

Olesen, L. H. 1987. Begravelsesplads gennem 2000

år i Stendis. Holstebro Museums Årsskrift 1987:

22-54.

Overgaard, K. G. 1999. Sejstrup. Arkæologiske ud-

gravninger i Danmark 1998: 183.

Clemmensen 05-08-06, 11.41303


Appendiks

Nedenfor er listet de lokaliteter, der ligger til grund for de i denne artikel fremlagte forskningsresultater.

Undersøgelsen er lavet i forbindelse med udarbejdelsen af mit konferensspeciale. På www.dkconline.dk

er det muligt ud fra stednumrene at få fl ere oplysninger om de danske lo ka li tet.

Rektangulære stenrammer

Lokalitet Lokalitet Lokalitet Stednummer Stednummer Stednummer Henvisning

Hårdmark på Samsø 03.05.03 sb. nr. 42 AK 2, nr. 931

Vrejlev Kloster ved Hjørring Vrejlev Kloster ved Hjørring Vrejlev Kloster ved Hjørring 10.01.16 sb. nr. 95 VHM 39; Andersen 2001

Løvet Overgård ved Horsens 16.04.03 sb. nr. 52 HOM 587; Madsen 1994, 1995

Præstemarken ved Østbirk Præstemarken ved Østbirk Præstemarken ved Østbirk 16.05.15 sb. nr. 82 HOM 842; Nielsen 1996

Jernhyt, sb. nr. 61 ved Haderslev 20.02.02 sb. nr. 61 AK 7, nr. 3421 I

Jernhyt, sb. nr. 64 ved Haderslev 20.02.02 sb. nr. 64 AK 7, nr. 3422

Vojensgård ved Vojens 20.02.11 sb. nr. 13 AK 7, nr. 3602

Sønder-Ønlev ved Åbenrå Sønder-Ønlev ved Åbenrå Sønder-Ønlev ved Åbenrå 22.02.02 sb. nr. 20 AK 6, nr. 3028

Årslev ved Åbenrå Årslev ved Åbenrå Årslev ved Åbenrå 22.02.02 sb. nr. 67 AK 6, nr. 3030

Flensburg, Kreis Schleswig-Flensburg Gravhøj 4 AK 4, nr. 2188

Gottrupel, Gemeinde Handewitt Gravhøj 14 AK 4, nr. 2223

Harrislee, Kreis Schleswig-Flensburg Gravhøj 34 AK 4, nr. 2245

Gluckelsby, Gemeinden Thumby Gravhøj 26 AK 4, nr. 2556

Fockbek, Kreis Rendsburg-Eckernförde Gravhøj 14 AK 4, nr. 2562

Norddorf på Amrum Gravhøj 27 AK 5, nr. 2617

Tinnum på Sild Gravhøj 35 AK 5, nr. 2751

Tinnum på Sild Gravhøj 38 AK 5, nr. 2753

Keitum på Sild Gravhøj 153 AK 5, nr. 2717

Wenningstedt på Sild Gravhøj 9 AK 5, nr. 2763

Warringholz, Kreis Steinburg Warringholz, Kreis Steinburg Warringholz, Kreis Steinburg Gravhøj 15 AK 18, nr. 9514

Grøftanlæg


Fly ved Skive 13.01.04 SMS 440A; Hornstrup 1999

Sejstrup ved Skive 13.01.06 sb. nr. 12 SMS 680A; Overgaard 1999

Over Tastum, sb. nr. 58 ved Skive 13.01.07 sb. nr. 58 SMS 423A; Jensen & Simonsen

2000

Over Tastum, sb. nr. 60 ved Skive 13.01.07 sb. nr. 60 SMS 424A; Jensen & Simonsen

2000

Clemmensen 05-08-06, 11.41304


Gamskær ved Skive 13.01.07 sb. nr. 117 SMS 435A; Mikkelsen 1990

Harehøj på Nordsalling Harehøj på Nordsalling Harehøj på Nordsalling 13.02.11 sb. nr. 26 SMS 631A; Adamsen 1998

Ørum ved Viborg Ørum ved Viborg Ørum ved Viborg 13.12.13 sb. nr. 78 VSM 593F; Kristensen 1997

Nr. Dalgaard Syd ved Holstebro 18.05.17 sb. nr. 26 HOL 20.219; Hornstrup 1999

Huskonstruktioner


Ballermose høj 1 på Nordsjælland 01.02.01 sb. nr. 315 Lomborg 1957; AK 1, nr. 111

Høghs høj I i Thy Høghs høj I i Thy Høghs høj I i Thy 11.03.10 sb. nr. 6 THY 1417

Toftum i Thy Toftum i Thy Toftum i Thy 11.06.05 sb. nr. 63 THY 1607

Grydehøj i Thy Grydehøj i Thy Grydehøj i Thy 11.06.12 sb. nr. 322 THY 3759

Kragelund ved Silkeborg Kragelund ved Silkeborg Kragelund ved Silkeborg 13.03.05 sb. nr. 86 SKM nr. 221/1981

Stendis ved Holstebro 18.02.06 sb. nr. 6 Olesen 1987; AK 10, nr. 4651

Clemmensen 05-08-06, 11.41305

Clemmensen 05-08-06, 11.41306

19 | Kulthus, tempel och artistokratiska husgravar

Fredrik Svanberg, Statens Historiska Museum

”A hero cult involves setting apart one par-

ticular grave, known as a heroon, from other

burials by marking of a special precinct, by

bringing sacrifi ces and votive gifts, and oc-

casionally by building a special grave monu-

ment”.

Walter Burkert (1985: 203)

Inledning. Bronsålderns så kallade kulthus har

på senare tid varit föremål för ett antal nya ut-

grävningar och studier. Under 1980- och 1990-

talen fi ck Göran Burenhults undersökningar av

Tofta högar och Flemming Kauls resultat från

Sandagergård stor uppmärksamhet (Burenhult

1981; Kaul 1987). Sandagergård har beskrivits

som ett ”tempel” och lyfts fram som ett av de

bästa exemplen i Europa på lämningar av bronsål-

derns religion (Randsborg 1995: 112ff.; Harding

2000: 309ff.). Helena Victor (2002) har nyligen

sammanställt en översikt av de kända kulthusen

i Sverige (jfr Wigg 1990; Gröhn 1994). Hös-

ten 2002 hade Riksantikvarieämbetet UV Syd

i samarbete med Regionmuseet Kristianstad/

landsantikvarien i Skåne tillfälle att undersöka

stora delar av en gravmiljö från yngre bronsålder

med tre ”kulthus” vid Gualöv i nordöstra Skåne.

Utgrävningen tillhörde de arkeologiska undersök-

ningarna inför utbyggnaden av väg E22 och mitt

intresse av ämnet har sin utgångspunkt där.

Artikeln diskuterar inledningsvis konstruk-

tion, datering och tolkningar av vad Victor

kallar ”kulthus av stengrundstyp”. Baserat på

jämförelser med samtida kulturer i Medelhavs-

området undersöks möjligheten för att kulthu-

sen av stengrundstyp skulle kunna betraktas som

”tempel”, vilket somliga forskare föreslagit. Detta

framstår som en mindre god tolkning. Efter att

de i sammanhanget belysande resultaten från

Gualöv presenterats skisseras därefter en annan

förståelse centrerad kring idén om att husen är

att betrakta som aristokratiska gravmonument.

Detta resonemang byggs upp mot bakgrund av en

mera allmän diskussion om huskonstruktioners

betydelsefulla roll i aristokratiska begravnings-

ceremonier under bronsåldern, vilken illustreras

med en rad exempel, bland annat Lusehøj från

Fyn (Thrane 1984).

Artikeln argumenterar för att ”kulthusen

av stengrundstyp” generellt är att betrakta som

gravmonument och för att en aristokratisk hus-

symbolism bör fokuseras i förståelsen av dessa

konstruktioner. Idén är inte ny men tidigare

tolkningar har i regel karakteriserats av vaghet

och kulthusen har ofta betraktats som ett slags

”kollektiva kultanläggningar”, vilket jag menar är

ett perspektiv som skymmer en verklig förståelse

av vad det handlar om.

Svanberg 05-08-06, 11.41307

FREDRIK SVANBERG | 308

Artikeln presenterar huvuddragen i ett reso-

nemang som inom kort kommer att utvecklas i

en större publikation om bronsåldersresultaten

från E22-projektet.

”Kulthus av stengrundstyp”: konstruktion, da-

tering och tolkning. Enligt Victors studie (2002)

är ett 60-tal ”kulthus av stengrundstyp” kända

från nuvarande Sverige. Enstaka exempel fi nns

även från Danmark (Sandagergård), Nordtysk-

land (Norddorf (?): Aner & Kersten 1979, nr

2617) och från Penne på Lista i Norge (Joakim

Goldhahn muntligen). Kulthusen består vanligen

av 16-25 × 6-12 m stora ”väggar” eller vallar,

vanligen mer än 1,5 m breda och i Mellansve-

rige till största delen bestående av stenmaterial. I

södra Sverige och Danmark-Nordtyskland består

de kända vallarna företrädesvis av stenramar med

fyllning av sand eller jord (fi g. 1). Dessa väggval-

lar skapar en lång och smal inneryta i ”husen”.

Innerytan är vad gäller i vart fall kulthusen från

södra Sverige vanligen nedsänkt i förhållande till

marknivån utanför och detta beror på att material

till vallarna tagits härifrån. I enstaka fall förekom-

mer luckor i vallarna som skulle kunna vara in-

gångar, men det typiska är att vallarna är obrutna

och alltså saknar tydliga ingångspartier.

Ett antal kulthus av stengrundstyp har un-

dersökts arkeologiskt, men under de senaste 30

åren faktiskt bara Sandagergård, husen vid Tofta

högar, Hågakyrkan, huset i Hågahagen samt hu-

sen i Gualöv. Av dessa har endast Sandagergård

samt Gualövshusen undersökts i sin helhet. Det

välkända kulthuset vid Broby är väl dokumen-

terat, men tyvärr så undersöktes inte själva val-

larna här (Schönbäck 1952). Flera forskare har

förmodat att husen varit försedda med såväl

takkonstruktioner som väggar av trä eller andra

material och Burenhults rekonstruktion av huset

från Tofta högar har haft stor betydelse för dessa

förmodanden. Arkeologiska fakta som kan be-

lägga förekomsten av tak saknas dock egentligen

helt. Det enda exemplet på stolphål som skulle

kunna tillhöra en takbärande konstruktion fi nns

just från Tofta högar och här rör det sig till synes

bara om ett enda stolphål som dessutom faktiskt

är förskjutet närmare en meter från husets tänkta

mittaxel.

Det osäkra kulthuset från Nor (fi g. 1) hade

två stolphål i en tänkt mittaxel och det är mycket

möjligt att dessa burit ett tak. Detta förmodade

kulthus har dock en avvikande form och kon-

struktion jämfört med de andra kulthusen och

saknar dessutom närmare datering (Wigg 1990:

22, 34). Det är tydligt att huset vid Tofta högar

haft en rad av mindre ”väggstolpar” mellan den

inre kantkedjan och själva vallen. Någon antydan

till en sådan träkonstruktion fanns inte vare sig

vid Sandagergård eller i Gualöv, men Victor pe-

kar på liknande exempel från Mälardalen (2002:

118). Att kulthusens vallar generellt skulle ha

fungerat som syllar och burit tak är osannolikt

med tanke på hur ojämna och sluttande vallarna

vanligen är och man kan fråga sig varför de isåfall

skulle ha behövt vara så breda.

Sammanfattningsvis kan sägas att kulthusen

av stengrundstyp generellt var öppna konstruk-

tioner i form av stenvallar utan tydliga ingångar,

ibland med vägg- eller palissadkonstruktioner av

trä och kanske fl ätverk i anslutning till de inre

kantkedjorna. Konstruktionerna var alltså inte

”hus” i någon egentlig mening utan öppna an-

läggningar. Begreppet hus kan dock ändå ha visst

fog för sig eftersom det uppenbarligen handlar

om hussymbolik.

Svanberg 05-08-06, 11.41308

309 | KULTHUS, TEMPEL OCH ARTISTOKRATISKA HUSGRAVAR

Figur 1. Exempel på ”kulthus av stengrundstyp”. Det är tveksamt om konstruktionen från Nor verkligen ska Figur 1. Exempel på ”kulthus av stengrundstyp”. Det är tveksamt om konstruktionen från Nor verkligen ska

räknas till gruppen. ”Husen” från Norrmarjum-Sonö är närmast att betrakta som hällkistor men har medtagits

för att illustrera variationen. Bilder efter Wigg 1990 samt Victor 2002 (Håga och Agdatorpshusen).

Svanberg 05-08-06, 11.41309


Dateringen av kulthusen har varit en annan

till synes besvärlig fråga. Det är dock uppenbart

att en majoritet av de undersökta husen använts

under yngre bronsålder och i de fall man kan be-

döma deras omgivningar så förefaller gravmiljöer

från denna tid vara deras typiska sammanhang.

Victor menar baserat på 14C-analyser att vissa hus

(Hågakyrkan, Hågahagen och Ål) kan dateras så

tidigt som period ”II-III”, men det är tydligt att

dateringarna vad gäller Hågakyrkan och Håga-

hagen närmast pekar på period III (Victor 2002:

118f., 155, Fig. 83b-c). Dateringarna från Ål gäl-

ler till att börja med atypiska små konstruktioner

och man kan också notera att ett av de få proverna

faktiskt gav ett resultat som pekar på yngre bron-

ålder (Magnusson 1973). Några belägg för att de

typiska husen av ”stengrundstyp” konstruerats

innan period III fi nns alltså inte. Den bästa ar-

keologiska dateringen är förmodligen det i och

för sig inte typiska huset vid Valhall i Skåne, som

är knutet till en gravanläggning från just period

III (Rausing 1949). Tre gravar från period IV var

belägna inom kulthuset vid Sandagergård (Kaul

1987) och gravar från period IV kan på ett ännu

mer handfast sätt knytas till huskonstruktionerna

i Gualöv (mer om det nedan).

Sammanfattningsvis kan sägas att kulthusen

av stengrundstyp kan dateras från period III och

framåt. Sådana kulthus har konstruerats under

period IV och kanske även något senare. Även

om exempel som avviker från en sådan generell

dateringsbild kan tänkas framkomma så är detta

sannolikt den typiska situationen.

En rad olika tolkningar av vad ”kulthusen”

egentligen är och hur de använts har tidigare

föreslagits. Idéer har framlagts om att de varit

vikingatida gästabudshallar, boningshus, skelet-

teringshägnader, gravar, ”andehus”, hägnader

för offerdjur eller nåt slags allmänna ”tempel”,

”kultplatser” eller ”rituella anläggningar”. Idén

om att de varit boningshus har gradvis klingat

ut under det sena 1900-talet i och med att man

fått en allt klarare uppfattning om kulthusens

datering och om hur bronsålderns stolpbyggda

boningshus är konstruerade. Victor betonade

en allmän gravsymbolik och såg kulthusen som

kollektiva fenomen som ”kompletterat” gravar i kollektiva fenomen som ”kompletterat” gravar i kollektiva

olika typer av ritualer och varit ett slags ”heliga

rum” för kommunikation med förfäder/gud-

domligheter. Inuti huset fanns ”det metafysiskas

sfär” och utanför huset ”de levandes sfär”. Victor

poängterar den förändring hon menar sig se från

den äldre bronsålderns stengrundshus mot den

yngre bronsålderns mindre stolpbyggda kulthus

(Victor 2002).

Victors arbete är en viktig sammanställning

och översikt och hon för en intressant diskussion

av olika idéer om kulthusens tolkning. Delvis i

kontrast till hennes resonemang vill jag dock be-

tona den mer specifi ka aristokratiska koppling

som kommer att tydliggöras nedan. Eftersom det

ovan klargjordes att kulthusen av stengrundstyp,

på basis av idag kända fakta, generellt är att upp-

fatta som konstruktioner som uppträder under

period III och i allmänhet tillhör den yngre brons-

ålderns gravmiljöer (se nedan), kan enligt min

mening Victors betoning av en förändring från

äldre ”stengrundshus” till yngre ”kulthus med

stolp- eller stengolvskonstruktion” ifrågasättas.

Kaul har valt att med utgångspunkt i Sanda-

gergård tala om kulthusen som ”kultbyggnader”.

Han menar att de kan ha varit platsen för över-

gångsritualer och initiationsriter för ungdomar

på väg in i samhället (Kaul 1998: 41ff.). Såväl

Randsborg som Jensen har accepterat Kauls tolk-

ning och båda utgår ifrån att Sandagergård varit

Svanberg 05-08-06, 11.41310


en verklig byggnad avsedd för ritualer. Randsborg

kallar konstruktionen ”tempel” (1995: 114ff.).

Jensen kallar Sandagergård ”ett slags tempel eller

kulthus” och utgår ifrån att det funnits takbä-

rande stolpar som helt enkelt bara inte kunde

iakttas vid utgrävningen. Han accepterar Kauls

förslag om initiationsriter ”i kulthusenes mørke

indre” (Jensen 2002: 442ff.).

Som vi har sett så hade kulthusen av sten-

grundstyp emellertid inga mörka inre eftersom

de inte var byggnader med tak, och förmodligen

bara i vissa fall hade väggar av trä. Detta ställer

till det för de som vill se konstruktionerna som

”kultbyggnader” och som vi ska se så fi nns även

andra problem förknippade med idén om att de

skulle vara tempel i någon egentlig mening.

Är kulthusen tempel? En rad forskare har alltså

tänkt sig att kulthusen av stengrundstyp skulle

kunna betraktas som tempel (och jag har själv tempel (och jag har själv tempel

varit inne på samma spår). Detta begrepp är i

sig inte entydigt och det är svårt att fi nna precisa

defi nitioner. Eftersom begreppet inte haft någon

allmän användning för att beskriva förhistoriska

anläggningar i Skandinavien så kan man utgå

ifrån att dessa forskare tänker sig att kulthusen

kan jämföras med det som man vanligen brukar

kalla tempel i förhistoriska och klassiska kulturer

i Medelhavsområdet och främre Orienten. Vad

gäller dessa områden fi nns en etablerad forsk-

ningstradition och en upparbetad arkeologisk

kunskap kring tempel och andra kultbyggnader.

Det är därför intressant att utifrån allmänna

förhållanden här se på kulthusen och fundera på

likheter och skillnader samt om begreppet tempel

är lämpligt eller inte i sammanhanget.

Vi ska här som en bakgrund till frågan om

kulthusen kan betraktas som tempel kort disku-

tera förhållanden i de medelhavsområden som lig-

ger närmast Skandinavien, nämligen det grekiska

området samt Norditalien.

Inledningsvis kan man säga att i medelpunk-

ten för dessa samhällens kultiska handlande stod

i vart fall från 700-talet före Kristus och framåt

helgedomar med tempelbyggnader. Templen

fungerade inte som ”gudstjänstlokaler” och

vanligen överhuvudtaget inte som rum för den

kultiska praktiken, utan deras främsta ändamål

var att tjäna som gudarnas boningar på jorden.

Templen var verkliga byggnader med väggar och

tak. Vanligen innehöll de gudabilder – det vill

säga kultstatyer. Kult- och offerhandlingar ägde

väsentligen rum utanför templen och framförallt utanför templen och framförallt utanför

då i anslutning till altare av olika slag. Dessa för-

hållanden gäller för övrigt även de tidigare kul-

turerna i främre Orienten, det vill säga sumerer,

babylonier, assyrier och västsemiter, såväl som

egyptier (Ringgren 1987).

För grekerna var templet alltså gudens bo-

ning, eller naos, och inuti fanns ett centralt rum

(det egentliga naos, latinets cella) med gudens

antropomorfa kultstaty. Detta var den vanliga

situationen, vilken kan beläggas såväl arkeologiskt

som i de homeriska diktverken, även om vissa

helgedomar saknade tempel och en del tempel

saknade kultstatyer. Det fanns olika slags kult-

statyer – somliga stora, andra små, en del i me-

tall, en del i trä. Altare vid vilka brännoffer till

gudarna ägde rum var belägna utanför templen

och templen fungerade därigenom som magni-

fi ka bakgrunder. Tempel och altare var vanligen

belägna inom temenos – ett särskilt och med temenos – ett särskilt och med temenos

stenar eller murar avgränsat helgat kultområde

som skiljts från den ”profana” sfären. Grekernas

kult av gudarna bestod främst i offer till dessa.

Offren innebar att domesticerade djur, fi nast en

Svanberg 05-08-06, 11.41311


oxe, vanligast ett lamm, fördes i procession till

altaret utanför templet och där slaktades rituellt

(Burkert 1985: 54ff., 84ff., 99ff.).

Kulten av de olympiska gudarna, som alltså

kretsade kring tempel, kultstatyer och altare,

kompletterades av en annan ”parallell” kult. Den-

na kult handlade om de döda, heroer (halvgudar)

och en särskild slags gudar – de chthoniska – som

”hörde till jorden” medan olympierna hörde till

himlen. Också denna kult hade särskilda kult-

platser där offer och sakrala måltider förättades.

Den olympiska och den chthoniska kulten var

åtskilda, men komplimenterade varandra i rituellt

hänseende. Många helgedomar hade en chtho-

nisk offerplats en bit ifrån det olympiska temp-

let och altaret. Vissa byggnader i anslutning till

begravningsplatser har antagits vara ”chthoniska

tempel” eller kulthus (ibid: 190ff.).

Medan Burkert beskriver den typiska situa-

tionen från 700-talet och framåt, har Alexander

Mazarakis Ainian presenterat en detaljerad arkeo-

logisk studie av härskarbostäder och kultbygg-

nader i det grekiska området ca 1100-700 f.Kr.

Det är i denna tid svårt att arkeologiskt skilja på

vad som var aristokratiska residens och vad som

var kultbyggnader utifrån byggnaderna i sig. För

det första därför att det rör sig om likartade hus

– ”tempel” var konstruerade på samma sätt som

residens. För det andra för att residensen fyllde

vissa kultiska funktioner och för det tredje för

att byggnadernas funktion kunde förändras över

tiden.

Tolkningarna beror kort sagt på byggnader-

nas kontext. Mazarakis Ainians studie visar i vart

fall entydigt att kultbyggnaderna var verkliga hus

med väggar och tak. Tempelkomplexen från

klassisk tid tycks sakna tydliga motsvarigheter

innan 700-talet och Mazarakis Ainian visar att

situationen innan dess var komplicerad och att

den klassiska tempelarkitekturen utvecklades ur

förhållanden under den tidiga järnåldern (Maza-

rakis Ainian 1997).

Burkert och Mazarakis Ainian demonstrerar

att det som man vanligen talar om som grekiska

tempel och helgedomar var fenomen som tydligt

skiljdes från gravmiljöer. Det kunde fi nnas chtho-

niska inslag i tempelkomplex, men detta var en

annan sak. Vi får dock anledning att återkomma

till deras resonemang om huskonstruktioners

betydelse i herokulten.

Förhållandena i Etrurien liknar de grekiska

men är arkeologiskt sett något sämre kända.

Medan Villanovakulturens helgedomar är när-

mast okända så förekommer de anläggningar

som man vanligen kallar tempel i det italienska

området från 600-talet och framåt. Det handlar

då liksom i det grekiska området om tydligt av-

gränsade helgedomar med tempelbyggnader och

altare. Templen var verkliga monumentala bygg-

nader som modellerats efter de profana bostads-

husens arkitektur och anses liksom i Grekland ha

utvecklats ur de aristokratiska residensen (fi g. 2;

Ridgway & Ridgway 1979; Barker & Rasmussen

1998; Donati 2000).

Liksom i det grekiska området fanns i Etru-

rien en uppenbar och utpräglad hussymbolik i

gravsammanhang. Den etruskiska aristokratin

byggde kammargravar som imiterade insidan

av exklusiva hus – i extremfallen försågs de med

inredningsdetaljer som pelare, kuddar, dörrposter

och väggprydnader, men det handlar även här om

något annat än tempel och tempelhelgedomar.

Sammanfattningsvis kan då sägas att det fi nns

tydliga problem med tanken om att betrakta

”kulthusen av stengrundstyp” som tempel. An-

vändandet av detta begrepp vad gäller kulturerna i

Svanberg 05-08-06, 11.41312


Figur 2. Rekonstruktion av tempel från en helgedom vid Portonaccio utanför Veii i Etrurien samt en plan över

komplexet. Sent 500-tal före Kristus. Templet och altaret har markerats med grått i planen (efter Barker &

Rasmussen 1998, Fig. 80f.).

Svanberg 05-08-06, 11.42313


Medelhavsområdet syftar på anläggningskomplex

av ett annat slag än vad kulthusen representerar.

Templen var utan tvivel verkliga byggnader

med väggar och tak och det typiska var att de

var belägna inom avgränsade helgedomar vilka

även innefattade offeraltare. De senare hade en

komplimentär relation till tempelbyggnaderna.

Kulthusens entydiga knytning till gravmiljöer är

också något av ett problem om man vill tolka dem

som tempel. En sådan knytning var främmande

för tempelkulten hos greker och etrusker. Man

kan i och för sig tänka på grekernas så kallade

”chthoniska tempel” för dyrkan av förfäder eller

chthoniska gudar. Sådana konstruktioner verkar

dock ovanliga, det kan diskuteras om de verkligen

är att betrakta som ”tempel”, och i vilket fall som

helst så var även dessa konstruktioner verkliga

husbyggnader.

Slutsatsen måste därmed bli att kulthusen inte

var tempel i detta begrepps vanliga betydelse och

att de hursomhelst varken var konstruerade som,

kultiskt kunde användas som, eller tycks ha varit

belägna inom helgedomar på samma sätt som

tempel i Medelhavsområdet.

Exemplet Gualöv och den holländska parallel-

len. Vid Gualöv undersöktes hösten 2002 en

gravmiljö från yngre bronsålder som innefattade

tre så kallade kulthus av stengrundstyp (fi g. 3).

Undersökningen gav intressant information

om kulthusens konstruktion och sammanhang

med gravar. De tre kulthusen var konstruerade

på samma sätt. De bestod av långa trågformade

nedgrävningar. Längs dessas kanter hade ”kant-

kedjor” av stenar placerats och de uppgrävda

jord- och sandmassorna hade lagts upp som

rundat rektangulära vallar runt nedgrävningarna.

På platsen hade en omfattande stentäckt skett,

vilket gör det svårt att säga i vilken omfattning

kulthusen från början haft yttre kantkedjor kring

vallarna, vilket ju var fallet med kulthusen i Ki-

vik, Tofta högar och Sandagergård. Några spår

av eventuella takkonstruktioner, eller träväggar i

anslutning till kantkedjorna, påträffades inte trots

att sådana noga eftersöktes.

Två urnegravar från bronsålderns period IV

kunde knytas till det stora norra kulthuset (17490

och 17479) och en urnegrav från period IV-V

(23367) till det sydligaste kulthuset (båda date-

ringarna baserar sig på olika bronsföremål). Inga

gravar påträffades i direkt anslutning till det lilla

mellersta huset, men man kan här konstatera att

två omfattande rotsystem hade förstört en stor del

av konstruktionen och det är inte omöjligt att en

eventuell grav utplånats av rötterna. Både ifråga

om det norra och det södra kulthuset var gravarna

anlagda på ett sådant sätt att det är mycket sanno-

likt att de har ett direkt samband med kulthusen

– det vill säga att först skedde kremeringar och

nedsättandet av urnor i gropar, därefter konstru-

erades kulthusen över gravgroparna.

Gravarna 17490 och 17479 innehöll vardera

fyra bronsföremål, vilket är fl er än någon annan

grav i gravmiljön (de fl esta av de 34 urnegravarna

innehöll 1-2 bronser). Båda uppsättningarna

måste rent allmänt betraktas som exklusiva ut-

rustningar och man kan konstatera att föremålen

från grav 17479 sånär som på svärd och en knapp

motsvarar vad Kristiansen kallar de typiska ”höv-

dingasymbolerna” i gravar från period IV (1998:

68f.). Rakkniven anses allmänt vara en symbol för

den välbärgade mannen och det är då intressant

att en rakkniv även förekom i urnegraven 23367

i det södra kulthuset.

I vart fall gravarna 17479 och 17490 kan be-

traktas som tydliga gravar för överklasspersoner

Svanberg 05-08-06, 11.42314


Figur 3. Kulthuskomplexet i Gualöv. De tre konstruktionerna hade varit föremål för en omfattande förstörelse,

främst i form av stentäkt, men kulthusens typiska drag i form av kantkedjor och vallar kunde ändå urskiljas

tydligt. Urnegravarna 17479 (se fi g. 5) och 17490 var knutna till det stora norra ”huset”, medan urnegraven

23367 kunde knytas till det sydligaste ”huset”.

Svanberg 05-08-06, 11.42315


redan med ledning av bronserna. Samma sak

gäller grav 23367, dock inte lika tydligt.

Kulthusens allmänna anknytning till den so-

ciala eliten understryks enligt min mening även

av de fynd av lämningar efter bronshantverk

som påträffades såväl i kulthuset vid Sanda-

gergård (Kaul 1987) som i kulthuset vid Broby

(Schönbäck 1952: 35). Man kommer här också

att tänka på kulthuset vid Valhall i Skåne, knutet

till en grav utrustad med bland annat ett svärd

(Rausing 1949).

Baserat på resultaten från Sandagergård och

Gualöv, vilka innehöll gravar och vilka är de mest

ingående undersökta platserna, så förefaller det

mycket troligt att kulthusen av stengrundstyp

generellt är att betrakta som gravmonument.

Antingen genom att de i sig själva fungerat som

gravkonstruktioner, eller genom att de i samband

med begravningsritualer anslutits till själva gra-

varna i form av högar eller rösen. Enligt Victors

genomgång (2002: 78) kan faktiskt kring 90% av

de kända kulthusen av stengrundstyp sägas vara

belägna i nära anslutning till gravanläggningar

redan med ledning av inventeringsuppgifter.

En syn på kulthusen som gravmonument

kan få visst stöd av förhållanden i nuvarande

Holland. Här förekommer så kallade long-beds

regelbundet i den yngre bronsålderns gravmiljöer

(fi g. 4). Dessa anläggningar består av avlånga låga

jordvallar omgivna av diken och påminner på ett

slående sätt om kulthusen. Long-beds tolkades

i likhet med kulthusen först som ”rituella fält”

eller ”kultplatser”. Efter hand, och i takt med

att fl er och fl er undersöktes arkeologiskt och det

Figur 4 (till vänster). Gravmiljö från yngre bronsålder

med en serie ”long-beds” och ”långhögar” vid Vledder

i Holland (efter Kooi 1979: 165, Fig. 155).

Svanberg 05-08-06, 11.42316


visade sig att de innehöll gravar, insåg man att

det var frågan om gravmonument. Long-beds

är alltid relativt sett fåtaliga jämfört med andra

gravmonument i gravmiljöerna. Baserat på olika

iakttagelser så har det föreslagits att de primärt

var gravar för familjeöverhuvuden och att de var

ett slags symboliska hus. Det senare antagandet

stöds av att de tidigaste generationerna long-beds

hade inre mer eller mindre symboliska huskon-

struktioner av trä (Kooi 1979: 130ff.; Roymans

& Kortlang 1999).

Man kan sammanfattningsvis säga att den ge-

nerella kontexten för kulthusen av stengrundstyp

är gravmiljöer från yngre bronsålder. De har med

största sannolikhet vanligen fungerat som monu-

ment för enskilda gravar. Fynd från framförallt

Sandagergård, Broby och även Gualöv (vilket

dock inte presenterats här) antyder att gravkul-

ter vilka involverat deponeringen av keramik och

annat förekommit i anslutning till monumenten.

Anläggningarnas dimensioner och placering i

gravmiljöerna, fynden av metallhantverk, samt

de på denna punkt otvetydiga resultaten från såväl

Gualöv som Valhall, visar att de kan knytas till

bronsålderns sociala elit, det vill säga personer

ur aristokratiska släkter med ett betydande infl y-

tande i vart fall på det lokala planet.

Lefkandi, Trappendal, Lusehøj och den aristo-

kratiska husgravssymboliken. Hussymbolism i

gravar från bronsåldern är välkänd. Alla känner

till husurnor, stenkonstruktioner som exempel-

vis ”kulthusen” och de allmänna teorier som

fl orerar om att såväl högar som gravplatser kan

ha betraktats som ”de dödas boplatser”. Jag vill

här fokusera en särskild del av denna allmäna

symbolism, nämligen användningen av riktiga

såväl som symboliska huskonstruktioner i aris-

tokratiska dödsritualer, eftersom jag anser att det

är mot denna bakgrund man bör se de ovan dis-

kuterade ”kulthusen av stengrundstyp”.

För att föregripa resonemanget och en tänkbar

kritik av det vill jag redan här klargöra att jag

varken menar att all hussymbolism i gravsamman-

hang är att betrakta som ”aristokratisk” eller att

alla aristokratiska dödsritualer involverade hus-

konstruktioner. Alla kulthus av ”stengrundstyp”

är heller inte nödvändigtvis aristokratiska – men

det förefaller tydligt att de i Gualöv och Valhall

är det och sannolikt även konstruktioner som de

vid exempelvis Kivik och Håga. Det är vidare inte

säkert att alla hus som påträffas under gravhögar

har ingått i dödsritualer, men många har tydligen

gjort det och då en del forskare gjort sitt bästa för

att förklara bort sådana sammanhang med tolk-

ningar av typen ”boplatsen innan högen”, så blir

det intressant och betydelsefullt att peka på det

med tiden alltmer övertygande empiriska material

som visar att i vart fall fl era sådana huskonstruk-

tioner faktiskt hade med dödsritualer att göra.

Vad jag vill ha sagt är att användandet av hus-

konstruktioner kan beläggas ha varit en viktig

komponent i den sociala elitens dödsritualer un-

der den sydskandinaviska bronsåldern, dessutom

till synes en inte ovanlig, men ofta förbisedd,

bortförklarad och tolkningsmässigt underskattad

komponent. Efter en kort utfl ykt till Grekland

så presenteras en diskussion av användningen

av huskonstruktioner i vad jag vill kalla aristo-

kratiska dödsritualer under bronsåldern. Vi ska

därefter återvända till kulthusen.

I Lefkandi på Euboea i Grekland byggdes, an-Lefkandi på Euboea i Grekland byggdes, an-Lefkandi

vändes och raserades ett monumentalt absidhus,

ca 47 × 10 m stort, inom den korta tidsperioden

ca 1000-950 f.Kr. Redan husets arkitektur och

dimensioner klargör att det handlar om en aris-

Svanberg 05-08-06, 11.42317


tokratisk byggnad (fi g. 5). Denna hade putsade

väggar av sten, lergolv, och ett tak som bars upp

av en inre träkonstruktion. Väggarna var ställ-

vis bevarade till en höjd av 1,3 m vid tiden för

den arkeologiska undersökningen. I mitten av

byggnadens centrala rum påträffades två grävda

schakt, vilka visade sig vara en gravkammare,

respektive en kammare där fyra offrade hästar

placerats. I gravkammaren framkom ett skelett av

en 25-30 år gammal kvinna utrustad med guld-

smycken och en järnkniv med elfenbensdetaljer.

