Mellan sten och järn
Rapport från det 9:e nord is ka bronsålders-
symposiet, Göteborg 2003-10-09/12
Redaktör: Joakim Goldhahn
Omslagsbilder:
Del 1. Stomma Kulle vid Stafsinge, Hal land,
Sverige. Fo to : Alf Ericsson
Del 2. Hällbildslokal vid Penne i Lista, Norge.
Foto: Johan Ling
Gotarc Serie C. Arkeologiska Skrifter No 59
© De enskilda författarna 2005
ISBN: 91-85245-10-0
ISSN: 0282-9479
Tryck: Intellecta Docusys, Göteborg 2005
Denna skrift har möjliggjorts genom ett generöst bidrag utav Lennart J Hägglunds Stiftelse för
Arkeologisk Forskning och Utbildning
0 Försättsblad 05-08-06, 11.252
Företal
I | Förord
ix Joakim Goldhahn
II | Mellan sten och järn –
en introduktion
xi Joakim Goldhahn
Innehåll – del I
Sten och brons – brons och sten
1 | Flinthantverk och samhälle i södra
Skandinavien under senneolitikum
och tidig bronsålder
1 Jan Apel
2 | Hammer axes, landscape and so cie ty
of the Swedish Earliest Bronze Age,
2350-1700 BC
13 Per Lekberg
3 | Byggnadstradition, bebyggelse och
samhällsstruktur i Sydskandinavien
under senneolitikum och äldre
bronsålder
39 Magnus Artursson
4 | Flint og metal – mellem stenalder og
bronzealder i Sydskandinavien
67 Jeanette Varberg
5 | Kulturtradisjoner, kulturmøter og etniske relasjoner i Hedmark i neolitikum og bronsealder
81 Hilde Rigmor Amundsen
6 | Flinta under yngre bronsåldern –
några tankar om nu och då
97 Anders Högberg & Deborah Olausson
0 Försättsblad 05-08-06, 11.253
Mellan det nära och det fjärran
7 | Grekisk bronsålder – eller europeisk?
125 Gullög Nordquist
8 | Cosmology and consumption in the
Bronze Age
135 Kristian Kristiansen
9 | Minoiskt i norr? Om kulturella
infl uenser från Kreta till Skandinavien
151 Lena Sjögren
10 | Den vediske Agni och skandinaviska
eldritualer – ett möjligt samband?
167 Anders Kaliff
11 | Fallos och resande
191 Alf Ericsson
12 | Ockuperad förhistoria –
om östligt infl ytande i den nordiska
bronsålderskretsen
217 Hans Bolin
13 | Fremde Frau eller i lånade fjädrar?
Interaktion i norra Europa under
period I och II
229 Sophie Bergerbrant
14 | Fiske och resor –
ett nytt sätt att se på kommunikation
241 Anders Berntsson
15 | Hassleskatten och dess plats –
i världen och ti den
253 Leif Karlenby
0 Försättsblad 05-08-06, 11.254
Mellan de levande och de döda
16 | Hvad skete med den dødes sjæl?
Sjælsforestillinger i Bronzealderen
263 Flemming Kaul
17 | Kultanlæg og stenrækker –
højens funktion i yngre bronzealder
279 Karen Margrethe Hornstrup
18 | Bronzealderens kultanlæg –
en undersøgelse af anlæggene uden for
gravhøjene
291 Benita Clemmensen
19 | Kulthus, tempel och artistokratiska
husgravar
307 Fredrik Svanberg
20 | Att sikta på högar: några tankar om
förfädernas betydelse i bronsålderns
samhälle
333 Raimond Thörn
21 | Ideal och praktik –
skeppssättningar i yngre bronsålder
343 Peter Skoglund
22 | En rösemiljö i Arendal på Hisingen i
Göteborg – ett komplext rituellt
område
353 Ulf Ragnesten
23 | Dekor och dekorerad keramik i Mälar-
dalen – en regel med ett undantag
369 Thomas Eriksson
24 | Till frågan om hövdingadömet under
bronsåldern
385 Susanne Thedéen
0 Försättsblad 05-08-06, 11.255
Bilder av riter och rituella bilder
25 | Några nyfynd av hällristningar i
södra Sverige
403 Sven-Gunnar Broström
26 | Om boplatslokalisering inom
Bråbygdens hällristningsområden
419 Per Nilsson
27 | The fl uidity of rock art
437 Johan Ling
28 | Kroppens gestaltning och symbolik
på Sydskandinaviens hällristningar
461 Sandra Karlsson
29 | Fotsåleristninger i gravkontekst:
Jong – et nytt funn fra Øst-Norge
473 Margrete Figenschou Simonsen &
David Vogt
30 | Antropomorfe klippeformasjoner og
fangstfolks kultsted
489 Tore Slinning
Innehåll – del II
31 | Rogalands ristninger i graver som
transformerende og stabiliserende
faktorer i tilværelsen
503 Kate I. Jellestad Syvertsen
32 | Å skrive om bronsealderreligionen
521 Marit Wold
33 | Kammeranlegget i Mjeltehaugen –
et rekonstruksjonsforslag
537 Trond Eilev Linge
34 | Vognmotivet i en vestnorsk
bronsealderkontekst
561 Melanie Wrigglesworth
35 | Vandring langs en strand –
helleristninger i Selbu, Sør-Trøndelag
571 Kalle Sognnes
36 | Slagsta revisited – en essä om behovet
av subjektivt tolkande dokument
581 Joakim Goldhahn
0 Försättsblad 05-08-06, 11.256
Krig – Krig – Krig
37 | Blindheimsverdet – eit bidrag
til det eu ro pei ske sverdets historie
601 Ørjan Engedal
38 | Sværd i tal og tolkning
621 Henrik Thrane
39 | Massegraver i Nord-Europa fra eldre
bronsealder – osteologiske analyser og
sosiale implikasjoner
627 Hilde Fyllingen
40 | Krigeren og præstinden?
Den pommerske kulturs gravskikke
637 Jutta Kneisel
41 | Krigerrollen som et maskulint ideal
i yngre bronsealder
659 Lisbeth Skogstrand
Hus, hem, bebyggelse
42 | Äta bör man annars dör man –
aspekter på mat och förhistoria
671 v. Attila Rostoványi
43 | Bronsåldersbygden som sprack –
om rösemonumentens ålder i södra
Västergötlands inland
689 Tore Artelius
44 | Ett jungfruligt land –
om bronsålderns markutnyttjande i
norra Småland
705 Leif Häggström
45 | Vid dödens rand – kantvallsstensätt-
ningar i Sydskandinavien och på
brittiska öarna
723 Elisabeth Martén
46 | Edstensdalen –
ramen kring ett projekt
731 Åsa Algotsson, Roger Nyqvist &
Stig Swedberg
0 Försättsblad 05-08-06, 11.257
Hus, hem, bebyggelse (forts.)
47 | Tells and the tell-building tradition
in the Carpathian basin during the
Middle Bronze Age
745 Claes Uhnér
48 | Coastal and inland Early Metal period
in Finland – territorial, cultural or
economical zones?
755 Mika Lavento
49 | Re-assessing the Bronze Age of
Coastal Northern Ostrobothnia –
the lower Oulujoki river valley
771 Janne Ikäheimo
Epilog
50 | Berättelser om berättelser
787 Johan Hegardt
0 Försättsblad 05-08-06, 11.258
I | Förord
Joakim Goldhahn, Göteborgs universitet
Inledning. Föreliggande skrift är resultatet av det
9:e nordiska bronsålderssymposiet som gick av
stapeln i Göteborg mellan den 9:e och 12:e ok-
tober 2003. Arrangör var Göteborgs universitets
arkeologiska institution med undertecknad som
ansvarig för symposiets ekonomi, planering och
genomförande. Därtill fi ck jag ansvaret för att
redigera och publicera den efterföljande sympo-
sierapporten. Det visade sig innebära mer arbete
än en enskild man kunde önska sig. Arbetet har
burits upp av den stimulerade uppgiften att sam-
manställa lejonparten av de föredrag som presen-
terades vid nämnda symposium – 50 stycken.
Dialogen med de olika författarna har hjälpt till
att hålla både telefonkostnader och humör uppe.
Länge trodde jag mig tagit vatten över huvudet.
Det är därför en stor glädje för mig personligen
att denna skrift till sist materialiserats i sinne-
världen.
Denna skrift hade dock aldrig sett dagens
ljus utan välvilliga bidrag från det Svenska
vetenskapsrådet som stöttat fi nansieringen av
symposiet och Lennart J Hägglunds Stiftelse
för Arkeologisk Forskning och Utbildning som
bekostat tryckningen av föreliggande antologi.
Det är min förhoppning att deras välvilja skall
bära frukt i form av en stimulerande läsning och
genom att fl era områden av den epok vi kallar
bronsåldern beforskas i framtiden.
Ett särskilt tack från redaktör´n till: Kristian
Kristiansen, Jarl Nordbladh, Bengans Café, De
Svarta Safi rerna, Lennart Lundborg, Claes Theli-
ander, Johan Ling, Johan Wigfors, Valands Fest-
lokal, Sodex, Nestor, Annika Pihl, Eva Karlberg,
Louise Mannerstråle, Roger Nyqvist, Gast, Mag-
nus på Centraltryckeriet, samt Alfi e och Per för
god samvaro i ”källarhålet”. Ni har alla på olika
sätt bidragit till symposiets genomförande och att
denna skrift kommit i tryck. Tack!
Göteborg 2004-09-01
0 Försättsblad 05-08-06, 11.259
II | Mellan sten och järn – en introduktion
Joakim Goldhahn, Göteborgs universitet
Inledning. Det fi nns fl era sätt att introducera en
läsare till en antologi som denna. En vanlig metod
är att skriva några rader om de olika bidragen. Då
föreliggande antologi är relativt omfattande, med
50 olika bidrag från 54 författare, lämpar sig den-
na metod mindre väl. En annan metod, som jag
valt att tillämpa i denna introduktion, är att sätta
in antologin i ett historiskt sammanhang. I detta
fall skall jag försöka spegla de olika artiklarnas
innehåll ur ett historiskt perspektiv där tradition
och förändring i synen på bronsåldern, vanligtvis
defi nierad som en tidsepok som utsträckte sig
mellan 1700-500 år före vår tideräknings bör-
jan (fvt), utgör centrala teman. För att denna
uppgift inte skall anta omänskliga proportioner
har jag valt att begränsa denna tillbakablick till
de artiklar som publicerats i olika rapporter från
tidigare bronsålderssymposier (se Thrane 1980;
Marstrander 1983; Stjernquist 1983; Mikkelsen
et al 1986; Poulsen 1989; Forsberg & Larsson
1993; Løken 1998).
Mellan sten och järn? Innan vi går vidare med
vår introduktion vill jag kommentera titeln
”Mellan sten och järn” något. Den kan tyckas
vara väl pragmatisk i det att titeln placerar in
bronsåldern i ett evolutionistiskt tidsperspektiv
formulerat av olika forskare under 1800 talet. Å
andra sidan verkar det som om denna titel väl
fångar upp några av de olika rörelseinriktningar
som bronsåldersforskningen intagit på senare år.
Dels fi nner vi en rörelseinriktning som vill skjuta
tillbaka bronsålderns ”egentliga” början till sen-
neolitikum (2350-1700 fvt). Därmed skulle vi
få en tidig (2350-1600 fvt), en mellersta (1600-
1100 fvt) och en sen bronsåldersperiod (1100-
500 fvt), likt indelningen är på andra håll i norra
delarna av Europa (för en kronologisk översikt,
se Randsborg 1996, för en tillämpning, se t.ex.
Jensen 2002, samt Lekberg och Artursson i denna
volym för olika argument härför). En annan rörel-
seinriktning kommer från de numera mångtaliga
exploateringsutgrävningar som (inom gränserna
för dagens Sverige), tycks påvisa en påtaglig
kontinuitet i gravskick och bebyggelsetradition
mellan yngre bronsålder och de äldsta delarna av
järnålder (t.ex. Kaliff 1997; Borna-Ahlkvist 2002;
Wahlgren 2002 för ett välstuderat område i östra
Mellansverige). Allt fl er studier ifrågasätter nume-
ra användandet av teknologiska metaforer för att
dela in förhistorien i olika epoker (t.ex. Högberg
& Olausson i denna volym m. ref. litt.).
De nordiska bronsålderssymposiernas historik
1977-2003. Symposiet i Göteborg var det nionde
i ordningen. Det samlade 127 betalande deltagare
samt ett okänt antal studenter från när och fjärr-
ran. När dessa symposier startade, 1977 på Oslo
00 Introduktion 05-08-06, 11.2511
JOAKIM GOLDHAHN | XII
universitets fältstation på Isegran vid Fredrikstad
i Norge, samlades ett drygt dussin deltagare – 13
stycken för att vara mer exakt. Knappt en tredjedel
av dessa var professorer; Carl Fredrik Meinander,
Unto Salo, Evert Baudou och Berta Stjernquist;
knappt en tredjedel har blivit det sedan dess; Bo
Gräslund, Henrik Thrane, Kristian Kristiansen
och Stig Welinder. De övriga har på olika sätt
fortsatt att verka inom det arkeologiska fältet;
Erling och Øystein Johansen, Carl och Kjerstin
Kullberg, samt Hille Jaanusson.
Även om intresset för bronsåldern delas mel-
lan deltagarna på Isegran 1977 och Göteborg
2003, är det många saker som skiljer dessa
sammankomster åt. Samtliga deltagare 1977
presenterade egna inlägg under symposiets fyra
dagar, i Göteborg presenterades 70 föredrag på
lika många dagar. Därtill besöktes symposiet av
lika många åhörare. 1977 kunde alla ta del av
de föredrag som presenterades. 26 år senare be-
hövdes tre parallella sessioner, vilket betyder att
ingen av deltagarna 2003 egentligen har någon
överblick över den mångfald av forskning som
presenterades. På Isegran deltog inga studen-
ter. Det var närmast en otänkbar tanke, vill jag
tro, forskning var så mycket allvarligare än så. I
Göteborg var studenterna väl företrädda, några
höll föredrag, och ett drygt dussin studenter från
Norge och Danmark, samt ett antal doktorander
från Sverige, kunde via iförväg sökta fondmedel
erbjudas fria resor och uppehälle. Därtill fi ck de
efterskänkt symposieavgift (som var satt till den
blygsamma summan av 1000 kronor).
Dessa skillnader återspeglar på många sätt de
förändringar som det arkeologiska fältet genom-
gått under de senaste 30 åren (se Welinder 2003).
Från att varit en relativt liten homogen vetenskap,
företrädd av en liten förtrogen kärntrupp där alla
kände alla, har det arkeologiska fältet nu vidgats
och sprängts så att det inte längre är möjligt att
vara ”ni” och ”du” med dess olika aktörer. Det
akademiska landskapet har genomgått en radikal
förändring.
En annan skillnad som blir påtaglig vid en
jämförelse mellan 1977 och 2003 är att universi-
teten inte längre har ”monopol” på den arkeolo-
giska kunskapsproduktionen. På Isegran var det
inga eller få som hade arbete utanför universite-
tens hägn. Vid symposiet i Göteborg var deltagare
och föredragshållare från andra institutioner väl
företrädda (bl.a. olika muséer, förvaltande insti-
tutioner, olika former av utgrävningsverksamhet,
o.s.v.). För svenskt vidkommande går det nu-
mera att identifi era och karaktärisera fl era olika
arkeologiska fält. I vissa regioner, som i Skåne,
arbetar det fl er disputerade arkeologer vid olika
institutioner som bedriver exploateringsarkeologi,
än dem som uppbär lön vid lärosätet i Lund.
Detta förhållande avspeglas bland annat genom
en större insikt om behovet av ett självrefl exivt
förhållningssätt gentemot det egna fältets teori
och praktik (se Berggren & Burström 2002;
Karlsson 2004), samt att allt fl er exploaterings-
utgrävningar resulterar i akademiska avhandlingar
(se t.ex. Kaliff 1992, 1997; Artelius 1996, 1998;
Knarrström 2000; Streiffert 2001; Borna Ahl-
kvist 2002 m.fl ., se även Olausson 1999). Även
arkeologer vid universiteten har så saktliga börjat
integrera resultat från olika exploateringsutgräv-
ningar i sin forskning (se t.ex. Wahlgren 2002;
Grön 2004; Thedéen 2004 m.fl .).
Upptakt. Anledningen till de nordiska bronsål-
derssymposierna startade är delvis höljt i dunkel.
Vad vi kan konstatera idag, är att ett cirkulär
sändes ut i mars 1977 där olika forskare bjöds
00 Introduktion 05-08-06, 11.2512
XIII | MELLAN STEN OCH JÄRN – EN INTRODUKTION
in till ett symposium under temat ӯkonomiske
og sociale strukturer i bronsealderens samfunn”
(Marstrander 1983). Så här i efterhand samman-
faller denna inbjudan med en generell nyorien-
tering inom det arkeologiska fältet där målet var
en mer uttalad teoretisk medvetenhet. Den nya
studentföreningen ”Fellesnordisk Råd for Arkæo-
logistuderende” spelade här en framträdande roll
som pådrivare (se Goldhahn 1999). För bronsål-
dersforskningens vidkommande innebar det en
ökad betoning på studiet av sociala hierarkier
och bruket av generella nyevolutionistiska sam-
hällsmodeller hämtade från antropologin (se t.ex.
Randsborg 1974; Welinder 1977, jfr. Stjernquist
1983). Även nya metodiska innovationer, i form
av stora avbaningar med maskinell hjälp, hade
bidragit till att vidga det arkeologiska källmate-
rialet med en rik fl ora av boplatser (se t.ex. Becker
1980; Boas 1980; Lomborg 1980; Tesch 1980;
Thrane 1980; Björhem 1986 m.fl .). Även syste-
matiseringen av olika materialpublikationer och
fornminnesinventeringen i Sverige under 1970
talet bidrog till denna diskussion (se Hyenstrand
1979, 1984a/b). Det fanns såväl nya teoretiska
perspektiv som ett nytt källmaterial att diskutera
och beforska. Då, liksom nu, var bronsålderns
landskap stadd i förändring.
Vi vet även att mötet på Isegran upplevdes
positivt och att det därför beslutades att lik-
nande symposier skulle fortsätta att avhållas vart
tredje år, eller så. Sedan dess har budkaveln gått
vidare till Odense 1980 (Thrane 1980), Lund
1982 (Stjernquist 1983), Isegran/Oslo 1984
(Mikkelsen et al 1986), Sandbjerg Slot/Aarhus
1987 (Poulsen 1989), Nämforsen/Umeå 1990
(Forsberg & Larsson 1993), Stavanger 1995
(Løken 1998) och København år 2000 (in prep.).
Några få arkeologer, däribland Henrik Thrane
och Kristian Kristiansen, lär ha besökt samtliga
symposier.
Nästkommande symposium kommer att ar-
rangeras av Trondheim universitet hösten 2006.
Ännu har inget symposium förlagts till Finland,
vilket vore naturligt med tanke på att samman-
komsterna benämns ”Det Nordiska bronsålders-Nordiska bronsålders-Nordiska
symposiet”. Detta har en förklaring i ett generellt
sett lägre antal deltagare från Finland; endast sex
personer har deltagit sedan starten 1977! En för-
ändring vore önskvärd.
Nya trender och gamla traditioner. Av detta
framgår att de nordiska bronsålderssymposierna
har verkat som en formativ institution inom
nordisk (bronsålders-) arkeologi i närmare 30 år.
Under tiden har det arkeologiska fältet genomgått
många radikala förändringar, vilket såväl omfattar
arkeologins fältmetodik (Gansum 2004), teori
(Olsen 1997), som det arkeologiska fältets struk-
turella uppbyggnad (Welinder 2003).
Blickar vi tillbaka på de teman som samlat
bronsåldersforskarna i Norden, och de olika bi-
drag som tryckts i de olika symposieskrifterna,
är det ett överraskande homogent forskningsfält
som vi möter (se tab. 1, appendix 1). Temat 1977
var ӯkonomiske og sosiale strukturer i bron-
sealderens samfunn”. Temat 1980 var ”Bronce-
alderbebyggelse i Norden”. 1982 samlades man
till diskussion om ”Struktur och förändring i
bronsålderns samhälle”. I rapporten från 1984
års symposium är inget tema angivet, men te-
matiken sammanfattas väl i förordet utav en av
redaktörerna, Stig Welinder (1986: 3):
”Strävan att arbeta med kvantitativa och koro-
logiska metoder är uppenbar. Underlaget för
denna strävan är de publicerade bronskatalo-
00 Introduktion 05-08-06, 11.2513
JOAKIM GOLDHAHN | XIV
Tabell 1. Trender och tradition speglat genom de nordiska bronsålderssymposierna. Källa Appendix 1.
Bebyggelse Regionalitet Social struktur Religion Brons
Becker 1980 Johansen 1983 Broadbent 1983 Marstrander
1980
Bakka 1980
Boas 1980 Asingh & Rasmus-
sen 1986, 1989
Kristiansen 1983,
1986
Gräslund 1983 Herner 1983
Johansen 1980 Bertilsson 1986 Larsson 1983,
1986, 1993
Bodilsen 1986 Marstrander 1983
Lomborg 1980 Sørensen 1986 Marstrander 1983 Sør-Reime 1989 Persson 1983
Luoto 1980 Wigren 1986 Stjernquist 1983 Baudou 1993 Poulsen 1983
Stjernquist 1980,
1983
Baudou 1989 Thrane 1983 Forsberg 1993 Jensen 1989
Strömberg 1980,
1983
Draiby 1989 Nilsson 1986 Hedengran 1993 Malmer 1989,
1993
Tesch 1980 Forsberg 1989 Bertilsson 1989 Artelius 1998 Rønne 1989
Thrane 1980 Jensen, R. 1989 Kaliff 1998 Vandkilde 1989,
1993, 1998
Carlsson 1983 Larsson 1989 Grønnesby 1998 Hjärthner-Holdar
1993, 1998
Jaanusson 1983 Olausson 1989 Rønne 1993
Jensen 1983 Rønne 1989 Hornstrup 1998
Björhem 1986 Strömberg 1989 Kayser 1998
Løken 1989, 1998 Thrane 1989a/b
Kristiansen 1993 Willroth 1989
Larsson 1993
Nyegaard 1993
Olausson 1993
Poulsen 1993
Prescott 1993
Rasmussen 1993
Bekkevig 1998
Hermodsson
1998
Karlenby 1998
Komber 1998
Lindgren-Hertz
1998
Ringstad 1998
00 Introduktion 05-08-06, 11.2514
XV | MELLAN STEN OCH JÄRN – EN INTRODUKTIONXV | MELLAN STEN OCH JÄRN – EN INTRODUKTIONXV
gerna av Baudou, Oldeberg och Aner & Ker-
sten och det svenska fornlämningsregistret.
Möjligen har strävan efter kvantifi ering och
korologi lett till en viss stereotyp i valet av
dataunderlag och metoder, vilket på ett in-
tressant sätt kontrasterar mot en livfull teo-
ribildning. 1980-talets holistiska synsätt och
strukturella idéer är blandade med 1970-talets
nyevolutionism och systemanalys. Med denna
symposieberättelse kan den nordiska bronsål-
dersforskningen sägas ha offi ciellt inkorporerat
struktur och symboler i sin begreppsapparat.
Den bronsåldersforskning som inte syns i ar-
tikelsamlingen, är den som representeras av de
unika, informationsrika fynden, vilka trotsar
diagram och fyndkartor...”.
Vid symposiet 1987 vid Sandbjerg Slot på
Jylland, var temat ”Regionale forhold i nordisk
bronzealder”. I Nämforsen 1990 var temat ”Eko-
nomi och näringsformer” och 1995 i Stavanger
var temat, återigen, ”Regioner och interaksjon”.
Valet av teman för symposierna kan, med We-
linders ordval, betecknas som ”sterotypt”. Det
återspeglar att ett tydligt urval av frågeställningar
tagits upp till diskussion. Detta kan naturligtvis
har fl era bakomliggande orsaker, som vi inte kan
beröra här, men en sådan kan dock vara att nord-
isk bronsåldersforskning kommit att domineras
av några få tongivande forskare vilka alla delade
ett mer eller mindre uttalat historiematerialistiskt
synsätt (Randsborg, Thrane, Jensen, Kristiansen,
Larsson, Johansen, m.fl .). Alternativa synsätt på
samhällets formation och förändring är få.
En annan faktor som fått ökad betydelse för
bilden av bronsåldern är de sedan 1970 talet eska-
lerande exploateringsutgrävningarna i Danmark
och Sverige, och på senare år även i Norge. Från
början var dessa inriktade på gravar och gravfälts-
arkeologi. Under 1970 talet ser vi en metodisk
nyorientering då man började att bana av stora
ytor med maskin för att även dokumentera olika
former av boplatslämningar. Metoden introdu-
cerades av Carl Johan Becker på 1960 talet vid
hans legendariska utgrävningar vid Grøntoft på
Jylland (Becker 1980). Avbaningsmetoden vart
på många sätt revolutionerande. Inte minst då
den tillämpades i fullåkersbygd. Innan metoden
vann fotfäste var endast en handfull boplatser från
bronsåldern kända i Norden (se t.ex. Jensen 1967;
Stjernquist 1977: 15 för en kort sammanställ-
ning), idag räknas de i hundratal. Detta föränd-
rade kunskapsläge skapade ett tydligt behov att
diskutera gemensamma problem och möjligheter
med kollegor i de skandinaviska grannländerna.
Det återspeglas även i de publicerade artiklarna
från de första symposierna på Isegran och Odense
(se Thrane 1980; Marstrander 1983).
Sedan starten 1977 har det publicerats 91 oli-
ka artiklar i symposierapporterna (Thrane 1980;
Marstrander 1983; Stjernquist 1983; Mikkelsen
et al 1986; Poulsen 1989; Forsberg & Larsson
1993; Løken 1998, för en sammanställningen,
se appendix 1). Utifrån de publicerade artiklarna
går det, utan större ansträngning, att urskilja fem
övergripande teman som diskuterats mer än an-
dra: bebyggelse, regionalitet, samhällets sociala
struktur, religion (främst företrätt av artiklar som
behandlar hällbilder), samt olika frågor rörande
bronsföremål och dess hantverk (tab. 1).
Endast en handfull artiklar faller utanför
denna indelning. Här kan nämnas Bo Gräslunds
(1983) arbete om forntida själsbegrepp, Welin-
ders ekologiska synsätt (1983), och Marie-Louise
Stig Sørensens strävan efter att sammanfoga den
stora och lilla historien (1993).
00 Introduktion 05-08-06, 11.2515
JOAKIM GOLDHAHN | XVI
Denna homogena bild har, som sagt, sannolikt
fl era bakomliggande orsaker. En faktor bör bero
på bronsåldersforskningens långa forskningstradi-
tion som grundar sig på spektakulära gravfynd i
stora gravhögar och från depåer. En annan kan
bero på forskarnas samtida sociala sammanhang
där kön och status ingår som självklara värde-
mätare.
Vi skall nu återvända till den föreliggande an-
tologin för att se hur de förra symposiernas tema-
tik återspeglas i dagens bronsåldersforskning.
Bebyggelse. Ser vi åter på tabell 1 så framgår det
att frågor som berör bronsålderns bebyggelse varit
det mest diskuterade temat genom åren. Temat
är det enda som berörts på samtliga symposier.
Från min tidshorisont idag verkar detta intresse
höra ihop med den förändrade utgrävningsme-
todik med stora avbaningar som introducerades
på allvar under 1970 talet, vilket vi redan berört
ovan. Kunskapen om bronsålderns boplatser för-
ändrades i en handvändning (se t.ex. bidragen
i Thrane 1980, samt Jaanusson 1983; Björhem
1986; Løken 1989; Lindgren-Hertz 1998 m.fl .).
Större utgrävningar, likt de vid Fosie IV i ut-
kanten av Malmö (Björhem & Säfvestad 1989,
1993), kom snart att bli vanligare och utgör än
idag viktiga referenspunkter i studiet av bronsål-
derns bebyggelse (se t.ex. Artursson i denna vo-
lym). Senare års utgrävningar har på ett påtagligt
vis förstärkt intrycket av täta och kompakta be-
byggelseenheter under bronsåldern (Løken 1989;
Lindgren-Hertz 1998). Även regionala skillna-
der i byggnadstraditioner kan numera beläggas
(Løken 1998; Hermodsson 1998; Karlenby 1998;
Komber 1998; Borna-Ahlkvist 2002). Med den
ökade kännedomen om bebyggelsens karaktär och
struktur under bronsåldern har inriktningen på
de bebyggelsehistoriska artiklarna förskjutits mot
mer ideologiska frågeställningar (Borna-Ahlkvist
2002; Grön 2004; Artursson denna volym).
En besläktad fråga till bebyggelsestudierna är
de som tar upp olika aspekter av näringsformer
och ekonomi (Poulsen 1980; Jaanusson 1983;
Thrane 1983; Welinder 1983; Jensen 1989;
Malmer 1989, 1993; Kristiansen 1993; Larsson
1993; Nyegaard 1993; Olausson 1993; Rasmus-
sen 1993; Bakkevig 1998 m.fl .). I föreliggande
antologi är det få bidrag som diskuterar dessa
viktiga frågor (se dock Häggström). Att presen-
tera ännu en bronsåldersboplats är inte längre
nog. Olika naturvetenskapliga analyser är numera
integrerade i andra mer övergripande frågeställ-
ningar rörande begravningsskick (Svanberg),
massgravar (Fyllingen), sjömanskap och resor
(Berntsson), bronsålderns matkultur (Rostová-
nyi) och så vidare.
Regionalitet. Frågan om regionalitet och regio-
nala grupper har en lång tradition inom nordisk
bronsåldersforskning (t.ex. Baudou 1960) och
detta tema har diskuterats vid två olika sym-
posier (Poulsen 1989; Løken 1998). Även vid
andra symposier har denna problematik ventile-
rats (t.ex. Johansen 1983; Asingh & Rasmussen
1986; Sørensen 1986; Wigren 1986). Även mer
kritiska röster till studiet av regionala grupper
under bronsåldern återfi nns. Så har Thomas B.
Larsson påpekat att arkeologernas regionala grup-
peringar av föremål inte bör förväxlas med reella
regionala grupper i förhistorien. Det är en sak
att påvisa ”lokala grupper”, något annat att tolka
dem i sociala termer. I hans egna ord: ”Studiet av
förhistoriska regioner och regionbildningar är inte
ett problem som kan separeras från en bredare
arkeologisk samhällsanalys, eftersom regionen
00 Introduktion 05-08-06, 11.2516
XVII | MELLAN STEN OCH JÄRN – EN INTRODUKTION
ursprungligen är en produkt av dåtida samhälls-
förhållanden” (Larsson 1989: 16).
I föreliggande antologi tas dessa frågor upp
av bland annat Sophie Bergerbrant som disku-
terar hurvida olika fynd av kvinnosmycken med
regional särprägel kan tolkas som spår av olika
giftermålsallianser (se även Asingh & Rasmussen
1986, 1989; Draiby 1989; Jensen 1989; Olausson
1989; Rønne 1989; Strömberg 1989; Sørensen
1989; Thrane 1989; Willroth 1989 m.fl .).
En fråga som tillskrivits stor vikt och ännu
upptar forskningen om bronsåldern är frågan om
det förelegat någon form av kulturdualism i nuti-
dens Norge (Bakka 1976; Prescott 1993), norra
Sverige (Baudou 1989; Forsberg 1989, 1993;
Hjärthner-Holdar 1993, 1998) och Finland (Salo
1983). I föreliggande volym tas dessa frågor upp
till diskussion utifrån olika perspektiv och mate-
rial i bidragen av Amundsen, Bolin, Ikäheimo,
Lavento och Slinning (jfr. även Uhnér).
Social struktur. Mycket av den teoretiska nyord-
ningen under 1970 och 1980 talet mynnade ut i
olika studier av sociala hierarkier. Inspirationen
stod att hämta i olika antropologers arbeten, där
inte minst struktur-marxisterna Friedman och
Rowlands arbeten lyftes fram. Liksom brons-
föremålen en gång hade kategoriserats av Oscar
Montelius och Sophus Müller, skulle nu de forn-
tida samhällsformerna kategoriseras i band, stam-
mar, hövdingadömen och stater. För bronsålderns
vidkommande kom några tidiga arbeten av Klavs
Randsborg (1974), Henrik Thrane (1983) och
Stig Welinder (1977) att bli stilbildande. Genom
att förespråka och använda sig av olika kvanti-
tativa metoder, som att väga bronsförmål från
danska gravar (Randsborg), eller att räkna ”antal
oldsager og typ” per grav (Thrane), kom brons-
ålderns hövdingar att träda fram i olika diagram
och fi gurer. Samma resultat hade Welinders mer
ekologiska syn på kulturlandskapet i Skåne, med
den skillnaden att han betraktade sitt källmate-
rial ur ett längre tidsperspektiv (Welinder 1977,
1983, jfr. Stjernquist 1983). De nya kvantitativa
analyserna vart inte minst viktiga då samhällets
sociala struktur skulle studeras över tid (Jensen
1983; Kristiansen 1983, 1986; Johansen 1986;
Larsson 1986 m.fl .).
Det var främst vid symposiet i Lund 1982 som
dessa frågor diskuterades (Stjernquist 1983). Den
intensiva diskussionen fi ck stor genomslagskraft
och de fl esta avhandlingar som behandlar brons-
åldern under 1980 talet var upptagna av denna
fråga (se Håkansson 1985; Johansen 1986, 1993;
Larsson 1986; Bertilsson 1987; Herner 1987; Wi-
gren 1987; se även Nordström & Knape 1989),
vilket visar vilken genomslagskraft ett teoretiskt
koncept kan ha inom den akademiska världen.
Studiet av bronsålderns sociala struktur ce-
menterades under slutet av 1980 talet och början
av 1990 talet, och har inte varit beforskad med
samma intensitet under det senaste decenniet.
Intresset är dock tilltagande. I föreliggande anto-
logi är det främst Susanne Thedéens bidrag ”Till
frågan om hövdingadömet under bronsåldern”
och Anders Berntssons artikel ”Fiske och resor”
som tar upp detta tema till debatt.
Religion. Utifrån dagens tidshorisont är det
förhållandevis få artiklar som behandlat studiet
av bronsålderns religion och kult i symposierap-
porterna. Ofta inskränkte sig de äldre bidragen
till att diskutera ”religiøse nedlæggelser” utan att
vare sig det ”religiösa” eller det ”rituella” defi -
nierades (se t.ex. Bodilsen 1986). Bo Gräslunds
bidrag från symposiet 1977 om ”Jordfästning och
00 Introduktion 05-08-06, 11.2517
JOAKIM GOLDHAHN | XVIII
likbränning” är ett noterbart undantag som ännu
känns modernt i sitt anslag (Gräslund 1983, jfr.
t.ex. Artelius 1998; Kaliff 1998, Kaul i denna
volym).
Studiet av olika hällbilder, som varit mycket
intensivt under slutet av 1990 och början av
2000 talet, är endast sporadiskt företrätt i de
olika symposieskrifterna – de hade sin egna arena
inom detta fält. De fl esta bidragen som tog upp
detta tema inskränkte sig till att presentera olika
nyfunna hällbilder (Marstrander 1980), eller att
diskutera deras korologi och kronologi (Bertilsson
1989; Sør-Reime 1989; Baudou 1993; Forsberg
1993). Ofta så behandlades hällbilderna som vil-
ken annan fornlämningskategori som helst. Det
var främst deras rumsliga distrubition som an-
vändes för att diskutera bronsålderns bebyggelse
och om denna kunde användas för att studera
samhällets sociala struktur, regionalitet, etc.
Återigen går det att peka på några bidrag
som pekar fram mot frågor som diskuteras idag.
Inger Hedengrans arbete från 1993 om ”Att
synliggöra människor fi gurer eller gestalter” är
ett. Geir Grønnesby arbete ”Komposisjon og
kommunikasjon” från 1998 ett annat. I före-
liggande antologi diskuteras en mängd olika
teman: Såsom hällbilder och bebyggelse (Nils-
son, Algotsson et al), religion och ritualer (Sy-
vertsen, Wold), död (Figenschou Simonsen &
Vogt, Syvertsen, Wrigglesworth), krigsideologi
(Skogstrand), genus (Karlsson), landskapsarkeo-
logi (Ling, Slinning, Sognnes) och behovet av
tolkande dokumentationer (Goldhahn). Flera av
artiklarna integrerar fl era av de olika perspekti-
ven. Även en del nyfunna hällbilder presenteras
(Broström). Därutöver återfi nns en nytolkning av
den fascinerande Mjeltehaugens fragmenterade
hällar (Linge).
Andra delar av bronsålderns religion som dis-
kuteras i denna antologi är samhällets eskatologi
(Kaul), olika vediska eldsritualer med skandina-
viska analogier (Kaliff), olika kultanläggningar
och deras relation till olika gravhögar (Hornstrup,
Clemmensen, Svanberg), förfäderskult (Thörn),
en intrikat rösegrav med påfallande komplexa
konstruktionsdetaljer (Ragnesten), hur vi skall
förstå olika regionala särdrag i begravningsri-
tualer (Skoglund), o.s.v. Det under 80 talet så
omdiskuterade ideologibegreppet, kan närmast
betraktas som en normativ arkeologi idag.
Brons. Bronsföremål och bronsteknologi har
alltid varit ett centralt tema som tagits upp på
tidigare symposier. Ofta diskuterades ämnet i
kronologiska termer (Hornstrup 1998; Kayser
1998), eller genom att fokusera olika föremåls-
typer och deras tidsliga och rumsliga samman-
hang (Marstrander 1983; Persson 1983; Poulsen
1983). Ett annat perspektiv har presenterats av
Mats P Malmer som bidragit med två studier över
tre olika föremålstyper, fårdrupsyxor, statyetter
och guldarmringar, vilka han menar är så enhet-
ligt utförda att det måste avspegla regionala vikt-
system under bronsåldern (Malmer 1989, 1993,
jfr. Gustafsson 1995). En annan central fråga
är utan tvekan bronsteknologins introduktion i
Skandinavien (Vandkilde 1989, 1993, 1998) och
den senare övergången till järnteknologi (Jensen
1989; Hjärthner-Holdar 1993, 1998).
Intresset för olika aspekter av bronsföremål
och bronshantverket verkar vara dalande. Det
gäller inte minst olika teknologiska aspekter (jfr.
debatten mellan Herner 1987, 1989 och Rønne
1993 om spiralornamentiken varit punsad eller
ej). I föreliggande antologi är det ingen som ex-
plicit tar upp liknande ämnen (se dock Karlenby,
00 Introduktion 05-08-06, 11.2518
XIX | MELLAN STEN OCH JÄRN – EN INTRODUKTIONXIX | MELLAN STEN OCH JÄRN – EN INTRODUKTIONXIX
samt Bolins och Erikssons bidrag för en diskussion
som berör ämnet). Att studiet av bronshantverket
och dess teknologi förtjänar ett förnyat intresse
från forskarvälden visar, enligt min mening, Helle
Vandkildes arbeten om metallurgins introduk-
tion under senneolitikum (se Vandkilde 1989,
1993, 1996, 1998). Innan hennes studie tog sin
början, vid mitten av 1980 talet, betraktades
denna tid som en relativt kort och oproblematisk
period. Varken bebyggelselämningar eller gravar
var beforskade i nämnvärd omfattning. Epoken
hade ingen tydlig relief gentemot tidigare och ef-
terföljande perioder. Enskilda forskningsinsatser,
inte minst av Märta Strömberg i Skåne, och en
tilltagande skörd lämningar från olika exploate-
ringsutgrävningar har sakta förändrat denna bild
(se Apel 2001; Nordqvist 2001; Lekberg 2002).
Det ökade intresset för senneolitikum är på-
tagligt närvarande i föreliggande antologi, bl.a.
genom Magnus Arturssons bidrag som diskute-
rar bebyggelsens förändrade karaktär under tiden
2350-1100 fvt. Artursson argumenterar för att det
förelegat en tydlig morfologisk distinktion mel-
lan olika bebyggelseenheter redan från senneo-
litikums början. Han tolkar det som en uttalad
hierarkisering mellan olika hushåll och föreslår
därför att vi istället bör betrakta senneolitikum
som den äldsta bronsåldern (2350-1700 fvt).
Ett annat relaterat tema, som mer sällan dis-
kuterats på dessa symposier, är hur stenteknologin
ändrades och förändrades när bronsteknologin
infördes (se t.ex. Stjernquist 1977). Ett undan-
tag här utgör Sverre Marstrander som behandlar
porfyr- och nackböjdayxor i en artikel från 1977.
Marstrander visar att dessa yxor knappast kan
ha haft en praktisk funktionell betydelse. Både
deras utbredning och val av bergart tyder istället
på att dessa yxor bör betraktas som olika former
av prestigeföremål, möjligen med symbolisk el-
ler sakral innebörd (Marstrander 1983: 101).
Artikeln är ännu läsvärd och föregår på många
sätt det förnyade intresse som stenteknologi haft
under den senaste tiden (t.ex. Apel 2001; Lekberg
2002 m.fl .).
De senare studierna har demonstrerat att pro-
duktionen av olika stenföremål varit ett specia-
liserat hantverk (se Apel, Lekberg och Varberg i
denna volym), vilket även tycks gälla olika lövkni-
var under yngre bronsålder (Högberg & Olausson
i denna volym). Spridningen av olika stenföremål,
såsom dolkar, skäror och skafthålsyxor, har lik-
nats med ett redistributivt system, vilket tidigare
förknippats med olika hövdingadömen (se t.ex.
Jensen 1983; Larsson 1983, 1986, 1989, 1993;
Thrane 1983; Kristiansen 1983, 1986; Marstran-
der 1983; Bertilsson 1989, jfr. Broadbent 1983;
Stjernquist 1983).
Både studier av bebyggelsens karaktär och det
specialiserade sten- och bronshantverket under
”äldsta bronsålder” tyder därmed på att tidigare
tolkningar av denna periods samhällsformer bör
omvärderas (se Apel, Lekberg, Artursson och
Varberg i denna volym, jfr. även Slinning och
Amundsen).
Nya trender och perspektiv. Forskning sker ald-
rig i ett vakuum. Samtidens frågor och händelser
har alltid en påverkan på den enskilde forskarens
förståelsehorisont. Det är därför varken märk-
ligt eller noterbart att det i föreliggande antologi
återfi nns fl era artiklar som berör teman som inte
beforskats tidigare.
En utav de mest omdiskuterade frågorna på
symposiet i Göteborg var vilken nivellering studi-
et av forntida samhällen bör ha. Här kontrasterar
de bidrag som valt att betrakta hela Europa som
00 Introduktion 05-08-06, 11.2519
JOAKIM GOLDHAHN | XX
ett integrerat socialt och ekonomiskt system, med
olika nätverk och allianser (t.ex. Lekberg, Kaliff,
Kristiansen, Engedal, jfr. Bolin) och de som är
öppet kritiska till liknande långväga jämförelser
(Nordquist, Sjögren, Thedéen), eller de som valt
helt andra nivelleringar för sina studier (Ericsson,
Bergerbrant, Skoglund, Ling, Sognnes).
Ett annat nyformulerat tema i föreliggande an-
tologi berör krig (se dock Kristiansen 1983). 1990
talets allt för vanliga krig kan troligen ses som en
inspirationskälla bakom detta tema, men också
det faktum att tidigare forskning gärna velat pre-
sentera forntiden i en bättre dager än sin samtid.
Frågan är kanske inte huruvida vi skall använda
forntiden som en drömbild eller motbild, utan
snarare hur vi håller isär dessa bilder för oss själva
och andra i våra tolkningsförsök (jfr. Hegardt).
Bidragen av Engedal, Thrane, Fyllingen, Kniesel
och Skogstrand utgör här en norrön utlöpare av
ett aktuellt internationellt forskningsfält.
Till de nya perspektiven kan vi även räkna
v. Attila Rostoványis programförklaring till en
kulinarisk arkeologi – ”Äta bör man...”; Alf Er-
icssons studie över ”Fallos och resande”; Tore
Artelius diskussion om forntida historiebruk;
Kate Syvertsens analys av ”öppna och slutna”
hällbilder, etc., etc.
Avslutning. Ovan har jag försökt att teckna
en bild av föreliggande antologi genom en till-
bakablick på de artiklar som tryckts i de olika
symposierapporterna från de nordiska bronsål-
derssymposierna genom åren. Jag har försökt
teckna ett bronsålderslandskap i förändring. Ett
landskap som det nu återstår för läsaren att upp-
täcka. Några kommer sannolikt känna igen sig i
dessa landskap. Det är dock min förhoppning att
det stora fl ertalet skall känna sig främmande, som
en besökare. En främling. Föreliggande antologi
blir därmed att likna med ett fl ertal resereportage.
Därmed återstår det endast för mig att önska en
trevlig resa!
Litteratur
Apel, J. 2001. Daggers, knowledge & power. Coast
to coast-books 3. Uppsala.
Artelius, T. 1996. Långfärd och återkomst – skep-
pet i bronsålderns gravar. Riksantikvarieämbetet
Arkeologiska Undersökningar, Skrifter No 17.
Kungsbacka.
Bakka, E. 1976. Arktisk og nordisk i bronzealderen i
Skandinavia. Miscellania 25. Trondheim.
Baudou, E. 1960. Die regionale und chronologische
Eintlung der jüngeren Bronzezeit im Nordischen
Kries. Studies in North-European Archaeology
1. Stockholm.
Berggren, Å. & Burström, M. (red) 2002. Refl exiv
fältarkeologi? Riksantikvarieämbetet. Stock-fältarkeologi? Riksantikvarieämbetet. Stock-fältarkeologi?
holm.
Bertilsson, U. 1987. The rock carvings of northern
Bohuslän. Spatial structures and social symbols.
Stockholm Studies in Archaeology No 7. Stock-
holm.
Björhem, N. & Säfvestad, U. 1989. Fosie IV.
Byggnadstradition och bosättningsmönster under
senneolitikum. Malmöfynd 5. Malmö.
Björhem, N. & Säfvestad, U. 1993. Fosie IV. Bygg-
nadstradition och bosättningsmönster under brons-
och järnålder. Malmöfynd 6. Malmö.
Borna-Ahlkvist, H. 2002. Pryssgården – hällristarnas
hem. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska Un-
dersökningar, Skrifter No 42. Lund.
Forsberg, L. & Larsson, Th. (red) 1993. Ekonomi
och näringsformer i nordisk bronsålder. Studia
Archaeologica Universitatis Umensis 3. Umeå.
00 Introduktion 05-08-06, 11.2520
XXI | MELLAN STEN OCH JÄRN – EN INTRODUKTION
Gansum, T. 2004. Hauger som konstruksjoner. Ar-
keologiske forventninger gjennom 200 år. Gothen-
burg Archaeological Thesis No 33. Göteborg.
Goldhahn, J. 1999. Fællesnordisk råd for Arkæo-
logistuderende. Glyfer och arkeologiska rum – en
vänbok till Jarl Nordbladh (Gustafsson, A. &
Karlsson, H. red): 719-742. Gotarc Serie A vol
3. Göteborg.
Gustafsson, A. 1995. Fårdrupsyxor och plasthöljes-
pennor – en kommentar till Mats P Malmers
försök att fastställa regionala viktsystem under
nordisk bronsålder. Arkeologen Nr 5/6: 24-30.
Grön, A. 2004. Positioning the Bronze Age in social
theory and research context. Acta Archaeologica
Lundensia Serie in 8º No 47. Lund.
Herner, E. 1987. Profession med tradition. Tek-
nisk-kvalitativ analys av den äldre bronsålderns
sprialornamentik, dess central- och lokalproduk-
tion. Acta Archaeologica Lundensia Serie in 8º
No 15. Lund.
Hyenstrand, Å. 1979. Arkeologisk regionindelning
av Sverige. Rikantikvarieämbetet, Dokumenta-
sjonsbyrån, Arbetshandlingar. Stockholm.
Hyenstrand, Å. 1984a. Fasta fornlämningar och
arkeologiska regioner. Riksantikvarieämbetet
och Statens Historiska Museer, Rapport 7.
Stockhlom.
Hyenstrand, Å. (red) 1984b. Bronsåldersforskning
– kring aktuella projekt. Arkeologiska Rappor-
ter och Meddelanden från Institutionen för
Arkeologi vid Stockholms Universitet No 17.
Stockholm.
Håkansson, I. 1985. Skånes gravfynd från äldre
bronsålder som källa till studiet av social struk-
tur. Acta Archaeologica Lundensia Serie in 8º
No 14. Lund.
Jensen, J. 1967. Voldtofte-fundet. Bopladsproble-
mer i yngre bronzealder i Danmark. Aarbøger
for Nordisk Oldkyndighed og Historie 1967:
91-154.
Jensen, J. 2002. Danmarks Oldtid. Bronzealdern.
Gyldendal. København.
Johansen, Ø. K. 1986. Tidlig metallkultur i Agder.
Universitetets Oldsaksamling, Skrifter Ny rekke
8. Oslo.
Johansen, Ø. K. 1993. Norske depotfunn fra bronse-
alderen. Universitetets Oldsaksamling, Skrifter
Ny rekke 15. Oslo.
Kaliff, A. 1992. Begravningsskick och föreställnings-
värld. OPIA 4. Uppsala.
Kaliff, A. 1997. Grav och kultplats. AUN 24. Upp-
sala.
Karlsson, H. (eds) 2004. Swedish archaeologists on
ethics. Bricoleur Press. Göteborg.
Knarrström, B. 2000. Flinta i sydvästra Skåne.
Acta Archaeologica Lundensia Serie in 8º No
33. Lund.
Kristiansen, K. 1981. Economic models for Bronze
Age Scandinavia – Towards an integrated ap-
proach. Economic archaeology (Sheridan, A. &
Bailey, G. eds): 239-306. BAR International
Series 96. Oxford.
Larsson, Th. B. 1986. The Bronze Age metal work
in Southern Sweden. Aspects of social and spatial
organization 1800-500 BC. Archaeology and
Environment 6. Umeå.
Løken, T. (red) 1998. Bronsealder i Norden – regio-
ner og interaksjon. AmS-Varia 33. Stavanger.
Marstrander, S. (red) 1983. Foredrag ved det 1.
Nordiske bronsealder-symposium på Isegran 3.-
6.e oktober 1977. Varia 9. Oslo.
Mikkelsen, E., Hjelvik, D. S. & Welinder, S. (red)
1986. Det 4.e Nordiske bronsealder-symposium
på Isegran 1984. Varia 12. Oslo.på Isegran 1984. Varia 12. Oslo.på Isegran 1984
Nordström, H. & Knape, A. (eds) 1989. Bronze Age
Studies. The Museum of National Antiquities/
00 Introduktion 05-08-06, 11.2521
JOAKIM GOLDHAHN | XXII
Stockholm, Studies 6. Stockholm.
Nordquist, P. 2001. Hierarkiseringsprocesser. Om
konstruktion av social ojämlikhet i Skåne, 5500-
1100 f.Kr. Studia Archaeologica Universitatis
Umensis 13. Umeå.
Olausson, M. (red) 1999. Spiralens Öga. Riksan-
tikvarieämbetet Arkeologiska Undersökningar,
Skrifter No 25. Stockholm.
Olsen, B. 1997. Fra ting til tekst. Universitetsfor-
laget. Oslo.
Poulsen, J. (red) 1989. Regionale forhold i nordisk
bronzealder. Jysk Arkeologisk Selskabs Skrifter
XXIV. Aarhus.
Randsborg, K. 1974. Social stratifi cation in Early
Bronze Age Denmark. Prähistorische Zeitschrift
49: 38-61.
Randsborg, K. (ed.) 1996. Absolute chronology.
Archaeological Europe 2500-500 BC. Acta Ar-
chaeological 67. København.
Stjernquist, B. 1977. Beiträge zum studium von
Bronzezeitlichen Siedlungen. Archaeologica
Lundensia Serie in 8º No 8. Lund.
Stjernquist, B. (red) 1983. Struktur och förändring
i bronsålderns samhälle. University of Lund
Institute of Archaeology Report Series No 17.
Lund.
Streiffert, J. 2001. På gården. Rumslig organisation
inom bosättningsytor och byggnader under brons-
ålder och äldre järnålder. Riksantikvarieämbetet
Arkeologiska Undersökningar, Skrifter No 35.
Kungsbacka.
Thedéen, S. 2004. Gränser i livet – gränser i land-
skapet. Stockholm Studies in Archaeology 33.
Stockholm.
Thrane, H. (red) 1980. Broncealderbebyggelse i
Norden. Skrifter fra Historisk Institut, Odense
Universitet nr 28. Odense.
Vandkilde, H. 1996. From Stone to Bronze. Jutland
Archaeological Society Publications XXXII.
Aarhus.
Wahlgren, K. H. 2002. Bilder av betydelse. Stock-
holm Archaeological Studies No 23. Stock-
holm.
Welinder, S. 1977. Ekonomiska processer i förhistorisk
expansion. Acta Archaeologica Lundensia Series
in 8˚ Minore No 7. Lund.
Welinder, S. 2003. Min svenska arkeologihistoria.
Studentlitteratur. Lund.
Wigren, S. 1987. Sörmländsk bronsåldersbygd. The-
ses and Papers in North-European Archaeology
16. Stockholm.
Appendix 1: Publicerade artiklar från de nordiska
bronsålderssymposierna fram till år 2000
Anderson, Ph. 1986. Frequency diagrams and size-
volume calculations. A wider perspective. Det 4.
nordiska bronsealder-symposium på Isegran 1984
(Mikkelsen, E., Hjelvik, D. S. & Welinder, S.
red): 124-132. Varia 12. Oslo.
Artelius, T. 1998. Skeppsformade gravar i södra
Sverige – om projektion av religiösa och sociala
meningsinnehåll i begravningstraditioner. Bron-
zealder i Norden – regioner og interaksjon (Løken,
T. red): 137-142. AmS-Varia 33. Stavanger.
Asingh, P. & Rasmussen, M. 1986. Regional varia-
tion i ældre bronzealder udtrykt gennem grav-
fundne bronzer i Sydvestdanmark og Sydslesvig.
Det 4. nordiska bronsealder-symposium på Isegran
1984 (Mikkelsen, E., Hjelvik, D. S. & Welinder,
S. red): 42-66. Varia 12. Oslo.
Asingh, P. & Rasmussen, M. 1989. Mange slags
grænse. Et eksempel på regional variation i syd-
vestdansk ældre bronzealder. Regionale forhold i
nordisk Bronzealder (Poulsen, J. red): 79-88. Jysk nordisk Bronzealder (Poulsen, J. red): 79-88. Jysk nordisk Bronzealder
Arkæologiske Selskabs Skrifter XXIV. Aarhus.
Bakka, E. 1980. Representativitetsproblem i
00 Introduktion 05-08-06, 11.2522
XXIII | MELLAN STEN OCH JÄRN – EN INTRODUKTION
vestnorsk bronsealder. Broncealderbebyggelse i
Norden (Thrane, H. red): 37-58. Skrifter fra
Historisk Institut, Odense Universitet nr 28.
Odense.
Bakkevig, S. 1998. Problemer i bronsealderens
korndyrkning på Forsandmoen, Rogaland,
SV-Norge. Bronzealder i Norden – regioner og
interaksjon (Løken, T. red): 55-62. AmS-Varia
33. Stavanger.
Baudou, E. 1989. Gränser och center-periferi-
förhållanden i Norrlands bronsålder. Regionale
forhold i nordisk Bronzealder (Poulsen, J. red): forhold i nordisk Bronzealder (Poulsen, J. red): forhold i nordisk Bronzealder
175-185. Jysk Arkæologiske Selskabs Skrifter
XXIV. Aarhus.
Baudou, E. 1993. Hällristningarna vid Nämforsen
– datering och kulturmiljö. Ekonomi och närings-
former i nordisk bronsålder (Forsberg, L. & Lars-former i nordisk bronsålder (Forsberg, L. & Lars-former i nordisk bronsålder
son, Th. B. red): 247-261. Studia Archaeologica
Universitatis Umensis 3. Umeå.
Becker, C. J. 1980. Bebyggelseformer i Danmarks
yngre bronzealder. Broncealderbebyggelse i Nor-
den (Thrane, H. red): 127-141. Skrifter fra
Historisk Institut, Odense Universitet nr 28.
Odense.
Bertilsson, U. 1986. Bebyggelsemönster, bronsgjut-
ning och pastoralism i västsvensk bronsålder. Det
4. nordiska bronsealder-symposium på Isegran
1984 (Mikkelsen, E., Hjelvik, D. S. & Welin-
der, S. red): 108-116. Varia 12. Oslo.
Bertilsson, U. 1989. Hällristningar i norra Bohus-
län – rumsliga strukturer och sociala symboler.
Regionale forhold i nordisk Bronzealder (Poulsen, Regionale forhold i nordisk Bronzealder (Poulsen, Regionale forhold i nordisk Bronzealder
J. red): 125-132. Jysk Arkæologiske Selskabs
Skrifter XXIV. Aarhus.
Björhem, N. 1986. Plats- eller områdeskontinuitet?
Ett tolkningsproblem belyst utifrån ett boplats-
material från sydvästra Skåne. Det 4. nordiska
bronsealder-symposium på Isegran 1984 (Mik-
kelsen, E., Hjelvik, D. S. & Welinder, S. red):
88-109. Varia 12. Oslo.
Boas, N. A. 1980. Egehøjbopladsen fra ældste bron-
zealder. Broncealderbebyggelse i Norden (Thrane,
H. red): 102-121. Skrifter fra Historisk Institut,
Odense Universitet nr 28. Odense.
Bodilsen, I. 1986. Religiøse nedlaeggelser i dansk
bronzealder. Det 4. nordiska bronsealder-sympo-
sium på Isegran 1984 (Mikkelsen, E., Hjelvik, D.
S. & Welinder, S. red): 5-16. Varia 12. Oslo.
Broadbent, N. 1983. Too many cheifs and not
enough Indians. A peripheral view of Nordic
Bronze Age Society. Struktur och förändring i
bronsålderns samhälle (Stjernquist, B. red): 7-22. bronsålderns samhälle (Stjernquist, B. red): 7-22. bronsålderns samhälle
University of Lund Institute of Archaeology Re-
port Series No 17. Lund.
Carlsson, D. 1983. Bronsåldern – tiden för kultur-
landskapets territoriella framväxt och etablering
på Gotland. Struktur och förändring i bronsål-
derns samhälle (Stjernquist, B. red): 23-36. Uni-derns samhälle (Stjernquist, B. red): 23-36. Uni-derns samhälle
versity of Lund Institute of Archaeology Report
Series No 17. Lund.
Draiby, B. 1989. Kvinde og mandsgrave i yngre
bronsealder. Regionale variationer. Regionale
forhold i nordisk Bronzealder (Poulsen, J. red): forhold i nordisk Bronzealder (Poulsen, J. red): forhold i nordisk Bronzealder
149-159. Jysk Arkæologiske Selskabs Skrifter
XXIV. Aarhus.
Forsberg, L. 1989. Ett försök att urskilja sociala
territorier i Norrland under bronsålder och för-
romersk järnålder. Regionale forhold i nordisk
Bronzealder (Poulsen, J. red): 169-175. Jysk Bronzealder (Poulsen, J. red): 169-175. Jysk Bronzealder
Arkæologiske Selskabs Skrifter XXIV. Aarhus.
Forsberg, L. 1993. En kronologisk analys av rist-
ningarna vid Nämforsen. Ekonomi och närings-
former i nordisk bronsålder (Forsberg, L. & Lars-former i nordisk bronsålder (Forsberg, L. & Lars-former i nordisk bronsålder
son, Th. B. red): 195-246. Studia Archaeologica
Universitatis Umensis 3. Umeå.
Gräslund, B. 1983. Jordfästning och likbränning.
00 Introduktion 05-08-06, 11.2523
JOAKIM GOLDHAHN | XXIV
Vägen tilllivet efter detta speglat i bronsålderns
och stenålderns gravskick. Foredrag ved det 1.
nordiske bronsealder-symposium på Isegran 3.-6.
oktober 1977 (Marstrander, S. red): 48-51. Varia
9. Oslo.
Grønnesby, G. 1998. Komposisjon og kommuni-
kasjon: Bronsealderens helleristninger i Skatval,
Nord-Trøndelag, Norge. Bronzealder i Norden
– regioner og interaksjon (Løken, T. red): 131-
136. AmS-Varia 33. Stavanger.
Hedengran, I. 1993. Att synliggöra människor, fi gu-
rer eller gestalter? Kring hällristningsforskning-
ens förutsättningar. Ekonomi och näringsformer i
nordisk bronsålder (Forsberg, L. & Larsson, Th. nordisk bronsålder (Forsberg, L. & Larsson, Th. nordisk bronsålder
B. red): 163-176. Studia Archaeologica Univer-
sitatis Umensis 3. Umeå.
Hermondsson, Ö. 1998. Bebyggelseutvecklingen i
nordöstra Uppland, Sverige, under bronsålder
och äldre järnålder – ett område mellan två
kultursfärer. Bronzealder i Norden – regioner og
interaksjon (Løken, T. red): 63-74. AmS-Varia
33. Stavanger.
Herner, E. 1989. Punstekniken under äldre
bronsålder – en social/arkeologisk mätmetod.
Struktur och förändring i bronsålderns samhälle
(Stjernquist, B. red): 37-45. University of Lund
Institute of Archaeology Report Series No 17.
Lund.
Hjärthner-Holdar, E. 1993. Övergången från
brons till järnmetallurgi – en fråga om resurser.
Ekonomi och näringsformer i nordisk bronsålder
(Forsberg, L. & Larsson, Th. B. red): 163-176.
Studia Archaeologica Universitatis Umensis 3.
Umeå.
Hjärthner-Holdar, E. 1998. Samspel mellan
olika regioner i Sverige och Ryssland under
yngre bronsålder sett utifrån järnteknologins
införande. Bronzealder i Norden – regioner og
interaksjon (Løken, T. red): 35-44. AmS-Varia
33. Stavanger.
Hornstrup, K. M. 1993. Overgangen fra ældre til
yngre bronzealder. Et eksempel fra Nordvestjyl-
land, Danmark. Bronzealder i Norden – regioner
og interaksjon (Løken, T. red): 23-34. AmS-Varia
33. Stavanger.
Jaanusson, H. 1983. Hallunda – ekologisk bak-
grund och ekonomiska aspekter i ett sam-
hälle från yngre bronsålder. Foredrag ved det 1.
nordiske bronsealder-symposium på Isegran 3.-6.
oktober 1977 (Marstrander, S. red): 163-174.
Varia 9. Oslo.
Jensen, J. 1983. Bosættelse og rigedomcentre i
Østdanmark i slutningen af yngre bronzealder.
Struktur och förändring i bronsålderns samhälle
(Stjernquist, B. red): 46-52. University of Lund
Institute of Archaeology Report Series No 17.
Lund.
Jensen, R. 1989. Bosättning och ekonomi – inom-
regionala differenser i Mälardalen. Regionale
forhold i nordisk Bronzealder (Poulsen, J. red): forhold i nordisk Bronzealder (Poulsen, J. red): forhold i nordisk Bronzealder
115-124. Jysk Arkæologiske Selskabs Skrifter
XXIV. Aarhus.
Johansen, Ø. 1980. Nye elementer i bronseal-
derens bosetning i Norge. Broncealderbebyggelse
i Norden (Thrane, H. red): 10-36. Skrifter fra
Historisk Institut, Odense Universitet nr 28.
Odense.
Johansen, Ø. 1983. Bronsealderproblemer – en
teori om mellomhandlervirksomhet. Foredrag
ved det 1. nordiske bronsealder-symposium på
Isegran 3.-6. oktober 1977 (Marstrander, S.
red): 24-47. Varia 9. Oslo.
Kaliff, A. 1998. Gravskick och kultbruk – exemplet
Ringeby, Östergötland, Sverige. Bronzealder i
Norden – regioner og interaksjon (Løken, T. red):
85-90. AmS-Varia 33. Stavanger.
00 Introduktion 05-08-06, 11.2524
XXV | MELLAN STEN OCH JÄRN – EN INTRODUKTIONXXV | MELLAN STEN OCH JÄRN – EN INTRODUKTIONXXV
Karlenby, L. 1998. Regionala likheter och lo-
kala skillnader inom bronsålderns bebyggelse i
Skandinavien. Bronzealder i Norden – regioner og
interaksjon (Løken, T. red): 91-96. AmS-Varia
33. Stavanger.
Kayser, H. 1998. Overgangen fra ældre til yngre
bronzealder i Jylland – en analyse af gravkon-
struktionen. Bronzealder i Norden – regioner og
interaksjon (Løken, T. red): 123-130. AmS-Va-
ria 33. Stavanger.
Komber, J. 1998. Det nordiske bronsealderhusets
form og konstruksjon. Den teoretiske bakgrunn
for rekonstruksjonen av bronsealderhuset på
Forsand, Sørvest-Norge. Bronzealder i Norden
– regioner og interaksjon (Løken, T. red): 45-54.
AmS-Varia 33. Stavanger.
Kristiansen, K. 1983. Kriger og høvding i Danmarks
bronsealder. Et bidrag til bronzealdersværdets
kulturhistoria. Struktur och förändring i brons-
ålderns samhälle (Stjernquist, B. red): 63-82. ålderns samhälle (Stjernquist, B. red): 63-82. ålderns samhälle
University of Lund Institute of Archaeology
Report Series No 17. Lund.
Kristiansen, K. 1986. Ideologi og samfund i Dan-
marks bronzealder. Det 4. nordiska bronsealder-
symposium på Isegran 1984 (Mikkelsen, E.,
Hjelvik, D. S. & Welinder, S. red): 144-155.
Varia 12. Oslo.
Kristiansen, K. 1993. Erhverstrategi, bebyggesle
og økologi i bronzealderen – nye resultater fra
Nordvestjylland. Ekonomi och näringsformer i
nordisk bronsålder (Forsberg, L. & Larsson, Th. nordisk bronsålder (Forsberg, L. & Larsson, Th. nordisk bronsålder
B. red): 27-34. Studia Archaeologica Universi-
tatis Umensis 3. Umeå.
Larsson, Th. B. 1983. Samhällsförändring brons-
ålder – järnålder. En strukturanalys med ut-
gångspunkt från Östergötland II. Struktur och
förändring i bronsålderns samhälle (Stjernquist, förändring i bronsålderns samhälle (Stjernquist, förändring i bronsålderns samhälle
B. red): 96-105. University of Lund Institute of
Archaeology Report Series No 17. Lund.
Larsson, Th. B. 1986. Produktion och ackumula-
tion: en rumslig analys av bronsartefakter. Det 4.
nordiska bronsealder-symposium på Isegran 1984
(Mikkelsen, E., Hjelvik, D. S. & Welinder, S.
red): 17-31. Varia 12. Oslo.
Larsson, Th. B. 1989. Regionalitet som en produkt
av samhälleliga processer. Regionale forhold i
nordisk Bronzealder (Poulsen, J. red): 15-18. Jysk nordisk Bronzealder (Poulsen, J. red): 15-18. Jysk nordisk Bronzealder
Arkæologiske Selskabs Skrifter XXIV. Aarhus.
Larsson, Th. B. 1993. Östersjökontakter under
yngre bronsålder – en diskussion med utgångs-
punkt från fynden från Vistad i Östergötland.
Ekonomi och näringsformer i nordisk bronsålder
(Forsberg, L. & Larsson, Th. B. red): 127-150.
Studia Archaeologica Universitatis Umensis 3.
Umeå.
Lindgren-Hertz, L. 1998. Pryssgården, Östergöt-
land, Sverige – en bronsåldersbosättning invid
Östersjön. Bronzealder i Norden – regioner og
interaksjon (Løken, T. red): 97-106. AmS-Varia
33. Stavanger.
Liversage, D. 1989. Early copper and bronze in
Denmark – a computer aided examination of
the SAM analyses. Regionale forhold i nordisk
Bronzealder (Poulsen, J. red): 47-60. Jysk Arkæo-Bronzealder (Poulsen, J. red): 47-60. Jysk Arkæo-Bronzealder
logiske Selskabs Skrifter XXIV. Aarhus.
Lomborg, E. 1980. Bronzealderbopladserne ved
Vadgård och Skamebæk. Broncealderbebyggelse
i Norden (Thrane, H. red): 122-126. Skrifter
fra Historisk Institut, Odense Universitet nr
28. Odense.
Lundmark, H. 1986. Vad säger oss bronsföremålen.
En diskussion om kopplingen mellan föremålsa-
nalys och samhällsanalys. Det 4. nordiska bron-
sealder-symposium på Isegran 1984 (Mikkelsen,
E., Hjelvik, D. S. & Welinder, S. red): 32-41.
Varia 12. Oslo.
00 Introduktion 05-08-06, 11.2525
JOAKIM GOLDHAHN | XXVI
Lundmark, H. 1983. Samhällsförändring brons-
ålder – järnålder. En strukturanalys med ut-
gångspunkt från Östergötland I. Struktur och
förändring i bronsålderns samhälle (Stjernquist, förändring i bronsålderns samhälle (Stjernquist, förändring i bronsålderns samhälle
B. red): 88-95. University of Lund Institute of
Archaeology Report Series No 17. Lund.
Luoto, J. 1980. Bronsålderns befästa boplatser ur
fi nskt perspektiv. Broncealderbebyggelse i Norden
(Thrane, H. red): 59-66. Skrifter fra Historisk
Institut, Odense Universitet nr 28. Odense.
Løken, T. 1989. Rogalands bronsealderbopladser
– sett i lys av områdets kulturelle kontakter. Re-
gionale forhold i nordisk Bronzealder (Poulsen, gionale forhold i nordisk Bronzealder (Poulsen, gionale forhold i nordisk Bronzealder
J. red): 141-148. Jysk Arkæologiske Selskabs
Skrifter XXIV. Aarhus.
Løken, T. 1998. Hustyper og socialstruktur gjen-
nem bronsealder på Forsandmoen, Rogaland,
Sør-Vest-Norge. Bronzealder i Norden – regioner
og interaksjon (Løken, T. red) 107-122. AmS-
Varia 33. Stavanger.
Malmer, M. P. 1989. Fårdrup-yxornas metrologi
och korologi – ett preliminärt meddelande. Re-
gionale forhold i nordisk Bronzealder (Poulsen, J. gionale forhold i nordisk Bronzealder (Poulsen, J. gionale forhold i nordisk Bronzealder
red): 19-28. Jysk Arkæologiske Selskabs Skrifter
XXIV. Aarhus.
Malmer, M. P. 1993. Bronsålderhandelns struktur
och sociala funktion. Ekonomi och näringsformer
i nordisk bronsålder (Forsberg, L. & Larsson, Th. i nordisk bronsålder (Forsberg, L. & Larsson, Th. i nordisk bronsålder
B. red): 117-126. Studia Archaeologica Univer-
sitatis Umensis 3. Umeå.
Marstrander, S. 1980. Nye helleristningsfunn
i Trøndelag. Broncealderbebyggelse i Norden
(Thrane, H. red): 4-9. Skrifter fra Historisk
Institut, Odense Universitet nr 28. Odense.
Marstrander, S. 1983. Den norske randlistøksene.
Struktur och förändring i bronsålderns samhälle
(Stjernquist, B. red): 106-113. University of
Lund Institute of Archaeology Report Series
No 17. Lund.
Marstrander, S. 1983. Porfyr- og nakkebøyde økser
som idikatorer for bosetning og sociale struktu-
rer i Norges yngre bronsealder. Foredrag ved det
1. nordiske bronsealder-symposium på Isegran 3.-
6. oktober 1977 (Marstrander, S. red): 57-146.
Varia 9. Oslo.
Nilsson, P-E. 1986. Samhällsstruktur i gotländska
bronsåldersrösen. En korologisk studie med per-
sondator. Det 4. nordiska bronsealder-symposium
på Isegran 1984 (Mikkelsen, E., Hjelvik, D. S. &
Welinder, S. red): 67-87. Varia 12. Oslo.
Nyegaard, G. 1993. Kirkebjergbopladsen ved Vold-
tofte, på SV Fyn, i zooarkæologisk belysning.
Ekonomi och näringsformer i nordisk bronsålder
(Forsberg, L. & Larsson, Th. B. red): 93-104.
Studia Archaeologica Universitatis Umensis 3.
Umeå.
Olausson, D. 1989. Camparision and contrast.
Looking for evidence for regional groups in two
Late Bronze Age cemetries. Regionale forhold i
nordisk Bronzealder (Poulsen, J. red): 61-68. Jysk nordisk Bronzealder (Poulsen, J. red): 61-68. Jysk nordisk Bronzealder
Arkæologiske Selskabs Skrifter XXIV. Aarhus.
Olausson, D. 1993. Hav och äng, skog och åker
bronsålderbondens levnadssätt i södra Sverige.
Ekonomi och näringsformer i nordisk bronsålder
(Forsberg, L. & Larsson, Th. B. red): 105-116.
Studia Archaeologica Universitatis Umensis 3.
Umeå.
Persson, J. 1983. Pålstaven under äldre bronsålder.
Struktur och förändring i bronsålderns samhälle
(Stjernquist, B. red): 114-120. University of
Lund Institute of Archaeology Report Series
No 17. Lund.
Poulsen, J. 1980. Om arealudnyttelsen i bronzeal-
deren, nogle praktiske synspunkter og nogle
synspunkter om praksis. Broncealderbebyggelse
i Norden (Thrane, H. red): 142-164. Skrifter
00 Introduktion 05-08-06, 11.2526
XXVII | MELLAN STEN OCH JÄRN – EN INTRODUKTION
fra Historisk Institut, Odense Universitet nr
28. Odense.
Poulsen, J. 1983. Nogle refleksioner omkring
Vognsrup Enge-fundet. Struktur och förändring
i bronsålderns samhälle (Stjernquist, B. red): 114-i bronsålderns samhälle (Stjernquist, B. red): 114-i bronsålderns samhälle
120. University of Lund Institute of Archaeology
Report Series No 17. Lund.
Poulsen, J. 1993. Om ældre bronsealders gravhøje
og bebyggelse – atter en engang nye iakttagelser
fra det Jyske område. Ekonomi och näringsformer
i nordisk bronsålder (Forsberg, L. & Larsson, Th. i nordisk bronsålder (Forsberg, L. & Larsson, Th. i nordisk bronsålder
B. red): 35-52. Studia Archaeologica Universi-
tatis Umensis 3. Umeå.
Prescott, Ch. 1993. Rapport fra periferien. Nyere
undersøgelser i Sogn. Ekonomi och näringsformer
i nordisk bronsålder (Forsberg, L. & Larsson, Th. i nordisk bronsålder (Forsberg, L. & Larsson, Th. i nordisk bronsålder
B. red): 151-162. Studia Archaeologica Univer-
sitatis Umensis 3. Umeå.
Rasmussen, M. 1993. Bopladsstruktur og øko-
nomisk variation i ældre bronzealder – set fra
et par Nordvestjyske bopladser. Ekonomi och
näringsformer i nordisk bronsålder (Forsberg, L. näringsformer i nordisk bronsålder (Forsberg, L. näringsformer i nordisk bronsålder
& Larsson, Th. B. red): 11-26. Studia Archaeo-
logica Universitatis Umensis 3. Umeå.
Ringstad, B. 1998. Fra territorium til gård – ek-
sempler fra Møre og Romsdal, Vest-Norge.
Bronzealder i Norden – regioner og interaksjon
(Løken, T. red): 75-84. AmS-Varia 33. Sta-
vanger.
Rønne, P. 1989. Nogle lokaltypiske oldsager fra
Sjællands ældre bronzealder periode II. Regio-
nale forhold i nordisk Bronzealder (Poulsen, J. nale forhold i nordisk Bronzealder (Poulsen, J. nale forhold i nordisk Bronzealder
red): 69-78. Jysk Arkæologiske Selskabs Skrifter
XXIV. Aarhus.
Rønne, P. 1993. Problemer omkring bronzealderens
metalhåndværkere. Ekonomi och näringsformer i
nordisk bronsålder (Forsberg, L. & Larsson, Th. nordisk bronsålder (Forsberg, L. & Larsson, Th. nordisk bronsålder
B. red): 71-92. Studia Archaeologica Universi-
tatis Umensis 3. Umeå.
Salo, U. 1983. Bronsålderssamhället vid Satakunta-
kusten: källor och tolkningsförsök. Foredrag ved
det 1. nordiske bronsealder-symposium på Isegran
3.-6. oktober 1977 (Marstrander, S. red): 1-14.
Varia 9. Oslo.
Stjernquist, B. 1980. Bronsåldersbebyggelse i gårds-
lösa. Broncealderbebyggelse i Norden (Thrane,
H. red): 67-71. Skrifter fra Historisk Institut,
Odense Universitet nr 28. Odense.
Stjernquist, B. 1983. Indicier på bronsåldersam-
hällets ekonomiska och sociala struktur enligt
nyare undersökningar. Foredrag ved det 1.
nordiske bronsealder-symposium på Isegran 3.-6.
oktober 1977 (Marstrander, S. red): 147-162.
Varia 9. Oslo.
Stjernquist, B. 1983. Gravarna som källa till kun-
skap om den yngre bronsålderns bebyggelse.
Struktur och förändring i bronsålderns samhälle
(Stjernquist, B. red): 130-140. University of
Lund Institute of Archaeology Report Series
No 17. Lund.
Strömberg, M. 1980. Bronsålder i Hagestadpro-
jektet, en period i ett långtidsperspektiv. Bron-
cealderbebyggelse i Norden (Thrane, H. red):
72-82. Skrifter fra Historisk Institut, Odense
Universitet nr 28. Odense.
Strömberg, M. 1983. Bebyggelseintensiteten under
bronsålder i sydöstra Skåne. Struktur och för-
ändring i bronsålderns samhälle (Stjernquist, B. ändring i bronsålderns samhälle (Stjernquist, B. ändring i bronsålderns samhälle
red): 141-150. University of Lund Institute of
Archaeology Report Series No 17. Lund.
Strömberg, M. 1989. Lokale differenser inom
Hagestadprojektets arbetsområden. Regionale
forhold i nordisk Bronzealder (Poulsen, J. red): forhold i nordisk Bronzealder (Poulsen, J. red): forhold i nordisk Bronzealder
107-114. Jysk Arkæologiske Selskabs Skrifter
XXIV. Aarhus.
Sørensen, M-L. S. 1986. Umateriel kultur og kultu-
00 Introduktion 05-08-06, 11.2527
JOAKIM GOLDHAHN | XXVIII
rel forandring. Et forskag til diskussion af lokalt
særpreg udtryk gennem bronzerne fra periode V
og VI. Det 4. nordiska bronsealder-symposium på
Isegran 1984 (Mikkelsen, E., Hjelvik, D. S. &
Welinder, S. red): 133-143. Varia 12. Oslo.
Sørensen, M-L. S. 1993. Hvori består forholdet
mellem ernæringsformer og levevis i yngre
bronzealder i Skandinavien. Ekonomi och nä-
ringsformer i nordisk bronsålder (Forsberg, L. & ringsformer i nordisk bronsålder (Forsberg, L. & ringsformer i nordisk bronsålder
Larsson, Th. B. red): 1-10. Studia Archaeologica
Universitatis Umensis 3. Umeå.
Sør-Reime, G. 1989. Regionale forskjeller i bron-
sealderens helleristninger med utgangspunkt i
de sørvest-norske. Regionale forhold i nordisk
Bronzealder (Poulsen, J. red): 133-140. Jysk Bronzealder (Poulsen, J. red): 133-140. Jysk Bronzealder
Arkæologiske Selskabs Skrifter XXIV. Aarhus.
Tesch, S. 1980. Ett par bronsåldersmiljöer med
huslämningar i Skåne och Södermanland.
Broncealderbebyggelse i Norden (Thrane, H. red):
83-101. Skrifter fra Historisk Institut, Odense
Universitet nr 28. Odense.
Thrane, H. 1980. Nogle tanker om yngre bron-
cealders bebyggelse på Sydvestfyn. Broncealder-
bebyggelse i Norden (Thrane, H. red): 165-173.
Skrifter fra Historisk Institut, Odense Univer-
sitet nr 28. Odense.
Thrane, H. 1983. Indledende overvejelser af struk-
turudviklingen i Sydskandinaviens broncealder.
Struktur och förändring i bronsålderns samhälle
(Stjernquist, B. red): 151-165. University of
Lund Institute of Archaeology Report Series
No 17. Lund.
Thrane, H. 1983. Om økonomisk og social struktur
i yngre broncealder på bakgrund af nye under-
søgelser i Voldtofteområdet. Foredrag ved det 1.
nordiske bronsealder-symposium på Isegran 3.-6.
oktober 1977 (Marstrander, S. red): 15-23. Varia
9. Oslo.
Thrane, H. 1989. Regionale aspekter af bronzeal-
derbebyggelse på Fyn. Regionale forhold i nord-
isk Bronzealder (Poulsen, J. red): 101-106. Jysk isk Bronzealder (Poulsen, J. red): 101-106. Jysk isk Bronzealder
Arkæologiske Selskabs Skrifter XXIV. Aarhus.
Thrane, H. 1989. Regionale grupper? Et diskus-
sionsindlæg. Regionale forhold i nordisk Bronzeal-
der (Poulsen, J. red): 187-188. Jysk Arkæologiske der (Poulsen, J. red): 187-188. Jysk Arkæologiske der
Selskabs Skrifter XXIV. Aarhus.
Vandkilde, H. 1989. Det ældste metalmiljø i
Danmark. Regionale forhold i nordisk Bronzeal-
der (Poulsen, J. red): 29-46. Jysk Arkæologiske der (Poulsen, J. red): 29-46. Jysk Arkæologiske der
Selskabs Skrifter XXIV. Aarhus.
Vandkilde, H. 1993. Aspekter af teknologi og sam-
fund i overgangstiden mellem sten- og bron-
zealder i Danmark. Ekonomi och näringsformer i
nordisk bronsålder (Forsberg, L. & Larsson, Th. nordisk bronsålder (Forsberg, L. & Larsson, Th. nordisk bronsålder
B. red): 53-70. Studia Archaeologica Universi-
tatis Umensis 3. Umeå.
Vandkilde, H. 1998. Den senneolitiske offerned-
læggelse i den jyske Gallemose: tid-rum dimen-
sioner og fremmede forbindelser. Bronzealder i
Norden – regioner og interaksjon (Løken, T. red):
7-22. AmS-Varia 33. Stavanger.
Welinder, S. 1983. The ecology of the Bronze Age
landscape in central Sweden. Struktur och för-
ändring i bronsålderns samhälle (Stjernquist, B. ändring i bronsålderns samhälle (Stjernquist, B. ändring i bronsålderns samhälle
red): 166-182. University of Lund Institute of
Archaeology Report Series No 17. Lund.
Wigren, S. 1986. Skärvstenshögar – avfallshögar
– centrumbildningar. Det 4. nordiska bronseal-
der-symposium på Isegran 1984 (Mikkelsen, E.,
Hjelvik, D. S. & Welinder, S. red): 117-123.
Varia 12. Oslo.
Willroth, K-H. 1989. Nogle betragtninger over de
regionale forhold i Slesvig og Holsten i bron-
zealderens periode II. Regionale forhold i nord-
isk Bronzealder (Poulsen, J. red): 89-100. Jysk isk Bronzealder (Poulsen, J. red): 89-100. Jysk isk Bronzealder
Arkæologiske Selskabs Skrifter XXIV. Aarhus.
00 Introduktion 05-08-06, 11.2528
1 | Flinthantverk och samhälle i södra Skandinavien under senneolitikum och tidig bronsålder
Jan Apel, SAU Uppsala
Inledning. Tolkningar av den äldre bronsålderns
samhälle i Skandinavien har kretsar kring frågor
om social status, hierarki, samhällskomplexitet
och rang och har framförallt baserats på studier av
gravar och bronsdepåer (Vandkilde 1996: 259f.;
Johansen et al 2004). Under de senaste 30 åren
har även de ständigt växande boplatsmaterialen
tagits med i beräkningen (se t.ex. Boas 1980,
1983, 1986, 1991, 1993; Ethelberg 2000; Niel-
sen & Nielsen 1985; Nielsen 1999; Björhem &
Säfvestad 1989, Artursson i denna volym). Som
ett komplement till dessa tolkningar framförs i
den här uppsatsen en tolkning av samhällskom-
plexitet som bottnar i en experimentell studie av
den produktion av fl intdolkar som sker i södra
Skandinavien mellan 2350-1500 f Kr.
Flintdolkarna. De skandinaviska fl intdolkarna
uppträder i sex huvudtyper (Lomborg 1973)
och är spridda över hela Skandinavien och delar
av norra Europa (fi g. 1, 2 och tab. 1). Dolkarnas
huvudsakliga geografi ska utbredning omfattar
ett område som inkluderar södra och mellersta
Skandinavien, nordöstra Holland, norra Tysk-
land och nordvästra Polen. Ett mindre antal
har även påträffats i Storbritannien, Tjeckiska
republiken, Österrike, de baltiska staterna, Fin-
land och norra Skandinavien (Apel 2001; Bar-
rowclough & Lister 2004). De huvudtyper som
defi nierades av Sophus Müller (1902), John-Elof
Forssander (1936) och Ebbe Lomborg (1973)
avspeglar vissa kronologiska skillnader men även
en tydlig regional variation som avspeglas i både
produktions- och konsumtionsområdet (Madsen
1978; Rasmussen 1990; Vandkilde 1996: 13f.;
Apel 2001: 231ff.).
Vad dolkarna användes till vet vi inte säkert.
De bruksspårsanalyser som genomförts visar slita-
ge från råhud som sannolikt kan sättas i samband
med förvaring i läderslida och därför inte säger
något om användningen (Apel 2001). Polerade
ytor på greppens bas är relativt vanliga och visar
att dolkarna även använts som eldfl inta tillsam-
mans med pyrit (Stapert & Johansen 1999). His-
toriska iakttagelser i Jemen visar att yngre män
fi ck metalldolkar i samband med puberteten och
att dolkarna sedan fungerade som en symbol för
mannen och krigaren och alltid bars i ett skärp
på magen (Cammann 1977).
I Iliaden och Odysséen, som visserligen är
något yngre än de skandinaviska fl intdolkarna,
framgår att dolken utgjorde en del i krigarens
utrustning och att den framförallt användes vid ri-
tuell slakt. Kanske utgjorde även de skandinaviska
fl intdolkarna en insignia för ett socialt segment
i samhället (Apel 2001). En sådan tanke under-
byggs av att både dolkarnas distribution och deras
depositionssammanhang – de deponeras främst i
Apel 05-08-06, 11.251
JAN APEL | 2
Figur 1. Lomborgs sex typer av fl intdolkar (efter Lomborg 1973).
Apel 05-08-06, 11.252
3 | FLINTA OCH SAMHÄLLE UNDER SN OCH TIDIG BRÅ
gravar utanför produktionsområdena – antyder
att de varit personliga ägodelar som följt sina ägare
genom livet (se bl.a. Malmer 1982).
Det har även föreslagits att dolkarna användes
vid olika typer av övergångsritualer som inne-
fattar permanenta markeringar på huden. Eva
Stensköld ger i sin avhandling fl era historiska
och etnografi ska exempel på hur skärande eg-
gar, i vissa fall tillverkade av fl inta, använts vid
dödsritualer, tatueringar, omskärelse m.m. Sett
ur ett sådant perspektiv är den omfattande om-
skärpning som många dolkarna utsatts för en del
av ritualen (Stensköld 2004: 228ff.).
Organisationen av fl intdolksteknologin. Syftet
med den följande texten är att den skall bilda
grunden för en tolkning av teknologins svå-
righetsgrad. Resultaten av den experimentella
studien har delvis ingått i min avhandling (Apel
2001) och kommer att presenteras i sin helhet i en
framtida publikation (Callahan, Apel & Olaus-
son in prep.). I detta sammanhang defi nieras
”teknologi” som ett sammanhängande system av
föremål, beteenden och kunskap som är möjlig att
tradera från en generation till nästa. Genom att
betona reproduktionsaspekten blir det tydligt att
teknologi är inbäddad i den sociala världen. Ett
Figur 2. Spridningen av skandinaviska
fl intdolkar.
Apel 05-08-06, 11.253
JAN APEL | 4
sådan holistiskt perspektiv är viktig, speciellt när
det gäller fl intdolkarna som producerades över
24 generationer.
Min förståelse av fl intdolkshantverket base-
ras delvis på egen erfarenhet men framförallt på
ett samarbete med Errett Callahan – en erfaren
fl intsmed och arkeolog. Under två somrar i mit-
ten av 1990-talet defi nierades produktionsstadier
genom att arkeologiska material och experimen-
tella data konfronterades och jämfördes (Calla-
han, Apel & Olausson in prep.). En preliminär,
intuitiv, förståelse för fl intdolkshantverket upp-
nåddes.
Då ett av målen med studien var att förstå
hantverkets komplexitet och svårighetsgrad var
det viktigt att tolkningarna inte endast baserades
på praktisk erfarenhet eftersom sådana tolkningar
lätt riskerar att bli alltför auktoritetsbundna. En
väg ur ett sådant forskningsdilemma är att å ena
sidan acceptera och dra nytta av den kunskap som
uppstår av den spontana erfarenheten (den naiva
empirismen) men att balansera den med ett dis-
tanserat perspektiv (den slutna rationalismen).
Detta görs lämpligen genom att i analysen
bryta med vardagsterminologin – i detta fall den
terminologi som fl intsmeder idag använder – ef-
tersom den ofta framstå som oproblematisk och
”naturlig” och på grund av detta riskerar att i allt-
för hög grad styra tolkningen. Istället för att fråga
mig själv och Errett vilka stadier av tillverkningen
som krävde stor hantverksskicklighet och vilka
stadier som var lättare att utföra valde jag alltså
att i vissa faser av analysen angripa materialet från
ett mer distanserat perspektiv. Detta krävde i sin
Tabell 1. Den geografi ska fördelningen av de sex huvudtyperna.
Area Type IType I Type IIType II Type IIIType III Type IVType IV Type VType V Type VIType VI TotalAustria 0 0 0 2 0 3 5British Isles 0 0 0 0 1 4 5Eastern central Sweden 45 37 71 27 50 64 294Eastern Denmark 497 249 249 124 171 249 1539Eastern NorwayEastern Norway 144 4 111 10 31 145 445Finland 2 3 0 2 1 0 8MecklenburgMecklenburg 619 31 214 22 147 235 1268The Netherlands 28 11 17 3 3 8 70Norrland 9 1 6 1 2 5 24North Rhine-WestphaliaNorth Rhine-Westphalia 7 7 3 4 2 1 24Thüringen and SaxonyThüringen and Saxony 130 7 21 14 7 34 213Poland 22 1 5 3 10 6 47Schleswig-HolsteinSchleswig-Holstein 373 82 393 145 269 807 2069Skåne 262 372 315 69 191 193 1402South-western Sweden 71 63 116 24 57 78 409South-eastern Sweden 58 73 112 53 114 87 497Western central Sweden 310 162 351 82 125 163 1193Western Denmark 1509 79 212 159 265 423 2647Western NorwayWestern Norway 456 8 118 17 45 353 997Total 4542 1190 2314 761 1491 2858 13156
% 34 9 18 6 11 22 100
Apel 05-08-06, 11.254
5 | FLINTA OCH SAMHÄLLE UNDER SN OCH TIDIG BRÅ
tur en tillgång till en metod och en terminologi
som styrde mig bort från det intuitiva.
Istället för att använda termer, som t.ex.
”skicklighet”, valde jag att bryta med vardags-
språket och införde två begrepp i analysen som
introducerades till arkeologin av Jacques Pelegrin
(1990): (1) kunskap (connaissance) och (2) hand-
lag (savoir-faire):
Kunskap Handlag
Förklarande Handlande
Medveten minnesfunktion Omedveten...
Kommunicerbar Intuitiv
Teoretiskt minne Praktiskt ...
Förloras vid minnesförlust Förloras inte...
Begreppen defi nierar två minnesfunktioner
av neuro-psykologisk natur som är involverade
i de fl esta praktiska gester som människor utför.
Connaissance utgörs av information som krävs för
att utföra en gest som har sitt ursprung utanför
den egna kroppen. Det är alltså en teoretisk min-
nesfunktion. Savoir-faire, däremot, är däremot
en form av muskelminne som endast kan upp-
komma genom praktisk erfarenhet. Det beror på
att det är sammankopplat med kroppsrörelser och
följaktligen kan det bara inläras genom praktik
och omfattande repetition.
Under det experimentella arbetet graderades
de gester som genomfördes i de olika stadierna
i enlighet med deras relativa andel av kunskap
och handlag (fi g. 3). Det visade sig att stadierna
genom denna klassifi cering fördelar sig på ett sätt
som sammanfaller med platsernas distribution i
landskapet. Produktionsstadier som innehöll en
låg grad av praktiskt handlag, främst de tidiga
stadierna i produktionen, återfi nner vi på ett
visst avstånd från boplatser och nära råvarukäl-
lorna. Ett exempel på en sådan plats är Fornæs
på Djurslands nordöstra hörn. Här undersöktes
på 1940-talet en produktionsplats på stranden
nedanför de vita kalkklippor i vilken de naturliga
fl intnodulerna ligger inbäddade. Å andra sidan
återfi nns produktionsavfall från de senare stadier
av bifacial tillverkning i anslutning till husläm-
ningar på boplatser som t.ex. Myrhøj och Gug.
Produktionsstadiernas skilda distribution
i landskapet kan tolkas som beroende av rent
praktiska avväganden men mönstret går också
tolkas i sociala och politiska termer. Om det är
så att teknologin i sig hade ett socialt värde så
kan man tänka sig att stadier med en låg grad
av handlag hemlighölls i syfte att bevara den
teknologiska kunskapen inom den egna grup-
pen. När det gäller stadier med en hög grad av
handlag, som inte går att härma utan en stor
investering i utbildningstid, är inte risken för
imitation lika stor. Istället kunde fl intsmederna
genomföra dessa stadier mitt på boplatserna och
därigenom erhålla uppskattning och prestige för
sitt hantverkskunnande utan att behöva riskera
sin exklusivitet. Här kan paralleller dras till t.ex.
traditionell järnframställning i Afrika där ett lik-
nande fenomen kan iakttagas vad gäller skillnader
mellan smältningsprocessen och smidet (se Apel
2001: 114ff.).
Institutions- och komplexitetsbegreppen. En
diskussion kring fl intdolksteknologins sociala
aspekter kräver tydliga defi nitioner av de två
begreppen ”institution” och ”komplexitet”. I ett
fi losofi lexikon defi nieras ordet institution som
”en relativt varaktig social bildning, som säkrar en
viss överensstämmelse eller likformighet mellan
olika individers handlande i ett samhälle genom
att utgöra ett gemensamt regelsystem för det”.
Apel 05-08-06, 11.265
JAN APEL | 6
En institution är alltså ett socialt faktum (Durk-
heim 1991: 21) och som ett sådant har den en
kontinuitet som överskrider individer såväl som
generationer. Det implicerar vad som inom den
klassiska sociologin benämndes social struktur.
Om vi kan lära oss att känna igen institutioner
i arkeologiska material och lämningar, och om vi
på ett övertygande sätt kan visa principer för hur
olika institutioner bemannas och reproduceras,
då kan vi även uttala oss om ett samhälles sociala
struktur (se t.ex. Olausson 1993). Begreppet
”komplexitet” defi nierades på 1800-talet av Her-
bert Spencer som något som karaktäriseras av fl er
delar och fl er relationer mellan delar. Etthundra
år senare defi nerades fortfarande komplexitet på
ett liknande sätt inom arkeologin: ”Complexity
refers to that which is composed of many inter-
related parts” (Price & Brown 1985).
Om vi tänker oss att delarna i detta fall är
institutioner av olika slag så korresponderar alltså
graden av komplexitet med det antal formella in-
stitutioner, och relationerna mellan dem, som ett
givet samhälle har. I vårt dagliga liv är vi beroende
av 1000-tals personer och 100-tals institutioner
för att få våra behov tillgodosedda. Sett ur detta
perspektiv lever vi i ett komplext samhälle. De
mobila jägare-samlargrupper som vi känner från
historiska och etnografi ska beskrivningar och som
större delen av året lever i små familjegrupper har
få fasta institutioner. I sådana samhällen är varje
Figur 3. Flintdolkarnas produktionsstadier graderade enligt deras relativa andelar av teoretisk kunskap och
praktiskt handlag.
Apel 05-08-06, 11.266
7 | FLINTA OCH SAMHÄLLE UNDER SN OCH TIDIG BRÅ
individ och familj själva tvungna att behärska det
mesta för att tillgodose sina behov.
Sammanfattningsvis kan man säga att en
högre grad av komplexitet innebär en större
arbetsdelning i det berörda samhället.
Familjens betydelse för reproduktionen av ka-
pitalformer. I dagens västerländska samhällen
reproduceras de olika individuella positionerna
inom olika institutioner på två sätt: genom kom-
petens och genom arv. Utbildningssociologin har
dock pekat på en tydlig koppling mellan formell
kompetens och arv när det gäller hur positioner
inom institutioner bemannas (Bourdieu 1984).
Av någon anledning lyckas familjer se till att de-
ras medlemmar även tillägnat sig den formella
kompetens som krävs för att besätta en position
som traditionellt sett tillfaller dess medlemmar.
Detta knyter an till ytterligare en teoretisk för-
utsättning med denna studie: tanken på famil-
jeenheten som en ursprunglig social institution
(Bourdieu 1999).
Enligt Pierre Bourdieu utgör familjen förebil-
den för alla typer av sociala institutioner. Tanke
går tillbaka på Emile Durkheims etnografi ska
studier där den segmentära samhällsmodellen
betraktades som sprungen ur en enklare struk-
tur där den enskilda familjeenheten utgjorde den
högsta formen av social integration. Dessa idéer
diskuteras fl itigt av antropologer under 1900-ta-
let. Julian Steward beskrev en sådan struktur hos
Shoshoneindianerna och eskimåerna (1955) men
blev senare kritiserad av bl.a. Ellman Service som
menade att ”the family level of integration” var
historiska fenomen som uppstått vid kontakter
med moderna samhällen och att de inte represen-
terade det naturliga sätt på vilket jägare-samlare
organiserade sig: d.v.s. som patrilokala band be-
stående av fl era familjeeneheter (se Service 1962;
Binford 2001).
Idag vet vi att sociologiska fallstudier gång på
gång visar att många former av kapital – réella
såväl som symboliska – främst reproduceras ver-
tikalt inom familjer även i samhällen där man
genom skolsystem och annat strävat efter att ge-
neralisera reproduktionen av kulturella fenomen
(för sociologiska fallstudier från Paris respektive
Stavanger, se Bourdieu 1984; Rosenlund 2000).
Överföringen av kulturellt kapital mellan genera-
tionerna sker genom mer eller mindre medvetna
strategier för giftemål, arvsrätt, utbildning m.m.
(Bourdieu 1999).
I samhällen med en lägre grad av arbetsdel-
ning utgör endogami ett exempel på en strategi
som under vissa förhållanden bevarar och utökar
olika typer av kapital inom familjeenheten. Som
exempel kan nämnas de former av parallellku-
sinäktenskap som värderats högt hos Berberna
i Nordafrika (Bourdieu 1977) och i Kurdistan
(Barth 1953).
Då familjens sammansättning till stor del
styrs av kulturella regler – något som visas av att
familjeenhetens sammansättning varierar i olika
kulturer – är det lämpligt att i detta sammanhang
betrakta familjen som en institution vars medlem-
mar är beredda att ge varandra mer än vad man
förväntas få tillbaka. Inom familjen praktiseras en
form av positivt utbyte som saknas i andra sam-
manhang (Sahlins 1972). Här råder Philia; ett
tillstånd där det kalkylerande förhållningssättet
förkastats och marknadsekonomiska lagar är satta
ur spel (Bourdieu 1999: 115). I samhällen med
en större grad av arbetsdelning tycks det snarare
vara viktigt att gifta sig inom rätt kast eller klass
än inom familjen. Detta gäller inte minst våra
västerländska samhällen idag där man oftast hit-
Apel 05-08-06, 11.267
JAN APEL | 8
tar sin partner i det samhällssegment man själv
tillhör.
Det fi nns med andra ord starka skäl att anta att
överföringen av kulturell kunskap från generation
till generation oftast sker i rakt nedstigande led
inom familjen. Eftersom familjeenhetens sam-
mansättning varierar i olika kulturer bör denna
överföring betraktas som socialt betingad och inte
första hand beroende på biologiskt släktskap. När
det gäller frågan om hur kunskap kring materi-
ell kultur reproduceras i mänskliga samhällen är
det viktigt att skilja de likheter i materiell kultur
som beror på en gemensam historia och ursprung,
d.v.s. homologier, från de som kan förklaras av
gemensamma adaptionsstrategier till en social
och/eller naturlig omgivning, d.v.s. analogier
(Shennan 2000: 3).
Steven Shennan har påpekat att kultur i tradi-
tionella samhällen vanligtvis reproduceras genom
homologier. I traditionella samhällen vet vi t.ex.
att hantverk framförallt reproduceras vertikalt
inom familjegrupper. En tvärkulturell studie av
traditionella, afrikanska samhällen som utförts
i syfte att undersöka den relativa betydelsen av
släktskap, diffusion och anpassning till omgiv-
ningen när det gäller distributionen av kulturella
likheter och skillnader visar att distributionen av
kulturella fenomen till en överväldigande del kan
förklaras av släktskap. Det vill säga de kulturella
dragen förs vidare från förälder till barn eller från
förälders syskon till barn. En studie av Aka, ett
jägar-samlarfolk i Centralafrika, visar att en över-
väldigande majoritet av vardagssysslorna överförs
från förälder till barn, ofta av samma gender, och
att lärlingsskapet var färdig när barnet var i 15 års
åldern (Hewlett & Cavalli-Sforza 1986).
En sammanställning av etnografiska data
när det gäller hur hantverk lärs ut i traditionella
samhällen visar att den nödvändiga kunskapen
alltid överförs vertikalt eller snett från generation
till generation (Shennan & Steele 1999). Jean
Browns studie av traditionell järnframställning
i Kenya visar att hantverket överförs från far till
son (Brown 1995: 19). Om smeden saknar son
kan även en syskonson fungera som lärling. I
undantagsfall kan även en yngling med smeder
i en av sina föräldrars släkt bli lärling. När det
gäller stenhantverk har Dietrich Stouts (2002)
studier av yxtillverkare i Langda, Irian Jaya, Nya
Guinea visat att stensmederna endast undervisar
nära släktingar och framförallt söner (släktskaps-
systemet som praktiseras skiljer dock inte söner
från syskonsöner). Själva menar man att anled-
ningen till detta är att hantverket är så värdefullt.
Det är alltså ett övergripande drag att hantverk
och kulturella drag över huvud taget överförs
inom släkter i traditionella samhällen.
Lärlingssystem i traditionella samhällen. Detta
innebär att om vi förväntar oss att en teknologi
även spelat en roll i reproduktionen av den sociala
strukturen följer även ett intresse av att bevara
hantverksskicklighet inom familjen. Lärlings-
system tenderar att i sådana fall bli exklusiva för
vissa släkter i rakt nedstigande led. Betraktar vi
den typ av lärlingssystem som studerats i tradi-
tionella samhällen ser vi alltså att släktskap och
ärftlighet är viktiga egenskaper när teknologin
reproduceras genom generationerna. Grovt sett
känner vi tre typer av lärlingssystem från histo-
riska kända samhällen:
(1) medeltida gillen,
(2) kast och släktbaserade sammanslutningar
(3) kooperativa, släktbaserade sammanslut-
ningar.
Apel 05-08-06, 11.268
9 | FLINTA OCH SAMHÄLLE UNDER SN OCH TIDIG BRÅ
Det medeltida gillet skiljer sig från de två öv-
riga varianterna i och med att släktskap inte är
nödvändighet för medlemskap, åtminstone inte
formellt sett. Gillet består ju av en sammanslut-
ning hantverkare som inte nödvändigtvis är släkt
med varandra. Man bör dock komma ihåg att
skapandet av gillen går tillbaka på politiska beslut
vars syfte var att skydda både kunder och hant-
verkare i de medeltida städerna och att gillenas
föregångare, de hantverkssammanslutningar som
uppträder på 11-1200-talet, var släktbaserade
sammanslutningar. Dessutom skedde rekryte-
ringen till de medeltida hantverksgillena vanligen
inom familjerna även om det, rent juridiskt, var
möjligt att rekrytera medlemmar utanför släkten.
Detta innebär att de medeltida gillena inte utgör
bra förebilder för hur lärlingssystem var organi-
serade i förhistorisk tid.
Kast- och släktbaserade hantverkssammanslut-
ningar rekryterar nya medlemmar inom släkten
eller kastet. De förstnämnda skiljer sig från de sist-
nämnda då de även praktiserar endogami. Kanske
är det så att vi kan förvänta oss kastbaserade hant-
verkssammanslutningar i förhistoriska samhällen
med en relativt hög grad av arbetsdelning medan
släktbaserat hantverk är vanligast i samhällen med
en mindre grad av arbetsdelning.
Kooperativa former av släktskapsbaserade
hantverksgrupper rekryterar sina medlemmar från
de släktmedlemmar som bor i samma område.
Ofta har den kooperativa gruppen tillgång till en
exklusiv råvarukälla som man äger tillsammans.
Idag är fl inta av god kvalité relativt lätt att få tag i
södra Skandinavien men så har det inte alltid va-
rit. Framförallt beror dagens realtivt goda tillgång
på att stora fl intblock plöjs upp av järnplogar och
läggs i odlingsrösen och att större fl intstycken blir
kvar som restprodukter vid kritbrytning i dag-
brott och sedan används som fyllnadsmaterial.
Stränder där fl intan kontinuerligt spolas fram
är mindre bra råvarukällor. Flintans kvalité för-
sämras nämligen snabbt om den får ligga expo-
nerad för väder och vind (Stafford 2003). Detta
innebär att det faktiskt bör ha funnits möjlighet
att kontrollera de kända råvarukällorna under
förhistorien. De förhistoriska fl intgruvor som
undersökts vid Limfjorden och i sydvästra Skåne
underbygger också en sådan tanke. Tanken att
den sociala basen för produktionen av fl intdolkar
utgjordes av ett kooperativt, släktbaserat system
är därför tilltalande.
Sammanfattning. Under de senaste 20 åren har
storskaliga undersökningar av boplatser från sen-
neolitikum och tidig bronsålder på södra Jylland,
Djursland, Bornholm, Skåne och andra delar av
södra Skandinavien producerat mönster som
påvisar en boplatshierarki under LN II och äldre
bronsålder. Den tar sig i uttryck i boplatser med
samtida hus i olika storlekar. Studier av olika
typer av lösfynd har belyst ett politiskt landskap
där prestigevaror byts i redistributiva system i
vitt skilda delar av Skandinavien (Solberg 1994;
Apel 2001; Lekberg 2002; Lekberg i denna vo-
lym; Artursson i denna volym, Varberg i denna
volym).
Ett sådant riktat utbyte skiljer sig från den
typ av ”down-the-line” utbyte som är typiskt för
samhällen utan centraliserad makt (Hodder &
Orton 1976; Sundström 1992, 2003). Istället
tycks det alltså som om regionala centra idkar ett
mer eller mindre direkt utbyte med producenter
av specialiserade varor. Detta gäller såväl utbytet
av fl intdolkar som utbytet av bronser under SN
och äldre bronsålder. Det fi nns alltså indikationer
på en tydlig komplexitet och specialisering under
Apel 05-08-06, 11.269
JAN APEL | 10
senneolitikum och tidig bronsålder. Hur detta
skall tolkas i samhälleliga termer råder det delade
meningar om. Utifrån en traditionell synvinkel
skulle dessa tecken kunna ses som indikationer
på ett stratifi erat samhälle. Å andra sidan har det
påpekats att komplexitet och specialisering i sig
inte nödvändigtvis behöver innebära att samhället
i fråga har en stor grad av hierarkisering. Dessa
egenskaper ryms även inom småskaliga peer-po-
lity samhällen som på olika sätt interagerar och
kompletterar varandra (Johansen et al 2004).
I denna artikel har jag argumenterat för att
fl intdolksteknologin utgjorde en social institution
i Södra Skandinavien under senneolitikum och
tidig bronsålder. Grunden för detta påstående
kan härledas ur en teknologisk analys av den
skandinaviska fl intdolksteknologin (Apel 2000).
En förutsättning för tolkningen är att hantverket
reproducerades vertikalt eller snett generatio-
nerna. Flera etnografi ska studier av överföringar
av kulturella egenskaper genom generationerna i
traditionella samhällen visar att detta tycks vara
närapå en generell regel. Speciellt viktigt blir en
vertikal, släktbaserad reproduktion i de fall då den
egenskap som reproduceras kan användas som en
form av kapital i sociala relationer.
Dessa argument underbygger en tolkning där
det senneolitiska, specialiserade fl inthantverket
reproducerades i ett lärlingssystem där rekryte-
ringen av lärlingar var släktskapsbaserad. Den
långa lärlingsperioden innebar helt enkelt att
nära släktskap, från förälder till barn, utgjorde
ett mycket praktiskt system för överförande. Om
man dessutom tänker sig att denna typ av kun-
skap utgjorde ett värdefullt kapital som kunde
användas i sociala strategier följer att det framstår
som ännu mer logiskt att tillgången till lärlings-
systemet var begränsat till nära familjemedlem-
mar. Slutsatsen av den teknologiska studien, i
kombination med etno-arkeologiska studier, är
att det bör ha funnits fasta social institutioner i
de senneolitiska samhällena i södra Skandinavien.
En sådan tolkning blir än mer sannolikt om den
relateras till den arkeologiska komplexitetsdebat-
ten inom arkeologin där det bl.a. har argumen-
terats för att förekomsten av formella sociala
institutioner indikerar en relativt hög grad av
social komplexitet och arbetsdelning.
Referenser
Apel, J. 2000. Kunskap, handlag och råmaterial – en
discussion kring produktionen av produktionen
och konsumtionen av senneolitiska fl intdolkar i
Skandinavien. Tor 30: 35-82.Tor 30: 35-82.Tor
Apel, J. 2001. Daggers, Knowledge and Power.
The Social Aspects of Flint Dagger Technology
in Scandinavia, 2350-1500 Cal BC. Coast to
Coast-Books 3. Uppsala.
Arnold, D. E. 1989. Patterns of Learning, Resi-
dence, and Descent Among Potters in Ticul,
Yucutan, Mexico. Archaeological Approaches to
Cultural Identity (Shennan, S. J. eds): 174-184.
Unwin Hyman. London.
Barrowclough, D. A. & Lister, A. R. 2004. The
Secrets of the Craft Production of Scandinavian
Late Neolithic Flint Daggers. Lithic Technology
29 (1): 75-86.
Barth, F. 1953. Principles of Social Organisation in
Southern Kurdistan. Universitets Ethnografi ske
Museum Bulletin No 7. Oslo.
Björhem, N. & Säfvestad, U. 1989. Fosie IV.
Byggnsadstradition och bosättningsmönster under
senneolitikum. Malmöfynd 5. Malmö.
Boas, N. A. 1980. Egehøjbopladsen fra ældste
bronzealder. Bronzealderbebyggelsen i Norden
Apel 05-08-06, 11.2610
11 | FLINTA OCH SAMHÄLLE UNDER SN OCH TIDIG BRÅ
(Thrane, H. red): 103-121. Odense Museum.
Odense.
Boas, N. A. 1983. Egehøj. A Settlement from the
Early Bronze Age in East Jutland. Journal of
Danish Archaeology 8/1989: 88-107
Boas, N. A. 1986. Tidlige senneolitiske bosættel-
ser på Djursland. Stridsøxetid i Sydskandinavien
(Adamsen, C. & Ebbesen, K. red): 318-324.
Arkeologiske Skrifter 1. Köpenhamn.
Boas, N. A. 1991. Bronze Age Houses at Hemmed
Church, East Jutland. Journal of Danish Archae-
ology 8/1989: 88-107
Boas, N. A. 1993. Late Neolithic and Bronze Age
Settlements at Hemmed Church and Hemmed
Plantation, East Jutland. Journal of Danish Ar-
chaeology 10/1991: 119-135.
Bourdieu, P. 1984. Distinction. A Social Critique of
the Judgement of Taste. Harvard University Press.
Cambridge, Massachusetts.
Bourdieu, P. 1986. Kultursociologiska texter. Sala-
mander Förlag. Lidingö.
Bourdieu, P. 1999. Praktiskt förnuft. Bidrag till en
handlingsteori. Daidalos. Göteborg.
Callahan, E., Apel, J. & Olausson, D. in prep. Late
Neolithic Flint Dagger. An Experimental and
Analytical Study.
Cammann, S. V. R. 1977. The Cult of the Jam-
biya: Dagger Wearing in Yemen. Expedition.
The Magazine of Archaeology/Anthropology Vol.
19 (2): 27-34.
Cavalli-Sforza, L. L. & Feldman, M. W. 1981.
Cultural Transmission and Evolution: A Quan-
titative Approach. Princeton University Press.
Princeton.
Durkheim, E. 1978 [1895]. Sociologins metodregler.
Bokförlaget Korpen. Göteborg.
Durkheim, E. 1991. The Division of Labour in
Society. Macmillan. London.
Ethelberg, G. 2000. Det Sønderjyske landbrugs
historie: sten- og bronzealder. Haderslev Mu-
seum: Historisk Samfund for Sønderjylland.
Haderslev.
Forssander, J. E. 1936. Der Ostskandinavische
Norden während der ältesten Metallzeit Europas.
Skrifter utgivna av Kungl. Humanistiska Veten-
skapssamfundet i Lund XXII. Lund.
Guglielmino, C. R., Viganotti, C., Hewlett, B. &
Cavalli-Sforza, L. L. 1995. Cultural Variation in
Africa: Role of Mechanisms of Transmission and
Adaptation. Proceedings of the National Academy
of Science, U.S.A. 92: 7585-7589.
Hewlett, B. & Cavalli-Sforza, L. L. 1986. Cultural
Transmission among Aka pygmies. American
Anthropologist 88: 922-934.Anthropologist 88: 922-934.Anthropologist
Hodder, I. 1978. Some effects of distance on
patterns of human interaction.The Spatial Or-
ganisation of Culture (Hodder, I. eds): 155-178.
Duckworth. London.
Johansen, K. L., Laursen, S. T. & Holst, M. K.
2004. Spatial patterns of social organization
in the Early Bronze Age of South Scandinavia.
Anthropological Archaeology 23: 33-55.
Lekberg, P. 2002. Yxors liv, människors landskap.
Coast to coast books no. 5. Uppsala.
Lomborg, E. 1973. Die fl intdolche Dänemarks. Stu-
dien über Chronologie und Kulturbeziehungen des
südskandinavischen Spätneolithikums. Nordiske
Fortidsminder, series B – in quatro, Bind 1.
Köpenhamn.
Madsen, T. 1978. Perioder og periodovergange i
neolitikum: Om forskellige fundtypers egnehed
til kronologisk opdelninger. Hikuin 4: 51-60.
Müller, S. 1902. Flintdolkene i den nordiske stenal-
der. Nordiske Fortidsminder I. Köpenhamn.
Nielsen, F. O. & Nielsen, P. O. 1985. Middle and
Late Neolithic Houses at Limensgard, Born-
Apel 05-08-06, 11.2611
JAN APEL | 12
holm. Journal of Danish Archaeology 4/ 1985:
101-114.
Nielsen, P. O. 1999. Limensgård and Grødbygård.
Settlements with house remains from the Early,
Middle and Late Neolithic on Bornholm. Settle-
ment and Landscape. Proceedings of a conference
in Århus, Denmark, May 4-7 1998 (Fabech, C.
& Ringtved, J. red): 149-166. Jutland Archaeo-
logical Society. Århus.
O’Brien, M. J. & Lyman, R. L. 2000. Applying
Evolutionary Archaeology: A Systematic Ap-
proach. Kluwer Academic/Plenum Publishers.
New York.
O’Brien, M. J. (ed.) 1996. Evolutionary Archaeol-
ogy. Theory and Application. University of Utah
Press. Salt Lake City.
Olausson, D. 1993. Report on an ongoing research
project: Craft specialization and prehistoric so-
ciety. Fornvännen 88: 1-8.
Pirenne, H. 1936. Economic and Social History of
Medieval Europe. Routledge & Kegan Paul Ltd.
London.
Price, D. & Brown, J. A. (eds) 1985. Prehistoric
Hunter-Gatherers. The Emergence of Cultural
Complexity. Academic Press. San Diego.
Rasmussen, L. W. 1990. Dolkproduktion og -dist-
ribution i senneolitikum. Hikuin 16: 31-42.
Rosenlund, L. 2000. Social Structures and Cultural
Changes: Applying Pierre Bourdieu’s Approach
and Analytical Framework. Doctoral Disserta-
tion, Stavanger.
Sahlins, M. 1972. Stone Age Economics. Polity Press.
London.
Shennan, S. 2000. Population, Culture History,
and the Dynamics of Culture Change. Current
Anthropology 41/5: 811-835.Anthropology 41/5: 811-835.Anthropology
Shennan, S. 2002. Genes, Memes and Human His-
tory: Darwinian Archaeology and Cultural Evolu-
tion. Thames & Hudson. London.
Shennan, S. & Steele, J. 1999. Cultural Learning in
Hominids: A Behavioural Ecological Approach.
Mammalian Social Learning (Box, H. & Gibson, Mammalian Social Learning (Box, H. & Gibson, Mammalian Social Learning
K. eds): 367-388. Cambridge University Press.
Cambridge.
Stafford, M. 2003. The Parallell-Flaked fl int dag-
gers of Late Neolithic Denmark: an experimental
perspective. Journal of Archaeological Science 30 Science 30 Science
(12): 1537-1550.
Stapert, D. & Johansen, L. 1999. Flint and pyrite:
making fi re in the Stone Age. Antiquity 73:
765-777.
Stensköld, E. 2004. Att berätta en senneolitisk his-
toria. Sten och metall i södra Sverige 2350-1700
f.Kr. Stockholm Studies in Archaeology 34.
Stockholm.
Stout, D. 2002. Skill and Cognition in Stone Tool
Production. An Ethnographic Case Study from
Irian Jaya. Current Anthropology 43/5: 693-
722.
Vandkilde, H. 1996. From Stone to Bronze. The Met-
alwork of the Late Neolithic and Earliest Bronze
Age in Denmark. Jutland Archaeological Society
Publications XXXII. Aarhus.
Apel 05-08-06, 11.2612
2 | Hammer axes, landscape and society of the Swedish Earliest Bronze Age, 2350-1700 BC
Per Lekberg, Uppsala University
Introduction. The social organization of society
of eastern central Sweden in the period c. 2350-
1700 BC can be studied in the contextual forma-
tion of the landscape and the accumulation of
wealth, as it is displayed in the dispersal of fi nds
and monu ments that in Swedish research tradi-
tion are called Late Neolithic. As I will return to
towards the end of the paper, the period should
instead be con si de red as the Earliest Bronze Age
of Scandinavia, and that is what I will call it th-
roughout this paper.
The archaeological understanding of the pe-
riod has long been diffi cult for archaeologists,
owing to a relative lack of research in and out
of the fi eld. This has limited the interpretative
potential of the few scattered excavations that
have been conducted by leaving them with little
or no conceptual frame work.
Consequently, archaeological studies on this
period have suffered from a relative lack of source
material and a fragmentary, sporadically mapped
cultural landscape, making it hard to get a grip on
the period and to extract some knowledge from its
remains. In this obscure situation, however, a few
archaeological materials offer potential sources for
fruitful research. One of them, and maybe the
largest in numbers, consists of the stone hammer
axes, or so-called ”simple” shaft-hole axes, with
Scandinavian archaeological terminology.
An abundance of these stone axes has appeared
as stray fi nds in ploughed soils all over Scandina-
via. The idea of this study is that they possibly
rep re sent a former cultural landscape of graves,
votive sites and settlement sites, decayed through
the mil len nia and fi nally rendered invisible by
the plough. If contextualized once again, the axes
might unveil this hidden cultural landscape and
thus open it to research.
In Norway and Sweden alone, the ham mer
axes numbers in tens of thousands (Østmo 1977).
The provinces of Østfold in south-eastern Nor-
way, Dalsland, Västergötland in western cen tral
Sweden and the Mälar valley area in eastern cen-
tral Sweden are the node of the Scandinavian dis-
tribution. Following this, the predominant view
of researchers during the second half of the last
cen tu ry has been that the axes are Scandinavian
ar te facts. Few archaeologists have con sid ered the
fact that they have a pan-European con tem po rary
Bronze Age dis tri bu tion from the Aegean via the
Balkans, the Black Sea steppes, Bulgaria and Be-
lorussia up to Scandinavia (e.g. Hagen 1944).
Many researchers of latter decades have come
to the conclusion that however abundant in num-
bers, the hammer axes are too poor in typological
el e ments to make a study worth while. Despite
this, the hammer axes have been considered and
studied during the last cen tu ry as one of the key
Lekberg 05-08-06, 11.2613
PER LEKBERG | 14
artefacts of the Earliest Bronze Age of Scandinavia.
The studies have mainly concentrated on typol-
ogy for the sake of chronology, an approach that
has opened up few paths towards a conceptual
framework of society and cultural landscape that
could be ar chae o log i cal ly fruitful in discussing
the social and political structures of the Earliest
Bronze Age. In 1957, when Mårten Stenberger
stated that research on the ham mer axes was an
important task for further un der stand ing of the
Earliest Bronze Age, researchers had already been
trying to get some sense out of these perforated
stones for almost a century.
My interest in Earliest Bronze Age society,
its social structure and its political organisation
led me to reconsider this mass material (Lekberg
2002). As mentioned above, I assumed that the
axes represented a struc tured use of the landscape
and thus that they might prove vital in under-
standing this cultural landscape and the society
behind it. Consequently, I found it necessary
to adopt a different perspective on the study of
the axes. This perspective included pro duc tion,
consumption and deposition studies, to geth er
with the contextualization of stray fi nds, aim ing
at understanding the furnishing and social to pog -
ra phy of the landscape. This social topography
and the society that it mirrors is understood and
described mainly from a Marxist theoretical
stand point as one of institutionalised inequal-
ity and ac cu mu la tion of wealth. An insertion
of this society in its chronological, cultural and
geographical sur round ings in Europe and western
Asia indicates interesting results. The diffusion of
ideas, knowl edge, styles and material culture has
been con duct ed within and between elite groups
with vast contact networks.
Studies of production, consumption and de po -
si tion. Background and ideas. In trying to bring
about a contextualization of the axes, and thus
the unveiling of the hidden cultural landscape of
Earli est Bronze Age Central Sweden, the main
idea is the following:
If different contexts of deposition, graves,
hoards, settlement sites, can be connected
with reg u lar, de scrib a ble and cognitively un-
der stand a ble mor pho log i cal differences in the
hammer axes, it should be possible to create an
analytical link be tween mor phol o gy and con-
text that refl ects pre his tor ic choic es in the acts
of deposition. Such a link makes it pos si ble to
discuss the reason for these choic es, that is the
norms for dealing with material objects, and
thus creates an opening for studying the society.
Furthermore, the analytical link be tween mor-
phol o gy and context makes it possible to see
and study the sum of these contexts, the cultural
landscape, by mapping the different contextual
types. This re quires recontextualisation of stray
fi nds by mor phol o gy. This in turn demands that
we es tab lish stray fi nds as objects that have once
been deposited in contexts according to norms of
dep o si tion, but which later on have been robbed
of their context by the plough.
As I mentioned previously, more than one
re search er over the years have considered the
mor phol o gy of these axes as poor in typological
el e ments. One might say that their morphology
could be viewed as homogeneous in its heteroge-
neity. By this, I mean that the material as a whole
has been ho mo ge ne ous enough to motivate the
classifi cation of the axes into a single category,
based upon mor pho log i cal likeness. However,
the material has been considered suffi ciently
heterogeneous and poor in typological elements
Lekberg 05-08-06, 11.2614
15 | HAMMER AXES, LANDSCAPE AND SOCIETY
to reject most attempts at ty po log i cal differen-
tiation. In my view, this is largely a problem
of perspective. If one regards all intact axes as
newly manufactured, it is understandable that a
possibly inherent differentiation of the ma te ri al
may remain invisible. Instead, I have chosen to
view the relatively irregular dissimilarities in shape
mainly as the results of the deposition of axes in
different stages of consumption, and thus taken
the biography of the objects into account in the
ar chae o log i cal analyses (Kopytoff 1986: 64ff.).
As men tioned previously, I thought it pos-
sible that an an a lyt i cal link between morphology
and context could enable a discussion about the
norms for deposition and other dealing with ma-
terial ob jects, thus fa cil i tat ing a study of the so-
ciety. Kopytoff’s an thro po log i cal ly well founded
the o ret i cal discussion about the change in mean-
ing and value in the biography of an object makes
it ev i dent that such an approach can deepen the
analyses of the socio-economic struc ture imbed-
ded in the cultural landscape.
Lives and lengths of axes. Hypothetically, then,
and describing them schematically, I argue that
most axes were originally manufactured in rela-
tively large sizes, about 20-35 cm. The raw ma-
terial for producing them was mined in suitable
dikes, probably situated not far from the place
of production or picked up as cobble blanks, as
suggested by Fenton (1984) for the Scottish ma-
te ri al of similar axes. The technology applied in
the production of the axes seems to have varied
some what, depending on the nature of the raw
material.
If put to practical use, the originally long axe
was then consumed in sequences (fi g. 1), any of
which can be described as follows. After break ing
Figure 1. Principal drawing of revision phases (”lives”) of an originally 25 cm long hammer axe. The straight
dashed lines represent fractures by the shaft holes, the bow-shaped dashed lines represent revisions to create new
axeheads. Drawing by: Alicja Grenberger.
Lekberg 05-08-06, 11.2615
PER LEKBERG | 16
in two across the shaft-hole, the edge part of the
axe was reworked into a new axe by drilling a new
shaft-hole and creating a new butt by knapping
and/or pecking (fi g. 2a/b). In most cases, the
creation of a new butt completely annihilated
the remnants of the old shaft-hole. Sometimes,
though, it can be seen as a small, polished, vertical
groove in the butt end and/or as a heart-shaped
butt end on an axe that otherwise, to all intents
and purposes, looks quite new. The sides of the
axe were sometimes also reworked, in order to
retain the proportions of the axe. This means
that in many cases, all traces of reworking have
been extinguished from the re worked axe, so that
it in fact looks like a newly manufactured axe.
Repeated polishing of the edge is also a kind of
consumption that slowly shortens the axe, thereby
affecting the number of possible re-workings.
At some point in the series of lives of an axe,
it was taken out of practical use and deposited,
al most always intentionally and as a result of
norms of axe deposition, in one context or an-
other. With reference to the principles presented
above, axes could be deposited at any stage of
consumption, consequently being of varying frag-
mentation sta tus es and lengths when placed in the
depositional context, and thus also when found
in our time. This is, I think, the most plausible
explanation of the morphological variation seen
in the archaeological record of these axes. Indeed
it is also a prerequisite for this study.
As mentioned above, the hypothesis of con-
sump tion sequences or ”lives” of hammer axes
renders possible a discussion of the use value con-
tra function in the depositional context and thus
about the standards and norms of the depositing
society. Also, a contextually based differentiation
in the dis tri bu tion of fi nds can be viewed as the
result of pre his tor ic choices depending on cul-
tural standards in the depositing society. The
varied picture of the stray fi nds in our museum
assemblages is the result of the bringing together
of objects with different con tex tu al origins, re-
moved from their original depositional contexts,
Figure 2a. Principal drawing of a visibly revised edge
half of a hammer axe. The dashed line represents a
revision to create a new axehead. Drawing by: Alicja
Grenberger.
Figure 2b. Revised edge half of a hammer axe from
the settlement site Lugnet, Österuda parish, Uppland,
central Sweden. Drawing by Alicja Grenberger.
Lekberg 05-08-06, 11.2616
17 | HAMMER AXES, LANDSCAPE AND SOCIETY
most often by ploughing, and thus this contextual
differentiation is hidden.
For example, let us for a moment consider
the lengths of hammer axes. The length varia-
tion in the material is, in my view, a result of the
fact that axes were deposited in different stages
of con sump tion. The question is, then, whether
these dep o si tions took place (a) randomly, with-
out being in fl u enced by judgements about the
length of the axe, or (b) under the infl uence of a
set of cultural rules or standards, stipulating what
could be deposited where?
If alternative (a) is the right one, it is required
that the length distribution within a large-enough
group of hammer axes from any given, Earliest
Bronze Age, archaeological context category,
graves, settlement sites, hoards or whatever, must
co here with the length distribution of the stray
fi nds in the museum collection. Furthermore,
there should not be any obvious differences in
length dis tri bu tion between axe-groups from dif-
ferent con texts, if large-enough materials have
been studied.
The prerequisite, on the other hand, for
es tab lish ing alternative (b) as the right one is
that the length distributions of axes from dif-
ferent contexts should not be coherent, either in
comparison with each other, or with the length
distribution of the stray fi nds in the museum
assemblage.
If it is possible to show a contextual dif fer en ti-
a tion in the hammer axe material, im ply ing that
the dep o si tion was guided by cultural stand ards,
it may be stated that 1) The axe length (stage
of consumption) was an important factor in the
prehistoric choice of depositional context for the
axe, and therefore; 2) The axe length (stage of
consumption) might be used as a differentiating
tool in attempting to form contextual hypotheses
for distributions of stray fi nds.
My fi rst aim may then be expressed as fol-
lows: By investigating qualitative similarities and
dif fer enc es between axe groups from different
contexts, I will try to establish the contextually
based dif fer en ti a tion of stray fi nds, i. e. fi nds torn
out of their depositional contexts. The aim of
this is to un der stand the patterns of production,
consumption and deposition of the hammer axes
and thus to create a tool for forming hypotheses
about the organisation of the Earliest Bronze Age
cultural landscape.
Context studies. I have conducted three studies
of context populations, treating axes found in
graves, axes found in hoard contexts and axes
found on settlement sites. First, 55 hammer axes
found in Earliest Bronze Age graves in Sweden
(Segerberg 1974, 1978), were compared with
923 stray fi nd axes from the central Swedish
province of Upp land. The purpose of the study
was to decide whether the distributions of sets of
qualitative variables in the two materials deviated
from or cohered with one another and to draw
preliminary conclusions about the fruitfulness of
pursuing this path of investigation.
The result was positive, since distinct dif-
ferences were noted between the two distribu-
tions. After this, the 55 grave-context axes were
compared with 53 axes from hoards or votive
contexts in the southern Swedish province of
Sca nia (Karsten 1994). Finally, the grave and
hoard fi nds were com pared with 58 axes and
drill cores found in excavated set tle ment sites
from all over Sweden.
The variables under discussion when com-
par ing axes were the axe length and the damage
Lekberg 05-08-06, 11.2617
PER LEKBERG | 18
to the axes. A prerequisite for the study was the
pre sump tion that all damage, at least on the con-
text-af fi l i at ed axes, was infl icted before deposi-
tion. In order to compare the lengths of the axes,
it has been nec es sary to include only axes that are
not obviously damaged in a way that has affected
their lengths. Axe length is to be un der stood as
the distance, meas ured in centimetres, between
the butt and the edge of the axe. Forty-nine of
the 53 axes from hoard contexts that meet this
requirement have a length span of 9.7 cm to 30
cm, with a medium span of 17.9 cm. For 33 of
the 55 axes from grave contexts, these fi gures are
7.8 cm to 16.4 cm, with a medium length of
11.2 cm.
It should be noted that the fi nds from both
the hoard and the grave contexts tend to dif-
fer in length distribution, not only from each
other but also in comparison with the stray fi nds.
Furthermore, the grave context axes seem to be
concentrated around the shorter intervals, while
the hoard axes, on the other hand, have their
pivot of distribution in the longer intervals. The
really short axes, shorter than 9 cm, are lacking in
the hoard contexts, whilst the grave contexts lack
really long axes, longer than 17 cm. Moreover,
ten of the undamaged axes from hoard contexts,
20 %, are axe preforms, while these objects are
totally lacking in the grave contexts. There are 27
axe preforms, or about 8 % of the total of 358
undamaged axes in the stray axes from Uppland.
The term ”preform” is used here to defi ne an
in com plete axe that can be identifi ed as a Earliest
Bronze Age hammer axe from its general shape
but lacks, for instance, a drilled-through shaft-
hole. Only nine, 17 %, of the 53 axes from hoard
con texts are damaged, while 22, 40 %, of the 55
axes from graves are damaged.
On the studied settlement sites, there are no
undamaged axes, only fragments and preforms
(fi g. 3, 4, 5). There are altogether six pre forms
in the settlement site material, and fi ve of these
come from one and the same excavation. Most of
these pre forms are comparatively short.
In my view, the results presented above clearly
show that there is a contextually explainable dif-
fer en ti a tion in length and quality, inherent in the
ham mer axe material. Comparisons of the dis tri -
bu tion of length and fragmentation categories be-
tween the two analytical categories of stray found
axes and context found axes show that they most
likely rep re sent the same structures of action, i.e.
the for ma tion processes for the two population
are so similar it is hard to distinguish between
them (Lekberg 2002: 170, Figs. 5.11a/b). How-
ev er, when dissimilating the con text found axes
into context categories, this like ness dis ap pears.
Instead, the distribution shows a clear, con text-
dependant morphological dif fer en ti a tion be tween
the axes from graves, hoards and set tle ment sites
(tab. 1, 2, Lekberg 2002: 215f., Figs. 7.1, 7.2).
Thus, it is likely that Earliest Bronze Age
Scandinavians were guided by norms delimiting
the size and shape of axes suitable for deposition
in dif fer ent contexts. Recalling what I previ-
ously stated about the use-lives, consumption
and functional value of axes (see above), it may
be reasonable to regard grave-axes as having been
deposited in their last life, most hoard-axes in or
before their fi rst life and settlement axes mostly
after their use-lives. In a perspective of potential
practical use-value, hoard-axes may be viewed as
more valuable objects than grave-axes.
Furthermore, it is reasonable to con clude
that the results show a tendency that can be
used in form ing contextual hypotheses for stray
Lekberg 05-08-06, 11.2618
19 | HAMMER AXES, LANDSCAPE AND SOCIETY
Figure 5. Photo of cobble axe preform,
left before completion of the shaft-
hole drilling, from the settlement
site Gröndal, Lunda and Husby-
Ärlinghundra parishes, Uppland,
central Sweden. With the courtesy of
RAÄ/Uv Mitt.
Figure 3. Typical fi nds from settlement
sites. Photo of fragmentary hammer
axes from the settlement site Gröndal,
Lunda and Husby-Ärlinghundra
parishes, Uppland, central Sweden.
With the courtesy of RAÄ/Uv Mitt.
Figure 4. Photo of drill cores – results
of the process of shaft-hole drilling
with a pipe drill – from the settlement
site Gröndal, Lunda and Husby-
Ärlinghundra parishes, Uppland,
central Sweden. With the courtesy of
RAÄ/Uv Mitt.
Lekberg 05-08-06, 11.2619
PER LEKBERG | 20
Contexts Whole axes Axe fragments Preforms Total
Settlements - 54 6 60
Graves 45 9 - 54
Hoards 35 2 10 47
Total 80 65 16 161
Table. 1a. Distribution within different consumption-phase categories of all context-found axes.
Contexts Whole axes Axe fragments Preforms Total
Settlements - 90 10 % 100 %
Graves 83 % 17 % - 100 %
Hoards 74 % 5 % 21 % 100 %
Total 50 % 40 % 10 % 100 %
Table 1b. Distribution in percentage within consumption-phase categories of all context-found axes.
fi nds, name ly that over 17 cm long axes and axe
pre forms rep re sent hoard contexts, whilst axes
shorter than 13 cm commonly represent graves
and axe frag ments and short preforms represent
settlement sites. Simple studies of morphological
variation in con text-at trib ut ed axes have hence
been the basis for creating some thing that can be
called a contextual typology. This tool for con-
textualization has en a bled the trans for ma tion of
locations of stray fi nds into hy po thet i cal places for
depositional contexts, thus making a contextual
furnishing of the land scape possible.
Production, value and wealth. The studies rela-
ted above have dealt with the morphology as a
product of choices and norms related to deposi-
tions of dif fe rent kinds. However, the results of
these studies have limited potential for analyses
of the accumulation of wealth and thus for ai-
ding in the discussion of economic and political
power (Earle 1997), since no acceptable line of
argumentation links different shapes of axes or
even different kinds of contexts with higher or
lower value in any evi dent way. Aiming at such a
line of argumentation and as a result of observing
indications of different modes of production, I
focused on the production of the hammer axes.
An observation of production differences in
the material, where some axes had obviously
been pro duced by flaking technique, while
others showed no signs of this, gave rise to the
question if different kinds of raw material are
more or less suited for the one or the other mode
of production. An analysis of the raw material
of a large number of shaft-hole axes from four
Central-Swedish provinces showed that most of
them were made of diabase (Kresten 1998), and
that no direct analytical ties could be established
Lekberg 05-08-06, 11.2620
21 | HAMMER AXES, LANDSCAPE AND SOCIETY
between signs of the mode of pro duc tion and any
difference as to the choice of raw ma te ri al.
Instead I looked more closely at the relation-
ship between the production technology, the
different sources of raw material and the cross-
section of the fi nished object. The study of the
relationship be tween raw material and technol-
ogy, and the social and societal consequences of
this relationship is the o ret i cal ly founded on and
inspired by research by Sehested (1884), Rieth
(1958), Laitikari (1928), Fenton (1984), Apel
(2001), Hayden (1998), Olausson (1983, 1998,
2000), Weiler (1994, 1997), Le Roux (1998),
Burton (1984), Petrequin et al (1998), Sund-
ström & Apel (1998), Callahan (1987), Kaelas
(1959), Sarauw & Alin (1923), McBryde (1984),
Englund (2000), Taffi nder (1998), Hyenstrand
(1969) and Kars et al (1991).
The study showed that there is a great divide
resulting in two axe categories; those produced
through the pounding of natural cobbles from
beach es or riverbeds into shorter axes with
rounded sections on the one hand, and on the
other hand the longer axes with square sections,
produced from preforms created by the fl aking
of quarried stone (Lekberg 2002: 190f., Figs.
6.3, 6.4). The clear difference in ac ces si bil i ty
and controllability of both raw material and
tech nol o gy between these categories made it pos-
si ble to un der stand the hammer axe dis tri bu tion
– and thus the contexts of the previous stud ies
and clus ters of such contexts – from a value or
wealth per spec tive.
The accumulation of such val ue, or in deed
wealth, could then be contrasted against con-
sump tion and dep o si tion habits (as displayed
above) and studied with the aim set at un der -
stand ing the contexts, their top o graph i cal setting
and thus at cre at ing a social to pog ra phy of the
landscape.
Value and wealth are crucial terms in dis-
cussing the political economy of a society (Earle
1997). The analytical link for connecting differ-
ent raw ma te ri als and different modes of pro-
duction with dif fer en ti a tion in value has been
established above. Con nect ing square sections
with contexts of deposition in simple statistics
shows that value has been de pos it ed unevenly,
with the most val ue in hoards, to a lesser extent
in graves and to a yet lower degree on settlement
sites (Lekberg 2002: 267, Fig. 7.15). In my opin-
ion, this re fl ects a habit representing a cultural
standard reg u lat ing the handling and deposition
of wealth in the society.
Returning once again to the idea of use-lives
of the hammer axes presented above, this too can
be studied from the value perspective within the
the o ret i cal framework of Igor Kopytoffs research
on the biographies of material things (Kopytoff
1986). Here it is demonstrated that material
culture, when used/consumed, can pass through
stages of de te ri o ra tion equalizing a change in
value. This means something socially for the
people using or even look ing at the object. If
they are familiar with the prac ti cal and cultural
meaning of the object, how it can and cannot
be used in the different stages or ”lives” it passes
through, they have biographical ex pec ta tions on
the object.
As Helle Vandkilde has point ed out, there
is a strong connection between the value of an
object and its ”exchange rate”. Ob jects that are
in ter change a ble are usually of lower value than
objects that are acceptable as gifts (Vandkilde
2000). Thus, what people do with ob jects can
always be compared with the cultural norm for
Lekberg 05-08-06, 11.2621
PER LEKBERG | 22
such dealings – it says some thing about a per son
if she deviates from this norm. This, the link
between object, context, value, norm, is an im-
por tant point to reach when using ar chae ol o gy
in try ing to understand something about the
social or political economy of a society. If the
norm can be established, so can the deviation,
and the rate of deviation from the norm of, as
in this case, wealth deposition might be taken to
refl ect a sim i lar dif fer en ti a tion in ability to act
according to this norm, and in turn connected
with an inequality in the distribution of wealth
as such in the society.
Returning to the axes and their contexts dis-
cussed above, the distribution of consumption-
phase categories (preforms, complete axes and
fragments) has been shown to be uneven when
comparing set tle ment sites, graves and hoards
(tab. 1). The settlement sites include no com plete
axes, mostly fragments and a few pre forms. The
graves have mostly complete axes, and a few frag-
ment ed ones. The hoards display mostly com plete
axes, ex treme ly few fragments and the highest
per cent age of pre forms. Looking at lengths of
com plete axes and pre forms (Lekberg 2002: 216
Fig. 7.2), it is obvious that the pre forms of the
settlement sites are short, the complete axes of
graves are mostly short, and the complete axes and
pre forms of hoards are most ly long. Trans formed
into use-lives and value in length, the new est and
most valuable axes are deposited in hoards, while
the old est and least valuable objects are de pos it ed
on set tle ment sites, mainly as rub bish. The short,
round ed preforms found on set tle ment sites are
re worked cobbles, left for one reason or an oth er.
The axes that are deposited in graves are mostly
short and display a rounded cross section, which
shows that they are deposited somewhere between
mid-life and the end of their array of po ten tial
re-work ings.
To conclude, it is obvious that deposition of
val ue is uneven:
a) between hoards, graves and settlement sites
as context categories, and
b) within these context categories.
The fi rst statement refl ects a difference in
norms for deposition of valuables, while the sec-
ond state ment refl ects the ability within society to
adhere to this norm, i.e. the access to valuables.
Like Vandkilde (1996: 316), I view the hoards
or votive offerings as the social groups col lect ed
gifts to high er entities or gods, with the func tion
of mark er and producer of prestige and social
po si tion in relation to other groups. This means
that if the norms and standards for deposition
of val u a bles stipulated that the highest value be
hoard ed in bogs, for one rea son or another, the
members of society should do their best in that
respect, de pos it ing their most val ued or expensive
axe for the sake of the collective. The result of this
would be that an un e ven value deposition within
hoards would in deed refl ect an unequal distribu-
tion of wealth with in the social group. From a
Marxist perspective, the whole col lec tive hoarding
or offering practice can be seen as a strategy for
masking inequality, typical of a power structure
of an institutionalised hi er ar chy (e.g. Nordqvist
2001: 60).
Agreeing with this per spec tive, and ac cept ing
the results of the study of dep o si tion and produc-
tion, I would state that the dis tri bu tion of value
within votive hoards reveals a cross section of
wealth dis tri bu tion pattern of the society under
study.
Lekberg 05-08-06, 11.2622
23 | HAMMER AXES, LANDSCAPE AND SOCIETY
Moving over to depositions in graves, I con-
tin ue to agree with Vandkilde (1996: 316) when
she holds graves to be more individually oriented,
grave gifts expressing more of the mourners hon-
ouring the deceased persons social position in life.
However, if we accept the discussion about votive
hoards above, the grave goods should be taken as
being the next best, the objects that people can
afford to lose af ter offering their most valuable
pieces in the bog. In this perspective, the short-
ness of grave axes makes sense, since objects with
a few more use-lives would have been needed for
practical purposes. The value distribution, seen
in the cross-section of the grave axes, should the
refl ect the percentage of deceased with relatives
who could afford grave gifts of higher or lower
value.
Votive offerings and graves can thus be viewed
as manifested ideologies of the collective and the
individual, but as ideological manifestations they
lack refl ections of the social realities of people
(see Nordqvist 2001: 62). Settlement sites can
include both ideology and social reality, but the
specifi c meaning of studying settlement sites in
com par i son with votive offerings and graves is
the pos si bil i ty of contrasting the socially real
with the culturally ideal. The distribution of
value within the set tle ment sphere, that is:
within and/or between farm steads and/or vil-
lages, shows what could be af ford ed to be used
practically, consumed to the end of its use-lives,
and then deposited as rubbish. This means that
when it comes to the distribution of value, the
axes from settlement sites reveal to a higher degree
the factual wealth distribution – that is (in gen-
er al ised terms): the percentage of rich and poor
farm steads/villages.
To sum up, the production and consumption
traces within the context categories result in the
fol low ing interpretation:
Votive offerings – refl ect differences in wealth
and social status between groups; gives a cross
sec tion of the capital distribution profi le in
society.
Graves – refl ect what you can afford after of-
fer ing the most valuable; gives an estimate of
the percentage of individuals with families that
can afford richer or poorer grave gifts.
Settlement sites – refl ects the factual distribu-Settlement sites – refl ects the factual distribu-Settlement sites
tion of value between settlement units; gives
an es ti mate of the percentage of rich and poor
farm steads/villages.
Looking at the axe materials attributed to
con text categories in this perspective (Lekberg
2002: 267, Figs. 7.15, 7.16), one could express
the economic power relations in the south- and
mid-Swedish Earliest Bronze Age this way: One
fourth of the settlement units are in hab it ed by the
third of the population that con trols two thirds
of the wealth. This means that the set tle ment
units of the economical elite should be rel a tive ly
large, with large and/or many houses, set tle ment
clusters and the forming of vil lag es.
Landscape furnishing. The analytical tools
previously forged, as briefl y described above,
are initially put into operation in the mapping
of a contextual and social landscape in eastern
central Sweden. Subsequently, in a discussion of
the cultural landscape thus defi ned, and by refer-
ring to social theory (landscape theory, Marxist
Lekberg 05-08-06, 11.2623
PER LEKBERG | 24
theory) relating the landscape to the social and
political or ga ni sa tion of the inhabitants of that
landscape, I try to explore some of the Earliest
Bronze Age forms of social integration (Lindblom
1991: 135; Gansum et al 1997: 18; Appadurai
1986: 38; Welinder 1992: 45; Bender 1993: 3;
Hodder 1982; Küchler 1993: 85ff.; Johnston
1998: 54; Knapp & Ashmore 1999: 1ff.; Schama
1995: 35ff., 82f.; Tilley 1993: 81, 1994: 19ff.;
Donham 1995: 53ff., 193f.; Bradley 2000: 26ff.,
152ff.). The aim is un der stan ding the lands ca pe
furnishing enough to enable a fruitful discussion
about the societal context of such landscapes. The
aim is set on understanding more about the social
organization in eastern central Sweden during its
Earliest Bronze Age. Two areas have been studied,
one around lake Hjälmaren in central Sweden
and one further to the north-east, in Uppland
(Lekberg 2002).
The result of the mapping is a landscape
struc ture, exhibiting a contextually diversifi ed
use of land scape zones and landscape elements.
The short, grave-indicating axes generally exhibit
linear dis tri bu tion patterns, marking paths and
roads along ridg es, eskers or waterways, while
the long, hoard/votive-indicating axes are most
often placed in the coastal zone or at special places
along the inland paths, marking nodal points in
the landscape, such as fjords, harbours and other
places of liminal trans gres sion (fi g. 6, 7, 8).
According to the dis tri bu tion of axe fragments
the settlement sites are lo cat ed in generally quite
evenly distributed clusters that in crease in density
in certain areas (fi g. 9). They seem to be equiv-
a lent to settlement spaces, i.e. ‘land scape rooms’
that potentially form po lit i cal ly in ter pret a ble set-
tle ment units of the Earliest Bronze Age land-
scape (fi g. 10). Grave-marked paths and roads
Figure 6. The study area around lake Hjälmaren, with an image of the earliest central Swedish bronze age
landscape, created through an interpolation of the distribution of hammer axes of different sizes. The interpolation
is universal with linear drift. The legend shows, from top to bottom: Settlement areas (axe fragments); Short
axes; Long axes; Many long axes. All maps by Karl-Johan Lindholm.
Lekberg 05-08-06, 11.2624
25 | HAMMER AXES, LANDSCAPE AND SOCIETY
Figure 7. The study area around lake Hjälmaren, with an image of the distribution of wealth within a landscape
of the earliest central Swedish Bronze Age, created through an interpolation of the distribution of hammer axes
with rounded vs. squared-off cross sections. The interpolation is universal with linear drift. The legend shows,
from top to bottom: Settlement areas (axe fragments); Axes with rounded cross sections; Axes with squared-off
cross sections; Many axes with squared-off cross sections.
Figure 8. The study area around lake Hjälmaren, with an image of settlement areas within a landscape of the
earliest central Swedish Bronze Age, created through an interpolation of the distribution of fragmented hammer
axes (dots). The interpolation is universal with linear drift.
Lekberg 05-08-06, 11.2725
PER LEKBERG | 26
Figure 9. The study area around lake Hjälmaren, with site catchment areas of 10 km in diameter, around the
hypothetical settlement areas.
Figure 10. The study area around lake Hjälmaren, with the relative distribution of wealth, in the form of
hammer axes with squared-off cross sections, within each site catchment area presented as a pie chart. More white
colour in the chart equals relatively more axes with squared-off cross sections. Note that the absolute number in
each pie chart may vary between 1 to c. 25.
Lekberg 05-08-06, 11.2726
27 | HAMMER AXES, LANDSCAPE AND SOCIETY
with their holy riv er-crossings, wells and water
holes led to and from these settlement spaces.
Furthermore, notable spa tial differences in the
dis tri bu tion of val u a bles be tween the settlement
areas are detected, in di cat ing economic and
political re la tions between centre and periphery
and an un e qual ac cu mu la tion of wealth (Lekberg
2002: 273, Fig. 7.21).
The core areas of this accumulation of wealth
coincide geographically with areas of higher den-
si ty in the distribution of the axes that indicate
set tle ment sites and thus theoretically a denser
set tle ment structure and a larger population
per square unit of area. Earlier mappings of
the distribution of Middle Neolithic to Bronze
Age artefacts in eastern Central Sweden (Jensen
1989: 115ff.), amongst them Earliest Bronze Age
hammer axes, show con cen tra tions every 25 km
or so along the coastal re gion. These concentra-
tions exhibit a considerable spatial continuity,
since they are detectable at least from the Middle
Neolithic and well into the Bronze Age. It is thus
reasonable to believe that they in deed represent
settlement areas in the form of po lit i cal entities
of some kind during a long period of their exist-
ence. The northernmost of these con cen tra tions
coincides with my test area in Uppland.
Here, the accumulation of wealth during the
Earliest Bronze Age took place in the form of
both fl int daggers and valuable hammer axes,
in the same area as the concentration of early
Bronze Age val u a bles. Given that the results are
the same both around Hjälmaren and in the Up-
pland area, it is reasonable to believe that most
of Jensen´s con cen tra tions work the same way,
and that there is in fact a strong continuity in
inequality when it comes to the accumulation of
wealth that has been made vis i ble in the cultural
landscape. I believe that this in di cates a society
based on principles of hereditary inequality – the
mere landscape strategy of utilities cannot solely
account for these structures.
The re sults of excavations of Swedish Earliest
Bronze Age settlement sites indicate that larger
and larger hous es were built during the period.
The smaller houses of Middle Neolithic character
con tin ue to be built along side these, however,
but they are also built sep a rate ly from the larger
houses. This concures with Per Nordqvists con-
clusions:
”The observations of collective burials in
megaliths, a tension between collective and
sing le graves, buried children in the collective
graves and the differentiation of the size of
houses at settlements all signal the existence
of hereditary social ranking. Since house size
differentiation communicates a socio-econo-
mic difference, the social rank seems to have
been related to an economic dimension. This
also points towards a chiefdom level of social
integration during the Early Bronze Age be-
cause differences in lifestyles can be under-
stood in terms of a social index referring to
the degree of economic control” (Nordqvist
2001: 216f.).
The results of southern Scandinavian ex ca -
va tions make it reasonable to be lieve that village
or gan i za tion was in place, at least in some set-
tlements (see for example Artursson 2000, this
volume). My re sults show that the richer areas
were also the more dense ly pop u lat ed and that
more peo ple lived in the richer units than in the
poorer ones. In the per spec tive of eco nom ic and
political power, this might amount to a heredi-
Lekberg 05-08-06, 11.2727
PER LEKBERG | 28
tary elite, dom i nat ing clan ter ri to ries with a core
of densely pop u lat ed, coastal ar e as, meas ur ing c.
20 x 20 km and ex ten sive ly set tled ”uplands”,
maybe in constant ne go ti a tion or feud with
neigh bour ing groups, along dominating means
of com mu ni ca tion, such as ridg es, rivers, fjords
and lakes.
Social and cultural context of the elite. The
accumulations of valuables and exotica in the
cores of at least the richer areas show that these
elites were internationally connected, at least in
the Bronze Age. It is, however, very likely that
there was a continuity in elite control in these
core areas and that these contacts developed as
early as the later parts of the Middle Neolithic of
Scandinavia. The continuity in the use and fur-
nishing of the landscape can be observed back to
these times, and the foundation of this landscape
continuity might be sought in the reproduction
within society of cognitive or mental maps, used
to regulate the furnishing of the lands ca pe into
an arena of meaning, tradition and ideological
reproduction (Cherry & Renfrew 1986: 154f.;
Gansum et al 1997).
Almost simultaneous shifts in material culture,
for example stone hammer axes, and ideology over
vast areas seem to give evidence of direct contacts
between Scandinavia and southern Russia as well
as the Middle East and the eastern Mediterranean
area (Warren & Hankey 1989: 11; Kristiansen
1998a: 32; Gimbutas 1956: 121; Shennan 1986:
138ff.; Apel 2001a: 336; Podborsky et al 1993:
229; Machnik 1997: 152; Ebbesen 1997: 75ff.;
Loze 1997: 135ff.; Rimantiené 1997: 181ff.;
Buchvaldek 1997: 43ff.; Marsalek 1999: 123ff.;
Knuts son 1995: 190f.; Frödin & Pers son 1938:
218ff.; Bouzek 1989: 112; Wace & Thompson
1912; Blegen et al 1950; Dörpfeld 1902; Blin-
kenberg 1904: 22; Banks 1967a: 99ff.).
Below, I briefl y touch upon some reasons for
emergence of elites as such, and an idea of how
elite strategies bridged socio-cultural gaps, creat-
ing and upholding what we know as the European
Bronze Age. I do not regard the Bronze Age as
manifested fi rst and foremost by the manufacture
and use of bronzes as such, but rather as a new
way of life and outlook on the conditions for
existence. Artefacts, of bronze and other mate-
rials, but also knowledge, language, travel and
ideologies worked as tools for the creation and
maintaining of elite status, and thus inequality,
but also made a thorough impact on commoner
culture throughout the vast area of Eu ro pe an
Bronze Age interaction. In sti tu tion al ised in-
equality made its entrance as an accepted way of
life, and I do believe that any human society that
undergoes the equivalent of this change will never
be the same again. It is really a shift in paradigm,
and the major breaking point in the prehistory of
European societies alongside neolithisation.
The emergence of elites. According to Michael
Mann (1986: 4) human beings are ”restless,
purposive, and rational, striving to increase their
enjoyment of the good things of life and capable
of choosing and pursuing appropriate means for
doing so”, and continues; ”These human cha-
r acte ris tics are the … original source of power”.
