ARKEOLOGI PÅ TRE GÅRDAR I 1600- OCH 1700-TALENS JÖNKÖPING

Magnus Stibéus

Slaktarens kaj,apotekarens trädgård ochfällberedarens gård

1

Slaktarens kaj, apotekarens trädgård och fällberedarens gårdArkeologi på tre gårdar i 1600- och 1700-talens Jönköping

Magnus Stibéus

Med bidrag av Jens Heimdahl, Christina Rosén,

Göran Tagesson och Maria Vretemark

2    

RiksantikvarieämbetetBox 5405, 114 84 StockholmTel 08-5191 8000www.raa.se

Riksantikvarieämbetet Arkeologiska uppdragsverksamheten (UV Öst)Roxengatan 7, 582 73 Linköping Tel 010-480 8000 Fax 010-480 8173 www.arkeologiuv.se

GRAFISK FORM • Britt Lundberg.

ILLUSTRATIONER • Jens Heimdahl.

GRAFIK • Jens Heimdahl, Henrik Pihl, Magnus Stibéus, Maria Vretemark, Lars Östlin.

FOTO • Gunnar Menander.

Övriga foton: Karin Arfalk, Jens Heimdahl, Jönköpings läns museum, Hanna Menander, Magnus Stibéus, Göran Tagesson, Lena Troedson, Maria Vretemark.

OMSLAGSBILD • Framsida: Tre knivar från tomt 42 och tre ¼ öre sm från drottning Kristinas tid.Baksida: En guldring från tomt 41 och en visare från tomt 42, samt en sölja från tomt ½ 40.Foto Gunnar Menander.

Kartor ur allmänt kartmaterial, © Lantmäteriet Gävle 2012. Medgivande I 2012/0744.

TRYCK • TMG Tabergs AB, 2014

© 2014 Riksantikvarieämbetet1:1

ISBN 978-91-7209-678-3

3

Innehåll

Förord 5Magnus Stibéus

Etthundrafemtio år vid Lillsjön 9Magnus Stibéus

Den tyska och skotska befolkningen 53Magnus Stibéus

Jönköpings kommunala slakthus 69– den nya tidens ordningMaria Vretemark

Det blommande apoteket 83– medicinsk odling i 1600-talets JönköpingJens Heimdahl

Tidigmoderna rum 95– gård, hus och rum i 1600- och 1700-talens JönköpingGöran Tagesson

Bygga och bo vid vatten 127Magnus Stibéus

Ölkrus, fajansfat och tekoppar 149– keramik från tre tomter i JönköpingChristina Rosén

En modernare livsstil? 165Magnus Stibéus

Referenser 195

94    

95

Redan på långt håll lägger man märke till husen – nymålade, med inbjudande skyltfönster och kafébord på gatan. Husen ser nya ut, uppsnyggade, men med den gamla stilen noggrant bevarad. Tittar man närmare med antikvarisk blick noterar man tacksamt detaljerna; handblåsta fönsterglas, originalkarmar och gamla beslag, allt med en oljefärgslyster. Visst är det de gamla byggnaderna, fast i ny skepnad. Väl inne i portgången känner man att det är något som inte stämmer. Över 1700-talshusen höjer sig ett glastak som förenar de gamla husen med den moderna gallerian. Innergården har krympt till ett minimum och den höga byggnaden av glas och betong välver sig och omfamnar det gamla (fig 67).

Betydelsefulla rumRummet och den byggda miljön har betydelse! Men rummet förändras samtidigt hela tiden. Kv Ansvaret modell 2014 berättar både historien om det trendiga, modemedvetna Jönköping, samtidigt som det signalerar en medveten stad som tar sitt ansvar för det gamla. Krocken mellan det gamla och det nya skapar en känsla av overklighet, att befinna sig både i nuet och i det förgångna. Samtidigt är de gamla köpmansgårdarnas förvandling till trendiga kaféer och affärer uttryck för en ny estetik. Det gamla kulturarvet finns kvar, inte på nåder som en belastning eller musealisering, utan som en viktig ingrediens för att skapa en ny identitet för 2000-talet.

För bara några år sedan var Ansvaret däremot antikvariernas rum, där byggnaderna och kulturlagren utgjorde mittpunkt i forskarnas domäner. Här stod kulturarvet som kunskaps-källa och forskningsobjekt i förgrunden. Arkeologer och byggnadsantikvarier härskade oinskränkt under några år och bestämde vad och hur lämningarna skulle läsas. Jämför detta med Ansvaret modell 1960; en samling slitna byggnader, som mest påminde om den gamla dåliga tiden, med utedass på gården och dålig bostadsstandard utan större värde. Den bilden kan i sin tur ställas mot Ansvaret modell 1770, då de nya träpanelade tvåvånings-husen reste sig nymålade och moderna. Husen vittnade om köpmansstaden Jönköping, med ambitioner om handel och förbättrade kommunikationer. De nya moderna husen var tydliga signaler om att 1600-talets faktoristad med sitt smutsiga hantverk då var ett minne blott.

Det byggda rummet förändras kontinuerligt. Den byggda miljön anpassas efter nya trender och nya behov. Stadsrummet genomgår således med jämna mellanrum olika meta-morfoser, förändringar och betydelseförskjutningar. Under senare tid har rummet på olika

Fig 66. Det tidiga 1700-talets gårdsbebyggelse påtomterna ½ 40 och 41 (kv Ansvaret 5) rensas fram.FOTO MAGNUS STIBÉUS.

Tidigmoderna rum– gård, hus och rum i 1600- och 1700-talens Jönköping

Göran Tagesson

96    

sätt stått i förgrunden kring mycket av arkeologisk och kulturhistorisk forskning. Genom att studera rummet i all sin komplexitet, från enskilda hus, över till gårdsrum och städer, till hela landskap, kan samhället och dess förändringar studeras och analyseras.

Samtidigt är det en förenkling att påstå att rummet enbart reflekterar tiden; att husen, staden och landskapet passivt speglar sociala relationer och ekonomiska konjunkturer. Istället kan vi se rummet som ett aktivt fält eller arena, där olika grupper och intressen manifesterar sig på ett högst konkret sätt. I rummet byggs maktambitioner, överheten befäster sina positioner genom byggande. I husen och på tomterna visar familjen upp sig och positionerar sig gentemot sina grannar. Hierarkier byggs upp i rummet, både i det offentliga genom gator, offentliga byggnader, försvarsverk och i sättet att organisera stadens olika sociala zoner, men även i det privata rummet (Hillier & Hanson 1984; Johnson 1993; Tagesson 2002:29ff; 178ff; Leone 2005; Tagesson 2013a).

Den tidigmoderna tiden, framför allt den svenska stormaktstidens 1600-tal, är en viktig period, då rummet mycket medvetet används för att manifestera och konstruera en ny sorts

Fig 67. Ansvaret från Smedjegatan 2013. Tidigare antikvariernas kvarter, idag ett uttryck för den moderna och historiskt medvetna staden. FOTO GÖRAN TAGESSON.

97

samhälle. Ett starkt utvecklat hierarkiskt tänkande byggs upp och kommer till uttryck genom medveten stadsplanering och byggnadskultur (Villstrand 2011). Det är en ny samhällsord-ning som växer fram, med var person på sin rätta plats i en gudomlig ordning, med kung och överhet i toppen och borgare och allmoge på olika steg i en social pyramid. Denna yttre samhällsordning har sin direkta motsvarighet i idealfamiljen, med husfadern som över-huvud, med ansvar för familj och husfolk. Detta kommer till uttryck i den under 1600-talet popu lära föreställningen om hustavlan, en ideologisk framställning av de tre stånden och deras inbördes relationer (Pleijel 1970; Stadin 2004). Forskningen kring detta strikt hierar-kiska samhällssystem, liksom dess upplösning och omvandling under 1700-talet, har varit central i historisk och kulturhistorisk forskning under lång tid. Så har t ex arkitekturhis-torien studerat slott och adelspalats som uttryck för överhetens politiska ambitioner under 1600-talet (Bedoire 2001) eller som uttryck för täta kulturkontakter mellan Sverige och kontinenten (Noldus 2004).

Den renodlat arkeologiska forskningen kring de svenska städerna har hittills främst varit inriktad på enskilda undersökningar i olika städer. Jönköping är en stad med mycket lång arkeologisk tradition, särskilt anmärkningsvärd vad det gäller målmedvetna under-sökningar i den nya 1600-talsstaden. Från Jönköpings Öster finns ett mycket stort antal undersökningar genomförda. Verksamheten startade redan på 1970-talet och inte mindre än närmare 25% av Jönköpings Öster har varit föremål för arkeologiska undersökningar, ett i sanning unikt material inom svensk arkeologi. Genom de senaste årens publicerade rapporter av såväl äldre som yngre material börjar detta material numera vara tillgängligt för forskningen i högre grad än tidigare (för en översikt se Nordman 2009; Pettersson 2011). Det ger en unik möjlighet att studera rumsliga förhållanden i ett långtidsperspektiv.

Den här artikeln utgår från två gårdar i det tidigmoderna Jönköping, kv Ansvaret 5, vid Smedjegatan. Främst är det bebyggelsen, de enskilda husen och tomtrummet som står i förgrunden, med dess etablering under 1600-talet och med successiva utbyggnader och förändringar. Rummet kommer att analyseras och diskuteras för att förstå vilka relationer som byggs in och manifesteras. För att något sätta det undersökta kvarteret i relief mot staden, görs några nedslag i andra publicerade undersökningar från olika delar av staden.

Det nya Jönköping – stadsdelar och sociala zoner Jönköping flyttades i början av 1600-talet från sitt medeltida läge till en smal sandrevel mellan Vättern och Munksjön. Efter den gamla stadens brand och förstörelse år 1612 i samband med Kalmarkriget krävde kronan att staden skulle flyttas till ett läge öster om hamnkanalen. Det var dock knappast en enskild lokal händelse – konstruktionen av den nya staden på Sanden var snarare ett led i en våg av nya stadsflyttningar och stadsregler-ingar under det svenska 1600-talet, ett av många sätt att modernisera riket och ett led i strävandena att bli en stormakt i Europas norra utkant.

Flyttningen till det nya stadsområdet innebar ett omfattande arbete, inte minst med tanke på dåliga markförhållanden särskilt i staden södra delar, en sankmark som gick under benämningen moratzet (Karlson 2010:73). Från 1610-talet finns en serie med stadsplane-förslag för den nya staden på Sanden. Gemensamt för flera av dessa är en halvrund stads-plan omgiven av bastioner. Stadsplanens fasta element är Storgatan, den gamla landsvägen, och två kvartersrader på ömse sidor. I dessa planer ser vi även torget centralt placerat vid Storgatan och stadskyrkan ett stycke nordost om torget. Söder om torget finns inritat ytter-ligare ett antal kvarter med kanaler och en hamnbassäng (Ahlberg 2005:440f; Karlson 2010:77ff ).

98    

Fig 68. Heinrich Thomés karta från 1625 har visat sig vara ett häpnadsväckande tillförlitligt dokument över hur långt utbyggnaden av staden kommit vid 1620-talets mitt. Utmed Vätternstranden i stadens norra del framträder de båda kvartersraderna på ömse sidor om Storgatan. Sydöst om Hovrättstorget och inramat av kanalen och hamnbassängen finns kv Dolken utritat som en bred och en smal kvartersfigur. Söder därom, med tunnare linjer, finns planen för utbyggnad av försvarsverk med bastioner, men dessa planer kom aldrig att realiseras. Norr på kartan är neråt. (Krigsarkivet, Sverige, stads- och fästningsplaner aktbeteckning: 0424:056:018 Jönköping. Fortifikationen).

Fig 69. Hector Loffmans karta från 1657. Norr på kartan är neråt. (LMV aktbeteckning 06-jös-2,copyright Lantmäteriet).

99

Dessa stolta planer skulle dock visa sig svåra att realisera. Thomés karta från 1625 (fig 68) har diskuterats flitigt, och flertalet forskare menar att den återger en ögonblickbild av utbyggnaden så långt den kommit vid detta tillfälle. Vi känner igen Storgatan, de två kvartersraderna samt torget och kyrkan från de tidiga stadsplanerna, liksom början på en tredje rad, motsvarande dagens kvarter söder om Smedjegatan. Sydöst om torget finns hamnkanalen och den inre hamnbassängen inritad samt två kvarter söder om kanalen, som kom att kallas Tyska maden. Med tunnare linjer finns även ett sexkantigt bastionssystem, vilket dock inte skulle komma att genomföras.

Loffmans kartor från 1657 och 1658 visar på en fortsatt utbyggnad söder om kanalen, men bebyggelsen har i öster endast fortsatt till Österport. De nya kvarteren söder om kanalen och öster om hamnbassängen kom att kallas Svenska maden (fig 69).

1696 års karta är den äldsta tomtkartan, och här framträder ytterligare en kvartersrad söder om nuvarande Slottsgatan (fig 70) ( JH II:300; Karlson 2010:83ff ).

Redan från stadens grundningsskede verkar det ha planerats för flera olika stadsdelar. Torget bildar en utgångspunkt med rådhuset i den västra delen och hovrättshuset söder om torget (fig 71). Ett provisoriskt rådhus är känt redan från 1622, men den ännu bevarade, mer representativa byggnaden tillkom under 1690-talet, medan Göta hovrätts byggnad stod klar under 1660-talet (Karlson 2010:149; 162). Tomterna utmed Storgatan var i första hand reserverade för stadens mest inflytelserika personer och bland fastighetsägarna märks bl a präster, köpmän och hovrättspresidenter, men här fanns även hantverkare. Placeringen av tomterna skulle vara jämförbar med den de haft i den gamla staden i väster. Den norra raden hade strandtomter ner mot Vättern och den södra raden har åtminstone under äldsta tid haft strandtomter ner mot Munksjön, men när Smedjegatan successivt lades ut under 1620- och 1630-talen blev dessa gårdar mindre. På 1696 års tomtkarta finns vissa tendenser till att tomterna vid Storgatan, framför allt vid torget och Kristine kyrka, varit bredare och större (fig 72). Tomterna söder om Smedjegatan har en tydligt långsmal form. I kvarteret närmast torget inrättades gårdar för vapenfaktoriet (Pettersson 2007; Karlson 2010).

Fig 70. Kartan från 1696 (efter JH III:300). Undersökningarna i kv Aspen, Droskan och Ansvaret är markerade.Norr på kartan är uppåt.

Kv. Ansvaret

Kv. Dolken

Kv. Aspen

Inre hamnen

Hovrätten

Skolan

Kristine kyrka

Rådhuset

Storgatan

Smedjegatan

100    

Sydöst om torget, omgivet av hamnkanalen i väster och norr och hamnbassängen i öster, fanns Tyska maden. Denna stadsdel inrättades för vantmakeriet, grundat 1620 och hemvist för rekryterade vävare, bland annat från Tyskland. Tomterna är här generellt mindre och tycks på 1696 års karta vara oregelbundet strukturerade. Öster om hamnbassängen fanns Svenska maden med små och oregelbundna tomter, som enligt senaste undersök-ningar planerades under 1620-talets andra hälft och kom att bebyggas under 1630-talet som bostadskvarter för svenska hantverkare (Bramstång Plura et al 2013:21ff ).

Planeringen och utläggningen av tomterna söder om torget kan följas i de stora arkeo-logiska undersökningar som genomförts under senare år. Ann-Marie Nordman har i en semi narieuppsats sammanfattat resultaten och visat på de omfattande grundläggnings arbeten som ägt rum, i form av stora timmerkistor (kassuner) och tjocka sandlager, under kronans ledning. Dendrokronologiska studier har visat att de äldsta kassunerna för vapenfaktoriet vid Smedjegatan (kv Apeln) tillkommit 1617–1618, för vantmakeriet i Tyska maden (kv Dolken och kv Diplomaten) ca 1620. Exemplen från undersökningarna i kv Apeln visar att de äldsta kassunerna har anpassats efter tomtbredden och de planerade husens form och orientering. Efter kronans enhetliga markplanering finns tydliga spår av mer tomtspecifika utfyllnader, således en tydlig skillnad mellan offentlig och privat grundläggning (Pettersson 2007; Nordman 2009:24; Nordman & Pettersson 2009:68; Stibéus et al 2009).

Tidigare forskning är ambivalent i förhållande till Jönköpings äldsta planmässiga ut-veckling. Å ena sidan betonas att bebyggelsen inrättades stegvis, borgarnas tomter längs Storgatan under 1610-talet har följts av tomter för vapenfaktoriet och vantmakeriet under 1620-talet. Den bästa marken togs i anspråk först medan de senare kvarteren fick läggas i

Fig 71. Av stormaktstidens Jönköping finns flera praktfulla prestigebyggnader bevarade. På torgets västra sida ligger rådhuset, efter ritningar av Erik Dahlberg och invigt 1699 och på dess södra sida ligger Göta hovrätt (bilden), uppförd 1639–1665. FOTO GÖRAN TAGESSON.