Dessutom fanns de brända benen av en 30-45 år

gammal man insvepta i en begravningsdräkt och

placerade i en ”antik” (ca 200 år gammal) med

relief dekorerad amfora av brons från Cypern som

hade täckts av en bronsskål. Intill urnan låg ett

svärd, en rakkniv, ett spjut av järn och ett bryne.

Graven, med sin påtagliga prestigeutrustning, kan

därmed betecknas som aristokratisk.

Sambandet mellan det monumentala huset

och gravarna är uppenbart. I framförallt det

centrala rummet fanns en rad lämningar som

förmodligen hade haft med begravningen att

göra – främst ett stort keramikkärl (krater) som

kan ha använts i en rituell måltid och som tycks

ha varit placerat ovanpå gravschaktet. Genast eller

en kort tid efter gravceremonierna revs det stora

huset och en rundat rektangulär hög, förmod-

ligen ca 45 × 25 m stor och 4 m hög, byggdes

över huslämningar och grav. Området framför

husets ingång i öster började nu användas som

begravningsplats och ett hundratal gravar har

undersökts här (Popham et al 1982; Popham,

et al 1993).

Figur 5. Den sk Heroon i Lefkandi, Grekland. Utbredningen av det stora absidhuset har markerats med grått

och gravar med svart. Huset revs och täcktes av en stor hög efter gravceremonin (efter Popham et al 1993).

Svanberg 05-08-06, 11.42318


Det har diskuterats om huset först fungerat

som residens en tid eller om det konstruerades

speciellt för begravningsceremonin. Mazarakis

Ainian har pekat på en rad förhållanden som

gör det sannolikt att det fungerade som en aris-

tokratisk boning en kort tid innan begravnings-

ceremonin (1997: 48ff.).

Det har föreslagits att absidhuset i Lefkandi

med sin grav var en heroon – det vill säga grav-

platsen för en hero, vilken blivit föremålet före

en mer eller mindre lokal kult. Kulten av heroer

i Grekland uppkom under den tidiga järnåldern,

någon gång innan dess stora blomning i samband

med spridandet av den homeriska diktningen

under 700-talet f.Kr. I princip alla de homeriska

hjältarna var heroer. Kulten kunde gälla antingen

sådana mytiska hjältar eller verkliga personer som

under sin livstid eller efter sin död nådde episk

ryktbarhet. Mer än något annat var en hero en

avliden person som utövade ett infl ytande från

sin grav och som därför krävde ett tillbörligt he-

drande i form av offer och votivgåvor.

En sådan heroon och den kult som kunde

knytas till den spelade ofta en betydande roll för

folk i olika lokalområden, vilka med hjälp av

dessa monument kunde knyta sina traditioner

till episka hjältar i det förfl utna. Heroerna och

det infl ytande de ansågs utöva från sina gravar

var till skillnad från gudarna alltid knutna till

speciella platser och områden. Herokulter, liksom

dödskulter överhuvudtaget, var ett slags kompli-

mentär motsvarighet till kulten av de olympiska

gudarna (Burkert 1985: 203ff.; Mazarakis Ainian

1997: 349ff.).

Som Mazarakis Ainian tydligt visar (1997:

351ff.) så är det mycket troligt att de ”egentliga”

och allmänt kända herokulterna uppkom först

i samband med spridningen av de homeriska

diktverken. Herokulter fanns innan dess, vilket

Lefkandi och ett litet antal liknande platser beläg-

ger – men det handlade då om kulten av verkliga

personer som betraktats som exceptionella redan

under sin livstid och kulterna var mer eller mindre

begränsade till några få aristokratiska familjegrup-

per. Detta verkar ha varit fallet i Lefkandi, där

inga spår av någon omfattande kult påträffats i

anslutning till heroon, däremot en exklusiv be-

gravningsplats.

Exemplet från Lefkandi är intressant som

bakgrund till förståelsen av en liten grupp kända

gravar från den sydskandinaviska bronsåldern

som har ett tydligt samband med riktiga huskon-

struktioner. Detta har Randsborg redan påpekat

(1995: 204), men det fi nns god anledning att

fördjupa sig i fenomenet.

Användningen av riktiga eller symboliska hus

i påkostade dödsritualer är känt i vart fall från

neolitikum. Man kan exempelvis diskutera om

det långhus som var beläget under en förmodad

senneolitisk gravkonstruktion vid Trustrup (Di-

verhøj) har samband med den grav som tycks ha

placerats över husens centrala del (Asingh 1988).

I vilket fall som helst hade en annan stolpbyggd

husliknande konstruktion bränts i samband med

dödsritualen. En rad andra exempel på neolitiska

gravar med mer eller mindre tydliga hus skulle

kunna anföras, redan Kersten diskuterade ett

större antal platser 1936, men vi ska här istället

koncentrera oss på husgravar från bronsåldern.

Från äldre bronsålder fi nns från det nuva-

rande danska området många exempel på gravar

med stenkistor, plankkistor eller kammare av

trä. Dessa har i större eller mindre utsträckning

påmint om huskonstruktioner (Broholm 1944:

59ff.; Madsen 1990; Jensen 2002: 227ff.). Från

period II och framåt förekommer en mera ut-

Svanberg 05-08-06, 11.42319


präglad användning av hussymbolik genom att

man nu fi nner en rad exempel på gravhögar som

konstruerats över stolpbyggda långhus. Redan

från början antog utgrävarna av sådana platser

att gravar och högar mer eller mindre slumpartat

”råkat hamna” på platser där det tidigare legat

långhus. Idén om ”boplatsen innan högen” är

i sig fullt begriplig. Men i takt med att fl er och

fl er exempel framkommit så börjar denna förkla-

ringsmodell att förlora sin logik. Det räcker att se

på och jämföra planritningarna från Trappendal,

Handewitt och Hyllerup för att förstå att husen

måste ha med gravarna att göra (fi g. 6). Vad är

sannolikheten för att gravarna i samtliga dessa

fall, och dessutom troligen i Harrislee (Aner

& Kersten 1978, nr 2244), skulle placeras just

över husens centrala rum om man inte kände

till husens exakta utsträckning vid begravnings-

tillfällena?

I Trappendal hade huset precis inringats av

högens kantkedja och centralgraven är närmast

exakt parallell med huset och dessutom placerad

precis över den märkliga konstruktion nedgrävd

i husets mittrum som jag strax ska föreslå var

den plats på vilken de döda låg på lit de parade

innan begravningen. Sambandet mellan hus och

grav skulle kunna vara slumpartat om det gällt

något enstaka fall, men när ett sådant fenomen

börjar uppträda i serier så måste det förklaras på

annat sätt än genom slumpens spel. Husen måste

kort sagt ha varit kända för de som planerade

och iscensatte dödsritualerna och följdfrågan

blir i vilken utsträckning de verkligen användes

i själva ritualerna.

Såväl i Trappendal (Boysen & Wulff Andersen

1983), Handewitt (Bokelmann 1977), Hyllerup

(Pedersen 1987) som i Harrislee (Aner & Ker-

sten 1978, nr 2244) så kom husen med säkerhet

först och det rör sig om huskonstruktioner som

överensstämmer med ordinära bostadshus. Om

det var frågan om hus som funnits på platsen

och använts ett tag innan dödsritualerna, eller om

husen konstruerades särskilt för ritualerna är svårt

att säga. I ett liknande fall, Grünhof-Tesperhude

(Kersten 1936), var det tydligt att en huskon-

struktion byggts särskilt för kremeringsritualen

och bränts i samband med denna. I detta fall rör

det sig dock om en dödshuskonstruktion som

inte var byggd på samma sätt som de ordinära

långhusen.

Dödsritualerna vid Trappendal, Hyllerup och

Grünhof-Tesperhude hör till period III, medan

ritualerna vid Handewitt och Harrislee kan da-

teras till period II eller III (referenser ovan samt

sammanställningar av 14C-dateringar hos Ethel-

berg 2000: 169ff.). I ett något senare exempel,

Tranarpshögen i Skåne med en centralgrav från

period V hade huset konstruerats särskilt för

dödsritualen (Andersson 1997).

I Tranarp hade först ett cirkulärt område

preparerats på den plats där kremeringen skulle

utföras. Prepareringen bestod i att grästorv och

brunjordslager grävdes bort och ersattes av ett

svämlager som hämtats nån annanstans ifrån

(troligast en närbelägen våtmark, vilket är in-

tressant i sig). I svämlagret konstruerades ett li-

tet treskeppigt långhus, vars takbärande stolpar

uteslutande hade en fyllning som överensstämde

med svämlagret. Om huset stått på platsen innan

prepareringen av ytan hade man förväntat sig

en annan fyllning i stolphålen. Kremeringen i

Tranarp ägde rum i direkt anslutning till vad

som måste ha varit området för husets södra

vägglinje. Om vi utgår ifrån att huset varit ett

verkligt långhus är det troligt att det uppfördes

efter kremeringen, eftersom denna annars ägt rum

Svanberg 05-08-06, 11.42320


Figur 6. Bronsåldershus överlagrade av gravar och högar (för referenser, se texten).

i direkt anslutning till väggen och ett eventuellt

tak av lättantändligt material (vilket också varit

opraktiskt av utrymmesskäl).

Efter kremeringen plockades benen ur det

falnade bålet och placerades i ett keramikkärl.

Bålplatsen täcktes av ett tunt lager av svämsedi-

ment. Nu uppfördes alltså förmodligen huset. ment. Nu uppfördes alltså förmodligen huset.

Till vad skulle det användas? Efter kremeringen

stod man med ett i det här fallet särskilt välarbetat

keramikkärl med ornamentik fullt med den dödes

ben. Det ligger nära till hands att tänka sig att

keramikkärlet varit uppställt för beskådan – ”lit

de parade” – antingen i huset eller i utkanten av

brandlagret där det nu eller något senare fi ck sin brandlagret där det nu eller något senare fi ck sin

Svanberg 05-08-06, 11.43321


slutgiltiga placering. Huset kan därmed antas ha

varit avsett för en ceremoniell sammankomst i

vilken ett betydelsefullt inslag var beskådandet

av det uppställda gravkärlet. Ett annat inslag var

förmodligen en rituell måltid. Därefter revs huset

och alltihop täcktes av en mindre hög.

I detta sammanhang är det intressant att se på

den märkliga stora nedgrävning, stödd av fl ätverk

med lerklining längs kanterna, som framkom i

det centrala rummet i huset i Trappendal. Jorden

från nedgrävningen hade kastats upp inne i huset

utan att bäras ut och rent allmänt så måste ned-

grävningen ha gjort huset besvärligt att använda

eftersom den bara lämnade högst begränsade

kringytor kvar i det centrala rummet. Boysen

och Wulff Andersen argumenterade för att det

var troligt att nedgrävningen ”fyllt någon religiös

funktion” i samband med att huset revs eller grav-

högen byggdes. En sådan funktion skulle kunna

ha varit att den använts för lit de parade av de två

döda individer som sedan kremerades varefter de

brända benen placerades i varsin stockkista i en

grop över, parallell med, och centrerad i förhål-

lande till, den stora nedgrävningen.

Huset i Trappendal brändes i vart fall efter

användningen av den centrala nedgrävningen,

därefter konstruerades en mindre hög över huset

i vars topp de båda stockkistorna placerades och

sedan täcktes alltihop av en större hög. Också i

Hyllerup hade huset bränts. Här plöjdes marken

över husruinen igenom upprepade gånger innan

brandgraven placerades, också i en stockkista.

Huset i Handewitt hade inte brunnit. I detta

hus fanns en till ytan stor, men inte särskilt djup,

nedgrävning i det centrala rummet – kanske plat-

sen för lit de parade av den stockkista som sedan lit de parade av den stockkista som sedan lit de parade

placerades i ett jordlager nån decimeter över det

raserade husets centrala rum. I Harrislee fanns

brandspår men det är oklart om huset brunnit. I

vart fall så förstördes det innan graven placerades i

en stenpackning placerad över vad som sannolikt

var ett centralt rum.

Sammanfattningsvis är det tydligt att huskon-

struktionerna, oavsett om de byggts särskilt för

begravningarna (Tranarp) eller från början varit

ordinära bostadshus (troligt ifråga om Trappendal

och Handewitt) fyllt en funktion (lit de parade,

rituella sammankomster) i dödsritualerna innan

själva begravningarna – vilka heller inte (med

undantag av specialfallet Grünhof-Tesperhude)

skedde i själva husen, utan i eller på deras i själva husen, utan i eller på deras i ruiner,

vilket är en i sammanhanget intressant poäng som

vi ska återkomma till.

Vi har hittills inte varit inne på gravarnas

innehåll och vilka sociala sammanhang de kan

anses avspegla. Här är det först av allt spännande

att se att en av de två stockgravarna i Trappendal

innehöll en föremålsuppsättning med rakkniv,

pincett och kniv som på ett slående sätt påminner

om innehållet i grav 17479 i det stora kulthuset i

Gualöv (se ovan). Graven i Hyllerup innehöll två

armringar, en kniv och en syl. I Handewitt på-

träffades inga gravgåvor medan graven i Harrislee

måste betraktas som den mest exklusiva med en

bronsdolk, en bronsfi bula och en fi ngerspiral av

guld. I den i och för sig påkostade urnan i Tranarp

fanns bara en dubbelknapp av brons. Dessa gravar

avspeglar alltså i allmänhet goda levnadsförhål-

landen och liksom gravarna i kulthusen i Gualöv

en tillhörighet till den lokala sociala eliten i de

områden i vilka gravarna påträffades.

Men hur begravdes då människor ur den mest

välbärgade aristokratin under samma tid, det vill

säga period III och framåt? Om en tydlig hussym-

bolik alltså kan spåras i den lokala aristokratins

dödsritualer i form av husen under högar och i

Svanberg 05-08-06, 11.43322


den yngre bronsålderns stenbyggda kulthus – vad

åstadkom då de verkliga höjdarna?

Från period III kan man som verkliga status-

gravar nämna Kiviksgraven och graven med kit-

telvagnen vid Skallerup på Själland. Båda dessa

gravar var intressant nog placerade i relativt stora

kammare av sten – i Kivik förmodligen mer än

tre och en halv meter lång och över en meter bred

(Randsborg 1993), i Skallerup närmare fyra meter

lång och en meter bred (Aner & Kersten 1976,

nr 1269). En annan rikt utrustad grav med kit-

telvagn var graven vid Peckatel i Nordtyskland,

som i vart fall hade nån slags stenkonstruktion

(Schurbart 1972, nr 242). En av de bästa paral-

lellerna till dessa gravar vad gäller fyndinnehållet

är Gyldensgårdgraven i Øster-Marie sn på Born-

holm, vilken även den tycks ha innefattat nån

slags kammarkonstruktion, här dock av trä (Aner

& Kersten 1977, nr 1548). Som andra paralleller

till Kiviksgraven pekar Randsborg (1993: 71ff.)

på de rikt utrustade stenkammargravarna från

Rege i Norge och Anderlingen i Nordtyskland.

De mest exklusiva gravarna från period IV och

framåt i Sydskandinavien och de nordligaste de-

larna av den europeiska kontinenten har på senare

tid överblickats av Thrane i fl era sammanhang

(1984, 1994, 1998). Gravarna utgör till synes en

ganska tydlig grupp som kännetecknas av ett lik-

artat innehåll av exklusiva föremålsuppsättningar.

Vad gäller statusgravarna från period IV så kan

man se att graven i Hågahögen i Uppland san-

nolikt hade haft en timrad träkammare (Almgren

1905). Graven i Banie i Ostpommern hade troli-

gen också en träkammare (Eggers 1936). Graven

i danska Lydshøj hade en mindre kammare av

stenblock (Madsen 1876: 20; Broholm 1946,

nr 4), medan det enda som är känt om graven i

Korshøj (Vester Skjerninge, Broholm 1946, nr

361) är att den var belägen i ett stenlager i en

hög. Ser vi på gravarna från period V så verkar

temat med kammargravar ännu tydligare. Pa-

radexemplet är stenkammaren med putsade och

bemålade innerväggar i Seddin i norra Tyskland

(Kiekebusch 1928).

Harry Wüsteman (1974) har behandlat Sed-

dingraven och en serie likartade men inte fullt lika

exklusivt utrustade gravar från framförallt period

V ikring Seddinområdet (viktigast Kemnitz 1,

Wickbold 1, Seddin Kahlhorst och Stralendorf).

Han visar att dessa var placerade antingen i sten-

kammare eller stenkistor. Samma sak gäller en

annan exklusiv nordtysk grav från period V vid

Kaiserberg, belägen i en stenkista i en hög (Menke

1972). Thrane har identifi erat sydvästra Fyn som

ett rikedomscenter av liknande slag som Seddin-

området och härifrån är den främsta statusgraven

givetvis Lusehøj från period V. Här förekommer

enligt min mening en särskilt intressant hussym-

bolik, vilken vi strax ska återkomma till.

De verkligt aristokratiska gravarna verkar alltså

med viss regelbundenhet ha placerats i gravkam-

mare av trä eller sten. Det är kanske inte självklart mare av trä eller sten. Det är kanske inte självklart mare

att dessa kammare symboliserat hus, men exempel

som Kivik och Seddin med sina rikt dekorerade

innerväggar tyder onekligen på en sådan sym-

bolik. Man kan här i förbigående notera att vi

knappast i något av fallen vet om gravritualerna

utöver kamrarna inkluderat verkliga huskon-

struktioner eftersom praktiskt taget ingen av

gravarna (med undantag av Lusehøj) undersökts

med moderna metoder. Om kamrarna i dessa

gravar var den verkliga aristokratins motsvarig-

het till användningen av riktiga hus i ”den lägre

aristokratins” dödsritualer – det vill säga för lit de

parade, rituella måltider och liknande – så skulle

man kunna tänka sig att denna skillnad berott

Svanberg 05-08-06, 11.43323


på en betydligt större folktillströmning vid de

verkligt exklusiva begravningarna. Deltagandet i

ceremonierna av ett stort antal människor kanske

då av utrymmesskäl fi ck organiseras utomhus,

med kamrarna som fokus.

Det fi nns i detta sammanhang anledning att

särskilt studera storhögen Lusehøj på södra Fyn

med sin prestigegrav från period V, därför att med sin prestigegrav från period V, därför att

detta är den enda verkligt aristokratiska gravan-

läggningen som till i vart fall stor del undersökts

med moderna metoder (en fjärdedel av högen

återstår att undersöka). Lusehøj har blivit föremål

för en detaljerad publikation där materialet pre-

senterades och tolkades av Thrane (1984). Mate-

rialet från Lusehøj har intressant nog aldrig varit

föremål för några alternativa tolkningar, trots att föremål för några alternativa tolkningar, trots att

Figur 7. Lämningar av långhus, ”småhögar” samt gravarna GX och AO under Lusehøj. Bålplatsen ”Grav GX” Figur 7. Lämningar av långhus, ”småhögar” samt gravarna GX och AO under Lusehøj. Bålplatsen ”Grav GX”

hade sannolikt anlagts på en förbehandlad markyta (efter Thrane 1984).

Svanberg 05-08-06, 11.43324


lämningarna av hus, storhög, gravar och annat var

komplicerade, besvärliga att bedöma i förhållande

till varandra, och i vart fall inte entydiga.

Thranes tolkning är i korthet att först fanns

en boplats på den lilla höjd där storhögen sedan

byggdes, sedan plöjdes området minst två gånger.

Därefter uppfördes fyra små högar med gravar

under period IV. Sedan skedde två synnerligen ex-

klusiva begravningar – för det första den fyndrika

”brandgropen” grav GX, med en mängd exlusiva

fynd från period V, som övertäcktes och omgavs

av ett slags fl ätverkskonstruktion som kan ha varit

ett symboliskt hus eller möjligen säng. För det

andra en mycket exklusivt utrustad ”urnegrav”,

där ymnigt med brända ben samt ett antal för

period V typiska fynd hade placerats i ett stort

bronskärl som med bikärl enligt Thrane kan ses

som det enda ”danska” exemplet på en verklig

mellaneuropeisk dryckesservis från denna tid.

Efter anläggandet av dessa två gravar byggdes så

storhögen.

Detta var tolkningen 1984 och att döma av

senare resonemang har den hållt i sig (Thrane

1984, 1998; Jensen 2002: 376ff.).

Thrane vill ogärna koppla samman de olika

konstruktionerna och spåren av händelser under

storhögen. Boplats, småhögar och de tänkta två

statusgravarna betraktas som relativt självständiga

fenomen. Trots att man funnit spåren av ett lång-

hus som delvis täcks av de små högarna, samt vad

som sannolikt är resterna av en husmodell som

kan kopplas till den ena statusgraven, får diskus-

sionen av hussymbolik i gravsammanhang inget

större utrymme i publikationen. Lusehøjboken

är ett utmärkt arbete, men kanske kan delar av

de äldre tolkningarna omvärderas.

För det första har vi spåren av långhuset

under storhögens södra del (fi g. 7). Gruppen

av undersökta stolphål i detta område bör vara

lämningarna av det sydöstra gavelområdet av en

större huskonstruktion (jfr Pedersen 1986: 134).

Husets precisa konstruktion och storlek kan möj-

ligen diskuteras, men att det rör sig om resterna

av ett större långhus förefaller otvetydigt. Huset

har, som Thrane anför, rivits (sannolikt bränts

ner) och det verkar som att man plöjt med årder

genom lämningarna liksom över i vart fall större

delen av området under storhögen. Vid tiden för

småhögarnas anläggande var huset alltså en ruin.

Det är intressant att erinra sig att storhögens syd-

västra kvadrant inte är utgrävd – kan det vara så

att huset är en rest av en ännu tidigare dödsritual

och att det fi nns en eller fl era gravar som anlagts i

ett mera tydligt samband med huset i denna del av

området? Som vi såg ovan så verkade det typiskt

för gravarna i de riktiga långhusen att de place-

rats i centrum av husen. Mitten av Lusehøjshuset

ligger i den ej utgrävda delen av högen. Båda de

sydligaste ”småhögarna” placerades i vart fall över

lämningarna av huskonstruktionen och det före-

faller med ledning av den ovan förda diskusionen

om hus och högar rimligt att förutsätta ett sam-

band mellan dessa gravar och huset. Husruinen

bör ha varit känd för högbyggarna och därmed

är även detta är ett exempel på hussymbolik i

gravsammanhang.

Strax norr om gravplatsen med småhögar och

husruin utfördes en ganska speciell kremering av

en vuxen individ. Bålplatsen – Thranes ”grav GX”

– kan identifi eras med hjälp av en större grop

med bålrester omgiven av mindre stolphål vilka

hade rester av gravbålet i fyllningen. Rimligen

var stolparna rester av en bålkonstruktion. Den

döda individen hade fått en synnerligen exklusiv

utrustning med sig på bålet, i vilken ingick bland

annat ett svärd, guldföremål, kedjor och förmod-

Svanberg 05-08-06, 11.43325


ligen en vagnskorg. Fynden indikerar entydigt

en datering till period V – vilket även får stöd

av två 14C-dateringar. Bålplatsen hade täckts av

ett tunt lager lera blandat med stjälkar av vass

och/eller kaveldun. Detta lager påträffades i ett

minst 5 × 10,5 m stort område omkring bålplat-

sen. Detta bör vara spåren av en markberedning

före kremeringen (jämför Tranarp ovan), som

efter bålets svalnande utsträcktes även över själva

kremeringsplatsen.

Bålresterna innefattade endast 301g brända

ben, vilket är betydligt mindre än vad man kan

förvänta sig av en kremerad vuxen människa, av

vilken det blir kvar en bra bit över ett kilo ben.

Sammansättningen av identifi erade skelettdelar

är typisk för urplockade brandlager – nästan inga

skallfragment (skallbenen är lätta att plocka ur

ett bål), ett antal fragment av långa rörben och

många fragment av de korta små benen i fi ngrar

och tår (vilka på grund av sin ringa storlek är

svåra att få med vid en urplockning). Det verkar

alltså tydligt att ”grav GX” faktiskt är resterna av

ett urplockat gravbål och därmed inte en ”grav”

i egentlig mening (jfr diskussion hos Arcini &

Svanberg in print).

Över bålplatsen lades en matta av halm och

sedan byggdes kring bålplatsen en 3,1 × 1,7 m stor

och 0,55 m hög (över markytan) liten ”hägnad”

av små stolpar som förbands med fl ätverk. Thrane

avvisar inte möjligheten för att hägnaden kan ha

varit ett symboliskt hus, han noterade också att

en del av de stjälkar av vass/kaveldun som fanns

i markytan kring konstruktionen skulle kunna

vara rester av ett tak (som i Leubingen, se ovan).

Han beskriver hur det verkade som att stjälkarna

i undre delar av det omgivande planeringslagret

verkade regelbundet utlagda, medan de i ytan

verkade mer slumpmässigt spridda (detta skulle

kunna tyda på att de översta var rester av ett

bortrivet tak).

Thrane var klokt nog försiktig i sin tolkning

och menade att hägnadens längd-breddförhållan-

de svårligen kunde jämföras med verkliga hus från

yngre bronsålder. Därför rekonstruerades också

anläggningen kring grav GX som en konstruk-

tion utan tak – mest lik en säng. Sedan början

av 1980-talet har vi emellertid en mera ingående

kunskap om verkliga hus från yngre bronsålder

och man kan konstatera att Lusehøjskonstruk-

tionen proportionellt sett är närmast typisk för

de mindre boningshusen från yngre bronsålder

(Magnus Artursson muntligen, jfr exempelvis

Tesch 1993). Det är i sammanhanget av intresse

att uppmärksamma det dublerade stolpparet i

hägnadens norra sida, vilket på ett slående sätt

påminner om den vanligt förekommande duble-

ringen av väggstolpar vid ingångar i riktiga hus.

Sammanfattningsvis förefaller det rimligt att re-

konstruera den lilla hägnaden som en husmodell

med väggar, tak, ingång och golvhalm inuti – det

vill säga som ett symboliskt hus.

Vi har alltså en bålplats där större delen av

de brända benen plockats ur. Det vanliga för-

farandet med de urplockade benen under yngre

bronsålder var att dessa placerades i ett gravkärl.

Men vad gjorde man av gravkärlet med benen i

Lusehøj? Storhögen innehöll som helhet ett större

antal urnegravar, men bara en som med tanke på

bålplatsen GX:s synnerligen exklusiva karaktär

skulle kunna komma ifråga här: den berömda

urnegraven som påträffades 1861, där en avsevärd

mängd ben och exklusiva föremål hade placerats

i ett mellaneuropeiskt bronskärl. Thrane identi-

fi erar på goda grunder stensamlingen ”AO” strax

utanför en av småhögarna som resterna av den

lilla stenkista där urnegraven återfanns 1861.

Svanberg 05-08-06, 11.43326


Man kan alltså konstatera att vi har en ur-

plockad bålplats utan urnegrav – GX – och en

urnegrav – AO – som saknar bålplats. Båda dessa

är av en exceptionellt exklusiv karaktär, båda kan

dateras till period V och båda täcktes av samma

storhög. Det är inte långsökt att sammanföra

dem. Till saken hör att urnegraven från 1861

sannerligen var väl värd att beskåda. Det i sig

spektakulära bronskärlet hade försetts med ett

lock av brons vilket belagts med harts i vilken

ett antal bärnstens- och bronsbitar tryckts fast.

Det är lätt att tänka sig att detta gravkärl varit

placerat i husmodellen för beskådan innan det

fl yttades några meter bort till gravplatsen med

småhögarna, där det ställdes i en stenkista innan

storhögen därefter byggdes. Detta skulle då kunna

Figur 8. Förslag till en alternativ tolkning av begravningsritualen i Lusehøj (omarbetad efter Thrane 1984).

Svanberg 05-08-06, 11.43327


förklara varför det hypotetiska taket på husmo-

dellen förlorat sin funktion och rivits bort just

innan högen byggdes. Runt om urnan sveptes

ett tygstycke av ull och utanpå sveptes en oxhud

innan urnan nedsattes i stenkistan AO. Innanför

oxhuden placerades två eller tre exklusiva små

bronsbägare och möjligen var även en bronscelt

placerad här (annars i stenkistan utanför urnan).

Man kan lätt tänka sig att bägarna och hålcelten

hade samband med gravceremonier medan ur-

nan stod i husmodellen, alternativt vid fl ytten

till stenkistan.

En tolkning av förhållandena i Lusehøj (fi g. 8)

som den som nu presenterats förefaller på olika

sätt att kunna förklara ett antal besvärliga fråge-

tecken. Främst då den förekomst av en urplockad

bålplats utan urnegrav och en urnegrav utan bål-

plats som teorin om två skilda gravar innebär.

Thrane noterade själv att ”grav GX” framstod

som säregen då den jämförs med samtida och

tidigare praktgravar av liknande karaktär.

Lämningarna av dödsritualer som innefattade

användandet av riktiga och symboliska hus under

Lusehøj är särdeles intressanta och förmodligen

kommer framtida studier att på ett mera precist

sätt kunna förklara händelseförloppen baserat på

jämförelser med tydligare exempel från platser

som ännu ej undersökts. Här räcker det att dra

slutsatsen att materialet från Lusehøj av allt att

döma understryker betydelsen av hussymbolik

även i de mest exklusiva aristokratiska dödsritua-

lerna under yngre bronsålder.

Avslutningsvis är det intressant att återknyta

till den grekiska herokulten och det inledande

exemplet från Lefkandi. Det är tydligt att an-

vändningen av riktiga och symboliska huskon-

struktioner var en viktig del av aristokratiska

dödsritualer i Skandinavien under bronsåldern

och likheterna mellan Lefkandi och husen under

högarna är slående. Bruket av gravkammare i de

mest utpräglat aristokratiska ritualerna är också

enligt min mening att betrakta som en form av

hussymbolik. I Grekland verkar alltså denna hus-

symbolik förknippad med herokulten som i sig

kan ses som en särskild form av förfäderskult.

Herokulten kan tänkas illustrera vilken betydelse

exklusiva husgravar som de vid Seddin eller Lu-

sehøj kan ha haft. Det är rimligt att tänka sig

att den sociala elitens exklusiva dödsritualer var

en betydelsefull del av deras aristokratiska livs-

stil och ett viktigt sätt för dessa människor att

understryka sin sociala position. Användningen

av riktiga huskonstruktioner kan dels ha fyllt en

funktion för att härbärgera rituella måltider, lit

de parade och annat. De riktiga såväl som de de parade och annat. De riktiga såväl som de de parade

symboliska husen måste dock även ha spelat en

annan och mer väsentlig roll som manifestationer

av idén om gravarna som platser där de döda

bodde och från vilka de utövade ett infl ytande

på de levandes värld.

Avslutande synpunkter. Vi har kommit fram till

att de så kallade kulthusen av stengrundstyp inte

var riktiga hus med tak, ingångar och egentliga

väggar utan symboliska huskonstruktioner. Den

typiska kontexten för dessa symboliska hus,

som på basis av kända fakta verkar förekomma

från bronsålderns period III och framåt, är den

yngre bronsålderns gravmiljöer. Med ledning av

resultaten från de mest ingående undersökta plat-

serna verkar det tydligt att huskonstruktionerna

fungerat som gravmonument. Det tillgängliga

materialet indikerar att det mera specifi kt rör sig

om en husgravssymbolik som bäst kan beskrivas

som knuten till bronsålderns aristokrater. En rad

kända exempel på riktiga huskonstruktioner som

Svanberg 05-08-06, 11.43328


använts i dödsritualer, liksom en undersökning av

den mest utpräglade aristokratins begravningar,

understryker detta förhållande och tycks visa på

en tidigare underskattad betydelse av en aristokra-

tiskt husgravssymbolik under bronsåldern.

”Kulthusen av stengrundstyp” verkar alltså

vara en del av en stor tradition, med paralleller i

många delar av bronsålderns Europa, i använd-

ningen av hussymbolik i aristokratiska dödsri-

tualer. Kanske kan man ana en viss förändring

över tid av detta koncept i Skandinavien? Är det

möjligen så att de stenbyggda ”kulthusen” är

en utveckling av användningen av riktiga hus i

dödsritualerna? Användningen av riktiga hus är

bäst känd från period II och framförallt III (även

om det ännu rör sig om få exempel så är detta en

tydlig tendens), medan de stenbyggda kulthusen

förmodligen generellt ligger något senare i tiden.

Kan man tänka sig att husanvändningen efter en

tid blev mera symbolisk och att det mera speci-

fi kt handlar om symboliska efterlikningar av de

husruiner som begravningarna tidigare skedde

i? I vart fall på vissa håll (Tranarp, förmodligen

Lusehøj) fortsatte man i och för sig att använda

riktiga hus, vilket tycks visa att det handlar om

parallellt förekommande fenomen.

Kulthusen tycks alltså inte ha varit kollektiva

fenomen utan primärt konstruktioner knutna till

enskilda gravar. Dessa gravar verkar dock ha varit

föremål för gravkulter och kan ha delat fl era drag

med heroonerna.

Tillkännagivande: Jag vill tacka Joakim Gold-

hahn och Magnus Artursson för idéer och syn-

punkter under arbetets gång som på avgörande

sätt påverkat artikelns innehåll.

Referenser

Andersson, M. 1997. Tranarpshögen. En gravhög

från yngre bronsålder. Carpe Scaniam. Axplock

ur Skånes förfl utna (Karsten, P. red): 58-88.

Raä Arkeologiska Undersökningar, Skrifter nr

22. Lund.

Aner, E. & Kersten, K. 1973-79. Die Funde der

älteren Bronzezeit des nordischen Kreises in Dä-

nemark, Schleswig-Holstein und Niedersachsen.

Band I-V. Köpenhamn & Neumünster.Band I-V. Köpenhamn & Neumünster.Band I-V

Almgren, O. 1905. ”Kung Björns hög” och andra

fornlämningar vid Håga på föranstaltande af H.

K. H. Prins Gustaf Adolf undersökta 1902-3 af

Oscar Almgren. KVHAA. Stockholm

Arcini, C. & Svanberg, F. In print. Nya perspektiv

på den yngre bronsålderns brandgravsmiljöer.

Bronsåldersbygd (Lagerås, P. & Strömberg, B.

red). Skånska spår – arkeologi längs Västkust-

banan. Lund.

Asingh, P. 1988. Diverhøj – A Complex Burial

Mound and a Neolithic Settlement. Journal of

Danish Archaeology 6: 130-154.Danish Archaeology 6: 130-154.Danish Archaeology 6

Barker, G. & Rasmussen, T. 1998. The Etruscans.

Blackwell. Oxford.