Brian Hay den (1995: 21f., 1998: 18ff.) sees two
great families of systems in human cultures; the
egalitarian and the competitive societies. He
stresses that ambitious, aggressive and acquisi-
tive aggrandizer personalities might manipulate
others for their own benefi t and create changes
in a competitive direction. Strategies to create
Lekberg 05-08-06, 11.2728
29 | HAMMER AXES, LANDSCAPE AND SOCIETY
and uphold aggrandizer status include, among
others, acquiring hard-to-get prestige objects and
claiming access to the generally inaccessible, like
esoteric knowledge or strange people and places
(Hayden 1998: 22). The egalitarian societies
keep these aggrandizers in check by repressive
culture, while the aggrandizers are permitted to
bloom in the competitive culture. This lack of
repressive culture should be a main feature for
explanation of the emergence of elites at all in
human societies.
Long distance elite interaction in the European
Bronze Age? The fast spread of material and im-
material culture over vast distances in Europe,
from c. 1700 BC has been described as the result
of elite interaction. Kristian Kristiansen sees the
rise of chiefdoms take place around 1500 BC,
and links it to ”an ideological and military com-
plex of aristocratic warriors that spread from the
Mycenean area and Asia Minor through central
Europe and Scandinavia” (Kristiansen 1991:
27f.; also Treherne 1995: 108ff.; Bogucki 1999:
287). Many material culture expressions, existing
within a coherent cultural package of Bronze Age
Europe, have been studied as evidence for such
interaction (see Kris ti an sen 1991: 28, 1999a:
176ff.; 540ff., 1999b: 180f.; Larsson 1999a:
77f.; Gräslund 1964: 292ff.; Willroth 1989:
93f.; Piggott 1965: 134ff.).
In summary, there was a fl ow of prestige
objects throughout Europe at the time, giving
proof of wide-spread contact, probably along
known trade routes. The main evidence for
interaction on a personal level is that not only
objects travelled, but entire frames of reference
for these. For example, the chariot, an institu-
tion in itself (e.g. Piggott 1950: 250f., 1992: 46,
51), was the vehicle of prestige for the chieftain
in ceremony and ritual, hunting and warfare in
the second mil len ni um BC (Piggott 1992: 56).
Different evidence for chariotry in the Eu ro pe an
archaeological record is found in the Aegean area
and Asia Minor (Renfrew 1993: 145), in a broad
west-to-east band from the Carpathian basin to
the Ural, in Armenia (Piggott 1983: 91ff.; 1992:
52f.), and in Scandinavia (Kris ti an sen 1999b:
180; Malmer 1989: 96). After c. 1200 BC, cha-
riotry also appears in India (Piggott 1950: 273ff.;
Renfrew 1993: 187).
Manifest evidence of horses, bones and
horse equipment, in the Nordic Early Bronze
Age is scarce and limited to ritual deposits, and
horses do not appear in domestic circumstances
until the Nordic Later Bronze Age. Goldhahns
(1999: 103) view is that this can be interpreted
as ”the horse fi rst being materialised on a sym-
bolic and ideological level” before its later use
in daily practice. This indicates that horses in
second millennium BC southern Scan di na via
were value-laden prestige phenomena, not yet
devalued by increased access. Together with
the many chariot representations, the horse as a
pres tige phenomenon ties well into the picture
of chariotry as an upper class institution in the
sec ond millennium BC in southern Scandinavia.
More or less contemporary chariotry in Hittite
Anatolia, Egypt, Syria, Mesopotamia and Vedic
India, in the same kinds of social contexts, add to
the picture of wide-spread use of this elite-class
emblem.
In conclusion, then, the arguments presented
above make the following statement plausible:
In the second millennium BC, there seems to
be a pan-European connection through an elite
culture, maybe transmitted by means of mutual
Lekberg 05-08-06, 11.2729
PER LEKBERG | 30
language, encompassing ideology and cosmology
as well as material culture. Larsson (1999b: 49f.)
views the Bronze Age in Europe, c. 2300-500
BC, as a period when many European societies
developed socially differentiated systems, based
upon a different cos mol o gy. He sees this new
cosmology as an elite strat e gy, an institution of
divine or semi-divine rulers, transmitted from
the Eastern Mediterranean re gion to as far as
Northern Europe (Larsson 1999b: 57f.).
Travelling. Travels to distant places or into in-
hospitable, dangerous regions may serve as status
raising activities, and thus motives in themselves
(Helms 1988: 66f.), but such motives in ethno-
graphic literature vary:
”from achieving religious training and sacred-
ness at ritual centres … bringing back trading
goods and prestige goods, to simply conque-
ring the unknown in search of he ro ism and
access to new powerful exchange partners and
networks” (Kristiansen 1998b: 338).
Or the quest for inaccessible natural resources,
e.g. raw materials:
”Those who, like ironworkers or goldsmiths,
take minerals and other products from the
body of the earth and fashion them into va-
lued objects are ”controlling” the power of the
universe” (Helms 1988: 114ff.).
Knowledge of and from geographically distant
places can be compared with esoteric knowledge,
and as such forms a potential source of power
(Helms 1988: 80ff.; Kristiansen 1998b; 337).
Thus, travelling, and in other ways venturing
into the enigmatic outside of the known world,
becomes a way to create and uphold elite status.
An example of this view of distant people as more
or less divine is Hesiod´s Eighth century BC re-
collection of the Hyperboreans, Apollo´s people,
who live North of the Rhipaean border range and
have exchanged embassies and temple gifts with
the Greeks (Wiberg 1868: 21).
Travels to geographically distant places can
some times equal travels in time to the origin of
an ces tors, making these accessible through the
skills and gifts of the traveller (Kristiansen 1998b:
338). From the viewpoint of the common, do-
mestic society, the distant traveller and/or the
objects from afar thus constitute a tangible link
to an otherwise in tan gi ble outside/mythic world
(Helms 1993). Thus, the traveller or possessor
of exceptional objects has ac quired a property of
semi-intangibility, thus in fact stepped into and
changed the very cosmology of his community.
This of course comes with a press ing obligation
to uphold contact with the outside as a repre-
sentative of the community, a link to the esoteric,
creating just the element of reciprocity needed for
the traveller to be able to demand spe cial rights,
and to vindicate a power prerogative.
Creating co-dependant networks of distant
con tact with people of similar social identity
far away, might thus be a strategy for an elite to
promote social strat i fi ca tion and political domi-
nance within the home community. Given the
right setting, this strategy could soon change into
something self-pro pel ling, a regenerative system
of reciprocal in ter ac tion and political intermar-
riage, within mutual ge o graph i cal and cosmo-
logical frames of reference. So, sim plis ti cal ly, the
alienation at home and af fi l i a tion abroad become
two main traits of an upper class, an aristocracy,
Lekberg 05-08-06, 11.2730
31 | HAMMER AXES, LANDSCAPE AND SOCIETY
separating itself from com mon ers with affi liation
at home and alienation abroad. However, main-
taining this social structure calls for the creation
or nurturing of vertical bonds between aristocrats
and commoners (Kristiansen 1998b: 338), tak-
ing the form of marriage interaction with select
commoner houses and/or a patron – client rela-
tionship (Helms 1998: 120ff.).
Interaction networks – social differentiation
and cultural diffusion. Kristiansen suggests a
model with two types of exchange taking place
during the Bronze Age; one ”peer polity”-system
of reciprocal interaction between equal chiefs, and
one ”centre – periphery”-system with embedded
inequality, manifesting chief – vassal relations-
hips (Kris ti an sen 1998b: 333ff.). Larsson (1999:
49ff.), agrees with Kristiansen in including trans-
mission of ma te ri al (visible) and non-material
(invisible) cultural expressions, boundary fi lter
effects governing what is accepted and what is
refused, remelted, re-contextualized; ”translated
into the local or re gi o nal cultural dialect” in his
model, but constitutes a more clearly hierarchical
theoretical setup. Three basic units of social orga-
nization are recognized; the living (families and
lineages), the dead (the ancestors) and the divine
(the deities). The systems of Northern, Central
and South-East Europe in the period 1600-1200
BC are seen as theocratic chief doms, while the
contemporary state formations in the Near East
and Egypt are thought of as having royal religions
(Larsson 1999: 58). Kristiansens and Larssons
models thus both have high theoretic explanatory
potential when it comes to the interaction on the
supreme levels of society in a Europe dominated
by the full-fl edged palace-cultures of the South-
East.
As far as I can see there is good reason to
further discuss the start of the process of peer
polity in ter ac tion and the effect of it on the local,
commoner level. The discussion would benefi t
from focusing on this ”middle and lower level”.
It is here that ar chae ol o gy is given a chance to
answer questions about how far-reaching the ef-
fects of the in ter ac tion was, how the border fi lters
worked and what they were made of, to what
extent drastic change in one corner of the system
had system-wide effects, and indeed how and as
what bronze should be un der stood in Bronze Age
Europe. The aristocrats of Bronze Age Europe
must have been bound to the commoners by af-
fi nity commitments, creating a dynamic social
combination of vertical and hor i zon tal interac-
tion. This interaction could result in commoners
striving to possess, use and be en com passed by
elite symbols, objects and norms – thus contrib-
uting to the devaluation of these (Hayden 1998:
33), and the integration of them into re gion al or
local modes of culture.
I would say this works like a siphon, once
the suction is established, the system runs itself,
fuelled by the urge for prestige (commoners
adopting aris to crat ic culture and inserting it
into their own, elites striving to stand out from
and above the com mon ers, keeping track of the
outside world, exhibiting evidence for their other-
ness, that in turn is adopted by commoners, and
so on). This would be a strong incentive for elites
to continually upgrade their sym bol ic toolbox for
domination of commoners; by upholding wide,
interlocking networks of contact and trade se-
curing possession of powers, knowl edge, objects,
skills that commoners cannot (yet) get hold of.
A three-way ”social siphon model”, within
the sphere of the elite peer polity interaction
Lekberg 05-08-06, 11.2731
PER LEKBERG | 32
networks, between this and the local/regional
commoners, and within regional commoner net-
works, could add to the interpretative models of
Kristiansen and Larsson a commoner perspective
and a proposal of ex pla na tion for diffusion and
typological change in time and space. And this is
not only for objects and oth er material culture,
but also for the distribution and change of non-
material culture like language, ide als, escatologies,
stories, myths, norms, etc. In any given region this
would result in a con glom er ate of pan-continen-
tal, interregional and regional cul ture, forming a
blend, a cultural ”dialect” (Kristiansen 1998b:
338) unique to that region, but at the same time
tapped into the fl ow of cultural impulses chan-
nelled by the elites. The principles for this in ter -
ac tion, and the ve hi cles by which ideologies can
spread over such dis tanc es, demands looking at
material culture in a semiological way. Material
culture and language share the property of a sign
system, ca pa ble of ex press ing collective ideas, as
Saussure´s foun da tion for structuralism prescribes
(Grøn 1987: 368f.).
This seems to be a fruitful way to look at
cul tur al expressions at large, and especially for
so cial contextualisation of material culture. In
fact, the whole theoretical standpoint of the
European Bronze Age research, as recapitulated
above, de mands ac cept ance of human culture of
different kinds as com mu ni ca tion, which can be
used as a tool to ei ther include or exclude people
from a certain social set ting. Language itself, its
continuous reformative change from interac-
tion to grammar (Keevallik 2003), the way of
using it, spoken and written, and the informa-
tion conveyed by it, should thus be com pa ra ble
with material culture, both being sem i o log i cal
systems representing a social institution (Grøn
1987: 369). As the case is with any other elite
con cept, how ev er, language is likely to be adopted
by com mon ers if possible, and the affi nal relations
es tab lished between aristocrats and commoners
would aid to the spread of elite language, an ex-
ample be ing the spread and dialectal change of
Latin during and af ter the times of the Roman
empire (Janson 1997: 92ff.).
Conclusions. I argue that the elites of eastern cen-
tral Sweden maintained their hereditary elite sta-
tus partly by negotiating with commoners, using
fo reign but meaning-laden objects and other signs
as symbolic capital, manifesting their kinship with
gods and foreign rulers and their subsequent right
to dominate and accumulate (Helms 1988: 66ff.;
1993, 1998: 120ff.; Kristiansen 1991: 27, 1998a,
1998b: 333ff.; Larsson 1999a: 78, 1999b: 57f.;
Willroth 1989: 93f.; Beck 1996: 91f.; Piggott
1950: 273ff.; 1967: 134ff.; 1983: 91ff.; 1992:
52f.; Treherne 1995: 108ff.; Malmer 1989: 96;
Renfrew 1993: 187).
I also maintain that commoners strove for sta-
tus, copying the material and immaterial signs,
thus devaluating them as symbolic capital and
for cing the elites to keep on travelling and main-
taining contact with their far-reaching networks
to introduce new symbolic capital into the system
(Kristiansen 1998b: 333ff.; Larsson 1999: 49ff.;
Hay den 1998: 33; Nordqvist 1999, 2001: 258;
Elster 1988, 1993; Olsen 1997).
A model for social control and diffusion of
cul ture might look like this: Elites use different
tools in creating and upholding their status and
otherness. One of them is the establishing and
upholding of contacts with realms unattainable
to common peo ple. According to Mary Helms,
elite contact with distant peers or travel to far-
Lekberg 05-08-06, 11.2732
33 | HAMMER AXES, LANDSCAPE AND SOCIETY
away lands could then be equivalent to contact
with ancestors or even gods. Thus, proof of such
contact, taking the form of any cultural sign
whatsoever, should be loaded with sta tus and
esoteric values.
The proc ess of elites cre at ing symbolic values
in this way would result in com mon ers striving
to possess, use and be en com passed by elite sym-
bols, objects and norms thus con trib ut ing to the
devaluation of these and the integration of them
into regional or local modes of culture.
A three-way, social siphon-model, within
the sphere of the elite, peer-polity interaction
net works, between this and the local/regional
com mon ers, and within the regional commoner
networks, pro vides a reasonable explanation of
diffusion and ty po log i cal change in time and
space, for material as well as non-material cul-
ture. The described proc ess could have played
an important role in pre serv ing the so cial system,
in the continuity and change of ma te ri al and im-
material culture within the vast, trans con ti nen tal
network of cultural dialects that we call the Eu-
ropean Bronze Age.
I consider the Scandinavian Middle Neo-
lithic B and Earliest Bronze Age to be parts of
dialects of this cultural language. Con se quent ly,
I do not regard the Bronze Age as man i fest ed
fi rst and foremost by the man u fac ture and use
of bronzes as such, but rather as a new way of
life and outlook on life and the con di tions for
ex ist ence. The introduction of bronze in a larger
scale within the European elite could be seen as
an es ca la tion among others in the elite struggle
against devaluation of the production and con-
sump tion of prestige and esoteric value.
In my view, the Bronze Age in Scandinavia
starts with the in tro duc tion of institutionalised
in e qual i ty, some time around 2350 BC, subse-
quently gain ing acceptance as a way of life. As an
outset for a future study, I propose that the foun-
dations of the in ter ac tion net works of the period
1700-1200 BC were es tab lished already about
2500-2350 BC as a result of corded-ware expan-
sive interaction ide ol o gy. My im pres sion is that
the material lan guage con nec tion between the
Aegean, eastern Eu rope and Scan di na via as ear ly
as c. 2350 BC, is in di cat ed by si mul ta ne ous shifts
in important prac tic es and con nect ed groups of
ma te ri al culture, such as the man u fac ture and
use of the stone hammer axes that this study has
dealt with.
References
Apel, J. 2001a. Daggers, Knowledge & Power. Coast
to coast-books 3. Uppsala.
Apel, J. 2001b. Några formella konventioner och
ett halvdant teknologiskt handlag. Mellan sten
och brons (Bolin, H., Kaliff, A. & Zachrisson,
T. red): 53-73. OPIA 27. Uppsala.
Appadurai, A. 1986. Introduction: commodities
and the politics of value. The social life of things
(Appadurai, A. ed): 3-63. Cambridge University
Press. Cambridge.
Artursson, M. (red) 2000. Stångby stationssamhälle.
Boplats och be byg gelselämningar från senneoliti-
kum till yngre järnålder. Riksantikvarieämbetet
Uv Syd Rapport 2000:79. Lund.
Banks, E. 1967. The Early and Middle Helladic
small objects from Lerna. Part 1-II. Opubl. diss.
Uni ver si ty of Michigan.
Beck, C. W. 1996. Spectroscopic Identifi cation of
”Amber” and ”Black Resin” from Asine. Asine
III: Supplementary Studies on the Swed ish Exca-
vations 1922-1930, 1 (Hägg, R., Nordquist, G.
Lekberg 05-08-06, 11.2733
PER LEKBERG | 34
& Wells, B. red): 91-92. Paul Åström Förlag.
Stockholm.
Bender, B. (ed) 1993. Landscape: Politics and Per-
spectives. Berg. Oxford.
Bennett, A. 1984. Karleby och Gärtuna. Bebyggelse
och gravar från brons ålder och järnålder i Öster-
tälje sock en Södermanland. Riksantikvarieämbe-
tet Rap port UV 1984:29. Stockholm.
Blinkenberg, C. 1904. Archaeologische Studien.
Kopenhagen.
Bradley, R. 2000. An Archaeology of Natural Places.
Routledge. London.
Buchvaldek, M. 1997. Bemerkungen zum A-ho-
ri sont in Mitteleuropa. Ear ly Cord ed Ware Cul-
ture. The A-Horizon – fi ction or fact (Siemen, P. ture. The A-Horizon – fi ction or fact (Siemen, P. ture. The A-Horizon – fi ction or fact
red): 43-52. Esbjerg.
Burton, J. 1984. Quarrying in a tribal society. World
Archaeology 16 (2): 235-247.
Callahan, E. 1987. An Evaluation of the Lithic Tech-
nology in Middle Sweden during the Mesolithic
and Neolithic. Aun 8. Uppsala.
Cherry, J. F. & Renfrew, C. 1986. Epilogue and
pro spect. Peer Polity Interaction and Socio-Po-
litical Change (Renfrew, C. & Cherry, J. F. litical Change (Renfrew, C. & Cherry, J. F. litical Change
red): 149-158. Cambridge University Press.
Cambridge.
Donham, D. L. 1995. History, Power, Ideology:
Cen tral Issues in Marxism and Anthropology.
Cam brid ge University Press. Cambridge.
Dörpfeld, W. 1902. Troja und Ilion I. Ergebnisse der
Ausgrabungen in der Vorhistorischen und Histori-
schen Schichten von Ilion 1870–1894. Athen.
Earle, T. 1997. The evolution of chiefdoms.
Chief doms: power, economy and ideology (Earle,
T. ed): 1-15. Cambridge University Press.
Cambridge.
Ebbesen, K. 1981. Offerfundet fra Suldrup i Him-
merland. Fra Himmer land og Kjær Herred 1981: Fra Himmer land og Kjær Herred 1981: Fra Himmer land og Kjær Herred
91-109.
Elster, J. 1988. Vetenskapliga förklaringar. Bokför-
laget Korpen. Göteborg.
Elster, J. 1993. Explaining Technical Change. A Case
Study in the Philo sophy of Science. Cambridge
Uni ver si ty Press. Cambridge.
Englund, L-E. 2000. Smeder och makt. Hantver-
kets roll i samhället – produktion och reproduktion
(Hjärthner-Holdar, E. & Risberg, C. red): 61-
68. Riksantikvarieämbetet UV-Gal Forsk nings -
rap port R0004. Uppsala.
Fenton, M. B. 1984. The Nature of the Source
and the Manufacture of Scottish Battle-axes
and Axe-hammers. Proceedings of the Prehistoric
Society 50: 217-243.Society 50: 217-243.Society
Frödin, O. & Persson, A. W. 1938. Asine. Results of
the swedish exca va tions 1922-1930. Stockholm.
Gansum, T., Jerpåsen, G. B. & Keller, Ch. 1997.
Ar ke o lo gisk landskapsanalyse med visuelle metoder.
AmS-Varia 28. Stavanger.
Gimbutas, M. 1956. The Prehistory of Eastern Eu-
rope. American School of Prehistoric Research,
Peabody Museum, Harvard University, Bulletin
No. 20. Cambridge.
Goldhahn, J. 1999. Rock art as microscape – a scan-
di na vi an perspective. Marxistiska perspektiv inom
skan di na visk arkeologi (Goldhahn, J. & Nord-
quist, P. red): 85-110. Arkeologisk studier vid
Umeå universitet 5. Umeå.
Hagen, A. 1944. Skafthullsøksene. Viking VIII:
121-130.
Hayden, B. 1998. Practical and Prestige Tech-
nologies: The Evolution of Material Systems.
Journal of Archaeological Method and Theory 5 Journal of Archaeological Method and Theory 5 Journal of Archaeological Method and Theory
(1): 1-53.
Helms, M. W. 1988. Ulysses´ sail: An Ethnographic
Odyssey of Power, Knowledge, and Geographical
Distance. Princeton University Press. Prince-
Lekberg 05-08-06, 11.2734
35 | HAMMER AXES, LANDSCAPE AND SOCIETY
ton.
Helms, M. W. 1998. Access to Origins: affi nes, an-
cestors and aristocrats. University of Texas Press.
Austin.
Hodder, I. 1982. Symbols in action. Cambridge
Uni ver si ty Press. Cambridge.
Hyenstrand, Å. 1969. Den enkla skafthålsyxan som
arbetsredskap. Nordsvensk forntid (Christiansson,
H. & Hyenstrand, Å. red): 99-110. Skytteanska
samfundets handlingar 6. Umeå.
Jensen, R. 1989. Bosättning och ekonomi – In-
om re gi o na la differenser i Mälardalen. Regionale
for hold i Nordisk Bronzealder (Poulsen, J. red):
115-124. Jysk Arkæologiske Skrifter XXIV.
Aarhus.
Johnston, R. 1998. Approaches to the perception
of landscape: Philosophy, theory, methodology.
Archaeological Dialogues 1998 (1): Archaeological Dialogues 1998 (1): Archaeological Dialogues 54-68.
Kaelas, L. 1959. Skafthålsyxor. FYND 1959: 17-
19.
Kars, E. A. K., Kars, H. & McDonnell, R. D. 1991.
Greenstone Axes from Eastern Central Sweden:
A Technological-Petrological Approach. Archa-
eometry 34 (2): 213-222.
Karsten, P. 1994. Att kasta yxan i sjön. Acta Archa-
eologica Lundensia Series in 8o No 23. Lund.
Keevallik, L. 2003. From interaction to grammar:
Estonian fi nite verb forms in conversation. Studia
Uralica Upsaliensia 34. Uppsala.
Knapp, A. B. & Ashmore, W. 1999. Archaeological
Landscapes: Con struc ted, Conceptualized, Idea-
tional. Archaeologies of landscape: contemporary
perspectives (Ashmore, W. & Knapp. A. B. A.
eds): 1-32. Blackwell. Oxford.
Knutsson, H. 1995. Slutvandrat? Aspekter på över-
gång en från rörlig till bofast tillvaro. Aun 20.
Upp sa la.
Kopytoff, I. 1986. The cultural biography of things:
commodization as process. The social life of
things (Appadurai, A. ed): 64-93. Cambridge
Uni ver si ty Press. Cambridge.
Kresten, P. 1998. Skafthålsyxor från Uppland, Närke,
Södermanland och Västergötland: Bestämning
av bergartsmaterialen. Geoarkeologiskt La bo -
ra to ri um, Analysrapport nummer 28-1998.
RAÄ/UV GAL. Uppsala.
Kristiansen, K. 1991. Chiefdoms, states, and systems
of social evolution. Chiefdoms: power, economy
and ideology (Earle, T. ed): 16-43. Cambridge
Uni ver si ty Press. Cambridge.
Kristiansen, K. 1998a. Europe before history. Cam-
brid ge University Press. Cambridge.
Kristiansen, K. 1998b. A Theoretical Strategy for
the Interpretation of Ex change and Interaction
in a Bronze Age Context. L’Atelier du bronzier
en Eu ro pe du XXe au VIIIe siécle avant notre ère
(Mor dant, C., Per not, M. & Rychner, V. eds):
333-343. CTHS. Paris.
Küchler, S. 1993. Landscape as Memory: The
Mapping of Process and its Representation
in a Melanesian Society. Landscape: Politics
and Perspectives (Bender, B. ed): 85-106. Berg.
Ox ford.
Laitakari, A. 1928. Die Schaftlochäxte der Steinzeit
von geologisch-petro grafi schem Standpunkt.
Fin ska Fornminnesföreningens Tidskrift 1928:
36-37.
Larsson, Th. B. 1999a. Symbols, divinities & social
inequality. Marxistiska perspektiv inom skan di -
na visk arkeologi (Goldhahn, J. & Nordquist,
P. red): 49-84. Arkeologiska studier vid Umeå
univeristet 5. Umeå.
Larsson, Th. B. 1999b. The transmission of an
élite ideology – Europe and the Near East in
the second millennium BC. Rock art as social
representation (Goldhahn, J. ed): 49-64. BAR
Lekberg 05-08-06, 11.2735
PER LEKBERG | 36
International Series 794. Oxford.
Lekberg, P. 2002. Yxors liv – människors landskap.
Coast to coast-book 5. Uppsala.
Le Roux, C-T. 1998. Specialised Production, Dif-
fu si on, and Exchange during the Neolithic in
Wes tern France: the Example of Polished Stone
Axes. Understanding the Neolithic of North-wes-
tern Eu ro pe (Edmonds, M. & Richards C. eds):
370-384. Cruithne Press. Glasgow.
Lindblom, I. 1991. Movements in a landscape
– on the spatial behavior of neolithic man in
a moraine area, Vestfold, Norway. Social space.
Human Spatial Behaviour in Dwellings and Sett-
lements (Grøn, O., Engelstad, E. & Lindblom,
I. eds): 134-137. Odense University in History
and Social Sci enc es 147. Odense.
Loze, I. 1997. The Early Corded Ware culture in the
territory of Latvia. Early Corded Ware Culture.
The A-Horizon – fi ction or fact? (Siemen, P. ed):
135-146. Esbjerg.
Machnik, J. 1997. Zwei Entwicklungswege der
Schnurkeramikkultur in den Flussgebieten der
oberen Weichsel, Bug und Dnestr. Early Corded
Ware Culture. The A-Horizon – fi ction or fact?
(Siemen, P. ed): 147-156. Esbjerg.
Malmer, M. P. 1989. Principles of a non-mytho-
logical explanation of North-European Bronze
Age rock art. Bronze Age studies (Nordström, H. Bronze Age studies (Nordström, H. Bronze Age studies
& Knape, A. red): 91-100. National Museum
of Antiquities Studies 6. Stockholm.
Marsalek, J. 1999. Katakombní kulturní komplex
na Ukrajine a v prilehlych oblastech. Praehisto-
rica XXIV: 123-159.rica XXIV: 123-159.rica
McBryde, I. 1984. Kulin greenstone quarries: the
so ci al contexts of pro duction and distribution
for the Mt William site. World Archaeology 16
(2): 267-285.
Nordquist, P. 1999. Egalitetsbegreppet – kan jäm-
lika samhällen existera? Marxistiska perspektiv
inom skan di na visk arkeologi (Goldhahn, J. &
Nordquist, P. red): 27-47. Arkeologiska studier
vid Umeå univeristet 5. Umeå.
Nordqvist, P. 2001. Hierarkiseringsprocesser. Om
kon struk tio nen av social ojämlikhet i Skåne, 5500-
1100 f.Kr. Studia Archaeologica Universitatis
Umensis 13. Umeå.
Olausson, D. 1983. Flint and Groundstone Axes
in the Scanian Neolithic. An Evaluation of Raw
Materials based on experiments. Scripta Minora
1982-1983:2. Lund.
Olausson, D. 1998. Battleaxes: Home-made, Made
to Order or Factory Products? Proceedings from
the Third Flint Alternatives Conference at Upp-
sala, Sweden, October 18-20, 1996 (Holm, L. & sala, Sweden, October 18-20, 1996 (Holm, L. & sala, Sweden, October 18-20, 1996
Knuts son, K. eds): 125-140. Occasional Papers
in Archaeology 16. Uppsala.
Olausson, D. 2000. Talking Axes, Social Daggers.
Form, Function & Context (Olausson, D. &
Vandkilde, H. eds): 121-133. Acta Archaeolo-
gica Lundensia Series in 8o No 31. Lund.
Olsen, B. 1997. Fra ting til tekst. Universitetsfor-
laget. Oslo.
Petrequin, P., Petrequin, A-M., Jeudy, F., Jeunesse,
C., Monnier, J-L., Pelegrin, J. & Praud, I. 1998.
From the Raw Material to the Neolithic Stone
Axe. Production Processes and Social Context.
Un der stan ding the Neolithic of North-wes tern
Eu ro pe (Edmonds, M. & Richards C. eds):
277-311. Cruithne Press. Glasgow.
Piggott, S. 1950. Prehistoric India. Penguin Books.
London.
Piggott, S. 1967. Ancient Europe from the beginnings
of Agriculture to Classical Antiquity. Edinburgh
University Press. Edinburgh.
Piggott, S. 1983. The Earliest Wheeled Transport.
Thames and Hudson. London.
Lekberg 05-08-06, 11.2736
37 | HAMMER AXES, LANDSCAPE AND SOCIETY
Piggott, S. 1992. Wagon, Chariot and Carriage.
Thames and Hudson. New York.
Podborsky, V. (ed) 1993. Praveké dejiny Moravy.
Vlastiveda Moravská Zeme a Lid. Nová rada.
Svajzek 3, Muzejní a vlastivedná spolecnost v
Brné. Brnó.
Renfrew, C. 1993. Arkeologi och språk. Symposion.
Stockholm/Stehag.
Rieth, A. 1958. Zur Technik des Steinbohrens
im Neolithikum. Zeitschrift für Schweizerische
Archäologie und Kunstgesichte 18: 101-109.Archäologie und Kunstgesichte 18: 101-109.Archäologie und Kunstgesichte
Rimantiené, R. 1997. Der A-Horizont – Elemente
in der Haffküstenkultur in Litauen. Understan-
ding the Neolithic of North-Wes tern Eu ro pe
(Edmonds, M. & Richards C. eds): 181-184.
Cruithne Press. Glasgow.
Sarauw, G. F. L. & Alin, J. 1923. Götaälvsområdets
fornminnen. Göteborg.
Schama, S. 1995. Skog: Landskap och minne. Wahl-
ström & Widstrand. Värnamo.
Segerberg, A. 1974. Den enkla skafthålsyxan av sten.
Fyndom stän dig heter och dateringsproblem.
Opubl. Trebetygsuppsats. Uppsala.
Segerberg, A. 1978. Den enkla skafthålsyxan av
sten. Fyndförhållanden och dateringar. Tor
XVII: 159-218.
Sehested, N. F. B. 1884. Archæologiske Undersøgelser
1878-1881. Kjøben havn.
Shennan, S. 1986. Interaction and change in third
millennium BC western and central Europe.
Peer Polity Interaction and Socio-Political Change.
(Renfrew, C. & Cherry, J. F. eds): 137-148.
Cam brid ge University Press. Cambridge.
Sundström, L. & Apel, J. 1998. An Early Neolithic
Axe Production and Distribution System within
a Semi-Sedentary Farming Society in Eastern
Cen tral Sweden, c. 3500 BC. Proceedings from
the Third Flint Alternatives Conference at Upp-
sala, Sweden, October 18-20, 1996 (Holm, L. & sala, Sweden, October 18-20, 1996 (Holm, L. & sala, Sweden, October 18-20, 1996
Knutsson, K. eds): 155-191. Occasional Papers
in Archaeology 16. Uppsala.
Taffi nder, J. 1998. The Allure of the Exotic. Aun
25. Uppsala.
Tilley, C. 1993. Art, Architecture, Landscape (Neo-
lithic Sweden). Landscape: Politics and Perspecti-
ves (Bender, B. ed): 49-84. Berg. Oxford.
Tilley, C. 1994. A Phenomenology of Landscape:
Places, Paths and Monu ments. Berg. Oxford.
Wace, A. J. B. & Thompson, M. S. 1912. Prehistoric
Thessaly, being some Account of recent Excava-
tions and Explorations in North-Eatsren Greece
from Lake Kopias to the Borders of Macedonia.
Cambridge.
Vandkilde, H. 2000. Material Culture and Scan di -
na vi an Archaeology: A Review of the Concepts
of Form, Function and Context. Form, Function
& Context (Olausson, D. & Vandkilde, H. eds):
3-50. Acta Archaeologica Lundensia. Series in
8o No 31. Lund.
Warren, P. & Hankey, V. 1989. Aegean Bronze Age
Chronology. Bristol Classical Press. Bristol.
Weiler, E. 1994. Innovationsmiljöer i bronsålderns
sam häl le och idévärld. Studia Archaeologica
Universitatis Umensis 5. Umeå.
Weiler, E. 1997. Kontinuitet och förändring i
senneolitikum. Västsverige. Regionalt och inter-
regionalt. Stenåldersundersökningar i Syd- och
Mellansverige (Larsson, M. & Ols son, E. red):
236-256. Riksantikvarieämbetet, Ar ke o lo gis ka
un der sök ning ar Skrifter 23. Stockholm.
Welinder, S. 1992. Människor och landskap. Aun
15. Uppsala.
Willroth, K-H. 1989. Nogle betragtninger over de
regionale forhold i Slesvig og Holsten i bron-
zealderens periode II. Regionale for hold i Nord-
isk Bronzealder (Poulsen, J. red): 115-124. Jysk
Lekberg 05-08-06, 11.2737
PER LEKBERG | 38
Arkæologiske Skrifter XXIV. Aarhus.
Østmo, E. 1977. Schaftlochäxte und landwirt-
schaftliche Siedlung. Eine Fallstudie über Kul-
turverhältnisse im südöstlichsten Norwegen im
Spätneolithikum und in der älteren Bronzezeit.
Acta Archaeologica 48: 155-206.
Lekberg 05-08-06, 11.2738
3 | Byggnadstradition, bebyggelse och samhällsstruktur i Sydskandinavien under senneolitikum och äldre bronsålder
Magnus Artursson, Raä UV-Syd, Lund
Inledning. Under de senaste åren har en dis-
kussion förts kring hur samhällsstrukturen i
Skandinavien har sett ut under senneolitikum
och äldre bronsålder och hur den har förändrats
över tiden. Traditionellt har man velat se det mera
intensiva användandet av metall och expansionen
i det inhemska metallhantverket under bronsål-
derns period IB-II, dvs. ca 1600-1300 BC, som
avgörande för när en uttalat hierarkisk samhälls-
struktur växer fram i området (bl.a. Vandkilde
1996; Kristiansen 1998, 1999a/b; Earle 2002).
Metallens inneboende möjligheter till monopo-
lisering av importen av råvara och färdiga före-
mål, kontrollen av kunskapen om hantverk och
distributionen av inhemskt producerade föremål
har givit stora möjligheter till en koncentration
av politisk och ekonomisk makt som inte fun-
nits tidigare. Metallen har därför enligt många
författare fungerat som den avgörande faktorn,
som en katalysator, för hierarkiseringsprocessen
i området.
Därmed har man placerat den stora omvand-
lingen av samhällsstrukturen i södra och mellersta
Skandinavien till den tidsperiod då metallen får
ett verkligt genombrott i området, dvs. brons-
ålderns period IB-II. Flera författare har argu-
menterat för att det är just i det här tidsavsnittet
som ett politiskt system uppbyggt av ärftliga
hövdingadömen introduceras i området.
Nyare forskning har emellertid visat på möjlig-
heten att hierarkiseringsprocessen startat betyd-
ligt tidigare och att man redan under MNB och
inledningen av SN I kan se tecken på ett tydligt
stratifi erat samhälle. Flera författare anser att det
har funnits förutsättningar för en kontroll och
monopolisering av råvaror för tillverkning och
distribution av bl.a. högkvalitativa fl intdolkar
(Apel 2001) och enkla skafthålsyxor (Lekberg
2002) och att denna process har varit tillräckligt
stark och genomgripande för att kunna föra sam-
hället mot en mera stratifi erad struktur redan un-
der SN I (Nordqvist 2001; Artursson et al 2005;
Varberg denna volym). De anser att systemet med
ärftliga hövdingadömen har introducerats redan
under inledningen av senneolitikum.
Enligt min mening fi nns det också i boplats-
materialet tecken på att hierarkiseringsprocessen
har startat tidigare än vad man traditionellt har
velat se. Man kan se en förändring av byggnads-
traditionen och bebyggelsestrukturen i södra
Skandinavien under inledningen av SN I (Arturs-
son 2005a-c). Redan under SN I kan man se en
tydlig uppdelning av långhusen i olika storlekska-
tegorier samtidigt som det blir vanligare att lägga
ned olika typer av offer i anläggningar som kan
knytas till byggnaderna. Detta fortsätter och blir
allt tydligare under fortsättningen av senneoliti-
kum och vidare in i äldre bronsålder.
Artursson 05-08-06, 11.2739
MAGNUS ARTURSSON | 40
Vad det gäller den mera övergripande bilden
av bebyggelsen så har resultaten från senare års
undersökningar enligt min mening visat att det
har funnits en mer komplex och varierad be-
byggelsestruktur, där ensamgårdar har existerat
parallellt med utspridda och mer koncentrerade,
byliknande bildningar, allt efter de lokala för-
utsättningarna i ett område (Artursson 2005b).
Enligt denna modell skulle man i mera centrala
områden med goda förutsättningar för odling,
djurhållning eller en naturlig tillgång på fl inta
för t.ex. dolktillverkning ha haft en bebyggelse-
struktur med fl era täta byar och stormannagårdar
parallellt med en mera utspridd bebyggelse.
Som exempel på områden med sådana förut-
sättningar kan nämnas sydvästra Skåne, delar av
Själland och Limfjordsområdet på Jylland. I mer
perifert liggande områden har bebyggelsestruk-
turen varit mer utspridd och ensamgårdar har
varit vanligare. Den här beskrivningen av bebyg-
gelsestrukturen skulle kunna beskrivas som en
typisk ”centrum och periferi”-modell, sett både
i ett lokalt och regionalt perspektiv.
Utgångspunkten i mitt resonemang kring
boplatsmaterialet från senneolitikum och äldre
bronsålder är att vi ser en uppdelning av lång-
husen och gårdarna på olika storlekskatego-
rier, vilket avspeglar en social stratifi ering. De
stora långhusen och gårdarna representerar enligt
denna hypotes det övre sociala skiktet i samhäl-
let, och följaktligen representerar de mellanstora
och mindre långhusen de lägre skikten. Enligt
min mening är det två tendenser som kan anses
karakterisera materialet:
* En tydlig social dimension i boplatsmateria-
let redan från SN I och framåt, vilket tar sig
uttryck i olikstora långhus och gårdar.
* En större variation i bebyggelsestrukturen än
vad som tidigare har antagits, s.k. ensamgårdar
har funnits parallellt med, tätare, byliknande
strukturer redan från SN I och framåt.
En bild av förändring under 1250 år. Den lång-
siktiga förändringen av byggnadstraditionens och
bebyggelsestrukturens utseende i södra Skandina-
vien kan med stor sannolikhet kopplas till en om-
vandling av samhällets struktur. På grund av att
boplatslämningarna från tidsperioden i de fl esta
fall endast består av olika typer av byggnader och
ett fåtal andra typer av spridda anläggningar så
är det emellertid ofta svårt att avgöra gårdarnas
exakta utseende, struktur och storlek. Endast i
undantagsfall fi nns det bevarade lämningar efter
hägnader i form av stolpar eller rännor. I en del
fall kan man dock avgöra gårdarnas ungefärliga
storlek utifrån placeringen av olika typer av an-
läggningar som t.ex. härdar, kokgropar, brunnar,
samt lertäkts- och avfallsgropar.
Under SN I, ca 2350-1950 BC, har gårdarna i
de fl esta fall bestått av endast ett tvåskeppigt lång-
hus. I ett fåtal fall har det emellertid kompletterats
med en intilliggande, mindre ekonomibyggnad
(Sarauw 2003). Redan från inledningen av sen-
neolitikum kan man se att det har funnits en rela-
tivt stor variation i storlek på långhusen, storleks-
spannet under SN I tycks ha sträckt sig mellan ca
9-30 m i längd (Artursson 2005b). Storleksvaria-
tionen inom husbyggnadstraditionen kan ses som
ett tecken på att den framväxande aristokratin
har använt långhuset i sitt maktspråk (Artursson
2000: 23ff.; Nordquist 2001: 197f.; Apel 2001:
12; Lekberg 2002: 251ff.). Kunskapen om går-
darnas storlek och utseende i övrigt är således
dåligt känd, till stor del beroende på att antalet
samtida anläggningar och fynd i anslutning till
Artursson 05-08-06, 11.2740
41 | BYGGNADSTRADITIONER I SN OCH ÄBRÅ
långhusen är mycket få. Bristen på anläggningar
inom gårdslägena är svår att förklara, men kan
bero på att de aktiviteter som förekommit på
gårdarna inte har krävt nedgrävningar.
Detta förklarar emellertid inte bristen på
fynd, men å andra sidan så har man endast
vid ett fåtal tillfällen samlat in fynd från den
överliggande matjorden på ett systematiskt sätt,
varför det fi nns stora källkritiska problem med
resonemanget. Spår efter hägnader saknas i stort
sett helt, varför det är svårt avgöra samtidighet
mellan närliggande gårdslämningar och därmed
uttala sig om bebyggelsestrukturens utseende. Da-
teringsintervallen för 14C-dateringar är dessutom
i de allra fl esta fall för stora för att man skall ha
någon hjälp av dessa när det gäller bedömningen
av samtidighet. Vad som återstår är att använda
sig av långhusens inbördes placering vad det gäller
t.ex. avstånd och riktning.
De här svårigheterna har gjort att man ofta
har velat tolka boplatserna som lämningar efter
kringfl yttande s.k. ensamgårdar som har legat ut-
spridda i landskapet (t.ex. Björhem & Säfvestad
1989). Exempel på boplatser som kan vara
lämningarna efter en tätare bebyggelsestruktur
fi nns t.ex. vid Fosie IV (Björhem & Säfvestad
1989) och Stångby stationssamhälle (Artursson
2000) i Skåne, samt vid Myrhøj (Jensen 1973)
och Bejsebakken på Jylland (Sauruw 2003). De
utgör en nyttig kontrast till den förra tolkningen.
Troligen har bebyggelsestrukturen varierat mer
mellan centralområden och perifera områden än
vad man tidigare har ansett.
Variationen i långhusens storlek ökar suc-
cessivt under perioden för att under SN II och
bronsålderns period I, ca 1950-1500 BC, vara
mellan ca 9-47 m långa. Materialet från brons-
ålderns period I är för närvarande relativt litet,
men det tycks även under den här perioden fi nnas
ett större storleksspann än vad det gjorde under
SN I. Långhusen är fortfarande tvåskeppiga, men
under slutet av perioden kan man i ett fåtal fall
se att alternativa konstruktioner dyker upp, där
takbärande bockar har kombinerats med en me-
sulakonstruktion (Ethelberg 2000). Gårdarna har
fortfarande oftast bestått av endast ett långhus,
men över tiden blir det allt vanligare att det dess-
utom fi nns en eller fl era ekonomibyggnader.
Bristen på anläggningar och fynd i anslutning
till långhusen kvarstår i de fl esta fall, dock med
vissa undantag vad det gäller fynden på det fåtal
platser där man har handgrävt ytorna i anslutning
till konstruktionerna. Likaså är det fortfarande
svårt att säkert uttala sig om bebyggelsestrukturen
i området. I de fl esta fall tyder lämningarna på
att bilden har dominerats av ensamgårdar eller
utspridda, byliknande bildningar, men det fi nns
också ett fåtal boplatser där mycket talar för att
det har existerat en tätare, byliknande struktur.
Exempel på det senare är t.ex. Almhov utanför
Malmö (Gidlöf & Johansson 2003), Stångby sta-
tionssamhälle norr om Lund (Artursson 2000)
och Limensgård på Bornholm (Nielsen & Nielsen
1986; Nielsen 1998, 1999).
Under bronsålderns period IB, dvs. ca 1600-
1500 BC, sker det en förändring av byggnads-
traditionen, så att de treskeppiga långhusen suc-
cessivt blir vanligare och vanligare. Denna nya
byggnadstradition införs relativt snabbt över stora
områden i södra och mellersta Skandinavien och
förändringen kan anses vara helt genomförd un-
der loppet av period II i hela området, dvs. ca
1500-1300 BC. Variationen i storlek på lång-
husen fortsätter att vara stor under bronsålderns
period II och man tycks nu nå maximal storlek
på byggnadstypen. Längden varierar mellan ca
Artursson 05-08-06, 11.2741
MAGNUS ARTURSSON | 42
10-12 m upp till 55-60 m. Storleksvariationen
tycks därefter minska under period III och går
ned till ett intervall mellan ca 10-35 m, det in-
tervall som också gäller under yngre bronsålder.
Vad det gäller gårdsstrukturen så ökar antalet
gårdar med mindre ekonomibyggnader i anslut-
ning till långhusen samtidigt som antalet mindre
byggnader på vissa gårdar blir fl er (Sarnäs & Nord
Paulsson 2001: 94f.).
Parallellt med denna utveckling kan man se att
antalet anläggningar inom gårdsläget ökar något.
Härdar, kokgropar, lertäktsgropar/avfallsgropar
och brunnar blir vanligare för att under mellersta
och yngre bronsålder nå en topp som fortsätter i
förromersk järnålder.
Utifrån det material som nu fi nns får man en-
ligt min mening en mycket mer komplicerad bild
av bebyggelsestrukturen under senneolitikum och
äldre bronsålder än den som vanligtvis brukar
presenteras. Variationen i långhus- och gårds-
storlek i kombination med tecken på en varia-
tion i bebyggelsestruktur visar att samhället haft
ett betydligt mer dynamiskt och fl exibelt sätt att
fungera. Den traditionella synen på bebyggelse-
strukturens utveckling under senneolitikum och
bronsålderns period I kan således på goda grunder
ifrågasättas. Det fi nns tydliga indikationer på att
det har funnits en mer komplicerad och varierad
bebyggelsestruktur än vad man tidigare har velat
se redan under inledningen av senneolitikum.
Mycket talar dessutom för att man redan
under mellanneolitikum kan se en koncentra-
tion av framförallt trattbägarbebyggelsen, men
också av den senare stridsyxbebyggelsen i vissa
områden i södra Skandinavien. Stora boplatser
blir vanligare och de kan mycket väl represen-
tera byliknande strukturer (Artursson et al 2003:
136f., 141ff.; Artursson 2005b). Som exempel på
detta kan nämnas boplatserna vid Grødbygård
och Limensgård på Bornholm som har omfat-
tande lämningar från mellanneolitikum, vilka kan
tolkas som lämningar efter byliknande strukturer
(Lekberg 2002: 251f.). Tyvärr är kunskapsläget
sämre i Skåne, endast ett fåtal av de större boplat-
serna har delundersökts (Andersson 2003).
Den nya synen på förhållandena under mel-
lanneolitikum i södra Skandinavien gör det lättare
att argumentera för att det har existerat en tätare
bebyggelsestruktur redan i inledningen av sen-
neolitikum, och att utvecklingen kan betraktas
som kontinuerlig. Gårdarna har samlats i olika
typer av större strukturer som bl.a. kan karak-
teriseras genom avståndet mellan de enskilda
gårdarna (för diskussion se bl.a. Audouze &
Büchsenschütz 1992: 178ff.). I vissa områden
har de utspridda, ensamliggande gårdarna va-
rit vanligast medan man i andra områden kan
se en större variation med en kombination av
ensamliggande gårdar och utspridda eller tätare,
byliknande strukturer.
Här verkar det fi nnas ett tydligt samband
mellan den förmodade ekonomisk bärkraften och
vilken typ av bebyggelsestruktur som har funnits
i ett område. I områden som man av olika skäl
kan betrakta som centrala har man oftast haft en
mera komplicerad och sammansatt bebyggelse-
struktur, medan man i mera perifera områden
har haft en enklare struktur som mestadels har
bestått av ensamgårdar och utspridda byliknande
strukturer.
Bland de ensamliggande gårdarna och inom
de olika typerna av byliknande strukturer kan
man under senneolitikum och bronsålderns
period I i vissa fall se att det har funnits gårdar
med stora eller mycket stora långhus, som kan
tolkas som lokala maktcentra. I dessa fall fi nns
Artursson 05-08-06, 11.2742
43 | BYGGNADSTRADITIONER I SN OCH ÄBRÅ
det dessutom ibland andra indikationer på att det
har funnits en hierarkisk samhällsstruktur inom
ett område. Det kan röra sig om förekomsten av
en eller fl era ekonomibyggnader i anslutning till
de stora långhusen, tecken på specialiserat hant-
verk i form av fl intdolkstillverkning, metallfynd
eller bärnsten på gårdarna eller t.ex. gravar med
gravgåvor av prestigekaraktär samt offerfynd be-
stående av unika eller speciella föremål i närheten.
De riktigt stora långhusen hittas ofta i vad som
kan förmodas ha varit centralbygder, där det har
funnits en tätare bebyggelse som har varit sam-
lad i utspridda eller mera koncentrerade byar.
Runt dessa centralbygder har det funnits mera
perifera områden där det har varit vanligare med
ensamgårdar.
Under bronsålderns period II blir det i vissa
centrala områden ännu vanligare med riktigt stora
gårdar där man byggt 40-60 m långa långhus som
ibland har kombinerats med mindre ekonomi-
byggnader. Runt dessa storgårdar har det i vissa
fall funnits mindre gårdar som mycket väl kan ha
varit samtida och ingått i byliknande strukturer.
Exempel på detta fi nns från t.ex. Thy-området
på nordvästra Jylland (Kristiansen 1998) och
vid Højgård på södra Jylland (Ethelberg 2000).
Parallellt med denna bebyggelsestruktur har det
också funnits en mera ordinär bebyggelse som
antingen har legat mera utspridd och som kan
representera ensamgårdar, eller mera koncentrerat
i byliknande strukturer. På dessa gårdar har man
också haft hela spektrat av långhus av varierande
storlek.
Liksom under senneolitikum och bronsålderns
period I kan man se ett tydligt samband mellan
de centralområden som har identifi erats utifrån
andra material och existensen av en komplex
bebyggelsestruktur. Under bronsålderns period
II-III kan man se ett tydligt samband mellan
t.ex. koncentrationer av gravhögar och en mera
komplex bebyggelsestruktur.
Byggnadstradition och bebyggelsestruktur un-
der senneolitikum och bronsålderns period I, ca
2350-1500 BC. Betydelsen hos långhusen tycks
således ha förändrats under övergången mellan-
och senneolitikum, ca 2500-2300 BC. Man kan
redan under inledningen av senneolitikum se en
början till en allt tydligare uppdelning av långhu-
sen på olika storlekskategorier samtidigt som man
börjar lägga ned ett allt större antal s.k. husoffer
i form av fl int- och metallyxor eller keramikkärl
i främst stolphål som har ingått i byggnadernas
konstruktion. Detta visar att långhusen har fått en
förändrad funktion och ett ökat symbolvärde för
att markera social, politisk och ekonomisk posi-
tion i samhället (Artursson et al 2003: 145f.).
Med största sannolikhet tyder detta på att de
stora långhusen blivit värdeladdade symboler och
en form av centralplatser för lokala hövdingadö-
men och krigararistokratier i södra och mellersta
Skandinavien. De har blivit en viktig samlings-
plats för det övre skiktet i samhället och här har
man knutit olika former av allianser och förbund
för att konsolidera sin position (Kristiansen 1998;
Earle 2002). En möjlig tolkning är att de stora
långhusen har utgjort den fysiska manifestatio-
nen för någon form av s.k. ”house-based societies”,
som har bildat grunden i ett system av allianser
baserade på t.ex. giftermål, adoptioner och gå-
voförhållanden (Carsten & Hugh-Jones 1995:
6ff.; Helms 1998: 14). Genom dessa allianser
har man kunnat skapa släktrelationer och knyta
kontakter med andra grupper i när och fjärran.
Förmodligen har också olika typer av ritualiserade
fester som har hållits i de stora långhusen varit
Artursson 05-08-06, 11.2743
MAGNUS ARTURSSON | 44
viktiga för att stärka banden inom och utom
hövdingadömena.
Uppdelningen av långhusen på olika storleks-
kategorier är tydlig i södra Skandinavien under
hela tidsperioden. Som vi har sett så fi nns en va-
riation i hur stort storleksspannet har varit över
tiden. Storleksspannet ökar successivt från början
av senneolitikum, då långhusen var ca 9-30 m
långa, för att under den allra senaste delen av sen-
neolitikum och under bronsålderns period I vara
uppe i ett intervall mellan ca 9-47 m. Om man
endast använder sig av de 14C-daterade långhusen
från Skåne (fi g. 1, 2), så kan man se att det fi nns
en uppdelning av dem i olika storlekskategorier
redan från början av senneolitikum (jfr. Nielsen
1998). De största långhusen under SN I har varit
ca 25-30 m långa och därefter följer mellanstora
långhus som har varit ca 18-22 m och mindre
långhus som har varit ca 9-16 m långa.
Under SN II kan man se en tydlig tendens
till att de stora långhusen blir ännu större, ända
upp till ca 37-39 m (Gidlöf & Johansson 2003),
medan intervallet nedåt ser ut ungefär som innan.
Man får alltså en större spännvidd i storleksupp-
delningen, något som kan tolkas som ett tecken
på en mera uttalad hierarkerisering av samhälls-
strukturen i Skåne under perioden (se Earle 2002:
57 och där anförd litteratur). Långhuset har för-
modligen börjat användas på ett mera aktivt sätt
för att markera en hög social position.
Det kända materialet från bronsålderns period
I i Skåne är tyvärr ännu för litet och dåligt beva-
rat för att man säkert skall kunna uttala sig om
uppdelningen av långhusen på storlekskategorier
under perioden. Material från andra områden i
södra Skandinavien, t.ex. på Jylland, talar emel-
lertid för att utvecklingen har varit kontinuerlig
(Boas 1991, 1993).
Om man gör en bedömning av vad denna
uppdelning på olika storlekskategorier innebär i
kvadratmeteryta så får man under SN I ett stor-
leksspann på ca 75-200 m2 (fi g. 1), medan man
under SN II får ett storleksspann på ca 75-300 m2
(fi g. 2). Det handlar alltså om en betydande ök-
ning av innerytan från SN I till SN II. Vad denna
utökade inneryta har använts till är dock osäkert.
Det fi nns en rad möjliga användningsområden,
som t.ex. stall, lagerutrymme för foder, spannmål
och utsäde eller eventuellt som en samlingsplats
för det övre skiktet i samhället, där man kanske
har hållit socialt och rituellt viktiga fester och
gästabud.
Figur 1. Ett försök till översikt av storleks-
spridningen av långhus från Skåne under SN I,
ca 2350-1950 BC. Kvadratmeteryta och längd
anges på respektive axel. Skala 1:600.
Artursson 05-08-06, 11.2744
45 | BYGGNADSTRADITIONER I SN OCH ÄBRÅ
Vad det gäller bebyggelsestrukturen i södra
Skandinavien så fi nns det ett antal exempel på
tätare, byliknade lämningar från bl.a. sydvästra
Skåne, på Jylland och på Bornholm.
Exempel från sydvästra Skåne. Vid Almhov
strax söder om Malmö har man undersökt en
tät, byliknande senneolitisk bebyggelse (Gidlöf
& Johansson 2001, 2002: 14f., 22, 2003). Här
framkom ett drygt trettiotal långhus placerade
inom ett antal gårdslägen (fi g. 3). Man kunde se
en tydlig skillnad i bevaringsgrad mellan långhu-
sen, så att vissa endast hade
bevarade mittsulor medan
andra var kompletta med
vägglinjer. Detta tolkas som
att det finns två kronolo-
giska horisonter på platsen,
där de mindre välbevarade
långhusen skulle tillhöra
en äldre fas. Den här tolk-
ningen har man gjort utifrån
andra exempel från området,
t.ex. Elinelund 2A (Sarnäs &
Nord Paulsson 2001). De
mera välbevarade långhusen
anses kunna dateras till den
senare delen av senneolitikum
och bronsålderns period I. Ett
av de välbevarade långhusen som med största
sannolikhet tillhör den yngre fasen vid Almhov
har 14C-daterats till 1870-1530 BC (Gidlöf &
Johansson 2002: 15).
Inom fl era av gårdslägena överlagrar långhusen
varandra, vilket tyder på att man har byggt nya
långhus på samma ställe under lång tid. Detta
visar att det har funnits en fast bebyggelsestruktur
som kanske mer eller mindre har tvingat männis-
korna att uppföra långhusen inom ett begränsat
område. Mönstret med fasta gårdslägen represen-
terar med största sannolikhet en fl erfasig, bylik-
Figur 2. Ett försök till översikt
av storleksspridningen av
långhus från Skåne under
SN II, ca 1950-1700 BC.
Kvadratmeteryta och längd
anges på respektive axel. Skala
1:600.
Artursson 05-08-06, 11.2845
MAGNUS ARTURSSON | 46
nande bebyggelse. Närheten till ytterligare sen-
neolitiska gårdslägen i området förstärker bilden
av ett stort komplex av senneolitisk bebyggelse
(Sarnäs & Nord Paulsson 2001). Den byliknande
strukturen vid Almhov kan ses som den centrala
bebyggelseenheten i området under den senare
delen av senneolitikum och eventuellt också un-
der bronsålderns period I. Runt denna har det
funnits satellitbosättningar som har bestått av
ensamliggande gårdar eller mindre ansamlingar
av gårdar. Ett eller två av gårdslägena vid Almhov
kan tolkas som stormannagårdar utifrån storleken
på långhusen och delvis också utifrån fyndmate-
rialets utseende, bl.a. i form av husoffer.
Exempel från Jylland. Ett av de mera spektakulära
exemplen på en mer eller mindre totalundersökt
senneolitisk boplats på Jylland är Bejsebakken,
Ålborg Amt (AUD 1999, nr 334; 2000, nr. 324;
Nielsen 2002: 199; Sarauw 2003). Här har en
koncentration av ett tjugotal senneolitiska lång-
hus och ett antal mindre byggnader undersökts
på en höjdsträckning mellan två vattendrag, strax
söder om Limfjorden (fi g. 4). Av långhusen har
en stor andel haft en nedsänkt östdel, vilket gör
att de liknar långhusen vid bl.a. Myrhøj i samma
område (Jensen 1973). Detaljerna kring boplat-
sen är emellertid ännu inte publicerade, varför en
mera ingående analys inte kan presenteras.
Figur 3. En översikt över boplatsen vid Almhov söder om Malmö. Gårdslägena med de senneolitiska husen är
markerade med grått (efter Gidlöf & Johansson 2003: 12).
Artursson 05-08-06, 11.2846
47 | BYGGNADSTRADITIONER I SN OCH ÄBRÅ
De danska forskare som har undersökt Bej-
sebakken vill tolka boplatsen som lämningarna
efter en eller två s.k.”enkelgårdar” (Sarauw 2003:
9) som har fl yttat runt i området i ca 200-300 år
under den tidigare delen av senneolitikum. Dess-
utom fi nns det en yngre fas som förmodligen kan
dateras till övergången mellan senneolitikum och
bronsålderns period I. Enligt min mening är det
dock mera sannolikt att det handlar om en bylik-
nande struktur som har bestått av 3-5 gårdslägen
som har använts parallellt under kanske 3-4 faser
(fi g. 4).
Byggnadernas placering i grupper inom om-
rådet talar för att den tolkningen är troligare.
Avståndet mellan de förmodade gårdslägena har
varierat mellan ca 50-300 m. Den äldre fasen
på boplatsen kan liksom boplatsen vid Myrhøj
i samma område (Jensen 1973), dateras till den
tidigare delen av senneolitikum utifrån sitt fynd-
material som bl.a. består av klockbägarkeramik.
Liksom långhusen vid Myrhøj har de äldre
långhusen vid Bejsebakken en nedsänkt östdel.
Eventuellt kan man tänka sig att området inte har
använts kontinuerligt, utan att man har återvänt
till platsen under slutet av senneolitikum. Detta
skulle kunna förklara byggnadernas spridning i
området och deras olikartade utseende.
Bebyggelsens placering på en höjdsträckning
som överblickar Limfjorden, mellan två mindre
vattendrag, ger den byliknande strukturen en
speciell, monumental karaktär. I närheten av
boplatsen finns det dessutom ett stort antal
fl intgruvor där fl inta av hög kvalitet har brutits
samt ett stort antal depåer med fl intdolkar. Even-
tuellt kan byn vid Bejsebakken ha haft en speciell
position i den lokala samhällsstrukturen med en
exklusiv rätt att utnyttja fl inttillgångarna i trakten
och att tillverka fl intdolkar av hög kvalitet (jfr.
Apel 2001: 340ff.). Denna monopolliknande si-
tuation borde ha inneburit en rad fördelar i det
sociala nätverket, både lokalt och regionalt. Enligt
Jan Apel (2001: 272f.) hör Limfjorden till ett av
de två områden i södra Skandinavien där man
har haft god tillgång på fl inta av hög kvalitet och
där man har tillverkat fl intdolkar av exceptionellt
hög klass för vidare distribution i bl.a. södra och
mellersta Skandinavien.
Förutom boplatsen vid Bejsebakken är indi-
kationerna på en tätare bybebyggelse på Jylland
under SN I relativt få. Ytterligare ett exempel
Figur 4. Översikt av de
senneolitiska lämningarna
vid Bejsebakken (efter
Sarauw 2003: 7.
Artursson 05-08-06, 11.2847
MAGNUS ARTURSSON | 48
som dock kan diskuteras är det tidigare nämnda
Myrhøj på norra Jylland, där tre långhus med
nedsänkt östdel har undersökts (Jensen 1973)
(fi g. 5). De har daterats till den allra tidigaste
delen av senneolitikum med hjälp av fyndmateria-
lets utseende och en 14C-datering till 2460-2140
BC. Boplatsen är emellertid endast delundersökt,
varför det är svårt att uttala sig om vilken typ av
bebyggelse den egentligen representerar, men det
skulle kunna röra sig om en byliknande struk-
tur som har bestått av åtminstone tre samtida
gårdar.
Exempel från Bornholm. Den senneolitiska be-
byggelsen på Bornholm har länge utgjort ett av
de klassiska materialen från södra Skandinavien
(Nielsen & Nielsen 1986; Nielsen 1998, 1999).
I stort sett är de kända bebyggelselämningarna
från senneolitikum och bronsålderns period I på
Bornholm koncentrerade till en plats, Limens-
gård. Det fi nns ett fåtal andra undersökningar av
bebyggelselämningar från tidsperioden, men de är
alla av mindre omfattning och endast översiktligt
publicerade i AUD (se t.ex. 1987, nr. 95). Det
är därför svårt att uttala sig om ifall bebyggelsen
vid Limensgård är unik eller om strukturen ser
ut på liknande sätt över hela ön.
Vid Limensgård har man undersökt en kon-
centrerad bebyggelse bestående av åtminstone 16
långhus från senneolitikum och möjligen även
bronsålderns period I (se bl.a. Nielsen & Nielsen
1986; Nielsen 1998; 1999: 156ff.). Antalet 14C-
dateringar är för litet för att man skall kunna få
en säker bild av platsens användningstid. Den
koncentrerade bebyggelsen har legat inom en ca
100 x 100 m stor yta och kan antingen tolkas som
lämningarna efter en gård som har legat inom
samma område under en mycket lång tid eller
som lämningarna efter fl era samtida, fl erfasiga
gårdar som har bildat en byliknande struktur.
Den sista tolkningen är enligt min mening den
mest sannolika och detta har också diskuteras av
Per Lekberg i hans avhandling (2002: 251ff.).
Poul Otto Nielsen (1999: 161f.) anser emel-
lertid att det rör sig om en ensamgård som har
fl yttat runt i området under ca 400 år, från ca
2100-1700 BC. Brukningstiden för varje enskilt
långhus skulle enligt Nielsens förslag ha varit ca
Figur 5. Bebyggelsen vid Myrhøj på norra Jylland (efter Jensen 1973).
Artursson 05-08-06, 11.2848
49 | BYGGNADSTRADITIONER I SN OCH ÄBRÅ
25 år. Något som enligt min mening talar emot
den här tolkningen är att man i så fall skulle ha
haft en variation eller pendling i storlek på det
ensamliggande långhuset under gårdslägets hela
användningstid, eftersom det fi nns en stor va-
riation i storlek mellan långhusen. Om man ser
på 14C-dateringarna av de enskilda långhusen så
skulle således storleksvariationen hela tiden ha
varit stor, något som talar emot det här tolk-
ningsalternativet. En sådan pendling i storlek på
långhusen skulle förutsätta någon form av kraf-
tig och kortvarig variation i den ekonomiska och
sociala strukturen, något som är svårt att förena
med utseendet på övrigt material i t.ex. gravar
och i offersammanhang.
Intressant nog så fi nns det förutom de sen-
neolitiska långhusen dessutom bl.a. 11 långhus
från MN B vid Limensgård, men förmodligen
fi nns det ingen kontinuitet mellan dessa och den
senneolitiska bebyggelsen. Av dessa 11 långhus
är dock fl era osäkra. På en närliggande plats,
Grødbygård, fi nns det 16 långhus från MN B
och utifrån deras placering inom den under-
sökta ytan kan man anta att fl era av dem har
varit samtida. Nielsen (1999: 154ff.) anser dock
att de representerar en gles, utspridd bebyggelse
bestående av högst två samtida långhus under en
period av ca 300 år, från ca 2800-2500 BC. Per
Lekberg (2002: 251f.) anser emellertid att både
Grødbygård och Limensgård kan ha hyst fl era
samtida långhus under mellanneolitikum. Han
anser att det kan ha funnits så många som sex
stycken långhus samtidigt vid Grødbygård. Det
skulle alltså kunna ha funnits en typ av förtätad,
byliknande bebyggelse redan under MN B på
Bornholm enligt Lekberg, något som jag tycker
är högst sannolikt om man ser på långhusens
inbördes placering.
Ett försök att urskilja flera senneolitiska,
samtida gårdslägen inom undersökningsytan
vid Limensgård har gjorts av författaren utifrån
en typ- och storleksindelning av långhusen. Med
utgångspunkt i långhusens utseende, deras place-
ring och riktning samt datering utifrån 14C-resul-
tat och stratigrafi ska förhållanden (se Artursson
2005a) så kan fyra separata, samtida gårdslägen
i tre faser urskiljas (fi g. 6). Varje gård har enligt
den här tolkningen bestått av ett större långhus
och i ett enstaka fall även en mindre anslutande
ekonomibyggnad. I den södra delen av området
har det legat ett gårdsläge som hela tiden har haft
stora eller mycket stora långhus och kring denna
tre gårdslägen som hela tiden haft mellanstora
eller mindre långhus. Denna struktur kan tolkas
som lämningarna efter en by som har bestått av
en stormannagård och ett antal omgivande mel-
lanstora och mindre gårdar. Förmodligen har byn
funnits på platsen under perioden ca 2050-1700
BC om man skall döma av 14C-dateringarna,
stratigrafi ska relationer och ett antagande om
en brukningstid av varje enskilt långhus på ca
100-150 år.
Långhusen i de tre förmodade faserna har
ett något varierande utseende (fi g. 7-9). De fyra
långhus som med största sannolikhet tillhör den
första fasen, hus T, R, AK och EP, har samtliga
haft mer eller mindre raka långsidor och raka,
mer eller mindre öppna gavlar. Flera av långhu-
sen har också regelbundet placerade indragna
stolpar i anslutning till mittsulorna. Två av dem
har nedgrävda delar som kan vara spåren efter
källare eller förvaringsgropar. Hus T har daterats
till 1920-1740 BC med ett sigma och 2030-1680
BC med två sigma, och hus AK har daterats till
2140-1920 BC med ett sigma, vilket gör att fasen
skulle kunna dateras till ca 2050-1950 BC. Totalt
Artursson 05-08-06, 11.2849
MAGNUS ARTURSSON | 50
består alltså den byliknande strukturen under den
första fasen av fyra gårdar bestående av ett långhus
var. Innerytan i de fyra långhusen har varierat
mellan ca 110-225 m2.
De fyra långhus som tillhör fas två, hus
S, EQ, AJ och AQ, har alla haft en mer eller
mindre tydligt konkav form. Gavlarna är alltså
något bredare än huskroppens mitt och de är
fortfarande helt öppna. Indragna stolpar fi nns i
anslutning till vissa av mittsulorna, men i hus S
och EQ dessutom mellan dessa. Två av långhusen
har nedgrävda delar. Ett av långhusen, hus EQ,
har 14C-daterats till 2040-1760 BC, vilket gör
att fasen skulle kunna dateras till ca 1950-1850
BC. Förmodligen har det funnits fyra samtida
gårdar under den här fasen också, men ett av
långhusen, hus AQ, ligger inte i samma riktning
som de övriga, varför detta är något osäkert.
Dess utseende överensstämmer emellertid med
de andra i fasen. Innerytan i långhusen varierar
mellan ca 110-280 m2.
Under fas tre har det funnits fyra långhus i
området, hus AB, AM, Z och BR I. De har alla
haft en mycket lätt konkav eller trapetsoid form
eller i stort sett raka långsidor. Den västra gaveln
är i samtliga fall lätt rundad eller rundad och den
östra har antingen varit öppen med rakt avslut
eller lätt rundad. Det fi nns indragna stolpar i
samtliga långhus och oftast har de placerats i
anslutning till mittsulor men även mellan dessa.
Tre av långhusen, hus AB, AM och Z, har 14C-
Figur 6. Ett försök till tolkning av bebyggelsestrukturen
vid Limensgård på Bornholm. Enligt den här tolkningen
kan tre faser med fyra gårdar i varje urskiljas. Överst,
hus tillhörande fas I. Där emellan, hus tillhörande fas
II. Nederst, hus tillhörande fas III.
Artursson 05-08-06, 11.2850
51 | BYGGNADSTRADITIONER I SN OCH ÄBRÅ
daterats till 2290-2040 BC, 1940-1750 BC
respektive 1880-1800 BC.
Den tidiga 14C-dateringen av hus AB kan
dock bero på en inblandning av äldre material,
eftersom det rent stratigrafi skt är senare än hus T,
som har 14C-daterats till 1920-1740 BC. Utifrån
detta kan hus AB därför med stor sannolikhet
anses tillhöra fas 3, bl.a. p.g.a. den rundade gaveln
i väster. Om man ser på 14C-dateringarna av hus
AM och Z med två sigmas intervall så hamnar
de i intervallet 2040-1680 BC respektive 1890-
1610 BC, varför fas tre skulle kunna dateras till
ca 1850-1700 BC. Även under fas tre har det
alltså med största sannolikhet funnits fyra gårdar
i området. I anslutning till långhuset inom det
norra gårdsläget, hus BR I, har det dessutom
funnits en mindre stolpbyggd byggnad, hus EV,
som förmodligen har haft en ekonomifunktion på
gården. Innerytan i långhusen har varierat mellan
ca 170-345 m2.
Den totala innerytan ökar över tiden i samt-
liga långhus och under fas tre har den största
kategorin ökat från ca 225 m2 till 345 m2 och i
den minsta kategorin från ca 110 m2 till 170 m2
(Artursson 2005a) (fi g. 7-9). Den procentuella
ökningen av innerytan i den största kategorin av
långhus har därmed varit ca 53 % från fas ett
till tre, medan motsvarande siffra för den minsta
kategorin långhus är ca 55 %. Alltså
har storleksökningen varit ungefär den-
samma för den största och den minsta
långhuskategorin, medan utvecklingen
för den mellanstora kategorin visar på
i stort sett samma inneryta över hela
perioden. Den har varierat mellan ca
170-210 m2, och det tycks inte fi nnas
någon tydlig linje i utvecklingen över
tiden för den här storlekskategorin.
Det är intressant att se att det under
samtliga faser fi nns en storleksuppdel-
ning av långhusen, och att de mycket
stora långhusen hela tiden ligger inom
samma område i den södra delen av
undersökningsområdet. Denna konti-
nuitet i placeringen av den förmodade
Figur 7. Ett försök till översikt av
storleksspridningen av långhus från
Limensgård under fas 1, ca 2050-1950
BC. Kvadratmeteryta och längd anges på
respektive axel. Skala 1:600.
Artursson 05-08-06, 11.2851
MAGNUS ARTURSSON | 52
stormannagården gör enligt min mening det tro-
ligare att det rör sig om en byliknande struktur
än om en kringfl yttande ensamgård. På grund av
att det inte fi nns någon detaljerad redovisning
av platsen ännu är det emellertid endast möj-
ligt att konstruera mer eller mindre hypotetiska
förslag till tolkning av bebyggelsestrukturen vid
Limensgård.
Jag anser emellertid att min tolkning är mera
sannolik än den att det skulle röra sig om en
enda gård som har legat här under tidsperioden
ca 2100-1700 BC och som har fl yttat runt hela
tiden (Nielsen 1999: 161f.).
Byggnadstradition och bebyggelsestruktur un-
der bronsålderns period II-III, ca 1500-1100
BC. Introduktion av den treskeppiga byggnads-
traditionen i södra och mellersta Skandinavien
sker under den äldre bronsålderns period IB, från
ca 1600-1500 BC och framåt. Den introduce-
ras troligen först i de södra delarna av Jylland,
förmodligen inspirerat av förändringar i bygg-
nadstradition inom de s.k. Søgel Wohlde- och
Tumuluskulturerna i Central- och Nordväst-
europa (Lomborg 1980; Ethelberg 1987, 1993;
Vandkilde 1996: 305ff.; Fokkens 1999: 36ff.).
Den nya byggnadstraditionen sprider sig sedan
snabbt över södra och mellersta
Skandinavien och under den
äldre bronsålderns period II, dvs,
ca 1500-1300 BC, har den intro-
ducerats i hela området. Mycket
snabbt får man en enhetlig bygg-
nadstradition över stora områden
och den tvåskeppiga konstruktio-
nen försvinner.
I vissa fall kan man dock se
att det har funnits en kortvarig
övergångsfas t.ex. på Bornholm,
Jylland och i Mellansverige, där
man har kombinerat en treskep-
pig konstruktion med en eller
fl era mittstolpar (Nielsen 1999;
Ethelberg 2000; Fagerlund &
Jylland och i Mellansverige, där
Figur 8. Ett försök till översikt
av storleksspridningen av långhus
från Limensgård under fas 2, ca från Limensgård under fas 2, ca
1950-1850 BC. Kvadratmeteryta
och längd anges på respektive axel.
Skala 1:600.
Artursson 05-08-06, 11.2852
53 | BYGGNADSTRADITIONER I SN OCH ÄBRÅ
Figur 9. Ett försök till översikt av storleksspridningen av långhus från Limensgård under fas 3, ca 1850-1700
BC. Kvadratmeteryta och längd anges på respektive axel. Skala 1:600.
Artursson 05-08-06, 11.2853
MAGNUS ARTURSSON | 54
Hamilton 1995: 82ff.; Göthberg 1995: 69f.;
Hamilton & Sieurin-Lönnqvist 1998: 64ff.).
När det gäller utvecklingen av långhusens stor-
lek över tiden så måste man vara försiktig eftersom
det fi nns fl era källkritiska aspekter att ta hänsyn
till. Det räcker med en enda ny undersökning för
att bilden skall förändras. Generellt kan man dock
enligt min mening se en tendens i de områden
som hittills har undersökts i större utsträckning.
Liksom vi har sett i det skånska materialet så tycks
storleksspannet vara som störst under period II
också i övriga delar av södra och mellersta Skan-
dinavien. Under den här perioden har längden
på långhusen varierat mellan ca 10 m till 55-60
m. Därefter minskar storlekspannet, så att man
under period III är nere i ett intervall mellan ca
10-35 m. Långhusens storlek tycks under yngre
bronsålder ligga relativt konstant i ungefär samma
intervall som under period III, dock med vissa
mindre fl uktuationer.
Om man gör en sammanställning av de 14C-
daterade långhusen från Skåne så kan man tydligt
se att det fi nns en uppdelning av materialet i olika
storlekskategorier (fi g. 10, 11). Detta är tydligt
under hela bronsåldern och som vi tidigare har
sett även under senneolitikum. Långhusen under
bronsålderns period II har förmodligen varit upp-
delade i åtminstone tre eller fyra storlekskatego-
rier. Vad det gäller den största storlekskategorin
så har man i Skåne endast undersökt ett mycket
stort långhus, vid Hunneberget utanför Kristian-
stad (Björk & Carlie 2003). Det har förmodligen
varit ca 44-46 m långt, ca 9,2-9,6 m brett och
har haft 11 takbärande bockar. I övrigt har de
största långhusen som har undersökts i området
tidigare varit ca 30-33 m långa. Långhuset vid
Hunneberget kan i storlek jämföras med de största
långhusen i t.ex. södra Halland (Carlie 1992),
Kalmarområdet (Dutra Leivas m.fl . 2001) och
på södra Jylland (Ethelberg 2000). Här har man
undersökt långhus som har varit ca 40-55 m
långa. Till den andra storlekskategorin kan man
föra långhus som har varit ca 20-33 m långa och
har haft 7-12 takbärande bockar. De har varit
relativt vanliga, speciellt de med en längd mellan
ca 20-25 m.
Den tredje storlekskategorin består av långhus
som har varit ca 14-16 m långa och har haft 5-
6 stycken takbärande bockar, medan de minsta
långhusen har varit ca 10-14 m långa och har haft
fyra takbärande bockar. Bredden på långhusen
har genomgående varit stor under bronsålderns
period II oavsett deras längd. Även mindre lång-
hus kan ha en bredd på ca 7-8 m och bredden
varierar totalt mellan ca 6,5-10 m. Under brons-
ålderns period III sker det som nämnts innan en
minskning i storleksvariation, så att intervallet
ligger mellan ca 10-35 m.
Förändringen av innerytan i långhusen från
Skåne visar följdriktigt en liknande bild som
utvecklingen av längden och bredden. Under
bronsålderns period II har det funnits en mycket
stor spridning vad det gäller innerytans storlek
(se fi g. 10). Det mycket stora långhuset vid Hun-
neberget utanför Bromölla har haft en inneryta på
ca 420 m2 medan de minsta samtida långhusen
har haft en inneryta på ca 80-100 m2. Om man
jämför denna bild med situationen under brons-
ålderns period III så har det återigen skett en för-
ändring, så att storleksspannet har minskat till ca
100-160 m2 (fi g. 11). Detta kan naturligtvis bero
på källkritiska faktorer, så att man helt enkelt inte
ännu inte har lyckats hitta de riktigt stora lång-
husen från perioden. En enda undersökning kan
förändra bilden, men bilden vi kan se i nuläget
tyder på att det skett en minskning i storleksspan-
Artursson 05-08-06, 11.2854
55 | BYGGNADSTRADITIONER I SN OCH ÄBRÅ
Figur 10. Ett försök till översikt av storleksspridningen av skånska långhus under bronsålderns period II, ca
1500-1300 BC. Kvadratmeteryta och längd anges på respektive axel. Skala 1:600.
Artursson 05-08-06, 11.2855
MAGNUS ARTURSSON | 56
net under period III. En annan tolkning av detta
scenario kan vara att andra mindre byggnader tar
över delar av långhusens funktion.
Exempel från Jylland. Det danska materialet som
är användbart för en analys av gårds- och bebyg-
gelsestrukturen är i stort sett helt koncentrerat till
Jylland. Materialet är relativt omfattande och ger
en god bild av gårdsstrukturens utseende i områ-
det, men däremot är det svårt att få en klar bild av
hur bebyggelsen har varit organiserad. Marianne
Rasmussen (1995: 87) pekar på en tydlig obalans
i kunskapen kring bronsålderns samhälle på så sätt
att kännedomen om grav- och offermaterialet är
god, medan kunskapen om mera basala aspekter
som t.ex. den ekonomiska basen och den poli-
tiska organisationen är sämre. Detta ger en kraftig
slagsida mot den rituella delen av bronsålderns
samhälle i forskningen, medan vardagslivets vill-
kor länge har fått en styvmoderlig behandling.
Materialet från södra Jylland och Schlesvig är
relativt stort och därför har man kunnat skapa
sig en relativt god bild av hur boplats- och gårds-
strukturen har sett ut i området under bronsål-
dern. Boplatserna tycks ha varit väl organiserade
med tydligt åtskilda ytor för olika verksamheter.
De enskilda gårdarna har bestått av en huvud-
byggnad i form av ett långhus och i vissa fall en
kompletterande, mindre ekonomibygg-
nad. Det fi nns endast ett fåtal platser med
spår efter hägn än så länge, varför det är
svårt att uttala sig om gårdarnas exakta
storlek och utseende. Aktivitetsytor i form
av ansamlingar av t.ex. härdar, kokgro-
par och lertäktsgropar/avfallsgropar som
förmodligen kan knytas till byggnaderna
markerar emellertid i vissa fall gårdarnas
troliga utsträckning. Det fi nns inga större
skillnader mellan hur man har organiserat
gårdsytorna under äldre och yngre brons-
ålder, men det tycks emellertid fi nnas vissa
skillnader i hur avfallet har deponerats
under respektive period (Ethelberg 2000:
243f.).
Figur 11. Ett försök till översikt av storleks-
spridningen av skånska långhus under
bronsålderns period III, ca 1300-1100 BC.
Kvadratmeteryta och längd anges på respektive
axel. Skala 1:600.
Artursson 05-08-06, 11.2856
57 | BYGGNADSTRADITIONER I SN OCH ÄBRÅ
Mycket av Per Ethelbergs resonemang kring
bebyggelsestrukturens utseende i området baseras
på undersökningarna vid Højgård (1987, 1993,
2000: 251ff.). Han anser att lämningarna här kan
tolkas som resterna efter en ensamliggande gård
med lång kontinuitet, från slutet av senneoliti-
kum till mellersta bronsålder, dvs. ca 1800-1000
BC (Ethelberg 2000: 245). Detta baserar han bl.a.
på att de grupper av byggnader som har kunnat
identifieras inom undersökningsområdet har
bestått både av långhus och mindre byggnader
(Ethelberg 2000: 250). Troligen anser han att
denna blandning av byggnadstyper visar att det
inte har funnits fasta platser för dem inom fl era
samtida gårdslägen, något som han förmodligen
tycker borde vara en förutsättning för att det
skall ha kunnat fi nnas fl era samtida gårdar på
platsen.
Detta är emellertid enligt min mening inte
nödvändigt, om man tänker sig att antalet
samtida gårdar på platsen har varierat och att
det samtidigt inte har funnits ett kontinuerligt
utnyttjande av varje gårdsläge under hela använd-
ningstiden. Materialet är svårtolkat och det fi nns
enligt min mening inte några självklara slutsatser,
varför man inte bör låsa sig i ett resonemang kring
omkringfl yttande ensamgårdar.
I slutet av artikeln presenterar Ethelberg
(2000: 263f.) en relativt tydlig bild av hur han
anser att byggnadstraditionen och bebyggelsen
har utvecklats i området. Ursprunget till föränd-
ringarna som leder fram till den skandinaviska
bronsålderskulturen anser Ethelberg kan spåras
till Schlesvigområdet, där man ca 1800 BC kan se
de första tecknen på en ny materiell kultur. Det
treskeppiga långhuset introduceras i området un-
der bronsålderns period I och sprider sig härifrån
till nordvästra Tyskland, Holland och resten av
Sydskandinavien. Parallellt med introduktionen
av de treskeppiga långhusen kommer också de
första tydliga tecknen på stalldelar i form av bås-
indelningar i byggnaderna.
Detta vill Ethelberg se som en del av en för-
ändring av jordbrukets organisation. Han anser
att bebyggelsen har blivit mer platsbunden och
att ett fast åkersystem har införts som förutsatte
gödsling för att inte utarma jorden. Insamlingen
av gödseln skulle ha underlättats av att man bör-
jade stalla djuren. Bebyggelsen har huvudsakligen
varit organiserad som ensamliggande gårdar med
fast reglerade resursområden, inom vilka man
har fl yttat runt med en viss periodicitet. Dessa
resursområden har markerats bl.a. med hjälp av
gravhögarna.
Gårdarna har ofta placerats i gränsområden
mellan olika biotoper för att kunna utnyttja land-
skapets resurser optimalt. Trots att bebyggelsen
huvudsakligen har bestått av ensamliggande går-
dar så har det med största sannolikhet funnits
en välutvecklad gemenskap och ett samarbete
mellan gårdarna inom ett större område. Hur
detta samarbetet har varit organiserat och hur
stor frivilligheten i denna organisation har varit
är svårt att säga, men det fi nns tydliga tecken på
att samhället har varit hierarkiskt uppbyggt och
att den lokala politiska ledningen kan ha omfattat
relativt stora områden (Ethelberg 2000: 245f.).
Bilden av bebyggelsestrukturen på södra
Jylland och i Schlesvig som presenteras av Per
Ethelberg är således relativt enkel. Frågan är emel-
lertid om samtliga undersökta boplatser verkligen
kan tolkas som lämningar efter ensamliggande
gårdar? Om man tittar närmare på en sådan
plats som t.ex. Højgård så hävdar han att den
har undersökts i sin helhet och att man därför har
samtliga byggnader som har existerat på platsen
Artursson 05-08-06, 11.2857
MAGNUS ARTURSSON | 58
inom undersökningsområdet (Ethelberg 1987,
1993, 2000: 251ff.). Om man utgår från att detta
är riktigt och då tittar på dels 14C-dateringarna av
byggnaderna, dels de stratigrafi ska förhållandena
mellan dem och deras inbördes placering (fi g. 12),
så tycker jag att en annan tolkning av materialet
framstår som minst lika sannolik.
Enligt min mening kan det istället röra sig om
en grupp av gårdar som har legat samlade i en
byliknande struktur på samma plats under senare
delen av senneolitikum och under bronsålderns
period I-III, dvs. ca 1800-1100 BC. Troligen har
det funnits tre till fyra samtida gårdslägen inom
undersökningsområdet och de har använts mer
eller mindre kontinuerligt. Problemet är att alla
byggnaderna inte har presenterats i detalj eller 14C-daterats, vilket försvårar möjligheterna att
göra en trovärdig tolkning. Inom vissa tidspe-
rioder fi nns det en god täckning vad det gäller 14C-daterade långhus, medan det under andra
tidsperioder endast fi nns ett 14C-daterat lång-
hus. Dessutom är de kalibrerade tidsintervallen
långa för 14C-dateringarna, vilket gör det svårt
att avgöra om det fi nns en samtidighet mellan
långhusen. Slutsatsen utifrån materialets utseende
och nuvarande rapportstatus måste därför bli att
det är minst lika sannolikt att det har funnits en
byliknande struktur inom området som att det
har rört sig om en kringfl yttande, ensamliggande
gård. Tolkningen beror mycket på hur lång an-
vändningstid man anser att det enskilda långhuset
har haft och om gårdslägena har använts konti-
nuerligt från den senare delen av senneolitikum
och åtminstone fram t.o.m. bronsålderns period
II-III.
Bebyggelsestrukturens utseende vid Højgård
kan alltså enligt min mening diskuteras, och de
olika tolkningsmodellerna måste noga vägas mot
varandra för att se vilken som är mest sannolik.
Bronsåldersbebyggelsen på platsen föregås av en
senneolitisk fas som troligen tillhör den senare
delen av tidsperioden. Det är möjligt att det har
funnits tre samtida gårdar på platsen under den
här fasen (fi g. 13). De har bestått av tvåskep-
Figur 12. De undersökta långhusen vid Højgård (efter Ethelberg 2000).
Artursson 05-08-06, 11.2858
59 | BYGGNADSTRADITIONER I SN OCH ÄBRÅ
piga långhus och möjligen ett antal mindre
ekonomibyggnader i anslutning. De följs av ett
antal tidiga treskeppiga långhus med anslutande
mindre ekonomibyggnader (fi g. 14A). Den här
fasen har 14C-daterats till övergången mellan sen-
neolitikum och bronsålderns period I, ca 1800-
1600 BC. Det treskeppiga långhus som har den
tidigaste 14C-dateringen på platsen, hus II, har
placerats i tidsintervallet ca 1890-1690 BC med
en kombinerad metod. Tillsammans med två
andra långhus, hus X och XXVI, utgör de enligt
Ethelberg den tidigaste fasen under äldre brons-
ålder på platsen och kan enligt honom placeras i
bronsålderns period IA, ca 1700-1600 BC.
Samtliga långhus från bronsålderns period IA
på platsen har enligt Per Ethelberg kompletterats
med varsitt s.k. ramhus, dvs. enskeppiga stolp-
byggda byggnader, hus VII, XIII och XXVIII
(fi g. 14A), som förmodligen har fungerat som
ekonomibyggander (Ethelberg 2000: 209ff.).
Gårdarnas utseende kan därmed liknas med två
av de tre gårdarna från den senare delen av sen-
neolitikum som har undersökts på platsen och
som förmodligen också har bestått av ett långhus
och en eller två mindre byggnader. Bebyggelsen
från bronsålderns period IA vid Højgård skulle
liksom den föregående under den senare delen
av senneolitikum kunna tolkas som lämningarna
efter tre samtida gårdar bestående av vardera ett
långhus och en mindre ekonomibyggnad.
Under period IB och under inledningen av
period II, dvs. ca 1600-1400 BC, kan det enligt
min mening ha funnits tre eller fyra samtida
gårdar inom undersökningsområdet (fi g. 14B).
Samtliga gårdar utom möjligen en har i så fall
endast bestått av ett långhus vardera, hus I, VI och
XIV. Hus XXXI kan ha haft en kompletterande
byggnad i form av hus XXXII, som har 14C-date-
rats till 1490-1320 BC repektive 1440-1320 BC,
men den här tolkningen är mycket osäker. Hus
I, XIV och XXXI har 14C-daterats till 1600-1430
BC, 1620-1510 BC respektive 1580-1430 BC,
vilket gör det fullt möjligt att de har varit sam-
tida. Det fi nns tyvärr ingen 14C-datering av hus
Figur 13. Bebyggelsen under den senare delen av senneolitikum vid Højgård på södra Jylland (efter Ethelberg
2000).
Artursson 05-08-06, 11.2859
MAGNUS ARTURSSON | 60
VI, men utseendemässigt fi nns det stora likheter
med de tre övriga långhusen. Samtidigt kan dess
placering anses stämma i förhållande till de tre
andra långhusen.
Något som talar för att de fyra långhusen
verkligen har utgjort huvudbyggnaderna på fyra
samtida gårdar är att de har stora likheter vad det
gäller det planmässiga utseendet samtidigt som
deras placering inbördes överensstämmer väl. Alla
fyra har varit stora eller mycket stora byggnader.
Hus I har haft en längd på ca 31,50 m, hus VI
21,40 m, hus XIV 33 m och hus XXXI 50,5 m.
De har legat placerade mer eller mindre på rad
med ett avstånd på ca 30-60 m mellan varandra.
Den här strukturen skulle kunna tolkas som läm-
ningarna efter en byliknande bildning som har
bestått av en stormannagård, hus XXXI, med tre
anslutande större gårdar, hus I, VI och XIV.
Naturligtvis kan de fyra långhusen också tolkas
som lämningar efter fyra oliktida gårdar som har
funnits på platsen under perioden ca 1600-1400
BC, men eftersom det inte fi nns några rester av
hägnader samtidigt som presentationen av platsen
inte är komplett är det omöjligt att avgöra vilket
alternativ som är det mest sannolika. Det viktiga
anser jag är att lämningarna kan tolkas som res-
terna efter en byliknande bildning, vilket gör att
man måste vara uppmärksam på den möjligheten
vid framtida undersökningar i området.
Fasen som förmodligen kan placeras i brons-
ålderns period III, dvs. ca 1300-1100 BC är mera
osäker p.g.a. få och dåligt överensstämmande 14C-dateringar (se Artursson 2005c). De fyra
långhus, hus III, IV, V och XXVII, som troligen
kan placeras i den här fasen har vissa likheter i ut-
seende och utifrån keramikmaterialet samt deras
inbördes placering kan man anse det troligt att de
hör samman. Om man utgår från att också dessa
fyra långhus representerar en samtida bebyggelse
på platsen så kan man se ett mönster som över-
ensstämmer relativt väl med det man kan se i de
föregående faserna (fi g. 14C).
Långhusen från samtliga faser tycks ha pla-
cerats inom tydliga gårdslägen som kan ha haft
en mycket lång kontinuitet (fi g. 14D). Vad det
gäller lämningarna från yngre bronsålder på plat-
sen så har de inte presenterats på ett sådant sätt
att analysen kan föras ännu längre ned i tid. Jag
anser emellertid att man från den senare delen
av senneolitikum och åtminstone ända ned i
bronsålderns period III kan se en mer eller min-
dre kontinuerlig bebyggelse på platsen, som hela
tiden har bestått av tre till fyra samtida gårdar
placerade inom relativt fasta gårdslägen. Detta
kan tyda på att det har funnits en gårdsstruktur
som har legat så fast att det har inneburit problem
att fl ytta långhusen och de mindre byggnaderna
alltför långt inom respektive gårdsläge.
Om man ser på den sociala dimensionen i
materialet från Højgård och utgår ifrån att en
uppdelning av långhusen och gårdarna efter stor-
lek representerar en skillnad i social ställning så
kan man se att det fi nns en mer eller mindre tydlig
variation över tiden. Under den senare delen av
senneolitikum fi nns det dock ingen större varia-
tion i storlek mellan långhusen. Innerytan i de tre
långhus, hus XXIX, XXX och XXXIII, som kan
antas ha utgjort huvudbyggnaderna inom de tre
gårdslägena kan uppskattas till ca 70-90 m2, men
då måste man ha i åtanke att två av dem inte har
bevarade vägglinjer, varför det handlar om grova
uppskattningar. Inom två av gårdslägena fi nns det
dessutom ett antal mindre ekonomibyggnader,
hus VIII, IX och XII, vilket skulle kunna tolkas
som en indikation på en högre social status. Tolk-
ningen av gårdsstrukturen är emellertid osäker
Artursson 05-08-06, 11.2860
61 | BYGGNADSTRADITIONER I SN OCH ÄBRÅ
Figur 14. Bebyggelsen under bronsålderns period I-II vid Højgård på södra Jylland. A (överst) Period IA, ca
1700-1600 BC. B – Period IB och inledningen av period II, ca 1600-1400 BC. C – Period III, ca 1300-1100
BC. D (nederst) Översikt över de förmodade gårdslägena. Ej i skala (efter Ethelberg 2000).
AA
BB
CC
DD
Artursson 05-08-06, 11.2861
MAGNUS ARTURSSON | 62
och det är svårt att säkert säga vilka mindre
byggnader som hör till vilket långhus. Det enda
man säkert kan säga är att ett av långhusen, hus
XXXIII, helt saknar ekonomibyggnad.
De tre långhusen från bronsålderns period IA,
hus II, X och XXVI, har haft en inneryta som har
varierat mellan ca 129-154 m2, och dessutom har
varje gård förmodligen haft en mindre ekonomi-
byggnad, hus VII, XIII och XXVIII, som har haft
en yta på ca 67-99 m2 (se fi g. 14A). Totalt har
man haft en husyta som har varierat mellan ca
196-247 m2 inom de tre gårdslägena. Den totala
husytan har alltså ökat betydligt om man jämför
med situationen under slutet av senneolitikum
och man kan se att det fi nns en större variation
mellan de olika gårdslägena. Detta skulle kunna
tolkas som att den sociala stratifi eringen har ökat
på platsen.
Under bronsålderns period IB och första hälf-
ten av period II sker det en formlig explosion i
dels storlek på långhusen, dels på uppdelningen
i olika storlekskategorier. Intressant nog sker det
också en förändring av gårdsstrukturen, så att de
mindre ekonomibyggnaderna försvinner från de
fl esta gårdarna på platsen. Istället ökar alltså stor-
leken på långhusen, hus I, VI, XIV och XXXI,
och deras inneryta varierar mellan ca 163-459 m2
(fi g. 15). Samtliga långhus från den här fasen är
således större än det största långhuset från föregå-
ende fas, men om man ser på den totala husytan
med ekonomibyggnaderna inräknade så minskar
skillnaden något. Intervallen ligger mellan ca 196-
247 m2 under period IA och mellan ca 163-570
m2 under period IB-II, om man lägger till ytan
från den möjliga ekonomibyggnaden, hus XXXII,
i anslutning till hus XXXI i den sistnämnda fasen.
Gårdsläget med det mycket stora långhuset, hus
XXXI, måste enligt min mening tolkas som en
stormannagård. Här har den lokala stormannen
haft sitt residens och de tre andra gårdarna har
förmodligen hyst grupper av människor som har
haft en lägre social position.
Den tolkningsbara sekvensen vid Højgård av-
slutas med en fas som förmodligen kan dateras
till bronsålderns period III. Den består troligen
av fyra långhus, hus III, IV, V och XXVII, som
förmodligen har utgjort huvudbyggnad inom var-
sitt gårdsläge. Det fi nns inga spår efter mindre
ekonomibyggnader, så förändringen av gårds-
strukturen från den föregående fasen tycks hålla
i sig. Långhusen har haft en inneryta som har
varierat mellan ca 102-176 m2. Intressant nog så
har det alltså återigen skett en radikal förändring
i storlek på långhusen så att man är nere i en
husstorlek som är mindre än under period IA.
Denna förändring kan antingen återspegla en
minskad social stratifi ering eller att betydelsen
av långhusens absoluta storlek för att markera
social position har minskat. Man kan trots den
stora minskningen av husstorlek se att den fi nns
en uppdelning på storlekskategorier, varför den
sistnämnda tolkningen enligt min mening verkar
vara mest sannolik.
Den komplexa bilden. Den här översiktliga ge-
nomgången av byggnadstraditionen och gårds-
samt bebyggelsestrukturen i södra Skandinavien
har visat att det har skett en rad förändringar
under senneolitikum och äldre bronsålder. De
har förmodligen berott på mera övergripande för-
ändringsprocesser i det dåtida samhället, där den
materiella kulturen, den sociala och ekonomiska
strukturen samt tankevärlden har förändrats på
ett mer eller mindre genomgripande sätt. Dessa
förändringar har inte alltid exakt sammanfallit i
tid, men oftast kan de ses som delar av större ideo-
Artursson 05-08-06, 11.2862
63 | BYGGNADSTRADITIONER I SN OCH ÄBRÅ
logiska, kulturella och tekniska förändringsvågor
som med olika periodicitet har dragit fram över
området. Dessa förändringsvågor kan ses som pa-
ket med nya tankar, nya material och föremåls-
typer samt teknik som successivt har anammats
över stora områden i norra Europa.
I min diskussion av gårds- och bebyggelse-
strukturen i södra Skandinavien har jag fört fram
två huvudteser; dels att det har funnits en mer
eller mindre uttalad hierarkisk samhällsstruktur
under hela tidsperioden som bl.a. har visat sig
genom att det har funnits olikstora långhus och
gårdar, dels att det existerat en varierad bebyggel-
sestruktur som har bestått av allt från ensamgår-
dar till utspridda samt täta, byliknande strukturer.
Bebyggelsens uppbyggnad har emellertid varierat
beroende på var i området man har befunnit sig,
så att man i centralbygder har haft en mera varie-
Figur 15. De fyra långhusen (I, VI, XIV och XXXI) från fasen bronsålder period IB-II vid Højgård placerade
efter längd och yta. Skala 1:600.
Artursson 05-08-06, 11.2863
MAGNUS ARTURSSON | 64
rad struktur med hela spektrat från ensamgårdar
till täta, byliknande bildningar, medan man i
perifera bygder har haft en enklare struktur som
mest har bestått av ensamgårdar och eventuellt
utspridda, byliknande strukturer. Dessa två hu-
vudteser leder fram till en övergripande slutsats;
bebyggelsen har haft en mycket mer komplicerad
uppbyggnad än vad man tidigare har velat se i
materialet, där den sociala dimensionen och den
regionala variationen har spelat en stor roll.
När man betraktar förändringen av byggnads-
traditionen och gårds- samt bebyggelsestrukturen
i ett långtidsperspektiv från ca 2350-1100 BC så
kan man se att det fi nns två parallella, övergri-
pande utvecklingslinjer; dels en där långa, sega
strukturer dominerar och där sättet att bygga och
organisera gårdarna samt bebyggelsen förändras
sakta över tiden, dels en som karakteriseras av
snabba, radikala förändringar som kanske har sitt
ursprung i påverkan utifrån. Materialet präglas
alltså både av en konservatism och en progres-
sivitet. Eventuellt kan man tänka sig att den
sistnämnda utvecklingslinjen främst har drivits
framåt av innovationer som har introducerats av
det övre skiktet i samhället i en kamp om makten
inom och mellan olika regionala centra. Dessa
förändringar har sedan sakta spridit sig ut i övriga
samhällsklasser (se Lekberg 2002: 294; Nordquist
2001: 258, 279 för en diskussion).
Kombinationen av de två utvecklingslinjerna
kan i vissa fall producera en komplicerad och för-
virrande bild som kan vara svår att tolka, speciellt
om man förväntar sig en homogen bild för varje
given tidsperiod. Det är därför enligt min me-
ning viktigt att man kan acceptera existensen av
en varierad byggnads- och bebyggelsetradition i
ett och samma geografi ska område under en och
samma tidsperiod.
Referenser
Andersson, M. 2003. Skapa plats i landskapet. Acta
Archaeologica Lundensia Series in 8º, No 42.
Lund.
Apel, J. 2001. Daggers, Knowledge and Power. Coast
to coast-books 3. Uppsala.
Artursson, M. (red.) 2000. Stångby stationssamhälle.
Boplats- och bebyggelselämningar från senneoliti-
kum till yngre järnålder. Skåne, Vallkärra sn, väg
930. Raä UV Syd Rapport 2000:79. Lund.
Artursson, M. 2005a. Byggnadstradition. Bronsål-
dersbygd 2300-500 f.Kr. (Lagerås, P. & Ström-
berg, B. red): 20-83. Skånska spår – arkeologi
längs Västkustbanan. Raä. Stockholm.
Artursson, M. 2005b. Gårds- och bebyggelsestruk-
tur. Bronsåldersbygd 2300-500 f.Kr. (Lagerås, P.
& Strömberg, B. red): 84-159. Skånska spår
– arkeologi längs Västkustbanan. Raä. Stock-
holm.
Artursson, M. 2005c. Byggnadstradition och bebyg-
gelsestruktur under senneolitikum och bronsålder.
Västra Skåne i ett skandinaviskt perspektiv. Bilaga
1, 2 & 3. Supplement till Skånska spår – arkeo-
logi längs Västkustbanan. Raä. Stockholm.
Artursson, M., Karsten, K. & Strömberg, B. 2005.
Aspekter på samhällsutveckling. Bronsåldersbygd
2300-500 f.Kr. (Lagerås, P. & Strömberg, B.
red): 497-547. Skånska spår – arkeologi längs
Västkustbanan. Raä. Stockholm.
Artursson, M., Linderoth, T., Nilsson, M.-L. &
Svensson, M. 2003. Byggnadskultur i södra och
mellersta Skandinavien. I det neolitiska rummet
(Svensson, M. red): 40-171. Skånska spår – ar-
keologi längs Västkustbanan. Raä. Stockholm.
Audouze, F. & Büchsenschütz, O. 1992. Towns,
Villages and Countryside of Celtic Europe. Indiana
University Press. Indianapolis.
Björhem, N. & Säfvestad, U. 1989. Fosie IV.
Artursson 05-08-06, 11.2864
65 | BYGGNADSTRADITIONER I SN OCH ÄBRÅ
Byggnadstradition och bosättningsmönster under
senneolitikum. Malmöfynd 5. Malmö.
Björk, T. & Carlie, A. 2003. Hövdingens gård på
Hunneberget. Berättelser från Vætland (Carlie,
A. red): 94-97. Raä UV Syd. Lund.
Boas, N. A. 1991. Bronze Age Houses at Hemmed
Church, East Jutland. Journal of Danish Archa-
eology 8: 88-107.eology 8: 88-107.eology
Boas, N. A. 1993. Late Neolithic and Bronze Age
Settlements at Hemmed Church and Hemmed
Plantation, East Jutland. Journal of Danish Ar-
chaeology 10: 119-135.
Carlie, L. 1992. Brogård – ett brons- och järnålders-
komplex i södra Halland. Hallands länsmuseers
skriftserie No 6. Halmstad.
Carsten, J. & Hugh-Jones, S. 1995. Introduction.
About the House – Levi-Strauss and Beyond (Car-About the House – Levi-Strauss and Beyond (Car-About the House – Levi-Strauss and Beyond
sten, J. & Hugh-Jones, S. eds): 1-46. Cambridge
University Press. Cambridge.
Dutra Leivas, I., Eklund, S., Gustafsson, M. &
Karlsson, C. 2001. Bruatorp. Ett långhus från
äldre bronsålder. Söderåkra sn, Småland. E22-
projektet. Kalmar Läns Museum Rapport 2001:
3. Kalmar.
Earle, T. 2002. Bronze Age Economics. Westview
Press. Boulder.
Earle, T., Bech, J.-H., Kristiansen, K., Aperlo, P.,
Kelertas, K. & Steinberg, J. 1998. The Political
Economy of Late Neolithic and Early Bronze
Age Society: the Thy Archaeological Project.
Norwegian Archaeological Review 31(1): 1-28. Norwegian Archaeological Review 31(1): 1-28. Norwegian Archaeological Review
Ethelberg, P. 1987. Early Bronze Age Houses at
Højgård, Southern Jutland. Journal of Danish
Archaeology 5: 152-167.
Ethelberg, P. 1993. Two more House Groups with
Three-aisled Long-houses from the Early Bronze
Age at Højgård, south Jutland. Journal of Danish
Archaeology 10: 136-155.
Ethelberg, P. 2000. Bronzealderen. Det Sønderjyske
Landbrugs Historie. Sten- og bronzealder (Ethel-
berg, P., Jørgensen, E., Meier, D. & Robinson,
D.): 135-280. Skrifter udgivet af Historisk Sam-
fund for Sønderjylland 81. Haderslev.
Fagerlund, D. & Hamilton, J. 1995. Annelund
– en hällkista och bebyggelse från senneolitikum
och bronsålder. Raä Rapport UV Uppsala 1995:
13. Uppsala.
Fokkens, H. 1999. Cattle and martiality: chang-
ing relations between man and landscape in the
Late Neolithic and the Bronze Age. Settlement
and Landscape (Fabech, C. & Ringtved, J. eds): and Landscape (Fabech, C. & Ringtved, J. eds): and Landscape
35-43. Jutland Archaeological Society. Aarhus.
Gidlöf, K. & Johansson, T. 2001. Delområde 1
(Almhov). MHM 12875, Bunkefl o och Hyl-
lie sn. Sammanfattning av slutundersökningen
2001.Citytunnelprojektet. Sammanfattning av
undersökningarna 2001 (Lindhé, E. red): 5-8.
Malmö Kulturmiljö. Malmö.
Gidlöf, K. & Johansson, T. 2002. Almhov (delom-
råde 1). Citytunnelprojektet (Lindhé, E., Sarnäs,
P. & Steineke, M. red): 9-23. Rapport Nr 38.
Malmö Kulturmiljö 2002. Malmö.
Gidlöf, K. & Johansson, T. 2003. Delområde 1
och Bunkefl ostrand 3:1 (Almhov). Citytunnel-
projektet. Sammanfattningar av undersökningarna
2000-2002 (Hadevik, C., Sarnäs, P. & Steineke, 2000-2002 (Hadevik, C., Sarnäs, P. & Steineke, 2000-2002
M. red):11-17. Malmö Kulturmiljö. Malmö.
Göthberg, H. 1995. Huskronologi i Mälarområdet,
på Gotland och på Öland. Hus & gård i det för-
urbana samhället (Göthberg, H., Kyhlberg, O.
& Vinberg, A. red): 65-109. Raä Arkeologiska
Undersökningar, Skrifter 14. Stockholm.
Hamilton, J. & Sieurin-Lönnqvist, F. 1998. Boplats
och gravfält vid Åslunda. Arlandabanan. Rapport
UV Mitt 1998:14. Stockholm.
Jensen, J. A. 1973. Bopladsen Myrhøj. 3 hus-
Artursson 05-08-06, 11.2865
MAGNUS ARTURSSON | 66
tomter med klokkebægerkeramik. Kuml 1972:
61-120.
Kristiansen, K. 1998. The Construction of a Bronze
Age landscape. Mensch und Umwelt in der Bron-
zezeit Europas (Hänsel, B. ed): 281-292. Oetker-
Voges Verlag. Kiel.
Kristiansen, K. 1999a. Symbolic structures and
social institutions. The twin rulers in Bronze
Age Europe. Glyfer och arkeologiska rum – en
vänbok till Jarl Nordbladh (Gustafsson, A. &
Karlsson, K. red): 537-552. Gotarc Series A 3.
Göteborg.
Kristiansen, K. 1999b. The Emergence of Warrior
aristocracies in later European Prehistory and
their long-term history. Ancient warfare. Archa-
eological perspectives (Carman, J. & Harding, A. eological perspectives (Carman, J. & Harding, A. eological perspectives
eds): 175-190. Sutton Publishing. Sutton.
Lekberg, P. 2002. Yxors liv. människors landskap.
Coast to Coast books 5. Uppsala.
Lomborg, E. 1980. Bronzealderbopladserne ved
Vadgård och Skamebæk. Broncealderbebyggelse
i Norden (Thrane, H. red): 122-126. Skrifter
fra Historisk Institut, Odense Universitet nr
28. Odense.
Nielsen, P. O. 1998. De ældste langhuse. Fra
toskibede til treskibede huse i Norden. Bebyg-
gelsehistorisk tidsskrift 33: 9-30.
Nielsen, P. O. 1999. Limensgård and Grødbygård.
Settlements with house remains from the Early,
Middle and Late Neolithic on Bornholm. Settle-
ment and landscape (Fabech, C. & Ringtved, J.
eds): 149-165. Jutland Archaeological Society.
Aarhus.
Nielsen, F. O. & Nielsen, P. O. 1986. Middle
and Late Neolithic Houses at Limensgård,
Bornholm. Journal of Danish Archaeology 4: Journal of Danish Archaeology 4: Journal of Danish Archaeology
87-100.
Nielsen, J. N. 2002. Bejsebakken, a central site near
Aalborg in northern Jutland. Central places in
the Migration and Merovingian Periods (Hårdh,
B. & Larsson, L. eds): 197-213. Uppåkrastudier
6. Lund.
Nordquist, P. 2001. Hierarkiseringsprocesser. Om
konstruktion av social ojämlikhet i Skåne, 5500-
1100 f. Kr. Studia Archaeologica Universitatis
Umensis 13. Umeå.
Rasmussen, M. 1995. Settlement Structure and
Economic variation in the Early Bronze Age.
Journal of Danish Archaeology 11: 87-107.Journal of Danish Archaeology 11: 87-107.Journal of Danish Archaeology
Sarauw, T. 2003. Bejsebakken. Skalk 2003 (1):
5-10.
Sarnäs, P. & Nord Paulsson, J. 2001. Öresundsför-
bindelsen. Skjutbanorna 1B & Elinelund 2A-B.
Rapport över arkeologisk slutundersökning.
Rapport Nr 9. Malmö Kulturmiljö. Malmö.
Vandkilde, H. 1996. From Stone to Bronze. Jutland
Archaeological Society Publications XXXII.
Aarhus.
Artursson 05-08-06, 11.2866
4 | Flint og metal – mellem stenalder og bronzealder i Sydskandinavien
Jeanette Varberg, Aarhus universitet
Introduktion. Overgangen fra stenalder til bron-
zealder i Syd skan di na vien varslede en ny tid med
tilsynekomsten af en anseelig metalrigdom i det
arkæologiske fundbillede. Samtidig var over-
gan gen fra sten til bronze afskeden med en æld-
gammel æra, hvor mennesket var fuldt afhængig
af den smidige sten, der, hvis man kendte dens
hemmelighed, lod sig forme til red ska ber.
Flint og metal er således nøgleordene i over-
gangsproblematikken, fordi det er de to ma-
te ria ler, der karakteriserer overgangsperiodens
materielle kul tur, og det er også her konfl ikten
i overgangsproblematikken skal fi ndes. Det er
spørgsmålet hvilke fænomener, der resulterer i
en herskende elite og dermed også rigdom i Syd s-
kan di na viens ældre bronzealder – metallets orga-
niserede indførelse, en hel unik specialisering af
fl inthugningstraditionen eller en kombination.
I det nedenstående vil jeg argumentere for,
at over gan gen fra stenalder til bronzealder ikke
kun skete som følge af en organiseret handel med
metal, men at an dre faktorer ligeledes havde be-
tydning. Skiftet fra stenalder til bronzealder var
ikke en kort begivenhed, men en lang proces som
tog sin begyndelse allerede i senneolitikum.
Kronologiens muligheder og begrænsninger.
Over gan gen fra stenalder til bronzealder er gen-
nem ti den ofte blevet beskrevet ud fra metalkro-
nologiske ob ser va tio ner, hvor metalindførelsen
bliver fremhævet som udløseren af et omfattende
skift i sam funds struk tu ren. Fremkomsten af
forskellige metalgenstande bliver sy no nym med
fremkomsten af den herskende elite, som i dag
hviler i bronzealderens høje. Der er ingen tvivl
om, at metallet havde en afgørende rolle, men
fremkomsten af velstand i bronzealderen må
have været et re sul tat af et samspil mellem fl ere
væsentlige fak to rer. Det syd skan di na vis ke stenal-
dersamfunds udvikling frem mod det mere rang-
delte samfund i bronzealderen var en kompliceret
proces med sta dig ubekendte omstændigheder.
Kronologier har spillet den afgørende rolle i
spørgsmålet om, hvornår bronzealderen tog sin
begyndelse. Måske netop fordi genstandsmate-
rialerne sten og bronze har været så bærende i
den oprindelige klassiske defi nition af forti dens
hovedperioder (Thomsens tre pe ri ode sys tem fra
1836). I denne opdeling ligger den grundlæg-
gende opfattelse, at metallet udkonkurrerede den
ældgamle fl inthugningstradition, fordi metallet
var fl inten overlegen, og væsentligst, at det også
var den grund ligg en de opfattelse i fortiden.
Periodeinddelinger og typologiske defini-
tioner har generelt skabt både muligheder og
begrænsninger indenfor arkæologien. Ved at
betragte fortiden ud fra et kronologisk skema
har forskerne formået at organisere denne i en
Varberg 05-08-06, 11.2867
JEANETTE VARBERG | 68
nødvendig struk tur og ensartethed, hvormed det
arkæologiske materiale har kunnet indpasses i en
logisk konstrueret kontekst.
Begrænsningen i fokuseringen på typologi
og kro no lo gi ligger i, at opdelingen er kunstig,
skabt af vores samtids forskere i et forsøg på at få
overblik over kul tu rens irrationelle karakter og
identifi cere en unik kulturel identitet. Typologier
og krono lo gi er er ikke objektive, men et resultat af
en forskers subjektive opfattelse af genstandene.
Kronologiske sekvenser danner baggrunden
for den videre teoretiske bearbejdning og dan-
ner så le des også fundamentet i konstruktionen
af fortidens sam funds mo del ler. Anvendelsen af
kronologier bliver derfor afgørende for den en-
delige sam fund sana ly se. Det er derfor ikke uvæ-
sentligt hvilke krono lo gi er og hvilket materiale,
der danner baggrunden for beskrivelsen af over-
gangen mellem stenalder og bronzealder. Torsten
Madsens defi nition af periodeinddeling inden for
nordisk arkæologi ly der: ”En hvilken som helst
opdeling på et hvilket som helst grundlag med en
hævdet kro no lo gisk betydning” (Madsen 1978:
51). Her er kravet for hvilket materiale, der be-
skriver en periode ikke en ty digt. Således er det
i princippet op til den enkelte arkæolog at tage
stilling til hvilke genstande, typo lo gi er og der-
med kronologier, der skal danne den forklarende
ramme for et kulturhistorisk forløb.
Anvendes udelukkende metalkronologier i
den forklarende samfundsanalyse i overgangspro-
blematikken stenalder – bronzealder, kan det me-
get vel forsvares, at indførelse og udveksling med
metal var den afgørende faktor for et pe ri ode skift
og eta ble ring af en samfundsstratifi cering. Ind-
drages deri mod også fl int tek no lo gi ens udvikling
og betydning for det sen neo liti ske samfund samt
an dre forhold, kan billedet ændre sig.
Metallet får denne afgørende rolle, fordi bort-
set fra netop indført metal så er der på nuværende
tidspunkt ikke mange fund, som indikerer et
pe ri ode skift. I fundgrupper som gravanlæg, sub-
sist ens-økonomi og keramik er udviklingen kon-
ti nu er lig fra stenalder til bronzealder (Rasmussen
1993; Jensen 2001).
Det er min opfattelse, at selv ikke et så magt-
fuldt udvekslingsobjekt som bronzen alene kan
omvælte, omstrukturere og nyskabe et helt sam-
fund på en for holds vis kort tidsperiode. Snarere
må samfundet i det sydskandinaviske senneoliti-
kum allerede fra pe ri o dens start have indgået i et
aktivt samspil med den vesteuropæiske klokke-
bægerkultur og senere også den centraleuropæiske
Aunjetitzkultur og i den forbindelse udviklet en
øget social kompleksitet. En kompleksitet som
senere manifesterede sig i bronzealderens stor-
slåede høje og prægtige skatte.
Flintens potentiale. Flintens udvekslingspoten-
tiale er sjældent anerkendt som medvirkende til,
at Syd skan di na vien blev del af den europæiske
bronzealders udvekslingsnetværk og kultur. Det
er derfor vigtigt at få slået fast, at fl inten havde en
ikke ubetydelig rolle. I Sydskandinavien eksisterer
der sto re fore koms ter af fl int i den kalkholdige
un der grund. Især to områder i Danmark har spil-
let en stor rolle i senneolitikum, det drejer sig
om om rå det omkring Limfjorden i Nordjylland
og Sydøstdanmark. Råstoftilgangen har haft en
stor betydning for den sidste teknologiske op-
blomstring af fl inthugningen i Sydskandinavien
i senneolitikum.
Senneolitikum I. I SN I (2350-1950 BC) be-
gyndte fl int dolks pro duk tio nen i Nordjylland.
Disse dolke var sand syn lig vis oprindeligt inspi-
Varberg 05-08-06, 11.2868
69 | FLINT OG METAL – MELLEM STEN OG BRONZE
reret af britiske fl intdolke, som igen formentlig
var efterligninger af metaldolke (Lomborg 1973:
18f.). En kom bi na tion af et økonomisk og ideo-
logisk pres skabt af et ønske om at være med i
den tidlige bronzealders udvekslingsnetværk og
de rigelige mængder af god fl int, udmøntedes i
en innovation indenfor den neo liti ske tek no lo gi
og lagde grundlaget for fortidens ab so lut mest
fremragende fl inthugningsteknik (Stafford 1998:
338).
I denne periode kan der i fundmaterialet
spores en betydelig indfl ydelse fra den britiske
og især hol land ske klokkebægerkultur, og noget
metal kommer til om rå det via denne forbindelse
(Vandkilde 1996: 296ff.). Det er oplagt at trans-
porten af varerne foregik til søs.
Produktionen af fl intdolke kunne have været
en betydelig faktor i udvekslingen via bl.a. Nord-
søen. Metallet var en eftertragtet vare, og der kan
nok ikke herske nogen tvivl om, at metallet for
mange var at foretrække. De sydskandinaviske
flintspecialister havde med flintdolken sand-
synligvis fundet en niche, hvor det metalløse
Sydskandinavien kunne være del af udvekslings-
netværket. Det er oplagt, at bronzen ikke var
allemandseje, men tværtimod var forbeholdt en
mindre gruppe som administrerede en form for
magt i samfundene. De, der gerne ville have en
dolk til at markere status, men ikke havde mu-
lighed for at få en bronzedolk, kunne som det
næstbedste erhverve sig en nordjysk kvalitetsdolk
af fl int.
Nye undersøgelser primært foretaget af Jan
Apel viser, at sydskandinaviske fl intdolke1 fundet
i Hol land er af fremragende kvalitet og størrelse.
Således kan det ikke være tilfældigt, at kvalite-
ten af dolkene var høj og ensartet; langdistance
udveksling med fl intdolke i SN I var kontrolle-
ret. Norges vestkyst var ligeledes en del af dette
netværk, og de mange type I dolke fra om rå det
vidner om tæt kontakt med Limfjordsområdet.
I den lange periode på 400 år nåede mange syd s-
kan di na vis ke fl intdolke så langt ned i Europa som
Polen, centrale dele af Tyskland og Rhindeltaet
(Apel 2001: 296ff.).
Hvad der i sin tid udløste udviklingen af
fl inthugningsteknikken frem mod fl intdolkenes
forfi nede former, er svært at sige. Måske var det
en bæredygtig kombination af, at samfundet
omkring fjorden havde fået etableret et udveks-
lingsnetværk med klokkebægerkulturen længere
mod syd og på de britiske øer. Et muligt socialt
pres fra en elite grup pe, som ville konsolidere sin
økonomiske magtbasis, fi k nogle fl intspecialister
til at udvikle en ny teknik, som kunne gøre om-
rådet til en aktiv del af udvekslingsnetværket. Det
falder sammen med Lim fjord ens placering som
udmærket naturhavn og de rige forekomster af
fl int i om rå dets kalkholdige un der grund. Tilsam-
men gav det de rigtige betingelser for udvikling
og nytænkning.
Forudsætningen for at ressourcerne og kon-
tak ten over havet kunne udnyttes var en sam-
fundsopbygning, som var i stand til at danne et
overskud til, at spe ci a lis ter og andre knyttet til
udvekslingen kunne skabe sig en levevej, som
ikke var subsistensøkonomisk bet ing et. I sen-
neolitikum bevægede samfundet sig stærkt frem
mod en langt mere kompleks social opbygning
end før set i det neolitiske materiale.
Kontrol af fl inthåndværk i SN I? Det kan på-
peges, at da Danmark er så rig på fl int, har det
været umuligt at kontrollere råstoffet, og der med
havde alle tilgang til at lave fl intdolke (Kristiansen
1987: 33; Vandkilde 1996: 265; Olausson 2000:
Varberg 05-08-06, 11.2869
JEANETTE VARBERG | 70
tidlige europæiske bronzealders udvekslingsnet-
værk. Selvom de store metalrigdomme ikke kan
påvises i landet, og det for nogle kan se ud som
om, om rå det er uden for den store udvikling i
Europa, så er Syd skan di na vien i SN I en aktiv
del af netværket i kraft af, at folkene i området
formåede at udnytte fl intens potentiale.
Senneolitikum II. I SN II (1950-1700 BC)
ændres fundbilledet, og noget tyder på, at
Limfjordsområdet mister indfl ydelse, og Syd-
østsjælland overtager rollen som centrum for
udvikling af fl intdolkene. Især type IV dolken
repræsenterer den mest teknisk komp lice re de
fl inthugningsteknologi fortiden har præsteret
(Stafford 1998: 338).
Det er muligvis presset fra de nu ganske
betydeligt større mængder metal, som tilføres
Syd skan di na vien, der tilskynder fl intproduk-
tionen til at nå et tek no lo gisk højdepunkt. I de
centraleuropæiske områder ved Harzen, Thürin-
gen og Erzgebirge produceredes store mængder
af bronze. Mange depoter og rige gravhøje vidner
om den metalrigdom, som eksisterede i om rå det.
Meget af metallet blev udvekslet nordpå langs de
europæiske fl oder, og en del nåede også Syd skan -
di na vien (Vandkilde 1996: 298ff.). Syd skan di n-
a vis ke fl intdolke er fundet i det centraleuropæiske
om rå de og i de østlige alper. Kontakterne gen-
nem Europa har således været bi la ter ale. Dog
er antallet af fl intdolke i syd langt mindre end
metalmængden i nord, derfor er det tydeligt, at
fl inten ikke kan have været Sydskandinaviens
eneste udvekslingsobjekt. Det er muligt at rav fra
den jyske vestkyst og pelsværk udvekslet nordfra
har spillet en rolle.
Et andet interessant muligt udvekslingsobjekt
er havsalt. I Centraleuropa er der påvist områder,
124). Bag denne tolk ning ligger opfattelsen af, at
den til dolkene anvendte fl inthugningsteknologi
skulle være så simpel, at næsten alle voksne kunne
udfærdige en dolk til eget brug. To argumenter
taler imod ovenstående.
For det første er det helt klart, at meget fl int
er tilgængeligt langs kyster og på åbne landom-
råder i Danmark. Men den overfl adeopsamlede
fl ints kva li tet kan kun anvendes til dagligdags
redskaber, som de fl este voksne mennesker nok
mestrede at hugge. Deri mod kræver hugningen af
fl intdolke en helt anden kvalitets fl int. Det drejer
sig om fl int hentet ud af minegange, som dem der
er påvist ved Skovbakken nær Aalborg og ved Hov
i Nordvestjylland eller hentet direkte ud af stejle
kalkklinter. Den fri ske fl int blev på stedet hugget
groft ud til fl intplanker til videre trans port og be-
arbejdning andet steds (Becker 1993; Apel 2001:
197ff.). Sådanne miner krævede samarbejde og
or ga ni se ring fra mange in di vi der og her skabes
også den efterlyste mulighed for kontrol.
Det andet argument er viden om, hvordan
fl int dolk ene skulle hugges. Den teknologiske
viden bag fremstilling af fl intdolke tager mange
år at lære. Jan Apel foreslår, at fl inthugningsspe-
cialisterne havde lærlinge, og teknologien blev
videregivet mellem ge ne ra tio ner på den måde
(Apel 2001: 85). Således begrænses kendskabet
til fl inthugningsteknologien til en kreds af specia-
lister, som kan kontrolleres af en storm and eller
en anden person med magt. Viden om hvordan
disse fl intdolke kunne fremstilles spredte sig til
det østlige Danmark i løbet af SN I, og her fort-
satte teknologien med at blive udviklet. Det er i
Østdanmark, at det teknologiske højdepunkt ud-
vikledes, som populært kaldes fi skehaledolken.2
Udveksling med fl intdolke og måske også ube-
arbejdet fl int inddrager Sydskandinavien i den
Varberg 05-08-06, 11.2870
71 | FLINT OG METAL – MELLEM STEN OG BRONZE
hvor saltforekomster blev udnyttet i senneoliti-
kum. Noget af saltet blev udvekslet over større
afstande og må have været en værdsat vare i Cen-
traleuropa. I Syd skan di na vien er der rig mulighed
for at fremstille havs alt uden større foranstaltnin-
ger. Måske blev havsaltet udvundet allerede i sen-
neolitikum. Der er ingen arkæologiske beviser for
saltudvinding i Syd skan di na vien i senneolitikum
eller i bronzealderen. Men udvinding af havsalt
kan være foregået uden brug af særlige arkæolo-
gisk genkendelige genstande. Desuden var salt en
udvekslet vare i det metalrige Centraleuropa og
må således også have været et godt betalingsmid-
del for metal (Saile 2000: 155).
Selvom udvekslingen med fl int nok var gået
i stå i sydlig retning, så var der stadig i SN II
efterspørgsel på flint mod nord. Det øvrige
Skan di na vien brugte stadig den sydskandinavi-
ske fl int og behandlede fl in ten som prestigevare,
selvom fl intmængden også her var aftagende i
SN II (Apel 2001: 319ff.). Det er nærliggende
at tro, at de varer, som landene i nord gav for
fl inten, var med til at betale det sydskandinaviske
forbrug af metal. Type IV dolken er et særligt
stykke fl inthåndværk, og til fremstillingen blev
redskaber i kobber ofte brugt. Kobberredskaberne
blev brugt til at tildanne de fi ne zigzag-sømme på
fl int dolk enes greb. Anvendelsen af kobberet til
fremstilling af dolke sætter forholdet mellem sten
og metal i Sydskandinavien i perspektiv (Stafford
1998: 342). Et enkelt redskab af metal tilpasset
fl intteknologien sætter metallet i en sekundær be-
tydning i forhold til fl inten. Heri afspejles måske
også nogle syd skan di na vis ke gruppers opfattelse
af fl int og metal i senneolitikum.
I SN II fastholdes brugen af fl intdolke som
gravgaver i Sydskandinavien modsat det nord-
tyske område. Det kan tolkes som, at fl inten i
længere tid blev anset for at være betydningsfuldt
i Syd skan di na vien. I SN II etableres et center for
metalproduktion i det centrale Danmark, og de
første tegn på metalstøbning i området dukker op.
Men sta dig er mængden af metal ikke overvæl-
dende (268 genstande fra en periode på ca. 250
år, Vandkilde 1996: 207). I den sidste del af sen-
neolitikum er det tydeligt, at der er to interesser i
Sydskandinavien, en hurtigt voksende udveksling
med metal og det gamle fl inthugningshåndværk.
I periodens start ser det ud til, at fl inten stadig
har overtaget, men langsomt trænges fl inten væk
af det nye materiale. Det sker langsommere end i
Nord tysk land, og det kan ses som et udtryk for en
kon ser va tiv holdning i Syd skan di na vien i forhold
til fl int dolk ene (Rassmann 2000: 23).
Set fra et økonomisk perspektiv virker det også
indlysende, at der blev holdt fast i at bruge de res-
sourcer, man havde i området. Udveksling med
egne produkter er et stærkere økonomisk stand-
punkt end at være afhængig af tilførte materialer.
Så længe fl intteknologien kunne give et teknisk
og socialt ac cep ta belt alternativ til metallet, kunne
det betale sig at fortsætte dolkproduktionen.
I sidste ende blev metallet det mest efterspurgte
råstof, og med introduktionen af bronzesværdet,
ca. 1650 BC, slog fl inten ikke til som materiale
længere, trods enkelte brave forsøg (Rassmann
2000: 22). Flint ens potentiale var stort og blev i
Syd skan di na vien udnyttet til det sidste.
Samfund, udveksling og kulturudvikling i sen-
neolitikum. Samfundet i den sidste del af stenal-
deren viser sig som dynamisk og komplekst. Som
en del af et udadvendt udvekslingsnetværk, der
rakte på kryds og tværs gennem det europæiske
kontinent i bronzealderens tidligste fase. Det
syd skan di na vis ke område baserede sin udveks-
Varberg 05-08-06, 11.2871
JEANETTE VARBERG | 72
lingsøkonomi på en specialiseret fl int pro duk tion
og tog i kraft af fl inten del i den tidlige bron-
zealders ideologi kommunikeret ad netværkets
kontaktlinjer. Dette sandsynliggør, at samfundet i
Sydskandinaviens senneolitikum langt fra var ega-
litært, men derimod bør tolkes som et stratifi ceret
samfund på linje med det samtidige Eu ro pa.
Grave, store som små. Den teoretiske kerne i sen-
neo liti ske sam funds mo del ler har været rettet mod
selve samfundsopbygningen og diskussionen om,
hvorvidt bronzealderens formodede hierarki har
sine rødder i perioden. Det er primært gravenes
udformning og gravgavernes karakter, der tages i
betragtning. Kon klu si o nen bliver i mange tilfælde
den, at i forhold til bronzealderens højopførelser
og rige gravgaver, må senneolitikums beskedne
grav for mer være udtryk for et mere ustratifi ceret
og gruppeorienteret samfund (Kristiansen 1987;
Vandkilde 1996: 284; Jensen 2002: 47-48).
Der er uden tvivl stor forskel i begravelsesfor-
merne fra senneolitikums start og til bronzealde-
rens periode II, men udviklingen frem imod de
fantastiske gravhøje kan meget vel vise sig at starte
i senneolitikum. Flere gravformer i senneolitikum
og den tidlige bronzealders periode I ligner i det
store hele hinanden. Den mest hyppige gravform
var begravelser i storstensgrave fra tidligere pe-
rioder. Andre grav for mer, som nybyggede hel-
le kis ter, træbyggede grave og fl admarksgrave, er
nogle af de gravtyper, som udgør senneolitikums
og ældre bronzealders noget alsidige begravelses-
former (Ström berg 1984: 70). Det syd skan di n-
a vis ke om rå de har mange af gravformerne tilfælles
med kul tu rer i Nord- og Vesteuropa, og grav ene
un der byg ger derfor også påstanden om ideernes
udveksling ad fl int og metals rejseruter (Hansen
1993: 118ff.).
Flintdolken er ofte den eneste daterende
gen stand i en senneolitisk grav. Flintdolken kæ-
des der for sam men med den almene begravelse
i senneolitikum, gan ske enkelt fordi det er den
gen stands form, der kan datere de ofte omrodede
grave. Nærliggende er det derfor at antage, at
det var almindeligt og ordinært i senneolitikum
at blive begravet i en storstensgrav med en fl int-
dolk. Begravelsespladsen Branc fra den slovakiske
Nitrakultur er i denne sammenhæng bemærkel-
sesværdig.3 Gravpladsen består af 237 grave, og
40 af gravene kan karakteriseres som statusgrave
med ekstraordinære gravgaver. Dolk af kobber
eller ben er nogle af de gravgaver, som antyder en
statusgrav. Dolken må så le des tillægges en særlig
betydning i for hold til sta tus mar ke ring (Hårde
i manus).
Kan det tænkes, at det kun er statusgravene
med fl intdolk fra senneolitikum, som kan gen-
kendes i det syd skan di na vis ke gravmateriale?
Faktum er, at en grav yderst sjældent bliver
genkendt som senneolitisk, med min dre der op-
træder en fl intdolk. Modsat kan det indvendes,
at metal sjældent er tilstede i gravene i senneoliti-
kum, og at fl int dolk ene ikke er af samme prestige-
værdi som metal. I princippet kunne der i grav ene
have været metalgenstande til stede, som senere
er blevet plyndret fra de mange ofte nemt til-
gængelige grave. Flint dolk ene kunne være blevet
efterladt fordi de ikke repræsenterede nogen værdi
for de efterfølgende årtusinders gravrøvere.
Flintdolken fulgte sin ejer i gra ven og var
så le des tæt forbundet med begravelsestraditio-
ner. Det er muligvis ikke tilfældigt, at de før-
ste metalredskaber af bronze var økser og ikke
dolke. Flintdolken hav de sand syn lig vis for os en
ukendt symbolværdi bun det til samfundstraditio-
nen i senneolitikum. En tra di tion som først lod
Varberg 05-08-06, 11.2872
73 | FLINT OG METAL – MELLEM STEN OG BRONZE
sig ændre med de første bronzespyd og sværd i
bronzealderens periode I .
Gravmaterialet fra senneolitikum mangler en
samlet gennemgang. Derfor er det også generelt
vanskeligt at bruge gravmaterialet til at sige noget
direkte om samfundets kompleksitet og stratifi -
cering i senneolitikum.
Gravhøjen fra St. Valby-vej ved Roskilde på
Nordsjælland er en af de få veldokumenterede
undersøgelser af grave fra senneolitikum og ældre
bronzealder i Danmark i nyere tid. Grav kom-
p lek set er således særlig interessant i spørgsmålet
om begravelsestradition og stratifi cering af sam-
fundet i stenalderens sidste tid. Gravhøjen bestod
af to høje fra senneolitikum, der var dækket af
en større høj i ældre bronzealder. Anlægget kan
dateres fra SN I til bronzealderens peri ode III.
Højkomplekset fra Nordsjælland er derfor også
en indikation af grav tra di tio nens kontinuitet.
Den største af højene fra senneolitikum, med
en diameter på 15,5 m, indeholdt en delvist ned-
gravet hellekiste, som var indesluttet i en kappe
af ler. Om kring hellekisten var en u-formet sten-
lægning an lagt, hvorefter en stendynge dækkede
kisten. I en senere fase blev endnu en stenlæg-
ning omkring højen an lagt. Stenlægningen var
anlagt i to niveauer omkring anlægget, således
der var et trin op mod hellekisten. Anlægget
blev herefter sand syn lig vis dækket af en jordhøj.
Endelig omsluttede en stolpekreds gravanlægget.
Stolpekredsen har pa ral lel ler til nord-, vest- og
mellemeuropæiske grave fra samme tid (Schiel-
lerup 1992).
Betydelige kræfter har været lagt i begravelsen
af de enkelte individer i højen. Det var uden tvivl
per so ner af en vis status i samfundet, som var
stedt til hvile i gravhøjene fra St. Valby-vej. Trods
gravkompleksets klare monumentale kar ak ter er
gravgaverne langt fra så rige, som man kunne for-
vente. Ses dette i sammenhæng med den generelle
trend i begravelserne i senneolitikum og tidlige
bronzealder, kan det måske betyde, at trods en
mulig stratifi cering i samfundet så afspejler det
sig ofte ikke i gravgaverne.
I stedet er en del metalgenstande fundet som
offergaver i moserne (Vandkilde 1996: 284). At
gravudstyr skulle refl ektere en magtelite synes
ikke tilfældet i senneolitikum. Samfundet havde
forudsætninger for en stratifi ceret samfundsop-
deling set i lyset af den økonomiske udnyttelse
af fl inten og interaktionen med det europæiske
bronzealdersystem. Den ideologiske opbygning
hvilede måske ikke på dette tidspunkt på en
ma ni fes ta tion af status og magt i form af grav-
udstyr. Denne manifestation af status og magt
kunne eventuelt i stedet ses udtrykt i form af
moseofringerne.
Udveksling mellem lige folk. Marxistisk inspi-
rerede samfundsteorier begrunder samfundsæn-
dringen i senneolitikum fra et gruppeorienteret
folk frem mod et rangopdelt stammesamfund i
bronzealderen med begyndende udveksling med
metalprodukter som kontrollerbare prestigegen-
stande. Men hvor hold bar står den teori, hvis
det antages, at produktion og dist ri bu tion af
fl intdolke i senneolitikum kunne kon trolle res,
og der således allerede her er en mulig base for at
skabe magtmonopol? På basis af det ovenstående
vil jeg skitsere et billede af et samfund, som det
kunne have set ud i senneolitikum.
I SN I er kontakten til andre kulturområder
knyttet primært til Limfjordsområdet og senere i
perioden også til sydøst Danmark. Udvekslingen
med dolkene og andre fl intprodukter er antageligt
foregået på fl ere niveauer. Den regionale udveks-
Varberg 05-08-06, 11.2873
JEANETTE VARBERG | 74
ling bør sandsynligvis besk ri ves som reciprok.
Typisk vil det sige, at fl inten blev handlet via
slægts- eller venskabsforbindelser i et lo kal om rå de
eller fra re gi on til region. Blandt de mange fl int-
dolke fundet i de syd skan di na vis ke områder og
i andre dele af Europa mangler der en grundig
gennemgang og klas si fi ce ring af de enkelte dolke
efter deres kvalitet. Det er meget muligt, at der
har været forskellige typer pro duk tion af dolkene.
Nogle dolke kan have været tiltænkt lo kal be folk -
ning en og kunne fås i sving en de kvaliteter. Mere
standardiserede fl intprodukter, som opretholdt
en jævn kvalitet, kan have været produceret med
henblik på at kunne passes ind i et større delvist
metalbaseret udvekslingsnetværk (fi g. 1).
Et eksempel herpå er, at fl intdolkene fundet
Figur 1. Overordnet skitse af forholdet mellem fl int pro duk tion scen tre i Sydskandinavien og sandsynlige
udvekslingsruter i SN I. A: Flintproduktionscenter. B: Senneolitiske fl intminer. C: Forekomster af danienfl int.
D: Fore koms ter af senonfl int. E: Flintprodukters udvekslingsruter. F: Metalprodukter fra vesteuropæisk
klokkebægerkultur. G: ? produkter fra Skandinavien (efter Apel 2001; Becker 1953,1993; Lomborg 1973 &
Vandkilde 1996). Grafi k: Ea Rasmussen.
Varberg 05-08-06, 11.2874
75 | FLINT OG METAL – MELLEM STEN OG BRONZE
i Holland har en større gennemsnitslængde end
dem fra det sydskandinaviske område. Det indi-
kerer, at fl int dolk ene er blevet specielt udvalgt til
udveksling. Sam ti dig viser det, at fl intdolkene har
været handlet direkte til Holland og Skandinavien
og ikke som et resultat af ”Down the line trade”,
hvor redskaberne bruges og opskærpes, mens de
lang somt bliver handlet videre fra et område til
et andet (Apel 2001: 303ff.).
Langs den Botniske bugt i Norrland, 1000
km fra Stevns klint på Sjælland, er der på en
300 km lang strækning fundet syv store depoter
med halvfærdige ubrugte tyknakkede huløkser
fremstillet af fortrinsvis østsjællandsk fl int. Det
Figur 2. Overordnet skitse af forholdet mellem fl int- og metalproduktionscentre i Sydskandinavien og sandsynlige
udvekslingsruter i SN II. A: Flintproduktionscenter. B: Senneolitiske fl intminer. C: Forekomster af danienfl int.
D: Fore koms ter af senonfl int. E: Flintprodukters udvekslingsruter. F: Metalprodukter fra centraleuropæisk
Aunjetitzkultur. G: ? produkter fra Skandinavien. H: Rav – og havsalts? udvekslingsruter mod Centraleuropa.
I: Mindre dominerende fl int pro duk tion scen ter. J: Metalproduktionscenter (efter Apel 2001; Becker 1993;
Lomborg 1973; Saile 2000 & Vandkilde 1996). Grafi k: Ea Rasmussen.
Varberg 05-08-06, 11.2875
JEANETTE VARBERG | 76
ene depotfund indeholdt næsten 200 økser. De
halvfærdige økser er tydeligt produceret med
henblik på direkte udveksling over en enorm
strækning. Dateringen skal formentlig henføres
til overgangen mellem en kelt grav skultu ren og SN
I (Becker 1953: 76ff.; Jensen 2001: 523).4
Udvekslingen i SN I har kar ak ter af redistri-
bution. Både limfjordsområdet og sydøst Dan-
mark udviser i senneolitikum en cen tra li se ring af
fl intproduktionen, og i de områder har kon trol len
med udvekslingsruterne sandsynligvis også været
tilknyttet. Redistribution forudsætter et sam fund,
som er hie rar kisk opbygget med en cen tral magt-
faktor. En eventuel stormand skulle kunne udvise
kontrol med udvekslingen i form af en po li tisk
eller religiøs magt/kontrol (Moberg & Olsson
1973: 40ff.). Forudsætningerne for kontrol over
pro duk tio nen af fl int dolk ene var tilstede, hvilket
var nødvendigt for at kunne kontrollere næste led
i pro ces sen, som indbefattede at samle genstan-
dene et centralt sted for så at sende dem videre
ud i Europa ad et netværk, som rakte mod alle
verdenshjørner.
I SN II udveksledes stadig fl int mod nord,
sam ti dig med metallet blev indført i stadig større
mængder i Sydskandinavien fra Centraleuropa.
Og den første pro duk tion af bronzestøbte redska-
ber fi nder sted i det centrale Danmark (fi g. 2).
Isoleres metalgenstandene og analyseres de for
sig, kan det nemt se ud som om, at det syd skan -
di na vis ke område var afhængig af metallet fra syd.
Hvis det an ta ges, at metallet var altafgørende for
samfundets udvikling og opblomstring, så kan
det forsvares at kalde Sydskandinavien for en pe-
ri fe ri afhængig af Aunjetitzkulturens metalcentre
i Thüringen, Harzen og Erzgebirge.
Medtages de fundanalyser af fl intredskaber,
der eksisterer fra Norge og Sverige, viser det,
at fl int red ska ber blev behandlet som prestig-
egenstande oppe mod nord, hvor materialet var
sjældent. Set i det per spek tiv virker udvekslingen
med Aunjetitzkulturen i syd mere ligeværdig.
Syd skan di na vien var langt fra totalafhængig af
Cen tral eu ro pa, men havde udvekslingskontak-
ter, som pla ce re de området i et vidtrækkende
netværk, som var langt rigere og komplekst end
en ensidig afhængighed af metal fra syd. Den
syd skan di na vis ke udveksling i overgangsperioden
mellem stenalder og bronzealder kan beskrives
som en udveksling mellem i sin fors tand lige folk,
som alle var del af et enormt netværk, der karak-
teriserede Europa gennem bronzealderen.
I det teoretiske rum, materialet tillader arkæo-
logien at arbejde i, er det vanskeligt at sige hvilke
sam funds bill eder, der er de mest troværdige. Men
et godt bud på overgangen fra stenalder til bron-
zealder kan være følgende:
Senneolitikum betegner en overgangsperiode,
en transitionsfase, hvor neolitisk teknologi giver
startskuddet til den omfattende handel, som
be skri ver bronzealderen i Sydskandinavien. Det
medfører, at samfundet i sidste del af stenalderen
påvirkes og udvikles i en interaktion med andre
kulturgrupper. Samfundet har ganske givet haft
en hierarkisk opbygning, og begrebet stormand
kan anvendes om den eller de personer, der har
haft kontrol med udvekslingen af enten fl int eller
metal. Den magtbase, der bliver anlagt i senneo-
litikum, bliver sandsynligvis styrket og udviklet i
bronzealderen, således at udveksling og magt var
forbundet i en kontinuerlig proces fra stenalder
til bronzealder.
Opfordring til at nytænke begrebet ”den tidlig-
ste bronzealder”.5
Varberg 05-08-06, 11.2876
77 | FLINT OG METAL – MELLEM STEN OG BRONZE
”I Danmark glider sten og bronzealder saa
jævnt over i hinanden, at det kan være van-
skeligt at sige, hvornaar egentlig bronzealderen
begynder. Det afhænger af hvad man forstaar
ved ordet. Benævnelsen bronzealder kan an-
vendes om det afsnit af et lands forhistorie,
hvorunder den hjemlige produktion af bronze
– hvad enten den hviler paa importeret eller
forhaandenværende raastof – er bleven om-
fattende nok til, i forbindelse med importen
af færdige bronzevarer, at trænge fl int- og
stenhåndværket tilbage og i vidt omfang
sætte bronzen ind som brugsstof. Med denne
de fi ni tion af ordet kan det forsvares at kalde
den peri ode, der nu kommer, for bronze-
alder, selv om den i et og alt betegner en
ubrudt fortsættelse af for hold ene i dolktid;
hvad der nemlig sker er væsentlig det, at den
hjemlige bronzeindustri vokser sig stærk og
trænger fl inthaandværket ud fra førstepladsen”
(Brøndsted 1966: 11).
Brøndsteds sætninger er stadig aktuelle og be-
skri ver meget præcist, hvor vanskelig overgangs-
perioden mellem stenalder og bronzealder er. Her
gives også den klassiske defi nition af bronzealde-
rens begyndelse, nemlig at metallet får overtaget
over fl inten i det arkæologiske fundbillede. Men
Brøndsted lader også døren stå på klem for andre
tolkninger af overgangen. Han skriver, at det er
vanskeligt at sige, hvornår egent lig bronzealde-
ren begynder. Det afhænger af, hvad man forstår
ved ordet bronzealder. Længe har det været et
spørgsmål om en teknologisk nyskabelse, der
ændrede neolitikum og førte menneskeheden
ind i en ny fase af forhistorien, som så er blevet
ensbetydende med bronzealderen. Det er for så
vidt også tilfældet mange steder i Europa, men
i Europas nordlige kant, hvor Syd skan di na vien
befi nder sig, kom nyskabelsen ikke i første om-
gang i form af metalteknologien, men i form af
sociale og ideologiske ændringer kommunikeret
fra de tidligste bronzealderkulturer.
Min påstand er, at Sydskandinavien var et
metalmæssigt perifert område i forhold til Cen-
tral eu ro pa i den tidligste europæiske bronzealder,
fordi området ikke havde nogen råstoftilgang.
Udviklingen af metalteknologien i Centraleuropa
og senere Vesteuropa skabte nye ideer og måder
at organisere samfundene på. Ideerne spredte
sig, men teknologien blev først sent videregivet
til perifere områder, nok dels pga. råstofmangel,
men også fordi ingen lærte håndværket fra sig til
folkene mod nord. Derfor blev metalgenstandene
efterlignet ved hjælp af fl intteknologien i stedet.
Ideer og social forandring fra Vest- og Cen tral -
eu ro pa nåede periferien langt tidligere end den
tek no lo gi, der i sin tid var med til at skabe dem.
Så le des kan der argumenteres for, at ideer og
ideologi kom før tek no lo gi i Sydskandinavien.
Udveksling med metal i det centrale og vest-
lige Europa satte indirekte det sydskandinaviske
om rå de i gang med at udvikle fl inttraditionen og
dermed muligheden for at blive del af udveks-
lingsnetværket. Den tidlige bronzealders kultur
i Europa udløste udviklingen i Sydskandinaviens
første del af senneolitikum, og dermed blev om-
rådet gjort til en del af bronzealderens udveks-
lingsnetværk, før metallet fi k den altafgørende
betydning i området.
Spørgsmålet er så, om det kan forsvares at
kalde den sydskandinaviske senneolitikum en del
af den tidligste europæiske bronzealder, ikke på
basis af tek no lo gi, men ideologi og interaktion?
Lad arkæologien se bort fra de stive periode-
inddelinger og se på kulturudviklingen i stedet.
Varberg 05-08-06, 11.2877
JEANETTE VARBERG | 78
Ses der bort fra redskaber og prestigeobjekter,
er der stort set ingen overgang fra stenalder til
bronzealder nærmere kontinuitet. En kontinuitet
der viser, at trods metallets indførelse så ændres de
basale funktioner i samfundet ikke. Begravelses-
skikken står uændret gennem senneolitikum op
til ældre bronzealder, og de subsistensøkonomiske
forhold er kontinuerlige.
Fokuseringen på metal i overgangsproblema-
tikken har givet et snævert billede af perioden
mellem stenalder og bronzealder og har resulteret
i en teo re tisk ubalance. Nye undersøgelser af fl in-
tens rolle i udveksling og samfundsstratifi cering
har givet en an den indgangsvinkel til samfunds-
udviklingen i senneolitikum. Stadig mangler en
lang række for hold at blive udforsket og klarlagt,
og dette arbejde er så le des på nuværende stadie
et indlæg til debat.
Noter.
1 / Lomborgs dolketype I, som sand syn lig vis blev
fremstillet i Nordjylland.
2 / Lomborgs dolketype IV, som sandsynligvis kun
blev fremstillet i Sydøstdanmark.
3 / Dateret til 2137-1972 (cal.) BC. (Bátora
2000).
4 / Der fi ndes dateringer af tyknakkede hulslebne
økser, som placerer de tyknakkede huløkser i slut-
ningen af enkeltgravskulturen (Becker 1953; Peter-
sen 1993). Jensen sætter dateringen af de omtalte
fund til starten af SN I (Jensen 2001: 523). Date-
ringen i denne tekst er således et kompromis mellem
ovenstående dateringer.
5 / Betegnelse lånt fra Jensens nye fase som med-
regner senneolitikums sidste århundrede til den
tidligste bronzealder i Sydskandinavien. Dette
gøres ud fra den betragtning, at de første tegn på
hjemlig produktion af bronzegenstande viser sig i
SN II (Jen sen 2002: 15, 32).
Litteratur
Apel, J. 2001. Daggers, Knowledge and Power. The
So ci al Aspects of Flint-Dagger Technology in Scan-
dinavia 2350-1500 cal BC. Coast to coast book
3. Upp sa la.
Bátora, J. 2000. Das Gräberfeld von Jelsovce /
Slowakei: Ein Beitrag zur Frühbronzezeit im
nord west lic hen Karpatenbecken. Prähistorische
Archäologie in Südosteuropa 16. Verlag Oetker/
Voges. Kiel.
Becker, C. J. 1953. Die nordscwedischen Flint-
depots. Ein Beitrag zur Geschiechte des neo-
litischen Fern han dels in Skandinavien. Acta
Archaeologica 23: 31-79.Archaeologica 23: 31-79.Archaeologica
Becker, C. J. 1993. Flintminer og fl intdistribution
ved Limfjorden. Lim fjords pro jek tet rapport no. 6.
Kort- og råstofstudier omkring Limfjorden (Lund,
J. & Ringt ved, J. eds): 111-134. Sekretariatet for
Lim fjords pro jek tet, Afdelingen for Forhistorisk
Arkæologi. Århus.
Brøndsted, J. 1939. Danmarks Oldtid II. Bronzeal-
deren. Gyldendal. København.
Hansen, M. 1993. Træbyggede gravkister fra
en kelt grav skultu ren og senneolitikum. Kuml
1993/94: 87-146.
Hårde, A. (in press). The emergence of warfare
in the Early Bronze Age: The Nitra group in
Slovakia and Moravia, 2200-1800 B.C. Paper
presented at Warfare, Violence and Slavery in
Pre his to ry and Protohistory Conference, Shef-
fi eld 2-3 February 2001.
Jensen, J. 2001. Danmarks oldtid. Stenalder 13.000-
2.000 f.Kr. Gyldendal. København.
Jensen, J. 2002. Danmarks oldtid. Bronzealder
Varberg 05-08-06, 11.2878
79 | FLINT OG METAL – MELLEM STEN OG BRONZE
2.000-500 f.Kr. Gyldendal. København.
Kristiansen, K. 1987. From stone to bronze – the
evo lu tion of social complexity in nothern Euro-
pe 2300-1200 BC. Specialization, Exchange and
Complex Societies (Brumsfi eld, E. M. & Earle,
T. eds): 30-51. Cam brid ge University Press.
Cambridge.
Lomborg, E. 1973. Die Flintdolches Dänemarks.
Stu dien über Chronologie und Kulturbeziehun-
gen des Südscandinavischen Spätneolithikums.
Nordiske Fortidsminder Serie B in quato, Bd
1. København.
Madsen, T. 1978. Perioder og periodeovergange i
neolitikum. Hikuin 4: 51-60.
Moberg, C-A. & Olsson, U. 1973. Ekonomisk
his to risk början. Försöjning och samhälle. Wahl-
ström & Widstrand. Stockholm.
Olausson, D. 2000. Talking Axes, Social Daggers.
Form, Function & Context. Material Culture stu-
dies in Scandinavien archaeology (Olausson, D. dies in Scandinavien archaeology (Olausson, D. dies in Scandinavien archaeology
& Vandkilde, H. eds): 121-134. Acta Archaeo-
logica Lundensia Series in 8o No 31. Lund.
Petersen, P. V. 1993. Flint fra Danmarks oldtid. Flint fra Danmarks oldtid. Flint fra Danmarks oldtid
Høst og søn. København.
Rasmussen, M. 1993. Bopladskeramik i Ældre
Bronzealder. Jysk Arkæologisk Selskabs Skrifter
29. Århus.
Rassmann, K. 2000. Die Nutzung baltischen Feu-
erstein an der Schwelle zur Bronzezeit – Krise
oder Konjunktur der Feuersteinverarbeitung?
Bericht der Römisch-Germanische Kommission
Bd 81: 5-36.Bd 81: 5-36.Bd
Saile, T. 2000. Salz im ur- und frühgeschichtlichen
Mitteleuropa – Eine Bestandsaufnahme. Bericht
der Römisch-Germanischen Kommission Bd 81:
129-234.
Schiellerup, P. S. 1992. St. Valbyvej – et senneo-
litisk højkompleks ved Himmelev, nord for
Roskilde. Aarbøger for nordisk oldkyndighed og
historie 1991: 21-56.historie 1991: 21-56.historie
Stafford, M. 1998. In search of Hindsgavl: ex pe -
ri ments in the production of Neolithic Danish
fl int dagg ers. Antiquity 72: 338-349.
Strömberg, M. 1984. Burial Traditions in Late
Neolithic Society. Models and Results in the
Ha ge stad Project. Meddelanden från Lunds uni-
ver si tets his to ris ka museum 1983/84: 47-71.
Thomsen, C. J. 1836. Ledetraad til nordisk Oldkyn-
dighed. Kjøbenhavn.
Vandkilde, H. 1996. From Stone to Bronze. The Me-
talwork of the Late Neolithic and Earliest Bronze
Age in Denmark. Jutland Archaeological Society
Publications 32. Århus.
