218

Grevens stenhUGGare och deras verK

Robin Gullbrandsson

två arkitektoniska stenhuggararbeten präglar upplevelsen av brahekyrkans yttre och inre. det ena utgör själva ingången till kyrkan, tornets påkostade portal. det andra är brahe-gravens monumentala fasad i korets södra skepp. båda är tillkomna inom loppet av några

få år vid mitten av 1600-talet och utgjorde ett slags kulmen på kyrkans smyckande. båda är verk av en och samme mästare. men vissa detaljer i brahemonumentet väcker frågor om det inte har varit ännu en stenhuggare involverad. I visingsborgs räkenskaper och brevväxlingen mellan greve per brahe den yngre och hans hauptman träder flera namn fram på stenhuggare som verkade inom de ständigt fortlöpande arbetena på visingsborgs slott och de övriga slottsbyggena samt rimligen även i brahekyrkan, då benämnd visingsborgs slottskyrka. stenkonst, såväl i brahekyrkan som vid Kumlaby kyrka och på andra håll i grevskapet, vittnar om en krets av stenhuggare som var mer eller mindre knutna till det braheska hovet. denna artikel skall försöka ge en bild av dessa stenhuggare och deras arbeten, med tyngdpunkt på hur tornportalen och gravmonumentet kom till, samt deras plats i konst- och samhällsutvecklingen.

”verk utan mästare och mästare utan verk” stenkonsten i brahekyrkan har liksom vissa bildhuggeriarbeten i trä varit föremål för flera speku-lationer kring upphovsmännen och deras kretsar. Konsthistorikern erik lundberg drog i en artikel 1921 långtgående tolkningar kring västportal, gravmonument och korskulpturer genom stilistiska jämförelser med verk i mälardalen och tyskland. I sitt verk om svensk byggnadskonst (1948) åter-vände han till resonemangen kring brahekyrkan. hans ursprungliga attribueringar har till stor del vederlagts till följd av senare konsthistorisk forskning som uppmärksammat nytt arkivmaterial och mer kritiskt förhållit sig till den stilistiska metodens möjligheter. Främst märks här Wilhelm nis-sers ingående studier av konsthantverket i visingsborgs grevskap (1931), Göran axel-nilssons av-handling om stenhuggarkonsten i sverige under 1600-talets förra hälft (1950) samt nils-Fredrik beerståhls inventering och analys av västgötska porträttgravstenar från 1600-talet (1969). I en artikel kunde sune ljungstedt (1980) knyta ihop flera av de trådar som visat sig. en samlande analys av den kunskap som dessa forskningsinsatser frambringat ger i kombination med ett förnyat umgänge med materialet möjligheter att teckna en mer sammanhängande bild av de stenhuggare som verkade i kyrkan och grevskapet. nisser formulerade sig självkritiskt i slutet av sin avhandling att den i mycket hade blivit ”en skildring av verk utan mästare och mästare utan verk”.1 samtidigt som visingsborgs grevskap satt djupa avtryck i arkiven så har det med några undantag varit svårt att knyta mästare till specifika verk. vi vet att den och den bild- eller stenhuggaren var anställd av greven, men det framgår inte så ofta vad vederbörande fick betalt för.

metoden att genom stilistiska jämförelser attribuera verk till bestämda mästare har visat sig källkritiskt vansklig. Göran axel-nilsson ställde sig mycket kritisk till vad som kunde sägas utifrån en sådan metod. de under den svenska stormaktstiden verksamma stenhuggarnas ”utbildning och

Detalj med sörjande putto på slottsfogde Erik Svenssons porträttgravsten i Brahekyrkans vapenhus. Arbetet är ka-raktäristiskt för den anonyme ”Grevskapsmästarens” verk. Foto: författaren.

220 stil var allmängods, deras arbeten mer eller mindre schablonmässigt hantverk, i bästa fall gediget konsthantverk.”2 han menade att enbart arkivaliska belägg med säkerhet kan knyta ett alster till en viss upphovsman. I övrigt var de olika mästarnas och verkstädernas stil alltför konventionell. de utgick från samma uppsättningar av ornamentstick och mönsterböcker.3 de färdiga arbetena hade inga anspråk på att vara individuella konstverk. likväl är den stilanalytiska metoden ett berättigat arbetsredskap, men det krävs försiktighet med slutsatserna.

stenhuggarkonstens blomstring stormaktstiden innebar en blomstring för konst och konsthantverk som sverige aldrig tidigare hade upplevt. med Gustav II adolfs ingripande i trettioåriga kriget hade landet framträtt som den nya makten vid östersjön. Under förmyndarregeringen och drottning Kristina uppnådde landets elit ett stort välstånd som skulle manifesteras i byggenskap, konstverk och seder. Från tyskland kom en aldrig sinande ström av konstnärer och konsthantverkare, på flykt undan krigshärjade länder, villiga att ställa sina tjänster till förfogande åt kungamakt, adel och ett burget borgerskap. I mycket rörde sig det inom de bildande konsterna om tysk direktimport. nederländerna och sedan tyskland var de stilbildande länderna i nordeuropa. Först med Karl XI:s envälde blev Italien och Frankrike till förebilder.

redan under 1500-talet hade nederländska stenhuggare och arkitekter lockats till norden för prestigefyllda uppdrag åt de svenska och framför allt de danska kungarna. den strama nederländska renässansstilen kom att prägla mycket av det kungliga danska byggandet en god bit in på 1600-talet. den nordeuropeiska renässansen var i mycket skild från den italienska. här gjorde sig en förkär-lek för det dekorativa och ytmässiga gällande i högre utsträckning. beställarna eftersträvade rikt utsmyckade fasader och måleriska effekter, inte att avspegla byggnadens struktur eller konstruktion. Fascinationen för den dekorativa ytan kom att prägla hela renässansstilen i norden ända tills den övergick i den yvigare barockstilen.

på 1620-talet bildades en första koloni av holländska och tyska bild- och stenhuggare i rikets hu-vudstad stockholm.4 Ganska snart blev tyskarna helt dominerande. Först 1639 instiftades ett skrå-ämbete, ”dhett låffl. steen- och bildthuggare embetet” med säte i stockholm. de sex första mäs-tarna var alla invandrade tyskar, vilka förde med sig sina hemländers uttryckssätt. Från stormaktstiden känner vi i sverige till hundratals bild- och stenhuggare, varav hälften var utlänningar och främst tyskar. Inga svenska namn finns bland de mer framstående.5 Gränsen mellan bild- och stenhuggare var flytande, ofta var mästarna både ”bildt- und steinhauwer”, detsamma gällde gentemot byggmäs-tare. många av mästarna var något av allkonstnärer, men det kan konstateras att bildhuggarna som regel var de enda med den tillräckliga skickligheten att arbeta i flera olika material, däribland de mer exklusiva som marmor och alabaster.6 alla mästare i sverige skulle lyda under stockholmsämbetet och ha genomgått en läroperiod om fem till sex år. Först när en stad hade minst fyra mästare kunde ett eget stenhuggarämbete bildas, vilket exempelvis skedde i Kalmar på 1660-talet. detta till trots fanns en stor mängd icke skråanknutna mästare runt om i landet. detta på grund av att kungafamilj och adel ägde privilegiet att anställa konstnärer och konsthantverkare utanför skråtvånget.7 brahe-hovets stenhuggare är ett av de mest talande exemplen på detta. här hittar vi övervägande lokala svenska, icke skråanslutna mästare. den konstnärliga kvaliteten är med få undantag också fjärr-ran från den i det kulturella navet stockholm. Kopplingarna till huvudstaden var få och vanligtvis

221indirekta. axel-nilsson hävdade att ”man torde till och med kunna tala om en särskild brahe-stil, karakteriserad av en viss klumpig landsortsmässighet” vars enda intakta exempel idag är just den forna slottskyrkan på visingsö, brahekyrkan.8 stockholmsmästarnas inflytande sträckte sig sålunda med få undantag inte särskilt långt söder om mälarlandskapen. Istället fanns lokala kretsar av hant-verkare, framförallt i anslutning till lättbruten kalk- och sandsten på platser som Kinnekulle i västergötland och omberg i östergötland.

stenhuggarnas huvudsakliga produktion bestod i fa-sadsten, arkitektonisk utsmyckning, trappsten, skorste-nar, spisar, skulptural dekor, portaler och sist men inte minst gravkonst. beställarna var kungamakt och höga-del som excellerade i slottsbyggen och dyrbara gravmo-nument, men också ett allt mer välbärgat borgarskap i de större städerna och på landsorten lågadel och präster-skap som framför allt beställde gravhällar.

med de tyska stenhuggarna kom en utpräglat tysk konst som var livligare och än mer dekora-tionsbenägen än den nederländska. det viktigaste dekorativa inslaget var broskverket, en plastisk dekor med stora variationsmöjligheter, väl lämpad för såväl trä som sten. broskverket är en närmast organisk form som kan liknas vid öronmusslor, njurformer och bläckfiskarmar. Ur ornamenten växer ibland ett människoansikte eller fabelväsen fram. ”en ständig oro kännetecknar broskverkets väsen, som är själva motsättningen till statiskt lugn”. Genom gravyrer och förlageböcker spreds dekora-tionsstilen i stora delar av nord- och centraleuropa.9 på tyska betecknas ornamentet ”Knorpel”, vilket gett upphov till namnet ”Knorpelstil” på hela denna tyska stilriktning, som bildar en märklig övergång mellan renässans och barock. Förmyndarregeringen och Kristinas tid vid makten utgör den svenska blomstringen för broskverksstilen. det är också i denna som brahekyrkans viktigaste stenhuggararbeten, portalen och gravmonumentet hör hemma, liksom korskrankets träsniderier.