Bokelmann, K. 1977. Ein bronzezeitlicher Haus-

grundriß bei Handewitt, Kreis Schleswig-Flens-

burg. Offa 34: 82-89.Offa 34: 82-89.Offa

Boysen, Å. & Wulff Andersen, S. 1983. Trappen-

dal. Barrow and house from the Early Bronze

Age. Journal of Danish Archaeology 2: 118-126.

Broholm, H. C. 1944. Danmarks Bronzealder. Andet

Bind. Kultur Of Folk I Den Ældre Bronzealder.

Nationalmuseum. Köpenhamn.

Broholm, H. C. 1946. Danmarks Bronzealder. Tre-

die bind. Samlede Fund Fra Den Yngre Bronzeal-

der. Nationalmuseum. Köpenhamn

Broholm, H. C. 1949. Danmarks Bronzealder. Fjerde

bind. Danmarks Kultur i Den Yngre Bronzealder.

Svanberg 05-08-06, 11.43329


Nationalmuseum. Köpenhamn

Burenhult, G. 1981. Stenåldersbilder. Hällrist-

ningar och stenåldersekonomi. Stureförlaget.

Stockholm.

Burenhult, G. 1983. Arkeologi i Sverige del II. Bönder

och bronsgjutare. Wiken. Höganäs

Burkert, W. 1985. Greek Religion. Harvard Univer-

sity Press. Harvard.

Donati, L. 2000. Civil, Religious and Domestic

Architecture. The Etruscans (Torelli, M. ed).

Rom.

Eggers, H. J. 1936. Das Fürstengrab von Bahn kr.

Greifenhagen und die germanische Landnahme

in Pommern. Baltische Studien. Neue folge band

XXXVIII: 1-47.

Ethelberg, P. 2000. Bronzealderen. Det Sønder-

jyske Landbrugs Historie. Sten- og bronzealder

(Ethelberg, P., Jørgensen, E., Meier, D. & Ro-

binson, D. red): 135-280. Haderslev Museum.

Haderslev.

Gröhn, A. 1994. Kulthus inom bronsålderns re-

ligion. Ett tolkningsförsök av innebörden hos

stensatta rektangulära vallanläggningar. Opubl.

C-uppsats Arkeologiska Institutionen vid Lunds

universitet. Lund.

Harding, A. F. 2000. European Societies in the Bronze

Age. Cambridge University Press. Cambridge.

Jensen, J. 2002. Danmarks Oldtid. Bronzealder

2.000-500 f.Kr. Gyldendal. Köpenhamn

Kaliff, A. 1997. Grav och kultplats. Eskatologiska

föreställningar under yngre bronsålder och äldre

järnålder i Östergötland. Aun 24. Uppsalajärnålder i Östergötland. Aun 24. Uppsalajärnålder i Östergötland

Kaul, F. 1987. Sandagergård. A Latte Bronze Age

Cultic Building with Rock Engravings and

Menhirs from Northern Zealand, Denmark.


Kaul, F. 1998. Ships on Bronzes. A Study in Bronze

Age Religion and Iconography. PNM Studies in

Archaeology & History 3:1. Köpenhamn.

Kersten, K. 1936. Das Totehaus von Grünhof-

Tesperhude, Kreis Herzogtum-Lauenburg.

Offa 1: 56-87.Offa 1: 56-87.Offa

Kiekebusch, A. 1928. Das Königsgrab von Seddin.

Führer zur Urgeschichte band 1. Benno Filser.

Augsburg.

Kooi, P. B. 1979. Pre-Roman Urnfi elds in the North

of the Netherlands. Wolters Norohoff 3V. Gro-

ningen.

Kristiansen, K. 1998. Europe Before History. Cam-


Madsen, A. P. 1876. Afbildninger af danske Oldsa-

ger og Mindesmærker. Bronzealderen II. Samlede

Fund. Köpenhamn.

Madsen, C. & Thrane, H. 1992. Udgravninger af

sydfynske gravhøje fra yngre broncealder. Fynske

Minder 1992: 23-42.

Madsen, O. 1990. Grønlund. En høj med kam-

mergrav og andre grave fra bronzealderen. Kuml

1988/1989: 97-118.

Magnusson, G. 1973. Arkeologisk undersökning

1969. Fornlämning 225, Vårfrukyrka sn, Upp-

land. RAÄ Rapport 1973 B9. Stockholm.land. RAÄ Rapport 1973 B9. Stockholm.land

Mazarakis Ainian, A. 1997. From Rulers´ Dwellings

to Temples. Architecture, Religion and Society in

Early Iron Age Greece (1100-700 B.C.). Studies

in Mediterranean Archaeology CXXI. Jonse-

red.

Menke, M. 1972. Die jüngeren Bronzezeit in Hol-

stein. Topographisch-chronologische Studien. Offa-

Bücher Band 25. Neumünster

Pedersen, J-A. 1987. A New Early Bronze Age

House-Site under a Barrow at Hyllerup, West-

ern Zealand. Journal of Danish Archaeology 5:

168-176.

Pigott, S. 1965. Ancient Europe from the beginnings

of agriculture to classical antiquity: a survey. Ar-

Svanberg 05-08-06, 11.43330


dine Publishing Company. Chicago.

Popham, M. R., Calligas, P. G. & Sackett, L. H.

1993. Lefkandi II. The British School of Archa-Lefkandi II. The British School of Archa-Lefkandi II

eology at Athens Supplementum 23. London.

Popham, M. R., Touloupa, E. & Sackett, L. H.

1982. The Hero of Lefkandi. Antiquity 56:

169-174.

Prayton, F. 2000. Tomb Architecture. The Etruscans

(Torelli, M. ed). Rom.

Randsborg, K. 1993. Kivik. Archaeology & Iconogra-

phy. Acta Archaeologica 64 (1). Munksgaard.

Randsborg, K. 1995. Hjortspring. Warfare and

Sacrifi ce in Early Europe. Aarhus University

Press. Aarhus.

Rausing, G. 1949. Three Bronze Age Mounds at

Barkåkra in Skåne. Meddelanden från Lunds

universitets historiska museum 1949: 33-68.

Ridgway, D. & Ridgway, F. 1979. Italy before the

Romans. The Iron Age, Orientalizing and Etruscan

periods. Academic Press. London, New York &

San Fransisco.

Ringgren, H. 1987 [1967]. Forntida religioner i

Mellanöstern. Plus Ultra. Löberöd

Roymans, N. & Kortlang, F. 1999. Urnfi eld Sym-

bolism, ancestors and the land in the Lower

Rhine Region. Land and Ancestors. Cultural

Dynamics in the Urnfi eld period and the Middle

Ages in the Southern Netherlands (Theuws, F. & Ages in the Southern Netherlands (Theuws, F. & Ages in the Southern Netherlands

Roymans, N. ed): 33-62. Amsterdam Archaeo-

logical Studies 4. Amsterdam.

Schurbart, H. 1972. Die Funde der älteren Bron-

zezeit in Mexklenburg. Offa-bücher Band 26. zezeit in Mexklenburg. Offa-bücher Band 26. zezeit in Mexklenburg

Neumünster.

Schönbäck, B. 1952. Bronsåldershus i Uppland.

TOR 1949-1951: 23-45.

Tesch, S. 1993. Houses, Farmsteads and Long-Term

Change. A Regional Study of Prehistoric Settle-

ments in the Köpinge Area, in Scania, Southern

Sweden. Lund.

Thrane, H. 1984. Lusehøj ved Voldtofte – en sydvest-

fynsk storhøj fra yngre broncealder. Fynske Studier

XIII. Odense.

Thrane, H. 1994. Centres of Wealth in Northern

Europe. Europe in the First Millenium BC (Kris-Europe in the First Millenium BC (Kris-Europe in the First Millenium BC

tiansen, K. & Jensen, J. eds): 95-110. Sheffi eld

Archaeological Monographs 6. Sheffi eld.

Thrane, H. 1998. Princely Graves of the Late

Bronze Age in the North. Gods and Heroes of

the Bronze Age. Europé at the time of Ulysses (De-the Bronze Age. Europé at the time of Ulysses (De-the Bronze Age. Europé at the time of Ulysses (

makopoulou, K. C., Jensen, J., Jockenhövel, A.

& Mohen, J. P. eds): 127-131. Köpenhamn,

Bonn, Paris, Athen & Stuttgart.


ålderns kulthus. AUN 30. Uppsala.


Archaeologica Lundensia Series Prima in 4° No.

23. Lund.

Wigg, A.-S. 1990. Kulthus från bronsålder. En

sammanställning och funktionsanalys av kult-

hus i Sverige och Danmark. Opubl. C-uppsats

arkeologiska institutionen vid Stockholms Uni-

versitet. Stockholm.

Wüsteman, H. 1974. Zur Sozialstruktur im Sed-

diner Kulturgebiet. Zeitschrift für Archäologie 8

1974: 67-107.

Svanberg 05-08-06, 11.43331

Svanberg 05-08-06, 11.43332

20 | Att sikta på högar: några tankar om förfädernas betydelse i bronsålderns samhälle

Raimond Thörn, Malmö Kulturmiljö

Inledning. På vissa platser tolkas somliga ned-

grävningar i mar ken som spår efter stolp- eller

sten ra der, vilka tycks ha varit riktade mot när lig -

gan de grav hö gar. Ex em pel kommer i denna text

att ges från Syd skan di na vien och analogier från

Stor bri tan nien kom mer att användas. I sökandet

efter en för stå el se av bak om lig gan de idéer kom-

mer den sociala och agri kul tu rel la situationen

att beaktas.

Gravhögar och rader med stolpar eller stenar i

Sverige och Danmark. Först skall jag redogöra för

stolp- och stenradernas miljö och fyndkontexter.

Land ska pet öster om Mal mögården Fredriksberg

präglas av det yttre back land ska pets dramatiska

to po gra fi , där de relativt höga åsarna står i kon-

trast till de låglänta mosshålorna. Under lång

tid var det Risebergabäcken och dess våt om rå de

som mar ke ra de skiljet mellan den kustnära

slätten och det ytt re backlandskapet i trak ten

av Fred riks berg i sydöstra delen av Malmö. På

grund av utdikningar och an dra omgestaltningar

av land ska pet, så är det nu me ra en motorväg som

mar ke rar det ta skilje mellan land skaps ty per na.

Malmö Kulturmiljö utförde här undersökningar

år 1998 (fi g. 1, 2).

Figur. 1. Detalj från den skånska

recognosceringskartan från 1800-

talets början med de arkeologiska

slutundersökningsytorna Öresunds-

förbindelsen Fredriksberg 13A & B

inlagda. En exakt överensstämmelse

mellan dåtida karta och nutida ytor

fi nns dock ej. Grafi k: Joakim Frejd,

Malmö Kulturmiljö.

Thörn 05-08-06, 11.44333

RAIMOND THÖRN | 334

Fredriksbergsområdet är synnerligen rikt på

grav hö gar daterade till, eller som tillskrivs, brons-

ål dern. Inom ett ca 1,5 km2 stort område åter-

fi nns idag så le des de åtta namngivna grav höga rna

Ohrhögen, de två Kungshögarna, Galjebacken,

Stöttehög, Sporrhögsbacken, Hål hög och Lust-

hög. Forn min ne sin ven ter are hade tidigare angett

att det i området fanns två när lig gan de gravhö-

gar med sam lings nam net Ohrhögarna, men de

ar ke o lo gis ka un der sök ning ar na år 1998 kunde

visa att en av dessa förmenta forn läm ning ar en-

dast utgjordes av en na tur lig mo rän kul le (Thörn

2000: 90f.).

Inom ramen för det ar ke o lo gis ka projektet

Öre sunds för bin del sens delprojekt ”Det rituella

land ska pet” har miljöarkeologiska grav högs un -

der sök ning ar utförts i Malmö (Engelmark et al

2000). Två hu mus pro ver från Ohrhögen gav då

resultat som med 95,4 % san no lik het återfi nns

inom intervallen 1690-1310 f.Kr. respektive 1-

330 e.Kr. (Ua-17937 och Ua-17938). Den äldre

dateringen kan hänföras till brons ål ders pe ri o der na

I och II och skulle kunna vara en da te ring av

gravhögens etablering. Grav hö gen Galje back en

undersöktes av Nils Gustaf Bruzelius år 1864 och

i graven återfanns två ske lett. Gravhögen Hål hög

undersöktes år 1897 av Oscar Montelius. Gra-

ven skall bl.a. ha innehållit ett skelett i en 2,25

m lång ekkista, en bronsdolk daterad till period

I (SHM 10436) och ett föremål från period II.

Ca 500 m väs ter om Ohrhögen fanns tidigare två

fl at marks gra var från yngre brons ål der, vilka år

1928 undersöktes av J. E. Forssander (Forn min -

ne sin vente ring i M-län). Cir ka 800 m norr om

Ohrhögen undersökte Jör gen Kling år 1980 en

senneolitisk grav, där två vuxna män nis kor och

ett barn blivit begravda (Kling 1983).

Omedelbart öster om Ohrhögen do ku men t-

e ra des år 1998 tio stolphål som låg på en ca 30 m

lång rad i väst-östlig riktning. Avståndet mellan

ned gräv ninga rna varierade mellan ca 3,00-3,50

m. Storleksmässigt var anläggningarna relativt

lik ar ta de med en med el di a me ter på 0,32 m

och ett med el djup på 0,32 m. I ett av stolphå-

len på träf fa des två fl intavslag, men i öv rigt var

stolphålen fynd tom ma. Ett av stolphålen har

Figur. 2. Karta utvisande Yttre Ring-

vägen i Malmö, med trafi kplatsen

Fredriksberg markerad.

Thörn 05-08-06, 11.44334

335 | ATT SIKTA PÅ HÖGAR

med 95,4 % sannolikhet 14C-daterats till inter-

vallet 1440-1130 f.Kr., vilket ger bronsålderspe-

rioderna II och III. Vid den östligaste delen av

stolphålsraden do ku men te ra des ett antal små,

runda härdar med en genomsnittlig diameter av

ca 0,70 m. En av här da rna kunde med stor san-

no lik het dateras till intervallet 1410-1070 BC

(Carls son & Svahn u.u.). Den rums li ga närheten

och de ra dio me tri ska dateringarna indikerar att

grav hög, stolphålsrad och härdar skulle kunna

vara sam ti da.

Ett andra exempel på stolprader från Malmö

skall här presenteras. Drygt 70 m väster om

gravhögen Grötehög (Raä Lockarp nr 7) utför-

des under åren 1985-1987 arkeologiska under-

sökningar. Det fram kom då bl.a. en rad med

24 stolphål, vilka var orien te ra de i VNV-OSO,

d.v.s. i riktning mot när om rå det för Grötehög.

I väster avslutades den ca 40 m långa raden med

en grop, medan den östliga avslutningen troli-

gen befann sig utanför un der sök ning som rå det.

I ett av stolphålen fram kom en överliggare till

en hand kvarn som kan dateras till den yngre

järnåldern (Sam u els son 1989). I an slut ning till

Grötehög kunde ett stör re gravfält kon sta te ras

år 1976. Gravfältet har un der sökts vid ett fl ertal

tillfällen och totalt har 31 ske lett gra var och ca

160 brandgravar do ku men te rats. För ut om en

brandgrav daterad till yngre bronsålder, kan de

fl es ta gravarna anses kunna dateras till den yngre

järn ål dern (Samuelsson 2003).

I stolphålen kunde även åtta fl intavslag och

ett förarbete tillvaratas. Sex av dessa fl intor har

av Anders Högberg, Malmö Kul tur mil jö, da te rats

till tidsperioderna neolitikum-äldre brons ål der,

varav dateringen av förarbetet har kunnat skär-

pas till senneolitikum-äldre brons ål der. Sam u -

els son konstaterar att jämförbara pa ral lel ler till

stolphålsraden saknas på den yngre järn ål derns

gravfält, varför stolphålsradens datering kan ske

skall sökas i ett äldre skede (Samuelsson 1989).

Detta är ju också något som indikeras av de fl intor

som påträffats.

Platsen Myrhøj i norra Jylland torde i ar ke o-

lo gis ka kretsar mest vara känd för sina relativt

väl be va ra de senneolitiska långhus. Do ku men t-

a tio nen av denna boplats hade kanske aldrig

utförts om inte lant bru ka ren Aksel Christensen

hade varit ob ser vant. Han hade noterat att de

stora stenar han hade plöjt upp ten de ra de att ligga

på en rad. Denna hy po te tis ka rad skulle då utgå

från, eller peka mot, en gravhög. En av ste nar na

som plöjdes upp var försedd med fem skålgropar.

Arkeo lo gen Oscar Marseens undersökningar år

1968 kom bl.a. att påvisa att det på platsen fanns

sten spår på en 156 m lång sträcka, vilken sträckte

sig i OSO-riktning från gravhögen. Totalt så hade

nio stenar be va rats, vilka var mellan 0,5 och 0,8

m långa. Av dessa stenar så hade två stenar skål-

gro par inhuggna. En av dessa hade 54 skålgropar

och var placerad i grav hög ens kant ked ja, medan

den andra stenen befann sig i radens mitt. Sten-

rad ens datering indikeras av att ned gräv ninga rna

skär ned i de senneolitiska husen, att det fi nns ett

nära samband mellan gravhög och stenrad och

att anläggandet av en grav under äldre romersk

järn ål der tycks ha inneburit att en sten bort ta gits

(Jen sen 1972: 61f.).

Författaren till Myrhøjpublikationen, Jens

Aarup Jensen, menar att det är troligt att sten-

rader ti di ga re har varit mer förekommande i

Danmark (Jen sen 1972: 62). Jag har via Det

Kul tur his to ris ke Centralregister (DKC) försökt

att ve ri fi e ra Aarup Jensens åsikt. I DKC återfi nns

in for ma tion om 80 stenrader (stenrækker), men

det visar sig att det under detta slagord döljer

Thörn 05-08-06, 11.44335


sig en mycket heterogen samling av lämningar.

Den kro no lo gis ka spänn vid den sträcker sig från

ti dig neo liti ska megaliter till våra dagars mejerier.

Många upp gif ter är knapphändiga och den till-

gängliga in for ma tio nen avslöjar inte säl lan att

forn läm ninga rna tagits bort därför att lant bru -

kar na önskat utöka sina odlingsbara arealer.

Som ett exempel från norra Själland kan

näm nas Bavnehøje vid Lille Havelse by (DKC

010511-38), Frederiksborg amt. När Vilhelm

Boye besökte plat sen år 1887 kunde han notera

att det mellan de två högarna fanns en knappt

fyra meter lång rad med stenar, vilka var ca 0,6 m

höga. År 1942 noterar Na tio nal mu se ets utsände

endast en av dessa stenar. Som ett exempel från

västra Jylland kan omtalas Trindhøj vid Hafdrup

(DKC 121665-26), Ribe amt. Enligt kung Frede-

rik VII önskan ut för de här Jens Jacob Asmussen

Worsaae och Chris ti an Frederik Herbst under-

sökningarna av tre ekkistor från brons ål derns

period II. Från den av amatörer relativt orör da

kistan kunde bl.a. en mans dräkt tillvaratas. Från

den na plats fi nns även två sten ra der omtalade.

År 1954 no te rar Nationalmuseets utsände att

gravhögen är helt utplånad, vilket tro li gen då

även gällde sten ra der na.

Jag instämmer med Aarup Jensens åsikt om

att stenrader varit vanligare i Danmark innan

lant bru kets behov kom att medföra att många

forn läm ning ar raserades. Men detta oavsett så

tycks sten ra den från Myrhøj unik med sin längd

på 156 m, sitt tydliga samband med gravhögen

och de relativt tydliga in di ka tione rna med av-

seende på da ter ing en. I DKC kan noteras ett

fåtal stenrader som är knappt 100 m långa, men

medelvärdet ligger runt 25 m. I fl era sten rad ers

närhet fi nns gravhögar, men närhet innebär ju

inte alltid ett tydligt samband. Den ab so lu ta mer-

par ten av sten ra der na kan ej dateras, el ler har getts

en sve pan de datering till förhistorisk tid. Bland

de mer spännande stenraderna i Dan mark kan

nämnas den vid Ellidsbøl (DKC 110711-20),

Thisted amt, Jylland. På 1910-talet noterades

att det från en liten över san dad gravhög (DKC

110711-19) ut gick en rad med 26 stenar i nord-

väst lig riktning. Totalt så bildade dessa omkring

0,5 m höga ste nar en rad på 60 m. År 1943 note-

rade Na tio nal mu se ets utsände att antalet synliga

stenar nu hade minskat till 19. I närheten fi nns

även yt ter li ga re två gravhögar (DKC 110711-11

& 21). En av dessa undersöktes på 1910-talet

och då på träf fa des en brandgrav i en stensättning,

vilken gavs en datering till bronsålder.

På platsen Hellegård (DKC 130208-48),

Viborg amt, Jylland, utfördes det arkeologiska

un der sök ning ar under åren 1998 och 1999.

Dessa do ku men ta tion sin sat ser skedde i ome-

delbar när het av en ej un der sökt gravhög (DKC

130208-28). Det visade sig då att man fann 13

nedgrävningar för resta stenar. Elva av dessa bil-

dade en 17,5 m lång rad i västlig riktning från

gravhögen räknat. De res te ran de två ned gräv -

ninga rna fl ankerade det sten spår som låg när mast

gravhögen. Djupen på ned gräv ninga rna va rie ra de

inom intervallet 0,15 till 0,5 m, men de fl esta låg

inom intervallet 0,2-0,3 m. På platsen fanns totalt

69 brandgravar, vilka har daterats till övergången

mel lan bronsålder och järn ål der. Sten ra den de-

lade grav om rå det i två delar på så sätt att 24

gravar har kommit att befi nna sig i norr, medan

de resterande 45 åter fanns i söder. I närområdet

fanns även spåren efter två sen neo liti ska långhus

(Hornstrup et al, Hornstrup denna volym).

Vid Foulum, Viborg amt, Jylland, ägde ar ke o-

lo gis ka undersökningar rum i slutet av år 1980

(DKC 131208-26). En kraftigt utplöjd gravhög

Thörn 05-08-06, 11.44336


undersöktes och det visade sig att denna bestod

av två faser. Den drygt fyra meter breda pri mär -

hö gen kunde dateras till enkeltgravskulturens

un der gravs tid, medan den ca 12 m breda se-

kun där hö gen ej kunde dateras då den både hade

varit utsatt för plund ring och utplöjning. Spåren

efter pri mär gra ven utvisade att den döde blivit

gravlagd i hockerställning i en träkista orien te rad

i VNV-OSO. Det enda föremål som kunde till va -

ra tas i gra ven var ett fl intspån med retusch. Runt

plat sen för graven återfanns ett cirkulärt dike,

i vilkens västra, södra och östra partier kunde

dokumenteras spå ren efter tätt ställ da plankor. I

den norra delen av diket åter fanns ej dessa spår,

men väl två stolphål. Lars Jørgensen menar att

spåren utvisar att både plan kor och stolpar har

blivit uppdragna innan själ va grav hö gen har kon-

struerats (Jørgensen 1984: 10ff.).

En undersökning av Foulumgravhögens när-

om rå de utvisade att det runt denna återfanns 13

stolphål som bildade en cirkel med en diameter

av ca 16 m. Alla dessa stolphål var lika stora, 20

cm i diameter, och innehöll alla samma slags fyll-

ning. En un der sök ning av lämningarna längre

österut inom un der sök ning som rå det avslöjade

att det här fanns tio stolphål som bildade en 43

m lång rad som var orien te rad i VNV-OSO.

Stolpfärgningarna utvisade att de ursprungliga

stol pa rna haft diametrar på mellan 30 och 40

cm. Avståndet mellan grav och det väst li gas te

stolphålet i stolphålsraden uppgick till 14 m.

Stolphålsraden pekar alltså rakt mot, eller från,

pri mär gra ven i grav hö gen och orienteringen för

stolphålsraden är den samma som för träkistan

och då också för den grav lag de. Lars Jørgensen

tolkar pri mär grav, stolpcirkel och stolprad som ett

enhetligt monument och stöd jer sig då på sam-

man fal lan de orienteringar och det faktum att

av stån det från grav till stolpcirkel är det samma

som för avståndet från stolpcirkel till stolp rad

(Jørgensen 1984: 13f.).

Det fi nns emellertid svag he ter i detta resone-

mang och Jørgensen no te rar själv att också den

ödelagda se kun där gra ven bör ha legat i gravhö-

gens centrum. Därmed kan stolphålsraden lika

gärna ges en kopp ling till grav hög ens andra fas,

som skulle kunna hän fö ras till senneolitikum el-

ler äldre bronsålder. Jag me nar att sannolikheten

är större för att se stolphålsraden i en bronsål-

derskontext. Jag stöd jer mig då på det fak tum

att stolphålscirkeln med en diameter på 16 m

hellre bör kopplas samman med den andra fas ens

grav hög med en diameter på 12 m än den för sta

fasens gravhög med en diameter på endast drygt

fyra meter. För att kun na förstå denna fornläm-

ning bör man ock så beakta att den här omtalade

grav hö gen ingår i ett ca tre kilometer långt stråk

be stå en de av 15 grav hö gar, av vilka fl ertalet idag

är bort od la de eller borttagna i samband med

byggnation. I ett par av dessa grav hö gar har gravar

daterade till brons- och järnålder do ku men te rats

(DKC 131208-25, 34). Icke oväsentligt i sam-

man hang et torde vara att en 32 m lång rad med

17 kokgropar har pekat mot den högst belägna

av dessa gravhögar, Bavnehøj (DKC 131208-37;

Christensen 1991: 143f.). Rader med kokgropar

brukar vanligtvis da te ras till den yngre bronsål-

dern (Thörn 1996: 137).

När det gäller de danska exemplen så har

det kun nat noteras att många resta stenar har

kommit att bli utsatta för bortodling. Relativt

många sten ra der fi nns dock fortfarande kvar i

Jylland, vilket kanske till viss del kan förklaras

av ett mindre in tres se av att lägga marker med

sämre för ut sätt ning ar för odling under plogen.

Jag tänker då på de för sandfl ykt utsatta kust om -

Thörn 05-08-06, 11.44337


rå de na och på ljung he dar och likställda marker

med sämre bo ni tet.

Gravhögar eller gravrösen och rader med ste-

nar i Storbritannien. I syfte att jämföra och få

per spek tiv på de syd skan di na vis ka stolp- och

stenraderna, skall jag re do gö ra för exempel på

liknande ma te ri el la spår i Stor bri tan nien. Även

där fi nns exempel på att för jord bru ket mindre

intressanta områden hyser re la tivt många forn-

läm ning ar. Den ca 953 km2 stora Dartmoorheden

i grev ska pet Devon i syd väs tra England kan ses

som ett ex em pel på ett så dant förhållande. Inom

det nu karga hedområdet fi nns ett större antal

forn läm ning ar be va ra de och här kan bl.a. stude-

ras rösen, gravhögar, små häll kis tor, resta stenar,

stenrader, sten sträng ar, sten cirk lar, hägnader och

husgrunder.

Dessa forn läm ning ar kom att intressera

antikvarierna James Holman Mason, Thomas

Northmore och John Pike Jones redan på 1820-

talet (Fleming 1988: 12f.). Vid slutet av 1800-

talet kom R. N. Worth att bl.a. do ku men te ra

raderna med resta stenar, vilka enligt honom år

1892 uppgick till 28 st (Worth 1994: 202ff.).

So nen, Richard Hans ford Worth, fortsatte i fa-

derns fot spår, vilket kom att visa sig genom ett

större antal ar tik lar och rapporter pu bli ce ra de

åren 1903-1941. Enligt Worth juniors sista vilja

skul le produktionen rörande Dartmoor publice-

ras i bok form. Denna öns kan blev för verk li gad år

1953, då boken ”Worth’s Dartmoor” utkom. Bo-

ken har se dan dess utkommit i fl era tryckningar

och den se nas te utgåvan dateras till år 1994.

Antalet stenrader på Dartmoor var enligt

Ric hard Hansford Worth 62 till antalet. Dessa

sten ra der kun de så indelas i 25 enkla, 28 dubbla

och fem tredubbla rader, samt hybrider därav. Ra-

derna avslutades ofta med en gravhög, ett gravröse

eller en större rest sten. Antalet stenrader som i en

ände avslutas med en grav hög eller ett röse upp går

till 38, medan 4 har sådana avslutningar i bägge

ändar. Vid två tillfällen ingår grav mo nu ment som

delar av stenraderna, utan att vara pla ce ra de vid

ändarna. Antalet samband mellan sten ra der och

gravar upp går till 44 st. (71 %), vilket enligt

Worth innebär att stenradernas funk tio ner skall

hän fö ras till sam ma kontext som gravarnas.

Den längsta stenraden är ca 3,4 km, medan den

minsta är ca 31 m. Med el läng den upp går till ca

517 m, men de fl esta sten ra der na åter fi nns inom

intervallet ca 67-189 m. Worth no te rar vidare

att gravhögen, eller röset, van ligt vis har en sådan

placering att graven ligger på den högsta punkten

i terrängen. Stenradernas orien te ring är så varie-

rande att denna inte kan ha haft någon kopp ling

till funktionen enligt Worth. Han framför även

att byggnationen av dessa forn läm nings kom plex

ib land har omfattat fl era byggnadsfaser (Worth

1994: 236ff.).

Ett mer sentida räknande av stenraderna på

Dartmoor har resulterat i ett antal av 76 sten-

ra der, av vilka 59 har samband med rösen. Detta

sam band har nu stigit till 78 % och Jeremy Butler

anser för övrigt att nästan alla stenrader har haft

sådana samband (1997: 220). Butler menar att

Dartmoors stenrader hade som funktion att för-

stär ka grav rös enas närvaro, men han kan även se

en sekundär funktion som gräns mar kö rer (1997:

222, 244).

John Barnatt har också nyligen studerat sten-

ra der na och rösena på Dartmoor. Han menar att

stenraderna är fördelade på ett sådant sätt att det

är troligt att varje lokalsamhälle byggde och an-

vän de ett. Han menar sig också kunna observera

att stenradernas högre lig gan de partier antingen

Thörn 05-08-06, 11.44338


pekar mot lokala höjdpartier eller mot hedens

centrum. Barnatt föreslår att sten ra der na band

samman ”de levandes värld” och de högre be läg na

heliga plat ser na (1998: 100). Men en svag punkt i

detta re so ne mang är att vissa av boplatsernas run-

da hus kom att omgestaltas till gravmonument.

Butler menar att dessa speciella monument var

kon stru e ra de för människor som hade omkom-

mit p.g.a. ovanliga omständigheter eller att husen

skall ses som kenotafer (1997: 137f.). Richard

Bradley kan ock så han se kopplingar mellan hus

och gravmonument och åsikten ba se ras då på

likartad orientering. Sten ra der na är dock enligt

Bradley mer relaterade till den lokala topografi n

och då närmare bestämt till de stigar som använts

då människor sökte upp de på höj der na be läg na

rösena (Bradley 2002: 76f.).

Med utgångspunkt i undervisningen i ar-

ke o lo gi vid Sheffi eld University kom Andrew

Fleming att fr.o.m. år 1970 intressera sig för

Dartmoor i all män het och dess stensträngar i

synnerhet, vilket kom att resultera i fl era artiklar

under åren 1973-1988, samt i en bok år 1988.

Fleming menar, med re ser va tion för att daterings-

underlaget är mycket tunt och till viss del vilar på

analogier med företeelser i övriga delar av söd ra

England, att stenrader och de mindre grav kon -

struk tione rna uppfördes omkring år 2500 f.Kr.

Omkring år 2000 f.Kr. skulle större gravrösen och

sten cirk lar ha byggts. Omkring 1700-1600 f.Kr.

börjar så sten sträng ar na att konstrueras. Fleming

ser dessa sten sträng ar som medel för att kunna

dela upp land om rå de na (1988: 95ff.).

Ric hard Bradley in stäm mer med Fleming

härvidlag, men tillägger också att det fi nns sub-

tila kopplingar mellan sten ra der och sten sträng ar

(Bradley 2002: 78f.). En ligt Fleming så skul le

alltså stenraderna till hö ra tiden omkring 2500

f.Kr. Jeremy Butler me nar dock att endast ett fåtal

sten ra der fanns då stensträngarnas tid inträdde

omkring år 1700 f.Kr. (1997: 244). Fleming skri-

ver att land ska pet, enligt pollenkurvorna, gradvis

blev mer öppet under brons ål dern. Fleming me-

nar vidare att sten ra der na uppfördes i ett öppet

landskap och att byggmästarnas intentioner också

var att land ska pet skulle förbli öppet. Om dessa

utsagor kom bi ne ras, medför logiken att stenra-

derna bör ha bli vit upp för da i bronsålderns öppna

landskap (Fle ming 1988: 100).

På Exmoorheden i sydvästra England fi nns

en 150 m lång stenrad med riktningen väst-öst.

Ett kort stycke väster om denna rad av cirka 20

ste nar fi nns en rest sten med ett inhugget hjul-

kors, vilket är en fö re te el se som är mycket ovan-

lig i södra Eng land. Väster om denna resta sten

fi nns tre grav hö gar på rad, vilka kan hänföras till

brons ål dern. Om kring 30 m öster om stenraden

har det tidigare även funnits två grav hö gar, av

vilken en numera är bort ta gen. De tre väst li ga

gravhögarna är relativt högt belägna på Culbone

Hill och ligger därför högre i terrängen än sten-

ra den (Mold 1983: 67ff.; Nash 2000: 65-70).

Det ta är en tendens som ju även kunde observeras

på Dartmoor.

Tecken på ett mer organiserat landskap under

brons ål dern fi nns även på andra platser i Eng land.

Här kan bl.a. noteras jordvallar i östra Yorkshire,

vilka ib land inkorporerar bronsålderns gravhögar.

Ett fåtal av dessa jordvallar har da te rats till den

yng re bronsåldern (Fleming 1988: 10).

Tankar om landskapet. Hur skall vi tolka de

stolp- och stenrader som kom att uppföras i

europeiska brons ål ders mil jö er? Ian Hodder ar-

gumenterade år 1988 för att en sakral kon text

ibland föregår pro fa na handlingar. Detta sätt att

Thörn 05-08-06, 11.44339


ta till sig och an vän da ex is te ran de mo del ler i en

ny kontext har av Claude Lévi-Strauss kallats för

”bricolage” (1996: 16ff.). Vi kan ock så vilja kalla

det ta för intertextualitet, d.v.s. att man i texter

medvetet eller omedvetet an vän der material från

andra texter (Berger 1999). Om detta tankesätt

appliceras på Stor bri tan niens brons ål der, skulle

man kunna säga att idén att dela upp landska-

pet först prak ti se ra des med sten ra der i en sakral

kontext och att sten sträng ar se na re användes i en

profan situation. Om modellen över förs till skan-

dinaviska förhållanden, skul le man även i det ta

fall kunna säga att idén att dela upp landskapet

först praktiserades med stolp- el ler stenrader i en

sa kral kontext.