Varberg 05-08-06, 11.2879
5 | Kulturtradisjoner, kulturmøter og etniske relasjoner i Hedmark i neolitikum og bronsealder
Hilde Rigmor Amundsen, IAKH i Oslo
Innledning. Neolitikum og bronsealder er viktige
kul tur his to ris ke perioder hvor det skjer store end-
ring er i kultur- og næringsforhold i Norden og i
Europa. Neolittiseringen, i betydning introduk-
sjon av jord bruk og husdyrhold, er en sentral og
kon ti nu er lig prosess gjennom de aktuelle perio-
dene. Metallet bronse innføres fra eldre bronseal-
der og gravskikken endres fra skjelettbegravelser
i synlige gravminner til enkle kremasjonsgraver
i yngre bronsealder. Hvordan disse endringene
kan ha artet seg i et innlandsfylke som Hedmark,
drøftes her med utgangspunkt i teorier og mo-
deller omkring kulturtradisjoner, kulturmøter og
etniske relasjoner.*
Arkeologer har lenge operert med ulike teorier
for neolitikum og bronsealder i Nor den (se Pres-
cott 1994). Tema som kulturdualisme, kontakt-
mønstre mellom fangst- og jord bruks kul tu rer,
ekspansjon med jordbruk og gårdsetablering,
pastoralisme og et sesongmessig fl yttemønster,
han dels- og bytterelasjoner mellom regioner og
sentrum – periferimodeller, står sentralt i denne
forskningen (Bakka 1976; Hagen 1946; Hougen
1947; Indrelid 1994; Mik kel sen 1989a; Johansen
1981, 1983; Prescott 1995; Østmo 1988). Ma-
terialet fra Hedmark inngår i og er til dels tolket
inn i disse forskjellige kulturhistoriske scenariene.
En faghistorisk gjennomgang av Hedmarks stein-
alder er publisert tidligere (Amund sen 1999).
Hedmark er et interessant område for belys-
ning av fortidige etnisitetsprosesser fordi det har
vært/er en sameksistens mellom forskjellige kul-
turer i fylket i his to risk tid. Et relevant eksempel
er forholdet mellom en sørsamisk og en norrøn
befolkning i nordøstre deler av Hedmark (Odner
1983; Zachrisson 1997). Et annet interessant ek-
sempel er forholdet mellom fi nske svedjebrukere i
Finn skog ene fra og med 15/1600-tallet og fastbo-
ende bønder i nærliggende områder (Bladh 1995;
Tvengsberg 1985). Et tredje eksempel er det om-
reisende ro ma ni fol ket (tatere) og deres relasjon til
nordmenn (Gotaas 1999; Odner 1983).
Alle disse gruppene er omtalt i skriftlige kilder
og i myter og fortellinger. Samer og tatere er fort-
satt bosatt i fylket. Finske etterkommere defi nerer
sin historiske og etniske bakgrunn som annerledes
enn det norske. Dette illustrerer at vi ikke bare
står overfor den fast bo en de norske bonden i et
enkelt landskap, men fl ere forskjellige folk i ulike
landskap i nyere tid. De his to ris ke analogiene vil
kunne virke nyanserende og er en innfallsvinkel
til tolkningene av de for his to ris ke pe ri od ene, selv
om de selvsagt ikke er direkte overførbare.
Innledningsvis følger en kort redegjørelse av
te o ri, begreper og metode. Deretter følger en
overordnet presentasjon av viktige tendenser
ved det ar ke o lo gi ske materialet fra neolitikum og
bronsealder i ulike land skap i Hedmark. Sentrale
Amundsen 05-08-06, 11.2881
HILDE RIGMOR AMUNDSEN | 82
aspekter ved det re gi on ale mønstret drøftes i de
følgende avsnittene.
Teori, begreper og metode. Spørsmålet om sam-
tidige kul tur- og fol ke grup per har vært en sentral
problemstilling fra faget arkeologi ble konsolidert
som vitenskapelig disiplin, med ulike perspekti-
ver gjennom fag his to ri en (Amund sen 2000; Jones
1997). I dagens forskning knyttes dette ofte til be-
grep som etnisitet og kulturmøter. Her redegjøres
det kort for teoretisk bakgrunn og be greps bru ken
som anvendes i denne artikkelen.
Kulturtradisjoner skal forstås som overord-
nete kunnskapsmessige og mentale strukturer
i kulturer og samfunn som kan ha en varighet
over lange tids pe ri o der og som kan favne store
geografi ske områder. Det er grunnleggende fel-
lestrekk i blant annet erverv, sosial organisasjon,
religion og ideologi mellom grupper som springer
ut av den samme kulturtradisjonen. Samtidig kan
det være variasjoner gruppene imellom avhengig
av kont eks ten. Spesifi kke kulturer og samfunn
har sin basis i en slik stor tradis jon, som de også
viderefører via sine handlingsmønstre (Odner
2000). Kjente historiske eksempler på to for-
skjellige kul tur tradis jo ner er den norrøne og
den sami ske kulturen.
Jeg har en ide om at kulturmøter og etniske
relasjoner i neolitikum og bronsealder oppsto på
bakgrunn av eksistensen av to grunnleggende
forskjellige kulturtradisjoner i det nordiske
innlandet. Jeg bruker begrepet ”vestlige kul tur -
tradis jo ner” sy no nymt med de sørskandinaviske
eller nordiske jord bruks kul tur ene i neolitikum og
bronsealder. ”Østlige kulturtradisjoner” utgjøres
av det som i ar ke o lo gisk sammenheng knyttes til
fangstkulturer i skogs- og fjellområdene i disse
pe ri od ene. Flere fangst- og jordbruksgrupper
med utspring i disse store tradis jon ene har hatt
sine bosetningsområder, vandringsveier, grenser
og møtepunkt i det nordiske innlandet – som
Hed mark utgjør en del av. Det var historiske røt-
ter og kulturelle føringer, knyttet til jord bruk,
hus dyr hold og fangst ikke bare som næringsveier,
men også som ideologiske, religiøse og sosiale
systemer. Kul tur tradis jon ene utgjorde forskjel-
lige mentaliteter og bevissthet og myter omkring
ulikt historisk opp hav sto sterkt. Møtene mellom
kulturtradisjonene kan ha vært konfronterende
og medførte sannsynligvis spenninger, men også
grunnlag for samhandling og med det sosial dy-
namikk – både innenfor og mellom gruppene.
Kulturmøter er et begrep som ofte benyttes i
nyere ar ke o lo gisk forskning. Et kulturmøte betin-
ger etter min mening at det faktisk er ulike kul-
tur- og samfunnsformer, og derav ulike folk, som
møter hverandre. En kan se for seg rent fysiske
møter, for eksempel i grensetraktene mellom kul-
turene, innenfor det samme landskapet og/eller
innenfor utvalgte møtesteder i en region. Det er
sann syn lig at slike møter med ”det fremmede”,
eller med ”de andre”, førte til nye refl eksjoner,
handlinger og end ring er både innad og mellom
de enkelte gruppene – med andre ord til etniske
relasjoner.
Etnisitet og etniske relasjoner er en form
for sosiale mekanismer. Jeg følger her synet på
etnisitet som er utarbeidet av blant annet sosial-
antropologen Fredrik Barth (1969) og anvendt
i arkeologien de senere år (blant annet Hodder
1982; Jones 1997; Odner 1983). Etnisitet knyttes
opp til både selvtilskriving av en selv som med-
lem av en grup pe, samtidig som en defi neres av
andre som medlem av den ne gruppen. Etniske
relasjoner inngår ofte i de prosesser som oppstår
og endres ved kulturmøter og kan både opprett-
Amundsen 05-08-06, 11.2882
83 | KULTURTRADISJONER, -MØTER OG ETNISKE RELASJONER
holde og skape ulike kul tur tradis jo ner. Kul tur -
tradis jon ene er igjen en del av grunnlaget for at
etnisitet reproduseres og trans forme res over tid.
Markering av et nisk tilknytning kan forsterkes i
grenseområder og/eller i situasjoner med økono-
misk, politisk og sosialt stress mellom grupper.
Fokuset er på grensene mellom grupp ene og på
samhandlingen over slike grenser. Materiell kul-
tur tas ofte aktivt i bruk for å signalisere etnisk
samhørighet eller avstand. Det er en utfordring
er å søke etter trekk ved arkeologisk materiale
som kan tolkes i en slik retning. Samtidig kan
gjenstander brukes på en vilkårlig og tve ty dig
måte, og kan i till egg til etnisitet signalisere andre
identiteter, som kjønn, alder og status. Etnisitet
må der for alltid analyseres i et kontekstuelt ram-
meverk (Hodder 1982; Jones 1997).
Fra arkeologisk hold er det bemerket at det an-
tro po lo gi ske etnisitetsbegrepet er av en ahistorisk
karakter. Etnisitet ses som situasjonsbetinget i en
gitt sammenheng eller nåtid, uten at den historis-
ke bakgrunnen inngår i analysen (se Jones 1997).
Det er derfor viktig å understreke at etnisitet har
sin bakgrunn i en historisk utvikling som binder
opp nåtidige handlinger. Etniske relasjoner skal
forstås som dynamiske prosesser og nettopp end-
ring er et sentralt element i kulturmøtene.
Forskning på samisk etnisitet utgjør en lang
tradis jon i norsk og svensk arkeologi. Spørsmålet
om alderen til og prosessene som ledet fram mot
en samisk og en norrøn etnisitet og identitet er
de batt ert av fl ere forskere med utgangspunkt i
både ar ke o lo gisk og his to risk materiale (Odner
1983, 2000; Olsen 1984; Zachrisson 1997). I
Hedmark er det blant annet stilt spørsmål om
fl ateretusjert kvartsittmateriale ved Femunden
kan knyttes til et tidlig samisk veidefolk (Bolstad
1980). Det er fremsatt en modell om at det opp-
sto et møte mellom en gammel veidekultur og et
norrønt landnåm fra yngre jernalder i Østerdalen
(Bergstøl 1997; Brøgger 1942; Fretheim 2003;
Narmo 1997, 2000).
Et grunnleggende spørsmål er hvordan og i
hvilken grad det arkeologiske materialet fra neo-
litikum og bronsealder i Hedmark kan tolkes
innenfor rammen av dette teoretiske rammever-
ket. Spørsmålet angår det dialektiske forholdet
mellom teori og data og også forholdet mellom
en generell europeisk utvikling og spesifi kke
kulturforhold i det nordiske innlandet gjennom
disse periodene.
Et viktig forhold angår hvilke kriterier som
må være til stede i et arkeologisk materiale for at
man kan knytte det til etniske prosesser. Ett eller
fl ere materielle kulturtrekk må være distribuert
innenfor et gitt og avgrenset område. Materialet
må ikke kun være av funksjonell karakter. Det
må kunne påvises in te raks jon mellom ulike om-
råder og det må være kro no lo gisk samsvar mellom
disse ytringene (Ol sen 1985). Det arkeologiske
materialet og dets romslige fordeling i Hedmark
i neolitikum og bronsealder oppfyller et ter min
mening langt på vei disse kriteriene.
Min intensjon er å tolke de etniske relasjo-
nene som oppsto i møtene mellom de store
kul tur tradis jon ene i Hedmark – mellom det
sørskandinaviske/vestlige og det nordøstlige.
Gjennom neolitikum og bronsealder var tro-
lig materiell kultur historisk identifi serende og
inngikk som en aktiv kom po nent i møter og
endringsforløp mellom kul tur tradis jon ene. So-
siale handlinger og etniske relasjoner som oppsto
i møtene, har sannsynligvis satt spor etter seg i
utforming, ut vek sling og spredning av ma te ri ell
kultur i landskapet.
Amundsen 05-08-06, 11.2983
HILDE RIGMOR AMUNDSEN | 84
Metodisk er det sentralt å spore tendenser i
gjenstandstyper og –antall, deponering, funnsam-
menhenger og landskapskontekst i og mellom
regionene. Hvor i land ska pet og i hvilke typer
landskap er de enkelte gjenstandstypene funnet?
Er det for eksempel of fer- eller gravfunn eller er
det boplassfunn? Dette kan si noe om den kul-
turelle meningen bak deponeringen. Innenfor en
region må det avdekkes hovedmønstre i materia-
let. Samtidig må en søke å påvise funn som går på
tvers av dette, det vil si sjeldne funn i forhold til
forventet innenfor de enkelte områdene. Sjeldne
eller uventete gjenstandstyper innenfor en gitt re-
gion eller landskap kan vise til spennings- og mø-
tepunkt mellom kul tur tradis jon ene. Gjenstander
som kan knyttes til en bestemt kulturtradisjon
kan inneha en viktig symbolverdi. Det er denne
sammensatte funnfordelingen som åpner opp for
tolkninger og analyser omkring kulturmøter og
etniske relasjoner.
Generelle trekk ved neolitikum og bronsealder
i Hedmark. Hedmark har en sentral geo gra fi sk
beliggenhet i Nor den. Søndre del av fylket lig ger
nær de store jord bruk som råd ene og kysten i Sør-
Nor ge. Nordre del ligger nær tilsvarende bygder
i Trøndelag. Vestover grenser fylket til Opp land
og øvrige skogs- og fjellområder i innlandet. I øst
gren ser fylket til Värm land og Da lar na i Sverige
(fi g. 1).
Mjøsbygdene på Hedemarken og bygdene
langs søndre Glomma i Solør og Odalen opp til
El ve rum utgjør dagens fruktbare jordbruksområ-
der. Glomma renner gjennom hele Hedmark; fra
Os ved grensa til Trøndelag i nord, til Sør-Odal
ved grensa til Akershus i sør. De tre største dalfø-
rene er Østerdalen, Rendalen og Trysil-Engerdal.
Her rå der de store skogene og i nord også fjellene
grunnen. Sam ti dig er det spredte jordbruksbyg-
der, gode beiter og setergrender innenfor de store
ut mark som råd ene.
Storredskaper fra neolitikum og bronsealder
som fl intøkser, fl intdolker, skafthulløkser, por-
fyrøkser og bronsegjenstander er i hovedsak til-
knyttet dagens gode jordbruksdistrikt i Hedmark.
Spesielt er det funnrike områder i Mjøsbygdene
og langs Glommadalføret i Solør og Odalen. Fra
senneolitikum er det en økning i funnfrekvensen i
disse områdene, i forhold til mer spredte funn fra
tidlig- og mellomneolitikum. Flere fl intdolker og
også noen skafthulløkser er intensjonelt nedlagt
i myr og/eller dypt i jorden og kan knyttes til en
sørskandinavisk offer- og gravskikk. Det samme
gjelder enkelte av bronsegjenstandene fra myr-
lendte områder eller i steinur.
Figur 1. Kart over Norden med Hedmark fylke.
Amundsen 05-08-06, 11.2984
85 | KULTURTRADISJONER, -MØTER OG ETNISKE RELASJONER
Det er kjent noen og tyve bronsegjenstander i
hele Hedmark. De følger i stor grad utbredelsen
av stein- og fl intgjenstandene med en konsentra-
sjon til Mjøsbygdene, men det er også enkelte
funn i Solør, Odalen, Nord-Østerdalen og Trysil
(Jo han sen 1981: 128, 193f.). Bronsene er fra alle
perioder, men med en økning fra yngre bronse-
alder. De er av nord is ke former, med ett unntak;
en Mälardalscelt fra Ljørdalen helt øst i Trysil.
Mälardalsceltene har en utbredelse videre østover
i Sverige og inn i Russ land (Hjärthner-Holdar
1998, se Bolin denne volym).
Faste kulturminner som gravrøyser av bron-
sealderkarakter fi nnes i hovedsak langs Mjøsa i
Stange og Ringsaker. Røysfeltene ved Mjøsas
bredd og de funnrike områdene med skafthul-
løkser, fl intdolker og bronser i jordbruksområ-
dene kan fl e re steder oppvise geografi sk nærhet
til hverandre.
Det er funnet fl ere skålgropsteiner på Nes
i Ring sa ker, tre steder i Stange og på nærlig-
gende setervoller i Tylldalen i Tynset. I 2003
ble tre enkeltliggende skål gro pstei ner registrert
på Øverdalssætra i Stor-Elvdal (pers. med. Tina
Amundsen). Skål grop ene, både på Hedemarken
og i Østerdalen, relaterer seg til henholdsvis da-
gens jordbruks- og beite/sete rom rå der. Det er kun
kjent en helleristning med fi gurer i hele Hed-
mark. Det er en veideristning med elger på Stein
ved Mjøsa i Ringsaker. I forhold til kategorier
som ikke passer inn i en antatt sammenheng eller
funnbilde, peker denne ristningen seg ut. En kan
stille spørsmål ved hvorfor en ristning med fangst-
motiver befi nner seg på He de mar ken, i et område
som må ha vært et sentralt jordbruksdistrikt i
hvert fall fra senneolitikum og bronsealder?
Selv om gjenstander av sørskandinaviske typer
er konsentrert til dagens jordbruksbygder i Hed-
mark, er det samtidig spredte funn av fl intøkser,
skafthulløkser, fl intdolker og bronser i Østerda-
len, i Rendalen, i Try sil og sør i Finnskogene. Det
kan påvises regionale forskjeller i disse funnenes
landskapskontekst når en sammenligner med
jord bruk som råd ene. Et fl er tall av de sørskan-
dinaviske storredskapene i dette vide skogs- og
fjellandskapet er lokalisert til vannveiene, spesielt
til store innsjøer og elver. Dette tilsvarer i stor
grad de mange mesolittiske lokalitetene. Det er
færre entydige eksempler på rituelle kontekster
som i jord bruks bygd ene, selv om enkelte slike
funn kan utskilles.
Det er videre tendenser til at gjenstander av
sørskandinavisk type er funnet innenfor spesielle
og avgrensete steder og gjerne i sammenheng med
gjenstander av fangstkarakter. Dette representerer
muligens møtesteder, noe jeg vil komme tilbake
til. Samtidig kan i hvert fall enkelte av gjenstan-
dene knyt tes til de små, men fruktbare jord bruk s-
om råd ene i dalførene. Jordbruksvirksomhet i det
vi i dag bet rak ter som mar gin ale områdene kan
ikke utelukkes, noe pol len ana ly ser også kan vise
til (Høeg 1996).
Det som først og fremst kjennetegner skogs-
og fjellområdene i Hedmark er gjenstandene av
fangstkarakter. Skifergjenstander, skaftfurekøl-
ler og fl ateretusjerte kvartsitt- og kvartsspisser er
konsentrert til de nordlige og nordøstlige delene
av fylket, til Nord-Østerdalen og Trysil-Enger-
dal. Sam ti dig er det verdt å merke seg at det er
spredte funn av disse gjenstandstypene innenfor
jord bruks bygd ene på He de mar ken, i Odalen
og i Solør. Dette mønsteret samsvarer med de
spredte funnene av sørskandinavisk materiale i
skogsområdene. Hva dette kan representere med
tanke på kulturmøter og etniske relasjoner, vil jeg
komme tilbake til.
Amundsen 05-08-06, 11.2985
HILDE RIGMOR AMUNDSEN | 86
Ved arkeologiske undersøkelser fra og med
den store vassdragsepoken i 1950- og 60-åra og
fram til i dag har det fremkommet mengder av
boplass- og ak ti vi tets spor fra steinbrukende tid
langs de mange vannveiene i Hedmark (se Boaz
1997: 13ff.). Boplassmateriale som kan dateres
innenfor neolitikum og bronsealder er et viktig
supplement til enkeltfunnene av storredskaper.
På grunnlag av fore ligg en de kunnskapsstatus
sy nes det derimot å være en overvekt av meso-
littisk boplassmateriale innenfor fylket. Et godt
eksempel er Renaelva i Åmot i Østerdalen, hvor
re gis tre ring er de siste årene har gitt funn av godt
over 100 åpne lo ka li te ter, med et overveiende
mesolittisk preg (Boaz 1997; Risbøl et al 2002a;
Risbøl et al 2002b). Samtidig er det materiale fra
enkelte lokaliteter her som viser at områdene var
besøkt gjennom neolitikum og bronsealder. Et
viktig unntak fra denne mesolitiske dominansen
er videre Femunden i Engerdal, hvor fl ateretusjert
kvartsittmateriale dominerer funnbildet (Bolstad
1980).
I tillegg til de mange åpne lo ka li tet ene, er det
undersøkt noen sjeldne groptufter på Svevollen
i El ve rum og på Rødsmoen i Åmot. I tuftene på
Svevollen er det kun påvist senmesolittisk ma-
teriale, mens enkelte av tuftene på Rødsmoen
også inneholdt bosetningslag fra tidligneoliti-
kum (Boaz 1997; Fuglestvedt 1995; Mikkelsen
1989b). Av spesielle kul tur min ner fra steinalder
i Hedmark må jas pis brud det i Flendalen i Trysil
nevnes. Bruddet er datert til senmesolitikum.
Jaspis som avslagsmateriale er spesielt utbredt i
Trysil, Åmot, Rendalen og Engerdal, med enkelte
funn utenom denne regionen (Sjurseike 1994).
Ulike kultur- og folkegrupper? Spørsmålet om
det var ulike kul tur- og fol ke grup per i Hedmark i
neolitikum og bronsealder er drøftet tidligere. Et
ka rak te ris tisk trekk ved det ar ke o lo gi ske materia-
let fra disse pe ri od ene er som nevnt en ulik forde-
ling mellom re gi o ner og land skap. Dette særegne
spredningsmønsteret ble tidlig poengtert i norsk
ar ke o lo gi (Bjørn 1934; Brøgger 1942) og drøftes
spesielt inngående av Anders Hagen (1946) i hans
av hand ling om Hedmarks steinalder.
Hagen mente at en gjennomgående kul-
tur- og næringsgrense fulgte det klimatiske og
økologiske skillet mellom kambrosilur- og sand/
løssområdene i sørvest og sør på den ene siden og
taigaen, det store barskogbeltet i nord og nordøst,
som begynner i Løten på den andre. På grunnlag
av funnfordelingen postulerte han at det var to
samtidige kulturer, en jordbruks- og en fangst-
kultur tilpasset disse ulike land skap ene gjennom
neolitikum og bronsealder. Det var tre sentrale
jord bruks byg der; Solør, Odalen og Hedemarken
i søndre og sørvestre deler av fylket. I skogs- og
fjellområdene i Østerdalen, i Rendalen og i Trysil
og Engerdal i nord og nordøst rådet fremdeles
fangstkulturene. Dette spredningsmønsteret re-
presenterte en avgjort kulturdualisme innenfor
Hedmarks grenser. Hagen fant ikke nevneverdige
spor etter påvirkninger og gjensidig kul turu t-
vi kling mellom regionene. Noen unntak fantes,
men de var ikke mange, og stort sett var grensen
tydelig mark ert. Skillet mellom jordbruks- og
fangstkulturen gikk omtrent ved Åmot (Hagen
1946: 66, 84f.).
Disse tidlige studi ene inngår i sin tids kul tur -
his to ris ke forsk nings tradis jon. Ervervsmessige og
kulturelle forskjeller, eller en dualisme mellom
en jordbruks- og en fangstkultur ble ansett som
en vik tig problematikk i den norske steinalderar-
keologien på denne tiden (for eksempel Gjessing
1945; Hin sch 1955). Velkjent er Anton Wil helm
Amundsen 05-08-06, 11.2986
87 | KULTURTRADISJONER, -MØTER OG ETNISKE RELASJONER
Brøggers sin tese i Det norske folk i oldtiden fra
1925 om at fangst og jord bruk ikke representerte
noen motsetning, men deri mot var næringer som
ble utnyttet der de naturgitte forholdene tillot det
og så le des en del av det samme folks liv og levned
(Brøgger 1925).
Det er ikke vans ke lig å være enig med ar ke o-
lo ger i den kul tur his to ris ke forskningstradisjonen
i at materiale fra neolitikum og bronsealder er
uensartet fordelt i Hedmark. Fors kjell ene mel-
lom dagens jordbruks- og utmarksområder er
fortsatt verdt å studere. To spredningskart over
ma te ri a lets fordeling i fylket i Hagens avhandling
(Hagen 1946: 87, 88) viser fremdeles hovedtrek-
kene og de viktigste ten dens ene, til tross for fl ere
funn siden den tid (fi g. 2 og 3).
Mens materiale fra visse strøk av Hedmark kan
knyttes opp mot en sørskandinavisk kulturform,
Figur 2. Distribusjonen av enkle skafthulløkser og
fl intdolker i Hedmark (etter Hagen 1946: 87).
Amundsen 05-08-06, 11.2987
HILDE RIGMOR AMUNDSEN | 88
fal ler store deler av fylket utenom dette mønste-
ret. Funn og funnforhold i de store skogene og
fjellene skiller seg vesentlig ut fra det som kan
defi neres innenfor det sørskandinaviske, samtidig
som også likhetstrekk kan spores. Hva skjer i dette
innlandsområdet? Utgjorde landskapet innenfor
det som i dag er Hedmark et grenseområde eller
kanskje var det også fl ere grenseområder mellom
ulike kul tur for mer? Oppsto det møter mellom
en sørskandinavisk/vestlig jord bruks kul tur og
nordøstlige fangstkulturer i disse landskapene
gjennom neolitikum og bronsealder?
Kulturelle eller ervervsmessige forhold – et klas-
sisk spørsmål. Hedmarks steinalder og bronseal-
der kan fortone seg som et broket funnbilde med
Figur 3. Distribusjonen av skaftfurekøller,
fl ateretusjerte pilespisser av kvartsitt og spyd og
pilespisser av skifer (etter Hagen 1946: 88).
Amundsen 05-08-06, 11.2988
89 | KULTURTRADISJONER, -MØTER OG ETNISKE RELASJONER
ulikt materiale i forskjellige regioner, endringer
over tid og blandingsforhold. Hva betyr så dette?
Ser vi her omrisset av to klare kulturtradisjoner og
kanskje også ”kulturfronter”; en sørskandinavisk
jord bruks kul tur i Mjøsbygdene, i Solør og Oda-
len og en nordøstlig fangstkultur i Østerdalen,
Rendalen og Try sil-Engerdal? Samtidig er det
store områder med et blandet funnmønster med
materiale av både sørskandinavisk karakter og av
fangstkarakter, spesielt nede i dalførene og langs
store vann og elver i Østerdalen, i Rendalen og i
vestre del av Trysil. Var det nettopp i slike områ-
der det oppsto kulturmøter og etniske relasjoner
mellom kul tur tradis jon ene? Den ne modellen er
en forenkling av et mer komplekst forhold. Sam-
tidig er det viktig å prøve å se et større kompleks
i ”fugleperspektiv”.
Det har vært en lang debatt om den såkalte
kul tur du a lis men mellom fangst- og jord bruks -
kul tu rer i nord isk arkeologi (for eksempel Bakka
1973; Karlberg 1997). Mot denne modellen
står en mer funksjonalistisk ervervsmodell. De
na tur git te forutsetningene i form av økologi og
berggrunnsforhold var så forskjellige at folk valgte
næringsveier som var tilpasset de ulike land ska-
p ene. Jordbruket og fangsten var to sider av et og
samme folks liv (Brøgger 1925). For Hedmark vil
det si en fangstvirksomhet i Østerdalen som før
og en ”ny” jordbrukstilpasning på den fruktbare
He de mar ken, i Solør og i Odalen. Hagen vektleg-
ger dette ervervsperspektivet, men konkluderer
samtidig med at det fantes to kulturgrupper i
Hedmark i neolitikum og bronsealder (Hagen
1946: 84f.). Jeg tolker Hagen i den retning at
han kombinerer de to modellene, ervervs- kontra
kulturdualismen, i sin analyse.
Et nyere arbeid som tar opp ideen om kul-
tur du a lis men til kritisk drøfting er Lars Gro-
seth sitt stu die av Telemark i senneolitikum og
bronsealder (Groseth 2001). Kulturdualismen
diskuteres med bakgrunn i en kontekstuell ana-
lyse av arkeologisk materiale i form av boplasser,
helleristninger, gravrøyser og enkeltfunn i ulike
regioner og land skap i Te le mark. Som en alter-
nativ modell til kul tur du a lis men, viser Groseth
blant annet til likheter i rituelle utrykk, økonomi
og til en felles kosmologi mellom sentrum- og
periferiområder (Groseth 2001: 80). Forskjeller
i det arkeologiske materialet tolkes som lokale
uttrykk i ulike regioner. Det var et mobilt boset-
nings- og ervervsmønster. Menneskene beveget
seg innenfor og tilla forskjellige landskap ulike
betydninger. Det var overordnete sammenhenger
og likheter, ikke motsetninger og ulikheter i kul-
tur- og samfunnsform (Groseth 2001: 88ff.).
Groseth sitt perspektiv og modeller kan ha
overføringsverdi for deler av Hedmark. Samti-
dig er det vesentlig å operere med fl ere nivåer i
tolkninger og analyser i regionale studier av et ar-
keologisk materiale. Ved å velge et topografi sk og
land skaps mes sig uensartet stort område, dagens
Hedmark fylke, mener jeg å se et mønster i det
arkeologiske materialet som må ha hatt sammen-
heng med forskjellige kulturelle forhold. Det lar
seg gjøre å skille ut to svært forskjellige regioner,
en sørskandinavisk jord bruks kul tur i sørvest og
en nordøstlig fangstkultur ved gren sen mot Sve-
rige helt i øst. Funn i mellomliggende are a ler kan
tolkes som materiale som er utvekslet mellom
disse regionene, som et ledd i en samhandling
og kom muni kas jon mellom to kulturtradisjoner.
Dette utgjør et overordnet mønster som likevel
ikke trenger å utelukke lokale forhold og et mo-
bilt bosetnings- og ervervsmønster. Den samme
kulturgruppen kan ha utnyttet ulike regioner
til ulike formål, som ledd i et blandingserverv.
Amundsen 05-08-06, 11.2989
HILDE RIGMOR AMUNDSEN | 90
Utmarka nær de sentrale jord bruk som råd ene ble
sannsynligvis benyttet av en jord bruk en de befolk-
ning til fangst, fi ske og kanskje til husdyrbeite.
Likeså kan en fangstbefolkning ha tatt opp noe
husdyrhold og jordbruk innenfor sin kul tur form.
Pollenanalysene i Østerdalen med spor etter disse
næringene kan være et indisium på dette (Høeg
1996). Na tur for hold ene var helt klart viktige,
både for etablering av det første jordbruket og
tamdyrholdet og for opprettholdelsen av fangst og
fi s ke. Men selv om økologien var forskjelligartet i
ulike regioner, er ikke et ervervsperspektiv alene
en tilstrekkelig forklaring.
Hagens kulturdualisme kan betraktes som et
fag his to risk utgangspunkt for å se på til dels det
sam me materialet innenfor et nytt teoretisk og
metodisk ramme verk. Et premiss hos Hagen er
at det var lite kontakt mellom ulike kulturer og
regioner. Hans modeller kan forstås innenfor den
kulturhistoriske arkeologien eller kulturkretslæ-
ren. Nyere studier viser at etnisitet oppstår og
endres i kontakt mellom mennesker, ikke i iso-
lasjon. Det er ikke så enkelt at en kan operere
med en distinkt jordbrukskultur og en distinkt
fangstkultur i atskilte områder.
Ulike materielle uttrykk og fordelingen i
land ska pet ty der på at fl ere prosesser kan ha
vært virksomme sam ti dig. Det var sannsynligvis
fl ere grupper, mer differensierte ervervsformer
og ikke minst kontinuerlige endringer over tid.
Utfordringen er å utarbeide en mer dy na misk
modell, samtidig som en ikke taper de store kul-
turtradisjonene av syne.
Møtespunkter i land ska pet. Et vik tig mo ment i
forholdet mellom en sørskandinavisk kul tur form
og nordøstlige fangstkulturer er møtepunktene
mellom dem. Disse møtene må ha vært ladet
med symbolsk innhold og de kan samtidig ha
vært rent fysiske, i form av utvalgte møteplasser
i land ska pet.
Der Hagen så grenser og skillelinjer mellom
kul tur form ene, er jeg isteden opptatt av å søke
etter møtene. Det er som nevnt fl ere eksempler
på funn som ikke stemmer med hovedmønsteret
i en re gi on. For eksempel er det i jordbruksbygda
Stange noen få skaftfurekøller og et skiferspyd.
Et mot stå en de eksempel fra skogsbygda Åmot
er en båtøks, noen få fl intdolker, to enkelt skaft-
hulløks og en fl intsigd. Det er ikke mange funn,
og sannsynligvis er det dette Hagen så på som
manglende kontakter. Jeg vil snu litt på dette.
Nettopp fordi det er få funn som ikke passer inn
i hovedmønsteret, tyder det på at det både var
distinkte kulturformer og at det var kontakter
mellom dem.
Et spørsmål er om det lar seg gjøre å skille ut
fysiske møteplasser i landskapet? Ved nordenden
av Osensjøen i Åmot er det store boplass- og ak-
ti vi tet som rå der med en særegen funnvariasjon fra
neolitikum og bronsealder; en tynnakket fl intøks,
noen fl intdolker, en fl intsigd, fl ere skiferpiler/
spyd, fl ateretusjerte kvarts itts pis ser og skaftfure-
køller. Hvorfor et det funnet så mye forskjellig
materiale nettopp her? En feilkilde kan være at
den omfattende vassdragsreguleringen her, som
fant sted i 1930-åra, har hatt en kvantitativ inn-
virkning på funnbildet ved at svært mye materiale
er erodert fram i strand son ene. Likevel fi nnes det
fl ere vassdragsregulerte vann i Hedmark uten at
en slik funnrikdom er kom met for dagen.
Et annet eksempel er Åkrestrømmen ved nor d-
en den av Storsjøen og sørenden av Lomnessjøen
i Renda len. Også her fi nnes det stor red ska per
som en båtøks, fl intdolker og en skaftfurekølle
innenfor et større bop lass- og ak ti vi tets om rå de
Amundsen 05-08-06, 11.2990
91 | KULTURTRADISJONER, -MØTER OG ETNISKE RELASJONER
gjennom steinalderen og bronsealderen (Amund-
sen 2004).
Hva kan de sørskandinaviske gjenstandene i
disse områdene bety? Osensjøen og Storsjøen er
de to største og sentralt beliggende vannene mel-
lom Mjøsa og Femunden. Dette landskapsmes-
sige forholdet, sam men med en konsentrasjon av
og et forskjelligartet materiale i nordendene av
begge vann ene, sannsynliggjør deres betydning
som re gi on ale og kulturelle møtesteder gjennom
neolitikum og bronsealder.
Flere av de sørskandinaviske gjenstandene i
Østerdalen og i Trysil er funnet ved elvemøtene
mellom de sentrale elvene Glomma og Trysilelva
og mindre kryssende elveløp. I Trysil gjelder
dette også deler av skifermaterialet. Elvemøter
var, i lik het med de store innsjøene, viktige re-
feransepunkt i det vide skogs- og fjellandskapet.
Kulturelle møter kan ha funnet sted der elvene
møtes.
Et annet fenomen er at materiale fra neoliti-
kum og bronsealder noen steder er funnet innen-
for områder som kan defi neres som kulturmil-
jøer. Eksempler er langs den gamle Militærvegen
mellom Løten og El ve rum og Persmyra innenfor
Rødsmoen i Åmot. Innenfor relativt avgrensete
områder eller land skaps rom er det her fl ere ulike
kul tur min ne ty per og også enkeltfunn som spen-
ner over lange tidsperioder fra mesolitikum,
gjennom neolitikum og bronsealder og inn i
jernalder/middelalder. Selv om det er et åpent
spørsmål om geografi sk nærhet har sammenheng
med kulturelle forhold gjennom så lange perio-
der, ser det likevel ut til at de ”samme stedene”
har hatt betydning gjennom tid.
To hovdekompleks i neolitikum og bronsealder i
Hedmark. Hvilke kulturformer som er represen-
tert i Hed mark både lokalt, regionalt og over tid er
et stort problemkompleks. Det har sannsynligvis
vært kontinuerlige spenningsforhold og endrin-
ger i sam hand ling en mellom kulturtradisjonene
gjennom neolitikum og bronsealder. Endringer i
en region kan virke inn på kulturforhold i andre
regioner som det er etablert kontakter til. Mate-
riell kultur er integrert i slike prosesser og dette
vises i distribusjonen av ma te ri a let (Prescott 1995;
Vandkilde 1996, 1998: 7ff.).
I forhold til at etnisitet oppstår og endres ved
kulturmøter, er en kronologisk analyse sentral
for å kunne forstå de regionale mønstrene i funn-
fordelingen. Materiell kultur har vært his to risk
identifi serende og har sannsynligvis inngått som
en aktiv komponent i møter og endringsforløp
mellom individer og grup per med tilknytning til
de ulike kulturtradisjonene.
Det må derfor tas høyde for forskjeller i tid
i tolk ning ene av et materiales kulturelle land-
skap stil knyt ning. I denne gjennomgangen er
derimot neolitikum og bronsealder i hovedsak
behandlet un der ett. En kronologisk inndeling vil
fordre et mer grundig arbeid enn jeg har foretatt
pr i dag.
På grunnlag av den regionale gjennomgan-
gen av materialet så langt, ser det likevel ut til å
utkrystallisere seg to kulturelle hovedkompleks
innenfor Hedmarks grenser gjennom neoli-
tikum og bronsealder. Det eldste komplekset
består av nordøstlige fangstkulturer med blant
annet skifer som et viktig redskapsmateriale i
tidlig/mellomneolitikum. Disse gruppene hadde
sann syn lig vis vandringsveier og kontakter både
nord- og østover. Enkeltfunn av tynn- og tykk-
nakkete økser og båtøkser i de samme skogs- og
fjellområdene viser sam ti dig til et kontaktnett
mot jordbrukende grup per len ger sør. Materiale
Amundsen 05-08-06, 11.2991
HILDE RIGMOR AMUNDSEN | 92
fra tidligneolittiske bosetningslag i groptuftene
på Rødsmoen inneholdt både skiferpiler/spyd
og deler av slipte fl int- og bergartsøkser og viser
således mot et slikt interaksjonsmønster (Boaz
1997).
I løpet av senneolitikum og bronsealder får
en neolittisk kulturform mer og mer innpass i
Hed mark, spesielt i de gode jordbruksdistriktene
sør i fylket, men også til dels oppover elvedalene
i Østerdalen og i Try sil. Det skjer høyst sannsyn-
lig brytninger mellom en fangstideologi og den
nye jordbruksideologien på fl e re nivåer. Dette
medførte signalisering av etnisk tilhørighet og
muligens ”fron ter” mellom ulike grup per med
bakgrunn og tilhørighet i forskjellige kul tur tra-
dis jo ner. Jord bruks bygd ene ved Mjøsa viser til en
sørskandinavisk tilpasning og med det en aksept
av den nye ideologien. En klar motsats ses i østre
deler av Trysil og i Engerdal, hvor det uteluk-
kende fi nnes materiale av fangstkarakter. Kultur-
møtene og de etniske relasjonene kan tolkes i det
blandete ma te ri a let i mellomliggende områder, i
dalførene, skogene og snaufjellet i Østerdalen og
til dels i Rendalen og i vestre del av Trysil.
Dette er kun en enkel skisse. Den sørskandina-
viske kronologien er ikke uten videre anvendbar
for områder i Norge med et mer blandet mate-
riale, som til dels også er av en annen karakter
(Mikkelsen 1989a: 229ff.). Det er en utfordring
å etablere en kronologi hvor ikke bare fl intdol-
ker og skafthulløkser, men også skaftfurekøller,
skifer- og kvartsittmaterialet inngår. Materialet
kan videre ha vært i bruk og hatt ulikt menings-
innhold over tid, utover de arkeologisk defi nerte
periodene. Det må nødvendigvis opereres med
tendenser og tolkninger vil måtte bygge på hel-
he ten i materialet.
Representativitet. Hvor representativt er det fore-
ligg en de ma te ri a let fra neolitikum og bronseal-
der i Hed mark? I till egg til vanlige kildekritiske
momenter, er det et pro blem at det pr i dag er
gjort lite sys te mati ske ar ke o lo gi ske undersøkel-
ser av disse periodene i fylket. Spesielt er det en
mangel at bop lass ene i liten grad er funnet og
erkjent, sammenlignet med de mange mesolit-
tiske lo ka li tet ene. Hvilken karakter bosetningen
og andre ak ti vi te ter har hatt i disse periodene er
et grunnleggende spørsmål som fordrer nærmere
undersøkelser. Noen få boplassundersøkelser med
materiale fra neolitikum/bronsealder foreligger li-
kevel fra ulike regioner. Flere av disse lokalitetene
ser ut til å ha en landskapsmessig sammenheng
med enkeltfunn av storredskaper.
Jeg har basert store deler av denne presenta-
sjonen på slike enkeltfunn, de såkalte løsfunnene.
Det er ikke tilfeldig hvor disse gjenstandene er
funnet – det er gitte kontekster og landskapssam-
menhenger. En ana ly se av slike funn kan derfor
vise til viktige ten den ser i det kul tur his to ris ke for-
løpet. Samtidig vil kjent boplassmateriale og faste
kulturminner som gravrøyser av bronsealderka-
rakter, helleristninger/skålgroper, pol len ana ly ser
og resultater fra store ar ke o lo gi ske prosjekter i
fylket, som prosjektene på Rødsmoen og i Gråfjell
i Åmot, inngå i den videre analysen.
Avslutning. Arkeologien har en lang fagtradisjon.
I sitt stu die av traktbegerkulturen i Øst-Norge
anså Erik Hin sch forholdet mellom en ”jord-
bruks kul tur” og en ”veidekultur” som steinal-
derproblem nr 1 i norsk ar ke o lo gi (Hinsch 1955:
10). Allerede i 1950-åra er dette en gammel og
mye omtalt problematikk i den kul tur his to ris ke
arkeologien. Temaet er hyppig de batt ert si den
den tid og er fortsatt aktuelt i dag. I denne artikke-
Amundsen 05-08-06, 11.2992
93 | KULTURTRADISJONER, -MØTER OG ETNISKE RELASJONER
len er forholdet mellom jordbruket og fangsten et
hovedtema og søkt belyst gjennom nye teorier og
modeller hentet fra nyere forskning på etnisitet.
Møtet mellom det vestlige og det østlige, mellom
jordbruk og fangst utgjorde et spenningsfelt gjen-
nom neolitikum og bronsealder i det nordiske
innlandet. Hedmark er et eksempel på et grense-
område, eller kanskje var det fl ere grenseområder,
hvor møter mellom en ny neolittisk kulturform
og fangstkulturene fant sted.
Note
Denne artikkelen er samtidig under pub li se ring
i en publikasjon fra Steinalderkonferansen 2003,
avholdt i Molde 24.03. – 28.03.2003. En mer om-
fattende artikkel om det samme temaet er under
publisering i Kulturhistorisk museum, Universitetet
i Oslos Va ria-serie, som vil omhandle kul tur min ner
og kulturhistorie i Gråfjell, Åmot kommune, Hed-
mark.
Litteratur
Amundsen, H. R. 1999. Fra streiftokt til vinterbo-
lig – Hedmarks steinalder gjennom tidene. Et
hus med mange rom. Vennebok til Bjørn Myhre
på 60-års da gen (Fuglestvedt, I., Gansum, T. &
Opedal, A. red): 31-42. AmS-Rapport 11A.
Sta vang er.
Amundsen, H. R. 2000. Teori og data i et fors-
k nings his to risk perspektiv. Jysk enkeltgravskultur
fra 1880-åra til 1990-åra. Varia 51. Oslo.
Amundsen, H. R. 2004. Steinalderregistrering
innenfor fem delområder i Hedmark fylke 2003.
I Rudstjernet, Elverum kommune, II Vinger-
sjøen, Kongsvinger kommune, III Storsjøen,
Rendalen kommune, IV Ljøra, Ljørdalen, Trysil
kommune, V Isteren, Engerdal kommune. Upu-
blisert rapport, IAKK, Universitetet i Oslo.
Bakka, E. 1973. Omkring problemet om kultur-
dualisme i Sør-Noreg. Bonde – veidemann Bo fast
– ikke bo fast i nordisk forhistorie (Si mon sen, P. – ikke bo fast i nordisk forhistorie (Si mon sen, P. – ikke bo fast i nordisk forhistorie
& Stamsø , G. M. red): 109-127. Tromsø Mu-
se ums Skrif ter XIV. Tromsø.
Bakka, E. 1976. Arktisk og nordisk i bronsealderen i
Nordskandinavia. Miscellania 25. Trondheim.
Barth, F. 1969. Introduction. Ethnic Groups and
Boundaries (Barth, F. red): 9-38. Uni ver si tets -
for la get. Oslo.
Bergstøl, J. 1997. Fangstfolk og bønder i Østerdalen.
Varia 42. Oslo.
Bjørn, A. 1934. Hedmarks Stenalder. Uni ver si te tets
Old sak sam lings Årbok 1931/1932: 1-30.
Bladh, G. 1995. Finnskogens landskap och män nis kor
under fyra sekler – en studie av natur och sam häl le
i förändring. Kulturgeografi ska In sti tu tio nen
Han dels hög sko lan vid Göteborgs Universitet.
Gö te borg.
Boaz, J. 1997. Steinalderundersøkelsene på Rødsmoen.
Varia 41. Oslo.
Bolstad, G. 1980. Femunden. Utnyttelsen av na-
turgrunnlaget i steinalder og eldre jernalder.
Upublisert magistergradsavhandling. Uni ver -
si te tet i Oslo.
Brøgger, A. W. 1925. Det norske folk i oldtiden. In-
stitutt for sml. kulturforskning. Serie A. Oslo.
Brøgger, A. W. 1942. Glåmdalen i oldtiden. Nor-
ske bygder bd V. Glåmdal, s. 16-26. John Griegs ske bygder bd V. Glåmdal, s. 16-26. John Griegs ske bygder bd V. Glåmdal
For lag. Ber gen.
Fretheim, S. 2003. Ethnic Dualism in the Stone
Age of Østerdalen? Possibilities in Interpreting
Ma te ri al from Gråfjell, Hedmark. Scan di na vi an
archaeological practice – in theory (Bergstøl, J. ed): archaeological practice – in theory (Bergstøl, J. ed): archaeological practice – in theory
154-164. Oslo Archaeological Series 1. Oslo.
Fuglestvedt, I. 1995. Svevollen – spor av senme-
Amundsen 05-08-06, 11.2993
HILDE RIGMOR AMUNDSEN | 94
solittisk bosetning i lavlandets indre skogssone.
Steinalderkonferansen i Bergen 1993. Ar ke o l-
o gi ske Skrifter 8: 95-110.o gi ske Skrifter 8: 95-110.o gi ske Skrifter
Gjessing, G. 1945. Norges Steinalder. Norsk ar ke o-
lo gisk selskap. Oslo.
Gotaas, T. 1999. Tatere i norsk folketradisjon. Lo-
kal his to risk Forlag. Oslo.
Groseth, L. 2001. Å fi nne sted. Økonomiske og rituelle
landskap i Telemark i sen-neolitikum og bronseal-
der. Varia 53. Oslo.
Hagen, A. 1946. Frå innlandets steinalder: Hed-
mark fylke. Viking X: 1-93.
Hinsch, E. 1955. Traktbegerkultur – Megalitkultur.
En studie i Øst-Norges eldste, neolitiske gruppe.
Uni ver si te tets Oldsaksamlings Årbok 1951/1953: Uni ver si te tets Oldsaksamlings Årbok 1951/1953: Uni ver si te tets Oldsaksamlings Årbok
10-177.
Hjärthner-Holdar, E. 1998. Samspel mellan
olika re gi o ner i Sverige och Ryssland under
yngre brons ål der sett utifrån järnteknologins
införande. Bronsealder i Norden – Regioner og
interaksjon (Løken, T. red): 35-44. AmS-Varia
33. Stavanger.
Hodder, I. 1982. Symbols in Action. Cam brid ge
Uni ver si ty Press. Cambridge.
Hougen, B. 1947. Fra seter til gård. Studier i norsk
bosetningshistorie. Norsk Arkeologisk Selskap.
Oslo.
Høeg, H. I. 1996. Pollenanalytiske undersøkelser i
«Østerdalsområdet» med hovedvekt på Rødsmoen,
Åmot i Hedmark. Varia 39. Oslo.
Indrelid, S. 1994. Fangstfolk og bønder i fjellet. Bi-
drag til Hardangerviddas førhistorie 8500-2500
før nåtid. Universitetets Oldsaksamlings Skifter.
Ny rekke Nr 17. Oslo.
Johansen, Ø. 1981. Metallfunnene i østnorsk bron-
sealder. Universitetets Oldsaksamlings Skifter.
Ny rekke Nr 4. Oslo.
Johansen, Ø. 1983. Bronsealderproblemer – en
teori om mellomhandlervirksomhet. Foredrag
ved det 1.nordiske bronsealder-symposium på Ise-
gran 3.-6.ok to ber 1977 (Marstrander, S. red): gran 3.-6.ok to ber 1977 (Marstrander, S. red): gran 3.-6.ok to ber 1977
24-47. Varia 9. Oslo.
Jones, S. 1997. The archaeology of ethnicity: con-
structing identities in the past and present. Rout-
ledge. Lon don.
Karlberg, I. 1997. Kulturdualisme – et foreldet
be grep i arkeologisk forskning? Universitetets
Old sak sam lings Årbok 1995/1996: 53-64.
Mikkelsen, E. 1989a. Fra jeger til bonde. Uni-
ver si te tets Oldsaksamlings Skrif ter. Ny rekke
Nr.11. Oslo.
Mikkelsen, E. 1989b. En 6000 år gammel stein-
alderhytte i Heradsbygd. Vinterkvarter for elg
og beverfangst. Alfarheim. Årbok for Elverum 4:
39-54.
Narmo, L. E. 1997. Jernvinne, smie og kull pro -
duks jon i Østerdalen. Varia 43. Oslo.
Narmo, L. E. 2000. Oldtid ved Åmøtet. Åmot His-
torie lag. Rena.
Odner, K. 1983. Finner og terfi nner. Etniske pro ses ser
i det nordlige Fenno-Skandinavia. Oslo Occasio-
nal Papers in Social Anthropology 9. Oslo.
Odner, K. 2000. Tradition and Transmission.
Ban tu, Indo-European and Circumpolar Great
Traditions. Bergen Studies in Social Anthropo-
logy 54. Bergen.
Olsen, B. 1984. Stabilitet og endring. Produksjon
og samfunn i Varanger 800 f.Kr.-1700 e.Kr. Ma-
gis ter grad i arkeologi, Universitetet i Tromsø.
Olsen, B. 1985. Arkeologi og etnisitet. Et teoretisk
og empirisk bidrag. Ar ke o lo gi og etnisitet (Næss, Ar ke o lo gi og etnisitet (Næss, Ar ke o lo gi og etnisitet
J-R. red): 25-31. AmS-Va ria 15. Stavanger.
Prescott, C. 1994. Paradigm Gained – Paradigm
Lost? 150 Years of Norwegian Bronze Age
research. Norwegian Archaeological Review 27
(2): 87-109.
Amundsen 05-08-06, 11.2994
95 | KULTURTRADISJONER, -MØTER OG ETNISKE RELASJONER
Prescott, C. 1995. From Stone Age to Iron Age: a
study from Sogn, western Norway. BAR In ter na -
tio nal Series. Oxford.
Risbøl, O., Risan, T., Kræmer, M. Bugge, Paulsen,
I., Sønsterud, K. E., Swensen, G. & Solem, T.
2002a. Kul tur min ner og kulturmiljø i Gråfjell,
Regionfelt Østlandet, Åmot kommune i Hedmark.
Ar ke o lo gi ske registreringer 2001, fase 3. NIKU-
publikasjoner 116. Oslo.
Risbøl, O., Risan, T., Bjørnstad, R., Fretheim, S.
& Eketuft Rygh, B. H. 2002b. Kulturminner og
kulturmiljø i Gråfjell, Regionfelt Østlandet, Åmot
kommune i Hedmark. Arkeologiske re gis tre ring er
2002, fase 4. NIKU-publikasjoner 125. Oslo.
Sjurseike, R. 1994. Jaspisbruddet i Flendalen. En
kilde til forståelse av sosiale relasjoner i eldre
steinalder. Upublisert magistergradsavhandling.
Uni ver si te tet i Oslo.
Tvengsberg, P.M. 1985. Skogfi nnene på Finnsko-
gen og svedjebruket. Næring som etnisk kjen-
netegn. Ar ke o lo gi og etnisitet (Næss, J-R. red): Ar ke o lo gi og etnisitet (Næss, J-R. red): Ar ke o lo gi og etnisitet
57-74. AmS-Varia 15. Stavanger.
Vandkilde, H. 1996. From Stone to Bronze: The
Metalwork of the Late Neolithic and Earliest
Bronze Age in Denmark. Jutland Archaeological
Society. Århus.
Vandkilde, H. 1998. Den senneolitiske offernedlæg-
gelse i den jyske Gallemose: tid-rum di men si o ner
og fremmede forbindelser. Bronsealder i Norden
– Regioner og interaksjon (Løken, T. red): 7-22.
AmS-Varia 33. Stavanger
Zachrisson, I. 1997. Möten i gränsland. Samer och
ger ma ner i Mellanskandinavien. Statens Histo-
riska Museum, Monographs 4. Stock holm.
Østmo, E. 1988. Etableringen av jordbrukskultur
i Østfold i steinalderen. Universitetets Old sak -
sam lings Skrifter. Ny rekke Nr 10. Oslo.
Amundsen 05-08-06, 11.2995
6 | Flinta under yngre bronsåldern – några tankar om nu och då
Anders Högberg & Deborah Olausson Malmö Kulturmiljö & Lunds universitet
Inledning. Flinta förknippas traditionellt med
stenåldersperioder. Dock har det sedan länge
varit känt att flintartefakter också använts i
senare tidsperioder. Men synen på fl intan som
ett väsentligt inslag i fyndmaterialet från yngre
bronsåldern har inte fått något större genomslag.
Detta trots publicerade studier där fl intan be-
arbetats och analyserats som en väsentlig del av
fyndmaterialet (se bl.a. Stjernquist 1969; Draiby
1984; Björhem & Säfvestad 1993).
Under senare delen av 1990-talet och början
av 2000-talet har ett antal pilotstudier publicerats
i vilka fl intmaterialet från bronsåldern och senare
tidsperioder behandlats (Högberg 1999, 2001a/
b; Knarrström 2000, 2001). Dessa studier har
lyft fram metoder att studera fl intan och påvisat
potentialen i studier av fl intmaterial från metall-
tider. Resultaten från dessa studier har använts
av andra och då applicerats på material från olika
uppdragsarkeologiska projekt (Hadevik & Gidlöf
2003; Berggren & Celin 2004; Winkler 2004).
Ambitionen med denna text är att med bas i
de senaste årens forskning påtala fl intan som ett
väsentligt verktygsmaterial under yngre brons-
åldern, presentera en case study som belyser
fl intans användning och dess betydelse under
tidsperioden, beröra förutsättningarna för stu-
diet av fl inta från metalltid samt kort diskutera
det nuvarande kunskapsläget i förhållande till
framtida studier.
Sten, brons och järn – råmaterial som blev
kronologiska begrepp. År 1836 publicerade
Christian Jürgensen Thomsen idén som vi kal-
lar treperiodsystemet i boken Ledetraad til nordisk
Oldkyndighed. Systemet kom att utgöra ryggraden
för hur vi uppfattar forntiden (Thomsen 1836).
Oscar Montelius, påverkad av evolutionsläran,
såg en närmast biologisk lagbundenhet i den ut-
veckling från enkel till komplex som underbygger
den typologiska läran (Montelius 1899, 1903).
Därmed upplevs det som ”naturligt” att utveck-
lingen börjar med det som vi själva upplever som
enklast, dvs. stenteknologi, och går mot det som
vi ser som mer komplicerat, dvs. metallteknologi.
Inom dagens arkeologiundervisning är vi fortfa-
rande fast i treperiodsystemets grepp. Även om vi
kämpar emot, har vi ändå en känsla av att denna
ordning är just den ”naturliga”.
Det är hög tid att frigöra sig från detta. Det
fi nns åtminstone tre argument emot att låta rå-
material stå som kronologisk markör.
För det första kan man konstatera att fornti-
den kan indelas på en mängd olika sätt beroende
på vilka företeelser man väljer att ta fasta på. Av
fi gur 1 framgår att det råder kontinuitet snarare
än brott vid de tidsskeden där vi traditionellt
drar en gräns, dvs. mellan sten- och bronsåldern
Högberg & Olausson 05-08-06, 11.2997
ANDERS HÖGBERG & DEBORAH OLAUSSON | 98
respektive mellan brons- och järnåldern.
För det andra bör vi göra oss av med fördo-
men att metall är överlägsen sten i alla avseenden.
Faktum är att eggen på ett avslag av obsidian är
tunn som en molekyl (Crabtree 1967). Till vissa
ändamål, som exempelvis tillskärning av skinn
eller vid vissa kirurgiska ingrepp, är en fl integg
många gånger bättre lämpad än en egg tillverkad
av brons eller stål. Vi kan alltså inte utan vidare
utgå ifrån att den forntida människan föredrog
metallredskap och såg stenredskap endast som
en nödlösning.
För det tredje bör vi betänka att vi på sätt och
vis ”lever kvar i stenåldern”. Vi fi nner mycket
bearbetad sten runtomkring oss också idag – i
husfasader, som konst och inte minst i otaliga
gatstenar på gator och torg i många av våra städer.
Den teknologi med vilken dessa gatstenar tillver-
kades är såvitt vi vet inte längre levande, även om
konsten att lägga gatstenarna lever vidare. Men,
fram till åtminstone mitten av 1900-talet fanns
en industriell tillverkning av tegelstensliknande
fl intblock vid tre skånska kalkbrott (fi g. 2).
I kalkbrotten i Klagshamn söder om Malmö,
i Hanaskog nordväst om Kristianstad och i Östra
Torp vid Smygehamn på Skånes sydkust tillver-
kades grovt tillhuggna fl intblock som användes
för att klä insidan av kulkvarnar, en typ av kvarn
Figur 1. Tidslinjer, en generaliserad framställning av olika företeelser och deras förändring över tid. Figuren
är hämtad från Malmö Kulturmiljös vetenskapliga program (Rudebeck m.fl . 2001: 40).
Högberg & Olausson 05-08-06, 11.2998
99 | FLINTA UNDER YNGRE BRONSÅLDERN
som används till att krossa och fi nmala material
som till exempel bränd kalk (Högberg 1999).
Stenteknologi och fl inthuggning är alltså något
som inte enbart ska förknippas med stenålder.
Men, tittar man närmare på hur fl intan från
tidsperioder senare än stenåldern behandlas i
olika sammanhang är det uppenbart att den ar-
keologiska synen på fl intan från dessa tidsperio-
der innefattar en primitivistisk värdegrund som
verkar vara djupt förankrad i den arkeologiska
diskursens syn på detta material. Detta kan ex-
emplifi eras med ett citat från ”Danmarks Oldtid”
(reviderad utgåva från 1958), en text skriven av
Johannes Brøndsted:
”Bopladserne fra Yngre Bronzealder giver den i
kulturhistorisk henseende vigtige oplysning, at
den gamle fl intteknik i forenklet primitiv form
endnu levede og toges i brug overfor visse i
dagliglivet nødvendige redskaber, ikke mindst
naturligtvis hvor fattigdom eller afsondrethed
spærrede for adgang til metal i videre omfang.
Skære- og skraberedskaber maatte man have
hvad enten metal var til raadighed eller ej, og
saa fortsatte man med fl inten. Bronzealderens
fl intskrabere er som regel store og grove, gjort
af runde eller afl ange skiver eller brede fl æk-
ker... Kniven er den gamle fl ækkekniv, ogsaa
den ofte tyk og grov, og utvivlsomt, hvor
Figur 2. Några fl intsmeder från Klagshamns kalkbrott under första halvan av 1900-talet (Högberg 1999).
Flintsmederna tillverkade stora tegelstensliknande fl intblock. Dessa såldes för användning som yttäckande
beklädnad i cylinderutrymmet på kulkvarnar. Med tillstånd av Föreningen Klagshamns och V. Klagstorps
Historia.
Högberg & Olausson 05-08-06, 11.2999
ANDERS HÖGBERG & DEBORAH OLAUSSON | 100
ikke bedre var forhaanden, stadig anvendt
som løvkniv og kornseg” (Brøndsted 1958:
256-257).
Ur detta citat kan en del värdeladdade stickord
plockas ut:
Gammal, förenklad, primitiv och grov – Flintan
från yngre bronsåldern är en ”gammal fl intteknik
i förenklad och primitiv form”. Flintkniven från
yngre bronsålder är ”den gamla spånkniven”. Här
tydliggörs det evolutionistiska perspektivet, starkt
kopplat till arkeologins typologiska föreställnings-
ramar. Tekniken är gammal och har degenererat
till en förenklad och primitiv form och det är
”den gamla fl intkniven” som lever kvar. Det är
inte en i yngre bronsålder ny och färsk teknologi
som utvecklat denna kniv i en dynamisk teknolo-
gisk miljö. Tekniken är ”grov” och redskapen är
”tjocka, stora och grova”. Frågan är i förhållande
till vad? Att de av arkeologer upplevs som grova i
förhållande till stenåldersartefakter är inte så kon-
stigt och att de defi nieras utifrån sådana värden
är inte heller så konstigt eftersom sydskandina-
viskt fl intmaterial av tradition defi nieras utifrån
nomenklaturer och klassifi ceringssystem baserade
på stenåldersmaterial (Högberg m.fl . 2002). Men
detta betyder inte per automatik att redskapen
uppfattades som ”tjocka, stora och grova” under
yngre bronsåldern. Huruvida de gjorde det el-
ler inte är något som måste problematiseras och
analyseras, inte något som på förhand kan tas
förgivet.
Fattigdom och brist på metall – Flintan från
yngre bronsålder används ”i fattiga förhållanden
och vid avsaknad av metall” och är något som
användes ”då inget bättre fanns att tillgå”. Här
tydliggörs myten om metallens förträffl ighet och
fl intan blir till ett slags fattigdomens råmaterial
(för kritisk diskussion kring detta se Magnusson
Staaf 2000). Det är inte så att man under yngre
bronsåldern aktivt gjort ett val att i vissa samman-
hang och till vissa ändamål använda fl inta i stället
för metall. Huruvida fl intan var ett fattigdoms-
material eller inte är en utmärkt utgångspunkt
för en studie, men inte en bra utgångspunkt som
något förgivet taget.
Varför då bry sig om en text skriven för mer
än ett halvt sekel sedan? Jo, dessa värdeladdade
åsikter om fl intan från yngre bronsåldern menar
vi lever till viss del kvar i dag, ofta orefl ekterat
men närvarande iklätt ett modernt språkbruk. I
en studie från 1996 klassifi ceras en lövkniv från
yngre bronsåldern som en skrapa, eftersom den
enligt gängse nomenklaturer för stenåldersmate-
rial morfologiskt bör defi nieras som en skrapa. I
studien genomförs slitspårsanalyser på lövkniven.
Resultatet visar att den är använd som kniv och
man förvånas i studien över att en skrapa använts
som skärande redskap. Detta resulterar i en tolk-
ning att man under bronsåldern hade ett mer
fl exibelt förhållningssätt till redskapens använd-
ning än under stenåldern (Christensen 1996).
I en text från 1999 som diskuterar bronsål-
derns jordbruk står att läsa: ”Tillgängliga data
tyder inte på några genomgripande tekniska
förbättringar av jordbruksredskapen under
bronsåldern, och agrara förändringar under pe-
rioden kan för närvarande inte tolkas i termer
av teknologi” (Lagerås & Regnell 1999). Vid
de omfattande arkeologiska utgrävningarna vid
Fosie IV i Malmö påträffades 14 hela och 54
fragmentariska lövknivar (Björhem & Säfvestad
1993: 72). Frågan är om slutsatserna i texten
om att ”agrara förändringar under perioden för
närvarande inte kan tolkas i termer av teknologi”
hade formulerats på samma sätt om de 14 hela
Högberg & Olausson 05-08-06, 11.29100
101 | FLINTA UNDER YNGRE BRONSÅLDERN
och 54 fragmentariska lövknivar från Fosie IV
istället varit skäror av brons?
En del av de värderingar som här exemplifi e-
rats utifrån Brøndsteds text fi nns än i dag i be-
dömningen av fl intmaterial från yngre bronsålder.
Detta är en värdegrund som måste förändras om
fl intan från yngre bronsåldern ska kunna lyftas
upp som ett väsentligt arkeologiskt material att
studera från denna tid.
En kort internationell utblick. Hur ser då studiet
av fl inta från metalltider ut utanför Skandinaven?
Här fi nns inte utrymme att presentera någon bred
bild av detta. Några exempel från norra Europa
lyfts fram för att visa att studier av fl intmaterial
från yngre tidsperioder än stenålder är något som
i högsta grad är ett levande forskningsfält utanför
Skandinavien.
I Storbritannien har en debatt pågått om hu-
ruvida slagen fl inta från yngre bronsålder (äldre
järnåldern enligt kronologin i Storbritannien)
överhuvud taget fi nns. Alan Saville publicerade
1981 texten ”Iron Age Flint Working – Fact or
Fiction?” i vilken han menar att slagen fl inta från
denna tid är ett påhitt och att det fl intmaterial
som påträffats i järnålderskontexter ska tolkas
som inblandning från äldre tider (Saville 1981).
Även om denna text publicerades för mer än
20 år sedan och omfånget på studien inte var
omfattande, fi ck åsikten om slagen fl inta från
yngre bronsåldern och framåt i tiden som ”not
a fact but a fi ction” ett visst genomslag. Detta
har präglat både den arkeologiska värderingen
av fl intmaterialet från denna tid och hur mate-
rialet behandlats. Jodie Humphrey och Robert
Young har presenterat motargument till Savilles
perspektiv (Humphrey & Young 1999) och i
Humphreys studie ”The utilization and techno-
logy of fl int in the British Iron Age” visas tydligt
att fl intmaterialet från denna tid är att betrakta
som ett väsentligt fyndmaterial för tolkningar av
förhistoriska skeenden (Humphrey 2003).
I Polen har fl intmaterial från metalltider under
lång tid ingått som en väsentlig och självklar del
av studiet av arkeologiska artefakter från dessa
tidsperioder. Slagen fl inta från metalltider har
egentligen aldrig varit ifrågasatt som fyndma-
terial. År 1997 publicerades boken ”Studies of
Flint-Mining and Flint-Working in the Bronze
and Early Iron Ages” (Lech & Piotrowska 1997).
Boken innehåller en mängd artiklar baserade på
föredrag som ursprungligen presenterades vid ett
symposium i Warszawa 1994 och är en väl sam-
manställd översikt över polska studier av fl intma-
terial från metalltider. Nyligen publicerades en
sammanställning av bronsålderns fl intgruvdrift,
med utgångspunkt i de polska flintgruvorna
(Lech & Leligowicz 2003).
I Holland har Anne Lou van Gijn studerat
fl intmaterial från yngre bronsåldern och genom-
fört slitspårsanalyser på skäror (van Gijn 1988). I
Frankrike har gjorts teknologiska studier av fl int-
material från järnåldern (Prost 1994; Dufour &
Prost 1998). Dessa studier liknar i mångt och
mycket de studier som genomförts på skånskt
material (Högberg 2001a/b; Knarrström 2001).
Enkla avslagsredskap och lövknivar – två tek-
nologier, två traditioner. Denna del av texten
redovisar en case study av två fl intteknologier
och fl intanvändningar som existerat sida vid sida
under slutet av yngre bronsåldern. Den ena är en
vardagsnära tillverkning och hantering av enkla
avslagsredskap, den andra en systematiserad och
specialiserad produktion av lövknivar. Texten
bygger på tidigare publicerade studier och tar
Högberg & Olausson 05-08-06, 11.29101
ANDERS HÖGBERG & DEBORAH OLAUSSON | 102
upp två olika mentaliteter som framträder i den
teknologiska hanteringen av fl intan (Högberg
2001a/b). I studien undersöks förhållandet att två
olika hantverk och teknologier existerade sida vid
sida. Tidsperioden är yngre bronsålderns B-fas,
så som den defi nierats av Björhem & Säfvestad
(1993) och området Malmöregionen i sydvästra
Skåne (fi g. 3).
Utgångspunkten för studien är en helhetssyn
på materialet. Denna inkluderar råmaterialstu-
dier, teknologiska analyser av fl intmaterialet med
utgångspunkt i såväl de färdiga produkterna som
i restprodukterna efter deras tillverkning samt
funktionsanalyser i högförstoringsmikroskop
(HPA). Nedan redovisas kort hur dessa olika
delar anses ha betydelse för studien.
Tillgången till råmaterialet fl inta i sydvästra
Skåne är en följd av senglaciala förhållanden och
både primära och sekundära fl intförekomster
fi nns. Moränen innehåller fl inta av både god
kvalité och fl inta som inte är bruklig för red-
skapsproduktion. Valet av råmaterial betraktas
i denna studie som en del av den teknologiska
hanteringen av fl intan under yngre bronsåldern
(Högberg 2001a).
I såväl fl intslagning som vid användning av
fl intverktyg existerar ett fl ertal valmöjligheter vad
gäller tillgängliga tekniker och metoder för att
producera och använda specifi ka föremål. Bland
olika lämpliga strategier fi nns möjligheten att
välja den för ändamålet passande:
”Whilst the production of stone tools takes
place within broad physical and mechanical
constraints imposed by the raw material, the
artisan is nevertheless capable of implemen-
ting a number of different strategies to create
a particular artefact” (Edmonds 1990: 57).
Valet av strategi görs dock inte utifrån någon
objektiv teknologisk och metodisk lämplighet. I
det kulturella sammanhang inom vilket fl intsme-
den verkar, skapar funktionella och traditionella
önskemål behov av specifi ka föremål. Dessa öns-
kemål styr det val av tekniker och metoder med
vilka föremålet ska tillverkas (Pelegrin 1990).
Då fl intsmeden har möjlighet att inom ramen
för den tradition denne verkar i välja strategi för
sitt arbete, manifesteras fl intsmedens, och ge-
nom fl intsmeden också samhällsgemenskapens,
förhållningssätt till fl intan i resultatet av detta ar-
bete, dvs. i produkten och i restprodukterna efter
tillverkningen (Högberg 2000a). Sociala normer
skapas av samma medier som uttrycker dem (Mil-
ler 1994). Arkeologiska artefakter kan i detta ses
som något som såväl skapar som upprätthåller
mening. Den materiella kulturen i ett arkeolo-
giskt material bör därför ses som något som en
gång varit en aktiv del i en social praxis, vägledd
av intentioner och motiv (Holten 1997).
Figur 3. Karta över Sydskandinavien, Malmö
markerat.
Högberg & Olausson 05-08-06, 11.29102
103 | FLINTA UNDER YNGRE BRONSÅLDERN
Detta innebär att varje enskilt avslag betraktas
som en produkt vilken är ett resultat av en kedja
av funktionella, teknologiska, metodiska och
kulturella val (Madsen 1992). Konsekvensen av
detta förhållningssätt är att varje enskilt avslag
anses representera en teknologi som i sin tur är
något som kan användas för tolkningar av de val
som skapat avslaget.
Slitspårsanalyser med högförstoringsmikro-
skop (HPA) är en metod för att bestämma olika
användningsområden för fl intverktyg (Juel Jensen
1994). I denna studie används metoden som en
enkel indikation på om en fl intbit varit använd
eller inte. Endast ett fåtal analyser med syfte att
bestämma kontaktmaterial, dvs. analysera speci-
fi ka användningsområden, har utförts. Den funk-
tionella användningen av fl intverktygen betraktas
som ett uttryck för ett förhållningssätt till arbetet
som utförts (Knutsson 1988), ett förhållningssätt
som uttrycker referensramar vilka manifesteras i
valet av verktyg för olika arbetsuppgifter.
Vardagsnära tillverkning och hantering av
enkla avslagsredskap. I en studie inom projek-
tet Öresundsförbindelsen har 1 205 avslag i ett
fl intmaterial från en boplatskontext analyserats
(Högberg 2001a). Utgrävningsområdet som ma-
terialet hämtats ifrån heter Lockarp 7E och är
beläget strax sydost om Malmö (Nord & Sarnäs
i tryck, se fi g. 3).
Syftet med analysen är att fastställa en tek-
nologisk profi l på ett avslagsmaterial från yngre
bronsåldern och med detta som utgångspunkt
resonera kring tolkningar av den teknologiska
hanteringen av fl intan i en vardagsnära miljö.
Varje avslag har analyserats och registrerats
utifrån 29 variationer av 11 olika teknologiska
attribut (se fi g. 4-6). Utifrån denna analys var
det möjligt att bestämma karaktären på ett
fl intmaterial från en boplatskontext från yngre
bronsålder.
Avslagen uppvisar generellt en hög fragmente-
ringsgrad, de har en storlek som vanligen är inom
intervallet 10–30 mm och de uppvisar inga eller få
avspaltningsnegativ på dorsalsidan. Plattformen,
när den går att bestämma, är stor och plan eller
odefi nierbar. Plattformspreparering förekommer
endast i undantagsfall. Ringsprickor på plattfor-
men både på och vid sidan av träffpunkten är
vanligt. Ventralsidan är oregelbunden och dåligt
Figur 4. Avslag med markering av teknologiska attribut som använts i studien.
Högberg & Olausson 05-08-06, 11.29103
ANDERS HÖGBERG & DEBORAH OLAUSSON | 104
Figur 5. Ett avslagsmaterial från yngre bronsåldern. Teckningar av Björn Nilsson. Skala 2:3.
Högberg & Olausson 05-08-06, 11.29104
105 | FLINTA UNDER YNGRE BRONSÅLDERN
Figur 6. Studien av en vardagsnära tillverkning och hantering av fl intan under yngre bronsålder bygger på en
analys av ett antal attribut på avslagsmaterialet. Tabellen ger en översikt av dessa attribut (tabell inspirerad
av Madsen 1992).
1 Avslagets
utseende
A - helt avslag
B - avslag utan distal ände
C - avslag utan proximal ände
D - proximal del av avslag
E - medial del av avslag
F - distal del av avslag
G - avslag med radiellt brott
O - obestämt avlsag
2 Avslagets storlek Längd/breddförhållande, avslagets faktiska storlek
Indextal (bredd/längd = indextal)
3 Antalet avspaltningsnegativ på
dorsalsidan
Antalet tidigare gjorda avspaltningar från det område på stycket
som avslaget avspaltats ifrån
4 Plattformens utseende L - liten plattform
S - stor plattform
K - krossad plattform
A - avbruten plattformsdel
P - plan plattform
F - fasetterad plattform
O - obestämbar plattform
6 Plattformspreparering Preparering vid plattformskanten
7 Teknik Hård - rombisk plattform
Mjuk - vingeformad plattform
8 Hertz kon i slagbulan Tydlig konfraktur i slagbulan
9 Slagring
(ringspricka)
Slagring kring träffpunkten - ärr efter avspaltning
Slagring på plattformen - ärr efter försök till avspaltning
10 Välformad avspaltningssida Ren avspaltningssida
11 Krustaförekomst Ingen
1 - 25 %
25 - 50 %
50 - 75 %
75 - 100 %
Högberg & Olausson 05-08-06, 11.29105
ANDERS HÖGBERG & DEBORAH OLAUSSON | 106
Attribut Form och karaktär
Fragmenteringsgrad Hög
Storlek, längd och bredd Inom intervallet 10–30 mm
Avspaltningsnegativ Inga, 1 eller 2
Typ av plattform Stor, oregelbunden eller krossad
Plattformspreparering Ingen
Teknologi Direkt och hård
Slagring på plattform Kring och invid träffpunkten
Ventralsidans utseende Oregelbunden och outvecklad
Krustaförekomst Ingen eller mindre än 25 %
Råmaterial Lokal moränfl inta
Figur 7. Sammanställning av den teknologiska karaktären på avslagsmaterialet.
Figur 8. Stapeldiagram som visar en sammanställning av ett urval av teknologiska attribut som ingår i studien
på ett fl intmaterial från yngre bronsåldern (baserat på 1 205 avslag) i jämförelse med ett fl intmaterial från
mellanneolitikum (180 avslag). Observera att stapeldiagrammen endast representerar de material diagrammen
bygger på, de visar inte ett generellt utseende för alla fl intmaterial från respektive tidsperiod.
Redskap 6 st
Avslag med retusch 84 st
Frostsprängda bitar med retusch 37 st
Kärnor 40 st
Totalt 167 st
Figur 9. Tabellen visar antalet redskap, kärnor
och retuscherade bitar och avslag i det yngre brons-
åldersmaterialet.
utvecklad (se fi g. 5, 7). Råmaterialet som använts
är lokal moränfl inta av låg kvalité, plockad direkt
från marken.
Som referens till beskrivningen av den tekno-
logiska karaktären av fl intmaterialet från en bo-
platskontext från yngre bronsåldern, genomfördes
samma analys på ett mellanneolitiskt material från
Malmöområdet. Figur 8 visar tydligt skillnaderna
i karaktären på dessa fl intmaterial.
Högberg & Olausson 05-08-06, 11.29106
107 | FLINTA UNDER YNGRE BRONSÅLDERN
Den teknologiska fl inthanteringen som fi nns
representerad i boplatsmaterialet från yngre
bronsåldern kan beskrivas som enkel och okom-
plicerad. Flintan har slagits med en hård direkt
teknik med knacksten. Materialet karaktäriseras
av en hög fragmenteringsgrad, ad hoc lösningar,
ett ostrukturerat teknologiskt förhållningssätt och
brist på steg för steg lösningar.
Redskap och kärnor. Redskapen är måttligt till-
formade. Stora delar av redskapsmaterialet skulle
överhuvudtaget inte klassifi ceras som redskap uti-
från mallar och sorteringsscheman utarbetade för
stenåldersmaterial (fi g. 9, 10).
Slitspårsanalyser visar att enkla oretuscherade
eller retuscherade avslag har använts för att skära,
bända och skrapa med (Knarrström 2001). Ofta
har omodifi erade eggar och stickelliknande brott
använts som arbetseggar. Avslagen som använts
för dessa redskap är varierande i form och utse-
ende och det verkar som om det inte framställts
avslag speciellt för redskapsproduktion. Sam-
mansatta redskapstyper som exempelvis fyrsidiga
yxor och bifaciala dolkar eller skäror fi nns inte i
materialet.
Kärnorna i materialet är oregelbundna med
många plattformar och fl era slagriktningar. Fler-
talet uppvisar teknologiska spår som visar att de
slagits med städteknik. Ett karaktäristiskt drag är
de många ringsprickorna som fi nns på olika delar
av kärnorna (fi g. 10).
Karaktären på fl intmaterialet från en boplats-
kontext. Flintmaterialet som analyserats från bo-
platskontexten från yngre bronsåldern represen-
terar vad Binford skulle kalla en ”expedient” eller
”situational” teknologi. Redskapen har tillverkats
och använts utan någon omtanke eller ambition
om systematisk och långsiktig planering. De
uppvisar ingen strävan efter någon speciell typ
av likhet i utseende eller design. Denna typ av
teknologisk karaktär brukar vanligen förknippas
med enkla vardagsnära dagliga aktiviteter. Men,
vad kan detta säga oss om den mentala inställ-
ningen till fl intslagning och användningen av
fl intverktyg i en vardagsnära hushållsmiljö under
yngre bronsåldern?
Föremål är materialiserade idéer. Som så-
dana manifesterar de normer och erfarenheter
inom den gemenskap de används i. Specifi ka
handlingar kopplar specifi ka uppsättningar av
redskap till själva handlandet. Från en semiotisk
utgångspunkt kan det hävdas att tankar om ett
föremåls funktion uttrycks i dess användning och
att föremålets form är kopplad till dess funktion.
Utformning, tanke och användning är kopplade
till varandra i ett komplext samspel, alla for-
mande varandra (Högberg 2000a; Magnusson
Staaf 2000).
Utifrån detta perspektiv är det tydligt att red-
skapen från boplatskontexten från yngre brons-
åldern saknar sammanhang i form av mental
koppling mellan design, tanke och användning,
dvs. mellan tillverkning, form och funktion.
Kopplingen mellan form och funktion kan exem-
plifi eras med ett nutida verktyg. Föreställ dig en
täljkniv. Alla vet hur en sådan normalt fungerar
och hur den ser ut. Utseende och funktion hänger
ihop. Men om vi leker med tanken att någon
under yngre bronsålder sade ordet ”täljkniv”, så
var det troligt att alla visste hur den fungerade
men inte hur den såg ut. Utseende och funktion
hängde inte ihop.
Utifrån detta perspektiv kan det hävdas att
det mentala förhållningssättet till fl intslagning
och användning av fl inta inom en vardagsnära
Högberg & Olausson 05-08-06, 11.30107
ANDERS HÖGBERG & DEBORAH OLAUSSON | 108
Figur 10. Teckningar på redskap och kärna från Lockarp 7E. Notera de många ringsprickorna på delar av Figur 10. Teckningar på redskap och kärna från Lockarp 7E. Notera de många ringsprickorna på delar av
kärnan. Teckningar av Björn Nilsson. Skala 2:3.
Högberg & Olausson 05-08-06, 11.30108
109 | FLINTA UNDER YNGRE BRONSÅLDERN
Figur 11a. Lövknivar dateras till yngre bronsålder,
B-fas. De har av Björhem & Säfvestad (1993) delats
in i två typer. Typ I är vanligen 12–15 cm lång, 1–2
cm tjock och 3–4 cm bred. Typ II är vanligen 7–9 cm
lång, med samma tjocklek och bredd som typ I. Figur
från Björhem & Säfvestad (1993: 74f.).
Figur 11b. Foto på några av lövknivarna av typ I som ingår i denna studie. Lövkniven är en mycket specifi k
fl intartefakt som inte är jämförbar med något tidigare eller senare fl intredskap. Foto Malmö Museer.
boplatskontext under yngre bronsålder karakte-
riserades av en uppfattning om funktion snarare
än om form.
Lövknivar. Samtidigt med denna ad hoc tek-
nologi uppträder lövkniven. Detta redskapets
utseende och form är inte jämförbart med nå-
gon tidigare eller senare fl intartefakt (fi g. 11a/b).
Lövknivar påträffas vanligen som lösfynd eller
i boplatskontexter, som exempelvis kulturlager
och avfallsgropar. Ett fåtal depåfynd är kända
Högberg & Olausson 05-08-06, 11.30109
ANDERS HÖGBERG & DEBORAH OLAUSSON | 110
delsen analyserats. Totalt 54 hela lövknivar har
undersökts beträffande råmaterial, teknologiska
attribut och funktionella aspekter. Dessa löv-
knivar är alla av typ I, så som den defi nierats av
Björhem & Säfvestad (1993).
Utifrån ambitionen att analysera lövknivarnas
morfologi och den teknologiska karaktären på
fl intslagningen som använts vid produktionen av
dessa, registrerades ett antal olika teknologiska
attribut på de 54 knivarna (fi g. 12).
Utifrån analysen kan det konstateras att löv-
knivarna är enhetliga i såväl form och utseende
som i de teknologiska aspekterna av deras tillverk-
ning. Indexen på längd, bredd och tjocklek är
lika. Lövknivarnas egg karaktäriseras av en i det
närmaste rak kurvatur. Råmaterialet för produk-
1 Utseende A - Längd
B - Bredd - 3 mätpunkter
C - Tjocklek - 3 mätpunkter
2 Eggens kurvatur Eggens kurvatur, mätas från en plan yta
3 Plattformens vinkel Vinkelmått där plattform och dorsal sida möts
4 Plattformens storlek A - Plattformens bredd
B - Plattformens tjocklek
5 Plattformens utseende A - Plan
B - Facetterad
C - Krustatäckt
6 Plattformens preparering Förekomst av någon form av preparering
7 Läpp Ett hak vid övergång mellan plattform och slagbula
8 Slagring A - Slagring kring träffpunkten
B - Slagring vid sidan av träffpunkten
9 Hertz kon Distinkt hertz kon i slagbulan
10 Fissurer Fissurer på slagbulan i anslutning till hertz kon
11 Slagbulan A - Markerad
B - Diffus
12 Krusta Krustaförekomst på knivens dorsalsida
Figur 12. Tabell som visar variationer av olika teknologiska attribut använda vid registreringen av de 54
lövknivarna av typ I från Malmöområdet.
(Wyszomirski 1979; Ebbesen 1981; Becker
1990; Björhem & Säfvestad 1993; Högberg
2001a). Inga kända fynd fi nns från gravkontex-
ter. Lövkniven förekommer i Danmark och södra
Sverige, framför allt i Skåne men också norrut
längs ost- och västkusten. I övriga Europa är de
enda kända parallellerna till lövkniven från Polen.
I fl intgruvsområdet vid Wierzbica har gruvor på-
träffats där fl inta brutits under yngre bronsålder
och äldre järnålder, fl inta som använts i produk-
tion av stora spånknivar av fl inta vilka i mångt
och mycket liknar de Skandinaviska lövknivarna
(Lech & Leligdowicz 2003).
I denna studie har lösfynd från Malmöre-
gionen tillsammans med fynd av lövknivar från
utgrävningarna inom projektet Öresundsförbin-
Högberg & Olausson 05-08-06, 11.30110
111 | FLINTA UNDER YNGRE BRONSÅLDERN
tionen är senon- eller danienfl inta av hög kvalité.
Teknologiska attribut som plattformsvinkel och
plattformens storlek och form är lika (fi g. 13a-f,
se även nästa sida, reds. anm.).
Lövknivarna har vanligen en plan plattform
med slagring vid träffpunkten och de saknar läpp
vid övergången mellan plattform och slagbula.
Slagbulan är markerad, med sprickor och fi ssurer
på slagbuleytan. Det sammantagna intrycket av
dessa teknologiska attribut visar att lövknivarna
slagits med hård direkt teknik med knacksten.
De få slitspårsanalyser av lövknivar som pu-
blicerats visar att dessa framför allt använts som
skörderedskap på kiselhaltiga växter, som exem-
pelvis olika sädesslag och vass (Juel Jensen 1990,
1994). Dock, Anne Lou van Gijn har publicerat
en studie av holländska bifaciala redskap från
yngre bronsåldern som visar att tolkningen av
slitspåren på dessa skärredskap är komplicerad.
Van Gijns studie bygger på såväl analyser av ar-
keologiskt material som experimentella studier.
Den visar att slitspår som tidigare tolkats som att
uppstå vid kontakt med korn eller vass, under
vissa omständigheter också kan uppstå vid arbetet
med exempelvis grästorv (van Gijn 1988).
Utifrån resultaten av slitspårsanalyser utförda
på lövknivar som ingår i denna studie tillsam-
mans med de få publicerade studierna av andra
analyser är det uppenbart att ytterligare funktio-
nella studier behöver genomföras för att ringa in
lövknivens funktionsområden. Sådana studier har
påbörjats och utfördes av Anders Högberg på His-
torisk-Arkæologisk Forsøgscenter i Lejre under
sommaren 2003 (Högberg 2003). Preliminära
resultat av dessa studier visar att de iakttagelser
som van Gijn lyft fram är riktiga. Studierna be-
höver dock kompletteras innan några slutresultat
kan presenteras.
Experiment med lövknivsproduktion. Analysen
av teknologiska attribut och lövknivens utseende
har legat till grund för en experimentell studie av
tillverkning av lövknivar. Syftet med den experi-
mentella studien är att dels formulera hypoteser
kring hur lövkniven tillverkats, dels producera ett
avslagsmaterial, dvs. avfall från lövknivstillverk-
ning, som skulle kunna ligga till grund för inven-
tering av boplatsområden för att fi nna eventuella
produktionsplatser. Experimenten genomfördes
år 2000 på Historisk-Arkæologisk Forsøgscenter
i Lejre (Högberg 2000b) tillsammans med Mik-
kel Sørensen från SILA, Köpenhamn (fi g. 14).
Resultaten av experimenten visar att lövknivarna
tillverkats med en specialiserad, ytterst systemati-
Figur 13a-b. Diagram som visar likheten vad gäller olika teknologiska attribut registrerade på lövknivarna. I
sedvanlig läsordning. A) Tjocklek i cm, tre mätpunkter per lövkniv: 1 proximal, 2 medial och 3 distal del. B)
Bredd i cm, tre mätpunkter per lövkniv: 1 proximal, 2 medial och 3 distal del.
Högberg & Olausson 05-08-06, 11.30111
ANDERS HÖGBERG & DEBORAH OLAUSSON | 112
serad och väl genomtänkt teknologi som följer en
väl defi nierad och utarbetad reduktionsprocess.
Produktionen är råmaterialskrävande och fordrar
stora mängder av fl inta av hög kvalité (fi g. 15).
Experimenten gav möjlighet att resonera
kring hur avslagsmaterialet från en förhistorisk
produktion av lövknivar kan tänkas se ut. Tre ka-
rakteristiska avslagtyper från den experimentella
produktion som utfördes kan lyftas fram:
Figur 13c-f. C) Lövknivarnas längd, i cm och procent.
D) Eggens kurvatur i mm och procent, mätt från en
plan yta. 0 representerar lövknivar vars kurvatur inte
gick att bestämma. E) Plattformsvinkel i grader och
procent. F) Plattformens tjocklek och bredd i cm.
Långa lövknivsliknande avslag som avspal-
tas för att forma kärnan innan själva lövkniven
avspaltas (fi g. 16a). Tunna långsmala prepare-
ringsavslag som avspaltas från kärnans front för
att preparera plattformen (fi g. 16b). Små breda
prepareringsavslag, vanligen med gångjärnsbrott
i distal del, som avspaltas för att preparera platt-
formen och lösgöra massa från kärnan inför av-
spaltningen av det spånliknande avslag som avses
C DD
E
F
Högberg & Olausson 05-08-06, 11.30112
113 | FLINTA UNDER YNGRE BRONSÅLDERN
avslagskärnor med plan plattform och en front
med avspaltningsnegativ efter spånlikande avslag.
Att det bör vara så baseras på iakttagelsen att rå-
ämnena till lövknivar vanligen inte är spån utan
spånliknande avslag. När lövkniven tillverkats
retuscheras dessa spånliknande avslag hårt och
lövkniven får ett utseende som liknar ett spån.
Men själva råämnet är mer ett spånliknande av-
slag än ett spån (fi g. 17a/b).
Dock är det möjligt att just kärnorna inte är
speciellt vanligt förekommande i ett arkeologiskt
material. Eftersom all fl inta från de boplatkontex-
ter som analyserats är hårt fragmenterad, är det
Figur 14. Mikkel Sørensen tillverkar lövknivar.
Mikkel är en skicklig flintsmed med mångårig
erfarenhet. Foto A Högberg.
Figur 15. En fl intslagningssekvens från produktionen
av två lövknivar. Flintslagning och sammansättning
av Mikkel Sørensen. Foto A Högberg.
att bli ett råämne till en lövkniv (fi g. 16c).
Viktigt att komma ihåg är att defi nitionen av
dessa tre avslagstyper som karakteristiska bygger
på en experimentell produktion. Vad experimen-
tet gett är möjligheten att formulera hypoteser
kring hur avfallet från produktionsplatser kan
tänkas se ut. Därmed utgör det en utgångspunkt
för att leta efter liknande avslag i ett arkeologiskt
material. Produktionen ger också karakteristiska
avfallsprodukter i form av kärnor. Den experi-
mentella produktionen tyder på att dessa kärnor
förmodligen inte är spånkärnor, så som hävdats
av Björhem & Säfvestad (1993: 77), utan stora
Högberg & Olausson 05-08-06, 11.30113
ANDERS HÖGBERG & DEBORAH OLAUSSON | 114
Figur 16b. Karakteristiska avslag från experimentell
produktion av lövknivar. Teckningar av Björn Nilsson.
Skala 3:4.
Figur 16a. Karakteristiskt avslag från experimentell Figur 16a. Karakteristiskt avslag från experimentell
produktion av lövknivar. Teckningar av Björn Nilsson. produktion av lövknivar. Teckningar av Björn Nilsson.
Skala 3:4.
Högberg & Olausson 05-08-06, 11.30114
115 | FLINTA UNDER YNGRE BRONSÅLDERN
Figur 16c. Karakteristiska avslag från experimentell produktion av lövknivar. Teckningar av Björn Nilsson.
Skala 3:4.
troligt att också kärnorna är det. I denna studie
har därför inte kärnorna lyfts fram som något
karakteristiskt att leta efter då boplatsmaterial
inventerats för att fi nna lövknivsproduktion.
Produktionsplatser för lövknivar. I ett resone-
mang om produktionsplatser skriver Björhem
& Säfvestad i studien av lövknivar från Fosie IV
att ”spånkärnor verkar saknas i de av oss kända
boplatsmaterialen som innehåller lövknivar”
(Björhem & Säfvestad 1993: 77). Det fi nns alltså
inga kända publicerade produktionsplatser. Uti-
från de experimentellt defi nierade karakteristiska
drag för ett avslagsmaterial som beskrivits ovan
har samtliga boplatsmaterial daterade till yngre
bronsåldern inom projektet Öresundsförbindel-
sen inventerats för att leta efter lövknivsproduk-
tion. Inga fl intmaterial från dessa utgrävningar
uppvisar ett material som tyder på någon om-
fattande produktion. Endast enstaka avslag har
påträffats. Den hypotes som formulerades av
Björhem & Säfvestad om att: ”En klar möjlighet
är dock att knivarna producerats centralt av speci-
ella lövknivssmeder på särskilda verkstadsplatser”
(Björhem & Säfvestad 1993: 77), känns utifrån
genomgången av dessa boplatsmaterial trolig.
Utifrån erfarenheterna från den experimentella
produktionen och genomgången av boplatsma-
terialen har sökfältet för sådana verkstads- eller
produktionsplatser vidgats utanför studieområ-
dets avgränsning till Malmöområdet.
I en kort notis i den danska tidskriften Skalk
från 1960 beskriver en privatsamlare ett fynd av
mer än 1 000 lövknivar från ett område vid Tom-
mestrup vid Stevns klint på Själland (Gregersen
1960). Björhem & Säfvestad lyfter fram detta
fynd som en möjlig produktionsplats. Vi har
tittat på fyndmaterialet som i dag fi nns på Syd-
själlands Museum i Vordingborg. En stor del av
dessa 1 000-tals lövknivar är inte lövknivar, utan
Högberg & Olausson 05-08-06, 11.31115
ANDERS HÖGBERG & DEBORAH OLAUSSON | 116
sådana avslag som i den experimentella studien
lyfts fram som karakteristiska för avfallsmaterial
från lövknivsproduktion. Flintgruvsområdet vid
Södra Sallerup (Ängdala) har tidigare undersökts
som möjlig produktionsplats. Detta gjordes då
med utgångspunkten att förekomsten av spån-
kärnor skulle indikera produktion:
”För Ängdala bör poängteras att tecken på
produktion av lövknivar saknas i kulturla-
gret trots att platsen ligger mitt i det stora
neolitiska fl intgruveområdet och mindre än
30 m från de närmaste belägna gruvschakten”
(Björhem & Säfvestad 1993: 77).
Figur 17a. Spånliknande avslag, råämnen till lövknivar innan retusch. Ämnet i mitten är cirka 14 cm långt.
Foto A Högberg.
Vid utgrävningar i området inom projektet
Öresundsförbindelsen påträffades enstaka avslag
som skulle kunna komma från lövknivsproduk-
tion (Nilsson & Onsten-Molander 2004). Detta
har när denna text skrivs inte undersökts närmare.
Dessa avslag tillsammans med tillgången på hög-
kvalitativ fl inta och de omfattande lämningarna
i området som daterats till yngre bronsåldern är
omständigheter som dock gör området intressant
som en möjlig produktionsplats. Detta måste
dock undersökas mer noggrant.
Det fi nns några kända exempel från nordöstra
Skåne på lövknivar tillverkade av Kristianstads-
fl inta (Strömberg 1952). Tillräckligt stora och
Högberg & Olausson 05-08-06, 11.31116
117 | FLINTA UNDER YNGRE BRONSÅLDERN
Figur 17b. Ett av råämnena från
fi gur 17a efter retusch tillsammans
med avslagen från retuscheringen.
Råämnena tillverkande av Mikkel
Sørensen och retuscherade av Anders
Högberg. Foto A Högberg.
högkvalitativa noduler av Kristianstadsfl inta fi nns
endast i trakterna kring Kristianstad. Därför sågs
det som troligt att det någonstans i detta område
borde fi nnas en eller fl era produktionsplatser.
Våren 2004 genomförde Anders Högberg en in-
ventering i området kring Hanaskogs kalkbrott,
nordväst om Kristianstad. Inom ett begränsat
område intill brottet påträffades mängder med
avslag av den typ som i den experimentella stu-
dien defi nierats som karakteristiska restprodukter
från lövknivsproduktion (fi g. 18). Området vid
kalkbrottet i Hanaskog är därmed den första
platsen i Skåne där en omfattande produktion
av lövknivar kunnat påvisas.
Så, även om den hypotes som formulerades
av Björhem & Säfvestad (1993) om speciella
verkstads- eller produktionsplatser för lövknivar
bygger på ett antagande om att dessa platser skulle
kunna spåras genom förekomsten av spånkärnor
och inte avslag, så visar studien av produktions-
platser som här presenteras att deras hypotes visat
sig riktig – rätt formulerad hypotes baserad på
antagande om fel arkeologiskt material, kan man
säga. Utifrån de material som studerats fi nns inget
som tyder på att någon omfattande produktion
av lövknivar utförts vid yngre bronsålderns bo-
platsområden. Istället har produktionen utförts
vid specialiserade produktionsplatser med tillgång
till högkvalitativ fl inta som råmaterial.
Högberg & Olausson 05-08-06, 11.31117
ANDERS HÖGBERG & DEBORAH OLAUSSON | 118
Karaktären på lövknivsproduktionen. Med
referens till den tidigare förda diskussionen om
semiotisk mening manifesterad i fl intredskapen,
är det tydligt att lövknivarna uttrycker en väldefi -
nierad, genomtänkt och standardiserad fl intslag-
ningsteknologi. Såväl teknologin som lövknivarna
i sig vittnar om en tydlig koppling mellan design,
tanke och användning, dvs. mellan tillverkning,
form och funktion. Alla attribut som vanligen för-
knippas med en specialiserad och standardiserad
tillverkning är närvarande. Råmaterial av hög kva-
lité, lika storlek och form, likartade teknologiska
attribut som plattformsstorlek, plattformsprepa-
rering, plattformsvinkel, avspaltningsnegativ och
slagbula visar att produktionen var standardiserad
och inrättades efter en på förhand given uppfatt-
ning om form och funktion.
Utifrån detta perspektiv kan det hävdas att det
mentala förhållningssättet till fl intslagning och
användning av lövknivar karakteriserades av en
uppfattning om såväl funktion som form. Där-
med är lövknivsproduktionen och –hanteringen
en teknologi som radikalt skiljer sig från alla an-
nan samtida fl intslagning och användning.
Flintteknologin i yngre bronsåldern – två tekno-
logier och två traditioner. Lövknivarna påträffas
i boplatsmaterial, tillsammans med vardagsnära
tillverkning och hantering av enkla avslagsred-
skap. I detta manifesteras två olika teknologier i
den yngre bronsålderns fl intbearbetning. Dessa
båda teknologier påträffas tillsammans i det ar-
keologiska boplatsmaterialet, den vardagsnära
tillverkningen som både produktionsrester och
använda redskap, lövknivarna endast som an-
vända redskap. Vad som är intressant i detta är
det faktum att två teknologiska hanteringar är
verksamma i det yngre bronsålderssamhället och
att produkterna av dessa teknologier, dvs. redska-
pen, används och deponeras i samma kontexter
– men de olika teknologiska hanteringarna möts
aldrig som just teknologier. Den specialiserade
teknologi som lövknivarna representerar går inte
att fi nna i den vardagsnära tillverkningen och
hanteringen av enkla avslagsredskap och den ad
hoc teknologi som den vardagsnära tillverkning
och hantering av enkla avslagsredskap represen-
terar går inte att fi nna i lövknivsproduktionen.
Ingen av de båda teknologierna bär alltså spår av
infl uenser från den andra.
Under yngre bronsålder har alltså två olika
teknologiska hanteringar av fl inta existerat sida
vid sida. Trots att dessa teknologier varit när-
varande i vardagen, då manifesterade i olika
redskap, har de har inte teknologiskt infl uerat
varandra utan hållits åtskilda. Detta väcker frågor
om hur verktygen och råmaterialet uppfattades
av sin samtid. Såg man över huvudtaget fl intan i
de olika redskapen som samma material eller var
själva materialdefi nitionen oväsentlig?
De vardagsnära enkla avslagsredskapen måste
ha varit så pass ändamålsenliga att det inte ansågs
väsentlig att omvandla denna teknologiska hante-
ring efter lövknivens koncept. Vad säger det om
en vardagsnära teknologi? I vilka sammanhang
användes den? Av vem och till vad? Lövknivarna
var standardiserade verktyg men sågs knivbladet
som väsentligt eller var det själva det samman-
satta redskapet, dvs. det sammantagna intrycket
av knivblad, skaft, surrning, fodral etc., som var
i fokus? Eftersom lövkniven var standardiserad
och tillverkades vid speciella produktionsplatser
måste knivarna ha distribuerats på något sätt.
Följde denna distribution samma vägar som
exempelvis bronset och keramiken eller ingick
lövknivarna i ett annat eller eget distributions-
Högberg & Olausson 05-08-06, 11.31118
119 | FLINTA UNDER YNGRE BRONSÅLDERN
mönster? Lövkniven uppträder i en period då
dynamiska förändringar i landskapet är under
pågående. Vilken betydelse i dessa landskapsför-
ändring hade lövkniven? Hade den vardagsnära
fl inthanteringen samma eller annan betydelse?
Frågorna är många och här endast formulerade
för att visa hur en studie av fl inta kan ligga till
grund för studier av en mängd olika aspekter av
det yngre bronsålderssamhället.
Vad kan göras framöver? Studier som genomförts
de senaste tio till femton åren har med all tydlig-
Figur 18. Foto på avslag av Kristianstadsfl inta påträffade i ett område vid Hanaskogs kalkbrott. Avslagen är
tolkade som rester efter lövknivsproduktion. I och med detta fynd är Hanaskog den första platsen i Skåne där
en omfattande produktion av lövknivar har påvisats. Avslaget längst till höger är cirka 11 cm långt. Foto A
Högberg.
Högberg & Olausson 05-08-06, 11.31119
ANDERS HÖGBERG & DEBORAH OLAUSSON | 120
het visat att de tidsperioder som traditionellt upp-
fattas som metalltider uppvisar en rik och ibland
varierad uppsättning fl intföremål. Det råder inget
tvivel om att fl inta från tidsperioderna från brons-
ålder till medeltid är ett vanligt förekommande
material från arkeologiska undersökningar (Björ-
hem & Säfvestad 1993; Högberg 1999, 2001a/b;
Knarrström 1999, 2000). Därför borde det också
vara ett material som med framgång skulle kunna
användas för tolkningar av förhistoriska och his-
toriska skeenden.
Frågan är hur framtiden ser ut för studier av
fl inta från bronsåldern. Vilka frågor bör ställas
och utifrån vilka perspektiv? Det är tydligt att det
krävs studier kring exempelvis representativitet,
kronologiska och korologiska likheter och skill-
nader, användningsområden och kontextuella
sammanhang. Grundläggande problem som be-
höver behandlas är: Vad representerar materialet
och vilken kunskap om bronsålderssamhället kan
studier av fl intmaterialet ge? Vilka geografi ska och
kronologiska skillnader och likheter fi nns? Hur
kan studierna metodiskt utvecklas och vilka typer
av frågeställningar kan de baseras på?
Det är också tydligt att en attitydförändring
till materialet inom det arkeologiska vetenskaps-
ämnet måste till. Flintan från bronsåldern be-
höver föras in i arkeologers medvetande som ett
material värt att behandla och framför allt måste
goda exempel presenteras, som visar potentialen i
studier av slagen fl inta. Därför behöver inte bara
metoder och teorier diskuteras utan också frågor
kring värderingar av materialet.
Anmärkning. Denna forskning har möjliggjorts
genom fi nansiering från Historisk-Arkæologisk
Forsøgscenter i Lejre forskningsnummer HAF
6/00 & HAF 08/03, Knut och Alice Wallen-
bergs stiftelse, Ebbe Kocks stiftelse, Letterstedtska
föreningen, Evers & Cos fond, fonden till Folke
Malmbergs och Birgit Slangerup-Malmbergs
minne samt Vetenskapsrådet. Tack till Arne
Sjöström och Dan Kärrefors för sällskap då vi
påträffade produktionsplatsen vid Hanaskog.
Stort tack till Mikkel Sørensen för diskussioner
och hjälp med fl intslagning.
Litteratur
Becker, C. J. 1990. Ein ungewähnliches Depot der
jüngeren Bronzenzeit von Spjald, Westjütland.
Acta Archaeologica 60: 193–208.
Berggren, Å. & Celin, U. 2004. Öresundsförbin-
delsen. Burlöv 20C. Rapport över arkeologisk delsen. Burlöv 20C. Rapport över arkeologisk delsen. Burlöv 20C
slutundersökning. Rapport nr 36. Malmö Kul-
turmiljö. Malmö.
Björhem, N. & Säfvestad, U. 1993. Fosie IV. Be-
byggelsen under brons- och järnålder. Malmöfynd
6. Malmö.
Brøndsted, J. 1958. Danmarks Oldtid. II Bronzeal-
deren. Gylendal. København.
Christensen, M. 1996. Slid på fl intredskaber fra
bronzealderen. Bronzealderens bopladser i Midt-
og Nordvestjylland (Bertelsen, J. B., Christensen,
M., Mikkelsen, M., Mikkelsen, P., Nielsen, J. &
Simonsen, J. red): 76–89. Utgivet af de Arkeæo-
logiske museer i Viborg amt. Viborg.
Crabtree, D. 1967. Notes on Experiments in Flint-
knapping: 3. The Flintknapper’s Raw Materials.
Tebiwa 10 (1): 8–24.
Dufour, J-Y. & Prost, D. 1998. Un enclos à bétail
de la Tène à Persan (Val-d´Oise). Bulletin ar-
chéologique du Vexin francais 30 – Année 1997: chéologique du Vexin francais 30 – Année 1997: chéologique du Vexin francais
11–28.
Draiby, B. 1984. Fragtrup – en boplads fra yngre
Högberg & Olausson 05-08-06, 11.31120
121 | FLINTA UNDER YNGRE BRONSÅLDERN
bronzealder i Vesterhimmerland. Aarbøger
for nordisk Oldkyndighed og Historie 1984:
127–214.
Ebbesen, C. 1981. Bronzealderens offerfund af
fl intredskaber. Fra Holbæk amt 1981: 7–19.
Edmonds, M. 1990. Description, understanding
and the chaîne opèratoire. Archaeological Review
from Cambridge 9 (1): 55–81.
van Gijn, A. L. 1988. The use of bronze age fl int
sickles in the Netherlands: a preliminary report.
Industries Lithiques Tracéologie et Technologie.
Volume 1: aspects archéologiques (Beyries, S. Volume 1: aspects archéologiques (Beyries, S. Volume 1: aspects archéologiques
ed): 197–218. BAR International Series 411.
Oxford.
Gregersen, S. 1960. Efterlyst. SKALK 1960: 4.SKALK 1960: 4.SKALK
Hadevik, C. & Gidlöf, K. 2003. Öresundsförbin-
delsen. Fosie 11A–D samt Larsbovägen. Rapport
över arkeologisk slutundersökning. Rapport nr 22. över arkeologisk slutundersökning. Rapport nr 22. över arkeologisk slutundersökning
Malmö Kulturmiljö. Malmö.
Holten, L. 1997. Interpretation of Material Culture.
Acta Archaeologica 68: 184-88.
Humphrey, J. 2003. The utilization and technology
of fl int in the British Iron Age. Re-searching the
Iron Age (Humphrey, J. ed): 17–23. Leicester Iron Age (Humphrey, J. ed): 17–23. Leicester Iron Age
Archaeology Monographs No 11. Leicester.
Humphrey, J. & Young, R. 1999. Flint Use in
Later Bronze Age and Iron Age England – Still
a Fiction? Lithics 20: 57–61.
Högberg, A. 1999. Flintsmeder i Klagshamn
– fl inthuggningskonst och fl inthuggare i början
av 1900-talet. Elbogen 1998. Malmö Fornmin-
nesförenings årsskrift: 181–92.
Högberg, A. (red) 2000a. Artefakter arkeologiska
ting. University of Lund. Report series nr 71 &
Stadsantikvariska avdelningen, Malmö.
Högberg, A. 2000b. Lövknivar – fl intteknologi i
yngre bronsålder. En experimentell studie av löv-
knivstillverkning. Rapportering av försök fi nan-
sierat av Historisk-Arkæologisk Forsøgscenter,
HAF 6/00. Opublicerad rapport, Lejre.
Högberg, A. 2001a. Öresundsförbindelsen. Flinta
från yngre bronsålder och äldre järnålder. Rapport
nr 37. Malmö Kulturmiljö. Malmö.
Högberg 2001b. Flint in the Malmö area. Flint a
Scanian Hardware (Knarrström, B.): 172–204. Scanian Hardware (Knarrström, B.): 172–204. Scanian Hardware
Skånska spår – arkeologi längs Västkustbanan.
Raä UV-syd. Lund.
Högberg, A. 2003. Lövknivar – fl intteknologi i
yngre bronsålder. En funktionell studie av löv-
knivar – riktade experiment och slitspårsanalys.
Rapportering av försök fi nansierat av Histo-
risk-Arkæologisk Forsøgscenter, HAF 08/03.
Opublicerad rapport, Lejre.
Högberg, A., Mardell, L., Rudebeck, E., Sarnäs, P.,
Sheker, L. & Ödman, C. 2002. Nomenklatur och
sorteringsschema för fl intregistrering. Utarbetad
inom ramen för projektet Öresundsförbindelsen.
Malmö Kulturmiljö. Malmö.
Juel Jensen, H. 1990. Funktionsanalyse der Bron-
zezeitlichen Flintmesser von Spjald und Stenild.
del i Becker, C. J. Ein ungewähnliches Depot der
jüngeren Bronzenzeit von Spjald, Westjütland.
Acta Archaeologica 60: 209-227.
Juel Jensen, H. 1994. Flint Tools and Plant Working.
Hidden Traces of Stone Age Technology. A Usewear
Study of Some Danish Mesolithic and TRB Imple-
ments. Aarhus University Press. Aarhus.
Knarrström, B. 2000. Flinta i sydvästra Skåne. En
diakron studie av råmaterialsproduktion och funk-
tion med fokus på boplatsteknologi och metalltida
fl intutnyttjade. Acta Archaeologica Lundensia
Series in 8° No 33. Lund.
Knarrström, B. 2001. Flint a Scanian Hardware.
Skånska spår – arkeologi längs Västkustbanan.
Raä UV-syd. Lund.
Knutsson, K. 1988. Making and Using Stone Tools.
Högberg & Olausson 05-08-06, 11.31121
ANDERS HÖGBERG & DEBORAH OLAUSSON | 122
The Analysis of the Lithic Assemblages from
Middle Neolithic Sites with Flint in Västerbot-
ten, Northern Sweden. Societas Archaeologica
Upsaliensis. Uppsala.
Lagerås, P. & Regnell, M. 1999. Agrar förändring
under sydsvensk bronsålder – En diskussion om
skenbara samband och olösta gåtor. Spiralens öga
(Olausson, M. red): 263–276. Raä Avdelningen
för arkeologiska undersökningar Skrifter 25.
Stockholm
Lech, J. & Leligdowicz, A. 2003. Studien zum
mitteleuropäischen Feuersteinbergbau in der
Bronzezeit. Man and Mining – Mensch und
Bergbau (Stöllner, Th., Körlin, G., Steffens,
G. & Cierny, J. eds): 285–300. Der Anschnitt,
Beiheft 16, Bochum 2003.
Lech, J. & Piotrowska, D. (eds) 1997. Studies of
Flint-mining and Flint-working in the Bronze
and Early Iron Age. Polish Scientifi c Publishers
PWN Warszawa 1997. Warszawa.
Madsen, B. 1992. Hamburgerkulturens fl inttekno-
logi i Jels. Istidsjægere ved Jelsøerne. Hamburgkul-
turen i Danmark (Holm, J. & Rieck, F. red): turen i Danmark (Holm, J. & Rieck, F. red): turen i Danmark
93–131. Haderslev.
Magnusson Staaf, B. 2000. Ting och tanke. Artefak-
ter arkeologiska ting (Högberg, A. red): 41–50.
University of Lund. Report series nr 71 & Stads-
antikvariska avdelningen, Malmö.
Miller, D. 1994. Artefacts and the meaning of
things. Companion Encyclopaedia of Antropology
(Ingold, T. ed). London.
Montelius, O. 1899. Typologien eller utveck-
lingsläran tillämpad på det menskliga arbetet.
Svenska Fornminnesföreningens Tidskrift 10(3):
237-268.
Montelius, O. 1903. Die typologische Methode. Die
älteren Kulturperioden im Orient und in Europa,
I. Stockholm.
Nilsson, A. & Onsten-Molander, A. 2004. Öre-
sundsförbindelsen. Södra Sallerup 15F & I. Rap-
port över arkeologisk slutundersökning. Rapport
nr 30. Malmö Kulturmiljö.
Nord, J. & Sarnäs, A. i tryck. Öresundsförbindel-
sen. Lockarp 7D & E. Rapport över arkeolo-
gisk slutundersökning. Rapport nr 18. Malmö
Kulturmiljö.
Pelegrin, J. 1990. Prehistoric lithic technology:
some aspects of research. Archaeological Review
from Cambridge 9 (1): 116–125.from Cambridge 9 (1): 116–125.from Cambridge
Prost, D. 1994. Des silex taillés à l´Âge du Fer :
une présence problématique. Néolithique et pro-
tohistoire du site des Antes Rungis, val-de-Marne
(Bostyn, F. ed): 131–141. A.R.P.E.A 94.
Rudebeck, E., Ödman, C., Samuelsson, B-Å. &
Högberg, A. (red) 2001. Vetenskapligt program
för Malmö Kulturmiljö. Den arkeologiska verk-
samheten. Malmö Kulturmiljö. Malmö.
Saville, A. 1981. Iron Age fl int working – fact or
fi ction? Lithics 2: 6–9.
Sjöberg, J.-E. 1998. Tusentals fynd från hundratusen-
tals år. Göteborgs Stadsmuseum. Göteborg.
Stjernquist, B. 1969. Beiträge zum Studium von
Bronzezeitlichen Siedlungen. Acta Archaeologica
Lundensia Series in 8°. No 8. Lund.
Strömberg, M. 1952. En privatägd fornsakssamling
i Trolle-Ljungby socken. Skånes Hembygdsför-
bunds Årsbok 1952: 84–98.
Thomsen, C. J. 1836. Ledetraad til nordisk Oldkyn-
dighed. Köpenhamn.dighed. Köpenhamn.dighed
Winkler, M. 2004. Öresundsförbindelsen. Södra
Sallerup 15A & C. Sallerup 15A & C. Sallerup 15A & C Rapport över arkeologisk
slutundersökning. Rapport nr 27. Malmö Kul-slutundersökning. Rapport nr 27. Malmö Kul-slutundersökning
turmiljö. Malmö.
Wyszomirski, M. 1979. Svenska depåfynd med s.k.
lövknivar. Fornvännen 74: 146–150.
Högberg & Olausson 05-08-06, 11.31122
7 | Grekisk bronsålder – eller europeisk?
Gullög Nordquist, Uppsalas universitet
Samtidigt som arkeologin som aka de misk dis-
ci plin växte fram, frigjorde sig Grekland från Tur-
ki et. Det var som en nationalstat, Hellas, inte som
under an ti ken en sam ling stadsstäder eller region
i ett större rike. Nu blev det viktigt att identifi era
ett europeiskt Grek land, i kontrast till den orien-
taliska ock u pa tions mak ten, ett Grekland som
anknöt till den idealiserade bild av den klassiska
antiken som var förhärskande i det bildade och
utbildade Europa, samtidigt som det inne bar en
återanknytning till ett nationellt arv. De ar ke o l-
o gis ka undersökningar som påbörjades blev inte
bara ett sätt att få fram arkeologiska fynd, utan i
sig själva na tio nel la sym bo ler för återerövringen
av forntiden, det stora klas sis ka arvet som var
Greklands gåva till väs ter lan det (Hamilakis 2003:
60-63). Samtidigt med för de det ta konstituerande
av ett eget förfl utet en ut rens ning av det som
betraktades som icke-grekiskt och icke-klas siskt
(Whitley 2001: 29f., Hamilakis 2003: 62).
Men utgrävningarna av det antika Grekland
var av stort intresse även för andra europeiska
stater (Whitley 2001: 29-36). Här frilade man på
ett myck et konkret sätt Det Europeiska Arvet, det
som var Vårt Arv och som skiljde Oss från Dem:
turkar, araber, egypter och andra icke-europeer.
Stor mak ter na var aktiva i utforskandet av denna
Vår Ge men sam ma Historia, helst på berömda
kultplatser, kända från antika texter. Det är
inte en slump att det tyska kejsardömet valde
att manifestera sig på gudakungens Zeus mark i
Olympia, medan frans män nen sökte sig till kul-
turguden Apollon i Del phi.1 Med Salzmans och
den brittiske konsulns Biliottis utgrävningar på
Rho dos 1868 där fynden fördes till British Mu-
seum (Fitton 2001: 31), väck tes intresset även för
tidigare perioder och det ledde till en rad under-
sökningar. Heinrich Schliemann gjorde utgräv-
ningar i Mykene 1874 och Tiryns (Schliemann
1878, 1901).2 Sam Wide ge nom för de de första
svenska ut gräv ninga rna i Aphidna 1894 (Wide
1895) och Arthur Evans på bör ja de utgrävningar
i Knossos (Evans 1921-36, cf. Fitton 2001: 115-
139), för att nämna några exempel. Grek land fi ck
i och med det en förhistoria, tidigare okänd an-
nat än som my to lo gis ka berättelser. Hur skul le
man nu betrakta dessa fynd, så annorlunda än
”de klas sis ka ideal”, som de hade formulerats i
Väs ter eu ro pas akademier? Där menade vissa att
klas sis ka arkeologer inte skulle syssla med sådana
grova och okonstnärliga föremål och de kulturer
de till hör de (Fitton 2001: 28-34).
Schliemanns övertygelse att Homeros skild-
rade en historisk verklighet var direkt orsak till
utgrävningar i Troja, Tiryns och Mykene, och
där med till att man på allvar började undersöka
för klas sis ka kulturer i om rå det – en lysande fram-
gång för den bokstavstrogna stra te gin. Schliemann
Nordquist 05-08-06, 11.31125
GULLÖG NORDQUIST | 126
var, liksom Gladstone som skrev förordet till hans
eng el ska publikation av Mykene-ut gräv ninga rna
från 1878, övertygad om att han i schakt gra var na
i Mykene hade hittat gravarna av Agamemnon
och hans följeslagare. Andra forskare var dock
mer skep tis ka och teorin avfärdades snart, inte
minst av Homeroskritiska tyska forskare (Fitton
2001: 41-46). Även senare har det varit viktigt
för många ut grä va re att kunna iden ti fi e ra utgräv-
ningsplatser med orter nämnda i skepps ka ta lo gen
i Iliaden. Vi kan som svenskar glädjas åt att ”vårt”
Asine i Argolis tillhör den exklusiva grupp som
nämns i denna brons ål derns textuella ”Hall of
Fame” (Iliaden, Bok 2: 560-561).
Det är viktigt är att betona att Homeros verk
INTE avspeglar en grekisk bronsålder, något som
redan Finley (1962) framhöll. Istället ska de ses
som yttringar av behov att konstruera sitt för-
fl utna hos den grekiska eliten på Turkiets kust un-
der sen järn ål der, 700-talet f.Kr. Hos familjerna
i denna aris to kra ti fanns behovet av att förankra
sina rötter i den mytologiska-his to ris ka myllan
för att skilja ut sig från andra aris to kra tis ka fa-
miljer och från de män nis kor som saknade denna
förankring. Även om det fi nns brons ål ders drag i
eposen, kan man inte okri tiskt använda Iliaden
och Odyssén för att illustrera grekisk bronsålder.
Det krä ver mycket stor för sik tig het och kontakt
med den moderna forskningen på området.
De bronsåldersarkeologer som verkade i slutet
av 1800- och början av 1900-talet placerade in
sig och sina fynd i en mytologisk-historisk ram.
Det var vik tigt att binda ihop nya urgamla med
den klas sisk tid, som redan var väl placerad som
Europeiskt Arv. Det är symp to ma tiskt att Schlie-
mann inleder sin Mykene-publikation med citat
av Homeros (700-tal f.Kr.), samt Aischylos och
Sophokles (400-tal f.Kr.). Man myntade begrepp
som minoisk efter kung Minos, en av Grek lands
sju vise, för brons ål der skultu ren på Kreta och
minyisk för fast lan dets kultur före Mykene efter
kung Minyas i Boiotien, medan beteckningen
”mykensk kultur”, kommer dock från en plats,
Mykene, som aldrig varit bortglömd. Så sent som
1966 förklarade Ge or ge Mylonas (1966: 226f.,
cf. 4f.) Mykenes fall utifrån teorin att orsaken var
inbördeskrig efter mor det på Agamemnon.
I kontrast till denna mytologiska inriktning
fanns det dock även tidigt en mer kritisk för-
historia, fö re trädd av t.ex. den store grekiska
arkeologen och Mykeneutgrävaren Christos
Tsountas, som också skrev standardverket om
grekisk förhistoria under början av 1900-talet
(Tsountas-Manatt 1897; Fitton 2001: 104-106).
Men grekisk förhistoria var för honom i första
hand grekisk, inte eu ro pe isk.
I början av 1900-talet blev de teoretiska sys-
tem, till exempel Thomsens tredelade system,
som ut veck lats av klassiskt bildade nordeurope-
iska ar ke o lo ger för för hål lan de na i Nordeuropa,
överförda även till Grek land. Den na tredelning
förfi nades av Wace och Blegen (1916-1918) i
deras klassifi cering av Greklands för his to ris ka
keramik i en indelning av grekisk brons ål der i
tre perioder och tre regioner, kykladisk, mino-
isk och helladisk (Fitton 2001: 245f.). Det var
alltså först nu som det blev an ge lä get att föra in
grekisk för his to ria som en un der av del ning i det
europeiska, att passa in den i systemet, och att
göra den till sin:
”the Minoan civilization was in part the an-
cestor of Greek culture, which is our own to-
day: it is the fi rstfruits of the Greek genius that
are here revea led to us: These Minoans were
our own culture-ancestors” (Hall 1928: 5).
Nordquist 05-08-06, 11.31126
127 | GREKISK BRONSÅLDER – ELLER EUROPEISK?
Minoisk kultur på Kreta är alltså, menar Hall
(1928), en föregångare till den grekiska, som är
den västeuropeiska. Därför blir minoerna våra
egna kul tu rel la förfäder. Detta trots att kretensisk
kultur, en ligt Hall, är beroende av anatoliska och
egyptiska infl uenser, inte europeiska. Likaså me-
nade fors kar na då att invånarna i Grekland under
bronsåldern inte var greker eller ens indoeuropéer:
de ansågs ha in vand rat senare norrifrån.
”Våra kulturella förfäder” kretensarna blev en-
ligt detta synsätt utträngda av de invandrade gre-
ker na, de som egentligen är bärare av vår kultur.
Men minoerna är ändå våra kulturella för fä der,
ef ter som de är fö re gång a re till grekerna, dvs. den
väs ter länd ska kulturen. Det kan jämföras med de
tys ka arkeologer som häv da de att den mykenska
kul tu ren måste ha skapats av ariska erövrare från
norr, medan teorin om ci vi li sa tio nens östliga
ursprung anam ma des av kristna grupper som i
den såg en bibliskt för ank rad utveckling (Trigger
1993: 195f.).3
Att sortera elementen i forntiden efter etniska
lin jer var viktigt under denna tid: kretensisk neo-
li tisk keramik ”ser” europeisk ut, inte egyptisk,
med an an dra ”sådana element som de så kal-
lade Minyi ska” pe kas ut som inte tillhörande
den egeiska brons ål dern – de passade inte in i
stereotypen av det ”eu ro pe is ka Grekland” (Hall
1928: 28f.).4 Gordon Childe ut tryck te samma
uppfattning i första upp la gan av Dawn of Eu-
ropean civilization från 1925. Även om minoisk
civilisation är helt beroende av infl ytande från
Mesopotamien och Egypten, är ”the Minoan
spirit … thoroughly European and in no sense
Oriental”. Det märks framför allt i fresko kon sten
att den kretensiske artisten inte var be grän sad
till att ”per petua ting the cruel deeds of a selfi sh
despot, nor doomed to formalism by the innate
conservatism of priestly superstition”. Europa
står för modernitet och ci vi li sa tion gentemot
den kon ser va ti va och des po ti ska östern. I senare
upplagor mildras uttalandet nå got:
”But if new arts were introduced by immi-
grants, the Minoan schools these founded
were ori gi nal and creative both in devising
fresh techniques and in creating a new natura-
listic style that owed little to Oriental models.
In beholding the charming scenes of games
and processions, animals and fi s hes, fl owers,
and trees …. We breathe already a European
atmosphere” (Childe 6:e uppl. 1957, cf.
Childe 1973: 62f.).
Här avspeglas de klassiska grekernas fördomar
om sina grannar, som despotiska, konservativa
eller för tryck ta, uttryckta i texter från antiken,
i den mo der ne, textberoende, forskarens stereo-
typer av det orien ta lis ka. I kontrast till sådana
uttalanden var Arthur Evans, Knossos utgrävare,
närmast antiklassisk. Han hade fötterna stadigt
i brons ål derns Knossos, där han såg en lysande
icke-grekisk kultur som erövrat Grekland och fört
dit civilisation (Fitton 2001: 115-139). Men en
sak har dessa forskare ge men samt: egeisk för his -
to ria ses både som en ut lö pa re av den klassiska
grekiska historien, och som en föregångare. I den
tid då brons ål der skrif ten ännu inte hade kunnat
tolkas hop pas man hitta de ”san na” berättel-
serna om hjältar, kän da från litteraturen tu sen
år senare:
”the deeds of great men before Agamemnon
… of Minos the lawgiver himself and his tha-
lassocracy, … what part the Phoenicean really
played in the civilization if the Mediterranean;
Nordquist 05-08-06, 11.31127
GULLÖG NORDQUIST | 128
and many other prehistoric event or question”
(Hall 1928: 6).
De som drömde om detta ljus över det ”sanna”
förfl utna skulle nog ha blivit gruvligt besvikna
över innehållet i Linear B-tavlorna, dessa torra
listor på in- och utbetalningar och ekonomiska
hantering och för valt ning.
Synen på det förfl utna hänger som alltid ihop
med det moderna. Politiken i Östra Med el havs -
om rå det kännetecknades från mitten av 1800-
talet av eu ro pe isk expansion i kölvattnet på det
turkiska imperiets förfall. Britter besatte Egypten,
där frans män nen hade starka intressen alltsedan
Napoleon, Främre Orienten blev en spelplats
för in ter na tio nel la politiska, dip lo ma tis ka och
krigiska förvecklingar, liksom ar ke o lo gis ka.
Mängder av fynd fördes till västerländska mu-
se er, ofta med ganska tvivelaktiga metoder, både
ju ri diskt och ve ten skap ligt. Eftersom den grekiska
kul tu ren egentligen var europeisk och inte grekisk
var det inga problem med att placera föremålen
i museer ut an för Grekland, tvärtom var det ett
sätt att apropriera det egna kul tur ar vet, eller för
att citera Hall igen:
”We may indeed congratulate ourselves on
the fore most place which British Archaeology
has taken in the discovery and study of the
oldest remains of Greece, and on their fi rst-
rate representations in our mu se ums” (Hall
1928: 4).
Likaså kunde de infl ytanden österifrån som
man såg i de egeiska kulturerna5 brukas i en intel-
lektuell imperialism för att legitimera Västeuropas
politisk och arkeologisk närvaro i Främre Orien-
ten och Egypten. I kontrast till detta betonades
i Grekland det klassiska arvet som en nationell
egendom, ett arv som resten av Europa är bero-
ende av (Hamilakis 2003: 60).
Under sådana omständigheter var det själv-
klart att betona Grekland som ett europeiskt
fäste, en gräns mot de Andra, potentiellt farliga
orientaliska kul tu rer, istället för ett Grekland som
en brygga och kul tur för med la re mellan dessa och
Europa. Att gre kisk kul tur inte bara blivit infl u-
erad av, utan även infl uerat, kulturer i öster, och
att dessa kulturer be va rat delar av ett grekiskt
arv som förstörts i Eu ro pa, för att sedan lämna
tillbaka det i olika former – det var inte po li tiskt
opportunt eller politiskt kor rekt.
I samma anda accepterade många arkeologer
bilden av antikens män som demokratins och den
västerländska ci vi li sa tio nens grundare, och mot
den na bild tolkade man fynd i Nord- och Väst-
eu ro pa – anknöt dem till mediterana högkulturer,
megalitmonument på Malta och Stonehenge som
resultat av infl ytande eller in vand ring från det
gre kis ka Mykene – det var viktigt att på vi sa det
ge men sam ma arvet.6
Man kan anknyta till postkoloniala analyser
i för hål lan det mellan nord och sydeuropeisk
ar ke o lo gi. Det har ofta präglats av en ”Orienta-
lism” för att tala med Said. Den teoribildning,
in tres se om rå den och struk tur för administra-
tion av forskning och utbildning som skapas
vid universiteten i Nord- och Västeuropa samt
USA ses som styrande och mer vetenskaplig.
Och nordeuropeiska forskare och företrädare
för nord eu ro pe isk arkeologi har in i våra dagar
tillskrivit sig tolk nings fö re trä de i kraft av sin
vetenskapliga, in tel lek tu el la och kulturella över-
läg sen het, som företrädare för riktig vetenskaplig
me to dik och teoribildning (Pers son 1931). Att
vi talar om abstraktioner och modeller ska pa de
Nordquist 05-08-06, 11.31128
129 | GREKISK BRONSÅLDER – ELLER EUROPEISK?
utifrån moderna behov, märks t.ex. i striden mel-
lan minoer och mykenare, dvs. de forskare som
grävde ut Kreta och fastlandet i första hälften
av förra seklet. Evans såg mykensk kultur som
re sul ta tet av en kretensisk erövring av fastlandet,
medan Alan Wace, utgrävare av Mykene, menade
att den mykenska kul tu ren var endogen, om än
med viss inspiration från Kreta, istället var det
fastlandets kultur som invaderat Kreta under sen
bronsålder.
Wace segrade. Inte minst tolkningen av Linear
B som grekiska har gett honom rätt. Men striden
var så hård och Evans infl ytande så stort, att Brit-
tiska skolan i Athen 1923 stoppade Wace från att
vidare arbete i Mykene och vägrade förlänga hans
för ord nan de som Direktör för British School,
dvs. det brit tis ka arkeologiska institutet, i Athen
(Fitton 2001: 155). Vad vi lär av denna konfl ikt
är att aka de mis ka forskare i nutiden anser det
fi nare och mer ef ter strä vans värt att vara erövrare
än att bli erövrad.
Det fi nns tendenser till att vi begränsar vår
kun skap efter moderna etnisk/nationella gränser,
na tio nel la anti kva ris ka myndigheter, Europarådet
el ler EU:s ram pro gram. Det anses viktigt att hit ta
den gemensamma europeiska berättelsen, även
om den sägs vara en av mång fald och bevara ”Eu-
ropaean heritage of exceptional importance”. Vi
ska skapa ”a shared cultural area bringing people
together while pre ser ving their national and regio-
nal diversity” (Europe and culture). Avsikten är
ut ta lad: Att ge oss “a sense of common belonging”
(Krüger 2000). Den satsning på det europeiska
brons ål der så ret som gjordes 1998 var ett led i
den na ide o lo gi byg gan de.
Att vi styrs som forskare av vår samtids legi-
tima (och ibland mindre legitima) intresse för
det för fl ut na och av de teorier och metoder som
ve ten ska pen ut veck lat under ett par hundra år,
om än mo di fi e ra de och regionaliserade är ingen
nyhet. Men är då grekisk bronsålder europeisk?
Tja, det beror när man studerar den och vem
som studerar den. För det moderna Hellas har
det varit och är viktigt att betona det för fl ut na
som ett nationellt arv, arkeo lo gin är en viktig del
i historiebyggandet och en maning till framtiden.
Skyltar på forn min nes plat ser na påminner om vad
som är korrekt upp fö ran de för besökare på nutida
na tio nel la hel ge do mar.
Under tider av konfl ikt och/eller nationalism
blir det viktigare att fastställa gränserna mot gran-
narna, än att medge att man tillsammans ingår i
en ge men sam tradition. Vad ska man kalla läm-
ningarna på Tur ki ets västkust: grekiska, turkiska
eller anatoliska? När det fi nns vad man uppfattar
som ett reellt hot mot nutidens stat får historien
och arkeo lo gin stå i na tio nens tjänst, nyanse-
ringar kan missuppfattas som för rä de ri. Ibland
är grekisk kul tur det Europeiska Arvet, symbolen
för väs ter lan det, som när Gullberg skaldar om
Thermopyle Grek lands lås, Karl Gerhard om Den
ökända häs ten från Troja eller Eyvind Johnson
om Krilon. Under andra världskriget blev det ett
utav humanisternas sätt att framhålla det civili-
serade, mänsk li ga och demokratiska arvet – men
samma klas sis ka värld och värden användes, som
bekant, även av demokratins fi ender.
Även om man under en stor del av 1900-talet
be to nat modeller för lokala och endogena kul-
tu rel la ut veck ling ar, ofta på nationell grund, är
nu Eu ro pa tan ken viktig. Det är politiskt korrekt
och le gi timt att framhålla gemensamma förfl utna.
Det fi nns en ut tryck lig politisk vilja och därmed
forsk ning san lag som uttryckligen är till för le-
gitimera det ge men sam ma arvet, även om man
betonar dess plu ra li tet.
Nordquist 05-08-06, 11.31129
GULLÖG NORDQUIST | 130
Vi har idag en paneuropeisk tendens, där
fors ka re på grundval av likheter i ikonografi ska
teman och enskilda artefakter mellan Nord- och
Syd eu ro pa för sö ker bygga en mer ”gemensam
europeisk” brons ål der, med omfattande teo-
rier, byggda på re la tivt spar sam ma evidens av
varuutbyte men fram för allt på lik he ter mellan
artefakter, om långt gå en de och djupa kontakter
över mellan Syd öst eu ro pa, till hettiterriket i nuv.
Turkiet och till Östra Med el havs om rå det i stort.
Diskussionen om förbindelser under forntiden
över nuvarande Europa är inte ny (Sherratt
1993), även om äldre forskare som t.ex. Mon-
telius betonade kon tak ter na med det italiska
området. Däremot är det idag inte vanligt att
vilja se kontakter med t.ex. italisk-iberiskt om-
råde, kan ske på grund av att dessa anses sakna
”ci vil isa tio ner” under denna tid.
Det fi nns fl era problem i de ny-diffusionis-
tiska fram ställ ninga rna. Det medelhavsmate-
rial som man hänvisar till betraktas ofta som
oproblematiskt, ett material vars fyndkontexter,
tolkningar, re kon struk tio ner och dateringar inte
behöver problematiseras. Man använder sig ofta
av sekundärlitteratur istället för primärkällor eller
mer omfattande studier av ma te ri al, något som i
sin tur gör argumentationen min dre övertygande
(se även Sjögren denna volym).7 Det grekiska
material som man gärna hänvisar till kan dateras
från mellanminoisk tid till Homeros, det vill säga
en period på kanske 800 år. Östra Med el havs -
om rå det kan under det vi kallar bronsåldern ses
som en rad regioner med en rad olika kulturer,
etniska grup per, folk med olika språk, idéer och
re li gi o ner, och samhällskick, under tidvis snabb
kro no lo gisk för änd ring. Likaså var inte de mino-
iska och mykenska kul ture rna ett enhetligt kul-
tur om rå de, utan regioner med olika språk och
kulturell utveckling. Företeelser är sällan direkt
överförbara mellan dem och även fö re mål som
förfl yttas inom området får nya an vänd nings-
om rå den och sym bo liskt innehåll och anpassas
på så vis till det egna samhället.
Likheterna har ofta förklarats med kontakter
mel lan eliter över stora områden, ett välkänt an-
tropologiskt fenomen, för överförande av varor,
information och innovation. Elitens gåvoutbyten
och handel, både lång dis tans, främst inom ramen
för det vidsträckta ut by tet i östra Med el havs -
områ det (Cline 1994, 1995),8 samt kortdistans
mellan kust och inland, var viktiga även i egeiskt
rum, vilket framgår bl.a. av Linear B tavlorna.
Det är inte för inte som mykenarna var vägbyg-
gare. Men andra vägar för förmedling av varor,
tjänster och idéer måste också tas i beaktande,
som t.ex. trans hum ans – i Linear B materialet
framgår också att fåraveln var viktig, med herdar
och fl ockar som ingick i pa lats eko no min.
De föremål, eller den idé som förs längs
dessa vä gar förblir inte oförändrade. Framför
allt pla ce ras bru ket av föremålet eller idén in i
den nya kon text som den hamnar i. I ett egeiskt
perspektiv kan man se hur ett minoiskt motiv
med en slingrande bläck fi sk eller en blommande
bergssluttning, i my kensk kultur för vand las till
en bläckfi sk i givakt och ett vågmönster. Är dessa
bilder då lika eller inte? På vad sätt uttrycks likhet
och olikhet och vilken kul tu rell likhet och olik het
avspeglar de?
Alltför ofta ses begreppet ”likhet” oproble-
matiskt inom arkeologin. Men ”likhet” i sig
betyder bara att vi idag tycker att det ser likt ut.
En förklaring på ”lik het” måste omfatta inte bara
likheten och dess kon text, liksom även de olikhe-
ter som fi nns i både artefakten och kontexterna.
Ett exempel: man skul le kunna ta det omfattande
Nordquist 05-08-06, 11.31130
131 | GREKISK BRONSÅLDER – ELLER EUROPEISK?
bruket av föremål im por te ra de från USA i Sverige
som ett uttryck för po li tisk kontroll, om man
inte också studerade alla de skill na der som fi nns
på viktiga områden, t.ex. i po li tisk och juridisk
struktur. Med andra ord blir ing en bild av det
förfl utna som bara bygger på likheter övertygande
– olikheterna måste också förklaras, vilket vi ofta
glöm mer eller tar för givna.
Det är slående att samtidigt som Med el havs-
om rå det återigen har blivit intressant för nordiska
ar ke o lo ger, vänder en del egeiska arkeologer sig
is täl let öst er ut, till en del inspirerade av Bernals
(1991) teorier. Hit hör forskare som Sarah Morris
(1997) som betonar det orientaliska infl ytandet i
övergången till järnåldern som hon ser som ”nor
… more Greek than … oriental” (Morris 1992:
124). Det är i Främre Orientens och Egyptens
sto ra civilisationer man fi n ner föregångare och
idégivare till egeiska, framför allt minoiska och
mykenska, kulturer, inte bara i form av gods utan
framför allt som idéspridning som skrift, bilder
och symboler, administrativa system, sam hälls -
or ga ni sa tion, my ter och mycket annat. Det är
därför i relation till dessa östmediterrana kultu-
rer som man måste se även den egeiska, menar
många forskare (Preziosi & Hitch cock 1999, se
även diskussioner i Davis & Schoe fi eld 1995).
Eller för att citera Yannis Hamilakis (2002: 19)
apropå den minoiska världen:
”There is thus an urgent need to de-familiarise
ourselves with the Minoan past … to accept,
accommodate and understand its otherness …
And de-familiarisation will necessarily involve
its de-Europeanisation … and abandonment
of the discourse of Minoan civilisation, with
all its evo lu tio nist and ultimately racist con-
notations”.
Så grekisk eller europeisk? För mig personligen
är det egeiska områdets funktion som förmedlare
och katalysator kanske den allra viktigaste.
Noter
1 / USA kunde tack vare Rockefeller Foundation
köpa in mark och påbörja utgrävningar på Agora,
dvs. det antika torget, i centrala Athen. Även Stor-
bri tan nien (med utgrävningar i Knossos och My-
kene) och Öst er ri ke hör till den grupp eu ro pe is ka
länder som grun da de arkeologiska institut i Athen
under andra hälf ten av 1800-talet (Fitton 2001:
107-109). Se Whitley (2001: 32-36) för spe ci ellt
det tyska infl ytandet.
2 / Se Fitton (2001: 48-103) för en balanserad ge-
nom gång och diskussion om Schliemanns, tidvis
myck et kritiserade, insatser. Se också Easton 1984a
och 1984b.
3 / Jfr. modern grekisk universitetsundervisning:
”Pre his to ry teaching is mostly of the Minoan and
Mycenaean past, since it is seen as the substratum
of classical ’civilisation’ and is connected with it
through documentary sources” (Hamilakis 2000:
179).
4 / Vissa element, t.ex. minyiskt, tillskrev Hall
”the west Anatolian civilization of Troy”, Thessa-
lian, Yortan och andra anatoliska kulturer. Ägeisk,
dvs. grekisk brons ål ders kul tur i allmänhet, ser han
som icke-hel lenskt, medan Thessalian föreslås vara
protohellensk (Hall 1928: 28f.).
5 / Cf. Montelius (1885, 1903). Hall (1928: 3-5):
”It is the Eastern rather than the Western connexion
of early Greek culture that will absorb our atten-
tion so far as foreign relations are concerned.” Hall
stu de ra de själv speciellt förbindelserna mellan Kreta
och Egypten.
6 / Som geografi skt namn används ordet ”Europa”
Nordquist 05-08-06, 11.31131
GULLÖG NORDQUIST | 132
hos grekiska författare oftast för att beteckna mel-
ler sta el ler norra grekland, t.ex. Herodotos (4.45)
på 400-ta let f.Kr.
7 / Ett exempel är den s.k. Camp-stool fresco från
Knossos, vars diskussion är mycket omdiskuterad
(Cameron 1964; Immerwahr 1990). Larsson (2002,
Fig. 4.5 A) hänvisar dock istället till ett verk om
mi no isk religion (Marinatos 1993).
8 / Exempel på fynd är det berömda Ulu Burun vra-
ket (Bass et al 1989). Se också Kardulias (1999) och
Sherratt (1993) för att nämna ett par exempel.
Referenser
Bass, G. F. et al. 1989. A Bronze Age shipwreck at
Ulu Burun: 1986 campaign. American Journal
of Archaeology 93: 1-29.
Bernal, M. 1991. Black Athena. The afroasiatic roots
of Classical civilization. Free Association Books.
Lon don.
Cameron, M. A. S. 1964. An addition to “la Pari-
sienne”. Kretika Chronika 18: 38-53.
Childe, G. V. 1925. Dawn of European civilization.
Routledge & Kegan Paul. London.
Cline, E. 1994. Sailing the wine-dark sea. In ter na -
tio nal trade and the Late Bronze Age Aegean. BAR
International Serie 591. Oxford.
Cline, E. 1995. Tinker, tailor, soldier, sailor. Mi-
no ans and Mycenaeans abroad, Politeia. Society
and state in the Aegean Bronze Age. Proceedings
of the 5thof the 5thof the 5 in ter na tio nal Aegean conference 1994th in ter na tio nal Aegean conference 1994th
(Laffi neur, R. & Niemeier, W.-D. eds): 265-
288. Aegeum. Liége & Austin.
Davies, W. V. & Schoefi eld, L. (eds) 1995. Egypt,
the Aegean and the Levant. Interconnections in
the second Millenium. British Museum Press.
London.
Easton, D. 1984a. Priam’s treasure. Anatolian Stu-
dies 34: 141-169.dies 34: 141-169.dies
Easton, D. 1984b. Schliemann’s mendacity: a false
trail? Antiquity 58: 197-204. Antiquity 58: 197-204. Antiquity
Europe and culture. European Commission (http:
//www.Europa.eu.int/comm./culture/ (2001-
01-07).
Evans, A. 1921-36. The Palace of Minos. A compa-
rative account of the successive stages of the early
Cretan civilization as illustrated by the discoveries
at Knossos. MacMillan. London.
Finley, M. I. 1962. The world of Odysseus. Pelican
Books. Harmondsworth.
Fitton, J. L. 2001. The discovery of the Greek Bronze
Age. British Museum. London.
Hall, H. R. 1928. The civilization of Greece in the
Bronze Age. (The Rhind lectures 1923). MacMil-
lan. New York.
Hamilakis, Y. 2000. Archaeology in Greek higher
education. Antiquity 74: 177-181. Antiquity 74: 177-181. Antiquity
Hamilakis, Y. 2002. What future for the ’Minoan’
past? Labyrinth revisited. Rethinking ‘Minoan’
archaeology (Hamilakis, Y. ed): 2-28. Oxbow.
Oxford.
Hamilakis, Y. 2003. Lives in ruins: Antiquities and
national imagination in Greece. The poli tics of
archaeology and identity in a global con text (Kane,
S. ed): 51-78. Archaeological Institute of Ame-
ri ca. Boston.
Immerwahr, S. 1990. Aegean painting in the Bronze
Age. University Park. London.
Kardulias, P. N. 1999. Multiple levels in the Aegean
Bronze Age world system. World-systems theory
in practice. Leadership, production, and exchange
(Kardulias, P. N. ed): 179-210. Rowman &
Littlefi eld Publishers. Lanham.
Krüger, H. C. 2000. Closing of the ”Europé, a com-
mon heritage” campaign (Riga, 7-9 December
2000). Coun cil of Europe http://www.coe.int/
Nordquist 05-08-06, 11.31132
133 | GREKISK BRONSÅLDER – ELLER EUROPEISK?
Cultural_co-operation/Heritage/A_common_
heritage_/Campaign (2004-01-07).
Larsson, Th. B. 2002. De döda, de ”andra” och
dju ren. Bilder av bronsåldern (Goldhahn, J. red):
91-112. Acta Archaeologica Lundensia Series in
8°, No 37. Lund.
Marinatos, N. 1993. Minoan religion. Ritual, image
and symbol. S. C. Columbia.and symbol. S. C. Columbia.and symbol
Montelius, O. 1885. Om tidsbestämning inom
brons ål dern med särskild hänsyn till Skan di -
na vien. KVHAA Handlingar 30 (ny följd No
10). Stock holm.
Montelius, M. 1903. Die typologische Methode. Die
älteren Kul tur pe ri o den im Orient und in Europa.
KVHAAH. Stock holm.
Morris, S. P. 1992. Daidalos and the origins of Greek
art. Princeton University Press. Princeton.
Morris, S. P. 1997. Greek and Near Eastern art
in the age of Homer. New light on a Dark Age.
Exploring the culture of Geometric Greece (Co-Exploring the culture of Geometric Greece (Co-Exploring the culture of Geometric Greece
lumbia, M. ed): 56-71. University of Missouri
Press. Columbia Mo.
Mylonas, G. 1966. Mycenae and the Mycenaean age.
Princeton University Press. Princeton.
Persson, A. W. 1931. Asine. De svenska ut gräv -
ninga rna. J. A. Lindblads förlag. Uppsala.
Preziosi, D. & Hitchcock, L. A. 1999. Aegean
art and architecture. Oxford University Press.
Oxford.
Schliemann, H. 1878. Mycenae. John Murray.
Lon don.
Schliemann, H. 1901. Mykene. Bericht über meine
Forschungen und Entdeckungen in Mykenae und
Tiryns. Wissenschaftliche Buchgesellschaft.
Darmstadt. Ber lin.
Sherratt, A. 1993. What would a Bronze-Age world
system look like? Relations between temperate
Europe and the Mediteranean in later prehistory.
Journal of European Archaeology 1(2): 1-57.Journal of European Archaeology 1(2): 1-57.Journal of European Archaeology
Tsountas, Ch. & Manatt, J. I. 1897. The Mycena-
ean age. A study of the monuments and culture of
pre-Homeric Greece. MacMillan. Lon don.
Trigger, B. G. 1993. Arkeologins idéhistoria. Brutus
Östlings Förlag. Stock holm.
Wace, A. & Blegen, C. 1916-18. The pre-mycena-
ean pottery of the mainland. Annual of the British
School at Athens 22: 175-189.School at Athens 22: 175-189.School at Athens
Whitley, J. 2001. The archaeology of ancient Greece.
Cambridge University Press. Cambridge.
Wide, S. 1895. Aphidna in Nord-Attika. Jahrbuch
des Deutschen Archäologischen Instituts 21: 385-
409.
Bibliografi sk not
Bra bibliografi ska översikter över forskning inom
det egeiska området är t.ex.
Bennet, J. & Galaty, M. 1997. Ancient Greece:
Re cent developments in Aegean Archaeology
and regional studies. Journal of archaeological
re search 5 (1): 75-119.re search 5 (1): 75-119.re search
Cullen, T. (ed.) 2001. Aegean prehistory. A review.
American Journal of Archaeology Suppl. 1.
Bos ton.
Nordquist 05-08-06, 11.31133
8 | Cosmology and consumption in the Bronze Age
Kristian Kristiansen, Göteborgs universitet
Introduction. In this paper I propose that by link-
ing cosmology to consumption we shall be able
to situate the various forms of ritual production,
consumption and depositions in a meaningfull
relationship to each other, despite their spatial
and contextual separation. The main idea behing
this proposition is the role cosmologies play in
organising the physical landscape and the way it
is inhabited and used (Bradley 2000). In tradi-
tional religious and cosmological thinking this
is done according to the rules of the gods: ”to
organize space is to repeat the paradigmatic work
of the gods” (Eliade 1987: 32). Consequently
the placing of settlements, barrows, cemeteries,
sanctuaries or rock art can be understood as
meaningfull in relation to the cosmological and
religious order of society. In this way we may
be able to detect important ascpect of cosmol-
ogy and religion by studying the repetitative, or
paradigmatic structure of the organistion and use
of landscape, especially those activities linked to
ritual production and consumption. And vice
versa, we may employ cosmologicial principles
from Bronze Age and Indo-European texts on
religion as a way of understanding the meaning
of such paradigmatic structures. Once we are
able to establish the cosmolological principles
governing the organisation of landscape we can
more profi tably begin to understand and inter-
prete the role of barrows, cemeteries, ritual bogs,
santuaries etc. within this larger framework. And
we have a platform for evaluating local variations
and their meaning.
Such an interdisciplinary, cosmological
approach has been profitably employed in a
number of pionering Iron Age studies (Brink
2001; Hedeager 2001; Johansen 1992, 1997).
We have also seen Bronze Age studies that employ
a related approach (Bradley 1997; Day & Wil-
son 2002; Goldhahn 1999a/b, in press; Parcero
et al 1998; Hauptman Wahlgren 1998, 2002;
Santos & Criado in press), although without
adding the textual knowledge from studies of
Bronze Age and Indo-European religion, until
recently (Fredell 2003). In the following I shall
present two cosmological models that covers the
main variations in the Bronze Age. Based upon
this I discuss the meaning of certain forms of
ritual depositions, and the production of ritual
iconography and monuments.1
Centered and decentered cosmologies. Two op-
posing traditions in cosmological thinking with
a probable Neolithic origin (Hodder 1990: Fig.
4.6) characterize societies in the Bronze Age. It is
suggested that they correspond to two different
cosmological principles – that of centeredness
and that of decenteredness. We are dealing with
Kristiansen 05-08-06, 11.31135
KRISTIAN KRISTIANSEN | 136
two competing forms that change and overlap
in time and space (Kristiansen 1998: Fig. 224,
225). However, the decentered cosmologies are
mainly linked to the northern, temperate zone
dominated by open landscapes, steppe and an ex-
tensive pastoral or agro-pastral economy. Barrows
are the dominant form of burial. The centered
cosmology is mainly linked to central and south-
ern Europe and the Mediterannean dominated
by an intensive agrarian economy.
In the centred cosmology the world is con-
sidered in vertical terms where everything is
unifi ed in the civilised centre of the village or
urban settlement. Here we fi nd acropolis; ritual
areas or temples and the cemetery close by. The
outer zone is made up of fi elds and further away
the wild, uncivilised world (forests, mountains)
These were areas for mining, hunting and other
dangerous activities, and the home of the gods
in the mountains (Bradley 2000: Fig. 9). The di-
chotomy between civilised and uncivilised, nature
and culture, is consequently a major theme in the
centred cosmology, refl ected in religion. The Mis-
tress of Animals controls the powers of the wild
and employs their strength. Humans may achieve
the same strength through rituals, hunting and
sacrifi ce, e.g. the many lion hunting scenes in
Minoan and Mycenaean iconography (Younger
1995). Community, government, and settled ”ur-
ban” life in villages are defi ning characteristics of
a centred cosmology. And their perceptions of
death and burial are similarly linked to commu-
nity: cemeteries are large and collective, urbanised
as it were, and they belong with the settlement.
Societies out there are often perceived of in the
same terms of opposition as between culture
and nature, they are dangerous, uncivilised and
have to be taught the virtues of culture through
civilising ventures – e.g. explorations and trade
expeditions. Outside the borders of civilisation
one can meet dangerous godlike fi gures, not yet
drawn into the realm of the cosmological centre,
as experienced and explored by Odysseus. They
represent the supernatural counterparts to the
foreign lands of the uncivilised people.
In the decentred cosmology the world is con-
sidered in horizontal terms, implying that there
is no centrality. The landscape is divided into
parallel blocks: the barrow landscape of grazing
cattle and sheep of the upper realm, the settled
landscape of the middle realm centred round the
chiefl y hall. Finally there are the ritual lakes and
bogs – the sanctuaries of the lower realm (vertical
perceptions of cosmos is applied to the horizontal
topography). There is no strong dichotomy be-
tween a civilised and uncivilised Nature, except in
the usual way at the borders of the world, where
dangers are waiting. There are no central urban
or large village settlements; individual farms
and hamlets form a continuum in the cultural
landscape. Death and the perception of burials
are correspondingly individual and family based,
linked to the farm or hamlet. It means that the
cosmological, paradigmatic model of the world is
constantly being repeated by adding yet another
parallel settlement with its barrows etc. The bar-
rows often stress this geographical continuum by
being constructed in lines, and at high points,
forming a communicative system. The world is
thus ordered horizontally, and social commu-
nication is horizontal. Cosmos is everywhere,
not in the single central settlements, although
some of course may be granted a higher order of
sacredness and power. It further implies that the
dichotomy between culture and nature takes on
different forms, and are of less importance than
Kristiansen 05-08-06, 11.31136
137 | COSMOLOGY AND CONSUMPTION
in centred cosmologies. Decentered cosmologies
invites movements and travels, and the incor-
poration of others by symbolic addition, e.g.
through intermarriage, fostersons, etc. altering
with raiding, whereas centred cosmologies are
more inclined to stress its own identity, and by
approaching others from the outside as foreigners.
Contracts, client relationships rather than mar-
riage and incorporation are the probable means
of contact and communication. Conquest rather
than raiding are their alternative (Helms 1998:
177).
Centered cosmologies controll and employ
the forces of nature. The wild animals are em-
powered, but also controlled by the mistress of
animals in her many guises on Minoan sealstones.
Ritual production and consumption takes place
mainly within the ritual center stage, the palace
(Marinatos 1993), the village acropolis etc. Or at
the holy mountain, refl ected in the peak sanctur-
aries in Crete or the cave sancturaries in Central
Europa. Centered and decentered cosmologies
thus share the use of nature for ritual places
(Marianatos 1993; Bradley 2000). But in the
centered cosmologies this represents an addition
to the temple that unify the rituals and the divine
forces, and increasingly takes over this role.
The decentered comologies are seing the
landscape and the world as contagious and spa-
tially repetitative. Land is cultured and open, the
Figure 1. Ox horned gods from the Bronze Age (after Larsson 1999a: Fig. 3.4).
Kristiansen 05-08-06, 11.31137
KRISTIAN KRISTIANSEN | 138
wild animals are not controlled, gods take on
their shape and become one with the animal. In
early Indo-European and Bronze Age religion the
gods make frequent shape shifts. What they also
share is the use of domesticated ainmals as divine
animals, such as the bull/the sky god, the horse
and the sun god. Thus the bull or ox sacrifi ce is
common throughout Bronze Age Europe and it
is linked to the divine role of the ox/bull. For the
same reason divine kings and chiefs carry ox horns
on their helmets to symbolize their divine power
and their role as the sky god in ritual games (fi g.
