1

Manfred Björkquist – Ungkyrkorörelsens ledare,

Sigtunastiftelsens grundare och Stockholms Stifts förste biskop

Av Torbjörn Aronson, fil.dr., teol.dr.

Publicerad i Grönqvist, Vivi-Ann, red.: Manfred Björkquist – visionär och kyrkoledare, Artos,

Skellefteå, 2008, ISBN 9789175803647

Manfred Björkquist föddes 1884 i Gideå i norra Ångermanland som äldst av tio syskon. Hans

far hette Jonas Erik Björkquist (1845-1921). Jonas Erik Björkquist var kyrkoherde men kom

ursprungligen från en jämtländsk bondesläkt.1 Han föddes 1845 i Björksjönäs (Skisjön) i

södra delen av Tåsjö församling i nordvästra Jämtland. Föräldrar var förre fältjägaren vid

Jämtlands fältjägarekår, Per Jonas Plan, och dennes hustru Susanna Jönsdotter. Sonen tog i

unga år namnet Björkquist efter första stavelsen i byns namn. Föräldrarna bröt själva upp

hemmanet ur stenig och obearbetad skogsmark. Odlingsbragden och det hårda arbetet

präglade föräldrarna och Jonas Erik Björkquists uppväxt. Religiös på ett mer bestämt sätt blev

familjen genom den norrländska kyrkoväckelsens ankomst till bygden. Väckelsens inbrott i

familjen Plans liv blev av avgörande betydelse för sonens, och i längden sonsonens, framtid.

Jonas Erik Björkquist blev ett barn av väckelsen och präglad av denna under resten av sitt liv.

Manfred Björkquists mor, Anna Sofia Clementine, född Aurén, växte upp i Västergötland

(Mösseberg) men härstammade från en småländsk-sörmländsk herrgårdssläkt. Hon kom till

Gideå prästgård som hushållerska men ingick 1882 äktenskap med Jonas Erik Björkquist.

Båda föräldrarna spelade en roll för Manfred Björkquists andliga utveckling. Till skillnad från

maken kom Anna Sofia Björkquist från en lågkyrklig familj och upprätthöll hela livet

kontakten med den lågkyrkliga fromhetstraditionen. Manfred Björkquist har berättat om ett

andaktsliv där Ahnfeldts sånger och Rosenius’ betraktelser hörde till den andliga dagskosten.

Detta kontrasterar mot den massiva konfessionella lutherdom som fadern, Jonas Erik

1 För de biografiska uppgifterna om Manfred Björkquists föräldrar se Hasselberg, Hasselberg, C.J.: Jonas Erik

Björkquist. Minnesteckning huvudsakligen på grundval av hans självbiografiska anteckningar. 1929, Björkquist,

1984a

2

Björkquist, representerade. I Manfred Björkquists minnesbilder beskrivs fadern såsom

energisk, gudfruktig, sträng, och rättvis, men samtidigt medkännande, omsorgsfull och

humoristisk. Modern representerar en mjukare livsinställning men minst lika handlingskraftig

och dessutom estetiskt orienterad.

Jonas Erik Björkquist prästvigdes 28 maj 1875 av ärkebiskop Anton Niklas Sundberg i

Uppsala domkyrka. Sin prästgärning kom han att utföra i Norrland, fr.a. i Gideå pastorat

utanför Örnsköldsvik. Där var han kyrkoherde 1880-1916 och 1907-16 även kontraktsprost i

Ångermanlands nordöstra kontrakt.2 Det var under denna tid som Manfred och hans nio

syskon föddes och växte upp. Bland syskonen hörde särskilt systrarna Astrid (1885) och

Sigrid (1888) till Manfreds förtrogna och brevväxlingen mellan syskonen avslöjar ett intensivt

kristet engagemang och harmoniska familjerelationer.3 Pastoratet bestod av 3500 personer,

varav 2700 i Gideå. Gideå var en kyrkby i en agrar bygd och låg utanför

industrialiseringsprocessen. Under första delen av 1800-talet fanns ett bruk för

stångjärnstillverkning förlagt till byn på grund av närheten till Gideån.4 Det hade dock en

kortvarig blomstringstid och lades ned 1862. MoDomsjö AB, vilket ägdes av familjen Kempe,

övertog Gideå bruk så småningom och bedrev där ett omfattande jordbruk. Familjen Kempe

blev senare en av de viktigaste donatorerna bakom flera av Manfred Björkquists stora projekt.

Att Gideå befann sig vid sidan om industrialiseringen betyder dock inte att den var opåverkad

av den. Gideåborna hade bara några mil till Örnsköldsvik. Örnsköldsvik grundades som

köping år 1842.5 Under de år som familjen Björkquist bodde i Gideå genomgick Örnsköldsvik

och bygden däromkring en snabb samhällsomvandling betingad av industrialiseringen. Som

en följd av industrialisering, befolkningsökning och Örnsköldsviks växande roll som

handelscentrum gavs samhället stadsrättigheter 1893. Örnsköldsvik hade då cirka 2000

invånare inom sina stadsgränser och ungefär dubbelt så många bodde i det direkt angränsande

omlandet. Industrierna förlades mestadels utanför stadsgränsen, utmed Örnsköldsviksfjärden,

medan handeln centrerades till staden. Den industri det handlade om var framför allt

sågverks-, pappers-, och massaindustri för export. Främst av de industrier som växte fram var

familjen Kempes i Mo och Domsjö, som senare blev ett av de ledande företagen i landet inom

trävaru- och cellulosaindustrin.

2 Jonas Erik Björkquists arkiv (JEBA), volym 23, fascikel: Intyg, betyg, förordnanden, missiveringar m.m. 1871-

1908, 3 Tilläggsföretckningen till Manfred Björkquists arkiv (MBTA), volym 16, fascikel 1-2, 16 4 Johansson i Backa,K.J., m.fl.: Ångermanland, 1976 5 Wichman, H: Örnsköldsviks historia 1842-1942, 1943

3

Manfred Björkquist växte upp i en synnerligen levande kyrkoförsamling i Gideå.6

Kyrkoförsamlingens liv påverkades av den teologi som fadern, Jonas Erik Björkquist,

förkunnade. Den utgjordes av en förening av pietism, biblicism och konfessionell lutherdom.

Jonas Erik Björkquists teologi uttrycktes i ett starkt patos för kateketik, nykterhet, diakoni och

mission. Förkunnelsen och den församlingsverksamhet som utvecklades gjorde Gideå till

något av en mönsterförsamling, med bl.a. en församlingsförening med diakonal inriktning,

aktiva lekmän och ett stort engagemang för Svenska Kyrkans Mission (SKM). I denna miljö

gjorde Manfred Björkquist tidigt religiösa upplevelser, vilka omsattes i ett kyrkligt

engagemang med egna gudstjänster för barn och en barnmissionsförening.7 Här framträdde

han från början som ledargestalt och organisatör. Genom faderns och församlingens

missionsengagemang fördes Manfred själv in i ett sådant, vilket uppmuntrades av såväl Jonas

Erik Björkquist som de missionärer som SKM rekryterat i Gideå. De nya sociala rörelsernas

sätt att arbeta hade integrerats i församlingslivet och skapade en förebild som Manfred tog

upp i sin barnmissionsförening. Föreningen följde hela det verksamhetsmönster med

sammanträden, val, protokoll och aktiviteter olika slag som kännetecknade tidens nya sociala,

och religiösa, rörelser. I Manfred Björkquists barndomsvärld möttes kyrkan och

folkrörelsemodellen. De förknippades med ett projekt på nationell nivå, SKM, vilket i sin tur

länkade samman det lokala engagemanget med ett globalt. Från Gideå gick tentakler till andra

sidan av jordklotet. Gideå var inte någon avkrok utan ett centrum för en förnyelse av

kyrkoförsamlingen, baserad på den konfessionella lutherdomens teologi.

Under läroverkstiden fördjupades och utvecklades Manfred Björkquists engagemang för

mission och socialetiska frågor.8 Den syn på mission hans far torgfört, och som stod i

samklang med SKM:s tradition och Henry William Totties missionsteologi, utgjorde vid

denna tid även Manfreds. Belägget för Manfred Björkquists assimilering av detta är en

läroverksuppsats om SKM som Manfred Björkquist skrev 1902.9 Bland kamraterna i

läroverket och nykterhetsföreningen fanns den blivande författaren Bertil Malmberg.