brahemonumentets tillkomst brahegravens valv iordningställdes 1634 inför gravsättningen av två av per brahes barn, alltså sam-tidigt som det stilbildande gravkoret för Gustav II adolf vid riddarholmskyrkan i stockholm upp-fördes. men uppläggen är arkitektoniskt helt olikartade. det så kallade Gustavianska gravkoret är en egen byggnadskropp med dekorativt formspråk. brahegraven är överhuvudtaget inte uttryckt i kyrkans exteriör. själva monumentet tillkom i samband med begravningen av per brahes hustru, Kristina Katarina stenbock 1651. på många sätt är det i jämförelse med andra svenska högadliga gravmonument från 1600-talet en särling. det uppskjutande gravvalvet upptar större delen av det södra skeppet i koret och vänder sig med sin monumentala entréfasad mot kyrkorummet. Utrymmet över graven fungerar som en läktare snarare än som de minneshallar vi ser i andra svenska gravkor från tiden. takets kryssvalv är dekorerat med änglar och på söderväggen är målade släktträd över per brahes faster margareta brahe och dottern, pfalzgrevinnan elsa beata. ett målat släktträd finns

Ur broskornamentiken på tornportalen växer ett groteskt ansikte fram (se även s. 233). Foto: författaren.

222

223även på motsvarande vägg i norra korskeppet över Kristina Katarina. med sin påtagliga inkorpore-ring i kyrkorummet så skiljer sig brahegraven från samtida gravmonument som stod relativt fritt i kyrkorna med gravvalvet helt dolt under golvet. Även den stående friskulpturala framställningen av greveparet saknar paralleller i svenskt material. regel har ända sedan medeltiden varit skildringen av de avlidna som liggande på en bädd, ofta i en bedjande pose, i enstaka fall knäböjande.

det braheska gravmonumentet är utformat som en mot väster orienterad entréfasad till den något lägre liggande kryptan. hela monumentet är egentligen ett ramverk till gravens ingång, varför begreppet ”portalgrav” skulle kunna användas. den låga porten med sin tryckta valvbåge flankeras av pilastrar som bär en kraftig arkivtrav och greveparet i friskulptur. mellan dem är en kartusch med de bådas vapensköldar krönt av ett krucifix. materialet är polerad gråbrun kalksten, troligen från omberg. Utsmyckningen är rik med såväl renässansornament som broskverk. pilastrarna har väl arbetade dekorfält, på grevens sida med krigiska troféer och på grevinnans sida med ett fruktknippe. I svicklarna mot porten är änglahuvuden i vit marmor med rester av naturlig bemålning. Utanför pi-lastrarna krumbuktar sig broskverk kring var sitt marmorklot. arkitraven upptas av förgylld inskrip-tion i relief med greveparets levnadsdata och titlar på latin.10 per brahes dödsår saknas, han blev ju heller inte gravsatt här. Under statyerna är latinska ordspråk: ”vivit post fvnera virtvs” (dyg-den överlever döden) respektive ”virtvs vt palma florent” (dygden som i handen blomst-rar). skulpturerna är realistiskt utförda av vit marmor i naturlig storlek, huggen i olika delar som sedan sammanfogats. Greven står iförd rustning och blickar lugnt framåt. vid vänstersidan är en oregelbunden broskverksformad sköld och ett slagsvärd i metall, i högerhanden håller han en bok. Grevinnans skulptur är påtagligt mindre än grevens men i övrigt likartad. hon har en fotsid klän-ning och håller händerna knäppta kring en liten bönbok. båda skulpturerna har en anmärkningsvärd ciselerad dekor på rustning och klänning och ansiktena bär delvis bevarad bemålning som förstärker intrycket av strävan efter realism. Kartuschen mellan de båda utgörs av broskverksdekor, likaså de båda originellt formade vapensköldarna som är vitmålade. över sköldarna svävar ett änglahuvud med välbevarad bemålning.

tyvärr finns inga ritningar eller skisser för gravmonumentet bevarade. För den annars så informationsrika korrespondensen mellan per brahe och hans hauptman på visingsborg, Julius Kemmerer lantzenfelt, finns vid tiden för gravmonumentets tillkomst 1651 en beklaglig lucka. denna kompletteras lyckligtvis av bevarade räkenskaper. de första tankarna kring uppförandet av ett monument över familjegraven i slottskyrkan tycks träda fram i ett brev från per brahe till Kemmerer den 20 mars 1647. en icke namngiven stenhuggare var då sedan ett år verksam med att tillverka fem friskulpturer i sten av greven själv samt hans fader, farfader och farbröder, avsedda för fasadnischer på visingsborgs slott. detta arbete sammanföll med tryckningen av Genealogia Brahæa och var ett led i brahes iscensättning av sig själv som härskaren i sin ätts ”urgamla” grevskap. dessa skulpturer i naturlig storlek är inte bevarade. men de tycks vara bland de första stenhuggararbeten som inte var av mer funktionell karaktär såsom spis- och portomfattningar. betecknande är ett stycke ur grevens brev till sin hauptman den 26 september 1646: ”med stenhuggarens arbete giör som du bäst finner, låt mig wetta om han kan uthugga stoora beläten.”11 I följande brev gav brahe noggranna anvis-ningar om utförandet av dessa skulpturer, alla i full rustning: ”alla beläten menar iagh bliffwa i fullt harnesk som ena beväpnat man, mett giör han först och med hielm på hufvudett hwar uppå ena greffwe crono så att cronan blifwer som ett hattabånd kring om hielmen, så att man kan wäl så av-siktatt i wänstra hånden ena skiöld med met wapen och i högra handen ett swärd som ett slagsswärd

Brahegravens monument i södra sidoskeppet, skapat av mäster Börje Eriksson på 1650-talet i kalksten och marmor. Foto: författaren.

224

Skulpturerna av Per Brahe den yngre och hans hustru Kristina Katarina Stenbock skildrar greveparet livs levande, ansiktena har fortfarande kvar sin realistiska bemålning. Foto: författaren.

Trofégrupp i relief under grevens staty visar på hans krigarstatus, ett obliga-

toriskt inslag för en av stormaktstidens ledande herrar. Foto: författaren.

225

Två av mäster Börjes lantliga änglar på graven, den övre med välbevarad originalbemålning (jämför foto s. 230). Foto: författaren.

226 neddan wed foten satt och belatett 3 och ½ aln långt.”12 att den kontrakterade stenhuggaren hade en viktig roll att fylla i grevens slottsgestaltning framgår av ett brev från november samma år: ”elliest handla med stenhuggaren det bästa du kan, ty iagh behöffwer honom.”13 I ovan nämnda brev från mars 1647 förstår vi att brahe funderade över gravens utsmyckning, även om det inte sägs rakt ut:

…om beletett som skall huggas af stenhuggaren kan iagh intett wääl säija althan [att han] conterfei-aren måste sända mig några stykin afritade att iagh kan wällia hwilket iagh will faltekne [?] giörs intett behoff woro det epitaphium finner att uthugga på min sida, men skall det bliffua statuer måste det uthuggas som ena Kar [karl] med fullt köris [”köritz”, det vill säga kyrass eller rustning] och kan han giöra ett prof först af mitt conterfei, det woro wääl.14

skulle det vara ett epitafium, alltså med greven i relief eller skulle det vara en friskulptur med ovan nämnda grevebild för slottet som förlaga? med undantag för hjälmen så stämmer grevens anvisning-ar väl överens med grevebilden på graven i såväl detaljer som mått. om slutsatsen är riktig började planeringen av gravens monumentala utsmyckning redan före hustruns bortgång 1650, men kom inte att sättas i verket förrän därefter.

vilka stenhuggare fanns då i grevens tjänst åren 1646–1647? den förste stenhuggare som arbetade åt brahe där vi har ett namn och ett år är en ”Gillius stenhuggare” som 1641 var verksam på det ny-förvärvade västanå slott, söder om Gränna, med att hugga ”lister och skorstenar”, det vill säga spisar.15 lundberg menade att denne Gillius skulle ha varit den från tyskland invandrade stockholmsmästaren Kristian Julius döteber, men bevisläget är mycket vagt. dock finns två mycket välhuggna karyatider från en av spisarna bevarade, vilka vittnar om en väl skolad hand som knappast kunde återfinnas på orten. Gillius återfinns sedan inte i handlingarna. Från 1646 vet vi dock att en börje stenhuggare i Gränna var i grevens tjänst eftersom han då fick betalt för spisen i stora salen på lustslottet brahehus, beläget på bergskanten ovanför Uppgränna.16 var det denne man som även fick arbetet att hugga greveskulp-turerna till slottet? tydligen blev de projekterade och utförda inom grevskapet eftersom kontakten med stenhuggaren gick genom Kemmerer.