1). In the following I shall explore these cosmo-
logical principles in a number of case studies.
The cosmological cycle. Most religions share
basic ideas about the otherworld and the crea-
tion of the universe. The forms its takes, and not
least the way these otherworlds are inhabited and
related to each other may vary. In Indo-European
religion the three realms of the otherworld is the
upper, middle and lower realm. They were inhab-
ited by gods with differenct functions, who over
time competed with each other over power, and
thereby added change and dynamic to the panthe-
on. Many myths are about these power struggles
between the gods (Olmstead 1994). According to
our model we would expect the different realms to
be situated in the real world as well, represented
by ritual places and monuments where the gods
could be approached through rituals and sacrifi ce,
or through other means of communication. Let
us fi rst consider a typical decentered Bronze Age
landscape from such a perspective (fi g. 2).
On hilltops or grouped in lines in fl at land-
scapes we fi nd the round barrow. Its construction
is a paradigmatic model of the major symbols of
the upper realm – the sun wheel and the rising
sun, in combination with the world tree (the oak
coffi n). Ox sacrifi ce and libation to the sky god
accompanied the rituals. Let us, however, decom-
pose the rituals of the barrow into its religious
and cosmological components.
First a ritual plowing encircled the place of
the barrow, where a stone ring was constructed
to represent the sun wheel. In some barrows the
spokes of the wheel are constructed too, in others
several circles of concentric stone rings are em-
ployed. The symbolic meaning, however, remains
the same, the sun wheel, with the barrow itself
rising from the ground as the rising sun. During
the rituals the stone circle may have been open,
serving as a ritual entrance (Goldhahn 1999a:
100ff.). Based on the uniquely preserved oak cof-
fi n burials from Denmark we can further detail
the ritual process. A huge tree was now felled and
used as coffi n (the world tree unifying upper and
lower realms), an ox sacrifi ce took place, and the
freshly skinned hide was employed as a shroud
to cover the inside of the coffi n, where the de-
ceased was placed in his or her clothes. Finally it
was wrapped around the dead body and all the
accompanying grave goods. The body was now
inside the ox (the sky god) and the world tree
(life/afterlife), carried away in the sun wheel and
covered by grass turfs from neighbouring fi elds
to lay out in the otherworld as eternal meadows
for the herds, as known from Hittite burital ritual
(Hass 1994: 224). Often a libation stone covered
with cup marks was placed near the coffi n to
fi nalize the sacrifi ces. After passing these linimal
phases towards the otherworld the barrow would
be covered with a fi nal layer of earth (Goldhahn
1999a/b). Soon the deceased would take his or
her place among the ancestors that communi-
cated directly with the gods.
Kristiansen 05-08-06, 11.31138
139 | COSMOLOGY AND CONSUMPTION
Communications with the gods and the play-
ing out of central myths mostly took place at the
middle realm, linked to chiefl y halls and to places
where central symbols and scenes were carved on
rocks that separated the world of the dead/sky
god from the world of the living. Thus rock art
is often situated between realms (Bradley 1997;
Santos & Criado in press). They represented limi-
nal rituals necessary to cross between different
realms or territories, whether at land or sea (Ling
2004). Their funtions were thus linked to trav-
els between realms and travels in the real world
between foreign territories, which represented
the same type of dangerous liminal crossings
(Helms 1988). On rock art one will therefore
fi nd the central symbols of the upper realm (sun
crosses), as well as symbols of the major gods
linked to liminal crossings and travels, suchs as
ships (Kristiansen 2002). Here at the middle
realm we also fi nd long cult houses or temples,
that appears to be a recurring and paradigmatic
feature of death rituals in local settlement centers
throughout Scandinavia (Victor 2002), like in
Greece (Kossack 1996: Abb. 1).
Finally the lower realm was approached
through sacrifi ce and ritual depositions in lakes,
rivers and moors/or caves – doors to the neth-
erworld, where among others the snake goddess
of the dead resided and where the sun spend the
night on its journey and was held prisoned. The
gods of the netherworld was approached through
sacrifi ce and depositions of both personal goods,
such as ornaments, weapons, tools and of ritual
gear employed by the priests in ritual performanc-
es, such as lurs, helmets, shields etc. The deposi-
tions to the gods of the netherworld in moors and
Figure 2. The cosmological cycle of the three realms. A model.
Kristiansen 05-08-06, 11.31139
KRISTIAN KRISTIANSEN | 140
Figure 3. The structure of ritual depositions in the Late Bronze Age in northern Europe (after Kristiansen
1996).
Kristiansen 05-08-06, 11.32140
141 | COSMOLOGY AND CONSUMPTION
waters were often different from those deposited
in burials. In periods and regions of cremation in
urns, the larger personal ornaments of women or
weapons of men were deposited separately in the
natural sanctuaries of moors and lakes and caves.
We can detect a hierarchy of such depositions in
the Bronze Age, as exemplifi ed in fi gure 3. But
throughout the Bronze Age the ritual equipment
employed by divine priests during ceremonies,
belonged to the gods and could only be deposited
in their sanctuaries/holy places. It could not be
owned by mortal chiefs and is therefore never
found in burials.
Priests/priestes, warriors and farmers would
all deposit according to their social standing. In
recent years new excavations of such wet environ-
ments in England has revealed the highly com-
plex and organised nature of these depositions
and sacrifi ces to the netherworld (Pryor 1991;
Coombs 1996), also found in other parts of Eu-
rope (Schwenzer 1997: Abb. 5). They could be
occasioned by initiation rituals, combats between
chiefs etc. and as a conclusion of some highly
important rituals.
It can thus be demonstrated that the decen-
tered Bronze Age landscape of temperate Euasia
repeated the paradigmatic cosmological structure
of the three realms of the gods. Together they
represent a cosmological cycle characterised by
different rituals and sacrifi ces throughout the year
and throughout the life of people.
Human gods and divine humans. Ritual per-
formance and songs. A common characteristic
of Bronze Age religion is the interchangeable na-
ture of gods and humans, mortals and immortals.
Gods may die, and humans may become immor-
tal, as heroes and divine ancestor. Humans, as
chiefl y priests and priestess may take on the role
and shape of a God, when performing in the ritual
games. This is a defi ning criteria of theocratic
rulership and remains another characteristic of
the Bronze Age. It is most clearly played out in
the Proto- and Early-Indo-European myth about
the Divine Twins.
The PIE myth about the Divine Twins and its
materialization in the Bronze Age illustrates the
intertwined nature of gods and humans during
this period, from India over Greece to the Baltic
and South Scandinavia. The myths and attributes
of the Gods were materialized in iconography
and fi gurines, while chief priests/priesteses would
perform the rituals of the myths and games, em-
ploying special ritual gear and instruments. In this
way political and religious institutions became
one. Let us begin with the myth of the Divine
Twins and their functions/attributes.
In a special study of the ”Divine Twins”
Donald Ward (1968) has defi ned their roles
and attributes in PIE religion in some detail. The
Indo-Iranian tradition, especially the Rig Veda,
constitute the most detailed and important source
on the Divine Twins, but also the Graeco-Roman
and Baltic tradition entails strong evidence. It is
also clear that they are going back to the same
source, as they share so many similar traits that
any random or separate development can be
eliminated. What interest us here, however, are
the roles and attributes of the divine twins and
their sister the sun goddess/Maiden, as they can
be demonstrated archaeologically. The Divine
Twins are called the Asvins in Rig-Veda, and the
Dioskouroi in the Greek traditions, both sons
of the sky god. Their attributes are white horses,
which draw them on a golden chariot circling the
earth and the sky in a day. Sometimes winged
Kristiansen 05-08-06, 11.32141
KRISTIAN KRISTIANSEN | 142
horses draw their chariot, a direct parallel to the
paintings at the Hagia Triada sarcophagus from
the 14th century BC (Younger 1995: LVIIa).
On sea they travel in a ship with hundred oars,
were famed argonauts, just as they were known
as guardians of seamen.2 They are referred to as
rescuers of sailors, and these parts from the Veda
are in detail identical to Homers Hymn No. 33.
They are also the rescuers of the sun goddess.
The Divine Twins are multi-functional gods
and are also gods of light, breaking open the day-
light for their sister the sun goddess, just as they
represent the Morning and Evening Star. They
are known as magic healers and physicians, in
Greece often depicted with snakes. Finally they
appear as providers of help in battle, being them-
selves warriors and taking part in the battle as
well. In one legend the young Dioscouroi carried
white tunics, purple robes and hats, and carried a
spear. In addition they were associated with the
dance, and are reported to have been the inventors
of the weapon dance and the fl ute accompanying
the Spartan weapon dance.
In one aspect do the Divine Twins differ
from the other gods in the pantheon: although
they are among the most important gods and
cited in hymns more than others, they are also
considered to be close to humans having wan-
dered among men. They frequently visited the
earth in the guise of mortals. In Greece countless
places have had their visit and they participated
in festivals to their honour. This quality secluded
them from a place on mount Olympus, although
they had cults with priests and priestesses. But on
the other hand this may explain why they are so
frequently reproduced and symbolised on paint-
ings, metalwork, rock art etc during the Bronze
Age, and why rituals with the Divine Twins were
so often performed by mortal chiefs. Twin kings
and chiefs were thought to be incarnations of
the mythological Divine Twins, such as certain
Spartan kings, and Nordic Bronze Age chiefs as
well (Kristiansen 2001). Finally, one of their more
modest attributes were two wooden poles, accord-
ing to Rig Veda, and this may explain why they
were often depicted on rock carving with axes on
high wooden stakes or poles.
In the Early Iron Age, when their role di-
minished, they were worshipped in the moors
of Northern Europe in the form of two wooden
poles with simple cuts to represent the head
(Lund 2002), a faded glory compared to the
shining bronze axes a millennium earlier.
With this as a textual historical background
we shall now turn to the task of contextualising
archaeologically in time and space the religious/
political institution of the Divine Twins in later
prehistory, this meaning the Bronze Age.
It is from the beginning of the Bronze Age
proper after 2000 BC that the twin symbolism
expands and is applied in a series of new ritual
contexts, e.g. the double male chiefl y burial at
from Leubingen (Hansen 2002: Fig. 1). Here
double axes and daggers were placed in a cross
over each other like the bodies. Also from this
period do we see the employment of double axes
on double stands on Crete in rituals (Gesell 1985;
Hägg 1997), depositions of double axes become
increasingly more common throughout Europe,
especially in northern Europe. The discovery of
a bronze disc of the universe with moon, sun and
stars in silver from Nebra near Halle accompa-
nied by twin swords and axes, is an illuminating
example of the central symbols of the Divine
Twins from the 17th-16th century BC. Histori-
cally they originate in the interaction between
Kristiansen 05-08-06, 11.32142
143 | COSMOLOGY AND CONSUMPTION
the Near East and Eurasia during the 3rd and
early 2nd millennium BC (Larsson 1999b: Fig.
5; Sherratt 1997). During this later period long
distance connections were established between
the Hittites, the Minoans, the East European
steppe and the Carpathians and further on to the
Baltic and southern Scandinavia (Penner 1998;
David 2001; Engedal 2002). The new long dis-
tance maritime connections were refl ected in a
fl ourishing of ships and new ritual scenes on rock
art. These distant connections between southern
Scandinavia, Eastern Europe and the Mediter-
ranean and the accompanying new rituals and
myths were most clearly expressed in the unique
pictorial slabs on the Kivik burial from the late
16th – early 15th century BC.
Turning to Kivik we fi nd two compositions:
one picturing performance and one pictur-
ing symbols. The performances are apparently
linked to the heroic deeds of the dead chief and
to the burial rituals, including chariot race, horn
blowing (music and dancing). There is further a
procession of bird like fi gures (probably women,
known from other contexts) lead by a singing/
dancing priest chief with raised arms, and the
same procession is in another picture standing
on each side of an altar, four by four. That fi gure
is repeated among the male performances, which
are again subdivied into pairs or twins (these are
numbers, 16-8-4-2, often employed in Vedic
rituals of different priest groups). There are also
some activities beyond our understanding – in-
cluding the two circular discs hanging down from
a pole and looked after by two males. Perhaps the
night- and day-side of the sun?
The Kivik slabs are the most complex and
well-done pictorial scenes in early Bronze Age
Europe outside the East Mediterranean. They
share a number of specifi c traits with the Shaft
grave stelae, such as the framing, chariot race/
hunting scenes, the gesture of the man leading
the procession/the horse, bull fi ghting and the use
of specifi c religious symbols. They show the in-
stitutionalisation of ritual performance linked to
chieftainship and to the institution and myths of
the Divine Twins. This is most clearly expressed
in the twin symbolism of the slabs without scenes.
Here we fi nd the two horses twice, the two wheels
of the chariots twice, two symbols with spiral ends
(could be the frame of the chariot), two ships
(with lifted oars), and two ritual axes arranges at
stands around a conical hat (a divine hat in Hit-
tite iconography). If we take the two open half
circles with the two male processions in front of
them to represent the open circle of the tumulus
(Goldhahn 1999a: Fig. 10.1), there would have
been two burial mounds originally (or symboli-
cally represented). They may also represent the
immortality of the Greek omega symbol.
While one could suggest that on the picto-
rial stones we see the deeds and possessions of
the buried chief, the double symbolism adds a
specifi c religious meaning to them – these are the
attributes of the Divine Twins, as they are known
to us from Rig Veda, Greece and the Baltic: the
horses and chariots, for carrying the sun around
the earth, the ships for sailing and rescuing sailors
(and their sister when she was robbed away), the
axes to represent their status as warriors. At the
same time they may also have represented the
divine possessions of the twin rulers buried at
Kivik, employed in rituals when they were alive,
and sacrifi ed after use at special oaccasions. In
other hoards, such as Stockhult, we fi nd the Di-
vine Twins with their hats, bronze fi gurines of
clear East Mediterannean or Hittite origin. The
Kristiansen 05-08-06, 11.32143
KRISTIAN KRISTIANSEN | 144
same is true of the composition of the two ritual
axes around a divine pointed hat, whose heraldic
iconography since long has been compared to
the Minoan/Mycenean double axe ritual, e.g. on
Hagia Triada sarcophacus (fi g. 4). The structure
is also repeated on Hittite royal sigils (Randsborg
1993: Fig. 71). Given the whole context of Kivik,
and other evidence of connections between Ana-
tolia and Scandinavia (Larsson 1997) that could
very well have been its message in the Bronze Age
– that the Kivik grave contained a royal person
of divine, foreign origins, who introduced a new
religious and political language in Scandinavia.
What we see then is the formalisation of the
myths and the accompanying symbolism of the
religious institution of the Divine Twins of early
Indo-European religion. As I have demonstrated
earlier this was parallelled in a similar twin dual-
ism in leadership (Kristiansen 2001), and it was
further accompanied by a cosmological restruc-
turing of landscapes throughout Scandinavia
(Kristiansen 1998b). While there were local re-
ligious traditions linked to twin dualism in the
North in both Early and Late Bronze Age (fi g. 5),
they are now placed in an new and more complex
religious and political setting with external origins
in the East Meditereannean and Eurasia. A central
theme is the role played by chiefl y priests who re-
cited and performed the rituals, as demonstrated
on numerous rock images and bronze iconogra-
phy. Thus high offi ce was divine and linked to
specialised skills in transmitting and performing
the hymns and songs of the Gods. While the
hymns were written down in India in the Rig
Veda, they were carved on stone in Scandinavia.
But they share the same mythological structure,
and several of the stories from the Rig Veda are
narrated on the rocks in Scandinavia (Kristiansen
& Larsson 2005, Chapter 7). It demonstrates the
highly complex and skilled nature of Bramahs,
Druids and Priest Kings of the Bronze Age, and
it further demonstrate the role of travels and
learning at political and religious centers, linking
Scandinavia with Eurasia and the East Mediteran-
Figure 4. From ritual performance to sacrifi ce (deposition). Rock art with twin chiefs with ritual axes, twin
fi gurines of Divine Twins and hoard of two ritual axes.
Kristiansen 05-08-06, 11.32144
145 | COSMOLOGY AND CONSUMPTION
Figure 5. Attributes of Divine Twins during early and late Bronze Age in Scandinavia.
Kristiansen 05-08-06, 11.32145
KRISTIAN KRISTIANSEN | 146
nean in a shared religious/cosmological universe.
Bronze Age religion was not a world religion,
but rather a gigantic syncretistic religious/politi-
cal melting pot, which for nearly a millennium
transmitted and transformed myth, knowledge
and institutions throughout Europe/Eurasia.
These myths were carried along with the de-
centered cosmological universe described above,
onto which the myth and their performance
were inscribed. Thus, ritual performance took
place in the middle realm, between the upper
and lower realm. Here we also fi nd the rock art,
which maintained the myths and their symbolism
for eternity. Contacts with the netherworld took
place at the ritual lakes and bogs, when sometimes
the ritual gear of the Divine Twins was depositied
and sacrifi ced ( e.g. twin axes and lurs, fi g. 5).
Once established the cosmological universe/
landscape and the accomopanying religious/
political institution of the Divine Twins persist-
ed with small additions and changes throughout
the entire Bronze Age, along with the songs and
hymns linked to them. Their later transforma-
tion into texts is another fascinating chapter on
the Bronze Age, falling beyond the scope of this
contribution.
The materiality of the immaterial – cosmos and
culture in the Bronze Age. In this article I have
exemplifi ed how material culture and the way it
is employed in organising landscapes and rituals
provide vital insights into the nature of Bronze
Age religion and cosmology. I have further dem-
onstrated that the study of prehistoric myth and
religion provides an yet unexplored database for
understanding the specifi c meaning of symbolic
structures in the material record, exemplifi ed by
the cosmological cycle and the role of the Divine
Twins in Bronze Age religion from Scandinavia
to India. These different material and immaterial
expressions of cosmos and culture were once uni-
fi ed within a common ritual framework of oral
tradition (hymns and songs) and the performance
of rituals, religious plays and games carried out
by religious specialists and chiefs. They were in
this way able to transmit over hundreds of years
and thousands of kilometers the basic myths and
cosmological principles of the Bronze Age. They
were further materialised and memorised in the
construction of monuments and depositions of
ritual gear, the drawing of rock carvings until
some of the myths were fi nally written down and
preserved as texts. To unlock this once integrated
religious universe therefore demands an interdis-
ciplionary approach that situates the Bronze Age
in protohistory – between the written and the
material. Oral tradition and ritual performance
were key concepts in the materialised, mytho-
logical landscape of the Bronze Age. Once we
understand the implications of this, we can begin
to understand the otherness of the Bronze Age
and to unfold the meaning of local variation.
Notes
1 / Several of the ideas and parts of the text in
this article spring from a joint book I have done
together with Thomas B Larsson, titled ”The Rise
of Bronze Age Society. Travels, Trnasmissions and
Transformations”, to be published by Cambridge
University Press 2005. I am gratefull to Thomas for
many inspiring discussions on this subject.
2 / The role of ships and the maritime functiosn
of the Divine Twins in the Rig Veda exemplifi es
distant origins in a maritime environment. This
would most probably have been the Black Sea or
Kristiansen 05-08-06, 11.32146
147 | COSMOLOGY AND CONSUMPTION
the Caspain Sea, but we cannot exclude that con-
nections with the Baltic are also refl ected (Bravik
1977; Østmo 1997). It further stresses the Proto-
Indoeuropean origin of the myth, but one that was
rather close in time.
Bibliography
Bradley, R. 1997. Rock Art and the Prehistory of
Atlantic Europe. Signing the Land. Routledge.
London and New Yrok.
Bradley, R. 2000. An Archaeology of Natural Places.
Routledge. London and New York.
Bravik, J. 1997. Horses and Ships in Vedic and Old
Greek Material. Journal of Indo-European Studies
25 (3/4): 345-351.
Brink, S. 2001 Mythologizing Landscape. Place
and Space of Cult and Myth. Kontinuitäten
und Brücke in der Religonsgeschichte. Festschrift
für Anders Hultgård zu seinem 65. Geburtstag am
23.12.2001. RGA-E Band 31: 76-112. Walter
de Gruyter, Berlin-New York.
Coombs, D. 1996. Aspects of Ritual in the Late
Bronze Age of Southern England. Archäologische
Forschungen zum Kultgeschehen in der jüng-
eren Bronzezeit und frühen Eisenzeit Alteuropas
(Schauer, P. ed): 101-117. Universitätsverlag
Regensburg. Regensburg.
David, W. 2001. Zu den Beziehungen zwischen
Donau-Karpatenraum, osteuropäischen Step-
pengebieten und ägäisch-anatolischen Raum
zur Zeit der mykenischen Schachtgräber unter
Berücksichtigung neuerer Funde aus Südbayern.
Anados. Studies of Ancient World 1: 51-80.Anados. Studies of Ancient World 1: 51-80.Anados. Studies of Ancient World
Eliade, M. 1987 (1957). The sacred and the profane.
The nature of religion. Harcourt Brace & Com-
pany. San Diego, New York and London.
Fredell, Å. 2003. Bildbroar. Figurativ bildkommunika-
tion av ideologi och kosmologi under sydskandinavisk
bronsålder och förromersk järnålder. Gotarc Serie
B. Gothenburg Archaeological Thesis No 25.
Göteborg.
Day, P. M. & Wilson, D. 2002 Landscapes of
Memory, Craft and Power in Prepalatial and
Protopalatial Knossos. Labyrinth Revisited. Labyrinth Revisited. Labyrinth Revisited Re-
thinking ´Minoan´ Archaeology (Hamilakis, Y.
ed): 143-166. Oxbow Books. Oxford.
Engedal, Ø. 2002. The Nordic Scimitar. Exernal
relations and the creation of elite ideology. BAR
International Series 1050. Oxford.
Gesell, G. 1985. Town, Palace and House Cult in
Minoan Crete. SIMA 67. Gothenburg.
Goldhahn, J. 1999a. Sagaholm – hällristningar och
gravritual. Studia Archaeologica Universitatis gravritual. Studia Archaeologica Universitatis gravritual
Umensis 11. Umeå.
Goldhahn, J. 1999b. Rock art and the materialisa-
tion of a cosmology – the case of the Sagaholm
barrow. Rock Art as Social Representation (Gold-
hahn, J. ed): 77-100. BAR International Series
794. Oxford.
Goldhahn, J. 2005. Kosmologiska mantlar – strödda
tanker kring hällristningsforskningens primitiva
arv och epistemologi jämte bronsålderns kos-
mologi. In Situ 2003.
Haas, V. 1994. Geschichte der Hethitischen Religion.
E.J. Brill. Leiden.
Hansen, S. 2002. ”Ûberausstattuttungen” in
Gräbern und Horten der Frühbronzezeit. Vom
Endneolithikum zur Frühbronzezeit: Muster so-
zialen Wandels? (Müller, J. ed): 151-173. UPA
90. Bonn.
Hägg, R. 1997. Did the Middle Helladic people
Have Any Religion. Kernos 10: 13-18. Kernos 10: 13-18. Kernos
Hauptman-Wahlgren, K. 1998. Encultured Rocks.
Encounter with a Ritual World of the Bronze
Age. Current Swedish Archaeology 6: 85-97.Current Swedish Archaeology 6: 85-97.Current Swedish Archaeology
Kristiansen 05-08-06, 11.32147
KRISTIAN KRISTIANSEN | 148
Hauptman Wahlgren, K. 2002. Bilder av betydelse:
hällristningar och bronsålderslandskap i nordöstra
Östergötland. Stockholm Studies in Archaeology Östergötland. Stockholm Studies in Archaeology Östergötland
23. Stockholm.
Hedeager, L. 2001. Asgard reconstructed? Gudme Asgard reconstructed? Gudme Asgard
– a ´central place´ in the North. Topographies
of Power in the Early Middle Ages (de Jong, M.,
Theuws, F. & van Rhijn, C. eds): 467-509. Brill.
Leiden, Boston, Köln.
Helms, M. 1988. Ulysses Sail. Ulysses Sail. Ulysses Sail An Ethnographic
Odyssey of Power, Knowledge, and Geographical
Distance. Princeton University Press. Prince-
ton.
Helms, M. 1998. Access to Origins. Affi nes, Ances-
tors and Aristocrats. University of Texas Press.
Austin.
Hodder, I. 1990. The Domestication of Europe.
Structure and Contingency in Neolithic Society.
Basil Blackwell. London.
Johansen, B. 1992. Människan och rummet. Rums-
liga strukturer i Södermanland under bronsål-
der. Forntid i förändring. Aktuell arkeologi III
(Hyenstrand, Å. & Tomasdotter Jakobsson, A.
red): 57-69. Stockholm Archaeological Reports
25. Stockholm.
Johansen, B. 1997. Ormalur. Aspekter av tillvaro
och landskap. Stockholm Studies in Archaeology
14. Stockholm.
Kossack, G. 1996. Religöses Denken in Alteu-
ropa vom 8. Bis 6. Jahrhundert v. Chr. Geb.
Archäologische Forschungen zum Kultgeschehen
in der jüngeren Bronzezeit und frühen Eisenzeit
Alteuropas (Schauer, P. ed): 17-43. Universitäts-
verlag Regensburg. Regensburg.
Kristiansen, K. 1996. Die Hortfunde der jüngeren
Bronzezeit Dänemarks. Fundumstände, Funk-
tion und historische Entwicklung. Archäologische
Forschungen zum Kultgeschehen in der jüng-
eren Bronzezeit und frühen Eisenzeit Alteuropas
(Schauer, P. ed): 255-271. Universitätsverlag
Regensburg. Regensburg.
Kristiansen, K. 1998a. Europe before History. Cam-
bridge University Press. Cambridge.
Kristiansen, K. 1998b. The Construction of a
Bronze Age Landscape. Cosmology, Economy
and Social Organisation in Thy, Northwest
Jutland. Mensch und Umwelt in der Bronzezeit
Eropas (Hänsel, B. ed): 281-293. Oetkers-Voges
Verlag. Kiel.
Kristiansen. K. 2001. Rulers and Warriors: Sym-
bolic Transmission and Social Transformation
in Bronze Age Europe. From Leaders to Rulers
(Haas, J. ed): 85-105. Kluwer Academic/Plenum
Publishers. New York.
Kristiansen, K. 2002. Langfärder och hellerist-
ninger. In Situ 2001/2002: 67-80.
Kristiansen, K. & Larsson, Th. B. 2005. The Rise
of Bronze Age Society. Travels, Transmissions and
Transformations. Cambridge University Press.
Cambridge.
Larsson, Th. B. 1997. Materiell kultur och religiösa
symboler. Mesopotamien, Anatolien och Skan-
dinavien under det andra förkristna årtusendet.
Arkeologiska Studier vid Umeå Universitet 4.
Umeå.
Larsson, Th. B. 1999a. The transmission of an
élite ideology – Europe and the Near East in
the second millennium BC. Rock art as social
representations (Goldhahn, J. ed): 49-64. BAR representations (Goldhahn, J. ed): 49-64. BAR representations
International Series 794. Oxford.
Larsson, Th. B. 1999b. Symbols in a European
Bronze Age cosmology. Communication in
Bronze Age Europe (Orrling, C. red): 9-16. The Bronze Age Europe (Orrling, C. red): 9-16. The Bronze Age Europe
Museum of National Antiquities, Stockholm
Studies 9. Stock holm.
Ling, J. 2004. Beyond transgressives earths and
Kristiansen 05-08-06, 11.32148
149 | COSMOLOGY AND CONSUMPTION
forgotten seas. Towards an Maritime understan-
ding of rock art in Bohuslän. Current Swedish
Archaeology 12: 121-140.Archaeology 12: 121-140.Archaeology
Lund, J. 2002. Foerlev Nymølle. En offerplads
fra yngre førromersk jernalder. Kuml 2002: Kuml 2002: Kuml
143-195.
Marinatos, N. 1993. Minoan Religion. University
of South Carolina Press. Columbia.
Olmsted, G. S. 1994. The Gods of the Celts and the
Indo-Europeans. Archaeolingua. Innsbrucker
Beiträge zur Kulturwissenschaft. Budapest.
Parcero, C. O., Criado, F. B. & Santos, M. E. 1998.
Rewriting landscape: incorporating sacred lands-
capes into cultural traditions. World Archaeology
30 (1): 159-176.
Penner, S. 1998. Schliemanns Schachtgräberrund
under der europäische Nordosten. Studien zur
Herkunft der Mykenischen Streitwagenausstattung. Herkunft der Mykenischen Streitwagenausstattung. Herkunft der Mykenischen Streitwagenausstattung
Saarbrücker Beitrage zur Altertumskunde, Band
60. Dr. Rudolf Habelt Verlag. Bonn.
Pryor, F. 1991. Flag Fen. Prehistoric Fenland
Centra. English Heritage. London.
Santos, M. E. & Criado, F. B. (in press). Decons-
tructing rock art spatial grammar in the Galician
Bronze Age.
Schwnzer, S. 1997. "Wanderer kommst Du nach
Spa...". Der Opferplatz von Berlin-Spandau. Ein
Heiligtum für Krieger, Händler und Reisende.
Gaben an Die Götter. Schätze der Bronzezeit Eu-
ropas (Hänsel, A. & Hänsel, B. red): 61-66. Freie
Universität Berlin und Museum für Vor- und
Frühgeschichte Staatliche Museen zu Berlin,
Bestandskataloge Bd 4. Berlin.
Sherratt, A. 1997. Enonomy and Society in Prehis-
toric Europe. Changing Perspectives. Edinburgh
University Press. Edingburgh.
Ward, D. 1968. The Divine Twins. An Indo-Eu-
ropean Myth in Germanic Tradition. Folklore
Studies 19. Berkley and Los Angeles.
Victor, H. 2002. Med graven som granne. Om brons-
ålderns kulthus. AUN 30. Uppsala.
Younger, J. G. 1995. The Iconography of Rulership
in the Aegean: A Conseptus. The Role of the Ruler
in the Prehistoric Aegean (Rehak, P. ed): 152-211.
Aegaeum 11, Annales d´archaeologie egeenne de
l’ Université de Liège et UT-PASP. Liège.
Østmo, E. 1997. Horses, Indo-Europeans and the
Importance of Ships. Journal of Indo-European
Studies 25: 285-326.Studies 25: 285-326.Studies
Kristiansen 05-08-06, 11.32149
9 | Minoiskt i norr? Om kulturella infl uenser från Kreta till Skandinavien
Lena Sjögren, Stockholms universitet
Introduktion. I denna artikel kommer jag att som
an tik ve ten skap ligt skolad arkeolog undersöka hur
skan di na vis ka arkeologer använder sig av brons-
ål dern på Kreta. Den minoiska kulturen på Kreta
har i dis kus sio nen fi gurerat som ett ursprung till
sydliga infl uenser identifi erade i ett skandinaviskt
brons ål ders sam man hang. Påtagligt många gånger
hämtas jäm fö rel se ma te ri al från den minoiska
bild värl den. Minoi ska Kreta har här betraktats
som en passande hög kul tur där man antar att
tolkningen av dess motivvärld är oproblema-
tisk. Innebörden i minoiska motiv över förs till
material framför allt funnet i Syd skan di na vien.
Det primära målet tycks ha varit att koppla den
skan di na vis ka bildvärlden till kulturer som vi tror
oss veta mycket mer om och därmed öka vår för-
ståelse av brons ål ders sam häl len i det ”tysta” Nor-
den. Sättet på vilket infl uenser har sökts, liksom
tanken att ytliga lik he ter alltid innebär konkreta
kontakter, bör dock ifrå ga sät tas. Vid en närmare
granskning av hur man har försökt implementera
minoisk kultur på skan di na vis ka bronsålderssam-
hällen blir också mera ge ne rel la problem med
diffusionistiska antaganden up pen ba ra.
Det är numera möjligt att skönja ett ökande
in tres se för frågan kring kontakter mellan Med-
el ha vet och Nordeuropa under bronsåldern.
Upp ta gan det av infl uenser från Medelhavet har
åter blivit aktuell som strukturell förklaringsmo-
dell för hur brons ål ders sam häl len i Skandinavien
fungerade. Att Med el havs om rå det, och framför
allt dess östra de lar, skulle ha utgjort en stark
kulturell infl uens på bronsåldern i norra Europa
är långt ifrån en ny tan ke (Larsson 1999b: 50).
Oscar Montelius var mot slu tet av 1800-talet och
under tidigt 1900-tal en av de främsta föresprå-
karna av en europeisk diffusionism där kulturella
kontakter mellan Syd- och Nord eu ro pa var en
självklarhet (Mon te li us 1919: 130-137). Kontak-
terna kunde beläggas ge nom att identifi era ytliga
likheter i nordiskt arke olo giskt material med till
exempel föremål från den egeiska bronsåldern.
Montelius (1910: 269-271) häv da de bland
an nat att mycket av bronsåldersornamentiken i
Nor den, exempelvis spi ral- och meandermönster,
hade sitt ur sprung i det egeiska området. Det
intressanta är att fl ertalet kon kre ta arkeologiska
exempel på diffusion som Mon te li us påvisade
fortfarande tas upp i dagens debatt. Fynd som
bronsfigurinerna från Grevensvaenge (fig. 1,
Montelius 1919: 156f.), Kiviksgravens hällar (fi g.
4-5, Montelius 1900: 285-287, 1919: 94f.) och
Trundholmsvagnen (Mon te li us 1919: 148-152),
samt ett fl ertal exempel på häll rist nings mo tiv
(Mon te li us 1910: 279-281), fö re kom mer fl i tigt
i nyare forsk ning om externa infl uenser. Många av
Montelius idé er kring dif fu si on ism ens be ty del se,
såsom han dels ba se ra de och ideologiska infl uenser
Sjögren 05-08-06, 11.32151
LENA SJÖGREN | 152
från syd till nord (Mon te li us 1910: 288-291), är
ännu idag giltiga.
Utan att tydligt ge uttryck för det så bekänner
sig dagens nydiffusionistiska stu dier till tankar
for mu le ra de i början av 1900-talet. Det är därför
inte för vå nan de att man också tycks acceptera
en syn på mi no isk kul tur som skapades i samma
ve ten skap li ga anda.
På det konkreta planet har man under senare
år sökt ikonografi ska paralleller (Winter 2001,
2002), med an man på en mera abstrakt nivå
har för sökt på vi sa likheter som speglar en intel-
lektuell, kul tu rell och social samhörighet mellan
södra och norra Europa (Malmer 1999: 41).
Dessa studier utgår oftast från ett skandinaviskt
perspektiv, dvs. det har varit Nord eu ro pe is ka
arkeologer som utifrån ar ke o lo gis ka lämningar
funna i Skandinavien sökt ur sprung framför allt
i det egeiska området (Webart 2001: 1-5). Ett
av de cen tra la antagandena an gå en de be ty del sen
av iden ti fi e ra de likheter är att de inte bara re-
fl ek te rar verkliga kontakter utan även utbyte av
idéer mellan olika brons ål ders kul tu rer (Kristian-
sen 1999, 2002; Lars son 1999a/b, 2002). Det
innebär bland annat att po li tis ka och religiösa
strukturer som fö re kom i hög kul tu rer kring östra
Medelhavet ”ko pie ra des” av eliter (sic!) i nordiska
brons ål ders sam häl len. Denna för enk la de bild av
kulturella re la tio ner mellan östra Med el ha vet
och Skandinavien för med las också i nyligen pu-
bli ce ra de arkeologiska grund böck er (Burenhult
1999: 113-121).
En av orsakerna till att man knyter skan di -
na visk bronsålder närmare samtida ”historiska”
kul tu rer kring Medelhavet är att det gör brons ål -
ders forsk ning en mera relevant – på så sätt skapas
en historisk arkeologi. Genom att associera en
sådan central textkälla som Homeros till grekisk
brons ål der ges historisk le gi ti mi tet åt denna
period. Vis ser li gen brukar Iliaden och Odyssén
attribueras till grekisk järnålder, vanligtvis till
700-talet f.Kr., men nord is ka bronsåldersarkeo-
loger väljer ofta att använda Homeros som en
berättare av brons ål ders sam häl len (Kristiansen
2002: 72-74; Lars son 1999b: 56). Att man inte
kan använda Ho me ros myter och le gen der som
en historisk källa till grekisk bronsålder hävdades
redan på 1840-talet av George Grote (Momig-
Figur. 1. Fynden från Faardal och
Grevensvaenge (från Burenhult 1999:
118, Fig. 109).
Sjögren 05-08-06, 11.32152
153 | MINOISKT I NORR?
liano 1994: 21f.; Morris 2000: 83f.). Dock kom
dessa tankar i skymundan i och med Hein rich
Schliemanns och Arthur Evans upptäckter. De ras
arbetssätt utgick från att arkeologiskt belägga my-
ter och legender omnämnda hos Homeros. Man
bör här påpeka att det var i denna vetenskapliga
kon text som Montelius (1905, 1909) bildade
sin upp fatt ning om grekisk bronsålder och dess
re la tion till övriga eu ro pe is ka bronsålderskultu-
rer. My ter blir även hos ho nom en central del i
be skriv ning en av över för da kul tu rel la infl uenser
(Mon te li us 1900). Det är alltså inte bara tanken
kring kul tur kon takt ers be ty del se som kan ses som
ett arv efter Montelius i dagens forskning kring
skan di na visk bronsålder. Att betrakta Homeros
som en an vänd bar historisk källa för brons ål ders -
stu dier har sin grund i hur grekisk brons ål der s-
arkeo lo gi be drevs under 1800-talet och ti digt
1900-tal (se Nordquist denna volym).
Tolkningar som baserades på Homeros kom
un der en lång tid att prägla generella föreställ-
ningar om grekisk bronsålder och det är först
under senare år som denna bild har starkt ifrå-
gasatts. En för ut sätt ning för detta har varit att
man numera inom grekisk ar ke o lo gi är oerhört
tveksam till att hänföra Homeros till grekisk
bronsålder (Whitley 2001: 89f.). Moses Finleys
klassiska studie från 1950-ta let, där det historiska
vär det av att använda Ho me ros som en källa till
grekisk bronsålder ifrågasätts (Finley 1977: 42-
50), initierade en diskussion om vad det var för
samhälle som de två diktverken skild ra de (Bennet
1997: 511-514). Re sul ta tet är att man idag anser
att om dikterna över hu vud ta get skall tol kas som
skildringar av verkliga sam häll ens sociala struktu-
rer så bör man främst koppla Ho me ros till gre kisk
järnålder och uppkomsten av de ti di gas te stads-
sta ter na. Eftersom man inom den skan di na vis ka
brons ål der sarkeo lo gin inte tycks ha tagit ställ ning
i denna fråga kan man fortsättningsvis an vän da
Ho me ros som en källa till bronsåldern, ofta ur
ett mera allmängiltigt perspektiv. Skildringen
av Odys se us re sor har till exempel tolkats som
en metafor för eu ro pe is ka bronsålderseliters
prestigeskapande resor (Lars son 1999b: 55-57;
Kristiansen 2002: 71-74).
Identifi erade likheter. Grunden för arkeologisk
dif fu si on är identifi erade likheter i föremålska-
tegorier som har hittats i skilda geografiska/
kulturella om rå den. Studiet av likheter legiti-
meras genom att för kla ra dem som resultatet av
konkreta kontakter. I enlighet med Montelius
lära om diffusion från Orien ten har de egeiska
brons ål ders kul ture rna ofta fått fungera som en
länk i en dif fu sions pro cess vi da re norrut. Iden-
ti fi e ra de likheter söks ofta i me tall fö re mål som
till sin ka rak tär är relativt mobila sam ti digt som
de inte ka rak te ri se ras som var dags fö re mål. Med
andra ord, de till skrivs ett viss mått av pre sti -
ge vär de där likheter ses som tecken på djupare
sociala kontakter med ett ur sprung i komplexare
sam häl len. Likheter har hittats i form de tal jer på
bland an nat svärd, dolkar, sköldar och dubbelyxor
(Hencken 1950: 297-308; Baudou 1963: 50ff.;
Schauer 1985) och fl ertalet exempel anses ha sitt
ursprung i den kretensiska bronsåldern.
Även sökandet efter ikonografi ska paralleller
är ett återkommande tema i den diffusionistiska
forsk ning en. Detta är oerhört tacksamt eftersom
det in bju der till att överföra en viss kulturs sym-
bolvärld till ett nytt kulturellt sammanhang. Det
är inte svårt att identifi era likheter med minoiska
motiv i den skan di na vis ka bildvärlden genom att
isolera mo tiv kom po si tio ner och detaljer. Här har
man främst sökt sig till hällristningar eftersom
Sjögren 05-08-06, 11.32153
LENA SJÖGREN | 154
det är ett ikon gra fi skt material väl förankrat i en
lokalt bunden fö re ställ nings värld som samtidigt
lockar till jäm fö rel ser med främmande kulturer.
Hällristningarna kan tolkas från dess lokala sam-
manhang samtidigt som delar av ikonografi n an-
ses påverkad av externa kontakter. Låt oss titta
närmare på några exempel där likheter ses som
tecken på kulturell infl uens från den minoiska
bildvärlden.
Li Winter hävdar i ett antal artiklar (2001: 9-
13, 2002: 207f.) att vissa återkommande teman
och sym bo ler på hällristningar såsom skeppet,
yxan och ak ro ba ter avbildade med skepp eller
tjurar måste ur sprung li gen ha tagits upp från östra
Medelhavet. Hon för sö ker framför allt peka på
paralleller från den minoi ska motivvärlden. Den
välkända ”toreadorfresken” från Knossos (fi g. 8)
anses stå modell för akrobater på hällristningar.
Denna fresk är daterad till ca. 1400 f.Kr. Häll-
rist nings skepp har likheter med skepp på gre kis ka
vaser från 800 och 700-talen f.Kr. Minoiska mo-
tiv med dubbelyxor skall ha inspirerat den sa kra la
funk tio nen av yxdepåer i Skandinavien.
Vidare menar Winter (2001: 13) att upp ta -
gan det av minoiska ritualer och trossystem i ett
skan di na viskt sam man hang speglas i bronsfi guri-
nerna från Grevensvaenge och Fårdal i Danmark
(fi g. 1). I det förstnämnda fyn det håller en mans-
fi gur en yxa, med an det i det andra fyn det ingår
en kvinna och en orm utförda i brons. Här går
Winters tan kar di rekt till den minoi ska orm gu -
din nan som har kom mit att bli det mest emble-
matiska fö re må let för mi no isk re li gi on. De få ta let
kända minoiska representationer av en orm gu -
din na daterar sig till den sena Mellan Minoi ska
perioden, ca. 1600 f.Kr., med an Får dal fyn det är
Figur 3. Agia Triada sarkofagen (efter
Konsola 1985: 77).
Figur 2. Agia Triada sarkofagen (från Preziosi &
Hitchcock 1999: Fig. 117).
Sjögren 05-08-06, 11.32154
155 | MINOISKT I NORR?
pla ce rat i yngre nordisk brons ål der period V, ca
800 f.Kr.; det skil jer allt så åt skil li ga hundra år
mellan fynden. Att samt li ga ormgudinnor dels
är starkt rekonstruerade och dess ut om uni ka i
sina kulturella kontexter refl ekterar Winter inte
över (se Lapatin 2002: 76-79). Istäl let får de på
ett djupare plan representera re li gi ö sa infl uenser
från syd till nord.
De berömda hällristningarna från Kiviksgra-
ven (fi g. 4-5) har ofta framhållits som tydliga
exempel på motiv som har hämtat inspiration sö-
derifrån (Rands borg 1999: 29-32). Hällarna har
daterats till ca. 1300 f.Kr. Graven anses tillhöra
en hövding och i några av motivkompositionerna
har man inte bara funnit lik he ter med minoiska
men också med mykenska mo tiv. Exempelvis
har processionen på häll nummer 7 jämförts
med processionen på ena sidan av den s.k. Agia
Triada sarkofagen från Kreta (fi g. 2, Winter 2002:
209f.). Sarkofagen har sti lis tiskt pla ce rats in i
ke ra mik fa sen senminoisk IIIa (LMIIIa), ungefär
1400 f.Kr. Häst- och vagns mo ti vet på samma
häll har jäm förts med motiv på gravstelai från
Mykene (Larsson 1999b: 53).
Figur. 4. Kivik nr. 7 (efter Goldhahn 1999) Figur. 5. Kivik nr. 1 (efter Goldhahn 1999).
Figur 6. Lejonporten i Mykene (från Warren 1975).
Sjögren 05-08-06, 11.33155
LENA SJÖGREN | 156
Vidare har de två antitetiskt ställ da dju ren
un der vagnen funnit sin närmaste pa ral lell i den
be röm da lejonporten från Mykene (fi g. 6) daterad
till ca. 1250 f.Kr. (Randsborg 1999: 29-31). De
parvis uppställda yxorna som återfi nns på Agia
Triada sarko fa gen är en symbol som antas ha ta-
gits upp i ett skan di na viskt sammanhang vilket
kan ses på Ki viks grav ens häll num mer 1 (Kristi-
ansen 2002: 74), en häll som varit för kom men
sedan åren om kring 1800. När det gäl ler lik he ter
med minoi ska mo tiv har man i samt li ga fall sökt
pa ral lel ler med en bild värld som anses ha haft
en tyd lig religiös be ty del se för minoe rna. Det
blir där med gan ska själv klart att över fö ra denna
re li gi ö sa be ty del se också till ett syd skan di na viskt
sam man hang.
Det typiska för sättet på vilket likheter med
minoi ska motiv har hittats är det till synes
god tyck li ga ur va let – dels i hur man väljer att
betona lik he ter i enskilda de tal jer och dels i hur
man har plock at ut enbart ett fåtal motiv för en
jämförelse. Typiskt är också att man i ett skandi-
naviskt bildmotiv kan söka paralleller från olika
kulturer i östra Med el ha vet, dvs. en detalj kan ha
lik he ter med ett minoiskt motiv medan en an-
nan detalj på min ner om motiv från ett mykenskt
sam man hang. Det ta såg vi bland annat i Kiviks-
gravens hällar där man hade plockat jämförelser
från bägge om rå de na.
Implicit antar man därmed att östra Med el -
havs om rå det, under åt mins to ne sen bronsålder,
kän ne teck na des av intensiva kul tur ut by ten.
Det skulle ha ska pat en slags kulturell koiné
där religiösa och socio-politiska symboler blir
gemensamma för ett om rå de som sträcker sig
från Anatolien, Levanten och Egyp ten i öster
till Kreta och det grekiska fastlandet i väst (Lars-
son 1999b: 45f.). Detta bildar ett för mo dat ge-
men samt kulturgods som sedan fung e ra de som
en stark infl uens på bronsålderssamhällen i norra
Eu ro pa. Tan ken på östra Medelhavet som en kul-
turell enhet le gi ti me rar alltså sökandet av lik he ter
i motiv från skil da rums- och tidssammanhang.
Plockandet har inne bu rit att ett fåtal, ofta mycket
välkända, motiv åter kom mer i dis kus sio nen kring
infl uenser – detta gäller både för den minoi ska
och den skandinaviska sidan.
Inte sällan frångår man även tanken på tids-
över ens stäm mel se mellan olika mo tiv. I häll-
ristningarnas skepps av bild ning ar försöker man
hitta likheter i de tal jer vilka skulle tyda på att
män nis kor i Norden verk li gen hade sett skepp
från Medelhavet. Att man jäm för med skepp av-
bildade på keramik antingen från grekisk brons-
ålder, 1600-1500 tal f.Kr. (Kris ti an sen 2002: 75)
eller från järn ål dern, ca. 700 f.Kr. (Winter 2001:
11f.), tycks inte vålla några be kym mer. Genom
att plocka pa ral lel ler från olika tids pe ri o der an tar
man därmed, med ve tet eller omed ve tet, att det
fanns en kulturell ho mo ge ni tet och kon ti nu i tet
mel lan grekisk brons- och järnålder. Än en gång
framstår grekisk pre- och protohistoria som
opro ble ma tisk och dess ar ke o lo gis ka lämningar
kan därför användas som ett till för lit ligt jäm fö -
rel se ma te ri al.
Denna uppenbara fragmentisering av de
ar ke o lo gis ka bevisen, både i tiden och rummet,
rimmar illa med tanken på att infl uenser söderi-
från speglar upp ta gan det av främmande symboler
– symboler som skul le vara ett djupare uttryck för
"im por te ra de" kulturella och sociala företeelser.
Ofta på pe kar man att vad som är tillgängligt för
oss idag en dast är toppen av ett is berg, dvs. vi ser
bara en liten rest av de förbindelser som en gång
existerade mel lan östra Medelhavet och Skandina-
vien (Winter 2002: 218f.). Man glömmer då att
Sjögren 05-08-06, 11.33156
157 | MINOISKT I NORR?
skillnaderna mellan bronsåldern i Skan di na vien
och brons ål dern på Kreta är mycket större än vad
lik he ter na är (och liksom likheterna borde skill-
naderna som syns bara vara toppen på ett isberg
om man ska resonera efter den logiken).
Kulturdiffusionistiska problem. Begreppen tid
och rum är av största vikt för att ett kulturdif-
fusionistiskt synsätt skall fungera som för kla ring
till iden ti fi e ra de likheter. Tidsperspektivet är vik-
tigt eftersom det är kopplat till när ett specifi kt
fe no men ex is te ra de i en ursprunglig miljö och
när det där med kan ha för med lats till ett annat
kulturellt sam man hang. Idealt bör det inte vara
allt för stora tids skill na der för att länken skall
kunna motiveras. Ge nom gång en av förmodade
likheter mellan skan di na viskt och egeiskt material
vi sa de hur man tvingas från gå kra ven på över ens -
stäm mel se i tiden för att fi nna ett rimligt antal
paralleller. Motiv från både grekisk brons ål der
och järnålder fö re kom mer därför som jäm fö rel se -
ma te ri al.
Rums as pek ten är också central för att den
kulturella över fö ring en skall fungera ef ter som
den kopplar samman influensens ur sprungs -
plats, färdväg och slutliga de sti na tion. För att en
kulturell över fö ring skall betraktas såsom rimlig
bör man alltså kunna påvisa både tids mäs si ga och
rums li ga kontakter. Re dan vid dessa två grund-
läggande förutsättningarna blir antagandena om
minoiska infl uenser på sydskandinavisk brons-
ålder allt för svaga. Med andra ord, skill na der na
i tid och rum är allt för stora för kontakternas
möjliga ex is tens.
Hur skall man då bemöta de forskare som
fram hä ver kontakter mellan Syd- och Nordeuro-
pa när det uppenbarligen är möjligt att identifi era
vissa lik he ter mellan bilder från bronsåldern på
Kreta och motiv funna i Sydskandinavien? Det
går inte en bart genom att påpeka att likheterna är
godtyckliga tolkningar, vilket de i fl esta fallen är,
utan man mås te även kri ti se ra den vetenskapliga
grund på vilken dessa forskare gör sina antagan-
den. Med andra ord, man måste dis ku te ra det
kulturdiffusionistiska till vä ga gångs sät tet. När
det gäller förmodade kul tu rel la kon tak ter mellan
Skan di na vien och Kreta un der brons ål dern bör
man kon cen tre ra sig på tre konkreta ifrå ga sätt-
an den som sätter det kul tur dif fu si on isti ska syn-
sättet på prov: 1 – bildmotivets tillgänglighet i det
ur sprung li ga kul tu rel la sam man hang et, 2 – moti-
vets sym bo lis ka be ty del se i ur sprung li ga miljöer,
och till sist, 3 – det prak tis ka över fö ran det av
motivet och dess sym bo lis ka inne börd.
1. Bildmotivens ursprungliga existens, ut-
bred ning och tillgänglighet. Låt oss börja med
att titta när ma re på de in fl u e ran de bildmotivens
kontext ut i från per spek ti ven ex is tens, utbredning
och till gäng lig het. Fle ra brons ål ders bil der från
Skandinavien har jämförts med enskilda mino-
iska motiv, vilket gör att man kan ifrå ga sät ta hur
tillgängliga motiven har varit – en grund läg gan de
för ut sätt ning för att de skall kunna ha ut gjort
en in fl u ens. Ett typiskt ex em pel är den redan
omnämnda Agia Triada sarko fa gen (fi g. 2-3),
vars oli ka motiv ofta fö re kom mer i diskussionen
om infl uenser på den skan di na vis ka bildvärlden.
Men man får inte glömma att detta är ett slutet
gravfynd. Sarko fa gen var ur sprung li gen place-
rad inuti en liten rek tang u lär kammargrav från
södra Kreta (Long 1974: 11ff.). Vi kan därför
inte för mo da att det var ett föremål som hade en
of fent lig till gäng lig het och dess motiv kan sägas
ha sin största iko no gra fi ska betydelse i vår nutid.
För oss idag är det ett av de mera välkända före-
Sjögren 05-08-06, 11.33157
LENA SJÖGREN | 158
målen från kre ten sisk brons ål der som speglar vår
föreställning om det forn ti da minoi ska samhället.
Det är därför inte kon stigt att motiven på Agia
Triada sarkofagen har fung e rat som en källa för
jämförelse med syd skan di na vis ka bil der.
Akrobater som vi återfi nner på skandinaviska
hällristningar (fi g. 7), anses ha sitt ursprung i
tjur hopp nings sce ner från det egeiska området
(Winter 2002: 207f.). Många kommer från Kreta.
Det är ett motiv som fö re kom mer i olika medier
– på fresker, keramik, sigill, guldringar och som
si gill av tryck och bronsfi guriner (Younger 1976:
129-136). Det skulle tyda på en re la tivt stor
tillgänglighet av motivet. Störs ta antalet, främst
fresker (fi g. 8), sigill eller sigillavtryck, är fun na i
palatiala sam man hang på Kreta och det grekiska
fast lan det. Den andra van li ga fyndkontexten är
slutna fynd i gravar. Därmed kan tillgänglighe-
ten och sprid ning en av det ta mo tiv ifrågasättas
– motivet tillhör specifi ka fynd kon tex ter med
begränsade tillträden. Det fi nns inget teck en
på att föremål med motivet spreds ut an för det
egeiska området.
Kan vi då anta att re san den nor ri från hade haft
tillträde till dessa mer eller mindre slutna miljöer?
Medan det skandinaviska motivet upp vi sar stor
va ri a tion vad gäller den ak ro ba tis ka ak ti vi te ten
– en skil da akrobater, akrobater med tjurar eller
med skepp – är det minoiska motivet näs tan
ute slu tan de kopplat till tjurhoppning. Det är då
Figur 7. Olika akrobatmotiv från olika håll i Europa (efter Winter 2002: Fig. 9.3)
Sjögren 05-08-06, 11.33158
159 | MINOISKT I NORR?
snarare tro ligt att de skan di na vis ka hällbilderna
speg lar lokala ak ti vi te ter än att de skulle vara re-
sultatet av im por te ra de ritualer från en minoisk
kultursfär.
2. Bildmotivens symbolik i ursprungliga miljöer.
Ett annat problem är tolkningen av sym bo li ken
i de minoi ska motiven, som är av betydelse om
man antar att man i Skandinavien delvis tog upp
och mo di fi e ra de symboler från östra Medelhavet.
Ofta anses sym bo ler funna i ett minoiskt sam-
manhang ha själv kla ra be ty del ser som därmed
kan överföras till en nord isk mo tiv värld. När-
mare granskning av minoi ska motiv och deras
symboliska innebörder visar dock hur be dräg ligt
det är att förlita sig på sådana an ta gan den. Man
tycks bortse från att sym bo li ken i minoiska mo tiv
och dess ständiga kopp ling till religiösa sfärer i
hög grad bygger på Evans tolkningar från början
av 1900-talet. På så sätt kan Kristiansen (1999:
547-549) anta ett minoiskt ur sprung för en in-
stitution som tvil ling härs ka re un der skandinavisk
bronsålder. För ut om att par av dubbelyxor, i sig
av sakral natur, skul le sym bo li se ra tanken på tvil-
linghärskare och tvil ling gu dom lig he ter tolkar han
den s.k. ”Camp Stool” fresken i Knossos (fi g. 9)
som det starkaste beviset för att den na in sti tu tion
existerade i ett minoiskt sam man hang. Den na
Figur 8. Toreadorfresken från Knossos (från Preziosi & Hitchcock 1999: Fig. 107).
Figur 9. Den s.k. Camp stool fresken från Knossos (från
Preziosi & Hitchcock 1999: Fig. 105).
Sjögren 05-08-06, 11.33159
LENA SJÖGREN | 160
fresk är dock ytterst fragmentarisk och där med
kraf tigt rekonstruerad. Motivet är en li ten del
av en stör re fresk. Evans idé om par av två mot
varandra sit tan de män har också ifrågasatts (Ca-
meron 1964: 44-53). Alltså kan vi inte anta att
den centrala kom po si tio nen av fresken bestod av
två skålande gu dar som skulle representera tanken
om tvil ling härs ka re.
En av de mera kända avbildningarna av en
för mo dad härskare är den s.k. liljeprinsen från
Knossos (fi g. 10) som Evans kallade för en ”priest-
king”. Den na fresk har fått symbolisera palatsets
härskare; en man med både politisk och religiös
auktoritet. Detta var en form av härskare som
många anser också gällde i Skandinavien under
bronsåldern (Lars son 1999b: 56; Kristiansen
1999: 548, 2002: 74f.), och dess existens i ett
minoiskt sammanhang stär ker hy po te sen om att
en elit i norr kunde iden ti fi e ra sig med en elit i
östra Medelhavet.
Men begreppet ”priest-king” bör främst
be trak tas som en konstruktion av Evans (Davis
1995). Det fi nns inga tecken på att denna form
av härs ka re ex is te ra de på Kreta under bronsåldern
(se Hamilakis 2002a: 182-186) och det bildbevis
som bru kar anföras, ”liljeprinsen”, är i högsta grad
en re kon struk tion som bygger på önsketänkande.
Man bör också här beakta att Evans godtyckligt
plock a de från olika fresker da te ra de från olika
perioder då fresken rekonstruerades (Niemeier
1988: 235-238). Senare års rekonstruktioner är
mera modesta i och med att de avskriver perso-
nens auk to ri tä ra be ty del se (fi g. 11).
Bland annat är det nu sä ker ställt att liljekro-
nan, som för Evans var det tyd li gas te beviset för
”liljeprinsens” härskarfunktion, inte hör ihop
med övriga delar av kroppen (Davis 1995: 12f.).
Mo ti vet har getts en mängd olika omtolkningar
– allt från en boxare (Coulomb 1979: 37-50), en
yng re man lig gudom (Niemeier 1988: 240-244),
till en ung kvin na som möj li gen deltar i tjur-
hopp nings ce re mo nier (Da vis 1995: 13). Att tolka
”liljeprinsen” som en po li tisk och re li gi ös härs ka re
blir därmed i högsta grad en över drift. Trots den
uppenbara bris ten på ikono gra fi skt ma te ri al som
belägger en mi no isk ”priest-king” (Da vis 1995:
18), framstår Evans idé er om den minoi ska härs-
ka rens koppling till re li gi ös makt som så själv klar
Figur 10. Liljeprinsen från Knossos (efter Konsola
1985: 26).
Sjögren 05-08-06, 11.34160
161 | MINOISKT I NORR?
att den kan agera modell för brons ål ders härs ka re
i Nor den (Larsson 1999b: 56).
3. Det praktiska överförandet av motiv och
sym bo lisk innebörd från Kreta till Skandina-
vien. Hur ett minoiskt motiv blev en infl uens
för av bild ning ar i Skandinavien förklaras med
att någon form av möte måste ha skett mellan
nord och syd. Ofta hän vi sar man till ett förmodat
omfattande han dels nät verk un der sen bronsålder
som en möjlig spri da re av motiv (Malmer 1999:
39-41; Kristiansen 2002: 74; Winter 2001: 14).
Förekomsten av bärn sten i olika egeiska bronsål-
derssammanhang ses som tecken på att både östra
Medelhavet och Skan di na vien var in kopp la de i
detta nätverk. Inspirationen till att ta upp delar
av den minoiska bildvärlden skulle alltså ha skett
via han dels ak ti vi te ter. Pro ble met är att minoiska
föremål inte har påträffats i Skandinavien. Så
inspirationen kan inte ha skett genom varor,
eller prestigeföremål som för med lar motiv, från
Med el ha vet. Det förutsätter att han dels män från
norr be skå da de minoiska fresker på plats och i
sitt med ve tan de tog med sig denna mo tiv värld
hem. Därför har man ofta tolkat detta som en
verksamhet som till hör de eliten i de syd skan di n-
a vis ka brons ål ders sam häl le na.
Bland annat har Thomas B Larsson (1999a/b,
2002) hävdat att fö re kom sten av en motivvärld
in spi re rad av östra Med el ha vet är re sul ta tet av
lång vä ga, pre sti ge ska pan de, re sor ge nom för da
av hövdingar och med lem mar av en aristokrati.
Det är därför inte kon stigt att Ki viks gra ven, som
anses till hö ra en hövding, stän digt åter kom mer i
dis kus sio ner kring brons ål der skont ak ter mellan
Nord- och Syd eu ro pa. Att ta till sig ett bild- och
sym bol språk som var kopplat till en väl e ta ble rad
elit i östra Med el ha vet blev alltså ett sätt att
befästa sin position i det egna sam häl let. Proble-
met med denna tolkning kan hänföras till de två
tidigare pro blem punk ter na: tillgängligheten av
motiven och dess sym bo lis ka vär de i ur sprungs -
mil jön. Man för ut sät ter att bil der na hade en hög
till gäng lig het och att dess be ty del ser självklart var
kopplade till politiska, sociala och religiösa auk to -
ri te ter. Dessutom antas att sym bo li ken i minoiska
motiv var så tydlig att resande nordmän kunde
ta den till sig och förvalta den.
Det minoiska paradigmet och den in om ve -
ten skap li ga kritiken. Kretas bronsålderskultur
brukar framhävas som en av de äldsta hög kul tu-
re rna i Medelhavet och därmed också i Europa
(Hitch cock & Koudounaris 2002: 42). Detta
är en fö re ställ ning av en brons ål ders kul tur ska-
pad av dess upptäckare Arthur Evans i slu tet av
1800-talet och det är en bild som fortfarande
Figur 11. Rekonstruktion liljeprinsen från Knossos
(Niemeier 1988: Fig. 2).
Sjögren 05-08-06, 11.34161
LENA SJÖGREN | 162
förmedlas till all män he ten framför allt genom det
re kon stru e ra de pa lat set i Knossos. Evans tolkning
av palatset var starkt präglad av det viktorianska
Eng land där den kung li ga kronan utgjorde cen-
trum för makten: I Knossos fann han ett tronrum,
av bild ning ar av härs ka ren och hans hov, samt en
privat av del ning för hans drottning (Hitch cock
& Koudounaris 2002: 51-54).
Liksom hos den andre store 1800-tals upp-
täck a ren av grekisk för his to ria, Heinrich Schlie-
mann, var det de grekiska myterna och de le gen -
da ris ka hjäl te sa gor na som styr de Evans i sökandet
av en kultur som blomst ra de före Homeros och
i Knossos härs ka de kung Minos. Evans skapade
en starkt idea li se rad bild av ett folk som pas sa de
in i en upplyst tid främmande från den in du -
stri a li se ra de, ti dig mo der na verklighet som han
själv levde i och som han så explicit avskydde
(MacGillivray 2000: 5-9). I hans minoiska Kreta
ex is te ra de sällan marginaliserade grupper såsom
fattiga, slavar, arbetare, bönder, barn och kvinnor
utan det var en värld befolkad av visa, rika, mäk-
tiga och kul tu rel la män (McEnroe 2002: 69).
Evans syn på europeisk bronsålderskultur var
starkt diffusionistisk – och Kreta spelade som
hög kul tur en central roll som källa till infl uen-
ser. Det dif fu si on isti ska synsättet delade han med
Mon te li us (McEnroe 1995: 6-8). Även hos Evans
skönjer man en syn på ett bronsålders Europa
som delade på gemensamma kul tu rel la uttryck.
För Montelius hade fl ertalet kulturella uttryck
under bronsåldern i olika delar av Europa sitt
ursprung i det område som vi traditionellt kallar
för Orienten. Även om Evans till viss del bestred
denna idé, menade han att minoisk kultur fung-
erade som en förmedlande kulturell brygga mel-
lan Orienten och övriga Eu ro pa. Han betraktade
dock minoiska Kreta som en västlig kultur som
befann sig på samma nivå som de främre orienta-
liska högkulturerna. Med an dra ord, trots östliga
infl uenser förblev den minoiska kulturen unik i
förhållande till sin omvärld. Det vä sent li ga var
att den minoiska kulturen hade ut gjort en stark
infl uens på den europeiska brons ål der skultu ren
– Europas kulturella vagga återfanns på Kreta
(McEnroe 2002: 69f.).
Trots att de fl esta forskare idag fjärmar sig
från Evans idealiserade bild av Kretas bronsålder
så lever många delar av hans minoiska skapelse
vidare i da gens forskning. För de fl esta som fors-
kar kring Kretas bronsålder är det svårt att bortse
från Evans för tjänst som upptäckare och första
berättare av Kretas för his to ria (Warren 2000:
208f.). Fortsättningsvis används den kronologi
och terminologi som eta ble ra des av Evans (Ha-
milakis 2002b: 6f.), utan att dessas ve ten skap li ga
grund har ifrågasatts. Det är först under se na re tid
som den politiska ladd nin gen i Evans minoi ska
konstruktion och denna bilds oföränderlighet
ge nom årtiondena har kommit att diskuteras
(Hamilakis 2002b; Hitchcock & Koudounaris
2002; McEnroe 2002).
Trots detta betraktar de fl esta forskare fort fa -
ran de minoisk kultur utifrån ett diffusionistiskt
per spek tiv. I minoisk arkeologi återfi nns många
tankar kring kul tur kon tak ter liknande de som
tas upp inom skan di na visk bronsåldersforskning.
Man försöker iden ti fi e ra de östliga dragen i mi-
noisk konst och överför sedan östliga symbolers
betydelser till ett minoiskt sam man hang (Crowley
1989: 269-282). Detta är inte ett nytt tema men
det genererar fortfarande en stor mängd forskning
vilket kan ses i antalet kon fe ren ser som ny li gen
behandlar handel, kontakter och infl uenser öst-
er i från kopplat till egeiska brons ål der sam häl len
(t.ex. Cline & Harris-Cline 1998; Ka ra ge org his
Sjögren 05-08-06, 11.34162
163 | MINOISKT I NORR?
& Stam poli dis 1998). Liksom Kreta framstår
som en stark hög kul tur som påverkade mindre
kom plexa sam häl len i norr, så betraktas Främre
Orienten här som en passande civilisation med ett
starkt infl ytande på den minoiska kulturen.
Slutsats: Avskrivning av minoiska infl uenser.
Tre huvudargument kan anföras mot tanken att
ytliga lik he ter är resultatet av en diffusion från
hög kul tu rer till mindre komplexa samhällen.
För det för sta går det inte att anta ett föremåls
eller bildmotivs själv kla ra till gäng lig het i den
ursprungliga hög kul tu ren. Ofta har ett motiv
sin starkaste kulturella närvaro i den mo der na
arkeologiska forskningen. För det an dra går det
inte att ta symbolers innebörder för giv na och
anta att de därmed skulle kunna överföras till
ett nytt kul tu rellt sammanhang. Sättet på vilket
minoi ska sym bo ler har skapats i modern tid får
ex em pli fi e ra detta pro blem. Slutligen, eftersom
tillgängligheten i ur sprung li ga kontexter och sym-
bo lers betydelser för blir god tyck li ga tolkningar
är det omöjligt att bevisa det kon kre ta kulturella
över fö ran det.
Rent empiriskt är det alltså oerhört svårt att
be läg ga kulturella kontakter mellan Kreta och
Skan di na vien under bronsåldern. Trots det för-
söker man på empiriska vägar tillskriva påvisade
likheter mel lan minoiska Kreta och skandinaviska
brons ål ders sam häl len en djupare innebörd. Yt-
liga likheter be ty der inte bara konkreta kontakter
mellan de två om rå de na. Man antar att likhe-
terna är ett uttryck för hur man i Norden har
låtit sig påverkats – re li gi öst, kul tu rellt, politiskt
och socialt – av en av läg sen och mera komplex
kultur. Det är det orefl ekterade ac cept er an det av
minoiska bildmotivs symbolik, utan att ta hän syn
till osäkerheten i många av tolk ning ar na kring
dessa motivs betydelse, som alltså är det främsta
problemet i idéen om att en kulturellt betingad
överföring av konstnärliga ut tryck kan ha skett
från Kreta till ett skandinaviskt sammanhang.
Man tycks alltså ta till sig, och sätta en tilltro
till, en vedertagen föreställning om det minoiska
Kreta som i princip över ens stäm mer med den
bild av minoe rna som Evans skapade i början av
1900-ta let. Det är en bild som dock tycks prägla
skan di na vis ka brons ål der sarkeo log ers upp fatt ning
av mi no isk kul tur. Man är inte medveten om de
senaste årens för sök till omvärdering av minoisk
forsk ning.
Låt mig avsluta med ett citat från Hélène
Borna-Ahlkvists avhandling Hällristarnas hem,
pu bli ce rad år 2002. I förordet skriver hon:
”På Kreta, hösten 1995, besökte jag ett litet
lo kal mu se um i trakterna kring Agios Niko-
laos. En av mont rar na fångade genast mitt
intresse. Där stod fl era små lerfi guriner, ganska
enkelt ut för da. Anletsdragen var stiliserade,
några hade en hår fl ä ta på ryggen. Figurinerna
påminde om den vi hade funnit i Pryssgården.
Kunde det måhända vara så att den lilla fi gurin
som vi hade funnit långt upp i norr haft en
infl uens från östra Med el ha vet? Sva ret får vi
aldrig reda på, och det är väl just det som är
så inspirerande med av vara arkeolog”.
Även om Borna-Ahlkvist inte tydligt påstår att
minoisk kultur har påverkat tillverkarna av den
nämn da fi gurinen är det en talande refl ektion
som speglar vilken dragningskraft det minoiska
Kreta har haft på skandinavisk bronsåldersarkeo-
logi. Att spe ku le ra kring ett minoiskt ursprung får
här nästan en mystisk klang. Vi kan aldrig med
säkerhet be läg ga infl uenserna, men de går heller
Sjögren 05-08-06, 11.34163
LENA SJÖGREN | 164
inte att med be stämd het att motbevisas. På så sätt
kvarstår möj lig he ten att använda kulturella kon-
takter som en fruktbar ut gångs punkt i analyser
av skandinaviska brons ål ders sam häl len.
För mig som närmar mig problemet ut i från
ett kretensiskt brons ål ders per spek tiv framstår re-
la tio nen mellan Kreta och Sydskandinavien som
ytterst svag. Associationen med minoisk kultur
tros ge en ökad historisk re le vans åt skandinavisk
brons ål der. I själva verket är detta en miss tro -
en de för kla ring av det arkeologiska källmaterialet.
Man antar att läm ning ar från skan di na visk brons-
ålder i sig själ va inte har tillräcklig tolkningspo-
tential och att de där med måste länkas till mera
komplexa kulturer kring öst ra Med el ha vet.
Referenser
Baudou, E. 1963. Kreta, Tiber und Stora Mellösa.
Bemerkungen zu zwei Bronzeschwerten aus dem
Tiber. Medelhavsmuseets Bulletin 3: 41-53.
Bennet, J. 1997. Homer and the Bronze Age. A
new companion to Homer (Morris, I. & Powell, new companion to Homer (Morris, I. & Powell, new companion to Homer
B. eds): 511-533. Mnemosyne, Suppl. 163.
Brill. Leiden.
Borna-Ahlkvist, H. 2002. Hällristarnas hem.
Gårds be byg gel se och struktur i Pryssgården under
brons ål der. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska
Un der sök ning ar, Skrifter 42. Stockholm.
Burenhult, G. (red) 1999. Arkeologi i Norden 2.
Natur och Kultur. Stock holm.
Cameron, M. A. S. 1964. An addition to “La Pari-
sienne”. Kritika Chronika 18: 38-53.Kritika Chronika 18: 38-53.Kritika Chronika
Cline, E. H. & Harris-Cline, D. (eds) 1998. The
Aegean and the Orient in the second milennium.
Aegaeum 18. Université de Liège. Liège.
Coulomb, J. 1979. Le prince aux lis de Knossos
reconsideré. Bulletin de correspondance hellénique
103: 29-50.
Crowley, J. L. 1989. The Aegean and the East. Stu-
dies in Mediterranean Archaeology 51. Paul
Åströms Förlag. Jonsered.
Davis, E. N. 1995. Art and politics in the Aegean:
The missing ruler. The role of the ruler in the
prehistoric Aegean (Rehak, P. ed): 11-20. Aega-
eum 11. Liège.
Finley, M. I. 1977. The world of Odysseus. 2nd
revi sed edition. Harmondsworth: Penguin.
London.
Goldhahn, J. 1999. Sagaholm – hällristningar och
grav ri tu al. Studia Archaeologica Universitatis
Umensis 11. Umeå.
Hamilakis, Y. 2002a. Too many chiefs? Factional
competition in Neopalatial Crete. Monuments of
Minos. Rethinking the Minoan palaces (Driessen, Minos. Rethinking the Minoan palaces (Driessen, Minos. Rethinking the Minoan palaces
J., Schoep, I. & Laffi neur, R. eds): 179-199.
Aegaeum 23. Liège.
Hamilakis, Y. 2002b. What future for the ‘Minoan’
past? Labyrinth revisited. Rethinking ‘Minoan’
archaeology (Hamilakis, Y. ed): 2-28. Oxbow archaeology (Hamilakis, Y. ed): 2-28. Oxbow archaeology
Books. Oxford.
Hencken, H. 1950. Herzsprung shields and Greek
trade. American Journal of Archaeology 54: 295-American Journal of Archaeology 54: 295-American Journal of Archaeology
309.
Hitchcock, L. & Koudounaris, K. 2002. Virtual dis-
course: Arthur Evans and the reconstructions of
the Minoan palace at Knossos. Labyrinth revisi-
ted. Rethinking ‘Minoan’ archaeology (Hamilakis, ted. Rethinking ‘Minoan’ archaeology (Hamilakis, ted. Rethinking ‘Minoan’ archaeology
Y. ed): 40-58. Oxbow Books. Ox ford.
Karageorghis, V. & Stampolidis, N. (eds) 1998.
Eastern Mediterranean: Cyprus-Dodecanese-
Crete, 16th-6th cent. BC. University of Crete.
Athens.
Konsola, D. 1985. Kriti. Athina.
Kristiansen, K. 1999. Symbolic structures and so ci al
institutions. The twin rulers in Bronze Age Eu-
Sjögren 05-08-06, 11.34164
165 | MINOISKT I NORR?
ro pe. Glyfer och arkeologiska rum – en vänbok till
Jarl Nordbladh (Gustafsson, A. & Karlsson, K. Jarl Nordbladh (Gustafsson, A. & Karlsson, K. Jarl Nordbladh
red): 537-552. Gotarc Series A 3. Göteborg.
Kristiansen, K. 2002. Langfaerder og hellerist-
ninger. In Situ 2000-2001: 67-80.
Lapatin, K. 2002. Mysteries of the Snake goddess. Art
desire, and the forging of history. Da Capo Press.
Cambridge, MA.
Larsson, Th. B. 1999a. Symbols in a European
Bronze Age cosmology. Communication in
Bronze Age Europe (Orrling, C. red): 9-16. The Bronze Age Europe (Orrling, C. red): 9-16. The Bronze Age Europe
Museum of National Antiquities, Stockholm
Studies 9. Stock holm.
Larsson, Th. B. 1999b. The transmission of an
élite ideology – Europe and the Near East in
the second millennium BC. Rock art as social
representations (Goldhahn, J. ed): 49-64. BAR representations (Goldhahn, J. ed): 49-64. BAR representations
International Series 794. Oxford.
Larsson, Th. B. 2002. De döda, de “andra” och
dju ren. Bilder av bronsålder (Goldhahn, J. red):
91-111. Acta Archaeologica Lundensia in 8° No
37. Stock holm.
Long, C. R. 1974. The Ayia Triada sarcophagus: a
study of Late Minoan and Mycenaean funerary
practices and beliefs. Studies in Mediterranean
Archaeology 41. Paul Åströms Förlag. Göte-
borg.
MacGillivray, J. A. 2000. Minotaur. Sir Arthur
Evans and the archaeology of the Minoan myth.
Pimlico: Random House. London.
Malmer, M. 1999. How and why did Greece com-
municate with Scandinavia in the Bronze Age?
Communication in Bronze Age Europe (Orrling, Communication in Bronze Age Europe (Orrling, Communication in Bronze Age Europe
C. ed): 33-42. The Museum of National Anti-
quities, Stockholm Studies 9. Stockholm.
McEnroe, J. 1995. Sir Arthur Evans and Ed ward ian
archaeology. Classical Bulletin 71: 3-18.
McEnroe, J. C. 2002. Cretan questions: politics
and archaeology 1898-1913. Labyrinth revisted.
Rethinking ‘Minoan’ archaeology (Hamilakis, Y. Rethinking ‘Minoan’ archaeology (Hamilakis, Y. Rethinking ‘Minoan’ archaeology
ed): 59-72. Oxbow Books. Oxford.
Momigliano, A. D. 1994. George Grote and the
study of Greek history. A. D. Momigliano.
Studies of modern scholarship (Bowerstock, G.
W. & Cor nell, T. J. eds): 15-31. University of
California Press. Berkeley.
Montelius, O. 1900. Solgudens yxa och Tors ham-
ma re. Svenska Fornminnesföreningens tidskrift 10: Svenska Fornminnesföreningens tidskrift 10: Svenska Fornminnesföreningens tidskrift
278-296.
Montelius, O. 1905. Orienten och Europa. Anti-
qvarisk Tidskrift för Sverige 13: 1-252.qvarisk Tidskrift för Sverige 13: 1-252.qvarisk Tidskrift för Sverige
Montelius, O. 1909. De mykenska ku pol graf var na
och de nordiska gånggrifterna. Fornvännen 4:
161-175.
Montelius, O. 1910. Der Handel in der Vorzeit.
Praehistorische Zeitschrift 2: 249-291.Praehistorische Zeitschrift 2: 249-291.Praehistorische Zeitschrift
Montelius, O. 1919. Vår forntid. P. A. Norstedts Vår forntid. P. A. Norstedts Vår forntid
För lag. Stockholm.
Morris, I. 2000. Archaeology as cultural history.
Words and things in Iron Age Greece. Blackwell.
Mal den.
Niemeier, W.-D. 1988. The Priest-King fresco from
Knossos. Problems in Greek Prehistory (French, Problems in Greek Prehistory (French, Problems in Greek Prehistory
E. B. & Wardle, K. A. eds): 235-244. Bristol
Classical Press. Bristol.
Preziosi, D. & Hitchcock, L. 1999. Aegean art and
architecture. Oxford University Press. Oxford.
Randsborg, K. 1993. Kivik. Archaeology and icono-
graphy. Acta Archaeologica 64 (1). København
og Munksgaard.
Randsborg, K. 1999. Kivik powers of communica-
tion. Communication in Bronze Age Eu ro pe (Orr-Communication in Bronze Age Eu ro pe (Orr-Communication in Bronze Age Eu ro pe
ling, C. ed): 23-32. The Museum of Na tio nal
Antiquities, Stockholm Studies 9. Stockholm.
Schauer, P. 1985. Spuren orientalischen und ägäi-
schen Einfl usses im bronzezeitlischen Nordi-
Sjögren 05-08-06, 11.34165
LENA SJÖGREN | 166
schen Kreis. Jahrbuch der Römisch-Germanischen
Zentralmuseums Mainz 32: 123-95.Zentralmuseums Mainz 32: 123-95.Zentralmuseums Mainz
Warren, P. 2000. Sir Arthur Evans and his achieve-
ment. Bulletin of the Institute of Classical Studies
44: 199-211.
Warren P. 1975. The Aegean civilizations: From
ancient Crete to Mycenae. Phaidon. Oxford.
Webart, B. 2001. Introduction. Cultural interactions
in Europe and the Eastern Mediterranean during
the Bronze Age (3000-500 BC) (Webart, B. ed):
1-5. BAR International Series 985. Oxford.
Whitley, J. 2001. The archaeology of ancient Greece.
Cambridge University Press. Cambridge.
Winter, L. 2001. Cultural encounter: symbols
from the Mediterranean world in the South
Scan di na vi an rock carving tradition during the
Bronze Age. Cultural interactions in Europe and
the Eastern Mediterranean during the Bronze Age
(3000-500 BC) (Werbart, B. ed): 9-27. BAR
In ter na tio nal Series 985. Oxford.
Winter, L. 2002. Relationen mellan Med el havs-
om rå dets och Sydskandinaviens bildvärldar.
Bil der av bronsålder (Goldhahn, J. red): 201-
221. Acta Archaeological Lundensia in 8° No
37. Stock holm.
Younger, J. G. 1976. Bronze Age representations
of Aegean bull-leaping. American Journal of Ar-
chaeology 80: 125-137.chaeology 80: 125-137.chaeology
Sjögren 05-08-06, 11.34166
10 | Den vediske Agni och skandinaviska Agni och skandinaviska Agni eldritualer – ett möjligt samband?
Anders Kaliff, Riksantikvarieämbetet, UV samt Uppsala universitet
Prolog: Människan och elden. Formandet av den
mänskliga kulturen är nära knuten till domesti-
ceringen av elden. Konsten att göra upp eld har
givit människan möjlighet att överleva i miljöer
där det annars inte varit tänkbart och att tillreda
föda vars näringsinnehåll annars inte kunnat nytt-
jas till fullo. Detta har format oss som människor,
format vår föreställninsgvärld.*
Från min barndom har jag starka minnen av
den glädje och spänning jag kände inför lägerel-
den som tändes när familjen var på tältsemester,
eller när vi besökte släktingar i gamla hus med
öppen spis. Som liten pojke fängslades jag oerhört
av elden. Jag kunde sitta länge, länge och bara se
in i lågorna, fascineras över eldens förtärande kraft
och över vad den egentligen var för något. Lå-
gorna tycktes vara allt och ingenting, en påtaglig
substans och samtidigt inget som kunde existera
utan vedstyckena som den långsamt förtärde. Jag
stack små vedpinnar in i lågorna för att se hur
länge de kunde vara där utan att fatta eld och
lade spån och kvistar alldeles intill elden i samma
syfte. Den grillade korv som elden tändes för att
tillreda var visserligen god, men för mig var det
en bisak. Att betrakta elden var viktigast. Timmar
rusade förbi. Mina föräldrar och släktingar var
slutligen tvungna att tvinga mig därifrån. Elden
förhäxade mig...
Senare, som student, läste jag kemi och fi ck en
grundlig naturvetenskaplig syn på vad eld är för
något: En reaktion av ämnen som förlöper hastigt
och under stark värme. Elden är inte någonting i
sig själv, utan resultatet av en process. Samtidigt
var jag i mitt inre starkt medveten om att detta
inte är hela sanningen. Beskrivningen av dess
natur formas av de frågor vi ställer. Trots eldens
icke-substans är den påtaglig – vi ser den och
inte minst känner den. Reaktionen mellan ämnen
kan, genom eldens förmedlande väsen, sprida sig
också till oss. Då förtärs vi, liksom vedstyckena i
barndomens eld. Att eldens gåtfullhet givit den en
gudomlig karaktär, ja att den blivit betraktad som
en gudom i sig, är därför inte märkligt. Barnets
förundran över elden, dess värme och vänskap,
liksom fascinationen över dess förstörande kraft,
visar en sanning om eldens karaktär som inga
andra förklaringar helt kan avfärda.
Som arkeolog har jag åter kommit att in-
tressera mig för elden. Utgångspunkten har till
synes skiftat men är egentligen densamma, bara
annorlunda formulerad: Eldens förmåga att på
en gång vara till påtaglig vardaglig nytta och
samtidigt personifi era tillvarons transformation
mellan olika tillstånd. Särskilt har jag fångats av
eldens betydelse för eskatologin och gravritua-
lernas utformande men också dess betydelse för
den övergripande kosmologin och därmed som
Kaliff 05-08-06, 11.34167
ANDERS KALIFF | 168
offerredskap. Jag har blivit allt mera övertygad
om att människans fascination inför elden på ett
fundamentalt plan har en gemensam utgångs-
punkt. Det hindrar inte att de myter och ritualer
som kopplats till elden har funnit olika uttryck
i olika kulturella kontexter. Elden som livgivare
och förstörare kan knappast uttryckas i starkare
bilder än i beskrivningen av den vediska gudomen
Agni, en gudom som representerar elden, ja är
elden själv:
”Agni is brilliant, golden, has fl aming hair
and beard, three or seven tongues, his face
islight, his eyes shine, he has sharp teeth, he
makes a cracking noise, and leaves a black trail
behind. He is found of clariefi ed butter, but
he also eats wood and devour the forest. In
fact, he eats everything. He is in particular a
destroyer of demons and aslayer of enemies”
(Staal 2001: 73).
Analogier på gott och ont. Bland möjliga analo-
gier för tolkningar av fornskandinavisk ritual har
den forntida vediska kulturen fått oförtjänt lite
uppmärksamhet under senare år. En bidragande
orsak är sannolikt bristande kunskap om ämnet
hos arkeologer med inriktning mot Skandina-
vien, kombinerat med uppfattningen att en sådan
jämförelse är en onödig exotisering. Jag menar att
det senare bygger på en missuppfattning. Den
vediska kulturen utgör tvärtom en givande kon-
text för jämförelser och som inspirationskälla för
tolkningar. Det beror inte endast på dess samti-
dighet med den skandinaviska bronsåldern, utan
också på att de vediska ritualerna utgör ett av de
mest väldokumenterade äldre ritualsystemen i
världen.
Dokumentationen täcker in en mer än 3000-
årig tradition, från det 2:a årtusendet f.Kr. fram
till idag. Vi står i betraktandet av den vediska ri-
tualen inför en genuin tradition, till sitt ursprung
samtida med vår skandinaviska bronsålder, men
fortfarande delvis levande. En annan faktor till
varför den vediska religionen kan vara en god
analogi, är de övergripande kosmologiska och
mytologiska likheter som fi nns mellan denna
och den fornskandinaviska religionen. Även
forniransk, liksom grekisk och romersk religion
tillhör det som brukar refereras till som indo-
europeiska religioner (t.ex. de Vries 1956-1957;
Eliade 1958; Dumézil 1962; Biezais & Ström
1975; Lincoln 1986). Jag använder här begrep-
pet fornskandinavisk religion som benämning för
den förkristna religionen i det sydskandinaviska
området, eftersom det utgör ett relativt precist
sådant ur religionshistorisk synvinkel (Hultgård
1991: 162).
Problematiken kring hur vi som arkeologer
benämner och tolkar ett föremål eller en företeelse
är djupt förankrad i frågan om varifrån vi hämtar
våra referenspunkter. Finns det överhuvudtaget
något sådant som en förutsättningslös tolkning?
På ett grundläggande plan måste svaret tveklöst
bli nej. Som individer är vi alltid påverkade av vår
omgivning, från vår första stund på jorden. Även
våra mest personliga tankar och känslor uppstår
i relation till något, vilket för den skull inte får
dem att upphöra att vara våra egna. Att ge ett
generellt svar på vilken sorts analogi som är bäst
att använda är svårt, för att inte säga omöjligt. Det
varierar från fall till fall. Det är då lättare att svara
på vad som är en riktigt dålig analogi. Jag vill påstå
att det är frånvaron av en medveten analogi.
Ytligt betraktat kan ett sådant påstående
upplevas som en motsägelse: Använder man
inte analogier så fi nns det väl inget problem
Kaliff 05-08-06, 11.34168
169 | AGNI OCH SKANDINAVISKA ELDRITUALER
med dem? Enligt min uppfattning använder vi
oss dock alltid av analogislut, även om det sker
omedvetet.
Om vi inte medvetet väljer analogier så använ-
der vi orefl ekterat våra egna utgångspunkter, och
vår egen tid, som analogi. Vad skulle vi annars
göra? Problemet är att just denna analogi oftast är
en dålig sådan för arkeologer. Den förekommande
källkritiken är här ojämn. Vi granskar medvetet
valda analogier kritiskt, särskilt då de hämtas från
nutida (eller äldre) s.k. exotiska miljöer (etno-
grafi ska analogier), men uppmärksammar mera
sällan vad alternativet är. En tro på att sådana
förutsättningslösa tolkningar skulle vara möjliga
vilar på en illusion, nämligen illusionen av att vår
egen slutledningsförmåga fungerar som ett slutet
system, frikopplat från intrycken av omvärlden.
På gott och ont kan vi aldrig frigöra oss från våra
egna omedvetna anlogislut, men vi komplettera
med medvetet valda analogier.
Noggrant valda etnografi ska analogier utgör
därför ett ovärdeligt instrument för att tolka olika
arkeologiska kontexter (Kaliff i manus; Kaliff &
Oestigaard i manus; jfr. Parker-Pearson 2002:
44). Hur man väljer sådana är i sig en komplex
fråga. Olika kriterier av betydelse kan skönjas,
exempelvis social struktur, teknisk nivå, natur-
miljö, näringsfång, geografi sk och/eller tidsmässig
närhet liksom religiösa föreställningar. Jag kom-
mer i artikeln att ta upp problematik kring en
specifi k rituell kontext, nämligen eldofferritualer.
Betydelsen av sådana ritualer är väldokumenterat
i den vediska traditionen och det arkeologiska
materialet talar starkt för att eldritualer också
haft en betydelsefull roll i det fornskandinaviska
samhället.
Min avsikt är således att använda det vediska
eldoffret som analogi för en tolkning av brons-
ålderns och äldre järnålderns eldritualer i Skan-
dinavien. Denna analogi får en extra dimension
genom den vediska religionens möjliga släktskap
med den fornskandinaviska. Jag vill samtidigt re-
dan inledningsvis poängtera att detta förhållande
inte utgör någon förutsättning för huvuddelen av
mitt resonemang. Den vediska kulturen kan fung-
era väl som en historisk-etnografi sk analogi för
tolkningar av skandinaviska förhållanden, alldeles
oavsett släktskap. Nedan presenterar jag först kort
den vediska kontexten, med särskild tonvikt på
grundläggande kosmologiska aspekter, med en
kommentar kring frågan om de indoeuropeiska
religionernas samhörighet och kritiken mot detta.
Sedan presenteras det vediska eldoffret, varefter
det används som analogi för det skandinaviska
materialet.
Jag använder mig av ett långt tidsperspektiv,
vilket är medvetet valt. Det beror dels på att vissa
av de förhistoriska skandinaviska anläggningar
som berörs förekommer under såväl bronsålder
som äldre järnålder, i vissa fall fram till järnålderns
slut, dels på den vediska ritualens jämförbara för-
måga att överleva under mycket lång tid. Denna
uthållighet beror inte på att ritualerna nedteck-
nats i manualer för utförande, utan kunskapen
har tvärtom varit muntligt överförd. Att skriva
ned en manual för ritualen har ofta ansetts som
orent och därför mindre lämpligt (Staal 2001:
29-40). Det faktum att ritualerna trots detta
upptecknats redan under forntiden (från ca
1000 f.Kr. och framåt) gör det möjligt att visa
den muntliga traditionens överlevnadsförmåga,
genom jämförelser med ritualernas utförande
i senare tid, i miljöer som följer lokal muntlig
tradition.
Ett liknande scenario är realistiskt också för
fornskandinaviska förhållanden, med ett rituellt
Kaliff 05-08-06, 11.34169
ANDERS KALIFF | 170
bruk som byggde på en muntligt överförd tradi-
tion. Ett tidsperspektiv från bronsålder fram till
yngre järnålder är då inte orimligt för åtskilliga
ritualers bevarande. En indikation på att rituella
bruk konserverats under lång tid också i Skan-
dinavien är att det norröna materialet, nedteck-
nat under tidig medeltid, visar en tradition där
muntlig överföring och recitation har haft stor
betydelse. Just kultkonservatism betraktas också
som ett kännetecken för den fornskandinaviska
religionen.
De vediska analogin i dess indoeuropeiska kon-
text. En fråga jag fått från kollegor är varför jag
som arkeolog söker mig till det vediska Indien för
analogislut, när det fi nns mera geografi skt näralig-
gande väldokumenterade kända rituella system
i exempelvis Medelhavskulturerna. Varför då
söka sig till ”exotiska” religioner i Sydasien? Det
fi nns skäl att kort kommentera detta. Det som
brukar benämnas den vediska tiden i Indien, ca
1500-500 f.Kr., bör inte tolkas i bilder av dagens
hinduism, något som ger en missledande bild.
Givetvis är hinduismen en efterföljare till den
vediska religionen men med tillkommande drag,
både från de tidigare indiska högkulturerna och
senare infl uenser (jfr. Flood 1998: 23-50; Staal
2001: 60). Man får lätt en felaktig bild av vedisk
ritual som analogi för skandinavisk bronsålder
utan detta perspektiv.
Inspiration till en del tolkningar här har jag
erhållit dels under fältarbete i Kathmandudalen i
Nepal våren 2002 (fi g. 1), ett arbete som främst
berörde kremationsbruket och ritualer kring detta
men som även kom att beröra frågor kring of-
fer (jfr. Kaliff & Oestigaard i manus), dels från
undersökta skärvstenshögar, stensättningar och
härdsystem, samt andra lämningar, från brons-
ålder och äldre järnålder i Sverige (bl.a. Kaliff
1994, 1997, 1999, 2001). Viktig inspiration till
mina tolkningar nedan har jag hämtat från Frits
Staal, en av de främsta kännarna av det vediska
eldofferbruket, och dennes storslagna verk Agni.
The Vedic Ritual of the Fire Altar (2001, första The Vedic Ritual of the Fire Altar (2001, första The Vedic Ritual of the Fire Altar
upplaga 1983). Staals verk grundar sig på en unik
empiri och utgör därigenom en närmast outsinlig
källa till inspiration för analogislut. Hans arbete
är dock inte enbart intressant för kunskaper om
det vediska offerbruket i sig utan också för en
generella diskussion kring ritualteori.
Figur 1. Vedisk eldritual utförd som reningsceremoni.
Från tempelområdet Pashupatinath, Nepal. Foto
Anders Kaliff.
Kaliff 05-08-06, 11.34170
171 | AGNI OCH SKANDINAVISKA ELDRITUALER
Den traditionella bilden av hur den vediska
kulturen och religionen växer fram är att den
föds i mötet mellan invandrande indoeuropeiska
stammar och äldre inhemska kulturer i nordvästra
Indien (eller snarare dagens Pakistan eller östra
Afghanistan), ca 2000-1500 f.Kr. Före ca 2000
f.Kr. fanns halvnomadiska stammar vilka talade
indoeuropeiskt språk på stäpperna i ett geogra-
fi skt område någonstans mellan östra Europa
och Centralasien. Mot slutet av 3:e årtusendet
f.Kr. började dessa indoeuropeiska stammar att
spridas västerut, söderut och österut. Vissa av
de områden som kom att beröras, bl.a. delar av
Främre Orienten och Indien, var då befolkade av
bofasta folk med en mera avancerad civilisation,
med vilken indoeuropeerna kom att blandas. In-
doeuropeiska språk blev etablerade i de erövrade
områdena och kom att dominera i Europa, Iran
och Indien (Staal 2001: 90; jfr. Mallory 1989).
När dessa folk gjorde sitt intrång i nordvästra
Indien var de tidigare högkulturerna i området,
Harappa och Mohenjo-daro, på starkt nedåtgå-
ende, sannolikt genom helt andra orsaker än en
indoeuropeisk invasion. Indoeuropeerna mötte
därför rester av en högkultur som sannolikt var
långt mer avancerad än deras egen. Att de impor-
terade sitt språk till det nya område där de slog sig
ned är inte i sig förvånande, möjligen att det fi ck
sådant genomslag. Det kan ha varit kopplat till
en avancerad språklig kultur, med poesi och be-
rättarteknik kopplat till myt och ritual. Förutom
det vediska folkets militära styrka skulle detta ha
givit dem en framträdande religiös position, också
gentemot andra folkgrupper. Att det åtminstone
delvis handlade om en militär erövring fi nns det
indikationer på bl.a. i vedaskrifterna, varav de
äldsta nedtecknats kring 1200 f.Kr. (Staal 2001:
92ff.).
Grundläggande för fl ertalet teorier som gör
gällande att indoeuropeiskt språk och kultur
spridits genom migration är antagandet att
spridningen gått i två riktningar, dels österut
till Indien, dels till Europa. Det gemensamma
”urhemmet” anses då vanligen ligga någonstans
på den ryska stäppen eller i Kaukasus, möjligen
Anatolien. Även bland de forskare som stödjer
tanken på en migration av indoeuropeiska stam-
mar skiljer sig uppfattningen om dateringen av
dessa och mekanismerna bakom (se t.ex. Mallory
1989). Liksom det fi nns språkliga likheter fi nns
det även tydliga mytologiska paralleller, vilka i sin
tur visar likartade kosmologiska föreställningar.
Liknande kosmologi är av stort intresse för mitt
resonemang nedan, då offerhandlingarnas inne-
börd och utformning kan kopplas till denna. För
frågan om mytologiska och kosmologiska likheter
använder jag mig här främst av Bruce Lincolns
arbete Myth, Cosmos and Society (1986).
I eddadikten Grímnísmál (40-41) beskrivs hur Grímnísmál (40-41) beskrivs hur Grímnísmál
kosmos – jorden, bergen, himlen, människor och
gudar – skapas ur jätten Ymers kött. I Snorre Stur-
lasons Gylfaginning (6-8) återberättas samma my-Gylfaginning (6-8) återberättas samma my-Gylfaginning
tologiska innehåll. I den senare varianten beskrivs
hur Ymer, den första levande varelsen, dödas av
de första gudarna, Oden och dennes bröder Vile
och Ve. Skapelsemytens grundläggande drag före-
kommer hos olika folk med indoeuropeiskt språk.
En liknande mytologisk berättelse är Purusasukta
(”Hymnen om Purusa”) från Rigveda (10.90).
Också i denna berättelse skapas världen genom
att gudarna styckar en kosmisk jätte, Purusa. Det
är också denna berättelse som är arketypen för det
vediska offret. Purusasukta innehåller, förutom
en kosmogonisk del som överensstämmer med
Grímnísmál, också en sociogoni, dvs. förklaring Grímnísmál, också en sociogoni, dvs. förklaring Grímnísmál
till hur samhällets sociala struktur uppstår, med
Kaliff 05-08-06, 11.34171
ANDERS KALIFF | 172
de olika samhällsklasserna i det vediska kastsys-
temet: präster (brahmin), hövdingar eller solda-
ter (ksatriya) och stammedlemmar eller bönder
(vaisya) (Rigveda 10: 90.12). Myten förekommer
också i en slavisk variant, nedtecknad från ryska
folkberättelser under 1800-talet. I denna form
innehåller myten också en antropogoni, dvs. en
berättelse om människans skapelse. Överensstäm-
melserna är inte exakta men helhetens komplet-
teras av andra norröna, respektive fornindiska
mytberättelser. Bruce Lincoln betraktar dessa
skapelsemyter som ett av världens mest fram-
gångsrika ideologiska system. De tillhandahöll
en mystifi ering och legitimering som lagt grunden
för ett stabilt, uthålligt men också extremt stelt
och hierarkiskt socialt system, vilket överlevt med
stor geografi sk spridning (Lincoln 1986: 3ff.).
Även om jag inte ser något väsentligt sakskäl
till att betvivla teorin om ett nära samband mellan
s.k. indoeuropeiska religioner, vill jag kort beröra
kritiken mot synsättet. Teorin om de indoeu-
ropeiska religionernas samhörighet hade en av
sina mest namnkunniga företrädare i den franske
forskaren George Dumézil. Grundläggande för
Dumézils teorier var att indoeuropéerna hade ut-
vecklat en speciell social och kosmologisk ideologi
(idéologie tripartie), något som exempelvis går igen idéologie tripartie), något som exempelvis går igen idéologie tripartie
i det vediska kastsystemet (bl.a. Dumézil 1958,
1962). Dumézils forskning har under senare år
blivit föremål för omfattande kritik, en kritik som
främst tar sin utgångspunkt i hans ideologiska och
politiska uppfattning, med en vurm för fascismen
(jfr. Lincoln 1998; Arvidsson 2000). Kritiken är
inte av sådan art att man med automatik kan av-
färda Dumézils tolkningar. Det skulle förutsätta
att premisserna för själva tolkningarna visat sig
vara helt felaktiga, vilket knappast är fallet.
En del av den kritik som framförts utgår från
att den grundläggande idén om ett gemensamt
indoeuropeiskt arv skulle utgöra en intellektuell
konstruktion, kryddad med nationalistiska och
rasistiska övertoner, som växer fram under 1800-
och det tidiga 1900-talet. Denna idé har på se-
nare tid framförts av religionshistorikern Stefan
Arvidsson (2000). Jag fi nner argumentationen
bakom denna uppfattning övertygande endast
när det gäller den idéhistoriska och ideologiska
tolkningen, vilken också är den som Arvidsson
själv betonar (Arvidsson 2000: 254ff.). När det
gäller den grundläggande frågan det indoeuro-
peiska sambandet tillförs inte i sak så mycket
nytt. Den kritik mot Dumézils tolkningar som
framförts av Bruce Lincoln (1998), en av dagens
främsta kännarna av de indoeuropeiska myterna
och kosmologin, tar delvis samma utgångspunkt
men betonar också svagheter i Dumézils reso-
nemang, vilket är mera betydelsefullt. Lincolns
eget arbete tar dock samtidigt utgångspunkt i
parallellerna mellan myter och kosmologi i olika
indoeuropeiska kontexter (jfr. Lincoln 1986).
Till frågan om de indoeuropeiska religionernas
eventuella släktskap är också kopplad frågan om
släktskap mellan folkgrupper med indoeuropeiska
språk. En namnkunnig arkeolog som kritiserat
såväl Dumézils som arkeologen Marija Gimbu-
tas (1970, 1984) tolkningar om indoeuropeiska
folkvandringar är Colin Renfrew (1987). Denne
menar att de indoeuropeiska språken följt med
neolitiseringen och att grundläggande likheter i
ideologi och social struktur, exempelvis när det
gäller Dumézils idéologie tripartie, istället beror
på parallell utveckling. Även den språkmodell,
lanserad av August Schleicher på 1800-talet, som
använts för att härleda de olika indoeuropeiska
språken från ett gemensamt urspråk, har fått
kritik från språkforskare. Kritiken bottnar i att
Kaliff 05-08-06, 11.34172
173 | AGNI OCH SKANDINAVISKA ELDRITUALER
modellen förutsätter en isolerad utvecklingslinje
och inte tar tillräcklig hänsyn till en påverkan
från yttre faktorer och ett komplext samspel med
andra språk (Drobin 1991).
Kritiken berör främst mekanismerna bakom
de indoeuropeiska sambanden, inte förekomsten
av likartade drag i sig. Såväl språk som idéer och
traditioner kan spridas på helt andra sätt än ge-
nom genetiskt släktskap mellan människor. Såväl
släktskapsband som migration förblir samtidigt
starka mekanismer, även om de varit mindre po-
pulära som tolkningsmodeller i den arkeologiska
diskursen under senare år, i sällskap med exempel-
vis tolkningar som bygger på militär erövring. De
här aktualiserade frågorna är dock för djupgående
för att närmare kunna behandlas i föreliggande
artikel. Jag nöjer mig i detta sammanhang med
kommentarerna ovan, vilka jag hoppas klargör
min syn på saken.
Kosmologi och offerritual. Jag ansluter mig till
uppfattningen att det fi nns besläktade kosmo-
logiska föreställningar i såväl fornskandinavisk
som vedisk tradition, alldeles oavsett de bakom-
liggande mekanismerna. Några exakta likheter är
knappast att förvänta vad gäller ritualernas utfö-
rande men mera övergripande likheter är då san-
nolika, utgående från en gemensam kosmologi.
Sannolikheten för mera direkta likheter ökar ju
mera grundläggande och viktiga rituella element
som studeras. Centrala ritualer kan utgöras av
bl.a. eldoffer och kremering, vilka intar en mycket
central ställning i den vediska traditionen och
utformas just med utgångspunkt från grundläg-
gande kosmologiska föreställningar.
Homologin i skapelsemyterna framstår som
en grundläggande kosmologisk föreställning. Den
innebär att en entitet skapas utifrån materien i en
annan. De är alloformer, dvs. alternativa skepna-
der av varandra. Kött och jord anses exempelvis
vara av samma materiella substans och de kan
därmed övergå i varandra. På samma sätt likställs
benen, den hårdare delen i det mjuka köttet, med
stenarna i jorden och med bergen, medan håret
förknippas med växterna. Annorlunda uttryckt
kan man se exempelvis kött och jord som alter-
nativa former i en kontinuerlig process, där en
form ständigt transmuteras i en annan. Myten om
en rituell död och sönderdelning av en kropp är
en berättelse som på ett lättöverförbart sätt kan
gestaltas i offerbruket. Enligt Lincoln är offer den
mest framträdande av alla indoeuropeiska ritualer,
men med en stor variation i uttryckssätt. Djuroff-
ren har inkluderat olika husdjur, men också män-
niskooffer har förekommit.Vanliga offergåvor har
bestått av mjölkprodukter, jordbruksprodukter
och berusningsmedel, såsom mjöd, vin och pres-
sade narkotiska växtsafter, det som på sanskrit
benämns soma (Lincoln 1986: 5ff., 41). soma (Lincoln 1986: 5ff., 41). soma
När det gäller djuroffret är kopplingen till ho-
mologin tydlig. Till Rigvedas hymntexter fi nns
rituella manualer, för att riterna ska kunna utföras
riktigt. I den viktigaste av dessa, Aitareya Brah-
mana, ges en exakt beskrivning av hur offerdjuret
styckas, med en direkt i överensstämmelse med
homologin i skapelsemyten i Rigveda (10: 90: 13-
14). Det vediska offret utförs som en repetition
av skapelsen och har både kosmogonisk och/eller
sociogonisk betydelse, något som Lincoln menar
har överenstämmelser hos andra indoeuropeiska
folk. Tacitus (Germania 39) beskriver exempelvis Germania 39) beskriver exempelvis Germania
en sådan betydelse hos germanfolket semnones
offer (Lincoln 1986: 50, 58f.).
Dyrkan av elden som gudom (agni) är central agni) är central agni
i den vediska religionen men det fi nns också ar-
keologiska belägg för att eldofferaltare förekom-
Kaliff 05-08-06, 11.34173
ANDERS KALIFF | 174
mit i den tidigare Harappakulturen (Chakrabarti
2001: 44f.).
Eldoffret, i den form det uppträder i det
vediska Indien och senare, har således sannolikt
uppstått ur fl era traditioner. Samtidigt fi nns det
belägg för att viktiga drag i offerritualen och ut-
formningen av kultredskap, exempelvis altare, har
stora överensstämmelser i andra indoeuropeiska
kontexter. Likaså den centrala ställning elden in-
tar. Enligt det vediska och forniranska synsättet
är elden en verksam substans överallt i kosmos.
Elden är det fruktsamma elementet i kosmos – i
himlen, stormen och jorden, liksom i mannen
och kvinnan (Edsman 1987: 343f.).
Omkring 200 av de 1028 hymner som fi nns i
Rigveda är tillägnade Agni vilken därmed i detta
sammanhang som gudom kommer som num-
mer två efter Indra. Agni har också en genom-
gripande betydelse i ritualerna. Elden betraktades
inte enbart som en gudom i sig själv, utan är på
samma gång också en gudomlig budbärare och
transformatör. Själv en gud, är Agni också den
som överför offergåvorna till gudarna. Namnet
Agni är klart indoeuropeiskt till sin karaktär och
kan jämföras med ignis (latin), ignis (latin), ignis ogon´ (ryska), ogon´ (ryska), ogon´ ugnis
(litauiska), etc. Agni anses födas ur trästyckena
i eldborren (arani). Han fi nns likaså i himlen, arani). Han fi nns likaså i himlen, arani
i blixten och solen, men också i vattnet, såväl i
regnet som i sjöar och fl oder. Agni anses höra
intimt samman med den domesticerade sfären
av tillvaron, med hemmet, familjen, släkten och
stammen, och har därmed också en koppling till
röjningen för betes- och jordbruksmark. Mar-
ken där det stora altaret byggs i offerritualen
agnicayana (se nedan) ska inledningsvis plöjas, agnicayana (se nedan) ska inledningsvis plöjas, agnicayana
en tydlig symbol för jordbruk, fruktbarhet och
sexualitet (Staal 2001: 73, 99; jfr. Parmeshwara-
nand 2000: 40-48).
Soma är liksom Agni en central gudom i den Soma är liksom Agni en central gudom i den Soma
vediska religionen. Soma utgör på samma gång en
gudom och en växt, i synenrhet den vätska/dryck
som utvinns ur växten. Att det ursprungligen av-
sett en hallucinogen växt är klart, men inte vilken.
Sedan lång tid tillbaka har de vediska ritualisterna
använt substitut för den verkliga växten. Möjligen
handlar det urspungligen om fl ugsvamp (Amanita handlar det urspungligen om fl ugsvamp (Amanita handlar det urspungligen om fl ugsvamp (
muscaria), vilken också används för att uppnå
exstatiska tillstånd i shamanistiska ritualer som
tillämpas hos sibiriska folk. I Rigveda betraktas
Soma som livets elixir – en dryck för odödlighet
– och oersättligt för såväl människor som gudar
(Flood 1994: 43; Parmeshwaranand 2000: 611ff.;
Staal 2001: 105ff., med anförd litt.)
Fortfarande är det en relativt vanlig uppfatt-
ning bland arkeologer att ritualer och religiösa
handlingar betraktas som sekundära kulturella
fenomen, som en avspegling av andra förhål-
landen. Eftersom vårt västerländska samhälle
genomsyras av en rationalism som står i kontrast
mot världsbilden i många ”traditionella” samhäl-
len, så föreställer vi oss gärna att människor i det
förfl utna inte ”ödslade bort” allt för mycket tid på
sådant som vi upplever som irrationellt. Ritualer
är dock ofta mera avancerade och sofi stikerade än
vad arkeologer generellt lyfter fram och i många
samhällen är de en viktig och integrerad del av
livet.
De vediska ritualerna utförs på olika komplex
nivå och i olika sammanhang, från mera vardag-
liga till mycket omfattande ceremonier vilka tar
stor förberedelsetid i anspråk och åtskilliga dagar
för genomförandet. Ritualerna har utvecklats i
två olika riktningar och kan delas upp i två hu-
vudkategorier: grhya eller hushålls-/familjeritualer grhya eller hushålls-/familjeritualer grhya
(vilka är rites de passage, dvs. livcykelritualer eller
sakrament som åtföljer händelser som födelse,
Kaliff 05-08-06, 11.34174
175 | AGNI OCH SKANDINAVISKA ELDRITUALER
initiation, giftermål och död) och srauta, dvs.
högtidliga, offentliga riter (rites solennels, vilka
utgör ritualer av betydligt större komplexitet).
Det fi nns fl era formella skillnader mellan dessa
två kategorier av ritualer, en grundlägagnde sådan
är kopplad till elden: srauta kräver tre eldaltare
med fl era offi cierande präster, medan grhya endast grhya endast grhya
kräver ett (hushållselden) och en präst. Funktio-
nen hos grhya är ofta relativt uppenbar medan grhya är ofta relativt uppenbar medan grhya
betydelsen hos srauta är mindre tydlig, med en
komplex utforming och inramning (Flood 1994;
Staal 2001: 4, 35).
Srautaritualerna är äldst och ett antal sådana,
av olika komplexitet, fi nns dokumenterade i ve-
diska texter. Agnistoma är exempel på en enkel
offerritual som utförs under en dag, medan ag-
nicayana (“att stapla upp Agni”) är en komplex
ritual som tar åtskilliga dagar i anspråk. De gu-
domar som är i fokus för srauta utgörs av Agni
och Soma. Till den senare offras mjölk, smör,
brödkakor, djur eller växten soma i sig själv. Dessa
offer görs genom elden – agni. Vedisk religion
var nära associerad med dags- och årsrytmen och
srauta innefattar offer vid olika övergångstider:
Mellan dag och natt, vid ny- och fullmåne, liksom
vid årstidsväxlingar. Merparten av den kunskap
från forntiden som fi nns bevarad om srauta här-
rör från Srauta Sutras och kommer från de olika
delar av vedisk tradition som formulerade under
700-300-talet f.Kr. (Flood 1994: 41ff.).
Srautaritualerna utförs i en ordning från de
mindre invecklade till de mest komplexa. De
måste utföras i denna ordning och kan därmed
ses som en sorts initiation. Den enklaste ritualen
består av ett eldoffer till Agni (agnihotra) utförs
i en rituell hägnad i hemmet hos den som vill
utföras offret. Offret utföres dock av en präst. Tre
eldar behövs: garhaptya, hushållselden, ahavaniya,
offerelden och daksinagni, som anses skydda mot
det onda. Eldarna installeras på altare gjorda av
lera (fi g. 2). Altaret för hushållselden är runt
och är beläget i den västra delen av inhägnaden,
medan offeraltaret är kvadratiskt och beläget i
den östra delen. Det södra altaret är halvcirkulärt.
Figur 2. Plan som visar positionerna för olika altare i det eldoffer som kallas agnihotra. Markeringarna Y och
P visar platsen för den man som står för offret respektive hustrun till denne (efter Staal 2001, Fig 1).
Kaliff 05-08-06, 11.34175
ANDERS KALIFF | 176
Det kan även tillkomma ytterligare eldaltare i
utökade varianter av ritualen, men dessa tre åter-
kommer alltid (Staal 2001: 40-41; Tachikawa et
al 2001). Till de olika altarnas funktion fanns
ytterligare symboliska kopplingar till elementen.
Garhaptya, symboliserade jorden och dess eld,
ahavaniya representerade himlen och dess fyra
riktningar och daksinagni symboliserade atmos-daksinagni symboliserade atmos-daksinagni
fären som ett medium mellan himmel och jord.
Eldguden Agni sågs som var närvarande i alla tre
i sina olika aspekter som jordisk, himmelsk och
aeriell. Agni var länken mellan jorden och den
himmelska elden – solen. Mellan garhaptya och
ahavaniya fi nns den anläggning som kan betraktas
som huvudaltare (vedi), vilket vanligen utgjordes vedi), vilket vanligen utgjordes vedi
av en grund grop där offereldarna tändes (Edsman
1987: 223).
Den forniranska eldritualen är i många avse-
enden lik den vediska, inte minst när det gäller
utformningen av altare. Eldar installeras på tre
altare enligt samma mönster som i vedisk ritual.
I det forniranska materialet fi nns bättre belägg än
i det vediska för Dumézils uppfattning att de tre
eldarna är kopplade till den sociala tredelningen i
samhället: Jordbrukarna kopplade till den runda
härden, präster till offerelden och soldater till den
tredje vilken anses hålla stånd mot ont infl ytande.
På liknande sätt som i vedisk och forniransk tra-
dition fanns i Rom ett cirkulärt altare för Vesta
(aedes rotunda), men också templa quadrata.
Grekerna hade ett runt hushållsaltare på vilket
offrades mjölk och honung, samt ett större, kva-
dratiskt som användes för djuroffer. Den runda
formen på hushållsaltaret har tolkats som sym-
boliserande en livmoder. I dess grekiska tappning
sköttes det ofta av en kvinna och var helgat till
gudinnan Hestia (härden), medan det kvadratiska
altaret, som också var smedens härd, var kopplad
till den manlige Hefaistos. I den vediska ritualen
representerar det runda altaret gudarnas nyligen
skapade värld (Staal 2001: 93, 125ff.).
En av de mest avancerade vediska offerri-
tualerna är agnicayana. Inför denna ceremoni
byggs ett stort altare av mer än tusen brända
lertegel i form av en fågel, vilken symboliserar
Purusa, det kosmologiska offret (ofta benämnd
prajapati, dvs. ”De levande varelsernas herre”).
Utförandet innebär ett återskapande av kosmos,
men ritualens mera exakta innebörd är delvis
höljd i dunkel. En grundläggande innebörd är
att Agni återföds på offeraltaret. Det tar ett helt
år i anspråk att uppföra det avancerade altaret,
med dess kosmologiska symbolik. Under denna
tid betraktas den som genomför offret – yajamana
– som gravid och bärande på Agni. Altaret är det
sköte ur vilken Agni framföds.
Klart är att utförandet av agnicayana innehål-agnicayana innehål-agnicayana
ler en komplicerad kosmologisk symbolik som
också kan återföras på den vediska skapelsemyten.
Altaret uppförs av lertegel i fem lager, vilka kor-
responderar mot kroppsdelar hos det mytologiska
första offret: Märg, ben, kött, skinn och hår. På
samma gång korresponderar de mot de kosmo-
logiska nivåerna jord, atmosfär och himmel,
tillsammans med två övergångszoner. Material
tas från varje del av skapelsen i byggandet av
eldaltaret: Jord och vatten till teglen, gräs (hår)
att lägga på altaret osv. Efter offrets slutförande
rivs det hela och återförs därmed till sitt ursprung
(Lincoln 1986: 60f.; Staal 2001: 67).
Inför uppförandet av altaret förbereds mar-
ken genom rituell plöjning och genom en rituell,
symbolisk begravning (fi g. 3, 4). Fem huvuden
begravs på platsen för altaret: människa, häst,
tjur, bagge och get. Människoskallen ska vara
från en stammedlem (bonde – vasiya eller höv-vasiya eller höv-vasiya
Kaliff 05-08-06, 11.34176
177 | AGNI OCH SKANDINAVISKA ELDRITUALER
Figur 3 och 4. I den hinduiska
gravritualen förekommer de två
grundläggande altarformerna. Det
kvadratiska offeraltaret går igen i
kremeringsplattformen och visar den
vedisk-hinduistiska kremationens
grundläggande offer-funktion ...
... medan det runda altaret, mot-
svarande husaltaret i eldoffret, an-
vänds för bl.a. matoffer till de döda
i anslutning till begängelseplatserna.
Från Pashupatinath, Nepal. Foto
Anders Kaliff.
ding – rayanya). Begravningen av rituella föremål
i jorden, bl.a. lerkärl samt djurkranier, rituell
plöjning och såning av marken som förberedelse
för agnicayana-altaret visar hur kombinationen
av element bidrar till skapelseakten. Prajapati
(eller Purusa) har många olika former med olika
betydelse – bl.a. fågeln och sköldpaddan. Fågeln
går igen i formen av altaret. Begravningen av en
sköldpaddda, vilken representerar vätska, gör att
sådan tillförs Agni, varvid regn och fruktbarhet
skapas (Staal 2001: 65ff., 118).
Spår efter skandinaviska eldritualer. Det vediska
exemplet visar oss närvaron av avancerade kol-
lektiva riter, vilka tar stor kraft, resurser och tid i
anspråk. De lämnar också signifi kanta spår, vilka
är möjliga att spåra med arkeologiska metoder:
Altare, eldstäder, gropar för rituellt avfall, stolp-
hål från de nedbrända rituella konstruktionerna
och byggnaderna. Spår av eldoffer av olika kom-
plexitet kan utläsas också i skandinavisk kontext,
förutsatt att man ger fyndmaterialet en chans att
tolkas i sådana termer. Ett generellt drag som
påminner om det vediska offerbruket är de forn-
Kaliff 05-08-06, 11.34177
ANDERS KALIFF | 178
Figur 5. Temporär byggnad som uppförts för genomförandet av agnicayana. Efter ritualens genomförande bränns
byggnaden (efter Staal 2001, Plate 35).
skandinaviska rituella platsernas belägenhet i det
fria, samt deras till synes temporära karaktär.
Frågan är då var i det arkeologiska materialet
från Skandinavien vi skulle kunna se spår efter
ritualer av liknande komplexitetsnivå som agni-
cayana, men också efter sådana som motsvarar
de mindre iögonfallande hus- och familjeritua-
lerna. För det förstnämnda är det främst vissa
typer av skärvstenshögar och stensättningar, samt
anläggningar som tolkats som kulthus, som jag
fi nner intressanta. Som paralleller till ritualer av
mindre komplexitet kan intresset utvidgas till att
gälla en stor mängd eldstäder och sotgropar av
olika slag. Jag kommer dock här att diskutera de
förstnämnda anläggningstyperna, skärvstenshö-
gar och stensättningar.
De anläggningar som tolkats som rituella
byggnader från bronsålder, och är av intresse för
en tolkning som eldofferplatser, är av två slag. En
av dessa anläggningstyper utgörs av de s.k. kulthu-
sen av stengrundstyp (Victor 2002), även kallade
Brobyhus. Helena Victor menar att benämningen
kulthus egentligen är fel men att de utgör ritu-
ella hägnader med en tydlig hussymbolik, vilka
främst haft en funktion för ritualer kopplade till
gravskicket men också för mera mångtydiga riter.
Skärvsten ingår ofta i dessa konstruktioner, lik-
som härdar och lager av sot och kol (Victor 2002:
186). En annan intressant anläggningstyp utgörs
av de mindre stolphålskonstruktioner från yngre
bronsålder och äldsta järnålder, vilka också tolkats
som någon typ av kulthus (Kaliff 1995, 1997:
55ff.). Dessa har uppmärksamamts först under
de senaste 15 åren och idag är över 20 sådana
konstruktioner kända från Sverige. Tolkningen
av dessa konstruktioner som hus får dock i fl er-
talet fall bedömas som högst tentativ. En av de
tidigast dokumenterade konstruktionerna, från
kv. Glasrutan i Linköping, tolkades från början
som en möjlig altarkonstruktion (Karlenby et al
1991). Även dessa konstruktioner ligger ofta i
direkt anslutning till gropar, bendepositioner,
skärvsten, stensättningar och härdar och passar
då väl in på tolkningen som lämningar efter en
Kaliff 05-08-06, 11.34178
179 | AGNI OCH SKANDINAVISKA ELDRITUALER
offerritualer som kan likna de vediska (fi g. 5, 6).
I agnicayana pågår ritualer i särskilt uppförda
byggnader av trä vilka förstörs efter det att den
omfattande ceremonien fullbordats.
Om man följer det vediska mönstret är det
rimligt att också vissa enstaka härdar har varit
rituella, eller med delvis rituell betydelse. Det är
högst rimligt att offer har företagits vid hemmets
härd, något som vore ytterst svårt att belägga ar-
keologiskt. Härdar fi nns också grupperade i sys-
tem, vilka svårligen kan ges en generell profan
tolkning. Raimond Thörn har tolkat system av
geometriskt placerade härdar som rituella redskap
(Thörn 1996). Det fi nns dock spår av mera kom-
plexa anläggningar utan någon entydig förklaring.
Jag tänker då närmast på skärvstenshögarna och
de komplex av härdar, gropar och stensättningar
och/eller byggander som fi nns invid sådana.
En grundläggande innebörd i de vediska eldri-
tualerna är att Agni uppstår på altaret, vilket sker
genom att rituell eld görs upp genom borrning av
trä mot trä. Man föreställer sig då att Agni föds
ur eldborren (Staal 2001: 41ff.). Detta har paral-
leller i hur så kallad nödeld, en rituell renande
eld, ursprungligen med innebörden ”gnideld”
(Hellquist 1922: 720). Antändande av rituella
årstidseldar i skandinavisk tradition, liksom nöd-
eld för att bota sjuka kreatur, har gjorts med en
eldborr, dvs. genom friktion med trä mot trä.
Nödelden troddes kunna bota det onda genom
att elden föddes ur det borrade träet (Edsman
1987: 341).
Principen var likartad för den keltiska eld-
festen kring 1:a maj – Beltane, då elden gjorde
upp med en träkäpp som roterade i ett annat
trästycke. En hällristningsform vars symbolik jag
Figur 6. Spår av en stolpkonstruktion i botten av en skärvstensanläggning. Från undersökningen av kv. Glasrutan,
Linköping (efter Karlenby et al 1991, Fig 3).
Kaliff 05-08-06, 11.34179
ANDERS KALIFF | 180
menar kan sättas i samband med rituell överfö-
ring av eld är skålgropen (Kaliff 1997: 112f.).
Skålgroparna kan i sig kombinera en symbolik
som solsymboler, symboliska eldborrningshål,
stiliserade vulvor, symboler för eldstäder m.m.
De kan dessutom ses som en passage in i stenen/
jorden som element och som en passage för eldens
födelse ur stenen. Oscar Almgren tolkade vissa
ristningselement i analogi med indiska s.k. yoni,
ringformade symboler med en skålgrop i mitten,
vilka mycket liknar skandinaviska ristningsmotiv
med en skålgrop och en koncentrisk cirkel runt.
Yoni fungerar som symbol för både solen och för Yoni fungerar som symbol för både solen och för Yoni
själva fruktsamheten (Almgren 1934: 246).
Man kan betrakta såväl skålgropar som vissa
stenmonument som besläktade med redskap för
rituell eld. De symboliserar då alstrandet av liv
och kraft, där det falliska redskapet (träpinnen för
eldborrning) symboliserar en förmedlande länk
mellan himmel och jord (dvs. en symbol för blix-
ten, åskviggen). Ett grundläggande sätt att göra
upp eld, förutom friktion trä mot trä, är genom
slag med sten mot sten, eller metall mot sten.
Eldgnistan föds då på ett påtagligt sätt direkt ur
stenen. Erfarenheten av att elden föds ur trä och
sten kan vara en bakomliggande orsak till upp-
fattningen om att de olika elementen kan övergå
i varandra och att elden fi nns inneboende i andra
element (jfr. Kaliff 1997: 106-116). Jag menar att
det kan vara rimligt att med utgångspunkt från
detta söka ytterligare indikationer på en element-
lära, motsvarande den vediska homologin, också i
Skandinavien. Upplevelsen av att elden fi nns dold
i andra material kan bidra till föreställningen om
att tillvaron består av ett begränsat antal element
av vilka allt är sammansatt.
En sådan föreställning och symbolik skulle
kunna spåras i stenens betydelse som rituellt
byggnadsmaterial i forskandinavisk tradition. Eld
tillsammans med vatten spräcker stenen mera ef-
fektivt än elden ensam. Med utgångspunkt från
en elementlära kan detta upplevas som att elden
och vattnet i förening frigör kraft från stenen och
berget. Att skärvstenshögar, förutom deras kopp-
ling till eld också har en anknytning till vatten,
talar dels deras topografi ska lägen för, dels det
faktum att åtskillig sten i sådana högar förefal-
ler vara spräckt i vatten (jfr. Runcis 1999). Om
vatten har tillförts skärvstenshögen i fornskan-
dinavisk ritual så skulle det kunna motsvara den
symboliska vätska som tillförs altaret i agnicayana,
varigenom regn och fruktsamhet anses skapas.
Som framgått ovan är kombinationen av
eld och helig dryck viktig som kompletterande
delar i de vediska ritualerna. Betydelsen av eld
och vätska i kombination indikeras också i den
skandinaviska kontexten, inte enbart i form av
den spräckta stenen utan också av keramikfynden.
En del keramikformer från skandinavisk brons-
ålder påminner om den som används till soma
i de vediska ritualerna. Vissa typer av kärl som
påträffas i skandinaviska bronsålderskontexter,
i såväl skärvstenshögar, gropar med sannolikt
rituell innebörd som i mera väldefi nierade ur-
negravar, är förmodligen också specialtillverkad
för rituella syften (jfr. Carlsson 1995). En del
av denna keramik, inte minst de låga profi lerade
kärl som ofta förknippas med den kontinentala
Lausitzkulturen, utgör med största sannolikhet
dryckesskålar. Dessa har till sin form tydliga
motsvarigheter i ritualerna kring soma.
Alldeles oavsett denna morfologiska likhet,
när det gäller kärlform, är det inte långsökt att
utifrån åtminstone vissa fyndkontexter tolka de
skandinaviska bronsåldersskålarna som avsedda
för rituell dryck: I gravritualen, kulten av de döda
Kaliff 05-08-06, 11.34180
181 | AGNI OCH SKANDINAVISKA ELDRITUALER
och sannolikt också i offerritualer. Keramiken har
samtidigt en direkt koppling till elden, liksom
den brända stenen.
Det stora fågelformade altaret i agnicayana
byggs av lertegel. Dessa bränns i ugn, liksom de
lerkärl (ukha) i vilken elden transporteras under
ceremonien. Genom lerans transformation i el-
den blir Agni verksam också i materialet. Eldens
verkan på byggmaterialet till altaret och på de
liturgiska redskapen i form av kermikkärlen är
ett centralt och betydelsebärande moment (Staal
2001: 94, 130). Lerkärlen skulle, sett ur denna
aspekt, kunna ha direkt motsvarigheter i skandi-
navisk tradition, medan altarkonstruktionen inte
har det (fi g. 7). Symboliken för bränd sten kan
dock vara av motsvarande betydelse.
En anläggningstyp som enligt min upp-
fattning är en av de bästa kandidaterna till en
tolkning som lämningar efter komplexa altar-
konstruktioner, skärvstenshögarna, är till största
delen uppbyggda av bränd sten, dvs. ett material
där elden haft en påverkan. Skärvstenshögar är
särskilt vanliga i Mellansverige och har en ma-
joritet av dateringarna till bronsålder, även de
har en viss spridning i ett betydligt längre tids-
intervall, från neolitiskt tid till yngre järnålder.
Såväl dateringsintervallet som skärvstenshögarnas
morfologiska varitation, talar för att de kan utgöra
spår efter olika verksamheter. Min avsikt här är
därför inte att föreslå någon ny generell tolkning
för denna fornlämningstyp, lika lite som då jag
tidigare diskuterat vissa skärvstenshögars möjliga
funktion som kremeringsplatser (Kaliff 1994).
Figur 7. Altaret i agnicayana, vars fem lager av tegel symboliserar de fem elementen. Lägg märke till de rituella
kärlen (ukha) som placerats på altaret (efter Staal 2001, Plate 100).
Kaliff 05-08-06, 11.34181
ANDERS KALIFF | 182
För en översikt över de olika tolkningar av skärv-
stenshögarnas funktion som framförts, hänvisar
jag till den utförliga forskningshistoriken i Dag
Widholms avhandling (Widhom 1998).
Jag har i tidigare sammanhang (Kaliff 1997;
1999) också föreslagit att att vissa skärvstenshö-
gar kan ha varit just offerplatser, ursprunget till
de harg som möter oss i det norröna materialet.
Religionshistorikern Anders Hultgård har tolkat
beskrivningen av ett boskapsoffer på ett harg i
eddadikten Hyndluljóð (10) som att detta till-
gått vid ett stenaltare vars stenar varit utsatta för
upprepade offereldar (Hultgård 1996: 32). Tolk-
ningen av skärvstenshögar som offerplatser har en
gammal tradition, även om den senare ofta kom-
mit i bakgrunden av mera profana tolkningar.
Min hypotes om skärvstenshögarna som
offerplatser, innebar att skärvsten/skörbränd
sten tillverkats av rituella skäl som en medveten
process, i analogi med hur den döda kroppen
sönderdelas av elden på kremationsbålet. Avsikten
skulle ha varit att släppa livskraften och de olika
element fria. Kanske har den eldspruckna stenen
som täcker skärvstenshögens inre struktur visats
fram som ett synbart tecken på att elden fötts ur
stenen. Det skulle i så fall motsvara den vediska
föreställningen om att Agni föds på eldaltaret. Ett
alternativ till denna tanke är att man istället bränt
stenen för att omvandla den på ett sådant sätt att
elden blir verksamt i själva materialet, något som
vore i nära idémässig överenstämmelse med den
vediska ritualen.
Janis Runcis (1999) har analyserat skärvstens-
högar från Södermanland utifrån ett strukturalis-
tiska synsätt, där han menar att de är ett materiellt
uttryck för människans vilja att klassifi cera sin
omgivning, göra den gripbar. Han observerar
att skärvstenshögarna grupperar sig i gränszoner
mellan fornlämningsrika och tomma områden
och tolkar deras topografi ska belägenhet, liksom
deras uppbyggnad och innehåll, som medvetet
skapade symboliska relationer till en mytisk och
rituell dimension. I såväl topografi sk belägenhet
som inre konstruktion iakttar Runcis i en tredel-
ning, vilken exempelvis avspeglas i inre struktu-
rer med sotlager och fl era stenkretsar. Trots helt
andra teoretiska utgångspunkter och tolkningar
än i föreliggande arbete (Runcis kopplar skärv-
stenshögarna till en religion med shamanistiska
drag) tolkar han skärvstenshögarnas läge och
konstruktion som tecken på en kosmologisk tre-
delning, med kopplingar också till den sociala
strukturen, vilken intressant nog påminner om
Dumézils indoeuropeiska treindelning (Runcis
1999: 128-148).
När det gäller förhållandet mellan härdar,
vissa stensättningar och skärvstenshögar som el-
dofferplatser, kan skillnaden i konstruktion och
komplexitet jämföras med den stegrande graden
av komplexitet i det vediska eldoffret. Det kan här
handla om en överföring av en mera grundläg-
gande och relativt enkel ritual, till en ritual med
högre komplexitetsnivå. Skärvstenshögar skulle
då kunna innehålla spår efter fl era olika moment i
en offerritual som i sig avspeglar förhållandet mel-
lan offereld och hushållseld, enligt ett liknande
mönster som i det vediska offrets olika varianter
på samma tema (jfr. Tachikawa et al 2001).
Det fi nns också kopplingar mellan begravning
och offer i den vediska ritualen, i ett utförande
som också ger tolkningsanalogier. Den mänskliga
skallen under altaret i agincayana är möjligen en agincayana är möjligen en agincayana
reminiscens från ett ursprungligt människoof-
fer (pursusamedha)fer (pursusamedha)fer ( , vilket då utförts enligt en
principiellt likartat ritual som det vediska hä-
stoffret (asvamedha), dvs. i som en spegling av
Kaliff 05-08-06, 11.34182
183 | AGNI OCH SKANDINAVISKA ELDRITUALER
homologin. Skallen placeras under altaret i en
kruka, medan andra kärl ställs på altaret i form
en mänsklig kropp. De kakor som utgör subsitut
för djuroffer offras på krukskärvor, kapala, en
term som betyder skallben (Staal 2001: 118f.). En
liknande homologi kan tolkas in i förekomsten av
deponerade djurben i skärvstenshögar från såväl
yngre bronsålder som äldre järnålder (bl.a. Ullén
1995; Fagerlund 1998). Det som vanligen tolkas
som slaktmaterial kan vara offer som företagits
med kosmologiska utgångspunkter.
Detta kan också vara en analogi till såväl över-
representationen av skallbenen under vissa skan-
dinaviska stensättningar som till förekomsten av
enstaka krukskärvor och depåer av sådana, något
som är vanligt förekommande. Med en analog
symbolik kan man tänka sig att dessa enstaka
krukskärvor har en liknande innebörd som skall-
fragmenten.
På samma sätt som en hel keramikurna kan
utgöra en symbol för det mänskliga huvudet eller
för kroppen, blir den logiska konsekvensen att
krukskärvor och skallfragment kan ha samma
symboliska innehåll. Analogin med skalltaksfrag-
menten ska inte misstolkas som att jag menar att
benen på gravfälten härrör från offrade männis-
kor. Den tentativa tolkningen innebär istället att
benen från de döda kan ha deponerats på ett sätt
som motsvarar sönderdelningen av den ursprung-
liga kroppen i den kosmologiska skapelsemyten.
Det är fortfarande mycket osäkert i hur hög grad
ben från samma individ placerats i olika depåer på
samma gravplats. Att det förekommer har kun-
nat beläggas under senare år, bl.a. i en stensätt-
ning från yngre bronsålder som undersöktes vid
Linköpings fl ygfält 2002 (Larsson & Sigvallius i
manus). Detta för in tankarna på det skandina-
viska brandgravskickets komplexitet i allmänhet
och möjligheten till alternativa tolkningar genom
analogislut (fi g. 8).
Altarkonstruktioner och bendepositioner. En
risk med att lägga fram nya tolkningar av kända
fyndkategorier ligger i att det lätt misstolkas som
försök till en ny generell förklaring. Att tolk-
ningen av åtskilliga ”gravar” från skandinavisk
förhistoria kan ifrågasättas, och bör problema-
tiseras, innebär inte ett totalt ifrågasättande av
gravbegreppet som sådant. Påståendet att en sten-
sättning utgör en grav har sällan behövt bevisas,
då den vanligen defi ntionsmässigt anses utgöra en
sådan. Att påstå att den istället exempelvis utgör
ett altare måste däremot bevisas, vilket i sig är
ett berättigat krav och en helt rimlig källkritisk
hållning. Detsamma borde då gälla för varje tolk-
ning. Det vore därför rimligt att stensättningar
benämndes med en neutral terminologi (just som
stensättningar) men utan någon underförstådd
tolkningen (som gravöverbyggnader), tills dess
belägg för funktion har kunnat presenteras. Jag
tar i det fortsatta resonemanget här avstamp från
den tenativa tolkningen av vissa stensättningar
som spår av altarkonstruktioner (Kaliff 1997:
68-78).
Som gravar betecknas depositioner av mänsk-
liga ben i marken, med eller utan synlig markering
ovan jord. Benmängden kan variera, allt från ett
benfragment till hela den förväntade benmängden
från en människa, utan att gravdefi nitionen be-
rörs. Åtskilliga anläggningar som skulle betecknas
som gravar om så endast ett benfragment påträf-
fades innehåller å andra sidan inga ben alls. Det
är som nämnts ovan mycket vanligt med sådana
anläggningar, liksom sådana med endast få ben,
ofta i kanten av eller utanför stensättningar (Kaliff
1997: 69 med anf. litt.).
Kaliff 05-08-06, 11.34183
ANDERS KALIFF | 184
Frågan varför stensättningar utan benfynd,
eller med endast ett eller ett fåtal benfragment
ska tolkas som gravmarkörer, är relevant. Med
gravmarkering avser jag då en konstruktion som
primärt uppförts som monument/markering över
rester från en död människa.Vad säger att inte
förhållandet varit det omvända: Att benen lagts
i stensättningen för att denna varit av stor bety-
delse? Jag påstår inte att detta alltid måste vara
mera sannolikt men att gravfunktionen många
gånger är lika osäker. En liknelse från en annan
kontext kan illustrera problematiken: När en ben-
deposition påträffas i ett medeltida altare, i form
av en relikgömma, utgör detta i någon bemärkelse
en grav – en viloplats för en död människas ben
– men funktionen som sådan är inte den primära.
Fyndet gör inte att vi drar slutsatsen att samtliga
altare egentligen har en primär funktion som
gravöverbyggnader. Detta trots att relikgömmor
av detta slag snarare är regel än undantag (liksom
benfragmenten i yngre bronsålderns och äldre
järnålderns ”gravar”). Frågan är då varför vi tolkar
på ett annat sätt när det gäller de fornskandina-
viska stensättningarna?
Till frågan om varför stensättningar ska tolkas
som gravmonument och inte som altare kom-
mer ytterligare problematik, genom att gränsen
mellan dessa kategorier inte är skarp. Klart är att
det i åtskilliga kulturer har funnits ett nära sam-
band mellan grav och altarer. Exempel fi nns från
antikens Grekland och Rom, där altaret kunde
ha formen av en gravhög. Ursprungligen var
Figur 8. Plan över en lokal som undersöktes vid Sunneränge i Aneby socken, Småland 2002. Öster om
skärvstenshögen fanns en fyrsidig stensättning, medan västerut fanns en rest sten (Ericsson 2003). Med en analogi
från det vediska eldoffret vore följande analogi möjlig: Det runda altaret i väster (garhaptyafrån det vediska eldoffret vore följande analogi möjlig: Det runda altaret i väster (garhaptyafrån det vediska eldoffret vore följande analogi möjlig: Det runda altaret i väster ( ) kan motsvarar av garhaptya) kan motsvarar av garhaptya
skärvstenshögen, medan den fyrsidiga stensättningen motsvarar ahavaniya. Alternativt utgör den resta stenen
en motsvrighet till garhaptya, varvid skärvstenshögen istället blir en analogi till garhaptya, varvid skärvstenshögen istället blir en analogi till garhaptya vedi. En motsvarighet till det
halvcirkulära altaret, daksinagni, saknas dock (efter Ericsson 2003, Fig. 3).
Kaliff 05-08-06, 11.34184
185 | AGNI OCH SKANDINAVISKA ELDRITUALER
det verkliga gravar man offrade på men formen
övertogs också som ren altarform (Edsman 1987:
223). Inom den vediska traditionen uppfattas kre-
meringen som en offerhandling, och utförs enligt
ett ritual som grundar sig på samma kosmologiska
principer (Olivelle 1987: 389).
Tolkningen av vissa skandinaviska stensätt-
ningar som altare har analogier i det vediska
offerbruket. De uppträder i de geometriska for-
mer som kan iakttas hos offeraltare i såväl vedisk
som forniransk, grekisk och romersk tradition
(fi g. 8-10). Inte enbart altare, utan även gravhö-
garna från vedisk tid, kan antingen vara runda
eller kvadratiska. Det faktum att en stor mängd
fornskandinaviska stensättningar defi nitivt också
fungerat som gravar i ordets bemärkelse behöver
inte motsäga funktionen som altare. Såväl gravar
som altare byggs ofta efter samma kosmologiska
Figur 10. Den kvadratiska stensätt-
ningen öster om skärvstenshögen i
Sunneränge. Foto Per Nilsson.
Figur 9. Skärvstenshögen från Sun-
neränge under utgrävning, med det
underliggande runda fundamentet och
sotlagret synliga. Foto Alf Ericsson.
Kaliff 05-08-06, 11.34185
ANDERS KALIFF | 186
principer och deras utformning utgör en sym-
bolbild för principerna bakom tillvarons grun-
der (Parker-Pearson & Richards 1994: 12f.; jfr.
Eliade 1958). Kopplingen mellan grav och altare
kan också studeras tydligt i den vediska tradi-
tionen, där altaret i Agnicayana på fl era sätt har
funktionen av en grav (Staal 2001: 128).
Såväl skandinaviska begravningsritualer som
offerritualer kan tolkas med utgångspunkt i
kosmologiska föreställningar som innefattar en
homologi. Innebörden av att man deponerar res-
ter av den mänskliga kroppen i jorden, liksom
brännandet av kvarlevorna, kan överenstämma
väl med detta. Dödsritualerna, inklusive kreme-
ringen, innebär att kroppen upplöses och återgår
till sina beståndsdelar. Den svårtolkad företeelse
som utgörs av att nedläggningar av endast ett eller
ett fåtal ben, vilket är vanligt under yngre bronsål-
der och äldre järnålder, skulle kunna förstås i lju-
set av detta. De kan då jämföras med nedläggande
av astu i vediska tradition, den lilla bit av kroppen
från den döde som tas från kroppen under slutfa-
sen av kremeringen för att begravas i jorden. Den
symboliserar köttets samhörighet med jorden. Att
det är en bit kött som ska begravas kan förklara
förekomsten av till synes helt tomma gropar, av
liknande utformning som ”gravgömmor”, en inte
ovanlig anläggningskategori. Att ett eller ett fåtal
benfragment följer med detta köttstycke, om det
liksom i den vediska ritualen tagits i slutskedet
av kremationen, är då högst rimligt (Kaliff &
Oestigaard i manus). En mera noggrann analys av
eventuell förekomst av fettsyror eller aminosyror
(proteiner) i ”fyndtomma gropar” på gravfälten,
skulle därför kunna vara en intressant metodut-
veckling, förutsatt att bevaringsförhållanden är
tillräckligt goda.
En skandinavisk Agni? Förekomsten av liknande
kosmologiska föreställningar bakom eldritualer-
nas betydelse i fornskandinavisk och vedisk
kultur kan visserligen inte bevisas, men analogin
innehåller stora förklaringsmöjligheter. Hela dess
möjliga potential har jag här endast snuddat vid.
Min avsikt är, som nämndes inledningsvis, att
återkomma med en fördjupad studie.
En kritik som kan anföras mot mitt arbetssätt
är naturligtvis det som är giltig för alla analogislut:
Att man ser vad man vill se och utelämnar res-
ten, medvetet eller omedvetet. I en bemärkelse är
denna kritk alltid relevant och berättigad. Denna
problematik går aldrig helt att komma ifrån när
det gäller analogislut. Å andra sidan fi nns den
alltid närvarande, i det att vi använder oss av
analogier, antingen vi vill det eller ej.
En central betydelse för elden som gudom-
ligt medium, möjligen liknande den vediska
Agni, förefaller i alla händelser avspeglas i det
skandinaviska materialet från yngre bronsålder
och äldsta järnålder. Jag menar att det fi nns
omfattande indikationer på en kosmologi som
innefattar en homologi och elementlära. Såväl
brandgravskickets olika moment, eldoffer och
andra rituella eldar liksom deposition av före-
mål och ben i jord och våtmark, kan indikera
de olika elementens kompletterande betydelse.
Keramikens rituella betydelse kan också peka på
förekomsten av en sakral dryck, med betydelse
för ritualerna. Även om vi inte kan veta hur man
i Skandinavien benämnde de gudomar som var
associerade med grundläggande företeelser som
eld och vätska, så kan de ha stora likheter med
Agni och Soma.
Att några gudomar med dessa attribut inte är
framträdande i den religion som avspeglas i det
senare, norröna materialet skulle kunna förklaras
Kaliff 05-08-06, 11.34186
187 | AGNI OCH SKANDINAVISKA ELDRITUALER
med en principiellt likartad utveckling som i In-
dien. Från att ha varit en central gudom förlorar
Agni mycket av sin betydelse i den senare hindu-
ismen (Staal 2001: 75). I skandinavisk tradition
är det tydligt att elden som rituellt redskap ändå
fortsatt att vara viktig under järnålder och även
fortsatt att vara så i historisk tid. Betydelsen av
rituellt drickande är också välbelagd, såväl i det
arkeologiska materialet från yngre järnålder som
från skriftliga källor. Eldens senare betydelse ma-
nifesteras inte minst i traditionen med årstidseldar
som tänts för att skydda gröda och öka fruktsam-
het, fortfarande levande i form av valborgsmäs-
sobål och midsommarbål. Dessa eldar har också
en stark koppling till solens gång, årscykeln och
därmed elementens skiftande existens.
Dessa konstateranden säger i sig inget om hu-
ruvida det fi nns en direkt koppling mellan den
vediska religionen och den fornskandinaviska
bronsåldersreligionen. Min personliga uppfatt-
ning är dock att ett släktskap fi nns. Detta utifrån
en sammantagen bild av likheter i kosmologi,
ritual, språk och arkeologsika belägg. Till detta
kommer också den arkeologiska bilden av brons-
ålderns samhälle som karaktäriserat av kulturella
utbyten och långväga kontakter. Diskussionen
kring detta, utifrån skandinavisk arkeologisk
horisont, har hittills främst kretsat kring infl y-
telser från övriga Europa samt kulturer i östra
medelhavsområdet (bl.a. Kristiansen 1998; Lars-
son 1999).
Att i detta sammanhang också våga åter-
knyta till den indoeuropeiska frågan tror jag är
givande, även om jag i detta sammanhang inte
har utrymme att gå djupare in i ämnet. Viktigt i
sammanhanget är naturligtvis att vi inte hamnar
i gamla tolkningsfällor, men också att vi vågar
se vad som faktiskt är kritik mot tolkningar och
vad som egentligen är kritik mot ideologi och
missbruk.
* N.B.
På grund av redaktionella begränsningar har stav-
ningen av vissa vediska ord försvenskats i denna
artikel (reds. anmärkning).
Litteratur
Almgren, O. 1934. Nordliche Felszeichnungen als
religiöse Urkunden. Frankfurt am Main.
Arvidsson, S. 2000. Ariska idoler. Den indoeurope-
iska mytologin som ideologi och vetenskap. Sym-
posium. Stock holm.
Biezais, H. & Ström, Å., 1975. Germanische und
Baltische Religion. Die Religionen der Mensch-
heit Bd 19:1. Stutt gart.
Chakrabarti, D. 2001. The archaeology of Hin-
du ism. Archaeology and World Religion (Insoll, T.
ed): 33-60. Routledge. London & New York.
Carlsson, T. 1995. Objects and attitudes – Lusatian
impact on material and mental culture in South-
East Sweden during the Bronze Age. Journal of
European Archaeology 3.2: 43-58.European Archaeology 3.2: 43-58.European Archaeology
Den poetiska Eddan. 1972. Svensk översättning av
B. Collinder. Forum. Uddevalla.
Drobin, U. 1991. Indoeuropéerna i myt och
forskning. Nordisk Hedendom – et symposium
(Steinsland, G., Drobin, U., Pentikäinen, J. &
Meulengracht Sørensen, P. red): 65-86. Odense
Uni ver si tets for lag. Odense.
Dumézil, G. 1958. L´ideologie tripartie des Indo-
Eu ro pé ens. Latomus. Bruxelles.
Dumézil, G. 1962. De nordiska gudarna. En un der -
sök ning av den skandinaviska religionen. Aldus.
Stock holm.
Kaliff 05-08-06, 11.34187
ANDERS KALIFF | 188
Edsman, C-M. 1987. Fire. The Encyclopedia of
Re li gi on (Eliade, M. ed). Macmillian Library
References. New York.
Eliade, M. 1958. Patterns in comparative religion.
Sheed & Ward. London.
Ericsson, A. 2003. En skärvstenshög från äldre
brons ål der på småländska höglandet. Tidskrift.
Ar ke o lo gi i sydöstra Sverige 3: 43-67.Ar ke o lo gi i sydöstra Sverige 3: 43-67.Ar ke o lo gi i sydöstra Sverige
Fagerlund, D. 1998. Skärvstenshögar i Sneden. En
lång va rig historia – på sidan om. Raä UV Upp sa la
Rapport 1997:48. Uppsala.
Flood, G. 1998. An introduction to Hinduism. Cam-
brid ge University Press. Cambridge.
Gimbutas, M. 1970. Proto-Indo-European culture:
The Kurgan culture during the fi fth, fourth, and
third millenia B.C. Indo-European and Indo-Eu-
ro pe ans (Cardona, G., Koenigswald, H. M. & ro pe ans (Cardona, G., Koenigswald, H. M. & ro pe ans
Senn, A. eds): 155-198. University of Philadel-
phia Press. Philadelphia.
Gimbutas, M. 1984. The Goddesses and Gods of Old
Europe 6500-3500 B.C. Myth and cult images.
Thames and Hudson. Lon don.
Hellquist, H. 1922. Svensk etymologisk ordbok.
Gleerups Förlag. Lund.
Hultgård, A. 1991. Övergångstidens eskatologiska
fö re ställ ning ar. Nordisk Hedendom – et sympo-
sium (Steinsland, G., Drobin, U., Pentikäinen,
J. & Meulengracht Sørensen, P. red): 161-168.
Odense uni ver si tets for lag. Odense.
Hultgård, A. 1996. Fornskandinavisk kult – fi nns
det skriftliga källor. Arkeologi från stenålder till
med el tid (Engdahl, K. & Kaliff, A. red): 25-57.
Raä Arkeologiska Un der sök ning ar, Skrif ter 19.
Linköping.
Kaliff, A. 1994. Skärvstenshögar och kre me rings -
plat ser. Exempel och experiment med ut gångs -
punkt från en utgrävning i Ringeby, Kvillinge
sn, Östergötland. Tor 26: 35-55.
Kaliff, A. 1995. Kulthus och spår av gravritualer
från bronsålder. Tor 27: 233-247.
Kaliff, A. 1997. Grav och kultplats. Eskatologisk
fö re ställ ning ar under yngre bronsålder och äldre
järn ål der i Östergötland. Aun 24. Uppsala.
Kaliff, A. 1999. Objekt och tanke – Speglingar av
brons ål derns föreställningsvärld. Spiralens öga
(Olaus son, M. red): 91-114. Raä Arkeologiska
Un der sök ning ar, Skrifter 25. Stock holm.
Kaliff, A. 2001. Ritual and Everyday life – the
archaeologist´s interpretation. Kontinuitäten
und Brüche in der Religionsgeschichte (Stausberg, und Brüche in der Religionsgeschichte (Stausberg, und Brüche in der Religionsgeschichte
M. red.): 442-463. Ergänzungsbände zum Real-
lexikon der Germanischen Altertumskunde, bd
31. Ber lin & New York.
Kaliff, A. & Oestigaard, T. (i manus) Cultivating
Corpses – A Comparative Approach to Disem-
bodied Mortuary Remains. Current Swe dish
Archaeology. Ut kom mer 2004.
Karlenby, L., Knape, A. & Klockhoff, M. 1991.
En grav och två bronsfynd från Linköping. Tor
23: 9-42.
Kristiansen, K. 1998. Europe before history. Cam-
brid ge University Press. Cam brid ge.
Larsson, Th. B. 1999. Symbols in a European
Bronze Age cosmology. Communication in
Bronze Age Europe (Orrling, C. red): 9-16. The Bronze Age Europe (Orrling, C. red): 9-16. The Bronze Age Europe
Museum of National Antiquities, Stockholm
Studies 9. Stock holm.
Lincoln, B. 1986. Myth, Cosmos and Society: Indo-
European Themes of Creation and Destruction.
Har vard University Press. Harvard.
Lincoln, B. 1998. På spaning efter den germanska
krigsguden: Geroge Dumézil, politik och forsk-
ning under det sena 1930-talet. Svensk re li gi ons-
his to risk årsskrift 7: 9-36. his to risk årsskrift 7: 9-36. his to risk årsskrift
Mallory, J. P. 1989. In Search of the Indo-Europeans.
Language, Archaeology and Myth. Thames and
Kaliff 05-08-06, 11.34188
189 | AGNI OCH SKANDINAVISKA ELDRITUALER
Hudson. London.
Olivelle, D. 1987. Rites of Passage. Hindu rites. The
Encyclopedia of Religion (Eliade, M. ed). Macmil-
lian Library References. New York.
Parker-Pearson, M. 2002. The Archaeology of Death
and Burial. 3and Burial. 3and Burial rd edition. Texas A & M University
Anthropology Series 3. College Station.
Parker Pearson, M. & Richards, C. 1994. Ordering
the World: Perceptions of Architecture, Space
and Time. Architecture and Order. Approaches to
Social Space (Parker Pearson, M. & Richards, C. Social Space (Parker Pearson, M. & Richards, C. Social Space
eds): 1-38. Routledge. Lon don & New York.
Parmeshwaranand, S. 2000. Encyclodaedic Dictio-
nary of Vedic Terms, Vol. 1-2. Sarup & Sons.
New Dehli.
Renfrew, C. 1987. Archaeology and Language. The
puzzle of Indo-European Origins. Jonathan Cape.
London.
Runcis, J. 1999. Den mytiska geografi n. Re fl ek -
tio ner kring skärvstenshögar, mytologi och
land skaps rum i Södermanland under bronsål-
der. Spiralens öga (Olausson, M. red): 129-158. Spiralens öga (Olausson, M. red): 129-158. Spiralens öga
Raä Arkeologiska Undersökningar, Skrifter 25.
Stock holm.
Staal, F. 2001. Agni. The Vedic Ritual of the Fire
Altar. Motilal Banarsidass Publishers Private
Limited. Dehli.
Sturlason, S. Snorres Edda. 1949. Svensk översätt-
ning av K. G. Johansson & M. Malm. Stock-
holm.
Tachikawa, M., Bahulkar, S. & Kolhatkar, M.
2001. Indian Fire Ritual. Foreword, Kashikar,
C. G. Moti tal Banarsidass Publishers Private
Limited. Dehli.
Tacitus, C. 2005. Germania. Svensk översättning
av A. Önnerfors. Wahlström & Widstrand.
Stockholm.
The Rig Veda. An Anthology. One hundred and
eight Hymns. Selected, translated an annotated
by Wendy Doniger O´Flaherty. Penguin Books
India. New Dehli. 1994.