Malmberg var under denna tid besjälad av samma nykterhetspatos och kristna tro som

Björkquist. Vänskapen dem emellan varade ända fram till Bertil Malmbergs död 1955, då

Manfred Björkquist höll griftetalet.10

6 Björkquist 1942 nr 304, s.21-29, nr 357a 7 Björkquist, 1984a 8 Björkquist 1952 nr 357a, nr 359 9 MBTA, volym 17, fascikel 2, Svenska, Manfred Björkquist, 1902 10 Manfred Björkquists arkiv (MBA), volym, 15, fascikel: Bertil Malmberg, MBTA, volym 14, fascikel: brev

från Bertil Malmberg 1903 och 1904

4

Någon distinkt vision för kristendomens möte med kultur och samhälle finns inte vid

denna tid. Däremot finns ett starkt begynnande intresse för sociala och politiska frågor, vilket

visar sig i de föreningar för mission, försvar och nykterhet han var med och grundade vid

läroverket. Det sociala engagemang och politiska intresse man kan finna hos honom knyter an

till den förening av pietism, biblicism och konfessionell lutherdom som fanns hos fadern.

Nykterhetsfrågorna behandlas i bibliskt perspektiv och luthersk tradition.11 Det politiska

intresset har ett tydligt nationalistiskt anslag.

1902 började Manfred Björkquist studera i Uppsala. Syftet med studierna var att bli präst

och så småningom missionär.12 Uppsala var rikets bildningshuvudstad med cirka 1500

studenter. Björkquist började med hebreiska (1902-04), gästspelade sporadiskt i Nya

Testamentets exegetik (1905-06) men valde filosofi och pedagogik som huvudämnen.

Björkquist deltog också i Nathan Söderbloms religionshistoriska seminarier (1908-09).

Genom studierna i hebreiska kom han i kontakt med bibelkritik och genom studierna i filosofi

med naturalism, socialism och rationalistisk materialism. Svaret på de angrepp som genom

dessa strömningar riktades mot den kristna tron fann han i en fördjupning av den pietistiska

kristendomen han bar med sig från barndomshemmet och i den idealistiska filosofin. Bland

filosoferna inspirerades han av de religionsvänliga och etiskt orienterade idealisterna Rudolf

Eucken och Fredrik Foerster och den reformerte religionsfilosofen Auguste Sabatier. Den

danske missionären L.P. Larsen spelade en viktig roll för fördjupningen av den pietistiska

kristendomsuppfattningen hos Manfred Björkquist. Björkquists egen teologiska och

filosofiska syntes ligger nära den nya Uppsala-teologi som formulerades av Nathan

Söderblom och Einar Billing (se Tergel A: ”Relevans och identitet. Teologiska reflexioner

över Manfred Björkquists tankevärld.”) men skiljer sig från dessa genom den explicita

anknytningen till pietism och idealistisk filosofi (se Söderlund, R: ”Idealismen och evangeliet.

Manfred Björkquist som filosof och teolog.”).

Den idealistiska filosofin utgick ifrån en verklighetsuppfattning och människosyn som var

dualistisk: människan var inte enbart något materiellt utan också ande. Som sådan kunde hon

både förstå och sträcka sig mot det sanna, det goda och det sköna. Viljans roll för

karaktärsdaningen betonades av Foerster, bl.a. i den av Manfred Björkquist översatta (1908)

Sexuell etik och sexuell pedagogik (se Sanner, I: ”Där striden står. Manfred Björkquist och

11 MBTA, volym 7, fascikel 1-6, volym 16, fascikel 13 12 När det gäller Manfred Björkquists studier och kyrkliga engagemang i Uppsala liksom hans aktiviteter i

ungkyrkorörelsen 1909-14 är Nystedt, O: Från studentkorståget till Sigtunastiftelsen, 1936, Tergel A,

Ungkyrkomännen, arbetarfrågan och nationalismen 1901-1911, 1969, Från konfrontation till institution.

5

sexualmoralen”). Björkquist kom att förena den ärvda kyrkotrogna lutherska pietismen, med

dess missionsiver, med den idealistiska filosofins apologetiska möjligheter. Tillsammans

skapade dessa ingredienser förutsättning för personligt fromhetsliv, kulturkamp och kyrklig

aktivitet i Manfred Björkquists liv. 1905 avlade han filosofie kandidatexamen och 1909

filosofie licentiatexamen. Unikt med den sistnämnda examen var att Manfred Björkquist var

den förste student vid Uppsala universitet som tog examen med pedagogik som huvudämne

(se Hanson, B: ”Personlig erfarenhet och konkret kunskap. Om Manfred Björkquists syn på

pedagogiken.”). För sin licentiat-examen skrev Manfred Björkquist två avhandlingar:

Religionsundervisnings mål och Bibliska historiens uppgift inom densamma och Rudolf

Euckens lära om Andelifvets enhet med särskild hänsyn till hans tidigare skrifter.13

Uppsala Kristliga Studentförbund utgjorde den studentkrets som blev Manfred Björkquists

närmaste umgänge under åren i Uppsala. Samtidigt med engagemanget i Uppsala Kristliga

Studentförbund upprätthöll Manfred Björkquist under hela studietiden kontakten med de

kyrkliga ungdomsföreningarna i Härnösands stift. Under åren mellan 1904 och 1909 befann

sig Manfred Björkquist i ledningsgruppen för UKSF: vice ordförande 1904-07 (med undantag

av hösten 1905) och sedan ordförande vårterminen 1908. 1906 begav han sig till Tyskland på

en studieresa och lyssnade bl.a. till föreläsningar av Rudolf Eucken.

Åren 1907-09 är Manfred Björkquists genombrottsår som andlig ledargestalt. Mindre känt

är att han under dessa år (1907-10) även var förlovad med Elin Frisendahl (1887-1971) från

Ragunda i Jämtland.14 Påfrestningarna i samband med ungkyrkorörelsens framväxt och

visionen om ett ”evangeliskt kloster” fick emellertid Manfred Björkquist att tvivla på

äktenskap och förlovningen slogs upp.

Olle Nystedts klassiska beskrivning av ungkyrkorörelsens uppkomst, Från

studentkorståget till Sigtunastiftelsen (1936) berättar om Manfred Björkquists roll för rörelsen

under den signifikativa kapitelrubriken ”Ledaren”.15 Under hösten 1907 fördjupar sig

Björkquist i studier av bibliska och samtida ”individualister”, exempelvis Johannes Döparen,

Nietzsche, Ibsens Brand och J.P. Jacobsens Niels Lyhne. Samtidigt får kyrkotanken en allt

starkare aktualitet både hos Björkquist och UKSF. 1907 års studentmöte i Huskvarna har

ibland karakteriserats som ”genombrottets begynnelse”, beroende på de viktiga föredrag som

Ungkyrkorörelsen 1912-1917. 1974, ”Ungkyrkorörelsen och nationalismen”, 1998, den litteratur som använts

om inget annat anges. 13 MBA, volym 99, fascikel: Religionsundervisnings mål och Bibliska historiens uppgift inom densamma.

Avhandl. för fil.lic.examen, fascikel: Rudolf Euckens lära om Andelifvets enhet med särskild hänsyn till hans

tidigare skrifter. Afhandling för fil.lic. ex. 14 Vårt Land 25/6 1907, MBTA, volym 15, fascikel: oidentifierade brevskrivare, Elin t. M.Björkquist 4/9 1910,

6/11 1911

6

där hölls av Einar Billing (om Guds uppenbarelse i historien) och J.A. Eklund (”Ungdomen

och vår svenska kyrka”). Eklunds föredrag var temperamentsfullt och innehöll kritik av

individualismen och en stark uppfordran till de församlade studenterna att bejaka den kyrkliga

gemenskapens värde och verklighet. Höstterminen 1907 blev en vändpunkt för Uppsala

Kristliga Studentförbund, vilken därefter växte i medlemsantal från 70 till över 200.