101

moratzet och nära Munksjön, eftersom bättre mark redan var upptagen. Karlson framför bland annat en intressant iakttagelse att den nya stadsplanen med Storgatans centrala betydelse, samt torgets och kyrkans placering, liksom fördelningen av tomter, har stora likheter med Jönköpings medeltida stadsplan (Karlson 2010:88).

Å andra sidan har de många arkeologiska undersökningarna visat på en mycket mål-medveten planering och snabb utbyggnad av de nya stadsdelarna. De äldsta kassunerna söder om Smedjegatan tillkom redan 1617, alltså endast fem år efter den första flytten, och bebyggelsen tillhörande vantmakeriet i Tyska maden har dendrokronologiskt daterats till ca 1620. Detta ger en bild av en initial planering av de olika stadsdelarna och en närmast samtida utbyggnad av de olika stadsdelarna. Att sedan de ursprungliga fästningsplanerna måste överges vid 1600-talets mitt har snarast sin grund i senare händelser, bland annat freden med Danmark i Brömsebro 1645, då Jönköping miste sin omedelbara offensiva försvarsroll (Pettersson 2011).

Höjer vi perspektivet och ser till konstruktionen av det nya Jönköping i ett nationellt perspektiv ser vi konturerna av en omfattande stadsplanering under den tidiga stormakts-tiden. Jönköping var tillsammans med Göteborg exempel på tidigt flyttade städer redan under 1610-talet, en period då den svenska stormakten började formeras. Senare under första hälften av 1600-talet skulle detta följas av ett enastående omdaningsprojekt, som inbegrep stora delar av de gamla städerna i riket, med planer för modernisering och plan-regleringar av i stort sett samtliga gamla och nya städer (Ahlberg 2005:57ff; 78ff ).

Kalmar kan tas som exempel på en stad som flyttades från sitt gamla läge invid slottet till den närbelägna Kvarnholmen. Stadsplanerna från 1640- och 50-talen kan tillsammans

Fig 72 . Stadskyrkan Kristine uppfördes under 1650–60-talen på Storgatans norra sida.FOTO GÖRAN TAGESSON.

102    

med nyligen genomförda arkeologiska undersökningar, tolkas som uttryck för en långt driven stadsplanering med tydliga hierarkier inbyggda i stadsplanen redan på ritbordet. Kalmar har av allt att döma planerats och till viss del också konstruerats som en stad med socialtopografiska zoner, med kvarter för storköpmän i kvarteren närmast hamnen, medan de mer perifera kvarteren på norra sidan redan initialt konstruerats med smalare tomter, avsedda för en mindre bemedlad hantverksklass. I ett tidigare arbete har undertecknad argumenterat för att denna tydliga sociala topografi har varit ett sätt att förverkliga ett ideal, där den nya stadsplanen uttrycker och tydliggör tidens hierarkiska ståndssamhälle (Tagesson 2013a).

Jönköping har av allt att döma konstruerats med andra förutsättningar och ideal i en annan historisk kontext. Samtidigt är frågan om ursprungliga planer, ideal och genom-förande i Jönköping en relevant fråga. Här finns även ett mycket rikligt arkeologiskt mate-rial, från i stort sett samtliga olika stadsdelar, som möjliggör mer detaljerade studier av konstruktionen av staden och stadsrummet på flera olika nivåer. Frågan är således, hur ser bebyggelsen konkret ut i Jönköping och hur kom den att utvecklas? I det följande görs ett försök att studera bebyggelseetablering, tomtstruktur och huskonstruktioner i tre material. De är hämtade från kv Aspen vid Storgatan (undersökt 1982), kv Dolken i Tyska maden (undersökt 1987–88) samt kv Ansvaret vid Smedjegatan (undersökt 2008).

Tomt och gård i den nya stadenDet vi kallar tomt är ett begrepp med flera bottnar. Tomten betecknar ett mer eller mindre tydligt avgränsat och juridiskt definierat rum i staden. Tomterna är således stadens privata rum, till skillnad från stadens offentliga torg och gator. Men tomten är också en gård, ett socialt rum, ett livsrum. Den bebyggda gården var förr nästan alltid både hem och arbets-plats, laddad med minnen och föreställningar om det privata livet. Gården bildar således det viktigaste rummet för den enskilda människan, en plats där vi kan komma vardagslivet nära. På gården finns också spåren av dynamiken mellan boende och ägare. Där finns också spänningsfältet mellan individer och kollektivet i stort, mellan den vanliga män-niskan och samhället och de styrande. Utvecklingen över tid, med ändrade tomtgränser, förändrad funktion, social sammansättning och bebyggelsemässig utformning är en viktig källa till förståelse av stadens historia i stort.I samband med planeringen och utläggningen av en stad eller stadsdel kan vi tala om ett konceptuellt gårdsrum, där själva handlingen att staka ut ett stycke mark i sig omfattar tomten som juridisk och ägorättslig storhet men också speglar överhetens intentioner och syften med staden. Samtidigt bär dessa handlingar på olika föreställningar om gården som idé. När den nya staden Jönköping planerades och började stakas ut, måste vi anta att detta inte skedde av en slump utan snarare var en medveten och meningsfull handling. En intressant fråga är givetvis om tomternas form, storlek och struktur har förändrats i och med flytten från den gamla till den nya staden Jönköping. I tomterna kan det hypotetiskt finnas en spänning mellan å ena sidan överhetens beslut om flyttning till den nya staden och gårdens, dvs ägarna och de boendes, önskan om att få leva sitt liv som man alltid gjort.

Köpmansgårdar vid Storgatan – kv AspenKv Aspen undersöktes 1982 och är ett av kvarteren på norra sidan av Storgatan (Nilsson 2008). De tre tomterna 33–35 (enligt 1696 års karta) är ca 22–23 meter breda utmed Storgatan och ca 50 meter långa i nord-sydlig riktning. Det betyder att tomterna är ca 1100–1150 m2 stora (fig 73).

103

Fig 73. Kv Aspen, arkeologisk undersökning 1982 av de tre tomterna 33–35. Tomtgränser markerade,liksom dubbla stenkällare utmed Storgatan och ekonomilängor på gårdarna.EFTER NILSSON 2008, KOMPLETTERING AV FÖRFATTAREN OCH LARS ÖSTLIN.

Tomt 33 Tomt 34 Tomt 35

104    

Gårdarna har en likartad struktur, med dubbla stenkällare ut mot Storgatan, bestående av meter-breda stenmurar, nedgrävda i sanden. Den västra tomt 33 bestod av två separata källare med en passage i mitten. Möjligen skulle detta kunna tala för att det under äldsta tid varit fråga om separata fristående hus med långsidan mot gatan och att dessa till-kommit vid olika tillfällen men senare blivit sam-manbyggda. I den mellersta tomt 34 var de båda källarna däremot ihopbyggda, med en passage mot tomtgränsen i väster. I den östra tomten 35 var båda källarna ihopbyggda och det är oklart hur passagen in på tomten fungerat. I samtliga fall verkar dessa stenkällare ha varit välbyggda, med golv av kuller-sten eller sandsten, i flera fall med avrinningskanaler (fig 74). Ingångarna till källarna har främst funnits norr om huset, inne på tomterna, men i tomt 34 fanns även ingång från gatan. Husen mot gatan har byggts om och blivit närmast dubbelt så breda, sannolikt efter branden på 1790-talet.

En liknande struktur finns även i det närbelägna kv Ankaret som undersöktes 1996. Där finns en intressant relation mellan tomt 30 som ägdes av köpmannen Arvid Persson och som var försett med ett långsidesvänt hus med stenkällare. Tomt 29 bestod däremot av gavelvänt hus utan källare, tillhörande en hantverkare, medan i sin tur tomt 31 ägdes av Gudmund Persson, son till borgmästaren Peder Gudmundsson, och bestod av gavelvänt stenhus (Nordman 2011).

Fig 74. Två av källarna i kv Aspen.FOTO NILS-GUSTAF NYDOLF, JÖNKÖPINGS LÄNS MUSEUM.

105

Inne på gårdarna verkar det ha funnits dubbla ekonomilängor. Tomternas bredd har möjliggjort dubbla ekonomibyggnader, men undersökningsmaterialet tillåter oss inte att avgöra om dessa har etablerats redan från början eller successivt byggts ut. Den östra eko-nomilängan i tomt 33 verkar i sitt äldsta skede vara 7 m bred och passar med sin bredd väl mot den östra stenkällaren. På ett undre golvlager hittades ett målat fönsterglas med en inskrift som tolkats som ”Marcus Pedersen 1634”. Det är oklart hur detta ska tolkas, efter-som stratigrafin är summariskt behandlad i rapporten. Den västra längan var fragmentariskt bevarad, men en byggnad i tomtens norra del hade samma bredd som den östra längan. På mittentomten 34 var ekonomilängorna mycket sporadiskt bevarade, men en byggnad i östra delen har samma bredd som på granntomten.

Den östra tomten 35 hade bättre bevarade ekonomilängor i både väster och öster, 5,5–7 m breda. Särskilt den östra längan är intressant genom att den verkar ha varit sam-manbyggd med stenkällaren och bestå av en inte mindre än 22 m lång sammanhängande byggnadskropp.

Innergårdarna har således haft en karaktäristisk långsmal form med huslängor på båda sidorna. Hur detta byggts ut vet vi inte, sannolikt har det skett successivt, men en detalj i tomt 35 verkar tyda på att den östra ekonomilängan var samtida med stenkällaren ut mot gatan. Det rör sig om en rad olika typer av byggnader, sannolikt med olika funktioner. I mate rialet redovisas såväl byggnader med som utan spisfundament. Gårdsytan har varit ca 7–8 m bred i den västra tomten, medan den östra enbart varit 3,5 m bred. Det är oklart hur passagen in till tomterna fungerat. I tomt 33 verkar det under äldsta tid ha funnits en 4 m bred passage från Storgatan mellan de båda stenkällarna, men i de båda andra tom-terna rör det sig endast om smala utrymmen mellan husen som inte tillåtit någon genom-gång. De olika tomternas byggnader ligger således rygg mot rygg mot varandra och bildar ett smalt utrymme, som i Jönköping vanligen benämns vret.

Tomternas ägare framgår först med hjälp av 1696 års karta. På tomt 33 bor då rådmannen och fältskären Fredrick von Eijten, tomt 34 ”sahl. Päder Håckonsons Enckia” och på tomt 35 assessorn Petter Humble. Tomt 33 har dock sannolikt under första tiden ägts av inte mindre än den kände borgmästaren och köpmannen Peder Gudmundsson ( JH II:133). En intressant notering om gården finns i samband med en brand i februari 1691, som startade i tomt 33 i von Eithens hus och som angavs ligga med gaveln mot torget. Tomten ska vid denna tid ha varit uppdelad på två tomter, den andra ägdes av kyrkoherden i Frö-deryd. I von Eithens gård fanns barberstuga och egna boningsrum, samt ovanpå tre kamrar som han brukade hyra ut åt resande ( JH IV:5). Uppgiften är intressant, särskilt med tanke på att det gavelvända huset mot gatan inte har kunnat identifieras i det arkeologiska ma-terialet.

Det är oklart hur husen ut mot gatan kan ha sett ut. En litografi av E F Martin 1837 visar ett parti av Storgatan, med typiska borgarhus i två våningar ovan källare, med fasa-derna ut mot gatan och centralt belägna fritrappor (Karlson 2010:138). Dessa hus har återuppförts efter stadsbranden på 1790-talet, men utseendet påminner om bevarade borgarhus från 1600-talets mitt i Kalmar (Hofrén 1970). Det är välkänt att staten helst såg och ville uppmuntra till stenhusbyggande, men i fallet Jönköping verkar samtliga hus vara av trä under 1600-talet. Det är intressant att notera att det sannolikt rör sig om bostadshus ut mot gatan. En sannolik datering av bebyggelsen till den nya stadens äldsta tid (1610–20-talen) innebär att vi här har ett tidigt exempel på en utåtvänd struktur, ett tydligt tidigmodernt drag, med huvudbyggnaden exponerad mot gatan. Det är också värt att notera att tomtgränserna verkar vara intakta från äldsta tid och fram till modern tid.

106    

Det innebär att tomterna, med sitt centrala läge vid torget, innehades av stadens mest välbärgade och mäktiga borgare. Peder Gudmundsson var en av huvudaktörerna i samband med stadens flyttning och uppbyggnad. Han har således försett sig med ett gårdsläge vid torget, som vi kan beteckna som ett absolut toppläge i staden. I detta sammanhang blir det målade glasfönsterfragmentet intressant. Inskriften är skadad och namnet ”Ma–s Peder sonn 1634” har tolkats som Marcus Pederson (Ericsson 2002), men möjligen är det istället fråga om Mäster Peder, med hänsyftning till borgmästare Peder Gudmundsson.

Vantmakerigårdar i Tyska maden – kv DolkenTyska maden omfattar en stadsdel i sydöstra delen av Jönköping, som bebyggdes ca 1620 inför etableringen av vantmakeriet, dvs klädestillverkning för den svenska armén. Arbets-kraften rekryterades i form av hantverkare från norra Tyskland och omfattade mästare med familjer och lärlingar, i det närmaste ca 150 personer. Husen färdigställdes i all hast inför deras ankomst hösten 1621 och det finns uppgifter om problem med leveranser av bygg-nadsmaterial. Det finns anteckningar om utgifter för material och arbeten för detta i Jönköpings slotts räkenskaper för åren 1620–1623. Här anges t ex för vantmakeriet; vant-makarens hus, klädeskammare, samt ett flertal andra tomter och hantverksbyggnader. Det uppfördes även byggnader för tripmakeriet, linneväveriet och för glasmästarna ( JH II:129).

Borgmästare Peder Gudmundsson stod från början som en av flera intressenter och han har senare under 1620-talet blivit ensam ägare. Vantmakeriet byggdes upp i sydöstra delen av torget, medan dess ägare hade den förnäma stadsgården i det nordvästra hörnet, således belägna diagonalt mot varandra. Under 1640-talet ledde dalande konjunkturer till ekono-miska problem för vantmakeriet. Efter borgmästarens död 1655 upplöstes vantmakeriet och hantverkarna fortsatte som fria hantverkare ( JH II:200ff; JH III:175ff ).

Tyska maden består idag av kvarteren Dolken och Diplomaten och dessa kvarter har i det närmaste blivit totalundersökta under åren 1983–2007 (Nordman & Pettersson 2009). Som exempel ska vi se närmare på undersökningarna i kv Dolken, som genomfördes 1987–88 (Stibéus et al 2009). Tomtstrukturen går att rekonstruera utifrån bevarade kartor. På den äldsta kartan från 1625 finns endast markeringar för olika tomtblock, ett bredare i väster och ett smalare i öster och däremellan en gränd, Skillnadsgränd (fig 68). På 1696 års karta framträder för första gången de enskilda tomterna. En förändring har inträffat genom att det östra tomtblocket blivit dubbelt så stort som tidigare. Tomterna är olikstora på kartan och jämför vi sedan med kartan från 1802 framgår det att tomterna har förändrats ytterligare. En analys av kartorna antyder dock att dessa förändringar har skett med viss systematik. Exempelvis är tomterna i det östra tomtblocket ungefär lika breda, flera av tomterna är dessutom lika stora. Tomt 193 och 223 verkar däremot vara dubbelt så stora, medan tomterna 195 och 196 är hälften så stora (fig 70 och 75).

Tomtstrukturen verkar bygga på moduler som är ca 11–13 m breda ut mot Skillnads-gränd och ca 23 m djupa. Tomtgränserna finns i några fall fysiskt bevarade och tolkade, men många gånger existerar de endast indirekt genom byggnader och andra konstruktioner. Efter en jämförelse mellan husens läge och dateringar verkar det möjligt att rekonstruera modulsystemet tillbaka till 1625 års karta, även om vi inte har några tomtgränser utritade på denna karta (fig 75).

I söder finns fyra tomter (194, 195/196, 221 och 222) som utformats spegelvända mot varandra. Alla detaljer i gårdarna och husen finns inte konstaterade på alla tomterna, men tillräckligt många indikationer gör en rekonstruktion möjlig. Ut mot gränden låg på dessa tomter ett kvadratiskt hus, ca 9x9 m (d v s ca 80 m2) stort (fig 76). Huset var avdelat i tre

107

rum, ett stort ut mot gatan och två mindre rum in mot gården. I det stora rummet fanns en spis, belägen i rummets hörn mot väggen. Spisen befann sig således vid ytterväggen i husets mitt. Utanför huset fanns en passage som ledde in från gränden. Eftersom husen och tomterna var spegelvända låg också passagerna vända mot varandra. Det fanns en ingång till husen från passagen, så att man har kommit in i huset direkt invid spisen. Vidare fanns en dörr in till de små rummen, i något av husen låg dörren direkt invid spisen, i något fall i det bortre rummet. Det är oklart om det funnits dörrar in från stora rummet till båda de små rummen, men detta förefaller troligt. Huset i tomt 194 har dendrodaterats till 1618 och hus A20 i tomt 228 har daterats till 1620. Det är tyvärr de enda säkra dater-ingarna av byggnaderna, men Stibéus förutsätter att de andra husen har tillkommit vid samma tid (Stibéus et al 2009:76ff ).