Om jag därefter föreslår att denna sa kra la

kontext ef ter följ des av den profana händelsen att

hägna in privat egendom så får jag problem. En

svårighet är att stensträngar i Sverige vanligen da-

te ras till den äldre järnåldern (Mascher 1995: 43).

Men om vi tänker på att stensträngar da te ra de

till brons ål dern har påträffats i både nordvästra

Dan mark och södra Norge under senare år, så

torde san no lik he ten att fi n na likartade mönster

i Sverige att vara ganska stor. Det skall här också

sägas att den dans ka stensträngen var orienterad

mot en brons ål ders hög (Juhl 1999: 11f.; Haack

Olsen 2002: 9f.).

Avslutningsvis kan sägas att jag vill se en

brons ål der där profana värderingar kom att ad-

deras till en existerande sakral kontext. Högar och

rösen hade sänt ut subtila signaler om förfäder

och de legitima an vän da rna av de närliggande

land om rå de na. Men en förändring i den rådande

men ta li te ten kom att äga rum. Det kan antas

att skälet delvis var den ökade användningen av

bron ser, men också de ökade an ta let mantimmar

som behövdes i ett stationärt lant bruks sam häl le

(Gren 1997: 55ff.; Magnusson Staaf 2003:

314f.). Kanske räckte inte de gamla ter ri to ri el la

mar köre rna till i en mer socialt stressad situation.

Lös ning en kan till en viss del ha bestått i upp-

fö ran det av stensträngar associerade med högar

eller rösen. Man skulle därmed kunna säga att

en förändrad men ta li tet kom att resultera i en

omskapad omvärld.

Tack till: Mogens Schou Jørgensen för hjälp med

sök ning i DKC, Karen Margrethe Hornstrup för

in for ma tion rörande Hellegård och Anders Hög-

berg för bestämning av fl intmaterialet från Kv.

Bronsdolken.

Referenser

Barnatt, J. 1998. Monuments in the landscape:

Thoughts from the Peak. Prehistoric ritual and

re li gi on. Es says in honour of Aubrey Burl (Gib-re li gi on. Es says in honour of Aubrey Burl (Gib-re li gi on. Es says in honour of Aubrey Burl

son, A. & Simpson, D. red.): 92-105. Sutton

publishing. Stroud.

Berger, A. A. 1999. Kulturstudier. Nyckelbegrepp för

nybörjare. Studentlitteratur. Lund.

Bradley, R. 2002. The past in prehistoric societies.

Routledge. London & New York.

Butler, J. 1997. Dartmoor atlas of antiquities. Volume

5. The second millennium B.C. Devon Books.

Carlsson, M. & Svahn, B. u.u. Öre sunds för -

bin del sen. Fredriksberg 13AB. Rapport över

arkeologisk slut un der sök ning. Malmö Kultur-

miljö.

Christensen, K. M. B. 1991. Foulum. Arkæologiske

udgravninger i Danmark 1990: 143-144.

Engelmark, R., Linderholm, J., Thörn, R. &

Wallin, J-E. 2000. Bronsålderns gravhögar som

käll ma te ri al för kultur- och naturmiljö. Miljö-

Thörn 05-08-06, 11.44340


arkeologiska gravundersökningar inom Malmö

kommun. Öre sunds för bin del sen. Rapport. Stads-

antikvariska avdelningen, Kultur Malmö & Mil-

jöarkeologiska laboratoriet, Umeå Universitet.

Malmö/Umeå.

Fleming, A. 1988. The Dartmoor reaves. Investigating

prehistoric land divisions. Batsford. London.

Gren, L. 1997. Fossil åkermark. Äldre tiders jord-

bruk: Spåren i landskapet och de historiska sam-

man hang en. Fornlämningar i Sverige 1. Andra

om ar be ta de upp la gan. Riksantikvarieämbetet.

Stockholm.

Haack Olsen, A.-L. 2002. Husdyrhold. Skalk 4:

5-10.

Hodder, I. 1988. Material culture texts and social

change: A theoretical discussion and some archa-

eological examples. Proceedings of the Prehistoric

Society 54: 67-75.

Hornstrup, K. M., Overgaard, K. G. An der sen, S.,

Bennike, P., Malmros, C. & Mikkelsen, P. H.

(in press). Aarbøger for Nordisk Oldkyndighed

og Historie. 2002.

Jensen, J. A. 1972. Bopladsen Myrhøj. 3 hustom-

ter med klokkebægerkeramik. KUML 1972:

61-122.

Juhl, K. 1999. Gårdsdrift gjennom 3000 år i Time

kommune. Frá haug ok heidni 3: 7-17.Frá haug ok heidni 3: 7-17.Frá haug ok heidni

Jørgensen, L. 1984. Et gravanlæg fra en kelt grav s-

kultu ren. Museerne i Viborg Amt 12: 10-15.Museerne i Viborg Amt 12: 10-15.Museerne i Viborg Amt

Kling, J. 1983. Senneolitiska gravar i Mal mö -

om rå det. Opubl. C-uppsats i arkeologi. Arkeo-

logiska in sti tu tio nen, Lunds universitet. Lund.

Lévi-Strauss, C. 1996 (1966). The Savage Mind

(La Pensée Sauvage). Oxford University Press.

Oxford.

Magnusson Staaf, B. 2003. Places in our minds:

Trans for ma tion and tradition in Early Iron Age

settlements. Centrality – regionality. The social

structure of southern Sweden during the Iron Age

(Larsson, L. & Hårdh, B. red): 311-321. Upp-

åkrastudier 7. Lund.

Mascher, C. 1995. Dispositionsrätter till mark i

brons- och järnålderns agrarsamhälle. Ägande-

rätten i lant bru kets historia (Widgren, M. red): rätten i lant bru kets historia (Widgren, M. red): rätten i lant bru kets historia

37-57. Skrif ter om skogs- och lantbrukshistoria

8. Nordiska Mu se et. Stockholm.

Mold, E. T. 1983. Culbone Hill Stones. The Exmoor

Review 24: 67-69.Review 24: 67-69.Review

Nash, G. 2000. Mapping a cultural boundary on

Exmoor, England: Landscape symbolism and

ri tu al continuity. Signifying place and space.

World perspectives of rock art and landscape

(Nash, G. ed): 65-70. BAR International Series

902. Oxford.

Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering i

Mal mö hus län 1985-86.

Samuelsson, B-Å. 1989. Rapport. Ar ke o lo gisk

hu vud un der sök ning 1985-87. Kv. Bronsdolken

7, Lock arp sn, Raä 64, Malmö kn, M-län, Sk.

Malmö Museer. Mal mö.

Samuelsson, B-Å. 2003. Ljungbacka: a Late Iron

Age cemetery in south-west Scania. Lund Ar-

chaeological Review 7: 89-108.chaeological Review 7: 89-108.chaeological Review

Thörn, R. 1996. Rituella eldar. Linjära, konkava

och konvexa spår efter ritualer inom nord- och

cen tral eu ro pe is ka brons- och järnålderskulturer.

Re li gi on från stenålder till medeltid (Engdahl, K.

& Kaliff, A. red): 135-148. Raä Arkeologiska

Undersökningar, Skrifter 19. Lin kö ping.

Thörn, R. 2000. Gravhögsarkeologi. Fö res unds -

för bin del sen. På väg mot det förfl utna (Björhem, för bin del sen. På väg mot det förfl utna (Björhem, för bin del sen. På väg mot det förfl utna

N. red): 90-91. Stadsantikvariska Avdelningen,

Kul tur Malmö. Malmö.

Worth, R. H. 1994. Worth’s Dartmoor. Compiled

Thörn 05-08-06, 11.44341


from the published works of the late R. Hansford

Worth and edited by G. M. Spooner and F. S.

Russell. Peninsula Press. Devon.

Thörn 05-08-06, 11.44342

21 | Ideal och praktik – skeppssättningar i yngre bronsålder

Peter Skoglund, Lunds universitet

Inledning. Skeppet var en central symbol under

brons ål dern. Skepp byggdes i sten (Strömberg

1961; Müller-Wille 1970; Capelle 1986), höggs

in på hällar (Glob 1969; Burenhult 1980) och

de ko re ra des på brons fö re mål (Kaul 1998).

Flemming Kauls bok Ships on Bronzes är en Ships on Bronzes är en Ships on Bronzes

in spi re ran de bok som behandlar bronsålderns

skepps sym bo lik (Kaul 1998). Genom att studera

dekoren på rakknivar från yngre bronsålder visar

Kaul hur skeppen till sam mans med andra fi gurer

ingick i en mytologisk berättelse som handlade

om solens gång på himlavalvet och i un der jor den.

I Kauls tolkning framstår myten om solen och

skeppet som kon sis tent och enhetlig i tid och

rum. Det var samma myt som berättades i hela

Danmark under hela yngre brons ål dern (Kaul

1998: 263ff.). Om man skiftar fokus från rak-

knivar till skeppssättningar framstår emellertid

skeppssymboliken som betydligt mer regionalt

betingad.

Bronsålderns skeppssymbolik har även be-

hand lats av Tore Artelius. Han har gjort en

översikt över brons ål derns skeppssättningar där

de regionala va ri a tio ner na i skeppssättningarnas

utformning fram trä der tydligt. Syd väs tra Sveriges

överhöljda skeppssättningar av sed da för en person

kan kon tras te ras mot Gotlands ex po ne ra de kol-

lek tiv gra var (Artelius 1996; se även Müller-Wille

1970; Capelle 1986). I Artelius tolk ning be skrivs

detta som olika sociala representationer av sam ma

idé in ne håll (Artelius 1996: 120f.).

Min ut gångs punkt är an nor lun da och jag

betraktar för hål lan det mellan so ci al praktik och

ideologi såsom infl ätat i vartannat. Hur män-

niskor val de att gestalta en sym bol fi ck sannolikt

konsekvenser för hur idéinnehållet upp fat ta des.

Det vill säga hur symbolen användes i den prak-

tiska verkligheten defi nierade delvis tolk nings -

ra mar na för det symboliska innehållet.

Arkeologer har ägnat stor möda åt att iden-

ti fi e ra olika rumsliga nivåer i det förhistoriska

sam häl let så som boplatser, centralplatser, re-

gioner och så vidare, men det är sällan man har

bedrivit komparativa stu dier för att utröna hur ett

och sam ma materiella ut tryck reproducerades på

olika rumsliga nivåer i olika regioner. Jag menar

att bronsålderns skeppssättningar är en lämplig

utgångspunkt för att diskutera dessa frågor. Den

följande studien är ett för sök att problematisera

re la tio nen mellan materiell kultur, institutionella

för hål lan den och regional va ri a tion med skepps-

symbolik som utgångspunkt. Inn an jag går vidare

och diskuterar empirin kommer jag kort fat tat att

presentera några tankar av Anthony Giddens och

Fredrik Barth som är av betydelse för de slut sat ser

som presenteras senare i artikeln.

Skoglund 05-08-06, 11.44343

PETER SKOGLUND | 344

Det institutionella perspektivet. Sociologen An-

tho ny Giddens har ställt frågan varför det fi nns en

rumslig och tidslig ordning – vi vaknar inte varje

morgon och överraskas av världens beskaffenhet.

Giddens något abstrakta svar är att det fi nns prin-

ci per i de sociala systemen som sammanfogar och

binder ihop olika aspekter av tid och rum:

”Structural principles can thus be understood

as the principles of organization which allow

rec og niz a bly consistent forms of time-space

distanciation on the basis of defi nite mech a -

nisms of societal in te gra tion” (Giddens 1984:

181).

Giddens skiljer på fl era olika varianter av

strukturer (Giddens 1984: 1-137, 185ff.). Knip-

pen av strukturer består av regler och förhållnings-

sätt som är relaterade till var an dra och bygger upp

struk tu rel la principer, medan in sti tu tio ner na är

de ma te ri el la ut tryck en för regler och principer.

Vi kan knap past för vän ta oss att fi nna in sti tu -

tio ner na bevarade i sin hel het. Däremot fi nns det

institutionaliserade hand ling ar som avsatt mate-

riella spår. Hur man bygger en grav och de riter

som utförs i anslutning till en begravning är ett

sådant exempel. Genom att studera den ma te ri el la

kulturen och dess kontexter menar jag att det

är möjligt att komma åt fragment av forntidens

in sti tu tio ner (jfr. Kris ti an sen 1999, 2004).

Varje plats har på grund av sin geografi ska pla-

ce ring och de lokala historiska förhållandena en

unik uppsättning regler och institutioner. Dessa

er fa ren he ter är historiskt konstituerade och utgör

grund för fram ti da handlingar. Strukturerna har

emel ler tid ing en egen dynamik utan förändras

som en följd av att mänsk li ga intentioner omsätts

i praxis och handling. Det fi nns en dualism mel-

lan struktur och individ. Refl exion och handling

kan förändra giv na för hål lan den samtidigt som

refl exionen och hand ling en utgår ifrån invanda

förhållandena. Det fi nns därför en tröghet i den

materiella kulturen och nya im pul ser och idéer

värderas och omformas utifrån de förhållnings-

sätt som tidigare varit förhärskande inom en viss

region.

Olika institutioner på Nya Guinea. An tro -

po lo gen Fredrik Barth har skrivit en in spi re ran de

essä som he ter Cosmologies in the making som Cosmologies in the making som Cosmologies in the making

sammanfattar hans studier av bergsfolket ok i det

inre av Nya Gu i nea (1995). Ok är ett bergsfolk

som delar en över gri pan de kosmologisk förståelse

av sig själva och land ska pet, men samtidigt fi nns

det en stor va ri a tion när det gäller de tal jer na i

kultens och myternas ut form ning. Va ri a tio ner na i

enskilda detaljer kan vara stora och upp fat tas som

stötande av män nis kor som i öv rigt delar mycket

av varandras världs bil der. Skill na der na är ibland

så sto ra att Barth efter att ha givit någ ra exem-

pel på va ri a tio nen i oks kos mo lo gi gör föl jan de

konstaterande:

”Clearly, in a certain sense the symbolic ob-

jects and acts that I have picked out here are

of a kind, though opposite; but they also enter

so deeply into an elaborate set of connected

mean ings and ritual statements as to dramati-

cally ex plode and destroy this common base.

If one were to imagine a Chris tian from one

English village who entered the church of a

community some miles away and found an

image of the devil on the crucifi x, and the

altar wine being used for baptism, this seems

the closest analogy I can construct. But by

no means do all the contrasts have this strong

Skoglund 05-08-06, 11.44344

345 | IDEAL OCH PRAKTIK

char ac ter of inversion. In other cases, sacred

symbols ex plic it ly elaborated by some Moun-

tain Ok com mu ni ties are left en tire ly tacit or

unelaborated by others” (Barth 1995: 5).

Barth menar att de olika religiösa uttrycken

är be ro en de av de deltagande människornas

er fa ren he ter – på ett allmänt plan fi nns det ett

samband mellan kult ens uttrycksformer och vilka

män nis kor som är del ak ti ga i kulten. Han exem-

plifi erar med att redogöra för sambandet mellan

initiationsriter och mytiska be rät tel ser hos tre oli-

ka grupper av ok. I samtliga grup per fanns det en

rik fl ora av riter och kulthandlingar med många

ge men sam ma nämnare, men myternas struktur

och den verbala traderingen skilde sig åt mellan

de olika grupperna (Barth 1995: 62f.).

Hos faiwol förekommer nästan inga myter

el ler berättelser som förklarar den övergripande

ide o lo gin. Här fi nns ett samband med in i ti a-

tions rite rna som äger rum i mycket små samman-

hang – där en eller ett fåtal äldre per so ner initierar

en mindre och väl av grän sad grupp ungdomar.

Den per son li ga kontakten kan upp rätt hål las hela

tiden varför kunskapen kan över fö ras genom in-

struktioner mellan enskilda per so ner istället för

genom kol lek ti va berättelser.

Hos telefolmin och tifalmin fi nns det myter

och berättelser men de sprids aldrig utanför vis sa

väl av grän sa de grupper. Här har in i ti a tions rite rna

en an nan karaktär, gruppernas sociala sam man -

sätt ning är mer splittrad, och tillträde till gruppen

sker på de en skil da personernas egna initiativ.

Grup pen är större och mer heterogen varför det

fi nns behov av munt li ga berättelser i form av

myter.

Hos bimin-kuskusmin fi nns det långa och

kom pli ce ra de myter, som kan berättas i andra

sam man hang än vid initiationstillfällena, så länge

som de inte berättas för personer som inte är ini-

tierade. Till skill nad mot de tidigare ex em plen

initieras hela be folk ning en och olika grup per får

olika upp gif ter i den kollektiva kulten. Här blir

också behovet av väl ut veck la de munt li ga instruk-

tioner up pen bart vilket i sin tur ge ne re rar långa

och väl ut veck la de myter.

Barth är antropolog och fokuserar på myter

och initiering. Men även kunskapen kring sym-

boler och materiell kultur överförs ibland genom

initiationsriter och Barths resonemang bör därför

vara användbart inom arkeologin. Nu är det inte

min avsikt att över fö ra exemplen från 1900-talets

Nya Guinea till skan di na visk yngre bronsålder.

Däremot menar jag att Barths iakttagelser rik-

tar en uppmaning till oss ar ke o lo ger, att vara

upp märk sam ma på att en och samma symbol,

kan re pro du ce ras inom ramen för olika typer av

institutioner.

Nedan följer en kort beskrivning av hur

skeppssymboliken reproducerades i olika grav-

former inom tre olika geo gra fi s ka områden under

period IV-VI, nämligen nord väst ra Skåne och

södra Halland, nordöstra Smålands kustland

samt Gotland (fi g. 1). Därefter jämför jag de

oli ka om rå de na med varandra.

Skeppssättningar i nordvästra Skåne och södra

Hal land. Gisela Ängeby har visat att stensätt-

ningen var den vanligaste gravformen i meller-

sta Halland under bronsåldern. Stensättningarna

som ofta upp trä der i grupper om två eller tre

förekommer ibland även till sam mans med rö-

sen. Utöver stensättningar och rösen fi nns det

även högar i Ätrandalen. Sten sätt ninga rna är

emellertid betydligt fl er än så väl högar som rö-

sen och deras spridningsmönster an ty der att de

Skoglund 05-08-06, 11.44345


varit van ligt förekommande i an slut ning till de

ordinära boplatserna i Ätrandalen (Ängeby 1999:

77). Ängeby har sammanfattat sin analys av Ät-

ran da lens bronsåldersgravar med or den:

”Dessa i många aspekter oansenliga monu-

ment (stensättningar min anm.) är i första

hand att be trak ta som den ordinära åkerbru-

kande be folk ning ens grav plat ser. Monumen-

tens utförande och begravningarnas innehåll

andas inga sociala eller politiska maktuttryck

av något slag. Så da na ut tryck återfi nns istäl-

let i sär skilt stra te gis ka punk ter i land ska pet

där stora högar byggts, grav mo nu ment som

sannolikt identifi erades inom en mer regio-

nal, el ler rentav överregional social struktur”

(Ängeby 1999: 88).

Ängebys iakttagelser från Ätrandalen kan san-

no likt generaliseras till att även gälla de sydligare

de larna av Halland samt nordvästra Skåne. Jenny

Nord Paulssons studie av Bjärehalvöns forn läm -

nings be stånd stöder en sådan slutsats. I hen nes

un der sök nings om rå de som omfattar de yttre de-

larna av Bjärehalvön fi nns drygt 500 högar och

rösen samt omkring 450 stensättningar (Nord

Pauls son 2002: 116). Det fö re fal ler rimligt att

sten sätt ninga rna är un der re pre sen te ra de i ma te -

ri a let, dels för att de lättare und går upptäckt, dels

för att de i större utsträckning än högar riskerar

att för svin na i samband med olika ty per av mar-

kingrepp.

Högen som gravform förknippas i allmänhet

med äldre bronsålder. På Fyn och i nordvästra

Skå ne samt i södra Halland uppfördes det emel-

lertid högar även under yngre bronsålder. Magnus

Andersson har gjort en sammanställnig som visar

att det fi nns 21 arke olo giskt undersökta högar i

södra Halland och nord väst ra Skåne som kan da-

teras till yngre bronsålder (Andersson 1999: 13f.).

Sex av högarna har innehållit skeppssättningar

som varit dolda för omvärlden (fi g. 2). De sex

undersökta skepps sätt ninga rna har daterats till

period III/IV-VI (An ders son 1999: 13f.).

Figur 1. Utbredningen av undersökta

och direkt daterade skeppssättningar

från yngre bronsålder (ef ter Artelius

1996: 38).

Skoglund 05-08-06, 11.44346


Sedvänjan att gravlägga folk i skeppssättningar

dolda av högar under yngre bronsålder är kon cen -

tre rad till nord väst ra Skåne och södra Halland,

med en sta ka un dan tag ut an för detta område. Den

re gi o na la för del ning en av skeppssättningar i hö-

gar från yngre brons ål der kan knappast bero på

källkritiska faktorer, ef ter som an ta let undersökta

högar i ex em pel vis södra Skå ne, är be tyd ligt större

än antalet un der sök ta högar i nordvästra Skåne

(se karta i Hå kans son 1985: 104).

Ängeby har utifrån sin undersökning av

brons ål derns gravar i Ätrandalen dragit slutsat-

sen att hö gar na byggdes på strategiska platser i

landskapet vil ka ingick i en regional eller över-

regional struktur (se ci ta tet ovan, även Artelius

1998: 45f.; Ängeby 1999: 88). Den na slutsats är

även giltig för de överhöljda skeppssättningarna

som återfi nns i en minoritet av högarna. De-

skeppsformade gravmonumenten förefaller vara

ett ex klu sivt fe no men, ett intryck som förstärks

om man be trak tar de grav lag da. Det är regel att

det endast går att koppla en gravläggning till

respektive gravkonstruktion. När det förekom-

mer fl era gravar i en hög ligger de övriga utanför

skeppssättningen. De ska rim li gen kny tas till

högkonstruktionen (Artelius 1996: 75ff.).

Sammanfattning: Under yngre bronsålder är

skeppssättningar en exklusiv gravform i nord-

västra Skå ne och södra Halland och då den fö-

rekommer är den dold under hög. Det ordinära

gravskicket re pre sen te ras av stensättningar.

Skeppsformade stensättningar i nordöstra Små-

land. Dag Widholm har övertygande ar gu men-

te rat för att nordöstra Smålands bronsåldersgra-

var till kom mit inom ramen för tre olika typer av

in sti tu tio ner (Widholm 1998: 148ff.; Widholm

& Regnell 2001). Utifrån en genomgång av forn-

min nes re gist ret för nord ös tra Småland gör han

följande tolkningar:

1 – Vanligen förekommande gravar som rösen

och runda stensättningar uppfördes på initiativ

av en skil da hushåll.

2 – Platser för en mer komplicerad och byg-

de an knu ten kult representeras av gravplatser med

va rie ran de gravformer, där det utöver rösen och

run da stensättningar, även förekommer rek tang u-

lä ra och skeppsformade stensättningar.

3 – Begreppet ”Temenos” är hämtat från det

klas sis ka Grekland och betecknar en helig plats

som var reserverat för rituella aktiviteter. Detta

begrepp me nar Widholm går att applicera på den

kom plexa grav mil jön vid Snäckedal som är unikt i

ett re gi on alt perspektiv. Här fi nns, om Widholms

tolkning är korrekt, ett över re gi on alt cen trum.

Figur 2. Lugnarohögen från södra Halland i plan och

profi l (efter Capelle 1995: 73).

Skoglund 05-08-06, 11.44347


Till skillnad mot skeppssättningarna, vilka

saknar inre fyllning av sten, har de skeppsformade

stensättningarna en fyllning av sten. Formlikhe-

ten mellan de båda gravtyperna är emellertid

slående och det är uppenbart att såväl skepps-

sättningar som skeppsformade stensättningar är

representationer av skepp. Jag kommer därför

inte konsekvent att skilja på de båda begreppen

utan ordet skeppssättning inbegriper emellanåt

även nordöstra Smålands skeppsformade sten-

sättningar (jfr. Widholm 1998: 45).

Widholm tolkar de skeppsformade stensätt-

ningarnas in sti tu tio nel la sammanhang på följade

sätt:

”Skeppsformade och rektangulära stensätt-

ningar har markerat särskilda platser och

motsvarar den fö re te el se som under senare

år med olika för teck en har be teck nats som

centralområden eller cen tral plat ser. I den före-

liggande un der sök ning en kan den typen av

plat ser tolkas och be skri vas som punkter med

jämn in ter vall i land ska pet, där brons ål ders -

sam häl let haft ett behov av att samlas kring en

mera komplicerad kult än den som bara har

med lokal och släktanknuten gravdyrkan att

göra” (Widholm 1998: 149).

De skeppsformade stensättningarna i Wid-

holms undersökningsområde kan ges en generell

datering till bronsålder. Endast ett fåtal gravar

har un der sökts, men i de två fall då man funnit

daterande artefakter, har resultatet blivit yngre

bronsålder (Widholm 1998: 124; Hedengran &

Janzon 1999). Något som ytterligare styrker att de

skeppsformade stensättningarna hu vud sak li gen

ska dateras till yngre bronsålder, är att grav ty pen

har ett mycket tyd ligt rumsligt samband med

rektangulära stensättningar, vilka kan dateras

till yngre bronsålder (Widholm 1998: 148).

Huruvida de småländska skeppsformade

stensättningarna i all män het är uppförda över

enskilda individer eller är kollektivgravar är

oklart då endast ett fåtal av dem bli vit arke olo -

giskt undersökta (Widholm 1998: 124). De få

re sul tat som föreligger visar att en skepps for mad

sten sätt ning, i åtminstone ett fall, användes som

en kol lek tiv grav. Vid en un der sök ning av en

skepps for mad stensättning i Väs tra Eds socken

do ku men te ra des rester av minst sju individer och

såväl män, kvinnor som barn var re pre sen te ra de

(fi g. 3, Hedengran & Janzon 1999: 390). Till

skillnad mot de diskuterade gravmonumenten

Figur 3. Skeppsformad stensättning från V Ed socken

i Nord ös tra Småland med bronsfynden markerande

(efter Hedengran & Janzon 1999: 389).

Skoglund 05-08-06, 11.44348


i nord väs tra Skåne och södra Halland är de

småländska skeppsformade sten sätt ninga rna

inte dolda under högar utan de är exponerade

i landskapet.

Sammanfattning: Skeppsformade sten-

sättningar i nord ös tra Småland kan knytas till

gravplatser med en spe ci ell bygde över gri pan de

betydelse. De är ex po ne ra de ovan mark och det

fi nns enstaka belägg för att de fung e rat som kol-

lek tiv gra var.

Skeppssättningar på Gotland. På Gotland fi nns

350 skeppssättningar varav om kring 45 har un-

der sökts arkeologiskt och samtliga har dateras

till brons ål derns period IV-VI (Artelius 1996:

64ff.). Till skill nad mot Västkusten och nord-

östra Små land är skeppssättningarna en vanlig

gravform på Gotland. För mod li gen har sedvänjan

att gravlägga i skepp varit mycket utbredd under

brons ål derns period IV och V. Beräkningar visar

att det är rim ligt att det anlagts minst en skepps-

sättning varje år på ön (Artelius 1996: 106).

Till skillnad mot förhållandena i nordvästra

Skå ne och södra Halland verkar skeppssättning-

arna på Got land rymma ett tvärsnitt av be folk -

ning en. Antalet grav lag da är vanligen två till fyra,

men det förekommer alltifrån en och upp till sju

gravlagda i samma monument. De os te o lo gi ska

analyserna visar att såväl barn och ungdomar som

män och kvinnor grav lagts inuti skeppen (Artelius

1996: 106). Skeppssättningarna är exponerade i

landskapet och de uppträder dels i enstaka ex-

emplar, dels sam lan de i grupper om fem till sju

stycken (Hansson 1927: 63; Hallin 2002). Ibland

är de sam man fo ga de i rader, stäv mot akter och

akter mot stäv (fi g. 4, Artelius 1996: 66).

Sammanfattning: Skeppssättningar på Got-

land är exponerade kollektivgravar som ibland är

sam man bygg da fl era stycken intill varandra.

En jämförelse mellan skeppsformade gravmonu-

ment i tre syd skan di na vis ka regioner. Diskussio-

nen ovan visar att det fanns en regional variation i

hur man re pro du ce ra de skeppssymboliken i olika

gravmonument under yngre bronsålder. Det fi nns

en spännvidd i materialet från Skåne och Hal-

lands dolda in di vid gra var som endast återfi nns

på vis sa platser i landskapet, till de småländska

gravmonumenten som fortfarande är ovanliga

men som åtminstone i vissa fall rymmer fl era

individer, och slutligen de gotländska expone-

rade kol lek tiv gra var na som inne hål ler såväl män,

kvinnor som barn.

Figur 4. Skeppsformade stensättningar från Rannarve

på Got land (efter Capelle 1995: 73).

Skoglund 05-08-06, 11.44349


Samtidigt som vi förfl yttar oss från väster till

öster, från Skåne och Halland till Småland och

slut li gen till Gotland, övergår skeppsformade

gravmonument från att vara en exklusiv och dold

symbol till att vara en allmän och exponerad sym-

bol. I Västsverige var det under yngre bronsålder

förbehållet ett fåtal att bli begravda i ett dylikt

monument, men på Gotland garanterades detta

ett bredare spektrum av befolkningen.

Reproduktionen av skeppssymboliken skedde

inom ramen för religiösa institutioner. In sti tu -

tio nel la regler och förhållningsätt är relativt

kon sis ten ta i tid och rum, och monumenten har

uppförts på ett likartat sätt inom respektive re-

gion, under en period som om fat tat åtminstone

några hundra år. Institutionerna var emellertid

olika organiserade i olika delar av Syd skan di n-

a vien (tab. 1).

Ängebys och Widholms studier visar att i

Hal land, Skåne och Småland reproducerades den

run da stensättningen inom ramen för enskilda

hushåll. Skeppsymboliken fungerade däremot på

en nivå som var överordnat det enskilda hushållet.

På Gotland indikerar däremot den talrika före-

komsten av skeppssättningar att reproduktionen

av denna grav form var knuten till hushållet. Sam-

ma symbol re pro du ce ra des därmed inom ramen

för in sti tu tio ner som fungerade på olika rumsliga

nivåer i de oli ka re gi o ner na (tab. 2).

Den praktiska reproduktionen av skepps-

formen i olika gravmonument fi ck enligt min

mening kon se kven ser för hur skeppssym bo liken

uppfattades. Att foga yt ter li ga re ett väl synligt

stenskepp till en rad av fl era existerade skepp och

i det gravlägga en hel familj – genererar en annan

betydelse än att endast lägga en individ i ett skepp

som därefter doldes av en grav hög.

Den praktiskt upplevda verkligheten åter-

ver ka de på symbolens idéinnehåll. Även om

människor i oli ka delar av Skandinavien delade

en gemensam sym bol värld med skeppet i cen-

trum, så gestaltade människor – genom sin praxis

– denna sym bol värld på olika vis i olika delar av

Skandinavien. De hand ling ar som ut för des då

man be grav de en människa i ett skepp i oli ka

delar av Skan di na vien varierade – härigenom blev

skep pet både en sym bol som för en a de (det en-

hetliga sten skep pet) samtidigt som de handlingar

som knöts till gravläggningen i skep pet skapade

en regional va ri a tion (olikheter i visualitet, antal

begravningar, med mera). Idéinnehållet kan inte

studeras frikopplade från handlingarna utan de

olika handlingarna har bidragit till att skepps-

sym bo len upp fat tats delvis olika på olika platser

i Sydskandinavien.

Gravritualen är en form av transformation

– den leder från liv till efterliv. Analogin med

de för hål lan den Barth iakttagit på Nya Guinea

Tabell 1. Tabellen visar den regionala variationen i skeppsformade gravmonument reproduktion i tre olika

regioner.

Skåne & Halland Nordöstra Småland Gotland

Antal gravlagda Individgravar Kollektivgravar? Kollektivgravar

Visualitet Dolda Exponerade Exponerade

Belägenhet Enstaka Enstaka Enstaka och i grupp

Frekvens Ovanliga Ovanliga Vanliga

Skoglund 05-08-06, 11.44350


ligger nära till hands. Kanske kan man förklara

den utbredda sed vän jan att gravlägga i skepp på

Gotland med att män nis kor här tidigare i sina

liv blivit delaktiga i skeppets idé genom olika

livscykelriter. Män nis kors möj lig he ter att bli

delaktiga i skeppet som grav sym bol va rie ra de

sannolikt med var de var bosatta. På Gotland

initierades en större andel av be folk ning en i de

myter och föreställningar som var för knip pa de

med skepps sym bo li ken medan i Skåne och Hal-

land var dessa er fa ren he ter förbehållna ett mindre

antal människor.

Avslutning. Till sist vill jag peka på en principi-

ell konsevens av det perspektiv jag skisserat. Det

får kon se kven ser för möjligheten att generalisera

tolk ning ar till att gälla över stora geografi ska

avstånd. Det blir ex em pel vis problematiskt att

jämföra skepps sym bo ler från olika områden och

anta att de avspeglar en ge ne rell sydskandinavisk

eller eu ro pe isk verklighet. Ett så dant exempel är

när man antar att de expressiva och väl do ku -

men te ra de bo hus län ska hällristningarna re fe re rar

till en gemensam skan di na visk erfarenhet – det

vill säga att häll rist nings sce ner na visar verkliga

hän del ser som inte bara utspelats i Bohuslän utan

även i exempelvis Dan mark (se Kaul 1998: 34).

Rumslig nivå Skåne & Halland Nordöstra Småland Gotland

Hushållsnivå Rund stensättning Rund stensättning Skeppssättning

Central nivå HögSkeppssättning

under hög

Skeppsformad stensättning

Rektangulär stensätt-ning

?

Tabell 2. Skeppsformade gravmonument och institutionella ni vå er i tre olika regioner.

Min analys visar att skeppsformade gravmo-

nument re pro du ce ra des inom ramen för olika ty-

per av in sti tu tio ner i olika delar av Skandinavien

under yngre brons ål der. I nordvästra Skåne och

södra Halland var re la tivt få människor delak-

tiga i den symbol skeppsformen representerade

medan det på Got land var betydligt vanligare att

bli begravd i ett skepp. Vi måste räkna med att

liknande förhållanden även kan ha gällt för de

skepp som hällristningarna av bil dar. De många

män nis kor na i an slut ning till de bohuslänska

hällristningsskeppen speg lar ett regionalt förhål-

lande som inte okritiskt kan överföras till områ-

den där lik nan de häll rist nings sce ner saknas.

Nya teoretiska landvinningar inom landskaps-

arkeologi och praxisteori gör dagens arkeologi väl

rustad för ett nytt perspektiv som betonar den

materiella kulturens mångfald och den lokala

kontextens betydelse. Med ett sådant perspektiv

blir det uppenbart att en och samma symbol kan

användas i olika syften på olika platser i olika typer

av strategier. De senaste årens betoning av likheter

i materiell kultur över mycket stora geografi ska

områden (exempelvis Kristiansen 1999), måste

därför enligt min mening kompletteras med ett

vardagsnära arkeologiskt förhållningssätt som

tydliggör den materiella kulturens mångfald.