Manfred Björkquist var under detta år ordförande i Studentmissionsföreningen. Han

använde sina studier i de ”stora individualisternas liv”, i artiklar och i föredrag under rubriken

”Karaktärsbilder ur missionshistorien”, för att understryka det personliga engagemangets roll i

missionen. I en artikel för han t.o.m. fram tanken om inte varje kristen student borde ställa sig

frågan om ”ej Kristi ord gälla oss, om vi ej själva skola bli missionärer”. Terminen därpå,

d.v.s. våren 1908 blir han ordförande i Studentförbundet, inom vilket Studentmissions-

föreningen var en underavdelning. I en programförklaring uttrycker han en önskan om att

Studentförbundet klarare borde kunna se och bättre kunna fylla sin uppgift. Det finns

överhuvudtaget en stark kontinuitet i Manfred Björkquists liv under dessa år: från

engagemanget i de kyrkliga ungdomsföreningarna i norra Ångermanland,

Studentmissionsföreningen i Uppsala, UKSF och sedan till det som skulle bli

ungkyrkorörelsens olika verksamhetsgrenar.

Under 1908 är professorerna Einar Billing och Adolf Kolmodin verksamma i UKSF

genom föredrag och bibelstudier och teologie studerande Robert Sundelin upplever ett andligt

genombrott som påverkar de övriga generationskamraterna på ett avgörande sätt. Billings

teologi, Robert Sundelins personliga väckelse och Manfred Björkquists aktionsinriktade

personlighet bildar sedan bakgrunden till den ungkyrkliga rörelsens uppkomst under hösten

1908 och våren 1909. I detta förenades pietistisk väckelsefromhet, luthersk teologi och en ny

aktivistisk kyrkosyn. Just kyrkosynen utvecklas under 1908 och 1909 av både Nathan

Söderblom (Sveriges kyrka, 1908), Einar Billing (föredraget ”Kyrkan”, hösten 1908) och av

Manfred Björkquist (i artikeln ”Tillbaka till kyrkan” i Svensk kyrkotidning 14 december 1908

och föredrag i Uppsala dagarna före och skrifterna Kyrklig folkhögskola 1908 och

Kyrkotanken 1909). Manfred Björkquists folkkyrkotanke, såsom den uttrycks här, kommer att

diskuteras mera i detalj senare i boken (se Blückert, K: ”Mater et magistra. Synen på kyrka

och kristendom i Manfred Björkquists författarskap.”). Centrum i hans folkkyrkotanke är att

Svenska kyrkan ska ”samla i sig allt Sveriges folk, icke allenast att det må bli ett kyrkfolk,

utan att Sveriges folk må bli ett Guds folk genom Jesus Kristus”.

15 Nystedt 1936, s130ff

7

För många av de övriga ungkyrkomännen och –kvinnorna innebar skeendet en religiös

nyupptäckt av Svenska kyrkan. I frontställning mot frikyrkans kritik betonade man att

Svenska kyrkan var en kristen kyrka och i försvar mot arbetarrörelsens kristendomskritik

hävdades att den kristna tron och Kristi person var aktuell och hade ett budskap till hela det

svenska folket.

Kombinationen av personlig väckelse, ny teologi och aktivistisk kyrkosyn skapade en

miljö där under Manfred Björkquists ledning en rad initiativ kom att tas, vilka innebär

ungkyrkorörelsens uppkomst. Andra viktiga gestalter runt Manfred Björkquist var Einar

Billing, Robert Sundelin, Axel Lutteman (se Brodd, B: ”Manfred Björkquist, Axel Lutteman

och Nathan Söderblom. Om influenser av engelsk högkyrklighet i ungkyrkligheten under

1910- och 1920-talet.”), K.B. Westman, Gunnar Dahlquist och Olle Nystedt. Den 7 november

1908 lade Manfred Björkquist fram sin plan på ett studenternas korståg under sommaren

1909. Målet var att sända ut studenter två och två till de församlingar som var intresserade av

att ta emot dem. Syftet var, enligt Manfred Björkquist, att ”predika Kristus för Sveriges

ungdom och tala om vår kära gamla kyrka, om fosterlandet, och om allt, som har makt att

bära oss, om allt, som hos oss varit bröd för den inre människan”.16 I samma tal presenterade

Manfred sina planer om en kyrklig folkhögskola i norra Ångermanland (Anundsjö). Ett

ytterligare bidrag till aktivitet och mission, dock i mer ekumenisk och internationell anda,

erhölls genom ett besök av den Kristna studentvärldsrörelsens ordförande, John Mott, i

februari 1909. Kort därefter inspirerades J.A. Eklund av det han fick höra till författandet av

det som skulle bli ungkyrkorörelsens kamppsalm, Fädernas kyrka. Korstågen sattes i verket i

slutet av maj 1909. Sammanlagt besöktes 245 församlingar. De ungkyrkliga korstågen blev

snart en institution och fortsatte i denna form ända fram till mitten av 1930-talet. Den kyrkliga

folkhögskolan kom att förläggas till Hampnäs strax utanför Örnsköldsvik och med Manfred

Björkquist som rektor 1910.

Efter framgångarna med korstågen möttes den nya rörelsens ledare kontinuerligt under

höstterminen 1909 för att smida nya djärva initiativ. Olle Nystedt beskriver Manfred

Björkquists roll i kretsen på följande sätt:

Man åt kväll tillsammans på något studentrum eller hos Gustaf Aulén eller Erik

Aurelius. Manfred Björkquist var medelpunkten i skaran. Han var sprängfylld av

idéer och planer, vittfamnande och djärva, alltför djärva tyckte många.

16 Nystedt 1936, s150

8

Proberstenen för dem alla var, vad Billing skulle säga om dem. Och hans votum

fick man vanligen, när man möttes hos Auléns, Börjegatan 1, på kvällarna.17

Det var framför allt fyra planer som diskuterades, alla förmodligen med upprinnelse hos

Manfred Björkquist: korstågens fortsättning, arrangerandet av ungdomskurser påföljande

sommar, en ungkyrklig tidskrift och ”ett evangeliskt kloster”. För att få ett organisatoriskt

centrum för alla planerna bildades den 26 augusti Kyrkliga Frivilligkåren. Manfred Björkquist

skrev stiftelseurkunden, där man bl.a. kan läsa att kåren ”har till uppgift att samla och

organisera frivilliga krafter för arbete i Sveriges kyrka i syfte att inom densamma bidraga till

folkkyrkoidealets förverkligande”.18 Det beslöts att frivilligkåren skulle ingå i

studentförbundet men även organisera annan kyrklig ungdom som var villig att tjäna kårens

syfte. Einar Billing blev ordförande, Manfred Björkquist kårens ledare medan ärkebiskop J.A.

Ekman tackade ja till att bli Frivilligkårens inspektor. Det officiella kyrkliga stödet för

ungkyrkorörelsen var således tydligt ända från början.

I september 1909 gick kårens ledning till direkt aktion med förberedelser för utgivandet av

en ungkyrklig tidskrift.19 Professor Nathan Söderblom beviljade omedelbart 1000 kronor från

Olaus-Petri-stiftelsens medel. I diskussionerna kring namnfrågan segrade slutligen Manfred

Björkquist med förslaget ”Vår Lösen” (se Stolt, B: ”Korsfarare i ridderlig kamp. Bildvärld

och självbild i Manfred Björkquists bruk av metaforer.”). Namnförslaget kom, karakteristiskt

nog, till honom som en blixt. Efter att ha fått ihop tilläckligt med aktieägare kunde ett bolag

bildas. Manfred Björkquist upplevde tidskriften som en personlig kallelse och ingick från

första början i bolagets styrelse och blev tidskriftens redaktör. 8 december gick det första

provnumret i press. Med hjälp av många frivilliga distribuerades sammanlagt 9000

provnummer, däribland exemplar till alla riksdagsmän, Hinke Berggren, Hjalmar Branting

och kungafamiljen. Under Vår Lösens första år skrev Manfred Björkquist flertalet av

tidskriftens ledare och satte därmed sin prägel på ungkyrkorörelsens offentliga framtoning.

Han kvarstod som medredaktör ända till 1926.