Fig 75. Undersökningen i kv Dolken 1987–88. Schaktplan med bebyggelselämningar och tomtgränser enligt 1696 års karta. EFTER STIBÉUS M FL 2008, KOMPLETTERING AV FÖRFATTAREN OCH LARS ÖSTLIN.

Trädgård (obebyggd 1745)

108    

Det inre av tomterna varierar däremot. Tomterna 194 och 195/196 har hus inne på gårdarna. Här fortsatte tomterna dock ca 4 meter väster om undersökningsytan, varför det råder en del oklarheter kring tolkningen. Det rör sig dock i båda fallen om hus med spis. I tomt 194 är det fråga om ett tvårumshus, möjligen även i tomt 196. Byggnaderna var dock inte alls lika symmetriska som tomternas huvudbyggnader ut mot gränden. Gårds-husen verkar ha haft lite olika orientering utmed den norra tomtgränsen och med spisen i väggen mot norr respektive mot öster. Några motsvarigheter till dessa gårdshus verkar saknas i tomt 221 och 222. Den rimligaste tolkningen är att de västra tomterna har haft gårdshus, men att dessa saknas på de östra. Dateringen för dessa gårdshus är inte helt klar.

En intressant sak i sammanhanget är att när tomterna dyker upp i 1696 års karta består tomterna 195 och 196 av var sin halv modul. Detta överensstämmer väl med gårdshusen, som på detta sätt skulle kunna tolkas som kompletterande bostadshus på mycket små tomter och avspegla en typ av förtätning. Variationen i tomtstrukturen skulle kunna tyda på att denna uppdelning är sekundär. Det finns dock ett problem med denna tolkning. Den

A1

A6

A8

A27

A26

A23A20

A28

A33

A55

A53A54 A56

A45

A32

A30

1620

Sent1500- tal

1618

1630-tal

Fig 76. Kv Dolken. Tomterna rekonstruerade utifrån 1696 års karta, husen markerade,liksom spisfundament. EFTER STIBÉUS M FL 2008, KOMPLETTERING AV FÖRFATTAREN OCH LARS ÖSTLIN.

109

lilla tomten 196 kan ha haft ingång från gatan söder om kvarteret. Detta kanske skulle förklara husets orientering, med kortsidan mot gatan och spisen i husets mitt. Gårdshuset i tomt 194 har däremot ingen möjlighet till egen ingång från gatan. Istället bör detta hus ha nåtts genom tomtens passage. Det ligger nära till hands att tolka utvecklingen inom tomt 194 som en form av förtätning.

Tomt 193 har som tidigare nämnts med stor sannolikhet från början varit uppdelad på två tomter. Byggnaden A27 har legat på den södra tomtens norra sida. Huset har en lite annorlunda utformning, med en rektangulär form, indragen från gränden och belägen på norra sidan av tomten. Det verkar således vara fråga om en annan husform, men med snarlik uppbyggnad, med ett större rum och två mindre kammare på ömse sidor. Spisen låg på motsvarande sätt i husets mitt, invid väggen till en av kamrarna.

På östra sidan om gränden fanns tomterna 228 och 229. De verkar vara närmast full-bebyggda. På tomt 229 fanns en byggnad med ett likartat indraget läge utmed norra tomt-gränsen. Hus A53 var ett hus med stuga och spis samt kammare, belägen utmed tomtens norra sida. Likheten med tomt 193 är uppenbar. Tomt 228 hade en byggnad A23 som var närmast identisk med tomterna i söder, med ett kvadratiskt hus och med stort rum med spis samt två kammare.

De båda tomterna 228 och 229 har således stora likheter med de andra tomterna, men skiljer sig åt genom att de är närmast fullbebyggda. Innanför gatubyggnaderna fanns gårdshus av ansenlig storlek. På tomt 229 var gatuhuset A53 kompletterat med ytterligare två byggnads-kroppar, A54 med spis samt A56. På tomt 228 fanns ett större hus i vinkel A20, bestående av ett mindre och ett större rum, båda med tillgång till spis. Det senare huset är dendroda-terat till 1620-talet, medan sannolikt återanvänt virke i hus A54 har daterats till sent 1500-tal.

Dessa dateringar är mycket viktiga, eftersom de klart visar att gårdshusen är tillkomna redan från början och inte uttryck för senare tids förtätning eller komplettering. Detta kan jämföras med gårdshusen på tomterna 194 och 195/196, som sannolikt kan ha samma bakgrund. Förekomsten av spisar, i sex fall med kakelugnar, visar tydligt att vi har att göra med bostadshus, sannolikt egna hushåll, men bristen på alternativa passager kan tolkas som att det rör sig om två hushåll på samma tomt. Av detta följer även att uppdelningen på tomterna 195 och 196 med sina halva moduler kan vara en senare anpassning. Därmed kan vi även anta att systemet med moduler sannolikt var fullt genomfört vid tomternas etablering. Flera dendrodateringar pekar entydigt på att tomtmodulerna lagts ut och blivit bebyggda på 1620-talet. Vi har med andra ord att göra med en planerad och reglerad ut-byggnad i samband med etableringen av vantmakeriet kring år 1620.

Dessa moduler har kunnat förändras på olika sätt, men enligt vissa principer. De kan delas upp på halva eller slås samman till dubbla tomtmoduler. I det östra tomtblocket har ny mark kunnat tas i anspråk, och här finns exempel på att moduler kan förlängas till dubbel längd (tomt 222), eller dubbleras på längden (tomt 221 blir tomt 12 och 13) och slutligen kan två moduler slås samman och utvidgas. Modellerna verkar kunna varieras i det oändliga, men principen verkar enkel och logisk.

De äldsta tomterna saknar spår av odling. Det finns helt enkelt inte plats för odling på de små tomterna. I ett senare skede tillkommer dock odlingslotter. Det går att indirekt förstå hur dessa har bildats. På 1696 års karta består ju tomt 193 av en dubbel modul, vilken om-talas som trädgårdstomt. Det verkar klart att denna trädgård från början bestod av två mo-duler med byggnader, i ett fall daterat till 1630-talet. I kvarterets östra del har kvarters-blocket öster om Skillnadsgränd kompletterats med ett östligt modulblock som framgår av 1696 års karta. Dessa har sannolikt från början bestått av odlingsytor. Tomt 221 och 222

110    

har förlängts och bildat tomter om två moduler. Inga spår av bebyggelse från 1600-talet har påträffats där, varför en rimlig tolkning blir att dessa har fungerat som odlingsytor.

Öster om tomt 228 och 229 har man handlat annorlunda. Istället för att förlänga dessa tomter har det östra modulblocket bildat en dubbeltomt nr 223. Inte heller här kunde några konstruktioner från 1600-talet konstateras, istället har tomten tolkats som en ren odlings-tomt. Intressant är att tomtfiguren har samma form och storlek som tomt 193, vilken från början lagts ut som två byggnadstomter, men senare ombildats till en kålgårdstomt.

Det verkar inte finnas några entydiga arkeologiska belägg på när dessa odlingsytor har tillkommit, men de är ju genomförda senast år 1696. En karta från 1657 (fig 69) ger dock en tydlig indikation på att det östra tomtblocket då var utlagt som dubbeltomter. Indirekt kan detta tyda på att odlingstomterna då var utlagda. Möjligen kan vi också anta att för-ändringen av exempelvis tomt 193 från två bostadsmoduler till en dubbel trädgårdstomt ägt rum vid samma tid, även om detta inte går med nuvarande källäge att belägga.

Den stora undersökningen i kv Diplomaten 2007 var också belägen inom Tyska maden, söder om kv Dolken, och har tolkats som en del av vantmakeriet. Undersökningen omfattade totalt 13 tomter, där bebyggelsen daterats till 1620- och 1630-talen (Nordman & Pettersson 2009). Bebyggelsen i kv Diplomaten avviker däremot från kv Dolken. Här saknades de stora kvadratiska husen, bebyggelsen var mer blandad med såväl bostäder som verkstäder och fähus. Tomtstruktur och byggnadsskick, med gavelvända, rektangulära byggnader, liknar mer traditionella Jönköpingsgårdar. Det har betonats att bebyggelsen har få indika-tioner på bostadsfunktion, istället har man menat att kvarteret främst omfattat verkstäder och lagerlokaler (Nordman & Pettersson 2009:119).

Förberedande markarbeten har genomförts strax före 1620, dvs samtidigt med kv Dolken. Den äldsta bebyggelsen i de norra tomterna har etablerats i början av 1620-talet, medan tomterna i kvarterets västra del tillkommit först i slutet av 1620- och under 1630-talet. Vid denna tid drogs vantmakeriet med stora svårigheter, det verkar därför otroligt att faktoriet skulle ha utvidgats med nya gårdar. Samtidigt ska det understrykas att gatuzonen i den norra och västra delen inte kunde undersökas fullt ut. Skillnaden mellan kv Dolken och kv Diplomaten kan dock alternativt tolkas som att det senare är fråga om en bebyggelse som inte självklart behöver ha något med vantmakeriet att göra.

Sammanfattningsvis visar analysen av gårdarna i kv Dolken att bebyggelsen med största säkerhet har lagts ut ca 1620, dvs samtidigt med dokumentariska belägg på att vantmakeriet grundades. Tomtstrukturen bestod av enhetliga moduler som är 11–13 m breda och 23 meter djupa (250–300 m2). Tomterna har sannolikt bebyggts ungefär samtidigt, med förvånansvärt likartade hus. Här finns en normalplan, bestående av ett kvadratiskt, 9x9 m stort hus, med en större stuga med eldstad samt förstuga och kammare. Ingången till husen har skett från en smal gårdsyta som ledde från gatan och in på gården. I fyra av tom terna i södra delen var dessa tomter spegelvända mot varandra. I andra delar av kvarteret fanns lite avvikande lösningar, t ex tomter bebyggda med dubbla bostadshus. Även här känner vi dock igen mönstret med hus av enkelstugans planform och ingång från gården.

De trånga och väl utnyttjade gårdsytorna tillät knappast någon odling, hantverkarna på tomterna har inte förväntats att odla för sin egen försörjning. De var istället högt speciali-serade hantverkare och kunnat köpa sig mat och andra förnödenheter. Husen var med sina 80 m2 tämligen stora och ovanliga genom sin kvadratiska form. Anmärkningsvärt är även att de trånga tomterna saknar ekonomibyggnader, vilket tyder på att det var fråga om kom-binerad bostad och verkstad. Vi har här att göra med en genomreglerad bebyggelse, som ställts i ordning för de utländska hantverkarna som engagerades när vantmakeriet inrättades.

111

I flera av dessa gårdar har det funnits kakelugnar, fundament med tillhörande ugn av svart eller oglaserat figurkakel. En nyligen genomförd studie av kakel från fyra Götalands-städer visar att kakelugnar under 1600-talet var tämligen sällsynta. I Jönköping framstår Tyska maden som unikt med kakelugnar på inte mindre än åtta av tomterna. Kakelugnar har i övrigt varit sällsynta i staden. En inventering och analys av allt material i Jönköping visar att det kan ha funnits kakelugnar på några av köpmansgårdarna utmed Storgatan, men i övrigt lyser de med sin frånvaro och saknas helt i hantverkskvarteren längs med Smedjegatan och på Svenska maden. Avsaknaden av kakelugnar i kv Diplomaten liknar på detta sätt mer traditionella Jönköpingsgårdar och understryker den strukturella skillnaden mellan Diplomaten och Dolken (Tagesson & Jeppsson in print).

Den strikta bebyggelsestrukturen i kv Dolken för närmast tankarna till en välstruktu-rerad bruksmiljö. Det är intressant att jämföra med den ännu bevarade bruksgatan, nuva-rande Smedbygatan i Huskvarna, dit vapenfaktoriet flyttade på 1600-talets slut (Karlson 1996:76ff). Här har den strikt genomförda strukturen med kombinerad bostad och verkstad ut mot gatan och ekonomilängor in på gården dragits till sin spets (fig 77).

Bebyggelsen i kv Dolken har tydligt förändrats mellan kartbilden 1625 och 1696. Vi kan i det arkeologiska materialet belägga en genomgripande förändring, från tätbebyggt bostadskvarter till en struktur med bostadstomter blandade med odlingsytor, belägna både inom utvidgade tomter och som egna odlingstomter. Samtidigt har de gamla tomtmodu-lerna förändrats på olika sätt. Några har upphört att vara bebyggda och ersatts av odlings-tomter, andra blivit utvidgade och omfattat odlingsytor inom tomten samt i något fall delats upp på två tomter om en halv modul var.

Tidpunkten för dessa förändringar är inte lätt att precisera och det är inte säkert att alla förändringar inträffat samtidigt. Om utvidgningen av det östra tomtblocket verkligen varit genomfört vid tiden för 1657 års karta skulle detta innebära att förändringen ligger nära i

Fig 77. Smedbyn i Huskvarna. FOTO GÖRAN TAGESSON.

112    

tiden för vantmakeriets upphörande. En hypotes skulle kunna vara att bebyggelsestrukturen förändrades i samband med att vantmakeriet upplöstes under 1650-talet. Under laget för de högt specialiserade hantverkarna har ryckts undan och därmed har de enfunktionella gårdarna spelat ut sin roll. Istället har bebyggelsen glesats ut, tomterna utvidgades och det blev viktigt att få tillgång till egna odlingsytor. Tomtstrukturen har alltså förändrats parallellt med och på grund av ändrade ekonomiska och försörjningsmässiga förutsättningar.

Från hantverksgårdar till handelsgårdar vid Smedjegatan – kv AnsvaretKv Ansvaret ligger på södra sidan av Smedjegatan, dvs i den nya stadens sydvästra del, nära Munksjön. 2008 års undersökning omfattade tre historiska tomter, med ganska brokigt förflutet. De båda tomterna som behandlas här (tomt ½ 40 och 41) kan fångas i några huvudperioder, karaktäriserade av ägarnas sociala och yrkesmässiga tillhörighet. Under perioden ca 1620–1680 dominerade familjer som tillhörde stadens övre sociala skikt. Ett gemensamt drag är att den undersökta ytan under den första generationen fungerade som strandtomter till en gårdsbebyggelse som istället var orienterad utmed Storgatan. Smedje-gatan lades ut först på 1630-talet och därmed avdelades gårdarnas södra del som egna tomter, men de verkar även under den fortsatta tiden vara i stort sett obebyggda och främst använda för odling.

Det rör sig om olika generationer gårdsägare; den första från ca 1620–1640-talet med köpmännen Wernich och Bursie, en andra från 1640-talet till 1660-talet med borgmästare Reese och apotekare Oldenknecht, och en tredje från 1660-talet till ca 1680 med Catharina Persdotter och släkten Billing, samt Oldenknechts arvingar. Ett gemensamt drag är att många av familjerna, framför allt under den första tiden, kom inflyttande till den nya staden (se artikeln ”Den tyska och skotska befolkningen” i denna volym). De var inte ensamma, snarare verkar det vid den här tiden ha funnits mindre kolonier av tyskar och skottar i det nya Jönköping. De var verksamma som storköpmän, handlade i flera fall med tobak, hade engagemang i bergshantering och vapenfaktoriet , eller sysslade med bryggeriverksamhet och utskänkning.

Från 1680-talet kom tomterna för första gången att bebyggas mer permanent, de kom att fungera som bebyggda gårdar (fig 78). Under perioden 1680–1770 kan vi karaktärisera gårdarna som hantverksgårdar. Den västra tomten köptes 1681 av fällberedaren Anders Andersson Buus och gården kom hela perioden igenom att innehas av personer verk-samma som fällberedare och sämskmakare. Den östra tomten köptes 1684 av Arvid Algotsson Roting, som efter en tid inom armén blev hästkrögare, en verksamhet som innebar att krögaren var skyldig att hålla häst för resande. Rörelsen drevs vidare in på 1700-talet och senare har gården innehafts av personer som var besökare (tulltjänstemän) och senare handelsmän.