visingsborgs räkenskaper för 1651 visar att samme mäster börje fick uppdraget att utföra gravmonumentet. de två första posterna som rör honom saknar angivelse av vad arbetet bestod i, men det kan misstänkas ha koppling till graven: ”d. 21 Jan. 1651 efter hoppmannens [hauptmannens] befall-ning lefvererat mäster börje stenhuggare på sitt arbete der på hans qvittens ut supra daterat. 1 tunna [spannmål] /…/ d. 15 juny 1651 hafver börje stenhuggare bekommit som hans qvitt uthwysar – 1 tunna vete och 18 kannor spannmål.”17 I juni anförskaffades genom grevens byggmästare Jöns svensson sten till monumentet: ”Ähr gifvet Jöns uthrydare [utridare?] effter sten till h[ans] G[revlige] nådes graff der på Jöns svensson qvitt. den 10 juli 1651 6 daler smt 12 öre och 19 sk. Item andra gongen effter sten 2 dlr smt 16 öre.”18 tre senare poster visar att börjes betalning för arbetet med graven skedde i tre omgångar och att arbetet färdigställdes först under andra halvan av 1652: ”hafuer börie stenhuggare be-kommit på sitt arbete till h G nådes graff der på hans qvittens daterat Kusshult den 27 mars 1652 – 30 kopparpenningar och 12 riksdaler smt.”19 ”lefwererat mester börgie stenhuggare till den 15 juni 1652 andra termin på sitt arbete för Grafwen – 144 dlr smt 22 öre 9 3/5 sk.”20 ”hafwer mester börie stenhug-gare bekommit 3:die terminen för h G nådes graff på Wisingsborg 143 dlr smt 9 öre och 14 2/5 sch.”21

när nisser skrev sin avhandling kände han ännu inte till dessa räkenskaper, vilka han dock senare kunde redogöra för och därmed knyta mäster börje till graven.22 dessförinnan hade han attribuerat

227monumentet utifrån ett på graven befintligt stenhuggarmärke. Kartuschen med vapensköldarna kröns av ett separat hugget kalkstenskrucifix som i sin stil är påtagligt naivt i jämförelse med gravens övriga skulptur. på baksidan till dess sockel står initialerna ”t b” med ett stenhuggarmärke emellan. nisser till-skrev ursprungligen hela monumentet denne mästare. nisser kopplade aldrig samman initialerna t b med den Thomas hansson pramacher som åtminstone mellan 1672 och 1677 var verksam på ön. Åren 1672 och 1674 skänkte denne nämligen pengar till slottskyrkan, vilket satt avtryck i arkivalierna, 1677 avled han (se nedan).23 nyckeln till tolkningen av initialerna och märket är en porträttgravsten vid hovs kyrka i Gäsene härad, västergötland. den föreställer en kusin till per brahe, friherren Johan schenck som dog 1628. på denna häll, daterad 1671, återfinns samma märke. enligt bevarade räkenskaper så betalade brahe år 1672 ut 22 daler och 16 öre silvermynt till pramacher för detta arbete.24 den ringa summan och reliefens enkla karaktär visar att stenhuggaren inte var någon talang av mäster börjes kali-ber. Figurskildringen är platt och kraftigt förenklad, det tycks som om pramacher snarare tänkt den som dekor än ett realistiskt porträtt. däremot är de rent dekorativa elementen säkra, liksom hos så många av de provinsiella konstnärerna och konsthantverkarna i väster- och östergötland. det är med andra ord oklart om krucifixet var på plats redan 1652. snarare är det ett senare tillskott. vi får dock anledning att återkomma till pramacher längre fram i artikeln.

Utifrån nissers felaktiga attribuering av gravmonumentet till ”t b” så tillskrev han denne även en porträttbyst i marmor av grevinnan i Gränna kyrka, troligen samtida med graven. bysten finns i skadat skick i länsmuseets samlingar sedan kyrkans brand 1889. den förefaller i det närmaste identisk med skulpturen på graven. men med tanke på pramachers enkla stil är det osannolikt att han haft något med den att göra. överensstämmelsen med grevinnans skulptur på graven talar för att mästaren är börje stenhuggare.

Krucifixet mellan de båda skulpturerna är i sin stiliserade enkelhet uppenbarligen av en annan upphovsman. Sockeln har på baksidan ett monogram med initialerna ”T B”, vilka kan tolkas som Thomas Pramacher eller Thomas Bild-huggare. Det har troligen kommit på plats först i och med 1670-talet. Foto: författaren.

228

Johan Schencks porträttgravsten vid Hovs kyrka i Västergötland är huggen 1672 av Thomas Pramacher. Här åter-finns hans stenhuggarmärke under det bevingade timglaset till höger. Den stiliserade dödskallen känns igen från Brahegraven. Foto: författaren.

229nordtyska förebilder renässansen och barocken innebar en kraftig utveckling av gravmonumentens utformning. 1600-ta-let blev gravkonstens stora era i europa. som så ofta började allt i Italien, där michelangelos capella medici i Florens från 1530-talet är välkänt. de italienska impulserna spreds sedan norrut över kon-tinenten. Gravmonumenten skulle inte bara vara gravplatser utan i lika hög grad minnesmärken över de dödas och ättens ära. Gustav vasas gravkor bakom högaltaret i Uppsala domkyrka med dess rikt utsmyckade tumba, där de gravlagda är avbildade i friskulptur på locket, blev en inhemsk förebild. tumban, den över golvet upphöjda graven med skulpterad täckhäll anammades under 1600-talet av adeln i gemen. till att börja med var den fritt placerad i kyrkorummet, med tiden inkorporerad i ett separat gravkor. den döde eller de döda framställs i täckhällens skulptur eller relief vanligtvis som sovande, förtydligande synen på döden som en sömn i väntan på den yttersta dagen. de svenska dom- och klosterkyrkorna fylldes under det följande århundradet av adliga tumbor med ganska rik variation. Utvecklingen av de svenska adelsgravarna har ingående skildrats av konsthistoriker som mårten liljegren (1947) och Göran lindahl (1969), varför här inte närmare redogörs för den all-männa kontexten.

varifrån kom då inspirationen till den från detta formkoncept väsensskilda brahegraven? vad kan ha motiverat utformningen? de närmaste förebilderna hittar vi i de gamla nordtyska hertig-dömena, vilka hade nära band med både sverige och danmark. lundberg uppmärksammade tidigt likheterna mellan brahegraven och gravmonumentet över hertig Friedrich adolph i klosterkyrkan bad doberan, belägen i det forna hertigdömet mecklenburg-schwerin.25 detta verk utfördes 1634 med anledning av makan anna marias död. mästare var Franz Julius döteber från leipzig, vars son Kristian Julius senast 1640 utvandrade till sverige och där blev en av de ledande stockholmsmästarna med bland annat en av tyska kyrkans praktportaler på sin verklista. en historisk bakgrund till grav-monumentet kan vara på sin plats. I det kontinentala religionskriget hade hertigen i hemlighet an-slutit sig till danmark 1623 och straffades av kejsaren som besatte hertigdömet och utsåg generalen Wallenstein till regent. hertigen vann tillbaka det med svensk hjälp 1631 och avträdde Wismar som tack. den tyska konsthistorikern andrea baresel-brand har tolkat graven som en manifestation över den gamla hertigfamiljens återvunna position och segern över uppkomlingen Wallenstein.26 den imposanta utformningen av graven understryker beställarens vilja att visa sig som säker och rättmä-tig härskare över mecklenburg-schwerin. liksom i brahekyrkan rör det sig om ett kraftigt upphöjt gravvalv, skalan är bara en helt annan, liksom utsmyckningens rikedom och kvalitet. ovanför graven, som fungerar som en mer än manshög sockel med portar, är en hall som snarast för tankarna till en bankettsal, mot kyrkorummet avgränsad av en festlig arkad som nås via en fritrappa. I hallen möter rikt bemålade friskulpturer i trä och alabaster av hertigparet, framställda som livs levande människor i praktfulla dräkter, som om de höll en statsmottagning på sitt slott i närbelägna Güstrow. mycket lite i gravgestaltningen ger associationer till död och gudstro. schemat har inga egentliga paralleller i tyskt material, men är tillsammans med det idémässiga innehållet lätt igenkännligt i brahegravens lantligt reducerade tappning.

en annan nordtysk parallell till brahegraven finner vi i slottskapellet i sønderborg. där finns ett kring 1610 skapat gravmonument över hertig Johan den yngre av slesvig-holsten-sønderborg med familj. hertigen var kusin till danske kungen Kristian Iv. vad som är slående här är uppbyggnaden av monumentet som en inramning av porten till gravvalvet. det är att likna vid en triumfbåge i svart

230 marmor med dekor och reliefer av de gravlagda i kontrasterande ala-baster, sistnämnda placerade inom en mycket hög kolonnburen arki-trav. I motsats till doberangraven är här både döden och gudstron närva-rande i ikonografin, dels genom de avbildade som knäböjer vända mot en scen med Kristi uppståndelse, dels genom en mellan denna relief och själva portvalvet placerad skild-ring av ett nödtorftigt skylt lik. det högklassiga utförandet och valet av svart marmor och kontrasterande alabaster talar för att det var en av de synnerligen efterfrågade neder-ländska stenhuggarna som utförde arbetet.27 denna materialverkan känns igen i svenska gravmonument importerade från nederländerna, såsom ture bielkes grav i linkö-pings domkyrka från 1610-talet och eriks soops grav i skara domkyrka från 1630-talet. Kontrastverkan av detta slag finns också i brahegra-ven, varom mer nedan. här är det framför allt karaktären av portalgrav som skall betonas.

några direkta motsvarigheter till monumenten i doberan och sønderborg finns inte i sverige vid sidan av brahegraven. den är som konstaterat den enda där de gravlagda skildras stående som livslevande individer. mönstret är annars att de porträtteras liggande på en lockhäll. ett undantag är graven över riksamiralen och Gustav II adolfs halvbror, Karl Karlsson Gyllenhielm i strängnäs domkyrka. den ovanligt påkostade graven är utförd i sandsten och marmor av henrik damer från lübeck 1629–1633, en av dem som bildade ämbetet i stockholm. här är makarna dock knäböjande med knäppta händer på en tumba. över denna reser sig en kolonnburen baldakin med allegoriska skulpturer som mellan sig har makarnas vapensköldar. det realistiska uttrycket har även här efter-strävats. Uppställningen med ljuset från söder som ger silhuettverkan känns också igen i brahegraven. den knäböjande, så kallade adorantposen var vanlig bland såväl franska som tyska furstegravar under renässansen, men fick uppenbarligen inget genomslag i sverige. torbjörn Fulton karaktäriserar den Gyllenhielmska graven som ”en visuell from moralpredikan, riktad till eftervärlden”. 28 detsamma kan inte lika klart sägas om brahegraven, där greveparet helt sonika står rakt upp och ned. de repre-senterar inget annat än sig själva. Greven ansluter med sin rustning, sitt svärd och sin bok till det klas-siska riddaridealet, den bildade krigaren, vilket förstärks av den befintliga trofégruppen, närmast ett

Hertigparet av Mecklenburg-Schwerin står staty inom ramen för sitt gravmonument i Bad Doberan. Foto: Martin Heider, Doberaner Münster.