Manfred Björkquists målmedvetna sätt att leda den unga rörelsen kom också till uttryck

genom att han redan vid UKSF:s första sammanträde våren 1910 skisserade planerna på en

”ungdomsledarkonferens” på Lundsberg i Värmland sommaren 1910. Den blev en mycket

viktig händelse i den kyrkliga ungdomsrörelsens utveckling, eftersom den var en av de allra

första och den som skulle bli förebild för många följande runt om i Sverige under de

17 Nystedt 1936, s.237 18 Nystedt 1936, s.240-241 19 Nystedt 1936, s.246ff

9

kommande decennierna. Rudolf Kjellén skulle utgöra en av talarna vid denna första

konferens.20 Den mycket nationelle professorn i statskunskap från Göteborg tog även med sin

dotter, den sextonåriga Ruth Kjellén. Det blev för Manfred Björkquists del början på en

romans som skulle leda till giftermål sommaren 1915 och ett gemensamt liv i över sextio år.21

Kontakten mellan Manfred Björkquist och Rudolf Kjellén blev fruktbar på ömse sidor. Å ena

sidan stärktes förmodligen Björkquists nationella inriktning genom Kjelléns inverkan. Båda

brukar nämnas som tidiga användare av folkhemmet som begrepp i socialetisk och politisk

debatt i Sverige (se Aronson, T: ”Folkhemmet och pansarbåten. Manfred Björkquist om den

sociala frågan och politiken fram till 1920-talets slut.”). Samtidigt fanns det väsentliga

skillnader mellan deras respektive folkhemsbegrepp. Å andra sidan påverkades Rudolf

Kjellén av Björkquists kristna tro. Rudolf Kjelléns far var präst och schartauan men själv hade

han efter faderns död lämnat sin barndoms tro.22 Manfred Björkquist och ungkyrkorörelsen

innebar för Rudolf Kjellén nya kontakter med personligt engagerad kristendom.

Ungkyrkorörelsens korståg fortsatte 1910 och omfattade då inte bara studenter från

Uppsala utan också från Lund. Inbjudningar strömmade in från inte mindre än 600

församlingar. Skeendet i Uppsala hade nu fått mer och mer fått karaktären av en rörelse med

nationellt inflytande. En annan central händelse 1910, vilken på ett tydligt sätt markerade

Manfred Björkquists och ungkyrkorörelsens position i teologiska och kyrkliga frågor var det

så kallade Örebro-mötet.23 Björkquist inledde en diskussion om ”kyrkliga reformationers

betingelser” och hamnade snabbt mitt emellan å ena sidan Axel B. Svensson (Bibeltrogna

Vänner) och å andra sidan Magnus Pfannenstill (som representerade den lundensiska

liberalteologin). Båda de senare var f.ö. främmande för den kyrkotanke som Manfred

Björkquist pläderade för.

Den 14 oktober lämnade Manfred Björkquist Uppsala för att tillträda posten som rektor

för den kyrkliga folkhögskolan i Hampnäs, strax utanför Örnsköldsvik.24 Manfred Björkquist

hade dragit upp riktlinjerna för denna i ett föredrag i december 1908, men mötte negativa

reaktioner från Evangeliska Fosterlandsstiftelsens anhängare i Ångermanland. De hade inte

samma vördnad för begreppet ”kyrklig” som Manfred Björkquist och hade dessutom i åtanke

Jonas Erik Björkquists agerande gentemot stiftelsens mission. Kompromissformeln, vilken

20 Kjellén.Björkquist, Ruth: Rudolf Kjellén. En människa i tiden kring sekelskiftet. Del II. 1970b, s.114 21 Kjellén.Björkquist 1970b, s.228 22 Kjellén.Björkquist, Ruth: Rudolf Kjellén. En människa i tiden kring sekelskiftet. Del I. 1970a, s.9ff, 37ff 23 Hammar, K.G.: Liberalteologi och kyrkopolitik. Kretsen kring Kristendomen och vår tid 1906 – omkr. 1920.

1972, s.246-266 24 Brundin, , Stefan: Manfred Björkquist och Sigtunastiftelsen 1917-1942. Ett försök till kyrklig repatriering.

2001, s.150ff

10

fick stöd av den kommitté som tillsatts för att föra tanken i hamn, blev att förorda att skolan

skulle vila på ”kristlig och nationell grund”, vilket för Manfred Björkquist förklarade

synonymt med ”kyrklig”. En annan bakgrund till Hampnäs folkhögskolan var de betydande

donationer som inflöt, bl.a. från Frans Kempe i Mo- och Domsjöbolaget. Även landstinget

bidrog med pengar, och blev slutligen huvudman för skolan. Eftersom Manfred Björkquist

lyckats anskaffa en stor del av de ekonomiska medlen till skolan var det omöjligt att gå förbi

hans namn när rektorsposten skulle besättas. I Uppsala övertog sedan Gunnar Dahlquist

Björkquists roll som ledare för Kyrkliga Frivilligkåren och blev dessutom medredaktör för

Vår Lösen och ordförande i Studentförbundet.

Manfred Björkquist trivdes utmärkt väl på Hampnäs med lämnade ändå inte Uppsala:

breven till medarbetarna där under de två år då han fungerade som folkhögskolerektor är

många. Arbetet i Hampnäs kom under 1912 att bilda plattformen för en nationellt omfattande

kampanj och ett genomslag för Manfred Björkquist som kristen opinionsbildande personlighet

på nationell nivå (se Aronson, T: ”Folkhemmet och pansarbåten. Manfred Björkquist om den

sociala frågan och politiken fram till 1920-talets slut.”). Den allt starkare politiska konflikten

kring det svenska försvarets upprustning utgör bakgrunden. Manfred Björkquist blev alltmer

övertygad om att offerviljan, och samarbetsviljan, i det svenska samhället måste väckas.

Oviljan mot en förbättring av det svenska militära försvaret bottnade i en avsaknad av

offervilja hos alla socialgrupper. I januari 1912 upplevde han något som han själv betecknade

som ”en uppenbarelse” om en kampanj för frivillig insamling av pengar till det svenska

försvaret, för att därigenom väcka det svenska folkets offervilja. Det specifika ändamålet för

insamlingen var byggandet av en pansarbåt, om vilket riksdagen beslutat men den liberala

regeringen avbrutit, och som utgjorde den konkreta symbolen för den bristande offerviljan.

Pengarna kom i ett senare skede att föras över till skapandet av en svenska luftflotta.

Manfred Björkquists ”Nationalinsamling till försvaret” väckte en enorm uppmärksamhet

och kom att engagera många ungkyrkomän och ungkyrkokvinnor. Den blev framgångsrik på

en rad olika sätt. Den kom att samla in en betydande summa, och dessutom inspirera en större

och mer professionellt organiserad insamling, vilken slutligen skapade förutsättningen för

byggandet av pansarbåten. Manfred Björkquists kampanj hade till skillnad från den senare

insamlingen inte någon politisk anknytning, men ett tydligt folkmoraliskt syfte. Den spelade

en viktig inspirerande roll för bondetåget i februari 1914, och i förlängningen därmed för den

demokratiska svenska bonderörelsens politiska organisering (Jordbrukarnas Riksförbund 1915

och Bondeförbundet 1917). De politiska förvecklingar som följde på bondetåget, med

regeringskris och en hätsk valrörelse samma år, var något som låg utanför Manfred

11

Björkquists syften. För den socialdemokratiska vänstern, både den mer militanta och den

pacifistiska, kom Manfred Björkquist efter detta att ofta förknippas med högerns partipolitiska

strävanden. Detta var dock något som han själv aldrig avsett.

Manfred Björkquists pansarbåtsinsamling utgör det sammanhang där han första gången

(1912) förde fram sin folkhemstanke, vilken innebar att det svenska samhället måste byggas

på en för alla sociala grupper gemensam offervilja. Här spelade folkkyrkan en viktig ram för

olika sociala grupper att kunna mötas och i en kristen atmosfär överbrygga de motsättningar

som fanns. Folkkyrkotanken och folkhemstanken är sedan bakgrunden till de initiativ att föra

samman arbetare och representanter för kyrkan, arbetare och akademiker, och arbetare och

arbetsgivare, som han från 1912 i ungkyrkorörelsens regi medverkar i.