Thörn, R. 1996. Rituella eldar. Linjära, konkava
och konvexa spår efter ritualer inom nord- och
cen tral eu ro pe is ka brons- och järnålderskulturer.
Ar ke o lo gi från stenålder till medeltid (Engdahl, K. Ar ke o lo gi från stenålder till medeltid (Engdahl, K. Ar ke o lo gi från stenålder till medeltid
& Kaliff, A. red): 135-148. Raä Ar ke o lo gis ka
Un der sök ning ar, Skrifter 19. Linköping.
Ullén, I. 1995. Det goda exemplets makt. När-
studie av en bronsåldersbosättning i Uppland.
Sam hälls struk tur och förändring under Bronsål-
der (Larsson, M. & Toll, A. red): 68-75. Raä
Arkeologiska Undersökningar, Skrif ter 11.
Norrköping.
Victor, H. 2002. Med graven som granne. Om brons-
ål derns kulthus. Aun 30. Uppsala.
de Vries, J. 1956-1957. Altgermanische Religions-
geschichte, 1-2. Grundriss der Germanische
Philologie 12: 1-2. Berlin.
Muntlig uppgift
Larsson, L. K. & Sigvallius, B. 2005.
Kaliff 05-08-06, 11.34189
11 | Fallos och resande
Alf Ericsson, Raä UV-Öst, Linköping
Exordium. I förordet till De Agricultura prisar
den romerske statsmannen Cato (234-149 f.Kr.)
lant bru ket. Att kalla någon ”god bonde” är den
högsta av komplimanger. Bönders av kom ma är
de star kas te av män och djär vas te av soldater;
deras inkomst den är li gas te, säkraste och minst
av unds vär da; deras sin ne det minst skam li ga av
al las. Cato erkänner att han del ib land kan leda
till framgång men att den i grun den är en osäker
verk sam het. Han medger att en handelsman kan
be hö va visa tapperhet och skick lig het på sina han-
dels fö re tag men dessa är, som sagt, osäkra och
utsatta för olyckor och katastrofer.
Catos synsätt är typiskt för en jordägande
aris to krat. Frågan är om det var annorlunda på
brons ål dern, en tid när hövdingar och aristokra-
ter antas ha upp rät tat vittförgrenade nätverk där
metaller och andra dyrbarheter cirkulerade. Det
var ett utbyte av pre sti ge va ror som likaså antas ha
utgjort grun den för deras makt och infl ytande.
När handeln upphörde kollapsade också den
hierarkiska struk tu ren. Det politiska le dar ska pet
hade så att säga sin bas mer i bytes- än i pro duk -
tions för hål lan den. Syn sät tet genomsyrar mycket
av dagens brons ål ders forsk ning och har fått ett av
sina främsta uttryck i Kristian Kristiansens infl y-
telserika bok Europe before history (1998).
Den nordeuropeiska bronsåldersforskningen
har sedan länge sökt efter analogier i Med el havs-
om rå det och Mellanöstern. Sedan 1970-talet har
forskningen emellertid främst arbetat med mo-
deller för social organisation och varuutbyte, ut-
vecklade inom den generaliserande antropologin.
Den amerikanska antropologen Mary Helms har
på senare år blivit en viktig in spi ra tions käl la för
fl e ra bronsåldersforskare. Inte minst för Thomas
B. Lars son, som i likhet med Kristiansen anser
att brons ål derns samhällen i Sydskandinavien
var hierarkiskt ord na de och elitstyrda (Larsson
2002). Helms förfäktar en hypotes som går ut
på att geo gra fi skt avstånd kor re spon de rar med
över na tur ligt avstånd på ett kosmologiskt plan.
Hon har i fl era tvär kul tu rel la studier visat hur
en aristokratis mo no pol på handel med exotiska
varor, men också eso te ris ka kun ska per från för
gemene man okända och fjär ran kuster är en vik-
tig för ut sätt ning för so ci al stra ti fi e ring (Helms
1988, 1998).
Kristiansen och Larsson föreslog på symposiet
i Göteborg, det ska sägas till fl e ras förvåning, att
den nordiska brons ål ders forsk ning en kan ses som
en historisk arkeologi. Skä let till denna vändning,
brons ål derns Europa skulle nu inte längre vara
before history, var att brons ål derns handel ska pa de
ett för hela kon ti nen ten gemensamt kulturellt
ramverk där idéer, begrepp och föreställningar
åtföljde va ru ut by tet. Eftersom interaktionen knöt
samman Eu ro pa mås te Medelhavsvärldens kultur
Ericsson 05-08-06, 11.34191
ALF ERICSSON | 192
med dess skrift språk, åt mins to ne i någon mening,
ha relevans på våra nord li ga bredd gra der. Men
vilka källor är det vi i så fall talar om? Schliemann
i all ära, idag ställer sig forsk ning en tvivlande till
att Iliaden skulle handla om Grek lands bronsålder
(med undantag för skepps ka ta lo gen och vissa va-
pen och andra artefakter). I stäl let är det en tidlös
sagovärld men också sam ti dens, d.v.s. 700-ta lets
förhållanden, som Homeros förmedlar till oss.
Det gäller t.ex. gravskicket med likbränning och
uppkastande av hög (Linnér 1985: 24ff.).
Hjältarna i Iliaden var jordägande aristokrater
på krigståg, precis som medeltidens riddare och
kors fa ra re. Ett på bytesrelationer grundat höv-
dingadöme är svårt att skymta. Hesiodos’ Verk
och dagar, likaså från 700-talet f.Kr., handlar
främst om jordbruk och jord ä gan de, såväl de-
ras praktiska som etiska sidor. Det framgår att
Hesiodos’ egendom ger ett över skott för avsalu.
För att nå marknaden måste va ror na transpor-
teras med båt till avlägsna hamnar. Han ger råd
för hur sjöfarten ska bedrivas och var nar för alla
risker som behäftar den. Hesiodos er kän ner dock
att han inte själv har någon sjövana; hans enda
resa är över det smala sun det mellan Euboia och
Aulis. Heroiska resor är något helt främ man de
för Hesiodos. Istället prisar han det sträv sam ma
bondelivet. Men det kan ju ha varit an nor lun da
före den redistributiva ekonomins och den my-
kenska palatskulturens slutgiltiga sammanbrott
omkring 1200 f.Kr.
Medelhavsområdets bronsålder brukar ju
van ligt vis kallas protohistorisk. Lertavlorna med
linear B-skrift, som verkligen är från den myken-
ska stor hets ti den, återger dock inga hjältesagor.
I stället möter en värld av torra kamerala notiser
från palatsens räkenskapskammare. Dessutom är
materialet mycket fragmentariskt bevarat. Det
största arkivet är från Pylos och omfattar kanske
enbart ett halvt års räkenskaper. Trots detta har
tolkningen av linear B-texterna lett till en till
stora delar ny bild av de mykenska kungarikenas
organisation, förvaltning, ekonomi och religion
(Chadwick 1976).
Under andra årtusendet f.Kr. förenades
hela Med el havs om rå det av en livlig handel. På
skeppen fraktades stora kvantiteter varor såsom
olivolja, spannmål, kryd dor, timmer, värdefulla
stenar (lapis lazuli etc.), glas, textilier, färgämnen,
elfenben och metaller (guld, koppar och tenn).
Skeppsvraken från Ulu Burun och Cape Geli-
donya utanför Anatolien ger frysta ögonblicks-
bilder av handeln. Lasten i det för ra skep pet är
ett mikrokosmos av bronsålderns in ter na tio nel la
handelsutbyte. Förutom ett stort antal lyxartiklar
fi nns också närmare 10 ton koppar och 1 ton
tenn i oxhudsformade tackor i lasten (Pulak &
Bass 2004). Från Grekland (inklusive Kreta och
öarna i Egiska havet) fi nns importerade föremål
från snart sagt hela Med el havs om rå det och Mel-
lanöstern (Cline 1994: passim). Hur han deln
var organiserad och vilka motiv som or sa ka de
den varierade betydligt. Säkert var många slags
intressenter involverade, kanske t.o.m. på samma
skepp.
Av det skriftliga materialet framgår att det
fanns regenter på Kreta och det gre kis ka fast-
landet som var erkända av Egyptens och Mel-
lanösterns mäk ti ga härskare. I den tidens dip lo -
ma tis ka för bin del ser in gick ett reciprokt utbyte
av gåvor (Cline 1995). Men all handel bedrevs
inte på denna nivå och kon tak ter na varierade
alltifrån själv stän di ga köpmäns kom mer si el la
transaktioner till emissarier som reste från ett
kungligt hov till ett annat med överdådiga gå-
vor. Inga nordeuropeiska föremål är kända från
Ericsson 05-08-06, 11.34192
193 | FALLOS OCH RESANDE
Greklands bronsålder (Cline 1994: 80f.). Den
bärn sten som nådde Grekland har ald rig bear-
betats på nord isk grund. Att det vid någon eller
några tidpunkter fanns för bin del ser mellan Nord-
europa och Med el havs län der na be hö ver vi inte
betvivla. Frågan är hur omfattande de var, hur
de såg ut och hur många mellanhänder vi måste
räkna med (Sherratt 1993). Ett utbyte på högsta
politiska nivå borde ha lämnat spår av nord iskt
metallarbete (vil ket är högklassigt) i Medelhavet
och vice versa.
Ovanstående iakttagelser kastar en be tänk lig -
het ens skugga över hypotesen att det främst skulle
ha varit hövdingar och personer från samhällets
hög sta so ci a la skikt som reste och spred brons ål -
der skultu ren över Europa.
I ett annat sammanhang har jag beskrivit
och tolkat ett på jordbruk baserat brons ål ders -
sam häl le i Södermanland (östra Mel lan sve ri ge)
och dess kul tu rel la uttryck (Ericsson 2002). Jag
framhöll där vikten av att skilja på produktion
och cirkulation och drog slutsatsen att de euro-
peiska ut by tes re la tio ner na skapade en kulturell
homogenitet som på ett otal lokala plan mötte en
kulturell variation, formad utifrån produktionens
och geografi ns skif tan de förutsättningar. I den
här uppsatsen ska jag lämna agrarhistorien, som
främst handlar om pro duk tion, till förmån för
handel och varuutbyte, d.v.s. cirkulation.
Geografi skt ändrar vi också perspektiv från
den lokala nivån till den interregionala. Men jag
kommer inte att kartera olika artefakters sprid-
ning i rummet för att ur sådana statiska mönster
dra slutsatser om rörelser utifrån antaganden om
proveniens. I stället kommer jag att fokusera på
färd väga rna, eller rättare sagt på monument som
har rests vid dem. Utgångspunkten är att vägar,
väg skäl och vägkorsningar har varit symboliskt
lad da de platser (Rudebeck 2002: 167). Monu-
mentens form leder oss in på nya tolkningsvägar.
Vid resans slut, vilken såklart endast är tillfällig,
möter åter frå gan om vilka det var som reste
och därmed spred brons ål der skultu rens olika
uttryck.
Bronsålderns resta stenar och färdvägar. Vad
har resta ste nar med vägar och resande att göra
och det redan un der bronsåldern? Redan nu vill
jag göra tre på stå en den som föregriper mina
slutsatser:
- resta stenar förekommer i Sverige under
brons ål dern;
- resta stenar står ofta utmed gamla färdvägar
el ler vid viktiga mötesplatser;
- resta stenar har i fl era fall tydlig fallosform.
Påståendena kommer att byggas under i det
föl jan de men innan jag presenterar mina ob ser -
va tio ner vill jag påminna om att runstenar (som
ju är resta stenar försedda med inskrift) är min-
nesvårdar som i regel är resta vid färdvägar och
att många in skrip tio ner talar om (Gudi behag-
liga) brobyggen. Av Ha va mal (vers 72) fram går
att resta stenar eller bautastenar också kan vara
min nes vår dar som kan tar färd vä gen:
”Sällan bautastenar
man ser vid vägen,
om ej frände över frände dem rest”.
Sådana minnesvårdar är bokstavligen mo nu -
ment (av latinets monumentum ‘minnesmärke’,
till monere ‘erinra’). Med vägar avses här kom-
mu ni ka tions stråk i vid bemärkelse. Någon gång
kan de ha varit till jäm na de eller till och med haft
Ericsson 05-08-06, 11.34193
ALF ERICSSON | 194
beläggning men van ligt vis har marken endast
röjts från träd och buskar eller andra hinder.
För stärk ning ar gjordes främst i slänter eller över
våtmarker.
Redan under neolitisk tid restes stora stenar i
Väst eu ro pa. Tillsammans med sten kam mar gra var
och andra megalitiska konstruktioner ingår de i
en mo nu menta li se ring av landskapet. En singulär
rest monolit brukar kallas menhir (av bretonska
men hir, av men ‘sten’ och hir ‘lång’). Vanligtvis
är de inte be ar be ta de men det fi nns också deko-
rerade el ler skulpterade exemplar (Bradley 1993:
31ff.). Be röm da är de ki lo me ter långa raderna av
menhirer i Bretagnes Carnac. Menhirer är liksom
hällristningar ett enkelt sätt att göra ”kultur” av
”na tur”. Det är märk ligt att menhiren tycks vara
från va ran de i den skan di na vis ka megalitkultu-
ren där resta monoliter ingår som byggstenar i
sten kam mar gra var na. Först under brons ål dern
kan vi med sä ker het belägga resta stenar i Skan-
di na vien. Trots att fe no me net sedan länge varit
känt, åtminstone i Syd skan di na vien, har det oftast
för bi gåtts med tystnad i den svenska lit te ra tu ren.
I sin över sikt Sveriges fasta forn läm ning ar från hed-
natiden nämner Os car Almgren att man hittat
brandgravar från äldre järn ål der vid foten av resta
stenar. Han hänvisar också till ovannämnda vers i
Havamal och gör skill nad mellan vid vägar resta
minnesstenar och så da na som rests på grav plat ser
(Almgren 1934: 67ff.).
Vi kan här påminna oss om att begreppet
bautasten, och den numera sällan förekommande
formen bötasten, är inlånat från isländskan till
svenskan på 1600-talet. Ordets ursprung är om-
diskuterat, men är troligen bildat till verbet bauta
med betydelsen ‘slå; stöta’ (SAOB). I en moder-
nare och mer geografi skt orienterad över sikt av
Sveriges fasta fornlämningar säger Åke Hyen-
strand att resta ste nar är ett järn ål ders fe no men
med kro no lo gisk tyngd punkt i periodens äldre del
men att de i söd ra och västra Sverige också fö re -
kom mer på den yng re järnålderns gravfält (Hy-
enstrand 1984: 69f.). Inte med ett ord nämns att
bautastenar skulle ha rests under bronsåldern.
Figur 1. Rest sten vid Kung Ises hög, Laholms sn, Halland. Foto: Lennart Lundborg.
Ericsson 05-08-06, 11.34194
195 | FALLOS OCH RESANDE
Ett närmare studium av resta stenar i ar-
ke o lo gis ka artiklar och i terrängen pekar på att
fe no me net är äldre än från järnåldern. John-Elof
Fors san der behandlar i en uppsats från 1940 någ-
ra bautastenar från Skåne, som på goda grunder
kan antas vara från äldre bronsålder: Penninggra-
ven i Kivik, Lundåkra i Barsebäck, Köpinge vid
Ram lö sa brunn och Lungsbjer i Borrby. Forssan-
der ger också några exempel från Danmark och
Nord tysk land. Från de gamla svenska landskapen
näm ner han bara den med omisskännliga brons-
ål ders mo tiv ristade stenen från Klinta på Öland.
Samt li ga resta stenar är från gravhögar eller sten-
sättningar som genom fynd eller form kan da te ras
till brons ål derns äldre halva (stenarna är alltså
indirekt da te ra de). I några fall är monoliterna
för sed da med skål gro par, vilket ger ytterligare
stöd åt den föreslagna dateringen.
Att bautastenar restes under bronsåldern i
Dan mark har sedan länge varit känt (Müller
1897: 414). En spännande bekräftelse på deras
existens kom 1985 när Flemming Kaul under-
sökte ett kulthus från yngre bronsålder i Sanda-
gergård på Själland. Vid den södra gaveln har två
(möjligen tre) menhirer (Kaul an vän der just detta
begrepp) fl ankerat fyra fl ata stenar med inristade
handmotiv (Kaul 1987). I samband med att un-
dersökningen presenterades gjorde Kaul en för-
ny ad inventering av resta stenar från Danmarks,
Nord tysk lands och Sveriges brons ål der.
Hur är det då norr om Skåne, uppträder verk-
li gen inte resta stenar där förrän under järnåldern?
Att Almgren och Hyenstrand är alltför snabba i
sina slutsatser framgår ju redan av Klintastenen
från Öland. Stenen påträffades 1916 i utkanten
av en spolierad gravhög från äldre bronsålder.
Ture J Arne, som först fi ck kännedom om det
märkliga fyndet och presenterade det i en uppsats,
antog att den med tre koncentriska cirklar, skepp
och hästar ristade mono li ten ursprungligen hade
legat på grav hö gen (Arne 1917: 200). Forssander
anser dä re mot att ste nen har varit rest och det i
ome del bar närhet av den förstörda centralgraven
(kalk stens häl lar och ske lett res ter, se Forssander
1940: 105). Nu på träf fa des emellertid stenen i
högens östra del in till den gamla landsvägen (Arne
1917: 196f.). Den ristade mono li ten har därför,
av fynd om stän dig he ter na att döma, varit rest i
den östra kanten av gravhögen, invid den gamla
färd vä gen utmed västra land bor gen.
På Ölands Stora Alvar ligger det mäktiga
Gösslunda rör. Tre drygt meterlånga resta ste-
nar har stått på rad strax intill röset. Såväl i som
utanför röset har gravar från yngre bronsålder
undersökts. En grav göm ma täcktes av en kalk-
stensläggning på vilken en sten var rest som
byggts in i röset (Jansson 1978). Öland är rikt
på bautastenar och fl era av dem kan vara från
bronsåldern. Ett exempel kan hämtas från Gett-
linge gravfält (Södra Möckleby sn). I dess norra
del fi nns två resta kalkstenshällar som bildar ett
slags ”ingång” till gravfältet. Den ena ste nen är
försedd med skålgropar.
Med undantag för Forssander är Lennart
Lund borg en av få svenska arkeologer som har
en från generalisterna Almgren och Hyenstrand
avvikande uppfattning. I en fornminnesöversikt
för Halland påstår Lundborg att traditionen
att resa bautastenar började under bronsåldern
(Lundborg 1980: 89). Ett exempel på Lundborgs
öppna hållning i denna frå ga fi nner vi i en uppsats
om fornlämningar kring Laholm. Han för där en
diskussion kring Kung Ises hög, en storhög som
fl ankeras av en närmare 2,5 meter hög bautasten
(Lundborg 1998). Högen är inte undersökt men
under 1800-talet påträffades en fästeknapp av
Ericsson 05-08-06, 11.34195
ALF ERICSSON | 196
brons till ett period II-svärd i hö gen. Lund borg
utesluter inte att monoliten kan vara sam ti da med
graven (fi g. 1).
År 1995 undersökte Tore Artelius Kungahö-
gen i Värö socken, en gravhög från per IV (Ar-
telius 1999). Högen var belägen på en åsrygg i
norra utkanten av den omfattande gravfältsmiljön
Åshögen. I högens västra del fanns en rest sten,
som av allt att döma kom på plats i ett tidigt
skede av gravmonumentets uppförande. Väster
om högen löpte en äldre väg och det var alltså mot
denna som den resta stenen var orienterad.
Ett märkligt monument i Halland, som också
på goda grunder låter sig dateras till bronsåldern
är Hagbards galge i Asige sock en utanför Fal-
kenberg (Berg ström & Lundborg 1985). Mo nu -
men tet be står av fyra resta ste nar i två grupper.
Dessa par vi sa menhirer är resta i mitten av var sin
sten sätt ning (ingen är un der sökt). Monoliterna
när mast den gamla lands vä gen är av grönsten och
har på fl era sidor spridda skål gro par. En sida är
översållad med skålgropar och rännor. Dessutom
fi nns en ring. De båda andra ste nar na är av gnejs.
På den ena är sex kon cen tris ka cirklar in ris ta de
(fi g. 2). Asigestenen är alltså något av en parallell
till den likaså med kon cen tris ka ring ar för sed da
Klintastenen. På den an dra stenen ska det, enligt
ovan anförda arbete fi nnas två stora men grunt
huggna skepp. I samband med bronsålderssym-
posiets be sök på plat sen den 11 ok to ber 2003,
med Lundborgs kunniga guidning, kunde inte
hällrist nings kän na ren Sven-Gunnar Broström ge
sitt stöd till ”skepp ens” ex is tens, som snarare är
delar av stenens na tur li ga yt struk tur.
Tar vi vägen mot nordväst från Hagbards galge
kommer vi till Årstad. På en rullstensås norr om
samhället och sockenkyrkan undersökte Jör gen
Streiffert och Bo Strömberg 1990-91 ett grav-
och boplatsområde från bronsålder och äldre
järn ål der. På åskrönet låg ett gravfält med högar
och stensättningar och på en anslutande avsats
un der sök tes sju långhus. I södra utkanten av
boplatsen låg en drygt två meter lång bautasten
som tidigare varit rest. I anslutning till stenen
undersöktes fyra brandgropar som i huvudsak
har daterats till mel ler sta bronsålder (Streiffert
& Strömberg 1999). Det är notabelt att den
resta stenen inte stod på grav fäl tet. Troligen har
stenen stått vid en väg som löpt över höjddraget
och anslutit till boplatsen.
Intill en gammal vägsträckning på höjdryggen
vid Stafsinge kyrka norr om Falkenberg ligger
Stomma kulle, en storhög av bronsålderstyp.
Mel lan vägen och gravhögen står en kraftig bau-
tasten (fi g. 3). Äldre uppgifter säger att högen har
ut satts för plundring och att bautastenen tidigare
va rit kull vält (Nicklasson 2001: 11). Nedanför
Stomma kul le har en boplats från yngre brons-
ålder undersökts. Sammanhanget talar för en
bronsåldersdatering av den resta stenen.
Figur 2. Hagbards galge, Asige sn, Halland. Den
vänstra stenen uppvisar koncentriska cirklar. Foto:
Alf Ericsson.
Ericsson 05-08-06, 11.34196
197 | FALLOS OCH RESANDE
Figur 4. Susanne Thedéen och Slummesten, Grimetons sn, Halland. Foto: Alf Ericsson.
Figur 3. Gammal väg vid Stomma kulle, Stafsinge sn, Halland. Foto: Alf Ericsson.
Ericsson 05-08-06, 11.35197
ALF ERICSSON | 198
Figur 5a (överst). Fallosstenen i Laske-Vedum. Framför mono li ten syns resterna av en gammal stengärdesgård;
5b (nedan till vänster) den omgivande stensättningen; 5c (nedan till höger) täckhällar till stenkistan intill roten
av fallosstenen. Foto: Agne Furingsten (ATA U669: 22, 44, 69).
Ericsson 05-08-06, 11.35198
199 | FALLOS OCH RESANDE
I Halland fi nns många ståtliga resta stenar.
Vid Spånstad i Enslövs socken invid Nissastigen
står en mäktig bautasten. Ett hundratal meter
därifrån ligger en bronsåldershög. Vid Hulebäck
i Steninge socken står en knappt 5 meter hög
bautasten. Än mer imponerande är Slummesten
i Grimeton utanför Varberg (fi g. 4). Den fal-
los for ma de stenen, som mäter närmare 6 meter,
står längst ut på nordspetsen av Broåsen med sitt
ena stå en de gravfält (Lundqvist 2000: 90 ff.). Som
nam net säger fi nns här en gammal överfart över
Himleån. På gravfältet ligger en samling hö gar,
va rav de äldsta torde vara från bronsåldern, de
yngsta från vikingatiden. Därutöver fi nns fl era
treuddar, skeppssättningar, domarringar och resta
stenar. Inte långt från Slummesten undersökte
Ge org Sarauw på 1910-talet en skärvstenshög
från brons ål dern med rester av bronsgjuteri
(deglar och gjutformar) men också andra fynd
såsom keramik och en holk yxa (Sarauw & Alin
1923: 258ff.). Inte heller för Slummesten kan en
bronsåldersdatering uteslutas. Dessutom fi nns ett
samband med en gam mal färd väg och dess pas-
sage över ett vattendrag. Oavsett om Slummesten
är från brons- eller järn ål dern har den av allt att
döma rests intill ett vad stäl le.
Grupper av resta stenar är också vanligt före-
kommande i Halland. Slentrianmässigt dateras de
till yngre järnålder. Ewa Ryberg undersökte vad
som enligt äldre uppgifter varit en sådan grupp i
Vallda socken 1995. Vid undersökningen fanns
endast en drygt två meter hög bautasten kvar. Ett
avtryck av en borttagen bautasten daterades till
den förromerska järnålderns första hälft (Ryberg
1997).
Innan vi lämnar Halland för Västergötland
vill jag fästa vår uppmärksamhet på en detalj:
Lug naro hög ens stenskepp har resta stävstenar
(Lundborg 1972: 18). Fenomenet förekommer
också på ost kus ten. En av de längsta skeppssätt-
ningarna i Sverige fi nns i den enastående brons-
ål ders mil jön vid går den Snäckedal i Mis ter hults
socken (Mag nus son1986; Widholm 1998: 51ff.).
Skep pet har resta ste nar i stävarna. En båt som
är spetsig i båda ändar kal la des förr snäcka. Hä-
radsfogden Crælius skrev på 1700-talet att den na
”Struslodja” eller ”Snecka” vitt nar om ”fyndighet
och nöje för sjö man skap i äldre tider” och att den
mäktiga fornlämningen för me nas ha givit namn
åt gården (Crælius 1930: 41f.).
På Gotland fi nns tal ri ka skeppssättningar från
yng re bronsålder. Fle ra av dem är monumentala
och be står av resta stenar som ibland är mans-
höga. Om man vill ta den kor tas te vägen från
Gotland till fast lan det, samtidigt undvika öppet
hav och alltid ha land i sikte, inga instrument
för navigering är nöd vän di ga, landar man via
Karlsöarna och Ölands norra udde på Mister-
hults kust. Genom ett lång smalt sund har man
sedan nått Snäckedal (Winberg 2003: 79ff.).
Det strategiska läget för bronsålderns sjö bur na
trans por ter är avgörande för diskussionen kring
Snäckedals betydelse.
I Västergötland förekommer inte sällan resta
ste nar ensamma eller i små grupper. Ofta står de
intill gamla färdvägar. I Laske-Vedum, söder om
Vara, undersökte Agne Furingsten 1976 en rest
sten med tydlig fallosform (Furingsten 1979).
Den var rest på en rullstensås, d.v.s. ett typiskt
läge för en gammal vägsträckning. Den magnifi ka
fallosstenen var när ma re 5 meter lång, varav 3,3
meter syntes över marken (fi g. 5a). Fallosstenen
omgavs av en 5 me ter stor, rund stensättning
(fi g. 5b). I sten pack ning ens övre delar gjordes
diverse fynd från skilda tider. I dess nedre delar
påträffades tre keramikkärl, varav ett utifrån or-
Ericsson 05-08-06, 11.35199
ALF ERICSSON | 200
namentiken att döma kan dateras till yngre ro-
mersk järnålder. Under stensättningen fanns en
manslång stenkista (NNV-SSO), vilken var sam-
man satt av fl era lager kant- och täckhällar samt
ett lager golvhällar. Samtliga hällar var av gnejs
och kis tan var invändigt tätad med lera. Mellan
två täck häl lar låg ett skifferhänge från övergången
mellan sten- och bronsålder och i själva kistan
fanns ett troligen lika gammalt bärnstenshänge.
I kistan låg dessutom fl intavslag, kol och ett fåtal
brända ben. Stenkistans nordvästra hörn anslöt
till den resta ste nens rot (fi g. 5c). Furingsten drar
slutsatsen att så väl stenkistan som fallosstenen är
från övergången mellan sten- och bronsålder.
Fallosstenen i Laske-Vedum har varit ett vik-
tigt monument och tjänat som offerplats långt
efter att den restes under bronsålderns grynings-
tid. Detta framgår av de talrika och spridda fynd
(keramik, brän da och obrända ben, slagg, järn-
nyckel, diverse järnföremål, bronsbleck, brons-
knapp, slipsten) som gjordes i stensättningen.
Denna tolkning framförs inte av Furingsten,
som istället säger att sten pack ning en gjorde ett
mycket omrört intryck och san no likt skadats vid
upprepade tillfällen. Särskilt in tres se tilldrar sig
de tre keramikkärlen, vilka pla ce rats alldeles intill
fallosstenens rot. Det ornerade kärlet från yngre
romartid stod lutat mot fal los ste nen. De båda
andra kärlen var krossade. Det ena har sannolikt
varit en kopp och placerats på en täck häll till
stenkistan. Det andra framkom i sotig jord med
inslag av kol och några brända ben (ej oste olo -
giskt undersökta). Furingsten tolkar fyndet som
en urnegrav, men kärlet kan i likhet med de båda
andra vara en behållare för offer. Ytterligare ett
of fer, men den här gången i ett svepkärl, antyds
av hartstätning påträffad tillsammans med kam-
frag ment och en pärla.
Den resta stenen från Laske-Vedum är den
hit tills äldst kända i Sverige. Den tidiga date-
ringen öppnar en möjlighet för att menhirer restes
redan under stenåldern i Västergötland och kan-
ske också i andra me ga lit byg der. Stenens tydliga
fallosform är också värd att notera. Det är också
Figur 6. Resta stenar vid Åsby kulle, Kumla sn, Östergötland. Foto: Alf Ericsson.
Ericsson 05-08-06, 11.35200
201 | FALLOS OCH RESANDE
anmärkningsvärt att den resta stenen har stått i
fokus för offerhandlingar under fl era millennier;
ända in i historisk tid har föremål deponerats
invid den fallosformade mono li ten. Till detta har
säkert dess placering på en ås, ett typiskt läge för
äldre tiders kom mu ni ka tions le der, bidragit.
Vi tar nu ett språng upp på Småländska hög-
lan det och bronsåldersbygden vid Svartåns övre
lopp. Hösten 2002 undersökte undertecknad
en skärv stens hög på utmarken till Sunneränga
by mel lan Aneby och Eksjö (Ericsson 2003).
Flera kol-14-dateringar placerar skärvstenshö-
gen tveklöst i äldre bronsålder (anlagd under per
II). En liten rest sten stod alldeles intill högen.
Sammanhanget pe kar på att den resta stenen är
jämngammal med skärvstenshögen. Även om
stenen endast var 0,4 meter hög över marken
visar den att sedvänjan att resa stenar hade nått
övre Svartådalen redan under äldre bronsålder.
Något direkt samband med en äld re vägsträcka
fanns inte men det bör påpekas att stenen inte
stod längre än 500 meter från den se nast från
vikingatid kända landsvägen mellan Skänninge
och Vetlanda, centralorter i västra Öst er göt land
respektive Njudung. Här på Sunnerängas utmark
kan vägen mycket väl ha haft en annan sträck-
ning tidigare.
Hur kan det komma sig att traditionen att
byg ga skärvstenshögar och resa stenar nådde
små länd ska höglandet redan under äldre brons-
ålder? Svaret måste sökas i den tidens kontaktvä-
gar. Sunneränga ligger i en trakt som tack vare
Svartådalen har en förnämlig förbindelse med
bronsåldersbygden i väs tra Östergötland. Det
måste ha varit resenärer som färdades utmed
denna väg som förmedlade tra di tio ner na till
småländska höglandet.
Impulsen har alltså kommit från västra Öster-
götland, den nord li gas te bygden med storhögar
från äldre bronsålder i Skandinavien (Nerman
1936). Trakten söder om sjön Tåkern är särskilt
rik på sådana grav mo nu ment. Denna bronsål-
derns kärnbygd räknar också med fl era betydande
metallfynd, talrika skål grops fö re kom ster och trots
en mycket hög upp od lings grad lig ger fortfarande
fl era skärvstenshögar kvar i om rå det.
Den äldsta kända huvudvägen i västra Öst-
er göt land gick mellan Skänninge och Alvastra.
Söder om Tåkern kantas den gamla landsvägen av
fl era brons ål ders hö ger. Vid Åsby i Kumla socken
står två bautastenar alldeles intill vägen. Stenarna
är 3 res pek ti ve 3,2 meter höga. På motsatt sida
fi nns en stor hög som går under namnet Åsby kulle
Figur 7. Bautastenen i Gränna, återfunnen 1951.
Foto: Alf Ericsson.
Ericsson 05-08-06, 11.35201
ALF ERICSSON | 202
(fi g. 6). Vid Jussberg i Heda socken möter en
liknande si tu a tion. Här står två knappt 2 meter
höga mono li ter intill en skadad storhög där man
påträffat ”en af kalk stens häl lar hvälfd graf samt
hit tat värjor med fästen och knappar af brons”
(Ner man 1936: 71f.). Det kan knappast röra sig
om något annat än en stenkista och svärd från äld-
re bronsålder. Landsvägen slutade inte i Alvastra
utan fortsatte söderut mot Jönköping. I Gränna,
invid vad som måste ha varit den gamla lands-
vägen, påträffades en bautasten vid ett husbygge
1951. Stenen är omkring 2 meter hög (fi g. 7). En
alternativ väg över Vät tern erbjöds också. Strax
söder om Alvastra ligger Hästholmen med sin
hamn. Hästholmen hade stads pri vi le gier under
medeltiden och förde ett skepp i sitt vapen. Här
fi nns också den enda större hällristningslokalen i
västra Östergötland. Brons ål derns landsväg ledde
av allt att döma fram till hamn lä get i Hästholmen.
Härifrån kunde man be kvämt ta sig till Vätterns
södra ände och dess rika bronsåldersbygd (Gold-
hahn 1999).
I östra Östergötland och Mälarlandskapen
fö re fal ler resta stenar från bronsåldern att vara
en högst ovanlig företeelse. I Uppland känner jag
tack vare Helena Victor till två stenar. Den ena
stod 5 meter från en skärvstenshög från bronsål-
dern som un der sök tes 2003 på utmarken till byn
Sommaränge, Viksta socken norr om Uppsala.
Stenen var totalt 1,2 me ter lång, varav en halvme-
ter syntes ovan mark. Runt stenen fanns brända
människoben. Den an dra är i egentlig mening
inte en rest sten utan ett fallosformat stenblock
som ligger intill en hålväg och ett kulthus på den
välkända brons ål ders bop lat sen i Broby norr om
Uppsala (Schönbäck 1959: 53, Fig. 1).
Åter till Skåne. Vid Hovs kyrka på Bjärehalvön
står två bautastenar intill tre stora bronsåldershö-
gar. Enligt sägen slungades stenarna mot kyrkan
av en jättekvinna som plågades av kyrkklockor-
nas klang. Traditionen daterar alltså monoliterna
till äldre medeltid. Enligt Länsstyrelsens skylt är
de emel ler tid från yngre järnålder (den gängse
da ter ing en i denna landsända). Bautastenarnas
Figur 8. Resta stenar vid bronsåldershögar i Hov på Bjärehalvön. Foto: Alf Ericsson.
Ericsson 05-08-06, 11.35202
203 | FALLOS OCH RESANDE
pla ce ring intill högarna talar dock för att de res-
tes redan un der brons ål dern. Hov är en gammal
centralort på Bjäre (fi g. 8).
Fler resta stenar i bronsåldersmiljöer kan
an fö ras men här givna exempel är tillräckliga
för att ge stöd för antagandet, att bautastenar
existerade i Sverige under bronsåldern. Ofta står
stenarna på eller invid grav mo nu ment (det är ju
oftast så de har kunnat ges en trolig datering). I
några fall fi nns skål gro par och/eller fi gurer som
är bekanta från hällristningar, vilket styr ker en
da te ring till bronsåldern. På fl era lokaler såsom
Hagbards galge, Hov, Åsby och Jussberg står ste-
narna parvis. Tvåtalet är ett ge nom gå en de tema
i bronsålderns kos mo lo gi.
Nyligen har Kristiansen (1999) föreslagit
att tvåtalets oli ka materiella gestaltningar och
uppträdande i skilda kontexter är symboliska
representationer för tvil ling härs ka re (präst/kri-
gare). Ursprunget till denna du a listi ska institu-
tion fi nner han i en något egensinnig tolkning av
de från linear B kända härskartitlarna wanax och
lawagetas (jfr. Chadwick 1976: 70f.). Oavsett om
vi väljer att slå följe med Kristiansen och kalla
parvisa bautastenar ”tvil ling ste nar” och tolka dem
som ett symboliskt uttryck för tvillinghärskare så
är deras existens en indikation på att dateringen
till brons ål der är rik tig.
Utbredningen av bronsålderns resta stenar
mot sva ras i grova drag av stenålderns mellanneo-
litiska megalitbygder: Skåne, Halland, Västergöt-
land, Öland och Tåkernbygden i Östergötland.
Tra di tio nen vilade alltså på neolitisk grund. I
brons ål ders byg der utan stenkammargravar är
de betydligt säll syn ta re men i takt med att även
dessa områden i kontinental mening neolitisera-
des, d.v.s. fi ck stabil agrar ekonomi och tog upp
traditionen att bygga monument i sten, började
man att resa stenar även där.
I anförda exempel har kom mu ni kativa
as pek ter betonats. För bronsålderns del har
vanligtvis de kustbundna vattenvägarna stått
i forskningens fo kus. Inlandsbosättningarnas
kom mu ni ka tions le der har i betydligt mindre
utsträckning upp märk sam mats. Resta stenar står
ofta intill våra äldsta kända färdvägar. Eftersom
vägarna oftast inte kan be läg gas före vikingatid
eller medeltid fi nns ett kro no lo giskt problem. I
äldre tider sökte sig vägarna i regel fram på åsar
och andra höjddrag. Det är därför inte långsökt
att anta, att de nyttjades för resor och trans por ter
redan under bronsåldern. Detsamma kan sägas
om sjöar och större, farbara vattendrag.
Figur 9. Fallosstenen i Bredestad, Småland. Foto: Alf
Ericsson.
Ericsson 05-08-06, 11.35203
ALF ERICSSON | 204
Sambandet mellan högar och kom mu ni ka -
tions le der uppmärksammades tidigt i Danmark
(Müller 1904). I en infallsrik uppsats har Elisa-
beth Rudebeck (2002) diskuterat för his to ris ka
vägar i Skan di na vien ur ett brett kulturhistoriskt
perspektiv. För Skånes del antar hon att traditio-
nen att bygga gravar vid vägar växte fram senast
om kring 2000 f.Kr. och det som en följd av kon-
ti nen ta la impulser (Rudebeck 2002: 184). Uti-
från högar och an dra fornlämningars fördelning
i land ska pet, och i kom bi na tion med historiska
kartor, anser hon att det går att re kon stru e ra
förhistoriska kom mu ni ka tions stråk. Slät t lan dets
statiska ”lång hus öar” låter sig in ord nas i ett ”nät-
verks land skap” (Rudebeck 2002: 192).
Om resta stenar generellt är fallossymboler
kan diskuteras. Den till övergången mellan sten-
och bronsålder daterade stenen i Laske-Vedum
har fallosform, d.v.s. den har ett huvud som kan
åtskiljas från den i övrigt långsträckta lemmen.
Detsamma låter sig sägas om Slum mes ten, men
dess tidsställning är oklar. I nästa av snitt ska vi
spåra fallosstenarnas fortsatta öde.
Traditionens fortlevnad. Nedan ska några ex-
em pel ges på resta stenar med tydlig fallosform.
Troligen är de genomgående från järnåldern.
Gemensamt för samtliga är att de står vid väg-
sträckningar eller mö tes plat ser som kan be läg gas
senast under vikingatid eller medeltid.
Vi börjar i Småland. Inte långt från Aneby
lig ger kyrkbyn Bredestad. Den runstenskantade
lands vä gen mellan Skänninge och Vetlanda pas-
serar Brede stad som var tingsplats för det odelade
Vedbo härad (DS 5613). Först vid mitten av
1400-talet delades Vedbo i ett nordligt och sydligt
tingslag. På västra sidan av byn står en magnifi k
fallossten som är 3,2 meter hög. Vid roten fi nns
två stenar (fi g. 9). Inte långt från stenen har bo-
platslämningar från äldre järnålder undersökts.
Lika gammal är troligen fallosstenen, som alltså
står invid en gammal cen tral plats.
Vid Boda i Odensvi socken står en mäktig fal-
los sten invid en gammal landsväg mellan Kisa och
Västervik, centralorter i Kinda respektive Tjust
(fi g. 10). Den 4 meter höga stenen var tidigare
avslagen men restaurerades 1929. Enligt uppgift
ska det ti di ga re ha stått en liknande sten närmare
vägen (Hans son 1931: 244).
I Kättilstads socken i Kinda ligger en sträcka
av den gamla landsvägen mellan Linköping och
Kalmar kvar i ett stycke bergig terräng. Vägen
passerar här mellan två gigantiska stenblock, en
passage som sedan länge kallas Helvetets portar
(Cervus 1888: 35f.). Passagen var i äldre tider
mycket fruktad, då terrängen lämpade sig för
överfall. Flera myter och traditioner kan knytas
till platsen. Under en utskjutande del av det östra
blocket fi nns ett offerkast. Strax söder därom, inte
långt från vägkanten står Lerje sten, en 3,2 meter
hög fallossten (fi g. 11). Enligt en sägen är den
rest över den som byggde vägen. Stenens ålder
Figur 10. Fallosstenen i Boda, Odensvi sn, Småland.
Foto: Alf Ericsson.
Ericsson 05-08-06, 11.35204
205 | FALLOS OCH RESANDE
är okänd, men en närliggande fornborg talar för
en järnåldersdatering.
En av Östergötlands märkligaste forn läm -
ning ar är Rödsten i Grebo socken (Cnattingius
1954). Den unika fornlämningen består av tre
på höjden staplade ste nar, målade i rött, vitt och
svart, som vilar på en häll (fi g. 12). Höjden upp-
går till knappt 1 meter. Be ro en de på från vilket
håll ska pel sen be trak tas kan den antingen upp-
fattas som en an tro po morf fi gur eller en fallos.
Kreationens folkliga benämning – Röd stens gub ben
– fångar upp båda aspekterna. Ste nar range man get
står på Rödstens gård som om ta las första gång en
1361 (DS 6393). En sägen kny ter fallosen till
gården, vars välgång tros vara be ro en de av stenens
färgning och om vård nad.
Stenen har av allt att döma givit upp hov till
går dens namn. Ett närbeläget gravfält öpp nar en
möj lig het för att stenen är från järn ål dern. Trots
den starka kopp ling en mellan stenen och går den
bör också ett an nat samband lyftas fram: Röd sten
står inte långt från landsvägen mellan Lin kö ping
och Väs ter vik. Här fanns tidigare ett vägmöte
med en väg krog (Rökrog). Kommunikations-
mässigt står alltså Röd sten på en viktig plats och
fallosen kan mycket väl ha rests vid den gamla
färdvägen mellan cen tra la Öst er göt land och Tjust
före det att gården Rödsten fanns (fi g. 12).
Slutligen måste de för Skandinavien unika
bild stena rna på Gotland nämnas (Lindqvist
1941, 1942). Grovt sett kan de dateras till pe-
rioden 400-1100 e.Kr. och delas in i en äldre och
Figur 11. Anders Kaliff och Lerje Sten. Foto: Alf
Ericsson.
Figur 12. Rödsten i Grebo socken, Östergötland. Foto:
Alf Ericsson.
Ericsson 05-08-06, 11.35205
ALF ERICSSON | 206
en yngre grupp. Före år 700 är bildstenarna korta
och formade likt ett ”yxblad”. De är genomgå-
ende resta på gravfält. Efter år 700 är bildstenarna
längre, ofta mer än manshöga, och har form av en
fallos (de s.k. kiststenarna lämnas här åt sidan).
Anders Andrén (1989: 292) anser att de fal-
losformade eller, som han säger, ”svampformiga”
bildstenarna är dörr sym bo ler, en idé som först
lanserades av Birgit Arrhenius. Andrén påstår vi-
dare att bild stena rna har stått på gränsen mellan
inägomark och utmark och att od lings land ska pets
indelning i dessa mark slag är analog med den
(förkristna) kosmologiska åtskillnaden mellan
Midgård och Utgård (ibid: 294). Enligt denna
pryda tolkning är bildstenarna ”dör rar” mellan
den ”tämjda” inägomarken, som var de levandes
värld, och den ”vilda” och ”farliga” utmarken,
som var de dödas värld.
Andréns syn på utmarken har utsatts för häf-
tig kritik av Eva Svensson (1998: 26f., 2003).
Kritiken går ut på att utmarkerna också var kul-
turmarker, fyll da med mänsklig verksamhet. Mo-
dellens til lämp bar het på got länd ska förhållanden
kan också ifrå ga sät tas. Gotlands kulturlandskap
skiljer sig kraf tigt från det på fastlandet och har
aldrig haft teg skif ta de gärden och regelrätta byar.
Gotlands inägomarker bestod av ett lapptäcke
med enskilt ägda särhägnader. Inom ett sådant
lapp täcke, inte sällan stort som en sock en, låg
spridda en sam går dar. Gotlands bönder byggde
aldrig några ge men sam ma hägnader mot utmar-
ken. Passagen mellan inägomark och utmark var
en enskild an ge lä gen het och behövde knappast
mar ke ras med offentliga mo nu ment.
Till skillnad från Andrén vill jag ta fasta på
de yngre bildstenarnas uppenbara fallosform och
lyss na till gotlandskännaren Erik Nylén som säger
att de har rests vid vägar och platser där mycket
folk varit i rörelse (Nylén 1977: 142). Det är
an märk nings värt att fallosformen uppträder när
bildstenarna byter plats från gravfält till färdvägar
och mö tes plat ser. Bakom förändringen skymtar
ett djupt his to riskt samband mellan fallos och
resande. Tolk ning en har också stöd i stenarnas
bildvärld som fö re trä des vis visar resenärer till havs
och till häst.
Fler exempel på fallosstenar står säkert att
fi nna och fl er har säkert funnits. Tusen år av
kristendom har gjort sitt bästa för att lemlästa
stående stenar och utplåna vad som än i dag kan
uppfattas som skandalöst i det offentliga rummet.
Många av de här anförda stenarna har tidigare
varit kullvälta och till och med söderslagna. Ofta
har de lappats ihop och återrests genom privata
initiativ eller hembygdsföreningars försorg.
Vår genomgång har visat på ett samband mel-
lan fallosstenar och färdvägar och det redan under
brons ål dern. Slutsatsen är oväntad och frågan är
hur sambandet skall förstås. I litteraturen tolkas
fallosstenar ge nom gå en de som uttryck för frukt-
barhetskult. Men det är en tolkning som kan
ifrågasättas. När vi vän der oss mot den klassiska
Medelhavsvärlden fi nner vi att fallos är en symbol
som inte behöver ha med fruktbarhet att göra.
Hermer och Hermes. En stående penis är en ofta
använd symbol i forn ti da kulturer. Med fallos av-
ses här en sådan symbol. Begreppet kommer av
gre kisk ans ithyphallos, ‘rak fal los’. Adjektivformen
är ithyphallikos som i senlatinet har blivit ithy-
phallicus. I vår moderna kultur upp fat tas vanligen
en fallos som obscen eller anstötlig, men så var
inte alltid fallet i den klassiska Med el havs värl den
(Johns 1989). En fallos, gärna generöst re pre -
sen te rad, var lyck o bring an de och skyddade mot
faror och höll onda andar på avstånd. I Pompeji
Ericsson 05-08-06, 11.35206
207 | FALLOS OCH RESANDE
fi nns t.ex. fallosbilder på husväggar och i dörr-
öppningar. En sådan symbol kal las apotropeisk
(av grekiskans apotro´paios ‘av vär jan de’) och är apotro´paios ‘av vär jan de’) och är apotro´paios
relaterad till föreställningen om det onda ögat.
Den olympiske guden Hermes, son till Zeus
och Maia, Atlas dotter, är en alltid älskvärd trick-
ster med många verk sam hets fält. För oss är Her-
mes in tres sant därför att fallos och resande sam-
man fal ler i hans ge stalt. Låt oss därför bekanta oss
lite när ma re med den ne förslagne gu dom lig het
såsom han åter ges av religionshistorikerna Nor-
man Brown (1947) och Wal ter Burk ert (1985).
Hermes var vägarnas och gränsernas gud och as-
socierades med milstenar och råmärken. Brown
och Burkert och de fl esta handböcker antar att
namnet Hermes låter sig härledas från Hermes låter sig härledas från Hermes hermata,
stenrösen som lagts upp som enkla gränsmärken.
Dechifferingen av linear B har dock
gjort att denna etymologi kan ifråga-
sättas: hermata hade ursprungen initialt hermata hade ursprungen initialt hermata
w-, något som inte Hermes (Hermahas) Hermahas) Hermahas
hade (Chadwick 1976: 87). Hermes har
däremot lånat sitt namn till den klas-
siska hermen och dess föregångare i
form av stolpar, falliska träfi gurer eller
resta stenar.
Den skulpterade hermen i sten
in för des om kring 520 f.Kr. av Hippar-
chos. En herm har ett tämligen vörd-
nads bju dan de, skägg prytt hu vud på en
fyr si dig pelare och på den för vän ta de
plat sen en re a lis tiskt for mad fallos (fi g.
13). Hipparchos an la de vä gar i Attika
och lät resa her mer mitt emel lan by-
ar na och på Atens agora. Her mer blev
myck et po pu lä ra och snart spreds de
ut på öar na i Egiska ha vet. På vas mål ning ar kan
vi se hur pri va ta offer för rät ta s vid hermer (jfr.
fynden vid fal los en i Laske-Vedum). Grekerna
talade aldrig om en herm som ett objekt utan
som själ ve Hermes.
Hermes var inte bara gränsernas utan också
gränsöverskridandets gud. Han var därför her-
dars, han dels mäns, resenärers och bud bä ra res
be skyd da re. Han var ock så väg vi sa re och den som
led sa ga de de dödas själar till döds ri ket. Her mes
över skred grän sen mellan levande och döda. Han
åkal la des i offer till de döda och gra var ställ des
un der hans be skydd. Som gu dar nas bud bä ra re
över skred han grän sen mellan olika värl dar. Hans
teck en var hä rolds sta ven, kerykeion. Dä re mot var
han ing en frukt bar hets gud. Her mes hade ing en
roll i de årliga festivaler som följde jord bru kets
gång (Isa ger & Skydsgaard 1992: 162).
Bön der nas vik ti gas te gu dar var Zeus
och Dem eter. Her mer restes ald rig i
fä hus, fållor el ler på åk rar.
Hermes finns med både i Ilia-
den och i Odyssén samt i Hesiodos’
Theogoni. I det första verket för han
Priamos osedd in i gre ker nas läger för
att fri kö pa Hektors kropp ur Akilles
händer. Hermes är mer förslagen än
tjuv ak tig. Att han mer an vän der men-
ta la fär dig he ter än fysisk kraft fram går
tyd ligt i den homeriska hymnen till
Her mes (stöl den av Apollons kor).
Bakom myten om Hermes döljer sig
en lång utveckling. Den Hermes som
vi möter hos Ho me ros be hö ver inte
vara äldre än 700-ta let. Men att guden
omnämns i linear B visar att han har
Figur 13. Herm från Sifnos. Teckning: Lisa K. Lars son.
Ericsson 05-08-06, 11.35207
ALF ERICSSON | 208
röt ter i brons ål dern. Det är i forn ti den får vi söka
efter ur sprung et till hans fallos, en ex hi bi tio nism
som gre kisk my to lo gi är tyst lå ten om. Merku-
rius, han delns och köp män nens gud med sin
sväl lan de peng a på se, är en ro mersk omvandling
av Her mes.
Också i kulten av Dionysos intog fal los -
sym bo len en central plats. Väldiga fallosar bars
i procession. Män utklädda till satyrer bar lä-
derfallosar. Men inne bör den av fallos kan inte
på ett enkelt och okomplicerat sätt relateras till
fruktsamhet och alstringskraft. Som Burkert
(1985: 166) påpekar värjer sig menaderna för
satyrernas fram stö tar, om så behövs med sina
thyrsosstavar. Fallos är här en symbol för det ex-
traordinära; det är upp hets ning för sakens egen
skull. Dionysos står också för ett slags mental
fruktbarhet, eftersom han är inspirationens gud
och beskyddar konstnärligt skapande inom teater
och musik. Även Dionysos dyrkades i form av en
stolpe, d.v.s. anikoniskt, ibland med ansiktsmask
och/eller dräkt. Att vi väljer Hermes som analogi
och inte Dionysos beror på att den för re, till skill-
nad från den senare, har ett klart samband med
långfärder och gränsöverskridande.
Hällristningar. De fl esta tar för givet att de syd-
skan di na vis ka hällristningarnas bildvärld speglar
bronsålderns re li gi on och kultbruk. Oscar Alm-
gren var inte först med en religionshistorisk tolk-
ning men få arbeten har haft så stort infl ytande
som hans monografi Hällristningar och kultbruk
från 1927. Almgren tolkade häll rist ninga rna som
del av en frukt bar het skult i ett agrarsamhälle. Han
antog vi da re att ristningarna av bil da de verkliga
ritualer med rötter i Orienten. Så sent som 1989
skrev re li gi ons his to ri kern Åke Hultkrantz att:
”Genom Oscar Almgrens och andra forskares
ar be te står det nu me ra klart att huvuddelen
av brons ål ders rist ninga rna stått i frukt bar het -
skult ens tjänst” (Hultkrantz 1989: 51).
Det krävs in tel lek tu ellt arbete för att tol ka
vapen och skepp som sym bo ler för fertilitet.
Det är skenbart enklare med människofi gurer
försedda med fallos. Mar ke rad fallos har of tast
varit nå got för han den givet, ett faktum, som vi-
sar på fi gurernas ”fruktbarhetsbefrämjande rol ler”
(ibid.: 55). Fruktbarhetstolkningen förs okritiskt
vidare av Stig Welinder i det första bandet av
Det svenska jord bru kets historia från 1998. I likhet Det svenska jord bru kets historia från 1998. I likhet Det svenska jord bru kets historia
med Alm gren ser han ett direkt samband mellan
jordbrukets krav på re pro duk tion och hällrist-
ningarnas bilder som ”vi sar de jord bru kan de
människornas tankar under bronsåldern om
sexualitet och fruktsamhet, om hur det kvinn-
liga och det manliga möts och återskapar livet”
(Welinder 1998: 210).
I ett försök att bryta med traditionella tolk-
ning ar har Timothy Yates (1993) argumenterat
för att alla människofi gurer är män (samlags-
scenerna skul le t.ex. avbilda manlig homosexu-
Figur 14. Med skeppet kommer metall. Hällristning,
Himmelstalund, Norrköping. Foto: Alf Ericsson.
Ericsson 05-08-06, 11.35208
209 | FALLOS OCH RESANDE
alitet). Med hjälp av psy ko a na ly tis ka teo rier gör
Yates hällristningarna till en rent manlig värld
som kretsar kring maskulin aggressivitet. Men
man vinner inte mycket på att fl yt ta fokus från
fer ti li tet och biologi till aggressivitet och psyko-
logi. I ett försök att pro ble ma ti se ra fal los mo ti vet
har Katherine Hauptman Wahl gren (2002: 77)
fö re sla git att en fallos inte nöd vän digt vis måste
mar ke ra en man lig person utan kan symbolisera
kraft och po tens i all män het.
Det är dags att fallossymbolens apotropeiska
funk tion och dess samband med långväga resor
upp märk sam mas inom hällristningsforskningen.
Frukt bar hets kul ten har blivit en stereotyp och
åter vänds gränd som inte leder till ny förståelse
av brons ål ders sam häl let. Almgren var starkt på-
verkad av Sir James Frazers’ The Golden Bough,
ett mo nu men talt arbete som för med lar en före-
ställning om att fruktbarhetsmagi var både det
ur sprung li ga och väsentliga i forntida religion
(Frazer 1922). Hans teori är idag för le gad.
Även forskare som tonar ner, eller sätter
pa ren tes om Almgrens fruktbarhetskult ser
häll rist ninga rna som en del i ett jordbrukande
sam häl les lokala religionsutövning. Så är också
fallet inom den postprocessuella arkeologin
men dess fo kus på sym bo lik och metaforik i ett
allmänt ritua li se rat kon text. Ett exempel är en
monografi av Hauptman Wahlgren från 2002 där
Norr kö pings om rå dets hällristningar tolkas som
berättelser om ritualiserade passager i levnadsba-
nan. Hennes tolk nings för slag är tilltalande men
allt för bundet till sociala behov i lokalsamhället
för att häll rist nings fe no me net ska kunna ges en
ut töm man de för kla ring. Om häll rist ninga rna
skulle vara del av en frukt bar het skult eller några
slags pas sa geri ter är det svårt att förklara varför
de inte fi nns i alla brons ål ders byg der utan är
koncentrerade till ett antal avgränsade geo gra -
fi s ka områden.
En annan fråga, som inte heller har fått ett
till fred stäl lan de svar, är varför häll rist ninga rna
just är ett bronsåldersfenomen. Varför skulle inte
ristandet ha fortsatt långt in i järn ål dern, ja ända
fram till kristendomens ge nom brott, om bilderna
ingick i en fruktbarhetskult? Det fram står som ett
mys te ri um att järnålderns agrar sam häl le skulle ha
av veck lat en rik bildvärd av frukt bar hets sym bo lik.
Be ho vet av att rituellt säkra jordbrukets avkast-
ning av tog knappast under järnåldern. Det sam ma
kan sä gas om behovet att rituellt markera indi-
videns över gång från en social roll till en an nan.
Almgren (1927: 256) föreslog att den s.k. fi m-
bulvinterns inträde i början av järnåldern var ett
så stort bakslag för od ling en att man miss trös ta de
på de gamla riterna och därför gav upp ristandet.
I dag vet vi bättre: kli mat för säm ring en var ett
ut dra get förlopp som tog sin början långt före
järn ål derns inträde (Pedersen & Widgren 1998:
246ff.).
Av fl era an led ning ar är ”jordbruksristningar”
en missvisande term. I själva verket är det ont
om plöj nings sce ner och andra agra ra motiv.
Dessutom är hällristningar svagt re pre sen te ra de i
Götalands slättbygder, de enda om rå den i dagens
Sverige som i kontinental me ning kan uppvisa
en historisk ut veck ling som kan kallas neolitisk
(jordbruk och monument). Ristningarnas bety-
delse för lokal re li gi ons ut öv ning i bronsålderns
agrarsamhälle måste ha varit ringa. De betydande
häll rist ning som råd ena ligger ge nom gå en de i för
jordbruk mindre gyn na de områden. Ett exempel
är norra Bohuslän där både äldre (Almgren 1927:
197ff.) och yngre forsk ning (Bertilsson (1987:
167) har betonat sam ban det mellan hällristningar
och dagens od lings mark i ett försök att bygga
Ericsson 05-08-06, 11.35209
ALF ERICSSON | 210
under tesen om fi gurernas kopp ling till en jord-
bruks kul tur.
På bronsålderssymposiet i Gö te borg kritise-
rade Jo han Ling detta ”ter rest ris ka” pa ra digm.
Nya studier av landhöjningsförloppet i Bohuslän
visar att rist ninga rna hamnar invid vikar, näs el-
ler sund un der brons ål dern. I stället föreslog han
att häll rist ning som råd ena utgjort maritima cent ra
där far le der stött sam man och människor mötts
för olika slags sä songs mäs sig interaktion (Ling i
denna volym, Ling 2004).
Liknande förhållanden möter vi i Söderman-
land där skålgropsförekomsterna följer brons ål -
ders byg dens utbredning, medan fi gurristningarna
hu vud sak li gen är belägna på några få strategiska
punk ter utmed vattenvägarna (se t.ex. Damell
1988, 1989: 167f.). Detsamma låter sig sägas om
Östergötland. Det stora häll rist ning som rå det i
Norrköping ligger på ett smalt näs i närheten
av Motala ströms utlopp i Bråviken. Mindre
lokaler fi nns i närheten av Sö der kö ping, den
andra historiska inkörsporten till Ös ter gyl len,
och vid Stångåns utlopp i Roxen, inte långt från
Linköping.
Lokalen vid Häst hol men har re dan nämnts.
På ett närmast spöklikt sätt går häll rist ning slok-
ale rna igen i den medeltida geo gra fi n med dess
köp- och han dels plat ser. Mellan Roxen och Häst-
holmen har huvudvägen däremot gått på land.
Åtminstone har den gjort så söder om Tåkern
där storhögar men också resta stenar följer den
gam la landsvägen.
Vi börjar skönja ett mönster där vat ten väga rna
kantas av hällristningar och lands vä gar na av resta
stenar. På några platser har de stämt möte såsom
i Klinta på Öland (rest sten med skeppsmotiv)
och i småländska Snäckedal (skeppssättning
med resta stävstenar). Det måste ha varit på
dessa farleder och lands vä gar som bronser och
andra varor transporterades. Sedan 1980-talet
relateras allt oftare häll rist nings fe no me net till
långväga sjöfärder, han del med metall, samt
mötes- och marknadsplatser. Banbrytande är
Mats P. Malmers korologiska studie från 1981
där han betonar sjö far tens avgörande betydelse
för sprid ning en av häll rist nings fe no me net. För-
utom me tal ler lyfter han också fram textilier som
viktiga han dels va ror, båda är ju bekanta häll rist -
nings mo tiv. Textilier är optimala handelsvaror
eftersom de är lätta, värdefulla och oöm ma.
I en artikel med titeln Langefærder og hellerist-
ninger slår Kristiansen (2002: 67) fast att: ninger slår Kristiansen (2002: 67) fast att: ninger
”Rejsen var bronzealderns livsform, den var
vejen till til status og berømmelse, den var
forudsætningen för tilførseln af metal”.
Han fortsätter med att skeppet var havets
transportmedel och att det omgavs med ritualer
för att säkra en lyckad resa och därför hade en
över ord nad symbolisk roll i brons ål derns före-
ställningsvärld.
Hällristningarnas vanligaste motiv – skeppet
– skulle därmed ha fått sin förklaring. Han före-
slår också att de stora häll rist ning som råd ena ligger
i bygder som har spe ci a li se rat sig på skeppsbyggeri
och sjöfart. Att navigera, besitta geografi sk kun-
skap och ha kännedom om farleder, hamnlägen
och han dels plat ser är något annat än att bedriva
åkerbruk och boskapsskötsel. Sjöfararna måste
också kunna kom mu ni ce ra och bedriva handel
med främlingar. De stora hällristningsområ-
denas geografi ska för del ning, vilken alltså inte
sammanfaller med de bästa jord bruks bygde rna,
visar på en regional ar bets del ning i bronsålderns
Skandinavien. Här fi nns också förklaringen till
Ericsson 05-08-06, 11.35210
211 | FALLOS OCH RESANDE
varför hällristningarna är just ett bronsåldersfe-
nomen. När handeln med den från kontinenten
importerade metallen upphörde gick också fi gur-
ristandet mot sitt slut. Om det var höv dinga rna
som gjorde långfärder, vilket Kris ti an sen föreslår,
är dock en helt annan fråga.
En nordisk Hermes. All kommunikation och
sam färd sel var inte vat ten bu ren under bronsål-
dern. Färd vä gar slingrade sig också fram på land.
I den skandinaviska brons ål der skultu ren var såväl
skep pet som fallosen symboler för resande och
över skri dan de av gränser. Lång fär der var i hög
grad be häf ta de med olika slags faror. Cato och
Hesiodos på min ner oss om att han dels re sor var
osäkra och risk fyll da företag under det första år-
tu sen det före vår tideräkning. Fal los sym bol ens
apotropeiska funk tion kom väl till pass och det
är inte förvånande att den i Grekland exponera-
des på hermen. Säkert fyllde sym bo len sam ma
funktion när den i form av fal los ste nar res tes ut-
med vägar på våra nordliga breddgrader un der
brons- och järn ål dern. Utmed Skan di na viens
bronsålderskuster var långfärder högst farofyllda
företag. Troligen hade också skeppssymbolen en
beskyddande och lyck o bring an de funktion.
Inom bronsålderskulturen fi ck skeppet en
utvidgad betydelse som metafor för färden till
dödsriket (Artelius 1996). I många kulturer ses
li vet som en resa som fortsätter efter döden; den
väs ter länd ska synen på döden som ett momentant
fe no men är då helt irrelevant (Bloch 1988). Att
fal los sym bo len också hade en funktion i samband
med dödsresan framgår av att fallosstenar restes
vid gra var under brons- och järnåldern. Stenen
från Laske-Vedum visar att fallossymbolen till och
med är äld re än skeppssymbolen i gravsamman-
hang. Det fö re fal ler som om fallosens apotrope-
iska funktion kom mit till användning också vid
dödsresan. De ”hellige hvide stene” är ett norskt
fallosfenomen från järn ål dern som kan förklaras
på samma sätt (jfr. Odner 1999).
Resta stenar eller menhirer, med eller utan
tyd lig fallosform, ingår i den västeuropeiska
me ga liti ska traditionen, som har en från hög-
kulturerna i östra Medelhavsområdet och Mel-
lanöstern obe ro en de ut veck ling (Renfrew 1973).
Megalitkulturen är äldre än Greklands hermer
och dess föregångare. Senast under äldre brons-
ålder var tra di tio nen att resa menhirer etablerad
i Skan di na vien. Lika gammal är fallosformen och
dess samband med färd vä gar på land. Den nord-
is ke Hermes står sta digt på egna ben. Han står
inte i tacksamhetsskuld till sin olympiske namne.
Hur och varför liknande komplex har uppstått
på olika plat ser är en spän nan de och pockande
frå ge ställ ning men det fi nns inga belägg för att
kul tur sprid ning en gått från syd ös tra Europa till
kon ti nen tens nord väst ra delar. Å andra sidan
behöver inte de båda komplexen sakna kontakt-
ytor.
Hällristningarnas fallosförsedda människofi -
gurer är främst ett västskandinaviskt fenomen; i
Öst sverige fi nns endast ett fåtal fi gurer med fal-
los (Malmer 1981: 81). Förklaringen måste vara
att fallos var en mer etablerad symbol i de gamla
megalitbygderna; det var där som kopplingen till
Västeuropa var som starkast och det var där som
bautastenar fö re trä des vis restes under bronsål-
dern, varav några med tyd lig fallosform. Fal-
lossymbolen etablerades senare i Östsverige och
först under järnåldern blev fal los ste nar all män na
i områden som saknar megalitisk tradition från
stenåldern.
Bronsålderns bildvärld består av mer än skepp
och människofi gurer med fallos; på hällristning-
Ericsson 05-08-06, 11.35211
ALF ERICSSON | 212
arna mö ter många andra tecken och symboler,
både na tu ra lis tis ka och abstrakta. Vi måste fråga
oss vilka aktörer som var i behov av bilder och
symboler under brons ål dern. Häll bil der na är
uppenbarligen me nings bä ran de och till kom na
i en kom mu ni ka tions pro cess (Nordbladh 1978;
Malmer 1981: 102). Mats P. Malmer har till
och med pekat på skriftspråksliknande inslag i
hällristningarnas symbolvärld (Malmer 1993).
Vilka var då teckentydarna? Vil ka ägnade sig åt
semiologi och hermeneutik under brons ål dern?
Eller om vi for mu le rar frågan så här: vilka hade
behov av att kom mu ni ce ra med bilder och ma-
te ri el la symboler?
An tag li gen de som inte talade samma språk
eller hade väldigt annorlunda dialekter. Där den
lingvistiska gemenskapen tog slut uppstod ett
behov att fylla tomrummet med något annat.
Vilka hade behov att kommunicera över språk-
gränser om inte han dels män och andra resenärer?
Det är inte en till fäl lig het att Hermes har lånat
sitt namn till tolk nings lä ran, hermeneutiken.
Ursprungligen var det inte text utan tal som
tolkades. Framgångsrik kom mu ni ka tion med
främlingar var Hermes verk. Tolk heter herme-
neus på grekiska. Den magi som omgav så da na
möten as so cie ra des med gränsguden.
Långväga resenärer och handelsmän hade
alltså behov av herméneia i bronsålderns sam-
hälle. En kom plet te ran de förklaring till språk-
förbistring är att va ru ut by tet i någon mening var
ritualiserat och där för kräv de kommunikation
med materiella sym bo ler som var kända över
stora geografi ska avstånd. Flera av brons ål derns
centrala symboler såsom dub bel spi ra len, hjul-
korset, hästen och skeppet fö re kom mer bland
häll rist nings mo ti ven och är av allt att döma av
medi ter rant eller orientaliskt ursprung (Larsson
1999). Hällristningarna är manifestationer av
mötes- och handelsplatser, viktiga knut punk ter
och centra för sjö bur na transporter. Med el ti dens
mässor påminner oss om att re li gi ons ut öv ning
och handel kan gå hand i hand och att cen tra la
symboler kan ha fjärran ur sprung.
När vi vänder oss mot Medelhavet och dess
brons ål der fi nns inte mycket som talar för att
personer från sam häl lets översta skikt själva be-
drev handel eller gjorde lång fär der, om det inte
handlade om plundring och krigs tåg. Däremot
kan de givetvis ha utrustat skepp, fyllt dem med
varor, och låtit handelsmän segla dem till fjärr-
ran kuster (Chadwick 1976: 156ff.). Under den
klassiska tiden visar aristokraterna inget som helst
intresse för att själva bedriva handel. Is täl let är
det riskbenägna och dristiga handelsmän som gör
sådana långfärder. I Rom var det t.o.m. förbjudet
för aristokrater att ägna sig åt handel och även om
förbudet kringgicks var det inte comme il faut.
Tillbaka till Skandinaviens bronsålder. Jag
ifrå ga sät ter inte att metall och andra dyrbarheter
ut väx la des när aristokratiska allianser upprät-
tades. Inte heller att allianserna kunde knyta
samman eliter över stora geografi ska avstånd
även om belägg saknas för direktkontakter med
Medelhavsområdet. Däremot vill jag öppna upp
för entreprenörskap och han dels ut by te under
hövdinganivån. Inget säger att hövdingar hade
monopol på handel. Inte ens under medeltid
kunde ett strikt handelsmonopol upprätthållas.
Förutom städernas borgare bedrev också bönder
och adelsmän handel.
Än mindre troligt är att hövdingar i någon
större ut sträck ning själva reste och bedrev
gåvo- eller han dels ut by te. Koncentrationer av
hällristningar till vissa kusttrakter med sämre
förutsättningar för jordbruk kan förklaras med
Ericsson 05-08-06, 11.35212
213 | FALLOS OCH RESANDE
att dessa områden var specialiserade på sjöfart och
handel, något som krävde kun ska per utvecklade
över generationer. Den sociala organisationen i
dessa områden kan mycket väl ha skiljt sig från
den i de rika jordbruksbygderna.
Vi kan skönja en regional arbetsdelning i
brons ål derns Skan di na vien. Människor i för
jordbruk mindre gynnade områden tog stora
risker med sina långfärder men de hade sjövana
och kännedom om farleder och handelsplatser.
De visste också hur de skulle kom mu ni ce ra med
främlingar. Säkert gjorde de någon förtjänst på
handeln men den metall som de dist ri bu e ra de
ackumulerades företrädesvis i jord bruks bygde rna.
Antagligen anlitade hövdingar i dessa rika bygder
sjöfararna som agenter för han del och förmedlare
av gåvor. Under denna elit ni vå kunde ett varuut-
byte breda ut sig som styrdes av andra in tres sen
än hövdingars. I sådana sam man hang kunde ny
kunskap och nya idéer förmedlas på bred front.
Tack till alla som har lämnat uppgifter om
resta stenar och på andra sätt bistått mig i ar-
betet med denna uppsats. Särskilt vill jag tacka
Joakim Goldhahn, Lennart Lundborg, Gullög
Nordquist, Helena Victor, Per Nilsson och Lars
Lundqvist.
Referenser
Almgren, O. 1927. Hällristningar och kultbruk.
KVHAA. Stockholm.
Almgren, O. 1934. Sveriges fasta fornlämningar från
hed na ti den. Lindblads. Uppsala.
Andrén, A. 1989. Dörrar till förgångna myter: en
tolk ning av de gotländska bildstenarna. Medel-
tidens födelse (Andrén, A. red): 287-319. Sym-tidens födelse (Andrén, A. red): 287-319. Sym-tidens födelse
posier på Krapperups borg 1. Lund.
Arne, T. J. 1917. Ölands första kända brons ål ders -
rist ning. Fornvännen 1917: 196-201.
Artelius, T. 1996. Långfärd och återkomst: skep pet
i bronsålderns gravar. Raä Ar ke o lo gis ka Under-
sökningar, Skrifter 17. Kungsbacka.
Artelius, T. 1999. Från sorg till saga: människors
handlingar vid en halländsk gravhög. Spiralens
öga (Olausson, M. red): 27-46. Raä Arkeologiska
Undersökningar, Skrifter 25. Stockholm.
Bergström, J. & Lundborg, L. 1985. Nyupptäckta
ristningar på Hagbards stenar i Asige. Halland
1985: 52-62.
Bertilsson, U. 1987. The rock carvings of northern Bo-
hus län: spatial structures and social symbols. Stock-
holm Studies in Archaeology 7. Stockhlom.
Bloch, M. 1988. Death and the concept of person.
On the meaning of death: essays on mortuary ritu als
and eschatological beliefs (Cederoth, S., Corlin, and eschatological beliefs (Cederoth, S., Corlin, and eschatological belief
C. & Lindström, J. eds): 11-29. Uppsala studies
in cultural anthropology 8. Uppsala.
Bradley, R. 1993. Altering the earth: the origins of
monu ments in Britain and continental Europe.
Society of antiquaries of Scotland: monograph
series 8. Edin burgh.
Brown, N. O. 1947. Hermes the thief: the evo lu tion
of a myth. University of Wisconsin Press. New
York.
Burkert, W. 1985. Greek religion: archaic and clas-
sical. Blackwell. Oxford.
Cato. 1998. De Agricultura (On farming: a modern De Agricultura (On farming: a modern De Agricultura
translation with commentary by A. Dalby. Pro-
spect Books. Totnes.
Cervus 1888. Vägledare för tursiter på Kinda Kanal.
Linköping.
Chadwick, J. 1976. The mycenaean world. Cam-
bridge University Press. Cambridge.
Cline, E. H. 1994. Sailing the wine-dark sea: in ter -
Ericsson 05-08-06, 11.35213
ALF ERICSSON | 214
na tio nal trade and the Late Bronze Age Aegean.
BAR International Series 591. Oxford.
Cline, E. H.1995. ’My brother, my son’: rulership
and trade between the late Bronze Age Aegean,
Egypt and the Near East. The role of the ruler in
the prehistoric Aegean (Rehak, P. ed): 143-150.
Aegaeum 11. Liège/Austin.
Cnattingius, B. 1954. Rödsten. Meddelanden från
Östergötlands och Linköpings stads museum 1954/
55: 35-50.
Crælius, M. G. 1930 (1774). Försök till ett land-
skaps beskrivning uti en berättelse om Tunaläns,
Sefwede och Asbolands häraders fögderi uti Calmar
höfdingedöme. Vimmerby. Kalmar.
Damell, D. 1988. Transport links in the Bronze Age
landscape of Södermanland, Sweden. Trade and
exchange in prehistory: studies in honour of Berta
Stjernquist (Hårdh, B. et al eds): 113-118. Acta Stjernquist (Hårdh, B. et al eds): 113-118. Acta Stjernquist
Archaeologica Lundensia Series altera in 8° No
16. Lund.
Damell, D. 1989. Södermanland. Hällristningar och
hällmålningar i Sverige (Jans son, S., Lundberg,
E. B. & Bertilsson, U. red): 166-172. Forum.
Stock holm.
DS. Diplomatarium Suecanum. (Svenskt Dip lo -
ma ta ri um). Stockholm.
Ericsson, A. 2002. Liv, död och jordbruk i ett
brons ål ders land skap. Kul tu rell mång fald i Sö-
der man land. Del 1 (Åkerlund, A. red): 58-66.
Läns sty rel sen. Ny kö ping.
Ericsson, A. 2003. En skärvstenshög från äldre
brons ål der på småländska höglandet. Tidskrift:
ar ke o lo gi i syd ös tra Sverige 3: 43-65.ar ke o lo gi i syd ös tra Sverige 3: 43-65.ar ke o lo gi i syd ös tra Sverige
Frazer, S. J. G. 1922. The golden bough: a study in
magic and religion. Macmillian. London.
Forssander, J-E. 1940. Bautastenar från Brons-
ål dern. Meddelanden från Lunds Universitets
His to ris ka Museum 1939/1940: 51-61.
Furingsten, A. 1979. Fornlämning 9, rest sten, Måns
Torbjörnsgården 4: 5, Laske-Vedums sn, Väs ter -
göt land. Riksantikvarieämbetet och Statens his-
to ris ka museer, rapport 1979:10. Stockholm.
Goldhahn, J. 1999. Sagaholm – hällristningar och
grav ri tu al. Studia Archaeologica Universitatis
Umensis 11. Umeå.
Hansson, H. 1931. En fornminnesrestaurering.
Forn vän nen 1931: 244-245.
Hauptman Wahlgren, K. 2002. Bilder av be ty del se:
hällristningar och bronsålderslandskap i nord ös tra
Östergötland. Stockholm studies in archaeology Östergötland. Stockholm studies in archaeology Östergötland
23. Stockholm.
Helms, M. W. 1988. Ulysses’ sail: an ethnographic
odyssey of power, knowledge, and geographical dis-
tance. Prin ce ton University Press. Princeton.
Helms, M. W. 1998. Access to origins: affi nes, ances-
tors, and aristocrats. University of Texas Press.
Austin.
Hesiodos. (2003). Theogonin och Verk och da gar
(tol ka de av Ingvar Björkeson med inledning och
kom men tar av Sture Linnér). Natur och kultur.
Stock holm.
Hultkrantz, Å. 1989. Hällristningsreligion. Hällrist-
ningar och hällmålningar i Sverige (Jans son, S.,
Lundberg, E. B. & Bertilsson, U. red): 43-58.
Forum. Stockholm.
Hyenstrand, Å. 1984. Fasta fornlämningar och
ar ke o lo gis ka regioner. Riksantikvarieämbetet.
Stock holm.
Isager, S. & Skydsgaard, J. E. 1992. Ancient Greek
agriculture: an introduction. Routledge. London/
New York.
Jansson, I. 1978. Gösslunda rör. Kalmar län 1978:
44-46.
Johns, C. 1989. Sex or symbol? Erotic images of Greece
and Rome. British Museum. London.
Kristiansen, K. 1998. Europe before history. Cam-
Ericsson 05-08-06, 11.35214
215 | FALLOS OCH RESANDE
brid ge University Press. Cambridge.
Kristiansen, K. 1999. Symbolic structures and social
institutions: the twin rulers in bronze age Eu-
rope. Glyfer och arkeologiska rum: en vänbok till
Jarl Nordbladh (Gustafsson, A. & Karlsson, H. Jarl Nordbladh (Gustafsson, A. & Karlsson, H. Jarl Nordbladh
red): 537-552. Gotarc Series A 3. Göteborg.
Kristiansen, K. 2002. Langfærder og helleristninger.
In Situ 2000/2001: 67-80.
Kaul, F. 1987. Sandagergård: a late Bronze Age
cultic building with rock engravings and men-
hirs from northern Zealand, Denmark. Acta
Archaeologica 56: 31-54.Archaeologica 56: 31-54.Archaeologica
Larsson, Th. B. 1999. Symbols in a European
Bronze Age cosmology. Communication in
Bronze Age Europe (Orrling, C. red): 9-16. The Bronze Age Europe (Orrling, C. red): 9-16. The Bronze Age Europe
Museum of National Antiquities, Stockholm
Studies 9. Stock holm.
Larsson, Th. B. 2002. De döda, de ”andra” och
djuren. Bilder av bronsålder (Goldhahn, J. red): Bilder av bronsålder (Goldhahn, J. red): Bilder av bronsålder
91-111. Acta Archaeologica Lundensia Series in
Altera in 8° No 37. Stock holm.
Lindqvist, S. 1941. Gotlands Bildsteine 1. KVHAA.
Stock holm.
Lindqvist, S. 1942. Gotlands Bildsteine 2. KVHAA.
Stock holm.
Ling, J. 2004. Beyond transgressives earths and
forgotten seas. Towards an Maritime understan-
ding of rock art in Bohuslän. Current Swedish
Archaeology 12: 121-140.Archaeology 12: 121-140.Archaeology
Linnér, S. 1985. Homeros. Norstedts. Stockholm.
Lundborg, L. 1972. Undersökningar av brons ål -
ders hö gar och bronsåldersgravar i södra Halland.
Hal lands museums skriftserie 2. Halm stad.
Lundborg, L. 1980. Halland. Med arkeologen Sverige
runt (Jansson, S. & Lundberg, E. B. red): 87-96. runt (Jansson, S. & Lundberg, E. B. red): 87-96. runt
Forum. Stockholm.
Lundborg, L. 1998. Märkliga fornlämningar kring
Laholm. Gamla Laholm 1998: 54-57.
Lundqvist, L. 2000. Järnålderns centra: exempel
från Halland och Västergötland. Gotarc Serie C.
Ar ke o lo gis ka skrifter 35. Göteborg.
Malmer, M. P. 1981. A chorological study of north
eu ro pe an rock art. KVHAA. Stockholm.
Malmer, M. P. 1993. Rock art and writing. Sources
and resourses. Studies in Honour of Birgit Arrhe-
nius (Arwidsson, G., Hansson, A-M., Holmquist
Olausson, L., Johansson, B. M., Klockhoff, M.,
Lidén, K. & Nordström, H-Å. red): 551-560.
Pact 38. Rixensart.
Magnusson, G. 1986. Forntida kustbosättningar i
Misterhults socken, Småland. Be byg gel se his to risk
tid skrift 11: 49-60.
Müller, S. 1897. Vor Oldtid. Kbhvn.Vor Oldtid. Kbhvn.Vor Oldtid
Müller, S. 1904. Vei og bygd i sten- og bronzeal-
deren. Aarbøger 1904: 1-64.
Nerman, B. 1936. En bronsåldersbygd med
stor hö gar i Östergötland. Fornvännen 1936:
65-81.
Nicklasson, P. 2001. Strävsamma bönder och sturska
stormän: Stafsinge och Halland från brons ål der till
medeltid. Acta Archaeologica Lundensia Series
in Altera in 8° No 36. Stockholm.
Nordbladh, J. 1978. Images as messages in society:
prolegomena to the study of Scandinavian
petroglyphs and semiotics. New directions in
Scan di na vi an archaeology 1 (Kristiansen, K. &
Paludan-Müller, C. eds): 63-78. The National
Museum of Denmark. Copenhagen.
Nylén, E. 1977. Bildstenar. Gidlunds. Visby.
Odner, K. 1999. ”De sakrale hellige hvide stene”:
hovedveier, biveier og motsatte kjøreretninger
til sym bo ler. Et hus med mange rom: vennebok
til Bjørn Myhre på 60-årsdagen (Fuglestvedt, I.,
Gansum, T. & Opedal, A. red): 429-438. AmS-
Rapport 11. Sta vang er.
Pedersen, E. A. & Widgren, M. 1998. Järnålder.
Ericsson 05-08-06, 11.35215
ALF ERICSSON | 216
Det svens ka jordbrukets historia: jord bru kets för-
sta fem tu sen år, del 2 (Myrdal, J red): 237-459.
Natur och Kultur. Stock holm.
Pulak, C. & Bass, G. F. 2004. Bronze Age Shipw-
reck excavation at Uluburun. http://ina.tama.edu/
ub_main.htm.
Ryberg, E. 1997. Resta stenar uti socknen stod
– järnålder och stenålder på Onsalahalvön. Raä
Arkeologiska Undersökningar UV Väst Rapport
Undersökningar 1997:19. Kunskbacka.
Renfrew, C. 1973. Before civilization: the radio-
carbon revolution and prehistoric Europe. Cape.
New York.
Rudebeck, E. 2002. Vägen som rituell arena. Plats
och praxis: studier av nordisk förkristen ritual
(Jennbert, K., Andrén, A. & Raudvere, C. red):
167-200. Vägar till Midgård 2. Lund.
SAOB. Svenska Akademiens Ordbok. http://
g3.spraakdata.gu.se/saob/
Sarauw, G. & Alin, J. 1923. Götaälvsområdets forn-
min nen. Göteborg.
Schönbäck, B. 1959. Bronsåldersbygd i mälarom-
rådet. Tor V: 52-107.
Sherratt, A. 1993. What would a Bronze-Age world
system look like? Relations between temperate
Europe and the Mediterranean in later prehisto-
ry. Journal of European Archaeology 1(2): 1-57. Journal of European Archaeology 1(2): 1-57. Journal of European Archaeology
Streiffert, J. & Strömberg, B. 1999. Gravar och
bo plats läm ning ar vid Sannarp. Raä UV Väst
Rapport 1998: 8. Kungsbacka.
Svensson, E. 1998. Människor i utmark. Lund Stu-
dies in Medieval Archaeology 21. Lund.
Svensson, E. 2003. The outland – a dangerous area
or an are na for routine activities of men, women
and children? Scandinavian archaeological prac-
tice – in theory (Bergstøl, J. ed): 386-398. Oslo
Archaeological Series 1. Oslo.
Welinder, S. 1998. Neoliticum-bronsålder. Det
svens ka jordbrukets historia: jord bru kets första
femtusen år, del 1 (Myrdal, J. red): 11-236.
Natur och Kultur. Stock holm.
Widholm, D. 1998. Rösen, ristningar och riter.
Archaelogica Lundensia Series Prima in 4° Nr
23. Lund.
Winberg, B. 2003. Rösen och rösebyggare längs
Små lands kus ten. Kalmar län 2003: 72-93.
Yates, T. 1993. Frameworks for an archaeology of
the body. Interpretative archaeology: explorations
in anthropologyn (Tilley, C. ed): 31-72. Bergs.
Ox ford.
Ericsson 05-08-06, 11.35216
12 | Ockuperad förhistoria – om östligt infl ytande i den nordiska bronsålderskretsen
Hans Bolin, Södertörns högskola
Introduktion. Det är knappast kontroversiellt
att på stå att många tolkningar och hypoteser
med ur sprung ur den äldre forskningstraditio-
nen fort sät ter att ha betydelse i den ar ke o lo gis ka
diskussionen. Det ta gäl ler i hög grad frågor som,
på en över gri pan de nivå, berör kulturtillhörighet,
ur sprung och kontakter. Metoden att rumsligt
defi niera kul tur his to ri en är se dan länge etablerad
i den ar ke o lo gis ka diskussionen och den förhis-
toriska ”kul tur kar tan” är inte sällan full teck nad
av en mängd olika kul tu rer (fi g. 1). Gränser är
utmärkta, områden är av grän sa de, territorier är
skrafferade och befolkade med bosättningar och
kul tur grup per. Med hän vis ning till titeln på detta
in lägg kan man säga att för his to rien, i kulturhis-
torisk och analytisk mening, är ockuperad, både
på gott och på ont. Pro ble met handlar bland
annat om att många av dessa äldre tolkningar
re pro du ce ras vidare utan att vi närmare re fl ek te rar
över i vilka ideologiska och po li tis ka sam man hang
de en gång uppkommit. Det är viktigt att vi är
medvetna om detta.
Den traditionella premissen att det nordiska
om rå dets södra delar, dvs. Sydskandinavien in-
klusive Norges och Finlands södra kustområden
redan un der bronsålder utgjorde en samman-
hängande kul tur krets, är fort fa ran de idag en
etablerad upp fatt ning. Begrepp som den nord is ka
brons ål der skultu ren ingår fort fa ran de i många be-
skriv ning ar men det är värt att upp märk sam ma
Figur 1. Ex em pel på hur olika kulturers
ut bred ning brukar pre sen te ras (efter
Cernych 1984).
Bolin 05-08-06, 11.36217
HANS BOLIN | 218
att be grep pet i geo gra fi sk mening inte omfattar
hela det nord is ka området utan endast avser de
södra delarna av Skan di na vien och Finland.
Frågor om kulturell tillhörighet utgör själv-
fallet en spännande och viktig del i den arkeolo-
giska och kul tur his to ris ka forskningen eftersom
de också be rör sam tids frå gor om vilka vi är, var
vi hör hemma och vilka his to ri er vi bär på. Det
är samtidigt vik tigt att framhålla att arkeologin,
precis som annan historisk forskning, inte är
särskilt neutral i sin be skriv ning av världen,
utan i stor utsträckning är präg lad av sin egen
forskningshistoria och av samtida värderingar.
Det fi nns därför anledning att un der sö ka hur
olika ide o lo gis ka och historiepolitiska in tres sen
från äldre forsk ning lever vidare i be skriv ning en
av det förfl utna.
Syftet med denna artikel är att närmare
dis ku te ra hur be skriv ning en av den nordiska
brons ål der skultu ren upprätthållits, och om hur
östliga infl uenser i det ar ke o lo gis ka materialet
tonats ned till förmån för be to ning på sydliga
och inhemska föremålsformer. Det innebär i sin
tur att dis kus sio nen kommer att beröra den så
van ligt fö re kom man de dualistiska synen på ar-
keologiska kulturer i det skandinaviska området,
vilken fram stäl ler kul tur grän ser och kulturområ-
den i termer av sam man håll na och kontrasterande
enheter. Dessa gränsdragningar tycks ha mer eller
min dre omedvetet ha givit kulturhistorisk legiti-
mitet åt både etniska och politiska intressen.
Kulturkartan. Vad är kännetecknande för kul tur -
om rå den och kulturgränser i arkeologiska sam-
man hang? Denna fråge ställning har sedan länge
varit ut gångs punkt för studier av det arkeologiska
ma te ri a lets rumsliga ut bred ning. Kulturbegreppet
har i tra di tio nell ar ke o lo gisk forskning vanligtvis
an vänts i es sen tiell betydelse i syfte att identifi era
och av grän sa det arkeologiska materialet i sam-
man häng an de en he ter, s.k. ar ke o lo gis ka kulturer
(för en kri tisk diskussion se t.ex. Bolin 1999: Kap
1; Shennan 1989). De ar ke o lo gis ka kul ture rna
har på så vis kommit att utgöra underlag för
tolk ning ar av forn ti da folkgrupper och utbred-
ningen av deras bo sätt ning som rå den. Det fi nns
emellertid fl era pro blem med användningen av
den na typ av ar ke o lo gis ka kulturbegrepp eftersom
de i hu vud sak be to nar kulturen som statisk, en-
hetlig och homogen på be kost nad av mångfald,
variation och förändring (Jones 2000; Thomas
2000; Vayda 1994).
En viktig teoretisk positionering i diskussionen
bör istället utgå ifrån att begreppet kultur utgör
ett mång skif tan de fenomen som nödvändigtvis
inte enbart be hö ver komma till uttryck i enhetliga
ut bred nings möns ter. Kultur i en icke essentiell
me ning lägger inte tonvikt vid likhet och enhet-
lighet vad gäller kulturens utryck utan framhåller
också en differentierad syn på begreppet (Clif ford
1988; Geertz 1973; Vayda 1994). Utifrån denna
ut gångs punkt fi nns det ingen ”ren od lad” kultur
som ex is te rar oberoende eller isolerad från om-
världen (Clif ford 1988: 231). I syfte att studera
den materiella kulturens rumsliga variation och
för änd ring är det snarare viktigt att undersöka
vilka fö re te el ser, kun ska per och aktiviteter som
kan tolkas som sär skilt betydelsebärande, både
inom kulturen och när det gäller möten och
kontakter med utomstående.
Ett exempel på en arkeologisk kultur är den
nord is ka bronsålders kulturen, der Nordische Kreis
(Baudou 1960; Bakka 1976; Kristiansen 1987).
Den ar ke o lo gis ka diskussionen om den nordiska
kulturens ut bred ning har i första hand utgått ifrån
ett urval i käll materialet i syfte att framställa den
Bolin 05-08-06, 11.36218
219 | OCKUPERAD FÖRHISTORIA
nordiska brons ål dern som ett sammanhängande
och enhetligt kul tur om rå de som i huvudsak
ut veck lats under in fl y tan de från de me tall pro d-
u ce ran de områdena söderut (fi g. 2).
Sydliga infl uenser har framhållits som kän ne -
teck nan de för den nordiska bronsålderskulturen
sam ti digt som man tonat ned betydelsen av de
material som har kopp ling till öst li ga områden.
De östliga in sla gen av brons fö re mål och asbest-
magrad keramik har istället särskilt lyfts fram
när det gäller beskrivningen av för hål lan de na
i norra Skan di na vien, vilket vidare kommit att
un der stry ka upp del ning mellan nord och syd i
etnisk och kulturell mening (Bakka 1976; Bau-
dou 1992: 111).
Nu är det inte bara ”sydliga” föremålsformer
från Centraleuropa som gör sig gällande i det
”nord is ka” om rå det. Även ”östliga” föremålsfor-
merna fö re kom mer i sö der precis som ”nordiska”
föremålstyper på träf fas i norr, exempelvis före-
kommer fynd av Ananinoyxor både i Norrland
och i mälarområdet (Bakka 1976; Bolin 1999;
Hjärthner-Holdar 1993: 26; Meinander 1985;
Kuz’minych 1996). Yt ter li ga re ett exempel på
en fö re måls typ som särskilt vål lat dis kus sion
i den arkeologiska kul tur de bat ten är den s.k.
mälardalsyxan från yngre brons ål dern. Yxan har
fått sitt namn efter dess frekventa ut bred ning
i mä la rom rå det (Baudou 1960). Ryska stu dier
har samtidigt vi sat att samma typ av yxa också
fö re kom mer i Volga-Kamaområdet i nuvarande
Figur 2. Exempel på olika kulturområden i
södra respektive norra Skandinavien under
senare delen av bronsålder (efter Bakka
1976: Pl. 16).
Bolin 05-08-06, 11.36219
HANS BOLIN | 220
Figur 3. Mälardalsyxans utbredning
(omarbetad ef ter Hjärthner-Holdar
1993: 27; Kuz’minych 1983).
Figur 4. Mälardalsyxan i dess olika varianter. Ty per
tillhörande kategori B är främst förekommande i det
Skandinaviska området (efter Kuz’minych 1996:
6).
Ryss land (fi g. 3), och dess ut om i långt större antal
(Kuz’minych 1983, 1996).
Vad betyder då förekomsten av mälardalsyxor
i mä la rom rå det under bronsålder och varför be-
nämns den mälardalsyxa? Vad ligger egentligen
bak om ned ton ing en av östliga infl uenser i be-
skriv ning en av den nord is ka brons ål der skultu ren i
sö der och varför är det legitimt att framhålla dem
som betydelsefulla när det gäller för hål lan de na i
norra Skandinavien? Innan vi går in på dessa frå-
gor kan det vara på sin plats att kort redogöra för
vad som tidigare sagts i dis kus sio nen om mälar-
dalsyxans ur sprung, och det om dis ku te ra de för-
hål lan det mel lan mä la rom rå det och Ryssland.
Mälardalsyxan – Celty Akozino – Melarskie.
De fl esta ar ke o lo ger som studerat mälardalsyxans
tids ställ ning är eniga om att den kan dateras till ca
800-600 f.Kr. Omkring 35 exemplar har påträf-
fats i mä la rom rå det och ca 250 i Volga-Kamaom-
rådet i nu va ran de Ryss land. I mälarområdet före-
kommer yxan van ligt vis som lösfynd medan den
i Ryssland hu vud sak li gen på träf fas som gravfynd
(Meinander 1985). Inga säkra fynd av gjutformar
till hö ran de mälardalsyxan har på träf fats i Mälar-
dalen och nå gon inhemsk produktion har således
inte kunnat be läg gas (Baudou 1953, 1960). Ett
fl ertal gjut for mar har dä re mot påträffats i Norge
och Finland. Mälardalsyxan kan egentligen inte
be skri vas som någon enhetlig föremålstyp utan
Bolin 05-08-06, 11.36220
221 | OCKUPERAD FÖRHISTORIA
fö re kom mer i oli ka va ri an ter (fi g. 4). Stora likhe-
ter fi nns fram fö rallt mel lan den i Skandinavien
förekommande va ri an ten VII-B-I-a (enligt Bau-
dou 1960) och den i Ryss land vanliga va ri an ten
4,22-4/22 (enligt Kuz’minych 1996: 22).
Hur har då den arkeologiska forskningen dis-
ku te rat mälardalsyxans utbredning genom åren?
Tolk ning ar na av mälardalsyxan följer i grova drag
två hu vud rikt ning ar. Båda inriktningarna har sin
uppkomst i den äldre, kul tur ar ke o lo gis ka, tra di -
tio nen i början av 1900-talet. I denna tradition,
med sina särskilda in tres sen i det ar ke o lo gis ka ma-
te ri a lets utbredning, ty po lo gi och spridning, kom
mälardalsyxan först att uppfattas som ut tryck för
en betydande expansion från mälarområdet med
ko lo ni se ring av områdena i öster. Av de arkeo-
loger som fram hål lit denna tolknings inriktning
kan Bir ger Nerman och A M Tallgren näm nas.
Så här skri ver ex em pel vis Birger Nerman 1954
i en artikel där han liknar bronsåldern som en
första svensk vi king a tid:
”Expansionens omfattning synes i varje fall
även här bäst kunna förklaras genom att
förutsätta ett stör re välde med en icke alltför
obetydligt ut veck lad or ga ni sa tion. Man torde
få räkna med, att er öv ringa rna i så fall liksom
under den verk li ga vikingatiden främst ägt
rum från Mä lar da len, ty härifrån har man ex-
panderat i olika rikt ning ar. Hågahögen tyder
genom sina di men si o ner och fyndens prakt
på en makt, som må kal las kunglig; har det
funnits ett mellansvenskt-gotländskt rike, bör
därför centrum vid denna tid ha varit förlagt
till fastlandet” (Nerman 1954: 280f.).
Det kan nämnas att Nermans beskrivning
har nära likheter med den chauvinistiska synen i
Tysk land un der 1930-talet och framåt, vilken en-
sidigt idealiserade de forntida germanstammarnas
ex pan si on och ge men sam ma kulturtillhörighet
(fi g. 5). Tallgrens och Ner mans syn har seder-
mera ifrå ga satts under senare de len av 1900-talet.
Yxans ur sprung låter sig inte en ty digt förklaras,
åt mins to ne inte på typologiska grun der, menar
Evert Baudou (1953: 248):
”I östra Ryssland kände Tallgren 1937 om-
kring 30 yxor, som han betecknade som mä-
lardalsyxor [either orig ina ting in Scandinavia
or imitations made in Russia]. Emellertid kan
ingen av dem jag sett av bil da de, med säker-
Figur 5. Det germanska territoriets utbredning och
expansion under bronsålder, enligt den tyske arkeo lo gen
Reinerth [1945] (ur Arnold 1996: 551).
Bolin 05-08-06, 11.36221
HANS BOLIN | 222
het sägas vara av svenskt ursprung. Alla har
sär drag, som visar, att de till ver kats i Ryss-
land. […] Att de ryska ”mälaryxorna” står i
samband med de svenska är uppenbart. Men
på vad sätt kan ännu inte avgöras”.
I samband med undersökningarna av grav-
fäl ten Akozino och Achmylovo vid mellersta
Volga under 1950- och 1960-talet har fynd-
bilden drastiskt för änd rats. Mel lan 250 och
300 holkyxor av mälardalstypen har på träf fats i
fl odområdet vid Volga-Kama vilket naturligtvis
för an lett en om pröv ning av den tidigare synen
på yxans ursprung och spridning (Kuz’minych
1996; Meinander 1985). Det nya intresset för
mälardalsyxan, eller Akonzino-Melarskie som
den också kallas i den ryska lit te ra tu ren, har på
så vis ifrå ga satt och vänt på den ti di ga re hypote-
sen om en ko lo ni sa tion österut som ut gått från
mälarområdet.
Bilden är mer komplicerad än så, menar den
ryska arkeologen Sergej Kuz’minych (1996).
Mälardalsyxan, eller Akozino-Melarskie utgörs
av en mängd olika va ri an ter vilka sinsemellan har
över lapp an de ut bred ning. Uppträdandet av yxan
i mälarområdet bör istället tol kas som ett uttryck
för östligt infl ytande i det nord is ka kulturområdet
än som en västlig expansion öst er ut (Kuz’minych
1996: 22f., se även Hjärthner-Holdar 1998).
”Alle Kontakte, Verbindungen und Migratio-
nen der osteuropäischen Kulturen des Wald-
gürtels, die im Bere ich zweier fi nnougrischer
Gebiete (Anani´no- und Tex tilk era mik kul tur)
best an den, haben in der frühen Eisenzeit eine
ost-westliche Richtung” (Kuz’minych 1996:
20).
Det är intressant att notera att diskussionen
om mälardalsyxan som östlig företeelse i Skan-
dinavien endast i enstaka fall förekommer i den
skan di na vis ka litteraturen. Trots att den svenska
dis kus sio nen ofta berört frå gan om mälaryxsans
östliga pro ve niens för blir emel ler tid sam ban den
mellan Mä lar da len och Vol ga om rå det oklara (se
citat av Baudou ovan). Det har emellertid fram-
hållits att de metallproducerande om rå de na i öst
kan ha varit av betydelse för införseln av brons och
koppar till det Skan di na vis ka området (Hjärth-
ner-Holdar 1993: 26, 1998). Öst li ga infl uenser
Figur 6. De östliga influensernas
riktning enligt den ryske arkeologen
Sergej Kuz’minych (1996: 19ff.; se
även Baudou 1990).
Bolin 05-08-06, 11.36222
223 | OCKUPERAD FÖRHISTORIA
upp märk sam mas an nars när det gäller för hål -
lan de na i norra Skan di na vien men däremot inte
i dess mel ler sta och söd ra delar (fi g. 6). Numera
vet vi att inte en bart ”syd li ga” föremålsformer
förekommer i den nord is ka bronsålderskretsen,
denna syd skan di na vis ka ut lö pa re i forntidens
Europa. Även ”östliga” infl uenser gör sig gäl-
lande, åtminstone i mälarområdet, bl.a. i form
av olika typer av östliga holkyxor, as best ke ra mik,
strim mig och textilornerad keramik (Indreko
1961; Jaanusson 1981). Pro ble met är att detta
inte uppmärksammats nämn värt i forskningen
kring den nordiska brons ål der skultu ren (se dock
Hjärthner-Holdar 1998).
Vad betyder då utbredningen av mälardals-
yxan Akozino-Melarskie i mälarområdet när
vi studerar den ur ett kvantitativt perspektiv?
mälardalsyxor och an dra östliga holkyxor utgör
tillsammans omkring 30 % av det totala antalet
funna bronsyxor med datering till yngre brons-
ålder i mälarområdet (fi g. 7), vilket un der stry ker
betydelsen av att diskutera kontakternas karaktär
i samband med utbytet och in fö ran det av brons
från ös ter. När det gäller andra brons fö re mål
av östligt ur sprung har två holkyxor på träf fats i
Norr land, tre i mä la rom rå det och en spjutspets
i Skåne (Bakka 1976; Bolin 1999: 103). Mä-
lardalsyxans betydelse i mä la rom rå det bör med
fördel inriktas på dess för hål lan de till platser med
andra östliga företeelser. Fö re kom sten av fynd-
plat ser med stor andel textilornerad och strimmig
ke ra mik, som exempelvis brons ål der slok ale rna
vid Dars gär de och Björklinge i Uppland är na-
turligtvis av sär skilt intresse i detta sammanhang
(Ambrosiani 1959; Hjärthner-Holdar 1993: 26,
1998; Jaanusson 1981: 51ff.).
Fjärran så nära den äldre forskningstraditionen.
Jag skall nu återknyta till den inledande dis kus -
sio nen om den äldre forskningstraditionens
betydelse när det gäl ler senare tolkningar av
det arkeologiska ma te ri a let utbredning. I vilken
utsträckning har dis kus sio nen förändrats när
det gäller kul tur för hål lan de na mellan norra och
södra Skan di na vien? Är det möjligt att syn lig gö ra
de processer och de idétraditioner som så starkt
bi dra git till att forma vår nuvarande kunskap och
syn på forntidens kul tur möns ter och kontakter?
Figur 7. Utbredningen av mälar-
dalsyxor och östliga holkyxor i östra
Mellansverige (omarbetad efter
Baudou 1960: Karte 10).
Bolin 05-08-06, 11.36223
HANS BOLIN | 224
Teorierna kring vetenskap och kunskap har
gått ige nom stora förändringar under 1900-talet.
Inom po si ti vism ens kunskapsteori, som varit den
do mi ne ran de kunskapssynen fram till 1900-ta-
lets mitt, såg man i hu vud sak vetenskapen som
en ku mu la tiv pro cess där ny kunskap läggs till
tidigare land vin ning ar (Rolf 1993: 65ff.). Äldre
forsk nings re sul tat och tolk nings mo del ler kunde
på så sätt ofta över fö ras vi da re till nästa generation
utan att revideras.
Den ve ten skap li ga sä ker het som positivismen
ef ter strä var har emellertid kri ti se rats av det sena
1900-talets ve ten skaps teo rier. Även ve ten ska pens
grun der är instabila och den vetenskapliga grun-
den be hö ver ib land revideras (Rolf 1993). Ve-
ten ska pens kän ne teck en är inte längre den säkra
kunskapen och ve ten ska pens ”rationalitet” lig-
ger inte i det system av säkra land vin ning ar utan
istället i själva pro ces sen i vil ken nya kun ska per
ibland ersätter äldre.
Forskningstraditionens makt i den samtida
tolk nings dis kus sio nen skall emellertid inte un der -
skat tas, trots po si ti vism ens tillbakagång. Tidigare
för stå el se ho ri son ter och begrepp har fortfarande
en stark benägenhet att överleva. Detta kan ha
oli ka för kla ring ar. En förklaring är delvis att den
äldre kun skaps sy nen redan är inarbetad och att
fors kar sam häl let inte mäktar att genomföra en
alltför om fat tan de re vi de ring av systemet. Den
kumulativa kunskapsprocessen fortsätter således
genom att den äldre traditionen en dast delvis
revideras och mer eller mindre oförändrad förs
vidare som ny kun skap. Påståendet att varje tid
har sin tolkning bru kar ibland framhållas för att
be ly sa samtidens be ty del se i kun skaps pro ces sen.
Men även betydelsen av samtidens vär de ring ar
och trender tycks ha sin be gräns ning, åtminstone
om vi ser till ba ka på arkeo lo gins idéhistoriska
utveckling. Det för fl ut nas makt bör inte under-
skattas, vilket också har framhållits i olika sam-
manhang, t.ex. av Karl Marx (1981) i Napoleon
Bo na par tes 18:e Brumaire: ”The tra di tion of all
the dead generations weighs like a nightmare on
the brain of the living”.
Det är naturligtvis viktigt att framhålla att
fö re ställ ning en om det förfl utnas makt inte skall
ses som av gö ran de för historiens vägval, och vi
bör undvika fö re ställ ning ar om historiska lagar
som ger riktning åt nuet (Pop per 2002). Den
traditionella arkeo lo gins kulturkartor utgör
emellertid ett belysande ex em pel på hur en äldre
(national chauvinistisk) kul tur syn fort fa ran de gör
sig gäl lan de i den arkeologiska dis kus sio nen. Här,
precis som i andra historiska discipliner, spelar
morfologiska klassifi kationer ofta en av gö ran de
roll i tolkningarna.
Att definiera den nordiska brons ål der s-
kultu ren med hjälp av utvalda element inprickade
på kul tur kar tan visar sam ti digt på hur arkeo lo gin,
medvetet och omedvetet, kom mit att upp rätt hål la
olika fö re ställ ning ar om ett områdes ut bred ning
och ut veck lings ni vå i olika politiska, eko no mis ka
och etniska sam man hang. Denna regionalisering
av för his to rien är naturligtvis inte tillfredsstäl-
lande utan kul tur kar tor na måste bearbetas på
ett djupare plan för att vi över hu vud ta get skall
nå någon förståelse av kul tur mö ten, förändring
och variation.
Trots olika politiska klimat under 1900-talet
har i princip samma beskrivning kommit att
gälla dis kus sio nen om förhållandet mellan norra
och södra Skan di na vien. Östliga infl uenser i det
arkeologiska ma te ri a let har enbart kommit att
uppmärksammas när det gäller för hål lan de na i
norra Skandinavien. Att mä la rom rå det skulle ha
stått under något stör re östligt in fl y tan de har dä-
Bolin 05-08-06, 11.36224
225 | OCKUPERAD FÖRHISTORIA
remot inte upp märk sam mats på sam ma sätt. Frå-
gor om etnicitet och kul tur du a lism har kom mit
att prägla diskussion när det gäller förhållandena
i norra Skan di na vien, sam ti digt som materiella
skill na der inom den nordiska bronsålderskulturen
i söder har tolkats i andra, mer analytiska termer.
Till ex em pel centrum-pe ri fe ri om rå de, ackumu-
lationsområde-pro duk tions om rå de (se Larsson
1986; Kristiansen 1987). Det är intressant att
notera att frågor om et nis ka grup per framför allt
kom mit att inriktas mot för hål lan de na i norr och
inte mot den s.k. nordisk/ger man ska kulturen i
mälarområdet, Kungarikets vag ga.
Uppdelningen mellan norra och södra Skan-
di na vien har under senare tid kommit att handla
om vilka om rå den som egentligen tillhörde det
ut veck la de Eu ro pa (ett forntida EU) och vilka
som redan då släpade efter i ut veck ling en (se t.ex.
Populär Ar ke o lo gi No 4 1995). För hål lan det mel-
lan södra och norra Skan di na vien har i många
beskrivningar kom mit att bli en fråga om social
utvecklingsnivå, eko no mis ka för sörj nings sys tem
och av grän sa de kul tu rer (Bakka 1976; Kristian-
sen 1987).
Den har även sin bakgrund i den historiska
berättelse som be skri ver hur Sverige blev Sverige.
Uppdelningen mellan norr och söder le gi ti me rar
också den etniska ho mo geni ser ing en av nord bor,
svenskar och samer, så som den fram ställs i de
nationalpolitiska pro gram men från 1800-talet
och framåt. Den historiska kulturkartan har på
så vis full teck nats i sin riktning mot nuet.
Varför återkommer den dualistiska bilden
mel lan norra och södra Skandinavien att repro-
duceras under så lång tid som den gjort under
1900-talet? Hur kan vi förstå nutidens behov av
denna upp del ning? Vilka re gi o nal po li tis ka vi-
sioner och intressen vill man le gi ti me ra? Varför
tonas de östliga infl uensernas be ty del se ned i den
nordiska brons ål ders forsk ning en?
En regions möj lig he ter till ekonomisk tillväxt
och expansion för kla ras möjligen lättare då de be-
skrivs i termer av sin kul tur his to ris ka utveckling.
Det är myck et möjligt att detta åter speg las i upp-
del ning en mellan nord och syd på kul tur kar tan
under brons ål der. Norra Skan di na vien, med sin
sa mis ka jakt- och fångstbefolkning, har utan
större pro blem fått tjäna som mottagarområde
för östliga impulser medan Syd skan di na vien och
Mälardalen hu vud sak li gen ut veck lats i sina kon-
takter med Cen tral eu ro pa. Denna bild tror jag
utgör en av an led ning ar na till att fö re kom sten av
östliga föremål, som mälardalsyxor och ananino-
holkyxor, inte upp märk sam mats som be ty del se -
ful la inom den nordiska kulturkretsen. Man kan
ju knap past påstå att om rå de na i Östeuropa och
Ryss land har framställts som några föredömen
när det gäl ler politisk och eko no misk utveckling
under 1900-talet, vilket kan ha bi dra git till att
man även tonat förbindelserna med öst block et
i forntiden.
En annan anledning till upp rätt hål lan det av
den dualistiska bil den mellan norr och sö der är
upp rät tan det av Umeå universitet under mit ten
av 1970-talet. Den norr länd ska diskussionen har
för vis so upp märk sam mat be ty del sen av både
sydliga och öst li ga infl uenser i det ar ke o lo gis ka
materialet, men be ho vet av en regional his to ria
och en regional iden ti tet syns samtidigt genom
att Norrland ofta fram ställs som ett re la tivt själv-
stän digt område med del vis egen kro no lo gi och
pe ri od in del ning jämfört med södra och mel ler sta
delen av lan det (se t.ex. Baudou 1992: 52).
Det är självklart missvisande att beskriva
kul tur värl den som en statisk och enhetlig över-
byggnad. Det ar ke o lo gis ka materialets utbredning
Bolin 05-08-06, 11.36225
HANS BOLIN | 226
är heller inte så en ty digt samordnad att den låter
sig be skri vas i ”mak ro et nis ka” termer. Kulturens
uttryck hand lar heller inte enbart om bevarandet
av tra di tio nen. Den handlar också om för ny el se,
om män nis kors behov av att göra sig medvetna
om om värl dens förändring. Kulturlivet är på så
vis i oli ka ut sträck ning ständigt utsatt för oli ka
typer av om vand ling, både genom kontakter och
infl uenser som ge nom fl yttningar och konfl ikter.
När det gäller ex em plet med Mäladalsyxan är det
up pen bart att kon tak ter mellan människor från
Mä lar da len, Finland och Ryssland ägt rum i båda
riktningar. Kanske borde mälardalsyxan is täl let
benämnas som Akozino-Melarskie (alternativt
Akozino-mälaryxa) eftersom dess uppkomst,
utbredning och form språk faktiskt inte kan
avgränsas till något be stämt geo gra fi skt kärnom-
råde. På så vis kan vi undvika pro ble met med att
ge legitimitet åt de enskilda kul tu rer nas his to ris ka
renhet och framskridande ut bred ning.
Referenser
Ambrosiani, B. 1959. Keramikboplatsen på Hamn-
brinken vid Darsgärde. Tor 5: 108-128.
Arnold, B. 1996. The Past as Propaganda: To tali -
tar ian Archaeology in Nazi Germany. Contem-
porary Archaeology in Theory (Preeucel, R. & porary Archaeology in Theory (Preeucel, R. & porary Archaeology in Theory
Hodder, I. eds): 549-569. Blackwell. Ox ford.
Bakka, E. 1976. Arktisk og nordisk i bronzealderen i
Skandinavia. Miscellania 25. Trondheim.
Baudou, E. 1953. De svenska holkyxorna under
brons ål dern. Fornvännen 1953: 241-259.
Baudou, E. 1960. Die Regoinale und chronologische
Enteilung der jüngeren Bronzenzeit im Nordischen
Kreis. Almqvist & Wiksell. Stockholm.
Baudou, E. 1990. Stand der Vorgeschichtsforschung
in Nordschweden. Probleme und Ergebnisse.
Praehistorische Zeitschrift 65 (1): 1-45.Praehistorische Zeitschrift 65 (1): 1-45.Praehistorische Zeitschrift
Baudou, E. 1992. Det forntida Norrland i ett his to -
riskt per spek tiv. Wiken. Höganäs.
Bolin, H. 1999. Kulturlandskapets korsvägar. Mel-
ler sta Norrland under de två sista årtusendena
f.Kr. Stock holm Studies in Archaeology 19.
Stock holm.
Cernych, E. N. 1984. Frühmetallurgische Kontakte
in Eurasia. Beiträge zur allgemeinen und vergleic-
henden Archäologie V: 19-34.henden Archäologie V: 19-34.henden Archäologie
Clifford, J. 1988. The Predicament of Culture. Twen-
tieth Century Ethnographiy, Litterature, and Art.
Harward University Press. Harward.
Geertz, C. 1973. The Interpretation of Cultures.
Fon ta na Press. London.
Hjärthner-Holdar, E. 1993. Järnets och järn me -
tal lur gins in tro duk tion i Sverige. AUN 16.
Upp sa la.
Hjärthner-Holdar, E. 1998. Samspel mellan olika
re gi o ner i Sverige och Ryssland under yngre
brons ål der sett utifrån järnteknologins infö-
rande. Bronsealder i Norden: regioner og in-
teraksjon (Løken, T. red): 35-44. AmS Varia
33. Sta vang er.
Indreko, R. 1961. Die Asvakultur. Bericht V Int.
Kongr. Vor- und Frügeschichte 1958: 416-421. Kongr. Vor- und Frügeschichte 1958: 416-421. Kongr. Vor- und Frügeschichte
Jaanusson, H. 1981. Hallunda. A Study of Pottery
from a Late Bronze Age Settlement in Central Swe-
den. Sta tens Historiska Museum. Stock holm.
Jones, S. 2000. Discourses of identity in the in ter -
pre ta tion of the past. Interpretive Archaeology
(Tho mas, J. ed): 445-457. Leicester Uni ver si ty
Press. London.
Kristiansen, K. 1987. Centre and Periphery in
Bronze Age Scandinavia. Centre and Periphery
in the Ancient World (Rowlands, M., Larsen, in the Ancient World (Rowlands, M., Larsen, in the Ancient World
M. & Kris ti an sen, K. eds): 74-85. Cambridge
Uni ver si ty Press. Cam brid ge.
Bolin 05-08-06, 11.36226
227 | OCKUPERAD FÖRHISTORIA
Kuz’minych, S. 1983. Metallurgija Volgo-Kam’ja v
rannenzeleznom veke (med’ I bronza). Moskva.
Kuz’minych, S. 1996. Osteuropäische und Fen-
noskandische Tüllenbeile des Mälartyps: Ein
Rätzel der Archäologie. Fennoscandia Archao-
logica XIII: 3-27.logica XIII: 3-27.logica
Larsson, Th. B. 1986. The Bronze Age Metalwork in
Southern Sweden. Archaeology and Environment
6. Umeå.
Marx, K. 1981. Louis Bonapartes 18: e brumaire.
Pro le tär lit te ra tur. Stockholm.
Meinander, C. F. 1985. Akonzino, Achmylovo och
mälaryxorna. Finskt Museum 1985: 15-34.
Nerman, B. 1954. Yngre bronsålder – en första
svensk vi king a tid. Fornvännen 1954: 257-285.
Popper, K. 2002. Historicismens elände. Diadalos.
Göteborg.
Populär Arkeologi No 4, 1995.Populär Arkeologi No 4, 1995.Populär Arkeologi
Rolf, B. (red) 1993. Kvalitet och kunskapsprocess i hö-
gre ut bild ning. Bokförlaget Nya Doxa. Nora.
Shennan, S. 1989. Introduction. Cultural Ap-
proaches to cultural identity (Shennan, S. ed): proaches to cultural identity (Shennan, S. ed): proaches to cultural identity
1-33. One World Archaeology 10. London.
Thomas, J. 2000. Introduction. Archaeology,
Critique and the Construction of Identity.
Interpretive Archaeology (Thomas, J. ed): 429-Interpretive Archaeology (Thomas, J. ed): 429-Interpretive Archaeology
430. Leicester University Press. London.
Tallgren, A. M. 1937. The Arctic Bronze Age in
Eu ro pe. Euroasia Septentrionalis Antiqua XI:
1-46.
Vayda, A. 1994. Action, Variations, and Change:
The Emerging Anti-Essentialist view in Anth-
ropology. Assessing Cultural Anthropology (Bo- Assessing Cultural Anthropology (Bo- Assessing Cultural Anthropology
rofsky, R. ed): 320-329. McGraw-Hill. London
and New York.
Bolin 05-08-06, 11.36227
13 | Fremde Frau eller i lånade fjädrar? Interaktion i norra Europa under pe ri od I och II
Sophie Bergerbrant, Stockholms universitet
Inledning. Kvinnor som del av ett utbytessystem,
som ”the supreme gift” (Lévi-Strauss 1969: 65),
har under de senaste decennierna blivit allt van-
li ga re i de arkeologiska tolkningarna. Stämmer
verk li gen denna bild av kvinnan som passivt offer
för man li ga maktstrategier under bronsåldern?
Vad säger materialet? Om vi tolkar de s.k. foriegn
women som handelsvaror i jakten på brons och
andra statushöjande föremål, hur skall vi då tolka
mans gra var i liknande situation? I denna ar ti kel
kommer jag att diskutera ovan ställda frågor uti-
från de talj stu dier av ett antal niedersachiska och
syd skan di na vis ka gravar. Jag kommer att försökta
visa att kontakter mellan grupper och s.k. Fremde
Frau och Fremder Mann är mera komplicerat
än forsk ning en tidigare velat påvisa. Jag kommer
även att diskutera möjligheten att det fi nns olika
kon takt nät för män och kvinnor.
Motsatsen till de ingifta kvinnor, dvs. ingifta
män diskuteras sällan. Bolin (1999) har diskute-
rat äk ten skaps möns ter under bronsåldern i norra
Sverige utifrån keramikmaterial. Han anser att
det utifrån detta material är svårt att säga om
sam häl let praktiserade manlig eller kvinnlig exo-
gami. En av de få forskare som diskuterar Frem-
der Mann är Wels-Weyrauch (1989). Författaren
diskuterar en grav som innehållit en man med
ett troligt ur sprung i Schwäbishen Alb men som
be gravts i trakten kring München.
Med uttrycken Fremde Frau eller foriegn wo-
man menas de gravar med fullständig utrustning
från en region som är begravd i en annan region
(Sørensen manus). Jag har här valt att behålla de
utländska begreppen då de är etablerade koncept.
I svenskan saknas ett etablerat begrepp för denna
forsk nings tra di tion och båda orden utländsk och
främmande är problematiska ord att använda i
denna dis kus sion.
Traditionen att se kvinnor som passiva gåvor
går åtminstone tillbaka till Mauss (1969) och
Lévi-Strauss (1969) antropologiska verk, där
kvinnan i ett utbytessystem ses som den främsta
gåvan (engelska supreme). Flera författare har tol-supreme). Flera författare har tol-supreme
kat de Fremde Frau som en del av en manlig stra-
tegi för att uppnå tillgång till exempelvis brons.
Kristian Kris ti an sen (1998: 92) skriver att:
”it seems, however, that intermarriage, with
the exception perhaps of eastern Denmark, is
on the whole more frequently testifi ed from
the Nordic region to the southern neighbours
than the reverse, at least in metal types, refl ec-
ting the dominant ideological position and
expansive strategy of Nordic chiefdoms”.
Rowlands (1980) har diskuterat släktskap och
allianser under yngre bronsåldern. Författaren ba-
se rar sina tolkningar på tidiga grekiska texterna.
Bergerbrant 05-08-06, 11.36229
SOPHIE BERGERBRANT | 230
Utifrån dessa texter tolkar han en maktstrategi
för männen i skitet under det allra högsta sociala
skik tet. Ett sätt att öka sin statuts enligt förfat-
taren var att gifta sig med döttrar/systrar till de
män som hade den högsta statusen i samhället.
Männen med högst status gifte bort sina döttrar/
systrar till män med lägre social status alternativt
med män från de hög sta sikten i andra områden.
Utifrån denna modell tolkar Rowlands allianser
och släktskap i det cen traleu ropi ska området
under yngre bronsålder. Om vi godtar denna
tolkning betyder det att Fremde Frau per defi ni-
tion måste ha varit en hövdings hustru. Vid en
noggrannare studie av materialet framkommer
dock en betydligt mer kom pli ce rad bild än den
Rowlands tecknar.
Jockenhövel (1991: 60) påstår att mobilite-
ten bland kvinnor vanligtvis är mellan 50-100
km, fast ett fåtal fl yttar upp till 200 km. Det
innebär att de huvudsakligen fl yttade inom den
regionala grup pen. Författarens studie gäller den
europiska mel lan bronsåldern. Det är möjligt att
yngre brons ål dern delvis uppvisar ett annorlunda
mönster, detta ef ter som det fi nns ett fåtal nordiska
kvinnoföremål i Schweiz. Föremålen har tolkats
som att de möj li gen har kommit dit som en del
av en bruds ut styr sel (Thrane 1975: 225ff.).
Hernrik Thrane (1975: 183ff.) har för den
yngre nord is ka bronsåldern visat att den manliga
klä de dräk ten uppvisar mer främmande impulser
än den kvinn li ga. Författaren anser att detta möj-
ligen kan beror på att det är männen som reser
till Centraleuropa för att inskaffa bronset och
där utsätts för ny he ter na. Författaren påpekar
dock att det viktigaste draget i både männens
och kvinnornas dräkt till be hör går tillbaka till en
äldre lokal tra di tio n. Thrane framhåller också att
endast vissa fö re mål verkar vara önskvärda. Vad
är det som gör att vissa föremål accepteras medan
andra ratas? Hjärtformade hängen är till exempel
ett föremål som inte verkar ha varit önskvärd i
Niedersachsen och Sydskandinavien, trots att
vissa enstaka exemplar av dem återfi nns i gravar
(Bergerbrant i tryck).
Finns det andra sätt att se dessa kvinnor än
som passivt använda i manliga maktstrategier?
I ett fö re drag har Marie Louise Stig Sørensen
(manus) fram hål lit att de s.k. ”Foriegn women”
bär den hela/full stän di ga dräkten från ursprungs-
området. Enligt författaren skall detta innebära
att det är den mog na kvinnan snarare än den
unga kvinnan som skulle ha förfl yttat sig mel-
lan olika områden. Judith Brown (1982) visar
genom antropologiska exempel att kvin nan efter
klimakteriet får en ökad rörlighet, då försvinner
begränsningar kopplade till men stru a tions cy keln.
Kvinnans sexualitet kan inte resultera i barn och
därigenom kan det enligt för fat ta ren inte hel-
ler vanära familjen. Hon visar på exempel där
kvinnor efter klimakteriet tar upp han del, reser
på religiösa pilgrimsresor och hälsar på avlägsna
släktingar. Det fi nns även exempel på sam häl len
som är matriarkaliska, dvs. att mannen fl yt tar in
till kvinnans hem (Sandy 2003).
Relationen Niedersachsen och Sydskandinavien,
inklusive Schleswig-Holstein under period IB
och II. Niedersachsen står ett i mycket speciellt
för hål lan de till Sydskandinavien, främst Nord-
tyskland och Sydjylland. Under den senare de-
len av stenålder uppvisas många likheter mellan
områdena. I båda områden kan man till exempel
fi nna en kel grav skultu ren. Även senare under pe-
riod IB kan man säga att båda grupper tillhör
Sögel-Wholde grup pen (Laux 1971; Vandkilde
1996). I övergången till period II sker en stor
Bergerbrant 05-08-06, 11.36230
231 | FREMDE FRAU ELLER I LÅNADE FJÄDRAR?
förändring och grup per na/områdena skiljer sig
väsentligt åt. Denna olikhet gäller både i mans-
såväl som kvinnodräkterna. Det är utifrån dessa
skillnader jag kommer att diskutera begrepp som
kontakt och genus.
För period I har Helle Vandkilde delat in Dan-
mark i två zoner; södra Jylland upp till en linje
un ge fär mellan Lemvig-Århus (zon II), samt den
an dra bestående av norra Jylland plus de danska
öar na (zon I). Sögel-Wholde materialet fi nns
hu vud sak li gen i den förstnämnda zonen medan
den sist nämn da zonen huvudsakligen innehåller
material av Valsømagletyp. Föremål av Fårdrup-
typ åter fi nns huvudsakligen i depåer och påträffas
i båda zonerna (Vandkilde 1996: 190ff.). Skåne
passar bra in i den bild som Vandkilde ställer
för zon I medan Sögel-Wholde (zon II) har
en utbredning i både Schleswig-Holstein och
Niedersachsen (Aner & Kersten Bd 5, 6, 17 &
18; Bergman 1970; Laux 1971). Det fi nns dock
endast ett fåtal artefakter av Fårdruptyp i Nie-
dersachsen (Bergmann 1970; Laux 1971).
I övergång till period II sker det något och
bilden förändras. Den för period IB över väl -
di gan de mängd mansgravar i förhållande med
kvinnogravar1 förändras till att kvinnogravar blir
allt vanligare. Den enhetlighet som de båda om-
rå de na uppvisar gällande många kulturella drag
för änd ras också. Gränsen för enhetlighet i den
ma te ri el la kulturen fl yttas från Århus-Lemvig till
en ny skiljelinje med ungefärlig stäckning längs
Elbes norra bank. Klavs Randsborg (1993: 78)
pe kar ut en grav i Anderlingen, Kr. Bremerwörde
i nordvästra Niedersachsen, som den nordiska
brons ål der skultu rens (per II) absoluta sydvästra
gräns. Den materiella kulturen sett från både
vapen och smycken blir markant olik mellan
Niedersachsen och Schleswig-Holstein. Samtidigt
som gränsen mellan den tidigare zonen I och II
blir mindre mar kant. Vapenuppsättningarna mel-
Figur 1. Platser som diskuteras i denna artikel.
Bergerbrant 05-08-06, 11.36231
SOPHIE BERGERBRANT | 232
lan grupperna skiljer sig åt, svärdet som anses ha
varit det vik ti gas te vapnet i Skandinavien saknas
nästan helt i lüneburgergruppen. Området som
utpekas som den nordiska bronsålderskulturens
sydvästra gräns har en stark betoning på svärd
medan det helt sak nas i regionen omedelbart
söder om den (Willroth 1989: 90f.).
Det fi nns en mycket stor genusskillnad i för-
del ning en av bronsföremål i gravarna mellan de
olika områdena. Procentsatsen varierar visserligen
mel lan olika områden i de huvudsakliga regio-
nerna. Niedersachsen (exklusive Nordhannover-
området) har en annorlunda könsfördelning av
grav ma te ri a let (utifrån de slutna gravfynden)2 än
det nordiska området. I norden fi nns det en klar
majoritet av mansgravar. Enligt Jørgen Jensen
(1982: 173f.) är dubbelt så många högstatusbe-
gravningar mansgravar än kvinnogravar. Genom
egna och andras studier är det möjligt att visa att
relationen mellan mans- och kvinnogravar varie-
rar mellan olika områden (Asingh & Rasmussen
1989, Bergerbrant 2002, i manus).
Vejle Amt har under äldre bronsåldern 52 %
obestämbara gravar och 44 % mansgravar med an
enbart 4 % kan bedömas som kvinnogravar. På
Fyn ser bilden lite annorlunda ut. Här är 40 %
obestämbara, 53 % mansgravar och 7 % kvin-
nogravar (Bergerbrant 2002). I Nordhannover
under period II fi nns en mycket klar majoritet
mans gra var, 90 % mot enbart 10 % kvinno-
gravar. I öv ri ga Niedersachsen blir procenttalen
annorlunda, ser man på området i stort blir det
39 % mans gra var mot 61 % kvinnogravar. Ilme-
nauområdet och Mellan- och Sydhannover har
den mest ex tre ma fördelningen med 24%-76%,
17%-83% (män – kvinnor) respektive.
Sørensen (manus) har argumenterat för ett
be hov av att studera de s.k. foreigen women gra-
varna individuellt för att se vad deras livshistoria
berättar. Jag kommer nedan att studera ett urval
av både mans- och kvinnogravar i detalj för att
sedan jäm för dem med den större bilden.
Mansgravarna. Männens viktigaste utstyrsel och
utseenderelaterade föremål har ofta generaliserats
för hela Europa under bronsåldern. Paul Trehe-
ren (1995) har betonat en gemensam krigariden-
titet för männen under bronsåldern. Svärdets och
toalettartiklars (exempelvis rakkniv och pincett)
betydelse under bronsåldern betonas av förfat-
taren. Han menar att krigarrollen blir allt mer
formaliserad under bronsåldern. I stora delar av
Europa stämmer denna bild av den manliga kri-
garen begravd med svärd, eventuellt fl era vapen,
dräkttillbehör samt toalettartiklar. I Skandinavien
fi nns många exempel på liknande gravar. De är
dock i klar minoritet i lüneburgergruppens om-
råde. I detta område begravdes männen istället
med dolk,3 lans och enstaka dräkttillbehör. Svärd,
pincett och rakkniv fi nns endast i ett fåtal gravar
och då oftast i kombination av andra främmande
föremål. Andra ovanliga föremålskategorier i
lüneburgerområdet är bälteshakar och fi bulor.
Ett tydligt exempel på en Fremder Mann är
en grav med typiskt Sögel-Wholde utrustning i
Drouwen, Holland. Graven är ovanligt välutrus-
tad för tiden och innehåller en dolk av Sögeltyp,
en yxa av Fritzlartyp, ett antal hjärtformade
fl int pil spet sar, en brynsten, en eldslagningssten
och två guldörhängen. Innehållet i graven har
tolkats som en krigare som hade lokal auktoritet
men som ur sprung li gen kom från ett annat om-
råde, troligen från Sögel-Wholdeområdet. Den
gravlagde har tolkats som ”presumably that of
a chiefl y person” detta trots att det längre fram
i artikeln står att området först under en senare
Bergerbrant 05-08-06, 11.36232
233 | FREMDE FRAU ELLER I LÅNADE FJÄDRAR?
tidsperiod ut veck la de hövdingedöme (se Butler
1986: 145f., 159f.). Alla föremål i graven tyder
på att den gravlagde ur sprung li gen kommit från
Sögel-Wholdeområdet. Hur individen kommit
till Drouwen eller varför han gravlagds där kan
enbart noggrannare studier över området förtälja.
Det som dock kan sägas är att det verkar fi nnas
en klar koppling mellan regionen och det syd-
nordiska bronsåldersområdet under yngre brons-
åldern (Butler 1986; Thrane 2001). Om den na
gravlagde person skall tolkas som den första som
inleder förbindelserna eller om personen ingår
i en ännu längre kedja av personliga kontakter
mel lan de olika områdena är svårt att säga.
I en stensättning i en hög i Ehestrof, Kr. Bre-
merwörde har det återfunnits en dolk, en yxa, en
lansspets av Valsømagletyp, en fl intlansspets, en
bälteshake och en rakkniv (Bergmann 1970 A L
2,22; Laux 1971 kat. nr 4). Graven ligger i Sö-
gel-Wholdeområdet men uppvisar föremål som
sna ra re kan knyta den gravlagda till zon 1, dvs.
norra Jylland och de danska öarna. Lansspetsen,
rak kni ven och bälteshaken indikerar tillsammans
en koppling till de danska öarna. Kombinationen
Valsømaglelansspets, svärd/dolk och bälteshaket
fi nns i Svendborgs Amt (Ke 2141B) och Køben-
havns Amt (Ke 381).
Kombinationen Valsømaglelansspets, svärd/
dolk och flintdolk finns i Randers Amt (Va
793). Det fi nns en rakkniv i Svendborgs Amt
(Ke 2144C) i kombination med en möjlig Valsø-
maglelansspets. Bergmann och Laux är oeniga
om yxans härkomst, den förstnämnde anser att
den är av nord isk typ medan den senare menar
att den är av Ost han no ver typ. Jag anser att alla
tecken tyder på att den gravlagde är en man med
ursprung från de dans ke öarna som av en eller
annan anledning be gravts i Niedersachsen.
En hög i Schwinge, Kr. Stade, är av största in-
tres se för denna diskussion. Visserligen är fynden
ett hopat fynd men dess speciella sammansättning
borde ändå kunna ge oss viss vägledning. Fyndet
består av två svärdsklingor, en kantyxa av brittisk
typ, en nordisk avsatsyxa, en nordisk fi bula samt
en del av en knapp (Laux 1971 kat nr 409). Det
ver kar som om vi här har en hög med två gravar
av Fremder Mann en från Norden och en från de
brittiska öarna. Båda gravarna tillhör period II.
Av detta kan vi dra slutsatsen att de män med
komplett utrustning från ett annat område än det
de blivit begravda i har hittats utanför Skan di -
na vien. Mig veterligen fi nns det inte någon grav
som kan tolkas som en Fremder Mann i Syd skan -
di na vien under äldre bronsåldern. Där av kan vi
tolka en geografi sk rörelse av en grupp män med
ursprung Sydskandinavien till andra områden.
Mot detta kan det kontrasteras att det inte verkar
fi nnas någon plats för infl yttande metallbärande
män i Sydskandinavien. Det verkar dock fi nnas en
större öppenhet för infl ytande av andra regioners
man lig hets ide al och andra kulturella traditioner i
den sydskandinaviska bronsåldern än i den lüne-
burgiska gruppen. Detta kan bland annat ses i de
mansgravar med enstaka föremål från andra om-
råden i Sydskandinavien, exempelvis Buddinge
(Ke 381) och Gyldensgård (Ke 1548)
Kvinnogravarna. En grav grävd i Flintbek,
Schleswig-Holstein under tidigt 1990-tal uppvi-
sar den traditionella bilden av en bortgift kvinna.
Graven innehåller en kvinna från Ilmenaudistrik-
tet i lünebergergruppen, iklädd den fullständiga
dräkten (Zich 1992: 186). Med inspiration från
Sørensen (se ovan) kan man tolka denna grav som
en av en mogen kvinna som förfl yttat sig till ett
annat område. De skelett och tandrester som var
Bergerbrant 05-08-06, 11.36233
SOPHIE BERGERBRANT | 234
bevarade tyder dock på att den gravlagda snarare
varit 15-16 år gammal (Zich 1992). Åldern in-
dikerar möjligtvis att Kristiansen och Rowlands
tolkningar om en ung kvinna som blev bortgift
för att skapa/behålla allianser är de mest troliga.4
Här har vi alltså en ung kvinna begravd i den syd-
liga delen av det nordiska området, iklädd föremål
tillhörande det lüneburgerska området.
En grav som har diskuteras av fl era forskare i
termer av en utomstående kvinna är graven från
Smidstrup Hovgård, Sjælland (05.02.10) (Ke
1264A). Lomborg (1969: 129ff.) ser tutulusen
och smyckesplattan (ornamenterade med buck-
lor) som rena lüneburgerföremål. Han jämför
graven med en rik kvinnograv från Wardböhmen
(grav högs grupp Schafstallberg, hög nr 1, grav II).
För fat ta ren anser att Smidstrupgraven innehåller
en kvinna med ursprung i lüneburgerområdet.
Graven i Wardböhmen innehåller också ett pann-
band av bronsbleck ornamenterad med bucklor.
Lomborg påpekar att det fi nns hjulnålar av den
typ som fi nns i graven från Smidstrup Hovgård i
lüneburgerkulturen. Det måste dock påpekas att
de dubbelsidigt profi lerade hjulnålarna hu vud -
sak li gen tillhör andra områden i Europa. Laux
(1976: 24f.) visar att det endast fi nns två stycken
med sam ma ekerschema (F) i Niedersachsen. En-
ligt Laux har denna typ sin huvudsakliga utbred-
ning i Syd tysk land och Böhmen.
Enligt min åsikt är att tolkningen av graven
som en kvinna med ursprung i Niedersachsen
förenklad. Detta då det fi nns ett fl ertal indika-
tioner att denna grav är mer kom pli ce rad än en
kvinna från Ilmenauområdet. Det är troligt att
kvinnan ursprungligen kom från om rå det kring
lünerburgiska heden men att hon också haft ett
kontaktnät i Centraleuropa. Den dub bel si digt
profi lerade hjulnålen är ett tecken på detta.
En mycket intressant begravning i detta sam-
man hang är en grav i Fallingbostel, Kr. Falling-
bostel (fi g. 2). Graven innehåller 32 tutulus, 50
bronsrör, fyra lock en spi ra ler, 13 bärnstenspärlor,
sju hjärtformade hängen, åtta halsringar, en hjul-
nål, två sprialarmringar samt fi ngerringar (Laux
1972: 43ff.). Utifrån de hjärtformade häng ena
och tutulusen har Laux daterat graven till Sögel-
Wholdetiden, dvs. period IB (Laux 1976 Nr 81
& 1984: 81ff.). De hjärtformade hängena är av
Hänselstyp 3 och är daterade till Donauisk mellan
bronsålder II. Denna period är ungefär samtida
med Reinecke B1, vilken är mer eller mindre
samtida med Sögel-Wholde perioden (Hänsel
1968; Vandklide 1996).
Laux har tolkat graven som en av en Fremde
Frau. Utifrån formen på tutulusarna och hjulnå-
len anser författaren att den gravlagda troligtvis
har haft sitt ursprung någonstans i trakten av
Österrike-Ungern (Laux 1971: 24f.). Hjärtfor-
made hängen av typ 3 har sin huvuddistribution
runt Tiszafl oden (Hän sel 1968: 222f., Furmánek
1980: 28f.).
Jag håller med Laux om att det troligen är tal
om en be grav ning av en kvinna med ursprung
i trakten kring Karpaterbäckenet. Hon är unik
i sitt slag.
Period IB upp vi sar endast enstaka kvinnogra-
var med me tall fö re mål och ingen som är i när-
heten av denna ri ke dom på metall. Hon är den
enda kvinna i Niedersachsen som gravlagts med
metallföremål. Det är den tidiga dateringen som
gör henne unik i ett niedersachsiskt perspektiv.
I övrigt framstår hen nes gravföremål som relativt
typiska för period II i Niedersachsen. I en studie
över kvinnogravar från Period II i Niedersachsen
framkommer det att den na grav varit stilbildande.
De olika elementen, för ut om de hjärtformade
Bergerbrant 05-08-06, 11.36234
235 | FREMDE FRAU ELLER I LÅNADE FJÄDRAR?
hängena, bibehölls i de kom man de generatio-
nernas kvinnodräkt.
Kristiansen (2002) har argumenterat för vik-
ten av resor och kunskap om långväga platser.
Vem skulle ha mera kunskap om dessa platser
än någon som vuxit upp i dem. Det fi nns ingen
tvekan om att kvinnan som är be gravd i Falling-
bostel kom att ha ett stort infl ytande över hur
kvinnodressen i Niedersachsen kom att se ut
under de kommande århundradena.
Ovan har jag presenterat ett antal gravar som
tyder på att kvinnor har förfl yttat sig från ett om-
rå de till ett annat på en trolig permanent bas. Det
tydligaste exemplet är den begravda kvinnan i Fal-
lingbostel. Flintbekgraven indikerar att de i dessa
fall möjligen kan gälla unga kvinnor som gifts
sig med män från andra områden och fl yttat dit.
Men i materialet fi nns även ett antal gravar med
hu vud sak lig klädesutrustning från ett område
men med enstaka föremål från andra områden.
Jag skall här endast nämna ett par exempel.
I grav A i Katrinelund, Jylland (16.04.10
sb 6) fi nns; en öronring, en trolig fi ngerring,
en hjulnål samt en dolk (SIM 57/1985 RAS P
969/86 fyndberättning av K. B. Jensen). Dolkar
förekommer aldrig i kvinnogravar i lüneburger-
regionen. Det fi nns ett fåtal gravar som innehål-
ler denna kom bi na tion i södra Holstein, precis
i gränstrakten till lüneburgerområdet (Willroth
1989: 94ff.). Den na grav tyder på att det är en
kvinna av nord iskt ur sprung som har erhållit
ett exotiskt föremål snarare än en kvinna med
ursprung i lüneburgerkulturen.
En grav från Store-Loftgård på Bornholm (Ke
1477) innehåller; brända ben, en born holms -
fi bu la, en dubbelknapp, en rund bronsskiva,
spi ral brons rör, 27 glaspärlor, två bronspärlor,
en bärn stens pär la, en fi ngerring med spiralslut,
sex eller åtta par brons ha kar samt keramikskärvor.
Bornholmsfi bulan är ett mycket lokalt föremål
med huvudsaklig spri ding på Bornholm och i
sydöstra Skåne. Brons ha kor na och fi ngerringen är
däremot ovanliga inom det sydskandinaviska om-
rådet. De kan snarare kopp las till Centraleuropa.
Graven antyder att den gravlagda varit en kvinna
från Bornholm som kom mit i besittning av före-
mål med anknytning till främ man de trakter.
En period V depå i Drouwden som innehåller
både lokala och nordiska föremål har kallats för
”Princess from Drouwden”. Denna depå har an-
ta gits varit kopplad till en bortgift nordisk brons-
ål ders kvin na (Butler 1986). Thrane (2001) har
problematiserat bilden av deponeringen, ge nom
Figur 2. Föremålen från Fallingbostel (efter Laux
1996: Abb 57).
Bergerbrant 05-08-06, 11.36235
SOPHIE BERGERBRANT | 236
att påvisa att de nordiska bronsåldersartefakterna
kommer från två olika områden inom den nord-
is ka kulturkretsen. Bälteskupan tycks härstamma
från norra Jylland och fi bulans ursprungsområde
är Nordtyskland.
Under äldre bronsåldern kan vi se en köns-
skill nad i begravningsmönster av ”Foreign pe-
ople” emel lan Sydskandinavien och Niedersach-
sen. Vi fi nner skandinaviska män i Niedersachsen
men inga skan di na vis ka kvinnor medan bilden är
tvärtom i Syd skan di na vien. Däremot fi nns det i
Fallingbostel en viktig period IB grav av en kvinna
av långväga här komst.
Diskussion. Om det fi nns enstaka föremål av icke
nordiskt karaktär i mansgravar har de traditionellt
tolkats som tecken på dessa mäns kontakter med
olika delar av Europa. Däremot så tolkas ofta
dessa typer av föremål i kvinnogravar i mera pas-
siva ter mer. Jag tycker inte att materialet stödjer
den sista tolkningen. Vi kan tydligt se att många
fl era pre mis ser spelar in på de olika könens rörel-
semönster. Materialet tyder på att de olika könen
har haft olika kontakt- och rörelsevägar.
Som Thrane (1975) påpekat för den yngre
brons ål dern är alla främmande element inte ac-
cep te ra de inom de nordiska och niedersachsiska
kul tur ena. Trots att båda områdena bevisligen
har haft kunskap om svärdet, bälteshaken, rak-
kniven och pincetten verkar inte dessa föremål
ha haft någon betydelse i det lünerburgiska
äldre brons ål ders sam häl let. Föremålskategorierna
fort sat te dock att ha spelat en viktigt roll för de
nord is ka männen som kommit att gravläggas i
Niedersachsen. Det kan vi se genom att de bi-
be hål lit sina artefakter och jordfästs med dem. I
lüneburgertrakten har man föredragit att använda
sig av dräktnålar istället för fi bulor. I Syd skan -
di na vien är fi bulor mest frekventa men dräkt nå lar
förekommer också. Bronsnålar verkar ha haft en
huvudsaklig användning som sammanhållande av
den lilla läderväskan man burit (se till exempel
Jægerspris, Sjælland, 01.02.01 sb 316 grav A) och
som följt med i många Sydskandinaviska gravar.
Kontakterna mellan männen i Sydskandinavien
och på den lüneburgiska heden har alltså inte haft
nå gon påverkan på männens klädedräkt. Forsk-
ning en har ansett att centraleuropiska impulser
och brons nått Sydskandinavien via lüneburger-
trakten. Jag tycker att områdets särstatus, bland
annat klädesmässigt, gör att det är troligare att de
skan di na vis ka männen haft direktkontakt med
Cen tral eu ro pa eftersom ett fl ertal centraleuro-
piska drag, såsom svärd och pincett, återfi nns
i Skandinavien men inte i lüneburgertrakten.
Vilken betydelse kontakterna mellan områdena
hade återstår att fors ka om. Kontakterna mellan
männen verkar inte ha varit speciellt vanliga.
Materialet visar att graven i Fallingbostel
hade en mycket stor inverkan på kvinnodräkten
i lüneburgergruppen. Trots att det fi nns enstaka
hjärtformade hängen i de södra delarna av den
nord is ka kultursfären (Hachmann 1957) och
att kvin nan gravlagd i Fallingbostel har burit
smycketypen har formen inte fortlevt varken i
Niedersachsen el ler i Sydskandinavien. Det kan
kanske bero på att det de hjärtformade hängena
symboliserade inte ansågs passa uppe i Nordeu-
ropa.
I de okremerade gravarna i Karpaterbäck-
enet var de hjärtformade hängena en viktig
del av kvinnodräkten och har förslagits sym-
bolisera moderskapet (Blischke 2000: 34ff.).
Det är möjligt att moderskapet inte ansågs som
viktigt/statushöjande i Nordeuropa eller att det
utövades på ett annorlunda sätt. Endast ett be-
Bergerbrant 05-08-06, 11.36236
237 | FREMDE FRAU ELLER I LÅNADE FJÄDRAR?
gränsat antal av alla de kvinnoföremål som fi nns
av lüneburgisk karaktär har kommit till Sydskan-
dinavien. I lüneburgerområdet var huvudbona-
den en viktig del av klä des dräk ten (Laux 1984).
Det fi nns endast enstaka ”pann band” av brons i
Skandinavien. Den under period III så vanliga
”Haarknotenfi bel” har inte överhuvudtaget korsat
Elbe. Några exempel på fi bulor som varit en del
av huvudbonader fi nns på Fyn (Ke 1846, 2011,
2014) men placeringen av fi bulan skiljer sig från
de niedersachiska Haarknotenfi bulorna.
Ytterligare ett fall med en nordisk fi bula som
har använts som del av en håruppsättning fi nns
i Haderslev Amt, Jylland (Willroth 1989: 94ff.).
Till skillnad från Willroth, som tolkar denna
fi bulas placering som infl ytande från lüneurger-
gruppen, kopplar jag denna specifi ka grav till en
fynsk tradition. Det är kanske en kvinna som
fl yttat från Fyn till Haderslev. Det är tydligt att
det fi nns olika kulturella sätt att uppfatta kvinnor
och kvinnligheter mellan de olika områdena. Det
är också tydligt att alla kulturella drag inte var
ac cep te ras i de andra grupperna.
Att det har funnits manliga nätverk har länge
studerats inom forskningen. Ett modernt exempel
på detta är Jan Apels (2001) avhandling. I sin
av hand ling påvisar författaren olika nätverk/vägar
för fl intdolkens spridning inom Skandinavien.
Han öppnar också för en möjlighet att det skall
fi nnas två olika interaktionssfärer inom senneolit-
kum; en manlig med fl intdolkarna som del av ett
utbyte av elitgods samt möjligen en kvinnlig där
andra gods utbyts (Apel 2001: 340f.). Jag anser
att idéen om olika nätverk för de olika könen
bör vi da re ut veck las. Tolkningen kan användas
för att förklara hur de främmande föremålen kan
ha hamnat i gravar med huvudsakligen lokala fö-
remålstyper.
Kvinnan som gravlagts i Fallingbostel bar
bärn stens pär lor, ett tecken på att hon varit in-
vol ve rad i ett utbytesnätverk med Nordeuropa re-
dan inn an hon kom till den lüneburgiska heden.
Bärn stens pär lor är relativt vanligt förekommande
i samtida kvinnogravar i Karpaterbäckenet. Var-
för hon for till Niedersachsen är svårt att svara på.
Ett som är säkert är dock att hon borde ha varit
där ett tag innan hon dog, eftersom hon hann
påverka och förändra den lokala dräkten för de
kommande ge ne ra tio ner na.
Depån i Drouwden visar på att en sta ka indi-
vider kan ha kontakt med fl era lokala områden
inom en större kultursfär. Vi kan även se tecken
på att olika områden i Skandinavien hade kontakt
med olika regioner i Europa. Under period III-IV
fi nns det till exempel två gravar i det östligaste
området (sydöstra Skåne och Bornholm) som
har hakar av en typ som fi nns i Bayern. Detta
skulle kunna in di ke ra de kvinnliga kontakterna/
nätverken i olika syd skan di na vis ka områden hade
kontakt med olika europeiska regioner.
I en kommande studie kommer dessa frå-
gor att belysas ytterligare och jämföras med de
exotiska föremål som återfi nns i mansgravarna
för att se om kvinnors och mäns nätverk skiljer
sig åt geografi skt och kulturellt (Bergenbrant in
prep). Jag tycker mig dock re dan se en tendens
åt det hållet.
Det verkar fi nnas fl era kontakter mellan kvin-
nor na än mellan männen i Sydskandinavien och
lüneburgiska heden under period II och III.
Kvinnodräkten skiljer sig visserligen väsentligt
åt men det fi nns ändå vissa likheter, som bland
annat halskragarna och de stora smyckesplat-
torna.5 Flera föremål av lüneburgisk karaktär
fi nns i kvinnogravar i Sydskandinavien såväl
som kvinnor av trolig lüneburgiskt ursprung.
Bergerbrant 05-08-06, 11.36237
SOPHIE BERGERBRANT | 238
Det är svårt att säga vad dessa kontakter givit de
niedersachiska kvin nor na, än så länge förtäljer
inte materialet något om detta. Med tanke på
att nätverken mellan kvin nor na i dessa områden
verkar vara vanligare än mellan männen kanske
detta tyder på att äk ten skap inte var något som
männen arrangerade utan att det var något som
kvinnorna stod för.
Sammanfattning. Jag har här försökt att visa
att kontakter mellan grupper och s.k. Fremde
Frau och Fremder Mann är mera komplicerat än
forsk ning en tidigare velat påvisa. Det verkar som
om det fi nns olika kontaktnät för män och kvin-
nor. Det fi nns även tecken på att olika områden
i Syd skan di na vien har kontakter med olika om-
råden i Europa. I vissa enstaka fall kan det anses
att in di vi der na som fl yttat mellan olika områden
hade en stor påverkan på den nya regionen, detta
kan bland annat märkas på klädedräkten. Ett gott
exempel på detta är kvinnan som gravlagd i Fal-
lingbostel.
I an dra fall har de enskilda individerna som
fl yttat till ett nytt område inte påverkat den omgi-
vande kul tu ren. Exempel på detta är de männen i
Drouwden och Ehestrorf. Jag har här velat påvisa
hur kom plex denna frågeställning är. För att lösa
frågor såsom vilka individer det är som har fl yttat
och hur dessa personer kommit att påverka det
omgivande sam häl let är något vi bör studera i
mer detalj i fram ti den.
Noter
1 / Studien och resultaten gäller huvudsakligen
gra var innehållande bronsföremål.
2 / Baserat på Bergmann (1970) Lista 2 & 7, tabell
3 & 5.
3 / I den tyska litteraturen benämns många dolkar
som kurzschwert, men klingans längd indikerar
snarare dolk än svärd.
4 / I Zichs artiklar står det att halskragen är av s.k.
Mecklenburgertyp, en studie av materialet i magasi-
net i Schleswig visar dock att föremålet är en ribbad
halskrage (K.S B 357:1), en typ som har stor sprid-
ning i Nordeuropa (se exempelvis Kersten 1936).
5 / De stora smyckesplattorna bärs på olika sätt i de
olika områdena och har delvis olika or na men te ring.
Föremålskategorien är specifi k för dessa båda om-
råden.
Litteratur
Asingh, P. & Rasmussen, M. 1989. Mange slags
grænser. Et eksempel på regional variation i syd-
vestdansk ældre bronzealder. Regionale for hold
i Nordisk Bronzealder (Poul sen, J. red): 79-88. i Nordisk Bronzealder (Poul sen, J. red): 79-88. i Nordisk Bronzealder
Jysk Arkæologisk Selskab XIV. Århus.
Aner, E. & Kersten, K. 1973- Die Funde der älteren
Bronzeziet des nordischen kreises in Dänemark,
Schles wig-Hol stein und Niedersachsen bd I-XI,
XVII-XVIII. Karl Wacholtz Verlag. Neumüns-
ter.
Apel, J. 2001. Dagger Knowledge & Power. The So-
ci al Aspects of Flint-dagger Technology in Scandi-
navia 2350-1500 cal BC. Coast to coast-book
3. Upp sa la.
Bergerbrant, S. 2002. Gender and the use of bronze
production during the Early Scandinavian Bron-
ze Age. Bronzi Antichi: Produzione e technologia
Atti del XV Congresso Internazionale sui Bronzi
Antichi, organizzato dall’Università di Udine, sede
di Gorizia Grado-Aquileia 22-26 maggio 2001
(Giumlia-Mair, A. red): 31-34. Monographies
instrumentrum 21. Montagnac.
Bergerbrant, S. (i tryck) Female interaction during
Bergerbrant 05-08-06, 11.36238
239 | FREMDE FRAU ELLER I LÅNADE FJÄDRAR?
the Early and Middle Bronze Age Europe, with
special focus on bronze tubes. (Hjørungdal, T.
ed). BAR International Series. Oxford.