231

Gravmonumentet över hertig Friedrich Adolph av Mecklenburg-Schwerin i Bad Doberans klosterkyrka. Monumen-tet fullbordades 1634 till minne av första makan och som en manifestation av familjens återvunna ställning i hertig-dömet. Stenhuggaren hette Franz Julius Döteber och dennes son kom inom kort att utvandra till Sverige och där skapa sig ett namn. Monumentet är det enda i sitt slag i Tyskland där de gravlagda är avbildade i friskulptur som livs levande individer. Det är troligt att Per Brahe var bekant med verket eftersom han nämnda år var gäst hos hertigen. Foto: Martin Heider, Doberaner Münster.

232 standardattribut. Grevinnans händer är knäppta kring en bön- eller andaktsbok och reliefen av ett fruktknippe ger associationer till fruktbarhet. postamentens latinska ordspråk understryker de ganska stereotypa attributen. portalmotivet i brahegraven har intressant nog en avläggare i en annan smålandskyrka, nämligen Källeryd, där landshövding magnus durell på 1670-talet anlade ett förhöjt kor med gravvalv i nivå med långhuset, tillgängligt via två praktportar i svart marmor krönta av alabasterbyster.

sålunda kan vi sluta oss till att brahemonu-mentet är en särling i jämförelse med stormakts-tidens övriga högadliga gravmonument. det representerar en annan linje än de förhärskande gravtumborna och avskilda gravkoren med valv och minneshall. monumentet är en inkorporerad del av kyrkorummets arkitektur med en sche-matisk uppbyggnad som hämtat sina förebilder från nordtyskt håll. Kan då per brahe direkt ha påverkats av de presenterade gravmonumenten i bad doberan och sønderborg? Åtminstone det förra kan ha spelat en betydande roll. vi vet av grevens Tänkebok och korrespondens att han tillbringade tid i nordtyskland både i samband med sina studieår och sedan under trettioåriga krigets fälttåg samt i samband med sina upp-drag som diplomat. särskilt intressant är grevens notering i sin Tänkebok att han på hösten 1634 var gäst hos hertig Friedrich adolph på den-nes residens i Güstrow, detta i samband med uppdraget som sändebud vid preussiska trakta-ten i Frankfurt.29 det var samma år som grav-monumentet i bad doberan förfärdigades. det är inte en alltför djärv förmodan att projektet förevisades den prominente gästen från den allierade grannstaten och nya stormakten, om inte annat i skissform. Gravmonument var något som allmänt beskådades av adliga besökare på resande fot, vilket bland annat framgår av per brahes noteringar från en studieresa i ungdomen till england.30 erfarenheterna från de tyska fur-starnas framställningar av sig själva och sina ät-

Hertig Johan d. y:s av Slesvig-Holstein gravmonument i Sønderborgs slottskapell, skapat kring 1610 av okänd nederländsk mästare. Portalmotivet är utnyttjat även i Brahegraven liksom strävan att skapa kontrastverkan mellan olika stenmaterial. Foto: Museum Sønderjylland.

Karl Karlsson Gyllenhielms gravmonument från 1633 i Strängnäs domkyrka. Foto: Cai Zetterström.

233ter i byggenskap och konst påverkade brahe och spelade naturligt in i hur han själv gestaltade sitt grevskap. rimligen hade han också bestämda uppfattningar om sin gravplats utformning, även om de bevarade källorna är få. troligen var gestaltningen ett utbyte av idéer mellan beställare och utfö-rare, säkerligen med hjälp av mönster- och skissböcker samt gravyrer. lundberg föreslog att Kristian Julius döteber skulle ha upprättat förslaget till graven, han menade också att gravarrangemanget ursprungligen varit avsett att ta hela koret i anspråk och då inbegripit de högklassiga träskulpturerna där.31 det första antagandet är intressant, men saknar liksom den andra hypotesen stöd i källmate-rialet. tänkbart är däremot att mäster börje tagit intryck av bielkegraven i linköping där vi känner igen materialens kontrastverkan och det vapenprydda krönets utformning. lundberg framkastade hypotesen att det var börje som satte upp bielkemonumentet i kyrkan.32

trots att brahe som medlem i riksrådet på nära håll deltog i det stilbildande bygget av Gustav-ianska gravkoret så har det inte satt något avtryck i brahekyrkan. Konceptet med ett gravvalv i södra koret fanns troligen redan när per brahe övertog grevskapet 1633 och därmed färdigställde slottskyrkan. valvet var klart när hans två barn gravsattes i maj 1635. ett gravkor som en egen bygg-nadskropp var därmed aldrig aktuellt, särskilt inte som hela kyrkorummet kom att tjäna som ett slags grav- och minnesrum. Förutsättningarna för gravens arkitektoniska formgivning var med andra ord givna redan 1633–1635. en tumba ovanpå valvet hade aldrig blivit något framträdande inslag i kyr-korummet och utrymmet över graven kom vid sidan av valvmålningarna med släktträd aldrig att få någon karaktär av i sig avgränsad minneshall som det är i övriga högadliga gravkor från 1600-talet. Faktum är att utrymmet istället skall ha fungerat som en läktare för slottspersonalen under guds-tjänsterna.33 om nu Gustavianska gravkoret inte spelat någon roll för brahegravens utformning så kan man ändå säga att kyrkorummet under greven utvecklades till visingsös egen version av riddar-holmskyrkan, ett nationellt minnesmärke över forna och samtida stormän, deras bedrifter och inte minst äkta hälfter. brahekyrkan blev ju i praktiken en grevinnornas gravplats. med familjegraven i sin slottskyrka ville per brahe befästa sin ätts samhällsposition och sina arvingars rätt till landets äldsta och största grevskap. samma år som makan Kristina Katarina gravsattes, 1651, förordnade greven att han själv och alla framtida grevar av visingsborg skulle få sin sista vila i slottskyrkan.34 likt hos andra svenska och kontinentala högadliga och furstliga gravmonument är det främsta syftet med brahemonumentet att ge betraktaren ett intryck av dynastisk kontinuitet, särskilt viktigt var detta under det oroliga 1600-talet med dess krig, skiftande allianser och åtminstone för svensk del den omfattande nyadling som riksdrotsen brahe såg hotade rådsaristokratins priviligierade ställ-ning.35 Farhågorna kom också att bekräftas. trots brahes alla ansträngningar att underbygga en hävdvunnen rätt till visingsborgs grevskap så upplöstes det i samband med reduktionen, kort efter grevens död 1680. I sitt egna gravvalv hamnade han aldrig, utan gravsattes i föräldrarnas krypta i östra ryd i Uppland. på visingsö vilar bara tre generationer brahe.

234

Tornportalen från 1653 med korintiska kolonner, beslags- och broskornament samt greveparets båda vapensköldar. Foto: författaren.

Skiss till portal för slottskyrkan som hauptman Julius Kemmerer skickade Per Brahe våren 1653. Riksarkivet.

235

236 västportalen

Jagh sender E[rs] G[revlige] N[å]:de bifogade aff ritningh aff kyrkeportt der till Pengst [Pingst] skall bliffua oppsat. Her ehr ingen kalk i förrodh om E G N:d will beståå at lotta opp köpya såå kan man komma i tidh uthi arbete.36

så skrev Julius Kemmerer till per brahe våren 1653. som sista momentet i utsmyckningen av kyr-kan efter grevinnan stenbocks begravning 1651 skulle en ny praktfull portal skapas i tornet. skis-sen överensstämmer i stort med det utförda arbetet. vi har ingen arkivuppgift som direkt anger stenhuggarens namn. I räkenskaperna under ”Utgiften och levereringen för anno 1653” står: ”Gif-wet stenhuggaren i arbetslön för kyrkioportalet på Wysingsöö der på hans qittenz den 4 july 1653 100 daler smt.” Under ”Grefweskaps tiänares löningar” för samma år erfar vi däremot: ”Ähr lef-wererat mester börie stenhuggare för sitt arbete derpå h G n:des befallnings zedell daterat Wy-singsborgh den 24 decemb. 1653 kopparpenningar 175 st. och 70 dlr smt”.37 vi kan förstås inte vara säkra på att denna betalning avser just portalen, eftersom befallningssedeln inte kunnat återfinnas. men det är en ansenlig penningsumma som bör ha utgått till ett större arbete och vi vet därigenom också att börje var anställd vid grevens hov. en jämförelse mellan gravmonumentet och portalen röjer alla tvivel ur vägen om att upphovsmannen är densamme. vi känner tydligt igen änglahuvudena och broskverket.