I samband med pansarbåtsinsamlingen och första världskrigets utbrott utvecklar Manfred

Björkquist en historiskt förankrad kristen nationalism, förmodligen delvis inspirerad av

biskop J.A. Eklund och blivande svärfadern Rudolf Kjellén. Under intryck av världskrigets

brutalitet och de fredssträvanden som den nye ärkebiskopen, och beskyddaren av

ungkyrkorörelsen, Nathan Söderblom igångsätter, tonas emellertid den kristna nationalismen

ner och inordnas av Björkquist i ett större universalistiskt kristet perspektiv.

I samband med pansarbåtsinsamlingen genomgick Manfred Björkquist en livskris av

genomgripande slag, då han under våren 1912 insjuknade i livshotande tbc. Han tillfrisknade

emellertid på ett sätt som många av hans sympatisörer uppfattade som mirakulöst eller

providentiellt. Ett ekonomiskt stöd från godsägare Oscar Ekman möjliggjorde även en längre

rehabiliterande vistelse vid ett sanatorium i Danmark.25 Sjukdomen medförde att Manfred

Björkquist avbröt sitt arbete som rektor för Hampnäs folkhögskola. Pansarbåtsinsamlingen,

försvarsstriden och första världskrigets utbrott är en tidig höjdpunkt i Manfred Björkquists liv

som kristen opinionsbildare.

Året 1914 är en vändpunkt inom och utom Sverige, kyrkligt såväl som politiskt. I kyrkligt

hänseende är ungkyrkorörelsen 1914 redan väl etablerad, både genom sina kampanjer, sina

nya institutioner och inte minst genom den nye ärkebiskopen Natan Söderblom. För Manfred

Björkquists del fanns nu förutsättningar för att realisera den dröm som han redan 1909

formulerat, om grundandet av ”ett evangeliskt kloster”. Vid ungkyrkorörelsens

ledarkonferens på Bjärka-Säby 1913 höll han ett anförande där han lyfte fram behovet av ”ett

hem” och ”inspirationscentrum” för ungkyrkorörelsen.26 Själv tänkte han sig initialt en

25 Fogelberg, Torbjörn: Godsägare Oscar Ekman på Bjärka-Säby. Människor, miljöer och tankar kring en stor

svensk donator. 1995, s.217 26 Nystedt 1936, s.432

12

kombination av gästhem och folkhögskola. Vid ett besök i Sigtuna i mars 1915, tillsammans

med pastor Oscar Mannström och Gustaf Ljunggren, stod det klart för Manfred Björkquist att

Sigtuna var platsen där detta ”hem” och ”centrum” borde förläggas.27

Tack vare frikostiga donationer från framför allt godsägare Oscar Ekman kunde Manfred

Björkquist köpa in det område där byggnaderna senare skulle stå, redan innan en stiftelse var

formad.28 Den 24 oktober 1915 upprättades stiftelseurkunden för Sigtunastiftelsen.29 Första

paragrafen i urkunden slår fast att verksamheten ska börja 1917, med syfte att i tacksamt

minne av den protestantiska reformationen stödja och ”bereda hem” åt frivilligverksamhet för

”luthersk tro och kyrklig bildning i vårt land”. Stiftelsens konfessionella avgränsning är

således klar, liksom bindningen till Svenska kyrkan. Samtidigt handlar det om stöd till det

”frivilliga arbetet” inom kyrkan. Det är således frågan om ett slags luthersk kyrkligt

folkrörelsecentrum. Andra paragrafen redogör för stiftelsens tänkta verksamhetsgrenar:

”bildningsanstalter” och kursverksamhet, apologetisk verksamhet i tal och skrift, hospits samt

”för övrigt skapa tillfällen till uppbyggande och uppfriskande samvaro”. Bland

undertecknarna fanns ärkebiskop Nathan Söderblom och till styrelsens förste ordförande

valdes biskop J.A. Eklund medan bl.a. professor Einar Billing ingick bland de övriga

styrelseledamöterna. Till arbetsledare och sekreterare utsågs Manfred Björkquist.

Genom Sigtunastiftelsen och dess styrelse fick Manfred Björkquist den plattform som han

drömt om och strävat efter. Bakom sig hade han ungkyrkorörelsens fäder: Söderblom, Eklund

och Billing, och, inte minst, dess finansiär, godsägare Oscar Ekman. Vid styrelsens första

sammanträde den 15 november 1915 tillsattes en kommitté för utredande av frågan om

upprättande av en folkhögskola och vid följande sammanträde, den 14 februari 1916, beslöt

styrelsen att skolan skulle startas. Även byggnadsfrågan togs upp redan vid första

sammanträdet. Arkitekten John Åkerlund hade ritat och man beslöt att begära in anbud på

entreprenaden. Grundstenen för byggnaden lades den 16 juni 1916 i samband med en

storslagen procession under medverkan av bl.a. ärkebiskop Nathan Söderblom, biskop J.A.

Eklund, professor Einar Billing, docent K.B. Westman och Manfred Björkquist. Den unika

byggnaden, vars tillkomsthistoria har utretts på ett grundligt sätt av Mabel Lundberg, har allt

sedan dess invigning på Lutherdagen 31 oktober 1917 förknippats med Sigtunastiftelsen och

Manfred Björkquists namn.30 Den har blivit sinnebilden för den kristna humanism som

utgjorde grunden för Manfred Björkquists verksamhet i Sigtuna. De symbolrika byggnaderna

27 Nystedt, 1936, s.436 28 Nystedt, 1936, s.437 29 Uppgifterna om Sigtunastiftelsens verksamhet är hämtade från Brundin, 2001 30 Lundberg, M: Sigtunastiftelsens tillkomst. Idéer och byggnader. 1977

13

i nationalromantisk stil, inspirerade av italiensk klosterarkitektur samt Sigtunas romanska

stenkyrkor, ritades av arkitekt John Åkerlund i nära samarbete med Björkquist (se Wrede, G:

”Kallelse och konst. Om Manfred Björkquist och estetiken före biskopsåren.”).

Sigtunastiftelsen blev från 1917 till 1942 plattformen för Manfred Björkquists verksamhet.

Ur den växte en rad olika initiativ, vilka ibland också fick arkitektoniska uttryck i Sigtuna.

Sigtunastiftelsens profilskarpa huvudbyggnader stod färdiga i augusti 1918. Gästhemmet tog

emot sina första gäster redan under julen 1917, och under våren 1918 kunde de första

böckerna flyttas in i biblioteket. Dessa böcker skulle snart växa till det som i skrivande stund

är Sveriges största privat bibliotek.

Gästhemmet var tänkt att ”skapa tillfällen till samlat arbete, rannsakande ro, lugna studier,

stilla meditation, brödragemenskap eller behövlig ensamhet”. Det fick en lyckad start och var

fullbokat en månad i förväg. Gästhemmet blev fr.a. frekventerat av de bildade

socialgrupperna: präster, kulturarbetare, universitetslärare, läkare, jurister, tidningsredaktörer,

företagare, studenter, och så vidare. Tanken var att dels påverka människor genom den kristna

miljön med det dagliga gudstjänstlivet och dels skapa ett visst ekonomiskt överskott som

sedan kunde komma andra verksamhetsgrenar till godo. Gästhemmet användes även vid

stiftelsens konferenser. En rad av mellankrigstidens och 1940-talets främsta svenska

författare bodde under kortare eller längre tider på Sigtunastiftelsens gästhem och påverkades

på olika sätt av dess kristna atmosfär. Bland dem kan nämnas Sven Stolpe, Gunnar Ekelöf,

Harry Blomberg, Josef Kjellgren, Gabriel Jönsson, Bertil Malmberg, Alf Ahlberg och Olof

Lagercrantz. Lars Widding utförde enligt egen utsago 12-13 års författarearbete på

Sigtunastiftelsen. Andra kända kulturarbetare som under vissa tider uppehöll sig på

Sigtuanstiftelsens gästhem är Ingmar Bergman och Carl Eld och skådespelarna Harriet Bosse

och Anders de Wahl. Under åren strax före och under andra världskriget fick gästhemmet en

stark internationell prägel med judiska flyktingar från många olika länder, statslösa och andra

på flykten undan nazistiska och kommunistiska regimer. I slutet av andra världskriget

härbärgerade gästhemmet, det humanistiska läroverket och den övriga Sigtunastiftelsen samt

Sigtunaskolan f.d. koncentrationslägerfångar som hade räddats till Sverige av Folke

Bernadottes vita bussar.