Efter denna långa period kom de båda gårdarna vid 1760-talet slut att förvärvas av köpmannen Per Ullberg och den sammanslagna handelsgården kom att fungera som detta under perioden ca 1770 och fram till våra dagar. Under detta skede har bebyggelsen för-ändrats och den senare välkända typen med stor handelsgård byggdes, med längre tvåvå-ningshus mot gatan med linoljad träpanel samt ekonomilängor på den stora innergården.

De undersökta tomterna i kv Ansvaret är inte bara juridiskt definierade stycken jord, det är även fråga om en avgränsad plats för ett brokigt vardagsliv. Magnus Stibéus har ovan i detalj skildrat gårdarna och deras ägare (se vidare artikeln ”Etthundrafemtio år vid Lillsjön” i denna volym). I texten myllrar en lång rad namn och verksamheter, en framställning som gör det möjligt att tränga in i ett komplicerat socialt nätverk, med tydliga förändringar över

113

±

0 105 Meter

KG217

KG168KG164

KG264

KG164

KG163

KG159

±

0 105 Meter

KG307

KG229

KG311

KG201

KG205

KG336

KG279

KG158

KG160

KG161

KG169

KG170

KG212

KG175

KG179

KG248

KG121

KG127

KG250

KG253

KG252

KG203

Fig 78. Planerna visar tomterna ½ 40 och 41 från ca 1750-talet och hur bebyggelsen kan ha gestaltat sig fram tills dess att tomterna slogs samman (tomt 162 och 163 enligt 1696 års karta) omkring 1770.GRAFIK MAGNUS STIBÉUS.

tiden. Genom ett utomordentligt rikt skriftligt källmaterial går det att följa gårdarnas sociala utveckling i detalj. På samma sätt går det att följa gårdarnas fysiska, bebyggelsemässiga ut-byggnad i det arkeologiska källmaterialet (Stibéus 2012). Vi skulle kunna sammanfatta och konkretisera detta genom en grafisk bild av de två tomterna och deras förändring över tiden (fig 79). Det handlar dels om att försöka fånga tidsflödet, dels den sociala aspekten med tomtägarna och deras inbördes relationer. När sker de avgörande förändringarna vad det gäller de sociala relationerna, och hur förhåller sig detta till tomtens fysiska utbyggnad?

Tomternas utbyggnad består dels av kassuner, dels av byggnader. Eftersom området helt är utlagt i nyvunnen mark i Munksjön, är utbyggnaden av kassunerna en förutsättning för tomternas utbyggnad och utveckling. Kassunerna har givetvis byggts först, men funktionen kan dock vara olika, antingen som underlag för bebyggelse och gårdsyta eller som kajkant och brygga. Kassunen kan således ha dels byggts direkt, dels legat öppen en tid, vilket inte minst avfallsdepositionerna nedanför kajkanterna tydligt visar.

Man kan använda utbyggnaden av de väldaterade kassunerna som ett mått på kraften i tomternas utbyggnad och ägarnas vilja att utveckla gårdarna. I fig 80 nedan kan vi i detalj följa utvecklingen, med en sammanställning av kassunernas tillkomst, tomtens totala längd räknat från Smedjegatan och tomternas totala yta. Intressant är att tomterna har byggts ut

114    

1722

1692

1646

1662/63

1687/88

1740

e.1765

1696/97

1745

1701

Stall Verkstad

HandelsmanPer Ullberg(1738-1793

GatuhusCatharinaSvensdotterTelning(1706-1775)

Sara SvensdotterStierna(- 1743

IngierdSvensdotter(-1700)

AnnaMöller

FranzWernich(1619-1644)

JohanWernich(-1644)

AnnaHwissing

SämskmakareChristo�erBolander(1734-1781) Gårdsyta Södra längan

Destruktion

SämskmakareJöns JonathanMalmberg(1694-1757)

SämskmakareJohan ValentinssonHöckert(1661-1719)

FällberedareAndersAnderssonBuus( -1691)

CatharinaPersdotter(Billing)

KöpmanJohanHåkansson Reese( -1666)

1780

1770

1760

1750

1740

1730

1720

1710

1700

1690

1680

1670

1660

1650

1640

1630

1620

1780

1770

1760

1750

1740

1730

1720

1710

1700

1690

1680

1670

1660

1650

1640

1630

1620

164

320

137 241

234

259 233

230

226

220

223

222

165 172

168

217

Gift med

Son/dotter

Gårdsyta/odling

Hus

KassunFig 79 (sid 114–115). Grafisk framställning av dels ägareoch boende på gårdarna ½ 40 och 41, dels den fysiskautbyggnaden. Kassuner och hus/byggnader markerasi en grafisk framställning där tiden ökar från botten tilltopp, och den fysiska utbyggnaden går från norr (vänster)till söder (höger). GRAFIK LARS ÖSTLIN.

115

158 160 161

258

162

216

175

179248

305213270

227

182

133

114

130

129128118

117

251174166127

121

255

200 170

169 201

1767

1733

1763

c:a 1630

1328-38

1328-38

1636-37

1636/37

1648/49

c:a 1700

OdlingGårdsyta

1733

HandelsmanPer Ullberg(1738-1793)

Anna ChristinaSvedman(1736-1809)

Tobaks-handlareSven Svedman( -1752)

Catharina Roting(1700-1763)

BesökareSven Moberg( -1732)

HästkrögareArvid Algotsson Roting( -1711)

Oldenknechtsarvingarbl. aAnders Ernstm.�

Stadsbar-berareChristian Oldenknecht(1604-1669)

KöpmanPetter Bursie(1575-1645)

IngierdFrimolin( -1725)

Nuvarande gatuhus Gårdsyta Östra längan

Destruktion

Gårds-yta

Gårds-yta

Stall

Tomt 41 etableradSmedjegatan

1780

1770

1760

1750

1740

1730

1720

1710

1700

1690

1680

1670

1660

1650

1640

1630

1620

1780

1770

1760

1750

1740

1730

1720

1710

1700

1690

1680

1670

1660

1650

1640

1630

1620

Gift med

Son/dotter

Gårdsyta/odling

Hus

Kassun

116    

olika mycket och vid olika tillfällen. För tomt ½ 40 skedde den stora expansionen i samband med att borgmästare Reese byggde ut tomten på 1660-talet, liksom i samband med att fällberedaren Buus etablerade den bebyggda tomten på 1680-talet. Därefter skulle det dröja ett drygt halvsekel tills nästa stora utbyggnad, 1740 och efter 1765, sannolikt i sam-band med att gårdarna slogs samman och omvandlades till en handelsgård.

För tomt 41 ligger utbyggnaden lite före i tid, i och med tomtens etablering under Petter Bursie på 1630- och 40-talet och under apotekare Oldenknechts tid på 1640-talets slut, då tomten etablerades för trädgårdsodling. Senare utbyggnader under hästkrögare Roting vid sekelskiftet 1700 var av mindre omfattning, medan tomten utvidgades kraftigt under handlare Svedmans tid på 1730- och 40-talen, då tomten utvecklades till att bli en han-delsgård.

Det ligger nära till hands att se kassunutbyggnaden som ett mått på ägarnas ekono-miska möjligheter och samtidigt vilja att utveckla gårdarna. Men det finns faktiskt exem-pel på att utbyggnaden, åtminstone i början, kunde ske efter yttre tvång. 1636 fick köpman Bursie uppmaningen från stadens styrande att anlägga gata och brygga, med hot om att få sin kryddgård utriven. En kassun daterad till 1636/37 kan kopplas samman med detta.

Det är dock viktigt att komplettera bilden av tomternas utbyggnader även med till-komsten av hus och byggnader. Fig 79 ger en tydlig bild av att utbyggnadstakten vad det gäller kassuner och hus kunde se lite olika ut. I tomt ½ 40 kan vi se att borgmästare Reeses

Tomt 161(tomt ½ 40 = 40 V)

Tomt 162(tomt ½ 40 = 40 Ö)

Tomt 163(tomt 41)

Tomt 164(tomt 42)

Br: 10 m Br: 13,5 m Br: 15 m

1630 – – ? –

1640 – – Lä: 10 m135 m2

Lä: 12 m180 m2

1650 – – Lä: 24 m324 m2

–

1660 – Lä: 23 m230 m2

– Lä: 30 m444 m2

1680-talets slut – Lä: 33 m330 m2

– –

1700 – – Lä: 27,5 m 370 m2

–

1730-talet – – Lä: 34 m460 m2

–

Br: 16 m Br: 14 m Br: 15,5 m

1740-talet 513 m2 stor yta Lä: 43 m600 m2

–

1700-talets andra hälft Lä: 43 m430 m2

– –

Br: 23 m

1770 – Lä: 45 m1000 m2

–

Fig 80. Sammanställning av de olika tomternas kassuner, deras utbyggnad och tomtens längd räknat från Smedjegatan samt tomtens totala yta inklusive de nya kassunerna.

117

kassun (233) stod öppen för att först ca 20 år senare bebyggas under fällberedare Buus tid. Strax efter denna utbyggnad på 1680-talet har sämskmakaren byggt en ny kassun (222) år 1687/88, vilken först användes som kajkant men bebyggdes redan på 1690-talet av efter-trädaren Höckert. Möjligen har den södra delen av kassunen fortfarande kunnat fungera som kajkant. Under sämskmakare Malmbergs tid ca 1740 byggdes ytterligare en kassun (168) som fungerat som brygga.

I tomt 41 har köpman Bursies kassun (117) först använts som brygga och senare bildat underlag för Oldenknechts trädgårdsodling. Även Oldenknechts nya kassun (227) kan ha legat öppen en tid, vilket avfallsdepositionen tycks visa, för att senare ha täckts av träd-gårdsodling. Däremot har hästkrögaren Rotings nya kassun (216) ca 1700 direkt varit avsedd som underlag för en utvidgning av bebyggelsen. Samma gäller för handelsman Svedmans första kassun (200) från 1733, medan den nya kassunen (201) ca 1740 säkert kan kopplas samman med en omnämnd sjöbrygga.

Tillkomsten av nya hus på gårdarna uppträder tydligt i kluster. I tomt ½ 40 är det framför allt under etableringen av den bebyggda hantverksgården under fällberedare Buus tid på 1680-talet, liksom under hans efterträdare Höckerts tid under 1690-talet. Utbygg-nadstakten under de första 20 åren är således imponerande och det är intressant att kon-statera att utbyggnaden skedde kontinuerligt trots att aktörerna byttes ut. Buus har påbörjat utbyggnaden, genom först verkstadsbyggnader, sedan med en ny kassun, och Höckert har fullföljt med nya verkstadsbyggnader på den nya kassunen och därefter nya verkstadsbygg-nader. En tredje utbyggnadsperiod inträffar under sämskmakare Malmbergs tid på 1720-talet, möjligen i samband med att tomten tillfälligt slogs samman med granntomten i väster. Malmberg kom år 1745 att gifta om sig med Catharina Svensdotter Telning från grann-gården. Strax dessförinnan byggdes en ny sjöbrygga, möjligen som uttryck för den gemen-samma tomten.

När hästkrögare Roting övertog tomt 41 år 1684 genomförde han omedelbart en ut-byggnad av gården, till att bli en slags hantverksgård, med huslängor både i öster, väster och ut mot Smedjegatan. Detta blev inledningen på en närmast kontinuerlig utbyggnad av gården, som omfattade en ny kassun ca 1700 samt ytterligare nya byggnader i samband med detta. Utvecklingen har således stora likheter med situationen på granngården i väster, med utbyggnad i flera steg, som kan tolkas som led i en kontinuerlig utbyggnad.

Det var således etableringen av de båda hantverksgårdarna på 1680-talet som har satt störst avtryck i bebyggelseutvecklingen. En tid senare har bebyggelsen kompletterats, på tomt ½ 40 under 1690- och 1720-talet och på tomt 41 vid sekelskiftet 1700 och under 1730-talet.

I flera fall visar det sig att behovet av nya kassuner ökade då de gamla bebyggdes med hus. Sannolikt har det alltid funnits behov av att ha en brygga på tomten. När den gamla bryggan bebyggdes med hus har det blivit dags att bygga ut med en ny kassun invid den gamla. Detta verkar vara tydligt för sämskmakargården ½ 40. För tomt 41 är bilden mer oklar, särskilt när det gäller Oldenknechts trädgård och under hästkrögargårdens första tid. När denna byggdes ut ca 1700 med 3 meter (216) kan det vara just behovet av en brygga som tillgodosågs. På den östra sidan byggdes dock samtidigt en byggnad (175), delvis sam-manbyggd med kassunen. Möjligen har vi här att göra med en liten byggnad kopplad till just bryggverksamheten, en sjöbod eller dylikt. Utbyggnaden av tomt 41 under handelsman Svedmans tid är intressant, eftersom man först byggde ut en kassun som underlag för en utvidgad bebyggelse, och som snart åtföljdes av en ny stor kassun (201) för att tillgodose behovet av brygga. Bryggans storlek understryker vidare handelsgårdens behov och bety-delsen av sjötransporter i handelsgården.

118    

Sammanfattningsvis ger den grafiska framställningen bilden av tomternas utbyggnad (fig 79) en bild av att processen skett etappvis. Här utmärker sig inledningsvis tomternas etablering under 1630-talet (tomt 41) och 1660-talet (tomt ½ 40), därefter de bebyggda gårdarnas etablering på 1680-talet med kompletteringar under 1690-talet (tomt ½ 40) och strax efter sekelskiftet 1700 (tomt 41). En andra våg av komplettering och ombyggnation skedde under 1720-talet (tomt ½ 40) och 1730-talet (tomt 41), dock inom ramen för samma tomtstruktur. Slutligen skedde en strukturell förändring, då tomterna slogs samman och ombildades till en stor handelsgård ca 1770.

Sociala kluster och släktskapsbandAv den grafiska bilden (fig 79) och Stibéus framställning framträder flera intressant drag i kv Ansvaret. Både tomtägare och boende uppträder i sociala och yrkesmässiga kluster. Det är tydligt att det på respektive gård funnits många olika köpmän respektive hantverkare inom samma bransch. Detta gäller inte bara tomternas ägare utan även inhysta personer. Under den första perioden har döttrarna på gårdarna i många fall gift sig med män med samma yrke som fadern. Catharina Persdotter var ingift i släkten Billing, där många med-lemmar var knutna till vapenfaktoriet. Barberaren och apotekaren Oldenknechts döttrar Margareta, Christina och Regina gifte sig med barberare och apotekare, vilka i flera fall fick överta faderns verksamhet. Exemplet med Johan Wernich visar att förhållandet även kunde vara det omvända. Hans hustru Anna Jöransdotter Hwissing kom från en förmögen Norrköpingsfamilj, och det är troligt att Johan hade affärsförbindelser med sin blivande svärfar.

Under den andra perioden blir mönstret än tydligare. På hantverksgårdarna bor många olika personer i samma hushåll med samma yrken, både släktingar, ingifta och inhyses personer. Samtida med sämskmakare Johan Höckert bodde under perioden 1700–1715 även sämskmakare Jacob Mörck och karduansmakare Mårten Bohm. Under Jöns Malm-bergs tid på gård ½ 40 bodde även karduansmakaren Zachris Mårtensson Bohm. Samtidigt fanns även slottsfogden Valentin Höckert på gården. Han var styvson till ägaren Malmberg, men intressant nog flyttade han när styvfadern gifte om sig med en ny kvinna. Var det ett sammanträffande?

Uppgifterna ställer många frågor kring hur hushållen var sammansatta, med släktingar och inhysta personer i samma yrke. Här skulle mer systematiska hushållsrekonstruktioner vara intressanta för att förstå hur gårdarna mer i detalj har varit sammansatta. Var det till exempel fråga om olika hushåll på samma tomt, eller har de inneboende arbetat i och varit del av samma hushåll?

Det finns vidare tydliga giftermålsmönster som är nära förbundna med gårdarna och deras funktion. Vi möter det redan under den äldsta perioden. Ovan nämns bland annat exemplet med apotekare Oldenknecht, hans döttrar och svärsöner. Men mönstret blir ännu tydligare under den andra perioden. Här bildar giftermålsallianserna långa kedjor, där hustrun efter mannens bortgång gifte om sig med en ny man i samma bransch. Efter första hustruns död gifte denne om sig med en yngre kvinna, som i sin tur gifte om sig med en ny man med samma yrke. För gården ½ 40 startar en sådan kedja med fällberedaren Anders Andersson Buus, vars hustru Ingierd gifte om sig med sämskmakaren Johan Va-lentinsson Höckert, vilken efter Ingierds död i sin tur gifte om sig med Sara Svensdotter Stierna, som i sin tur gifte om sig med sämskmakaren Jöns Jonathan Malmberg, som i sin tur gifte om sig med Catharina Svensdotter Telning. Hela denna kedja startade 1681 och upphörde inte förrän på 1760-talet.