Skoglund 05-08-06, 11.44351


Referenser

Andersson, M. 1999. Högens betydelse som socialt

och religiöst monument. Spiralens öga (Olaus-

son, M. red): 9-25 Raä Arkeologiska Un der sök -

ning ar, Skrif ter 25. Södertälje.

Artelius, T. 1996. Långfärd och återkomst – skep pet

i bronsålderns gravar. Raä Ar ke o lo gis ka Under-

sökningar, Skrifter 17. Varberg.

Artelius, T. 1998. A Bronze Age Perception of Iden-

tity. Ideology and Landscape Organization in

a South-Wes tern Swedish River Valley. Lund

Archaeological Review 4: 37-48.Archaeological Review 4: 37-48.Archaeological Review

Barth. F. 1995. Cosmologies in the making. Cam-

bridge University Press. Cam brid ge.

Burenhult, G. 1980. Götalands hällristningar I. The-

ses and Papers in North-European Archaeology

10. Stockholm.

Capelle, T. 1986. Schiffssetzungen. Praehistorische

Zeitschrift 61 (1): 1-63.Zeitschrift 61 (1): 1-63.Zeitschrift

Capelle, T. 1995. Bronze-Age Stone Ships. The Ship

as Symbol in Prehistoric and Medieval Scandina-

via (Crumlin-Pedersen, O. ed): 71-75. PNM

Studies in Archaology & History 1. Holbæk.

Giddens, A. 1984. The Constitution of Society. Polity

Press. Lon don.

Glob, P. V. 1969. Helleristninger i Danmark.

Jysk Arkæologisk selskabs skrifter VII. Kö-

pen hamn.

Hallin, G. 2002. Kummel, skepp och koks ten – en

stu die om bosättningsområden och so ci al struk tur

på Gotland. Eget Förlag. Hemse.

Hansson, H. 1927. Gotlands bronsålder. KVHAA

hand ling ar 37:1. Stockholm.

Hedengran, I. & Janzon, G. O. 1999. De sten-

bund na skeppen. Glyfer och arkeologiska rum

– en vänbok till Jarl Nordbladh (Gustafsson, A. – en vänbok till Jarl Nordbladh (Gustafsson, A. – en vänbok till Jarl Nordbladh

& Karlsson, H. red): 375-400 Gotarc Series A

3. Göteborg.

Håkansson, I. 1985. Skånes gravfynd från äldre

brons ål der som källa till studiet av social struk-

tur. Acta Archaelogica Lundensia Series in 8º,

No 14. Lund.

Kaul, F. 1998. Ships on Bronzes. PNM Studies in

Archaeology & His to ry Vol 3:1. Odense.


in sti tu tions. The twin rulers in Bronze Age Eu-

ro pe. Glyfer och arkeologiska rum – en vänbok till

Jarl Nordbladh (Gustafsson, A. & Karlsson, H.

red): 537-552. Gotarc Serise A 3. Gö te borg.

Kristiansen, K. 2004. Institutioner och materiel

kul tur. Tvilingherskerne som religiøs og politisk

in sti tu tion under bronzealderen. Ordning mot

kaors (An drén, A., Jennbert, K. & Rauderve, C.

red): 99-122. Vägar till Midgård 4. Lund.

Müller-Wille, M. 1970. Bestattung im Boot. Stu-

dien zu einer nordeuropäischen Grabsitte. Offa

1970: 25-26.

Nord Paulsson, J. 2002. Ritualiserandet av ett

land skap – tankar kring Bjäres bronsålder. Bil-

der av brons ål der (Goldhahn, J. red): 113-128.

Acta Archeologica Lundesia. Series in 8° No

37. Lund.

Strömberg, M. 1961. Die Bronzezeitlichen Schiff-

ssetzungen im Norden. Meddelanden från Lunds

universitets historiska museum 1961: 82-106.


Archaelogica Lundensia Series Prima in 4 No

23. Lund.

Widholm, D. & Regnell, J. 2001. Grave Monu-

ments and Landscape in South-Eastern Sweden.

Lund Archaeological Review 7: 29-49.Lund Archaeological Review 7: 29-49.Lund Archaeological Review

Ängeby, G. 1999. Stensättningsbygden – om en

grav plats organisation under period II-VI i södra

Ätradalen. Spiralens öga (Olausson, M. red): 75-

89. Raä Arkeologiska Un der sök ning ar, Skrifter

25. Södertälje.

Skoglund 05-08-06, 11.44352

22 | En rösemiljö i Arendal på Hisingen i Göteborg – ett komplext rituellt område

Ulf Ragnesten, Göteborgs stadsmuseum

Den arkeologiska undersökningen. År 2002 ut-

för de Göteborgs Stadsmuseum med författaren

som plats le da re en ar ke o lo gisk undersökning av

ett röse vid Aren dal på södra Hisingen i Göte-

borgs kom mun (fi g. 1). Orsaken till un der sök -

ning en var att man skul le spränga bort ber get

där fornlämningen låg och jämna ut om rå det till

in du stri mark. Området var re dan hårt sargat av

ex plo a te ring, så det fanns inte någ ra goda för ut -

sätt ning ar för bevarande. I an slut ning till röset

låg fl era andra an lägg ning ar, som också un der -

sök tes. Det var en sten sätt ning, några stenpackade

klyf tor, en slag plats för fl inta samt en skålgrop.

Samt li ga an lägg ning ar har forn läm nings be -

teck ning Lundby sock en nr 8. Såväl röset som

de andra anläggningarna låg på ett lång sträckt

krön av berget, som var ca 200 m långt och 100

m brett. Bergs krö net låg 13 m över ha vet. Under

bronsåldern utgjorde berget en min dre ö i söd ra

delen av det s.k. brons ål ders sun det (fi g. 2), som

de lade nu va ran de västra Hisingen i två hal vor.

Längs strän der na i bronsålderssundet har det

le gat fl era rösen.

I Göteborgs kommun fi nns ca 150 rösen. De

har vanligtvis placeringen på bergs krön, i syn-

ner het i anslutning till den nuvarande kusten och

i anslutning till bronsålderns kustlinje. Röset i

Aren dal hade en ty pisk sådan placering.

Fornlämning Lundby 8 var i forn läm nings-

re gist ret känd som ett röse med en intilliggande

sten sätt ning och ett fl yttblock med en anslutande

sten pack ning. Vid den arkeologiska utredning

som först gjordes i forn läm ning ens närhet påträf-

fades yt ter li ga re 6 st an lägg ning ar. Sam man lagt

fanns det 9 anläggningar på fornlämningen. Vid

för un der sök ning en som följde på utredningen

kunde det konstateras att de sten pack a de klyf-

torna var av be ty dan de storlek och att de innehöll

slagen fl inta.

Röset var i sin yttersta begränsning något ovalt

men det har troligen ursprungligen varit runt.

Den något ova la formen har troligen en naturlig

för kla ring ef ter som röset låg på bergskanten på

ett sådant sätt att ste nar kan ha rasat ut åt den

brantaste si dan, så att an lägg ning en lik som ”dra-

gits ut” åt det ta håll. Röset var ca 16 m i di a me ter

och 2 m högt (fi g. 3).

Undersökningen av röset företogs så att sten

bort plock a des lager för lager ned genom an lägg -

ning en. Först plockades ett lager sten från den

ena halvan, var ef ter det översta lagret av profi len

do ku men te ra des. Därefter togs ett stenlager bort

från den andra halvan. Så fortgick ar be tet succes-

sivt ned ge nom röset. Med denna metod gräv des

inte först den ena halvan full stän digt och sedan

den andra halvan, el ler med en kvarvarande stå-

ende profi l. Utan röset undersöktes i sin hela yta

lager för lager ned genom anläggningen. Det blev

Ragnesten 05-08-06, 11.44353

ULF RAGNESTEN | 354

Figur 1. Läget för fornlämningen Figur 1. Läget för fornlämningen

Raä Lundby nr 8 på södra Hisingen Raä Lundby nr 8 på södra Hisingen

i Göteborg.

Figur 2. Under bronsåldern låg röset i Arendal på en ö i

södra delen av ”bronsålderssundet” på dagens Hisingen,

här markerat med en ring. Övriga punkter på kartan

är rösen som fi nns registrerade i fornminnesregistret

(FMIS).

på så sätt möjligt att se hel he ten av kant ked jor,

kallmurar och andra kon struk tions de tal jer under

arbetets gång. För do ku men ta tio nen i plan och

profi l användes fo to gram me tri. Det gav möjlig-

het till snabb och detaljerad dokumentation.

Resultatet blev skalenliga foton, s.k. ortofoton,

som motsvarade konventionella rit ning ar. På ett

foto har man möj lig het att få med alla detaljer i

en dokumentation, och från fotot kan man i ef-

terhand göra en ritning om man vill för enk la eller

förtydliga en konstruktion. Orto fot ona har även

kompletterats med befi ntlig di gi tal in for ma tion, i

detta fall från Göteborgs kommuns kart ma te ri al.

Anläggningarnas lägen i ett större geo gra fi skt

rum blir därmed säkert och detaljerat. Fyn den

på fornlämningen och vissa kon struk tions de tal jer

mättes in med totalstation. Vid utredning och

Ragnesten 05-08-06, 11.44354

355 | EN RÖSEMILJÖ I ARENDAL, HISINGEN

för un der sök ning användes GPS för motsvarande

do ku men ta tion.

Under arbetets gång räknades stenarna i röset

och en viss kategorisering gjordes med avseende

på vik ten. Röset bestod sammanlagt av 13 768

stenar med en sam man lagd vikt av 225 ton. Ca

30% av stenarna vägde mellan 1 och 2 kg, ca 60%

var 15-20 kg tunga och ca 10% av stenarna var

tyngre än 50 kg. 5 st ut gjor de större block som

krävde fl era personer samt spett för att fl ytta.

Rösets konstruktion och innehåll. När un der sök -

ning en av röset började fanns det en stor plund-

rings grop un ge fär i mitten. Det fanns också rester

av mi li tärt ka mou fl a ge nät bland stenarna som

visade att ock så mi li tä ren hade utnyttjat gropen

som för svars ställ ning, med allt vad det kan ha

inneburit i form av ut bygg nad och konstruktion

av gropen. Intressant nog på träf fa des ock så en

föns ter krok i botten på plund rings gro pen. Den

har säkert an vänts för att skrapa i bot ten lag ret

när man plund ra de röset.

Efterhand som de normalstora stenarna bort-

plock a des framträdde en kallmurad kant 2-5 m in

från rösets yt ters ta begränsning (fi g. 4). Kallmu-

ren var på sina ställen 3-4 skift hög och omgär-

dade näs tan hela röset. Denna kallmurade kant

kom att kal las för den yttre kant ked jan. Innanför

denna på träf fa des yt ter li ga re en kall mu rad kant,

vilken kal lats den inre kant ked jan. På vissa stäl-

len var den inre kantkedjan me ter högt kallmurad

(fi g. 5). An led ning en till att de båda kallmurade

kanterna kal las kantkedjor är att var och en av

dem hade en vällagt kantkedja som bot ten ste nar.

Figur 3. Röset i Arendal före undersökningen.

Ragnesten 05-08-06, 11.44355

ULF RAGNESTEN | 356

Figur 4. Den yttre kantkedjan framträdde

efterhand som sten bortplockades.

Figur 5. Den inre kantkedjan och den yttre

bildade en enhet.

Strax innanför den ytt re kantkedjan påträffades

en enkel ben göm ma av människoben från en

med el ål ders eller äldre individ. Det ta var en av

rösets tre grav plat ser.

Den inre kantkedjan låg inte centralt inom

den ytt re kantkedjan utan var placerad åt nord-

östra kan ten. I norr och nordost sammanföll de

båda kant ked jor na till en och samma kant (fi g. 6).

En tolk ning av detta skall jag strax återkomma till.

Det ver ka de som om långsmala ste nar valts ut för

att läggas ut an för kantkedjorna. Det var tydligt

så väl utanför den inre som den yttre kantkedjan.

I östra delen av an lägg ning en bildade stenarna ett

strå lan de möns ter (fi g. 7).

När alla stenar i röset bortplockats och allt

löst sen ti da organiskt material borttagits kvarlåg

ett mörkt lager fuktig mjäla ovanpå berget. Detta

lager syntes inte ha någ ra märkbara störningar,

bortsett från vad föns ter kro ken kan ha gjort för

skada i lag ret utan att det syntes. Den mörka

sandiga mjälan var sannolikt den markyta som

fär dig ställts innan man byggde röset. Mjälan var

på sina ställen myck et mörk, särskilt i de norra

och västra partierna. I en djup svacka i södra delen

av röset fanns en härd. Likaså fanns en härd på en

liten bergsavsats all de les nordost om röset. Denna

bergsavsats var täckt av sten och hade byggts ihop

med röset och bildade en li ten utgående ”arm”.

Ragnesten 05-08-06, 11.44356


Över hela bottenskiktet i röset påträffades

616 fl int av slag, 2 250 bitar övrig fl inta och 12

redskap. De sist nämn da utgjordes av en mejsel,

en knack sten, en skra pa, en kärna, avslag med

retusch m.m. Flint av sla gen var gjor da av mörk

fl inta av god kva li tet. Det var ofta tunna, fi na

avslag.

Centrerat inom den inre kantkedjan i röset

låg brän da ben i en skålad fördjupning i berget.

Fördjupningen var helt naturlig. Det råder ingen

tve kan om att man med ve tet lagt benen i just

den na skål ning, som var en knapp meter i dia-

meter. I gra ven låg rikligt med kol, ett tiotal små

ke ra mik skär vor samt en mindre mängd brända

människoben, san no likt från en vuxen individ.

Inga bron ser eller någ ra andra fö re mål påträffades

i graven. En sta ka spridda brända ben låg även i

det tunna mjä la lag ret strax syd ost om grav gro pen.

Dessa ben har inte gått att oste olo giskt be stäm ma

noggrannare än att det är frå ga om människoben.

De utgör troligen rester av yt ter li ga re en grav i

röset.

Det är troligt att röset haft en liten kista.

Där på ty der 4-5 större stenar i bottenskiktet i

centrum, i an slut ning till de båda centrala gra-

varna. Men ste nar na låg se pa re ra de från varandra

utan någon kistform, san no likt kring sprid da i

samband med plundringen och kanske byg-

Figur 6. I nordöstra delen av röset löpte de två

kant ked jor na ihop till en och samma kant.

Figur 7. I östra delen av röset var mönstret av

medvetet lagda långsmala stenar effektfullt.

Ragnesten 05-08-06, 11.44357

ULF RAGNESTEN | 358

gan det av skyttevärnet. En av de större ste nar na

ut gjor de en fl at häll, som kan ha täckt en kista.

Ytterligare en häll påträffades i röset. Den låg på

ytan i västra kan ten. Det fi nns en möjlighet att

även den kan ha kommit från kis tan i centrum

och släpats ut för att kanske an vän das till någon

sentida byggnad eller gärdesgård.

Rösets datering. Sammanlagt 6 st 14C-dateringar

har gjorts från röset. Dessa och övriga 14C-da-

te ring ar från fornlämningen är kalibrerade och

det är dessa da te ring ar med 1 sigma som anges.

Da ter ing en på kol och brän da ben i den skå la de

fördjupningen i berget i centrum av röset, visar

på två olika tidsskeden inom brons ål dern. De

brända be nen dateras till 1410-1260 f.Kr. och

kolet till 980-830 f.Kr. Det talar för att man ut-

fört be grav ning ar vid två olika till fäl len i denna

skålning i berget. Sam man ta get torde det där för

ha utförts åt mins to ne fyra be grav ning ar i röset.

Benen från gra ven strax utanför skålningen har

daterats till 1530-1390 f.Kr. Brand gra ven som

påträffades strax inn an för den yttre kant ked jan

har 14C-daterats till 1620-1460 f.Kr. Tillsam-

mans ty der da te ringa rna på att det fö re kom mit

be grav ning ar på platsen under ca 700 år, eller

rät ta re sagt vid fyra till fäl len under en tid av 700

år un der mitten av brons ål dern.

Förutom gra var na har en härd daterats. Den

var be lä gen i en sten täckt utlöpare av röset. Kol-

da ter ing en vi sar att härden anlades ca 1490-1310

f.Kr., dvs. inom ovan nämn da 700-årsperiod. Ett

ej spe ci fi ce rat kol prov i rösets västra ut kant anger

att man be sökt mo nu men tet under tidig vikinga-

tid (680-775 e.Kr.) och då åt mins to ne eldat på

an lägg ning en. Det är ing en ovanlig fö re te el se

att vi king a tid ens män nis kor med ve tet upp sökt

brons ål derns läm ning ar. Det var ett sätt att

åter kny ta till förfädernas verk sam het och heliga

land skaps rum (jfr Artelius 2005).

Sammantaget faller 14C-da te ringa rna från

röset inom period II-IV av bronsåldern, med en

hu vud vikt på perioderna II-III. Fynden av enkla

fl int red skap och en mängd breda och tunna avslag

talar inte emot en sådan datering. Tidigare har en-

dast ett röse i Gö te borgs om rå det, av sam man lagt

23 st un der sök ta, da te rats till äldre bronsålder.

Det röset var beläget ett kort stycke från det nu

undersökta (Wig forss 1970). Flint ans utseende,

en enkel kistkonstruktion samt an gräns an de

an lägg ning ar i form av stenpackade klyftor var

likartade fö re te el ser vid det bronsåldersröset.

Miljöarkeologiska analyser. Analyser på jord-

pro ver från röset och de andra an lägg ning ar na

har utförts av Mil jö ar ke o lo gis ka la bo ra to ri et vid

in sti tu tio nen för arkeologi och sa mis ka studier,

Umeå uni ver si tet. Jord prov sana ly se rna om fat tar

magnetisk susceptibilitet, fos fat a na lys, mak ro fos -

sil ana lys samt pol len a na lys av grav göm man i den

skå la de fördjupningen i rösets cen trum och i den

in til lig gan de stensättningen. Analyser har gjorts

på jord pro ver från tre platser i röset: från den

centrala grav göm man, från platser under ste nar na

i den inre kant ked jan samt från en plats under en

stor kant kedje sten i rösets nor ra ytterkant.

Analysen av magnetisk susceptibilitet visar

att hela röseytan varit eldpåverkad, vilket stäm-

mer väl över ens med den svartfärgade och delvis

kol blan da de mjälan ovan på berget.

Makrofossilanalysen påvisar förkolnade frön

av hal lon (Rubus idaeus) i samtliga tre prover i

röset. I ana lys rap por ten sägs att ”Problemet med

dessa [fröer] är att de är endast lite förkolnade och

re pre sen te rar an tag li gen en yngre period än gra-

ven” (Engelmark et al 2003). Det fi nns tycker jag

Ragnesten 05-08-06, 11.44358


ändå mycket som talar för att hallonen faktiskt är

med ve tet lagda i graven: 1) Fröe rna kommer från

myck et slutna prov tag nings plat ser. 2) De kom-

mer från alla tre prov tag nings plat ser na. 3) Trots

liknande analys från de andra an lägg ning ar na på

forn läm ning som rå det fi nns inga hal lon frön på-

träf fa de där. 4) Att hallon kan ha haft en kultisk

be ty del se i samband med män nis kors död under

för his to risk tid fram går av den s.k. Hal lon fl ick ans

mag inne håll. Den unga fl icka som tro li gen offra-

des i Rogetorpsmossen i Luttra sn, Väs ter göt land

ca 3 000 f.Kr. hade ätit rikligt med hallon före

sin död.

Jag ifrå ga sät ter inte tvek sam he ten om auten-

ticiteten av hal lon fröe rna i röset, utan vill en dast

påtala möj lig he ten av att de faktiskt kan ha till hört

gravceremonien un der brons ål dern. Yt ter li ga re

analyser från andra rösen kan eventuellt i fram-

tiden ge svaret på detta.

Förutom hallon påträffades även frön av korn

(Hor deum vulgare) i den centrala gravgömman.

Dessa ut gör enligt Umeålaboratoriet antagligen

delar av grav of fer ma te ri a let. Korn är däremot inte

på träf fat i pol len ana ly sen, vilket talar för att det

inte od la des i när he ten utan bör ha tagits med från

en annan plats, kan ske från en boplats någonstans

på det då va ran de fast lan det. Pollendiagrammet

visar även att röset och stensättningen har anlagts

i ett öppet ljung heds land skap där lövträd som al,

björk och hassel do mi ne rat.

Det kanske mest intressanta i den mil jö ar ke-

o lo gis ka analysen av rösegraven är att den visat sig

innehålla rik ligt med pollen från arten gull pu dra

eller klockgentiana (fi g. 8). Med laboratoriets

egna ord sam man fat tas analysen så här:

”Gullpudra eller klockgentiana har medvetet

nedlagts i anläggning A [röset]. Pol len sprid -

ning en från dessa båda arter är så lokal att

när en så pass hög procenthalt fö re kom mer i

provet tyder det på att blommor blivit ned-

lag da i graven. Tid punk ten då begravningen

skett är an ting en vår eller höst” (Engelmark

et al 2003: 4-5).

An led ning en till att man sä ger gullpudra el ler

klockgentiana är att det inte går att se skillnad på

pollen från de båda växterna. Man an tar dock

med hänsyn till att miljön på platsen under

brons ål dern bör ha varit en ljunghed, att det är

klockgentiana som nedlagts. Professor Lars Ar-klockgentiana som nedlagts. Professor Lars Ar-klockgentiana

vids son på Gö te borgs Stads mu se um har samma

upp fatt ning om de gynnsamma be ting el ser na för

klockgentiana, med hänsyn till hur mil jön ser ut

idag på forn läm nings plat sen i Arendal.

Figur 8. Klockgentiana (Gentiana pneumonanthe)

eller gullpudra har medvetet nedlagts i en av de

centrala gra var na i röset. Här Klockgentiana från en

växtplats på norra Hisingen.

Ragnesten 05-08-06, 11.44359

ULF RAGNESTEN | 360

Klockgentiana (Gentiana pneumonanthe) är Gentiana pneumonanthe) är Gentiana pneumonanthe

en prakt full växt (fi g. 8), ett par decimeter hög,

med sto ra djupblå- himmelsblå blommor. Blom-

morna som sit ter i stängelns topp, är klocklika

och på fal lan de stora i för hål lan de till resten av

plantan. Gentianan växer även idag på flera

platser på Hi sing en. Den grekiske lä ka ren och

botanisten Pedanius Dioskorides, som be skrev

sin tids medicinalväxter, menade att gentianorna

är upp kal la de efter kung Gentius i Illyrien, som

dog 167 f.Kr., därför att kungen gjorde gentianan

känd som läkeört. Klockgentianan användes förr

som medel mot lungsot.

Då klockgentiana sannolikt varit den växt

som ned lagts i graven, då lämplig växtmiljö för

gull pu dra sak nas i närområdet, har begravningen

i rösets centrum ägt rum under tidig höst – i

augusti eller september. Då kan ock så hallon ha

ingått i grav ce re mo nien (om de inte kommer från

en senare period i rösets historia, se ovan). För

vidare dis kus sion om klockgentianans be ty del se

för grav mil jön i Aren dal hänvisas till kom man de

nummer av Svensk Bo ta nisk Tidskrift (Ar vids son

& Ragnesten 2004).

Övriga anläggningar på fornlämningen. Ca 5 m

nord ost om röset låg en rektangulär sten sätt ning.

Den var om kring 16 m lång och 7 m bred (fi g.

9). Den hade en ganska vällagd kantkedja av

stora ste nar. Kant ked jan var kallmurad till två

skift i en stor del av den ena långsidan. Den södra

hälften av stensättningen hade en vällagd inre

stenpackning av större stenar. Den norra hälften

var fylld med mindre stenar men ändå i en gan-

ska vällagd pack ning. Mitt i den södra hälften

av stensättningen på träf fa des en brandgrav i en

för djup ning i berget. Precis som i röset har man

med ve tet placerat gra ven i en sådan för djup ning.

Graven inne höll i mot sats till rösegraven tvät ta de

brända ben och mycket lite kol. Inga gravgåvor

på träf fa des. Ana lys av mag ne tisk susceptibilitet

visar att ingen brän ning fö re kom mit på platsen

för stensättningen, en in tres sant olikhet i jäm fö -

rel se med det närliggande röset. Kolet från gra-

ven i stensättningen är 14C-da te rat till 1680-1510

f.Kr. medan de brända benen har da te ring ar till

1380-1120 f.Kr. Det kan tyda på att det även i

stensättningen förekommit upprepade be grav -

ning ar un der den mellersta delen av brons ål dern

(period II-III).

I stensättningen påträffades 146 fl intavslag,

742 bitar övrig fl inta samt 7 redskap. De sist-

nämnda ut gjor des av en knacksten, ett stycke

med till hugg ning, ett för ar be te till en yxa samt en

kärnyxa. Kärnyxan påträffades i en brätteliknande

sten pack ning utanför kantkedjan i nordvästra de-

len av stensättningen.

De stenpackade klyftorna som låg på samma

lång sträck ta bergskrön som röset och stensätt-

ningen inne höll ganska rikligt med slagen fl inta

men inga gravar (fi g. 10). Det styrks även av den

låga mäng den fosfat i an lägg ning ar na. Detta är

ett viktigt re sul tat med hän syn till att fl era lik-

nande sten pack a de klyftor un der sökts i Gö te -

borgs om rå det och kan komma att un der sö kas i

fram ti den. Sten pack ninga rna och fl ints lag ning en

har uppenbarligen ingått i en rituell ce re mo ni,

sannolikt i samband med grav lägg ninga rna i rö-

set och stensättningen. De sten pack a de klyftorna

har varit myck et svåra att datera, dels av skälet

att de inte inne hål ler några gravar men också för

att de inne hål ler ett re la tivt tidlöst fynd ma te ri al,

mestadels be stå en de av slagen fl inta. Nu har hy-

potesen stärkts att dessa stenpackningar har en

rituell uppgift i för bin del se med gravläggningar

i dess närhet.

Ragnesten 05-08-06, 11.44360


Figur 9. Den rektangulära stensättningen

före un der sök ning en.

Figur 11. Två stenrader belägna i en bergs-

svacka kan ha utgjort formen av ett skepp.

Den ena stenraden hade större stenar än den

andra.

Figur 10. Flera stenpackade klyftor låg

på berget i an slut ning till röset och sten-

sättningen.

Ragnesten 05-08-06, 11.44361

ULF RAGNESTEN | 362

En intressant anläggning i detta sammanhang

är den slagplats för fl inta som låg i en bergs-

svacka på forn läm nings ber gets östra sluttning.

Den inne höll när ma re 4 000 fl intor. Av dessa

var 1 496 av slag, 1 924 övrig fl inta, 534 splitter

samt en del enk la redskap såsom avslagsskrapor

(4 st), avslag med be ar bet ning ar (32 st) och ett

par fl intkärnor.

På fornlämningsberget fanns också en skål-

grop vid en vattensamling. Skålgropen låg vid

en sten fylld bergs klyf ta som var 12 m lång och

1-9 m bred. Klyftan var oftast fylld med vatten

upp till skål grop ens nivå. Sten fyll ning en inne-

höll obetydligt med slagen fl in ta, vilket visar att

den inte varit en stenpackad klyfta med samma

funk tion som dem med en tätare sten pack ning

och myck et slagen fl inta. Jag ser en möj lig het att

denna bergs klyf ta med ve tet ifyllts med sten så att

det krävdes mindre vat ten mängd för att klyf tan

skulle bli vattenfylld. Under den tid un der sök -

ning en pågick på berget i Aren dal var skålgropen

vissa dagar täckt av vattnet i klyftan, andra da-

gar torr lagd. Skålgropen och vat ten spe geln kan

så le des ha haft ett samband.

Den sist nämnda men inte minst intressanta

an lägg ning en på berget i Arendal var två lång-

sträck ta sten ra der, som kan ha varit formerade till

ett skepp. Sten ra der na bildade en något otydlig

oval. Sten ra der na låg i en långsmal bergssvacka

(fi g. 11). An lägg ning en inne höll ingen grav men

spridda fynd i form av ett tjugotal fl intavslag

och ca 200 bitar öv rig fl inta. Den na even tu el la

skeppsformade sten sätt ning låg ca 25 m nordost

om röset. Skeppsformade stensättningar som inte

ligger överhöljda av hög el ler stensättning är en-

ligt Artelius mycket ovanliga i sydvästra Sverige

(Artelius 1996). Det ta gör stenradernas utseende

som ett skepp mer osäkert.

Refl exioner och analogier. Det fi nns lite olika

me ning ar bland arkeologer om hur slutna rösena

varit som grav rum. Widholm ser ett grav rö se som

ett fri stå en de pro jekt, som avslutas när graven

igen läggs. Men han til läg ger:

”Svårigheterna gentemot av gräns ning en av

rituella gravprojekt uppstår när en grav plats

innehåller mer än en fristående grav an -

lägg ning, när det vi uppfattar som en sam-

manhållen forn läm nings plats har ett eller två

rösen och några stensättningar” (Widholm

1998: 4).

Bolin har visat att rösen i Norrland byggts

om och använts rituellt under en mycket lång

tid. Rösena har nästan re gel bun det blivit störda

på nå got sätt och förklaringen är delvis att de

byggts om. Fle ra rösen har visat sig innehålla

för änd ring ar i den inre kon struk tio nen som kan

tolkas som åter kom man de om bygg na der redan i

för his to risk tid. Stör ning genom grav plund ring är

bara en förklaring till varför nästan alla rösen är

olika till sitt yttre. Inte minst lång rös ena har fort-

satt att tillbyggas, vilket kan ha på gått under hela

bronsåldern. Samma förhållande med ombyggda

rösen fi nns i Mä lar da len. Någon större skill nad

mellan norrländska rösen och rösen i övriga delar

av landet fi nns inte. Bolin me nar att rösena ingått

i ce re mo nier som bidragit till att vidmakthålla och

ak ti ve ra den mytiska historien i en bygd och där

man sökt kon takt med förfäder och andra högre

makter för att få lycka och välgång.

”Rösenas va rie ran de form språk i kom bi na tion

med spår efter ombyggnation och yttre på-

verkan kan tolkas som resultatet av långvarig

manipulation av rösena un der forntiden. Syf-

Ragnesten 05-08-06, 11.44362


tet med den na kontinuerliga om bygg nad kan

vidare kopplas till det rituella an vän dan det av

rösena” (Bolin 1999: 85).

Bo lin gör en in tres sant parallell med de med-

el ti da kyr kor na som byggts om för att anpassas

till nya re li gi ö sa krav. Likt kyrkorna har rösena

befäst såväl släkt skaps för hål lan den som so ci a la

relationer, me nar han (Bo lin 1999).

Röset i Arendal kan ha blivit ombyggt under

brons ål dern. Det finns konstruktionsdetaljer

som tyder på att stensättningen som låg intill

röset från början har ut gjort ett långröse, att

detta långröse delats av och byggts om till en

rektangulär sten sätt ning och ett runt röse. Sten-

sätt ning ens delvis kall mu ra de kantkedja hade

näm li gen en över ens stäm man de riktning med

rösets kall mu ra de inre kant ked ja (fi g. 12). Den

inre kant ked jan i röset kan m.a.o. vara en rest

av det primära långrösets kant ked ja. Det skulle

förklara varför den inre kant ked jan i röset inte

var centrerad i mitten utan förskjuten åt den ena

kanten. Man har helt enkelt ut nytt jat en redan

be fi nt lig kantkedja. 14C-da te ringa rna ger ing et

klart stöd för denna hypotes men talar heller

inte emot den. De fl esta dateringarna, såväl i

röset som i stensättningen, lig ger centrerade till

den mel ler sta delen av bronsåldern. Det skede

som utgör långrösets äldsta begravning sak nas i

dateringarna. Men även det förhållandet kan tyda

på en om fat tan de om bygg nad av mo nu men tet

(långröset), tro li gen vid in led ning en av period II.

Figur 12. Den streckade linjen visar hur det ur sprung li ga långröset kan ha varit utsträckt och hur kant ked jan

se na re utnyttjats i de två anläggningarna röset och den rek tang u lä ra stensättningen.

Ragnesten 05-08-06, 11.44363

ULF RAGNESTEN | 364

I sam band med den om bygg na den har också röset

byggts och den äldsta graven i röset anlagts.

Ombyggnadshypotesen är helt i över ens -

stäm mel se med Bolins syn på rösenas kontinu-

erliga om bygg nads pro ces ser under förhistorien

och för änd ring en i re li gi öst gravskick. Vikten av

att ha ”rätt” konstruktion av graven understryks

av Artelius forsk ning som visar betydelsen av

grav plats ens funk tion som forum för ritualise-

rad so ci al kom mu ni ka tion och identifi kation

av normativa re li gi ö sa me ning sin ne håll. Därför

har utformningen av grav plats och mo nu ment

ge nom förts med stor omsorg (Artelius 1996).

I ett annat sam man hang un der stry ker Artelius

detsamma när han fram hål ler att begravningens

ritual är så väsentlig där för att den fokuserar

på åter ska pan de av liv både för de grav lag da,

de efterlevande och den sociala or ga ni sa tio nen

(Artelius 2000).

Kaliff har bidragit mycket till förståelsen av

de ri tu el la ceremonierna kring bronsålderns och

den äldre järn ål derns gravmiljöer. Han menar att

kant ked jor, rösen, stensättningar m.m. kan ses

som medel att hin dra den döde att gå igen, genom

att avskilja honom från de levandes värld eller att

ge den döde del av ste nens inne bo en de kraft (fi g.

13). Det var sym bo lis ka hinder för att hindra

själen att åter vän da till och per so ni fi e ra sig med

Figur 13. Kantkedjorna har varit betydelsefulla i brons ål derns religiösa föreställningar och byggnadssätt.

Ragnesten 05-08-06, 11.45364


resten av krop pen. Med sten har man förstärkt

en helig plats med mera av det material som från

bör jan varit en anledning till att den betraktats

som spe ci ell. Ste nens tänkta inne bo en de egenska-

per gör den också till något mera än enbart ett

bygg nads ma te ri al, en ligt Kaliff. Att berg, högar

och ste nar ut gör kraft cen trum på jor den är en

uråldrig och mycket spridd föreställning (Kaliff

1992, 1997).

Elden och gravbålet tillsammans, som varit

en så tydlig del av samma rituella ceremoni inte

minst i rö se an lägg ning en i Arendal, kan tolkas

som en ma ni fes ta tion av solens livgivande kraft.

Den kan ske mest san no li ka förklaringen till lik-

bränn ing en är att den är kopplad till soldyrkan.