på vasarenässansens typiska vis står den skulpterade västportalen som en ensam, självständig del av kyrkans yttre arkitektur. med undantag för de romanska ljudöppningarna är portalen ex-teriörens enda skulpturalt framhävda del. Kyrkan är i övrigt påtagligt enkel och neutral, som ett ordinärt landsortstempel. portalen utgörs av en rundbågig öppning som flankeras av två kolonner med postament och fint arbetade korintiska kapitäl. dessa bär en arkitrav med kraftiga voluter som i sin tur bär ett krön med greveparets vapensköldar i relief. överst är en kartusch med årtalet 1653. materialet utgörs av grå kalksten, troligen från borghamn. Kolonnbaserna är av vit marmor medan det avslutande klotet överst är av sandsten. Uppbyggnaden känns igen från tidigare renässansportaler i landet. dekoren är däremot en blandning av renässans och broskverksstil. Kolonnerna och själva rundbågen har renässansens typiska beslags- och växtornament, arkivtraven en likaså känneteck-nande festong med två fåglar. på sidorna och i krönet sväller däremot broskornamenten ut, i krönet med groteska maskaroner. nisser såg upphovsmannen som en bland många bildhuggare som på 1650-talet introducerade en ”beskedlig broskbarock” i östergötland och norra småland. ”Kvaliteten höjer sig föga över den medelmåttige, torre hantverkarens.”38 en ”landsortsmässig blandning av äldre och yngre dekorativa stilelement” var axel-nilssons omdöme.39 portalen är ett gott hantverk men i skuggan av de mer konstnärligt elaborerade i mälardalen, vilket ju karaktäriserar konsthantverket i stort inom brahes grevskap. ”portalens och gravvalvets putti förefaller att vara östgötiskt flegmatiska syskon till det stora århundradets otaliga hord av svenska barockänglar.”40 detta gör dock inte de här behandlade objekten mindre intressanta, inom det småländska och västgötska materialet intar de en särställning.

237

Portalens änglaansikten röjer vid en jämförelse med Brahegraven att den är ett verk av mäster Börje Eriksson. Foto: författaren.

mäster börje vem var då denne mäster börje? Först erik lundbergs och sedan sune ljungstedts forskning har kunnat teckna en ganska god bild av denne provinsmästare som onekligen höjde sig över det med-elmåttiga bland sina likar. något av en nyckel till stenhuggaren är en exklusiv predikstol av sten som utfördes för vists kyrka i östergötland 1650. Genom ett inventarium från 1727 sägs att den är gjord av ”mäster berge eriksson i bäck”.41 predikstolen är tyvärr förstörd i brand men är väl avbildad och beskriven samt finns kvar som fragment. den kännetecknades av kärleken till kontrastverkan mellan olikfärgad sten, vilken går igen i andra av mästarens verk. huvudmaterialet var röd kalksten med or-nament, evangelister, kolonnbaser och kapitäl i vit marmor. likheterna med börjes arbeten för bra-hekyrkan har övertygande påvisats av ljungstedt. bland annat återkommer detaljen med kolonn-baser av marmor i portalen. den renässansmässiga ornamentiken och figurerna samt kontrasterna mellan de båda stensorterna menade lundberg inspirerats av den tidigare nämnda bielkegraven i linköpings domkyrka. en del gemensamma drag finns också mellan detta gravmonument och brahegraven, framför allt i krönets gestaltning. lundberg formulerade sig närmast lyriskt över bör-jes konstnärliga anlag: ”mäster berje måste ha varit en djupt originell begåvning. hans Kristusbild och hans evangelister äro framsprungna ur en gestaltande fantasi. /…/ mäster berje hör då till de gudabenådade, som förstå att förvandla allt vad de se till sin andliga egendom /…/ vars konst måste räknas till bygdeskulpturen, men som har mycket högre värde än det mesta i sitt slag.”42

när mäster börje gjorde predikstolen bodde han på gården bäck i vists socken, vilken var en av-löningsgård under godset bjärka-säby. egendomens ägarinna, vilken beställde arbetet för kyrkan, var Kristina sofia stenbock, kusin till Kristina Katarina stenbocks mor.43 tidigare, 1644, bodde börje på en annan av godsets gårdar, Fallemo. Under arbetet med brahegraven finner vi honom boende på gården Kushult i Gränna, vilken 1647 hade uppgått i visingsborgs grevskap som boställe åt per brahes befallningsman anders Ingemarsson.44 vid sidan av arbetena åt per brahe åren kring 1650 så var trakten kring vist och linköping börjes huvudsakliga verksamhetsområde. hans tidigaste kända arbete är en portal till bjärka-säby med årtalet 1632. den troligen samtida gravtumban över ståthål-laren erik Ulfsparre i linköpings domkyrka har helt, respektive delvis, tillskrivits börje. tumban är i sandsten med de gravlagda makarna liggande i friskulptur på locket. spår av färg tyder på att

238 den varit bemålad i klara färger. på tumbans hörn är allegoriska kvinnogestalter som symboliserar olika dygder. I fälten mellan dessa är anvapen i relief. skulpturen av hustrun, beata oxenstierna, är vid okänt tillfälle (någon gång före hennes död 1652) utbytt mot en ny i kalksten som skildrar henne i änkedräkt. vad som tycks vara den ursprungliga sandstens-skulpturen finns i vittrat skick på östergötlands läns museum.45 ljungstedt menade utifrån jäm-förelser att börje skulle ha gjort den nya skulpturen av beata medan han föreslog att monu-mentet i övrigt kunde vara av Johan Werner den äldres hand. denne verkade som stenhuggare i vadstena vid tiden, före han blev hovkonterfejare åt brahe. Jämför man dock dygdeskild-ringarna med motsvarigheter på en spis av börje för bjärka-säby från 1630-talet finns påtagliga likheter.46 den enkla stilen vittnar om en mästare i början av sin yrkesbana, troligen påverkad av just bielkegravens allegoriska figurer. skillnaderna mellan makarnas skulpturer är inte heller stora. makans sten med änkedräkt kan myck-et väl ha tillkommit kort efter makens död 1631, vilket skulle betyda att mo-numentet i övrigt beställdes före hans bortgång. den snarlika tumban i eke-byborna kyrka över hogenskild bielke med hustru, tillverkad någon gång efter 1611, har dock tillskrivits såväl Werner som vadstena slotts byggmästare hans Fleming (död 1626), vilken uppförde gravkoret, varför en säkrare attribuering skulle kräva djupare studier.47

Predikstolen i Vists kyrka i Östergötland utfördes av mäster Börje 1650 i röd kalksten och marmor. Foto: Ur Lundberg 1948.

Den Ulfsparreska gravtumban i Linköpings domkyrka, tillverkad kring 1630, har tillskrivits dels mäster Börje, dels Johan Werner den äldre. Foto: Gunnar Nordanskog.

239

börjes sista arkivaliskt belagda arbete är en predikstol i trä för Gränna kyrka, som han tillverkade tillsammans med Johan Werner den yngres mästergesäll år 1656.48 den är tyvärr också förstörd till följd av brand, men finns avbildad fotografiskt. den är ett relativt ordinärt provinsiellt barockarbete, men schemat har likheter med vists predikstol och en predikstol i dess grannsocken Grebo, likaså i fragment. börje arbetade alltså i såväl sten som trä, vilket inte var ovanligt för bildhuggare.

ett antal gravhällar på ömse sidor om vättern har av ljungstedt tillskrivits mäster börje. mest påfallande är tre stycken porträttgravstenar. I koret till norra Fågelås kyrka finns på nordväggen ett monumentalt väggepitafium över riksjägmästaren Karl olofsson hård (död 1653) och dennes maka beata eriksdotter Kyle (död 1672). monumentet är av grå kalksten med mycket hög relief. troligen är det beställt av beata efter makens död, eftersom hennes dödsår huggits in senare. makarna står med bedjande händer inom en rundbåge buren av allegoriska kvinnogestalter i dramatiska poser. mannen är klädd i rustning och kvinnan i moderiktig klänning. I svicklarna är trofégrupper som direkt för tankarna till motsvarigheten på brahegraven. sidorna utgörs av broskverk med änglahu-vuden. Krönet består av en arkitrav med anvapnen och överst en sprängd gavel som omger en brosk-verkskartusch med makarnas alliansvapen. schemat och detaljerna är samma i en porträttgravsten i Åtvids kyrka över nils assarsson mannerskiöld (död 1652) med fru. den tredje porträttgravstenen

Porträttgravsten i Norra Fågelås kyrka över Karl Hård och Beata Kyle, troligen beställt av makan ef-ter den förres död 1653. Flera drag är gemensamma med mäster Börjes arbeten med Brahegraven: brosk-verket, änglahuvudena, trofégrupperna och struktu-ren. Foto: John Kjellgren, Västergötlands museum.

Porträttgravhällen över Per Brahes hauptman, Julius Kem-merer, med fru vid Fiskebäcks kapell i Habo socken. Figurerna visar flera gemensamma drag med dem i Norra Fågelås, varför mäster Börje bör vara upphovsmannen. Tillkomståret är nå-gon gång under 1640-talets senare del. Foto: författaren.