119

Ett liknande giftermålsmönster finns på granntomten. Den startade med hästkrögaren Roting 1684, vars hustru Ingierd drev gården vidare efter makens död. Deras dotter Catha-rina Roting övertog senare gården och gifte sig först med besökaren Sven Moberg och efter dennes död med tobakshandlare Sven Svedman. Efter Svedmans död drev Catharina gården vidare och den ärvdes senare av dottern Anna Christina Svedman, som i sin tur gifte sig med handelsman Per Ullberg. Efter makens död 1793 drev Anna Christina verk-samheten vidare tillsammans med makens systerson bokhållaren Isak Lindqvist.

Dessa kluster och giftermålsallianser är märkliga i sin kontinuitet och har säkerligen varit vanliga på andra ställen i staden. Det innebar att änkan har kunnat fortsätta och trygga verksamheten på gården genom att gifta om sig med en yngre man inom samma hantverk. I praktiken har detta kunnat genomföras på en rad olika sätt. Änkan eller dottern har gift sig med grannen, alternativt en gesäll eller anställd i gården eller en man i branschen men från helt annan plats.

Historikern Dag Lindström har i en artikel nyligen tagit upp frågan om kvinnors för-sörjningsstrategier under tidig modern tid och ger en bakgrundsbild av kvinnans ställning i den förindustriella, skråorganiserade samhället. Det är ett välkänt fenomen att änkor efter mästare hade möjlighet att behålla verkstaden och driva verksamheten vidare, något som också kodifierades i 1720 års allmänna skråordning, dock under förutsättning att de inte gifte om sig. Skråordningen gjorde det alltså möjligt för kvinnor att driva egen näring, men samtidigt påpekas ofta att änkorna inte haft samma möjligheter, genom att de inte kunde anta nya lärlingar och istället var hänvisade till gesäller med högre lön. Änkornas möjligheter inom hantverksnäringarna kan på så sätt ha missgynnats genom skråord-ningen (Lindström 2012:220ff ).

Lindström visar med exempel från Norrköping och Linköping på en rad exempel där rörelsen drevs vidare av änkorna. Ett tydligt mönster framträder, där det finns en grupp änkor som innehar verkstaden under kort tid och en annan grupp som istället valde att driva verksamheten vidare under längre tid. Skillnaderna är stora mellan städerna, där Norrköping under 1700-talet utvecklades mot en allt större andel manufakturer och där lönearbete istället erbjöd en alternativ försörjningsmöjlighet. I Linköping fortsatte istället det skråbaserade hantverket att dominera och där var det istället vanligare att änkor drev rörelsen vidare. Lindström menar dock att det är viktigt att se till änkornas hela livssitua-tion och att se att änkorna gjorde tydliga val efter medvetna försörjningsstrategier (Lind-ström 2012:243ff ).

De änkor som innehade verkstaden under kortare tid tolkar han vara del av en över-gångslösning eller överbryggningsstrategi, i väntan på att verksamheten tas över av en son, svärson eller ny make. Detta verkar i hög grad gälla på de två hantverksgårdarna i kv An-svaret i Jönköping. Dessa överbryggningsstrategier har fungerat i många led under lång tid och de olika kvinnorna framstår som regelmässigt den viktigaste länken för att trygga fa-miljens försörjning och gårdens fortsatta funktion. I samtliga fall i tomt ½ 40 har änkan gift om sig med en ny man endast 1–2 år efter den förres död.

I tomt 41 finns dock två tydliga exempel på att änkorna en period fortsatt driva gården och rörelsen vidare efter mannens död. Ingierd Frimolin fortsatte som ägare till gården efter hästkrögare Rotings död 1711. På gården finns spår av mindre reparationer i form av ett nytt golv. Det är oklart om Ingierd drev hästkrögerirörelsen vidare, men makroanalysen verkar indikera en förändrad funktion. Spill efter läderhantverk kan tyda på att Ingierd valt en annan inriktning i gårdens verksamhet under sin änkeperiod. Det är dock tydligt att det under perioden 1711–1733 inte skedde några stora förändringar i gårdens utbyggnad.

120    

Efter Ingierds död 1725 övergick gården till hennes dotter Catharina Roting. Hennes andra äktenskap med handlare Sven Svedman innebar att gården bytte inriktning och omvandlades till en utpräglad handelsgård. Efter Svedmans död 1752 har Catharina kun-nat driva tobakshandeln vidare. Hon överlät den vidare till dottern Anna Christina Sved-man, som gifte sig med Per Ullberg, vilken därefter i sin tur drev och utvecklade handels-gården vidare.

Vi kan tolka kvinnans roll i denna utveckling, inte som passiva individer som låter sig ”konserveras” (jmf det vanliga uttrycket med konservering av prästänkor, Lindström 2012:219) utan istället i högsta grad en aktiv process. Vad vi ser är en tydlig strävan att från generation till generation trygga gårdens funktion inom ett och samma hantverk där än-korna verkar ha spelat en viktig och avgörande roll i denna överbryggningsprocess. Tydli-gast här är den långa traditionen med skinnhantverkare i tomt ½ 40. Kvinnornas aktiva roll för familjens och gårdens fortbestånd kan möjligen ha haft olika delförklaringar. Att man velat trygga sin försörjning är givetvis en viktig faktor. Kanske har det funnits inves-teringar i skinnhantverket, liksom tradition och kundkrets, som gjort att det varit ekonomiskt mest fördelaktigt att hitta en ny man inom samma yrke. I exemplet med sämskmakar gården kan vi få bilden av att den efterlevande kvinnan varit tvungen att ersätta den döde maken med en ny man relativt snabbt för att kunna driva gården vidare.

Exemplet med hästkrögargården 41 ger dock en mer komplex bild. Hästkrögaränkan Ingierd drev gården vidare under minst 15 år efter makens död 1711. Det har dock inte gått att fastställa om änkan drev samma verksamhet under denna tid. Men även dottern Catharina Roting fortsatte att driva tobakshandeln vidare under minst 15 år efter Svedmans död 1752. Analysen skulle behöva kompletteras och fördjupas för att se de verkliga förhål-landena i detalj, men bilden av aktiva och driftiga kvinnor med egna möjligheter att driva gården och rörelsen vidare själva verkar tydlig. Detta överensstämmer väl med den bild som Dag Lindström har beskrivit (Lindström 2012).

Kontinuiteten i verksamheten på gårdarna är framträdande, dels under den första perio-den med storköpmän och industriidkare från stadens övre skikt, dels under den andra perio-dens hantverkare. Desto tydligare framträder då förändringarna i dessa två perioder, den nästan samtida övergången på 1680-talet från köpmansgårdar till hantverksgårdar. Stibéus framför visserligen tankar kring en överlappning i funktion, där apotekargården tomt 41 även kan ha haft verksamhet för bespisning och inackordering, vilket leder över till hästkrö-geriet. Trots denna eventualitet så sammanfaller en markant funktionsförskjutning på 1680-talet med gårdarnas bebyggelse och fysiska innehåll, från en funktion som strandtomt och trädgårdar och över till de bebyggda tomterna med sin tydliga hantverkarprägel.

En liknande brytpunkt finns ca 1770, då båda gårdarna övergick till handelsmannen Per Ull berg, slogs samman och kom att fungera som handelsgård under en lång period. Handels-verk samheten hade dock inletts på gård 41 redan under Svedmans tid från 1730-talet, men kom således att få ett större genomslag i och med Ullberg 1770. Dessa tydliga funktionsför-ändringar kan kopplas samman med tydliga sociala förändringar av gårdarna. Man kan disku-tera om dessa socio-kulturella förändringar ca 1680 och 1770 är isolerade företeelser på just dessa gårdar, eller om de snarare är utslag för generella förändringar i staden som helhet.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att jämförelsen mellan de skriftliga och arkeolo-giska källorna tillåter oss att komma nära tomtutbyggnaden i detalj och följa tomtägarnas sociala utveckling. Det verkar alldeles klart finnas en koppling mellan tomternas utbyggnad och gårdarnas funktion. Som exempel kan nämnas apotekare Oldenknechts utbyggnad av tomt 41 för trädgårdsodling ca 1650, hästkrögare Rotings och sämskmakare Buus etablering

121

och utbyggnad av de båda gårdarna som hantverksgårdar under 1680-talet, utbyggnaden av tomt 41 som handelsgård under Svedmans tid på 1730-talet samt handelsman Ullbergs utbyggnad av de båda sammanslagna gårdarna ½ 40–41 efter 1770.

Den parallella utvecklingen under 1680-talet är slående, liksom den fortsatta inre ut-vecklingen av gårdarna under perioden fram till 1710. Apotekarträdgårdens utveckling under 1650-talet och handelsgårdens etablering på 1730-talet visar dock att utvecklingen på tomt 41 periodvis tog en helt annan utveckling än på granntomten.

Det detaljerade källmaterialet låter oss också få en inblick i hur tomterna byggdes ut. Det är anmärkningsvärt att vi i flera fall tydligt kan koppla utbyggnaden till ny ägare alter nativt när en änka gifter om sig med en ny man. Oldenknechts utbyggnad skedde endast några år efter hans tillträde 1645, sämskmakare Buus och hästkrögare Roting genomförde en utbygg-nad nästan direkt efter övertagandet 1681 resp 1684. Vidare kan vi konstatera en närmast omedelbar fortsatt utbyggnad när sämskmakaränkan Ingierd gifte om sig med Johan Höckert 1692. En tredje utbyggnad skedde när Höckert i sin tur gifter om sig med Sara Stierna.

Det omvända förhållandet, avsaknad av utbyggnad, kan konstateras när Sara Stierna gifte om sig med sämskmakare Malmberg 1722. Samma sak, fast än tydligare, är bilden för gården 41, där hästkrögaränkan Roting ensam drev gården vidare, med endast mindre förändringar, eventuellt med ändrad inriktning. Inte heller när dottern Catharina Roting med nye maken Sven Moberg tog över gården 1725 skedde någon utbyggnad, utan det skedde först när Catharina gifte om sig med handlaren Sven Svedman.

Vi kan tolka dessa tendenser som att kvinnorna fungerat som sammanhållande länk i går darnas historia. De kan även driva gårdarnas verksamhet vidare, delvis med ny inriktning, som i fallet med gård 41. Samtidigt är det i samband med den nye mannen, ant ingen i sam ma profession som den tidigare eller med nytt yrke, som det verkar finnas incitament till nybygg-nationen. Det kan förklaras i termer av att den nye mannens nya yrke, framför allt handels-mannen, kan ha medfört nya behov och resurser. Exemplen visar på kvinnans viktiga roll i dessa gårdars historia, som sammanhållande kraft för att behålla gården inom samma familj, och även haft möjlighet att driva gården och dess verksamhet vidare, men framstår däremot som inaktiva när det gäller utbyggnad av tomten och förnyelse av bebyggelsen.

Tomtstruktur och bebyggelseTomterna har stakats ut i den nya staden enligt fundationsbrevet från 1614. I ett protokoll från 1639 finns en intressant notering: ”Först tomterna delades här i Jönköping på Sanden 1614, fingo de tomter först, som bott och mist lägenhet i gamla staden. Lika visst fingo de ock så goda tomter, som ingen gård mist hade, allenast att han var mäktig att bygga” ( JH II:76). I samma brev finns även en intressant formulering som avslöjar något om hur konst-ruktionen av tomter och gårdar gått till: ”Hvad tomter belangar, däruppå de bygga skola, så skola de af vår ståthållare och byggmästare därsammastädes blifva utdelta, efter som vi dem därom hafva gifvit i befallning” ( JH II:74). Dessa citat kan tolkas så att borgarna först fick tomter som kompensation för förlorade gårdar i den gamla staden, och att detta skedde på direkt order från kungen och genom byggmästare och ståthållare (d v s fogden, kungens representant).

I det äldsta kartmaterialet möter oss idealplaner, där det tydligt framgår att man tänkte sig tomter med regelbunden storlek (Karlson 2010:82). Verkligheten blev dock en annan, med tomter med mycket skiftande storlek. Enligt byggnadshistorikern Bo E Karlsson beror tomternas storlek och utseende på gårdarnas funktion och läge i staden (Karlson 2010:195ff). Undersökningen av de olika tomterna i kvarteren Aspen, Dolken och Ansvaret

122    

stödjer detta, sannolikt har tomterna planerats för olika funktioner i de olika stadsdelarna. Samtidigt visar exemplen att utvecklingen har medfört att tomterna förändrats, i vissa fall efter bara en generation.

Ovan har det visat sig vara möjligt att följa utbyggnaden av tomterna i kv Ansvaret i detalj, en kvalitet som saknas i många äldre undersökningar. Samma gäller för undersök-ningen i kv Diplomaten, den södra delen av Tyska maden (Nordman & Pettersson 2009:68). Detta visar tydligt på värdet av den metodiska utveckling som ägt rum inom arkeologin under de senaste decennierna. Den successiva utbyggnaden visar också tydligt på det för-rädiska i att försöka tolka tomterna i statiska typer, som ofta utgår från färdiga mallar. Exemplen från kv Dolken kan tolkas som att en ursprunglig funktion och plan för tom-terna har ändrats bara efter någon generation. Bebyggelsen har förändrats från välplane-rade, närmast stereotypa moduler, till mer heterogena tomter med möjligheter till egen odling. Det var viktigt att hitta möjligheter till alternativa försörjningar när vantmakeriet lades ner och förutsättningen för gårdarnas ekonomi förändrades.

I kv Ansvaret finns problematiken med att tomternas gatunära del inte kunnat under-sökas. Att det funnits byggnader utmed Smedjegatan verkar klart genom enskilda dendro-dateringar av kassuner och huskonstruktioner i portgången under de nuvarande husen. Men det är svårare att fastställa karaktären, ifall det rör sig om bostadshus och hur dessa var orienterade.

Gårdarnas huvudbyggnader ligger i samtliga nu undersökta exempel utmed gatan. I de äldre medeltida stadsgårdarna låg huvudbyggnaden långt indragen på gården, med enk-lare bodar eller ekonomibyggnader ut mot gatan. Karlson menar att detta är ett typiskt urbant drag, men påpekar att det i Jönköping även finns exempel på ett ålderdomligt drag med huvudbyggnaden inne på gården ännu under 1600-talet (Karlson 2010:201). Denna utåtvända struktur som vi ser spåren av i det nya Jönköping verkar vara ett typiskt tidig-modernt drag. Vid arkeologiska undersökningar i både Linköping och Vadstena ligger huvudbyggnaderna inåtvända så sent som på 1500-talet (Tagesson 2002:201ff; Hedvall 2002:62f ).

Nyligen undersöktes två stadsgårdar i Linköping med ålderdomlig inåtvänd struktur som etablerats så sent som vid 1610-talets slut (Tagesson 2013b). Exemplen på en utåtvänd struktur i Jönköping redan under 1620-talet är därför tidiga och ger en viktig datering när detta utslag för modern stadsplanering först har genomförts.

Gatuhusen har i de tre stora gårdarna i kv Aspen vid Hovrättstorget visat sig vara vända med långsidan mot Storgatan. Även i det närbelägna kv Ankaret fanns fasadvända hus med stenkällare i tomt 30, en gård som ägdes av köpman Arvid Persson. Under medel-tiden var det däremot vanligt med gavelvända hus, något som nyligen konstaterats i Kalmar från 1600-talets andra hälft, liksom i kv Diplomaten, delar av kv Ankaret och i kv Abborren i Jönköping (Tagesson 2013a; Nordman & Pettersson 2009; Nordman 2011; Haltiner Nordström 2012). För Jönköpings del menar Karlson att det under 1600-talet fanns gavel-vända hus, men att dessa blev mer sällsynta, och att de aktivt motarbetades av myndighe-terna, särskilt vid återuppbyggnaden efter 1690 års brand. Hus med långsidan ut mot gatan var dock vanligast redan under 1600-talet (Karlson 2010:202).

Inne på gårdarna finner vi i kv Aspen och Ansvaret dubbla ekonomilängor, med succes-sivt utbyggda hus, där byggnadskropp fogats till byggnadskropp. Samma tomtstruktur återkommer i kv Abborren och Ankaret, liksom i vapenfaktoriets gårdar i kv Apeln och Arkadien utmed Smedjegatan (muntligen Claes Pettersson). Den östra längan i tomt ½ 40 i kv Ansvaret var ca 5 m bred, vilket även gäller för den västra längan på tomt 41. Den

123

östra längan verkar däremot ha varit smalare, endast ca 4 m bred. Den inre gården var på detta sätt mycket smal och trång, ca 3–4 meter för tomt 41. Vi ser här en modell som är fullt jämförbar med storköpmännens gårdar i kv Aspen, med den skillnaden att tomterna här är betydligt smalare.