Den ”apologetisk verksamhet i tal och skrift” som stiftelseurkunden talade fick

förmodligen sitt mest betydande uttryck i Sigtunastiftelsens konferensverksamhet (Linderman,

A: ”Förkunnelse och dialog. Manfred Björkquist som kommunikationsstrateg.”). Ett

långsiktigt mål med de konferenser för arbetare, akademiker, arbetsgivare, diktare,

representanter för idrottsrörelsen och kyrkan, som kom att hållas under 1920- och 1930-talen

14

var, enligt Manfred Björkquist, att bidra till skapande av en ny kristen kultursyntes, byggd på

den kristna humanismen och folkkyrkotanken. Till skillnad från den tidigare svenska kristna

enhetskulturen skulle den nya inte byggas på tvångsmakt utan på aktiv dialog eller ”ridderlig

kamp”, som Manfred Björkquist ofta uttryckte det. Kyrkan skulle uppmuntra det aktiva och

ärliga sanningssökandet var det än förekom, och genom dialog anknyta till det som var sant

och därigenom bereda vägen för evangeliet.

Den första konferensen hölls 26-28 maj 1922 och till denna inbjöds arbetare och

akademiker. Arbetare-akademiker-konferenserna blev sedan en årlig tradition som

upprätthölls under hela Manfred Björkquists tid som direktor och även längre. Här möttes

framför allt representanter för olika grenar av arbetarrrörelsen (socialdemokrater,

syndikalister, vänstersocialister och ungsocialister) och studenter med ungkyrklig anknytning.

Det som ventilerades var fr.a. religiösa och sociala frågor och erfarenheter från praktiskt

arbete och teoretiska studier. Bland talarna fanns ofta, förutom Manfred Björkquist, socialt

engagerade präster som Harald Hallén och representanter för kristet socialt arbete i Sverige,

fr.a. Natanael Beskow, Gillis Hammar och Gunnar Hirdman.

Arbetar-akademiker-konferensen 1922 följdes ett år senare av den första konferensen för

arbetsgivare och akademiker. En viktig person i dessa konferenser, som bl.a. handlade om den

kristet-etiska inställningen till arbetet och relationen mellan arbetare och arbetsgivare, var

chefen för Sandvikens Jernverk (numera Sandvik), K.F. Göransson. Han och hans syster

Sigrid blev med tiden en av Sigtunastiftelsen främsta understödjare. Bland de akademiker

som medverkande i konferenserna under 1920-talet fanns, utöver Manfred Björkquist, .t.ex.

Arvid Runestam och Natanael Beskow. Arbetsgivare-akademiker-konferenserna ledde fram

till det som skulle det långsiktigt kanske viktigaste initiativet som Manfred Björkquist och

Sigtunastiftelsen kom att ta, nämligen konferenserna för arbetare, arbetsgivare och

ungkyrkliga akademiker 1925, 1926, 1928 och 1930. Dessa konferenser var de första i

Sverige där arbetare och arbetsgivare möttes för principiella diskussioner om arbetsfreden

mellan arbetare och arbetsgivare. De kom att stå modell för regeringens arbetsfredskonferens

1928 och Saltsjöbadsavtalen 1938. Den svenska modellen har således sina rötter i Sigtuna och

i Manfred Björkquists vision om det kristna folkhemmet.

Mer uppmärksammade i samtiden blev dock de diktarkonferenser som Manfred Björkquist

inbjöd till 1935, 1937, 1939 och 1942 (se Wrede, G: ”Kallelse och konst. Om Manfred

Björkquist och estetiken före biskopsåren.”). Diktarkonferenserna samlade en betydande del

av gräddan av svenska diktare under 1930- och början av 1940-talet. Tanken med

konferenserna var att låta den samtida diskussionen om diktens problem och diktarens villkor

15

få ett forum, och där principiella samtal kunde föras mellan företrädare för kristna synsätt och

andra livsåskådningar. Bland föredragshållarna märktes Alf Ahlberg, John Landquist, Sten

Selander, Natanael Beskow och Emilia Fogelklou-Norlind och bland deltagarna Nils

Bolander, Karin Boye, Anders Frostensson, Olof Lagercrantz, Arnold Ljungdahl, Artur

Lundkvist, Bertil Malmberg, Jeanna Otterdahl, Victor Svanberg, Marika Stiernstedt, Gösta

Gustaf-Jansson, Olof Lagercrantz, Erik Hjalmar Linder, Vilhelm Moberg, prins Wilhelm,

Karl Gustaf Hildebrand, Waldemar Hammenhög, Johannes Edfeldt, Hjalmar Gullberg, Frans

G. Bengtsson och Ivar Harrie. Brevväxlingen mellan Sven Stolpe och Manfred Björkquist

inför diktarkonferenserna utgör en av rariteterna i Manfred Björkquists stora korrespondens

under åren i Sigtuna. Den finns nu i Manfred Björkquists arkiv på Sigtunastiftelsen.

Sven Stolpe var Sigtunastiftelsens kanske viktigaste och mest kända konvertit under denna

tid. Hans omvändelse skedde under en period då han vistades på gästhemmet och i samband

med läsning av skrifter av de ungkyrkliga fäderna Einar Billing och Nathan Söderblom.31 I

första delen av hans memoarer berättar han om sitt liv i slutet av 1920-talet:

Sigtunastiftelsen blev mitt egentliga hem. Jag kom in i en för mig obekant värld

– jag mötte den svenska statskyrkan i dess ädlaste gestalt. […] Manfred

Björkquist själv var icke så lätt att komma in på livet, han kunde förefalla lite

blyg, men jag frapperades av hans stora princip ”ridderlig kamp”. Han ville slå

broar mellan det stora kyrkliga arvet i Sverige och de moderna kulturkretsarna

[…] icke för att besegra dem eller omvända dem utan för att få kontakt med

dem, visa dem kyrkans erbjudande och resurser. […] De dumheter jag skrivit

om den svenska kyrkan berörde han aldrig. Om han svarade, så skedde detta

genom hans besjälade sätt att leda andaktsstunderna i kapellet, som jag till min

egen häpnad snart nog inte kunde undvara. Utan att jag rätt märkte hur det gick

till, drogs jag sakta in i det finaste svenska protestantiska arvet. Jag var av

naturen aktiv; trots att jag var försvagad av ohälsa begagnade jag alla

möjligheter som stod till buds för att skaffa mig utbildning på området –jag

började systematiskt läsa den stora svenska teologin. […] Jag hade fått en totalt

religionslös uppfostran. Ingenting hade gett mig en föreställning om att den

kristna erfarenheten dock var av vikt, och att den kristna åskådningen också i

samtiden företräddes av begåvade män i alla länder, alltså också i Sverige.32

31 Stolpe, Sven, Idyll och orosmoln. Memoarer I. 1974,s.256ff 32 Stolpe, 1974, s.254-257

16

Manfred Björkquist var även intresserad av att utveckla relationerna mellan kyrkan och den

växande idrottsrörelsen. 1930 inbjöd han tillsammans med representanter för kyrkan och

idrottsrörelsen och –pressen till en konferens i Sigtuna. Bland frågorna som diskuterades

fanns idrotten och sön- och helgdagar, gudstjänster för idrottsmän, idrottspress och

karaktärsbildning liksom organ för samverkan mellan kyrkan och idrottsrörelsen. Konferens

möttes initialt med mycken misstro men blev av pressreferaten att döma en succé. Ärkebiskop

Natan Söderblom medverkade med predikan i den inledande gudstjänsten, och bland

deltagarna fanns kronsprins Gustaf Adolf och sportjournalisten Torsten Tegnér.