Bergerbrant, S. (in prep). Appearance of men and
women during older Nordic Bronze Age.
Bergmann, J. 1970. Die ältere Bronzezeit Nord-
west deutsch land. Neue Methoden zur Ethnischen
und Historischen Interpretation Urgeschichtlicher
Quellen. Teil A, B. N. G. Kasseler Beiträge zur
vor- und Frühgeschichte Vol 2. Elwert Verlag.
Marburg.
Blischke, J. 2000. Die Sprache der Toten. Grabbei-
gaben und ihr gesellschaftlicher Kontext. Mittei-
lungen der Berliner Gesellschaft für Anthropologie,
Ethnologie und Urgeschichte 21: 29-36.Ethnologie und Urgeschichte 21: 29-36.Ethnologie und Urgeschichte
Bolin, H. 1999. Kulturlandskapets kursvägar. Stock-
holm Studies in Archaeology 19. Stockholm.
Brown, J. 1982. Perspectives on Middle-aged Wo-
men. Current Archaeology 23 (2): 143-156.Current Archaeology 23 (2): 143-156.Current Archaeology
Butler, J. 1986. Drouwen: End of a “Nordic” Rain-
bow? Paleaohistoria 28: 133-168.
Furmánek, V. 1980. Die Anhänger in der Slowakei.
Prähistorische Bronzefunde XI, 3. C.H. Beck-
Ver lag. München.
Hachmann, R. 1957. Die frühe Bronzezeit im
west lic hen Ostseegebiet und ihre mittel- und sü-
dosteuropäischen Beziehungen. Fleming Ver lag.
Hamburg.
Hänsel, B. 1968. Beitrage zur Chronologie der Mitt-
leren Bronzezeit im Karpatenbecken. Part I und
II. Ru dolf Habelt Verlag GMBH. Bonn.
Jensen, J. 1982. The Prehistory of Denmark. Met-
huen & Co LTD. London.
Jockenhövel, A. 1991. Räumliche Mobilität vom
Per so nen in der mittleren Bronzezeit des westli-
chen Mit tel eu ro pa. Germania 69 (1): 49-62.
Kersten, K. 1935. Zur älteren nordischen Bronzezeit.
Karl Wacholtz Verlag. Neumünster.
Kristiansen, K. 1998. Europe Before History. Cam-
brid ge University Press. Cambridge.
Kristiansen, K. 2002. Langfærder og helleristninger.
in Situ 2000/2002: 67-80.
Laux, F. 1971. Die Bronzezeit in der Lüneburger
Heide. August Lax Verlagsbuchhandlung. Hil-
desheim.
Laux, F. 1972. Ein bronzezeitliches Frauengrab
aus Lüneburger Heide. Harburger Jahrbuch
1968/72 XIII: 43-51.
Laux, F. 1976. Die Nadeln in Niedersachsen. Prähis-
torische Bronzefunde XIII, 4. C.H. Beck-Verlag.
München.
Laux, F. 1984. Flügelhauben und andere Kopfbe-
deckungen der Bronzezeitlichen Lüneburger
Gruppe. Hammaburg 1981/83, 6: 49-76.Hammaburg 1981/83, 6: 49-76.Hammaburg
Laux, F. 1996. Tracht und Schmuck der Frauen
und Männer. Leben – Glauben – Sterben vor
3000 Jahren Bronzezeit in Niedersachsen. Eine
niedersächsische Ausstellung zur Bronzezeit Cam-
pagne des Europarates (Wegner, G. red): 95-116. pagne des Europarates (Wegner, G. red): 95-116. pagne des Europarates
Niedersächsisches Landesmuseum Hannover.
Oldenburg.
Lévi-Strauss, C. 1969. The elementary structures of
Kinship. Beacon Press. Boston.
Lomborg, E. 1969. Den tidlige bronzealders kro-
nologi. Aarbøger for Nordisk Oldkyndighed og
Historie 1968: 91-132.Historie 1968: 91-132.Historie
Mauss, M. 1969. The Gift Forms and Functions of
Exchange in Archaic Societies. Cohen & West
Ltd. London.
Randsborg, K. 1993. Kivik. Archaeololgy and ico-
nography. Acta Archaeologica 63 (1). Munks-
gaard.
Rowlands, M. J. 1980. Kinship, alliance and ex-
change in the European Bronze Age. Settlement
and So cie ty in British Later Bronze Age Part I
(Barrett, J. & Bradley, R. eds): 15-55. BAR 83
Bergerbrant 05-08-06, 11.36239
SOPHIE BERGERBRANT | 240
Oxford.
Sandy, P. S. 2003. The Divine Queens of Ming-
angkabau Lore. Ancient queens Archaeological Ex-
plorations (Nel son S. M. ed): 175-192. Altamira plorations (Nel son S. M. ed): 175-192. Altamira plorations
Press. Walnut Creek.
Sørensen, M. L. S. (manus). Women’s Culture in
Bronze Age Europe: social categories or symbolic
‘capital’.
Thrane, H. 1975. Europæiske forbindelser Bidrag
til stu di et af fremmede forbindelser i Danmarks
yng re broncealder (periode IV-V). Nationalmuse-
ets Skrif ter Arkeologisk-Historiske Række XVI.
Kö pen hamn.
Thrane, H. 2001. Why did the rainbow end at
Drouwen – if it did? Patina. Essays to Jay Jor-
dan Butler on the Occasion of his 80th birthday
(Metz, W. H., v Beck, B. L. & Steegsta, H. eds):
551-560. Oxbow. Groningen.
Treherne, P. 1995. The Warrior’s Beauty: The
Masculine Body and Self-identity in Bronze-
Age Eu ro pe. Jour nal of European Archaeology 3 Jour nal of European Archaeology 3 Jour nal of European Archaeology
(1): 105-144.
Vandkilde, H. 1996. From Stone to Bronze. The
Metalwork of Late Neolithic and Earliest Bronze
Age in Denmark. Jysk Arkæologiskt Selskabs
Skrif ter XXXII. Århus.
Willroth, K. H. 1989. Nogle betragtninger over
de re gi on ale forholden i Slesvig og Holstein i
bronzealderns period II. Regionale forhold i Nord-
isk Bronzealder (Poulsen, J. red): 89-100. Jysk
Arkæologisk Selskab Skrifter XIV. Århus
Wels-Weyrauch, U. 1989. „Fremder Mann"? Ger-
mania 67(1): 162-168.
Zich, B. 1992. Eine Frauenbestattung der Ilmenau
– Kultur aus Flintbek, zur Frage von Han dels-
und Per so nen kon tak ten in der älteren Bronze-
zeit. Sym po si um St. Jyndevad. Archäologie in
Schleswig/ Arkæologie i Slesvig 2: 185-191.Schleswig/ Arkæologie i Slesvig 2: 185-191.Schleswig/ Arkæologie i Slesvig
Bergerbrant 05-08-06, 11.36240
14 | Fiske och resor – ett nytt sätt att se på kommunikation
Anders Berntsson, Århus universitet
Bakgrund till projektet. Temat för mitt PhD-
pro jekt har varit män nis kans relation till havet
i brons ål der. Kronologiskt avgränsas det till
pe ri o den mel lan 1700 och 500 f.Kr.; geografi skt
till Dan mark och Skåne. Att tids av snit tet är så
omfattande beror främst på att det saknats större
sam man ställ ning ar av marint ma te ri al att utgå
ifrån. Det var därför inte motiverat med en gräns
innanför brons ål dern för en första generell studie
av detta slag. Jag har dock varit noga att bara
använda material som kan sägas höra samman i
ett generellt kul tur be grepp och därför inkluderas
ock så en del material från senneolitikum. Detta
är fram fö rallt spår av båtar som är desamma eller
mer av an ce ra de än de vi kän ner från bronsåldern.
Jag skul le därför defi niera mitt projekt som en
fallstudie och ett exempel på hur man kan arbeta
med marint material.
Bakgrunden till min studie är att brons ål dern
till stor del saknades i de generella dis kus sio ner na
om hur människans använt sig av havet i his to ri en
och förhistorien. Om det rört sig om någon an nan
period kunde man möjligen tro att ett bris tan de
forskningsintresse berott på att havet helt enkelt
inte haft någon betydelse, men just brons ål dern
re pre sen te ras av ovanligt visuella lämningar som
nästan alla skvall rar om ett marint intresse: Dels
har vi tusentals gravhögar som ligger i ett band
längs kusterna, dels har vi hällristningarna vars
scener antyder en veritabel fi xering vid båtar. Till
detta kan man även lägga att metallen, som gett
namn åt perioden, måste ha importerats till sista
gram och för större delen av området betyder
detta via havet. Som parentes bör dock nämnas
att det inte va rit någon kvantitativt omfattande
im port. Om man jämför med förromerska trans-
port möj lig he ter skulle till exempel all brons från
Sverige rymmas på en Hjort spring båt (ca 5 000
föremål enligt Larsson 1986: 66).
Trots dessa förhållanden ansågs alltså brons ål -
ders forsk ning en i stort ha ignorerat den maritima
delen av kulturen och i bästa fall fokuserat på
båtar i ikonografi skt hänseende (se dock Ling i
denna volym). Denna forskning uttalar sig dock
sällan om det konkreta bruket av havet och har
nästan aldrig försökt knyta sina båtbilder till
några fysiska lämningar.
Somliga forskare har försökt kartlägga den
nord is ka skeppsbyggnadstraditionens evolution
och har då även diskuterat hur båtarna såg ut i
brons ål dern. Or sa ken till deras intresse är främst
att vi före pe ri o den bara har stockbåtar och att
den första båten efter är den byggtekniskt avance-
rade Hjort spring bå ten. En avgörande förändring
antas alltså ha skett här och in tres set för brons-
åldern förklaras därför också av att bilderna då
måste visa hur ut veck ling en från det ena till det
andra skett. Även dessa forskare har därför up-
Berntsson 05-08-06, 11.36241
ANDERS BERNTSSON | 242
pe hål lit sig vid bilderna utan att re la te ra dem till
verk li ga fynd (Humbla & von Post 1937; Brøgger
& Shetelig 1950).
Det ikonografi ska materialet har alltså varit
cen tralt för marina frågor, men tyvärr är bilderna
av ett slag som tillåter oss att tolka båtarna som
i stort sett alla konstruktionstyper. Därför har
de ge nom åren också beskrivits som skinnbåtar,
bark bå tar, stock bå tar, utriggare och plankbyggda.
Det har till och med ifrågasatts om de överhu-
vudtaget är båtar, ef ter som de skulle kunna vara
slädar (se Marstrander 1963 med referenser).
Båtarna. Eftersom bilderna är så mångtydiga
och ef ter som vi saknar verkliga fynd som liknar
dem, har tolkningarna alltså aldrig kopplats till
något verk ligt material. Jag menar att detta är
alltför uppgivet och att de båtar vi ändå har, i
form av stockbåtar (fi g. 1), faktisk rymmer viktig
information om de av bil da de även om de inte är
några exakta motsvarigheter. Detta beror på att
teknologi och tradition till myck et stor del kan
antas varit densamma i ett så pass låg tek no lo giskt
samhälle.
Vad jag bland annat arbetat med är därför att
göra en sammanställning av det kon kre ta material
som direkt och indirekt kan an vän das i analysen
av hur man praktiskt använt sig av havet, samt
hur detta kan relateras till det rituella bruket av
detsamma. Vad jag vill presentera här är alltså
material som, ibland ganska överraskande, är
möj li ga att använda, till exempel för att diskutera
re san det i perioden.
Som nämnts saknar vi fynd av Hjortspring-
el ler hällristningsbåtar, men vi har en dokumen-
terad förändring i hur man konstruerar sina
stockbåtar i bronsåldern. Från mellanneolitikum
till mitten av bronsålder har vi inga kända fynd
av vat ten far kos ter, men när de första dyker upp
därefter är de av en an nan konstruktion än de
tidigare. Detta har över ty gan de demonstrerats
i ett magisterarbete av den dans ke arkeologen
Per Smed-Philipsen (1983). I detta for mu le ras
en typologi över de danska stock bå tar na vil ken
baserats på tänkbara konstruktiva element. Hans
resultat har kritiserats på grund av ett par felaktiga
träslagsbestämningar och da te ring ar, men då han
är den enda som gjort ett sådant försök med alla
Figur 1. Exempel på en stockbåt, denna från Varpelev (efter Crumlin-Pedersen & Trakadas 2003).
Berntsson 05-08-06, 11.36242
243 | FISKE OCH RESOR
fynd har hans typologi ändå varit till stor hjälp.
Jag har efter korrigerade träslag och da te ring ar
dessutom funnit att kronologin för hans typologi
faktiskt blir bättre med nya data (tab. 1).
Den översta raden visar möjliga konstruktiva
element medan båtarna står i kronologisk ordning
uppifrån och ned. Tanken är alltså att fl ytta om
ele men ten tills den skuggade diagonalen har så
få luck or som möjligt.
Generellt kan man säga om de nya båtarnas
ka rak te ris tik att de görs av ek (istället för de ti-
digare föredragna träslagen lönn och al), de är
gjorda i ett stycke (tidigare stängdes aktern med
ett separat trä stycke), de har bottenribbor och ett
mindre rundat tvärsnitt, det vill säga utsidan är
mer kantigt än stam mens form (tab. 1).
Denna förändring har intressant nog också
iakt ta gits av Beat Arnold (1995, 2000) på Schwei-
Tabell 1. Reviderad version av Philipsen 1983, ta bell 13. Reviderad med korrekta C14Tabell 1. Reviderad version av Philipsen 1983, ta bell 13. Reviderad med korrekta C14Tabell 1. Reviderad version av Philipsen 1983, ta bell 13. Reviderad med korrekta C -resultat,
trä slags be stämning ar och fyra nya exempel. Revideringen är gjord utifrån Rieck & Crumlin-Pedersen 1988:
41. Observera dock att båda Prestelyngenbåtarna där fått nummer II. Den nedre av dessa ska vara nr I, vilket
korrigerats här. Jag har annars valt att sätta alla ex em pel i den kronologiska ordning de fått i respektive verk. Att
Philipsen använt okalibrerade dateringar och Rieck/Crumlin-Pedersen kalibrerade har jag också lå tit framgå.
Jag har dessutom lagt till en ny kalibrering av samtliga dateringar som gjorts med OxCal 3.5.
Lokalitet C14, kal, i
Rieck &
Crumlin-
Pedersen
1988
Här
d
Hål
el.
spår
r vi
d ak
ter
Rät
avs
kure
n ö
ppen
akt
er
Lin
d
Sta
mm
eru
nd
Al
Ek
Lön
nin
gsh
ål
Rät
avs
kure
n s
tän
gd a
kter
U-f
orm
ad
Bot
ten
ribb
or
Ny kalibre-
ring 68,2
% säkerhet
efter OxCal
3.5.
Præstelyngen II 3785 X X X X 3940-3700
Præstelyngen I 3775-3705 X X 3790-3640
Broksø 3630-3540 X X X X 3660-3380
Bodal II 3500-3380 X X X X 3640-3360
Øgårde III 3355 X X X X X X 3520-3090
Søndersted I 3340-3210 X X X X X 3490-3090
Kildegård II 3310-3130 X X X X X 3360-3040
Bølling sø III 3320-3135 X X X 3370-3020
Præstelyngen III 3070-3040 X X 3330-2910
Øgårde V 2910 X X X 3080-2690
Verup I 2882-2790 X X X X 2910-2640
Varpelev 1030 X X X X 1050-820
Vestersø 755-395 X X X X 760-390
Berntsson 05-08-06, 11.36243
ANDERS BERNTSSON | 244
Figur 2. Den minsta båttypen från Slusegaard (efter Crumlin-Pedersen 1991).
ziskt material och har där förklarats med att man
hade kun skap om andra typer av farkoster som
var av ek och som hade spant (bottenribborna
skulle alltså vara en imitation eller inspirerade av
dessa). Dessa typer ut görs av engelska plankbå-
tar som är kända från North Ferriby och Dover
(se McGrail 2001: 184ff.). Resonemanget går
ut på att delar av deras konstruktion kan vara
önskvärd även på enk la stock bå tar, både av
funktionella skäl och för att för knip pas med en
mer avancerad båttyp. Teorin är inte osannolik
ef ter som de engelska plankbåtarna fak tiskt är
byggda av grova ekplankor som skulpterats till
rätt form och dess ut om utgör de första nordliga
exemplen på något som påminner om spant. De
rent praktiska fördelarna med den nya stockbåten
ska dock inte ignoreras. Det är en klart stabilare
och mer hållbar konstruktion även om den inte
varit ägnad till längre havsresor, utan snarare för
lokala transporter av en familj eller motsvarande
längs väl kän da åar och kuster.
Förutom de vanliga stockbåtarna fi nns det i
ett par grävningsrapporter beskrivet vad som bara
kan klassas som båtgravar. Dessa har inte rönt
Berntsson 05-08-06, 11.36244
245 | FISKE OCH RESOR
nå gon större uppmärksamhet tidigare, främst på
grund av sitt minst sagt dåliga bevaringstillstånd
och fat ti ga inventarium. De rymmer trots detta
viktig in for ma tion, både om en speciell typ av
grav kon struk tion och om båtarna själva. Dessa
återstod i båda fallen endast som mörkfärgningar i
den om gi van de san den, men de uppvisade samma
form som de mins ta gravbåtarna på Slusegaards-
gravfältet från romersk järnålder på Bornholm
och detta gör dem mycket betydelsefulla.
Slusegaardsgravfältet grävdes ut på ett mycket
detaljerat sätt när man insett att de mörka linjer
man iakttagit i vissa gravar representerade båtar.
Linjen tecknades därefter i så många nivåer att
det sedan blev möjligt att rekonstruera båtarnas
ur sprung li ga form så gott som exakt (fig. 2,
Crumlin-Pedersen 1991). Analysen av båtarna
av slö ja de då att det måste röra sig om utspända
stock bå tar av ett slag som är känt in i modern tid
i till exempel Estland, där kallade äspingar.
Dessa båtar konstrueras på så sätt att man
ur hol kar en stam så att endast en smal springa är
öp pen. Därefter värmer man upp godset med eld,
vat ten eller tjära för att sedan tvinga ut sidorna
tills man får en bredare båt med mer lyft för- och
akterut än vad trädstammens omfång egentligen
medger. För att behålla formen sätter man sedan
in spant eller tvärträn mellan relingarna. Det lägre
fribord metoden kan medföra mittskepps kom-
penseras ib land med att man lägger till ett separat
bordplank längs relingen.
Det skulle förvisso vara teoretiskt möjligt att
uppnå denna form utan utspänning om man
bara utgår från ett tillräckligt stort träd. Dock
vore det då onödigt att göra skrovet så tunt som
är fallet här och som är nödvändigt för en lyckad
utspänning. Det tunna skrovet innebär en avse-
värd försvagning av konstruktionen, varför man
knappast skulle byg gas på det viset om man inte
var tvungen. De här aktuella gravarna är inte
grävda med samma nog grann het som Slusegaard,
men den omfattande dokumentationen därifrån
möjliggör ändå jäm fö rel ser.
Det danska exemplet här är så likt den minsta
båttypen från Slusegaard att dateringen senneoli-
tikum till bronsålder överraskar (fi g. 3). Men man
Figur 3. Båtgrav från Bendestrupvej på Själland. Plan Figur 3. Båtgrav från Bendestrupvej på Själland. Plan
över båtgrav, profi ler från sydväst återges i 50% mot över båtgrav, profi ler från sydväst återges i 50% mot
skalan. Förklaring till siffrorna: 1 – Nästan mullfri skalan. Förklaring till siffrorna: 1 – Nästan mullfri
rålera; 2 – Ljust gråbrun, lättsandad lermull; 2a – Som rålera; 2 – Ljust gråbrun, lättsandad lermull; 2a – Som
2, men ljusare; 3 – Koksgrå, lättsandad lermull.
Berntsson 05-08-06, 11.36245
ANDERS BERNTSSON | 246
bör minnas att de nutida estniska exemplen är i
stort sett identiska med de romartida, vilket ger
ett an nat perspektiv.
Dateringen för den danska båten är gjord via
fl intan som låg som gravgåvor under huvudet på
den bortmultnade kroppen, samt via ke ra mik -
skär vor i fyllnadslagret. Den skånska båten, fi gur
4, är C14-daterad till äldre bronsålder (1500-1260
cal BC) via kolfragment i graven. Dessa båtar är
alltså, trots att de inte existerar fysiskt, av största
intresse i för bin del se med de evolutionära båtteo-
rierna jag nämn de förut och de kan ge en antydan
om vad skeppsbilderna på brons och sten förestäl-
ler (Marstrander 1963; Kaul 1998, 2000).
Flemming Kaul har i ett par arbeten visat att
bronsålderns båtbilder inte visar några direkta
mot sva rig he ter till Hjortspringbåten. De saknar
näm li gen dess symmetriska profi l, vilken däremot
kan ses på en del mycket sena ristningar från grän-
sen till järn ål dern. Om man jämför denna iakt-
tagelse med de verk li ga båtfynden (både stela och
ut spän da) fi nner man helt riktigt att dessa saknar
den sym me tri ska profi len. Intressant nog har de
heller inte varit symmetriska i plan, vilket i än
högre grad särskiljer dem från Hjort spring bå ten
(se Crumlin-Pedersen & Trakadas 2003).
Denna överensstämmelse är en stark in di -
ka tion, rent båtteknologiskt, för att man i brons-
ål dern ännu inte hade en byggnadsteknik som
var frigjord från trädstammens begränsningar.
Detta betyder att man var tvungen att använda
så mycket trä som möjligt från en enda trästam
för att göra en nå gor lun da stor och säker båt,
vilket leder till att man måste följa trädstammens
naturligt avsmalnande och assymetriska form.
Hjorspringbåten antas vara baserad på en
ut spänd lindstam som bottenplanka. Båten har
dock på grund av att denna planka inte bildar
någon re ling, kunnat göras symmetrisk. Detta är
därför vårt första kända exempel på en båt som
konstruerats fritt utan att begränsas av trädets
naturliga form, vilket är ett avgörande steg i bå-
tarnas tekniska ut veck ling. Bronsåldersbåtarna
är däremot troligare av äspingtyp med tillförda
element för- och akterut och eventuellt också
vid relingen. Etnografi skt väl kän da exempel på
sådana konstruktioner är de nord a me ri kan ska
Haida- och Tlingit-stammarnas havskanoter.
Det mesta av dessa båtars till bygg na der är en-
dast dekorativa, liksom Hjortsprings ”snablar”
vilka man inte funnit någon praktisk funktion
för (Valbjørn et al 2000: 108).
Figur 4. Båtgrav från Häljarps mölla i Skåne. Efter Figur 4. Båtgrav från Häljarps mölla i Skåne. Efter
Raä UV-Syd rapport i manus.Raä UV-Syd rapport i manus.
Berntsson 05-08-06, 11.36246
247 | FISKE OCH RESOR
Fisket. Förutom dessa direkta fynd existerar också
mer indirekt information om båtbruket, detta i
form av fi sket. Bronsålderns fi ske har oftast be-
skrivits som en kompletterande näring i en annars
primärt agrar ekonomi eftersom ben från marina
djurarter är säll syn ta i bronsålderskontexter. Man
kan dock inte hävda att husdjursben är särskilt
vanliga heller. Av husdjursben fi nns det ca 32 000
analyserade frag ment, mot ca16 000 från marina
arter (främst fi sk). Att förhållandet är 50 % i antal
fragment sä ger dock inte mycket om den verkliga
betydelsen eftersom en fi sk innehåller mindre mat
än till ex em pel en ko. Å andra sidan bevaras ett
fi skben i allmänhet sämre vilket medför att det
alltid re pre sen te rar fl er ursprungliga individer än
ett hus djurs ben. Det fi nns dock inga tillförlitliga
formler för att bedöma den relativa betydelsen
och man tvingas därför söka andra avslöjande
faktorer.
Även om fi skbensmaterialet alltså knappast
är stort nog för kvantitativa analyser rymmer
det för hål lan den som tillåter en del kvalitativa
slut sat ser (tab. 2), främst om man ställer det mot
fi sket i andra pe ri o der. Något benen direkt avslö-
jar är då att fi s ken som fångades i bronsåldern var
större än ti di ga re, både arter och individer, vilket
betyder att fi s ket för änd rats. Som parentes kan
nämnas att även denna för änd ring har en parallell
i Schweiz, men där i en färsk vat ten mil jö (Arnold
2000: 203). För änd ring en i fi sketeknik kan kort
beskrivas som från stationära fällor i grunt vat-
ten till krokfi ske på stort djup. Ti di ga re fångade
man alltså allt som rörde sig på grunt vatten,
vilket resulterar i många arter och små in di vi der
(Enghoff 1994). Stationära fällor sköter också
sig själva och behöver bara agnas och töm mas en
gång om dagen. Den nya metoden re sul te rar i få
arter och stora individer, vilket indikerar ett mer
målriktat fi skeri.
Tabell 2. Tentativ framställan över antal platser per fi skartTabell 2. Tentativ framställan över antal platser per fi skart Tabell 2. Tentativ framställan över antal platser per fi skart Tabell 2. Tentativ framställan över antal platser per fi skartTabell 2. Tentativ framställan över antal platser per fi skart
Torsk (Gadus morhua)Torsk (Gadus morhua)Torsk X X X X X X X X X X X X X
Obestämd fi sk (Pisces indet.) X X X X X X X X
Torskfi sk (Gadidae sp.) X X X X X X X X
Spättor (Pleuronectidae) X X X X X
Kolja (Melanogrammus aeglefi nus)Kolja (Melanogrammus aeglefi nus)Kolja X X X
Laxfi sk (Salmo sp.) X X X
Horngädda (Belone belone) X X X
Gädda (Esox lucius)Gädda (Esox lucius)Gädda X
Rödspätta (Pleuronectes platessa) X
Sej (Pollachius virens) X
Skrubbskädda (Platichtys fl esus) X
Svärdfi sk (Xiphias gladius)Svärdfi sk (Xiphias gladius)Svärdfi sk X
Makrill (Scomber scombrus) X
Piggvar/Slätvar (Psetta maxima/Scoptalmus rhombus) X
Sill (Clupea harengus) X
Stör (Acipenser sturio) X X X
Berntsson 05-08-06, 11.36247
ANDERS BERNTSSON | 248
Som framgår av tabell 2 är torsken den i
särklass vanligaste fi sken. I en del fall kan detta
förklaras med att torskben bevaras bäst och att de
genom sin storlek lättast upptäcks. På fl era platser
har man dock hittat mycket små och välbevarade
fi skben, men torsken dominerar även där.
Det är dock inte vilken torsk som helst som
fång ats; på minst tio av 22 platser finns det
in di vi der som varit över en meter långa, vilket
motsvarar cir ka 30 kilos vikt. Detta betyder att
de kan mäta sig med dagens sportfi skerekord i
Öresund. Det är nästan mer jakt än fi ske över
sådana fångster och man får ett intryck av sport
i aktiviteten eftersom krokfi ske är en osäker och
föga ekonomisk fi s ke me tod. Detta gäller om man
är ute efter att föda en hel familj.
De förhållanden fi skbenen uppvisar ger alltså
indirekta bevis för att man utvecklat en ny fi s ke -
tek nik. Detta betyder alltså att människorna hade
ett nytt intresse för fi ske som krävde:
1. Utveckling av en annan båt än de tidigare
stock bå tar na för att säkert kunna ta sig ut till
dju pen;
2. fi skeutrustning som kunde lyfta 30 kilo från
20-30 meters djup, samt;
3. kunskap om hur man hittar och upprepat
navigerar till rätt platser.
Redan det faktum att man byter fi sketeknik
till en mer krävande antyder ett mer än marginellt
in tres se för fi sket, alternativt en förändrad status
för aktiviteten. Eftersom vi har så pass få djurben
bevarade från bronsåldern är det ändå svårt att
bedöma fi skets relativa betydelse för den allmänna
försörjningen. Det är dock uppenbart att ingen
boplats varit full kom ligt utan marin föda då man
alltid fi nner rester av skaldjur på dem.
För att få en bättre indikation på fi skets ge-
ne rel la betydelse har jag fått några C13-analyser
gjor da på humanben. Jag har lagt ihop dessa med
de man redan fått på köpet vid C14-dateringar
på mänskligt collagen (tab. 3). Ungefär hälften
av dessa har ett signifi kant marint inslag som
motsvarar mellan 20 och 50 pro cent marin föda
(de kursiverade posterna). Det är ett ganska litet
underlag, men trots detta antyder re sul ta ten att
alla inte åt fi sk. Hur den grupp som gjorde detta
och därmed troligen också fi skade var sammansatt
är svårare att säga utifrån detta. Bland skeletten
med marina värden fi nns både barn och vuxna,
Tabell 3. 13C-värden på 18 danska och skånska
bronsåldersskelett. Kursiveringen markerar de som har
ett tydligt marint inslag. De nya analyserna är något
mer exakta och har därför givits med två decimaler.
Lokal 13C i ‰
Valleberga 6:7 B Valleberga 6:7 B Valleberga 6:7 B -18,6
Egebjerg Egebjerg Egebjerg -18,6
Hove Å Hove Å Hove Å -18,8
Jægerspris Restrup -18,9
Gartnergrunden -19,2
Abbekås grav 14 Abbekås grav 14 Abbekås grav 14 -19,41
Abbekås hög II grav 2 Abbekås hög II grav 2 Abbekås hög II grav 2 -19,45
Rörbäck nr 10 grav 1 -19,87
Kimesbjerggård -20,0
Västra Virestad 9 grav Ib -20,03
Uglemosen -20,1
Västra Virestad 9 grav I -20,18
Abbekås hög II grav 3 -20,19
Västra Virestad 9 grav 3 -20,29
Ingelstorp 10 grav 46 -20,29
Pibemosegård -20,6
Eningshøj -20,7
Strandly, Samsø -21,9
Berntsson 05-08-06, 11.36248
249 | FISKE OCH RESOR
är de distribuerade över bronsålderns alla sex
pe ri o der. Det fi nns till och med en grav från
senneolitikum i Skåne med fi skekrokar, men då
av ben och horn. Krokarna va rie rar i storlek från
4-15 cen ti me ter och de största motsvaras idag
bara av de man använder vid ex tremfi ske efter
haj och tonfi sk. Även de ”små” krokarna på cirka
fyra centimeter ute slu ter dock fångster av annat
än mycket stora fi skar.
Om man ska försöka beskriva hur fi sket gått
till ligger eskimåernas fi ske närmast som analogi.
För ut om exakta motsvarigheter till sänkstenarna,
fi nns en parallell i att den enda bronsålderskroken
med lina bevarad är knuten med en knut kallad
”Swelling a hook”, som också använts av en del
eskimåer (fi g. 5).
Som ett visst stöd för beskrivningen av fi s-
ke tek nik kan en hällristning med en fi skescen
anföras (fi g. 6). Här ser den ena mannen ut att
hålla en linrulle i form av en båge, vilket också
använts av inuiter (fi g. 6). I en hällristningsanalys
liknade Åke Fredsjö bilden vid en typ av djup-
havsfi ske som praktiserades i Bohuslän ända in på
50-talet, kallat “Feska mé meda” (Fredsjö 1956:
Figur 5. Från vänster; bronsålderskrok med lina bevarad, inuitkrok med liknande knut, beskrivning av knuten
(”Swelling a hook”). Kroken till vänster återges efter Aner & Kersten 1973, övriga teckning av förf.
med både lite och mycket bronsfynd bland grav-
gåvorna. Man kan inte se någon geografi sk skill-
nad, men kvinnor är i klar minoritet. Intressant
är att det mest terrestriska vär det av alla kommer
från den lilla ön Samsø. Det tar dock 10-15 år för
collagenet att bytas ut, varför den na individ kan
vara infl yttad någon annanstans ifrån.
För att säkerställa resultaten krävs dock fl er
ana ly ser, bland annat av vilka isotopvärden hus-
djuren hade.
Fiskeutrustning. Krokar är egentligen det enda
fi s ke red skap som hittats förutom stenar med
in ris ta de spår som ib land benämns nätsänken,
men som troligare är linsänken. När man fi skar
på stora djup krävs en tyngd för att inte linan ska
driva iväg ho ri son tellt istället för att sjunka.
De krokar man hittat motsvarar helt mo der na
sportfi skekrokar och är alltså ytterligt funk tio nel la
(fi g. 5). Likadana krokar har hittats i hundratal
på kon ti nen ten, till exempel vid Lake Neuchâtel
i Schweiz. I Skandinavien återfi nns de dock bara
i rituella sam man hang (antingen i gravar eller i
depåer) och även om det bara fi nns 15 stycken
Berntsson 05-08-06, 11.36249
ANDERS BERNTSSON | 250
115f.). Man gick då ut två och två i små båtar
och fångade torsk med rev (fi g. 6).
Helt klart är att både fi sketeknik och båtar i
brons ål dern talar om en aktivitet för en eller ett
par man. Detta förändras ännu en gång i järnål-
dern när ett mer modernt fi ske tar vid. Det rör sig
då om en mer ekonomiskt effektiv metod med nät
ute till havs. Torsken dominerar då inte längre på
samma sätt och det är mer sällsynt med mycket
stora ex em plar (Enghoff 1999).
Slutsatser. Den bildvärld bronsåldermänniskorna
lämnat efter sig präglas som tidigare nämnts av
bå tar. De ras kosmologi, som beskrivits av Flem-
ming Kaul (1998), präglas av djur som färdas i
vatten. Jag tror inte att fi sket, så som det gestal-
tat sig, varit an led ning en till denna fi xering vid
havet. De kon kre ta fynden är heller inte av en
sådan karaktär att de kan sägas vittna om något
särskilt omfattande resande med båt. Istället för
en kvantitativ betydelse menar jag därför att
uppmärksammandet av havet måste förklaras
kvalitativt. Det är detta som motiverar havets roll
i kosmologiskt, ideologiskt, religiöst och rituellt
hänseende. Havet kan därför ses som ett enande
fenomen vilket skänker en kontext att för kla ra
en hel rad speciella lämningar i. Bland dessa har
jag i mitt projekt diskuterat:
- fi skekrokar i gravar och depåer
- båtformade gravar
- båtar i gravar
- båtmodeller
- tång i gravar
- snäckor i gravar
- bilder av båtar
- bilder av marina djur
Hur förhållandet mellan det praktiska och det
rituella bruket av havet ska förklaras och om alla
marina fenomen har samma förklaring bildar den
slutliga analysen i mitt projekt. Denna är alltför
omfattande för att summera här, men vad man
sä kert kan säga är dock att resande över havet var
Figur 6. Hällristning med fi skescen från Bo hus län och linrulle av inuit-typ i form av båge. Hällristning efter
Fredsjö. Ej i skala. Linrullen teckning av författaren efter förlaga i Nationalmuseum.
Berntsson 05-08-06, 11.37250
251 | FISKE OCH RESOR
nå got som skänkte status eftersom det tillät vissa
per so ner att återvända med både kunskap och
metall att använda i tävlan om prestige. Efter-
som fi ske i bronsåldern utfördes på ett sätt som
krävde samma utrustning och samma kunskap
som resandet, är det sannolikt att dessa båda
aktiviteter varit för bund na; i det minsta genom
association, men tro li gen även genom person.
Om endast en del av män nis kor na fi skade är det
alltså troligt att det också var de som reste. Detta
kan vara förklaringen på varför så mycket marina
företeelser givits en rituell inne börd i ett primärt
agrart samhälle.
Resenärens betydelse har tidigare dis ku te rats
av Kristian Kristiansen (2002) och Thomas B.
Lars son (2002), men jag tror att den exklusivitet
som krävts för att det skulle leda till status har
upp rätt hål lits genom att man, liksom vid fi sket,
endast gi vit sig av en eller två man på långresor
och att den exklusiva kunskap som krävts för att
klara fi ske och havsfärder avgjort vem som haft
förmågan.
Litteratur
Aaris-Sørensen, K. 1998. Danmarks forhistoriske
dyreverden. Gyldendal. Köpenhamn.
Arnold, B. 1995. Pirogues monolyxes d´Europe cen-
trale: construction, typologie, évolution. Band 1-2.
Musée cantonal d’archéologie. Neuchâtele.
Arnold, B. 2000. Carpenters, Logboats and Bronze
Age Villages on Lake Neuchâtel. Down the River
to the Sea. Proceedings of the Eight International
Sym po si um on Boat and Ship Archaeology, Gdansk
1997 (Litwin, J. ed): 201-206. Polish Maritime 1997 (Litwin, J. ed): 201-206. Polish Maritime 1997
Museum. Gdansk.
Brøgger, A. W. & Shetelig, H. 1950. Vikingeskibene
– deres forgjengere og etterfølgere. Dryer Forlag.
Oslo.
Crumlin-Pedersen, O. 1991. Bådgrave og grav-
både. Slusegårdgravpladsen III. Gravformer og
gravskikke. Bådgravene (Andersen, S. H. et al gravskikke. Bådgravene (Andersen, S. H. et al gravskikke. Bådgravene
eds): 93-266. Gyldendal. Århus.
Crumlin-Pedersen, O. & Trakadas, A. (eds) 2003.
Hjortspring – a Pre-Roman Iron-Age Warship
in context. Ships and Boats of the North 5.
Roskilde.
Enghoff, I. B. 1994. Fishing in Denmark During
the Ertebølle Period. International Journal of
Osteoarchaeology 4: 65-96.Osteoarchaeology 4: 65-96.Osteoarchaeology
Enghoff, I. B. 1999. Fishing in the Baltic Region
from the 5th century BC to the 16th century
AD: Evidence from Fish Bones. Archaeofauna
8: 41-85.
Fredsjö, Å. 1956. Hällristningar i västra Sverige.
Hällristningar i Sverige (Fredsjö, Å., Moberg,
C-A. & Janson, S. red): 97-133. Forum. Os-
kars hamn.
Humbla, P. & von Post, L. 1937. Galtabäcksbåten
och tidigt båtbyggeri i Norden. Göteborgs Kung-
liga Vetenskaps- och Vitterlighets Samhälles
Handlingar 5A, Bd 6.1. Göteborg.
Kaul, F. 1998. Ships on Bronzes. PNM Studies in
Archaeology & History 3:1/2. Kö pen hamn.
Kaul, F. 2002. The oldest war-ship sails again.
Ma ri ti me Warfare in Northern Europe. Tech-
nology, or ga ni sa tion, logistics and administration
500 BC-1500 AD (Jørgensen, A. N. et al eds):
7-20. PNM Studies in Archaeology & History
6. Köpenhamn.
Kristiansen, K. 2002. Langfærder og helleristninger.
In Situ 2000/2001: 67-80.
Larsson, Th. B. 1986. The Bronze Age Metalwork
in Southern Sweden. Aspects of Social and Spatial
Organization 1800-500 BC. Archaeology and
Environment 6. Umeå.
Berntsson 05-08-06, 11.37251
ANDERS BERNTSSON | 252
Larsson, Th. B. 2002. De döda, de ”andra” och
djuren. Bilder av bronsåldern (Goldhahn, J.
red): 91-112. Acta Archaeologica Lundensia in
8° No 37. Lund
Marstrander, S. 1963. Østfolds jordbruksristninger.
Skjeberg. Instituttet for sammenlignende kul tur -
forsk ning. Serie B: Skrifter LIII. Oslo.
McGrail, S. 2001. Boats of the World. From the Stone
Age to Medieval Times. Oxford University Press.
Oxford.
Philipsen, P. S. 1983. En analyse af Danske stam-
mebåder. (Opublicerad hovedfagspeciale i
arkeologi, Aarhus Universitet. Tillgänglig via
NMU i Roskilde).
Rieck, F. & Crumlin-Pedersen, O. 1988. Både fra
Danmarks oldtid. Både og Skib i Dan mark 1. Danmarks oldtid. Både og Skib i Dan mark 1. Danmarks oldtid
Roskilde.
Valbjørn, K. V. (et al) 2000. Reconstruction of
the Hjortspring Boat – philosophy, execution
and in i ti al results. Down the River to the Sea.
Proceedings of the Eight International Symposium
on Boat and Ship Archaeology, Gdansk 1997 (Lit-on Boat and Ship Archaeology, Gdansk 1997 (Lit-on Boat and Ship Archaeology, Gdansk 1997
win, J. ed): 103-110. Polish Maritime Museum.
Gdansk.
Berntsson 05-08-06, 11.37252
15 | Hassleskatten och dess plats – i världen och tiden
Leif Karlenby, Riksantikvarieämbetet, UV Bergslagen
Hur fyndet påträffades. Våren 1936 fann lant-
bru ka ren Axel Nils son på Berga en kittel i kanten
av Äverstaån. I den utrasade slänten såg han något
av metall som stack fram. Han kunde också ur
kitteln plocka ett svärd. Han insåg genast att det
var något alldeles speciellt som han hade hittat, så
han ring de till den då re la tivt nytillträdde mu se i-
che fen på Öre bro läns museum, Bertil Waldén,
och berättade om sitt fynd. Den ne var tvek sam
till Nils sons be rät tel se men kän de ho nom som en
rät t skaf fens och ärlig man, så han be gav sig ut till
platsen samma dag. På plats kunde han kon sta te ra
att Nils son hade haft helt rätt. Det var ett svärd
han plockat fram ur kitteln, ett Hall statts värd
till råga på allt.
Snabbt sammankallades en un der sök nings -
styr ka. Från Riksantikvarieämbetet kom Karl
Al fred Gustawsson och Gillis Olsson, från Väst-
man lands läns museum kom mu se i che fen själv
Nils Dra ken berg och vaktmästaren Nils Nygren.
Deltog från Öre bro läns mu se um gjorde också
kan di da ten Claes Claes son. Under en dag i maj
grävde man ut fyn det. Ytan man tog upp var inte
stor, men det tog till sent på kvällen inn an man
fått upp sakerna. Det var svårt att komma till i
den branta slänten så man byggde en plattform
över själva ån så att man kun de ta sig fram till
fyndet från an dra sidan (fi g. 1).
Figur 1. Hassleskatten under ut-
grävning. I kitteln kan man ana de
två ”Ciste a Cordoni”. Foto 1936:
Claes Claes son, Öre bro länsmuseum.
Karlenby 05-08-06, 11.37253
LEIF KARLENBY | 254
Den stora metallbunken som Nilsson lagt
mär ke till visade sig vara en stor kittel av pro-
vinsialgrekiskt ursprung. I denna fanns två
Hall statts värd, två ”hin kar”, s.k. Ciste á Cor-
doni från etruskiskt om rå de, ett par små haspar
och 12 plattor av brons med en mittbuckla och
kant sko ning av järn.
Beskrivning av fyndet. Kitteln är 34 cm hög
och har en diameter på hela 64 cm. Den är illa
åt gång en och har för mod li gen bli vit skadad vid
grävningen av ett täckdike i slutet av 1800-talet.
Kitteln har sä kert ock så tagit en del skada när den
blottats i åbrinken. Det förefaller rimligt att den
legat fram me en tid. Det är emellertid klart att de
fl esta ska dor na har åsamkats kitteln redan innan
den sattes ned i vattnet för 2500 år se dan. Den
var alltså redan då gammal och sli ten.
Ursprungligen har den för mod li gen varit
försedd med handtag i form av lejon el ler gripar
uppe på mynningen, på samma sätt som kittlarna
från dess urpungsområde har. Man an tar att dessa
stora kittlar varit offerkärl som fyllts med vin,
eller kanske blod vid offerriter. Berta Stjern quist
har utrett fyndets prov ini ens och kommit fram
till att kitteln bör komma från provinsialgrekiskt
område, närmare be stämt Svar ta havs om rå det och
då främst från Urartu i Armenien. Dateringen
pla ce rar kitteln senast 550 f.Kr. (Stjernquist
1962: 72ff., 2003).
Hinkarna härstammar från etruskiskt område,
norra Italien och de södra Al per na (Stjernquist
1962: 76ff.). Det fi nns två typer av Ciste. Den ena
fö re kom mer i en kon cen tra tion kring Bologna
och en typ fö re kom mer söder där om längs den
östra kust sträck an. Båda typerna fö re kom mer
se dan spridda över Europa. De två kärlen från
Hassle hör till den andra gruppen (Stjernquist
1967: karta 1). De är försedda med ett antal
vågrätta ”val kar” som ger dem den dragspelslik-
nande for men. De har två räffl a de handtag som
kan fällas upp och ned. Än da rna av handagen
är gracilt uppvikta till öglor och tenen är något
tillplattad i änden (Stjern quist 1962: 79). Kärlen
antas i sitt ur sprungs land ha an vänts som behål-
lare för vin i of fer sam man hang, allt så en liknande
funk tion som den stora kitteln. Kan det fi n nas
ett samband med att fynden faktiskt off rats här
i Sverige, har kärlen haft sam ma funktion här
som där? Dateringen av kär len hamnar också
här i slutet av den skandinaviska bronsåldern
(Stjern quist 1962: 81).
Svärden hör till en grupp vapen som är vanligt
förekommande på kontinenten. Det fi nns relativt
många vapen också i Sverige. Hallstattsfären var
starkt tongivande under yngre bronsålder och
att det fi nns två svärd i Hasslefyndet är bara helt
följd rik tigt. Svär den är något äldre än kitteln och
hin ka rna, men fö re kom mer i Norden av och till
med föremål från brons ål derns period VI (Stjern-
quist 1962: 82f.).
De tolv bronsplattorna är märkliga så till vi da
att de har detaljer i järn. De utgör därmed någ ra
av de tidigaste järn fö re må len i Sverige. Det har
inte gått att hitta några paralleller till dessa plattor
i Eu ro pa, det fi nns emellertid pa ral lel ler i Sverige,
varför Eva Hjärthner-Holdar har föreslagit att
de skulle vara in hem ska ar be ten (1993: 148f.).
Typmässigt, det vill säga utifrån de få svenska
formmässiga paralleller som fi nns, kan de dateras
till slutet av bronsåldern pre cis som övriga fynd.
Stjernquist (1962: 87) skriver att ”En da te ring
av Hasslefyndet till tiden före 600 är svår att
förena med kännedomen om fyndkomplexen i
Med el havs om rå det”.
Karlenby 05-08-06, 11.37254
255 | HASSLESKATTEN OCH DESS PLATS
Om bronsåldern i Närke. Vid en nyligen utförd
genomgång har jag kunnat fastlägga var brons-
ål dern fi nns i landskapet Närke (Karlenby 2003:
141ff.). Det visade sig att bil den skilde sig en del
mellan den äldre och yngre brons ål dern. Under
den äldre delen var bebyggelsen kon cen tre rad
till fem plat ser, Örebro vid Svartåns myn ning,
Glans ham mars byg den norr om Hjälmaren,
Odens back en och Asker söder om Hjälma ren
och se dan ett lite mer diffust defi nierat område i
västra Närke mellan Fjugesta, Viby och Kumla-
Hallsberg.
Under yngre bronsålder ver kar detta be byg -
gel se möns ter slås sön der och istället fi nner man
många mindre be byg gel se en he ter ut sprid da
över hela slättområdet. Kvar fi nns området vid
Svartåns myn ning och – na tur ligt vis – Glans-
ham mar. Där utgörs dock hela brons ma te ri a let
av just Hasslefyndet.
Vid de undersökningar som Riksantikvarie-
ämbetet UV Berg sla gen har bedrivit i Närke
under de senaste tio åren har det visat sig svårt
att få ett grepp om bronsåldern. Ofta begränsar
sig denna till en eller ett par härdar som daterats
med 14C-analys. Inga anläggningar eller hus
har kunnat knytas till dessa dateringar, med
ett undantag. Ett hus av yngre brons ål ders typ
grävdes ut i Viby i början på 90-talet (Bergold
& Holm 1999). Av min un der sök ning kan man
möjligen dra den slut sat sen att an led ning en till
att vi hittat så dåligt med brons ål ders läm ning ar
är att vi letat på fel ställen. Ut i från sprid ning en
av bronsfynd kan man se att den mer om fat tan de
bronsåldersbebyggelsen fi nns på an dra plat ser än
där vi har grävt.
Om bronsåldern i Glanshammar. Glans ham mars
bronsålder är framträdande när man ser på Närke
i sin helhet. Nära fyndplatsen för Hassleskatten
fi nns fl er lämningar från samma tid. På en höjd
strax nord ost om Äverstaån fi nns en praktfull
fyrsidig sten sätt ning som utifrån sin form kan
föras till över gång en mellan bronsålder och järn-
ålder. Från den na, eller snarare till denna, leder
en stenröjd väg som mynnar ut i åkern bara några
hundra meter från fynd plat sen. Det är inte utan
att man funderar över om skattens nedläggare
blivit begravd i storstensgraven. Om kring hundra
meter väster om fyndplatsen, på ett litet impedi-
ment, ligger en av Närkes få ta li ga skål grops fö r-
e kom ster (fi g. 2), än har man inte funnit nå gon
bild rist ning, men med det nya fyndet i Arbogaån
kan det väl inte dröja så länge innan det kommer
fram bilder också i Närke. Skålgropsförekomsten
består av fem, möjligen sex, skål gro par på ett me-
terstort block (fi g. 2).
En pollenanalys som utfördes i en våtmark
cir ka 500 meter norr om Hasslefyndet visar på en
ökad mänsklig aktivitet i området vid övergången
mel lan äldre och mellersta bronsåldern, men det
rör sig fort fa ran de om mer tillfälliga aktiviteter
(Karlsson 2002: 13). En mer stadigvarande be-
Figur 2. En av Närkes få förekomster av skålgropar.
Foto 2002: Leif Karlenby Riksantikvarieämbetet.
Karlenby 05-08-06, 11.37255
LEIF KARLENBY | 256
Figur 3. Platsen för Hassleskatten är markerad med en pil. I sluttningen strax ovanför denna punkt är lä get
för våra undersökningar. Foto 2003: Bo Annuswer, Riksantikvarieämbetet.
byggelse kan först iakt tas kring Kristi födelse
Karlsson 2002: 15). Den mänskliga aktivitet
som kunde iakttas vid mit ten av bronsåldern
behöver kanske inte ha varit till fäl lig, bara av så
liten omfattning att den gett ringa spår i pollen-
provet. Hasslefyndets nedläggelse, om det lades
ner i slutet av bronsåldern, skulle då möj li gen
kunna indikera en etablering av en mer fast och
framförallt mer om fat tan de bebyggelse på plat sen.
Kanske var det ett tack sä gel se of fer eller ett of fer
som skulle blidka plat sens gudomligheter in för
bosättningen?
Längre ned längs Äverstaåns dalgång fi nns en
plats där en bosättning måste ha varit etablerad re-
dan under mellanneolitikum. I Storsicke förvaras
fl era stenyxor av olika typ. Man har också funnit
tre brons yx or på platsen. Storsickeboplatsen är i
allra högsta grad märklig. Alla yxorna kom mer
inom en yta som är mindre än en hektar. Namnet,
som av ort namns fors ka re har tol kats som ”Stor-
stenen”, skulle emel ler tid kunna vara av kultisk
natur. Efterledet –sicke är en mycket ovan lig än-
delse och i de andra fall den förekommer är det i
sammansättningar som Alsike, Odensicke o.s.v.
Byn ligger dessutom alldeles intill Ull avi sjön!
Om grävningen och dess resultat. Vi har nu av-
slu tat tre grävperioder i Hassle. Vid inventeringen
den för sta säsongen 2001 lade vi mär ke till att det
fanns rik ligt med skärvsten i åkern alldeles intill
platsen för fyndet av Hasseleskatten (fi g. 3).
Vid den efterföljande provundersökningen
fann vi ett större kulturlager, 150 x 50 meter stort,
vars cen tra la del innehöll nästan enbart skärvsten,
kol och sot samt en hel del obrända ben. Under
de två efterkommande åren har vi un der sökt en
större yta i anslutning till kul tur lag ret och en
mindre yta i det. Vi grävde ända uppe från det
Karlenby 05-08-06, 11.37256
257 | HASSLESKATTEN OCH DESS PLATS
impediment som ligger strax väster om platsen
och ned till en yta som måste befunnit sig under
vatten fram till den stora sjösänkningen för dryga
hundra år sedan. Längst upp mot impedimentet
fann vi stolphål som ingått i ett par byggnader.
Ett mindre hus i form av fem stolphål togs fram
i sin helhet och har genom en 14C-analys kunnat
dateras till 500-talet e.Kr. I kulturlagret fann vi
fl era anläggningar, mes ta dels härdgropar eller
kokgropar (fi g. 4). Dessa var fyllda med skär vig
och skörbränd sten, liksom det 0,2 meter tjocka
kulturlagret i övrigt. Där fanns också en hel del
obrända ben. Dessa kom främst från ko, gris, får/
get och häst. Det stora fl ertalet av benen utgjordes
av matrester och man får väl för mo da att man till-
lagat maten i de stora kokgroparna. Bland fynden
i kulturlagret märks främst ett par hästbroddar.
Dessa var vanliga under yngre järnålder och då
sär skilt under vendel- och vikingatid . Ett 14C-
prov som analyserats från trä funnet i kulturlagret
har gett en datering till 700-talet e.Kr.
Längst ner i schaktet, i den del som legat i
vattenbrynet fann vi ett stenfundament. Vi mis s -
tänk te att det kunde vara någon slags brygg- eller
platt forms fun da ment. Bevarat fanns också relativt
mycket obränt trä, både kvistar, grenar och större
stockar. Fram till och med 2004 års säsong har
vi lyckats avtäcka en cirka 10 x 30 meter stor
kon struk tio n (fi g. 5).
Fundamentet var byggt av upp till halv me -
ter sto ra stenar som fanns inom ett cirka två me-
ter brett parti. Bland stenarna fanns rester efter
stockar och käppar samt även tunnare grenar.
Dessa har visat sig komma från gran, tall och
en. Det fö re fal ler tro ligt att dessa utgör resterna
efter den stå en de kon struk tio nen till en platt-
form eller en brygga. Innanför denna sten- och
träkonstruktion fanns det tre stycken meterstora
stolphål, varav ett gräv des. Det visade sig vara en
meter djupt och kraftigt sten skott. Under res ter na
av stolpen, som delvis var bevarad, låg en halv
hästkäke! Eftersom platsen re dan ti di ga re har haft
kopplingar till kult är det fullt rimligt att även
tolka detta fynd som rituellt.
Figur 4. En av kokgroparna i skärvstenslagret. I och kring denna kom stora mängder obrända ben av ko, gris,
får/get och häst. Foto 2003: Leif Karlenby, Riksantikvarieämbetet.
Karlenby 05-08-06, 11.37257
LEIF KARLENBY | 258
Kan Hasslefyndet vara nedlagt senare än vad
man tidigare trott? Dateringarna från boplats,
skärv stens pack ning och stenfundament anger att
platsen var i bruk under yng re järnålder. Detta
stämmer dåligt med den datering som givits Hass-
leskatten: ”En datering till tiden före 600 är svår
att förena med kännedomen om fyndkomplexen i
Med el havs om rå det ” och ”Lika svårt synes det …
att för läg ga hela Hasslefyndet till en fyndmiljö,
som lig ger efter pe ri od VI” skriver Berta Stjern-
qvist (1962: 87).
Dateringen av fö re må len är naturligtvis kor-
rekt, fynden har en kontinental pro ve niens och
kan ut i från det ta sammanhang säkert pla ce ras i
den skan di na vis ka bronsålderns slutskede. Det är
emellertid osäkert om fyndet lagts ned vid den na
tid. Kitteln var illa åtgången redan vid de po si -
tions till fäl let, nå got som antyder att föremålen
kan ha varit rejält gamla re dan då. Men frågan
är om de var så gamla som 1000 år. Kan fyndet
ha lagts ned i sam band med de aktiviteter som
försiggick på platsen mellan 500-talet och 700-
talet e.Kr.? Eller var platsen en helig plats som
använts under dryga 1000 år, men att vi bara
ser resterna efter den första nedläggelsen och
den sista offerplatsen, innan våtoffertradition
slut li gen dog ut?
Frågeställningarna återstår. Vår för hopp ning
är att vi under det fortsatta arbetet skall kunna
bestyrka, eller avfärda, en lång an vänd nings pe ri od
för platsen som offerplats.
Platsens långa tid. Längs med Äverstaåns dalgång
fi nns många spän nan de platser från alla tider.
För ut om Hassleskatten har ett stort vapenoffer
på träf fats intill Äversta, går den som gett ån dess
namn. Fyndet da te rar sig till romersk järnålder.
Längre ner längs ån följer så Storsicke, med sten-
och bronsåldersbosättning, och Husby som sent
under järnålder och äldsta med el tid ingick i
Husbyorganisationen. I Glans ham mars kyrka,
slut li gen, fi nns lämningar efter en tidig stav kyr ka
Figur 5. Det kraftiga stenfundamentet framrensat. Mellan stenarna och strax utanför dessa kan vi se stockar,
pinnar och liggande ris. Dessa har ingått i en konstruktion, kanske en brygga eller plattform av något slag. Foto
hösten 2004: Leif Karlenby, Riksantikvarieämbetet.
Karlenby 05-08-06, 11.38258
259 | HASSLESKATTEN OCH DESS PLATS
och fram i 1500-tal var platsen av stor be ty del se
på grund av sina sil ver gru vor.
Alla dessa plat ser har haft stor inverkan i det
historiska förloppet. Det är i detta regionalt för-
ankrade land skap som förklaringen till Hassle-
skatten skall sökas och inte enbart i förhållande
till dess egen plats. Det är här mellan skogen, med
sitt järn och sjön med de möj lig he ter till resande
som den na ger, som Hasslefyndet slutligen blir
begripligt. Det är i den rika jord bruks byg den som
det har sin plats.
Hassleskattens ned lägg ning var inte en iso-
le rad hän del se, den var inte slutet på något och
för mod li gen inte heller början, den ingick i ett
på gå en de ska pan de av det landskap vi idag känner
som vårt. Där för är det kanske inte märkvärdigt
att det skiljer 1000 år mellan Hassleskattens ned-
läg gel se och de sista of fer ak ti vi te ter na på platsen.
Det är en fullkomlig naturlig konsekvens av en
kontinuerlig användning av rummet.
Referenser
Bergold, H. & Holm, J. 1999. Lämningar från
mesolitikum till efterreformatorisk tid vid Skävi
E20. Arkeologisk undersökning, Närke, Viby
socken, Skävi 1:81 och Brånntorp 1:6, RAÄ 222.
Raä UV Bergslagen DAFF (Do ku men ta tion av
Fältarbetsfasen) 2000:4. Örebro
Hjärthner-Holdar, E. 1993. Järnets och järnmetallur-
gins introduktion i Sverige. Aun 16. Upp sa la.
Karlenby, L. 2003. Till frågan om Närkes brons-
ål der – ett försök till defi nition. Mitt ens rike.
Ar ke o lo gis ka berättelser från Närke (Karlenby,
L. red): 135-156. Raä Arkeologiska Un der sök -
ning ar, Skrif ter 50. Stockholm.
Karlsson, S. 2002.Vegetationshistoria från Hass-
leområdet, NÖ Närke. Institutionen för Na-
tur ge o gra fi och Kvartärgeologi. Stockholms
uni ver si tet. Stockholm
Stjernquist, B. 1962. Ett svenskt praktfynd med
syd eu ro pe is ka bronser. Proxima Thule. Sverige
och Europa under forntid och med el tid (Hamberg, och Europa under forntid och med el tid (Hamberg, och Europa under forntid och med el tid
P. G. (red): 72-93. Hyllningsskrift till H. M.
Konungen den 11 no vem ber 1962 utgiven av
Svenska Ar ke o lo gis ka Sällskapet. Stockholm.
Stjernquist, B. 1967. Ciste a Cordoni. (Rippenzisten).
Produktion – Funktion – Diffusion. Acta Archa-
eologica Lundensia Series in 4˚ No 6. Lund.
Stjernquist, B. 2003. Bieg, G. Hochdorf V. Der
Bronzekessel aus dem späthallstattzeitlichen
Fürstengrab von Eberdingen-Hochdorf (Kr.
Ludwigsburg). Grechische Stabdreifüsse und
Bronzekessel der archaischen Zeit mit fi gürli-
chem Schmuck. Fornvännen 98: 338-340.
Karlenby 05-08-06, 11.38259
16 | Hvad skete med den dødes sjæl? Sjælsforestillinger i Bronzealderen
Flemming Kaul, Nationalmuseet
1. Indledning. Det kan umiddelbart synes umu-
ligt at forsøge at fi nde udsagn omkring så utilnær-
melige og uhåndgribelige forhold, som hvad man
forestillede sig, der skete med den døde – hvad
man forestillede sig, der skete med den dødes sjæl,
og hvilket andet liv eller efterliv den døde fi k eller
indgik i, i Nordens bronzealder, hvorfra vi som
bekendt ingen skriftlige kilder har.
Med basis i bl.a. analysen af gravhøjen ved
Sagaholm, Raä 20 i Ljungarum socken i Småland
(Goldhahn 1999), kan man forsigtigt forsøge at
nærme sig bronzealderens sjælsforestillinger, og
hvad der skete med den døde på den videre rejse.
Denne uhyre vanskelige vej er allerede tidligere
betrådt af Anders Kaliff, Bo Gräslund og Klavs
Randsborg (Kaliff 1992, 1997; Gräslund 1989,
1994; Randsborg 1998). Da denne vej således
allerede er søgt åbnet, vil jeg forsøge til en vis
grad at fortsætte ad denne vej, men også åbne nye
stier igennem det uvejsomme krat. Når der ses
på religiøse forhold, da vil det ikke være rimeligt
blot at stoppe ved døden. Døden blev næppe blot
opfattet som altings afslutning.
Når det synes muligt at kunne udfi nde og
beskrive basale dele af mytekomplekset omkring
solens gang, vil det, til trods for store problemer
hermed, kunne forsvares også at beskæftige os
med forestillinger om den dødes efterliv. Først
ved at forsøge at inddrage forestillinger om dø-
den og sjælen vil det være muligt at danne et
helhedsindstryk af bronzealderens religion. Vi
må ikke se bort fra, at forestillinger om døden
og den dødes efterliv er og var et betydningsfuldt
element i enhver religion. Netop ved det vundne
kendskab til myterne omkring solens gang og til
den basale kosmologi i Nordens bronzealder (fi g.
1), kan vi måske bedre nærme os en forståelse af
forestillingerne omkring den dødes mulige efterliv
(Kaul 1998, 1999).
De ristninger, der er tættest knyttet til den
døde selv, synes at referere til myterne omkring
solens gang, solens cyklus: det er cirkulære moti-
ver – solbilleder – skibe og heste. Således synes det
ikonografi ske materiale, der specifi kt er knyttet til
den døde i graven, at kunne relateres til det basale
mytekompleks omkring solens gang, og det kan
derfor regnes for sandsynligt, at der i bronzeal-
derens forestillingsverden var tænkt en væsentlig
sammenknytning mellem sjælen og det store epos
om solens gang, lys og mørke, dag og nat.
Netop Goldhahn ser ristningernes funktion
i Sagaholm samt gravens konstruktionsmåde
som værende af dyb religiøs betydning knyttet
til forestillinger om sjælens frigørelse. Gennem
hans tolkningsforsøg i denne retning er vi kom-
met et væsentligt skridt videre til forståelse af
graven – ikke blot som udtryk for sociale eller
politiske forhold – men sandelig også som ud-
Kaul 05-08-06, 11.38263
FLEMMING KAUL | 264
Figur 1. Grafi sk gengivelse af punkter på solens cykliske døgnrejse, her indtegnet i forhold til hjulkorset. Den
vandrette linje markerer horisonten, den lodrette linje forbinder middag med midnat. Jorden (horistonten) er
fl ad, mens det er solens rejse, der markeres af en cirkulær form. Motiverne er udtegnet fra 10 danske rageknive.
Solens rejse starter med solopgang i horisontens venstre side med motivet, hvor fi sken hjælper solen fra natskibet
til morgenskibet. Derefter får fi sken lov til at rejse med på skibet en tid, indtil den fortæres af en rovfugl. Da
kan (sol)hesten overtage transporten fra formiddagsskibet. Hesten trækker solen væk fra skibet. Hesten overdrager
solen til eftermiddagsskibet – hesten lander på skibet. Slangen overtager solen fra eftermiddagsskibet. Om natten
sejler solskibene mod venstre gennem underverdenen, hvor solen ej er synlig – den er ’død’, mørk, kan ej ses, lyser
ikke. Fisken er med om natten, klar til at udføre sin vigtige mission ved solopgang. 1: uden fundproveniens;
2: uden fundproveniens; 3: Torupgårds Mark, Nordjylland; 4: Skive-egnen, Nordjylland; 5: Neder Hvolris,
Nordjylland; 6: Vandling, Sønderjylland; 7: Knuthenborg, Lolland; 8: Roskilde-egnen, Sjælland; 9: Jelling,
Midtjylland; 10: Møn (efter Skalk 1999).
Kaul 05-08-06, 11.38264
265 | HVAD SKETE MED DEN DØDES SJÆL?
tryk for snævre religiøse forhold og forestillinger
samt så vanskelige, næsten umuligt tilnærmelige
forhold som tanker omkring sjælens frigørelse.
Flere steder i Goldhahns Sagaholm-publikation
fremgår det, at ristningerne tilknyttet denne grav
opfattes som værende af stor betydning for sjælen,
og det nævnes tillige, at de ikonografi ske referen-
cer til solen – dens evige cykliske gang og solens
genfødsel hver morgen (og livets genfødsel om
foråret) kan opfattes som en genfødselsmetafor i
forhold til den døde.
2. Kredsløbstanke – reinkarnation eller sjælens
færd med solen. Meget tyder ifølge Goldhahn på,
at ældre bronzealders mennesker havde et syn på
den dødes sjæl, som baseredes på en kredsløbs-
tanke. Denne kredsløbstanke ses ikke kun udtrykt
i ikonografi en men også i gravhøjens runde form
samt i gravgodsets ornamentik, der ofte består af
evigt gentagne spiralfi gurer:
”Med solens eviga återfödelse som en sam-
menhållande metafor, och med graven som en
materialiserad sinnebild av solens återfödelse,
genomlevde deltagarna av begravningsritua-
len i Sagaholm en vital del af sin kosmologi
och skapelsesmyt. Tunga och dräktiga drar
hästarna på gravhällarna dess solsymbol, runt
runt i sin eviga ban, manande den avlidne att
återfödas – såsom solen återfördes var dag av
sin springare” (Goldhahn 1999: 204).
Menneskets eksistens kan da lignes med natu-
rens kredsløb: døden som en vinter, hvor sjælen
overlever (i gravhøjen) for at få nyt liv. Hestenes
magiske kraft, som forløsere og hjælpere af solen
hver dag, havde sikkert samme betydning for den
gravlagte – som sjælens forløser. Men udover sjæ-
lens forløsning behandler Goldhahn til slut i sin
bog kort også sjælens videre ’liv’:
”Från att ha varit sådd som ett frö i jorden,
skulle den avlidne hämtas åter från dödsriket
för att återföras till de levandes värld igen”
(Goldhahn 1999: 207).
Betegnelsen ’genfødsel’ (sv. återfödelse) kan
betyde mange ting i forhold til sjælsforestillinger;
det kan f.eks. betegne, at den døde genfødes i en
anden verden eller på et andet plan, men med
denne henvisning til en overførsel til de levendes
verden, må Goldhahn mene, at der er tale om en
genfødsel i et jordisk legeme – igen i en jordisk
krop – om reinkarnation.
Jeg kan udmærket følge Goldhahns argumen-
ter for at knytte den døde og den dødes sjæl til de
grundlæggende kosmologiske forhold og myterne
om solens evige og cykliske tilbagekomst eller
genfødsel (hver morgen), men behøver dette at
implicere egentlig reinkarnation?
Anders Kaliff har i særlig grad argumenteret
for en sjælelære omfattende reinkarnation i Nor-
dens bronzealder, her dog først og fremmest yngre
bronzealder. Goldhahn synes i nogen grad inspi-
rereret af Kaliffs tanker, men kun i nogen grad,
idet Kaliff benytter andre argumenter og andre
referencer. Fælles for dem begge er dog tanker
om solens store rolle ved frigørelsen af sjælen.
Udgangspunktet for Kaliff er brandgravskikken
i yngre bronzealder og førromersk jernalder, og
han fremhæver, at i de religioner, hvor den døde
kremeres, er det almindeligt, at man tænker sig,
at ødelæggelsen af kroppen frigør sjælen, hvad
der f.eks. er grundlæggende indenfor buddhismen
og hinduismen. I det følgende vil der kort ses på
Kaliffs tanker om egentlig reinkarnation.
Kaul 05-08-06, 11.38265
FLEMMING KAUL | 266
Ifølge Kaliff knyttes troen på sjælevandring
idag først og fremmest til Sydøstasiens religioner,
herunder buddhismen og hinduismen:
”Dessa tankar har dock varit utbredda inom
indogermanske religioner och i äldre tid också
på europeiskt område. Man återfi nner dessa
tankar både i keltiska och germanska trosfö-
reställingar” (Kaliff 1992: 129).
Dette er dog en temmelig uunderbygget
påstand, og der er ingen grund til at tro, at sjæ-
levandringstanker – reinkarnation – har været så
vidt udbredte i Europa, som det hævdes af Kaliff.
Om kelternes religion angives det, at Cæsar har
skrevet, at der blandt kelterne fandtes forestillin-
ger om reinkarnation. Sådanne forestillinger hjalp
ifølge Cæsar de keltiske krigere til at overvinde
deres dødsangst. Desuden kan Kaliff fortælle, at
i druidernes lære var denne forestilling central.
Yderligere erfarer vi, at den keltiske genfødel-
seslære har sat sig spor også i irske og bretonske
fortællinger.
Kaliff henviser bl.a. til Görmans arbejder,
hvor det menes at være påvist, at der i Skandina-
vien fandtes en keltisk påvirket religion i yngre
bronzealder (Görman 1987, 1989). I denne sam-
menhæng fremhæves det, at forskellene mellem
keltere og germanere først og fremmest var af
sproglig natur, mens kultur og religion var meget
ens (Kaliff 1992: 129-130). Som videre argument
for reinkarnationstankens tilstedeværelse i det for-
historiske Europa nævnes det, at germanere ofte
gav deres børn navn efter en afdød slægtning,
hvorfor det kan formodes, at germanerne troede
på reinkarnation indenfor samme slægt. Desuden
fremhæves det af Kaliff, at skæbnetro og et deter-
ministisk synssæt (som vi kender hos germanerne
og kelterne) ofte hænger snævert sammen med
tanker om et genfødselskredsløb.
Kaliffs argumenter om reinkarnation blandt
kelterne bygger på et usikkert grundlag, nemlig
Cæsars henvisning hertil. Caesar oplyser – sand-
synligvis med udgangspunkt i et tabt værk om
kelterne af den stoiske fi losof Poseidonius – at
druiderne lagde megen vægt på en slags sjæle-
vandringslære, hvor sjælen ikke gik til grunde,
men efter døden gik fra en krop til en anden
(Warmind 1996: 46).
Dette behøver ikke i sig selv at betyde, at kel-
terne troede på ’egentlig’ reinkarnation i en ny
jordisk krop. Caesar henviser måske blot til en
’overjordisk’ krop. Den romerske digter Lucanus
fortæller om kelternes forestillinger om livet efter
døden, at ”med en ny krop lever ånden i en anden
verden”. Lucanus fortæller videre, at efter kelter-
nes opfattelse lå døden i midten af et langt liv.
Pompejus Mela fortæller, at druidernes lære
handler om, at ”sjælen er evig, og der er et andet
liv i underverdenen”. Udelukkes kan det dog
ikke, at Poseidonius faktisk har tænkt på egent-
lig reinkarnation, måske inspireret eller præget
af pythagoræisk fi losofi (Piggott 1985: 112-115;
Kaul 1991: 49); men det forhold, at enkelte kla-
siske forfattere muligvis troede, at kelterne troede
på en form for sjælevandring, er dog ikke det
samme som, at kelterne faktisk havde forestillin-
ger om reinkarnation. Og der er ikke noget i de
øvrige kilder, der umiddelbart bekræfter Caesars
oplysninger (Warmind 1996, 2001: 59). Det er
vanskeligt at se, at forestillingen om sjælevandring
var det centrale i druidernes lære.
Ligeså vanskeligt er det at forstå, hvorledes den
keltiske genfødselslære har sat sig spor også i se-
nere irske og bretonske fortællinger (Kaliff 1992:
129-130). Så vidt det kan bedømmes, fi ndes der
Kaul 05-08-06, 11.38266
267 | HVAD SKETE MED DEN DØDES SJÆL?
ej sådanne spor (Warmind 1996: 46ff.).
Kaliff antyder videre, at knusningen og må-
ske malningen af de dødes knogler, og den ringe
mængde af disse nedlagt i graven, skal ses som
et eksempel på individets totale tilintetgørelse.
Det er korrekt, at de brændte ben, især i før-
romersk jernalder mange steder i Norden kun
fremtræder som en lille ’klat’ af individet. Men
dette har oftest med førromersk jernalder at gøre
og ikke bronzealderen (Kaliff 1992: 137ff.). Der
er dog også fl ere tilfælde som angivet af Kaliff
(1997: 45ff.), hvor dette også gælder for yngre
bronzealder i visse dele af Sverige. Men det skal
påpeges, at hvad angår Danmarks og Sydsveriges
yngre bronzealder, så blev de dødes ben som regel
ikke knust, men nedlagt i urnen, hvor der stadig
er store og markante knogledele tilbage (der iøv-
rigt ofte gør alders- og kønsbestemmelse mulig).
Desuden fi ndes der nedlagt i urnen gravgaver, der
må antages at være af personlig art.
Så for bronzealderens vedkommende i store
dele af Sydskandinavien kan man altså ikke sige,
at individet udslettedes ved gravlæggelsen. Der
kunne stadig være en forbindelse mellem den
dødes sjæl og den beholder eller urne, som ben-
resterne fi ndes i (Oestigaard 1999: 359). I nogen
grad argumenteres der udfra en gravskik i ældre
jernalder omkring religiøse forhold i yngre bron-
zealder. Dette er af betydning, når argumenterne
for reinkarnation i yngre bronzealder skal vurde-
res; thi blandt argumenterne for reinkarnation er
netop, at hvor der fi ndes reinkarnation, gøres der
ikke meget ud af det enkelte individ som grav-
lagt person, efter at ligbrændingen har fundet
sted (med gravgods og fi ne genstande knyttet
snævert til den døde) – det jordiske indidvid er
borte for altid og vil snart indgå i og blive et nyt
jordisk individ (og sjælen er igen på jorden i et
nyt individ).
Kaliff må således antage, at brandgravskik i
det hele taget må være vidnesbyrd om reinkarna-
tionstanker, hvad der dog er ganske hypotetiskt.
Med andre ord mener han at se reinkarnation
sandsynliggjort ved hjælp af påstande om kelteres
og germaneres tro på reinkarnation sammenholdt
med påstande om, at knusning af de brændte
ben først og fremmest i førromersk jernalder kan
angive en reinkarnationstro i yngre bronzealder
(hvor benene sjældent knuses i Sydskandinavien/
Danmark). I næsten identisk form ses det samme
skrevet i Kaliffs disputats, men der ses imidlertid
her langt mere nuanceret på forholdene, og den
egentlige reinkarnation synes nu blot at anses som
en mulighed blandt en række muligheder (Kaliff
1997: 20-23, 93ff.).
Mens jeg således på nogle punkter kan følge
Kaliffs argumentation omkring sjælens frigørelse,
hvor ilden kan være en slags metafor for solens
kraft, og hvor solen og dens cyklus kan have be-
tydning i forhold til sjælens frigørelse, så er jeg
uenig i, at disse forhold klart taler for forestillinger
om egentlig reinkarnation, hvor den døde blev
genfødt som menneske i slægten.
Når det således her afvises, at reinkarnati-
onstanken var af væsentlig betydning ved op-
fattelserne om, hvad der skete med den dødes
sjæl eller sjæle i den nordiske bronzealder, og at
reinkarnationstanken næppe indgik i forestillin-
gerne om et efterliv eller en form for ’væren’ et
andet sted, så bør der kunne angives en anden
begrundet tolkning af forholdene. Udfra bl.a.
Goldhahns analyser af billederne fra Sagaholm,
forståelsen af det øvrige ikonografi ske materiale
snævert knyttet til de døde samt ikke mindst det
vundne kendskab til myterne omkring solens
cykliske gang, ledsaget af og hjulpet af mytolo-
Kaul 05-08-06, 11.38267
FLEMMING KAUL | 268
giske heste og skibe, forekommer det imidlertid
ikke vanskeligt at foreslå et plausibelt alternativ
til reinkarnations-tolkningerne – et alternativ
som synes næsten uomgængeligt nærliggende
og umiddelbart forståeligt – og som endda kan
forstås alene udfra en egen nordisk bronzealders
kontekst.
Når det ikonografi ske materiale, der specifi kt
er knyttet til den døde i graven, synes at kunne
relateres til det basale mytekompleks omkring
solens gang, og det derfor kan regnes for sand-
synligt, at der i bronzealderens forestillingsver-
den var tænkt en væsentlig forbindelse mellem
sjælen og den mytologiske fortælling om solens
evige færd gennem nat og dag, vil det enkleste
og klareste være ikke at medtage reinkarnation i
dette billede, men simpelthen at knytte sjælen og
sjælens efterliv direkte til solens rejse. Når cyk-
liske forhold omkring sjælen fremhæves af bl.a.
Goldhahn, så lad os da tage konsekvensen udfra
de ikonografi ske vidnesbyrd og regne det som
det mest nærliggende, at sjælen i bronzealderens
forestillinger skulle forenes med solen selv eller
ledsage solen på dens evige færd.
I bronzealderens forestillingsverden blev sjæ-
len ét med solen eller delte skæbne med solen
på dens evige færd, rundt, rundt, oppe og nede,
gennem himmel og underverden, gennem liv og
død. Sjælen blev forenet med den kosmologiske
grundmyte. Solens liv om dagen, dens ’død’ ved
rejsen gennem underverdenen og dens genfød-
sel om morgenen kan lignes med menneskelivet,
Figur 2. To yngre bronzealders rageknive med skibsbilleder med mandskabsstreger. Asnæs, Vestsjælland, Danmark,
med tre skibe, det ene sammenfoldet. Karpalund, Skåne, Sverige, med et sammenfoldet skib (etter B. Skaarup
tegn. og Montelius 1917).
Kaul 05-08-06, 11.38268
269 | HVAD SKETE MED DEN DØDES SJÆL?
hvor mennesket efter døden placeredes i en nat
i gravhøjen i jorden, men om morgenen eller
om foråret steg op, delte skæbne med solen,
igen og igen. Ligesom det levende menneske på
jorden og jordens vækster var afhængige af solen
og dens livgivende kraft, kommende igen hvert
forår, således var også menneskets sjæl efter døden
snævert knyttet til solen. Set på denne måde får
vi en forståelse for både gravhøjens runde form,
for de jordfæstegrave, hvor den døde vender
mod solopgangen, og for ristningernes billed-
lige udsagnskraft omkring den dødes ønskede
tilknytning til solen og det cykliske. Gravhøjen
og graven er at opfatte som en hjælper eller ’gen-
opstandelsesmaskine’, der gjorde det muligt for
den døde at nå op til solen, at blive forenet med
solen på dennes evige rejse gennem alle verdener.
Heste og skibe – som ved Sagaholm – eller sol-
billeder eller hjulkors andetsteds – kan på denne
måde næsten opfattes som billedlige formularer
for den døde eller bønner, som den døde kunne
fremsige, for at sjælen kunne nå sit endelige og
evige mål, solen.
I denne forbindelse er skibets rolle i bronzeal-
derens ikonografi af stor betydning. Udfra yngre
bronzealders billeder på bronzegenstande tjente
skibet i myterne omkring solens gang som et sol-
skib, der fragtede eller ledsagede solen både igen-
nem dagen og natten, hvor det var en formidler af
solen mellem andre solhjælpende elementer eller
væsener som solhesten, fi sken og slangen (Kaul
1998, 2000). Disse solskibe, der rejser med solen
over himlen og gennem underverdenen, som de
ses i yngre bronzealder, har mandskabsstreger.
Da meget tyder på, at forestillinger om egentlige
personifi cerede guddomme kun var i sin vorden
i yngre bronzealder, er det ej urimeligt at opfatte
mandskabsstregerne på disse åbenbare mytologi-
ske solskibe (ikke at forveksle med (visse) skibe,
der afbildes på hellerne i f.eks. Bohuslän, og
som ofte kan opfattes som virkelige skibe brugt
af virkelige mennesker i livet som platform for
ritualer), som de dødes sjæle, gennem døden
’guddommeliggjorte’ mennesker (fi g. 2).
De dødes sjæle blev solskibets mandskab. Set
i dette perspektiv kan der i bronzealderens my-
tologiske forestillinger være opstået et gensidigt
afhængighedsforhold mellem den livgivende sol
og de dødes sjæle. Solen blev i nogen grad afhæn-
gig af bistand fra de dødes sjæle, men de dødes
sjæle var naturligvis også dybt afhængige af solen.
Ved antagelsen af et sådant afhængighedsforhold
får begreber som dødekult en anden og udvidet
betydning. Hvis man ærede de døde på den rette
måde, ville de dødes sjæle kunne hjælpe solen
bedre, herved til gavn for de levende på jorden.
Forfædrene knyttedes til solen, til solens evige
rejse. Solen går under hver aften, men også om
natten kunne sjælene hjælpe, thi der ses også
mandskabsstreger på yngre bronzealders myto-
logiske natskibe (fi g. 3).
Ved sådanne dødeforestillinger kunne den
dødes sjæl blive en garant for den kosmiske
orden, der medvirkede til at sikre solens og
livets evige tilbagekomst. Udtryk for dødekult,
d.v.s. billedlige eller andre spor af ritualer i nær
tilkytning til grave eller gravpladser, kan set i
dette perspektiv i ligeså høj grad rette sig mod
Figur 3. Venstresejlende natskib med mandskabsstreger,
Møn, Danmark.
Kaul 05-08-06, 11.38269
FLEMMING KAUL | 270
selve solen og forestillingerne om solens evige
genkomst og livgivende kraft som de døde selv.
Den grundlæggende kosmologi, soltilbedelsen
og forestillinger om de dødes efterliv blev da to
aspekter af samme sag.
Netop Kaliff har da også generelt set udtrykt
sig i samme retninger, hvor den kult, der for-
modes at have foregået også på gravpladserne,
i ligeså høj grad kan have været vendt mod de
levende og deres liv som mod de døde (Kaliff
1997: 75-78).
Såfremt vi godtager, at den afdødes sjæl i
bronzealderen indtrådte i en så central og afgø-
rende rolle i forhold til det grundlæggende my-
tekompleks omkring solens gang, hvor sjælen,
med forbindelse til det højeste væsen og kraften
bag dette, kunne optræde som en medvirkende
aktør ved solens evige rejse, da bør det overvejes,
om alle døde i bronzealderen var tiltænkt en
sådan rolle, en sådan guddommeliggørelse. Da
det almindeligvis antages, at det kun var en del
af befolkningen, der i ældre bronzealder begrave-
des i store høje, skal det ikke udelukkes, at netop
denne skitserede sjælelære var forbeholdt de få,
var forbeholdt aristokratiet. Ved bronzealderens
begyndelse, i slutningen af per. I og i per. II skete
gennemgribende ændringer, herunder formentlig
også et religionsskifte eller i det mindste væsent-
lige ændringer af de religiøse forhold, et nyt og
anderledes markant aristokrati toner frem, og
med dette aristokrati nye religiøse udtryk.
I en spændende dynamisk formativ fase skab-
tes hovedtrækkene i bronzealderens religion,
hvor skib og hest introduceredes som bærende
elementer i tidens religiøse billedsprog, og hvor
særlige genstande i bronze og guld vidner om en
kult og religion opbygget på en materiel rigdom i
metaller. Det var formentlig først og fremmest de
magtfulde ledere, som medvirkede til at skabe en
ny ideologi og en ny religion, der ligger begravet
i ældre bronzealders storhøje. Det må være disse
ledere, der gennem kendskabet til ’deres egen’
ny religion og udøvelsen af denne, har kunnet
give sig selv en helt særlig, nærmest guddomme-
lig status eller identitet. Disse teokratiske ledere
havde ganske særlige forbindelser til solen og
til underverdenen, som kunne legitimere deres
jordiske magt (Larsson 1999: 14). En leder, hvis
sjæl kunne tænkes at have sådanne egenskaber,
var sandelig en stor hersker – også som død og
som guddommeliggjort – for altid knyttet til
solens rejse.
En sådan særlig sjælelære eksklusivt forbe-
holdt aristokratiet, der iøvrigt også ved sine of-
ferhandlinger må formodes at have stået nærmere
det guddommelige, behøver ikke nødvendigvis
at medføre sjælens fortabelse for ’almindelige
mennesker’ uden for ledergruppen. Det skal ikke
udelukkes, at der fandtes andre tanker om sjælen
og om efterlivet for sådanne lavere placerede med-
lemmer af samfundene. Det kunne være, at de
blot kom til et behageligt land ude mod vest.
Gennem Goldhahns tanker omkring de sjæls-
frigørende elementer ved bl.a. Sagaholm-graven,
der må henvise til solen og solens rejse, har jeg
forsøgt at bortskære de efter min mening uhold-
bare henvisninger til reinkarnation. Herved er der
blot tale om en logisk reduktion af elementerne
omkring den dødes mulige efterliv – hvor der
gås direkte fra forståelsen af billedernes metafo-
riske henvisninger og til konsekvensen af disse
henvisninger.
3. To eller fl ere sjælsaspekter – jordfæstegrav
og brandgrav. Helt så enkelt er det dog næppe.
Der har sandsynligvis været tale om fl ere sjæle
Kaul 05-08-06, 11.38270
271 | HVAD SKETE MED DEN DØDES SJÆL?
eller sjælselementer i den nordiske bronzealder.
Bo Gräslund har udfra studier af sjælsbegreber
i ikke-litterære samfund kunnet iagttage, at der
blandt den store variation ved primitive sjæls-
begreber fi ndes to former, som synes næsten
universelle. Den første form betegnes ofte som
’åndedrætsjælen’ eller ’kropssjælen’, den anden
form betegnes ofte som ’frisjælen’ eller ’drøm-
mesjælen’. Det bør i høj grad overvejes, om der
også i Nordens bronzealder har været fl ere sjæls-
elementer til stede.
Den udbredte forekomst af disse to sjælsbe-
greber kunne forklares gennem to basale fæno-
mener som ethvert menneske kender, åndedræt
og drømme. ’Åndedrætsjælen’ står ofte for selve
livsprincippet, og den regnes for at forlade krop-
pen i dødsøjeblikket, med det sidste åndedrag.
Den regnes ofte for at vende tilbage til, hvor den
kom fra – til en slags fælles ophav for livsprin-
cippet, med guderne, i himlen, i naturen eller
andetsteds. ’Frisjælen’ derimod er knyttet til
drømmeoplevelser og andre manifestationer af
det ubevidste. Dette sjælsaspekt er passivt inde
i kroppen så længe en person er vågen eller ved
bevidsthed og bliver først aktiv og uafhængig
udenfor kroppen ved søvn. ’Frisjælen’ vender
tilbage, når personen vågner op.
Det er almindeligvis denne ’frisjæl’ der regnes
for at repræsentere den døde i eksistensen efter
døden. Den står som udtryk for individet snarere
end for individets personlighed, der ofte opfattes
som en tredje slags sjæl, en ’ego-sjæl’. ’Frisjælen’
opfattes derfor snarest som et vagt skyggebillede
af den døde. ’Frisjælen’ adskiller sig fra andre
sjælsaspekter, ved at den almindeligvis først regnes
for at forlade den døde krop et stykke tid efter
dødens indtræden; den forbliver i kroppen indtil
kroppens ødelæggelse er påbegyndt eller tilende-
bragt (ved at rådne, ved ligbrænding, afkødning,
udlægning til dyr etc.). Så bliver ’frisjælen’ fri og
hjemløs og begynder sit egentlige efterliv (Gräs-
lund 1989: 70-71, 1994: 18-19). Rent sprogligt
synes de nævnte termer for sjælsbegreberne lidt
vanskelige at håndtere, idet det jo – som det er
fremgået – er ’kropssjælen’, som først forlader
kroppen, mens det er ’frisjælen’, der i en tid
forbliver i kroppen. Vi får ikke at vide, hvornår
’ego-sjælen’ forlader kroppen.
Ved et dualistisk eller fl erfoldigt sjælsbebreb
er justereringer i forhold til Gräslund foreslået.
Randsborg fremfører, at der allerede ved ældre
bronzealders grave synes at kunne påvises mod-
sætninger, hvor der på den ene side antages at
være tale om et sjælsaspekt, som på et eller anden
tidspunkt i forbindelse med begravlsesritualerne
blev frigjort, mens der på den anden side også
synes at kunne påvises træk omkring bevaring
af kroppen eller sikring af kroppen og gravfre-
den, der antyder, at et sjælsaspekt stadig var til
stede i eller i tilknytning til kroppen og graven.
Randsborg antager videre, at det sjælsaspekt, som
forblev i graven, kunne være ’åndedrætssjælen’
eller ’livsaspektet’, hvor der således stadig var en
slags liv knyttet til kroppen (Randsborg 1998:
118-120).
Det foreslås her, også for at lette den sproglige
tilegnelse af disse vanskeligt forståelige begreber,
at vi taler om en ’mobilsjæl’ (frisjælen), der fri-
gøres og kan bevæge sig rundt, og en ’stationær
sjæl’, nærmere knyttet til de fysiske rester af den
døde og graven selv.
Hvad angår yngre bronzealder, så benytter
Gräslund sig ikke til fulde af mulighederne for,
at der kunne være fl ere sjælselementer til stede.
Istedet fremhæver han, at der ikke i yngre bronze-
alders grave nedlagdes genstande af prestigemæs-
Kaul 05-08-06, 11.38271
FLEMMING KAUL | 272
sig betydning eller af betydning for den dødes
sjæl. Det kan siges at være ganske overraskende
at læse, at skandinaviske arkæologer stort set er
enige om at se rageknive og pincetter som sym-
bolske genstande knyttet til den rituelle renselse
og barbering af den døde (Gräslund 1994: 20-
21). Han mener, at alt omkring sjælen og dens
frigørelse allerede og alene skete i forbindelse med
ligbrændingen.
Men da vi ved, at ændringerne af gravformer-
ne ved overgangen til ligbrænding strakte sig over
længere tid, ja mere end 200 år, hvor f.eks. de
brændte ben kunne lægges i en mandslang kiste
og med tøjet henover, som om det var en ubrændt
begravelse, så får man sine tvivl om, at der kun var
et sjælselement, der frigjordes ved brændingen.
Der må være noget mere knyttet til graven og den
dødes jordiske rester og gravgods.
Hvis virkelig sjælen var helt borte eller ude af
billedet i forhold til selve graven i yngre bronzeal-
der, således som det fremføres af Gräslund, fore-
kommer det besyndeligt, at vi fi nder brandgrave
som centralgrave under storhøje i per. III og IV
og i enkelte områder også senere som centralgrave
under mindre høje, ligesom størstedelen af de
danske urnegrave er nedsat (i små stenkister)
i ældre gravhøje, endda med en foretrukken
placering i højens østlige eller sydlige side. En
sådan placering burde vel netop ses som udtryk
for solens rolle i forbindelse med sjælen.
Desuden fi ndes der, som nævnt, ristninger
på sten snævert knyttet til disse grave. Om vi
antager, at højen som sådan havde kvaliteter med
en gavnlig virkning for den dødes sjæl (se oven-
for), da kan brandgrave og urnegravene i høje
fremdeles i yngre bronzealder ses at indgå i dette
billede. Højen som sådan var stadig af betydning,
gravgodset med sine mytologiske referencer var
ligeledes stadig af betydning. Det forekommer
bestemt ikke således, at alt omkring den dødes
sjæl var slut ved selve ligbrændingen, hvad også
den dødes personlige genstande med såvel en
statusmæssig betydning som en dybt religiøs
betydning synes at angive.
Vi synes således at stå overfor et paradoks,
hvor der stadig skete noget i forbindelse med den
dødes sjæl i selve brandgraven eller urnegraven
i højen, mens sjælen dog var frigjort tidligere
gennem ligbrændingen. Dette kan dog forkla-
res, ved at inddrage et dualistisk eller fl erfoldigt
sjælsbegreb. Gräslund har selv påpeget, at de to
af ham fremhævede sjæle skal opfattes som et
minimum, en slags mindste fællesnævner (Gräs-
lund 1989, 1994), og han har endvidere påpeget,
at der både kan være et aspekt ved sjælen, der
kunne rejse til en anden tilværelse borte fra krop
og grav samtidig med, at et aspekt stadig befandt
sig i eller nær graven (Gräslund 1983: 50). Der
er derfor intet til hinder for, at fl ere sjæle er med
i spillet. Vi har faktisk brug for en sjæl mere, hvis
’sjælekabalen’ skal gå op, og vi bør derfor tale om
mindst tre sjæle.
”Åndedrætssjælen” eller ’livsprincippet’ kan vi
ikke bruge til meget i denne sammenhæng, idet
den allerede ifølge Gräslund har forladt kroppen
og er væk i forbindelse med dødens indtræden (se
dog Randsborg 1998: 118-120).
”Frisjælen” eller mobilsjælen forlod kroppen
i forbindelse med gravritualerne, ved jordfæste-
grave efter selve gravlæggelsen, ved ligbrænding
gennem ligbålet før selve gravlæggelsen.
Men i graven selv – såvel i jordfæstegraven
som i brandgraven – forblev der stadig en sjæl
eller et sjæl-element tilbage bundet til eller knyt-
tet til de jordiske rester, det være sig liget under
nedbrydning eller de dødes brændte ben. En så-
Kaul 05-08-06, 11.38272
273 | HVAD SKETE MED DEN DØDES SJÆL?
dan mulig ekstra sjæl kunne kaldes ”egosjælen”
som foreslået af Gräslund (1994), men udtrykket
’stationær sjæl’ er måske at foretrække. Såfremt
der er tale om en sjæl, der stadig indeholdt dele af
den dødes personlighed eller ego, da fi nder vi en
god forklaring på, at personlige genstande stadig
og i høj grad er at fi nde i tilknytning til yngre
bronzealders brandgrave og urnegrave.
Den sene husurne kunne også opfattes som
et ’hjem’ for et sjælsaspekt. Dele af den dødes
sjæl befandt sig i eller tæt ved graven med sine
personlige genstande. Ved at bringe en sjæl – eller
sjælselement – på banen, der kom til at høre til i
højen, kan vi yderligere forstå, at gravhøjen som
helligt bygningsværk ikke udelukkende opførtes
eller brugtes for at fremme en sjæls frigørelse, men
også til bedste for den sjælsdel, der stadig måtte
befi nde sig i højen. Faktisk kunne højen opfattes
som det, der beskyttede de dødes jordiske rester
mod tilintetgørelse (det være sig brændte eller
ubrændte), således at den stationære sjæl stadig
og altid havde et sted at holde til.
Skibsristningerne fra Hjortekrog, Småland,
der straks efter hugningen formodes dækket
med en røse med en brandgrav (per IV) (Wid-
holm 1998: 77ff.), må angive, at også i yngre
bronzealder var væsentlige ikonografi ske motiver
at stor betydning, hjæpende den døde eller den
dødes sjæl eller et sjælsaspekt. Også det særlige
håndtegn med fi re streger over, yngre bronzeal-
der, kan knyttes til forhold omkring den dødes
sjæl (Kaul 1988).
Der foreligger måske et mindre, logisk problem
også ved denne model. Det er især de brandgrave
fra per. III og per. IV, som ligner jordfæstegrave,
der kræver en forklaring. Den velkendte Hvide-
gårdsgrav fra Klampenborg nord for København
fra bronzealderens per. III udgør et eksempel på
en brandgrav i en mandslang kiste, hvor den dø-
des brændte ben er nedlagt dækket af dragten og
med sværd og andre genstande nedlagt (fi g. 4),
som om det var en ubrændt begravelse (Lomborg
1981; Kaul 1998: 16-20). Mens graven og højen
med jordfæstegraven således kunne hjælpe hele
to sjæle, så kan høj og grav ved brandgraven kun
hjælpe en sjæl, idet ”frisjælen” eller mobilsjælen
jo allerede var taget afsted ved ligbrændingen. I
sådanne tilfælde ’opfører’ brandgraven sig som
en jordfæstegrav.
Netop gennem erkendelsen af problemet, hvor
en brandgrav ’opfører’ sig som en jordfæstegrav,
er det måske muligt at nå en plausibel løsning på
samme problem. Ved en sådan løsning skal der
stadig arbejdes med (mindst) to sjælsaspekter,
men disse to sjælsaspekter – den mobile sjæl og
den stationære sjæl – bør begge kunne knyttes
til selve graven. Herved kan forskellene mellem
jordfæstegrav og brandgrav nedtones, samtidig
med at den mobile sjæl (eller ’frisjælen’) stadig
regnes for frigjort gennem ligbrændingen.
Den mobile sjæl blev frigjort på lidt forskel-
lige tidspunkter i forhold til begravelsesritualernes
udførelse, alt efter om der var tale om jordfæste-
begravelse eller brandgrav. Det afgørende er, at
den mobile sjæl tillige kunne vende tilbage til
graven med visse mellemrum. Anskuet på denne
måde kan væsentlige træk ved den endelige grav-
læggelse, det være sig gravgods, kistens udførelse
eller tilknyttede ristninger i begge tilfælde anses
for knyttet til hele to sjæle. Herved bliver de sjæls-
strukturelle forskelle mellem jordfæstegrave og
brandgrave yderligere minimeret, hvad der videre
kan forklare de væsentlige ligheder ved graven selv
hos de to slags ligbehandling.
Herefter kan det drøftes, hvornår og ved hvilke
lejligheder mobilsjælen besøgte gravhøjen og der-
Kaul 05-08-06, 11.38273
FLEMMING KAUL | 274
med også besøgte den stationære sjæl. De ristnin-
ger, der kendes i snæver forbindelse med grave
eller den gravlagte, synes stort set alle at henvise
til solen og solens gang eller dens cykliske rejse
med anvendelse af gengivelser af skibet, hesten
og solen, herunder også hjulkorset, som udover
at være et solbillede også ses som udtryk for hele
det cykliske princip (Kaul 1999, 2000). Disse
motiver må henvise til den almene kosmologi,
som tydeligst lader sig udtrykke på yngre bron-
zealders rageknive (eller Solvognen).
Ved den betydningsfulde Sagaholm-grav giver
Goldhahn i høj grad udtryk for, at de mange
ristningsbilleder i denne gravhøj ikke alene re-
fererer til solen som sådan, men også udtrykker
en cyklisk tankegang. Goldhahn argumenterer
på udmærket vis for, at hellernes billeder og
gravhøjens form henviser til et cyklisk tankesæt
knyttet til solen. Men det cykliske i forhold til
sjælen synes hos Goldhahn at være udtryk for en
slags reinkarnationscyklus, hvor alle de cykliske
elementer omkring solen skal medføre, at den
dødes sjæl skulle vende tilbage til de levendes
verden genfødt i en ny menneskelig krop (Gold-
hahn 1999: 207).
Istedet vil vi udelade tanken om den dødes
genfødsel i et nyt menneskeligt legeme på jor-
den (se ovenfor), og den fulde konsekvens af
billedernes udsagn omkring solen og solens færd
kan derved tages. Den dødes mobilsjæl fulgte so-
len, delte skæbne med solen og genopstod hver
morgen med solen. I denne evige cyklus, hvor
en af den dødes sjæle fulgte solen ved dens evige
rejse gennem dag og nat, da bør det overvejes,
om netop denne sjæl faktisk tænktes at besøge
gravhøjen og graven hver eneste morgen, og at
de mange metaforiske henvisninger til solen og
dens genfødsel i bl.a. Sagaholm-graven angiver,
at sjælen ikke alene blev frigjort til genfødsel i
forbindelse med gravritualernes udførelse, men
blev genfødt hver eneste morgen sammen med
solen efter et besøg i graven.
Figur 4. Plantegning af den mandslange gravkiste
fra Hvidegården nord for København, Sjælland,
Danmark. En brandgrav, der fremtræder fuldstændig
som en jordfæstegrav (efter Lomborg 1981, Magnus
Petersen tegn. 1845).
Kaul 05-08-06, 11.39274
275 | HVAD SKETE MED DEN DØDES SJÆL?
Hvis sådanne tanker rådede, da vil graven
– såvel ved jordfæste som ved ligbrænding – have
fungeret som et centralt sted for såvel mobilsjælen
som for den stationære sjæl. Ved indskydelsen af
den stationære sjæl som tilstedeværende i graven
igennem lineær tid og ved en forståelse af mo-
bilsjælen som følgende solen på sin evige færd,
værende i gentagen forbindelse med graven i cyk-
lisk tid hver morgen før eller ved solopgang, kan
paradoksproblemet omkring sjælens frigørelse og
ligbrænding forklares på en forhåbentlig logisk
måde. Både i forbindelse med brandgraven, der
er at betragte som en ’rigtig’ grav omgivende de
dødes jordiske rester, og i jordfæstegraven spillede
begge sjæle en rolle – de var begge i større eller
mindre grad til stede, lige meget om mobilsjælen
i første omgang var blevet frigjort ved ild eller i
forbindelse med eller efter gravens tildækning.
Gravgods, ristninger og gravens rammer tjente
fortrinligvis begge sjæle; en sjæl med solen og en
sjæl i graven, smukt, enkelt og muligt. Men vi har
jo med sjæle at gøre, med sager uden fysisk sub-
stans – kun med et tænkt transcendent indhold
– og vi kan ikke spørge bronzealderens sjæl om,
hvad der kunne være korrekt. Intet kan bevises,
højst sandsynliggøres.
4. Afsluttende betragtninger. Ved indragelsen
af et dualistisk eller pluralistisk sjælsbegreb med
en mobilsjæl, der knyttes til solens evige cyklus
(evt. endda på tidspunkter udgørende solskibets
mandskab) også besøgende graven i tilknytning til
denne cyklus, samt en stationær sjæl, der befi nder
sig i graven knyttet til den dødes jordiske rester og
graven i højen, kan der gives en tilnærmelsesvis
logisk forklaring på modsætningsfulde forhold.
Kun ved en accept af modsætningerne istedet for
en bortforklaring af disse kan fundmaterialets ud-
sagn benyttes som et positivt udgangspunkt til
en videre forståelse. I alle tilfælde kan en sådan
forståelse af sjælsbegreberne og deres mulige dy-
namik yde en forklaring på lighederne mellem
jordfæstegrave og brandgrave – i det mindste i
visse dele af Norden – især igennem en langvarig
’overgangsfase’.
Dette kunne desuden angive, at der ved
ligbrændingens indførelse ikke behøver at være
indtruffet vidtgående forandringer i bronzealde-
rens religion, hverken ved de generelle opfattelser
omkring mytologi, kosmos og det guddomme-
lige, eller mere specifi kt ved tankerne omkring
de dødes sjæles videre transcendens.
Størstedelen af de ikonografi ske elementer,
der kendetegner den nordiske bronzealder fi ndes
igennem størstedelen af denne æra i et åbenbart
kontinuerligt gennemløb.
Da der således næppe kan påvises væsentlige
ændringer i de generelle religiøse forestillinger
eller i forestillingerne omkring den dødes sjæl og
efterliv ved indførelsen af brandgravsskikken, kan
det virke vanskeligt at forklare, hvorfor brand-
gravsskikken overhovedet blev indført. Hvad der
i denne sammenhæng skal holdes fast i er, at i
stedet for at søge efter forklaringer i brandgrav-
skikkens indførelse blot som udefra kommende
påvirkninger, så kan forudsætningerne herfor i
lige så høj grad søges i ældre bronzealders høj-
gravsskik og de hertil knyttede forestillinger
(Goldhahn 1999: 181-182).
Bronzealderens religion synes i Norden ud-
viklet i løbet af en formativ fase afsluttet i per. II
med alle de træk, som kendetegner denne reli-
gion. Fremkomsten af denne religion med skibe,
heste og sol indgående i en kompleks kosmologi
og særlige ritualer afspejlende et veldefi neret og
systematiseret verdensbillede skal efter alt at
Kaul 05-08-06, 11.39275
FLEMMING KAUL | 276
dømme forbindes med sociale ændringer, hvor
en ny aristokratisk herskerelite i samme tidsrum
opstod. I forbindelse med denne elites fremkomst
opstod en forholdsvis ensartet gravskik, hvor
ledelsens magt og prestige fremvistes, men en
gravskik, der også var af betydning for de afdøde
lederes sjæle.
Den nye herskerelite defi nerede ikke alene
deres magt gennem sociale signaler, men i høj
grad gennem religiøse forhold. Det må formodes,
at der skabtes en religion, hvor denne elite stod
nærmere det guddommelige, havde særlig adgang
til det guddommelige og også havde en særlig
adgang til det guddommelige efter døden.
Den døde person af høj status blev nærmest at
betragte som en halvgud gennem dennes særlige
forbindelse til den guddommelige sol (Randsborg
1998: 118). Herskeren og dennes familie blev
formentlig betragtet som mere guddommelig end
almindelige mennesker med særlig eksklusiv ad-
gang til religionens mysterier og myter. Det sær-
ligt guddommelige ved sådanne små ’gudekonger’
og deres slægt var, at deres sjæl tiltænktes et helt
særligt efterliv i nær forbindelse med solen.
Gravristninger, ikonografi sk udsmykning af
gravgods, gravens orientering samt højen eller
røsen i sig selv kan indeholde de nødvendige
såvel sjælsfrigørende som sjælsfastholdende ele-
menter i et mindst tofoldigt sjælssystem, hvor
en sjæl knyttedes til graven og en sjæl knyttedes
til solen. Højen var nødvendig som den ene
sjæls hjem og var en uundværlig formidler i det
cykliske system mellem himmel og jord. Det må
formodes, at denne særlige sjælelære netop var
forbeholdt de halvguddommelige herskerslægter
i ældre bronzealder, de herskere, som vi møder i
ældre bronzealders ofte rigt udstyrerede højgrave.
Som i det gamle Egypten må herskeren og dennes
familie og dermed deres sjæle ses nært knyttet til
den guddommelige essens i religionen. Hvad der
skete med ’almindelige’ menneskers sjæl kan vi
ikke vide, men sjælen behøvede ikke nødvendig-
vis at gå tabt, den kunne rejse til et andet sted,
måske et land mod vest eller underverdenen,
men næppe indgående i eller blivende opslugt
i religionens hele fi losofi ske, kosmologiske og
mytologiske kerne.
Det antages, at det var med rødder i en så-
dan elitær sjælsforestilling, at brandgravsskikken
indførtes. Men igen, hvorfor indførtes brands-
gravsskikken overhovedet, når nu sjælen på så
udmærket vis kunne klare sig i forbindelse med
jordfæstegraven takket være bl.a. gravhøjen?
En funktionel forklaring kunne være, at man
gennem ligbrændingen sikrede sig samme resultat
som ved jordfæste, men at (dele af ) sjælens frigø-
relse skete lettere, hurtigere og endda observerbar
gennem røgen (Gräslund 1983: 50; Bouzek 1999:
59). Når en lang række rige brandgrave fra (især)
per. III og per. IV ganske ligner jordfæstegrave,
kan dette herigennem forklares ved, at man ’dob-
beltsikrede’ dele af en tofoldig eller fl erfoldig sjæls
frigørelse. Om ikke andet synes sjælens frigørelse
at blive lettere og mere tilgængelig, måske for fl ere
mennesker. Måske kunne en ’kongelig frelse’ da
udvides til bredere dele af befolkningen?
Ved en sådan udvidet forståelse af sjælsbegre-
berne i Danmarks og Nordens bronzealder bør
inddragelse af sjælsbegreber i det gamle Egypten
ikke undgås i diskussionen. Man skal naturligvis
være yderst varsom ved benyttelse af analogier
til andre fjerne religioner, men da der synes at
være visse interessante overensstemmelser mellem
de grundlæggende kosmologiske forestillinger i
Nordens bronzealder og i Egypten, bør det kunne
tillades at se på nogle grundlæggende forhold ved
Kaul 05-08-06, 11.39276
277 | HVAD SKETE MED DEN DØDES SJÆL?
de egyptiske sjælsforestillinger og undersøge,
hvorvidt sådanne kunne være mulige i Nordens
bronzealder, og i så fald om sådanne egyptiske
forestillinger kunne uddybe vor forståelse af for-
holdene her. Men det er en anden historie.
Litteratur
Bouzek, J. 1999. Communications in Late Bronze
Age Europe: the Case of the Urnfi elds. Cummu-
nication in Bronze Age Europe (Orrling, C. ed): nication in Bronze Age Europe (Orrling, C. ed): nication in Bronze Age Europe
57-62. The Museum of National Antiquities
Studies 9. Stockholm.
Goldhahn, J. 1999. Sagaholm – hällristningar och
gravritual. Studia Archaeologica Universitatis gravritual. Studia Archaeologica Universitatis gravritual
Umensis 11. Umeå.
Gräslund, B. 1983. Jordfästning och likbränning.
Vägen till livet efter detta speglat i bronsålderns
och stenålderns gravskick. Foredrag ved det 1.
nordiske bronsealder-symposium på Isegran 3.-6.
oktober 1977 (Marstrander, S. red): 48-51. Varia
9. Oslo.
Gräslund, B. 1989. Gånggrifternas funktion i ljuset
av primitiv själstro. Arkeologi och Religion (Lars-
son, L. & Wyszomirska, B. red): 67-76. Lund
University Institute of Archaeology Report
Series No 34. Lund.
Gräslund, B. 1994. Prehistoric Soul Beliefs in
Northern Europe. Proceedings of the Prehistoric
Society 60: 15-26.
Görman, M. 1987. Nordiskt och keltiskt. Görmans
Förlag. Lund.
Görman, M. 1989. Hur kan man använda arkeo-
logiskt material i religionshistorisk forskning?
Arkeologi och Religion (Larsson, L. & Wyszomir-
ska, B. red): 31-42. Lund University Institute of
Archaeology Report Series No 34. Lund.
Kaliff, A. 1992. En religionsarkeologisk syn på
gravar. Tor 24: 125-143.Tor 24: 125-143.Tor
Kaliff, A. 1997. Grav och kultplats. AUN 24. Upp-
sala.
Kaul, F. 1988. Nogle nye sjællandske helleristnings-
fund. Adoranten 1988: 4-11.
Kaul, F. 1991. Gundestrupkedlen. Baggrund og Bil-
ledverden. Nationalmuseet. København.
Kaul, F. 1998. Ships on Bronzes. A study in Bronze
Age Religion and Iconography. PNM Studies in
Archaeology and History 3:1/2. København.
Kaul, F. 1999. I østen stiger solen op. Skalk 1999 Skalk 1999 Skalk
(5): 20-30.
Kaul, F. 2000. Solsymbolet. Skalk 2000 (6): 28-Skalk 2000 (6): 28-Skalk
31.
Larsson, Th. B. 1999a. Symbols in a European
Bronze Age cosmology. Communication in
Bronze Age Europe (Orrling, C. red): 9-16. The Bronze Age Europe (Orrling, C. red): 9-16. The Bronze Age Europe
Museum of National Antiquities Stockholm
Studies 9. Stock holm.
Lomborg, E. 1981. Et tøjstykke fra Hvidegårdsfun-
det – en hilsen fra Christian Jürgensen Thomsen.
Det skabende menneske Bd 1. Kulturhistoriske skit-
ser tilegnet P. V. Glob (Egevang, R., Ejlers, Ch., ser tilegnet P. V. Glob (Egevang, R., Ejlers, Ch., ser tilegnet P. V. Glob
Friis, B., Højrup, O. & Munksgaard, E. red):
64-84. Nationalmuseet. København.
Oestigaard, T. 1999. Cremations and Transforma-
tions: When the Dual Cultural Hypothesis was
cremated and carried away in Urns. European
Journal of Archaeology 2 (3): 345-364.Journal of Archaeology 2 (3): 345-364.Journal of Archaeology
Piggott, S. 1985. The Druids. Thames and Hudson.
London.
Randsborg, K. 1998. Plundered Bronze Age Graves.
Acta Archaeologica 69: 113-138.Acta Archaeologica 69: 113-138.Acta Archaeologica
Warmind, M. 1996. Havde kelterne døende og gen-
opstående guder? Chaos, Dansk-Norsk Tidsskrift
for Religionshistoriske Studier 25: 44-53.for Religionshistoriske Studier 25: 44-53.for Religionshistoriske Studier
Warmind, M. 2001. Keltiske guder og helte. Politi-
kens Forlag. København.
Kaul 05-08-06, 11.39277
FLEMMING KAUL | 278
Widholm, D. 1998. Rösen, ristningar och riter. Acta
Archaeologica Lundensia Series Prima in 4° No
23. Lund.
Kaul 05-08-06, 11.39278
17 | Kultanlæg og stenrækker – højenes funktion i yngre bronzealder
Karen Margrethe Hornstrup, Århus universitet
Gravhøjenes anlæggelse og senere genanvendelse
i bronzealderen fandt sted som en vekselvirkning
mellem de levende og de dødes verden.
Dette indlæg omhandler Nordvestjylland,
hvor der i yngre bronzealder blev opført forskel-
lige typer af kultanlæg i tilknytning til gravhøje,
som herved fi k en udvidet betydning (fi g. 1). Det
var imidlertid ikke kun gravhøjene, der blev gen-
anvendt i denne periode. Det samme var tilfældet
med en stenrække ved Hellegård, der må betegnes
som en særlig form for kultanlæg.
Endelig berøres kort problematikken om,
hvilke gravhøje, der blev udvalgt som basis for
kultanlæg.
Kulthusene. De senere års udgravninger i Nord-
vestjylland har frembragt to forskellige typer af
anlæg, som er an lagt ved gravhøje, og som med
al sandsynlighed er fra yngre bronsealder. Den
ene type er kulthusene fra Thy, der kun skal
omtales ganske kort, da de er grundigt belyst i
fl ere pu bli ka tio ner (Nielsen & Bech 2004; Victor
2002: 69f.).
Ved Grydehøj nær Vestervig er der udgravet
to af disse huse. Det bedst bevarede anlæg består
af en rektangulær bygning, indvendig ca. 5,5 x 5
m, og opbygget af tørvemur. Husene er anlagt op
imod højfoden og med en mindre åbning bort fra
højen. På begge sider af bygningen fandtes rester
af 1,25 m brede stenlægninger, måske en art pro-
cessionsstier. Inden for den mur, der grænsede op
til højen, fremkom en halvbueformet grøft med
en åbning i husets midterakse, og lige udenfor
åbningen var der placeret et ildsted.
I husets østlige del fandtes stumper af brændte
knogler, og i den del af gravhøjen, der lå umid-
delbart inden for bygningen, fandtes tre grave,
der sand syn lig vis er fra yngre bronzealder. Ved
fl ere af de øvrige kulthuse er der anlagt grave
med samme pla ce ring, og det antages derfor, at
kulthusene har haft en funktion i forbindelse med
gravritualerne.
De halvcirkelformede grøftanlæg. De halvcirkel-
eller hesteskoformede grøftanlæg er indtil videre
ikke fundet i Thy, men i de om kring ligg en de
områder. Den store åbning vender altid ind mod
højen, og udadtil er der en lille åbning, der må-
ske har fungeret som indgang. Grøftanlæggenes
indvendige di a me ter varierer mellem 4,5 og 9 m,
og selve grøfterne er mellem 0,2 og 1 m brede. I
det største af anlæggene, Kobberup i Viborg amt,
er der konstateret et grøftanlæg i mikrostørrelse
umiddelbart inden for den store åbning (Clem-
mensen i denne publikation).
Da de første grøftanlæg dukkede op i slut-
ningen af 1980erne blev de betegnet som sten-
alderanlæg, og det skyldes, at de fremkom ved
Hornstrup 05-08-06, 11.39279
KAREN MARGRETHE HORNSTRUP | 280
gravhøje, hvor centralgraven enten var en jæt-
testue eller en grav fra enkeltgravstid. Grøfterne
indeholdt kun nogle hånd- til hovedstore sten og
ingen kulturrester, der kunne indikere en date-
ring. I forbindelse med udgravningen af en stor
overpløjet høj ved Nr. Dalgaard Syd i nærheden
af Holstebro, Ringkøbing amt, fremkom der et
anlæg med en diameter på ca. 7 m, som kunne
bidrage med nye oplysninger (fi g. 2, Hornstrup
1999: 125ff.).
Her kunne det med sikkerhed konstateres, at
den yderste del af grøfterne var gravet ned i hø-
jen. Endvidere blev det påvist, at den ene “arm”
mundede ud i en stenlægning, og at de sten, der
lå i grøfterne og i stenlægningen, var helt ensar-
tede. Ved undersøgelsen af stenlægningen blev
der fundet en hank og nogle randskår, der med
sikkerhed er fra yngre bronzealder foruden en
lille sten med skålgruber (Hornstrup 1999: 126,
Fig. 18, 19).
I nærheden af den store åbning fremkom en
ildgrube N34 og på ydersiden af den ene grøft-
halvdel blev der påvist to grave. Der blev udført
AMS-dateringer af ildgruben og brandgrav N29
med henblik på at afklare, om der var en tidsmæs-
sig sammenhæng mellem disse og grøftanlægget.
Resultaterne herfra henviste imidlertid ildgruben
til en plads i midten af ældre bronzealder og gra-
ven til tidlig førromersk jernalder.1
Figur. 1. Kort over Nordvestjylland med
angivelse af de vigtigste fundlokaliteter.
Hornstrup 05-08-06, 11.39280
281 | KULTANLÆG OG STENRÆKKER
Ved to af øvrige anlæg er der fremkommet ma-
teriale, som kan give en mere nøjagtig datering.
Grøftanlægget ved Harehøj, Åsted sogn, Viborg
amt (Adamsen 1998: 157 nr. 271) omslutter en
grube med keramik, der efter min opfattelse skal
dateres til periode IV. Umiddelbart uden for ind-
gangen til et af de to anlæg, der blev udgravet ved
Sejstrup i Højslev, Viborg amt (Overgaard 1999:
182f nr. 314), var der nedsat to lerkar, også fra
periode IV.2
De sidstnævnte anlæg peger således på en
da te ring til periode IV, men om samtlige hører
hjemme i denne periode, er det for tidligt at
udtale sig om. Bevaringsforholdene for de hidtil
udgravede grøftanlæg har været meget varierende,
og på nuværende tidspunkt er det vanskeligt at
fastslå, hvor mange forskellige undertyper, der er
tale om. Visse fællestræk er der dog, bl.a. er der
kun fundet sten i grøfterne, aldrig stolpehuller.
Til gengæld er der påvist stolpehuller uden for
selve grøfterne, men de er tilsyneladende ikke pla-
ceret efter et bestemt mønster. Det kan tænkes,
at stenene i grøfterne har fastholdt stolper eller
rafter i den tid, anlægget var i brug, hvorefter de
er blevet trukket op. En anden mulighed er en
form for teltkonstruktion.
Figur 2. Oversigtsplan. Grøftanlæg
fra Nr. Dalgaard Syd, Ølby sogn,
Ringkøbing amt. (Hornstrup 1999:
125 fi g. 17). Cirkel med sort midter-
felt: urnebrandgrube. Cirkel med
hvidt midterfelt: urnegrav. Cirkel:
stolpehul. Sorte felter: sten. Cirkel
med kryds: ildgrube.
Hornstrup 05-08-06, 11.39281
KAREN MARGRETHE HORNSTRUP | 282
Der kan ikke herske tvivl om, at grøfterne har
afgrænset et område af en særlig betydning, sand-
syn lig vis en kultplads (Hornstrup 1999: 130),
selv om den konkrete funktion er usikker. Da
grøftanlæggene netop ikke er konstateret i Thy,
kunne de tænkes at være en forenklet udgave af
kulthusene. Placeringen umiddelbart op til høje,
den lille åbning udadtil og det lille anlæg i Kobbe-
rup-anlægget, er alt sammen træk, der forbinder
dem med kulthusene fra Thy. Og hertil kom-
mer, at de sandsynligvis kun har været anvendt i
forholdsvis kort tid, idet der i enkelte tilfælde er
konstateret to anlæg ved samme høj.
Figur 3. Borbjergfundet. Foto: John Lee, Nationalmuseet.
Hornstrup 05-08-06, 11.39282
283 | KULTANLÆG OG STENRÆKKER
Men fordi der er arkitektoniske fællestræk,
behøver funktionen ikke at være den samme.
Der er ikke fundet brændte knogler i forbin-
delse med anlæggene, og de er ikke i samme
grad som kult hus ene knyttet til specifi kke grave.
Det udelukker naturligvis ikke, at grøftanlæggene
kan være relateret til gravkulten, men fundet af
lerkar ved indgangen til et af anlæggene i Sej-
strup, stenlægninger med knust keramik og lom-
me skål sten ved Nr. Dalgaard Syd samt en grube
med lerkarskår ved Åsted, åbner for en bredere
tolk ning, f.eks. en kultplads i forbindelse med
forfædredyrkelse og frugtbarhedskult.
Borbjergfundet. De fl este nedlæggelser af depoter
med smykker, våben og redskaber i yngre bron-
zealder fandt sted i moser og andre vådområder,
men derudover er et betydeligt antal depoter ned-
gravet på tør bund, ofte ved markante punkter i
landskabet, f.eks. i kystskrænter eller på højdedrag
i nærheden af vandløb. Endelig blev et mindre
an tal depoter ned lagt ved gravhøje, og fra det
østlige Danmark er der fl ere eksempler på, at der
er ned lagt depoter i jættestuer.3 Der foreligger
som re gel kun sparsomme eller usikre oplysninger
om fundforholdene, og der er også enkelte uklare
punk ter vedrørende Borbjergfundet fra Vestjyl-
land, et af de prominente depotfund fra periode
IV (Ørsnes 1958). Det ligger dog fast at Borbjerg-
depotet i sin tid blev nedgravet i nordsiden af en
gravhøj, men det er uklart, om det var inden for
eller lige udenfor højfoden.
Borbjergdepotet omfatter smykker, våben
og redskaber, både hjemlige og importerede
genstande, foruden et lerkar, og det er ligeledes
usikkert, om det kun var enkelte af genstandene,
der lå i lerkarret, eller om det var samtlige (fi g.
3). I hovedtræk svarer sammensætningen af typer
til fl ere andre depoter fra samme tid, dog er der
én genstand, der skiller sig ud. Det drejer sig om
bronzehornet, der er ene stå en de i skandinavisk
sammenhæng. Det har haft en krumning som et
naturligt oksehorn, og indvendigt i hornets øvre
del er der konstateret en sort skorpe, som består
af harpiks, eller snarere beg (Ørsnes 1958: 15).
Med henblik på bronzehornets eventuelle
anvendelse er det nærliggende at nævne Homers
beskrivelse af et bestemt offerritual, hvor Tele-
machos ledsaget af Athene, ankommer til Pylos
for at søge oplysninger om sin far, Odysseus. Da
kong Nestor af Pylos bliver klar over, at det er
gudinden, der ledsager Telemachos, planlægger
han en ofring til ære for hende: “et fjorgammelt
nød, bredpandet og aldrig avet, endnu ej tæmmet
af dødelig mand un der åget: dette jeg ofre dig
vil, og dets horn jeg med guld vil beklæde”. Den
efterfølgende dag er der travlhed, oksen bliver
hentet på marken, guldsmeden indfi nder sig og
omslutter dyrets horn med guld, og det fremgår,
at gudinden frydede sig over synet (Homers
Odysseé III sang 43ff.).
Depotfundene er således tegn på, at højene
blev anvendt til forskellige former for rituelle
aktiviteter, bl.a. nedlæggelse af genstande til
ceremonielt brug, evt. slagtofringer, ganske vist
ikke af guld, men af bronze.
Stenrækken fra Hellegård. En fl admarksgrav-
plads, Hellegård, med 70 brandgrave blev i
1998-99 udgravet ved Sæby i Viborg amt, og
tværs igennem pladsen løb sporene af en ca. 17 m
lang stenrække (Hornstrup et al. i trykken) (fi g.
4). Gravpladsen er anlagt umiddelbart vest for
en gravhøj i et 25 m langt og 13 m bredt bælte.
Det sparsomme grav gods består af frag mente re de
bronzeringe og enkelte jerngenstande, bl.a. en
Hornstrup 05-08-06, 11.40283
KAREN MARGRETHE HORNSTRUP | 284
jernnål, samt bennåle. Keramikken og gravgodset
viser, at gravpladsen hører til bronzealderens pe-
ri ode VI og begyndelsen af førromersk jernalder
peri ode I.
Højen, der er meget ødelagt, er ikke udgravet,
men en del af randstenskæden blev frilagt, og
det kan konstateres, at stenrækken ikke har haft
kon takt til denne. Ca. to meter fra den formodede
højfod har der været anbragt to-tre sten, og vin-
kelret herpå blev 10 sten placeret i VNV-retning
med en indbyrdes afstand på ca. 1,5 m målt fra
centrum af sporene. Stensporene havde en diame-
ter på 0,65-1 m, og i de fl este lå der mindre sten,
der tilsyneladende har fungeret som støtte for de
rejste sten. I udgravningsfeltets vestlige del blev
der udgravet hustomter fra senneolitikum samt et
større antal gruber. Til denne fase hører desuden
angiveligt to kraftige stenforede stolpehuller, der
er markeret med krydser på udgravningsplanen.
Da gravene på pladsen respekterer stenrækken,
må stenrækken være ældre end eller i det mindste
samtidig med gravene. Der er ikke fremkommet
materiale, der direkte kan datere sporene. I starten
blev det antaget, at stenrækken var anlagt på sam-
me tid som gravpladsen og derfor markerede en
fysisk opdeling af pladsen. Denne antagelse blev
Figur 4. Oversigtsplan. Gravplads fra
slutningen af bronzealderens periode
VI og begyndelsen af førromersk
jernalder periode I. Hellegård, Sæby
sogn, Viborg amt.
Hornstrup 05-08-06, 11.40284
285 | KULTANLÆG OG STENRÆKKER
afprøvet i forbindelse med de senere undersøgel-
ser af ma te ri a let, som indbefatter antropologiske
analyser, makrofossilanalyser samt arkæologiske
undersøgelser, men der er ikke påvist forskelle i
materialets karakter i de to områder.
Stenrækker hører til de sårbare anlægstyper,
især i et hårdt opdyrket land som Danmark. I
forbindelse med Nationalmuseets berejsninger i
slutningen af 1800-tallet og begyndelsen af 1900-
tallet blev der registreret ganske mange stenræk-
ker, der udgår fra gravhøje. Enkelte stenrækker
forbinder gravhøje, og andre går fra en høj til en
stencirkel, men de fl este slutter brat, måske fordi
de resterende sten er blevet fjernet. I dag er de
fl este af disse anlæg forsvundet.
Den mest omtalte stenrække er fra klokkebæ-
gerbopladsen Myrhøj i Himmerland, og den blev
målt til en længde af 156 m og har formentlig
været længere. Stenrækken gennemskærer to
hustomter fra Myrhøj-be byg gel sen, der dog for-
inden var dækket af et fl yvesandslag. I forbindelse
med nedgravning af en ældre rom ert ids grav blev
én af stenene tilsyneladende fl yttet. Daterings-
rammen er derfor særdeles bred og går fra tidlig
senneolitikum til ældre romersk jernalder. Fle re
af stenene stod tilbage, og enkelte var forsynet
med skålgruber, og på grund af skålgruberne
blev stenrækken dateret til bronzealderen (Jen-
sen 1973: 62).
I Vesteuropa er der registreret mange former
for stenrækker. Den type, der svarer til Hellegård
og Myrhøj, er de lange enkeltrækker, som består
af mindst syv sten, og hvor de længste kan være
over 1 km lange (Burl 1993: 91ff.). De fl este
enkeltrækker er fra SV-England, Wales, Nord-
irland og Bretagne, og de dateres til perioden
2100-1600 f.Kr. Ikke mindre end 28% er fra
den kendte lokalitet, Dartmoor i SV-England.
Det karakteristiske ved disse enkeltrækker er fak-
tisk variationen, ikke blot i længden, men også i
orienteringen. Nogle stenrækker når helt ind til
gravhøje, andre stopper et stykke derfra, og en-
delig er der eksempler på, at de er føjet til ældre,
eksisterende anlæg. Det er blevet tolket således, at
enkeltrækkerne i mange tilfælde er blevet ændret
efter opførelsen og således tilpasset den aktuelle
struktur (Burl 1993: 93; Bradley 2002: 72ff.).
På den baggrund er stenrækken fra Hellegård
formentlig langt ældre end gravpladsen. En ny
gennemgang af materialet har desuden ført til
den antagelse, at de tidligere nævnte stolpehuller,
der fremkom i nærheden af den neolitiske bebyg-
gelse, skal ses i sammenhæng med stenrækken.
Hvis stenrækken forlænges nogle meter går den
nemlig præcis imellem de to stolpehuller. Det er
formentlig en detalje, der ikke tidligere er påvist,
da en erkendelse af stolper kræver en egentlig
arkæologisk undersøgelse.
Stolpehullerne var betydeligt større end de
øvrige fra området. Den bevarede dybde var i
begge tilfælde ca. 0,5 m, og A49 har en diameter
på næsten 0,60 m, og selve stolpens diameter er
ca. 0,30 m. A127 var endnu kraftigere med en
diameter på 0,80 m, og i denne var der stadigvæk
bevaret mange sten fra sten for ing en, og stolpens
diameter var ligeledes ca. 0,30 m (fi g. 5).
Tilsvarende stolpehuller med næsten samme
dimensioner er konstateret i forbindelse med un-
dersøgelsen af en overpløjet gravhøj ved Nautrup,
kun ca. 2 km syd for Hellegård-gravpladsen (Si-
mon sen 1982). Under højen, der ifølge ældre op-
tegnelser var 2,6 m høj og 18 m i diameter, blev
der fundet 10 kraftige stenforede stolpehuller.
De otte var placeret omtrent i en oval kreds, og
de to sidste inden for denne, og konstruktionnen
har derfor en længde på godt 6 m og en bredde
Hornstrup 05-08-06, 11.40285
KAREN MARGRETHE HORNSTRUP | 286
på ca. 4 meter. Det er utvivlsom et kulthus, men
i dette tilfælde er husets form og konstruktion
ikke så interessant som da ter ing en. Fylden i fl ere
stolpehuller indikerer, at stolperne er trukket op
efter endt funktionstid. Umiddelbart ovenover
stolpehullerne og området omkring disse fandtes
en kraftig stenlægning, der er yngre end huset,
og som Simonsen antager hører sammen med
højopbygningen. Under og til dels mellem de
nederste sten i stenlægningen fremkom en træ-
kulskoncentration, og en prøve heraf er C-14
dateret til mellem/sen senneolitikum (Si mon sen
1982: 63). Primærgraven, der må høre sam men
med ældste højfase, viste sig at være plyndret og er
derfor ikke til nogen hjælp. De ældste spor under
højen består af et større antal overvejende fl ade
gruber, og herfra stammer et lerkarskår med for-
mo det senneolitisk ornamentik samt ildskørnede
sten og forskellige grove fl intafslag.
Der er stor sandsynlighed for, at stolpehullerne
fra Hellegård er fra senneolitikum. Hvis denne
opfattelse holder stik, blev stenrækken anlagt
om kring det tidspunkt, hvor den sen neo liti ske
bosættelse fandt sted og kan således have dannet
forbindelse mellem bebyggelsen og gravhøjen. Jeg
forestiller mig, at der i udkanten af be byg gel se s-
om rå det var anbragt to solide stolper af en særlig
kon struk tion, måske med en overligger, så det
dannede en port, og herfra udgik stenrækken, der
sigtede direkte mod gravhøjen. Det er fl ere gange
forslået, at stenrækker markerer processionsstier,
og denne tolkning passer fi nt her.
På grundlag af forskellige iagttagelser på Dart-
moor er der opstillet en model, som i prin cip pet
svarer til Hellegård (Barnatt 1998: 98ff.). Her
mangler bopladserne, men ved at kombinere
stencirklernes og gravhøjenes placering med sten-
rækkerne, antager Barnatt, at højdedragene var
forbeholdt ånderne eller de dødes verden, og at
de lavtliggende områder var forbeholdt bebyggel-
sen og dermed de levendes verden. Stenrækkerne
dannede således forbindelse mellem de to dødes
og de lev en des verdener.
Ved Hellegård blev stolperne på et tidspunkt
trukket op, men stenrækken blev stående og kan
have haft en betydning i de efterfølgende 1500
år. Ved anlæggelse af gravpladsen blev stenræk-
ken ”genanvendt”, ikke blot som et samlende ele-
ment, men sandsynligvis også som en symbolsk
manifestation.
Hvor stenrækken i neolitikum blev betragtet
fra bopladsen mod højen, var det omvendte til-
Figur 5. Stolpehullerne, A127 (til venstre) og A49 (til højre). Skala 1:20 (efter K.G.Overgaard). De grå felter
er sten. Undergrunden består af rødgult sand. 1: Gråt sandet muld. 2. Hvidgråt sand. 3: Brungråt sandet muld
iblandet rødgult sand. 4: Gråbrunt sand iblandet lidt muld. 5. Gråbrunt sand med lidt muld.
Hornstrup 05-08-06, 11.40286
287 | KULTANLÆG OG STENRÆKKER
fældet, da gravpladsen eksisterede. Både højen
og stenrækken var nu gamle, men vigtige mo-
numenter, og stenrækken var det medium, der
kanaliserede kraften fra højen udad, også mod
den levende verden.
Gravhøje som monumenter. Der rejser sig nu en
række spørgsmål om gravhøjenes funktion i yngre
bronzealder. Men ef ter som der fortsat er mange
uafklarede punkter vedrørende kultanlæggenes
da te ring og funktion, bliver deres rituelle, sociale
og samfundsmæssige betydning ikke diskuteret
her. Et enkelt spørgsmål skal dog berøres kort, og
det er hvilke intentioner der lå bag udvælgelsen af
en bestemt høj som basis for et kultanlæg.
Hvis man ser på tidspunktet for højenes op-
førelse, viser det sig, at de gravhøje, der blev gen-
anvendt til rituelle anlæg, er opført i forskellige
perioder. Enkelte (overvejende fra Thy) er anlagt
i ældre bronzealder, men de fl este er fra forskellige
perioder af stenalderen, dvs. centralgraven er en
jættestue, en enkeltgrav eller en senneolitisk grav.
Med den lange tidshorisont kan det meget vel
tænkes, at der har ligget mange forskelligartede
hen sig ter bag opførelsen af højene.
Alligevel er der et aspekt, som kun sjældent
berøres. Under mange af de nordvestjyske
gravhøje er der spor af tidligere aktiviteter, ofte
gruber med skår og fl int eller stolpehuller, især
fra yngre stenalder. Dette forekommer ikke kun
i Nordvestjylland, men også i andre områder.
Der er eksempler på, at højen er anlagt oveni
et kulthus fra senneolitikum (Simonsen 1982),
huse fra samme periode (Asingh 1988), eller fra
ældre bronzealder (Bokelmann 1977; Boysen &
Andersen 1983; Pe der sen 1987). Hertil kommer
ardsporene (Thrane 1991), men denne specielle
problemstilling vil ikke blive berørt nærmere i
denne forbindelse. Generelt er det vanskeligt at
opnå et overblik over, hvor stor en del af højene,
der gemmer på spor af ældre ak ti vi te ter, da det
først er igennem de senere års udgravninger, at
sporene under højene er blevet registreret (Ras-
mussen 1993: 172).
Men i stedet for at tolke disse spor som til-
fældige bebyggelsesspor kan det være udtryk for,
at stedet havde en særlig betydning for de men-
nesker, der boede i området. I såkaldt primitive
samfund kan bestemte steder i et landskab være
påvirket af ånder og spirituelle kræfter. Visse træk
i landskabet har en særlig kraft og indgår i myter,
der kan tolkes og genfortolkes fra én generation
til den næste (Bradley 2000: 28). Der er eksem-
pler på, at et landskab kan være forbundet med
forfædre på forskellige måder, forfædre kan have
udformet landet, eller være født ud af det, eller
have ryddet skoven og skabt marker (Thomas
2001: 175).
Man kan opføre et monument for at etablere
en betydning af en bestemt lokalitet. Men hvad
der også er vigtigt her er, at monumenter kan op-
føres med det formål at forstærke betydningen af
en lo ka li tet, og den pågældende lokalitet herefter
vil indgå i de menneskers bevidsthed, der lever og
arbejder omkring den (Bradley 1993: 5).
Monumenter kan defineres som ekstremt
holdbare anlæg, der hele tiden er synlige i mod-
sætning til andre dele af den materielle kultur,
f.eks. mindre genstande, som kan hentes frem
og gemmes væk, alt efter situationen (Bradley
1998: 71), en beskrivelse, der udmærket kan
overføres på gravhøjene. Gravhøjene blev ikke
jo blot opført og glemt, men fortsatte med at
fungere i kortere eller længere tid i forbindelse
med begravelser og ritualer. I lighed med andre
monumenter blev de forandret og tilpasset tidens
Hornstrup 05-08-06, 11.40287
KAREN MARGRETHE HORNSTRUP | 288
krav. Monumenter kan gennemgå så store for-
and ring er, og nogle monu men ter er ændret så
ofte, at betegnelsen projekt pas ser bedre (Bradley projekt pas ser bedre (Bradley projekt
1998: 71). De omkringboende var hele tiden
bevidste om disse monumenter, uanset om de
blev anvendt kon ti nu er ligt igennem lang tid, eller
opgivet kort tid efter opførelsen.
De høje, der blev udvalgt i forbindelse med
kultanlæg kan således have haft en speciel betyd-
ning i relation til myter, religiøse forestillinger
eller forfædredyrkelse.
Afslutning. I løbet af bronzealderen gennem-
gik gravritualerne omfattende ændringer, ikke
mindst i kraft af ligbrændingsskikkens gennem-
førelse, og på overgangen til yngre bronzealder
ændrede grav god set karakter samtidig med, at
de store grave blev afl øst af urner og andre små
brandgrave. Sam fun det gennemgik betydelige
forandringer, og gravhøjene blev inddraget i
den forandringsproces, idet der nu i langt højere
grad end tidligere blev udført forskellige ritua-
ler i tilknytning til højene. Gravhøjene var dog
fortsat vigtige monumenter for bronzealderens
mennesker, idet de rummede en stor del af deres
religion, myter og historie.
Noter
1 / Anlæg N34, et stykke trækul (eg) AMS-dateret
til 1520-1430 f.Kr. (AAR-4619). Anlæg N29, et
stykke trækul (eg) AMS-dateret til 480-395 f.Kr.
(AAR-4620).
2 / Bl.a. 1) NM 3000-3008 Hundslev Mark, Køl-
strup sogn, Bjerge herred, Odense amt. 080106 sb.
23 (Broholm 1946: 186: M. 36), en brillefi bula om-
viklet med guld, en armring mv. 2) Fyns Stifts mus.
4491-94 Fjeldsted sogn, Vends herred, Oden se amt.
080708 (Broholm 1946: 196: M. 55), 2 halsringe, 2
“savblade”. 3) B 890-916 Toftehøj, Gedesby sogn,
Falsters Sønder herred, Maribo amt. 070202 sb 1.
(Broholm 1946: 218 M. 141), et ler kar med bron-
zesmykker og enkelte redskaber ned lagt i gangen til
en jættestue. 4) B 11486-90 Frejlev Skov, Kettinge
sogn, Musse herred, Maribo amt. 070608 sb. 145
(Broholm 1946: 220 M. 148) skår ene af et lerkar,
der havde indeholdt fi re dobbelte bronzekæder med
rasleblik. Nedlagt i en jættestue. 5) NM 17014-16
Norup, Norup sogn, Lunde Herred, Lollands Nørre
Herred. 080305 (Bro holm 1946: M. 161), bælte-
smykke. 6) NM B 8086-8103 Hornbæk Plantage,
Tikøb sogn, Lynge-Kronborg herred, Frederiksborg
amt (Broholm 1946: 263: M. 294), et skrotdepot
fundet i en jættestue.
3 / Tak til Lone Adamsen og Kurt G. Overgaard
for brug af upubliceret materiale.
Litteratur
Adamsen, L. 1998. Arkæologiske Udgravninger i
Dan mark 1997 (Rigsantivkarens Arkæologiske
Sekretariat. red). København.
Asingh, P. 1988. Diverhøj. The Excavation of a
Complex Burial Mound and a Neolithic Sett-
le ment. Journal of Danish Archaeology 6 (1987): Journal of Danish Archaeology 6 (1987): Journal of Danish Archaeology
130-153.
Barnatt, J. 1998. Monuments in the Lands ca pe:
thoughts from the Peak. Prehistoric Ritual and
Re li gi on (Gibson, A. & Simpson, D. eds): 92-
105. Stroud. Sutton.
Bokelmann, K. 1977. Ein bronzezeitlicher Haus-
grundriss bei Handewitt, Kreis Schleswig-Flens-
burg. Offa 34: 82-89. Offa 34: 82-89. Offa
Boysen, Aa. & Andersen, S. W. 1983. Trappendal.
Barrow and House from the Early Bronze Age.
Jour nal of Danish Archaeology 2 (1983): 118-Jour nal of Danish Archaeology 2 (1983): 118-Jour nal of Danish Archaeology
Hornstrup 05-08-06, 11.40288
289 | KULTANLÆG OG STENRÆKKER
126.
Bradley, R. 1993. Altering the Earth. The Ori gins of
Monuments in Britain and Continental Eu ro pe.
Society of Antiquaries of Scotland. Monograph
Series 8. Edinburgh.
Bradley, R. 1998. The Signifi cance of Monu ments.
Routledge. Lon don & New York.
Bradley, R. 2002. The Past in prehistoric Societies.
Routledge. Lon don & New York.
Burl, A. 1993. From Carnac to Callanish. Yale Uni-
ver si ty Press. New Haven and London.
Homers Odyseé. 1964. Oversat af Christian Wilster. Homers Odyseé. 1964. Oversat af Christian Wilster. Homers Odyseé
Gyldendal. København.
Hornstrup, K. M. 1999. Brandgrave fra yngre
bronzealder. Muligheder og perspektiver. Kuml
1999: 99-145.
Hornstrup, K. M., Overgaard, K. G., An der sen, S.,
Bennike, P., Malmros, C. & Mikkelsen, P. H.
(in press). Aarbøger for Nordisk Oldkyndighed
og Historie 2002.
Jensen, J. 1973. Bopladsen Myrhøj. Kuml 1972: Kuml 1972: Kuml
61-122.
Nielsen, B. H. & Bech, J-H. 2004. Bronzealderens
kulthuse i Thy. Kuml 2004: 129-152.
Overgaard, K. G. 1999. Arkæologiske udgravninger
i Danmark 1998 (Rigsantikvarens Arkæologiske
Se kre ta ri at red.) København.
Pedersen, J. 1987. A New Early Bronze Age
House-Site under a Barrow at Hyllerup, We-
stern Zealand. Journal of Danish Archaeology 5: Journal of Danish Archaeology 5: Journal of Danish Archaeology
168-176.
Rasmussen, M. 1993. Gravhøje og Bopladser.
Brons ål derns gravhögar (Larsson, L. red): 91-
113. Uni ver si ty of Lund Institute of Archaeology
Rep ort Series 48. Lund.
Simonsen, J. 1982. Bolig eller dødehus? Museerne
i Viborg Amt 11 (1981): 52-69.i Viborg Amt 11 (1981): 52-69.i Viborg Amt
Thomas, J. 2001. Archaeologies of Place and
Lands ca pe. Archaeological Theory Today (Hod-
der, I. red): 165-186. Polity. London.
Thrane, H. 1991. Danish Plough-Marks from the
Neolithic and Bronze Age. Journal of Danish
Archaeology 8 (1989): 111-125. Archaeology 8 (1989): 111-125. Archaeology
Victor, H. 2002. Med graven som granne. Om
brons ål derns kulthus. Aun 30. Uppsala.
Ørsnes, M. 1958. Borbjergfundet. Aarbøger for Nor-
d isk Oldkyndighed og Historie 1958: 1-107. d isk Oldkyndighed og Historie 1958: 1-107. d isk Oldkyndighed og Historie
Hornstrup 05-08-06, 11.40289
18 | Bronzealderens kultanlæg – en undersøgelse af anlæggene uden for gravhøjene
Benita Clemmensen, Aarhus Universitet
Indledning. Uden for gravhøjene ses ofte en
række svært fortolkelige, mere eller mindre frag-
mente re de sten-, stolpe- og grøftkonstruktioner.
I denne ar ti kel afprøves en tolkning af disse kon-
struktioner som kultanlæg. Der vil blive opstillet
en række kriterier for, hvornår anlæg kan tolkes
kultisk, og dermed hvordan kultanlæg kan iden-
tifi ceres i det arkæologiske kil dema teri ale. Efter-
følgende vil der på baggrund af eksempler blive
præsenteret forskellige kategorier af kultanlæg
fra Dan mark og Schleswig-Holstein. Der vil
blive fokuseret på kultanlæggenes arkitektoni-
ske indhold, og det vil blive diskuteret, hvad
kultanlæggenes rolle har været i bronzealderens
religiøse praksis.
Der vil endvidere blive sat fokus på mulighed-
erne for at datere kultanlæggene. Dette er ofte
problemfyldt, da der sjældent er fundet genstande
i anlæggene, og da de stratigrafi ske iagttagelser
ofte er forstyrret i højperiferien.
De lokaliteter og anlæg, som ligger til grund
for undersøgelsen af kultanlæggene uden for
gravhøjene, er listet i appendikset.
Hvordan identifi ceres kultanlæg i det arkæo-
logiske kildemateriale? I en arkæologisk sam-
menhæng er det nødvendigt at defi nere det kul-
ti ske ud fra den materielle kultur, hvilket Poul
Kjærum (1955) har gjort i forbindelse med det
neo liti ske hus fra Tustrup på Djursland, i Dan-
mark. Kjærum (1955: 20) skri ver om kulthuse
fra neolitikum, at ”bygningens kon struk tion og
dens beliggenhed er indicier for, at den ikke kan
have været opført til verdsligt brug”, samt at ke-
ramikken er ”væsentlig for tolkningen af hu sets
funk tion”. Kjærums defi nition bygger således på
tre elementer nemlig beliggenhed, beliggenhed, beliggenhed konstruktion og
fund. Disse tre elementer er centrale for en un-fund. Disse tre elementer er centrale for en un-fund
dersøgelse af bronzealderens kultanlæg.
Det første element er beliggenhed. Anlægge-
nes pla ce ring er afgørende for en tolkning af dem
som kultanlæg. I denne sammenhæng er der fo-
kuseret på kultanlæg uden for gravhøje. Et andet
aspekt i for hold til kultanlæggenes beliggenhed
er, hvordan de ligger – altså deres orien te ring i
forhold til gravanlæg og i re la tion til verdens-
hjørner. I gen stands ma te ri a let fra bronzealderen
er der klare in di ka tio ner på, at so len har spillet
en fremtrædende rolle i bronzealderens re li gi on.
Nedenfor ar gu mente res der for, at solen også har
haft indfl ydelse på pla ce ring en og orien te ring en
af kultanlæggene.
Det andet element er konstruktion. Hermed
menes at kultanlæggenes struktur, i form af ud-
formning og dimensioner, kan være med til at
adskille dem fra profane anlæg. For eksempel
kan en konstruktionsdetalje være en åben gavl.
Der kan endvidere forekomme anlæg i forbin-
Clemmensen 05-08-06, 11.40291
BENITA CLEMMENSEN | 292
delse med kultanlægget, som kan være med til
at indikere en sa kral funktion, her tænkes f.eks.
på ”altre”.
Sidst men ikke mindst er der fund. Der
er generelt meget få fund i kultanlæggene fra
bronzealderen, men i de tilfælde, hvor der er, er
gen stand ene vigtige for en tolk ning af anlæggenes
funk tion. Fundene skal kunne karakteriseres som
spe ci el le. Der kan f.eks. være tale om hellerist-
ninger og bautasten, men også brændte knogler,
spor efter metalarbejde samt keramik, der f.eks.
er tyndvægget eller glittet, kan indikere, at der er
tale om et kultanlæg.
Det er altså karakteren af og det særlige ved de
tre elementer, der er defi nitionen på et kultanlæg.
Det er en kombination af de tre elementer, der
defi nerer, om et anlæg kan karakteriseres som et
kultanlæg.
Rektangulære stenrammer ved højfoden. En
anlægstype, der er forholdsvis hyppigt forekom-
mende ved højfoden eller som tilbygning til en
randstenskæde, er rektangulære stenrammer. De
rektangulære sten ram mer er indtil videre kun
fundet i Jylland – primært syd for Skanderborg
– samt i Schleswig-Holstein (fi g. 1). Rammerne
er bygget af sten, som i fl ere tilfælde er kantstil-
lede (AK 5 nr. 2763; AK 6 nr. 3028, 3030; AK 7
nr. 3421 I, 3602; AK 18 nr. 9514), og ved Løvet
Over gård ved Horsens (HOM 587) var sten ene
placeret med den fl ade side indad.
De rektangulære stenrammer fremkommer
en kelt vis og op til fem rammer i en kæde. Ved
Warringholz i Kreis Steinburg (AK 18 nr. 9514)
var randstenskæden mod øst udbygget med to
rektangulære stenrammer bygget i forlængelse af
hin an den (fi g. 2). Dette træk genfi ndes ved bl.a.
Harris lee i Kreis Schleswig-Flensburg (AK 4 nr.
2245) og Keitum på Sild (AK 5 nr. 2717), hvor
der er tale om tre stenrammer.
Rammerne kan også være forbundet af en
en kelt stenrække, som det er tilfældet ved Jern-
hyt, sb. nr. 64 i Haderslev Amt (AK 7 nr. 3422),
hvor størrelsen af de anvendte sten varierer fra
ramme til ramme inden for den samme række af
stensætninger (fi g. 3). Og ved f.eks. Vojensgård
ved Vojens (AK 7 nr. 3602) og Warringholz
(AK 18 nr. 9514) deler to ram mer sten (fi g. 2).
Det er her tydeligt, at en stenramme er byg get
i forlængelse af en allerede eksisterende ramme.
Det er imidlertid ikke muligt at sige noget om
længden af tidsrummet mellem anlæggelsen af
rammerne.Figur 1. Den geografi ske udbredelse af de 20 lo ka li te ter
med rektangulære sten ram mer.
Clemmensen 05-08-06, 11.40292
293 | BRONZEALDERENS KULTANLÆG
De fundtomme stenrammer. Trods den umid-
delbare lighed med grave er der ald rig med sik-
kerhed fundet spor efter begravelser el ler grav-
gaver i rammerne. De rektangulære sten ram mer
er stort set fundtomme. Kun i enkelte rammer
er der fundet lidt keramik, en tyknakket økse og
lidt spredt trækul, men det fore kom mer her mest
sand syn ligt, at der er tale om tilfældigt afl ejret
materiale. I forbindelse med en stenramme fra
Vrejlev Kloster ved Hjørring (VHM 39) er der
fundet en urnebrandgrube (39A164). Det er dog
ikke muligt ud fra de stra ti gra fi ske iagttagelser
en ty digt at defi nere forholdet mellem stenramme
og urnebrandgrube.
Det næsten totale fravær af fund i de rektan-
gulære stenrammer gør, at anlæggenes funk tion
skal tolkes ud fra deres beliggenhed.
De rektangulære stenrammer fi ndes ved højfo-
den, hvor de kan være bygget på ydersiden af en
randstenskæde, som det f.eks. ses ved Warring-
holz (fi g. 2, AK 18 nr. 9514). Rammerne kan også
være placeret uden for en højfase afgrænset af stol-
per som ved bl.a. Sønder-Ønlev og Voj ens gård
(AK 6 nr. 3028; AK 7 nr. 3602). Det ser således
ud til, at stenrammerne er byg get i forbindelse
med eller ef ter den sidste højudvidelse, og at de
ikke har været dækket af højfyld, men at de har
stået åbne og sam men med randstenskæden har
Figur 2. Ved Warringholz er der på ydersiden af en randstenskæde bygget to rektangulære sten ram mer (AK
18 nr 9514).
Clemmensen 05-08-06, 11.40293
BENITA CLEMMENSEN | 294
markeret højfoden, indtil de eventuelt er blevet
dækket af udskreden højfyld.
Sommetider ligger de rektangulære sten-
ram mer et stykke uden for den oprindelige
højfod, som det f.eks. ses ved Jernhyt, sb. nr. 64
(fi g. 3). Dette skyl des sand syn lig vis, at der er gået
nogen tid mellem højopførelsen og stenrammer-
nes anlæggelse, og at rammerne er blevet bygget
uden for nedskreden højfyld.
Stenrammernes placering øst for gravhøjene.
Al le re de i 1903 skriver Sophus Müller (1903:
313) om ”en soldyrkelse i Norden under Bron-
zealderen”, og i 1938 skriver Johannes Brøndsted
(1938: 81f.) om ”bronzealderens soldyrkelse”
og ”bronzealderens soltilbedelse”. Solkulten er
også cen tral for nyere teo rier om bronzealderens
religion og specielt Flemming Kaul (1998) har
arbejdet med tolk ning en af denne religion. Han
tolker motiverne på bronzerageknivene som af-
bildninger af en cyklisk myte om solens daglige
rejse på himlen (Kaul 1998: 262, 1999). Ud fra
motiverne på rageknivene skal bronzealderens
re li gi on altså forstås som cyklisk grundet solens
daglige rejse, død og genfødsel.
De rektangulære stenrammer fi ndes kon se -
kvent uden for højens østlige halvdel (fi g. 4), og
med so lens centrale betydning for bronzealderens
religion er det sandsynligt, at denne foretrukne
placering er for bun det med forestillinger om so-
lens opstigen i øst, og at stenrammerne har haft
en rituel eller religiøs betydning eller funktion
med referencer til forestillinger om so len.
Død og genfødsel er måske netop stikordene
til forståelse af de rektangulære stenrammer. En
mulig tolkning er, at de skal forstås i forbindelse
med den opstigende sol i øst. Solens livgivende
stråler har sand syn lig vis været en vigtig faktor i
forbindelse med begravelsesceremonier og den
dødes genfødsel og liv i en anden verden. Man
ønskede måske, at den døde skulle genfødes, lige-
som solen ”genfødes” med sin opstigen i øst.
Figur 3. Størrelsen af de anvendte
sten kan variere markant fra ramme
til ramme inden for den sam me kæde,
som det f.eks. ses ved Jernhyt, sb. nr.
64 (AK 7 nr 3422).
Clemmensen 05-08-06, 11.40294
295 | BRONZEALDERENS KULTANLÆG
Datering af de rektangulære stenrammer. Da
fundmaterialet fra de rektangulære sten ram mer
ser ud til at være omlejret, og der sjældent er
iagttaget stra ti gra fi i forbindelse med rammerne,
er det na tur lig vis vanskeligt at datere dem. Men
i seks tilfælde er det muligt stratigrafi sk at datere
de rektangulære stenrammer.
I fem tilfælde er stenrammerne dækket af
højfaser, der indikerer dateringer inden for sen-
neolitikum-ældre bronzealder. Det drejer sig om
lokaliteten Hårdmark, hvor den yngste højfase
dækkede over brandgrave, der kan dateres til
ældre bronzealder periode III. Sten ram men kan
altså ter mi nus ante quem-dateres til ældre bron-
zealder periode III (AK 2 nr. 931).
Ved foden af højen Jernhyt, sb. nr. 61 er der
fundet en enkelt rektangulær stenramme. Den
primære begravelse i højen kan på baggrund
af gravgaverne dateres til senneolitikum C.
Sten ram men var dækket af en højfase fra ældre
bronzealder periode III og må være konstrueret
mellem senneolitikum C og ældre bronzealder
periode III (AK 7 nr. 3421 I).