Byggnaderna i kv Ansvaret har en storlek som oftast varierar mellan 22–30 m2, i enstaka fall 60–75 m2. Dessa påtagligt små hus skiljer sig från storköpmännens gårdar och vant-makarnas byggnader, där de senare ligger kring 80 m2. Det verkar vara tydligt att ekonomi-längorna har varit funktionsuppdelade. I kv Aspen framgår det att husen haft olika funk-tioner, främst iakttagbart i närvaro eller frånvaro av spisfundament. Men inte heller i kv Ansvaret är det helt lätt att funktionsbestämma de enskilda husen. Variationen med eller utan spisfundament har vanligtvis tolkats i termer av kök eller verkstad respektive bod. Här är det avgörande att ta hjälp av makrofossilanalys av material från spisar, ugnar och golv-lager. I några fall har byggnaderna tolkats som stall, med stöd av det makrobotaniska materialet och förekomst av båsindelning. En annan viktig men inte självklar fråga är om det är fråga om ett enskilt hus med egen bärande vägg eller om det rör sig om ett rum i en ekonomilänga under samma tak.

Bo E Karlson visar i sin avhandling om stadsbebyggelsen i Jönköping att husen ut mot gatan ofta har innehållit verkstäder och bostadsfunktion, såsom sal och kammare, men att själva köket oftast återfinns i någon av ekonomilängorna inne på gården. En rekonstruktion av en tomt vid Östra Storgatan, byggd på en bouppteckning från 1781, ger en tydlig bild av funktionsuppdelningen, med gatuhus med försäljningsbod, kammare och dagligrum i fil på nedervåningen, samt sal och sängkammare i ovanvåningen. I den västra gårdslängan fanns kök och kammare i två våningar och i den östra fanns verkstad och kammare. Längre in på gården fanns brygghus, köttbod, kolbod, vagnsskjul och längst i norr stall, fähus och andra ekonomibyggnader (Karlson 2010:233f ).

Exemplet kan jämföras med den arkeologiska dokumentationen i kv Aspen, men pekar också på möjligheten att köksfunktionen även i kv Ansvaret varit en del av ekonomilängorna, och att det kan ha funnits en funktionsuppdelning mellan de båda ekonomilängorna. Detta innebär i sin tur att distinktionen mellan huvudbyggnader och ekonomibyggnader kan visa sig vara mindre relevant. Frågan om relationen mellan tomtens framsida och baksida bör således problematiseras i fortsatta arbeten.

I stark kontrast till hantverksgården och handelsgården står den avvikande tomtstruk-turen i vantmakeriets kvarter, med små modulliknande tomter. Byggnadsskicket och husplanerna är synnerligen likartade, med en mer kvadratisk planlösning, med en stuga och två små angränsande rum, möjligen en kammare och en farstu. Byggnaderna är när-mare 80 m2 och skiljer sig även i sin storlek och flerrummighet från åtminstone hantverks-gårdarna i kv Ansvaret. Sannolikt har dessa hus fungerat som bostad och verkstad för vantmakarfamiljerna. Avsaknaden av odlingsmöjligheter och bristen på gårdsutrymme under äldsta tid gör att vi uppfattar dessa tomter som extremt funktionellt specialiserade. Karlson framför tolkningen att just byggnader med enkelstugans planform har uppförts av kronan för personal på faktoriet och för hantverkare som flyttade in från landet (Karlson 2010:21). Detta verkar stämma väl med det ganska unika husmaterialet i kv Dolken. Vi skulle kunna uttrycka det så att vantmakargårdarna är enfunktionella och husen flerfunk-tionella, medan hantverkargårdarna och storköpmännens gårdar är mångfunktionella medan husen är enfunktionella.

Tomternas successiva utbyggnad framgår på ett mycket tydligt sätt genom materialet från kv Ansvaret. Här får vi även en detaljerad bild av parallelliteten mellan gårdarnas

124    

funktion, boende och ägare och den fysiska utbyggnaden. Förändringen följer olika cykler, med övergripande perioder – från strandtomter till storköpmännens gårdar vid Storgatan, vidare som hantverksgårdar från 1680–1760/70 och därefter handelsgårdar från 1760/70 och framåt. På ett mikroplan kan vi se att varje enskild utbyggnadsfas kan kopplas till tomternas förändrade funktioner och successiva utbyggnader, vilka i sin tur visar sig hänga samman med gårdarnas sociala livscykler. Detta tar sig främst uttryck i tydliga utbyggnader då det kommer in en ny man i hushållet, antingen i form av en köpare eller en ingift man. Samtidigt kan vi tydligt se kvinnornas aktiva roll som sammanhållande länk mellan de olika generationerna av ägare och brukare.

AvslutningRummets betydelse för att förstå ekonomiska konjunkturer, politiska beslut men också vanligt folks möjlighet att skapa sig ett privat rum, blir tydligt när vi har möjlighet att studera rummet och den byggda miljön i detalj. Vi har ovan kunnat konstatera att utbygg-naden av den nya staden Jönköping tycks ske efter ett ideal med funktionsuppdelning i olika sociala och ekonomiska zoner. Tidens ideal föreskrev en funktionell och hierarkisk uppdelning av samhället i stort, något som blir tydligt i de nya stadsrum som skapas under perioden. En jämförelse med Kalmar visar på stora likheter i uppbyggnadsfasen, men också att de ekonomiska möjligheterna satte begränsningar, och att stadsrummet har varit före-mål för en kontinuerlig förändringsprocess. När tiderna förändras, förändras också rummet. Kanske är det till och med så att det är just där som förändringen äger rum.

Det tycks finnas en spänning mellan å ena sidan makrostrukturer i form av stadens livscykler och å andra sidan hushållens livscykler med aktörer på mikronivå. Den tydliga parallelliteten mellan de båda hantverkstomterna ½ 40 och 41 väcker frågor kring inter-aktionen mellan gårdsägarna? Är det fråga om generellt goda tider, gynnsamma för verk-samheten på gårdarna? Eller är det fråga om en social tävlan mellan gårdsägarna?

Stibéus har i sin framställning satt denna utveckling i ett större sammanhang och pekat på flera intressanta paralleller. Grundandet av den nya staden på 1610–20-talet har sin bakgrund i det svenska stormaktsväldets uppbyggnad och en omvandling av samhället på bred front. Till detta hör givetvis goda tider för de tongivande handelsmännen, som med sina stora gårdar utmed Storgatan är ledande i uppbyggnaden av staden på sin nya plats. Dessa är samtidigt inblandade i kronans etablering av vapenfaktoriet och vantmakeriet 1620, vilket i sin tur ger ett tydligt ekonomiskt incitament till utvecklingen i staden. Vi kan tala om en krigsekonomi, där mycket av statens resurser användes för att bygga upp krigsmakten och därmed stormaktsväldet, men också att detta omvänt leder till en efter-frågan som gynnar krigsindustrin, något som märks tydligt i en stad som Jönköping.

Samtidigt är det viktigt att understryka att krigsekonomin, liksom adelns alltmer ut-studerade lyxkonsumtion, har lett till en kraftig efterfrågan som stimulerat hantverk och gynnat bredare sociala klasser (Revera 1984). Under denna period ser vi dels etableringen av de stora handelsgårdarna utmed Storgatan, såsom borgmästare Peder Gudmundssons gård vid torget (kv Aspen), liksom de gårdar som Petter Bursie och Johan Wernich inrättade och vars strandtomter kunde undersökas i kv Ansvaret.

1630- och 1640-talet var en period av intensiv omvandling och modernisering av Sverige. Flertalet städer fick nya stadsplaner, flera nya städer planerades i olika delar av landet, inte minst i Finland och Norrland. Samtidigt skedde en utveckling av rättsväsendet, där inrät-tande av Göta hovrätt i Jönköping 1636 utgjorde ett led. Städerna fick nu också nya funk-tioner, och i detta sammanhang kan vi se påbud om kommunala slakteriet 1640 i tomt 42 i

125

kv Ansvaret (”Jönköpings kommu nala slakthus” i denna volym), liksom stadsapotekaren Ol den knechts etablering av en apotekarträdgård i tomt 41 (”Det blommande apote-ket” i denna volym).

Perioden efter Westfaliska freden 1648 ledde bland annat till vantmakeriets nedgång och problem inom vapen-industrin. I förlängningen behövde ekonomin ställa om till en alternativ produktion, och det är kanske i ljuset av detta vi kan se omgestaltningen av tomterna i Tyska maden under 1650-talet och etableringen av hantverksgårdarna i kv Ansvaret under 1680-talet. Samma förhållande har ti-digare konstaterats i faktoristaden Norrköping (Helmfrid 1965:286ff; Wallebom 2003:67f ). På flera platser i Jönkö-ping har denna expansion noterats, i omvandlingen av vantmakeriets tomter i kv Dolken mot en civil produktion, bland annat metallhantverk, men också ökade inslag av odling till husbehov. Vapenfaktoriet flyttades och nyetable-rades i det närbelägna Huskvarna 1689, och staden Jönkö-ping kan ha påverkats i fortsatt positiv riktning under upprustningen inför det Stora Nordiska kriget 1700–1718.

Efter freden i Nystad 1721 var Sveriges stormaktsdröm-mar över för gott, vilket ledde till problem för krigsekono-min och behov av att ställa om till alternativ produktion. Under de första årtiondena under 1700-talet finns tecken

som tyder på en stagnationsperiod, märkbar framför allt i kv Ansvaret. Vi kan senare följa omvandlingen av gårdarna utmed Smedjegatan, först under köpman Svedman på 1730-talet och därefter sammanslagningen av gårdarna under Ullbergs tid kring 1770. Funktionen som handelsgård framgår av ett nytt bebyggelsemönster, noterbart i tomt ½ 40 och 41 genom den stora kringbyggda gården. Parallellt med detta växer även fram en ny byggnadskultur, som omfattar tvåvåningsbyggnader med långsidan mot gatan, med linoljemålade och panelade fasader (jmf även Karlson 2010; Nordman & Pettersson 2009:173).

Inledningsvis kunde vi konstatera att rummet har betydelse. Var tid sätter sin prägel på staden (fig 81). De undersökta stadsgårdarna har kontinuerligt förändrats; från kronans hierarkiska idealplan, över krigsekonomins strikt funktionella produktionsenheter, vidare till frihetstidens merkantilt expansiva handelsgårdar och fram till dagens kommersialise-rade köppalats. Vi har sett att rummet förändras beroende på ekonomiska förutsättningar, men också som uttryck för en funktionell specialisering. Samtidigt visar exemplen hur de enskilda gårdsägarna påverkar och bestämmer utbyggnad och förändring. Dessa fungerar helt enkelt som aktörer, som enskilda aktiva individer, som samtidigt är inskrivna i en samhällelig kontext – självständiga och kreativa, men inom vissa givna strukturer och ramar.

Fig 81. Moderna rum – det är viktigt att göra avtrycki stadsrummet. Kulturhuset Spira vid Munksjön.FOTO GÖRAN TAGESSON.

194    

195

LitteraturAhlberg, N. 2005. Stadsgrundningar och planförändringar: svensk stadsplanering 1521­1721.

Diss. Uppsala. Sveriges lantbruksuniversitet. 2005. Uppsala. Ahrland, Å. 2006. Den osynliga handen. Trädgårdsmästaren i 1700­talets Sverige. Carlssons

Bokförlag. Stockholm.Almquist, H. 1929. Göteborgs historia: grundläggningen och de första hundra åren. D. 1, Från

grundläggningen till enväldet (1619–1680). Göteborg. Andersson, T., Jonstoij, T. & Lundquist, K. (red). 2000. Svensk trädgårdskonst under fyra­

hundra år. Stockholm: Byggförlaget.Apelman, J. & Holmgren, E-L. 2008. Gravhällar i Kalmar domkyrka 1681–2008. Kultur­

historisk utredning, Kalmar kommun, Småland. Kyrkoantikvarisk rapport februari 2008. Kalmar läns museum. Kalmar.

Awebro, K. & Öberg, T. 2001. Pärlproducent och miljöarkiv. Människan och naturen / [ve­tenskapliga redaktörer: Pettersson, B, Svanberg, I, Tunón; H].

Bedoire, F. 2001. Guldålder: slott och politik i 1600­talets Sverige. Stockholm: Bonnier i samarbete med Konsthögsk:s arkitekturskola.

Bergold, H. 1996. Arkeologisk undersökning, Dalpilen ­ett 1600­talskvarter i Falun. Dalarna, Falu, kv. Dalpilen 6. UV Stockholm, rapport 1996:109.

Beronius Jörpeland, L. 2002. Den grå vardagen – städning och renhållning i den medel-tida staden. Bebyggelsehistorisk tidskrift. 2001 Nr 42.

Beronius Jörpeland, L. & Skyllberg, E. 2003. Lunda gård – delområde G: gårdstomt och kvarnläge : E20 : Södermanland, Strängnäs socken, Strängnäs 2:23 och 2:27, RAÄ 266 och RAÄ 332. Stockholm: Riksantikvarieämbetet.

Beronius Jörpeland, L. & Skyllberg, E. 2007. Mot moderna tider! Modernitet och arkeologi : artiklar från VIII Nordic Tag i Lund 2005.

Boëthius, B. & Kromnow, Å. 1947–1968. Jernkontorets historia: minnesskrift. Stockholm. Boëthius, A. & Vretemark, M. 2008. Gamla Älvsborgs fästning – en analys av benmaterialet

från Göteborg, Gö 185. Rapport Västergötlands museum 2008:8.Bramstång, C. & Nilsson Schönborg, G. 2005. Arkeologi inför Götatunneln: Västra Götalands

län, Göteborgs stad, RAÄ 216, norr om Järntorget och vid Lilla Bommen. Mölndal: Riks-antikvarieämbetet, UV Väst.

Referenser

Fig 135. Kanske lockade anslagstavlan vid Smedjegatanen del nyfikna till någon av visningarna av utgrävningeneller till ett besök på UV:s hemsida. FOTO MAGNUS STIBÉUS.

196    

Bramstång Plura, C., Carlsson, K. & Rosén, C. 2013. Nio tomter i Jönköping. Kvarteret Dovhjorten (Druvan), Jönköping. Arkeologisk undersökning. Riksantikvarieämbetet, UV Rapport 2012:119.

Bååth, L. M. 1916. Helgeandsholmen och Norrström från älsta tid till våra dagar. 1, Tiden till 1718. Uppsala: Almqvist & Wiksell.

Bååth, L. M. 1918. Helgeandsholmen och Norrström från älsta tid till våra dagar. 2, Tiden från 1719. Uppsala: Almqvist & Wiksell.

Bäck, M. 2012. Keramiken i kv Mästaren – en sammanfattning med betoning på fajans. I: Tagesson, G. & Nordström, A. Kvarteret Mästaren: Kalmar län, Kalmar stad, Kalmar domkyrkoförsamling, Kvarnholmen, Kv Mästaren 5­8, 21­22, 29, RAÄ 93. Dnr 422­00295­2009 : särskild arkeologisk undersökning. Linköping: Arkeologiska uppdragsverksamheten (UV Öst), Riksantikvarieämbetet.

Carlsson, E., Nyström Godfrey, I. & Hägerman, B. 2011. Arkeologiska undersökningar på fastigheten Falan 22, 1600­talsbebyggelse inom stadslager RAÄ 68 i Falu stad och kommun, Dalarna. Falun: Dalarnas museum.

Carlsson, K. & Rosén, C. 2002. Stadsbornas kärl – Keramik i västsvenska städer från 1400­tal till 1700­tal. Urbaniseringsprocesser i Västsverige. GOTARC Serie C. Arkeologiska Skrifter No 44. Göteborgs universitet. Göteborg.

Carlsson, K. & Rosén, C. 2010. Keramiken en spegel av den mångkulturella staden Göteborg, opubl forskningsrapport.

Castenbrandt, H. 2012. Rödsot i Sverige 1750­1900: en sjukdoms demografiska och medicinska historia. Diss. Göteborg : Göteborgs universitet, 2012. Göteborg.

Cederlund, C. O. (red). 1967. Regalskeppet Wasa: utställning Wasavarvet. ([Ny uppl.]). Stockholm: [Wasanämnden].

Dahlberg, F. 2010. (efterord av Anders Weidar). Leva vid Vättern. Karlsborg.Dahlbäck Lutteman, H. 1980. Svenskt porslin. Fajans, porslin och flintgods 1700–1900.

Väster ås: ICA-förlaget.Drangert, J-O. & Hallström, J. 2002. Den urbana renhållningen i Stockholm och Norrkö-

ping: – från svin till avfallskvarn? Bebyggelsehistorisk tidskrift 44.Duerr, H P. 1994. Myten om civilisationsprocessen. Bd 1, Nakenhet och skam. Stockholm: B.