Sven Stolpe har framhållit att det till stor del var genom Manfred Björkquist och

Sigtunastiftelsen som en brygga kunde slås mellan kyrklig och profan kultur i Sverige under

mellankrigstiden:

Han lärde svenskarna nobless och saklighet i debatten – i Sigtuna var freudianer

som Tore Ekman, kristendomsfiender som Ivar Harrie, rabulister som Kata

Dahlström alldeles lika välkomna som magnifika biskopar, frodiga prostar och

tobaksdoftande, människoskygga teologer; huset Bernadotte har lärt svenskarna

hur fina äldre herrar uppträder, Manfred Björkquist har lärt dem hur gentlemän

resonerar – båda lektionerna var och är välbehövliga.33

Att det skulle finnas en folkhögskola bland de ”bildningsanstalter” som stiftelseurkunden

talade var ganska självklart, med tanke på det engagemang som Manfred Björkquist visat för

folkhögskoleidén under sina studier och sin tid som rektor för Hampnäs. Angående

bakgrunden till den entusiasm som Manfred Björkquist kände för folkhögskolan som berättar

han följande i presentationen av Sigtunastiftelsen i en skrift från 1926:

Då den ungkyrkliga rörelsen kom till medvetande om sig själv och sökte vägar

att nå fram till den svenska ungdomen föll blicken tidigt på folkhögskolan. Hela

rörelsens läggning med dess starkt humanistiska drag, med dess öppenhet för

folkliv och historia och med dess syn på kristendomen såsom en hela folklivet

genomsyrande makt gjorde en sådan orientering naturligt.34

Han nämner här också inspirationen från Grundvig och den danska folkhögskolan. Den

danska folkväckelsen hade ”välgörande historiskt-humana inslag”, vilka den svenska, enligt

honom, tyvärr saknade. Den kyrkliga folkhögskolan i Manfred Björkquists design innehöll två

unika ämnen, vilka kom att ingå i undervisningen i Sigtuna: ”studium av religiösa

personligheter” och ”karaktärspedagogik”. Folkhögskolan anordnade sin första kurs

33 Stolpe, Sven, Änglar och demoner, 1948, s.23 34 Björkquist 1928 nr 206, s.23

17

sommaren 1918 och utvecklades under den kommande 20-årsperioden till en av de mest

större i elevantal räknat i landet. När det gäller antalet kvinnor bland eleverna var antalet det

högsta av alla folkhögskolorna under åren 1923-32. Sigtuna folkhögskola hade riksrekrytering

och styrelsen tillsattes av Sigtunastiftelsen men hade också två ledamöter från Stockholms

läns landsting. En unik egenskap med Sigtuna folkhögskola var just dess riksomspännande

karaktär, med elever från flertalet landskap, från alla samhällsklasser och med mycket

blandad konfessionell och ideologisk bakgrund. En av de blivande lärarna på folkhögskolan,

Gösta Vestlund, har beskrivit sin upplevelse av skolan som elev:

Det blev intensiva diskussioner under nästan alla dygnets timmar, på lektionerna

och under fritiden. Argumenten smattrade mellan välsituerade bondsöner från

Upplandsslätten, välutbildade högreståndsflickor från Östermalm och lusfattiga

arbetarungdomar med socialistisk eller syndikalistisk hemvist. Lika häftigt slog

gnistorna mellan lärare och elever många och på fredagsdiskussionerna i stora

salen med rektor som ordförande slungade storsläggan ofta mot fosterlandet,

kyrkan och försvaret.35

Vestlund uttryckte också att miljön tycktes präglad av en ”magnetisk tolerans”, vilket många

andra också intygat. Manfred Björkquist ville forma eleverna till självständiga personer i

åsikter och ställningstaganden. Det var ett uttryck för hans kristna humanism. Skolan hade en

tydlig kristen profil, men inga elever tvingades fördenskull delta i det dagliga gudstjänstlivet

om det stred mot deras övertygelse.

Under 1930-talet blev utmaningen från kommunism och fascism/nazism allt starkare och

Manfred Björkquists kristna humanism ställdes inför ett nytt prov (se Ekstrand, T: ”Den

kristna humanismen. En syntetisk läsning av Manfred Björkquists tal vid bildandet av

Förbundet för Kristen Humanism 1937.”). Tidskriften Vår Lösen tog tidigt (1933) upp

förföljelsen av judarna i Tyskland.36 Manfred Björkquist beskrev sin kristna nationalism och

skillnaderna mellan den fascism/nazism i skriften Den kristne och nationalismen. 1937 tog

han och Georg Landberg initiativet till bildandet av Förbundet för Kristen Humanism, bl.a.

med syfte att från kristna utgångspunkter försvara den politiska demokratin. Förbundet för

Kristen Humanism är därigenom en intressant parallell till samtida kontinentala katolska

organisationer som på liknande sätt strävade efter att utveckla en kristen ideologisk grund för

demokratin.

35 Vestlund, Gösta: ”Ungkyrkorörelsen och folkbildningen”, 1984 36 Ryman, Björn: ”Vår Lösen och Nazi-Tyskland 1933-1946”, 2000

18

1918 grundades på initiativ från Sigtunastiftelsen och undermedverkan av folkhögskolans

lärare en liten samskola i Sigtuna, avsedd för stadens behov och beräknad att föra eleverna

fram till realskoleexamen. Tanken var att denna skola skulle kunna bilda underskola för ett

humanistiskt gymnasium. Detta ingick från första början i Sigtunastiftelsens framtidsplaner.

Manfred Björkquists vision för ett humanistiskt gymnasium innebar bl.a. att det skulle knyta

an till och föra vidare det västerländska civilisationsarvet, symboliserat av de tre städerna

Aten, Rom och Jerusalem:

Att vid ett sådant läroverk de klassiska studierna skola få ett större rum än vid de

vanliga statsläroverken är självfallet. Men i den mån tankarna utformades ville

man vid sidan av den klassiska linjen bereda rum även för en mer praktiskt

orienterad humanistisk linje med de moderna språken såsom bärande grupp. Att

de historiska disciplinerna på båda dessa linjer jämväl skola ha en central plats

är självfallet. Omkring människovardandet, dess huvudepoker och dess problem,

skall intresset samla sig, och att därvid den religiösa utvecklingen särskilt skall

uppmärksammas ligger i sakens natur37

Sigtuna Humanistiska Läroverk (SHL), vilket också komma att innehålla delar av den

dåvarande realskolans högre klasser, började sin verksamhet 1926. Läroverkets klassicistiska

centralbyggnad invigdes på Lutherdagen den 31 oktober 1927 med ett uppmärksammat

invigningstal av ärkebiskop Nathan Söderblom. Så småningom växte läroverket i anseende

har under senare delen av 1900-talet blivit Sveriges utan tvekan mest prestigefyllda

gymnasium. Bland dess elever märks kung Carl XVI Gustaf och prins Carl Philip, förre

statsministern Olof Palme och förre SAF-direktören Curt Nicolin. Palme, från Östermalm,

och Nicolin, frielev från Norrland, gick samtidigt på läroverket under 1930-talet. På 1970-

talet kom de åter att mötas, nu som företrädare för arbetarrörelsen och arbetsgivarnas

organisation, och utkämpa en lång och hård duell om löntagarfondernas vara eller icke-vara.

Stiftelsens huvudbyggnad och läroverkets centralbyggnad intog vid slutet av 1920-talet två

av kullarna utmed Sigtunas mälarstrand. En tredje kulle hade börjat bebyggas1923, med

lokaler för Svenska Kyrkans Lekmannaskola. Om de andra två institutionerna, Stiftelsens

huvudbyggnad med folkhögskola, gästhem och konferensverksamhet, och läroverket, lade

tonvikten vid arvet från Aten (Stiftelsen) och Rom (läroverket), låg betoningen här på arvet

från Jerusalem. Utbildning och mobilisering av lekmännen var en av ungkyrkorörelsens

viktigaste målsättningar och det som kanske låg Manfred Björkquist allra varmast om hjärtat.

Själv hade han ju ursprungligen känt sig kallad att bli missionär och präst men beslutat att

19

istället viga sitt liv åt den kyrklige lekmannens värv. I programmet i Kyrkotanken (1909)

underströk han att den svenska folkkyrkan måste vara en lekmannakyrka, uppburen av aktiva

troende lekmän. Svenska Kyrkans Lekmannaskola startades emellertid inte av Manfred

Björkquist utan har sitt ursprung i Svenska Kyrkans Diakonistyrelse, vilken bildades 1910

och kom att befolkas av många ungkyrkomän.38 Inflytandet från Manfred Björkquists

folkkyrkotanke och aktiva ledarskap i ungkyrkorörelsen finns således med som en

bakomliggande faktor för en del av diakonistyrelsens aktiviteter under dessa första årtionden.