240 har en direkt koppling till brahe, den är nämligen lagd över hans hauptman Julius Kemmerer med fru, båda gravlagda vid Fiskebäcks kapell i habo socken. stenen i rödgrå kalksten föreställer ma-karna, mannen i tidstypiska kläder, hustrun i änkedräkt. posen och änkedräkten är densamma som i Åtvid. eftersom stenen saknar dödsår är den troligen huggen före Kemmerers död 1659. Kapellet lät Kemmerer bygga för egna medel på 1640-talet. det faktum att hans adelsnamn lantzenfelt från 1649 inte är med i inskriptionen talar för en datering före det året. till graven hör en relieftavla med Kristi korsfästelse. det är tydligt att mästaren är densamme till alla tre verken. likheterna med såväl portal som monument i brahekyrkan är också påtagliga, särskilt vad gäller broskverk och änglahu-vuden på de i norra Fågelås och Åtvid. de tycks också sammanfalla väl med börjes verksamhet i visingsborgs grevskap. ljungstedt har vidare uppmärksammat ett antal gravhällar med karaktäris-tisk ornamentik från 1640- till 1660-talet i linköpings domkyrka och i sockenkyrkor runt omkring. bland annat kan nämnas hällen över sten- och diamantsnidaren peter remer i domkyrkan, vilken har pilastersocklar med samma dekor som på brahekyrkans portal.49

börje eriksson stod i skuggan av sina kollegor i Uppsverige, men svarade väl mot behovet av mer avancerad stenkonst åt adel, kyrkoherdar och rikt borgerskap på ömse sidor om vättern. han var en god konsthantverkare med en viss utmärkande originalitet, likväl är hans formspråk konservativt med ett kvarhållande av renässansens beslagsornament och kompositioner, från fall till fall smyckat med de mer moderna broskverksornamenten. om hans lärospån vet vi inget, men det ligger nära till hands att anta att han gick i lära hos någon av de utländska stenhuggare som i vadstena var syssel-satta med bygget och smyckandet av slottet under 1500-talets sista och 1600-talets första decennier. där fanns kvalificerade utländska stenhuggare som exempelvis flamländarna hans Fleming och Johan alers samt bernt von münster och familjen de la roch. man kan också spekulera i huruvida kontakten med börje förmedlades till per brahe via hustruns släkting eller kanske rentav hovkonter-fejaren Johan Werner den äldre.

”Grevskapsmästaren” och andra stenhuggare i grevlig tjänst den ende av stockholmsmästarna som per brahe bevisligen anlitade var Johan Wendelstam, bördig från Giessen i hessen (där per brahe studerade i sin ungdom). denne var från 1648 kunglig stenhug-gare och utförde 1662 ett antal marmorbyster av brahegrevarna för fasadnischer på visingsborg, vilka idag är försvunna. men fem av dem kom det omgående att göras gipskopior av, vilka placerade i en av Johan Werner den yngre byggd vägg med nischer på brahegraven, ovanför grevebänken där också margareta brahes skulptur skall ha varit placerad. de stod kvar där ännu 1885.50 dessa nischer och byster står idag i brahekyrkans sakristia och vittnar om ett konsthantverk av hög klass (se foto s. 150).

på visingsö och andra orter i grevskapet finns ett antal stenhuggararbeten som otvivelaktigt härrör från en och samma hand, upphovsmannen har av beerståhl kallats ”visingsömästaren”, men det kanske vore rättare att benämna honom ”Grevskapsmästaren”. hans verk kännetecknas av en klumpig men godmodig figurteckning med kraftigt stiliserade anletsdrag och mandelformiga ögon. Jag skall i det följande redogöra för denna tydliga grupp. I brahekyrkan utgörs de av två gravhällar som nu är uppställda mot vapenhusets väggar. mest anslående är slottsfogden erik svensson med fru Kristina holms porträttgravsten. makarna är skildrade från midjehöjd i hög relief tillsammans med ett krucifix under en kolonnburen rundbåge. I svicklarna sitter knubbiga putti, sorgset vilande ena handen på ett timglas respektive en dödskalle. Kolonnerna och kantlisten har en vackert arbetad

241

Porträttgravsten över slottsfogden Erik Svensson och Kristina Holm i Brahekyrkans vapenhus. Stenen är huggen antingen efter 1662 eller 1687 och är ett utpräglat prov på ”Grevskapsmästarens” arbeten. Foto: författaren.

242 slingdekor i polerad platt relief. stenen är huggen antingen efter eriks död 1662 el-ler efter makans död 1687. en andra grav-häll i kalksten är tillverkad för kyrkoherde harald almqvist på visingsö med familj och har ursprungligen legat i kyrkans golv, troligen i koret. almqvist var verksam på ön från 1692 till sin död 1711.51 efter-som hans dödsår saknas är hällen huggen någon gång mellan dessa år. de övre hör-nens änglahuvuden känns direkt igen.

på Kumlaby kyrkogård står sex skulp-terade kalkstensvårdar, vilka kan knytas till trotjänare på visingsborg. de är till-verkade från 1677 till 1679. alla har de karaktäristiskt stiliserade reliefer. stenen över slottsskrivaren peder Jonsson skier-ling från 1679 pryds på baksidan av Kristi uppståndelse. musikanten magnus pers-son stark har på sin sten från samma år en basunblåsande ängel. på brahekyrkans kyrkogård finns ytterligare en sten, tillver-kad åt slottsträdgårdsmästaren abraham olofsson med fru, troligen efter yngste sonens död 1678. motivet här är ett kru-cifix flankerat av en knäböjande man och kvinna med knäppta händer. I velinga kyrka, i västgötadelen av grevskapet, finns en porträttgravsten över häradshövding tyres Gunnarsson med fru som är iden-tisk med den över slottsfogden. den är därtill målad i grått med spår av förgyll-ning på kolonnerna. stenen är troligen be-ställd av makan anna andersdotter stille efter makens död 1687. likartad, men påtagligt förenklad, är porträttgravstenen i varvs kyrka över kyrkoherden andreas Jacobi Gadd från 1686. det kan nämnas att Gadd var en av de forna djäknarna på braheskolan. stenarnas karaktäristiskt ta-fatta ansikten känns också igen på två her-mer som nu sitter kring en dörr i dimbo 1800-talskyrka och bär en inskriptions-

Gravsten över slottsskrivaren Peder Jonsson Skierling, död 1679, på Kumlaby kyrkogård. Baksidan pryds av Kristi upp-ståndelse i relief, ett verk av ”Grevskapsmästaren”. Foto: författaren.

Per Brahes andra hustru, Beata De la Gardie, naivt skildrad av ”Grevskapsmästaren” i relief 1679 på Östanå säteri i Gränna socken. Foto: Jönköpings läns museum.

243

Två hermer och inskriptionstavla från 1679, beställda av Per Brahe för den medeltida sockenkyrkan i västgötska Dimbo, nu inmurade i dagens 1800-talskyrka. Hermernas ansikten vittnar om att ”Grevskapsmästaren” anlitats. Foto: författaren.

244 tavla från 1679, ursprungligen uppsatt av per brahe i den tidigare medeltidskyrkan som han lät res-taurera. på en annan av grevens sätesgårdar, östanå i Gränna socken, finns en porträttrelief av hans andra hustru, beata de la Gardie, med årtalet 1679, vilken också hör till gruppen.

nisser tillskrev på tämligen lösa grunder dessa arbeten en viss peder Ingewallsson som i arki-valierna benämns ”steensnidare”. denne var enligt domböckerna son till kapten Ingewall svensson i grevens garde. det framgår vidare att han år 1678 skänkte pengar till slottskyrkan och året därpå betalade för ”crone bråt” (kronobåt).52 det är det enda vi med säkerhet vet om honom. nisser an-tog att han gått i lära hos någon av stenhuggarna vid brahes hov, förslagsvis den tidigare nämnde mästaren Thomas pramacher.53 av de sex Kumlabystenarna är en av särskilt intresse. den har tillver-kats för pramacher och dennes hustru anna pärsdotter. detta förhållande har övertygande klarlagts av sven almqvist. den bitvis fragmentariska inskriptionen omnämner ”thomas [?]son praune [?]” som dog den 15 maj 1677. någon praune finns ej i några bevarade arkivalier från grevskapet, och kyrkoböckerna för visingsö församling är endast bevarade från 1693. däremot ger en bevarad inventarie- och protokollbok besked att graven tillhör ”sal. m. [mäster] Thomas prävnecker” med hustru. detta tolkar almqvist som en förvanskning av pramacher.54 på baksidan av stenen har vi en skildring av Kristus som Frälsare i ”Grevskapsmästarens” stil. vi kan utifrån detta förhållande sluta oss till att pramacher inte är ”Grevskapsmästaren”. däremot tycks han vara upphovsman till en av de övriga Kumlabystenarna, som stilmässigt är något avvikande. den har en rik profilerad omfattning med på ena sidan ett inskriptionsfält krönt av ett änglahuvud och redskap typiska för en stenhuggare eller byggmästare, två passare inne i en krumvinkel, samt en instucken smygvinkel. Ini-tialerna över mannen, ”i p s”, och hustrun ”c l d”, sva-rar inte mot de hantverkarnamn som hittills är kända av forskningen kring grevskapet. endast hustruns dödsår är inhugget, 1677, tydligen först efter stenens färdigställan-de. rimligen bör mannen på något vis kunna knytas till slottsbyggnationerna. baksidans korsfästelseskildring vi-sar sådana likheter med krucifixet på brahemonumentet att stenens upphovsman måste vara Thomas pramacher. den stiliserade dödskallen känns också igen på schencks porträttgravsten.

ljungstedt ifrågasätter att peder Ingewallsson över-huvudtaget var stenhuggare, han menar att stensnidare kan betyda juvelerare, det förefaller dock föga sannolikt att en kaptensson på visingsö utbildats i detta exklusiva yrke.55 eftersom pramacher kunnat avskrivas så återstår endast peder Ingewallsson som känt stenhuggarnamn under den period som de här behandlade verken tillkom. längre går det i dagsläget inte att komma. vi kan dock konstatera att stenhuggartraditionen från grevehovet levde kvar i grevskapet under mer än ett decennium.