Östlings bokförl. Symposion.Einarsson, L. 2008. Kronans kanoner. Kalmar: Kalmar läns museum.Einarsson, L. & Jahrehorn, M. 2009. Plåtmyntfyndet vid Sternö [Elektronisk resurs] : rapport

om marinarkeologisk besiktning och bärgning av sjöfynd : Sternö, Karlshamns kommun, Blekinge län. Kalmar: Kalmar läns museum.

Elfwing, P. 1724. Dissertatio medica de Trifolio aquatico. Åbo Brodin, Lars (resp).Elias, N. 1989. Civilisationsteori. D. 1, Sedernas historia. Stockholm: Atlantis.Ericsson, B. 1977. De anlagda städerna i Sverige (ca 1580–1800). Urbaniseringsprosessen i

Norden / det XVII. nordiske historikermøte, Trondheim 1977; Authén Blom, G (red). D. 2. Ericsson, P. 1987. I Möller, S. Daniel Sager – en fältskär i svensk tjänst. I Släkt och hävd

1987:1.Stockholm.Ericsson, P. 2002. Ett läroskrå och konstgille som kan fägna och förnöja: Jönköpings målare,

bildhuggare och tapetmakare under fem sekler. Jönköping: Junecopia.Ersgård, L. 2007. Modernitet och arkeologi: artiklar från VIII Nordic Tag i Lund 2005. Stock-

holm: Riksantikvarieämbetet.Esping, U. 2002. Den trilska frun. En borgarkvinna i 1700­talets Jönköping. Habo.

197

Fors, H. 2007. Occult Traditions and Enlightened Science: The Swedish Board of Mines as an Intellectual Environment 1680–1760” in, L. Principe (ed.) Chymists and chymistry: Studies in the history of alchemy and early modern chemistry (Sagamore Beach: Science History Publications). USA.

Forshell, H. 2003. Kemisk analys av metaller; en case study. Berg, L., Forshell, H. & Sö-derberg, A. (red). I gruva och grav: metallhantering från bronsålder till nyare tid. Stockholm: Jernkontoret.

Franck, M. J. 1633. De Præclaris HerbæNicotianæ sive Tabaci Virtutibus. Hernodius, J.O. (resp). Upsala.

Geijer, M. 2007. Makten över monumenten: restaurering av vasaslott 1850–2000. Diss. Stockholm: Kungliga tekniska högskolan, 2007. Stockholm.

Golabiewski Lannby, M. 2007. Turerna kring tiodalersplåtarna och rundmynten från skeppsvraket i Gryt, Östergötland. Svensk numismatisk tidskrift, 2007:4.

Gullberg, T. 2008. Lejonet vaknar 1611–1660. Helsingfors.Gustafsson, L. 1997. Flanelltryckeriet i Karlshamn. Carlshamniana 1997 (12). Årsbok

utgiven av Föreningen Karlshamns museum. Karlshamn.Göthberg, G. 1990. Fältskärer och drabanter i Karl XII:s armé och recept mot deras krämpor.

Nordisk medicinhistorisk årsbok 1990. Medicinhistoriska museet, Stockholm.Hall, M. & Silliman, S. W. 2006. Introduction: Archaeology of the Modern World. I Hall,

M. & Silliman, S. W. (red). Historical Archaeology. Blackwell Studies in Global Archaeo-logy. Oxford.

Haltiner Nordström, S. 2012. Under Chinabiografen. Arkeologisk för­ och slutundersökning i kv Abborren, Jönköping. Rapport Jönköpings läns museum 2012:66.

Hedberg, J. 1985. Kungl. artilleriet. Yngre Vasatiden. Stockholm: Militärhistoriska förlaget.Hedvall, R. (red). 2002. Arkeologi i Vadstena. Nya resultat med utgångspunkt i undersökningarna

i stadsdelen Sanden. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar. Skrifter 46. Linköping.

Heimdahl, J. 2005. Urbanised Nature in the Past: Site formation and Environmental Develop­ment in Two Swedish Towns AD 1200–1800. Stockholms universitet.

Heimdahl, J. 2009a. Bolmörtens roll inom magi och medicin under den svenska förhistorien och medeltiden. Fornvännen 104:2.

Heimdahl, J. 2009b. Geoarkeologiska analyser av stratigrafi och växtmakrofossil från kvar-teret Diplomaten, Jönköping. I Heimdahl, J. & Vestbö Franzén, A. Tyska madens gröna rum. Specialstudier till den arkeologiska undersökningen i kvarteret Diplomaten, RAÄ 50, Jönköpings stad. Jönköping. Jönköpings läns museum. Arkeologisk rapport 2009:41.

Heimdahl, J. 2012. Geoarkeologiska analyser av stratigrafi och växtmakrofossil från kv Ansvaret, Jönköping. Teknisk rapport. I Bilaga 6a–b. I Stibéus, M. Från vassbevuxen strandkant till handelsgårdar: tre gårdar från 1600­ och 1700­talen vid Munksjön, Småland, Jönköpings stad och kommun, kv Ansvaret 5 och 6, RAÄ 50: dnr 423­00917­2008: arkeo­logisk undersökning. Linköping. Arkeologiska uppdragsverksamheten (UV Öst), Riks-antikvarieämbetet.

Heimdahl, J. 2012. Odling, växthantering och miljöutveckling i kvarteret Mästaren, Kalmar 2009. Teknisk rapport av kvartärgeologiska och arkeobotaniska analyser. Bilaga 2. I Tagesson, G. & Nordström, A. Kvarteret Mästaren: Kalmar län, Kalmar stad, Kalmar domkyrkoförsamling, Kvarnholmen, Kv Mästaren 5–8, 21–22, 29, RAÄ 93, dnr 422­00295­2009 : särskild arkeologisk undersökning. Linköping. Arkeologiska uppdragsverksamheten (UV Öst), Riksantikvarieämbetet.

198    

Helmfrid, B. 1965. Norrköpings historia. 2, [avsnitt] 5, Tiden 1568–1655. Norrköping.Henschen Ingvar, I. 1992. Kattuntryck: svenskt tygtryck 1720­1850. Sthlm: Nordiska museet.Herteig, A E. 1991. The buildings at Bryggen: their topographical and chronological development.

P. 2, [Text], Plates. Bergen: Univ. of Bergen.Hillier, B. & Hanson, J. 1984. The social logic of space. Cambridge. Cambridge Univ. Press.Hofrén, M. 1970. Kalmar: karolinska borgarhus i sten. Stockholm.Hårding, B. 2000. Sanden. En osteologisk undersökning av några stadskvarter vid Vad-

stena slott. I Hedvall, R. m fl. Stadsgårdar i den senmedeltida stadsdelen Sanden, Vadstena: Vadstena stad och kommun, Östergötland, dnr: 421­2200­1995, 96/054, 97/064, 421­1405­1998. Linköping: Avd. för arkeologiska undersökningar, Riksantikvarieämbetet.

JH I I = Jönköpings historia II. 1918. Jönköping.JH III = Jönköpings historia III. 1919. Jönköping.JH IV = Jönköpings historia IV. 1921. Jönköping.Johnson, A. 2010. Garpar, gipskatter och svartskallar: invandrarna som byggde Sverige. (1. uppl.)

Stockholm: SNS förlag.Johnson, M. 1978. Borgholm – castrum nostrum. Kalmar län 1978. Årsbok för kulturhistoria

och hembygdsvård. Årgång 63. Kalmar: Kalmar läns museum.Johnson, M. 1993. Housing culture: traditional architecture in an English landscape. London:

U. C. L. Press.Johnson, M. 1996. An Archaeology of Capitalism. Oxford, UK: Blackwell Publishers.Jonsson, L. 1992. Mat och miljö i Ny Varberg. I: Ny Varberg – staden som blev kungsgård.

Persson, B-A (red). Skrifter från Stiftelsen Hallands länsmuseer, 5. Varberg.Joutsivuo, T. 1999. Scholastic tradition and humanist innovation: the concept of neutrum in

Renaissance medicine. Sarja-ser. Humaniora nide-tom. 303. Helsinki.Karlson, B. E. 1996. Bebyggelse i Jönköping 1612–1870. Produktion, rekreation. Småländska

kulturbilder. Jönköping: Jönköpings läns museum.Karlson, B. E. 2004. Stadens förnyelse och kontinuitet: bebyggelse i Jönköping 1612­1870: från

den nygrundade staden 1612 till 1870 vid industrialismens genombrott. Diss. Göteborg. Univ., 2004. Jönköping.

Karlson, B. E. 2010. Jönköping – den nya staden. Bebyggelse och stadsplanering 1612–1870. Småländska kulturbilder. Jönköping: Jönköpings läns museum.

Krook, H. 1987. Om Arvid Månsson och hans Örta-Book. I Månsson, A. En myckit nyttigh Örta­Book, 1642 års upplaga. Faximilutgåva 1987. Bokförlaget Rediviva. Stockholm.

Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid från vikingatid till reformationstid. 1956–1978. Andersson, I. & Granlund, J. (red). Allhem. Malmö.

Lagerqvist, L O. & Nathorst-Böös, E. 1981. Mynt, sedlar och medaljer: ur numismatikens historia. Stockholm: Askild & Kärnekull.

Lagerström, M. 1731. Stockholms stads­ordinantier, påbud och publicationer. Del 1. Stockholm.Larsson, H. 2001. Munksjöns betydelse för stadens näringar och sjöfarten. Norra Munk­

sjöområdet – en historisk dokumentation. Byggnadsvårdsrapport 2001:2. Jönköpings läns museum. Jönköping.

Larsson, I. 2009. Millefolium, rölika och näsegräs. Medeltidens svenska växtvärld i lärd tradi­tion. Kungl. Skogs. Och lantbruksakademien. Meddelanden nr 45. Stockholm.

Larsson, S. 2000. Stadens dolda kulturskikt. Lundaarkeologins förutsättningar och för ståelse­horisonter uttryckt genom praxis för källmaterialproduktion 1890­1990. Archaeo logica Lundensia, Investigationes de antiqvitatibus urbis Lundae IX. Kulturhistoriska museet. Lund.

199

Leone, M. P. 2005. The archaeology of liberty in an American capital: excavations in Annapolis. Berkeley: University of California Press.

Levertin, A. m fl. 1910–1918. Sveriges apotekarhistoria från konung Gustaf I:s till närvarande tid. Bd 1, Stockholms stad, Stockholms län, Uppsala län, Södermanlands län, Östergötlands län, Jönköpings län, Kronobergs län. Stockholm.

Lihammer, A. & Nordin, J. M. (red) 2010. Modernitetens materialitet. The Museum of National Antiquities, Stockholm. Studies 17.

Lindberg, F. 1976. Linköpings historia 2, 1567–1862, Näringsliv och förvaltning. Linköping.Lindeblad, K. 2006. Den gröna staden. I Larsson, S: Nya stadsarkeologiska horisonter. Riks-

antikvarieämbetet. Stockholm.Lindroth, S. 1975. Svensk lärdomshistoria, band 2, Stormaktstiden. Nordstedt. Stockholm.Lindström, D. 2012. Privilegierade eller kringskurna? Hantverkaränkor i Linköping och

Norrköping 1750–1800. Historisk tidskrift (Stockholm. Print). (2012:2). Linge, L. 2008. Dansk eller svenskt system? Hallands tullsituation efter Brömsebrofreden.

Scandia 2008:1. Tidskrift för historisk forskning. Lund.Linnean society of London. 1979 (1686). Pharmacopœia Holmiensis: galeno­chymica 1686.

(Faks.-utg.) Stockholm: Rediviva.Lönnberg, E. 1940. Om Tabergs bergsbruk och bergslag. I: Mäster Gudmunds Gille Årsbok

1940. Jönköping.Magnusson, L. 2010. Sveriges ekonomiska historia. ([4., uppdaterade och rev. uppl.]). Stock-

holm: Norstedt.Mansén, E. 2011. Sveriges historia. 1721–1830 : [trädgårdskonst, ostindiefarare, naturaliekabinett,

syre, upplysning, kritpipor, fred, tryckfrihet, mode, ordensmystik, kaffehus och salonger, brev och dagböcker, roddarmadamer, sexualsystemet, kakelugnar, teater, romantik]. Stockholm. Norstedt.

McLees, C. 2011. Materiality, modernity, and urbanism. An outline for an archaeological study of urban society in Norway during the transition to the modern world. I Fagerlund, T E & Paasche, K (red). 1537 ­ Kontinuitet eller brudd?. Trondheim Studies in History.

Molaug, P. B. 2002. Oslo havn i middelalderen. NIKU strategisk instituttprogram 1996–2001: Norske middelalderbyer. Oslo. Norsk institutt for kulturminneforskning.

Myrdal, J. (red). 1999. Det svenska jordbrukets historia. [Bd 2], Jordbruket under feodalismen : 1000­1700, Natur och kultur/LT i samarbete med Nordiska museet och Stift. Lagers-berg. Stockholm.

Mårtensson, H. 2002. Trädgårdspraxis år 1754 av Lundberg, P. (1713–1787). Akantus. Kristianstad.

Nilsson, S. 2008. Arkeologisk undersökning i kv Aspen, Jönköping. Jönköpings läns museum, rapport 2008:60.

Nilsson Schönborg, G. 2001. Kinesiskt importporslin i Göteborg sett ur ett arkeologiskt per­spektiv. Urbaniseringsprocesser i Västsverige. GOTARC Serie C. Arkeologiska skrifter No. 39. Göteborgs universitet. Göteborg.

Nilsson Schönborg, G. & Rosén, C. 2003. Om värdet av keramik. Keramik i jordfynd, bouppteckningar och den arkeologiska litteraturen. META 2:2003.

Nilsson, Y. & Stibéus, M. 1992. Arkeologisk och byggnadshistorisk undersökning av fyra gårdar från 1600–1800­talen. Kv Ansvaret 7–8, Jönköpings stad. Jönköping. Jönköpings läns museum.

Noldus, B. 2004. Trade in Good Taste. Relations in Architecture and Culture between the Dutch Republic and the Baltic World in the Seventeenth century. Architectura Moderna. Archi-tectural Exchanges in Europe, 16th–17th Centuries. Turnhout.

200    

Nordisk familjebok (NFB). 1886. Konservationslexikon och realencyklopedi. Innehål-lande upplysningar och förklaringar om märkvärdiga namn, föremål och begrepp. Tionde bandet. Lloyd – Militärkoloni. Stockholm.

Nordman, A-M. 2009. Att flytta en stad. Hur Jönköpings stad flyttades under tidigt 1600­tal. Seminarieuppsats, institutionen för arkeologi och antikens historia, Lunds universitet.

Nordman, A-M. 2011. 1600­talets borgargårdar i Jönköping. Arkeologisk undersökning i kv Ankaret, Jönköping. Jönköpings läns museum, rapport 2011:62.

Nordman, A-M. & Pettersson, C. 2009. Den centrala periferin. Arkeologisk undersökning i kvarteret Diplomaten, faktor­ och hantverksgårdar i Jönköping 1620­1790. RAÄ 50, Jön­köpings stad. Jönköpings läns museum. Arkeologisk rapport 2009:40.

Nordström, M. & Pettersson, C. 2005. Stolphus i Läsäng: inför planerad fjärrvärmeledning mellan Torsvik och Eurostop, delen förbi Korsvägelyckan och Läsäng : Barnarps socken i Jönköpings kommun, Jönköpings län : arkeologisk utredning etapp 2. Jönköping: Jönköpings läns museum.

Nováky, G. 1990. Handelskompanier och kompanihandel. Svenska Afrikakompaniet 1649–1663. En studie i feodal handel. Studia Historica Upsaliensia 19. Uppsala.

Ohlson, B. 2001. Ett läkemedelsfynd från regalskeppet Kronan. Marinarkeologisk tidskrift, årg. 24, nr 2.

Oja, L. 2000. Varken Gud eller natur. Synen på magi i 1600­ och 1700­talets Sverige. Sympo-sion. Stenhag.

Orser, C. E. 1996. A Historical Archaeology of the Modern World. New York och London.Pagensteceri, J. E. W. 1727. De Junipero. Lundman, P. (resp). Harderwijk.Pettersson, C. 2006. ”En god hapn för båther och skuter”: Jönköpings äldre hamnlägen : Ljunga­

rums socken i Jönköpings kommun. Jönköpings län: arkeologisk utredning AU1. Jönköping: Jönköpings läns museum.

Pettersson, C. 2007. Visionen och verkligheten – Jönköping och drömmen om den mo-derna staden 1620–2005. I Ersgård, L. Modernitet och arkeologi. Riksantikvarieämbetet. Stockholm.

Pettersson, C. 2009. Det förflutnas avtryck: medaljavtryck funna i kv Diplomaten, Jönkö-ping. Svensk numismatisk tidskrift, 2009:4.

Pettersson, C. 2011. Stormaktens byggstenar – Jönköpings kungliga faktorier 1620–1721 i det arkeo logiska materialet. I: 1537–Kontinuitet eller brudd? Fagerland & Paasche. Trondheim 2011.