Eldbegängelsen ger en för bin del se till so len som

en omvandlare och som en vär me käl la (Kaliff

1992). Elden har sam band med den sym bo lik

som an kny ter till berg och stenar. Där i ge nom

kan man också se ett idemässigt samband mel-

lan kre me rings bru ket och gravformer av sten.

Eld som framkallas med slagsten el ler ge nom

eldborrning – dvs. här stam mar ur stenen – kan

uppfattas som en synlig, verk sam del som fri görs

ur stenens själ.

Elden och gravbålet kan därför upplevas som

en del av livs ström men i världen. Ett sådant

tan ke kom plex kan innefatta en fö re ställ ning

om att elden stän digt fi nns närvarande som själ

i stenen men i stelnad form. Män nis kans ritua-

ler måste väcka den till liv. Ef ter som den dödes

själ vid kremeringen uppgår i elden och denna

fi nns dold i stenen, så fi nns också något av själen

i stenen (Kaliff 1997). Möjligen är det i detta

sam man hang vi skall se den slagna fl intan som

återfanns un der utgrävningen.

Logistik. För att diskutera arbetsinsatsen och

or ga ni sa tio nen för att bygga röset i Arendal bör

man se ar be tet uppdelat dels på vuxna män, dels

på kvin nor och barn. De nor mal sto ra stenarna

som vägde 15-20 kg och de som var tyng re bör

huvudsakligen vuxna män ha lagt på och ställt i

röset. Dessa ut gjor de ca 70% av ste nar na (9811

st). Om en vuxen man lade 25 stenar om dagen

på röset och män nen var 5 st tog det ca 2 må-

na der att bygga röset. Som diskuterats ovan är

det dock inte osannolikt att man ut nytt jat ett

redan be fi nt ligt långröse på platsen, både vad

gäller vissa kon struk tions de tal jer samt sten ma -

te ri al. Det bör gi vet vis ha för kor tat arbetstiden i

jämförelse med att bygga ett röse helt från början.

Den tredjedel mindre stenar som lagts på röset

kan kvinnor och barn ha stått för. Deras arbete

bör i så fall ha pågått samtidigt. Men intressant

i sam man hang et är att de mindre stenarna var

betydligt fl er i de yttre skik ten av röset. Det kan

betyda att kvinnor och barn kom in i ett senare

skede av rösets byggande.

Baudou har gjort en beräkning av tids åt gång en

vid undersökningen av ett röse (Viggebyrå 22:

1 i Ång er man land). Röset var 20,5 m i diam.

och 1 m högt. Upp bryt ning en, undersökningen

av kistan och res tau re ring en tog 30 arbetsdagar

med 9 tim mars ar bets dag, tiden för rensningen

frånräknad. Stenen flyt ta des med skott kär ra.

Baudou räknar med att det tog 3-4 gånger så

lång tid att utföra arbetet under brons ål dern,

dvs. 90-120 ar bets da gar. 3-4 vuxna skulle kun na

bygga en sådan anläggning på ca 1 månad i ett

stenrikt område. Baudou räknar med att det inte

var någon oöverkomlig ar bets in sats i ett brons-

ål ders sam häl le. En enda storfamilj skulle kunna

ha byggt ett mo nu ment (Baudou 1968). Räknat

på lite oli ka sätt och med lite olika förutsättningar

Ragnesten 05-08-06, 11.45365

ULF RAGNESTEN | 366

kan man hy po te tiskt anta att det tog 1-2 månader

att bygga ett röse un der för ut sätt ning att stenma-

terialet fanns på nära håll.

Den rektangulära stensättningen intill röset i

Aren dal hade ett uppenbart krönläge på den lång-

sträck ta berg åsen. Läget var ungefär detsamma

som rösets, vil ket ta lar för ett samband mellan de

två an lägg ning ar na och den stora betydelsen av

stensättningen i det komplexa rituella området.

Som ovan nämnts skall stensättningen troligen

ses som den primära an lägg ning en på berget. Ett

röse med en intilliggande rek tang u lär stensättning

har un der sökts på ett gravfält vid Hjortekrog i

Törnfalls sn i Småland. Utifrån den och liknande

lämningar i nord ös tra Småland anser Widholm

att de rek tang u lä ra sten sätt ninga rna kan tolkas

som gravar över personer med hög status. Wid-

holm har visat att inte ens när de rek tang u lä ra

sten sätt ninga rna ligger ensamma ligger de i

annat än bronsålderns centralområden. De rek-

tang u lä ra sten sätt ninga rna kan tolkas som gravar

över per so ner med en särskild rituell status, som

inte åter fun nits överallt i bronsålderssamhället

(Widholm 1998).

Avslutning. Avslutningsvis kan man konstatera

att det va rit en komplex rituell miljö på forn-

läm nings ber get i Aren dal. I centrum har funnits

först ett långröse, se na re avdelat i två gravanlägg-

ningar – stensättningen och röset. I an slut ning till

dem har funnits sten pack a de klyftor där ri tu el la

handlingar kan ha förekommit i samband med

be grav ninga rna. Stenpackningarna fö re fal ler ha

gjorts för att jämna till bergets ojämnheter, som

om man velat få hela bergytan kring grav an lägg -

ning ar na att se jämn och fi n ut. Flintslagning

har uppenbarligen varit en viktig ritual i sam-

man hang et, både när man har arbetat med att

anlägga de stenpackade klyftorna och i den ritual

som bör ha fö re kom mit uppe på stenytorna. San-

nolikt har man ta git fl inta från slag plat sen för att

lägga och sprida ut på de olika ytor na. Flintan

på slagplatsen har troligen trans por te rats till den

lilla ön från fastlandet eftersom det skulle vara

svårt att hitta så mycket råfl inta på den lilla ön.

Den kan t.o.m. ha varit färdigslagen när den läm-

pades av i bergssvackan nedanför bergs kan ten.

Skål gro pen vid vattenspegeln och den eventuellt

skepps for ma de stenramen har sannolikt också

ingått i de ri tu el la ceremonierna i samband med

grav lägg ninga rna.

Även om vassa stenar och mörka berg idag är

ett faktum i bronsålderns gravmiljöer anar man en

an nan och ljusare verklighet under förhistorien.

När klockgentianorna lades i rösegraven tillsam-

mans med offer av hallon, korn och keramik

var det mänskliga re la tio ner som var viktiga.

Det skedde i ett ljust, stäm nings fullt och öppet

landskap så nära sol och hav det var möjligt att

komma.

Litteratur

Artelius, T. 1996. Långfärd och återkomst – skeppet i

brons ål derns gravar. Raä Ar ke o lo gis ka Un der sök -

ning ar, Skrifter 17. Gö te borg.

Artelius, T. 2000. Bortglömda föreställningar. Be-

grav nings ri tu al och begravningsplats i halländsk

yng re järnålder. Raä Ar ke o lo gis ka Un der sök -

ning ar, Skrifter 36. Gö te borg.

Artelius, T. 2005. Kulten av det förfl utna – om

vi king a ti da återbruk av äldre gravplatser. Fynd

2003: 45-52.

Arvidsson, L. & Ragnesten, U. 2004. Klockgentiana

i för his to riskt be grav nings skick? Svensk Bo ta nisk

Tid skrift 98 (3/4): 213-219.Tid skrift 98 (3/4): 213-219.Tid skrift

Ragnesten 05-08-06, 11.45366


Baudou, E. 1968. Forntida bebyggelse i Ång er man -

lands kustland. Arkeologiska undersökningar av

ång er man länd ska kuströsen. Arkiv för norrländsk

hem bygds forsk ning XVII. Här nö sand.


ler sta Norrland under de två sista årtusendena

f Kr. Stock holm Studies in Archaeology 19.

Stockholm.

Engelmark, R., Linderholm, J., Sjöström, S. och

Wal lin, J-E. 2003. Miljöarkeologiska analyser

av jord pro ven från ar ke o lo gisk undersökning av

forn läm ning; RAÄ 8, Lundby sn, Göteborgs kom-

mun. Mil jö ar ke o lo gis ka laboratoriet. Rapport

nr. 2003-016. Umeå.

Kaliff, A. 1992. Brandgravskick och fö re ställ -

nings värld. En religionshistorisk diskussion. Oc-

casional Papers in Archaeology 4. Uppsala.

Kaliff, A. 1997. Grav och kultplats. Eskatologiska

fö re ställ ning ar under yngre bronsålder och äldre

järn ål der i Öst er göt land. Aun 24. Uppsala.järn ål der i Öst er göt land. Aun 24. Uppsala.järn ål der i Öst er göt land


Archaeologica Lundensia Series Prima in 4o Nr

23. Lund.

Wigforss, J. 1970. Fornlämning nr 12:57 inom

Gö te borgs stad. Fyndrapporter 1970 (1): 101-Fyndrapporter 1970 (1): 101-Fyndrapporter

137.

Ragnesten 05-08-06, 11.45367

Ragnesten 05-08-06, 11.45368

23 | Dekor och dekorerad keramik i Mälardalen – en regel med ett undantag

Thomas Eriksson, Raä UV-GAL

Inledning. Keramiken i Mellansverige från och

med senneolitikum och framåt är förhållandevis

lite beforskad och har taget marginella andelar

i an språk i forskningshistorien. Orsakerna till

detta är an tag li gen fl era. För att nämna några är

keramiken tids ö dan de att gå igenom och ofta är

den dessutom ode kore rad och till synes anonym.

Det fi nns nästan ingen forskningstradition i Mel-

lansverige när det gäller att försöka rekonstruera

kärlen. I stället har mycket av attityden varit den

som Gor don Childe ger uttryck för i sin karak-

täristik av den skan di na vis ka bronsålderskera-

miken: ”Pottery is rare and exceedingly rough”

(Childe 1930: 170).

Till viss del kan man instämma i hans ka rak tä -

ris tik, keramiken och kärlen är under perioderna

II-VI huvudsakligen rabbade eller enkelt släta.

For mer na är enkla och regelrätta dekorationer är

säll syn ta, i stället har ytbehandlingen och formen

fått stå i cen trum för keramiktillverkaren. Detta

står i klar kon trast till det samtida bronshant-

verket, åt mins to ne så som det ser ut i periodens

grav- och depåfynd. Där har många av föremålen

en be tyd ligt mer raf fi ne rad framtoning med ett

klart fokus på dekor. Mälardalen är dessutom ett

av de centrala häll rist ning som råd ena i Skandina-

vien under pe ri o den. Även på många av hällrist-

ningarna framträder en bildvärd där dekor och

dekorativ gestaltning är ett viktigt tema.

Artikeln kommer att diskutera just dikotomin

mellan keramikens avsaknad av fi gurativ dekor å

ena sidan och fi gurvärlden på bronser och hällrist-

ningar å den andra sidan. Förhållandet be rät tar

inte enbart något om keramiken utan även något

kanske myck et väsentligt om dekorens funk tion

och mening.

Bronsålderskeramik i Mälardalen. För att kunna

belysa den sedvanliga keramikens utseende i Mä-

lar da len kommer här några subjektivt utvalda ma-

te ri al att representera områdets materiella kultur

(fi g. 1). Ett komplex som inte kommer att tas

upp i detta sammanhang, men som förekommer i

va rie ran de omfattning på boplatserna, framförallt

un der yng re bronsålder och in i äldre järnålder,

är keramiken med klara östliga eller nordliga

kopp ling ar. Hit hör t.ex. strimmig keramik av

Morbytyp, textil- och as best ke ra mik. Typerna

fö re kom mer ibland med dekor och som då of-

tast är av klart östlig ka rak tär (Jaanusson 1981;

Reisborg 1989).

Den keramik som kommer att be hand las här

är materialen från Hallunda, Botkyrka socken i

Sö der man land (Jaanusson 1981; Jaanusson &

Vahlne 1975a/b; Jaanusson, Löfstrand, & Vahl-

ne 1978), Apalle i Övergrans sock en, Uppland

(Ullen et al 2003; Er iks son 2003), Vrå i Knivsta

socken, Upp land (Göthberg et al 2002; Eriks-

Eriksson 05-08-06, 11.45369

THOMAS ERIKSSON | 370

son 2002b), Skäm sta i Tierps socken, Uppland

(Frölund & Larsson 2002; Eriksson 2002a), samt,

Brottberga i Skerike sock en i Väst man land (Fa-

gerlund ms; Eriksson 2002c/d, se fi g. 1).

Samtliga lokaler är bop lat ser, även om enstaka

gra var fanns på dem. Hallunda, Vrå och Apalle

har stora mäng der keramik, och de är bland Mä-

lardalens största keramikmaterial, medan ma te -

ri a len från Brottberga och Skämsta är av be tyd ligt

mindre omfattning. Ett genomgående drag hos

samt li ga platser är att den de ko re ra de keramiken

upptar en mycket liten andel av materialet. Sett

till antalet frag ment och vikt upptar den deko-

rerade keramiken endast 0,5-2 % av materialet.

Rent källkritiskt kan beräkningssättet dock miss-

gyn na de ko re ra de kärl, eftersom de ofta består av

odekorerade par ti er.

På fram fö rallt Vrå bop lat sen, och i viss mån

även på Apalle, är det dess ut om möjligt att uti-

från stra ti gra fi och ke ra mik sam man sätt ning se

hur den de ko re ra de keramiken minskar i andel

från senneolitikum till mel ler sta bronsålder. Det

neo liti ska arvet från mellanneolitikum lever kvar

i det sen neo liti ska ma te ri a let, med streck, gropar

och kamdekorer kom bi ne rat med vulster, för

att klinga ut under äldsta bronsålder (Eriksson

2002b: 148ff.).

Figur 1. Karta över de nämnda

platserna i Mälardalen.

Figur 2. Exempel på rabbade kärl av Otterbötekaraktär

från Vrå, Knivsta sn. Från Eriksson 2002b. Teckningar

Eva Crafoord med rekonstruktionsunderlag från T.

Eriksson.

Eriksson 05-08-06, 11.45370

371 | DEKORERAD KERAMIK I MÄLARDALEN

Gemensamt för samtliga är att den rabbade

keramiken upptar mellan 40 och 70 % av det

ma te ri al som kan dateras till bronsålder, loka-

lerna har nämligen även inslag av senneolitikum

eller äld re järnålder. Merparten av den rabbade

keramiken är oornerad, även om rabbningen i sig

i fl era fall är dekorativt utformad. Extremformen

för detta är rabbning av Otterbötetyp (fi g. 2).

Där har man dra git fi ng rar na igenom den ännu

våta rabbningen för att åstad kom ma dekorativa,

parallella fåror. Ty pen är inte speciellt vanlig, men

förekommer bland an nat i Vrå, Apalle och Hal-

lunda. Den marginella fö re kom sten står i bjärt

kon trast till förhållandena på Otterböteboplatsen,

Kökar i Åländska skär går den (Gustavsson 1997).

I övrigt är det främst knop par i rabbningen som

kan ses som dekorativa ele ment.

Knopparna sitter vanligtvis på kärlens övre

de lar och deras funktion har sannolikt varit mer

funk tio nell än dekorativ. Däremot förefaller

vulster, som har avdelat rabbningen, att i stort

sett saknas i det mellansvenska materialet. I det

syd skan di na vis ka materialet är de vanliga i det

yngre brons ål ders ma te ri a let (Björhem & Säf-

vestad 1993: 49), och avsaknaden i Mä lar da len

kan ses som ett regionalt särdrag.

En de kor kom bi na tion som is täl let fö re -

kom mer på rabbad ke ra mik i Mälardalen, men är

säll syn ta re söderut, är den grop- eller hål för sed da

keramiken (fi g. 3). Gropa rna sitter, likt de ovan-

nämn da knopparna, oftast på kärlets övre delar.

Här fi nns när ma re pa ral lel ler i materialet på östra

sidan av Östersjön, sna ra re än i Sydskandinavien.

Bland an nat fi nns lik nan de kärl i Asvakulturen i

Estland (Jaanits et al 1982: 136ff.).

De dekorer som fö re kom mer annars är i all-

män het knutna till kärl med slät eller glättad/po-

lerad yta. Oftast gäller det min dre eller medelstora

kärl, företrädesvis former som kan karaktäriseras

som koppar, skålar eller fat. Den absolut vanli-

gaste de kor for men är ett enkelt ristat streck som

förstärker upp del ning en av kärlets for mer, t ex

vid över gång en mellan skuldra och hals. En an-

nan typ är criss-cross-dekoren med sina tillsynes

ostrukturerat korsande linjer. I fl era fall kan den

vara inspirerad av eller ha inspirerat den strim-

miga keramiken, där djupt intryckta strån el ler

grovt uppristade linjer har gett ytan ett liknande

utseende (fi g. 4). En annan re la tivt vanlig dekor

är den där nageln har tryckts in på stora delar

av kärlets buk. Dekoren fö re kom mer vanligtvis

under yngre brons ål der.

Figur 3. Exempel på rabbat kärl av med gropdekor från Vrå, Knivsta sn. Från Eriksson 2002b. Teckningar

Eva Crafoord med rekonstruktionsunderlag från T. Eriksson.

Eriksson 05-08-06, 11.45371


De kanske hitintills mest sofi stikerade ex-

em plen på dekorerade skålar och fat är de kan-

nelerade kär len i främst Apalle (fi g. 5). Liknande

kärl fö re kom mer även i materialet från Hallunda

men är i övrigt mycket säll syn ta i Mälardalen.

Kannelering är an nars känt på insidan av kärl på

bop lat sen i Vistad i Östergötland (Larsson 1993:

62ff.), men den plat sen saknar kärl med yttre

kannelering.

Flera av kär len i Apalle har gått att rekonstru-

era och har myn nings di a me trar mellan 10 och 20

cm är 5-8 cm höga med en diagonal kannelering

från skuld ran ned mot botten (fi g. 5). Kärlen i

sig måste tolkas som delar av dryckes- eller möj-

ligtvis måltidsserviser och tyder därmed på att en

kontinental dryckes kul tur har nått Mellansverige,

något som också tar sig ut tryck i de s k Lausitz-

skålarna. De kannelerade kär len har nära paral-

leller i Lausitzkulturen men även i andra kulturer

i de södra och centrala de larna av Europa under

mellersta och yngre brons ål der (Grünberg 1943;

Müller-Karpe 1970a/b; Gedl 1980).

En annan dekorgrupp som inte förefaller att

ha samma klara koppling till dryckesskålar, men

ändå förekommer på slät eller glättad keramik, är

grop de kore ren. Återigen förefaller inte parallel-

lerna att fi nns söderut utan snarare på östra sidan

av Öst er sjön (Jaanusson 1981: 117f.). Det rör sig

om en sta ka gropar eller gropar i grupper, som

till sin mor fo lo gi har paralleller i den fi nländska

Morbykeramiken, men som ändå saknar dess

kopp ling till den strimmiga ytan.

Materialets representativitet. I den här över-

sik ten har främst keramik från boplatskontexter

som kan dateras till period II till och med VI

Figur 4. Exempel på ristade och dragna linjer och streck på keramik. Figurer från Jaanusson, Löfstrand &

Vahlne 1978: Fig 31. Teckningar av Bengt Händel.

Eriksson 05-08-06, 11.45372


Figur 5. Exempel på kannelerade kärl från Apalle. Teckningar Eva Crafoord och Agneta Åkermark med

rekonstruktionsunderlag från T. Eriksson. Från Eriksson 2003.

Eriksson 05-08-06, 11.45373


tagits med. En viss överrepresentation fi nns för

material från de östra delarna av regionen, medan

t.ex. Väst man land har blivit representerat av ett

mindre antal. Däremot förefaller boplatskerami-

ken vara täm li gen ensartad, frånsett lokaler som

exempelvis Dars gär de och Norrmarjum som har

en klart avvikande ka rak tär (Reisborg 1989). En

svaghet i det mel lan svens ka materialet är att ke-

ramiken ofta är mycket frag mente rad. Till viss

del kan detta bero på att boplatserna ofta ligger

på lermarker och att leran i sig inte förefaller att

vara gynnsam för be va rings för hål lan de na.

En annan svaghet är att det genomgångna

ma te ri a let inte omfattar några större gravma-

terial, mot sva ran de det sydskandinaviska ur ne -

gravs ma te ri a let. Som det ser ut i dagsläget saknar

Mälardalen re gel rät ta urnegravfält från bronsålder

och därmed den möjlighet de kan ge till studiet

av fynddaterade kärl och kärlformer.

Å andra sidan kan kärlmaterialet i gravarna

inte ses som representativt för boplatserna utan är

ett subjektivt urval av kärl kopplade till gravsätt-

ningen och riterna runt denna. Ofta fö re kom mer

istället mycket fragmenterade eller vid gravsätt-

ningen ofullständiga kärl i gravarna (t.ex. Äijä

1994). Men un dan tag fi nns givetvis.

Undantaget – en dekorerad ansiktsurna. Nu till

undantaget, det enda mig veterliga keramikkärl i

Mel lan sve ri ge som har en dekor som liknar den på

Figur 6. Plan över skärvstenshögen i Vallby. Fynd 4 = krukan. Från Simonsson 1965.

Eriksson 05-08-06, 11.45374


hällristningar och exklusivare bronsföremål. Kär-

let påträffades vid en arkeologisk undersökning

1965 vid Vallby i Skerike socken, i utkanten av

Västerås i Väst man land (Simonsson 1965). Om-

rådet låg un der bronsåldern vid Svartåns mynning

i den dåtida havs vi ken Mä la ren. Trakten är ännu

rik på fynd och anläggningar från bronsåldern.

I området fi nns rikligt av skärvstenshögar, älv-

kvarnsförekomster, den välkända Tunbyvägsyxan

från period II, depåfynd av hals ring ar från pe-

riod VI, boplatser med gju te ri fynd från mellersta

bronsålder och hällristningar (Bohlin 1968).

Fyndet gjordes i en skärvstenshög som var

ca 10 m i diameter och ca 0,5 m hög (fi g. 6).

I högens norra del låg ett markfast block med

nio älvkvarnar och i dess södra del påträffades

en urnegrav med brända ben liggande i ett orne-

rat lerkärl till sam mans med en slät fi ngerring av

brons, som bör kunna dateras till period V eller

VI (Stjernquist 1961: 75). Ytterligare keramik-

fragment framkom vid un der sök ning en. Vissa av

dem kan tillhöra en ke ra mik skål som skul le ha

använts som lock, medan andra fragment kan

tillhöra andra faser. Urnan som be nen låg i, är

unik på två sätt, dels är det den hit in tills nordli-

gaste kän da ansiktsurnan, åtminstone i Sverige,

dels är den de ko re rad med två motställda fi gurer

som bör kunna tolkas som hästar (fi g. 7, 8). Sti len

de är utförda i motsvarar period V eller möj li gen

pe ri od VI. Kärlet är idag hårt re kon stru e rat och

be står till stor del av gips, varför tolkningarna

mås te tas med viss försiktighet.

Det rör sig om ett stort bikoniskt kärl, knappt

23 cm högt, med en mynningsdiameter på ca 17

cm och en största bukvidd på 30 cm. Den övre

halvan är dekorerad med horisontella linjer och

di a go na la tvär streck. På den välaccentuerade

skuld ran fi nns något som kan ses som en plas-

tiskt ut for mad ansiktsprofi l med två runda ögon

på var sida om den stiliserade näsan och hakan.

Strax över an sik tet fi nns på var sida två stiliserade

ornament. Det vänst ra är alltför fragmentariskt

för en mer slut gil tigt tolk ning, men bör ha lik-

nat det högra. Detta är ett S-format djur med

bakåtseende ansikte och en kropp bestående av

fl era parallella streck. Kroppen har ett framben.

Figur 7. Bildfrisen från kärlet i

orekonstruerat skick. Teckning

T. Eriksson. Skala 5 cm.

Eriksson 05-08-06, 11.45375


Bakdelen är dessvärre förstörd. Om fi gu rer na har

var identiska, men spegelvända mot var an dra bör

en spetsoval på den vänstra fi guren tolkas som en

länd. Mellan de båda fi gurerna är kärlet för stört

och man kan ana sig till ytterligare en kon cen -

trisk cirkel som antingen har tillhört yt ter li ga re

ett mindre djur, är ett rent ornament eller kan ses

som en fristående solsymbol (fi g. 7-8).

Mig veterligen fi nns ingen parallell till deko-

ren inom keramiken i Skandinavien. Liknande,

men mer valhänt utformade dekorer finns.

Längs skuld ran och mynningen sitter varsitt

horisontellt band med streck i zigzag-mönster.

Liknande möns ter fi nns i det sydskandinaviska

keramikmaterialet (Broholm 1953: Fig. 372,

383, 386) och fi nns även som mönsterelement

på nordiska brons fö re mål från yngre bronsålder.

Bårderna har även klara fö re bil der på importe-

rade centraleuropeiska brons fö re mål, bland annat

amforan från Ma ries min de på Fyn (Thrane 1966:

192ff.). Mönstret är även vanligt fö re kom man de

på ke ra mik från Cen tral eu ro pa samt i Lausitzkul-

turen (Müller-Karpe 1970b: Taf. 123). En sta ka

skånska exempel fi nns även där kärl har använts

som grav ur nor (Stjern quist 1961: Pl. XLIX:5,

Pl. LII:1; Lindahl et al 2002: Fig. 144). Enstaka

fragment med liknande mönster fi nns på Hal-

l unda bop lat sen (Jaanusson 1981: 117, Fig 55:

16, 17, se fi g. 4). Själva an sik tet, dess ut form ning

och pla ce ring på skuldran, har bäst pa ral lel ler i

det danska materialet (se ned an).

Slutligen till de båda djuren ovanför ansik-

tet. Som redan nämnts är fi gurfältet skadat och

kan vara vanskligt att tolka efter den tämligen

hårdhänta rekonstrueringen. Rent stilistiskt har

det högra dju ret ett släktskap med det välkända

Boglösaskeppets stävfi gur (fi g. 9a). Denna ligger

några mil öster om fynd plat sen. Likaså har den

uppländska ristningen vid Angarn, med sina häs-

tar och båtar (fi g. 9b), en kurvatur och iko no gra fi

som liknar Vallbykärlets (Coles 2000). Sti lis tiskt

bör hästarna utifrån schwungfulla S-for mer med

många parallella linjer klart kunna da te ras till

period V (Almgren 1987: 33f.). Vallbydekoren

har annars klara likheter med dekorer på brons-

föremål från denna period, t.ex. på en hals ring

från Kärrbo sock en utanför Västerås. På ring ens

plattformade ändar fi nns fl era djur lik nan de fi -

Figur 8. Rekonstruktionsförslag

av kärlet och dess dekor av T.

Eriksson.

Eriksson 05-08-06, 11.45376


gu rer i samma stil som Vallbykärlets (Montelius

Minnen No 1292). Från sam ma period här rör

även en bältekupa från Funbo socken i Upp land.

På kupan fi nns en rad av orm lik an de djur vars

ansikten även de är mycket snarlika Vallbykärlets

(Montelius Minnen No 1388).

Både ikono gra fi skt och stilistiskt har annars

kärl de ko ren sina närmaste pa ral lel ler på rak kni var

från period IV och V. Där fi nns många fall av

kopp ling ar mel lan en eller fl era hästar samt en

sol sym bol. Ett mo tiv som har tolkats som en

åter giv ning av solens bana över himlavalvet och

därtill knutna es ka to lo gi ska föreställningar (Kaul

1998a: 199ff.). En av de närmaste parallellerna

fi nns på en jyl ländsk rak kniv med skepp, en sol

dragen av en häst samt yt ter li ga re ett djur hu vud.

Djurens hu vu den är myck et snarlika Vallbykär-

lets (Kaul 1998b: 99). Jag åter kom mer till detta

längre fram.

Ansiktsurnor. Som redan nämnts är kärlet en

ansiktsurna och torde tillhöra ett av de hitintills

nordligare fynden. Ansiktsurnor är ett fenomen

som dyker upp i skilda delar av Europa under

det som motsvarar Montelius perioder IV/V och

sedan in i förromersk järnålder. I Norden före-

kommer några enstaka fynd i sydvästra Norge, där

ansiktsdragen är mycket stiliserade (Haavaldsen

1985). I Dan mark fö re kom mer fl era typer av an-

siktsurnor framförallt på Jylland med anslutande

delar i nuvarande Schles wig-Hol stein. Ansiktena

fi nns både på skuldran lik som på den övre delen

av halsen och är i vissa fall tämligen naturalistiskt

åter giv na medan andra har mycket summariskt

åter giv na ögon och näsa. Kärl for mer na varierar

från enkelt konvexa till typer som är mycket

snarlika Vallbykärlet.

Ansikten är i många fall de enda de ko ra -

tione rna på kärlen, men fl era exempel fi nns på

ristade nonfi gurativa mönster på kärlets buk och

skuldra. Dateringsmässigt fö re fal ler de att ligga

från och med period IV med en tyngd punkt i

period V-VI (Broholm 1933: 201ff.; Bro holm

1953: 90f.; Baudou 1960: 104ff.). Vissa kärl

har former, dekorer och val av ansiktsläge som

är mycket snarlikt Vallbykärlet, men ingen har

sam ma kombination med hästliknande djur

(Bro holm 1953: Fig. 383).

Figur 9. A – Utsnitt av bildristningarna från Boglösta RAÄ 109, Boglösa socken och B – från Örsta RAÄ 62,

Angarns socken, båda i Uppland. Efter Coles 2000: Fig 104. Ej i skala.

A B

Eriksson 05-08-06, 11.46377


Den region som i Nordeuropa har de fl esta

och i många fall de mest dekorerade ansiktsur-

norna är de områden som idag består av Polen

och den ryska enklaven i det gamla Ostpreussen

från ös ter sjö kus ten in mot fl oderna Weichsel,

Warthe och Oder. Grav kär len har fått ge namn

åt kulturen, nämligen ”Gesischtsurnenkultur”.

Denna fl orerade under den tid som motsvarar

perioderna V/VI och äldre för ro mersk järnålder.

I detta område fi nns även ex em pel på mycket

stiliserade ansikten men de mest iö gon fal lan de

urnorna har mycket naturalistiskt ut for ma de

ansikten och klara genusattribut, t.ex. smyck en,

vapen, kammar och dräktnålar. Ka rak tä ris tiskt

är också de ristade dekorer med häs tar, vag nar

och jakt sce ner framställda i en stil på min nan de

om en något kantigare hällristning. De tidigaste

kärlen har ofta enkel utformning, medan de yngre

har en kroppsefterliknande form med en brett

ut vid gad buk och en kraftigt avsmalnade hals.

An sik te na sitter oftast applicerade högt upp mot

mynningen, medan locket får utgöra en hatt eller

frisyr (La Baume 1920: 47ff., 1934: 22f., 44ff.;

Kneisel 2002, denna volym). Även om kärl ens

grund form påminner om Vallbykärlet har de klart

avvikande karaktär genom sina ofta på fal lan de

högt sittande, realistiskt återgivna ansikten.

I Sverige är ansiktsurnor mycket sällsynta,

vis ser li gen kan enstaka exemplar fi nnas oupp-

märk sam ma de i museimagasin, men de bör

ända tillhöra ovanligheterna. I litteraturen fi nns

två eller tre kän da skånska exemplar, samtliga

med tämligen enkelt stiliserade ansiktsdrag, där

endast ögonen har an tytts. Ett av kärlen från

Kämpinge i Räng socken, har S-formade paral-

lella linjer vars ändar avslutas med koncentriska

cirklar på den avsmalnande skuld ran (Stjernquist

1961: 57ff.). Dekoren har vissa lik he ter med den

på Vallbykärlet.

Utöver dessa nordeuropeiska paralleller fi nns

ansiktsurnor ställvis i Tyskland samt framförallt

i Slovenien och Italien under Hallstatt D. Det är

osan no likt att formerna skulle dyka upp vid sam-

ma tid i olika regioner utan det måste ha funnits

kontakter (Kristiansen 1998: 235ff.). Åtminstone

bör in spi ra tio nen vara på det idémässiga planet,

där kärlet har fått representera den dödes kropp

efter kremationen. Även dekormässigt fi nns lik-

heter mellan Vallbykärlet och andra kärl i bland

annat Protovillanovakulturen (Müller-Karpe

1970a: 197ff.). Givetvis kan fyndet från Vallby

vara im por te rat, men några närmare externa pa-

ral lel ler fi nns inte till kärlet och dess dekor. Idéen

bakom an vänd ning en av ansiktsurnan måste vara

externt in fl u e rad, samtidigt som orneringen klart

tillhör den nordiska bronsålderns formvärld så-

som vi känner den från bronser och hällristningar

under pe ri o der na V och VI.

Dekor och keramik. Nu till det kanske viktigaste

spörsmålet för artikeln, den om keramikdeko-

ren i sig. Rent tekniskt fi nns det få material som

lämpar sig bättre för ristade dekorer än den ännu

fuktiga leran hos ett keramikkärl. Tillverkarna i

Mä lar da len har under bronsåldern i enstaka fall

utnyttjat denna egenskap för olika typer av non-

fi gurativa dekorer. Linjer, gropar och kannelyrer

har ristats eller tryckts in för att få geometriska

mönster på hela eller framförallt delar av kärlen.

Däremot fö re fal ler det som det har funnits ett

tabu mot fi gu ra ti va dekorer, trots att den samtida

kulturen har ac cep te rat sådana på såväl vissa av

bronserna samt på berghällar i form av hällrist-

ningar. Eftersom en stor del av keramikmaterialet

från perioden i området är mycket fragmenterat

kan dylika dekorer gömma sig bland ristade

Eriksson 05-08-06, 11.46378


skärvor, men sannolikt är detta mindre troligt.

Enstaka hällristningsliknande dekorer fi nns dock

på exempelvis danska kärl (Bro holm 1953: Fig.

397, 398). Kanske även det ovan nämn da Käm-

pingekärlet från Skåne kan räknas hit (Stjernquist

1961: Pl. XXXVI:1).

Visserligen har våra grannkulturer liknande

drag inom bronsålderskeramiken, t.ex. saknas fi -

gu ra ti va mönster i de samtida kulturerna på den

östra sidan av Östersjön samt i Lausitzkulturen,

från sett den efterföljande ansiktsurnekulturen.

Dessa kul tur om rå den, bortsett från den sistnämn-

da, har få an dra bevarade fi gur fram ställ ning ar på

det sätt som den nordiska brons ål der skultu ren har

på sina bron ser och hällristningar. Trots det rela-

tivt rika ke ra mik ma te ri a let i Mellansverige från

pe ri o den saknas idag belägg för fi gurframställ-

ningar på ke ra mik, frånsett Vallbykärlet. Trots att

kärlet är till ver kat i en region där hällristningar

har ristats och lo kalt brons gjut ning förekommit.

Vallbykärlet är funnet bara en ki lo me ter från en

boplats, vid Trumslagarbacken i Vallby, med

bronsgjutning från period III eller möjligen pe-

riod IV (Simonsson 1959: 145ff.).