Thomas Pramachers gravsten från 1677 på Kumlaby kyrkogård med Kristus som Frälsare, utförd av ”Grevskapsmästaren”. Var denne lärjunge till Pramacher? Foto: författaren.

245

beställarna var i första hand tjänstemän och präster som varit anställda av greven eller inom dennes institutioner.

en tredje gravhäll i brahekyrkans vapenhus har ett krön i form av en sprängd gavel med en välsignande Kristusfigur med karaktäristiskt naiv figurgestaltning (se foto s. 254). denna skulptur är uppenbarligen inte av samma hand som gravhällen, stilistiskt svarar den mot brahemonumentets krucifix och bör vara av pramachers hand. hällen är huggen åt slottsfogden Jöns svensson som avled 1693 i sitt sjuttiofemte levnadsår och dennes hustru ”ehreborna och dygderika matrona” Kristina eriksdotter edman. stenen höggs enligt inskription 1669 med anledning av brodern lars svenssons död, denne var trädgårdsmästare på visingsborg. Formen är typisk för prästers och borgares gravhäl-lar i östergötland och norra småland under 1600-talet med initialer inom en kartusch i mitten samt en kantbård med bibelcitat och hörnrundlar med änglahuvuden respektive dödskalle och timglas. den konstnärliga kvaliteten är dock väsensskild från den hos ”Grevskapsmästarens” verk. detta för-klaras av inskriptionen ”m. h. Fecit.”, vilket innebär att stenhuggaren var den framstående mästaren michael hacke, som från 1600-talets mitt drev en stenhuggarverkstad i skänninge. han hade en omfattande produktion av dopfuntar, gravhällar och spisar i östergötland. han är en av få stenhug-gare som efterlämnat signaturer på denna typ av verk, vilket gör att vi kan följa hans verksamhet ända fram till frånfället 1673.56

exkurs – porträttgravstenarna med änkedoket avslutningsvis skall något sägas om den andra kyrkoherdehällen i brahekyrkans vapenhus. denna porträttgravsten inordnar sig nämligen i en grupp av likartade hällar kring södra vättern, som bör ha kommit från samma stenhuggarverkstad. det kännetecknande är – vid sidan av den förvisso vanliga

Gravsten över den okände stenhuggaren (?) I P S med dekor som avslöjar Pramacher som upphovsman. Foto: förfat-taren.

246

247kompositionen – de stereotypt skildrade änkorna med plisserad kappa och stärkt änkedok. man kan misstänka att de som regel beställts av änkan, men så tycks inte alltid vara fallet. männen är vanligen klädda i kappa och krage. Gestaltningen är i hög grad standardiserad och det har nog aldrig ens varit frågan om någon form av försök att uppnå porträttlikhet. detta gäller överlag för porträttgrav-stensmaterialet, vars beställare främst utgjordes av lågadel, präster och borgare på ömse sidor om vättern. på stenen i brahekyrkan skildras salomon Folkesson (latinska namnet som står på stenen är ”Folcheri”), dennes hustru mariana Johansdotter och sonen magnus som var komminister på orten. Folkesson innehade kyrkoherdetjänsten mellan 1614 och 1643 samt var dessförinnan präst vid greve magnus brahes hov. År 1637 utsågs Folkesson till den förste prosten över visingsborgs grevskap, i praktiken grevens egen biskop.57 vid fötterna indikeras en son och en dotter. Kalkar och biblar symboliserar det andliga ståndet. det enda årtal som är inhugget gäller en dotter som dog 1613. eftersom Folkesson omnämns som kyrkoherde på orten är den huggen någon gång mellan dennes tillträde och frånfälle. hällens nötta yta vittnar om att den så sent som 1885 låg i kyrkans golv.58

övriga gravhällar som hör hemma inom samma grupp presenteras här i korthet. ytterligare en häll av denna typ skall ha funnits i brahekyrkan, den är avbildad år 1908, men är idag försvunnen.59 ytan var då mycket nött och inskriptionen ej läsbar. en nu försvunnen gravhäll i Gränna kyrka över kyrkoherde Johan magni är känd genom en teckning av mandelgren. enligt inskription höggs den år 1641 av ”Johan Wernich”, det vill säga Johan Werner den äldre. För några år sedan framgrävdes en länge försvunnen häll på adelövs kyrkogård, några kilometer öster om Gränna, som skildrar kyrkoherde andreas Theodori, död 1630, med maka (utan dödsår). vid bankeryds kyrka på andra sidan vättern finns en motsvarande häll över ett kyrkoherdepar där inskriptionen tyvärr är utplånad. Kristine kyrka i Jönköping har två sinsemellan mycket likartade hällar över borgmästaren peder Gudmundsson med fru och barn (troligen huggen 1626 eller 1630 då barnet respektive makan avled, inskriptionen inhuggen först senare) och befallningsmannen på Jönköpings slott tillika Gudmunds-sons svärfar, måns Jonsson, med fru, elin pedersdotter, enligt inskription huggen 1630. I vadstena klosterkyrka finns hällen över kyrkoherde enoch haquini cringelius (död 1632) med maka (död 1614). I linköpings domkyrka finner vi en häll lagd över hertig Johans klädesskrivare, Johan Knut Jönsson (död ca 1630) med fru. schemat återkommer även i ett antal andra porträttgravstenar i vätterbygden, men dessa är uppenbarligen inte huggna av samma verkstad. Änkedräkten var också aktuell under i princip hela 1600-talets förra hälft.

vad vi kan sluta oss till är att de här omnämnda porträttgravstenarna utförts av en och samma stenhuggarverkstad på 1630- och början av 1640-talet. den geografiska spridningen talar för att det var en av verkstäderna i vadstena eller skänninge som under 1600-talets första hälft och mitt hade ett blomstrande stenhuggeri tack vare slottsbygget, rika borgare och närheten till kalkstensbrytning-en i borghamn. vi vet att Johan Werner den äldre kom till vadstena något före 1620 och verkade där åtminstone så sent som 1643, då vid fasadutsmyckningen av slottet.60 därefter blev han alltmer anlitad som konterfejare vid per brahes olika projekt i visingsborgs grevskap. det ligger därför nära till hands att se honom som mästare till Folkessons häll, ”grevens biskop” avled ju samma år som Werner fick betalt för sitt sista belagda uppdrag vid vadstena slott. tänkbart är att det är från den wernerska verkstaden som porträttgravstenarna av denna typ emanerat, men det kräver ytterligare studium för att kunna beläggas.

Kyrkoherde Salomon Folkessons porträttgravsten där även hustrun och sonen skildras. Folkesson var den förste prosten i Visingsborgs grevskap och därigenom i praktiken grevens biskop. Stenen är huggen någon gång mellan 1614 och 1643, kanske i Johan Werner den äldres verkstad. Foto: författaren.

248

1. nisser 1931, s. 173.

2. axel-nilsson 1950, s. 9f.

3. axel-nilsson 1950, s.117f, 132.

4. axel-nilsson 1950, s. 21.

5. axel-nilsson 1950, s. 98f., Fulton 1996a, s. 116.

6. axel-nilsson 1950, s. 109.

7. axel-nilsson 1950, s. 100.

8. axel-nilsson 1950, s. 209.

9. axel-nilsson 1950, s. 17f., Fulton 1996a, s. 33–41.

10. per brahes inskription: ”illvstrissimvs dominvs.dnvs petrvs brahe comes in wissingsborg.l.b.in caiana dnvs in rydboholm.lindhol brahelina et bogesvnd.regni sveciæ.drotzetvs.svpremi ivdicy regy stockholmæ præses.legifer wesmaniæ.montanorv.et dalekarliæ nec.non magnidvcats finlandiæ.alandiæ.et.botniæ orientalis generalis gvbernator.natvs.rydboho --- anno 1602 die.18 febrvarii ---”. Kristina Katarina stenbocks inskription: ”llvstrissima domina domina christina catharina stenbock wissingsbvrgensis comitissa et pia mater baronissa in caiana domina in rydboholm lindholm brahelinna bogesvnd et storgard nata.l.b de örsteen ac.cronback domia.de.torpa et lehna.genita drotningholmiæ.anno 1608 in castro aboensi mortva anno 1650 die.14 ivny”.

11. brev från per brahe till Kemmerer den 26 september 1646. ra, rydboholmssamlingen e 7466.

12. brev från per brahe till Kemmerer den 30 oktober 1646. ra, rydboholmssamlingen e 7466.

13. brev från per brahe till Kemmerer den 8 november 1646. ra, rydboholmssamlingen e 7466.

14. brev från per brahe till Kemmerer den 20 mars 1647. ra, rydboholmssamlingen e 7466.

15. axel-nilsson 1950, lundberg 1921, nisser 1931 & 1939.

16. nisser 1931, s. 44.

17. Utgift på spannmål för 1650, visingsborgs räkenskaper 1650–1655, volym 56. ra, Kammarkollegiet, Grev- och friherreskap, visingsborg.

18. Utgift och leverering på uppbörd för 1651, visingsborgs räkenskaper 1650–1655, volym 56. ra, Kammarkollegiet, Grev- och friherreskap, visingsborg.