Højen ved Harrislee er en langhøj fra tragt-
bægerkulturen med efterbegravelser fra senneoli-
tikum og delvist dækket af en rundhøj med uda-
teret primærgrav. Uden for denne høj er fundet
tre sammenbyggede sten ram mer. Stenrammerne
og de to ældste højfaser var dækket af en tredje
højfase med en grav fra ældre bronzealder peri ode
II. Stenrammerne kan således dateres til mellem
senneolitikum og ældre bronzealder periode II
(AK 4 nr. 2245; Holst 1999: 158).
Tilsvarende fandtes i højen Vojensgård tre
sammenbyggede stenrammer uden for en stol-
peafgrænset høj med en begravelse (grav 3), der at
dømme ud fra en fl int dolk med rhombisk tværsnit
skal dateres til senneolitikum (Lomborg 1973),
men der var også efterbegravelser sand syn lig vis fra
ældre bronzealder. Denne høj og stenrammerne
var dækket af en højfase med grave fra ældre
bronzealder periode II. Stenrammerne er således
”låst” inden for ældre bronzealder periode I eller
II (AK 7 nr. 3602; DKC; Holst 1999: 158).
Endelig rummede højen Tinnum, gravhøj 35
på Sild en enkelt mulig rektangulær stenramme
mellem en højfase fra ældre bronzealder periode
III og en dækkende udateret højfase. Den mu-
lige rektangulære stenramme skal derfor terminus
post quem-dateres til ældre bronzealder periode
III (AK 5 nr. 2751; Holst 1999: 158).
Den rektangulære stenramme fra Vrejlev
Klos ter skal dateres til yngre bronzealder. Den
lå på ydersiden af højfase III, som stratigrafi sk skal
da te res til yngre bronzealder, da den overlejrede
Figur 4. De 20 lokaliteter (se appendiks) indeholder
tilsammen 38 rektangulære stenrammer. Di a gram met
viser de rektangulære sten ramm ers placering i forhold
til verdenshjørnerne. Di a gram met er blevet til ved
skønsmæssigt at vælge ramm ens midtpunkt. Graden
for dette punkt er målt og fastsat i diagrammet, som
viser gradintervaller af 10 grader. Hver stenramme
tæller som én i det pågældende interval.
Clemmensen 05-08-06, 11.40295
BENITA CLEMMENSEN | 296
en urnebrandgrube fra sen yngre bronzealder
(VHM 39; Andersen 2001). Hvis tolk ning en af
den rektangulære stenramme fra Vrejlev Kloster
er kor rekt, viser det, at denne anlægstype er blevet
bygget inden for en lang tids peri ode, der, med de
anlæg vi på nuværende tidspunkt har kendskab
til, strækker sig fra ældre bronzealder periode II
til engang i yng re bronzealder.
Grøftanlæg ved højfoden. En anden anlægstype,
som også er placeret ved højfoden, er grøftan-
læggene. De nedenfor præsenterede resultater
grunder i en analyse af 12 grøftanlæg fundet på
otte lokaliteter (se appendiks). Som det ses på
fi gur 5, er grøftanlæggene fundet inden for et
begrænset geo gra fi sk område i Nordvestjylland.
Anlæggene be står af to halv må ne for me de grøfter,
der tilsammen danner en kreds med en stor åb-
ning ind mod højen og en lille åbning orienteret
væk fra højcentrum. Det mindste anlæg er fundet
ved Fly, det havde en indre diameter på ca. 4,5
m (SMS 440A). Gamskær og Harehøj er de to
største grøftanlæg med en indre diameter på ca.
9 m (SMS 435A; Hornstrup 2001; SMS 631A).1
Grøfterne er mellem 20-100 cm brede og 5-30 cm
dybe.2 Disse dimensioner er dog stærkt påvirket af
den moderne pløjning, men de er med til at vise,
hvilke størrelser grøfterne minimum har haft.
Generelt kan det siges, at grøftanlæggene er
placeret ved højfoden, hvor Gamskær er længst
væk med en afstand på ca. 4 m fra højfoden (SMS
435A; Hornstrup 2001).
Datering af grøftanlæggene. Ingen af grøftanlæg-
gene kan med sikkerhed da te res. Dateringerne
er i fl ere tilfælde baseret på keramik fundet i
tilstødende anlæg, der ikke med sikkerhed kan
siges at være samtidige med grøftanlægget. I tre
af grøftanlæggenes fyld er der fundet keramik,
som kan danne grundlag for en dis kus sion af
dateringen af grøftanlæggene.
Grøftanlægget fra Fly kan terminus ante
quem-da te res, da der i den sydlige grøft er fun-
det en brand grav med keramik fra yngre bron-
zealder (SMS 440A; Hornstrup 1999: 127f.).
Endvidere blev der i om rå det omkring grøfterne
fundet fl ere brandgrave, hvoraf mindst to ifølge
Karen Margrethe Hornstrup (1999: 128) er fra
yngre bronzealder.
Ved Gamskær er der i grøftanlæggets fyld
fundet enkelte lerkarskår. Der er usikkerhed om
da ter ing en af disse skår. Den mest sandsynlige
datering er yng re bronzealder (SMS 435A; Mik-
kelsen 1990), men et par af skårene beskrives
Figur 5. Den geo gra fi ske udbredelse af grøft-
anlæggene.
Clemmensen 05-08-06, 11.40296
297 | BRONZEALDERENS KULTANLÆG
som sortglittede og or na mente re de, en datering
til ældre romertid kan derfor ikke udelukkes.
Endvidere er grøftanlægget fra Ørum dateret
til yng re bronzealder på baggrund af keramik fun-
det i selve grøfterne (VSM 593F). De sparsomme
fund af keramik i grøftanlæggene sandsynliggør
altså en da te ring til yngre bronzealder.
Tilknyttede anlæg. I fem af de tolv grøftanlæg
er der centralt placeret registreret anlæg i form af
stol pe hul ler eller heste sko for me de grøfter. Sam-
men fal det i pla ce ring en verifi cerer, at der er tale
om anlæg med samme funk tion.
Ved Nr. Dalgaard Syd ved Holstebro er der
fundet ét centralt beliggende stolpehul, anlæg 33
(Hornstrup 1999: 127), og ved Harehøj er der
fundet to stol pe hul ler lidt tilbagetrukket, midt i
den store åbning ind mod højen (SMS 631A).
Det samme er tilfældet ved Sejstrup anlæg XI,
hvor der ca. 3 m nord for ”indgangen” er registre-
ret to stolpehuller (SMS 680A). I Over Tas tum,
sb. nr. 58, anlæg 49 (SMS 423A) og Gamskær
(SMS 435A; Hornstrup 1999: 129, 2001) er der
midt i den store åbning fundet et hesteskoformet
anlæg (fi g. 6).
En mulig tolkning af disse anlæg er, at der er
tale om de fysiske spor efter en form for ”alter”.
Kon struk tio nen er fysisk centralt placeret, men
må formodes også at have været det åndeligt i
forbindelse med kulti ske hand lin ger. Spørgsmå-
let er, om disse anlæg funktionelt kan relateres
til grøftanlæggene? Fylden i anlæggene svarer til
fylden i grøftanlæggene, hvilket sandsynliggør en
sammenhæng mellem anlæggene.
I en stenlægning ved grøftanlægget fra Nr.
Dalgaard Syd er der fundet en lommeskålsten
(Hornstrup 1999: 126). Der er tale om en kendt
genstandstype fra det nordvestjyske område (Glob
1969: 113, Fig 120). Tilstedeværelsen af en sten
med helleristninger indikerer, at der er tale om
et anlæg med en sakral funktion.
Ca. 1 m syd for grøftanlæg XI ved Sejstrup var
der nedsat et lerkar med et andet lerkar indeni
(anlæg XIV). Disse dateres til yngre bronzealder
periode IV (SMS 680A). De to lerkars betydning
er vans ke lig at forklare. En profan tolkning kan
ikke udelukkes. Men pla ce ring en ved grøftanlæg-
get og gravhøjen indikerer, at der er tale om en sa-
kral nedsættelse i forbindelse med handlinger, der
er foregået i området omkring grøftanlægget.
Højenes brandgrave. Grøftanlæggene er placeret
øst og syd for gravhøjene, hvilket svarer til den
generelle pla ce ring af bronzealderens brandgrave
(Brøndsted 1958: 162, 198). Og ser vi på grøftan-
lægget fra Nr. Dalgaard Syd, så var afslutningen
af grøfterne nedgravet i højfylden (Hornstrup
1999: 125f.). Dette må betyde, at grøfterne er
anlagt efter sidste højudvidelse. Det er dermed
muligt, at grøftanlæggenes funktion var knyttet
til de sekundært nedsatte brandgrave i de ældre
gravhøje. For at afprøve denne tese er det nød-
vendigt med en undersøgelse af tilstedeværelsen
af brandgrave i de pågældende høje.
Ved Harehøj er der fundet to brandgrave ved
højfoden. Den ene brandgrav (anlæg I) ligger
godt 4 m nordøst for grøftanlægget, og den anden
(anlæg II) er placeret nord for grøftanlægget, og
”føres” de to halvcirkelformede grøfter sammen,
så skærer de anlæg II. Brandgravene dateres på
baggrund af keramikken til yngre bronzealder
(SMS 631A).
Ligeledes er der ved foden af gravhøjen ved
Gamskær blot 4 m fra den vestlige grøft loka-
liseret to pletter med brændte knogler, hvilket
kan være rester af grave (Hornstrup 1999: 128f.).
Clemmensen 05-08-06, 11.40297
BENITA CLEMMENSEN | 298
Om der er tale om humane knogler er uvist, da
knoglerne ikke er artsbestemte. De to pletter med
brændte knogler er heller ikke blevet dateret. Der
er derfor stor usikkerhed forbundet med disse to
pletter af brændte knogler, men de er med til at
indikere og understøtte en sammenhæng mellem
grøftanlæg og brandgrave.
Ved Fly er der, som tidligere nævnt, fundet
en brand grav fra yngre bronzealder i den sydlige
grøft (SMS 440A). Om denne brandgrav har
været knyttet til handlingerne i forbindelse med
anvendelsen af grøfterne, eller om den er nedgra-
vet senere, kan desværre ikke afgøres. Inden for en
afstand af 5 m syd og vest for grøftanlægget frem-
kom derudover to urnegrave og en brandgrube,
som det ikke har været muligt at datere.
Omkring grøftanlægget Nr. Dalgaard Syd er
der registreret 13 brandgrave fra yngre bronzeal-
der. Ved Sejstrup og Ørum er der ikke registreret
sekundære grave, hvilket kan skyldes, at højene
har været så nedpløjede, at brandgravene er blevet
destrueret. Højen ved Ørum var f.eks. kun beva-
ret i en højde af 30-40 cm (VSM 593F).
I og omkring grøftanlæggene fra Over Tas-
tum er der fundet adskillige brandgrave (Jensen
& Si mon sen 2000), men gravenes relation til
grøftanlæggene kan desværre ikke klarlægges.
Brand grav enes tilstedeværelse er dog med til at
indikere, at grøftanlæggene skal knyt tes til brand-
gravsskikken i yngre bronzealder.
Grøftanlæggenes funktion. Det er uklart, om
grøftanlæggene har udgjort en form for byg-
Figur 6. Grøftanlægget ved Gamskær med det hesteskoformede anlæg i forgrunden. Foto: Poul Mikkelsen.
Clemmensen 05-08-06, 11.41298
299 | BRONZEALDERENS KULTANLÆG
ningsværk. Der er ikke fundet spor efter stolper
i grøfterne. Det eneste, der er i grøfterne, er sten.
Et forslag er, at der er tale om ”en teltlignende
kon struk tion, hvor stenene i grøften har holdt
teltdugen på plads” (Hornstrup 1999: 130). Der
kan også være tale om en form for skærmlignende
afl ukke (Niel sen & Bech under udgivelse).
Grøftanlæggenes form indikerer, at deres
funk tion har været at lukke noget inde eller at
holde noget ude. Arealet inden for grøfterne er
i hvert fald fysisk afskærmet fra omverdenen og
har det brede ”udsyn” mod gravhøjen.
Placeringen ved og åbningen mod gravhøjen
an ty der en tilknytning til gravkulten.3 Denne
tolk ning understøttes af fund af brandgrave i
og umiddelbart uden for grøftanlæggene, som
det f.eks. er tilfældet ved Harehøj (SMS 631A).
Brand grav ene kan dog ikke stratigrafi sk eller på
anden måde med sikkerhed relateres til grøftan-
læggene.
Stolpehullerne og de hesteskoformede anlæg
cen tralt i grøftanlæggene kan være de fysiske spor
efter en form for ”alterkonstruktion” (Hornstrup
1999), som fysisk er cen tralt placeret – men må
formodes også at have været det åndeligt i for-
bindelse med kultiske hand lin ger. Den lille lom-
meskålsten er en indikator på, at grøftanlæggene
har været anvendt i forbindelse med kultiske ce-
remonier. En mulig tolkning af grøftanlæggene
er derfor, at der er tale om anlæg, som har været
anvendt ved religiøse handlinger i forbindelse
med begravelser i yngre bronzealder.
Huskonstruktioner ved højfoden. Den vindom-
suste landsdel Thy i det nordvestlige Dan mark er
kendt for sine talrige gravhøje, som lig ger ræk-
kevis og i klumper på åsene med deres halvkug-
leform vendt mod him len. Ved adskillige af disse
gravhøje er der ved højfoden fundet spor efter
mindre hus kon struk tio ner i form af stol pe hul ler,
stenlægninger og grøfter.
Huskonstruktionerne ved Grydehøj og Høghs
høj I er de bedst beskrevne anlæg af denne slags
(Bech 1980; Niel sen 1999, 2000; Nielsen & Bech
2001, under udgivelse). Der er tale om bygninger,
som lig ger op til den sydlige halvdel af gravhøje-
nes randstenskæde. De har et areal på ca. 6 x 6 m
og lader sig erkende ved væggrøfter, hvori der er
spor efter, at der har stået kraftige stolper. Uden
på den ne væg har der været en ca. 1,5 m bred
tørvemur, som der i fl ere tilfælde er fundet re-
ster af inde ved randstenskæden. Tørvemuren har
været fl ankeret af stenlægninger placeret radiært
på randstenskæden. Tørvemurens pla ce ring giver
sig ofte til kende som stenfrie områder mellem
grøfterne og stenlægningerne samt ved en ”dyb”
indgang. Der er altså tale om bygninger opført
i en helt anden byg ge stil, end den der kendes
fra sam ti dens bopladser (Niel sen & Bech un-
der udgivelse). I Grydehøjhusets gulvlag er der
fundet tyndvægget keramik og brændte, knuste
knogler (Niel sen & Bech 2001: 9). At dømme
ud fra keramikken skal kultanlægget dateres til
yngre bronzealder peri ode IV-V (Nielsen 1999:
8). Den samme dateringsramme antydes af det
spinkle keramikmateriale fra Høghs høj I (Nielsen
& Bech under udgivelse).
Hvad angår knoglematerialet, så har det ikke
været mulig at fi nde ud af, om det stammer fra
dyr eller mennesker. Men hvad enten der er tale
om dyre- eller menneskeknogler, er deres tilstede-
værelse sammen med den tyndvæggede keramik
med til at vise anlæggets specielle karakter.
Husenes tilknytning til brandgrave. Anlæggenes
placering indikerer en funktionel tilknytning til
Clemmensen 05-08-06, 11.41299
BENITA CLEMMENSEN | 300
samtidige brandgrave i højen. I Høghs høj I er der
mod sydvest inden for randstenskæden fundet en
urnegrav dateret til yngre bronzealder peri ode IV,
der kan altså være tale om samtidighed mellem
urnen og kultanlægget. En faktor, der yderligere
indikerer en samhørighed mellem de to anlæg,
er placeringen mod sydvest, og at huset er an-
lagt på udskreden højfyld, hvilket vidner om, at
huset er opført nogen tid efter opbygningen af
gravhøjen og derfor må være relateret til handlin-
ger, som er foregået efter højopførelsen, muligvis
efterbegravelser i højen (Nielsen & Bech under
udgivelse).
I Grydehøj blev der fundet tre brandgrave
inden for randstenskæden ligeledes inden for
kulthuset (fi g. 7), men disse grave er desværre
ikke mulige at datere. Der er altså indikationer på,
at de handlinger, der er foregået i husene af Thy-
typen, skal relateres til nedsættelsen af brandgrave
fra yngre bronzealder i højen, som tilfældet sand-
synligvis også er med grøftanlæggene. Et andet
lighedstræk mellem de to kategorier af kultanlæg
er tilstedeværelsen af en cen tral konstruktion.
Det allerhelligste? Ved Thy-typen giver den cen-
trale kontruktion sig til kende i form af to buede
grøfter ved bagvæggen, som det er registreret ved
Grydehøj (fi g. 7), Høghs høj I og Toftum (Niel-
sen & Bech under udgivelse). Grøfterne danner
tilsammen en halvcirkelformet kon struk tion eller
indelukke.
Udformningen af grøfterne indikerer, at
kon struk tio nen har virket afgrænsende. En mu-
lig tolk ning er der for, at de halvcirkelformede
grøfter er resterne ef ter et rum – et ”helligt” rum
eller en form for ”al ter kon struk tion”. Men ingen
fund afslører funk tio nen af dette afl ukke.
De ovenfor omtalte grøftanlæg ved Gamskær
og Over Tastum, sb. nr. 58 har som nævnt et lille
nærmest hesteskoformet anlæg ind mod højen.
Der kan være tale om et anlæg svarende til det
halv cir kel for me de i Grydehøj-huset (Nielsen
& Bech under udgivelse). Der er altså visse
lighedstræk mellem anlæggene af Thy-typen og
grøftanlæggene.
Lignede anlæg. Kultanlæggene fra Thy er en
lokal udformning, som skal ses i en større sam-
menhæng. Lignende anlæg er nemlig fundet
andre steder i Dan mark. Bevæger vi os uden
for Nordvestjylland og til Midtjylland, har Sil-
keborg Mu se um udgravet en overpløjet gravhøj
ved Kragelund (SKM nr. 221/1981), hvor der i
den sydøstlige kva drant fremkom et stenkom-
pleks bl.a. bestående af to kraftige paralleltgå-
ende stenpakninger, der gik radiært ud fra højens
randstenskæde. Centralt placeret mellem de to
stenpakninger lå et ildsted.
Det er desværre ikke muligt at datere dette
anlæg fra Kragelund. Et par meter inden for
randstenskæden blev der i højfylden fundet en
del rensede, brændte knogler i et ca. 1,5 x 1,5 m
stort uregelmæssigt fyldskifte, der kan være tale
om resterne efter en eller fl ere brandgrave. Der er
så le des også i Midtjylland fundet et anlæg, som
sandsynligvis er et kulthus i lighed med dem, der
er fundet i Thy.
Ved Ballermose høj 1 ved Jægerspris i det
nordlige Sjælland er der fundet en huslignende
stol pe kon struk tion (hus G) (Lomborg 1957;
AK 1 nr. 111). Placeringen verifi cerer, at der er
tale om en kultbygning. Den lod sig erkende på
ydersiden af randstenskæden mod øst som en
stenlægning på ca. 3,5 x 3,0 m med huller efter
stolper. Mod nord, syd og vest havde stenlægnin-
Clemmensen 05-08-06, 11.41300
301 | BRONZEALDERENS KULTANLÆG
gen en kraftig ramme af syldsten. Mod øst var der
ikke nogen egentlig afslutning, hvilket muliggør,
at hu set har haft en åben gavl mod øst. Er denne
tolk ning valid, vidner det om en fokusering mod
det østlige verdenshjørne, som det f.eks. også ses
med placeringen af de rektangulære stenrammer
(fi g. 4). Stratigrafi sk skal kulthuset ved Ballermose
høj I knyt tes til højens an den fase, som var opført
over grav B. Gravgaverne daterer graven til ældre
bronzealder peri ode II, hvilket også må formodes
at være da ter ing en på kulthuset.
Ved Stendis i nærheden af Holstebro er der
på østsiden af en gravhøj i tilknytning til rand-
stenskæden fundet en 3 x 4 m stor stenlægning.
Placeringen og dimensionerne svarer til kulthuset
ved Ballermose høj 1. Der er ikke givet en præ-
cis datering af anlægget, men fund af ke ra mik
af bronzealderkarakter associeret med stenlæg-
ningen indikerer en datering til bronzealderen
(Olesen 1987: 41ff.; AK 10 nr. 4651).
Afslutning. En særlig karakter ved de tre elemen-
ter: beliggenhed, konstruktion og fund er nøglen
til iden ti fi ka tion af kultanlæg. Kultanlæggene er
præget af stor arkitektonisk va ri a tion i deres
placering og udformning. Men kultanlæggene
kan inddeles i forskellige kategorier. Nogle af
de ka te go rier af kultanlæg, som ligger uden for
gravhøjene, er på bagg rund af eksempler blevet
præsenteret i denne artikel.
Figur 7. Kulthuset ved Grydehøj ligger op til randstenskæden. Inden for randstenskæden lige bagved kultbygningen
er der nedsat brandgrave. De er markeret med tallene et til tre. Det samme fænomen med brandgrave inden for
randstenskæden ses ved fl ere andre lokaliteter, hvor der er registreret kultbygninger af den ne type (efter Nielsen
& Bech under udgivelse).
Clemmensen 05-08-06, 11.41301
BENITA CLEMMENSEN | 302
Trods den store variation kan der registreres
fællestræk ved anlæggene. Fællestrækkene viser,
at der er blevet opereret indenfor bestemte reli-
giøse tra di tio ner, som også gav plads til variation.
Dette er vigtige aspekter af den religiøse praksis i
forbindelse med begravelser i bronzealderen.
Den opstigende sol har haft betydning for
pla ce ring en og orienteringen af kultanlæggene.
Trods forskelle i kultanlæggenes udformning er
de ofte placeret ud for gravhøjens østlige halvdel,
som det f.eks. ses ved de rektangulære stenram-
mer. Men solen har også haft betydning for kon-
struktionen af kultbygningerne, hvilket bl.a. ses
ved det lille stolpebyggede hus ved Ballermosen
høj 1, som sand syn lig vis har haft en åben gavl
mod øst.
Andre kildegrupper fra bronzealderen som
f.eks. Solvognen fra Trundholm Mose i Nord-
vestsjælland (Müller 1903) og ristningerne på
rageknivene (Kaul 1998) er ligesom kultanlæg-
gene med til at vise so lens centrale betydning for
bronzealderens religion.
Med denne artikel er der forsøgt kastet lys
over den forskellighed, som præger kategorierne
af kultanlæg uden for gravhøjene. Men ved at
sammenligne de forskellige kategorier af kultan-
læg viser det sig, at der ved udøvelsen af bronze-
alderens religion fandtes en tradition for fastlagte
arkitektoniske rammer.
Tak til: Lone Bach Adamsen, Jens-Henrik
Bech, Mette Iversen, Knud Bjerring Jensen, Ag-
ner Nordby Jen sen, Inge Kjær Kristensen, Orla
Madsen, Poul Mik kel sen, Bjarne Henning Niel-
sen, Torben Nils son, Lis Helles Olesen samt Kurt
Glintborg Overgaard for tilladelse til publicering
af de fremlagte lokaliteter.
Noter
1 / Over Tastum sb. nr. 58 og 60 er ikke med i
undersøgelsen af grøftanlæggenes dimensioner, da
deres størrelser ikke er dokumenteret skriftligt.
2 / Ved Nr. Dalgaard Syd ved Holstebro er der regi-
streret en grøft med en bredde på blot 20 cm. Den
bredeste og dybeste grøft er fundet ved Gamskær,
og den laveste er registreret ved Harehøj.
3 / Det er grøftanlæggenes placering ved gravhø-
jene, som indikerer, at der er tale om kultanlæg.
Lignende grøftanlæg kan nemlig også forekomme
uden for høj-kontekst. Mundtlig meddelelse fra
Martin Mik kel sen.
Forkortelser
AK – Aner & Kersten (1973-1995).
DKC – Det Kulturhistoriske Centralregister. Lands-
dækkende database over fund og fort ids min der i
Dan mark. Di gi tal udgave af sognebeskrivelserne.
www.dkconline.dk.
Litteraturliste
Adamsen, L. B. 1998. Harehøj. Arkæologiske ud-
gravninger i Danmark 1997: 157.gravninger i Danmark 1997: 157.gravninger i Danmark 1997
Andersen, L. 2001. Storhøje ved Vrejlev Kloster.
Avancerede gravhøje af jord og sten fra bronze-
alderen. Vend sys sel nu & da 20: 4-13.
Aner, E. & Kersten, K. 1973-1995. Die Funde der
älteren Bronzezeit des nordischen Kreises in Dä-
ne mark, Schles wig-Holstein und Niedersachsen.
Band I-II, IV-VII, X, XVIII. København/Neu-
münster.
Bech, J-H. 1980. En rig kvindegrav fra Thylands
ældre bronzealder. Museerne i Viborg Amt 10:
96-101.
Brøndsted, J. 1938. Bronzealderens soldyrkelse.
Clemmensen 05-08-06, 11.41302
303 | BRONZEALDERENS KULTANLÆG
Na tio nal mu se ets Arbejdsmark 1938: 81-100.
Brøndsted, J. 1958. Danmarks Oldtid II. Bronzeal-
deren. Gyldendal. København.
Glob, P. V. 1969. Helleristninger i Danmark. Jysk
Arkæologisk Selskabs Skrifter VII. Århus.
Holst, M. K. 1999. Bronzealderens Gravhøje.
Prisopgave, For his to risk Arkæologi Moesgård.
Det Humanistiske Fakultet, Aarhus Universitet.
Aarhus.
Hornstrup, K. M.1999. Brandgrave fra yngre bron-
zealder. Muligheder og perspektiver. Kuml 1999:
99-145.
Hornstrup, K. M. 2001. Bronzealderen. Skive kom-
munes historie fra oldtid til 1880 (Gormsen, G., munes historie fra oldtid til 1880 (Gormsen, G., munes historie fra oldtid til 1880
Kjær Kristensen, I., Mortensen, N. & Si mon sen,
J. red): 47-58. Skive Mu se ums Forlag. Skive.
Jensen, A. N. & Simonsen, J. 2000. Kultanlæg ved
Over Tastum. Vor skjulte kulturarv. Arkæologien
under overfl aden (Hvass, S. red): 78-79. Det
Kong e li ge Nord is ke Oldskriftselskab & Jysk
Arkæologisk Selskab. Aarhus.
Kaul, F. 1998. Ships on Bronzes. A Study in Bronze
Age Re li gi on and Iconography. PNM Studies in
Archaeology & History 3. København.
Kaul, F. 1999. I østen stiger solen op. Skalk 5:
20-30.
Kjærum, P. 1955. Tempelhus fra stenalder. Kuml
1955: 7-35.
Kristensen, I. K. 1997. Ørum. Arkæologiske udgrav-
ninger i Danmark 1996: 181.
Lomborg, E. 1957. En højgruppe ved Ballermosen,
Jægerspris. Gravfund, hustomt og højryggede
agre fra ældre bronzealder. Aarbøger for Nordisk
Oldkyndighed og Historie 1956: 144-203.
Lomborg, E. 1973. Die Flintdolche Dänemarks. Stu-
dien über Chronologie und Kulturbeziehungen des
südskandinavischen Spätneolithikums. Det Kgl.
Nordiske Oldskriftselskab. København.
Madsen, O. 1994. Løvet Overgård. Arkæologiske
udgravninger i Danmark 1993: 181.
Madsen, O. 1995. Løvet Overgård. Arkæologiske
udgravninger i Danmark 1994: 186.
Mikkelsen, P. 1990. Gamskær. Arkæologiske udgrav-
ninger i Dan mark 1989: 158.
Müller, S. 1903. Solbilledet fra Trundholm. Nordi-
ske Fort ids min der I: 303-325. København.ske Fort ids min der I: 303-325. København.ske Fort ids min der
Nielsen, B. H. 1999. Grydehøj ved Vestervig i Thy
– et velbevaret kultanlæg fra den yngre bronze-
alder. Sydthy Årbog 1999: 6-9.
Nielsen, B. H. 2000. Grydehøj – et velbevaret kult-
anlæg. Vor skjulte kulturarv. Arkæologien un der
overfl aden (Hvass, S. red): 80-81. Det Kongelige
Nordiske Oldskriftselskab & Jysk Arkæologisk
Selskab. Aarhus.
Nielsen, B. H. & Bech, J-H. 2001. Tilbehør. Skalk,
de cem ber 2001: 5-11.
Nielsen, B. H. & Bech, J-H. (under udgivelse).
Bronzealderens kulthuse og andre kultanlæg i
Thy. En kort præsentation af anlæg med rela-
tion til grav kul ten i Nordjylland. 8. Nord is ke
bronzealder sym po si um. København.
Nielsen, P. S. 1996. Præstemarken. Arkæologiske
udgravninger i Dan mark 1995: 190.
Olesen, L. H. 1987. Begravelsesplads gennem 2000
år i Stendis. Holstebro Museums Årsskrift 1987:
22-54.
Overgaard, K. G. 1999. Sejstrup. Arkæologiske ud-
gravninger i Danmark 1998: 183.
Clemmensen 05-08-06, 11.41303
BENITA CLEMMENSEN | 304
Appendiks
Nedenfor er listet de lokaliteter, der ligger til grund for de i denne artikel fremlagte forskningsresultater.
Undersøgelsen er lavet i forbindelse med udarbejdelsen af mit konferensspeciale. På www.dkconline.dk
er det muligt ud fra stednumrene at få fl ere oplysninger om de danske lo ka li tet.
Rektangulære stenrammer
Lokalitet Lokalitet Lokalitet Stednummer Stednummer Stednummer Henvisning
Hårdmark på Samsø 03.05.03 sb. nr. 42 AK 2, nr. 931
Vrejlev Kloster ved Hjørring Vrejlev Kloster ved Hjørring Vrejlev Kloster ved Hjørring 10.01.16 sb. nr. 95 VHM 39; Andersen 2001
Løvet Overgård ved Horsens 16.04.03 sb. nr. 52 HOM 587; Madsen 1994, 1995
Præstemarken ved Østbirk Præstemarken ved Østbirk Præstemarken ved Østbirk 16.05.15 sb. nr. 82 HOM 842; Nielsen 1996
Jernhyt, sb. nr. 61 ved Haderslev 20.02.02 sb. nr. 61 AK 7, nr. 3421 I
Jernhyt, sb. nr. 64 ved Haderslev 20.02.02 sb. nr. 64 AK 7, nr. 3422
Vojensgård ved Vojens 20.02.11 sb. nr. 13 AK 7, nr. 3602
Sønder-Ønlev ved Åbenrå Sønder-Ønlev ved Åbenrå Sønder-Ønlev ved Åbenrå 22.02.02 sb. nr. 20 AK 6, nr. 3028
Årslev ved Åbenrå Årslev ved Åbenrå Årslev ved Åbenrå 22.02.02 sb. nr. 67 AK 6, nr. 3030
Flensburg, Kreis Schleswig-Flensburg Gravhøj 4 AK 4, nr. 2188
Gottrupel, Gemeinde Handewitt Gravhøj 14 AK 4, nr. 2223
Harrislee, Kreis Schleswig-Flensburg Gravhøj 34 AK 4, nr. 2245
Gluckelsby, Gemeinden Thumby Gravhøj 26 AK 4, nr. 2556
Fockbek, Kreis Rendsburg-Eckernförde Gravhøj 14 AK 4, nr. 2562
Norddorf på Amrum Gravhøj 27 AK 5, nr. 2617
Tinnum på Sild Gravhøj 35 AK 5, nr. 2751
Tinnum på Sild Gravhøj 38 AK 5, nr. 2753
Keitum på Sild Gravhøj 153 AK 5, nr. 2717
Wenningstedt på Sild Gravhøj 9 AK 5, nr. 2763
Warringholz, Kreis Steinburg Warringholz, Kreis Steinburg Warringholz, Kreis Steinburg Gravhøj 15 AK 18, nr. 9514
Grøftanlæg
Lokalitet Lokalitet Lokalitet Stednummer Stednummer Stednummer Henvisning
Fly ved Skive 13.01.04 SMS 440A; Hornstrup 1999
Sejstrup ved Skive 13.01.06 sb. nr. 12 SMS 680A; Overgaard 1999
Over Tastum, sb. nr. 58 ved Skive 13.01.07 sb. nr. 58 SMS 423A; Jensen & Simonsen
2000
Over Tastum, sb. nr. 60 ved Skive 13.01.07 sb. nr. 60 SMS 424A; Jensen & Simonsen
2000
Clemmensen 05-08-06, 11.41304
305 | BRONZEALDERENS KULTANLÆG
Gamskær ved Skive 13.01.07 sb. nr. 117 SMS 435A; Mikkelsen 1990
Harehøj på Nordsalling Harehøj på Nordsalling Harehøj på Nordsalling 13.02.11 sb. nr. 26 SMS 631A; Adamsen 1998
Ørum ved Viborg Ørum ved Viborg Ørum ved Viborg 13.12.13 sb. nr. 78 VSM 593F; Kristensen 1997
Nr. Dalgaard Syd ved Holstebro 18.05.17 sb. nr. 26 HOL 20.219; Hornstrup 1999
Huskonstruktioner
Lokalitet Lokalitet Lokalitet Stednummer Stednummer Stednummer Henvisning
Ballermose høj 1 på Nordsjælland 01.02.01 sb. nr. 315 Lomborg 1957; AK 1, nr. 111
Høghs høj I i Thy Høghs høj I i Thy Høghs høj I i Thy 11.03.10 sb. nr. 6 THY 1417
Toftum i Thy Toftum i Thy Toftum i Thy 11.06.05 sb. nr. 63 THY 1607
Grydehøj i Thy Grydehøj i Thy Grydehøj i Thy 11.06.12 sb. nr. 322 THY 3759
Kragelund ved Silkeborg Kragelund ved Silkeborg Kragelund ved Silkeborg 13.03.05 sb. nr. 86 SKM nr. 221/1981
Stendis ved Holstebro 18.02.06 sb. nr. 6 Olesen 1987; AK 10, nr. 4651
Clemmensen 05-08-06, 11.41305
19 | Kulthus, tempel och artistokratiska husgravar
Fredrik Svanberg, Statens Historiska Museum
”A hero cult involves setting apart one par-
ticular grave, known as a heroon, from other
burials by marking of a special precinct, by
bringing sacrifi ces and votive gifts, and oc-
casionally by building a special grave monu-
ment”.
Walter Burkert (1985: 203)
Inledning. Bronsålderns så kallade kulthus har
på senare tid varit föremål för ett antal nya ut-
grävningar och studier. Under 1980- och 1990-
talen fi ck Göran Burenhults undersökningar av
Tofta högar och Flemming Kauls resultat från
Sandagergård stor uppmärksamhet (Burenhult
1981; Kaul 1987). Sandagergård har beskrivits
som ett ”tempel” och lyfts fram som ett av de
bästa exemplen i Europa på lämningar av bronsål-
derns religion (Randsborg 1995: 112ff.; Harding
2000: 309ff.). Helena Victor (2002) har nyligen
sammanställt en översikt av de kända kulthusen
i Sverige (jfr Wigg 1990; Gröhn 1994). Hös-
ten 2002 hade Riksantikvarieämbetet UV Syd
i samarbete med Regionmuseet Kristianstad/
landsantikvarien i Skåne tillfälle att undersöka
stora delar av en gravmiljö från yngre bronsålder
med tre ”kulthus” vid Gualöv i nordöstra Skåne.
Utgrävningen tillhörde de arkeologiska undersök-
ningarna inför utbyggnaden av väg E22 och mitt
intresse av ämnet har sin utgångspunkt där.
Artikeln diskuterar inledningsvis konstruk-
tion, datering och tolkningar av vad Victor
kallar ”kulthus av stengrundstyp”. Baserat på
jämförelser med samtida kulturer i Medelhavs-
området undersöks möjligheten för att kulthu-
sen av stengrundstyp skulle kunna betraktas som
”tempel”, vilket somliga forskare föreslagit. Detta
framstår som en mindre god tolkning. Efter att
de i sammanhanget belysande resultaten från
Gualöv presenterats skisseras därefter en annan
förståelse centrerad kring idén om att husen är
att betrakta som aristokratiska gravmonument.
Detta resonemang byggs upp mot bakgrund av en
mera allmän diskussion om huskonstruktioners
betydelsefulla roll i aristokratiska begravnings-
ceremonier under bronsåldern, vilken illustreras
med en rad exempel, bland annat Lusehøj från
Fyn (Thrane 1984).
Artikeln argumenterar för att ”kulthusen
av stengrundstyp” generellt är att betrakta som
gravmonument och för att en aristokratisk hus-
symbolism bör fokuseras i förståelsen av dessa
konstruktioner. Idén är inte ny men tidigare
tolkningar har i regel karakteriserats av vaghet
och kulthusen har ofta betraktats som ett slags
”kollektiva kultanläggningar”, vilket jag menar är
ett perspektiv som skymmer en verklig förståelse
av vad det handlar om.
Svanberg 05-08-06, 11.41307
FREDRIK SVANBERG | 308
Artikeln presenterar huvuddragen i ett reso-
nemang som inom kort kommer att utvecklas i
en större publikation om bronsåldersresultaten
från E22-projektet.
”Kulthus av stengrundstyp”: konstruktion, da-
tering och tolkning. Enligt Victors studie (2002)
är ett 60-tal ”kulthus av stengrundstyp” kända
från nuvarande Sverige. Enstaka exempel fi nns
även från Danmark (Sandagergård), Nordtysk-
land (Norddorf (?): Aner & Kersten 1979, nr
2617) och från Penne på Lista i Norge (Joakim
Goldhahn muntligen). Kulthusen består vanligen
av 16-25 × 6-12 m stora ”väggar” eller vallar,
vanligen mer än 1,5 m breda och i Mellansve-
rige till största delen bestående av stenmaterial. I
södra Sverige och Danmark-Nordtyskland består
de kända vallarna företrädesvis av stenramar med
fyllning av sand eller jord (fi g. 1). Dessa väggval-
lar skapar en lång och smal inneryta i ”husen”.
Innerytan är vad gäller i vart fall kulthusen från
södra Sverige vanligen nedsänkt i förhållande till
marknivån utanför och detta beror på att material
till vallarna tagits härifrån. I enstaka fall förekom-
mer luckor i vallarna som skulle kunna vara in-
gångar, men det typiska är att vallarna är obrutna
och alltså saknar tydliga ingångspartier.
Ett antal kulthus av stengrundstyp har un-
dersökts arkeologiskt, men under de senaste 30
åren faktiskt bara Sandagergård, husen vid Tofta
högar, Hågakyrkan, huset i Hågahagen samt hu-
sen i Gualöv. Av dessa har endast Sandagergård
samt Gualövshusen undersökts i sin helhet. Det
välkända kulthuset vid Broby är väl dokumen-
terat, men tyvärr så undersöktes inte själva val-
larna här (Schönbäck 1952). Flera forskare har
förmodat att husen varit försedda med såväl
takkonstruktioner som väggar av trä eller andra
material och Burenhults rekonstruktion av huset
från Tofta högar har haft stor betydelse för dessa
förmodanden. Arkeologiska fakta som kan be-
lägga förekomsten av tak saknas dock egentligen
helt. Det enda exemplet på stolphål som skulle
kunna tillhöra en takbärande konstruktion fi nns
just från Tofta högar och här rör det sig till synes
bara om ett enda stolphål som dessutom faktiskt
är förskjutet närmare en meter från husets tänkta
mittaxel.
Det osäkra kulthuset från Nor (fi g. 1) hade
två stolphål i en tänkt mittaxel och det är mycket
möjligt att dessa burit ett tak. Detta förmodade
kulthus har dock en avvikande form och kon-
struktion jämfört med de andra kulthusen och
saknar dessutom närmare datering (Wigg 1990:
22, 34). Det är tydligt att huset vid Tofta högar
haft en rad av mindre ”väggstolpar” mellan den
inre kantkedjan och själva vallen. Någon antydan
till en sådan träkonstruktion fanns inte vare sig
vid Sandagergård eller i Gualöv, men Victor pe-
kar på liknande exempel från Mälardalen (2002:
118). Att kulthusens vallar generellt skulle ha
fungerat som syllar och burit tak är osannolikt
med tanke på hur ojämna och sluttande vallarna
vanligen är och man kan fråga sig varför de isåfall
skulle ha behövt vara så breda.
Sammanfattningsvis kan sägas att kulthusen
av stengrundstyp generellt var öppna konstruk-
tioner i form av stenvallar utan tydliga ingångar,
ibland med vägg- eller palissadkonstruktioner av
trä och kanske fl ätverk i anslutning till de inre
kantkedjorna. Konstruktionerna var alltså inte
”hus” i någon egentlig mening utan öppna an-
läggningar. Begreppet hus kan dock ändå ha visst
fog för sig eftersom det uppenbarligen handlar
om hussymbolik.
Svanberg 05-08-06, 11.41308
309 | KULTHUS, TEMPEL OCH ARTISTOKRATISKA HUSGRAVAR
Figur 1. Exempel på ”kulthus av stengrundstyp”. Det är tveksamt om konstruktionen från Nor verkligen ska Figur 1. Exempel på ”kulthus av stengrundstyp”. Det är tveksamt om konstruktionen från Nor verkligen ska
räknas till gruppen. ”Husen” från Norrmarjum-Sonö är närmast att betrakta som hällkistor men har medtagits
för att illustrera variationen. Bilder efter Wigg 1990 samt Victor 2002 (Håga och Agdatorpshusen).
Svanberg 05-08-06, 11.41309
FREDRIK SVANBERG | 310
Dateringen av kulthusen har varit en annan
till synes besvärlig fråga. Det är dock uppenbart
att en majoritet av de undersökta husen använts
under yngre bronsålder och i de fall man kan be-
döma deras omgivningar så förefaller gravmiljöer
från denna tid vara deras typiska sammanhang.
Victor menar baserat på 14C-analyser att vissa hus
(Hågakyrkan, Hågahagen och Ål) kan dateras så
tidigt som period ”II-III”, men det är tydligt att
dateringarna vad gäller Hågakyrkan och Håga-
hagen närmast pekar på period III (Victor 2002:
118f., 155, Fig. 83b-c). Dateringarna från Ål gäl-
ler till att börja med atypiska små konstruktioner
och man kan också notera att ett av de få proverna
faktiskt gav ett resultat som pekar på yngre bron-
ålder (Magnusson 1973). Några belägg för att de
typiska husen av ”stengrundstyp” konstruerats
innan period III fi nns alltså inte. Den bästa ar-
keologiska dateringen är förmodligen det i och
för sig inte typiska huset vid Valhall i Skåne, som
är knutet till en gravanläggning från just period
III (Rausing 1949). Tre gravar från period IV var
belägna inom kulthuset vid Sandagergård (Kaul
1987) och gravar från period IV kan på ett ännu
mer handfast sätt knytas till huskonstruktionerna
i Gualöv (mer om det nedan).
Sammanfattningsvis kan sägas att kulthusen
av stengrundstyp kan dateras från period III och
framåt. Sådana kulthus har konstruerats under
period IV och kanske även något senare. Även
om exempel som avviker från en sådan generell
dateringsbild kan tänkas framkomma så är detta
sannolikt den typiska situationen.
En rad olika tolkningar av vad ”kulthusen”
egentligen är och hur de använts har tidigare
föreslagits. Idéer har framlagts om att de varit
vikingatida gästabudshallar, boningshus, skelet-
teringshägnader, gravar, ”andehus”, hägnader
för offerdjur eller nåt slags allmänna ”tempel”,
”kultplatser” eller ”rituella anläggningar”. Idén
om att de varit boningshus har gradvis klingat
ut under det sena 1900-talet i och med att man
fått en allt klarare uppfattning om kulthusens
datering och om hur bronsålderns stolpbyggda
boningshus är konstruerade. Victor betonade
en allmän gravsymbolik och såg kulthusen som
kollektiva fenomen som ”kompletterat” gravar i kollektiva fenomen som ”kompletterat” gravar i kollektiva
olika typer av ritualer och varit ett slags ”heliga
rum” för kommunikation med förfäder/gud-
domligheter. Inuti huset fanns ”det metafysiskas
sfär” och utanför huset ”de levandes sfär”. Victor
poängterar den förändring hon menar sig se från
den äldre bronsålderns stengrundshus mot den
yngre bronsålderns mindre stolpbyggda kulthus
(Victor 2002).
Victors arbete är en viktig sammanställning
och översikt och hon för en intressant diskussion
av olika idéer om kulthusens tolkning. Delvis i
kontrast till hennes resonemang vill jag dock be-
tona den mer specifi ka aristokratiska koppling
som kommer att tydliggöras nedan. Eftersom det
ovan klargjordes att kulthusen av stengrundstyp,
på basis av idag kända fakta, generellt är att upp-
fatta som konstruktioner som uppträder under
period III och i allmänhet tillhör den yngre brons-
ålderns gravmiljöer (se nedan), kan enligt min
mening Victors betoning av en förändring från
äldre ”stengrundshus” till yngre ”kulthus med
stolp- eller stengolvskonstruktion” ifrågasättas.
Kaul har valt att med utgångspunkt i Sanda-
gergård tala om kulthusen som ”kultbyggnader”.
Han menar att de kan ha varit platsen för över-
gångsritualer och initiationsriter för ungdomar
på väg in i samhället (Kaul 1998: 41ff.). Såväl
Randsborg som Jensen har accepterat Kauls tolk-
ning och båda utgår ifrån att Sandagergård varit
Svanberg 05-08-06, 11.41310
311 | KULTHUS, TEMPEL OCH ARTISTOKRATISKA HUSGRAVAR
en verklig byggnad avsedd för ritualer. Randsborg
kallar konstruktionen ”tempel” (1995: 114ff.).
Jensen kallar Sandagergård ”ett slags tempel eller
kulthus” och utgår ifrån att det funnits takbä-
rande stolpar som helt enkelt bara inte kunde
iakttas vid utgrävningen. Han accepterar Kauls
förslag om initiationsriter ”i kulthusenes mørke
indre” (Jensen 2002: 442ff.).
Som vi har sett så hade kulthusen av sten-
grundstyp emellertid inga mörka inre eftersom
de inte var byggnader med tak, och förmodligen
bara i vissa fall hade väggar av trä. Detta ställer
till det för de som vill se konstruktionerna som
”kultbyggnader” och som vi ska se så fi nns även
andra problem förknippade med idén om att de
skulle vara tempel i någon egentlig mening.
Är kulthusen tempel? En rad forskare har alltså
tänkt sig att kulthusen av stengrundstyp skulle
kunna betraktas som tempel (och jag har själv tempel (och jag har själv tempel
varit inne på samma spår). Detta begrepp är i
sig inte entydigt och det är svårt att fi nna precisa
defi nitioner. Eftersom begreppet inte haft någon
allmän användning för att beskriva förhistoriska
anläggningar i Skandinavien så kan man utgå
ifrån att dessa forskare tänker sig att kulthusen
kan jämföras med det som man vanligen brukar
kalla tempel i förhistoriska och klassiska kulturer
i Medelhavsområdet och främre Orienten. Vad
gäller dessa områden fi nns en etablerad forsk-
ningstradition och en upparbetad arkeologisk
kunskap kring tempel och andra kultbyggnader.
Det är därför intressant att utifrån allmänna
förhållanden här se på kulthusen och fundera på
likheter och skillnader samt om begreppet tempel
är lämpligt eller inte i sammanhanget.
Vi ska här som en bakgrund till frågan om
kulthusen kan betraktas som tempel kort disku-
tera förhållanden i de medelhavsområden som lig-
ger närmast Skandinavien, nämligen det grekiska
området samt Norditalien.
Inledningsvis kan man säga att i medelpunk-
ten för dessa samhällens kultiska handlande stod
i vart fall från 700-talet före Kristus och framåt
helgedomar med tempelbyggnader. Templen
fungerade inte som ”gudstjänstlokaler” och
vanligen överhuvudtaget inte som rum för den
kultiska praktiken, utan deras främsta ändamål
var att tjäna som gudarnas boningar på jorden.
Templen var verkliga byggnader med väggar och
tak. Vanligen innehöll de gudabilder – det vill
säga kultstatyer. Kult- och offerhandlingar ägde
väsentligen rum utanför templen och framförallt utanför templen och framförallt utanför
då i anslutning till altare av olika slag. Dessa för-
hållanden gäller för övrigt även de tidigare kul-
turerna i främre Orienten, det vill säga sumerer,
babylonier, assyrier och västsemiter, såväl som
egyptier (Ringgren 1987).
För grekerna var templet alltså gudens bo-
ning, eller naos, och inuti fanns ett centralt rum
(det egentliga naos, latinets cella) med gudens
antropomorfa kultstaty. Detta var den vanliga
situationen, vilken kan beläggas såväl arkeologiskt
som i de homeriska diktverken, även om vissa
helgedomar saknade tempel och en del tempel
saknade kultstatyer. Det fanns olika slags kult-
statyer – somliga stora, andra små, en del i me-
tall, en del i trä. Altare vid vilka brännoffer till
gudarna ägde rum var belägna utanför templen
och templen fungerade därigenom som magni-
fi ka bakgrunder. Tempel och altare var vanligen
belägna inom temenos – ett särskilt och med temenos – ett särskilt och med temenos
stenar eller murar avgränsat helgat kultområde
som skiljts från den ”profana” sfären. Grekernas
kult av gudarna bestod främst i offer till dessa.
Offren innebar att domesticerade djur, fi nast en
Svanberg 05-08-06, 11.41311
FREDRIK SVANBERG | 312
oxe, vanligast ett lamm, fördes i procession till
altaret utanför templet och där slaktades rituellt
(Burkert 1985: 54ff., 84ff., 99ff.).
Kulten av de olympiska gudarna, som alltså
kretsade kring tempel, kultstatyer och altare,
kompletterades av en annan ”parallell” kult. Den-
na kult handlade om de döda, heroer (halvgudar)
och en särskild slags gudar – de chthoniska – som
”hörde till jorden” medan olympierna hörde till
himlen. Också denna kult hade särskilda kult-
platser där offer och sakrala måltider förättades.
Den olympiska och den chthoniska kulten var
åtskilda, men komplimenterade varandra i rituellt
hänseende. Många helgedomar hade en chtho-
nisk offerplats en bit ifrån det olympiska temp-
let och altaret. Vissa byggnader i anslutning till
begravningsplatser har antagits vara ”chthoniska
tempel” eller kulthus (ibid: 190ff.).
Medan Burkert beskriver den typiska situa-
tionen från 700-talet och framåt, har Alexander
Mazarakis Ainian presenterat en detaljerad arkeo-
logisk studie av härskarbostäder och kultbygg-
nader i det grekiska området ca 1100-700 f.Kr.
Det är i denna tid svårt att arkeologiskt skilja på
vad som var aristokratiska residens och vad som
var kultbyggnader utifrån byggnaderna i sig. För
det första därför att det rör sig om likartade hus
– ”tempel” var konstruerade på samma sätt som
residens. För det andra för att residensen fyllde
vissa kultiska funktioner och för det tredje för
att byggnadernas funktion kunde förändras över
tiden.
Tolkningarna beror kort sagt på byggnader-
nas kontext. Mazarakis Ainians studie visar i vart
fall entydigt att kultbyggnaderna var verkliga hus
med väggar och tak. Tempelkomplexen från
klassisk tid tycks sakna tydliga motsvarigheter
innan 700-talet och Mazarakis Ainian visar att
situationen innan dess var komplicerad och att
den klassiska tempelarkitekturen utvecklades ur
förhållanden under den tidiga järnåldern (Maza-
rakis Ainian 1997).
Burkert och Mazarakis Ainian demonstrerar
att det som man vanligen talar om som grekiska
tempel och helgedomar var fenomen som tydligt
skiljdes från gravmiljöer. Det kunde fi nnas chtho-
niska inslag i tempelkomplex, men detta var en
annan sak. Vi får dock anledning att återkomma
till deras resonemang om huskonstruktioners
betydelse i herokulten.
Förhållandena i Etrurien liknar de grekiska
men är arkeologiskt sett något sämre kända.
Medan Villanovakulturens helgedomar är när-
mast okända så förekommer de anläggningar
som man vanligen kallar tempel i det italienska
området från 600-talet och framåt. Det handlar
då liksom i det grekiska området om tydligt av-
gränsade helgedomar med tempelbyggnader och
altare. Templen var verkliga monumentala bygg-
nader som modellerats efter de profana bostads-
husens arkitektur och anses liksom i Grekland ha
utvecklats ur de aristokratiska residensen (fi g. 2;
Ridgway & Ridgway 1979; Barker & Rasmussen
1998; Donati 2000).
Liksom i det grekiska området fanns i Etru-
rien en uppenbar och utpräglad hussymbolik i
gravsammanhang. Den etruskiska aristokratin
byggde kammargravar som imiterade insidan
av exklusiva hus – i extremfallen försågs de med
inredningsdetaljer som pelare, kuddar, dörrposter
och väggprydnader, men det handlar även här om
något annat än tempel och tempelhelgedomar.
Sammanfattningsvis kan då sägas att det fi nns
tydliga problem med tanken om att betrakta
”kulthusen av stengrundstyp” som tempel. An-
vändandet av detta begrepp vad gäller kulturerna i
Svanberg 05-08-06, 11.41312
313 | KULTHUS, TEMPEL OCH ARTISTOKRATISKA HUSGRAVAR
Figur 2. Rekonstruktion av tempel från en helgedom vid Portonaccio utanför Veii i Etrurien samt en plan över
komplexet. Sent 500-tal före Kristus. Templet och altaret har markerats med grått i planen (efter Barker &
Rasmussen 1998, Fig. 80f.).
Svanberg 05-08-06, 11.42313
FREDRIK SVANBERG | 314
Medelhavsområdet syftar på anläggningskomplex
av ett annat slag än vad kulthusen representerar.
Templen var utan tvivel verkliga byggnader
med väggar och tak och det typiska var att de
var belägna inom avgränsade helgedomar vilka
även innefattade offeraltare. De senare hade en
komplimentär relation till tempelbyggnaderna.
Kulthusens entydiga knytning till gravmiljöer är
också något av ett problem om man vill tolka dem
som tempel. En sådan knytning var främmande
för tempelkulten hos greker och etrusker. Man
kan i och för sig tänka på grekernas så kallade
”chthoniska tempel” för dyrkan av förfäder eller
chthoniska gudar. Sådana konstruktioner verkar
dock ovanliga, det kan diskuteras om de verkligen
är att betrakta som ”tempel”, och i vilket fall som
helst så var även dessa konstruktioner verkliga
husbyggnader.
Slutsatsen måste därmed bli att kulthusen inte
var tempel i detta begrepps vanliga betydelse och
att de hursomhelst varken var konstruerade som,
kultiskt kunde användas som, eller tycks ha varit
belägna inom helgedomar på samma sätt som
tempel i Medelhavsområdet.
Exemplet Gualöv och den holländska parallel-
len. Vid Gualöv undersöktes hösten 2002 en
gravmiljö från yngre bronsålder som innefattade
tre så kallade kulthus av stengrundstyp (fi g. 3).
Undersökningen gav intressant information
om kulthusens konstruktion och sammanhang
med gravar. De tre kulthusen var konstruerade
på samma sätt. De bestod av långa trågformade
nedgrävningar. Längs dessas kanter hade ”kant-
kedjor” av stenar placerats och de uppgrävda
jord- och sandmassorna hade lagts upp som
rundat rektangulära vallar runt nedgrävningarna.
På platsen hade en omfattande stentäckt skett,
vilket gör det svårt att säga i vilken omfattning
kulthusen från början haft yttre kantkedjor kring
vallarna, vilket ju var fallet med kulthusen i Ki-
vik, Tofta högar och Sandagergård. Några spår
av eventuella takkonstruktioner, eller träväggar i
anslutning till kantkedjorna, påträffades inte trots
att sådana noga eftersöktes.
Två urnegravar från bronsålderns period IV
kunde knytas till det stora norra kulthuset (17490
och 17479) och en urnegrav från period IV-V
(23367) till det sydligaste kulthuset (båda date-
ringarna baserar sig på olika bronsföremål). Inga
gravar påträffades i direkt anslutning till det lilla
mellersta huset, men man kan här konstatera att
två omfattande rotsystem hade förstört en stor del
av konstruktionen och det är inte omöjligt att en
eventuell grav utplånats av rötterna. Både ifråga
om det norra och det södra kulthuset var gravarna
anlagda på ett sådant sätt att det är mycket sanno-
likt att de har ett direkt samband med kulthusen
– det vill säga att först skedde kremeringar och
nedsättandet av urnor i gropar, därefter konstru-
erades kulthusen över gravgroparna.
Gravarna 17490 och 17479 innehöll vardera
fyra bronsföremål, vilket är fl er än någon annan
grav i gravmiljön (de fl esta av de 34 urnegravarna
innehöll 1-2 bronser). Båda uppsättningarna
måste rent allmänt betraktas som exklusiva ut-
rustningar och man kan konstatera att föremålen
från grav 17479 sånär som på svärd och en knapp
motsvarar vad Kristiansen kallar de typiska ”höv-
dingasymbolerna” i gravar från period IV (1998:
68f.). Rakkniven anses allmänt vara en symbol för
den välbärgade mannen och det är då intressant
att en rakkniv även förekom i urnegraven 23367
i det södra kulthuset.
I vart fall gravarna 17479 och 17490 kan be-
traktas som tydliga gravar för överklasspersoner
Svanberg 05-08-06, 11.42314
315 | KULTHUS, TEMPEL OCH ARTISTOKRATISKA HUSGRAVAR
Figur 3. Kulthuskomplexet i Gualöv. De tre konstruktionerna hade varit föremål för en omfattande förstörelse,
främst i form av stentäkt, men kulthusens typiska drag i form av kantkedjor och vallar kunde ändå urskiljas
tydligt. Urnegravarna 17479 (se fi g. 5) och 17490 var knutna till det stora norra ”huset”, medan urnegraven
23367 kunde knytas till det sydligaste ”huset”.
Svanberg 05-08-06, 11.42315
FREDRIK SVANBERG | 316
redan med ledning av bronserna. Samma sak
gäller grav 23367, dock inte lika tydligt.
Kulthusens allmänna anknytning till den so-
ciala eliten understryks enligt min mening även
av de fynd av lämningar efter bronshantverk
som påträffades såväl i kulthuset vid Sanda-
gergård (Kaul 1987) som i kulthuset vid Broby
(Schönbäck 1952: 35). Man kommer här också
att tänka på kulthuset vid Valhall i Skåne, knutet
till en grav utrustad med bland annat ett svärd
(Rausing 1949).
Baserat på resultaten från Sandagergård och
Gualöv, vilka innehöll gravar och vilka är de mest
ingående undersökta platserna, så förefaller det
mycket troligt att kulthusen av stengrundstyp
generellt är att betrakta som gravmonument.
Antingen genom att de i sig själva fungerat som
gravkonstruktioner, eller genom att de i samband
med begravningsritualer anslutits till själva gra-
varna i form av högar eller rösen. Enligt Victors
genomgång (2002: 78) kan faktiskt kring 90% av
de kända kulthusen av stengrundstyp sägas vara
belägna i nära anslutning till gravanläggningar
redan med ledning av inventeringsuppgifter.
En syn på kulthusen som gravmonument
kan få visst stöd av förhållanden i nuvarande
Holland. Här förekommer så kallade long-beds
regelbundet i den yngre bronsålderns gravmiljöer
(fi g. 4). Dessa anläggningar består av avlånga låga
jordvallar omgivna av diken och påminner på ett
slående sätt om kulthusen. Long-beds tolkades
i likhet med kulthusen först som ”rituella fält”
eller ”kultplatser”. Efter hand, och i takt med
att fl er och fl er undersöktes arkeologiskt och det
Figur 4 (till vänster). Gravmiljö från yngre bronsålder
med en serie ”long-beds” och ”långhögar” vid Vledder
i Holland (efter Kooi 1979: 165, Fig. 155).
Svanberg 05-08-06, 11.42316
317 | KULTHUS, TEMPEL OCH ARTISTOKRATISKA HUSGRAVAR
visade sig att de innehöll gravar, insåg man att
det var frågan om gravmonument. Long-beds
är alltid relativt sett fåtaliga jämfört med andra
gravmonument i gravmiljöerna. Baserat på olika
iakttagelser så har det föreslagits att de primärt
var gravar för familjeöverhuvuden och att de var
ett slags symboliska hus. Det senare antagandet
stöds av att de tidigaste generationerna long-beds
hade inre mer eller mindre symboliska huskon-
struktioner av trä (Kooi 1979: 130ff.; Roymans
& Kortlang 1999).
Man kan sammanfattningsvis säga att den ge-
nerella kontexten för kulthusen av stengrundstyp
är gravmiljöer från yngre bronsålder. De har med
största sannolikhet vanligen fungerat som monu-
ment för enskilda gravar. Fynd från framförallt
Sandagergård, Broby och även Gualöv (vilket
dock inte presenterats här) antyder att gravkul-
ter vilka involverat deponeringen av keramik och
annat förekommit i anslutning till monumenten.
Anläggningarnas dimensioner och placering i
gravmiljöerna, fynden av metallhantverk, samt
de på denna punkt otvetydiga resultaten från såväl
Gualöv som Valhall, visar att de kan knytas till
bronsålderns sociala elit, det vill säga personer
ur aristokratiska släkter med ett betydande infl y-
tande i vart fall på det lokala planet.
Lefkandi, Trappendal, Lusehøj och den aristo-
kratiska husgravssymboliken. Hussymbolism i
gravar från bronsåldern är välkänd. Alla känner
till husurnor, stenkonstruktioner som exempel-
vis ”kulthusen” och de allmänna teorier som
fl orerar om att såväl högar som gravplatser kan
ha betraktats som ”de dödas boplatser”. Jag vill
här fokusera en särskild del av denna allmäna
symbolism, nämligen användningen av riktiga
såväl som symboliska huskonstruktioner i aris-
tokratiska dödsritualer, eftersom jag anser att det
är mot denna bakgrund man bör se de ovan dis-
kuterade ”kulthusen av stengrundstyp”.
För att föregripa resonemanget och en tänkbar
kritik av det vill jag redan här klargöra att jag
varken menar att all hussymbolism i gravsamman-
hang är att betrakta som ”aristokratisk” eller att
alla aristokratiska dödsritualer involverade hus-
konstruktioner. Alla kulthus av ”stengrundstyp”
är heller inte nödvändigtvis aristokratiska – men
det förefaller tydligt att de i Gualöv och Valhall
är det och sannolikt även konstruktioner som de
vid exempelvis Kivik och Håga. Det är vidare inte
säkert att alla hus som påträffas under gravhögar
har ingått i dödsritualer, men många har tydligen
gjort det och då en del forskare gjort sitt bästa för
att förklara bort sådana sammanhang med tolk-
ningar av typen ”boplatsen innan högen”, så blir
det intressant och betydelsefullt att peka på det
med tiden alltmer övertygande empiriska material
som visar att i vart fall fl era sådana huskonstruk-
tioner faktiskt hade med dödsritualer att göra.
Vad jag vill ha sagt är att användandet av hus-
konstruktioner kan beläggas ha varit en viktig
komponent i den sociala elitens dödsritualer un-
der den sydskandinaviska bronsåldern, dessutom
till synes en inte ovanlig, men ofta förbisedd,
bortförklarad och tolkningsmässigt underskattad
komponent. Efter en kort utfl ykt till Grekland
så presenteras en diskussion av användningen
av huskonstruktioner i vad jag vill kalla aristo-
kratiska dödsritualer under bronsåldern. Vi ska
därefter återvända till kulthusen.
I Lefkandi på Euboea i Grekland byggdes, an-Lefkandi på Euboea i Grekland byggdes, an-Lefkandi
vändes och raserades ett monumentalt absidhus,
ca 47 × 10 m stort, inom den korta tidsperioden
ca 1000-950 f.Kr. Redan husets arkitektur och
dimensioner klargör att det handlar om en aris-
Svanberg 05-08-06, 11.42317
FREDRIK SVANBERG | 318
tokratisk byggnad (fi g. 5). Denna hade putsade
väggar av sten, lergolv, och ett tak som bars upp
av en inre träkonstruktion. Väggarna var ställ-
vis bevarade till en höjd av 1,3 m vid tiden för
den arkeologiska undersökningen. I mitten av
byggnadens centrala rum påträffades två grävda
schakt, vilka visade sig vara en gravkammare,
respektive en kammare där fyra offrade hästar
placerats. I gravkammaren framkom ett skelett av
en 25-30 år gammal kvinna utrustad med guld-
smycken och en järnkniv med elfenbensdetaljer.
Dessutom fanns de brända benen av en 30-45 år
gammal man insvepta i en begravningsdräkt och
placerade i en ”antik” (ca 200 år gammal) med
relief dekorerad amfora av brons från Cypern som
hade täckts av en bronsskål. Intill urnan låg ett
svärd, en rakkniv, ett spjut av järn och ett bryne.
Graven, med sin påtagliga prestigeutrustning, kan
därmed betecknas som aristokratisk.
Sambandet mellan det monumentala huset
och gravarna är uppenbart. I framförallt det
centrala rummet fanns en rad lämningar som
förmodligen hade haft med begravningen att
göra – främst ett stort keramikkärl (krater) som
kan ha använts i en rituell måltid och som tycks
ha varit placerat ovanpå gravschaktet. Genast eller
en kort tid efter gravceremonierna revs det stora
huset och en rundat rektangulär hög, förmod-
ligen ca 45 × 25 m stor och 4 m hög, byggdes
över huslämningar och grav. Området framför
husets ingång i öster började nu användas som
begravningsplats och ett hundratal gravar har
undersökts här (Popham et al 1982; Popham,
et al 1993).
Figur 5. Den sk Heroon i Lefkandi, Grekland. Utbredningen av det stora absidhuset har markerats med grått
och gravar med svart. Huset revs och täcktes av en stor hög efter gravceremonin (efter Popham et al 1993).
Svanberg 05-08-06, 11.42318
319 | KULTHUS, TEMPEL OCH ARTISTOKRATISKA HUSGRAVAR
Det har diskuterats om huset först fungerat
som residens en tid eller om det konstruerades
speciellt för begravningsceremonin. Mazarakis
Ainian har pekat på en rad förhållanden som
gör det sannolikt att det fungerade som en aris-
tokratisk boning en kort tid innan begravnings-
ceremonin (1997: 48ff.).
Det har föreslagits att absidhuset i Lefkandi
med sin grav var en heroon – det vill säga grav-
platsen för en hero, vilken blivit föremålet före
en mer eller mindre lokal kult. Kulten av heroer
i Grekland uppkom under den tidiga järnåldern,
någon gång innan dess stora blomning i samband
med spridandet av den homeriska diktningen
under 700-talet f.Kr. I princip alla de homeriska
hjältarna var heroer. Kulten kunde gälla antingen
sådana mytiska hjältar eller verkliga personer som
under sin livstid eller efter sin död nådde episk
ryktbarhet. Mer än något annat var en hero en
avliden person som utövade ett infl ytande från
sin grav och som därför krävde ett tillbörligt he-
drande i form av offer och votivgåvor.
En sådan heroon och den kult som kunde
knytas till den spelade ofta en betydande roll för
folk i olika lokalområden, vilka med hjälp av
dessa monument kunde knyta sina traditioner
till episka hjältar i det förfl utna. Heroerna och
det infl ytande de ansågs utöva från sina gravar
var till skillnad från gudarna alltid knutna till
speciella platser och områden. Herokulter, liksom
dödskulter överhuvudtaget, var ett slags kompli-
mentär motsvarighet till kulten av de olympiska
gudarna (Burkert 1985: 203ff.; Mazarakis Ainian
1997: 349ff.).
Som Mazarakis Ainian tydligt visar (1997:
351ff.) så är det mycket troligt att de ”egentliga”
och allmänt kända herokulterna uppkom först
i samband med spridningen av de homeriska
diktverken. Herokulter fanns innan dess, vilket
Lefkandi och ett litet antal liknande platser beläg-
ger – men det handlade då om kulten av verkliga
personer som betraktats som exceptionella redan
under sin livstid och kulterna var mer eller mindre
begränsade till några få aristokratiska familjegrup-
per. Detta verkar ha varit fallet i Lefkandi, där
inga spår av någon omfattande kult påträffats i
anslutning till heroon, däremot en exklusiv be-
gravningsplats.
Exemplet från Lefkandi är intressant som
bakgrund till förståelsen av en liten grupp kända
gravar från den sydskandinaviska bronsåldern
som har ett tydligt samband med riktiga huskon-
struktioner. Detta har Randsborg redan påpekat
(1995: 204), men det fi nns god anledning att
fördjupa sig i fenomenet.
Användningen av riktiga eller symboliska hus
i påkostade dödsritualer är känt i vart fall från
neolitikum. Man kan exempelvis diskutera om
det långhus som var beläget under en förmodad
senneolitisk gravkonstruktion vid Trustrup (Di-
verhøj) har samband med den grav som tycks ha
placerats över husens centrala del (Asingh 1988).
I vilket fall som helst hade en annan stolpbyggd
husliknande konstruktion bränts i samband med
dödsritualen. En rad andra exempel på neolitiska
gravar med mer eller mindre tydliga hus skulle
kunna anföras, redan Kersten diskuterade ett
större antal platser 1936, men vi ska här istället
koncentrera oss på husgravar från bronsåldern.
Från äldre bronsålder fi nns från det nuva-
rande danska området många exempel på gravar
med stenkistor, plankkistor eller kammare av
trä. Dessa har i större eller mindre utsträckning
påmint om huskonstruktioner (Broholm 1944:
59ff.; Madsen 1990; Jensen 2002: 227ff.). Från
period II och framåt förekommer en mera ut-
Svanberg 05-08-06, 11.42319
FREDRIK SVANBERG | 320
präglad användning av hussymbolik genom att
man nu fi nner en rad exempel på gravhögar som
konstruerats över stolpbyggda långhus. Redan
från början antog utgrävarna av sådana platser
att gravar och högar mer eller mindre slumpartat
”råkat hamna” på platser där det tidigare legat
långhus. Idén om ”boplatsen innan högen” är
i sig fullt begriplig. Men i takt med att fl er och
fl er exempel framkommit så börjar denna förkla-
ringsmodell att förlora sin logik. Det räcker att se
på och jämföra planritningarna från Trappendal,
Handewitt och Hyllerup för att förstå att husen
måste ha med gravarna att göra (fi g. 6). Vad är
sannolikheten för att gravarna i samtliga dessa
fall, och dessutom troligen i Harrislee (Aner
& Kersten 1978, nr 2244), skulle placeras just
över husens centrala rum om man inte kände
till husens exakta utsträckning vid begravnings-
tillfällena?
I Trappendal hade huset precis inringats av
högens kantkedja och centralgraven är närmast
exakt parallell med huset och dessutom placerad
precis över den märkliga konstruktion nedgrävd
i husets mittrum som jag strax ska föreslå var
den plats på vilken de döda låg på lit de parade
innan begravningen. Sambandet mellan hus och
grav skulle kunna vara slumpartat om det gällt
något enstaka fall, men när ett sådant fenomen
börjar uppträda i serier så måste det förklaras på
annat sätt än genom slumpens spel. Husen måste
kort sagt ha varit kända för de som planerade
och iscensatte dödsritualerna och följdfrågan
blir i vilken utsträckning de verkligen användes
i själva ritualerna.
Såväl i Trappendal (Boysen & Wulff Andersen
1983), Handewitt (Bokelmann 1977), Hyllerup
(Pedersen 1987) som i Harrislee (Aner & Ker-
sten 1978, nr 2244) så kom husen med säkerhet
först och det rör sig om huskonstruktioner som
överensstämmer med ordinära bostadshus. Om
det var frågan om hus som funnits på platsen
och använts ett tag innan dödsritualerna, eller om
husen konstruerades särskilt för ritualerna är svårt
att säga. I ett liknande fall, Grünhof-Tesperhude
(Kersten 1936), var det tydligt att en huskon-
struktion byggts särskilt för kremeringsritualen
och bränts i samband med denna. I detta fall rör
det sig dock om en dödshuskonstruktion som
inte var byggd på samma sätt som de ordinära
långhusen.
Dödsritualerna vid Trappendal, Hyllerup och
Grünhof-Tesperhude hör till period III, medan
ritualerna vid Handewitt och Harrislee kan da-
teras till period II eller III (referenser ovan samt
sammanställningar av 14C-dateringar hos Ethel-
berg 2000: 169ff.). I ett något senare exempel,
Tranarpshögen i Skåne med en centralgrav från
period V hade huset konstruerats särskilt för
dödsritualen (Andersson 1997).
I Tranarp hade först ett cirkulärt område
preparerats på den plats där kremeringen skulle
utföras. Prepareringen bestod i att grästorv och
brunjordslager grävdes bort och ersattes av ett
svämlager som hämtats nån annanstans ifrån
(troligast en närbelägen våtmark, vilket är in-
tressant i sig). I svämlagret konstruerades ett li-
tet treskeppigt långhus, vars takbärande stolpar
uteslutande hade en fyllning som överensstämde
med svämlagret. Om huset stått på platsen innan
prepareringen av ytan hade man förväntat sig
en annan fyllning i stolphålen. Kremeringen i
Tranarp ägde rum i direkt anslutning till vad
som måste ha varit området för husets södra
vägglinje. Om vi utgår ifrån att huset varit ett
verkligt långhus är det troligt att det uppfördes
efter kremeringen, eftersom denna annars ägt rum
Svanberg 05-08-06, 11.42320
321 | KULTHUS, TEMPEL OCH ARTISTOKRATISKA HUSGRAVAR
Figur 6. Bronsåldershus överlagrade av gravar och högar (för referenser, se texten).
i direkt anslutning till väggen och ett eventuellt
tak av lättantändligt material (vilket också varit
opraktiskt av utrymmesskäl).
Efter kremeringen plockades benen ur det
falnade bålet och placerades i ett keramikkärl.
Bålplatsen täcktes av ett tunt lager av svämsedi-
ment. Nu uppfördes alltså förmodligen huset. ment. Nu uppfördes alltså förmodligen huset.
Till vad skulle det användas? Efter kremeringen
stod man med ett i det här fallet särskilt välarbetat
keramikkärl med ornamentik fullt med den dödes
ben. Det ligger nära till hands att tänka sig att
keramikkärlet varit uppställt för beskådan – ”lit
de parade” – antingen i huset eller i utkanten av
brandlagret där det nu eller något senare fi ck sin brandlagret där det nu eller något senare fi ck sin
Svanberg 05-08-06, 11.43321
FREDRIK SVANBERG | 322
slutgiltiga placering. Huset kan därmed antas ha
varit avsett för en ceremoniell sammankomst i
vilken ett betydelsefullt inslag var beskådandet
av det uppställda gravkärlet. Ett annat inslag var
förmodligen en rituell måltid. Därefter revs huset
och alltihop täcktes av en mindre hög.
I detta sammanhang är det intressant att se på
den märkliga stora nedgrävning, stödd av fl ätverk
med lerklining längs kanterna, som framkom i
det centrala rummet i huset i Trappendal. Jorden
från nedgrävningen hade kastats upp inne i huset
utan att bäras ut och rent allmänt så måste ned-
grävningen ha gjort huset besvärligt att använda
eftersom den bara lämnade högst begränsade
kringytor kvar i det centrala rummet. Boysen
och Wulff Andersen argumenterade för att det
var troligt att nedgrävningen ”fyllt någon religiös
funktion” i samband med att huset revs eller grav-
högen byggdes. En sådan funktion skulle kunna
ha varit att den använts för lit de parade av de två
döda individer som sedan kremerades varefter de
brända benen placerades i varsin stockkista i en
grop över, parallell med, och centrerad i förhål-
lande till, den stora nedgrävningen.
Huset i Trappendal brändes i vart fall efter
användningen av den centrala nedgrävningen,
därefter konstruerades en mindre hög över huset
i vars topp de båda stockkistorna placerades och
sedan täcktes alltihop av en större hög. Också i
Hyllerup hade huset bränts. Här plöjdes marken
över husruinen igenom upprepade gånger innan
brandgraven placerades, också i en stockkista.
Huset i Handewitt hade inte brunnit. I detta
hus fanns en till ytan stor, men inte särskilt djup,
nedgrävning i det centrala rummet – kanske plat-
sen för lit de parade av den stockkista som sedan lit de parade av den stockkista som sedan lit de parade
placerades i ett jordlager nån decimeter över det
raserade husets centrala rum. I Harrislee fanns
brandspår men det är oklart om huset brunnit. I
vart fall så förstördes det innan graven placerades i
en stenpackning placerad över vad som sannolikt
var ett centralt rum.
Sammanfattningsvis är det tydligt att huskon-
struktionerna, oavsett om de byggts särskilt för
begravningarna (Tranarp) eller från början varit
ordinära bostadshus (troligt ifråga om Trappendal
och Handewitt) fyllt en funktion (lit de parade,
rituella sammankomster) i dödsritualerna innan
själva begravningarna – vilka heller inte (med
undantag av specialfallet Grünhof-Tesperhude)
skedde i själva husen, utan i eller på deras i själva husen, utan i eller på deras i ruiner,
vilket är en i sammanhanget intressant poäng som
vi ska återkomma till.
Vi har hittills inte varit inne på gravarnas
innehåll och vilka sociala sammanhang de kan
anses avspegla. Här är det först av allt spännande
att se att en av de två stockgravarna i Trappendal
innehöll en föremålsuppsättning med rakkniv,
pincett och kniv som på ett slående sätt påminner
om innehållet i grav 17479 i det stora kulthuset i
Gualöv (se ovan). Graven i Hyllerup innehöll två
armringar, en kniv och en syl. I Handewitt på-
träffades inga gravgåvor medan graven i Harrislee
måste betraktas som den mest exklusiva med en
bronsdolk, en bronsfi bula och en fi ngerspiral av
guld. I den i och för sig påkostade urnan i Tranarp
fanns bara en dubbelknapp av brons. Dessa gravar
avspeglar alltså i allmänhet goda levnadsförhål-
landen och liksom gravarna i kulthusen i Gualöv
en tillhörighet till den lokala sociala eliten i de
områden i vilka gravarna påträffades.
Men hur begravdes då människor ur den mest
välbärgade aristokratin under samma tid, det vill
säga period III och framåt? Om en tydlig hussym-
bolik alltså kan spåras i den lokala aristokratins
dödsritualer i form av husen under högar och i
Svanberg 05-08-06, 11.43322
323 | KULTHUS, TEMPEL OCH ARTISTOKRATISKA HUSGRAVAR
den yngre bronsålderns stenbyggda kulthus – vad
åstadkom då de verkliga höjdarna?
Från period III kan man som verkliga status-
gravar nämna Kiviksgraven och graven med kit-
telvagnen vid Skallerup på Själland. Båda dessa
gravar var intressant nog placerade i relativt stora
kammare av sten – i Kivik förmodligen mer än
tre och en halv meter lång och över en meter bred
(Randsborg 1993), i Skallerup närmare fyra meter
lång och en meter bred (Aner & Kersten 1976,
nr 1269). En annan rikt utrustad grav med kit-
telvagn var graven vid Peckatel i Nordtyskland,
som i vart fall hade nån slags stenkonstruktion
(Schurbart 1972, nr 242). En av de bästa paral-
lellerna till dessa gravar vad gäller fyndinnehållet
är Gyldensgårdgraven i Øster-Marie sn på Born-
holm, vilken även den tycks ha innefattat nån
slags kammarkonstruktion, här dock av trä (Aner
& Kersten 1977, nr 1548). Som andra paralleller
till Kiviksgraven pekar Randsborg (1993: 71ff.)
på de rikt utrustade stenkammargravarna från
Rege i Norge och Anderlingen i Nordtyskland.
De mest exklusiva gravarna från period IV och
framåt i Sydskandinavien och de nordligaste de-
larna av den europeiska kontinenten har på senare
tid överblickats av Thrane i fl era sammanhang
(1984, 1994, 1998). Gravarna utgör till synes en
ganska tydlig grupp som kännetecknas av ett lik-
artat innehåll av exklusiva föremålsuppsättningar.
Vad gäller statusgravarna från period IV så kan
man se att graven i Hågahögen i Uppland san-
nolikt hade haft en timrad träkammare (Almgren
1905). Graven i Banie i Ostpommern hade troli-
gen också en träkammare (Eggers 1936). Graven
i danska Lydshøj hade en mindre kammare av
stenblock (Madsen 1876: 20; Broholm 1946,
nr 4), medan det enda som är känt om graven i
Korshøj (Vester Skjerninge, Broholm 1946, nr
361) är att den var belägen i ett stenlager i en
hög. Ser vi på gravarna från period V så verkar
temat med kammargravar ännu tydligare. Pa-
radexemplet är stenkammaren med putsade och
bemålade innerväggar i Seddin i norra Tyskland
(Kiekebusch 1928).
Harry Wüsteman (1974) har behandlat Sed-
dingraven och en serie likartade men inte fullt lika
exklusivt utrustade gravar från framförallt period
V ikring Seddinområdet (viktigast Kemnitz 1,
Wickbold 1, Seddin Kahlhorst och Stralendorf).
Han visar att dessa var placerade antingen i sten-
kammare eller stenkistor. Samma sak gäller en
annan exklusiv nordtysk grav från period V vid
Kaiserberg, belägen i en stenkista i en hög (Menke
1972). Thrane har identifi erat sydvästra Fyn som
ett rikedomscenter av liknande slag som Seddin-
området och härifrån är den främsta statusgraven
givetvis Lusehøj från period V. Här förekommer
enligt min mening en särskilt intressant hussym-
bolik, vilken vi strax ska återkomma till.
De verkligt aristokratiska gravarna verkar alltså
med viss regelbundenhet ha placerats i gravkam-
mare av trä eller sten. Det är kanske inte självklart mare av trä eller sten. Det är kanske inte självklart mare
att dessa kammare symboliserat hus, men exempel
som Kivik och Seddin med sina rikt dekorerade
innerväggar tyder onekligen på en sådan sym-
bolik. Man kan här i förbigående notera att vi
knappast i något av fallen vet om gravritualerna
utöver kamrarna inkluderat verkliga huskon-
struktioner eftersom praktiskt taget ingen av
gravarna (med undantag av Lusehøj) undersökts
med moderna metoder. Om kamrarna i dessa
gravar var den verkliga aristokratins motsvarig-
het till användningen av riktiga hus i ”den lägre
aristokratins” dödsritualer – det vill säga för lit de
parade, rituella måltider och liknande – så skulle
man kunna tänka sig att denna skillnad berott
Svanberg 05-08-06, 11.43323
FREDRIK SVANBERG | 324
på en betydligt större folktillströmning vid de
verkligt exklusiva begravningarna. Deltagandet i
ceremonierna av ett stort antal människor kanske
då av utrymmesskäl fi ck organiseras utomhus,
med kamrarna som fokus.
Det fi nns i detta sammanhang anledning att
särskilt studera storhögen Lusehøj på södra Fyn
med sin prestigegrav från period V, därför att med sin prestigegrav från period V, därför att
detta är den enda verkligt aristokratiska gravan-
läggningen som till i vart fall stor del undersökts
med moderna metoder (en fjärdedel av högen
återstår att undersöka). Lusehøj har blivit föremål
för en detaljerad publikation där materialet pre-
senterades och tolkades av Thrane (1984). Mate-
rialet från Lusehøj har intressant nog aldrig varit
föremål för några alternativa tolkningar, trots att föremål för några alternativa tolkningar, trots att
Figur 7. Lämningar av långhus, ”småhögar” samt gravarna GX och AO under Lusehøj. Bålplatsen ”Grav GX” Figur 7. Lämningar av långhus, ”småhögar” samt gravarna GX och AO under Lusehøj. Bålplatsen ”Grav GX”
hade sannolikt anlagts på en förbehandlad markyta (efter Thrane 1984).
Svanberg 05-08-06, 11.43324
325 | KULTHUS, TEMPEL OCH ARTISTOKRATISKA HUSGRAVAR
lämningarna av hus, storhög, gravar och annat var
komplicerade, besvärliga att bedöma i förhållande
till varandra, och i vart fall inte entydiga.
Thranes tolkning är i korthet att först fanns
en boplats på den lilla höjd där storhögen sedan
byggdes, sedan plöjdes området minst två gånger.
Därefter uppfördes fyra små högar med gravar
under period IV. Sedan skedde två synnerligen ex-
klusiva begravningar – för det första den fyndrika
”brandgropen” grav GX, med en mängd exlusiva
fynd från period V, som övertäcktes och omgavs
av ett slags fl ätverkskonstruktion som kan ha varit
ett symboliskt hus eller möjligen säng. För det
andra en mycket exklusivt utrustad ”urnegrav”,
där ymnigt med brända ben samt ett antal för
period V typiska fynd hade placerats i ett stort
bronskärl som med bikärl enligt Thrane kan ses
som det enda ”danska” exemplet på en verklig
mellaneuropeisk dryckesservis från denna tid.
Efter anläggandet av dessa två gravar byggdes så
storhögen.
Detta var tolkningen 1984 och att döma av
senare resonemang har den hållt i sig (Thrane
1984, 1998; Jensen 2002: 376ff.).
Thrane vill ogärna koppla samman de olika
konstruktionerna och spåren av händelser under
storhögen. Boplats, småhögar och de tänkta två
statusgravarna betraktas som relativt självständiga
fenomen. Trots att man funnit spåren av ett lång-
hus som delvis täcks av de små högarna, samt vad
som sannolikt är resterna av en husmodell som
kan kopplas till den ena statusgraven, får diskus-
sionen av hussymbolik i gravsammanhang inget
större utrymme i publikationen. Lusehøjboken
är ett utmärkt arbete, men kanske kan delar av
de äldre tolkningarna omvärderas.
För det första har vi spåren av långhuset
under storhögens södra del (fi g. 7). Gruppen
av undersökta stolphål i detta område bör vara
lämningarna av det sydöstra gavelområdet av en
större huskonstruktion (jfr Pedersen 1986: 134).
Husets precisa konstruktion och storlek kan möj-
ligen diskuteras, men att det rör sig om resterna
av ett större långhus förefaller otvetydigt. Huset
har, som Thrane anför, rivits (sannolikt bränts
ner) och det verkar som att man plöjt med årder
genom lämningarna liksom över i vart fall större
delen av området under storhögen. Vid tiden för
småhögarnas anläggande var huset alltså en ruin.
Det är intressant att erinra sig att storhögens syd-
västra kvadrant inte är utgrävd – kan det vara så
att huset är en rest av en ännu tidigare dödsritual
och att det fi nns en eller fl era gravar som anlagts i
ett mera tydligt samband med huset i denna del av
området? Som vi såg ovan så verkade det typiskt
för gravarna i de riktiga långhusen att de place-
rats i centrum av husen. Mitten av Lusehøjshuset
ligger i den ej utgrävda delen av högen. Båda de
sydligaste ”småhögarna” placerades i vart fall över
lämningarna av huskonstruktionen och det före-
faller med ledning av den ovan förda diskusionen
om hus och högar rimligt att förutsätta ett sam-
band mellan dessa gravar och huset. Husruinen
bör ha varit känd för högbyggarna och därmed
är även detta är ett exempel på hussymbolik i
gravsammanhang.
Strax norr om gravplatsen med småhögar och
husruin utfördes en ganska speciell kremering av
en vuxen individ. Bålplatsen – Thranes ”grav GX”
– kan identifi eras med hjälp av en större grop
med bålrester omgiven av mindre stolphål vilka
hade rester av gravbålet i fyllningen. Rimligen
var stolparna rester av en bålkonstruktion. Den
döda individen hade fått en synnerligen exklusiv
utrustning med sig på bålet, i vilken ingick bland
annat ett svärd, guldföremål, kedjor och förmod-
Svanberg 05-08-06, 11.43325
FREDRIK SVANBERG | 326
ligen en vagnskorg. Fynden indikerar entydigt
en datering till period V – vilket även får stöd
av två 14C-dateringar. Bålplatsen hade täckts av
ett tunt lager lera blandat med stjälkar av vass
och/eller kaveldun. Detta lager påträffades i ett
minst 5 × 10,5 m stort område omkring bålplat-
sen. Detta bör vara spåren av en markberedning
före kremeringen (jämför Tranarp ovan), som
efter bålets svalnande utsträcktes även över själva
kremeringsplatsen.
Bålresterna innefattade endast 301g brända
ben, vilket är betydligt mindre än vad man kan
förvänta sig av en kremerad vuxen människa, av
vilken det blir kvar en bra bit över ett kilo ben.
Sammansättningen av identifi erade skelettdelar
är typisk för urplockade brandlager – nästan inga
skallfragment (skallbenen är lätta att plocka ur
ett bål), ett antal fragment av långa rörben och
många fragment av de korta små benen i fi ngrar
och tår (vilka på grund av sin ringa storlek är
svåra att få med vid en urplockning). Det verkar
alltså tydligt att ”grav GX” faktiskt är resterna av
ett urplockat gravbål och därmed inte en ”grav”
i egentlig mening (jfr diskussion hos Arcini &
Svanberg in print).
Över bålplatsen lades en matta av halm och
sedan byggdes kring bålplatsen en 3,1 × 1,7 m stor
och 0,55 m hög (över markytan) liten ”hägnad”
av små stolpar som förbands med fl ätverk. Thrane
avvisar inte möjligheten för att hägnaden kan ha
varit ett symboliskt hus, han noterade också att
en del av de stjälkar av vass/kaveldun som fanns
i markytan kring konstruktionen skulle kunna
vara rester av ett tak (som i Leubingen, se ovan).
Han beskriver hur det verkade som att stjälkarna
i undre delar av det omgivande planeringslagret
verkade regelbundet utlagda, medan de i ytan
verkade mer slumpmässigt spridda (detta skulle
kunna tyda på att de översta var rester av ett
bortrivet tak).
Thrane var klokt nog försiktig i sin tolkning
och menade att hägnadens längd-breddförhållan-
de svårligen kunde jämföras med verkliga hus från
yngre bronsålder. Därför rekonstruerades också
anläggningen kring grav GX som en konstruk-
tion utan tak – mest lik en säng. Sedan början
av 1980-talet har vi emellertid en mera ingående
kunskap om verkliga hus från yngre bronsålder
och man kan konstatera att Lusehøjskonstruk-
tionen proportionellt sett är närmast typisk för
de mindre boningshusen från yngre bronsålder
(Magnus Artursson muntligen, jfr exempelvis
Tesch 1993). Det är i sammanhanget av intresse
att uppmärksamma det dublerade stolpparet i
hägnadens norra sida, vilket på ett slående sätt
påminner om den vanligt förekommande duble-
ringen av väggstolpar vid ingångar i riktiga hus.
Sammanfattningsvis förefaller det rimligt att re-
konstruera den lilla hägnaden som en husmodell
med väggar, tak, ingång och golvhalm inuti – det
vill säga som ett symboliskt hus.
Vi har alltså en bålplats där större delen av
de brända benen plockats ur. Det vanliga för-
farandet med de urplockade benen under yngre
bronsålder var att dessa placerades i ett gravkärl.
Men vad gjorde man av gravkärlet med benen i
Lusehøj? Storhögen innehöll som helhet ett större
antal urnegravar, men bara en som med tanke på
bålplatsen GX:s synnerligen exklusiva karaktär
skulle kunna komma ifråga här: den berömda
urnegraven som påträffades 1861, där en avsevärd
mängd ben och exklusiva föremål hade placerats
i ett mellaneuropeiskt bronskärl. Thrane identi-
fi erar på goda grunder stensamlingen ”AO” strax
utanför en av småhögarna som resterna av den
lilla stenkista där urnegraven återfanns 1861.
Svanberg 05-08-06, 11.43326
327 | KULTHUS, TEMPEL OCH ARTISTOKRATISKA HUSGRAVAR
Man kan alltså konstatera att vi har en ur-
plockad bålplats utan urnegrav – GX – och en
urnegrav – AO – som saknar bålplats. Båda dessa
är av en exceptionellt exklusiv karaktär, båda kan
dateras till period V och båda täcktes av samma
storhög. Det är inte långsökt att sammanföra
dem. Till saken hör att urnegraven från 1861
sannerligen var väl värd att beskåda. Det i sig
spektakulära bronskärlet hade försetts med ett
lock av brons vilket belagts med harts i vilken
ett antal bärnstens- och bronsbitar tryckts fast.
Det är lätt att tänka sig att detta gravkärl varit
placerat i husmodellen för beskådan innan det
fl yttades några meter bort till gravplatsen med
småhögarna, där det ställdes i en stenkista innan
storhögen därefter byggdes. Detta skulle då kunna
Figur 8. Förslag till en alternativ tolkning av begravningsritualen i Lusehøj (omarbetad efter Thrane 1984).
Svanberg 05-08-06, 11.43327
FREDRIK SVANBERG | 328
förklara varför det hypotetiska taket på husmo-
dellen förlorat sin funktion och rivits bort just
innan högen byggdes. Runt om urnan sveptes
ett tygstycke av ull och utanpå sveptes en oxhud
innan urnan nedsattes i stenkistan AO. Innanför
oxhuden placerades två eller tre exklusiva små
bronsbägare och möjligen var även en bronscelt
placerad här (annars i stenkistan utanför urnan).
Man kan lätt tänka sig att bägarna och hålcelten
hade samband med gravceremonier medan ur-
nan stod i husmodellen, alternativt vid fl ytten
till stenkistan.
En tolkning av förhållandena i Lusehøj (fi g. 8)
som den som nu presenterats förefaller på olika
sätt att kunna förklara ett antal besvärliga fråge-
tecken. Främst då den förekomst av en urplockad
bålplats utan urnegrav och en urnegrav utan bål-
plats som teorin om två skilda gravar innebär.
Thrane noterade själv att ”grav GX” framstod
som säregen då den jämförs med samtida och
tidigare praktgravar av liknande karaktär.
Lämningarna av dödsritualer som innefattade
användandet av riktiga och symboliska hus under
Lusehøj är särdeles intressanta och förmodligen
kommer framtida studier att på ett mera precist
sätt kunna förklara händelseförloppen baserat på
jämförelser med tydligare exempel från platser
som ännu ej undersökts. Här räcker det att dra
slutsatsen att materialet från Lusehøj av allt att
döma understryker betydelsen av hussymbolik
även i de mest exklusiva aristokratiska dödsritua-
lerna under yngre bronsålder.
Avslutningsvis är det intressant att återknyta
till den grekiska herokulten och det inledande
exemplet från Lefkandi. Det är tydligt att an-
vändningen av riktiga och symboliska huskon-
struktioner var en viktig del av aristokratiska
dödsritualer i Skandinavien under bronsåldern
och likheterna mellan Lefkandi och husen under
högarna är slående. Bruket av gravkammare i de
mest utpräglat aristokratiska ritualerna är också
enligt min mening att betrakta som en form av
hussymbolik. I Grekland verkar alltså denna hus-
symbolik förknippad med herokulten som i sig
kan ses som en särskild form av förfäderskult.
Herokulten kan tänkas illustrera vilken betydelse
exklusiva husgravar som de vid Seddin eller Lu-
sehøj kan ha haft. Det är rimligt att tänka sig
att den sociala elitens exklusiva dödsritualer var
en betydelsefull del av deras aristokratiska livs-
stil och ett viktigt sätt för dessa människor att
understryka sin sociala position. Användningen
av riktiga huskonstruktioner kan dels ha fyllt en
funktion för att härbärgera rituella måltider, lit
de parade och annat. De riktiga såväl som de de parade och annat. De riktiga såväl som de de parade
symboliska husen måste dock även ha spelat en
annan och mer väsentlig roll som manifestationer
av idén om gravarna som platser där de döda
bodde och från vilka de utövade ett infl ytande
på de levandes värld.
Avslutande synpunkter. Vi har kommit fram till
att de så kallade kulthusen av stengrundstyp inte
var riktiga hus med tak, ingångar och egentliga
väggar utan symboliska huskonstruktioner. Den
typiska kontexten för dessa symboliska hus,
som på basis av kända fakta verkar förekomma
från bronsålderns period III och framåt, är den
yngre bronsålderns gravmiljöer. Med ledning av
resultaten från de mest ingående undersökta plat-
serna verkar det tydligt att huskonstruktionerna
fungerat som gravmonument. Det tillgängliga
materialet indikerar att det mera specifi kt rör sig
om en husgravssymbolik som bäst kan beskrivas
som knuten till bronsålderns aristokrater. En rad
kända exempel på riktiga huskonstruktioner som
Svanberg 05-08-06, 11.43328
329 | KULTHUS, TEMPEL OCH ARTISTOKRATISKA HUSGRAVAR
använts i dödsritualer, liksom en undersökning av
den mest utpräglade aristokratins begravningar,
understryker detta förhållande och tycks visa på
en tidigare underskattad betydelse av en aristokra-
tiskt husgravssymbolik under bronsåldern.
”Kulthusen av stengrundstyp” verkar alltså
vara en del av en stor tradition, med paralleller i
många delar av bronsålderns Europa, i använd-
ningen av hussymbolik i aristokratiska dödsri-
tualer. Kanske kan man ana en viss förändring
över tid av detta koncept i Skandinavien? Är det
möjligen så att de stenbyggda ”kulthusen” är
en utveckling av användningen av riktiga hus i
dödsritualerna? Användningen av riktiga hus är
bäst känd från period II och framförallt III (även
om det ännu rör sig om få exempel så är detta en
tydlig tendens), medan de stenbyggda kulthusen
förmodligen generellt ligger något senare i tiden.
Kan man tänka sig att husanvändningen efter en
tid blev mera symbolisk och att det mera speci-
fi kt handlar om symboliska efterlikningar av de
husruiner som begravningarna tidigare skedde
i? I vart fall på vissa håll (Tranarp, förmodligen
Lusehøj) fortsatte man i och för sig att använda
riktiga hus, vilket tycks visa att det handlar om
parallellt förekommande fenomen.
Kulthusen tycks alltså inte ha varit kollektiva
fenomen utan primärt konstruktioner knutna till
enskilda gravar. Dessa gravar verkar dock ha varit
föremål för gravkulter och kan ha delat fl era drag
med heroonerna.
Tillkännagivande: Jag vill tacka Joakim Gold-
hahn och Magnus Artursson för idéer och syn-
punkter under arbetets gång som på avgörande
sätt påverkat artikelns innehåll.
Referenser
Andersson, M. 1997. Tranarpshögen. En gravhög
från yngre bronsålder. Carpe Scaniam. Axplock
ur Skånes förfl utna (Karsten, P. red): 58-88.
Raä Arkeologiska Undersökningar, Skrifter nr
22. Lund.
Aner, E. & Kersten, K. 1973-79. Die Funde der
älteren Bronzezeit des nordischen Kreises in Dä-
nemark, Schleswig-Holstein und Niedersachsen.
Band I-V. Köpenhamn & Neumünster.Band I-V. Köpenhamn & Neumünster.Band I-V
Almgren, O. 1905. ”Kung Björns hög” och andra
fornlämningar vid Håga på föranstaltande af H.
K. H. Prins Gustaf Adolf undersökta 1902-3 af
Oscar Almgren. KVHAA. Stockholm
Arcini, C. & Svanberg, F. In print. Nya perspektiv
på den yngre bronsålderns brandgravsmiljöer.
Bronsåldersbygd (Lagerås, P. & Strömberg, B.
red). Skånska spår – arkeologi längs Västkust-
banan. Lund.
Asingh, P. 1988. Diverhøj – A Complex Burial
Mound and a Neolithic Settlement. Journal of
Danish Archaeology 6: 130-154.Danish Archaeology 6: 130-154.Danish Archaeology 6
Barker, G. & Rasmussen, T. 1998. The Etruscans.
Blackwell. Oxford.
Bokelmann, K. 1977. Ein bronzezeitlicher Haus-
grundriß bei Handewitt, Kreis Schleswig-Flens-
burg. Offa 34: 82-89.Offa 34: 82-89.Offa
Boysen, Å. & Wulff Andersen, S. 1983. Trappen-
dal. Barrow and house from the Early Bronze
Age. Journal of Danish Archaeology 2: 118-126.
Broholm, H. C. 1944. Danmarks Bronzealder. Andet
Bind. Kultur Of Folk I Den Ældre Bronzealder.
Nationalmuseum. Köpenhamn.
Broholm, H. C. 1946. Danmarks Bronzealder. Tre-
die bind. Samlede Fund Fra Den Yngre Bronzeal-
der. Nationalmuseum. Köpenhamn
Broholm, H. C. 1949. Danmarks Bronzealder. Fjerde
bind. Danmarks Kultur i Den Yngre Bronzealder.
Svanberg 05-08-06, 11.43329
FREDRIK SVANBERG | 330
Nationalmuseum. Köpenhamn
Burenhult, G. 1981. Stenåldersbilder. Hällrist-
ningar och stenåldersekonomi. Stureförlaget.
Stockholm.
Burenhult, G. 1983. Arkeologi i Sverige del II. Bönder
och bronsgjutare. Wiken. Höganäs
Burkert, W. 1985. Greek Religion. Harvard Univer-
sity Press. Harvard.
Donati, L. 2000. Civil, Religious and Domestic
Architecture. The Etruscans (Torelli, M. ed).
Rom.
Eggers, H. J. 1936. Das Fürstengrab von Bahn kr.
Greifenhagen und die germanische Landnahme
in Pommern. Baltische Studien. Neue folge band
XXXVIII: 1-47.
Ethelberg, P. 2000. Bronzealderen. Det Sønder-
jyske Landbrugs Historie. Sten- og bronzealder
(Ethelberg, P., Jørgensen, E., Meier, D. & Ro-
binson, D. red): 135-280. Haderslev Museum.
Haderslev.
Gröhn, A. 1994. Kulthus inom bronsålderns re-
ligion. Ett tolkningsförsök av innebörden hos
stensatta rektangulära vallanläggningar. Opubl.
C-uppsats Arkeologiska Institutionen vid Lunds
universitet. Lund.
Harding, A. F. 2000. European Societies in the Bronze
Age. Cambridge University Press. Cambridge.
Jensen, J. 2002. Danmarks Oldtid. Bronzealder
2.000-500 f.Kr. Gyldendal. Köpenhamn
Kaliff, A. 1997. Grav och kultplats. Eskatologiska
föreställningar under yngre bronsålder och äldre
järnålder i Östergötland. Aun 24. Uppsalajärnålder i Östergötland. Aun 24. Uppsalajärnålder i Östergötland
Kaul, F. 1987. Sandagergård. A Latte Bronze Age
Cultic Building with Rock Engravings and
Menhirs from Northern Zealand, Denmark.
Acta Archaeologica 56: 31-54.
Kaul, F. 1998. Ships on Bronzes. A Study in Bronze
Age Religion and Iconography. PNM Studies in
Archaeology & History 3:1. Köpenhamn.
Kersten, K. 1936. Das Totehaus von Grünhof-
Tesperhude, Kreis Herzogtum-Lauenburg.
Offa 1: 56-87.Offa 1: 56-87.Offa
Kiekebusch, A. 1928. Das Königsgrab von Seddin.
Führer zur Urgeschichte band 1. Benno Filser.
Augsburg.
Kooi, P. B. 1979. Pre-Roman Urnfi elds in the North
of the Netherlands. Wolters Norohoff 3V. Gro-
ningen.
Kristiansen, K. 1998. Europe Before History. Cam-
bridge University Press. Cambridge.
Madsen, A. P. 1876. Afbildninger af danske Oldsa-
ger og Mindesmærker. Bronzealderen II. Samlede
Fund. Köpenhamn.
Madsen, C. & Thrane, H. 1992. Udgravninger af
sydfynske gravhøje fra yngre broncealder. Fynske
Minder 1992: 23-42.
Madsen, O. 1990. Grønlund. En høj med kam-
mergrav og andre grave fra bronzealderen. Kuml
1988/1989: 97-118.
Magnusson, G. 1973. Arkeologisk undersökning
1969. Fornlämning 225, Vårfrukyrka sn, Upp-
land. RAÄ Rapport 1973 B9. Stockholm.land. RAÄ Rapport 1973 B9. Stockholm.land
Mazarakis Ainian, A. 1997. From Rulers´ Dwellings
to Temples. Architecture, Religion and Society in
Early Iron Age Greece (1100-700 B.C.). Studies
in Mediterranean Archaeology CXXI. Jonse-
red.
Menke, M. 1972. Die jüngeren Bronzezeit in Hol-
stein. Topographisch-chronologische Studien. Offa-
Bücher Band 25. Neumünster
Pedersen, J-A. 1987. A New Early Bronze Age
House-Site under a Barrow at Hyllerup, West-
ern Zealand. Journal of Danish Archaeology 5:
168-176.
Pigott, S. 1965. Ancient Europe from the beginnings
of agriculture to classical antiquity: a survey. Ar-
Svanberg 05-08-06, 11.43330
331 | KULTHUS, TEMPEL OCH ARTISTOKRATISKA HUSGRAVAR
dine Publishing Company. Chicago.
Popham, M. R., Calligas, P. G. & Sackett, L. H.
1993. Lefkandi II. The British School of Archa-Lefkandi II. The British School of Archa-Lefkandi II
eology at Athens Supplementum 23. London.
Popham, M. R., Touloupa, E. & Sackett, L. H.
1982. The Hero of Lefkandi. Antiquity 56:
169-174.
Prayton, F. 2000. Tomb Architecture. The Etruscans
(Torelli, M. ed). Rom.
Randsborg, K. 1993. Kivik. Archaeology & Iconogra-
phy. Acta Archaeologica 64 (1). Munksgaard.
Randsborg, K. 1995. Hjortspring. Warfare and
Sacrifi ce in Early Europe. Aarhus University
Press. Aarhus.
Rausing, G. 1949. Three Bronze Age Mounds at
Barkåkra in Skåne. Meddelanden från Lunds
universitets historiska museum 1949: 33-68.
Ridgway, D. & Ridgway, F. 1979. Italy before the
Romans. The Iron Age, Orientalizing and Etruscan
periods. Academic Press. London, New York &
San Fransisco.
Ringgren, H. 1987 [1967]. Forntida religioner i
Mellanöstern. Plus Ultra. Löberöd
Roymans, N. & Kortlang, F. 1999. Urnfi eld Sym-
bolism, ancestors and the land in the Lower
Rhine Region. Land and Ancestors. Cultural
Dynamics in the Urnfi eld period and the Middle
Ages in the Southern Netherlands (Theuws, F. & Ages in the Southern Netherlands (Theuws, F. & Ages in the Southern Netherlands
Roymans, N. ed): 33-62. Amsterdam Archaeo-
logical Studies 4. Amsterdam.
Schurbart, H. 1972. Die Funde der älteren Bron-
zezeit in Mexklenburg. Offa-bücher Band 26. zezeit in Mexklenburg. Offa-bücher Band 26. zezeit in Mexklenburg
Neumünster.
Schönbäck, B. 1952. Bronsåldershus i Uppland.
TOR 1949-1951: 23-45.
Tesch, S. 1993. Houses, Farmsteads and Long-Term
Change. A Regional Study of Prehistoric Settle-
ments in the Köpinge Area, in Scania, Southern
Sweden. Lund.
Thrane, H. 1984. Lusehøj ved Voldtofte – en sydvest-
fynsk storhøj fra yngre broncealder. Fynske Studier
XIII. Odense.
Thrane, H. 1994. Centres of Wealth in Northern
Europe. Europe in the First Millenium BC (Kris-Europe in the First Millenium BC (Kris-Europe in the First Millenium BC
tiansen, K. & Jensen, J. eds): 95-110. Sheffi eld
Archaeological Monographs 6. Sheffi eld.
Thrane, H. 1998. Princely Graves of the Late
Bronze Age in the North. Gods and Heroes of
the Bronze Age. Europé at the time of Ulysses (De-the Bronze Age. Europé at the time of Ulysses (De-the Bronze Age. Europé at the time of Ulysses (
makopoulou, K. C., Jensen, J., Jockenhövel, A.
& Mohen, J. P. eds): 127-131. Köpenhamn,
Bonn, Paris, Athen & Stuttgart.
Victor, H. 2002. Med graven som granne. Om brons-
ålderns kulthus. AUN 30. Uppsala.
Widholm, D. 1998. Rösen, ristningar och riter. Acta
Archaeologica Lundensia Series Prima in 4° No.
23. Lund.
Wigg, A.-S. 1990. Kulthus från bronsålder. En
sammanställning och funktionsanalys av kult-
hus i Sverige och Danmark. Opubl. C-uppsats
arkeologiska institutionen vid Stockholms Uni-
versitet. Stockholm.
Wüsteman, H. 1974. Zur Sozialstruktur im Sed-
diner Kulturgebiet. Zeitschrift für Archäologie 8
1974: 67-107.
Svanberg 05-08-06, 11.43331
20 | Att sikta på högar: några tankar om förfädernas betydelse i bronsålderns samhälle
Raimond Thörn, Malmö Kulturmiljö
Inledning. På vissa platser tolkas somliga ned-
grävningar i mar ken som spår efter stolp- eller
sten ra der, vilka tycks ha varit riktade mot när lig -
gan de grav hö gar. Ex em pel kommer i denna text
att ges från Syd skan di na vien och analogier från
Stor bri tan nien kom mer att användas. I sökandet
efter en för stå el se av bak om lig gan de idéer kom-
mer den sociala och agri kul tu rel la situationen
att beaktas.
Gravhögar och rader med stolpar eller stenar i
Sverige och Danmark. Först skall jag redogöra för
stolp- och stenradernas miljö och fyndkontexter.
Land ska pet öster om Mal mögården Fredriksberg
präglas av det yttre back land ska pets dramatiska
to po gra fi , där de relativt höga åsarna står i kon-
trast till de låglänta mosshålorna. Under lång
tid var det Risebergabäcken och dess våt om rå de
som mar ke ra de skiljet mellan den kustnära
slätten och det ytt re backlandskapet i trak ten
av Fred riks berg i sydöstra delen av Malmö. På
grund av utdikningar och an dra omgestaltningar
av land ska pet, så är det nu me ra en motorväg som
mar ke rar det ta skilje mellan land skaps ty per na.
Malmö Kulturmiljö utförde här undersökningar
år 1998 (fi g. 1, 2).
Figur. 1. Detalj från den skånska
recognosceringskartan från 1800-
talets början med de arkeologiska
slutundersökningsytorna Öresunds-
förbindelsen Fredriksberg 13A & B
inlagda. En exakt överensstämmelse
mellan dåtida karta och nutida ytor
fi nns dock ej. Grafi k: Joakim Frejd,
Malmö Kulturmiljö.
Thörn 05-08-06, 11.44333
RAIMOND THÖRN | 334
Fredriksbergsområdet är synnerligen rikt på
grav hö gar daterade till, eller som tillskrivs, brons-
ål dern. Inom ett ca 1,5 km2 stort område åter-
fi nns idag så le des de åtta namngivna grav höga rna
Ohrhögen, de två Kungshögarna, Galjebacken,
Stöttehög, Sporrhögsbacken, Hål hög och Lust-
hög. Forn min ne sin ven ter are hade tidigare angett
att det i området fanns två när lig gan de gravhö-
gar med sam lings nam net Ohrhögarna, men de
ar ke o lo gis ka un der sök ning ar na år 1998 kunde
visa att en av dessa förmenta forn läm ning ar en-
dast utgjordes av en na tur lig mo rän kul le (Thörn
2000: 90f.).
Inom ramen för det ar ke o lo gis ka projektet
Öre sunds för bin del sens delprojekt ”Det rituella
land ska pet” har miljöarkeologiska grav högs un -
der sök ning ar utförts i Malmö (Engelmark et al
2000). Två hu mus pro ver från Ohrhögen gav då
resultat som med 95,4 % san no lik het återfi nns
inom intervallen 1690-1310 f.Kr. respektive 1-
330 e.Kr. (Ua-17937 och Ua-17938). Den äldre
dateringen kan hänföras till brons ål ders pe ri o der na
I och II och skulle kunna vara en da te ring av
gravhögens etablering. Grav hö gen Galje back en
undersöktes av Nils Gustaf Bruzelius år 1864 och
i graven återfanns två ske lett. Gravhögen Hål hög
undersöktes år 1897 av Oscar Montelius. Gra-
ven skall bl.a. ha innehållit ett skelett i en 2,25
m lång ekkista, en bronsdolk daterad till period
I (SHM 10436) och ett föremål från period II.
Ca 500 m väs ter om Ohrhögen fanns tidigare två
fl at marks gra var från yngre brons ål der, vilka år
1928 undersöktes av J. E. Forssander (Forn min -
ne sin vente ring i M-län). Cir ka 800 m norr om
Ohrhögen undersökte Jör gen Kling år 1980 en
senneolitisk grav, där två vuxna män nis kor och
ett barn blivit begravda (Kling 1983).
Omedelbart öster om Ohrhögen do ku men t-
e ra des år 1998 tio stolphål som låg på en ca 30 m
lång rad i väst-östlig riktning. Avståndet mellan
ned gräv ninga rna varierade mellan ca 3,00-3,50
m. Storleksmässigt var anläggningarna relativt
lik ar ta de med en med el di a me ter på 0,32 m
och ett med el djup på 0,32 m. I ett av stolphå-
len på träf fa des två fl intavslag, men i öv rigt var
stolphålen fynd tom ma. Ett av stolphålen har
Figur. 2. Karta utvisande Yttre Ring-
vägen i Malmö, med trafi kplatsen
Fredriksberg markerad.
Thörn 05-08-06, 11.44334
335 | ATT SIKTA PÅ HÖGAR
med 95,4 % sannolikhet 14C-daterats till inter-
vallet 1440-1130 f.Kr., vilket ger bronsålderspe-
rioderna II och III. Vid den östligaste delen av
stolphålsraden do ku men te ra des ett antal små,
runda härdar med en genomsnittlig diameter av
ca 0,70 m. En av här da rna kunde med stor san-
no lik het dateras till intervallet 1410-1070 BC
(Carls son & Svahn u.u.). Den rums li ga närheten
och de ra dio me tri ska dateringarna indikerar att
grav hög, stolphålsrad och härdar skulle kunna
vara sam ti da.
Ett andra exempel på stolprader från Malmö
skall här presenteras. Drygt 70 m väster om
gravhögen Grötehög (Raä Lockarp nr 7) utför-
des under åren 1985-1987 arkeologiska under-
sökningar. Det fram kom då bl.a. en rad med
24 stolphål, vilka var orien te ra de i VNV-OSO,
d.v.s. i riktning mot när om rå det för Grötehög.
I väster avslutades den ca 40 m långa raden med
en grop, medan den östliga avslutningen troli-
gen befann sig utanför un der sök ning som rå det.
I ett av stolphålen fram kom en överliggare till
en hand kvarn som kan dateras till den yngre
järnåldern (Sam u els son 1989). I an slut ning till
Grötehög kunde ett stör re gravfält kon sta te ras
år 1976. Gravfältet har un der sökts vid ett fl ertal
tillfällen och totalt har 31 ske lett gra var och ca
160 brandgravar do ku men te rats. För ut om en
brandgrav daterad till yngre bronsålder, kan de
fl es ta gravarna anses kunna dateras till den yngre
järn ål dern (Samuelsson 2003).
I stolphålen kunde även åtta fl intavslag och
ett förarbete tillvaratas. Sex av dessa fl intor har
av Anders Högberg, Malmö Kul tur mil jö, da te rats
till tidsperioderna neolitikum-äldre brons ål der,
varav dateringen av förarbetet har kunnat skär-
pas till senneolitikum-äldre brons ål der. Sam u -
els son konstaterar att jämförbara pa ral lel ler till
stolphålsraden saknas på den yngre järn ål derns
gravfält, varför stolphålsradens datering kan ske
skall sökas i ett äldre skede (Samuelsson 1989).
Detta är ju också något som indikeras av de fl intor
som påträffats.
Platsen Myrhøj i norra Jylland torde i ar ke o-
lo gis ka kretsar mest vara känd för sina relativt
väl be va ra de senneolitiska långhus. Do ku men t-
a tio nen av denna boplats hade kanske aldrig
utförts om inte lant bru ka ren Aksel Christensen
hade varit ob ser vant. Han hade noterat att de
stora stenar han hade plöjt upp ten de ra de att ligga
på en rad. Denna hy po te tis ka rad skulle då utgå
från, eller peka mot, en gravhög. En av ste nar na
som plöjdes upp var försedd med fem skålgropar.
Arkeo lo gen Oscar Marseens undersökningar år
1968 kom bl.a. att påvisa att det på platsen fanns
sten spår på en 156 m lång sträcka, vilken sträckte
sig i OSO-riktning från gravhögen. Totalt så hade
nio stenar be va rats, vilka var mellan 0,5 och 0,8
m långa. Av dessa stenar så hade två stenar skål-
gro par inhuggna. En av dessa hade 54 skålgropar
och var placerad i grav hög ens kant ked ja, medan
den andra stenen befann sig i radens mitt. Sten-
rad ens datering indikeras av att ned gräv ninga rna
skär ned i de senneolitiska husen, att det fi nns ett
nära samband mellan gravhög och stenrad och
att anläggandet av en grav under äldre romersk
järn ål der tycks ha inneburit att en sten bort ta gits
(Jen sen 1972: 61f.).
Författaren till Myrhøjpublikationen, Jens
Aarup Jensen, menar att det är troligt att sten-
rader ti di ga re har varit mer förekommande i
Danmark (Jen sen 1972: 62). Jag har via Det
Kul tur his to ris ke Centralregister (DKC) försökt
att ve ri fi e ra Aarup Jensens åsikt. I DKC återfi nns
in for ma tion om 80 stenrader (stenrækker), men
det visar sig att det under detta slagord döljer
Thörn 05-08-06, 11.44335
RAIMOND THÖRN | 336
sig en mycket heterogen samling av lämningar.
Den kro no lo gis ka spänn vid den sträcker sig från
ti dig neo liti ska megaliter till våra dagars mejerier.
Många upp gif ter är knapphändiga och den till-
gängliga in for ma tio nen avslöjar inte säl lan att
forn läm ninga rna tagits bort därför att lant bru -
kar na önskat utöka sina odlingsbara arealer.
Som ett exempel från norra Själland kan
näm nas Bavnehøje vid Lille Havelse by (DKC
010511-38), Frederiksborg amt. När Vilhelm
Boye besökte plat sen år 1887 kunde han notera
att det mellan de två högarna fanns en knappt
fyra meter lång rad med stenar, vilka var ca 0,6 m
höga. År 1942 noterar Na tio nal mu se ets utsände
endast en av dessa stenar. Som ett exempel från
västra Jylland kan omtalas Trindhøj vid Hafdrup
(DKC 121665-26), Ribe amt. Enligt kung Frede-
rik VII önskan ut för de här Jens Jacob Asmussen
Worsaae och Chris ti an Frederik Herbst under-
sökningarna av tre ekkistor från brons ål derns
period II. Från den av amatörer relativt orör da
kistan kunde bl.a. en mans dräkt tillvaratas. Från
den na plats fi nns även två sten ra der omtalade.
År 1954 no te rar Nationalmuseets utsände att
gravhögen är helt utplånad, vilket tro li gen då
även gällde sten ra der na.
Jag instämmer med Aarup Jensens åsikt om
att stenrader varit vanligare i Danmark innan
lant bru kets behov kom att medföra att många
forn läm ning ar raserades. Men detta oavsett så
tycks sten ra den från Myrhøj unik med sin längd
på 156 m, sitt tydliga samband med gravhögen
och de relativt tydliga in di ka tione rna med av-
seende på da ter ing en. I DKC kan noteras ett
fåtal stenrader som är knappt 100 m långa, men
medelvärdet ligger runt 25 m. I fl era sten rad ers
närhet fi nns gravhögar, men närhet innebär ju
inte alltid ett tydligt samband. Den ab so lu ta mer-
par ten av sten ra der na kan ej dateras, el ler har getts
en sve pan de datering till förhistorisk tid. Bland
de mer spännande stenraderna i Dan mark kan
nämnas den vid Ellidsbøl (DKC 110711-20),
Thisted amt, Jylland. På 1910-talet noterades
att det från en liten över san dad gravhög (DKC
110711-19) ut gick en rad med 26 stenar i nord-
väst lig riktning. Totalt så bildade dessa omkring
0,5 m höga ste nar en rad på 60 m. År 1943 note-
rade Na tio nal mu se ets utsände att antalet synliga
stenar nu hade minskat till 19. I närheten fi nns
även yt ter li ga re två gravhögar (DKC 110711-11
& 21). En av dessa undersöktes på 1910-talet
och då på träf fa des en brandgrav i en stensättning,
vilken gavs en datering till bronsålder.
På platsen Hellegård (DKC 130208-48),
Viborg amt, Jylland, utfördes det arkeologiska
un der sök ning ar under åren 1998 och 1999.
Dessa do ku men ta tion sin sat ser skedde i ome-
delbar när het av en ej un der sökt gravhög (DKC
130208-28). Det visade sig då att man fann 13
nedgrävningar för resta stenar. Elva av dessa bil-
dade en 17,5 m lång rad i västlig riktning från
gravhögen räknat. De res te ran de två ned gräv -
ninga rna fl ankerade det sten spår som låg när mast
gravhögen. Djupen på ned gräv ninga rna va rie ra de
inom intervallet 0,15 till 0,5 m, men de fl esta låg
inom intervallet 0,2-0,3 m. På platsen fanns totalt
69 brandgravar, vilka har daterats till övergången
mel lan bronsålder och järn ål der. Sten ra den de-
lade grav om rå det i två delar på så sätt att 24
gravar har kommit att befi nna sig i norr, medan
de resterande 45 åter fanns i söder. I närområdet
fanns även spåren efter två sen neo liti ska långhus
(Hornstrup et al, Hornstrup denna volym).
Vid Foulum, Viborg amt, Jylland, ägde ar ke o-
lo gis ka undersökningar rum i slutet av år 1980
(DKC 131208-26). En kraftigt utplöjd gravhög
Thörn 05-08-06, 11.44336
337 | ATT SIKTA PÅ HÖGAR
undersöktes och det visade sig att denna bestod
av två faser. Den drygt fyra meter breda pri mär -
hö gen kunde dateras till enkeltgravskulturens
un der gravs tid, medan den ca 12 m breda se-
kun där hö gen ej kunde dateras då den både hade
varit utsatt för plund ring och utplöjning. Spåren
efter pri mär gra ven utvisade att den döde blivit
gravlagd i hockerställning i en träkista orien te rad
i VNV-OSO. Det enda föremål som kunde till va -
ra tas i gra ven var ett fl intspån med retusch. Runt
plat sen för graven återfanns ett cirkulärt dike,
i vilkens västra, södra och östra partier kunde
dokumenteras spå ren efter tätt ställ da plankor. I
den norra delen av diket åter fanns ej dessa spår,
men väl två stolphål. Lars Jørgensen menar att
spåren utvisar att både plan kor och stolpar har
blivit uppdragna innan själ va grav hö gen har kon-
struerats (Jørgensen 1984: 10ff.).
En undersökning av Foulumgravhögens när-
om rå de utvisade att det runt denna återfanns 13
stolphål som bildade en cirkel med en diameter
av ca 16 m. Alla dessa stolphål var lika stora, 20
cm i diameter, och innehöll alla samma slags fyll-
ning. En un der sök ning av lämningarna längre
österut inom un der sök ning som rå det avslöjade
att det här fanns tio stolphål som bildade en 43
m lång rad som var orien te rad i VNV-OSO.
Stolpfärgningarna utvisade att de ursprungliga
stol pa rna haft diametrar på mellan 30 och 40
cm. Avståndet mellan grav och det väst li gas te
stolphålet i stolphålsraden uppgick till 14 m.
Stolphålsraden pekar alltså rakt mot, eller från,
pri mär gra ven i grav hö gen och orienteringen för
stolphålsraden är den samma som för träkistan
och då också för den grav lag de. Lars Jørgensen
tolkar pri mär grav, stolpcirkel och stolprad som ett
enhetligt monument och stöd jer sig då på sam-
man fal lan de orienteringar och det faktum att
av stån det från grav till stolpcirkel är det samma
som för avståndet från stolpcirkel till stolp rad
(Jørgensen 1984: 13f.).
Det fi nns emellertid svag he ter i detta resone-
mang och Jørgensen no te rar själv att också den
ödelagda se kun där gra ven bör ha legat i gravhö-
gens centrum. Därmed kan stolphålsraden lika
gärna ges en kopp ling till grav hög ens andra fas,
som skulle kunna hän fö ras till senneolitikum el-
ler äldre bronsålder. Jag me nar att sannolikheten
är större för att se stolphålsraden i en bronsål-
derskontext. Jag stöd jer mig då på det fak tum
att stolphålscirkeln med en diameter på 16 m
hellre bör kopplas samman med den andra fas ens
grav hög med en diameter på 12 m än den för sta
fasens gravhög med en diameter på endast drygt
fyra meter. För att kun na förstå denna fornläm-
ning bör man ock så beakta att den här omtalade
grav hö gen ingår i ett ca tre kilometer långt stråk
be stå en de av 15 grav hö gar, av vilka fl ertalet idag
är bort od la de eller borttagna i samband med
byggnation. I ett par av dessa grav hö gar har gravar
daterade till brons- och järnålder do ku men te rats
(DKC 131208-25, 34). Icke oväsentligt i sam-
man hang et torde vara att en 32 m lång rad med
17 kokgropar har pekat mot den högst belägna
av dessa gravhögar, Bavnehøj (DKC 131208-37;
Christensen 1991: 143f.). Rader med kokgropar
brukar vanligtvis da te ras till den yngre bronsål-
dern (Thörn 1996: 137).
När det gäller de danska exemplen så har
det kun nat noteras att många resta stenar har
kommit att bli utsatta för bortodling. Relativt
många sten ra der fi nns dock fortfarande kvar i
Jylland, vilket kanske till viss del kan förklaras
av ett mindre in tres se av att lägga marker med
sämre för ut sätt ning ar för odling under plogen.
Jag tänker då på de för sandfl ykt utsatta kust om -
Thörn 05-08-06, 11.44337
RAIMOND THÖRN | 338
rå de na och på ljung he dar och likställda marker
med sämre bo ni tet.
Gravhögar eller gravrösen och rader med ste-
nar i Storbritannien. I syfte att jämföra och få
per spek tiv på de syd skan di na vis ka stolp- och
stenraderna, skall jag re do gö ra för exempel på
liknande ma te ri el la spår i Stor bri tan nien. Även
där fi nns exempel på att för jord bru ket mindre
intressanta områden hyser re la tivt många forn-
läm ning ar. Den ca 953 km2 stora Dartmoorheden
i grev ska pet Devon i syd väs tra England kan ses
som ett ex em pel på ett så dant förhållande. Inom
det nu karga hedområdet fi nns ett större antal
forn läm ning ar be va ra de och här kan bl.a. stude-
ras rösen, gravhögar, små häll kis tor, resta stenar,
stenrader, sten sträng ar, sten cirk lar, hägnader och
husgrunder.
Dessa forn läm ning ar kom att intressera
antikvarierna James Holman Mason, Thomas
Northmore och John Pike Jones redan på 1820-
talet (Fleming 1988: 12f.). Vid slutet av 1800-
talet kom R. N. Worth att bl.a. do ku men te ra
raderna med resta stenar, vilka enligt honom år
1892 uppgick till 28 st (Worth 1994: 202ff.).
So nen, Richard Hans ford Worth, fortsatte i fa-
derns fot spår, vilket kom att visa sig genom ett
större antal ar tik lar och rapporter pu bli ce ra de
åren 1903-1941. Enligt Worth juniors sista vilja
skul le produktionen rörande Dartmoor publice-
ras i bok form. Denna öns kan blev för verk li gad år
1953, då boken ”Worth’s Dartmoor” utkom. Bo-
ken har se dan dess utkommit i fl era tryckningar
och den se nas te utgåvan dateras till år 1994.
Antalet stenrader på Dartmoor var enligt
Ric hard Hansford Worth 62 till antalet. Dessa
sten ra der kun de så indelas i 25 enkla, 28 dubbla
och fem tredubbla rader, samt hybrider därav. Ra-
derna avslutades ofta med en gravhög, ett gravröse
eller en större rest sten. Antalet stenrader som i en
ände avslutas med en grav hög eller ett röse upp går
till 38, medan 4 har sådana avslutningar i bägge
ändar. Vid två tillfällen ingår grav mo nu ment som
delar av stenraderna, utan att vara pla ce ra de vid
ändarna. Antalet samband mellan sten ra der och
gravar upp går till 44 st. (71 %), vilket enligt
Worth innebär att stenradernas funk tio ner skall
hän fö ras till sam ma kontext som gravarnas.
Den längsta stenraden är ca 3,4 km, medan den
minsta är ca 31 m. Med el läng den upp går till ca
517 m, men de fl esta sten ra der na åter fi nns inom
intervallet ca 67-189 m. Worth no te rar vidare
att gravhögen, eller röset, van ligt vis har en sådan
placering att graven ligger på den högsta punkten
i terrängen. Stenradernas orien te ring är så varie-
rande att denna inte kan ha haft någon kopp ling
till funktionen enligt Worth. Han framför även
att byggnationen av dessa forn läm nings kom plex
ib land har omfattat fl era byggnadsfaser (Worth
1994: 236ff.).
Ett mer sentida räknande av stenraderna på
Dartmoor har resulterat i ett antal av 76 sten-
ra der, av vilka 59 har samband med rösen. Detta
sam band har nu stigit till 78 % och Jeremy Butler
anser för övrigt att nästan alla stenrader har haft
sådana samband (1997: 220). Butler menar att
Dartmoors stenrader hade som funktion att för-
stär ka grav rös enas närvaro, men han kan även se
en sekundär funktion som gräns mar kö rer (1997:
222, 244).
John Barnatt har också nyligen studerat sten-
ra der na och rösena på Dartmoor. Han menar att
stenraderna är fördelade på ett sådant sätt att det
är troligt att varje lokalsamhälle byggde och an-
vän de ett. Han menar sig också kunna observera
att stenradernas högre lig gan de partier antingen
Thörn 05-08-06, 11.44338
339 | ATT SIKTA PÅ HÖGAR
pekar mot lokala höjdpartier eller mot hedens
centrum. Barnatt föreslår att sten ra der na band
samman ”de levandes värld” och de högre be läg na
heliga plat ser na (1998: 100). Men en svag punkt i
detta re so ne mang är att vissa av boplatsernas run-
da hus kom att omgestaltas till gravmonument.
Butler menar att dessa speciella monument var
kon stru e ra de för människor som hade omkom-
mit p.g.a. ovanliga omständigheter eller att husen
skall ses som kenotafer (1997: 137f.). Richard
Bradley kan ock så han se kopplingar mellan hus
och gravmonument och åsikten ba se ras då på
likartad orientering. Sten ra der na är dock enligt
Bradley mer relaterade till den lokala topografi n
och då närmare bestämt till de stigar som använts
då människor sökte upp de på höj der na be läg na
rösena (Bradley 2002: 76f.).
Med utgångspunkt i undervisningen i ar-
ke o lo gi vid Sheffi eld University kom Andrew
Fleming att fr.o.m. år 1970 intressera sig för
Dartmoor i all män het och dess stensträngar i
synnerhet, vilket kom att resultera i fl era artiklar
under åren 1973-1988, samt i en bok år 1988.
Fleming menar, med re ser va tion för att daterings-
underlaget är mycket tunt och till viss del vilar på
analogier med företeelser i övriga delar av söd ra
England, att stenrader och de mindre grav kon -
struk tione rna uppfördes omkring år 2500 f.Kr.
Omkring år 2000 f.Kr. skulle större gravrösen och
sten cirk lar ha byggts. Omkring 1700-1600 f.Kr.
börjar så sten sträng ar na att konstrueras. Fleming
ser dessa sten sträng ar som medel för att kunna
dela upp land om rå de na (1988: 95ff.).
Ric hard Bradley in stäm mer med Fleming
härvidlag, men tillägger också att det fi nns sub-
tila kopplingar mellan sten ra der och sten sträng ar
(Bradley 2002: 78f.). En ligt Fleming så skul le
alltså stenraderna till hö ra tiden omkring 2500
f.Kr. Jeremy Butler me nar dock att endast ett fåtal
sten ra der fanns då stensträngarnas tid inträdde
omkring år 1700 f.Kr. (1997: 244). Fleming skri-
ver att land ska pet, enligt pollenkurvorna, gradvis
blev mer öppet under brons ål dern. Fleming me-
nar vidare att sten ra der na uppfördes i ett öppet
landskap och att byggmästarnas intentioner också
var att land ska pet skulle förbli öppet. Om dessa
utsagor kom bi ne ras, medför logiken att stenra-
derna bör ha bli vit upp för da i bronsålderns öppna
landskap (Fle ming 1988: 100).
På Exmoorheden i sydvästra England fi nns
en 150 m lång stenrad med riktningen väst-öst.
Ett kort stycke väster om denna rad av cirka 20
ste nar fi nns en rest sten med ett inhugget hjul-
kors, vilket är en fö re te el se som är mycket ovan-
lig i södra Eng land. Väster om denna resta sten
fi nns tre grav hö gar på rad, vilka kan hänföras till
brons ål dern. Om kring 30 m öster om stenraden
har det tidigare även funnits två grav hö gar, av
vilken en numera är bort ta gen. De tre väst li ga
gravhögarna är relativt högt belägna på Culbone
Hill och ligger därför högre i terrängen än sten-
ra den (Mold 1983: 67ff.; Nash 2000: 65-70).
Det ta är en tendens som ju även kunde observeras
på Dartmoor.
Tecken på ett mer organiserat landskap under
brons ål dern fi nns även på andra platser i Eng land.
Här kan bl.a. noteras jordvallar i östra Yorkshire,
vilka ib land inkorporerar bronsålderns gravhögar.
Ett fåtal av dessa jordvallar har da te rats till den
yng re bronsåldern (Fleming 1988: 10).
Tankar om landskapet. Hur skall vi tolka de
stolp- och stenrader som kom att uppföras i
europeiska brons ål ders mil jö er? Ian Hodder ar-
gumenterade år 1988 för att en sakral kon text
ibland föregår pro fa na handlingar. Detta sätt att
Thörn 05-08-06, 11.44339
RAIMOND THÖRN | 340
ta till sig och an vän da ex is te ran de mo del ler i en
ny kontext har av Claude Lévi-Strauss kallats för
”bricolage” (1996: 16ff.). Vi kan ock så vilja kalla
det ta för intertextualitet, d.v.s. att man i texter
medvetet eller omedvetet an vän der material från
andra texter (Berger 1999). Om detta tankesätt
appliceras på Stor bri tan niens brons ål der, skulle
man kunna säga att idén att dela upp landska-
pet först prak ti se ra des med sten ra der i en sakral
kontext och att sten sträng ar se na re användes i en
profan situation. Om modellen över förs till skan-
dinaviska förhållanden, skul le man även i det ta
fall kunna säga att idén att dela upp landskapet
först praktiserades med stolp- el ler stenrader i en
sa kral kontext.
Om jag därefter föreslår att denna sa kra la
kontext ef ter följ des av den profana händelsen att
hägna in privat egendom så får jag problem. En
svårighet är att stensträngar i Sverige vanligen da-
te ras till den äldre järnåldern (Mascher 1995: 43).
Men om vi tänker på att stensträngar da te ra de
till brons ål dern har påträffats i både nordvästra
Dan mark och södra Norge under senare år, så
torde san no lik he ten att fi n na likartade mönster
i Sverige att vara ganska stor. Det skall här också
sägas att den dans ka stensträngen var orienterad
mot en brons ål ders hög (Juhl 1999: 11f.; Haack
Olsen 2002: 9f.).
Avslutningsvis kan sägas att jag vill se en
brons ål der där profana värderingar kom att ad-
deras till en existerande sakral kontext. Högar och
rösen hade sänt ut subtila signaler om förfäder
och de legitima an vän da rna av de närliggande
land om rå de na. Men en förändring i den rådande
men ta li te ten kom att äga rum. Det kan antas
att skälet delvis var den ökade användningen av
bron ser, men också de ökade an ta let mantimmar
som behövdes i ett stationärt lant bruks sam häl le
(Gren 1997: 55ff.; Magnusson Staaf 2003:
314f.). Kanske räckte inte de gamla ter ri to ri el la
mar köre rna till i en mer socialt stressad situation.
Lös ning en kan till en viss del ha bestått i upp-
fö ran det av stensträngar associerade med högar
eller rösen. Man skulle därmed kunna säga att
en förändrad men ta li tet kom att resultera i en
omskapad omvärld.
Tack till: Mogens Schou Jørgensen för hjälp med
sök ning i DKC, Karen Margrethe Hornstrup för
in for ma tion rörande Hellegård och Anders Hög-
berg för bestämning av fl intmaterialet från Kv.
Bronsdolken.
Referenser
Barnatt, J. 1998. Monuments in the landscape:
Thoughts from the Peak. Prehistoric ritual and
re li gi on. Es says in honour of Aubrey Burl (Gib-re li gi on. Es says in honour of Aubrey Burl (Gib-re li gi on. Es says in honour of Aubrey Burl
son, A. & Simpson, D. red.): 92-105. Sutton
publishing. Stroud.
Berger, A. A. 1999. Kulturstudier. Nyckelbegrepp för
nybörjare. Studentlitteratur. Lund.
Bradley, R. 2002. The past in prehistoric societies.
Routledge. London & New York.
Butler, J. 1997. Dartmoor atlas of antiquities. Volume
5. The second millennium B.C. Devon Books.
Carlsson, M. & Svahn, B. u.u. Öre sunds för -
bin del sen. Fredriksberg 13AB. Rapport över
arkeologisk slut un der sök ning. Malmö Kultur-
miljö.
Christensen, K. M. B. 1991. Foulum. Arkæologiske
udgravninger i Danmark 1990: 143-144.
Engelmark, R., Linderholm, J., Thörn, R. &
Wallin, J-E. 2000. Bronsålderns gravhögar som
käll ma te ri al för kultur- och naturmiljö. Miljö-
Thörn 05-08-06, 11.44340
341 | ATT SIKTA PÅ HÖGAR
arkeologiska gravundersökningar inom Malmö
kommun. Öre sunds för bin del sen. Rapport. Stads-
antikvariska avdelningen, Kultur Malmö & Mil-
jöarkeologiska laboratoriet, Umeå Universitet.
Malmö/Umeå.
Fleming, A. 1988. The Dartmoor reaves. Investigating
prehistoric land divisions. Batsford. London.
Gren, L. 1997. Fossil åkermark. Äldre tiders jord-
bruk: Spåren i landskapet och de historiska sam-
man hang en. Fornlämningar i Sverige 1. Andra
om ar be ta de upp la gan. Riksantikvarieämbetet.
Stockholm.
Haack Olsen, A.-L. 2002. Husdyrhold. Skalk 4:
5-10.
Hodder, I. 1988. Material culture texts and social
change: A theoretical discussion and some archa-
eological examples. Proceedings of the Prehistoric
Society 54: 67-75.
Hornstrup, K. M., Overgaard, K. G. An der sen, S.,
Bennike, P., Malmros, C. & Mikkelsen, P. H.
(in press). Aarbøger for Nordisk Oldkyndighed
og Historie. 2002.
Jensen, J. A. 1972. Bopladsen Myrhøj. 3 hustom-
ter med klokkebægerkeramik. KUML 1972:
61-122.
Juhl, K. 1999. Gårdsdrift gjennom 3000 år i Time
kommune. Frá haug ok heidni 3: 7-17.Frá haug ok heidni 3: 7-17.Frá haug ok heidni
Jørgensen, L. 1984. Et gravanlæg fra en kelt grav s-
kultu ren. Museerne i Viborg Amt 12: 10-15.Museerne i Viborg Amt 12: 10-15.Museerne i Viborg Amt
Kling, J. 1983. Senneolitiska gravar i Mal mö -
om rå det. Opubl. C-uppsats i arkeologi. Arkeo-
logiska in sti tu tio nen, Lunds universitet. Lund.
Lévi-Strauss, C. 1996 (1966). The Savage Mind
(La Pensée Sauvage). Oxford University Press.
Oxford.
Magnusson Staaf, B. 2003. Places in our minds:
Trans for ma tion and tradition in Early Iron Age
settlements. Centrality – regionality. The social
structure of southern Sweden during the Iron Age
(Larsson, L. & Hårdh, B. red): 311-321. Upp-
åkrastudier 7. Lund.
Mascher, C. 1995. Dispositionsrätter till mark i
brons- och järnålderns agrarsamhälle. Ägande-
rätten i lant bru kets historia (Widgren, M. red): rätten i lant bru kets historia (Widgren, M. red): rätten i lant bru kets historia
37-57. Skrif ter om skogs- och lantbrukshistoria
8. Nordiska Mu se et. Stockholm.
Mold, E. T. 1983. Culbone Hill Stones. The Exmoor
Review 24: 67-69.Review 24: 67-69.Review
Nash, G. 2000. Mapping a cultural boundary on
Exmoor, England: Landscape symbolism and
ri tu al continuity. Signifying place and space.
World perspectives of rock art and landscape
(Nash, G. ed): 65-70. BAR International Series
902. Oxford.
Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering i
Mal mö hus län 1985-86.
Samuelsson, B-Å. 1989. Rapport. Ar ke o lo gisk
hu vud un der sök ning 1985-87. Kv. Bronsdolken
7, Lock arp sn, Raä 64, Malmö kn, M-län, Sk.
Malmö Museer. Mal mö.
Samuelsson, B-Å. 2003. Ljungbacka: a Late Iron
Age cemetery in south-west Scania. Lund Ar-
chaeological Review 7: 89-108.chaeological Review 7: 89-108.chaeological Review
Thörn, R. 1996. Rituella eldar. Linjära, konkava
och konvexa spår efter ritualer inom nord- och
cen tral eu ro pe is ka brons- och järnålderskulturer.
Re li gi on från stenålder till medeltid (Engdahl, K.
& Kaliff, A. red): 135-148. Raä Arkeologiska
Undersökningar, Skrifter 19. Lin kö ping.
Thörn, R. 2000. Gravhögsarkeologi. Fö res unds -
för bin del sen. På väg mot det förfl utna (Björhem, för bin del sen. På väg mot det förfl utna (Björhem, för bin del sen. På väg mot det förfl utna
N. red): 90-91. Stadsantikvariska Avdelningen,
Kul tur Malmö. Malmö.
Worth, R. H. 1994. Worth’s Dartmoor. Compiled
Thörn 05-08-06, 11.44341
RAIMOND THÖRN | 342
from the published works of the late R. Hansford
Worth and edited by G. M. Spooner and F. S.
Russell. Peninsula Press. Devon.
Thörn 05-08-06, 11.44342
21 | Ideal och praktik – skeppssättningar i yngre bronsålder
Peter Skoglund, Lunds universitet
Inledning. Skeppet var en central symbol under
brons ål dern. Skepp byggdes i sten (Strömberg
1961; Müller-Wille 1970; Capelle 1986), höggs
in på hällar (Glob 1969; Burenhult 1980) och
de ko re ra des på brons fö re mål (Kaul 1998).
Flemming Kauls bok Ships on Bronzes är en Ships on Bronzes är en Ships on Bronzes
in spi re ran de bok som behandlar bronsålderns
skepps sym bo lik (Kaul 1998). Genom att studera
dekoren på rakknivar från yngre bronsålder visar
Kaul hur skeppen till sam mans med andra fi gurer
ingick i en mytologisk berättelse som handlade
om solens gång på himlavalvet och i un der jor den.
I Kauls tolkning framstår myten om solen och
skeppet som kon sis tent och enhetlig i tid och
rum. Det var samma myt som berättades i hela
Danmark under hela yngre brons ål dern (Kaul
1998: 263ff.). Om man skiftar fokus från rak-
knivar till skeppssättningar framstår emellertid
skeppssymboliken som betydligt mer regionalt
betingad.
Bronsålderns skeppssymbolik har även be-
hand lats av Tore Artelius. Han har gjort en
översikt över brons ål derns skeppssättningar där
de regionala va ri a tio ner na i skeppssättningarnas
utformning fram trä der tydligt. Syd väs tra Sveriges
överhöljda skeppssättningar av sed da för en person
kan kon tras te ras mot Gotlands ex po ne ra de kol-
lek tiv gra var (Artelius 1996; se även Müller-Wille
1970; Capelle 1986). I Artelius tolk ning be skrivs
detta som olika sociala representationer av sam ma
idé in ne håll (Artelius 1996: 120f.).
Min ut gångs punkt är an nor lun da och jag
betraktar för hål lan det mellan so ci al praktik och
ideologi såsom infl ätat i vartannat. Hur män-
niskor val de att gestalta en sym bol fi ck sannolikt
konsekvenser för hur idéinnehållet upp fat ta des.
Det vill säga hur symbolen användes i den prak-
tiska verkligheten defi nierade delvis tolk nings -
ra mar na för det symboliska innehållet.
Arkeologer har ägnat stor möda åt att iden-
ti fi e ra olika rumsliga nivåer i det förhistoriska
sam häl let så som boplatser, centralplatser, re-
gioner och så vidare, men det är sällan man har
bedrivit komparativa stu dier för att utröna hur ett
och sam ma materiella ut tryck reproducerades på
olika rumsliga nivåer i olika regioner. Jag menar
att bronsålderns skeppssättningar är en lämplig
utgångspunkt för att diskutera dessa frågor. Den
följande studien är ett för sök att problematisera
re la tio nen mellan materiell kultur, institutionella
för hål lan den och regional va ri a tion med skepps-
symbolik som utgångspunkt. Inn an jag går vidare
och diskuterar empirin kommer jag kort fat tat att
presentera några tankar av Anthony Giddens och
Fredrik Barth som är av betydelse för de slut sat ser
som presenteras senare i artikeln.
Skoglund 05-08-06, 11.44343
PETER SKOGLUND | 344
Det institutionella perspektivet. Sociologen An-
tho ny Giddens har ställt frågan varför det fi nns en
rumslig och tidslig ordning – vi vaknar inte varje
morgon och överraskas av världens beskaffenhet.
Giddens något abstrakta svar är att det fi nns prin-
ci per i de sociala systemen som sammanfogar och
binder ihop olika aspekter av tid och rum:
”Structural principles can thus be understood
as the principles of organization which allow
rec og niz a bly consistent forms of time-space
distanciation on the basis of defi nite mech a -
nisms of societal in te gra tion” (Giddens 1984:
181).
Giddens skiljer på fl era olika varianter av
strukturer (Giddens 1984: 1-137, 185ff.). Knip-
pen av strukturer består av regler och förhållnings-
sätt som är relaterade till var an dra och bygger upp
struk tu rel la principer, medan in sti tu tio ner na är
de ma te ri el la ut tryck en för regler och principer.
Vi kan knap past för vän ta oss att fi nna in sti tu -
tio ner na bevarade i sin hel het. Däremot fi nns det
institutionaliserade hand ling ar som avsatt mate-
riella spår. Hur man bygger en grav och de riter
som utförs i anslutning till en begravning är ett
sådant exempel. Genom att studera den ma te ri el la
kulturen och dess kontexter menar jag att det
är möjligt att komma åt fragment av forntidens
in sti tu tio ner (jfr. Kris ti an sen 1999, 2004).
Varje plats har på grund av sin geografi ska pla-
ce ring och de lokala historiska förhållandena en
unik uppsättning regler och institutioner. Dessa
er fa ren he ter är historiskt konstituerade och utgör
grund för fram ti da handlingar. Strukturerna har
emel ler tid ing en egen dynamik utan förändras
som en följd av att mänsk li ga intentioner omsätts
i praxis och handling. Det fi nns en dualism mel-
lan struktur och individ. Refl exion och handling
kan förändra giv na för hål lan den samtidigt som
refl exionen och hand ling en utgår ifrån invanda
förhållandena. Det fi nns därför en tröghet i den
materiella kulturen och nya im pul ser och idéer
värderas och omformas utifrån de förhållnings-
sätt som tidigare varit förhärskande inom en viss
region.
Olika institutioner på Nya Guinea. An tro -
po lo gen Fredrik Barth har skrivit en in spi re ran de
essä som he ter Cosmologies in the making som Cosmologies in the making som Cosmologies in the making
sammanfattar hans studier av bergsfolket ok i det
inre av Nya Gu i nea (1995). Ok är ett bergsfolk
som delar en över gri pan de kosmologisk förståelse
av sig själva och land ska pet, men samtidigt fi nns
det en stor va ri a tion när det gäller de tal jer na i
kultens och myternas ut form ning. Va ri a tio ner na i
enskilda detaljer kan vara stora och upp fat tas som
stötande av män nis kor som i öv rigt delar mycket
av varandras världs bil der. Skill na der na är ibland
så sto ra att Barth efter att ha givit någ ra exem-
pel på va ri a tio nen i oks kos mo lo gi gör föl jan de
konstaterande:
”Clearly, in a certain sense the symbolic ob-
jects and acts that I have picked out here are
of a kind, though opposite; but they also enter
so deeply into an elaborate set of connected
mean ings and ritual statements as to dramati-
cally ex plode and destroy this common base.
If one were to imagine a Chris tian from one
English village who entered the church of a
community some miles away and found an
image of the devil on the crucifi x, and the
altar wine being used for baptism, this seems
the closest analogy I can construct. But by
no means do all the contrasts have this strong
Skoglund 05-08-06, 11.44344
345 | IDEAL OCH PRAKTIK
char ac ter of inversion. In other cases, sacred
symbols ex plic it ly elaborated by some Moun-
tain Ok com mu ni ties are left en tire ly tacit or
unelaborated by others” (Barth 1995: 5).
Barth menar att de olika religiösa uttrycken
är be ro en de av de deltagande människornas
er fa ren he ter – på ett allmänt plan fi nns det ett
samband mellan kult ens uttrycksformer och vilka
män nis kor som är del ak ti ga i kulten. Han exem-
plifi erar med att redogöra för sambandet mellan
initiationsriter och mytiska be rät tel ser hos tre oli-
ka grupper av ok. I samtliga grup per fanns det en
rik fl ora av riter och kulthandlingar med många
ge men sam ma nämnare, men myternas struktur
och den verbala traderingen skilde sig åt mellan
de olika grupperna (Barth 1995: 62f.).
Hos faiwol förekommer nästan inga myter
el ler berättelser som förklarar den övergripande
ide o lo gin. Här fi nns ett samband med in i ti a-
tions rite rna som äger rum i mycket små samman-
hang – där en eller ett fåtal äldre per so ner initierar
en mindre och väl av grän sad grupp ungdomar.
Den per son li ga kontakten kan upp rätt hål las hela
tiden varför kunskapen kan över fö ras genom in-
struktioner mellan enskilda per so ner istället för
genom kol lek ti va berättelser.
Hos telefolmin och tifalmin fi nns det myter
och berättelser men de sprids aldrig utanför vis sa
väl av grän sa de grupper. Här har in i ti a tions rite rna
en an nan karaktär, gruppernas sociala sam man -
sätt ning är mer splittrad, och tillträde till gruppen
sker på de en skil da personernas egna initiativ.
Grup pen är större och mer heterogen varför det
fi nns behov av munt li ga berättelser i form av
myter.
Hos bimin-kuskusmin fi nns det långa och
kom pli ce ra de myter, som kan berättas i andra
sam man hang än vid initiationstillfällena, så länge
som de inte berättas för personer som inte är ini-
tierade. Till skill nad mot de tidigare ex em plen
initieras hela be folk ning en och olika grup per får
olika upp gif ter i den kollektiva kulten. Här blir
också behovet av väl ut veck la de munt li ga instruk-
tioner up pen bart vilket i sin tur ge ne re rar långa
och väl ut veck la de myter.
Barth är antropolog och fokuserar på myter
och initiering. Men även kunskapen kring sym-
boler och materiell kultur överförs ibland genom
initiationsriter och Barths resonemang bör därför
vara användbart inom arkeologin. Nu är det inte
min avsikt att över fö ra exemplen från 1900-talets
Nya Guinea till skan di na visk yngre bronsålder.
Däremot menar jag att Barths iakttagelser rik-
tar en uppmaning till oss ar ke o lo ger, att vara
upp märk sam ma på att en och samma symbol,
kan re pro du ce ras inom ramen för olika typer av
institutioner.
Nedan följer en kort beskrivning av hur
skeppssymboliken reproducerades i olika grav-
former inom tre olika geo gra fi s ka områden under
period IV-VI, nämligen nord väst ra Skåne och
södra Halland, nordöstra Smålands kustland
samt Gotland (fi g. 1). Därefter jämför jag de
oli ka om rå de na med varandra.
Skeppssättningar i nordvästra Skåne och södra
Hal land. Gisela Ängeby har visat att stensätt-
ningen var den vanligaste gravformen i meller-
sta Halland under bronsåldern. Stensättningarna
som ofta upp trä der i grupper om två eller tre
förekommer ibland även till sam mans med rö-
sen. Utöver stensättningar och rösen fi nns det
även högar i Ätrandalen. Sten sätt ninga rna är
emellertid betydligt fl er än så väl högar som rö-
sen och deras spridningsmönster an ty der att de
Skoglund 05-08-06, 11.44345
PETER SKOGLUND | 346
varit van ligt förekommande i an slut ning till de
ordinära boplatserna i Ätrandalen (Ängeby 1999:
77). Ängeby har sammanfattat sin analys av Ät-
ran da lens bronsåldersgravar med or den:
”Dessa i många aspekter oansenliga monu-
ment (stensättningar min anm.) är i första
hand att be trak ta som den ordinära åkerbru-
kande be folk ning ens grav plat ser. Monumen-
tens utförande och begravningarnas innehåll
andas inga sociala eller politiska maktuttryck
av något slag. Så da na ut tryck återfi nns istäl-
let i sär skilt stra te gis ka punk ter i land ska pet
där stora högar byggts, grav mo nu ment som
sannolikt identifi erades inom en mer regio-
nal, el ler rentav överregional social struktur”
(Ängeby 1999: 88).
Ängebys iakttagelser från Ätrandalen kan san-
no likt generaliseras till att även gälla de sydligare
de larna av Halland samt nordvästra Skåne. Jenny
Nord Paulssons studie av Bjärehalvöns forn läm -
nings be stånd stöder en sådan slutsats. I hen nes
un der sök nings om rå de som omfattar de yttre de-
larna av Bjärehalvön fi nns drygt 500 högar och
rösen samt omkring 450 stensättningar (Nord
Pauls son 2002: 116). Det fö re fal ler rimligt att
sten sätt ninga rna är un der re pre sen te ra de i ma te -
ri a let, dels för att de lättare und går upptäckt, dels
för att de i större utsträckning än högar riskerar
att för svin na i samband med olika ty per av mar-
kingrepp.
Högen som gravform förknippas i allmänhet
med äldre bronsålder. På Fyn och i nordvästra
Skå ne samt i södra Halland uppfördes det emel-
lertid högar även under yngre bronsålder. Magnus
Andersson har gjort en sammanställnig som visar
att det fi nns 21 arke olo giskt undersökta högar i
södra Halland och nord väst ra Skåne som kan da-
teras till yngre bronsålder (Andersson 1999: 13f.).
Sex av högarna har innehållit skeppssättningar
som varit dolda för omvärlden (fi g. 2). De sex
undersökta skepps sätt ninga rna har daterats till
period III/IV-VI (An ders son 1999: 13f.).
Figur 1. Utbredningen av undersökta
och direkt daterade skeppssättningar
från yngre bronsålder (ef ter Artelius
1996: 38).
Skoglund 05-08-06, 11.44346
347 | IDEAL OCH PRAKTIK
Sedvänjan att gravlägga folk i skeppssättningar
dolda av högar under yngre bronsålder är kon cen -
tre rad till nord väst ra Skåne och södra Halland,
med en sta ka un dan tag ut an för detta område. Den
re gi o na la för del ning en av skeppssättningar i hö-
gar från yngre brons ål der kan knappast bero på
källkritiska faktorer, ef ter som an ta let undersökta
högar i ex em pel vis södra Skå ne, är be tyd ligt större
än antalet un der sök ta högar i nordvästra Skåne
(se karta i Hå kans son 1985: 104).