Bronsgjutning förefaller vara all mänt fö re -

kom man de på de större boplatserna i Mä lar da len

under mellersta och yng re bronsålder (Eriksson

2003: 141ff.). Om man kan knyta mer avance-

rade dekorer till denna typ av verk sam het är dock

vansk li ga re att säga. Till vanlig gjut ning krävs

dock ett gott kun nan de i lerteknologi, magring

och mycket stor form käns la, förutom i metal-

lurgi. Kunnande som även skulle kunna vara en

kärltillverkare till godo.

En hypotes är att Vallbykärlet har tillverkats av

en brons gju ta re, nå got som dekor, form och sym-

me tri talar för. Många andra kärl under perioden

saknar fram fö rallt den na symmetri hos kärlet utan

är ofta skeva och enklare till utförandet.

Annars är grundtolkningen av bronsålderns

ke ra mik till verk ning att den skedde i mindre

skala eller för husbehov. Utifrån etnologiska pa-

ralleller brukar detta innebära att tillverkningen

är knuten till kvinnorna (Van der Leeuw 1977;

Arnold 1985). På ett större strukturellt plan är

Vallbykärlet även en avvikare i sin kontext, den

är en gravurna ned satt i en rituellt utformad

grav: en skärvstenshög med älvkvarnsblock i

norr och begravning i söder. Detta kan tolkas

så att fi gurframställningar kan vara kopplade till

es ka to lo gi ska föreställningar vid be grav ning ar

(Ekholm 1916).

En stort dis kus sions äm ne är hällristningarnas

funktion. Ett gam malt tvisteämne är om fram fö -

rallt bildristningarna var knutna till dödskulten

el ler frukt bar hets kul ten (t.ex. Almgren 1927;

Ekholm 1916). Något som är frapperande på de

större, un der sök ta boplatserna i området, är att

häll rist nings ytor oftast ligger en bit bort från de

egentliga bo plats ytor na, men ändå inom synhåll

eller gångavstånd från hus och boplats. Trots att

det fi nns ideala häl lar på själva boplatsytan, som

skulle kunna ha an vänts som bildristningshällar.

Detta är ett drag som återkommer på bland annat

boplatserna vid Hallunda och Apalle, Vrå samt på

en nyligen un der sökt boplats i Onslunda, Tensta

sock en i Upp land (Eriksson i manus). Hällrist-

ningar förekommer dock i regelrätta gravsam-

manhang på ett sätt de hitintills inte har kunnat

dokumenterats i boplatssammanhang. Hit hör

t ex fi gurristningarna i Kivik och Sagaholm, samt

de under röset i Hjortekrog (Randsborg 1993;

Widholm 1998: 71ff.; Goldhahn 1999).

Däremot kan skål gro par fö re kom ma intill

hus om rå den, om dessa är samtida el ler ej är dock

omöj ligt att veta. En orsak till att bild häl la rna

Eriksson 05-08-06, 11.46379


förefaller ligga bortdragna från boplatserna skulle

kunna vara att hällristningar var så pass re li gi öst

laddade och/eller ingick i döds kul ten så att de inte

fi ck ligga på boplatsytan. Ett ana lo gis lut skulle i

så fall kunna vara att även vardagskeramiken inte

fi ck dekoreras med bild fram ställ ning ar i egentlig

mening. De gång er kärl fi ck dekoreras gjordes

det ta abstrakt el ler när man visste att kärlet skulle

an vän das som grav kärl. Ansiktsurnans funktion

som grav kärl mås te na tur ligt vis ha varit bestämd

vid till verk ning en. Flertalet övriga påträffade

gravkärl i om rå det är dock odekorerade.

Så slutligen till bronsernas dekor. Dekorerade

bronser med fi gurativa dekorer hör till undan-

tagen i Mälardalen, framförallt på boplatserna.

Flera av den senare tidens större undersökningar

av bop lat ser har visat att dessa är i vissa fall är re-

lativt rika på framförallt odekorerade småbronser

(Ullén et al 2003: 83; Eriksson & Östling ms).

De rakknivar som på träf fas är vanligtvis enkla och

odekorerade. Dä re mot kan många av gravfyndens

knivar vara de ko re ra de, eller ligga i par med en

dekorerad och en ode kore rad kniv, såsom i Hå-

gahögen (Alm gren 1905). Hågahögens knivar har

dock ingen fi gu ra tiv dekor. Även där skulle man

kunna se de ko ren som knuten till mer rituella

processer, medan den enklare kni ven har fyllt

var da gens praktiska funktioner. Gi vet vis tillhör

dessa föremål och gra var en elitsfär i sam häl let.

Om tankegångarna är riktiga skulle man kunna

dela upp bronsålders andliga och materiella kultur

i två huvudkategorier. Den första kategorien är

vardagens göromål och den ekonomiska värl den.

Här är föremål och framförallt keramiken ode-

kore rad eller har möjligen geometrisk dekor. Till

denna sfär hör boplatsen med dess hus, kvinnor

och kvin nor som använder och tillverkar keramik.

Den an dra sfären är bronsålderns religiösa värld,

delvis skild från vardagen, dels geografi skt genom

att t.ex. hällristningar förlades utanför bostads-

zonen, dels genom materiella och därtill hörande

sociala ytt ring ar. Till denna sfär hör dekorerade

brons fö re mål, fi gurativt dekorerade lerkärl för

gravsättningar, be grav ning ar och bildristningar.

Sammanfattning. Artikeln behandlar den de ko -

re ra de keramiken under bronsåldern i Mälarda-

len och då framförallt under mellersta och yngre

brons ål der. Ett genomgående drag för periodens

keramik är att den är oornerad och att få kärl

är dekorerade överhuvudtaget. Bronsålderns

keramik präglas av funktionalitet där form och

ytbehandling har varit viktigare än egentlig dekor.

Många gånger är yt be hand ling en dock dekorativt

utformad. Den dekor som ändå förekommer är

abstrakt och bygger på enkla geometriska element

som gropar, linjer, streck och i bland kannele-

ringar. Infl uenser fi nns både från östra och södra

Östersjöområdet.

Ett undantag är den diskuterade ansiktsurna

från Vallby i Västerås, Västmanland. Kärlet är

en grav ur na, påträffad i en skärvstenshög och är

dekorerat dels med ett ansikte, dels med två mot-

ställda djur, möj li gen hästar. Dekoren är gjord i

en stil som mot sva rar bronsernas och hällristning-

arnas period V. En klar dikotomi fi nns mellan

fi gurativ dekor å ena sidan och var dags fö re må len

å den andra sidan. Här läggs två hy po te ser fram

för att förklara denna. Grav kär let och dess dekor

skulle kunna vara tillverkad av en brons gju ta re, en

dåtida ”yrkesgrupp” som behärskade ler tek no lo gi

och fi gurativ dekor. Dess ut om framförs en hy-

potes om att fi gurativa fram ställ ning ar har varit

tabu i vardagslivet. Istället har dekoren varit vigd

åt riter och dödskult som varit skild från vardagen

både geografi skt och andligt.

Eriksson 05-08-06, 11.46380


Referenser

Almgren, B. 1987. Die Datierung bronzezeitlicher

Felszeichnungen in Westschweden. Acta musei

septentrionalium regiæ universitatis Upsalien-

sis VI. Uppsala.


forn läm ning ar vid Håga. KVHAA Monografi er

1. Stockholm.

Almgren, O. 1927. Hällristningar och kultbruk.

KVHAA Handlingar 35. Stockholm.

Ambrosiani, B. (red) 1989. Die Bronzezeit im Osts e-

ege biet. KVHAA Konferenser 22. Stockholm.

Arnold, D. E. 1985. Ceramic Theory and Cultural

Process. Cambridge University Press. Cam-

bridge.

Baudou, E. 1960. Die regionale und chronologische

Einteilung der jüngeren Bronzezeit im Nordischen

Kreis. Studies in North-European Archaeology

1. Stockholm.

Björhem, N. & Säfvestad, U. 1993. Fosie IV. Be-

byg gel sen under brons- och järnålder. Malmöfynd

6. Malmö.

Bohlin, A. 1968. Västmanlands bronsålder. Väst-

man lands fornminnesförenings årsskrift XLVII: man lands fornminnesförenings årsskrift XLVII: man lands fornminnesförenings årsskrift

98-162.

Broholm, H. C. 1933. Studier over den yngre

bronzealder i Danmark med særligt henblik paa

gravfundene. Det Kong e li ge Nordiske Oldskrift-

selskab. København.

Broholm, H. C. 1953. Danske oldsager. IV. Yngre

bronzealder. Nationalmuseet. København.

Bukowski, Z. (red) 1988. Forschungen zur pro ble -

ma tik der Lausitzer Kultur. Polska akademia

nauk Instytut Historii Kultury Materialnej.

Warszawa.

Childe, G. V. 1930. The Bronze Age. Cambridge


Coles, J. 2000. Patterns in rocky land: Rock carvings

in South-West Uppland, Sweden. AUN 27.

Upp sa la.

Ekholm, G. 1917. De skandinaviska häll rist ninga rna

och deras betydelse. Ymer 36: 275-308.

Eriksson, T. 2002a. Keramik. Skämsta. Bosättning

och gravar i norra Uppland (Frölund, P. & Lars-

son, L-I. red): 83-90. Raä UV Upp sa la Rapport

1997:67. Uppsala.

Eriksson, T. 2002b. Keramiken. I en liten Vrå av

värl den (Göthberg, H., Forenius, S. & Karlenby,

L. red): 123-154. Raä UV Uppsala Rapport

1997:66. Uppsala.

Eriksson, T. 2002c. Specialregistrering av kera-

mik. Brottberga 6:2 och 6:25, Skerike socken,

Väst man land. SAU Rapport 2002:6K. Upp-

sala. Stencil.

Eriksson, T. 2002d. Specialregistrering av keramik.

Brottberga 6:3, Skerike socken, Västmanland. SAU

Rapport 2002:7K. Uppsala. Stencil.

Eriksson, T. 2003. Dekorerad keramik i Apalle &

Gjuterifynden i Apalle. Bronsåldersboplatsen vid

Apalle i Uppland (Ullén, I. et al): 85-146. Raä Apalle i Uppland (Ullén, I. et al): 85-146. Raä Apalle i Uppland

UV Uppsala Rapport 1997:64. Stockholm.

Eriksson, T. & Östling, A. ms. Ryssgärdet i Onslun-

da. Ett fornlämningskomplex från senneoliti-

kum till och med 1700-tal med tyngdpunkt i

bronsålder. Riksantikvarieämbetet. Avdelningen

för arkeologiska undersökningar. Uppsala.

Fagerlund, D. ms. Brottberga. Arkeologisk för un -

der sök ning och undersökning för Norrleden,

Brottberga 6:25, RAÄ 639, Skerike sn, Västerås,

Västmanland. RAÄ dnr: 421-3688-1997. Raä.

UV Uppsala Rapport 1997:67.

Frölund, P. & Larsson, L-I. 2002. Skämsta. Bo-

sätt ning och gravar i norra Uppland. Raä UV

Uppsala Rapport 1997:67. Uppsala.

Gedl, M. 1980. Epoka brazu i wczesna epoka

zelaza w Europie. Uniwersytet Jagiellonski. In-

Eriksson 05-08-06, 11.46381


stytut archeologii. Skrypty uczelniane Nr. 341.

Krakow.



Umensis 11. Umeå

Gustavsson, K. 1997. Otterböte. New light on a

Bronze Age site in the Baltic. Thesis and Papers

in Archaeology B:4. Stockholm.

Grünberg, W. 1943. Die Grabfunde der jüngeren

und jüngsten Bronzezeit im Gau Sachsen. Ber-

lin.

Göthberg, H., Forenius, S. & Karlenby, L. (red)

2002. I en liten Vrå av världen. Raä UV Uppsala

Rapport 1997:66. Upp sa la.

Haavaldsen, P. 1985. Sørnorske ansiktsurner – en

lo kal utfordring av en kontinental oldsaksgrup-

pe. Arkæologi og etnisitet (Næss, J. R. red): 25-32. Arkæologi og etnisitet (Næss, J. R. red): 25-32. Arkæologi og etnisitet

AmS-Skrifter 11. Stavanger.

Jaanits, L., Laul, S., Lougas, V. & Tonisson, E.

1982. Eesti esiajalugu. Eesti raamat. Tallin.

Jaanusson, H. 1981. Hallunda. A Study of Pottery

from a Late Bronze Age Settlement in Central

Sweden. The Museum of National Antiquities,

Stock holm, Studies 1. Stockholm.

Jaanusson, H. & Vahlne, G. 1975a. Arkeologisk

un der sök ning 1969-71. Hallunda, Botkyrka sn,

Sö der man land. Del 1: Fornlämning 13, gravfält.

Raä och SHM Rapport Uppdragsverksamheten

1975 B 23. Stockholm.

Jaanusson, H. & Vahlne, G. 1975b. Arkeologisk

un der sök ning 1969-71. Hallunda, Botkyrka sn,

Sö der man land. Del II: Fornlämning 13, boplats.

Raä och SHM Rapport Uppdragsverksamheten

1975 B 64. Stock holm.

Jaanusson, H., Löfstrand, L. & Vahlne, G. 1978. Ar-

keologisk undersökning 1969-71. Forn läm ning 69,

boplats, Hallunda, Botkyrka sn, Sö der man land.

Del III. Raä och SHM Rapport Upp drags verk -

sam he ten 1978:11. Stockholm.

Kaul, F. 1998a. Ships on bronzes. PNM Studies in

Archaeology & History 3:1. Copenhagen.

Kaul, F., 1998b Ships on bronzes. PNM Studies in

Archaeology & History 3:2. Copenhagen.

Kneisel, J. 2002. Gedanken zur Sozialstruktur der

eisenzeitlichen Bevölkerung zwichen Warthe

und Ostsee. Mitteilungen der Berliner Gesellschaft

für Anthropologie, Ethnologie und Urgeschichte

23: 87-96.



La Baume, W. 1920. Vorgeschichte von Westpreußen.

Herausgegeben von der Naturforschenden Gesell-

schaft in Danzig. Kommisionsverlag von R.

Friedländer & Sohn. Berlin. Danzig

La Baume, W. 1934. Urgeschichte der Ost ger ma nen.

Ost lands-forschungen 5. Danzig.

Larsson, Th. B. 1993. Vistad. Kring en befäst gård

i Öst er göt land och Östersjökontakter under yngre

brons ål der. Studia Archaeologica Universitatis

Umensis 4. Umeå.

Müller-Karpe, H. 1970a. Beiträge zur Chronologie

der Urnenfelderzeit nördlich und südlich der Al-

pen. Text. Römisch-Germanisiche Forschungen

Bd 22. Valter de Gruyter & co. Berlin.

Müller-Karpe, H. 1970b. Beiträge zur Chronologie

der Urnenfelderzeit nördlich und südlich der Al-

pen. Tafeln. Römisch-Germanisiche Forschung-

en Band 22. Valter de Gruyter & co. Berlin.

Randsborg, K. 1993. Kivik. Archaeology and Icono-

graphy. Acta Archaeologica 64(1). Munksgaard.

København.

Reisborg, S. 1989. Die Keramik der Darsgärde-

Siedlung, Skederid, Uppland. Eine Chronolo-

gische Analyse. Die Bronzezeit im Osts eege biet

(Ambrosiani, B. red): 83-106. KVHAA Kon fe -

ren ser 22. Stockholm.

Eriksson 05-08-06, 11.46382


Simonsson, H. 1959. En arkeologisk undersökning

vid Vallby i Västerås. Västmanlands Fornmin-

nesförenings Årsskrift XLI: 84-90.nesförenings Årsskrift XLI: 84-90.nesförenings Årsskrift

Simonsson, E. 1965. Rapport över fornlämning vid

Vallby, stadsäga 1044, Västerås, Västmanland.

Vlm dnr 40/66, RAÄ dnr 1276/55 och 2915/66.

SHM inv. 28405. Opublicerad rapport i ATA.

Stock holm.

Stjernquist, B. 1961. Simris II. Bronze age problems

in the light of the Simris excavation. Acta Archa-

eologica Lundensia Series in 4° No 5. Lund.

Thrane, H. 1966. Dänische Funde fremder Born-

zegefässe der jüngeren Bronzezeit (Periode IV).

Acta Archaologica XXXVI: 157-207.Acta Archaologica XXXVI: 157-207.Acta Archaologica

Ullén, I., Ericson, P., Eriksson, T., Kjellberg, A-S.,

Lind holm, P., Wigh, B. & Åkermark, A. 2003.

Bronsåldersboplatsen vid Apalle i Uppland. Raä

UV Uppsala rapport 1997:64. Stockholm.

Van der Leeuw, S. E. 1977. Toward a study of

the economics of pottery making. Ex Horreo

(van Beek, B. L. & Brandt, R. W. eds): 707-

774. Cingula 4. Universiteit van Amsterdam.

Am ster dam.


Archaeologica Lundensia Series in Prima in 4°

No 23. Lund.

Äijä, K. 1994. Arkeologiska undersökningar. Skär-

gårds stad. Uppland, Österåker socken, Översättra

1:5, RAÄ 76, 77, 266, 274, 296, 473, 473:B,

474, 481, 482:B, dnr 2676/86. Raä UV Stock-

holm Rapport 1994:35. Stockholm.

Eriksson 05-08-06, 11.46383

Eriksson 05-08-06, 11.46384

24 | Till frågan om hövdingadömet under bronsåldern

Susanne Thedéen, Stockholms universitet

Bakgrund. I en artikel från 1956 med titeln ”Till

frågan om samhällsstrukturen i Norden under

bronsålder” sammanfattar Carl-Axel Moberg

forskningsläget rörande synen på bronsålders-

samhället som skiktat eller oskiktat (Moberg

1956: 65ff.). Han jämför bronsålderns hövdingar

med galliska riddare, vikingatidens stormän och

medeltida feodalherrar. Varje period tycks ha

sin manliga maktelit även om den ibland kallas

hövdingar, ibland stormän, ibland feodalherrar,

ibland adelsmän. Visserligen används olika språk-

bruk men i praktiken ges en bild av samhället som

oförändrat och oföränderligt. Med utgångspunkt

i två citat från J Brøndsted:

”En handlingskraftig Overklasse med vidt

Udsyn og gode europeiske Forbindelser, med

betydelig Sømagt og udviklet Organisations-

evna. En dygtigt arbejdende Underklasse med

sikker, nedarvet Kunstans”

...och C J Broholm:

”Bronzealderens Kultur er en primitiv bon-

dekultur uden større sociale forskelle, saa vel

udbygget, at Befolkningen var i Stand til at

samle sig om Opgaver, der oversteg Enkelt-

mands Evner”

...för Moberg en diskussion kring argumenten

för och emot en skiktning av bronsålderssam-

hället. Bronsåldersgravarna har hela tiden varit

i fokus vid en sådan diskussion. Redan 1800-

talsarkeologerna Sven Nilsson och Sophus Mül-

ler ansåg att bronsålderssamhället varit skiktat.

Förespråkarna av det skiktade samhället, t.ex.

Brøndsted, Kersten, Nerman, Oldeberg och

Lindqvist, hävdade att antingen bara en överklass

fanns begravd i högarna och en underklass helt

saknades eller möjligtvis hade begravts i de fat-

tigare fl atmarksgravarna. De forskare som istället

menade att bronsålderssamhället varit oskiktat,

däribland Jankuhn, Schwantes och Broholm,

argumenterade för att särskilda underklassgravar

inte har kunnat konstateras och att fyndmaterialet

i gravarna är både talrikt och likformigt.

Moberg själv menar att varken hällristningarna

eller depåfynden kan vara behjälpliga vid en dis-

kussion kring samhällsstrukturen och han konsta-

terar också att gravmaterialet är problematiskt att

använda samt att det fi nns argument både för och

emot ett skiktat samhälle. Moberg noterar dock

insiktsfullt att inte bara bilderna av det homogent

klasslösa samhället utan även skildringen av det

tvåskiktiga samhället med härskarklass och under-

lydande kan göra ett intryck av skrivbordsmässig

schablon. Jag skulle vilja förmoda att verkligheten

tett sig betydligt mer varierad redan under – och

Thedéen 05-08-06, 11.46385

SUSANNE THEDÉEN | 386

långt före – bronsålderns andra period. Den sam-

manfattningen känns många gånger giltig även

för dagens bronsåldersforskning, trots 50 års

forskning och en förändrad vetenskapssyn.

Dittills hade olika forskare framhållit olika

ståndpunkter i frågan om samhällsstrukturen.

Men sedan 1970-talet, med arbeten av bl.a. Klavs

Randsborg (1974) och Stig Welinder (1977), och

ytterligare arbeten under 1980- och 1990-talen

med struktur-marxistisk inriktning av framförallt

Kristian Kristiansen (1981, 1983:63ff., 1987,

1991: 16ff., 1998, 1999: 537ff.) och Thomas

B Larsson (1986, 1993, 1994: 8ff.), har det

hierarkiska samhället med hövdingadömet som

bygger på en redistributiv ekonomi varit det rå-

dande forskningsparadigmet inom skandinavisk

bronsåldersforskning (se även Gilman 1981;

Sherratt 1993; Earle 1997). Det var tillgång till

de kanaler och kontaktnät där koppar och tenn

kunde införskaffas som skapade ett hierarkiskt

samhälle med hövdingar som lät manifestera

sin makt och sina maktambitioner genom att

låta gravlägga sig med prestigefyllda föremål.

Samhällsmodellen med hövdingadömet hade

hämtats från antropologins område där studier

som i evolutionistisk anda delade in samhällsfor-

mer i olika stadier fått stor genomslagskraft (t.ex.

Service 1971: 133ff.).

Hövdingadömet där hövdingen anses inneha

både den politiska och rituella makten har när-

mast blivit ett axiom som numera sällan disku-

teras eller ifrågasätts (jfr. dock Hjørungdal 1991:

59ff.). Snarare har hövdingadömesmodellen i

många fall blivit ett paraply som de fl esta förete-

elser kan sorteras in under. Många forskare sluter,

mer eller mindre aktivt, an till den övergripande

samhällsmodellen i avhandlingar från de senaste

åren (Kaliff 1997; Goldhahn 1999; Nordquist

2001; Borna-Ahlkvist 2002; Lekberg 2002; Vic-

tor 2002; Fredell 2003; Gröhn 2003).

Det som i och för sig kan sägas till de struktur-

marxistiska arbetenas försvar är att de har bidragit

med att tillföra ett teoretiskt förhållningssätt till

bronsåldersforskningen, vilket tidigare saknats.

Den teoretiska medvetenheten är emellertid tyd-

ligare i både Kristiansens och Larsson tidigare

arbeten (t.ex. Kristiansen 1981, 1987, 1991;

Larsson 1986). De senare arbetena utmärks sna-

rare av en återgång till förklaringsmodeller och

tolkningar som har tydliga beröringspunkter

med 1800-talets och det tidiga 1900-talet dif-

fussionistiska synsätt (Kristiansen 1999, 2001;

Larsson 1999; 2002).

Myten om hövdingagravarna. Men vilka ma-

teriella grundvalar vilar föreställningarna om

hövdingadömet på? Vilka belägg fi nns det i det

skånska gravmaterialet för s.k. hövdingagravar?

Kan vi utgå från att hela det sydskandinaviska

området är enhetligt både i kronologiskt hän-

seende och i förhållande till gravmaterialets

sammansättning och sammanhang? Flera olika

företeelser har genom åren ansetts vara tecken på

att det är hövdingar eller en elit som är begravda

i högarna. Både hur och var man blivit begravd

samt med vilka föremål har framhållits som indi-

kationer på att det är personer ur samhällets elit

vi har att göra med.

Till att börja med har man menat att att bli

begravd i en hög i sig inte är alla förunnat. Det är

uteslutande personer från de övre sociala skikten

som har haft resurser att låta begrava sig under

hög. Men att låta uppföra en hög har också för-

ståtts som att det var hövdingarnas sätt att marke-

ra sitt territorium och därmed sin maktposition.

Dessutom betraktas den först anlagda graven i

Thedéen 05-08-06, 11.46386

387 | TILL FRÅGAN OM HÖVDINGADÖMET

bronsåldershögarna, den s.k. centralgraven som

särskilt betydelsefull i förhållande till andra gra-

var i högarna s.k. sekundärgravar. Centralgraven

anses ofta rymma en person som haft en särskild

ställning i samhället.

En ytterligare företeelsen är att bronssvärd i

gravar har ansetts vara symboler för hövdingar

och hövdingars maktposition i bronsålderssam-

hället (Larsson 1986: 185). Kristiansen menar

t.ex. att alla män som är begravda med svärd

tillhör de ledande familjerna (Kristiansen 1983:

77, se nedan: Bortom maktideologin – svärdet

som ”slips” och maskulinitetssymbol). Slutligen

har även gravar med rakknivar och andra toalett-

saker kopplats till föremål som användes för att

framhäva den manliga elitens skönhetsideal eller

betraktats som symbol för hövdingen; föremål

som användes i samband med olika rituella upp-

drag (Treherne 1995: 120ff.; Kristiansen 1983;

1999: 537ff., 2001:67).

Om man för samman de olika företeelserna

ovan erhålls en associationskedja eller kombina-

tion av företeelser som tillsammans konstituerar

eller kan sägas vara ett kriterium för att en grav

ska kunna anses vara en hövdingagrav: centralgrav

under hög med skelettbegravning och föremålen

svärd och rakkniv.

Tidpunkten för hövdingadömets uppkomst

har utifrån dateringar av de danska ekkistegra-

varna ringats in till bronsålderns andra period

(jfr. dock nyare dendrodateringar av ekkistegra-

varna som daterar fl ertalet av dem till en period

på endast ca 60 år mellan 1390 och 1330 f.Kr.).

Fyndkombinationen hög-centralgrav-skelett-

begravning-svärd-rakkniv med en datering till

period II förväntar man sig således att hitta ett

fl ertal exempel på om idén om en elits uppkomst

under äldre bronsålder ska kunna stärkas. Ett

problem förefaller vara att enstaka exempel eller

förhållanden på de danska öarna (framför allt

ekkistegravarna) har fått stå för en generaliserad

bild av den äldre bronsåldern även i södra Sverige.

Det har antagits att period II är en expansions-

period där nya makteliter (läs medelålders män)

Grav No(Håkansson)

Central Skelett Per II Svärd Toalett artiklar

Kommentar

40 - - x x x ej C

47 - x - x x per II/IIIej C

48 x x - x x per II/III

121 x x - x x tidig per III

126 x x x x x röse

132 - - x x x 1860-tal

151 x x x x x 1888

160 - x x x x ej C ej rakkniv

183 x x - x x period II/III

Tabell 1. Gravar från högar i Skåne som uppfyller/nästan uppfyller kriterierna centralgrav under hög, skelettgrav,

period II, svärd, rakkniv eller toalettartikel (källa: Håkansson 1985).

Thedéen 05-08-06, 11.46387


manifesterar sin makt genom att låta gravlägga

sig i individuella gravar i nybyggda monumentala

högar tillsammans med svärd och rakkniv.

Den bilden är möjligtvis giltig för de danska

och de nordtyska områdena men vid en närmare

granskning av skånska gravar förefaller det fi nnas

påfallande få exempel på den kombination av fö-

reteelser som i Danmark har tolkats som belägg

för en maktelits manifestationer. Överhuvudtaget

är antalet gravläggningar från period II i Skåne

och södra Halland mindre i förhållande till antalet

gravsättningar från period III (Lundborg 1972:

120-121; Håkansson 1985: 70), till skillnad från

de danska öarna och norra Tyskland där gravar

från period II är i större antal än de från period

III (Randsborg 1968). Under period II fortsät-

ter även seden från period I att deponera svärd,

men också yxor i våtmarker att vara betydelsefull.

Först under period III när brandgravskicket får

genomslag upphör i stort sett depåerna (Levy

1982; Håkansson 1985).

En genomgång av Håkanssons material med

gravar från äldre bronsålder i Skåne visar hur få

högar med centralgravar innehållande skelett-

begravning, svärd och rakkniv från period II

som vi känner till. Totalt omfattar Håkanssons

avhandling ca 300 gravar från äldre bronsålder

från 185 högar. Tabell 1 visar de gravar från äldre

bronsålder som skulle kunna vara representan-

ter för paketet skelettbegravning i centralgrav

under hög med datering till period II och med

föremålsinventarium svärd och toalettsaker. Av

kommentarerna framgår vilken/vilka av kriteri-

erna som inte är uppfyllda. Endast åtta av totalt

ca 300 gravar är sådana att de skulle kunna klas-

sifi ceras som hövdingagravar (tab. 1). Ändå har

de få gravarna fått stå som representanter för ett

helt samhälle.

Om alla kriterierna, centralgrav med skelettbe-

gravning under hög från period II, med svärd och

toalettartiklar, ska vara uppfyllda är det endast en

grav som uppfyller kraven. Det är grav nr 151 (fi g.

1), RAÄ 37 i Tygelsjö socken (SHM 8427), som

upptäcktes vid jordbruksarbete och var svårt ska-

dad. Graven efterundersöktes 1888 av Söderberg.

Figur 1. Föremål från grav 151, Tygelsjö 37, Tygelsjö

(efter Oldeberg 1974).

Thedéen 05-08-06, 11.46388


Både kriterierna hög och centralgrav får även i

detta fall betraktas som osäkra (Håkansson 1985:

60). Det förefaller alltså som om det fi nns relativt

svaga belägg för s.k. hövdingagravar från period

II. Av tabellen framgår dock att övergången mel-

lan period II och period III har något fl er exempel

på den fyndkombination vi söker. Det förefaller

alltså fi nnas påfallande få exempel på sådana

gravar som hela paraplyet kring hövdingadömet

är uppbyggt kring. Frågan är vilka konsekvenser

det får för hur vi ska tolka bronsålderssamhällena

och om det fi nns alternativa sätt att närma sig

vilka personer som blivit begravda i de skånska

bronsåldershögarna. I det följande kommer jag att

föreslå ett alternativt sätt att närma sig de skånska

bronsåldersgravarna som utgår från att gravar kan

studeras som en mångfald av identiteter.

Att skapa identiteter bortom dualiteter. Identitet

är ett komplext och sammanvävt begrepp som har

betydelse både på ett personligt plan och i större

samhälleliga sammanhang. Frågor kopplade till

kulturell identitet har också varit framträdande

inom humanistisk forskning i allmänhet men

även inom arkeologi har en livaktig diskussion

funnits (se Werbart 2002: 29ff.). Identitet är inte

uteslutande knuten till social klass utan skapas i

ett samspel mellan de strukturerande principerna

genus, ålder, klass och kulturell identitet. Jag upp-

lever att bronsåldersforskningen har haft en för

stor fokusering på frågor relaterade till hierarkier

och social status på bekostnad av andra aspekter

av hur identiteter skapas. Andra identiteter i för-

hållande till genusgrupper, ålder eller kulturell

identitet behöver lyftas fram dels då det synlig-

gör fl er grupper av människor, dels relationerna

mellan olika identiteter. Dessutom fi nns det skäl

att försöka frigöra sig från en dualistisk uppdel-

ning av materialet i mans- och kvinnogravar.

Bronsåldersforskningen har haft problem med

att lätt hamna i det dualistiska tänkandets och

tolkandets dilemma. På många sätt har detta

kommit att bidra till en stereotyp och ensidig

bild av bronsålderssamhället där den äldre och

den yngre bronsåldern ofta ställs mot varandra.

Den äldre bronsåldern beskrivs ofta som krigisk

och manlig med individuella gravar medan den

yngre bronsåldern däremot utmålas som mer

kvinnlig med smycken i kollektiva depåer.

Jag ser även ett problem med att använda sig

av dualistiska begrepp som utgångspunkt eller

analytiska redskap. Då fastnar man även tolk-

ningsmässigt i motpoltänkandet och i slutänden

innebär det att man ställs mot kvinna och rika

ställs mot fattiga (jfr. Arwill Nordbladh 1998:

73ff.). Genom att istället utgå från komplexitet,

variation, mångfald och motsägelsefullhet kom-

mer tolkningarna också att se annorlunda ut.

Som jag ser det kan det fi nnas andra ingångar

och sätt att kategorisera materialet än efter social

skiktning eller i mans- och kvinnogravar efter

schablonen svärd = mansgrav och där bältekrage +

bälteplatta = kvinnograv. Flera forskare, däribland

genusforskare, har också berört sådana aspekter

både teoretiskt och med materiell kultur som ut-

gångspunkt (Sørensen 1992, 1997; Hjørungdal

1994; Moore 1994; jfr. Levy 1982). Sørensen

visar i sina numera klassiska studier om genus och

appearance utifrån de danska ekkistegravarna att appearance utifrån de danska ekkistegravarna att appearance

det funnits två kvinnliga och ett manligt genus

(1992, 1997).

Detta är exempel på fördjupade genusanalyser

som väljer andra utgångspunkter och diskuterar

inte man-kvinna som dualitet utan försöker se

hur många genusgrupper det fi nns, relationerna

mellan olika genus och möjligheter att variera

Thedéen 05-08-06, 11.46389


sitt genus inom en given grupptillhörighet. Levy

(1982) visar att depåmaterialet från Danmark

består av olika uppsättningar och hon menar

att olika kombinationer av dessa uppsättningar

representerar olika grupper/identiteter inom

samhället. Som en grundläggande separering

ser hon den mellan könen men hon konstaterar

också att det fi nns exempel på gravar där svärd och

armringar förekommer tillsammans. Levy menar

vidare att män har mindre möjlighet att variera

sitt genus och det manliga genuset framstår som

mer stereotypt. Kvinnor däremot har stor varia-

tionsmöjlighet och det förekommer så mycket

som fem olika sammansättningar av föremål.

I det följande kommer jag att föreslå ett annat

sätt att närma sig och att kategorisera bronser

från bronsåldersgravar med målsättningen att visa

på mer komplicerade aspekter hos det arkeolo-

giska materialet än enkla dualistiska kategorise-

ringar. Jag kommer att utgå från mångfalden i

de föremålskombinationer som återfunnits vid

arkeologiska undersökningar av gravar och tolka

kombinationerna som ett uttryck för hur olika

identiteter skapades.

Om man utgår från antropologen Henrietta

Moores bok "A Passion for Difference" (1994)

och tar som utgångspunkt att man vill fi nna inte

bara män och kvinnor, rika och fattiga, hövdingar

och krigare, utan grupper där olika aspekter av

identiteten fi nns sammanvävd kan man fi nna nya

sätt att förstå gravar som en mångfald av identite-

ter. I en traditionell kategorisering av manliga och

kvinnliga gravar kommer man i bästa fall endast

åt ytterligheterna i den rådande genusordningen.

Dessutom vilar en sådan indelning ofta på nutida

föreställningar om vad som anses tillhöra mäns

och kvinnors attribut och sällan förekommer

Tabell 2. Kategorisering/identiteter utifrån föremålskombinationer. 230 gravar ingår i analysen.