Pettersson, M. 2007. Slakthusområdet – en agglomeration av kött­ och charkindustri. Uppsatser från kulturgeografiska institutionen, Stockholms Universitet.

Pleijel, H. 1970. Hustavlans värld. Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige. Stockholm. Verbum.Revera, M. 1984. En barock historia: om den svenska 1600-talslyxen och dess plats i sam-

hällsomvandlingen. Ekstrand (red) Tre Karlar : Karl X Gustav, Karl XI, Karl XII.Rosén, C. 1999. Föremål och social status i Halmstad ca 1550–1750. GOTARC Serie C.

Arkeologiska Skrifter No 26. Göteborgs universitet. Göteborg.Rosén, C. 2004. Stadsbor och bönder. Materiell kultur och social status i Halland från medeltid

till 1700­tal. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar Skrifter 53/Lund Studies in Medieval Archaeology 35.

Rosén, C. 2007. Uppdragsarkeologi och modernitet. Modernitet och arkeologi. Artiklar från VIII Nordic TAG i Lund 2005. Ersgård, L. (red). Riksantikvarieämbetet.

Rosén, C. 2011. Kritpipsbruket i Alingsås: Västergötland, Alingsås stad, Sörhaga 2:1, fornläm­ning 263: arkeologisk förundersökning. Mölndal, UV Väst, Riksantikvarieämbetets arkeo-logiska uppdragsverksamhet.

201

Rosén, C. 2012. En 1700-talstomt i Kungsbacka. Hållbar framtid. Länsantikvariens årsredo­görelse 2011. Länsstyrelsen Hallands län.

Rosenström, P. H. 1974. Tobak och kritpipor kom att bli tidig alingsåsindustri. Alingsås Tidning, Bilagan Vår industri 1974.

Rubinstein, H. (red). 1971. Mosaiska församlingen i Malmö 100 år: 1871–1971. Malmö: församl. Malmö.

Rudbeckius, O. 1702. Disputatio medico­botanica de Mandragora, ... Holtzbom, Andreas (resp). Upsala. (Waller 8288).

Saunders, N. J. 1999. Biographies of brilliance: pearls, transformations of matter and being ca AD 1492. World Archaeology No 2 1999.

Serrestam, S. 2012. Tung försäljning av stort format. Ericsbergs 10-dalerplåt 1644 såld! Svensk numismatisk tidskrift. 2012:4.

Setterdahl, J. A. 1911. Släkten Bursie: Biografiska och genealogiska anteckningar. Slaka: Malm-slätt Förf.

Spijkerman, I. & Svensson, K. 2005. Kniven i spisen och skallen i hörnet. Uppdrag arkeo­logi. (Vol. 2 2005).

Stadin, K. 2004. Stånd och genus i stormaktstidens Sverige. Lund: Nordic Academic Press.Stibéus, M. 2007. Arkeologi vid Borgholms slott: bebyggelse från järnålder och medeltid: resultat

av utgrävningen år 2004 för den nya entrébyggnaden, RAÄ 139 och 199, Borgholms slott, Räpplinge socken, Borgholms kommun, Öland: arkeologisk undersökning. Linköping: Av-delningen för arkeologiska undersökningar, Riksantikvarieämbetet.

Stibéus, M. 2012. Från vassbevuxen strandkant till handelsgårdar: tre gårdar från 1600­ och 1700­talen vid Munksjön, Småland, Jönköpings stad och kommun, kv Ansvaret 5 och 6, RAÄ 50 : dnr 423­00917­2008 : arkeologisk undersökning. Linköping. Arkeologiska uppdrags-verksamheten (UV Öst), Riksantikvarieämbetet.

Stibéus, M., Gustavsson, J. & Nydolf, N-G. 2009. Tyska Maden i 1600­talets Jönköping: tre undersökningar i kvarteret Dolken och kvarteret Droskan. Rapport 2008:88. Jönköpings läns museum.

Stråle, G. H. 1884. Alingsås manufakturverk: ett bidrag till den svenska industriens historia under frihetstiden. Stockholm.

Söderberg, J. & Myrdal, J. 1991. Kontinuitetens dynamik. Agrar ekonomi i 1500­talets Sverige. Acta Universitatis Stockholmiensis. Stockholm Studies in Economic History 15. Sthlm.

Tagesson, G. 2002. Biskop och stad. Aspekter av urbanisering och sociala rum i medeltidens Linköping. Lund Studies in Medieval Archaeology 30. Linköping.

Tagesson, G. 2013a. Vore bäst alle huus vore lijka – makt, ideologi och modernitet i den tidigmoderna staden. In: Ersgård (red) Visioner och verklighet – arkeologiska texter om den tidigmoderna staden. Göteborgs universitet.

Tagesson, G. 2013b. Kv Bokbindaren 28, RAÄ 153, Linköpings stad och kommun, Östergötlands län: arkeologisk slutundersökning. UV Öst rapport 2013:31. Linköping. UV Öst, Avdel-ningen för arkeologiska undersökningar, Riksantikvarieämbetet.

Tagesson, G (red). 2013. Drömmen om det nya Kalmar – Arkeologi på Kvarnholmen. Kalmar.Tagesson, G. & Jeppsson, A. In press. Varmt och skönt – och iögonfallande modernt. Kakelugnar

som social konsumtion i det tidigmoderna Sverige. Tillhagen, C. H. 1962. Folklig läkekonst. LTs förlag. Stockholm.Ulriksen, E. (red). 2002. Tønsberg havneområde, Stratigrafiske analyser: NIKU strategisk in­

stituttprogram 1996–2001: Norske middelalderbyer. Oslo: Norsk institutt for kulturminne-forskning.

202    

Vastamäki, E. 1997. Det Östgötska gästgiveri­ och skjutsväsendet. C-uppsats, HT1997. Lin-köpings universitet. Institutionen för Tema. Det kulturella arvet-natur-och kulturmiljö-tolkning. Linköping.

Vestbö Franzén, A. 2009. Diplomaten och kålgårdarna. En studie av markanvändningen i kålgårdsområdet mellan 1611 och 1850 utifrån det äldre kartmaterialet. I Heimdahl, J. & Vestbö Franzén, A. Tyska madens gröna rum. Specialstudier till den arkeologiska under­sökningen i kvarteret Diplomaten, RAÄ 50, Jönköpings stad. Jönköping. Jönköpings läns museum. Arkeologisk rapport 2009:41.

Villstrand, N. E. 2011. Sveriges historia. 1600–1721 : [stormaktskrigen, Östersjöväldets uppgång och fall, militärstaten, envåldshärskarna, kung och folk, läskunnighet, kyrkotukt, kvinna och man, nya svenskar, järn, koppar och tjära, svenska kolonier]. Stockholm: Norstedt.

Vretemark, M. 1997. Från ben till boskap. Kosthåll och djurhållning med utgångspunkt i medel­tida benmaterial från Skara. Skrifter från Skaraborgs länsmuseum 25. Skara.

Vretemark, M. 2000. Gamla Lödöse – analys av djurbensmaterial. Urbaniseringsprocesser i Västsverige. GOTARC Serie C. Arkeologiska Skrifter No 31. Göteborgs Universitet.

Vretemark, M. 2001. Om nyttan av nötdjur. I: Från stad till land. En medeltidsarkeologisk resa tillägnad Hans Andersson. Andrén, A., Ersgård, L. & Wienberg, J. (red). Lund Stu-dies in Medieval Archaeology 29.

Vretemark, M. 2002. Osteologisk analys av efterreformatoriskt djurbensmaterial från hamnbas­sängen i Marstrand, Bohuslän. Rapport Västergötlands museum.

Vretemark, M. 2003. Djurben. Om livsmedelsförsörjning och sophantering. I: I Tyske­backen. Hus, människor och industri i stormaktstidens Norrköping. Karlsson, P. & Tagesson, G. (red). Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar, Skrifter 47.

Vretemark, M. 2012. Osteologisk analys av djurben från kvarteret Ansvaret i Jönköping. Bilaga 7a–c. I Stibéus, M. Från vassbevuxen strandkant till handelsgårdar: tre gårdar från 1600­ och 1700­talen vid Munksjön, Småland, Jönköpings stad och kommun, kv Ansvaret 5 och 6, RAÄ 50 : dnr 423­00917­2008 : arkeologisk undersökning. Linköping. Arkeolo-giska uppdragsverksamheten (UV Öst), Riksantikvarieämbetet.

Vätternvårdsförbundet. 2013. Märkvärdigheter hos sjön Vättern, Royal Society London 1706. Jönköping. Vätternvårdsförbundet.

Wallebom, U. 2003. Kvarteret Dalkarlen och Holmens bruk. I Tyskebacken. Hus, människor och industri i stormaktstidens Norrköping. Karlsson, P. & Tagesson, G. (red) Riksantik-varieämbetet, arkeologiska undersökningar. Skrifter 47.

Willner, S. 2005. Hälso- och samhällsutveckling i Sverige 1750–2000. Svenska folkets hälsa i historiskt perspektiv.

Wiman, L. & Billing-Ottosson, A. 1998. Nicotiana: en doktorsavhandling från 1633 om tobak som universalläkemedel av Johannes Franck och Jacobus O. Hernodius. Uppsala: Scripsi.

Wåhlin, A. M. 1760. Anmärkningar om endemiska sjukdomar i staden Jönköping, och om deras orsaker. Kungliga Vetenskaps Academiens Handlingar.

203

ArkivKrigsarkivetKarta 1616–1617 (Sverige, stads- och fästningsplaner aktbeteckning: 0424:056:004a Jön-

köping. Fortifikationen).Karta 1624 (Sverige, stads- och fästningsplaner aktbeteckning: 0424:056:017 Jönköping.

Fortifikationen).Karta 1625 (Sverige, stads- och fästningsplaner aktbeteckning: 0424:056:018 Jönköping.

Fortifikationen).

Lantmäterimyndigheternas arkivKarta 1657 (LMV aktbeteckning 06-jös-2).Karta 1802 (LMV aktbeteckning E61-1:19).

Lantmäteriet i Jönköpings län (JLA)Karta 1696 ( JLA aktbeteckning Jönköping nr 20).

RiksarkivetSVAR, Digitala forskarsalen, Jönköpings Kristina kyrkoarkiv.

Stadsbyggnadskontoret (SBK), Jönköpings kommun med stadsingenjörskontorets arkiv (SIK)Karta 1745 (SIK aktbeteckning FVI:49).

Otryckta källorEricsson, P. 2008. Sammanställning ur äldre arkivhandlingar avseende Jönköping. Opub-

licerat manuskript.Rosengren, E. 1982. Rapport över arkeologisk undersökning i kv Hertig Knut 10, 13 och 19,

Halmstad. Arkivrapport i Landsantikvariens arkiv, Halmstad.

Muntliga uppgifterSven Engkvist, museichef, Miliseum, Skillingaryd.Claes Pettersson, arkeolog, Jönköpings läns museum.Tomas Roth, 1:e Intendent, Armémuseum, Stockholm.

204    

Digitala källorAgertz, J. 2009. Brott och straff i medeltidsstaden Jönköping: http://www.jkpglm.se/samlingar/

manadensforemal/2009/mars.html. Hämtad 2013-09-24.Dahl, G. 1989. Daniel Sager, den sv. ättens stamfar. Artikel i Nättidningen Glimten. Mag-

nusson, B. (red): http://www.re4u.se/glimten/gg/nr_3.htm. Hämtad 2013-09-24.Dahl, O. Göteborgs tomtägare 1637–1807:http://www.gbgtomter.se/Rote_5/5.37.pdf och

http://www.gbgtomter.se/Rote_5/5.20.pdf. Hämtad 2013-09-24.Engstam, L. 2012. XII:2559 Regementsfältskär vid Jönköpings Regemente Kristian (Chris-

tian) Fischer (fisker fisk): http://www.terrass1.se/main/slaktforsk/slaktdata/p9eb63eea.html. Hämtad 2013-10-10.

Jönköpings läns museum. 2013: http://100xkulturarv.wordpress.com/utstallningar/jonkopings­slott/kapten­lars­arvidsson/kanonfragmentet. Hämtad 2013-09-24.

Kalmar läns museum – månadens föremål mars 2006:_http://www.kalmarlansmuseum.se/1/1.0.1.0/51/1/?item=art_art­s1/1557. Hämtad 2013-09-24.

Kungliga Myntkabinettet: 013.http://myntkabinettet.se/web/Platmynt.aspx. Hämtad 2013-09-24.

Loman, M. 2010. Biografiska anteckningar och släktutredningar av Mattias Loman. Bursie: http://www.mattiasloman.se/w/index.php?title=Bursie&redirect=no. Hämtad 2013-09-24.

Mattsson, S. 2007. Slagfältets kirurgi. Artikel i Populär historia: http://www.popularhistoria.se/artiklar/slagfaltets­kirurgi/. Hämtad 2013-09-24.

Molin, G. 2007. Göran Molins släktbok. http://www.molins.nu/. Hämtad 2013-10-10.Liljenbäck, B. 2008. http://aforum.genealogi.se/discus/messages/576/316167.html. Hämtad

2013-10-10.Nordin, L. 2002. Uppgifter om familjen Wernich: http://aforum.genealogi.se/discus/messages/

44/9844.html. Hämtad 2013-09-24.Robert Douglas (Duglas), Svenskt biografiskt lexikon (artikel av A. Kugelberg. W. A.

Douglas och B Hildebrand):http://www.nad.riksarkivet.se/SBL/Presentation aspx?id=17615 Hämtad 2013-09-24.

Svensk tobakshistoria: http://www.tobakshistoria.com. Hämtad 2013-09-24.Svenskt diplomatarium. Huvudkartoteket online. Riksarkivet: http://www.nad.riksarkivet.

se/sdhkSvensson, A. 2011. Treutiger­kaptener i Ostindiska kompaniet: http://www.zaramis.nu/

blog/2011/12/12/treutiger­kaptener­i­ostindiska­kompaniet/. Hämtad 2013-10-10.Tallerud, B. 2010. Pesten i Sverige 1710–13 påminde om digerdöden. Läkartidningen nr 13:

2010: http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=14118. Hämtad 2013-09-24.Vasamuseet 2013: http://www.vasamuseet.se/sv/Skeppet/Vasa­i­siffror. Hämtad 2009-09-24.

Denna bok innehåller ett antal artiklar som på olika sätt utgår från den arkeologiska undersökningen som pågick under närmare ett halvår 2008 i kv Ansvaret, som ligger söder om den pittoreska Smedjegatan på Öster i Jönköping. Artiklarna är författade av olika specialister inom historisk arkeologi, osteologi och kvartärgeologi.

Utgrävningen visade att området började tas i anspråk omkring 1630 i med att omfattande grundläggningsarbeten genomfördes på initiativ av kronan för att vinna ny mark i Munksjön. Jönköpings slak-teri inrättades på en av de nya tomterna i början av 1640-talet och på granntomten hade en invandrad apotekare sin trädgård några år se-nare. Verksamheterna förändras under 1680-talet då en fällberedare etablerade sin verkstad och en hästkrögare, en slags gästgivare, byggde upp sin gård. Åren kring 1730 bebyggdes den gamla slakthus-tomten igen, efter att ha varit trädgård i nästan trekvarts sekel. Gården blev omlastningsplats för kalksten, eller limsten som det också kallades, och kom därefter att kallas Limstensgården. Fällberedarna fortsatte sin syssla på sin gård fram till omkring1770. Vid denna tidpunkt slogs gården samman med granngården och en av stadens största handels-gårdar byggdes upp.

Boken belyser och problematiserar tydliga företeelser och föränd-ringar som ägt rum under århundradena på de berörda tomterna. En av artiklarna diskuterar t ex spåren av det slakteri som fanns under 20 år på en av tomterna. Det blir en ögonblicksbild av slakteriverksam-heten från en avgränsad kort tidsperiod, under det skede i historien då det offentliga på allvar tog steget in den privata sfären på en rad områden när det moderna Sverige skulle organiseras och formeras.

I en annan artikel belyses de botaniska spåren efter medicinal-odlingar och bruket av medicinalväxter i Jönköping under 1600-talet, med utgångspunkt i resultaten från apotekaren Oldenknechts odling. Artikeln diskuterar medicinalodlingarna i sitt trädgårds- och medicin-historiska sammanhang, utifrån perspektiven urban odlingskultur och folklig- och skolmedicinsk teori och praktik under 1600-talet. Utifrån detta görs ett försök att ringa in vilka funktioner de olika medicinalväxterna som hittats kan ha fyllt inom den lokalt praktiserade medicinen.

Boken riktar sig till kulturhistoriskt verksamma personer inom den aktuella tidsperioden samt alla de intresserade som besökte utgrävningen.