Ängeby har utifrån sin undersökning av
brons ål derns gravar i Ätrandalen dragit slutsat-
sen att hö gar na byggdes på strategiska platser i
landskapet vil ka ingick i en regional eller över-
regional struktur (se ci ta tet ovan, även Artelius
1998: 45f.; Ängeby 1999: 88). Den na slutsats är
även giltig för de överhöljda skeppssättningarna
som återfi nns i en minoritet av högarna. De-
skeppsformade gravmonumenten förefaller vara
ett ex klu sivt fe no men, ett intryck som förstärks
om man be trak tar de grav lag da. Det är regel att
det endast går att koppla en gravläggning till
respektive gravkonstruktion. När det förekom-
mer fl era gravar i en hög ligger de övriga utanför
skeppssättningen. De ska rim li gen kny tas till
högkonstruktionen (Artelius 1996: 75ff.).
Sammanfattning: Under yngre bronsålder är
skeppssättningar en exklusiv gravform i nord-
västra Skå ne och södra Halland och då den fö-
rekommer är den dold under hög. Det ordinära
gravskicket re pre sen te ras av stensättningar.
Skeppsformade stensättningar i nordöstra Små-
land. Dag Widholm har övertygande ar gu men-
te rat för att nordöstra Smålands bronsåldersgra-
var till kom mit inom ramen för tre olika typer av
in sti tu tio ner (Widholm 1998: 148ff.; Widholm
& Regnell 2001). Utifrån en genomgång av forn-
min nes re gist ret för nord ös tra Småland gör han
följande tolkningar:
1 – Vanligen förekommande gravar som rösen
och runda stensättningar uppfördes på initiativ
av en skil da hushåll.
2 – Platser för en mer komplicerad och byg-
de an knu ten kult representeras av gravplatser med
va rie ran de gravformer, där det utöver rösen och
run da stensättningar, även förekommer rek tang u-
lä ra och skeppsformade stensättningar.
3 – Begreppet ”Temenos” är hämtat från det
klas sis ka Grekland och betecknar en helig plats
som var reserverat för rituella aktiviteter. Detta
begrepp me nar Widholm går att applicera på den
kom plexa grav mil jön vid Snäckedal som är unikt i
ett re gi on alt perspektiv. Här fi nns, om Widholms
tolkning är korrekt, ett över re gi on alt cen trum.
Figur 2. Lugnarohögen från södra Halland i plan och
profi l (efter Capelle 1995: 73).
Skoglund 05-08-06, 11.44347
PETER SKOGLUND | 348
Till skillnad mot skeppssättningarna, vilka
saknar inre fyllning av sten, har de skeppsformade
stensättningarna en fyllning av sten. Formlikhe-
ten mellan de båda gravtyperna är emellertid
slående och det är uppenbart att såväl skepps-
sättningar som skeppsformade stensättningar är
representationer av skepp. Jag kommer därför
inte konsekvent att skilja på de båda begreppen
utan ordet skeppssättning inbegriper emellanåt
även nordöstra Smålands skeppsformade sten-
sättningar (jfr. Widholm 1998: 45).
Widholm tolkar de skeppsformade stensätt-
ningarnas in sti tu tio nel la sammanhang på följade
sätt:
”Skeppsformade och rektangulära stensätt-
ningar har markerat särskilda platser och
motsvarar den fö re te el se som under senare
år med olika för teck en har be teck nats som
centralområden eller cen tral plat ser. I den före-
liggande un der sök ning en kan den typen av
plat ser tolkas och be skri vas som punkter med
jämn in ter vall i land ska pet, där brons ål ders -
sam häl let haft ett behov av att samlas kring en
mera komplicerad kult än den som bara har
med lokal och släktanknuten gravdyrkan att
göra” (Widholm 1998: 149).
De skeppsformade stensättningarna i Wid-
holms undersökningsområde kan ges en generell
datering till bronsålder. Endast ett fåtal gravar
har un der sökts, men i de två fall då man funnit
daterande artefakter, har resultatet blivit yngre
bronsålder (Widholm 1998: 124; Hedengran &
Janzon 1999). Något som ytterligare styrker att de
skeppsformade stensättningarna hu vud sak li gen
ska dateras till yngre bronsålder, är att grav ty pen
har ett mycket tyd ligt rumsligt samband med
rektangulära stensättningar, vilka kan dateras
till yngre bronsålder (Widholm 1998: 148).
Huruvida de småländska skeppsformade
stensättningarna i all män het är uppförda över
enskilda individer eller är kollektivgravar är
oklart då endast ett fåtal av dem bli vit arke olo -
giskt undersökta (Widholm 1998: 124). De få
re sul tat som föreligger visar att en skepps for mad
sten sätt ning, i åtminstone ett fall, användes som
en kol lek tiv grav. Vid en un der sök ning av en
skepps for mad stensättning i Väs tra Eds socken
do ku men te ra des rester av minst sju individer och
såväl män, kvinnor som barn var re pre sen te ra de
(fi g. 3, Hedengran & Janzon 1999: 390). Till
skillnad mot de diskuterade gravmonumenten
Figur 3. Skeppsformad stensättning från V Ed socken
i Nord ös tra Småland med bronsfynden markerande
(efter Hedengran & Janzon 1999: 389).
Skoglund 05-08-06, 11.44348
349 | IDEAL OCH PRAKTIK
i nord väs tra Skåne och södra Halland är de
småländska skeppsformade sten sätt ninga rna
inte dolda under högar utan de är exponerade
i landskapet.
Sammanfattning: Skeppsformade sten-
sättningar i nord ös tra Småland kan knytas till
gravplatser med en spe ci ell bygde över gri pan de
betydelse. De är ex po ne ra de ovan mark och det
fi nns enstaka belägg för att de fung e rat som kol-
lek tiv gra var.
Skeppssättningar på Gotland. På Gotland fi nns
350 skeppssättningar varav om kring 45 har un-
der sökts arkeologiskt och samtliga har dateras
till brons ål derns period IV-VI (Artelius 1996:
64ff.). Till skill nad mot Västkusten och nord-
östra Små land är skeppssättningarna en vanlig
gravform på Gotland. För mod li gen har sedvänjan
att gravlägga i skepp varit mycket utbredd under
brons ål derns period IV och V. Beräkningar visar
att det är rim ligt att det anlagts minst en skepps-
sättning varje år på ön (Artelius 1996: 106).
Till skillnad mot förhållandena i nordvästra
Skå ne och södra Halland verkar skeppssättning-
arna på Got land rymma ett tvärsnitt av be folk -
ning en. Antalet grav lag da är vanligen två till fyra,
men det förekommer alltifrån en och upp till sju
gravlagda i samma monument. De os te o lo gi ska
analyserna visar att såväl barn och ungdomar som
män och kvinnor grav lagts inuti skeppen (Artelius
1996: 106). Skeppssättningarna är exponerade i
landskapet och de uppträder dels i enstaka ex-
emplar, dels sam lan de i grupper om fem till sju
stycken (Hansson 1927: 63; Hallin 2002). Ibland
är de sam man fo ga de i rader, stäv mot akter och
akter mot stäv (fi g. 4, Artelius 1996: 66).
Sammanfattning: Skeppssättningar på Got-
land är exponerade kollektivgravar som ibland är
sam man bygg da fl era stycken intill varandra.
En jämförelse mellan skeppsformade gravmonu-
ment i tre syd skan di na vis ka regioner. Diskussio-
nen ovan visar att det fanns en regional variation i
hur man re pro du ce ra de skeppssymboliken i olika
gravmonument under yngre bronsålder. Det fi nns
en spännvidd i materialet från Skåne och Hal-
lands dolda in di vid gra var som endast återfi nns
på vis sa platser i landskapet, till de småländska
gravmonumenten som fortfarande är ovanliga
men som åtminstone i vissa fall rymmer fl era
individer, och slutligen de gotländska expone-
rade kol lek tiv gra var na som inne hål ler såväl män,
kvinnor som barn.
Figur 4. Skeppsformade stensättningar från Rannarve
på Got land (efter Capelle 1995: 73).
Skoglund 05-08-06, 11.44349
PETER SKOGLUND | 350
Samtidigt som vi förfl yttar oss från väster till
öster, från Skåne och Halland till Småland och
slut li gen till Gotland, övergår skeppsformade
gravmonument från att vara en exklusiv och dold
symbol till att vara en allmän och exponerad sym-
bol. I Västsverige var det under yngre bronsålder
förbehållet ett fåtal att bli begravda i ett dylikt
monument, men på Gotland garanterades detta
ett bredare spektrum av befolkningen.
Reproduktionen av skeppssymboliken skedde
inom ramen för religiösa institutioner. In sti tu -
tio nel la regler och förhållningsätt är relativt
kon sis ten ta i tid och rum, och monumenten har
uppförts på ett likartat sätt inom respektive re-
gion, under en period som om fat tat åtminstone
några hundra år. Institutionerna var emellertid
olika organiserade i olika delar av Syd skan di n-
a vien (tab. 1).
Ängebys och Widholms studier visar att i
Hal land, Skåne och Småland reproducerades den
run da stensättningen inom ramen för enskilda
hushåll. Skeppsymboliken fungerade däremot på
en nivå som var överordnat det enskilda hushållet.
På Gotland indikerar däremot den talrika före-
komsten av skeppssättningar att reproduktionen
av denna grav form var knuten till hushållet. Sam-
ma symbol re pro du ce ra des därmed inom ramen
för in sti tu tio ner som fungerade på olika rumsliga
nivåer i de oli ka re gi o ner na (tab. 2).
Den praktiska reproduktionen av skepps-
formen i olika gravmonument fi ck enligt min
mening kon se kven ser för hur skeppssym bo liken
uppfattades. Att foga yt ter li ga re ett väl synligt
stenskepp till en rad av fl era existerade skepp och
i det gravlägga en hel familj – genererar en annan
betydelse än att endast lägga en individ i ett skepp
som därefter doldes av en grav hög.
Den praktiskt upplevda verkligheten åter-
ver ka de på symbolens idéinnehåll. Även om
människor i oli ka delar av Skandinavien delade
en gemensam sym bol värld med skeppet i cen-
trum, så gestaltade människor – genom sin praxis
– denna sym bol värld på olika vis i olika delar av
Skandinavien. De hand ling ar som ut för des då
man be grav de en människa i ett skepp i oli ka
delar av Skan di na vien varierade – härigenom blev
skep pet både en sym bol som för en a de (det en-
hetliga sten skep pet) samtidigt som de handlingar
som knöts till gravläggningen i skep pet skapade
en regional va ri a tion (olikheter i visualitet, antal
begravningar, med mera). Idéinnehållet kan inte
studeras frikopplade från handlingarna utan de
olika handlingarna har bidragit till att skepps-
sym bo len upp fat tats delvis olika på olika platser
i Sydskandinavien.
Gravritualen är en form av transformation
– den leder från liv till efterliv. Analogin med
de för hål lan den Barth iakttagit på Nya Guinea
Tabell 1. Tabellen visar den regionala variationen i skeppsformade gravmonument reproduktion i tre olika
regioner.
Skåne & Halland Nordöstra Småland Gotland
Antal gravlagda Individgravar Kollektivgravar? Kollektivgravar
Visualitet Dolda Exponerade Exponerade
Belägenhet Enstaka Enstaka Enstaka och i grupp
Frekvens Ovanliga Ovanliga Vanliga
Skoglund 05-08-06, 11.44350
351 | IDEAL OCH PRAKTIK
ligger nära till hands. Kanske kan man förklara
den utbredda sed vän jan att gravlägga i skepp på
Gotland med att män nis kor här tidigare i sina
liv blivit delaktiga i skeppets idé genom olika
livscykelriter. Män nis kors möj lig he ter att bli
delaktiga i skeppet som grav sym bol va rie ra de
sannolikt med var de var bosatta. På Gotland
initierades en större andel av be folk ning en i de
myter och föreställningar som var för knip pa de
med skepps sym bo li ken medan i Skåne och Hal-
land var dessa er fa ren he ter förbehållna ett mindre
antal människor.
Avslutning. Till sist vill jag peka på en principi-
ell konsevens av det perspektiv jag skisserat. Det
får kon se kven ser för möjligheten att generalisera
tolk ning ar till att gälla över stora geografi ska
avstånd. Det blir ex em pel vis problematiskt att
jämföra skepps sym bo ler från olika områden och
anta att de avspeglar en ge ne rell sydskandinavisk
eller eu ro pe isk verklighet. Ett så dant exempel är
när man antar att de expressiva och väl do ku -
men te ra de bo hus län ska hällristningarna re fe re rar
till en gemensam skan di na visk erfarenhet – det
vill säga att häll rist nings sce ner na visar verkliga
hän del ser som inte bara utspelats i Bohuslän utan
även i exempelvis Dan mark (se Kaul 1998: 34).
Rumslig nivå Skåne & Halland Nordöstra Småland Gotland
Hushållsnivå Rund stensättning Rund stensättning Skeppssättning
Central nivå HögSkeppssättning
under hög
Skeppsformad stensättning
Rektangulär stensätt-ning
?
Tabell 2. Skeppsformade gravmonument och institutionella ni vå er i tre olika regioner.
Min analys visar att skeppsformade gravmo-
nument re pro du ce ra des inom ramen för olika ty-
per av in sti tu tio ner i olika delar av Skandinavien
under yngre brons ål der. I nordvästra Skåne och
södra Halland var re la tivt få människor delak-
tiga i den symbol skeppsformen representerade
medan det på Got land var betydligt vanligare att
bli begravd i ett skepp. Vi måste räkna med att
liknande förhållanden även kan ha gällt för de
skepp som hällristningarna av bil dar. De många
män nis kor na i an slut ning till de bohuslänska
hällristningsskeppen speg lar ett regionalt förhål-
lande som inte okritiskt kan överföras till områ-
den där lik nan de häll rist nings sce ner saknas.
Nya teoretiska landvinningar inom landskaps-
arkeologi och praxisteori gör dagens arkeologi väl
rustad för ett nytt perspektiv som betonar den
materiella kulturens mångfald och den lokala
kontextens betydelse. Med ett sådant perspektiv
blir det uppenbart att en och samma symbol kan
användas i olika syften på olika platser i olika typer
av strategier. De senaste årens betoning av likheter
i materiell kultur över mycket stora geografi ska
områden (exempelvis Kristiansen 1999), måste
därför enligt min mening kompletteras med ett
vardagsnära arkeologiskt förhållningssätt som
tydliggör den materiella kulturens mångfald.
Skoglund 05-08-06, 11.44351
PETER SKOGLUND | 352
Referenser
Andersson, M. 1999. Högens betydelse som socialt
och religiöst monument. Spiralens öga (Olaus-
son, M. red): 9-25 Raä Arkeologiska Un der sök -
ning ar, Skrif ter 25. Södertälje.
Artelius, T. 1996. Långfärd och återkomst – skep pet
i bronsålderns gravar. Raä Ar ke o lo gis ka Under-
sökningar, Skrifter 17. Varberg.
Artelius, T. 1998. A Bronze Age Perception of Iden-
tity. Ideology and Landscape Organization in
a South-Wes tern Swedish River Valley. Lund
Archaeological Review 4: 37-48.Archaeological Review 4: 37-48.Archaeological Review
Barth. F. 1995. Cosmologies in the making. Cam-
bridge University Press. Cam brid ge.
Burenhult, G. 1980. Götalands hällristningar I. The-
ses and Papers in North-European Archaeology
10. Stockholm.
Capelle, T. 1986. Schiffssetzungen. Praehistorische
Zeitschrift 61 (1): 1-63.Zeitschrift 61 (1): 1-63.Zeitschrift
Capelle, T. 1995. Bronze-Age Stone Ships. The Ship
as Symbol in Prehistoric and Medieval Scandina-
via (Crumlin-Pedersen, O. ed): 71-75. PNM
Studies in Archaology & History 1. Holbæk.
Giddens, A. 1984. The Constitution of Society. Polity
Press. Lon don.
Glob, P. V. 1969. Helleristninger i Danmark.
Jysk Arkæologisk selskabs skrifter VII. Kö-
pen hamn.
Hallin, G. 2002. Kummel, skepp och koks ten – en
stu die om bosättningsområden och so ci al struk tur
på Gotland. Eget Förlag. Hemse.
Hansson, H. 1927. Gotlands bronsålder. KVHAA
hand ling ar 37:1. Stockholm.
Hedengran, I. & Janzon, G. O. 1999. De sten-
bund na skeppen. Glyfer och arkeologiska rum
– en vänbok till Jarl Nordbladh (Gustafsson, A. – en vänbok till Jarl Nordbladh (Gustafsson, A. – en vänbok till Jarl Nordbladh
& Karlsson, H. red): 375-400 Gotarc Series A
3. Göteborg.
Håkansson, I. 1985. Skånes gravfynd från äldre
brons ål der som källa till studiet av social struk-
tur. Acta Archaelogica Lundensia Series in 8º,
No 14. Lund.
Kaul, F. 1998. Ships on Bronzes. PNM Studies in
Archaeology & His to ry Vol 3:1. Odense.
Kristiansen, K. 1999. Symbolic structures and social
in sti tu tions. The twin rulers in Bronze Age Eu-
ro pe. Glyfer och arkeologiska rum – en vänbok till
Jarl Nordbladh (Gustafsson, A. & Karlsson, H.
red): 537-552. Gotarc Serise A 3. Gö te borg.
Kristiansen, K. 2004. Institutioner och materiel
kul tur. Tvilingherskerne som religiøs og politisk
in sti tu tion under bronzealderen. Ordning mot
kaors (An drén, A., Jennbert, K. & Rauderve, C.
red): 99-122. Vägar till Midgård 4. Lund.
Müller-Wille, M. 1970. Bestattung im Boot. Stu-
dien zu einer nordeuropäischen Grabsitte. Offa
1970: 25-26.
Nord Paulsson, J. 2002. Ritualiserandet av ett
land skap – tankar kring Bjäres bronsålder. Bil-
der av brons ål der (Goldhahn, J. red): 113-128.
Acta Archeologica Lundesia. Series in 8° No
37. Lund.
Strömberg, M. 1961. Die Bronzezeitlichen Schiff-
ssetzungen im Norden. Meddelanden från Lunds
universitets historiska museum 1961: 82-106.
Widholm, D. 1998. Rösen, ristningar och riter. Acta
Archaelogica Lundensia Series Prima in 4 No
23. Lund.
Widholm, D. & Regnell, J. 2001. Grave Monu-
ments and Landscape in South-Eastern Sweden.
Lund Archaeological Review 7: 29-49.Lund Archaeological Review 7: 29-49.Lund Archaeological Review
Ängeby, G. 1999. Stensättningsbygden – om en
grav plats organisation under period II-VI i södra
Ätradalen. Spiralens öga (Olausson, M. red): 75-
89. Raä Arkeologiska Un der sök ning ar, Skrifter
25. Södertälje.
Skoglund 05-08-06, 11.44352
22 | En rösemiljö i Arendal på Hisingen i Göteborg – ett komplext rituellt område
Ulf Ragnesten, Göteborgs stadsmuseum
Den arkeologiska undersökningen. År 2002 ut-
för de Göteborgs Stadsmuseum med författaren
som plats le da re en ar ke o lo gisk undersökning av
ett röse vid Aren dal på södra Hisingen i Göte-
borgs kom mun (fi g. 1). Orsaken till un der sök -
ning en var att man skul le spränga bort ber get
där fornlämningen låg och jämna ut om rå det till
in du stri mark. Området var re dan hårt sargat av
ex plo a te ring, så det fanns inte någ ra goda för ut -
sätt ning ar för bevarande. I an slut ning till röset
låg fl era andra an lägg ning ar, som också un der -
sök tes. Det var en sten sätt ning, några stenpackade
klyf tor, en slag plats för fl inta samt en skålgrop.
Samt li ga an lägg ning ar har forn läm nings be -
teck ning Lundby sock en nr 8. Såväl röset som
de andra anläggningarna låg på ett lång sträckt
krön av berget, som var ca 200 m långt och 100
m brett. Bergs krö net låg 13 m över ha vet. Under
bronsåldern utgjorde berget en min dre ö i söd ra
delen av det s.k. brons ål ders sun det (fi g. 2), som
de lade nu va ran de västra Hisingen i två hal vor.
Längs strän der na i bronsålderssundet har det
le gat fl era rösen.
I Göteborgs kommun fi nns ca 150 rösen. De
har vanligtvis placeringen på bergs krön, i syn-
ner het i anslutning till den nuvarande kusten och
i anslutning till bronsålderns kustlinje. Röset i
Aren dal hade en ty pisk sådan placering.
Fornlämning Lundby 8 var i forn läm nings-
re gist ret känd som ett röse med en intilliggande
sten sätt ning och ett fl yttblock med en anslutande
sten pack ning. Vid den arkeologiska utredning
som först gjordes i forn läm ning ens närhet påträf-
fades yt ter li ga re 6 st an lägg ning ar. Sam man lagt
fanns det 9 anläggningar på fornlämningen. Vid
för un der sök ning en som följde på utredningen
kunde det konstateras att de sten pack a de klyf-
torna var av be ty dan de storlek och att de innehöll
slagen fl inta.
Röset var i sin yttersta begränsning något ovalt
men det har troligen ursprungligen varit runt.
Den något ova la formen har troligen en naturlig
för kla ring ef ter som röset låg på bergskanten på
ett sådant sätt att ste nar kan ha rasat ut åt den
brantaste si dan, så att an lägg ning en lik som ”dra-
gits ut” åt det ta håll. Röset var ca 16 m i di a me ter
och 2 m högt (fi g. 3).
Undersökningen av röset företogs så att sten
bort plock a des lager för lager ned genom an lägg -
ning en. Först plockades ett lager sten från den
ena halvan, var ef ter det översta lagret av profi len
do ku men te ra des. Därefter togs ett stenlager bort
från den andra halvan. Så fortgick ar be tet succes-
sivt ned ge nom röset. Med denna metod gräv des
inte först den ena halvan full stän digt och sedan
den andra halvan, el ler med en kvarvarande stå-
ende profi l. Utan röset undersöktes i sin hela yta
lager för lager ned genom anläggningen. Det blev
Ragnesten 05-08-06, 11.44353
ULF RAGNESTEN | 354
Figur 1. Läget för fornlämningen Figur 1. Läget för fornlämningen
Raä Lundby nr 8 på södra Hisingen Raä Lundby nr 8 på södra Hisingen
i Göteborg.
Figur 2. Under bronsåldern låg röset i Arendal på en ö i
södra delen av ”bronsålderssundet” på dagens Hisingen,
här markerat med en ring. Övriga punkter på kartan
är rösen som fi nns registrerade i fornminnesregistret
(FMIS).
på så sätt möjligt att se hel he ten av kant ked jor,
kallmurar och andra kon struk tions de tal jer under
arbetets gång. För do ku men ta tio nen i plan och
profi l användes fo to gram me tri. Det gav möjlig-
het till snabb och detaljerad dokumentation.
Resultatet blev skalenliga foton, s.k. ortofoton,
som motsvarade konventionella rit ning ar. På ett
foto har man möj lig het att få med alla detaljer i
en dokumentation, och från fotot kan man i ef-
terhand göra en ritning om man vill för enk la eller
förtydliga en konstruktion. Orto fot ona har även
kompletterats med befi ntlig di gi tal in for ma tion, i
detta fall från Göteborgs kommuns kart ma te ri al.
Anläggningarnas lägen i ett större geo gra fi skt
rum blir därmed säkert och detaljerat. Fyn den
på fornlämningen och vissa kon struk tions de tal jer
mättes in med totalstation. Vid utredning och
Ragnesten 05-08-06, 11.44354
355 | EN RÖSEMILJÖ I ARENDAL, HISINGEN
för un der sök ning användes GPS för motsvarande
do ku men ta tion.
Under arbetets gång räknades stenarna i röset
och en viss kategorisering gjordes med avseende
på vik ten. Röset bestod sammanlagt av 13 768
stenar med en sam man lagd vikt av 225 ton. Ca
30% av stenarna vägde mellan 1 och 2 kg, ca 60%
var 15-20 kg tunga och ca 10% av stenarna var
tyngre än 50 kg. 5 st ut gjor de större block som
krävde fl era personer samt spett för att fl ytta.
Rösets konstruktion och innehåll. När un der sök -
ning en av röset började fanns det en stor plund-
rings grop un ge fär i mitten. Det fanns också rester
av mi li tärt ka mou fl a ge nät bland stenarna som
visade att ock så mi li tä ren hade utnyttjat gropen
som för svars ställ ning, med allt vad det kan ha
inneburit i form av ut bygg nad och konstruktion
av gropen. Intressant nog på träf fa des ock så en
föns ter krok i botten på plund rings gro pen. Den
har säkert an vänts för att skrapa i bot ten lag ret
när man plund ra de röset.
Efterhand som de normalstora stenarna bort-
plock a des framträdde en kallmurad kant 2-5 m in
från rösets yt ters ta begränsning (fi g. 4). Kallmu-
ren var på sina ställen 3-4 skift hög och omgär-
dade näs tan hela röset. Denna kallmurade kant
kom att kal las för den yttre kant ked jan. Innanför
denna på träf fa des yt ter li ga re en kall mu rad kant,
vilken kal lats den inre kant ked jan. På vissa stäl-
len var den inre kantkedjan me ter högt kallmurad
(fi g. 5). An led ning en till att de båda kallmurade
kanterna kal las kantkedjor är att var och en av
dem hade en vällagt kantkedja som bot ten ste nar.
Figur 3. Röset i Arendal före undersökningen.
Ragnesten 05-08-06, 11.44355
ULF RAGNESTEN | 356
Figur 4. Den yttre kantkedjan framträdde
efterhand som sten bortplockades.
Figur 5. Den inre kantkedjan och den yttre
bildade en enhet.
Strax innanför den ytt re kantkedjan påträffades
en enkel ben göm ma av människoben från en
med el ål ders eller äldre individ. Det ta var en av
rösets tre grav plat ser.
Den inre kantkedjan låg inte centralt inom
den ytt re kantkedjan utan var placerad åt nord-
östra kan ten. I norr och nordost sammanföll de
båda kant ked jor na till en och samma kant (fi g. 6).
En tolk ning av detta skall jag strax återkomma till.
Det ver ka de som om långsmala ste nar valts ut för
att läggas ut an för kantkedjorna. Det var tydligt
så väl utanför den inre som den yttre kantkedjan.
I östra delen av an lägg ning en bildade stenarna ett
strå lan de möns ter (fi g. 7).
När alla stenar i röset bortplockats och allt
löst sen ti da organiskt material borttagits kvarlåg
ett mörkt lager fuktig mjäla ovanpå berget. Detta
lager syntes inte ha någ ra märkbara störningar,
bortsett från vad föns ter kro ken kan ha gjort för
skada i lag ret utan att det syntes. Den mörka
sandiga mjälan var sannolikt den markyta som
fär dig ställts innan man byggde röset. Mjälan var
på sina ställen myck et mörk, särskilt i de norra
och västra partierna. I en djup svacka i södra delen
av röset fanns en härd. Likaså fanns en härd på en
liten bergsavsats all de les nordost om röset. Denna
bergsavsats var täckt av sten och hade byggts ihop
med röset och bildade en li ten utgående ”arm”.
Ragnesten 05-08-06, 11.44356
357 | EN RÖSEMILJÖ I ARENDAL, HISINGEN
Över hela bottenskiktet i röset påträffades
616 fl int av slag, 2 250 bitar övrig fl inta och 12
redskap. De sist nämn da utgjordes av en mejsel,
en knack sten, en skra pa, en kärna, avslag med
retusch m.m. Flint av sla gen var gjor da av mörk
fl inta av god kva li tet. Det var ofta tunna, fi na
avslag.
Centrerat inom den inre kantkedjan i röset
låg brän da ben i en skålad fördjupning i berget.
Fördjupningen var helt naturlig. Det råder ingen
tve kan om att man med ve tet lagt benen i just
den na skål ning, som var en knapp meter i dia-
meter. I gra ven låg rikligt med kol, ett tiotal små
ke ra mik skär vor samt en mindre mängd brända
människoben, san no likt från en vuxen individ.
Inga bron ser eller någ ra andra fö re mål påträffades
i graven. En sta ka spridda brända ben låg även i
det tunna mjä la lag ret strax syd ost om grav gro pen.
Dessa ben har inte gått att oste olo giskt be stäm ma
noggrannare än att det är frå ga om människoben.
De utgör troligen rester av yt ter li ga re en grav i
röset.
Det är troligt att röset haft en liten kista.
Där på ty der 4-5 större stenar i bottenskiktet i
centrum, i an slut ning till de båda centrala gra-
varna. Men ste nar na låg se pa re ra de från varandra
utan någon kistform, san no likt kring sprid da i
samband med plundringen och kanske byg-
Figur 6. I nordöstra delen av röset löpte de två
kant ked jor na ihop till en och samma kant.
Figur 7. I östra delen av röset var mönstret av
medvetet lagda långsmala stenar effektfullt.
Ragnesten 05-08-06, 11.44357
ULF RAGNESTEN | 358
gan det av skyttevärnet. En av de större ste nar na
ut gjor de en fl at häll, som kan ha täckt en kista.
Ytterligare en häll påträffades i röset. Den låg på
ytan i västra kan ten. Det fi nns en möjlighet att
även den kan ha kommit från kis tan i centrum
och släpats ut för att kanske an vän das till någon
sentida byggnad eller gärdesgård.
Rösets datering. Sammanlagt 6 st 14C-dateringar
har gjorts från röset. Dessa och övriga 14C-da-
te ring ar från fornlämningen är kalibrerade och
det är dessa da te ring ar med 1 sigma som anges.
Da ter ing en på kol och brän da ben i den skå la de
fördjupningen i berget i centrum av röset, visar
på två olika tidsskeden inom brons ål dern. De
brända be nen dateras till 1410-1260 f.Kr. och
kolet till 980-830 f.Kr. Det talar för att man ut-
fört be grav ning ar vid två olika till fäl len i denna
skålning i berget. Sam man ta get torde det där för
ha utförts åt mins to ne fyra be grav ning ar i röset.
Benen från gra ven strax utanför skålningen har
daterats till 1530-1390 f.Kr. Brand gra ven som
påträffades strax inn an för den yttre kant ked jan
har 14C-daterats till 1620-1460 f.Kr. Tillsam-
mans ty der da te ringa rna på att det fö re kom mit
be grav ning ar på platsen under ca 700 år, eller
rät ta re sagt vid fyra till fäl len under en tid av 700
år un der mitten av brons ål dern.
Förutom gra var na har en härd daterats. Den
var be lä gen i en sten täckt utlöpare av röset. Kol-
da ter ing en vi sar att härden anlades ca 1490-1310
f.Kr., dvs. inom ovan nämn da 700-årsperiod. Ett
ej spe ci fi ce rat kol prov i rösets västra ut kant anger
att man be sökt mo nu men tet under tidig vikinga-
tid (680-775 e.Kr.) och då åt mins to ne eldat på
an lägg ning en. Det är ing en ovanlig fö re te el se
att vi king a tid ens män nis kor med ve tet upp sökt
brons ål derns läm ning ar. Det var ett sätt att
åter kny ta till förfädernas verk sam het och heliga
land skaps rum (jfr Artelius 2005).
Sammantaget faller 14C-da te ringa rna från
röset inom period II-IV av bronsåldern, med en
hu vud vikt på perioderna II-III. Fynden av enkla
fl int red skap och en mängd breda och tunna avslag
talar inte emot en sådan datering. Tidigare har en-
dast ett röse i Gö te borgs om rå det, av sam man lagt
23 st un der sök ta, da te rats till äldre bronsålder.
Det röset var beläget ett kort stycke från det nu
undersökta (Wig forss 1970). Flint ans utseende,
en enkel kistkonstruktion samt an gräns an de
an lägg ning ar i form av stenpackade klyftor var
likartade fö re te el ser vid det bronsåldersröset.
Miljöarkeologiska analyser. Analyser på jord-
pro ver från röset och de andra an lägg ning ar na
har utförts av Mil jö ar ke o lo gis ka la bo ra to ri et vid
in sti tu tio nen för arkeologi och sa mis ka studier,
Umeå uni ver si tet. Jord prov sana ly se rna om fat tar
magnetisk susceptibilitet, fos fat a na lys, mak ro fos -
sil ana lys samt pol len a na lys av grav göm man i den
skå la de fördjupningen i rösets cen trum och i den
in til lig gan de stensättningen. Analyser har gjorts
på jord pro ver från tre platser i röset: från den
centrala grav göm man, från platser under ste nar na
i den inre kant ked jan samt från en plats under en
stor kant kedje sten i rösets nor ra ytterkant.
Analysen av magnetisk susceptibilitet visar
att hela röseytan varit eldpåverkad, vilket stäm-
mer väl över ens med den svartfärgade och delvis
kol blan da de mjälan ovan på berget.
Makrofossilanalysen påvisar förkolnade frön
av hal lon (Rubus idaeus) i samtliga tre prover i
röset. I ana lys rap por ten sägs att ”Problemet med
dessa [fröer] är att de är endast lite förkolnade och
re pre sen te rar an tag li gen en yngre period än gra-
ven” (Engelmark et al 2003). Det fi nns tycker jag
Ragnesten 05-08-06, 11.44358
359 | EN RÖSEMILJÖ I ARENDAL, HISINGEN
ändå mycket som talar för att hallonen faktiskt är
med ve tet lagda i graven: 1) Fröe rna kommer från
myck et slutna prov tag nings plat ser. 2) De kom-
mer från alla tre prov tag nings plat ser na. 3) Trots
liknande analys från de andra an lägg ning ar na på
forn läm ning som rå det fi nns inga hal lon frön på-
träf fa de där. 4) Att hallon kan ha haft en kultisk
be ty del se i samband med män nis kors död under
för his to risk tid fram går av den s.k. Hal lon fl ick ans
mag inne håll. Den unga fl icka som tro li gen offra-
des i Rogetorpsmossen i Luttra sn, Väs ter göt land
ca 3 000 f.Kr. hade ätit rikligt med hallon före
sin död.
Jag ifrå ga sät ter inte tvek sam he ten om auten-
ticiteten av hal lon fröe rna i röset, utan vill en dast
påtala möj lig he ten av att de faktiskt kan ha till hört
gravceremonien un der brons ål dern. Yt ter li ga re
analyser från andra rösen kan eventuellt i fram-
tiden ge svaret på detta.
Förutom hallon påträffades även frön av korn
(Hor deum vulgare) i den centrala gravgömman.
Dessa ut gör enligt Umeålaboratoriet antagligen
delar av grav of fer ma te ri a let. Korn är däremot inte
på träf fat i pol len ana ly sen, vilket talar för att det
inte od la des i när he ten utan bör ha tagits med från
en annan plats, kan ske från en boplats någonstans
på det då va ran de fast lan det. Pollendiagrammet
visar även att röset och stensättningen har anlagts
i ett öppet ljung heds land skap där lövträd som al,
björk och hassel do mi ne rat.
Det kanske mest intressanta i den mil jö ar ke-
o lo gis ka analysen av rösegraven är att den visat sig
innehålla rik ligt med pollen från arten gull pu dra
eller klockgentiana (fi g. 8). Med laboratoriets
egna ord sam man fat tas analysen så här:
”Gullpudra eller klockgentiana har medvetet
nedlagts i anläggning A [röset]. Pol len sprid -
ning en från dessa båda arter är så lokal att
när en så pass hög procenthalt fö re kom mer i
provet tyder det på att blommor blivit ned-
lag da i graven. Tid punk ten då begravningen
skett är an ting en vår eller höst” (Engelmark
et al 2003: 4-5).
An led ning en till att man sä ger gullpudra el ler
klockgentiana är att det inte går att se skillnad på
pollen från de båda växterna. Man an tar dock
med hänsyn till att miljön på platsen under
brons ål dern bör ha varit en ljunghed, att det är
klockgentiana som nedlagts. Professor Lars Ar-klockgentiana som nedlagts. Professor Lars Ar-klockgentiana
vids son på Gö te borgs Stads mu se um har samma
upp fatt ning om de gynnsamma be ting el ser na för
klockgentiana, med hänsyn till hur mil jön ser ut
idag på forn läm nings plat sen i Arendal.
Figur 8. Klockgentiana (Gentiana pneumonanthe)
eller gullpudra har medvetet nedlagts i en av de
centrala gra var na i röset. Här Klockgentiana från en
växtplats på norra Hisingen.
Ragnesten 05-08-06, 11.44359
ULF RAGNESTEN | 360
Klockgentiana (Gentiana pneumonanthe) är Gentiana pneumonanthe) är Gentiana pneumonanthe
en prakt full växt (fi g. 8), ett par decimeter hög,
med sto ra djupblå- himmelsblå blommor. Blom-
morna som sit ter i stängelns topp, är klocklika
och på fal lan de stora i för hål lan de till resten av
plantan. Gentianan växer även idag på flera
platser på Hi sing en. Den grekiske lä ka ren och
botanisten Pedanius Dioskorides, som be skrev
sin tids medicinalväxter, menade att gentianorna
är upp kal la de efter kung Gentius i Illyrien, som
dog 167 f.Kr., därför att kungen gjorde gentianan
känd som läkeört. Klockgentianan användes förr
som medel mot lungsot.
Då klockgentiana sannolikt varit den växt
som ned lagts i graven, då lämplig växtmiljö för
gull pu dra sak nas i närområdet, har begravningen
i rösets centrum ägt rum under tidig höst – i
augusti eller september. Då kan ock så hallon ha
ingått i grav ce re mo nien (om de inte kommer från
en senare period i rösets historia, se ovan). För
vidare dis kus sion om klockgentianans be ty del se
för grav mil jön i Aren dal hänvisas till kom man de
nummer av Svensk Bo ta nisk Tidskrift (Ar vids son
& Ragnesten 2004).
Övriga anläggningar på fornlämningen. Ca 5 m
nord ost om röset låg en rektangulär sten sätt ning.
Den var om kring 16 m lång och 7 m bred (fi g.
9). Den hade en ganska vällagd kantkedja av
stora ste nar. Kant ked jan var kallmurad till två
skift i en stor del av den ena långsidan. Den södra
hälften av stensättningen hade en vällagd inre
stenpackning av större stenar. Den norra hälften
var fylld med mindre stenar men ändå i en gan-
ska vällagd pack ning. Mitt i den södra hälften
av stensättningen på träf fa des en brandgrav i en
för djup ning i berget. Precis som i röset har man
med ve tet placerat gra ven i en sådan för djup ning.
Graven inne höll i mot sats till rösegraven tvät ta de
brända ben och mycket lite kol. Inga gravgåvor
på träf fa des. Ana lys av mag ne tisk susceptibilitet
visar att ingen brän ning fö re kom mit på platsen
för stensättningen, en in tres sant olikhet i jäm fö -
rel se med det närliggande röset. Kolet från gra-
ven i stensättningen är 14C-da te rat till 1680-1510
f.Kr. medan de brända benen har da te ring ar till
1380-1120 f.Kr. Det kan tyda på att det även i
stensättningen förekommit upprepade be grav -
ning ar un der den mellersta delen av brons ål dern
(period II-III).
I stensättningen påträffades 146 fl intavslag,
742 bitar övrig fl inta samt 7 redskap. De sist-
nämnda ut gjor des av en knacksten, ett stycke
med till hugg ning, ett för ar be te till en yxa samt en
kärnyxa. Kärnyxan påträffades i en brätteliknande
sten pack ning utanför kantkedjan i nordvästra de-
len av stensättningen.
De stenpackade klyftorna som låg på samma
lång sträck ta bergskrön som röset och stensätt-
ningen inne höll ganska rikligt med slagen fl inta
men inga gravar (fi g. 10). Det styrks även av den
låga mäng den fosfat i an lägg ning ar na. Detta är
ett viktigt re sul tat med hän syn till att fl era lik-
nande sten pack a de klyftor un der sökts i Gö te -
borgs om rå det och kan komma att un der sö kas i
fram ti den. Sten pack ninga rna och fl ints lag ning en
har uppenbarligen ingått i en rituell ce re mo ni,
sannolikt i samband med grav lägg ninga rna i rö-
set och stensättningen. De sten pack a de klyftorna
har varit myck et svåra att datera, dels av skälet
att de inte inne hål ler några gravar men också för
att de inne hål ler ett re la tivt tidlöst fynd ma te ri al,
mestadels be stå en de av slagen fl inta. Nu har hy-
potesen stärkts att dessa stenpackningar har en
rituell uppgift i för bin del se med gravläggningar
i dess närhet.
Ragnesten 05-08-06, 11.44360
361 | EN RÖSEMILJÖ I ARENDAL, HISINGEN
Figur 9. Den rektangulära stensättningen
före un der sök ning en.
Figur 11. Två stenrader belägna i en bergs-
svacka kan ha utgjort formen av ett skepp.
Den ena stenraden hade större stenar än den
andra.
Figur 10. Flera stenpackade klyftor låg
på berget i an slut ning till röset och sten-
sättningen.
Ragnesten 05-08-06, 11.44361
ULF RAGNESTEN | 362
En intressant anläggning i detta sammanhang
är den slagplats för fl inta som låg i en bergs-
svacka på forn läm nings ber gets östra sluttning.
Den inne höll när ma re 4 000 fl intor. Av dessa
var 1 496 av slag, 1 924 övrig fl inta, 534 splitter
samt en del enk la redskap såsom avslagsskrapor
(4 st), avslag med be ar bet ning ar (32 st) och ett
par fl intkärnor.
På fornlämningsberget fanns också en skål-
grop vid en vattensamling. Skålgropen låg vid
en sten fylld bergs klyf ta som var 12 m lång och
1-9 m bred. Klyftan var oftast fylld med vatten
upp till skål grop ens nivå. Sten fyll ning en inne-
höll obetydligt med slagen fl in ta, vilket visar att
den inte varit en stenpackad klyfta med samma
funk tion som dem med en tätare sten pack ning
och myck et slagen fl inta. Jag ser en möj lig het att
denna bergs klyf ta med ve tet ifyllts med sten så att
det krävdes mindre vat ten mängd för att klyf tan
skulle bli vattenfylld. Under den tid un der sök -
ning en pågick på berget i Aren dal var skålgropen
vissa dagar täckt av vattnet i klyftan, andra da-
gar torr lagd. Skålgropen och vat ten spe geln kan
så le des ha haft ett samband.
Den sist nämnda men inte minst intressanta
an lägg ning en på berget i Arendal var två lång-
sträck ta sten ra der, som kan ha varit formerade till
ett skepp. Sten ra der na bildade en något otydlig
oval. Sten ra der na låg i en långsmal bergssvacka
(fi g. 11). An lägg ning en inne höll ingen grav men
spridda fynd i form av ett tjugotal fl intavslag
och ca 200 bitar öv rig fl inta. Den na even tu el la
skeppsformade sten sätt ning låg ca 25 m nordost
om röset. Skeppsformade stensättningar som inte
ligger överhöljda av hög el ler stensättning är en-
ligt Artelius mycket ovanliga i sydvästra Sverige
(Artelius 1996). Det ta gör stenradernas utseende
som ett skepp mer osäkert.
Refl exioner och analogier. Det fi nns lite olika
me ning ar bland arkeologer om hur slutna rösena
varit som grav rum. Widholm ser ett grav rö se som
ett fri stå en de pro jekt, som avslutas när graven
igen läggs. Men han til läg ger:
”Svårigheterna gentemot av gräns ning en av
rituella gravprojekt uppstår när en grav plats
innehåller mer än en fristående grav an -
lägg ning, när det vi uppfattar som en sam-
manhållen forn läm nings plats har ett eller två
rösen och några stensättningar” (Widholm
1998: 4).
Bolin har visat att rösen i Norrland byggts
om och använts rituellt under en mycket lång
tid. Rösena har nästan re gel bun det blivit störda
på nå got sätt och förklaringen är delvis att de
byggts om. Fle ra rösen har visat sig innehålla
för änd ring ar i den inre kon struk tio nen som kan
tolkas som åter kom man de om bygg na der redan i
för his to risk tid. Stör ning genom grav plund ring är
bara en förklaring till varför nästan alla rösen är
olika till sitt yttre. Inte minst lång rös ena har fort-
satt att tillbyggas, vilket kan ha på gått under hela
bronsåldern. Samma förhållande med ombyggda
rösen fi nns i Mä lar da len. Någon större skill nad
mellan norrländska rösen och rösen i övriga delar
av landet fi nns inte. Bolin me nar att rösena ingått
i ce re mo nier som bidragit till att vidmakthålla och
ak ti ve ra den mytiska historien i en bygd och där
man sökt kon takt med förfäder och andra högre
makter för att få lycka och välgång.
”Rösenas va rie ran de form språk i kom bi na tion
med spår efter ombyggnation och yttre på-
verkan kan tolkas som resultatet av långvarig
manipulation av rösena un der forntiden. Syf-
Ragnesten 05-08-06, 11.44362
363 | EN RÖSEMILJÖ I ARENDAL, HISINGEN
tet med den na kontinuerliga om bygg nad kan
vidare kopplas till det rituella an vän dan det av
rösena” (Bolin 1999: 85).
Bo lin gör en in tres sant parallell med de med-
el ti da kyr kor na som byggts om för att anpassas
till nya re li gi ö sa krav. Likt kyrkorna har rösena
befäst såväl släkt skaps för hål lan den som so ci a la
relationer, me nar han (Bo lin 1999).
Röset i Arendal kan ha blivit ombyggt under
brons ål dern. Det finns konstruktionsdetaljer
som tyder på att stensättningen som låg intill
röset från början har ut gjort ett långröse, att
detta långröse delats av och byggts om till en
rektangulär sten sätt ning och ett runt röse. Sten-
sätt ning ens delvis kall mu ra de kantkedja hade
näm li gen en över ens stäm man de riktning med
rösets kall mu ra de inre kant ked ja (fi g. 12). Den
inre kant ked jan i röset kan m.a.o. vara en rest
av det primära långrösets kant ked ja. Det skulle
förklara varför den inre kant ked jan i röset inte
var centrerad i mitten utan förskjuten åt den ena
kanten. Man har helt enkelt ut nytt jat en redan
be fi nt lig kantkedja. 14C-da te ringa rna ger ing et
klart stöd för denna hypotes men talar heller
inte emot den. De fl esta dateringarna, såväl i
röset som i stensättningen, lig ger centrerade till
den mel ler sta delen av bronsåldern. Det skede
som utgör långrösets äldsta begravning sak nas i
dateringarna. Men även det förhållandet kan tyda
på en om fat tan de om bygg nad av mo nu men tet
(långröset), tro li gen vid in led ning en av period II.
Figur 12. Den streckade linjen visar hur det ur sprung li ga långröset kan ha varit utsträckt och hur kant ked jan
se na re utnyttjats i de två anläggningarna röset och den rek tang u lä ra stensättningen.
Ragnesten 05-08-06, 11.44363
ULF RAGNESTEN | 364
I sam band med den om bygg na den har också röset
byggts och den äldsta graven i röset anlagts.
Ombyggnadshypotesen är helt i över ens -
stäm mel se med Bolins syn på rösenas kontinu-
erliga om bygg nads pro ces ser under förhistorien
och för änd ring en i re li gi öst gravskick. Vikten av
att ha ”rätt” konstruktion av graven understryks
av Artelius forsk ning som visar betydelsen av
grav plats ens funk tion som forum för ritualise-
rad so ci al kom mu ni ka tion och identifi kation
av normativa re li gi ö sa me ning sin ne håll. Därför
har utformningen av grav plats och mo nu ment
ge nom förts med stor omsorg (Artelius 1996).
I ett annat sam man hang un der stry ker Artelius
detsamma när han fram hål ler att begravningens
ritual är så väsentlig där för att den fokuserar
på åter ska pan de av liv både för de grav lag da,
de efterlevande och den sociala or ga ni sa tio nen
(Artelius 2000).
Kaliff har bidragit mycket till förståelsen av
de ri tu el la ceremonierna kring bronsålderns och
den äldre järn ål derns gravmiljöer. Han menar att
kant ked jor, rösen, stensättningar m.m. kan ses
som medel att hin dra den döde att gå igen, genom
att avskilja honom från de levandes värld eller att
ge den döde del av ste nens inne bo en de kraft (fi g.
13). Det var sym bo lis ka hinder för att hindra
själen att åter vän da till och per so ni fi e ra sig med
Figur 13. Kantkedjorna har varit betydelsefulla i brons ål derns religiösa föreställningar och byggnadssätt.
Ragnesten 05-08-06, 11.45364
365 | EN RÖSEMILJÖ I ARENDAL, HISINGEN
resten av krop pen. Med sten har man förstärkt
en helig plats med mera av det material som från
bör jan varit en anledning till att den betraktats
som spe ci ell. Ste nens tänkta inne bo en de egenska-
per gör den också till något mera än enbart ett
bygg nads ma te ri al, en ligt Kaliff. Att berg, högar
och ste nar ut gör kraft cen trum på jor den är en
uråldrig och mycket spridd föreställning (Kaliff
1992, 1997).
Elden och gravbålet tillsammans, som varit
en så tydlig del av samma rituella ceremoni inte
minst i rö se an lägg ning en i Arendal, kan tolkas
som en ma ni fes ta tion av solens livgivande kraft.
Den kan ske mest san no li ka förklaringen till lik-
bränn ing en är att den är kopplad till soldyrkan.
Eldbegängelsen ger en för bin del se till so len som
en omvandlare och som en vär me käl la (Kaliff
1992). Elden har sam band med den sym bo lik
som an kny ter till berg och stenar. Där i ge nom
kan man också se ett idemässigt samband mel-
lan kre me rings bru ket och gravformer av sten.
Eld som framkallas med slagsten el ler ge nom
eldborrning – dvs. här stam mar ur stenen – kan
uppfattas som en synlig, verk sam del som fri görs
ur stenens själ.
Elden och gravbålet kan därför upplevas som
en del av livs ström men i världen. Ett sådant
tan ke kom plex kan innefatta en fö re ställ ning
om att elden stän digt fi nns närvarande som själ
i stenen men i stelnad form. Män nis kans ritua-
ler måste väcka den till liv. Ef ter som den dödes
själ vid kremeringen uppgår i elden och denna
fi nns dold i stenen, så fi nns också något av själen
i stenen (Kaliff 1997). Möjligen är det i detta
sam man hang vi skall se den slagna fl intan som
återfanns un der utgrävningen.
Logistik. För att diskutera arbetsinsatsen och
or ga ni sa tio nen för att bygga röset i Arendal bör
man se ar be tet uppdelat dels på vuxna män, dels
på kvin nor och barn. De nor mal sto ra stenarna
som vägde 15-20 kg och de som var tyng re bör
huvudsakligen vuxna män ha lagt på och ställt i
röset. Dessa ut gjor de ca 70% av ste nar na (9811
st). Om en vuxen man lade 25 stenar om dagen
på röset och män nen var 5 st tog det ca 2 må-
na der att bygga röset. Som diskuterats ovan är
det dock inte osannolikt att man ut nytt jat ett
redan be fi nt ligt långröse på platsen, både vad
gäller vissa kon struk tions de tal jer samt sten ma -
te ri al. Det bör gi vet vis ha för kor tat arbetstiden i
jämförelse med att bygga ett röse helt från början.
Den tredjedel mindre stenar som lagts på röset
kan kvinnor och barn ha stått för. Deras arbete
bör i så fall ha pågått samtidigt. Men intressant
i sam man hang et är att de mindre stenarna var
betydligt fl er i de yttre skik ten av röset. Det kan
betyda att kvinnor och barn kom in i ett senare
skede av rösets byggande.
Baudou har gjort en beräkning av tids åt gång en
vid undersökningen av ett röse (Viggebyrå 22:
1 i Ång er man land). Röset var 20,5 m i diam.
och 1 m högt. Upp bryt ning en, undersökningen
av kistan och res tau re ring en tog 30 arbetsdagar
med 9 tim mars ar bets dag, tiden för rensningen
frånräknad. Stenen flyt ta des med skott kär ra.
Baudou räknar med att det tog 3-4 gånger så
lång tid att utföra arbetet under brons ål dern,
dvs. 90-120 ar bets da gar. 3-4 vuxna skulle kun na
bygga en sådan anläggning på ca 1 månad i ett
stenrikt område. Baudou räknar med att det inte
var någon oöverkomlig ar bets in sats i ett brons-
ål ders sam häl le. En enda storfamilj skulle kunna
ha byggt ett mo nu ment (Baudou 1968). Räknat
på lite oli ka sätt och med lite olika förutsättningar
Ragnesten 05-08-06, 11.45365
ULF RAGNESTEN | 366
kan man hy po te tiskt anta att det tog 1-2 månader
att bygga ett röse un der för ut sätt ning att stenma-
terialet fanns på nära håll.
Den rektangulära stensättningen intill röset i
Aren dal hade ett uppenbart krönläge på den lång-
sträck ta berg åsen. Läget var ungefär detsamma
som rösets, vil ket ta lar för ett samband mellan de
två an lägg ning ar na och den stora betydelsen av
stensättningen i det komplexa rituella området.
Som ovan nämnts skall stensättningen troligen
ses som den primära an lägg ning en på berget. Ett
röse med en intilliggande rek tang u lär stensättning
har un der sökts på ett gravfält vid Hjortekrog i
Törnfalls sn i Småland. Utifrån den och liknande
lämningar i nord ös tra Småland anser Widholm
att de rek tang u lä ra sten sätt ninga rna kan tolkas
som gravar över personer med hög status. Wid-
holm har visat att inte ens när de rek tang u lä ra
sten sätt ninga rna ligger ensamma ligger de i
annat än bronsålderns centralområden. De rek-
tang u lä ra sten sätt ninga rna kan tolkas som gravar
över per so ner med en särskild rituell status, som
inte åter fun nits överallt i bronsålderssamhället
(Widholm 1998).
Avslutning. Avslutningsvis kan man konstatera
att det va rit en komplex rituell miljö på forn-
läm nings ber get i Aren dal. I centrum har funnits
först ett långröse, se na re avdelat i två gravanlägg-
ningar – stensättningen och röset. I an slut ning till
dem har funnits sten pack a de klyftor där ri tu el la
handlingar kan ha förekommit i samband med
be grav ninga rna. Stenpackningarna fö re fal ler ha
gjorts för att jämna till bergets ojämnheter, som
om man velat få hela bergytan kring grav an lägg -
ning ar na att se jämn och fi n ut. Flintslagning
har uppenbarligen varit en viktig ritual i sam-
man hang et, både när man har arbetat med att
anlägga de stenpackade klyftorna och i den ritual
som bör ha fö re kom mit uppe på stenytorna. San-
nolikt har man ta git fl inta från slag plat sen för att
lägga och sprida ut på de olika ytor na. Flintan
på slagplatsen har troligen trans por te rats till den
lilla ön från fastlandet eftersom det skulle vara
svårt att hitta så mycket råfl inta på den lilla ön.
Den kan t.o.m. ha varit färdigslagen när den läm-
pades av i bergssvackan nedanför bergs kan ten.
Skål gro pen vid vattenspegeln och den eventuellt
skepps for ma de stenramen har sannolikt också
ingått i de ri tu el la ceremonierna i samband med
grav lägg ninga rna.
Även om vassa stenar och mörka berg idag är
ett faktum i bronsålderns gravmiljöer anar man en
an nan och ljusare verklighet under förhistorien.
När klockgentianorna lades i rösegraven tillsam-
mans med offer av hallon, korn och keramik
var det mänskliga re la tio ner som var viktiga.
Det skedde i ett ljust, stäm nings fullt och öppet
landskap så nära sol och hav det var möjligt att
komma.
Litteratur
Artelius, T. 1996. Långfärd och återkomst – skeppet i
brons ål derns gravar. Raä Ar ke o lo gis ka Un der sök -
ning ar, Skrifter 17. Gö te borg.
Artelius, T. 2000. Bortglömda föreställningar. Be-
grav nings ri tu al och begravningsplats i halländsk
yng re järnålder. Raä Ar ke o lo gis ka Un der sök -
ning ar, Skrifter 36. Gö te borg.
Artelius, T. 2005. Kulten av det förfl utna – om
vi king a ti da återbruk av äldre gravplatser. Fynd
2003: 45-52.
Arvidsson, L. & Ragnesten, U. 2004. Klockgentiana
i för his to riskt be grav nings skick? Svensk Bo ta nisk
Tid skrift 98 (3/4): 213-219.Tid skrift 98 (3/4): 213-219.Tid skrift
Ragnesten 05-08-06, 11.45366
367 | EN RÖSEMILJÖ I ARENDAL, HISINGEN
Baudou, E. 1968. Forntida bebyggelse i Ång er man -
lands kustland. Arkeologiska undersökningar av
ång er man länd ska kuströsen. Arkiv för norrländsk
hem bygds forsk ning XVII. Här nö sand.
Bolin, H. 1999. Kulturlandskapets korsvägar. Mel-
ler sta Norrland under de två sista årtusendena
f Kr. Stock holm Studies in Archaeology 19.
Stockholm.
Engelmark, R., Linderholm, J., Sjöström, S. och
Wal lin, J-E. 2003. Miljöarkeologiska analyser
av jord pro ven från ar ke o lo gisk undersökning av
forn läm ning; RAÄ 8, Lundby sn, Göteborgs kom-
mun. Mil jö ar ke o lo gis ka laboratoriet. Rapport
nr. 2003-016. Umeå.
Kaliff, A. 1992. Brandgravskick och fö re ställ -
nings värld. En religionshistorisk diskussion. Oc-
casional Papers in Archaeology 4. Uppsala.
Kaliff, A. 1997. Grav och kultplats. Eskatologiska
fö re ställ ning ar under yngre bronsålder och äldre
järn ål der i Öst er göt land. Aun 24. Uppsala.järn ål der i Öst er göt land. Aun 24. Uppsala.järn ål der i Öst er göt land
Widholm, D. 1998. Rösen, ristningar och riter. Acta
Archaeologica Lundensia Series Prima in 4o Nr
23. Lund.
Wigforss, J. 1970. Fornlämning nr 12:57 inom
Gö te borgs stad. Fyndrapporter 1970 (1): 101-Fyndrapporter 1970 (1): 101-Fyndrapporter
137.
Ragnesten 05-08-06, 11.45367
23 | Dekor och dekorerad keramik i Mälardalen – en regel med ett undantag
Thomas Eriksson, Raä UV-GAL
Inledning. Keramiken i Mellansverige från och
med senneolitikum och framåt är förhållandevis
lite beforskad och har taget marginella andelar
i an språk i forskningshistorien. Orsakerna till
detta är an tag li gen fl era. För att nämna några är
keramiken tids ö dan de att gå igenom och ofta är
den dessutom ode kore rad och till synes anonym.
Det fi nns nästan ingen forskningstradition i Mel-
lansverige när det gäller att försöka rekonstruera
kärlen. I stället har mycket av attityden varit den
som Gor don Childe ger uttryck för i sin karak-
täristik av den skan di na vis ka bronsålderskera-
miken: ”Pottery is rare and exceedingly rough”
(Childe 1930: 170).
Till viss del kan man instämma i hans ka rak tä -
ris tik, keramiken och kärlen är under perioderna
II-VI huvudsakligen rabbade eller enkelt släta.
For mer na är enkla och regelrätta dekorationer är
säll syn ta, i stället har ytbehandlingen och formen
fått stå i cen trum för keramiktillverkaren. Detta
står i klar kon trast till det samtida bronshant-
verket, åt mins to ne så som det ser ut i periodens
grav- och depåfynd. Där har många av föremålen
en be tyd ligt mer raf fi ne rad framtoning med ett
klart fokus på dekor. Mälardalen är dessutom ett
av de centrala häll rist ning som råd ena i Skandina-
vien under pe ri o den. Även på många av hällrist-
ningarna framträder en bildvärd där dekor och
dekorativ gestaltning är ett viktigt tema.
Artikeln kommer att diskutera just dikotomin
mellan keramikens avsaknad av fi gurativ dekor å
ena sidan och fi gurvärlden på bronser och hällrist-
ningar å den andra sidan. Förhållandet be rät tar
inte enbart något om keramiken utan även något
kanske myck et väsentligt om dekorens funk tion
och mening.
Bronsålderskeramik i Mälardalen. För att kunna
belysa den sedvanliga keramikens utseende i Mä-
lar da len kommer här några subjektivt utvalda ma-
te ri al att representera områdets materiella kultur
(fi g. 1). Ett komplex som inte kommer att tas
upp i detta sammanhang, men som förekommer i
va rie ran de omfattning på boplatserna, framförallt
un der yng re bronsålder och in i äldre järnålder,
är keramiken med klara östliga eller nordliga
kopp ling ar. Hit hör t.ex. strimmig keramik av
Morbytyp, textil- och as best ke ra mik. Typerna
fö re kom mer ibland med dekor och som då of-
tast är av klart östlig ka rak tär (Jaanusson 1981;
Reisborg 1989).
Den keramik som kommer att be hand las här
är materialen från Hallunda, Botkyrka socken i
Sö der man land (Jaanusson 1981; Jaanusson &
Vahlne 1975a/b; Jaanusson, Löfstrand, & Vahl-
ne 1978), Apalle i Övergrans sock en, Uppland
(Ullen et al 2003; Er iks son 2003), Vrå i Knivsta
socken, Upp land (Göthberg et al 2002; Eriks-
Eriksson 05-08-06, 11.45369
THOMAS ERIKSSON | 370
son 2002b), Skäm sta i Tierps socken, Uppland
(Frölund & Larsson 2002; Eriksson 2002a), samt,
Brottberga i Skerike sock en i Väst man land (Fa-
gerlund ms; Eriksson 2002c/d, se fi g. 1).
Samtliga lokaler är bop lat ser, även om enstaka
gra var fanns på dem. Hallunda, Vrå och Apalle
har stora mäng der keramik, och de är bland Mä-
lardalens största keramikmaterial, medan ma te -
ri a len från Brottberga och Skämsta är av be tyd ligt
mindre omfattning. Ett genomgående drag hos
samt li ga platser är att den de ko re ra de keramiken
upptar en mycket liten andel av materialet. Sett
till antalet frag ment och vikt upptar den deko-
rerade keramiken endast 0,5-2 % av materialet.
Rent källkritiskt kan beräkningssättet dock miss-
gyn na de ko re ra de kärl, eftersom de ofta består av
odekorerade par ti er.
På fram fö rallt Vrå bop lat sen, och i viss mån
även på Apalle, är det dess ut om möjligt att uti-
från stra ti gra fi och ke ra mik sam man sätt ning se
hur den de ko re ra de keramiken minskar i andel
från senneolitikum till mel ler sta bronsålder. Det
neo liti ska arvet från mellanneolitikum lever kvar
i det sen neo liti ska ma te ri a let, med streck, gropar
och kamdekorer kom bi ne rat med vulster, för
att klinga ut under äldsta bronsålder (Eriksson
2002b: 148ff.).
Figur 1. Karta över de nämnda
platserna i Mälardalen.
Figur 2. Exempel på rabbade kärl av Otterbötekaraktär
från Vrå, Knivsta sn. Från Eriksson 2002b. Teckningar
Eva Crafoord med rekonstruktionsunderlag från T.
Eriksson.
Eriksson 05-08-06, 11.45370
371 | DEKORERAD KERAMIK I MÄLARDALEN
Gemensamt för samtliga är att den rabbade
keramiken upptar mellan 40 och 70 % av det
ma te ri al som kan dateras till bronsålder, loka-
lerna har nämligen även inslag av senneolitikum
eller äld re järnålder. Merparten av den rabbade
keramiken är oornerad, även om rabbningen i sig
i fl era fall är dekorativt utformad. Extremformen
för detta är rabbning av Otterbötetyp (fi g. 2).
Där har man dra git fi ng rar na igenom den ännu
våta rabbningen för att åstad kom ma dekorativa,
parallella fåror. Ty pen är inte speciellt vanlig, men
förekommer bland an nat i Vrå, Apalle och Hal-
lunda. Den marginella fö re kom sten står i bjärt
kon trast till förhållandena på Otterböteboplatsen,
Kökar i Åländska skär går den (Gustavsson 1997).
I övrigt är det främst knop par i rabbningen som
kan ses som dekorativa ele ment.
Knopparna sitter vanligtvis på kärlens övre
de lar och deras funktion har sannolikt varit mer
funk tio nell än dekorativ. Däremot förefaller
vulster, som har avdelat rabbningen, att i stort
sett saknas i det mellansvenska materialet. I det
syd skan di na vis ka materialet är de vanliga i det
yngre brons ål ders ma te ri a let (Björhem & Säf-
vestad 1993: 49), och avsaknaden i Mä lar da len
kan ses som ett regionalt särdrag.
En de kor kom bi na tion som is täl let fö re -
kom mer på rabbad ke ra mik i Mälardalen, men är
säll syn ta re söderut, är den grop- eller hål för sed da
keramiken (fi g. 3). Gropa rna sitter, likt de ovan-
nämn da knopparna, oftast på kärlets övre delar.
Här fi nns när ma re pa ral lel ler i materialet på östra
sidan av Östersjön, sna ra re än i Sydskandinavien.
Bland an nat fi nns lik nan de kärl i Asvakulturen i
Estland (Jaanits et al 1982: 136ff.).
De dekorer som fö re kom mer annars är i all-
män het knutna till kärl med slät eller glättad/po-
lerad yta. Oftast gäller det min dre eller medelstora
kärl, företrädesvis former som kan karaktäriseras
som koppar, skålar eller fat. Den absolut vanli-
gaste de kor for men är ett enkelt ristat streck som
förstärker upp del ning en av kärlets for mer, t ex
vid över gång en mellan skuldra och hals. En an-
nan typ är criss-cross-dekoren med sina tillsynes
ostrukturerat korsande linjer. I fl era fall kan den
vara inspirerad av eller ha inspirerat den strim-
miga keramiken, där djupt intryckta strån el ler
grovt uppristade linjer har gett ytan ett liknande
utseende (fi g. 4). En annan re la tivt vanlig dekor
är den där nageln har tryckts in på stora delar
av kärlets buk. Dekoren fö re kom mer vanligtvis
under yngre brons ål der.
Figur 3. Exempel på rabbat kärl av med gropdekor från Vrå, Knivsta sn. Från Eriksson 2002b. Teckningar
Eva Crafoord med rekonstruktionsunderlag från T. Eriksson.
Eriksson 05-08-06, 11.45371
THOMAS ERIKSSON | 372
De kanske hitintills mest sofi stikerade ex-
em plen på dekorerade skålar och fat är de kan-
nelerade kär len i främst Apalle (fi g. 5). Liknande
kärl fö re kom mer även i materialet från Hallunda
men är i övrigt mycket säll syn ta i Mälardalen.
Kannelering är an nars känt på insidan av kärl på
bop lat sen i Vistad i Östergötland (Larsson 1993:
62ff.), men den plat sen saknar kärl med yttre
kannelering.
Flera av kär len i Apalle har gått att rekonstru-
era och har myn nings di a me trar mellan 10 och 20
cm är 5-8 cm höga med en diagonal kannelering
från skuld ran ned mot botten (fi g. 5). Kärlen i
sig måste tolkas som delar av dryckes- eller möj-
ligtvis måltidsserviser och tyder därmed på att en
kontinental dryckes kul tur har nått Mellansverige,
något som också tar sig ut tryck i de s k Lausitz-
skålarna. De kannelerade kär len har nära paral-
leller i Lausitzkulturen men även i andra kulturer
i de södra och centrala de larna av Europa under
mellersta och yngre brons ål der (Grünberg 1943;
Müller-Karpe 1970a/b; Gedl 1980).
En annan dekorgrupp som inte förefaller att
ha samma klara koppling till dryckesskålar, men
ändå förekommer på slät eller glättad keramik, är
grop de kore ren. Återigen förefaller inte parallel-
lerna att fi nns söderut utan snarare på östra sidan
av Öst er sjön (Jaanusson 1981: 117f.). Det rör sig
om en sta ka gropar eller gropar i grupper, som
till sin mor fo lo gi har paralleller i den fi nländska
Morbykeramiken, men som ändå saknar dess
kopp ling till den strimmiga ytan.
Materialets representativitet. I den här över-
sik ten har främst keramik från boplatskontexter
som kan dateras till period II till och med VI
Figur 4. Exempel på ristade och dragna linjer och streck på keramik. Figurer från Jaanusson, Löfstrand &
Vahlne 1978: Fig 31. Teckningar av Bengt Händel.
Eriksson 05-08-06, 11.45372
373 | DEKORERAD KERAMIK I MÄLARDALEN
Figur 5. Exempel på kannelerade kärl från Apalle. Teckningar Eva Crafoord och Agneta Åkermark med
rekonstruktionsunderlag från T. Eriksson. Från Eriksson 2003.
Eriksson 05-08-06, 11.45373
THOMAS ERIKSSON | 374
tagits med. En viss överrepresentation fi nns för
material från de östra delarna av regionen, medan
t.ex. Väst man land har blivit representerat av ett
mindre antal. Däremot förefaller boplatskerami-
ken vara täm li gen ensartad, frånsett lokaler som
exempelvis Dars gär de och Norrmarjum som har
en klart avvikande ka rak tär (Reisborg 1989). En
svaghet i det mel lan svens ka materialet är att ke-
ramiken ofta är mycket frag mente rad. Till viss
del kan detta bero på att boplatserna ofta ligger
på lermarker och att leran i sig inte förefaller att
vara gynnsam för be va rings för hål lan de na.
En annan svaghet är att det genomgångna
ma te ri a let inte omfattar några större gravma-
terial, mot sva ran de det sydskandinaviska ur ne -
gravs ma te ri a let. Som det ser ut i dagsläget saknar
Mälardalen re gel rät ta urnegravfält från bronsålder
och därmed den möjlighet de kan ge till studiet
av fynddaterade kärl och kärlformer.
Å andra sidan kan kärlmaterialet i gravarna
inte ses som representativt för boplatserna utan är
ett subjektivt urval av kärl kopplade till gravsätt-
ningen och riterna runt denna. Ofta fö re kom mer
istället mycket fragmenterade eller vid gravsätt-
ningen ofullständiga kärl i gravarna (t.ex. Äijä
1994). Men un dan tag fi nns givetvis.
Undantaget – en dekorerad ansiktsurna. Nu till
undantaget, det enda mig veterliga keramikkärl i
Mel lan sve ri ge som har en dekor som liknar den på
Figur 6. Plan över skärvstenshögen i Vallby. Fynd 4 = krukan. Från Simonsson 1965.
Eriksson 05-08-06, 11.45374
375 | DEKORERAD KERAMIK I MÄLARDALEN
hällristningar och exklusivare bronsföremål. Kär-
let påträffades vid en arkeologisk undersökning
1965 vid Vallby i Skerike socken, i utkanten av
Västerås i Väst man land (Simonsson 1965). Om-
rådet låg un der bronsåldern vid Svartåns mynning
i den dåtida havs vi ken Mä la ren. Trakten är ännu
rik på fynd och anläggningar från bronsåldern.
I området fi nns rikligt av skärvstenshögar, älv-
kvarnsförekomster, den välkända Tunbyvägsyxan
från period II, depåfynd av hals ring ar från pe-
riod VI, boplatser med gju te ri fynd från mellersta
bronsålder och hällristningar (Bohlin 1968).
Fyndet gjordes i en skärvstenshög som var
ca 10 m i diameter och ca 0,5 m hög (fi g. 6).
I högens norra del låg ett markfast block med
nio älvkvarnar och i dess södra del påträffades
en urnegrav med brända ben liggande i ett orne-
rat lerkärl till sam mans med en slät fi ngerring av
brons, som bör kunna dateras till period V eller
VI (Stjernquist 1961: 75). Ytterligare keramik-
fragment framkom vid un der sök ning en. Vissa av
dem kan tillhöra en ke ra mik skål som skul le ha
använts som lock, medan andra fragment kan
tillhöra andra faser. Urnan som be nen låg i, är
unik på två sätt, dels är det den hit in tills nordli-
gaste kän da ansiktsurnan, åtminstone i Sverige,
dels är den de ko re rad med två motställda fi gurer
som bör kunna tolkas som hästar (fi g. 7, 8). Sti len
de är utförda i motsvarar period V eller möj li gen
pe ri od VI. Kärlet är idag hårt re kon stru e rat och
be står till stor del av gips, varför tolkningarna
mås te tas med viss försiktighet.
Det rör sig om ett stort bikoniskt kärl, knappt
23 cm högt, med en mynningsdiameter på ca 17
cm och en största bukvidd på 30 cm. Den övre
halvan är dekorerad med horisontella linjer och
di a go na la tvär streck. På den välaccentuerade
skuld ran fi nns något som kan ses som en plas-
tiskt ut for mad ansiktsprofi l med två runda ögon
på var sida om den stiliserade näsan och hakan.
Strax över an sik tet fi nns på var sida två stiliserade
ornament. Det vänst ra är alltför fragmentariskt
för en mer slut gil tigt tolk ning, men bör ha lik-
nat det högra. Detta är ett S-format djur med
bakåtseende ansikte och en kropp bestående av
fl era parallella streck. Kroppen har ett framben.
Figur 7. Bildfrisen från kärlet i
orekonstruerat skick. Teckning
T. Eriksson. Skala 5 cm.
Eriksson 05-08-06, 11.45375
THOMAS ERIKSSON | 376
Bakdelen är dessvärre förstörd. Om fi gu rer na har
var identiska, men spegelvända mot var an dra bör
en spetsoval på den vänstra fi guren tolkas som en
länd. Mellan de båda fi gurerna är kärlet för stört
och man kan ana sig till ytterligare en kon cen -
trisk cirkel som antingen har tillhört yt ter li ga re
ett mindre djur, är ett rent ornament eller kan ses
som en fristående solsymbol (fi g. 7-8).
Mig veterligen fi nns ingen parallell till deko-
ren inom keramiken i Skandinavien. Liknande,
men mer valhänt utformade dekorer finns.
Längs skuld ran och mynningen sitter varsitt
horisontellt band med streck i zigzag-mönster.
Liknande möns ter fi nns i det sydskandinaviska
keramikmaterialet (Broholm 1953: Fig. 372,
383, 386) och fi nns även som mönsterelement
på nordiska brons fö re mål från yngre bronsålder.
Bårderna har även klara fö re bil der på importe-
rade centraleuropeiska brons fö re mål, bland annat
amforan från Ma ries min de på Fyn (Thrane 1966:
192ff.). Mönstret är även vanligt fö re kom man de
på ke ra mik från Cen tral eu ro pa samt i Lausitzkul-
turen (Müller-Karpe 1970b: Taf. 123). En sta ka
skånska exempel fi nns även där kärl har använts
som grav ur nor (Stjern quist 1961: Pl. XLIX:5,
Pl. LII:1; Lindahl et al 2002: Fig. 144). Enstaka
fragment med liknande mönster fi nns på Hal-
l unda bop lat sen (Jaanusson 1981: 117, Fig 55:
16, 17, se fi g. 4). Själva an sik tet, dess ut form ning
och pla ce ring på skuldran, har bäst pa ral lel ler i
det danska materialet (se ned an).
Slutligen till de båda djuren ovanför ansik-
tet. Som redan nämnts är fi gurfältet skadat och
kan vara vanskligt att tolka efter den tämligen
hårdhänta rekonstrueringen. Rent stilistiskt har
det högra dju ret ett släktskap med det välkända
Boglösaskeppets stävfi gur (fi g. 9a). Denna ligger
några mil öster om fynd plat sen. Likaså har den
uppländska ristningen vid Angarn, med sina häs-
tar och båtar (fi g. 9b), en kurvatur och iko no gra fi
som liknar Vallbykärlets (Coles 2000). Sti lis tiskt
bör hästarna utifrån schwungfulla S-for mer med
många parallella linjer klart kunna da te ras till
period V (Almgren 1987: 33f.). Vallbydekoren
har annars klara likheter med dekorer på brons-
föremål från denna period, t.ex. på en hals ring
från Kärrbo sock en utanför Västerås. På ring ens
plattformade ändar fi nns fl era djur lik nan de fi -
Figur 8. Rekonstruktionsförslag
av kärlet och dess dekor av T.
Eriksson.
Eriksson 05-08-06, 11.45376
377 | DEKORERAD KERAMIK I MÄLARDALEN
gu rer i samma stil som Vallbykärlets (Montelius
Minnen No 1292). Från sam ma period här rör
även en bältekupa från Funbo socken i Upp land.
På kupan fi nns en rad av orm lik an de djur vars
ansikten även de är mycket snarlika Vallbykärlets
(Montelius Minnen No 1388).
Både ikono gra fi skt och stilistiskt har annars
kärl de ko ren sina närmaste pa ral lel ler på rak kni var
från period IV och V. Där fi nns många fall av
kopp ling ar mel lan en eller fl era hästar samt en
sol sym bol. Ett mo tiv som har tolkats som en
åter giv ning av solens bana över himlavalvet och
därtill knutna es ka to lo gi ska föreställningar (Kaul
1998a: 199ff.). En av de närmaste parallellerna
fi nns på en jyl ländsk rak kniv med skepp, en sol
dragen av en häst samt yt ter li ga re ett djur hu vud.
Djurens hu vu den är myck et snarlika Vallbykär-
lets (Kaul 1998b: 99). Jag åter kom mer till detta
längre fram.
Ansiktsurnor. Som redan nämnts är kärlet en
ansiktsurna och torde tillhöra ett av de hitintills
nordligare fynden. Ansiktsurnor är ett fenomen
som dyker upp i skilda delar av Europa under
det som motsvarar Montelius perioder IV/V och
sedan in i förromersk järnålder. I Norden före-
kommer några enstaka fynd i sydvästra Norge, där
ansiktsdragen är mycket stiliserade (Haavaldsen
1985). I Dan mark fö re kom mer fl era typer av an-
siktsurnor framförallt på Jylland med anslutande
delar i nuvarande Schles wig-Hol stein. Ansiktena
fi nns både på skuldran lik som på den övre delen
av halsen och är i vissa fall tämligen naturalistiskt
åter giv na medan andra har mycket summariskt
åter giv na ögon och näsa. Kärl for mer na varierar
från enkelt konvexa till typer som är mycket
snarlika Vallbykärlet.
Ansikten är i många fall de enda de ko ra -
tione rna på kärlen, men fl era exempel fi nns på
ristade nonfi gurativa mönster på kärlets buk och
skuldra. Dateringsmässigt fö re fal ler de att ligga
från och med period IV med en tyngd punkt i
period V-VI (Broholm 1933: 201ff.; Bro holm
1953: 90f.; Baudou 1960: 104ff.). Vissa kärl
har former, dekorer och val av ansiktsläge som
är mycket snarlikt Vallbykärlet, men ingen har
sam ma kombination med hästliknande djur
(Bro holm 1953: Fig. 383).
Figur 9. A – Utsnitt av bildristningarna från Boglösta RAÄ 109, Boglösa socken och B – från Örsta RAÄ 62,
Angarns socken, båda i Uppland. Efter Coles 2000: Fig 104. Ej i skala.
A B
Eriksson 05-08-06, 11.46377
THOMAS ERIKSSON | 378
Den region som i Nordeuropa har de fl esta
och i många fall de mest dekorerade ansiktsur-
norna är de områden som idag består av Polen
och den ryska enklaven i det gamla Ostpreussen
från ös ter sjö kus ten in mot fl oderna Weichsel,
Warthe och Oder. Grav kär len har fått ge namn
åt kulturen, nämligen ”Gesischtsurnenkultur”.
Denna fl orerade under den tid som motsvarar
perioderna V/VI och äldre för ro mersk järnålder.
I detta område fi nns även ex em pel på mycket
stiliserade ansikten men de mest iö gon fal lan de
urnorna har mycket naturalistiskt ut for ma de
ansikten och klara genusattribut, t.ex. smyck en,
vapen, kammar och dräktnålar. Ka rak tä ris tiskt
är också de ristade dekorer med häs tar, vag nar
och jakt sce ner framställda i en stil på min nan de
om en något kantigare hällristning. De tidigaste
kärlen har ofta enkel utformning, medan de yngre
har en kroppsefterliknande form med en brett
ut vid gad buk och en kraftigt avsmalnade hals.
An sik te na sitter oftast applicerade högt upp mot
mynningen, medan locket får utgöra en hatt eller
frisyr (La Baume 1920: 47ff., 1934: 22f., 44ff.;
Kneisel 2002, denna volym). Även om kärl ens
grund form påminner om Vallbykärlet har de klart
avvikande karaktär genom sina ofta på fal lan de
högt sittande, realistiskt återgivna ansikten.
I Sverige är ansiktsurnor mycket sällsynta,
vis ser li gen kan enstaka exemplar fi nnas oupp-
märk sam ma de i museimagasin, men de bör
ända tillhöra ovanligheterna. I litteraturen fi nns
två eller tre kän da skånska exemplar, samtliga
med tämligen enkelt stiliserade ansiktsdrag, där
endast ögonen har an tytts. Ett av kärlen från
Kämpinge i Räng socken, har S-formade paral-
lella linjer vars ändar avslutas med koncentriska
cirklar på den avsmalnande skuld ran (Stjernquist
1961: 57ff.). Dekoren har vissa lik he ter med den
på Vallbykärlet.
Utöver dessa nordeuropeiska paralleller fi nns
ansiktsurnor ställvis i Tyskland samt framförallt
i Slovenien och Italien under Hallstatt D. Det är
osan no likt att formerna skulle dyka upp vid sam-
ma tid i olika regioner utan det måste ha funnits
kontakter (Kristiansen 1998: 235ff.). Åtminstone
bör in spi ra tio nen vara på det idémässiga planet,
där kärlet har fått representera den dödes kropp
efter kremationen. Även dekormässigt fi nns lik-
heter mellan Vallbykärlet och andra kärl i bland
annat Protovillanovakulturen (Müller-Karpe
1970a: 197ff.). Givetvis kan fyndet från Vallby
vara im por te rat, men några närmare externa pa-
ral lel ler fi nns inte till kärlet och dess dekor. Idéen
bakom an vänd ning en av ansiktsurnan måste vara
externt in fl u e rad, samtidigt som orneringen klart
tillhör den nordiska bronsålderns formvärld så-
som vi känner den från bronser och hällristningar
under pe ri o der na V och VI.
Dekor och keramik. Nu till det kanske viktigaste
spörsmålet för artikeln, den om keramikdeko-
ren i sig. Rent tekniskt fi nns det få material som
lämpar sig bättre för ristade dekorer än den ännu
fuktiga leran hos ett keramikkärl. Tillverkarna i
Mä lar da len har under bronsåldern i enstaka fall
utnyttjat denna egenskap för olika typer av non-
fi gurativa dekorer. Linjer, gropar och kannelyrer
har ristats eller tryckts in för att få geometriska
mönster på hela eller framförallt delar av kärlen.
Däremot fö re fal ler det som det har funnits ett
tabu mot fi gu ra ti va dekorer, trots att den samtida
kulturen har ac cep te rat sådana på såväl vissa av
bronserna samt på berghällar i form av hällrist-
ningar. Eftersom en stor del av keramikmaterialet
från perioden i området är mycket fragmenterat
kan dylika dekorer gömma sig bland ristade
Eriksson 05-08-06, 11.46378
379 | DEKORERAD KERAMIK I MÄLARDALEN
skärvor, men sannolikt är detta mindre troligt.
Enstaka hällristningsliknande dekorer fi nns dock
på exempelvis danska kärl (Bro holm 1953: Fig.
397, 398). Kanske även det ovan nämn da Käm-
pingekärlet från Skåne kan räknas hit (Stjernquist
1961: Pl. XXXVI:1).
Visserligen har våra grannkulturer liknande
drag inom bronsålderskeramiken, t.ex. saknas fi -
gu ra ti va mönster i de samtida kulturerna på den
östra sidan av Östersjön samt i Lausitzkulturen,
från sett den efterföljande ansiktsurnekulturen.
Dessa kul tur om rå den, bortsett från den sistnämn-
da, har få an dra bevarade fi gur fram ställ ning ar på
det sätt som den nordiska brons ål der skultu ren har
på sina bron ser och hällristningar. Trots det rela-
tivt rika ke ra mik ma te ri a let i Mellansverige från
pe ri o den saknas idag belägg för fi gurframställ-
ningar på ke ra mik, frånsett Vallbykärlet. Trots att
kärlet är till ver kat i en region där hällristningar
har ristats och lo kalt brons gjut ning förekommit.
Vallbykärlet är funnet bara en ki lo me ter från en
boplats, vid Trumslagarbacken i Vallby, med
bronsgjutning från period III eller möjligen pe-
riod IV (Simonsson 1959: 145ff.).
Bronsgjutning förefaller vara all mänt fö re -
kom man de på de större boplatserna i Mä lar da len
under mellersta och yng re bronsålder (Eriksson
2003: 141ff.). Om man kan knyta mer avance-
rade dekorer till denna typ av verk sam het är dock
vansk li ga re att säga. Till vanlig gjut ning krävs
dock ett gott kun nan de i lerteknologi, magring
och mycket stor form käns la, förutom i metal-
lurgi. Kunnande som även skulle kunna vara en
kärltillverkare till godo.
En hypotes är att Vallbykärlet har tillverkats av
en brons gju ta re, nå got som dekor, form och sym-
me tri talar för. Många andra kärl under perioden
saknar fram fö rallt den na symmetri hos kärlet utan
är ofta skeva och enklare till utförandet.
Annars är grundtolkningen av bronsålderns
ke ra mik till verk ning att den skedde i mindre
skala eller för husbehov. Utifrån etnologiska pa-
ralleller brukar detta innebära att tillverkningen
är knuten till kvinnorna (Van der Leeuw 1977;
Arnold 1985). På ett större strukturellt plan är
Vallbykärlet även en avvikare i sin kontext, den
är en gravurna ned satt i en rituellt utformad
grav: en skärvstenshög med älvkvarnsblock i
norr och begravning i söder. Detta kan tolkas
så att fi gurframställningar kan vara kopplade till
es ka to lo gi ska föreställningar vid be grav ning ar
(Ekholm 1916).
En stort dis kus sions äm ne är hällristningarnas
funktion. Ett gam malt tvisteämne är om fram fö -
rallt bildristningarna var knutna till dödskulten
el ler frukt bar hets kul ten (t.ex. Almgren 1927;
Ekholm 1916). Något som är frapperande på de
större, un der sök ta boplatserna i området, är att
häll rist nings ytor oftast ligger en bit bort från de
egentliga bo plats ytor na, men ändå inom synhåll
eller gångavstånd från hus och boplats. Trots att
det fi nns ideala häl lar på själva boplatsytan, som
skulle kunna ha an vänts som bildristningshällar.
Detta är ett drag som återkommer på bland annat
boplatserna vid Hallunda och Apalle, Vrå samt på
en nyligen un der sökt boplats i Onslunda, Tensta
sock en i Upp land (Eriksson i manus). Hällrist-
ningar förekommer dock i regelrätta gravsam-
manhang på ett sätt de hitintills inte har kunnat
dokumenterats i boplatssammanhang. Hit hör
t ex fi gurristningarna i Kivik och Sagaholm, samt
de under röset i Hjortekrog (Randsborg 1993;
Widholm 1998: 71ff.; Goldhahn 1999).
Däremot kan skål gro par fö re kom ma intill
hus om rå den, om dessa är samtida el ler ej är dock
omöj ligt att veta. En orsak till att bild häl la rna
Eriksson 05-08-06, 11.46379
THOMAS ERIKSSON | 380
förefaller ligga bortdragna från boplatserna skulle
kunna vara att hällristningar var så pass re li gi öst
laddade och/eller ingick i döds kul ten så att de inte
fi ck ligga på boplatsytan. Ett ana lo gis lut skulle i
så fall kunna vara att även vardagskeramiken inte
fi ck dekoreras med bild fram ställ ning ar i egentlig
mening. De gång er kärl fi ck dekoreras gjordes
det ta abstrakt el ler när man visste att kärlet skulle
an vän das som grav kärl. Ansiktsurnans funktion
som grav kärl mås te na tur ligt vis ha varit bestämd
vid till verk ning en. Flertalet övriga påträffade
gravkärl i om rå det är dock odekorerade.
Så slutligen till bronsernas dekor. Dekorerade
bronser med fi gurativa dekorer hör till undan-
tagen i Mälardalen, framförallt på boplatserna.
Flera av den senare tidens större undersökningar
av bop lat ser har visat att dessa är i vissa fall är re-
lativt rika på framförallt odekorerade småbronser
(Ullén et al 2003: 83; Eriksson & Östling ms).
De rakknivar som på träf fas är vanligtvis enkla och
odekorerade. Dä re mot kan många av gravfyndens
knivar vara de ko re ra de, eller ligga i par med en
dekorerad och en ode kore rad kniv, såsom i Hå-
gahögen (Alm gren 1905). Hågahögens knivar har
dock ingen fi gu ra tiv dekor. Även där skulle man
kunna se de ko ren som knuten till mer rituella
processer, medan den enklare kni ven har fyllt
var da gens praktiska funktioner. Gi vet vis tillhör
dessa föremål och gra var en elitsfär i sam häl let.
Om tankegångarna är riktiga skulle man kunna
dela upp bronsålders andliga och materiella kultur
i två huvudkategorier. Den första kategorien är
vardagens göromål och den ekonomiska värl den.
Här är föremål och framförallt keramiken ode-
kore rad eller har möjligen geometrisk dekor. Till
denna sfär hör boplatsen med dess hus, kvinnor
och kvin nor som använder och tillverkar keramik.
Den an dra sfären är bronsålderns religiösa värld,
delvis skild från vardagen, dels geografi skt genom
att t.ex. hällristningar förlades utanför bostads-
zonen, dels genom materiella och därtill hörande
sociala ytt ring ar. Till denna sfär hör dekorerade
brons fö re mål, fi gurativt dekorerade lerkärl för
gravsättningar, be grav ning ar och bildristningar.
Sammanfattning. Artikeln behandlar den de ko -
re ra de keramiken under bronsåldern i Mälarda-
len och då framförallt under mellersta och yngre
brons ål der. Ett genomgående drag för periodens
keramik är att den är oornerad och att få kärl
är dekorerade överhuvudtaget. Bronsålderns
keramik präglas av funktionalitet där form och
ytbehandling har varit viktigare än egentlig dekor.
Många gånger är yt be hand ling en dock dekorativt
utformad. Den dekor som ändå förekommer är
abstrakt och bygger på enkla geometriska element
som gropar, linjer, streck och i bland kannele-
ringar. Infl uenser fi nns både från östra och södra
Östersjöområdet.
Ett undantag är den diskuterade ansiktsurna
från Vallby i Västerås, Västmanland. Kärlet är
en grav ur na, påträffad i en skärvstenshög och är
dekorerat dels med ett ansikte, dels med två mot-
ställda djur, möj li gen hästar. Dekoren är gjord i
en stil som mot sva rar bronsernas och hällristning-
arnas period V. En klar dikotomi fi nns mellan
fi gurativ dekor å ena sidan och var dags fö re må len
å den andra sidan. Här läggs två hy po te ser fram
för att förklara denna. Grav kär let och dess dekor
skulle kunna vara tillverkad av en brons gju ta re, en
dåtida ”yrkesgrupp” som behärskade ler tek no lo gi
och fi gurativ dekor. Dess ut om framförs en hy-
potes om att fi gurativa fram ställ ning ar har varit
tabu i vardagslivet. Istället har dekoren varit vigd
åt riter och dödskult som varit skild från vardagen
både geografi skt och andligt.
Eriksson 05-08-06, 11.46380
381 | DEKORERAD KERAMIK I MÄLARDALEN
Referenser
Almgren, B. 1987. Die Datierung bronzezeitlicher
Felszeichnungen in Westschweden. Acta musei
septentrionalium regiæ universitatis Upsalien-
sis VI. Uppsala.
Almgren, O. 1905. ”Kung Björns hög” och andra
forn läm ning ar vid Håga. KVHAA Monografi er
1. Stockholm.
Almgren, O. 1927. Hällristningar och kultbruk.
KVHAA Handlingar 35. Stockholm.
Ambrosiani, B. (red) 1989. Die Bronzezeit im Osts e-
ege biet. KVHAA Konferenser 22. Stockholm.
Arnold, D. E. 1985. Ceramic Theory and Cultural
Process. Cambridge University Press. Cam-
bridge.
Baudou, E. 1960. Die regionale und chronologische
Einteilung der jüngeren Bronzezeit im Nordischen
Kreis. Studies in North-European Archaeology
1. Stockholm.
Björhem, N. & Säfvestad, U. 1993. Fosie IV. Be-
byg gel sen under brons- och järnålder. Malmöfynd
6. Malmö.
Bohlin, A. 1968. Västmanlands bronsålder. Väst-
man lands fornminnesförenings årsskrift XLVII: man lands fornminnesförenings årsskrift XLVII: man lands fornminnesförenings årsskrift
98-162.
Broholm, H. C. 1933. Studier over den yngre
bronzealder i Danmark med særligt henblik paa
gravfundene. Det Kong e li ge Nordiske Oldskrift-
selskab. København.
Broholm, H. C. 1953. Danske oldsager. IV. Yngre
bronzealder. Nationalmuseet. København.
Bukowski, Z. (red) 1988. Forschungen zur pro ble -
ma tik der Lausitzer Kultur. Polska akademia
nauk Instytut Historii Kultury Materialnej.
Warszawa.
Childe, G. V. 1930. The Bronze Age. Cambridge
University Press. Cambridge.
Coles, J. 2000. Patterns in rocky land: Rock carvings
in South-West Uppland, Sweden. AUN 27.
Upp sa la.
Ekholm, G. 1917. De skandinaviska häll rist ninga rna
och deras betydelse. Ymer 36: 275-308.
Eriksson, T. 2002a. Keramik. Skämsta. Bosättning
och gravar i norra Uppland (Frölund, P. & Lars-
son, L-I. red): 83-90. Raä UV Upp sa la Rapport
1997:67. Uppsala.
Eriksson, T. 2002b. Keramiken. I en liten Vrå av
värl den (Göthberg, H., Forenius, S. & Karlenby,
L. red): 123-154. Raä UV Uppsala Rapport
1997:66. Uppsala.
Eriksson, T. 2002c. Specialregistrering av kera-
mik. Brottberga 6:2 och 6:25, Skerike socken,
Väst man land. SAU Rapport 2002:6K. Upp-
sala. Stencil.
Eriksson, T. 2002d. Specialregistrering av keramik.
Brottberga 6:3, Skerike socken, Västmanland. SAU
Rapport 2002:7K. Uppsala. Stencil.
Eriksson, T. 2003. Dekorerad keramik i Apalle &
Gjuterifynden i Apalle. Bronsåldersboplatsen vid
Apalle i Uppland (Ullén, I. et al): 85-146. Raä Apalle i Uppland (Ullén, I. et al): 85-146. Raä Apalle i Uppland
UV Uppsala Rapport 1997:64. Stockholm.
Eriksson, T. & Östling, A. ms. Ryssgärdet i Onslun-
da. Ett fornlämningskomplex från senneoliti-
kum till och med 1700-tal med tyngdpunkt i
bronsålder. Riksantikvarieämbetet. Avdelningen
för arkeologiska undersökningar. Uppsala.
Fagerlund, D. ms. Brottberga. Arkeologisk för un -
der sök ning och undersökning för Norrleden,
Brottberga 6:25, RAÄ 639, Skerike sn, Västerås,
Västmanland. RAÄ dnr: 421-3688-1997. Raä.
UV Uppsala Rapport 1997:67.
Frölund, P. & Larsson, L-I. 2002. Skämsta. Bo-
sätt ning och gravar i norra Uppland. Raä UV
Uppsala Rapport 1997:67. Uppsala.
Gedl, M. 1980. Epoka brazu i wczesna epoka
zelaza w Europie. Uniwersytet Jagiellonski. In-
Eriksson 05-08-06, 11.46381
THOMAS ERIKSSON | 382
stytut archeologii. Skrypty uczelniane Nr. 341.
Krakow.
Goldhahn, J. 1999. Sagaholm – hällristningar och
gravritual. Studia Archaeologica Universitatis gravritual. Studia Archaeologica Universitatis gravritual
Umensis 11. Umeå
Gustavsson, K. 1997. Otterböte. New light on a
Bronze Age site in the Baltic. Thesis and Papers
in Archaeology B:4. Stockholm.
Grünberg, W. 1943. Die Grabfunde der jüngeren
und jüngsten Bronzezeit im Gau Sachsen. Ber-
lin.
Göthberg, H., Forenius, S. & Karlenby, L. (red)
2002. I en liten Vrå av världen. Raä UV Uppsala
Rapport 1997:66. Upp sa la.
Haavaldsen, P. 1985. Sørnorske ansiktsurner – en
lo kal utfordring av en kontinental oldsaksgrup-
pe. Arkæologi og etnisitet (Næss, J. R. red): 25-32. Arkæologi og etnisitet (Næss, J. R. red): 25-32. Arkæologi og etnisitet
AmS-Skrifter 11. Stavanger.
Jaanits, L., Laul, S., Lougas, V. & Tonisson, E.
1982. Eesti esiajalugu. Eesti raamat. Tallin.
Jaanusson, H. 1981. Hallunda. A Study of Pottery
from a Late Bronze Age Settlement in Central
Sweden. The Museum of National Antiquities,
Stock holm, Studies 1. Stockholm.
Jaanusson, H. & Vahlne, G. 1975a. Arkeologisk
un der sök ning 1969-71. Hallunda, Botkyrka sn,
Sö der man land. Del 1: Fornlämning 13, gravfält.
Raä och SHM Rapport Uppdragsverksamheten
1975 B 23. Stockholm.
Jaanusson, H. & Vahlne, G. 1975b. Arkeologisk
un der sök ning 1969-71. Hallunda, Botkyrka sn,
Sö der man land. Del II: Fornlämning 13, boplats.
Raä och SHM Rapport Uppdragsverksamheten
1975 B 64. Stock holm.
Jaanusson, H., Löfstrand, L. & Vahlne, G. 1978. Ar-
keologisk undersökning 1969-71. Forn läm ning 69,
boplats, Hallunda, Botkyrka sn, Sö der man land.
Del III. Raä och SHM Rapport Upp drags verk -
sam he ten 1978:11. Stockholm.
Kaul, F. 1998a. Ships on bronzes. PNM Studies in
Archaeology & History 3:1. Copenhagen.
Kaul, F., 1998b Ships on bronzes. PNM Studies in
Archaeology & History 3:2. Copenhagen.
Kneisel, J. 2002. Gedanken zur Sozialstruktur der
eisenzeitlichen Bevölkerung zwichen Warthe
und Ostsee. Mitteilungen der Berliner Gesellschaft
für Anthropologie, Ethnologie und Urgeschichte
23: 87-96.
Kristiansen, K. 1998. Europe before history. Cam-
brid ge University Press. Cambridge.
La Baume, W. 1920. Vorgeschichte von Westpreußen.
Herausgegeben von der Naturforschenden Gesell-
schaft in Danzig. Kommisionsverlag von R.
Friedländer & Sohn. Berlin. Danzig
La Baume, W. 1934. Urgeschichte der Ost ger ma nen.
Ost lands-forschungen 5. Danzig.
Larsson, Th. B. 1993. Vistad. Kring en befäst gård
i Öst er göt land och Östersjökontakter under yngre
brons ål der. Studia Archaeologica Universitatis
Umensis 4. Umeå.
Müller-Karpe, H. 1970a. Beiträge zur Chronologie
der Urnenfelderzeit nördlich und südlich der Al-
pen. Text. Römisch-Germanisiche Forschungen
Bd 22. Valter de Gruyter & co. Berlin.
Müller-Karpe, H. 1970b. Beiträge zur Chronologie
der Urnenfelderzeit nördlich und südlich der Al-
pen. Tafeln. Römisch-Germanisiche Forschung-
en Band 22. Valter de Gruyter & co. Berlin.
Randsborg, K. 1993. Kivik. Archaeology and Icono-
graphy. Acta Archaeologica 64(1). Munksgaard.
København.
Reisborg, S. 1989. Die Keramik der Darsgärde-
Siedlung, Skederid, Uppland. Eine Chronolo-
gische Analyse. Die Bronzezeit im Osts eege biet
(Ambrosiani, B. red): 83-106. KVHAA Kon fe -
ren ser 22. Stockholm.
Eriksson 05-08-06, 11.46382
383 | DEKORERAD KERAMIK I MÄLARDALEN
Simonsson, H. 1959. En arkeologisk undersökning
vid Vallby i Västerås. Västmanlands Fornmin-
nesförenings Årsskrift XLI: 84-90.nesförenings Årsskrift XLI: 84-90.nesförenings Årsskrift
Simonsson, E. 1965. Rapport över fornlämning vid
Vallby, stadsäga 1044, Västerås, Västmanland.
Vlm dnr 40/66, RAÄ dnr 1276/55 och 2915/66.
SHM inv. 28405. Opublicerad rapport i ATA.
Stock holm.
Stjernquist, B. 1961. Simris II. Bronze age problems
in the light of the Simris excavation. Acta Archa-
eologica Lundensia Series in 4° No 5. Lund.
Thrane, H. 1966. Dänische Funde fremder Born-
zegefässe der jüngeren Bronzezeit (Periode IV).
Acta Archaologica XXXVI: 157-207.Acta Archaologica XXXVI: 157-207.Acta Archaologica
Ullén, I., Ericson, P., Eriksson, T., Kjellberg, A-S.,
Lind holm, P., Wigh, B. & Åkermark, A. 2003.
Bronsåldersboplatsen vid Apalle i Uppland. Raä
UV Uppsala rapport 1997:64. Stockholm.
Van der Leeuw, S. E. 1977. Toward a study of
the economics of pottery making. Ex Horreo
(van Beek, B. L. & Brandt, R. W. eds): 707-
774. Cingula 4. Universiteit van Amsterdam.
Am ster dam.
Widholm, D. 1998. Rösen, ristningar och riter. Acta
Archaeologica Lundensia Series in Prima in 4°
No 23. Lund.
Äijä, K. 1994. Arkeologiska undersökningar. Skär-
gårds stad. Uppland, Österåker socken, Översättra
1:5, RAÄ 76, 77, 266, 274, 296, 473, 473:B,
474, 481, 482:B, dnr 2676/86. Raä UV Stock-
holm Rapport 1994:35. Stockholm.
Eriksson 05-08-06, 11.46383
24 | Till frågan om hövdingadömet under bronsåldern
Susanne Thedéen, Stockholms universitet
Bakgrund. I en artikel från 1956 med titeln ”Till
frågan om samhällsstrukturen i Norden under
bronsålder” sammanfattar Carl-Axel Moberg
forskningsläget rörande synen på bronsålders-
samhället som skiktat eller oskiktat (Moberg
1956: 65ff.). Han jämför bronsålderns hövdingar
med galliska riddare, vikingatidens stormän och
medeltida feodalherrar. Varje period tycks ha
sin manliga maktelit även om den ibland kallas
hövdingar, ibland stormän, ibland feodalherrar,
ibland adelsmän. Visserligen används olika språk-
bruk men i praktiken ges en bild av samhället som
oförändrat och oföränderligt. Med utgångspunkt
i två citat från J Brøndsted:
”En handlingskraftig Overklasse med vidt
Udsyn og gode europeiske Forbindelser, med
betydelig Sømagt og udviklet Organisations-
evna. En dygtigt arbejdende Underklasse med
sikker, nedarvet Kunstans”
...och C J Broholm:
”Bronzealderens Kultur er en primitiv bon-
dekultur uden større sociale forskelle, saa vel
udbygget, at Befolkningen var i Stand til at
samle sig om Opgaver, der oversteg Enkelt-
mands Evner”
...för Moberg en diskussion kring argumenten
för och emot en skiktning av bronsålderssam-
hället. Bronsåldersgravarna har hela tiden varit
i fokus vid en sådan diskussion. Redan 1800-
talsarkeologerna Sven Nilsson och Sophus Mül-
ler ansåg att bronsålderssamhället varit skiktat.
Förespråkarna av det skiktade samhället, t.ex.
Brøndsted, Kersten, Nerman, Oldeberg och
Lindqvist, hävdade att antingen bara en överklass
fanns begravd i högarna och en underklass helt
saknades eller möjligtvis hade begravts i de fat-
tigare fl atmarksgravarna. De forskare som istället
menade att bronsålderssamhället varit oskiktat,
däribland Jankuhn, Schwantes och Broholm,
argumenterade för att särskilda underklassgravar
inte har kunnat konstateras och att fyndmaterialet
i gravarna är både talrikt och likformigt.
Moberg själv menar att varken hällristningarna
eller depåfynden kan vara behjälpliga vid en dis-
kussion kring samhällsstrukturen och han konsta-
terar också att gravmaterialet är problematiskt att
använda samt att det fi nns argument både för och
emot ett skiktat samhälle. Moberg noterar dock
insiktsfullt att inte bara bilderna av det homogent
klasslösa samhället utan även skildringen av det
tvåskiktiga samhället med härskarklass och under-
lydande kan göra ett intryck av skrivbordsmässig
schablon. Jag skulle vilja förmoda att verkligheten
tett sig betydligt mer varierad redan under – och
Thedéen 05-08-06, 11.46385
SUSANNE THEDÉEN | 386
långt före – bronsålderns andra period. Den sam-
manfattningen känns många gånger giltig även
för dagens bronsåldersforskning, trots 50 års
forskning och en förändrad vetenskapssyn.
Dittills hade olika forskare framhållit olika
ståndpunkter i frågan om samhällsstrukturen.
Men sedan 1970-talet, med arbeten av bl.a. Klavs
Randsborg (1974) och Stig Welinder (1977), och
ytterligare arbeten under 1980- och 1990-talen
med struktur-marxistisk inriktning av framförallt
Kristian Kristiansen (1981, 1983:63ff., 1987,
1991: 16ff., 1998, 1999: 537ff.) och Thomas
B Larsson (1986, 1993, 1994: 8ff.), har det
hierarkiska samhället med hövdingadömet som
bygger på en redistributiv ekonomi varit det rå-
dande forskningsparadigmet inom skandinavisk
bronsåldersforskning (se även Gilman 1981;
Sherratt 1993; Earle 1997). Det var tillgång till
de kanaler och kontaktnät där koppar och tenn
kunde införskaffas som skapade ett hierarkiskt
samhälle med hövdingar som lät manifestera
sin makt och sina maktambitioner genom att
låta gravlägga sig med prestigefyllda föremål.
Samhällsmodellen med hövdingadömet hade
hämtats från antropologins område där studier
som i evolutionistisk anda delade in samhällsfor-
mer i olika stadier fått stor genomslagskraft (t.ex.
Service 1971: 133ff.).
Hövdingadömet där hövdingen anses inneha
både den politiska och rituella makten har när-
mast blivit ett axiom som numera sällan disku-
teras eller ifrågasätts (jfr. dock Hjørungdal 1991:
59ff.). Snarare har hövdingadömesmodellen i
många fall blivit ett paraply som de fl esta förete-
elser kan sorteras in under. Många forskare sluter,
mer eller mindre aktivt, an till den övergripande
samhällsmodellen i avhandlingar från de senaste
åren (Kaliff 1997; Goldhahn 1999; Nordquist
2001; Borna-Ahlkvist 2002; Lekberg 2002; Vic-
tor 2002; Fredell 2003; Gröhn 2003).
Det som i och för sig kan sägas till de struktur-
marxistiska arbetenas försvar är att de har bidragit
med att tillföra ett teoretiskt förhållningssätt till
bronsåldersforskningen, vilket tidigare saknats.
Den teoretiska medvetenheten är emellertid tyd-
ligare i både Kristiansens och Larsson tidigare
arbeten (t.ex. Kristiansen 1981, 1987, 1991;
Larsson 1986). De senare arbetena utmärks sna-
rare av en återgång till förklaringsmodeller och
tolkningar som har tydliga beröringspunkter
med 1800-talets och det tidiga 1900-talet dif-
fussionistiska synsätt (Kristiansen 1999, 2001;
Larsson 1999; 2002).
Myten om hövdingagravarna. Men vilka ma-
teriella grundvalar vilar föreställningarna om
hövdingadömet på? Vilka belägg fi nns det i det
skånska gravmaterialet för s.k. hövdingagravar?
Kan vi utgå från att hela det sydskandinaviska
området är enhetligt både i kronologiskt hän-
seende och i förhållande till gravmaterialets
sammansättning och sammanhang? Flera olika
företeelser har genom åren ansetts vara tecken på
att det är hövdingar eller en elit som är begravda
i högarna. Både hur och var man blivit begravd
samt med vilka föremål har framhållits som indi-
kationer på att det är personer ur samhällets elit
vi har att göra med.
Till att börja med har man menat att att bli
begravd i en hög i sig inte är alla förunnat. Det är
uteslutande personer från de övre sociala skikten
som har haft resurser att låta begrava sig under
hög. Men att låta uppföra en hög har också för-
ståtts som att det var hövdingarnas sätt att marke-
ra sitt territorium och därmed sin maktposition.
Dessutom betraktas den först anlagda graven i
Thedéen 05-08-06, 11.46386
387 | TILL FRÅGAN OM HÖVDINGADÖMET
bronsåldershögarna, den s.k. centralgraven som
särskilt betydelsefull i förhållande till andra gra-
var i högarna s.k. sekundärgravar. Centralgraven
anses ofta rymma en person som haft en särskild
ställning i samhället.
En ytterligare företeelsen är att bronssvärd i
gravar har ansetts vara symboler för hövdingar
och hövdingars maktposition i bronsålderssam-
hället (Larsson 1986: 185). Kristiansen menar
t.ex. att alla män som är begravda med svärd
tillhör de ledande familjerna (Kristiansen 1983:
77, se nedan: Bortom maktideologin – svärdet
som ”slips” och maskulinitetssymbol). Slutligen
har även gravar med rakknivar och andra toalett-
saker kopplats till föremål som användes för att
framhäva den manliga elitens skönhetsideal eller
betraktats som symbol för hövdingen; föremål
som användes i samband med olika rituella upp-
drag (Treherne 1995: 120ff.; Kristiansen 1983;
1999: 537ff., 2001:67).
Om man för samman de olika företeelserna
ovan erhålls en associationskedja eller kombina-
tion av företeelser som tillsammans konstituerar
eller kan sägas vara ett kriterium för att en grav
ska kunna anses vara en hövdingagrav: centralgrav
under hög med skelettbegravning och föremålen
svärd och rakkniv.
Tidpunkten för hövdingadömets uppkomst
har utifrån dateringar av de danska ekkistegra-
varna ringats in till bronsålderns andra period
(jfr. dock nyare dendrodateringar av ekkistegra-
varna som daterar fl ertalet av dem till en period
på endast ca 60 år mellan 1390 och 1330 f.Kr.).
Fyndkombinationen hög-centralgrav-skelett-
begravning-svärd-rakkniv med en datering till
period II förväntar man sig således att hitta ett
fl ertal exempel på om idén om en elits uppkomst
under äldre bronsålder ska kunna stärkas. Ett
problem förefaller vara att enstaka exempel eller
förhållanden på de danska öarna (framför allt
ekkistegravarna) har fått stå för en generaliserad
bild av den äldre bronsåldern även i södra Sverige.
Det har antagits att period II är en expansions-
period där nya makteliter (läs medelålders män)
Grav No(Håkansson)
Central Skelett Per II Svärd Toalett artiklar
Kommentar
40 - - x x x ej C
47 - x - x x per II/IIIej C
48 x x - x x per II/III
121 x x - x x tidig per III
126 x x x x x röse
132 - - x x x 1860-tal
151 x x x x x 1888
160 - x x x x ej C ej rakkniv
183 x x - x x period II/III
Tabell 1. Gravar från högar i Skåne som uppfyller/nästan uppfyller kriterierna centralgrav under hög, skelettgrav,
period II, svärd, rakkniv eller toalettartikel (källa: Håkansson 1985).
Thedéen 05-08-06, 11.46387
SUSANNE THEDÉEN | 388
manifesterar sin makt genom att låta gravlägga
sig i individuella gravar i nybyggda monumentala
högar tillsammans med svärd och rakkniv.
Den bilden är möjligtvis giltig för de danska
och de nordtyska områdena men vid en närmare
granskning av skånska gravar förefaller det fi nnas
påfallande få exempel på den kombination av fö-
reteelser som i Danmark har tolkats som belägg
för en maktelits manifestationer. Överhuvudtaget
är antalet gravläggningar från period II i Skåne
och södra Halland mindre i förhållande till antalet
gravsättningar från period III (Lundborg 1972:
120-121; Håkansson 1985: 70), till skillnad från
de danska öarna och norra Tyskland där gravar
från period II är i större antal än de från period
III (Randsborg 1968). Under period II fortsät-
ter även seden från period I att deponera svärd,
men också yxor i våtmarker att vara betydelsefull.
Först under period III när brandgravskicket får
genomslag upphör i stort sett depåerna (Levy
1982; Håkansson 1985).
En genomgång av Håkanssons material med
gravar från äldre bronsålder i Skåne visar hur få
högar med centralgravar innehållande skelett-
begravning, svärd och rakkniv från period II
som vi känner till. Totalt omfattar Håkanssons
avhandling ca 300 gravar från äldre bronsålder
från 185 högar. Tabell 1 visar de gravar från äldre
bronsålder som skulle kunna vara representan-
ter för paketet skelettbegravning i centralgrav
under hög med datering till period II och med
föremålsinventarium svärd och toalettsaker. Av
kommentarerna framgår vilken/vilka av kriteri-
erna som inte är uppfyllda. Endast åtta av totalt
ca 300 gravar är sådana att de skulle kunna klas-
sifi ceras som hövdingagravar (tab. 1). Ändå har
de få gravarna fått stå som representanter för ett
helt samhälle.
Om alla kriterierna, centralgrav med skelettbe-
gravning under hög från period II, med svärd och
toalettartiklar, ska vara uppfyllda är det endast en
grav som uppfyller kraven. Det är grav nr 151 (fi g.
1), RAÄ 37 i Tygelsjö socken (SHM 8427), som
upptäcktes vid jordbruksarbete och var svårt ska-
dad. Graven efterundersöktes 1888 av Söderberg.
Figur 1. Föremål från grav 151, Tygelsjö 37, Tygelsjö
(efter Oldeberg 1974).
Thedéen 05-08-06, 11.46388
389 | TILL FRÅGAN OM HÖVDINGADÖMET
Både kriterierna hög och centralgrav får även i
detta fall betraktas som osäkra (Håkansson 1985:
60). Det förefaller alltså som om det fi nns relativt
svaga belägg för s.k. hövdingagravar från period
II. Av tabellen framgår dock att övergången mel-
lan period II och period III har något fl er exempel
på den fyndkombination vi söker. Det förefaller
alltså fi nnas påfallande få exempel på sådana
gravar som hela paraplyet kring hövdingadömet
är uppbyggt kring. Frågan är vilka konsekvenser
det får för hur vi ska tolka bronsålderssamhällena
och om det fi nns alternativa sätt att närma sig
vilka personer som blivit begravda i de skånska
bronsåldershögarna. I det följande kommer jag att
föreslå ett alternativt sätt att närma sig de skånska
bronsåldersgravarna som utgår från att gravar kan
studeras som en mångfald av identiteter.
Att skapa identiteter bortom dualiteter. Identitet
är ett komplext och sammanvävt begrepp som har
betydelse både på ett personligt plan och i större
samhälleliga sammanhang. Frågor kopplade till
kulturell identitet har också varit framträdande
inom humanistisk forskning i allmänhet men
även inom arkeologi har en livaktig diskussion
funnits (se Werbart 2002: 29ff.). Identitet är inte
uteslutande knuten till social klass utan skapas i
ett samspel mellan de strukturerande principerna
genus, ålder, klass och kulturell identitet. Jag upp-
lever att bronsåldersforskningen har haft en för
stor fokusering på frågor relaterade till hierarkier
och social status på bekostnad av andra aspekter
av hur identiteter skapas. Andra identiteter i för-
hållande till genusgrupper, ålder eller kulturell
identitet behöver lyftas fram dels då det synlig-
gör fl er grupper av människor, dels relationerna
mellan olika identiteter. Dessutom fi nns det skäl
att försöka frigöra sig från en dualistisk uppdel-
ning av materialet i mans- och kvinnogravar.
Bronsåldersforskningen har haft problem med
att lätt hamna i det dualistiska tänkandets och
tolkandets dilemma. På många sätt har detta
kommit att bidra till en stereotyp och ensidig
bild av bronsålderssamhället där den äldre och
den yngre bronsåldern ofta ställs mot varandra.
Den äldre bronsåldern beskrivs ofta som krigisk
och manlig med individuella gravar medan den
yngre bronsåldern däremot utmålas som mer
kvinnlig med smycken i kollektiva depåer.
Jag ser även ett problem med att använda sig
av dualistiska begrepp som utgångspunkt eller
analytiska redskap. Då fastnar man även tolk-
ningsmässigt i motpoltänkandet och i slutänden
innebär det att man ställs mot kvinna och rika
ställs mot fattiga (jfr. Arwill Nordbladh 1998:
73ff.). Genom att istället utgå från komplexitet,
variation, mångfald och motsägelsefullhet kom-
mer tolkningarna också att se annorlunda ut.
Som jag ser det kan det fi nnas andra ingångar
och sätt att kategorisera materialet än efter social
skiktning eller i mans- och kvinnogravar efter
schablonen svärd = mansgrav och där bältekrage +
bälteplatta = kvinnograv. Flera forskare, däribland
genusforskare, har också berört sådana aspekter
både teoretiskt och med materiell kultur som ut-
gångspunkt (Sørensen 1992, 1997; Hjørungdal
1994; Moore 1994; jfr. Levy 1982). Sørensen
visar i sina numera klassiska studier om genus och
appearance utifrån de danska ekkistegravarna att appearance utifrån de danska ekkistegravarna att appearance
det funnits två kvinnliga och ett manligt genus
(1992, 1997).
Detta är exempel på fördjupade genusanalyser
som väljer andra utgångspunkter och diskuterar
inte man-kvinna som dualitet utan försöker se
hur många genusgrupper det fi nns, relationerna
mellan olika genus och möjligheter att variera
Thedéen 05-08-06, 11.46389
SUSANNE THEDÉEN | 390
sitt genus inom en given grupptillhörighet. Levy
(1982) visar att depåmaterialet från Danmark
består av olika uppsättningar och hon menar
att olika kombinationer av dessa uppsättningar
representerar olika grupper/identiteter inom
samhället. Som en grundläggande separering
ser hon den mellan könen men hon konstaterar
också att det fi nns exempel på gravar där svärd och
armringar förekommer tillsammans. Levy menar
vidare att män har mindre möjlighet att variera
sitt genus och det manliga genuset framstår som
mer stereotypt. Kvinnor däremot har stor varia-
tionsmöjlighet och det förekommer så mycket
som fem olika sammansättningar av föremål.
I det följande kommer jag att föreslå ett annat
sätt att närma sig och att kategorisera bronser
från bronsåldersgravar med målsättningen att visa
på mer komplicerade aspekter hos det arkeolo-
giska materialet än enkla dualistiska kategorise-
ringar. Jag kommer att utgå från mångfalden i
de föremålskombinationer som återfunnits vid
arkeologiska undersökningar av gravar och tolka
kombinationerna som ett uttryck för hur olika
identiteter skapades.
Om man utgår från antropologen Henrietta
Moores bok "A Passion for Difference" (1994)
och tar som utgångspunkt att man vill fi nna inte
bara män och kvinnor, rika och fattiga, hövdingar
och krigare, utan grupper där olika aspekter av
identiteten fi nns sammanvävd kan man fi nna nya
sätt att förstå gravar som en mångfald av identite-
ter. I en traditionell kategorisering av manliga och
kvinnliga gravar kommer man i bästa fall endast
åt ytterligheterna i den rådande genusordningen.
Dessutom vilar en sådan indelning ofta på nutida
föreställningar om vad som anses tillhöra mäns
och kvinnors attribut och sällan förekommer
Tabell 2. Kategorisering/identiteter utifrån föremålskombinationer. 230 gravar ingår i analysen.
Kategori No Föremålskombination Antal gravar
1 Bornholmsfi bula + ring + kniv/dolk 10
2 Halskrage + bälteplatta + armringar + kniv/dolk 16
3 Svärd/dolk + fi bula + dubbelknapp + tutulus 51
4 Rakkniv + pincett + dubbelknapp + kniv 24
5 Svärd/dolk + rakkniv + pincett + dubbelknapp + kniv 42
6 Svärd/dolk + ring 10
7 Svärd/dolk 49
8 (Arm)ringar/spiralring + (tutulus + dubbelknapp) 28
Figur 2. Exempel på föremålskombination 1,
Lungabacken, Borrby 36 i Borrby socken (efter
Oldeberg 1974 nr 73 A:2).
Thedéen 05-08-06, 11.46390
391 | TILL FRÅGAN OM HÖVDINGADÖMET
osteologiska bedömningar som ett stöd i sådana
tolkningar. Traditionellt har halskrage, bälte-
platta och armringar tolkats som ett uttryck för
ett kvinnligt genus medan svärd, rakkniv och
pincett har tolkats som manliga attribut.
Min uppfattning är dock i likhet med Tove
Hjørungdal att studier av genus och identiteter
istället för polaritet bör ha komplexitet som ut-
gångspunkt (Hjørungdal 1994: 146). Istället för
att utgå från det som är ömsesidigt uteslutande
kan man välja att ta fasta på det som är basen
och kan förekomma i kombinationer med det
som utesluter varandra. Så utesluter svärd och
halskrage/bälteplatta varandra medan dolk, dub-
belknapp, fi bula och pincett kan förekomma i
både mans- och kvinnogravar. En intressant
aspekt är att försöka komma åt möjligheter att
variera sitt genus och sin identitet.
Skånska bronsåldersgravar som komplexa
identiteter. Nedanstående kategorisering av
föremålskombinationer från skånska gravar från
äldre bronsålder är ett försök till ett sådant sätt att
diskutera variationer av genus och mångfald av
identiteter där sannolikt olika aspekter av genus,
ålder, social status och etnicitet sammanvävts. Jag
har sammanställt de föremålskombinationer som
förekommer i skånska gravar från äldre bronsålder
utifrån Håkanssons katalog. Totalt uppgår antalet
föremålskombinationer till 230 st. Gravar med
enstaka föremål som inte är vanligt förekom-
mande har uteslutits. I denna grupp ingår t.ex.
bältehakar, knivar, dubbelknappar och det är för-
stås möjligt att det döljer sig olika identiteter även
bakom dessa. Jag har ändå velat arbeta med kom-
binationer av föremål. Föremålskombinationerna
har sedan kategoriserats efter hur de samvarierar
eller utesluter varandra. Några statistiska metoder
har inte använts utan föremålskombinationerna
har grupperats mer impressionistiskt.
En felkälla kan givetvis vara bevarandeför-
hållanden där föremålskombinationerna inte
representerar den ursprungliga kombinationen
vid deponeringstillfället och därmed kommer att
ingå i ”fel” kategori. Varje kategori representerar
så pass många kombinationer att kategoriseringen
Figur 3. Exempel på föremålskombination 2, ”Björnhög”, Hammarlöv 19, Hammarlöv (efter Oldeberg 1974
nr 245:3).
Thedéen 05-08-06, 11.46391
SUSANNE THEDÉEN | 392
ändå framstår som meningsbärande. Resultatet
av analysen blir åtta olika kategorier som jag vill
tolka som uttryck för olika identiteter (tab. 2).
För att kunna säga något mer om genus, ålder,
etnicitet, social klass eller andra identiteter såsom
sysselsättning och rituella tillhörigheter fi nns det
fl era vägar att gå för att ringa in olika aspekter hos
de åtta kategorierna. Ett problem vid kategori-
seringar har varit att dagens värderingar om vad
som anses utgöra mäns och kvinnors attribut på
ett okomplicerat sätt har överförts till förhisto-
riska sammanhang (Hjørungdal 1994). Ett sätt
att försöka komma bort från detta är att tillmäta
osteologiska bedömningar stort värde (se dock
kritik av osteologiska bedömningar i Strassburg
2000: 152f.). Genom osteologiska bedömningar
kan man få en indikation om kön och ålder hos de
gravlagda individerna. Tyvärr är de osteologiska
analyserna ofta få och det framgår sällan utifrån
de osteologiska rapporterna huruvida osteologen
har haft kännedom om de föremål som benma-
terialet påträffats tillsammans med och på så vis
påverkats i sina bedömningar.
Kombination 4-5 samt 7 kan tänkas utgöra
kvinnogravar där de olika kombinationerna delvis
speglar kulturell identitet om man betänker att
bornholmsfi bulan främst förekommer på Born-
holm och i sydöstra Skåne (Oldeberg 1933).
Bakom kombination 2 med halskrage och bälte-
platta skulle kunna dölja sig två identiteter utifrån
utbredning av vulst- och streckornerade halskra-
gar i västra Skåne och på Själland och halskragar
Figur 4. Till vänster, exempel på föremålskombination 3, Kvarnby, Husie, Malmö (efter Oldeberg 1974 nr
523:II:A3); i mitten, exempel på föremålskombination 6, Gislöv 25, Gislöv (efter Oldeberg 1974 nr 175); till
höger, exempel på föremålskombination 7, Stora Köpinge, Stora Köpinge (efter Oldeberg 1974 nr 758).
Thedéen 05-08-06, 11.46392
393 | TILL FRÅGAN OM HÖVDINGADÖMET
med spiralornamentik i sydöstra Skåne (Larsson
1999: 354). I förhållande till ålder tycks halskra-
gar och bälteplattor tillhöra den initierade, vuxna
kvinnans klädedräkt även om det fi nns några
exempel på halskragar i ”barnstorlek”. Andelen
kvinnogravar är mycket liten i förhållande till det
totala antalet gravar och också mindre i förhål-
lande till antalet barngravar (se kategori 8 med
28 st. mot totalt 26 st. för kvinnogravar, 10+16
i kategori 1 och 2).
Det skulle dock kunna dölja sig kvinnogravar
bakom vissa av kombinationerna i kategori 3 där
dolk har kombinerats med fi bula, dubbelknapp
och tutulus och i kategori 6 där dolk kombineras
med ring och ibland ytterligare något neutralt fö-
remål (fi g. 2 och 3). Att kvinnogravar saknas kan
också förstås som att alla kvinnor inte begravdes i
högarna utan olika kvinnor kanske begravdes på
olika sätt och platser. En möjlig tolkning är t.ex.
att uppfatta depåer med halskrage och bälteplatta
som ett annat sätt att begrava kvinnor (se Levy
1982).
Kombination 3-7 är sannolikt mansgravar,
att döma av osteologiska bedömningar ställda i
relation till föremålen. Skillnaderna mellan de
olika kombinationerna visar på olika identiteter
i förhållande till genus, ålder, etnicitet och social
klass. Med undantag för kombination 4 inne-
håller de manliga identiteterna svärd, kortsvärd
och/eller dolk. Kristian Kristiansen har gjort ett
försök att skilja ut olika identiteter utifrån olika
svärds användning och fyndkombinationer. Uti-
från svärdens användning eller inte menar han
att grepptungesvärd som oftast påträffas utan
andra föremål i gravar och som har brukats kan
tillskrivas en krigaridentitet. Fullgreppssvärden
Figur 5. Exempel på föremålskombination 5 från Stora Köpinge (efter Oldeberg 1974 nr 751).
Thedéen 05-08-06, 11.47393
SUSANNE THEDÉEN | 394
och svärd med nordisk klinga som inte har an-
vänts utan haft en symbolisk betydelse och som
oftast påträffas tillsammans med andra föremål
såsom rakknivar, pincetter, dubbelknappar
m.m. vill Kristiansen tolka som uttryck för en
hövdingaidentitet (Kristiansen 1983: 63ff.). På
så vis skapas två identiteter i förhållande till so-
cial klass. Kristiansens hövdinga- och krigarklass
representeras föremålmässigt av mina kategorier
5 och 7 (fi g. 4, 5).
Svärdet utgör alltså en bas i den manliga
identiteten där jag ser en möjlighet att svärdet
kanske snarare utgör en markör för en vuxen,
manlig genusidentitet än olika klasser. Sett i för-
hållande till ålder förefaller det också som om det
i högre grad är unga män i åldern 20-30 år som
fått svärd/kortsvärd och dolkar med sig i graven.
Äldre vuxna och medelålders män förefaller i fl era
fall att få färre föremål och i mindre utsträckning
få svärd med sig i graven (Welinder 1998; jfr.
danska ekkistegravar).
En annan intressant frågeställning vore t.ex.
att utröna om det fi nns några mönster i hur de
olika typerna av svärd förhåller sig till ålder hos de
gravlagda. En tolkning av grepptungesvärd, som
enligt Kristiansens analyser förefaller att ha bru-
kats och använts fl itigt, skulle i så fall kunna vara
att de gått i arv i kanske fl era generationer medan
fullgreppssvärden inte gick i arv utan var knutna
till en viss person. Då skulle andra indelningar
än de i krigarklass och hövdingaklass kunna vara
möjliga (jfr. Broadbent 1983: 9).
Svärdet som bas kan sedan varieras med andra
föremålskombinationer som sinsemellan utesluter
varandra och på så vis skapar sociala kategorier/
identiteter. Så förefaller gravar med svärd och
ringar, ibland i guld, att utgöra en kategori/
identitet medan svärd tillsammans med toalett-
saker utgör en annan kategori/identitet. En tredje
identitet med svärd som bas är svärd tillsammans
med fi bula och dubbelknapp. Slutligen vill jag
också lyfta fram det stora antal gravar med rak-
knivsuppsättningar utan svärd som förekommer i
det skånska materialet. Dessa gravar representerar
en betydelsefull identitet som inte är knuten till
svärd/dolk (fi g. 6).
Kategori 8, med ringar, ofta armringar, an-
tingen i par (fl icka?) eller ensam (pojke?), förefal-
ler enligt de osteologiska bedömningarna att vara
barn i olika åldrar dock ej spädbarn (Håkansson
1985: 192-193, se katalog i Knutsson 1998 med
osteologiska bedömningar). Kanske är det dessa
barn som redan i unga år fått ringar som sedan i
vuxen ålder genom fl er föremål blir identiteterna
1-2 eller 6 där den kvinnliga identiteten ofta har
två ringar och den manliga har en ring (fi g. 7).
Figur 6. Exempel på föremålskombiantion 4, Kvarnby
6, Husie i Malmö (efter Oldeberg 1974 nr 525).
Figur 7. Exempel på föremålskombination 8, Västra
Wirestad 9, Bösarp (efter Oldeberg 1974 nr 113).
Thedéen 05-08-06, 11.47394
395 | TILL FRÅGAN OM HÖVDINGADÖMET
Bortom maktideologin – svärdet som ”slips” och
maskulinitetssymbol. En viktig utgångspunkt
när det gäller tolkningen av bronsålderns sam-
hällsstruktur har varit uppträdandet av svärd och
de symboliska betydelser som knutits till svärdet.
Svärdet har tolkats som symbol för både politisk
och rituell makt. Thomas B Larsson menar att
svärd kanske inte har använts men att genom att
bära svärd både markerar och legitimerar man
sina maktanspråk (Larsson 1986: 67). Men svärd
har också använts för att läsa ut olika samhälls-
klasser.
Kristian Kristiansen menar att fullgreppssvärd
visar lite spår av användning och kan tolkas som
använda av hövdingen. Grepptungesvärden där-
emot visar spår av användning och omslipning
och kan tolkas som att de brukats av en krigarklass
(1983: 63ff.). Det kan dock fi nnas anledning att
kritisera den ensidiga bild av svärd som närmast
blivit ett axiom i sig, där svärd som maktsymbol
och tecken på krigiska samhällen utgör samma
tolkning oberoende av förhistorisk period (Lars-
son 1986; Jakobsson 1992; Nicklasson 1997).
Det kan kanske fi nnas andra möjliga sätt att
tolka svärd.
Inte bara svärd var en ”nyhet” under äldre
bronsålder. Även ringar var en nymodighet men
ringar har tolkats som smycken tillhörande den
kvinnliga sfären och inte som markörer av makt
eller politiska ambitioner. Jag skulle vilja peka på
möjligheten att svärdet, precis som halskragen
och bälteplattan kan betraktas som en dräkt-
detalj; en slags bronsålderns gula 80-talsslipsar.
Svärden kunde inte bäras av alla men vilka som
bar svärd var kanske mindre kopplat till politisk
makt och mer till ålder. Jag föreställer mig att
svärdet utgjorde en symbol för maskulinitet och
den initierade mannen. Svärdet markerar på så
vis att en pojke blivit vuxen och uppnått en tydlig
genusidentitet.
I förhållande till osteologiska åldersbedöm-
ningar förefaller det vara så att dolkar, kortsvärd
och svärd blir en del av unga mäns identitet
medan däremot pojkar inte påträffas med dessa
föremål (se osteologiska åldersbedömningar i Hå-
kansson 1985: 192-193; Lundborg 1972: 133).
En alternativ tolkning till hur man införskaffade
koppar och tenn skulle kunna vara att det var just
unga personer (både män och kvinnor) som reste
ut i världen på det man kan kalla initiationsresor
för att hämta hem koppar och tenn för att göra
svärd/halskrage av, som man sedan fi ck i samband
med initiation. Att genomföra resan var ett led
i att förvärva vuxenstatus och att klara resan i
rummet var en förutsättning för att kunna göra
resan i tiden.
Den brittiske arkeologen Stephen Keates när-
mar sig koppar i allmänhet och dolkar i synner-
het på andra sätt än som prestigevaruhandel och
maktsymboler utifrån studier av materiell kultur
från koppartid i Italien. Kopparns egenskaper,
kvaliteter och färg hade innebörder bortom det
för oss idag teknologiska, praktiska och maktideo-
logiska. Han menar bl.a. att s.k. remedellodolkar
kan tolkas som maskulinitetssymboler snarare än
maktsymboler dels utifrån dolkarnas placering
på kroppen som fallos, dels utifrån analyser av
dolkarnas sammansättning av den röda kopparen
och den vita arseniken, som han tolkar som en
metafor för och förening av substanserna blod
och sädesvätska som en fertilitetssymbol (Keates
2002: 112). Även antropologer har visat på andra
sätt att tolka vapen än som maktideologiska. Roy
Larick har visat hur spjutspetsar användes bland
Maatalande boskapsskötare i östra Afrika för att
uttrycka olika åldersgrupper och fysisk kapacitet.
Thedéen 05-08-06, 11.47395
SUSANNE THEDÉEN | 396
Det var nya, unga generationer som stod för nya
formelement och förändringar hos spjutspetsarna
och det var ett led i att skapa en egen identitet
för en ny åldersgrupp i samhället (Larick 1985,
1986).
Till frågan om hövdingadömet under bronsål-
dern. Men hur ska vi då tolka de personer som
blivit begravda i de skånska bronsåldershögarna?
Jag upplever att en generell tolkning av de per-
soner som begravdes i monumentala gravar som
hövdingar och deras gemåler eller prästinnor där
i stort sett alla roller och identiteter kan rymmas
inom hövdingens domäner såsom krigare, präst,
shaman, medicinman m.m. framstår som för
enkel, ensidig och fylld med för mycket dualitet
(hövdingar och krigare, aristokrati och underly-
dande eller män och kvinnor) och för lite kom-
plexitet (se fl era av bidragen i Keech McIntosh
1999). Med utgångspunkt i andra sätt att se på
hur identiteter kan skapas som en kombination av
fl era aspekter såsom kön, ålder, kulturell identitet
och social klass bortom dualiteter och paraplyet
med hövdingadömet kan det kanske fi nnas plats
för fl era olika roller/identiteter/institutioner där
förstås konfl ikter och förhandlingar mellan de
olika identiteterna innebar kontinuerliga för-
ändringar av de olika identiteternas positioner i
förhållande till varandra. På ett individuellt plan
förändras dessutom identiteten kanske ett fl ertal
gånger under livet, bl.a. i samband med betydel-
sefulla passageritualer.
Antropologen Caroline Humphrey har utifrån
studier av mongoliska samhällen visat hur olika
roller inom ett samhälle kan konkurrera med var-
andra och hur man kan kliva in i och ut ur roller.
Men även andra personer som anses besitta över-
naturliga förmågor kan ha rituella uppdrag t.ex.
midwifes, bonesetters, smiths, diviners, hunters
och astrologers (Humphrey 1995: 138).
Den brittiske arkeologen Andrew Jones har
ställt sig kritisk till det enkla samband som ofta
gjorts mellan bronser och status. Han betonar
istället att:
"Rather than conceptualizing the presence
of colourful substances (=bronsföremål min
anm.) as indicative of status and value, a
preferable perspective would be to view them
as the mediators of complex and entangled
biographical encounters. The so-called “rich
graves” of the Early Bronze Age are therefore
rich in terms of the complexity of the relation-
ships they objectify, rather than in the intrinsic
status of the deceased or of the objects placed
with them" (Jones 2002: 171, jfr. Welinder
1977: 96f.).
Last har ett liknande förhållningssätt och me-
nar att man kan närma sig döda kroppar genom
att betrakta dem som artefakter. Han pekar också
på att gravar snarare ska ses som komplexa, levda
erfarenheter än som en spegling av en elitideologi
(Last 1998: 52).
Ett alternativ skulle kunna var att benämna
de personer som gravsatts i de skånska gravhö-
garna för rituella specialister. Begreppet rituell
specialist kan emellertid vara problematiskt då
det ger associationer till stratifi erade samhäl-
len av s.k. hövdingadömemodell med politiska
ledare som maktutövare och särskilda personer,
rituella specialister, som handhade kultutövande
och rituella spörsmål (se diskussion i Bell 1992:
130ff.). Kristian Kristiansen menar att bronsål-
derns samhällen styrdes av ledare där ledarskapet
rymde både en politisk och en rituell roll och var
Thedéen 05-08-06, 11.47396
397 | TILL FRÅGAN OM HÖVDINGADÖMET
en institution (Kristiansen 1999: 537ff.). Thomas
B Larsson företräder en likartad uppfattning. Han
menar att bronsålderssamhället karaktäriserades
av ett teokratiskt ledarskap (Larsson 2002: 91ff.).
Det andra begreppet som man istället använt sig
av i icke-segmenterade samhällen är shaman, ett
begrepp som under de senaste åren har blivit allt-
mer urvattnat och använts för alla förhistoriska
perioder (Strassburg 2000; Randsborg 1993;
Hedeager 1997). Flera bronsåldersforskare har
dock pekat på möjligheten av shamanistiska in-
slag i bronsålderssamhället, t.ex. har den tredelade
strukturen på bildhällarna i Kiviksröset tolkats
som en gestaltning av de tre shamanistiska kos-
miska sfärerna (Randsborg 1993; se även Jennbert
1992; Bolin 1999: 143ff.).
Trots att många bronsåldersforskare förefaller
vara överens om samhällsstrukturen fi nns det ock-
så exempel på andra sätt att se. Flera forskare har
de senaste åren bidragit med nya perspektiv och
ett antal intressanta analyser som skulle kunna
möjliggöra en förnyad diskussion om samhälls-
struktur. Att lyfta fram fl era andra betydelsefulla
roller och identiteter kan vara en fruktbar väg
att närma sig en sådan diskussion (Bolin 1999;
Hauptman Wahlgren 2002; Thedéen 2003).
Jag uttryckte tidigare viss kritik mot shama-
nism som förklaringsmodell men upplever ändå
den tolkningen av vilka personer som begravdes
i högar och rösen som ett välkommet bidrag för
att nyansera och variera tolkningarna (Jennbert
1992; Randsborg 1993; Bolin 1999). Hans Bo-
lin lyfter också fram smeden med kunskap om
bronsgjutning som en person som sannolikt haft
en betydelsefull roll (Bolin 1999: 110ff.).
Katherine Hauptman Wahlgren ställer sig
kritisk till hövdingadömet som modell och hon
menar att det måste fi nnas plats för fl era tolk-
ningar och att också fl er relationer än de mellan
olika hövdingar är betydelsefulla att synliggöra.
När det gäller tolkningar av vilka personer som
blivit begravda i rösen och högar föreslår hon att
det kan vara personer med speciellt utvalda egen-
skaper (Hauptman Wahlgren 2002: 241).
Det arkeologiska källmaterialets komplexitet
och variation tillsammans med dagens syn på
vilka roller människor kan ha, ett förhållningssätt
som bejakar att människor kan vara mycket olika
både i tid och i rum (Burström 1999:21ff. med
referenser), samt en betoning på det materiellas
polysemi kan öppna upp för andra tolkningar
kring vilka personer som ligger begravda i brons-
ålderns högar och rösen. Jag vill särskilt ta fasta
på fem aspekter:
• Två av de rikaste gravarna, Hågahögen i
Uppland och Valleberga 6:7 i Skåne, har en-
ligt de osteologiska bedömningarna visat sig
innehålla kvarlevor efter tunna, klena ”män”
i åldern 40-50 år (Almgren 1905; Strömberg
1975).
• En genomgång av osteologiskt undersökta
centralgravar i högar från Skåne och södra
Halland visade att det främst var ”unga”
vuxna, både män och kvinnor, i åldern 18
till 30 år som begravts (Jennbert 1993).
• Några av de allra ”rikaste” gravarna är kvin-
nogravar (Larsson 1986).
• Mellan 20 och 25 procent av de osteologiskt
bedömda gravarna i de skånska och halländska
högarna har visat sig vara barngravar (Håkans-
son 1985; Lundborg 1972).
Thedéen 05-08-06, 11.47397
SUSANNE THEDÉEN | 398
• Bronsföremålen är inte brända fast kroppen
har bränts, vilket kan föranleda en diskussion
kring kopplingen mellan de döda, de efterle-
vande och bronsernas roll i begravningsritua-
len (Jennbert 1992; Thedéen 2003).
Dessa fem aspekter tillsammans med de åtta
olika identiteter som jag föreslagit i artikeln
medför att andra tolkningar än de traditionella
kan vara möjliga. Särskilda fysiska (smidighet,
skicklighet, potens, kraft, spänst, ungdomlig-
het) eller mentala förmågor (passageritualer,
medicinmän och –kvinnor, se in i framtiden,
varsel, bota sjukdomar, smeder) värdesattes och
dessa personer tillskrevs betydelsefulla roller både
i livet som i döden. När människor som ansågs
besitta och förfoga över särskilda förmågor och
krafter dog krävdes kanske särskilda handlingar,
praktiker och omsorg för att de efterlevande inte
skulle hamna i klammeri eller onåd hos den
döde eller med makter och andar. På samma
särskilda sätt måste kanske personer som dött
på ett ”onaturligt” sätt, t.ex. inte fått egna barn,
dött av särskild sjukdom eller kanske en våldsam
död, behandlas.
För det sydskandinaviska området fram-
skymtar en delvis annan bild än den gängse med
hövdingar och krigare begravda i högarna om
man lägger samman de fem punkterna ovan med
förslaget om de åtta olika identiteterna. Om man
föreställer sig att det var företrädesvis unga män
och kvinnor mellan 18 och 30 år som gravlades i
centralgravar, att nästan en fjärdedel av gravarna i
högar är barngravar, att några av de rikaste gravar-
na är kvinnogravar, att några andra av de rikaste
gravarna har visat sig vara äldre män med klen
kroppsmuskulatur, att svärd inte behöver kopplas
till makt utan kan vara en dräktdetalj och sym-
bol för den initierade mannen. Om vi till detta
lägger att de föremål som de döda fått med sig i
graven inte har varit med på kremeringsbålet utan
kanske istället ska tolkas som använda i samband
med begravningsritualen blir bilderna andra och
det förefaller svårt att sätta likhetstecken mellan
högar och hövdingar.
Referenser
Almgren, O. 1905. ”Kung Björns hög” och andra
fornlämningar vid Håga. KVHAA. Stockholm.
Arwill-Nordbladh, E. 1998. Genuskonstruktioner i
nordisk vikingatid. Förr och nu. Gotarc. Series B
No 9. Göteborg.
Bell, C. 1992. Ritual theory, ritual practice. Oxford
University Press. Oxford.
Bolin, H. 1999. Kulturlandskapets korsvägar. Mel-
lersta Norrland under de två sista årtusendena
f Kr. Stockholm Studies in Archaeology 19.
Stockholm.
Borna-Ahlquist, H. 2002. Hällristarnas hem.
Gårdsbebyggelse och struktur i Pryssgården under
bronsålder. Raä Avdelningen för Arkeologiska
Undersökningar, Skrifter 42. Lund.
Broadbent, N. 1983. Too many Chiefs and not
enough Indians. A Peripheral View of Nordic
Bronze Age Society. Struktur och förändring i
bronsålderns samhälle (Stjernquist, B. red): 7-22.
Report Series no. 17. Institute of Archaeology.
University of Lund. Lund.
Burström, M. 1999. Cultural Diversity in the
Home Ground. How Archaeology Can Make
the World a Better Place. Current Swedish Ar-
chaeology 7: 21-26.
Earle, T. 1997. How Chiefs Come to Power – The
Political Economy in Prehistory. Stanford Uni-
versity Press. Stanford.
Thedéen 05-08-06, 11.47398
399 | TILL FRÅGAN OM HÖVDINGADÖMET
Fredell, Å. 2003. Bildbroar. Figurativ bildkommuni-
kation av ideologi och kosmologi under sydskandi-
navisk bronsålder och förromersk järnålder. Gotarc
Series B no 25. Göteborg.
Gilman, A. 1981. The development of social
stratifi cation in Bronze Age Europe. Current
Anthropology 22 (1): 1-22.Anthropology 22 (1): 1-22.Anthropology
Goldhahn, J. 1999. Sagaholm - hällristningar och
gravritual. Studia Universitatis Umensis 11.
Umeå.
Gröhn, A. 2004. Positioning the Bronze Age in social
theory and research context. Acta Archaeologica
Lundensia Series in 8 ° No 47. Lund.
Hauptman Wahlgren, K. 2002. Bilder av betydelse.
Bronsålderns hällristningslandskap i nordöstra
Östergötland. Stockholm Studies in Archaeology
23. Stockholm.
Hedeager, L. 1997. Skyggor af en anden virkelig-
hed. Oldnordiske myter. Samlerens Universitet.
Haslev.
Hjørungdal, T. 1991. Det skjulte kjønn. Patriarkal
tradisjon och feministisk visjon i arkeologien belyst
med fokus på en jernalderskonext. Acta Archaeolo-
gica Lundensia Series in 8° No 19. Lund.
Hjørungdal, T. 1994. Poles Apart. Have there been
any male or female graves? Current Swedish Ar-
chaeology 2: 141-149.
Humphrey, C. 1995. Chiefl y and Shamanist Lands-
capes in Mongolia. The Anthropology of Lands-
cape. Perspectives on Place and Space (Hirsch, E. cape. Perspectives on Place and Space (Hirsch, E. cape. Perspectives on Place and Space
& O’Hanlon, M. eds): 135-162. Clarendon
Press. Oxford.
Håkansson, I. 1985. Skånes gravynd från äldre
bronsålder som källa till studiet av social struk-
tur. Acta Archaeologica Lundensia Serier in 8°
Nr 14. Lund.
Jakobsson, M. 1992. Krigarideologi och vikingatida
svärdstypologi. Stockholm Studies in Archaeology
11. Stockholm.
Jennbert, K. 1992. Changing Customs. Refl ections
on Grave Gifts, Burial Practices and Burial
Rituals during Period III of the Bronze Age
in Southeast Scania. Meddelanden från Lunds
Universtitets Historiska Museum 1991-1992:
91-103.
Jennbert, K. 1993. Släkters hågkomst. Om bruket
av bronsålderns gravhögar. Bronsålderns grav-
högar (Larsson, L. red): 69-78. Report Series högar (Larsson, L. red): 69-78. Report Series högar
No 48. Institute of Archaeology. University of
Lund. Lund.
Jones, A. 2002. A Biography of Colour: Colour,
Material Histories and Personhood in the Early
Bronze Age of Britain and Ireland. Colouring the
Past. The Signifi cance of Colour in Archaeological
Research (Jones, A. & Macgregor, G. eds): 159-
174. Berg. Oxford.
Kaliff, A. 1997. Grav och kultplats. Aun 24. Upp-
sala.
Keates, S. 2002. The Flashing Blade. Copper
and Luminosity in North Italian Copper Age
Society. Colouring the Past. The Signifi cance of
Colour in Archaeological Research (Jones, A. &
Macgregor, G. eds): 109-125. Berg. Oxford.
Keech McIntosh, S. (ed). 1999. Beyond Chiefdoms.
Pathways to complexity in Africa. Cambridge
University Press. Cambridge.
Kristiansen, K. 1981. Economic Models for Bronze
Age Scandinavia – Towards an Integrated Ap-
proach. Economic Archaeology (Sheridan, A. &
Bailey, G. eds): 239-306. BAR International
Series 96. Oxford.
Kristiansen, K. 1983. Kriger og høvding i Danmarks
bronzealder. Et bidrag till bronzealdersvaerdets
kulturhistorie. Struktur och förändring i brons-
ålderns samhälle (Stjernquist, B. red): 63-87. ålderns samhälle (Stjernquist, B. red): 63-87. ålderns samhälle
Report Series no 17. Institute of Archaeology.
Thedéen 05-08-06, 11.47399
SUSANNE THEDÉEN | 400
University of Lund. Lund.
Kristiansen, K. 1987. Centre and periphery in
Bronze Age Scandinavia. Centre and Periphery
in the Ancient World (Larsen, T. M., Kristiansen,
K. & Rowlands, M. eds): 74-85. Cambridge
University Press. Cambridge.
Kristiansen, K. 1991. Chiefdoms, states and systems
of social evolution. Chiefsdoms: Power, Economy
and Ideology (Earle, T. eds): 16-43. Cambridge
University Press. Cambridge.
Kristiansen, K. 1998. Europe before history. Cam-
bridge University Press. Cambridge.
Kristiansen, K. 1999. Symbolic structures and social
institutions. The twin rules in Bronze Age Eu-
rope. Glyfer och arkeologiska rum – en vänbok till
Jarl Nordbladh (Gustafsson, A. & Karlsson, H.
red): 537-552. Gotarc Series A 3. Göteborg.
Kristiansen, K. 2001. Langferder og helleristninger.
In Situ 2000-2001: 67-80.
Kristiansen, K. 2002. The tale of the sword – swords
and swordfi ghters in Bronze Age Europe. Oxford
Journal of Archaeology 21 (4): 319-332.
Larick, R. 1985. Spears, style and time among
Maaspeaking pastoralists. Journal of Anthropo-
logical Archaeology 4: 206-220.
Larick, R. 1986. Age grading and ethnicity in
Loikop (Samburu) spears. Journal of Anthropo-
logical Archaeology 4: 269-283.
Larsson, Th. B. 1986. The Bronze Age Metal Work
in Southern Sweden. Aspects of Social and Spatial
Organization 1800-500 BC. Archaeology and
Environment 6. Umeå.
Larsson, Th. B. 1993. Vistad. Kring en befäst gård
i Östergötland och östersjökontakter under yngre
bronsålder. Studia Archaeologica Universitatis
Umensis 4. Umeå.
Larsson, Th. B. 1994. Maktstrukturer och allians-
system i östgötsk bronsålder. Samhällsstruktur
och förändring under bronsåldern (Larsson, M.
& Toll, A. red): 8-15. Raä Arkeologiska Under-
sökningar, Skrifter 11. Stockholm.
Larsson, Th. B. 1999. Form, mening och kontext.
Att läsa bronsålderns symboler. Spiralens öga
(Olausson, M. red): 347-363. Raä Avdelningen
för Arkeologiska Undersökningar, Skrifter 25.
Stockholm.
Larsson, Th. B. 2002. De döda, de “andra” och
djuren. Bilder av bronsålder – ett seminarium om
förhistorisk kommunikation (Goldhahn, J. red):
91-111. Acta Archaeologica Lundensia Series in
8° No 37. Lund.
Last, J. 1998. Books of life: biography and memory
in a Bronze Age Barrow. Oxford Journal of Ar-
chaeology, 17(1): 43-53.
Lekberg, P. 2002. Yxors liv – människors landskap.
Coast-to-coast-books no 5. Uppsala.
Levy, J. 1982. Social and Religious Organization in
Bronze Age Denmark. An Analysis of Ritual Hoard
Finds. BAR International Series 124. Oxford.
Lundborg, L. 1972. Undersökningar av bronsål-
dershögar och bronsåldersgravar i södra Halland.
Hallands Museum 2. Halmstad.
Moberg. C-A. 1956. Till frågan om samhällstruk-
turen under bronsåldern. Fornvännen 1956:
65-79.
Moore, H. L. 1994. A Passion for Difference. Essays in
Anthropology and Gender. Blackwell. London.
Nicklasson, P. 1997. Svärdet ljuger inte. Vapenfynd
från äldre järnålder på Sveriges fastland. Acta
Archaeologica Lundensia Series Prima in 4°
No 22. Lund.
Nordquist, P. 2001. Hierarkiseringsprocesser. Om
konstruktioner av social ojämlikhet i Skåne 5500-
1100 f Kr. Studia Archaeologica Universitatis
Umensis 13. Umeå.
Oldeberg, A. 1933. Det nordiska bronsålderspännets
Thedéen 05-08-06, 11.47400
401 | TILL FRÅGAN OM HÖVDINGADÖMET
historia. KVHAA. Stockholm.
Oldeberg, A. 1974. Die ältere Metallzeit in Schweden
I-II. KVHAA. Stockholm.
Randsborg, K. 1968. Von Periode II zu III. Acta
Archaeologica XXXIX. Köpenhamn.
Randsborg, K. 1974. Social Stratifi cation in Early
Bronze Age Denmark. Prähistorische Zeitschrift
49: 38-61.
Randsborg, K. 1993. Kivik. Archaeology & Ico-
nography. Acta Archaeologica 64 (1). Munks-
gaard.
Service, E. 1971. Primitive Social Organization.
An Evolutionary Perspective. Random House.
New York.
Sherratt, A. J. 1993. What would a Bronze-Age
world system look like? Relations between tem-
perate Europe and the Mediterranean in later
prehistory. Journal of European Archaeology
2(1): 1-57.
Strassburg, J. 2000. Shamanic shadows. One Hund-
red Generations of Undead Subversion in Southern
Scandinavia 7000-4000 BC. Stockholm Studies
in Archaeology 20. Stockholm.
Strömberg, M. 1975. Bronsålder på Österlen.
Ystad.
Sørensen, M-L. S. 1992. Gender Archaeology and
Scandinavian Bronze Age Studies. Norwegian
Archaeological Review 5(1): 31-49.
Sørensen, M-L. S. 1997. Reading dress: The Con-
struction of Social Categories and Identities in
Bronze Age Europe. Journal of European Archa-
eology 5 (1): 93-114.
Thedéen, S. 2003. Life Course Practices in Bronze
Age Landscapes of EastCentral Sweden. Beyond
Divine Chiefs and Neodiffusionism. Current
Swedish Archaeology 11: 97-118. Swedish Archaeology 11: 97-118. Swedish Archaeology
Thedéen, S. 2004. Gränser i livet – gränser i landska-
pet. Generationsrelationer och rituella praktiker i
södermanländska bronsålderslandskap. Stockholm
Studies in Archaeology 33. Stockholm.
Treherne, P. 1995. The warrior´s beauty: the
masculine body and self-identity in Bronze Age
Europe. Journal of European Archaeology 3 (1): Journal of European Archaeology 3 (1): Journal of European Archaeology
105-144.
Victor, H. 2002. Med graven som granne. Om brons-
ålderns kulthus. Aun 30. Uppsala.
Welinder, S. 1977. Ekonomiska processer i förhistorisk
expansion. Acta Archaeologica Lundensia Series
in minore No 7. Lund.
Welinder, S. 1998. The Cultural Construction of
Childhood in Scandinavia, 3500 BC-1350 AD.
Current Swedish Archaeology 6: 185-204.
Werbart, B. 2002. De osynliga identiteterna. Kultu-
rell identitet och arkeologi. Studia Archaeologica
Universitatis Umensis 16. Umeå.
Thedéen 05-08-06, 11.47401
Top Related