19. Utgift och leverering på uppbörd för 1651, visingsborgs räkenskaper 1650–1655, volym 56. ra, Kammarkollegiet, Grev- och friherreskap, visingsborg.

20. lantzenfelts (Kemmerer) räkning för mantalspenningarna 1652, visingsborgs räkenskaper 1650–1655, volym 56. ra, Kammarkollegiet, Grev- och friherreskap, visingsborg.

21. Utgift och leverering på uppbörd för 1652, ”Grefweskaps tienäres löningar”, visingsborgs räkenskaper 1650–1655, volym 56. ra, Kammarkollegiet, Grev- och friherreskap, visingsborg.

22. nisser 1939, s. 367.

23. nisser 1931, del 2, s. 54.

24. nisser 1931, s. 198. beerståhl 1969, s. 104.

25. lundberg 1921, s. 33; lundberg 1948, s. 591–597.

26. baresel-brand 2007, s. 181–184.

27. baresel-brand 2007, s. 118–122.

28. axel-nilsson 1950, s. 291–297, Fulton 1996b, s. 324–328.

29. per brahe d. y:s Tänkebok s. 62f., skokloster.

30. per brahe d.y., reseskildring från 1615 i Liber Thematum, skokloster.

31. lundberg 1948, s. 596f, 612.

32. lundberg 1921, s. 65.

33. nisser 1931.

34. nordmann 1904, s. 416.

35. baresel-brand, s. 314f; englund 1989.

36. ra, rydboholmssamlingen, per brahe d. y:s arkiv, brev från Julius Kemmerer (e 7456).

37. visingsborgs räkenskaper 1650–1655, volym 56. ra, Kammarkollegiet, Grev- och friherreskap, visingsborg.

38. nisser 1931, s. 98f.

39. axel-nilsson 1950, s. 210.

40. nisser 1931, s. 99.

41. ljungstedt 1980, s. 102.

42. lundberg 1921, s. 66.

43. lundberg 1921, s. 64f.

44. Ivarsson 2009.

45. nisbeth & estham 2001, s. 192–197.

46. ljungstedt 1980, s. 104f.

47. lindqvist 2003; ek 2007.

48. nisser 1931, s. 127f.

49. ljungstedt 1980.

50. berg 1885, s. 169; nisser 1931, s. 93.

51. virdestam 1932, s. 268.

52. nisser 1931, del 2, s. 54.; almqvist 1974, s. 33.

noter

24953. nisser 1931, s. 125.

54. almqvist 1974, s. 34.

55. ljungstedt 1980, s. 97.

56. Grefbäck & ljungstedt u.å., s. 43; ljungstedt 1973.

57. virdestam 1932, s. 266.

58. berg 1885, s. 178.

59. svensk arkitektur 1908.

60. Unnerbäck 1996, s. 149.

250

ArkivRiksarkivet, Stockholm (RA) Kammarkollegiet, Grev- och friherreskap, visingsborg, räkenskaper 1650–1655 (volym 56). rydboholmssamlingen, per brahe den yngres arkiv, brev från Julius Kemmerer till per brahe (e 7456), brev från per brahe till Julius Kemmerer (e 7466).

Skoklosters slott per brahe den yngres Tänkebok och Liber Thematum.

Otryckta källorIvarsson, arne, 2009, Kushult, manus.

Informantljungstedt, sune, vårdsberg, brev 23 augusti 2012.

Litteraturalmqvist, sven, 1974, två gravstenar på visingsö, Ett solvarv i Gränna – Gränna hembygdsförenings årsskrift 1974. Gränna.

axel-nilsson, Göran, 1950, Dekorativ stenhuggarkonst i yngre Vasastil. lund.

baresel-brand, andrea, 2007, Grabdenkmäler nordeuropäischer Fürstenhäuser im Zeitalter der Renaissance 1550–1650. Kiel.

beerståhl, nils Fredrik, 1969, västergötlands porträttgravstenar under renässans och barock, Västergötlands fornminnesförenings tidskrift 1969. skara.

bennett, robert, 1985, Vadstena klosterkyrka, III, Gravminnen, Sveriges kyrkor volym 196. stockholm.

berg, Wilhelm, 1885, Visingsö jemte anteckningar om Visingsborgs grefskap. Göteborg.

danielsson, Johan malkolm, 1929, Kumlaby kyrka och kyrkogård på Visingsö. växjö.

ek, per-arne, 2007, Östra Tollstad – kyrkan och allmogen under 1000 år.

englund, peter, 1989, Det hotade huset – adliga föreställningar om samhället under stormaktstiden. stockholm.

Fulton, torbjörn, 1996a, byggnadsskulpturen, Signums svenska konsthistoria – Renässansens konst. lund.

Fulton, torbjörn, 1996b, stenskulpturen, Signums svenska konsthistoria – Renässansens konst. lund.

Grefbäck, Göran & ljungstedt, sune, u. å., Klostermuseets gravhällar och Vadstenabygdens stenhuggare. vadstena.

Gullbrandsson, robin, 2009, Adelövs kyrkogård – Flytt, konservering och skyddstäckning av gravvårdar, Jönköpings läns museum, byggnadsvårdsrapport 2009:53. Jönköping.

liljegren, mårten, 1947, Stormaktstidens gravkor. stockholm.

lindahl, Göran, 1969, Grav och rum – svenskt gravskick från medeltiden till 1800-talets slut. stockholm.

lindqvist, Gunnar, 2003, Ekebyborna kyrka. linköping.

ljungstedt, sune, 1973, michael hacke och 1600-talets stenhuggarkonst i östergötland, Östergötland 1973. linköping.

ljungstedt, sune, 1980, om stenmästaren börje eriksson, Fornvännen 1980/2. stockholm.

lundberg, erik, 1921, studier över renässansskulptur i östergötland och angränsande trakter, Meddelanden från Östergötlands fornminnes- och museiförening. linköping.

lundberg, erik, 1948, Byggnadskonsten i Sverige – Sengotik och renässans 1400–1650. stockholm.

nisbeth, Åke & estham, Inger, 2001, Linköpings domkyrka, III, Inredning och inventarier. stockholm.

nisser, Wilhelm, 1929, Per Brahe d. y:s “hofkonterfejare”. Jönköping.

nisser, Wilhelm, 1931, Konst och hantverk i Visingsborgs grevskap på Per Brahe d.y:s tid I–II. stockholm.

KÄllor och lItteratUr

251nisser, Wilhelm, 1939, brahebyggena på visingsö, Fornvännen 1939. stockholm.

nordmann, petrus, 1904, Per Brahe – Illustrerad lefnadsteckning. helsingfors.

Svensk Arkitektur. Uppmätningar av äldre svenska byggnadsverk. häfte I och II. 1908.

sörensen, mattias, 2006, Källeryds kyrka – kulturhistorisk karakterisering och bedömning, Jönköpings läns museum, byggnadsvårdsrapport 2006:49. Jönköping.

Unnerbäck, eyvind, 1996, Vadstena slott – från befästning till renässanspalats 1563–1620. stockholm.

virdestam, Gotthard, 1932, Växjö stifts herdaminne, sjunde delen. växjö.

252 the coUnt’s masonsRobin Gullbrandsson

This article deals with the masons employed by the count per brahe the younger for the embel-lishment of his palace church, brahe church on the island of visingsö. The church is characterised by two architectural features of cut stone; the western porch of the tower dated to 1653 and the monumental facade of the brahe family vault, dated 1651–1652. both are the work of the provincial master mason, börje eriksson from bäck in östergötland. The construction of these was occasioned by the burial of the countess Kristina Katarina stenbock in 1650. With the monumental porch-like construction of the family vault and the free-standing marble statues of the count and countess, this is the only burial monument of its kind in sweden. Inspiration for the grave most likely came from the grave of the duke of mecklenburg, Friedrich adolph. This grave is situated in bad dobe-ran in the previous duchy of mecklenburg-schwerin. In his capacity of diplomat, per brahe visited the allied duke in 1634, the same year as the duke built the grave after the death of his first wife. regarding artistic quality, the continental models of inspiration and the work of the German ma-sons in stockholm overshadow the work of the brahe burial monument and the church porch. The economically minded per brahe was well-known to employ local masters and artisans to be included in the court of his countship of visingsborg. These artisans were usually not part of the stockholm-centred guild organisations.

other local masons besides master börje are the court portrait artist Johan Werner the elder, Thomas pramacher and peter Ingewallsson. The former was active during the decades leading up to the mid seventeenth century and the two latter worked during the sixteen-seventies and eighties. Werner is presumed to be the maker of a regional group of gravestones with portraits, represented in the church. The crucifix of the brahe burial monument can be linked to pramacher, as well as a gravestone on the churchyard of Kumlaby church. according to earlier research, although based on vague evidence, peter Ingewallsson was considered the artisan of a clearly defined group of gravesto-nes adorned with sculptured relief (among others, the gravestone of pramacher) and other work dist-ributed over the countship. This work was usually associated with persons with functions in the court of the count. In any case, there is no other mason mentioned in the sources, who was active during the same period as these gravestones were made. The only stockholm based master associated with a craft-guild that we know brahe employed was Johan Wendelstam. he made marble busts repre-senting the counts of the family brahe. These were made for the palace of visingsborg, but only exist today as plaster casts. currently, they are placed in the sacristy of brahe church but were originally mounted above the count’s pew in the chancel.

Ett leende ansikte på en av ”Grevskapsmästarens” gravstenar på Kumlaby kyrkogård. Foto: författaren.