Kategori No Föremålskombination Antal gravar

1 Bornholmsfi bula + ring + kniv/dolk 10

2 Halskrage + bälteplatta + armringar + kniv/dolk 16

3 Svärd/dolk + fi bula + dubbelknapp + tutulus 51

4 Rakkniv + pincett + dubbelknapp + kniv 24

5 Svärd/dolk + rakkniv + pincett + dubbelknapp + kniv 42

6 Svärd/dolk + ring 10

7 Svärd/dolk 49

8 (Arm)ringar/spiralring + (tutulus + dubbelknapp) 28

Figur 2. Exempel på föremålskombination 1,

Lungabacken, Borrby 36 i Borrby socken (efter

Oldeberg 1974 nr 73 A:2).

Thedéen 05-08-06, 11.46390


osteologiska bedömningar som ett stöd i sådana

tolkningar. Traditionellt har halskrage, bälte-

platta och armringar tolkats som ett uttryck för

ett kvinnligt genus medan svärd, rakkniv och

pincett har tolkats som manliga attribut.

Min uppfattning är dock i likhet med Tove

Hjørungdal att studier av genus och identiteter

istället för polaritet bör ha komplexitet som ut-

gångspunkt (Hjørungdal 1994: 146). Istället för

att utgå från det som är ömsesidigt uteslutande

kan man välja att ta fasta på det som är basen

och kan förekomma i kombinationer med det

som utesluter varandra. Så utesluter svärd och

halskrage/bälteplatta varandra medan dolk, dub-

belknapp, fi bula och pincett kan förekomma i

både mans- och kvinnogravar. En intressant

aspekt är att försöka komma åt möjligheter att

variera sitt genus och sin identitet.

Skånska bronsåldersgravar som komplexa

identiteter. Nedanstående kategorisering av

föremålskombinationer från skånska gravar från

äldre bronsålder är ett försök till ett sådant sätt att

diskutera variationer av genus och mångfald av

identiteter där sannolikt olika aspekter av genus,

ålder, social status och etnicitet sammanvävts. Jag

har sammanställt de föremålskombinationer som

förekommer i skånska gravar från äldre bronsålder

utifrån Håkanssons katalog. Totalt uppgår antalet

föremålskombinationer till 230 st. Gravar med

enstaka föremål som inte är vanligt förekom-

mande har uteslutits. I denna grupp ingår t.ex.

bältehakar, knivar, dubbelknappar och det är för-

stås möjligt att det döljer sig olika identiteter även

bakom dessa. Jag har ändå velat arbeta med kom-

binationer av föremål. Föremålskombinationerna

har sedan kategoriserats efter hur de samvarierar

eller utesluter varandra. Några statistiska metoder

har inte använts utan föremålskombinationerna

har grupperats mer impressionistiskt.

En felkälla kan givetvis vara bevarandeför-

hållanden där föremålskombinationerna inte

representerar den ursprungliga kombinationen

vid deponeringstillfället och därmed kommer att

ingå i ”fel” kategori. Varje kategori representerar

så pass många kombinationer att kategoriseringen

Figur 3. Exempel på föremålskombination 2, ”Björnhög”, Hammarlöv 19, Hammarlöv (efter Oldeberg 1974

nr 245:3).

Thedéen 05-08-06, 11.46391


ändå framstår som meningsbärande. Resultatet

av analysen blir åtta olika kategorier som jag vill

tolka som uttryck för olika identiteter (tab. 2).

För att kunna säga något mer om genus, ålder,

etnicitet, social klass eller andra identiteter såsom

sysselsättning och rituella tillhörigheter fi nns det

fl era vägar att gå för att ringa in olika aspekter hos

de åtta kategorierna. Ett problem vid kategori-

seringar har varit att dagens värderingar om vad

som anses utgöra mäns och kvinnors attribut på

ett okomplicerat sätt har överförts till förhisto-

riska sammanhang (Hjørungdal 1994). Ett sätt

att försöka komma bort från detta är att tillmäta

osteologiska bedömningar stort värde (se dock

kritik av osteologiska bedömningar i Strassburg

2000: 152f.). Genom osteologiska bedömningar

kan man få en indikation om kön och ålder hos de

gravlagda individerna. Tyvärr är de osteologiska

analyserna ofta få och det framgår sällan utifrån

de osteologiska rapporterna huruvida osteologen

har haft kännedom om de föremål som benma-

terialet påträffats tillsammans med och på så vis

påverkats i sina bedömningar.

Kombination 4-5 samt 7 kan tänkas utgöra

kvinnogravar där de olika kombinationerna delvis

speglar kulturell identitet om man betänker att

bornholmsfi bulan främst förekommer på Born-

holm och i sydöstra Skåne (Oldeberg 1933).

Bakom kombination 2 med halskrage och bälte-

platta skulle kunna dölja sig två identiteter utifrån

utbredning av vulst- och streckornerade halskra-

gar i västra Skåne och på Själland och halskragar

Figur 4. Till vänster, exempel på föremålskombination 3, Kvarnby, Husie, Malmö (efter Oldeberg 1974 nr

523:II:A3); i mitten, exempel på föremålskombination 6, Gislöv 25, Gislöv (efter Oldeberg 1974 nr 175); till

höger, exempel på föremålskombination 7, Stora Köpinge, Stora Köpinge (efter Oldeberg 1974 nr 758).

Thedéen 05-08-06, 11.46392


med spiralornamentik i sydöstra Skåne (Larsson

1999: 354). I förhållande till ålder tycks halskra-

gar och bälteplattor tillhöra den initierade, vuxna

kvinnans klädedräkt även om det fi nns några

exempel på halskragar i ”barnstorlek”. Andelen

kvinnogravar är mycket liten i förhållande till det

totala antalet gravar och också mindre i förhål-

lande till antalet barngravar (se kategori 8 med

28 st. mot totalt 26 st. för kvinnogravar, 10+16

i kategori 1 och 2).

Det skulle dock kunna dölja sig kvinnogravar

bakom vissa av kombinationerna i kategori 3 där

dolk har kombinerats med fi bula, dubbelknapp

och tutulus och i kategori 6 där dolk kombineras

med ring och ibland ytterligare något neutralt fö-

remål (fi g. 2 och 3). Att kvinnogravar saknas kan

också förstås som att alla kvinnor inte begravdes i

högarna utan olika kvinnor kanske begravdes på

olika sätt och platser. En möjlig tolkning är t.ex.

att uppfatta depåer med halskrage och bälteplatta

som ett annat sätt att begrava kvinnor (se Levy

1982).

Kombination 3-7 är sannolikt mansgravar,

att döma av osteologiska bedömningar ställda i

relation till föremålen. Skillnaderna mellan de

olika kombinationerna visar på olika identiteter

i förhållande till genus, ålder, etnicitet och social

klass. Med undantag för kombination 4 inne-

håller de manliga identiteterna svärd, kortsvärd

och/eller dolk. Kristian Kristiansen har gjort ett

försök att skilja ut olika identiteter utifrån olika

svärds användning och fyndkombinationer. Uti-

från svärdens användning eller inte menar han

att grepptungesvärd som oftast påträffas utan

andra föremål i gravar och som har brukats kan

tillskrivas en krigaridentitet. Fullgreppssvärden

Figur 5. Exempel på föremålskombination 5 från Stora Köpinge (efter Oldeberg 1974 nr 751).

Thedéen 05-08-06, 11.47393


och svärd med nordisk klinga som inte har an-

vänts utan haft en symbolisk betydelse och som

oftast påträffas tillsammans med andra föremål

såsom rakknivar, pincetter, dubbelknappar

m.m. vill Kristiansen tolka som uttryck för en

hövdingaidentitet (Kristiansen 1983: 63ff.). På

så vis skapas två identiteter i förhållande till so-

cial klass. Kristiansens hövdinga- och krigarklass

representeras föremålmässigt av mina kategorier

5 och 7 (fi g. 4, 5).

Svärdet utgör alltså en bas i den manliga

identiteten där jag ser en möjlighet att svärdet

kanske snarare utgör en markör för en vuxen,

manlig genusidentitet än olika klasser. Sett i för-

hållande till ålder förefaller det också som om det

i högre grad är unga män i åldern 20-30 år som

fått svärd/kortsvärd och dolkar med sig i graven.

Äldre vuxna och medelålders män förefaller i fl era

fall att få färre föremål och i mindre utsträckning

få svärd med sig i graven (Welinder 1998; jfr.

danska ekkistegravar).

En annan intressant frågeställning vore t.ex.

att utröna om det fi nns några mönster i hur de

olika typerna av svärd förhåller sig till ålder hos de

gravlagda. En tolkning av grepptungesvärd, som

enligt Kristiansens analyser förefaller att ha bru-

kats och använts fl itigt, skulle i så fall kunna vara

att de gått i arv i kanske fl era generationer medan

fullgreppssvärden inte gick i arv utan var knutna

till en viss person. Då skulle andra indelningar

än de i krigarklass och hövdingaklass kunna vara

möjliga (jfr. Broadbent 1983: 9).

Svärdet som bas kan sedan varieras med andra

föremålskombinationer som sinsemellan utesluter

varandra och på så vis skapar sociala kategorier/

identiteter. Så förefaller gravar med svärd och

ringar, ibland i guld, att utgöra en kategori/

identitet medan svärd tillsammans med toalett-

saker utgör en annan kategori/identitet. En tredje

identitet med svärd som bas är svärd tillsammans

med fi bula och dubbelknapp. Slutligen vill jag

också lyfta fram det stora antal gravar med rak-

knivsuppsättningar utan svärd som förekommer i

det skånska materialet. Dessa gravar representerar

en betydelsefull identitet som inte är knuten till

svärd/dolk (fi g. 6).

Kategori 8, med ringar, ofta armringar, an-

tingen i par (fl icka?) eller ensam (pojke?), förefal-

ler enligt de osteologiska bedömningarna att vara

barn i olika åldrar dock ej spädbarn (Håkansson

1985: 192-193, se katalog i Knutsson 1998 med

osteologiska bedömningar). Kanske är det dessa

barn som redan i unga år fått ringar som sedan i

vuxen ålder genom fl er föremål blir identiteterna

1-2 eller 6 där den kvinnliga identiteten ofta har

två ringar och den manliga har en ring (fi g. 7).

Figur 6. Exempel på föremålskombiantion 4, Kvarnby

6, Husie i Malmö (efter Oldeberg 1974 nr 525).

Figur 7. Exempel på föremålskombination 8, Västra

Wirestad 9, Bösarp (efter Oldeberg 1974 nr 113).

Thedéen 05-08-06, 11.47394


Bortom maktideologin – svärdet som ”slips” och

maskulinitetssymbol. En viktig utgångspunkt

när det gäller tolkningen av bronsålderns sam-

hällsstruktur har varit uppträdandet av svärd och

de symboliska betydelser som knutits till svärdet.

Svärdet har tolkats som symbol för både politisk

och rituell makt. Thomas B Larsson menar att

svärd kanske inte har använts men att genom att

bära svärd både markerar och legitimerar man

sina maktanspråk (Larsson 1986: 67). Men svärd

har också använts för att läsa ut olika samhälls-

klasser.

Kristian Kristiansen menar att fullgreppssvärd

visar lite spår av användning och kan tolkas som

använda av hövdingen. Grepptungesvärden där-

emot visar spår av användning och omslipning

och kan tolkas som att de brukats av en krigarklass

(1983: 63ff.). Det kan dock fi nnas anledning att

kritisera den ensidiga bild av svärd som närmast

blivit ett axiom i sig, där svärd som maktsymbol

och tecken på krigiska samhällen utgör samma

tolkning oberoende av förhistorisk period (Lars-

son 1986; Jakobsson 1992; Nicklasson 1997).

Det kan kanske fi nnas andra möjliga sätt att

tolka svärd.

Inte bara svärd var en ”nyhet” under äldre

bronsålder. Även ringar var en nymodighet men

ringar har tolkats som smycken tillhörande den

kvinnliga sfären och inte som markörer av makt

eller politiska ambitioner. Jag skulle vilja peka på

möjligheten att svärdet, precis som halskragen

och bälteplattan kan betraktas som en dräkt-

detalj; en slags bronsålderns gula 80-talsslipsar.

Svärden kunde inte bäras av alla men vilka som

bar svärd var kanske mindre kopplat till politisk

makt och mer till ålder. Jag föreställer mig att

svärdet utgjorde en symbol för maskulinitet och

den initierade mannen. Svärdet markerar på så

vis att en pojke blivit vuxen och uppnått en tydlig

genusidentitet.

I förhållande till osteologiska åldersbedöm-

ningar förefaller det vara så att dolkar, kortsvärd

och svärd blir en del av unga mäns identitet

medan däremot pojkar inte påträffas med dessa

föremål (se osteologiska åldersbedömningar i Hå-

kansson 1985: 192-193; Lundborg 1972: 133).

En alternativ tolkning till hur man införskaffade

koppar och tenn skulle kunna vara att det var just

unga personer (både män och kvinnor) som reste

ut i världen på det man kan kalla initiationsresor

för att hämta hem koppar och tenn för att göra

svärd/halskrage av, som man sedan fi ck i samband

med initiation. Att genomföra resan var ett led

i att förvärva vuxenstatus och att klara resan i

rummet var en förutsättning för att kunna göra

resan i tiden.

Den brittiske arkeologen Stephen Keates när-

mar sig koppar i allmänhet och dolkar i synner-

het på andra sätt än som prestigevaruhandel och

maktsymboler utifrån studier av materiell kultur

från koppartid i Italien. Kopparns egenskaper,

kvaliteter och färg hade innebörder bortom det

för oss idag teknologiska, praktiska och maktideo-

logiska. Han menar bl.a. att s.k. remedellodolkar

kan tolkas som maskulinitetssymboler snarare än

maktsymboler dels utifrån dolkarnas placering

på kroppen som fallos, dels utifrån analyser av

dolkarnas sammansättning av den röda kopparen

och den vita arseniken, som han tolkar som en

metafor för och förening av substanserna blod

och sädesvätska som en fertilitetssymbol (Keates

2002: 112). Även antropologer har visat på andra

sätt att tolka vapen än som maktideologiska. Roy

Larick har visat hur spjutspetsar användes bland

Maatalande boskapsskötare i östra Afrika för att

uttrycka olika åldersgrupper och fysisk kapacitet.

Thedéen 05-08-06, 11.47395


Det var nya, unga generationer som stod för nya

formelement och förändringar hos spjutspetsarna

och det var ett led i att skapa en egen identitet

för en ny åldersgrupp i samhället (Larick 1985,

1986).

Till frågan om hövdingadömet under bronsål-

dern. Men hur ska vi då tolka de personer som

blivit begravda i de skånska bronsåldershögarna?

Jag upplever att en generell tolkning av de per-

soner som begravdes i monumentala gravar som

hövdingar och deras gemåler eller prästinnor där

i stort sett alla roller och identiteter kan rymmas

inom hövdingens domäner såsom krigare, präst,

shaman, medicinman m.m. framstår som för

enkel, ensidig och fylld med för mycket dualitet

(hövdingar och krigare, aristokrati och underly-

dande eller män och kvinnor) och för lite kom-

plexitet (se fl era av bidragen i Keech McIntosh

1999). Med utgångspunkt i andra sätt att se på

hur identiteter kan skapas som en kombination av

fl era aspekter såsom kön, ålder, kulturell identitet

och social klass bortom dualiteter och paraplyet

med hövdingadömet kan det kanske fi nnas plats

för fl era olika roller/identiteter/institutioner där

förstås konfl ikter och förhandlingar mellan de

olika identiteterna innebar kontinuerliga för-

ändringar av de olika identiteternas positioner i

förhållande till varandra. På ett individuellt plan

förändras dessutom identiteten kanske ett fl ertal

gånger under livet, bl.a. i samband med betydel-

sefulla passageritualer.

Antropologen Caroline Humphrey har utifrån

studier av mongoliska samhällen visat hur olika

roller inom ett samhälle kan konkurrera med var-

andra och hur man kan kliva in i och ut ur roller.

Men även andra personer som anses besitta över-

naturliga förmågor kan ha rituella uppdrag t.ex.

midwifes, bonesetters, smiths, diviners, hunters

och astrologers (Humphrey 1995: 138).

Den brittiske arkeologen Andrew Jones har

ställt sig kritisk till det enkla samband som ofta

gjorts mellan bronser och status. Han betonar

istället att:

"Rather than conceptualizing the presence

of colourful substances (=bronsföremål min

anm.) as indicative of status and value, a

preferable perspective would be to view them

as the mediators of complex and entangled

biographical encounters. The so-called “rich

graves” of the Early Bronze Age are therefore

rich in terms of the complexity of the relation-

ships they objectify, rather than in the intrinsic

status of the deceased or of the objects placed

with them" (Jones 2002: 171, jfr. Welinder

1977: 96f.).

Last har ett liknande förhållningssätt och me-

nar att man kan närma sig döda kroppar genom

att betrakta dem som artefakter. Han pekar också

på att gravar snarare ska ses som komplexa, levda

erfarenheter än som en spegling av en elitideologi

(Last 1998: 52).

Ett alternativ skulle kunna var att benämna

de personer som gravsatts i de skånska gravhö-

garna för rituella specialister. Begreppet rituell

specialist kan emellertid vara problematiskt då

det ger associationer till stratifi erade samhäl-

len av s.k. hövdingadömemodell med politiska

ledare som maktutövare och särskilda personer,

rituella specialister, som handhade kultutövande

och rituella spörsmål (se diskussion i Bell 1992:

130ff.). Kristian Kristiansen menar att bronsål-

derns samhällen styrdes av ledare där ledarskapet

rymde både en politisk och en rituell roll och var

Thedéen 05-08-06, 11.47396


en institution (Kristiansen 1999: 537ff.). Thomas

B Larsson företräder en likartad uppfattning. Han

menar att bronsålderssamhället karaktäriserades

av ett teokratiskt ledarskap (Larsson 2002: 91ff.).

Det andra begreppet som man istället använt sig

av i icke-segmenterade samhällen är shaman, ett

begrepp som under de senaste åren har blivit allt-

mer urvattnat och använts för alla förhistoriska

perioder (Strassburg 2000; Randsborg 1993;

Hedeager 1997). Flera bronsåldersforskare har

dock pekat på möjligheten av shamanistiska in-

slag i bronsålderssamhället, t.ex. har den tredelade

strukturen på bildhällarna i Kiviksröset tolkats

som en gestaltning av de tre shamanistiska kos-

miska sfärerna (Randsborg 1993; se även Jennbert

1992; Bolin 1999: 143ff.).

Trots att många bronsåldersforskare förefaller

vara överens om samhällsstrukturen fi nns det ock-

så exempel på andra sätt att se. Flera forskare har

de senaste åren bidragit med nya perspektiv och

ett antal intressanta analyser som skulle kunna

möjliggöra en förnyad diskussion om samhälls-

struktur. Att lyfta fram fl era andra betydelsefulla

roller och identiteter kan vara en fruktbar väg

att närma sig en sådan diskussion (Bolin 1999;

Hauptman Wahlgren 2002; Thedéen 2003).

Jag uttryckte tidigare viss kritik mot shama-

nism som förklaringsmodell men upplever ändå

den tolkningen av vilka personer som begravdes

i högar och rösen som ett välkommet bidrag för

att nyansera och variera tolkningarna (Jennbert

1992; Randsborg 1993; Bolin 1999). Hans Bo-

lin lyfter också fram smeden med kunskap om

bronsgjutning som en person som sannolikt haft

en betydelsefull roll (Bolin 1999: 110ff.).

Katherine Hauptman Wahlgren ställer sig

kritisk till hövdingadömet som modell och hon

menar att det måste fi nnas plats för fl era tolk-

ningar och att också fl er relationer än de mellan

olika hövdingar är betydelsefulla att synliggöra.

När det gäller tolkningar av vilka personer som

blivit begravda i rösen och högar föreslår hon att

det kan vara personer med speciellt utvalda egen-

skaper (Hauptman Wahlgren 2002: 241).

Det arkeologiska källmaterialets komplexitet

och variation tillsammans med dagens syn på

vilka roller människor kan ha, ett förhållningssätt

som bejakar att människor kan vara mycket olika

både i tid och i rum (Burström 1999:21ff. med

referenser), samt en betoning på det materiellas

polysemi kan öppna upp för andra tolkningar

kring vilka personer som ligger begravda i brons-

ålderns högar och rösen. Jag vill särskilt ta fasta

på fem aspekter:

• Två av de rikaste gravarna, Hågahögen i

Uppland och Valleberga 6:7 i Skåne, har en-

ligt de osteologiska bedömningarna visat sig

innehålla kvarlevor efter tunna, klena ”män”

i åldern 40-50 år (Almgren 1905; Strömberg

1975).

• En genomgång av osteologiskt undersökta

centralgravar i högar från Skåne och södra

Halland visade att det främst var ”unga”

vuxna, både män och kvinnor, i åldern 18

till 30 år som begravts (Jennbert 1993).

• Några av de allra ”rikaste” gravarna är kvin-

nogravar (Larsson 1986).

• Mellan 20 och 25 procent av de osteologiskt

bedömda gravarna i de skånska och halländska

högarna har visat sig vara barngravar (Håkans-

son 1985; Lundborg 1972).

Thedéen 05-08-06, 11.47397


• Bronsföremålen är inte brända fast kroppen

har bränts, vilket kan föranleda en diskussion

kring kopplingen mellan de döda, de efterle-

vande och bronsernas roll i begravningsritua-

len (Jennbert 1992; Thedéen 2003).

Dessa fem aspekter tillsammans med de åtta

olika identiteter som jag föreslagit i artikeln

medför att andra tolkningar än de traditionella

kan vara möjliga. Särskilda fysiska (smidighet,

skicklighet, potens, kraft, spänst, ungdomlig-

het) eller mentala förmågor (passageritualer,

medicinmän och –kvinnor, se in i framtiden,

varsel, bota sjukdomar, smeder) värdesattes och

dessa personer tillskrevs betydelsefulla roller både

i livet som i döden. När människor som ansågs

besitta och förfoga över särskilda förmågor och

krafter dog krävdes kanske särskilda handlingar,

praktiker och omsorg för att de efterlevande inte

skulle hamna i klammeri eller onåd hos den

döde eller med makter och andar. På samma

särskilda sätt måste kanske personer som dött

på ett ”onaturligt” sätt, t.ex. inte fått egna barn,

dött av särskild sjukdom eller kanske en våldsam

död, behandlas.

För det sydskandinaviska området fram-

skymtar en delvis annan bild än den gängse med

hövdingar och krigare begravda i högarna om

man lägger samman de fem punkterna ovan med

förslaget om de åtta olika identiteterna. Om man

föreställer sig att det var företrädesvis unga män

och kvinnor mellan 18 och 30 år som gravlades i

centralgravar, att nästan en fjärdedel av gravarna i

högar är barngravar, att några av de rikaste gravar-

na är kvinnogravar, att några andra av de rikaste

gravarna har visat sig vara äldre män med klen

kroppsmuskulatur, att svärd inte behöver kopplas

till makt utan kan vara en dräktdetalj och sym-

bol för den initierade mannen. Om vi till detta

lägger att de föremål som de döda fått med sig i

graven inte har varit med på kremeringsbålet utan

kanske istället ska tolkas som använda i samband

med begravningsritualen blir bilderna andra och

det förefaller svårt att sätta likhetstecken mellan

högar och hövdingar.

Referenser


fornlämningar vid Håga. KVHAA. Stockholm.

Arwill-Nordbladh, E. 1998. Genuskonstruktioner i

nordisk vikingatid. Förr och nu. Gotarc. Series B

No 9. Göteborg.

Bell, C. 1992. Ritual theory, ritual practice. Oxford

University Press. Oxford.


lersta Norrland under de två sista årtusendena

f Kr. Stockholm Studies in Archaeology 19.

Stockholm.

Borna-Ahlquist, H. 2002. Hällristarnas hem.

Gårdsbebyggelse och struktur i Pryssgården under

bronsålder. Raä Avdelningen för Arkeologiska

Undersökningar, Skrifter 42. Lund.

Broadbent, N. 1983. Too many Chiefs and not

enough Indians. A Peripheral View of Nordic

Bronze Age Society. Struktur och förändring i

bronsålderns samhälle (Stjernquist, B. red): 7-22.

Report Series no. 17. Institute of Archaeology.

University of Lund. Lund.

Burström, M. 1999. Cultural Diversity in the

Home Ground. How Archaeology Can Make

the World a Better Place. Current Swedish Ar-

chaeology 7: 21-26.

Earle, T. 1997. How Chiefs Come to Power – The

Political Economy in Prehistory. Stanford Uni-

versity Press. Stanford.

Thedéen 05-08-06, 11.47398


Fredell, Å. 2003. Bildbroar. Figurativ bildkommuni-

kation av ideologi och kosmologi under sydskandi-

navisk bronsålder och förromersk järnålder. Gotarc

Series B no 25. Göteborg.

Gilman, A. 1981. The development of social

stratifi cation in Bronze Age Europe. Current

Anthropology 22 (1): 1-22.Anthropology 22 (1): 1-22.Anthropology

Goldhahn, J. 1999. Sagaholm - hällristningar och

gravritual. Studia Universitatis Umensis 11.

Umeå.

Gröhn, A. 2004. Positioning the Bronze Age in social

theory and research context. Acta Archaeologica

Lundensia Series in 8 ° No 47. Lund.

Hauptman Wahlgren, K. 2002. Bilder av betydelse.

Bronsålderns hällristningslandskap i nordöstra

Östergötland. Stockholm Studies in Archaeology

23. Stockholm.

Hedeager, L. 1997. Skyggor af en anden virkelig-

hed. Oldnordiske myter. Samlerens Universitet.

Haslev.

Hjørungdal, T. 1991. Det skjulte kjønn. Patriarkal

tradisjon och feministisk visjon i arkeologien belyst

med fokus på en jernalderskonext. Acta Archaeolo-

gica Lundensia Series in 8° No 19. Lund.

Hjørungdal, T. 1994. Poles Apart. Have there been

any male or female graves? Current Swedish Ar-

chaeology 2: 141-149.

Humphrey, C. 1995. Chiefl y and Shamanist Lands-

capes in Mongolia. The Anthropology of Lands-

cape. Perspectives on Place and Space (Hirsch, E. cape. Perspectives on Place and Space (Hirsch, E. cape. Perspectives on Place and Space

& O’Hanlon, M. eds): 135-162. Clarendon

Press. Oxford.

Håkansson, I. 1985. Skånes gravynd från äldre

bronsålder som källa till studiet av social struk-

tur. Acta Archaeologica Lundensia Serier in 8°

Nr 14. Lund.

Jakobsson, M. 1992. Krigarideologi och vikingatida

svärdstypologi. Stockholm Studies in Archaeology

11. Stockholm.

Jennbert, K. 1992. Changing Customs. Refl ections

on Grave Gifts, Burial Practices and Burial

Rituals during Period III of the Bronze Age

in Southeast Scania. Meddelanden från Lunds

Universtitets Historiska Museum 1991-1992:

91-103.

Jennbert, K. 1993. Släkters hågkomst. Om bruket

av bronsålderns gravhögar. Bronsålderns grav-

högar (Larsson, L. red): 69-78. Report Series högar (Larsson, L. red): 69-78. Report Series högar

No 48. Institute of Archaeology. University of

Lund. Lund.

Jones, A. 2002. A Biography of Colour: Colour,

Material Histories and Personhood in the Early

Bronze Age of Britain and Ireland. Colouring the

Past. The Signifi cance of Colour in Archaeological

Research (Jones, A. & Macgregor, G. eds): 159-

174. Berg. Oxford.

Kaliff, A. 1997. Grav och kultplats. Aun 24. Upp-

sala.

Keates, S. 2002. The Flashing Blade. Copper

and Luminosity in North Italian Copper Age

Society. Colouring the Past. The Signifi cance of

Colour in Archaeological Research (Jones, A. &

Macgregor, G. eds): 109-125. Berg. Oxford.

Keech McIntosh, S. (ed). 1999. Beyond Chiefdoms.

Pathways to complexity in Africa. Cambridge


Kristiansen, K. 1981. Economic Models for Bronze

Age Scandinavia – Towards an Integrated Ap-

proach. Economic Archaeology (Sheridan, A. &

Bailey, G. eds): 239-306. BAR International

Series 96. Oxford.

Kristiansen, K. 1983. Kriger og høvding i Danmarks

bronzealder. Et bidrag till bronzealdersvaerdets

kulturhistorie. Struktur och förändring i brons-

ålderns samhälle (Stjernquist, B. red): 63-87. ålderns samhälle (Stjernquist, B. red): 63-87. ålderns samhälle

Report Series no 17. Institute of Archaeology.

Thedéen 05-08-06, 11.47399


University of Lund. Lund.

Kristiansen, K. 1987. Centre and periphery in

Bronze Age Scandinavia. Centre and Periphery

in the Ancient World (Larsen, T. M., Kristiansen,

K. & Rowlands, M. eds): 74-85. Cambridge


Kristiansen, K. 1991. Chiefdoms, states and systems

of social evolution. Chiefsdoms: Power, Economy

and Ideology (Earle, T. eds): 16-43. Cambridge





institutions. The twin rules in Bronze Age Eu-

rope. Glyfer och arkeologiska rum – en vänbok till

Jarl Nordbladh (Gustafsson, A. & Karlsson, H.


Kristiansen, K. 2001. Langferder og helleristninger.

In Situ 2000-2001: 67-80.

Kristiansen, K. 2002. The tale of the sword – swords

and swordfi ghters in Bronze Age Europe. Oxford

Journal of Archaeology 21 (4): 319-332.

Larick, R. 1985. Spears, style and time among

Maaspeaking pastoralists. Journal of Anthropo-

logical Archaeology 4: 206-220.

Larick, R. 1986. Age grading and ethnicity in

Loikop (Samburu) spears. Journal of Anthropo-

logical Archaeology 4: 269-283.

Larsson, Th. B. 1986. The Bronze Age Metal Work

in Southern Sweden. Aspects of Social and Spatial

Organization 1800-500 BC. Archaeology and


Larsson, Th. B. 1993. Vistad. Kring en befäst gård

i Östergötland och östersjökontakter under yngre

bronsålder. Studia Archaeologica Universitatis

Umensis 4. Umeå.

Larsson, Th. B. 1994. Maktstrukturer och allians-

system i östgötsk bronsålder. Samhällsstruktur

och förändring under bronsåldern (Larsson, M.

& Toll, A. red): 8-15. Raä Arkeologiska Under-

sökningar, Skrifter 11. Stockholm.

Larsson, Th. B. 1999. Form, mening och kontext.

Att läsa bronsålderns symboler. Spiralens öga

(Olausson, M. red): 347-363. Raä Avdelningen

för Arkeologiska Undersökningar, Skrifter 25.

Stockholm.

Larsson, Th. B. 2002. De döda, de “andra” och

djuren. Bilder av bronsålder – ett seminarium om

förhistorisk kommunikation (Goldhahn, J. red):


8° No 37. Lund.

Last, J. 1998. Books of life: biography and memory

in a Bronze Age Barrow. Oxford Journal of Ar-

chaeology, 17(1): 43-53.

Lekberg, P. 2002. Yxors liv – människors landskap.

Coast-to-coast-books no 5. Uppsala.

Levy, J. 1982. Social and Religious Organization in

Bronze Age Denmark. An Analysis of Ritual Hoard

Finds. BAR International Series 124. Oxford.

Lundborg, L. 1972. Undersökningar av bronsål-

dershögar och bronsåldersgravar i södra Halland.

Hallands Museum 2. Halmstad.

Moberg. C-A. 1956. Till frågan om samhällstruk-

turen under bronsåldern. Fornvännen 1956:

65-79.

Moore, H. L. 1994. A Passion for Difference. Essays in

Anthropology and Gender. Blackwell. London.

Nicklasson, P. 1997. Svärdet ljuger inte. Vapenfynd

från äldre järnålder på Sveriges fastland. Acta

Archaeologica Lundensia Series Prima in 4°

No 22. Lund.


konstruktioner av social ojämlikhet i Skåne 5500-

1100 f Kr. Studia Archaeologica Universitatis

Umensis 13. Umeå.

Oldeberg, A. 1933. Det nordiska bronsålderspännets

Thedéen 05-08-06, 11.47400


historia. KVHAA. Stockholm.

Oldeberg, A. 1974. Die ältere Metallzeit in Schweden

I-II. KVHAA. Stockholm.

Randsborg, K. 1968. Von Periode II zu III. Acta

Archaeologica XXXIX. Köpenhamn.

Randsborg, K. 1974. Social Stratifi cation in Early

Bronze Age Denmark. Prähistorische Zeitschrift

49: 38-61.

Randsborg, K. 1993. Kivik. Archaeology & Ico-

nography. Acta Archaeologica 64 (1). Munks-

gaard.

Service, E. 1971. Primitive Social Organization.

An Evolutionary Perspective. Random House.

New York.

Sherratt, A. J. 1993. What would a Bronze-Age

world system look like? Relations between tem-

perate Europe and the Mediterranean in later

prehistory. Journal of European Archaeology

2(1): 1-57.

Strassburg, J. 2000. Shamanic shadows. One Hund-

red Generations of Undead Subversion in Southern

Scandinavia 7000-4000 BC. Stockholm Studies

in Archaeology 20. Stockholm.

Strömberg, M. 1975. Bronsålder på Österlen.

Ystad.

Sørensen, M-L. S. 1992. Gender Archaeology and

Scandinavian Bronze Age Studies. Norwegian

Archaeological Review 5(1): 31-49.

Sørensen, M-L. S. 1997. Reading dress: The Con-

struction of Social Categories and Identities in

Bronze Age Europe. Journal of European Archa-

eology 5 (1): 93-114.

Thedéen, S. 2003. Life Course Practices in Bronze

Age Landscapes of EastCentral Sweden. Beyond

Divine Chiefs and Neodiffusionism. Current

Swedish Archaeology 11: 97-118. Swedish Archaeology 11: 97-118. Swedish Archaeology

Thedéen, S. 2004. Gränser i livet – gränser i landska-

pet. Generationsrelationer och rituella praktiker i

södermanländska bronsålderslandskap. Stockholm

Studies in Archaeology 33. Stockholm.

Treherne, P. 1995. The warrior´s beauty: the

masculine body and self-identity in Bronze Age

Europe. Journal of European Archaeology 3 (1): Journal of European Archaeology 3 (1): Journal of European Archaeology

105-144.


ålderns kulthus. Aun 30. Uppsala.

Welinder, S. 1977. Ekonomiska processer i förhistorisk

expansion. Acta Archaeologica Lundensia Series

in minore No 7. Lund.

Welinder, S. 1998. The Cultural Construction of

Childhood in Scandinavia, 3500 BC-1350 AD.

Current Swedish Archaeology 6: 185-204.

Werbart, B. 2002. De osynliga identiteterna. Kultu-

rell identitet och arkeologi. Studia Archaeologica


Thedéen 05-08-06, 11.47401

Thedéen 05-08-06, 11.47402

Mellan sten och järn del 1

Documents

Transcript of Mellan sten och järn del 1