Syftet med Svenska Kyrkans Diakonistyrelse var bl.a. att utgöra ett centrum för det frivilliga

evangelisatoriska arbetet. Under 1910-talet anordnades en mångfald utbildningskurser i olika

stift med syfte att aktivera lekmännen i kyrkan. Diakonistyrelsens sekreterare fram till 1918

var John Melander och den därpå följande Axel Lutteman, som var en av Manfreds förtrogna

ungkyrkomän från Uppsala-tiden. Båda var besjälade av tanken att skapa en utbildningsanstalt

för lekmännen inom kyrkan. John Melander blev eldsjälen bakom dessa strävanden.

Vid en överläggning 1917 mellan diakonistyrelsen, Svenska Diakonsällskapet och

Sigtunastiftelsen framkom tanken att skapa en utbildning för församlingsdiakoner som kunde

biträda prästerna med att hålla gudstjänster. I mars år 1919 uttalade sig biskopsmötet för att

anordnandet av en gedigen lekmannautbildning för kyrkotjänst. I maj samma år beslöt

diakonistyrelsen att upprätta en Svenska Kyrkans Lekmannaskola, vilken skulle förläggas till

Sigtuna. Här kom således Sigtunastiftelsen att för första gången gå in i ett direkt samarbete

med Svenska Kyrkans officiella organ. Den huvudutbildning som kom att erbjudas under

skolans första tid var en treårig kurs för fast anställda församlingsmedhjälpare, s.k.

pastorsdiakoner. Manfred Björkquist fanns med i kommittén som utredde lekmannaskolans

förläggning till Sigtuna och han ingick sedan i lekmannaskolans styrelse som representant för

Sigtunastiftelsen. Genom åren har lekmannaskolan utbildat söndagsskollärare,

barntimmeledare, medhjälpare i konfirmandarbetet, redaktörer för församlingsblad,

kyrkvärdar, expeditionspersonal, informatörer med flera.

Från mitten av 1930-talet och framåt utvecklades ett mycket fruktbart samarbete mellan

Svenska Kyrkans Lekmannaskola och Kyrkobrödrarörelsen, numera Svenska Kyrkans

Lekmannaförbund..39 Kyrkobrödrarörelsen var till skillnad från lekmannaskolan resultatet av

ett direkt initiativ från bland andra Manfred Björkquist. Kyrkobrödrarörelsen hade sina rötter

i stockholmsk lågkyrklig väckelse och ungkyrklighetens intresse av att uppliva

37 Björkquist, 1928 nr 206, s.38-39 38 Tergel, Algot: Svenska Kyrkans Lekmannaskola. 50 år i kyrkans tjänst. 1972 39 Tergel, 1972, s.83ff

20

lekmannarollen i Svenska kyrkan. Kyrkobrödrarörelsen startade i Uppsala 1918 vid ett möte i

ärkebiskopsgården, där Nathan Söderblom var värd och ledare. Ungefär samtidigt lyfte Vår

Lösen fram frågan om aktiva troende lekmän såsom en av de nödvändiga förutsättningarna för

en ”kristlig förnyelse av hela vårt folkliv på kyrklig grund”. Syftet med Kyrkobrödrarörelsen

var att genom fördjupning av den personliga kristna tron och samtal om kyrkans situation och

uppgift, vill de stärka medlemmarnas villighet att föra ut kristen tro. Under sin höjdpunkt

under 1950- och 1960-talen hade Kyrkobrödrarörelsen över 30 000 medlemmar. Idag har

Lekmannaförbundet drygt 300 lokalavdelningar och cirka 11.000 medlemmar.

Samma dag som Sigtunastiftelsens tillkomst offentliggjordes 1916 kom också till pressens

kännedom att ytterligare en stiftelse med Manfred Björkquist som ledamot i styrelsen

tillkommit. Det var Stiftelsen för Sverige och kristen tro. Upphovet till denna stiftelse var en

donation av brukspatron E.A. Kjellberg (1856-1935) för ”ett samfund [ … ] hvars ändamål

skulle vara att genom därtill bäst lämpade medel verka för uppväckande och stärkande af

kristen tro och fosterlandskärlek”.40 Manfred Björkquist blev utsedd att ingå i styrelsen fr.o.m.

1916 och kvarstod i denna ända fram till 1975, d.v.s. närmare sextio år. 1950-71 var han

ordförande. Stiftelsen för Sverige och kristen tro har framför allt verkat apologetiskt och

under årens lopp anordnat mängder av föredrag, konferenser och publikationer. Under lång tid

har den också gett årliga bidrag till olika grenar på det stora träd av institutioner som Manfred

Björkquists initiativ lett till. Efter att Manfred Björkquist avgick som biskop 1954 blev

Stiftelsen för Sverige och kristen tro en viktig plattform för den opinionsbildning i olika

frågor som han bedrev under senare delen av 1950-talet och 1960-talet.

Om Sigtunastiftelsens bildande 1915 utgör den första stora vändpunkten i Manfred

Björkquists liv, så är utnämning till Stockholms stifts förste biskop 1942 den andra

vändpunkten. På tredje förslagsrum, i konkurrens med biskopen i Visby, Torsten Ysander,

och biskopen i Linköping, Tor Andrae, utsågs den ännu icke prästvigde Manfred Björkquist

av ecklesiastikministern i samlingsregeringen, högerledaren Gösta Bagge (se Bexell, O: ”Gud

kan göra under också i Stockholm. Manfred Björkquist som biskop i Stockholm.”).41 Bagge

var stockholmare i andra generationen, hade studerat i Uppsala samtidigt med Manfred

Björkquist och med privata medel startat Socialinstitutet i Stockholm. Manfred Björkquists

utnämning till biskop sågs av många som kronan på verket på ett långt liv i tjänst för kyrkan.

Prästvigning skedde 6 oktober 1942 i S:ta Maria kyrka i Sigtuna och biskopsvigningen 29

40 Dahlgren, Sam: Sverige och kristen tro – ett forum för dialog och samhällsdebatt, 2004, s.52ff 41 Andreen, Per G.: Gösta Bagge som samhällsbyggare. Kommunalpolitiker – Socialpolitiker –

Ecklesiastikminister. 1999, s170

21

november. Biskopstiden blev emellertid en period med stora utmaningar, inte minst p.g.a. det

faktum att stiftet var nytillkommet och att andra världskrigets slut medförde stora

förändringar i det svenska politiska och kulturella klimatet.

Ett överraskande ekumeniskt initiativ togs av Manfred Björkquist 1946, när han vid en

visitation i Matteus’ församling besökte och predikade i Filadelfiakyrkan. Det var början till

goda relationer med bl.a. Lewi Pethrus och pingströrelsen. Lewi Pethrus blev sedan en

förespråkare för pingstvännernas kvarstannande i Svenska kyrkan.42 Manfred Björkquist hade

dock redan under mellankrigstiden och under andra världskriget gjort banbrytande

ekumeniska insatser på flera områden. I Vår Lösen 1919 pläderade han bl.a. för att

frikyrkoförsamlingarna skulle kunna vara ”valgmenigheder” inom Svenska kyrkan enligt

dansk modell.43 På hans förslag bildades 1933 Svenska Ekumeniska Föreningen, sedan två

konferenser mellan kyrkliga och frikyrkliga ledare hållits i Sigtuna. Svenska Ekumeniska

Föreningen ska dock inte förväxlas Svenska Ekumeniska Nämnden, vilken även den tillkom

1933. Manfred Björkquist blev aktivt involverad i internationell ekumenik genom

ledamotskap i Kristna Studentvärldsförbundets styrelse 1924-26. 1939 var han en av de

drivande bakom bildandet av Nordiska ekumeniska institutet, vilket förlades till Sigtuna (se

Ryman, B: ”Vår folkgemenskap här i Norden. Manfred Björkquist och Nordiska Ekumeniska

Institutet.”).44 Som dess direktor insatte han Harry Johansson, vilken 1937 hade rekryterats till

Sigtunastiftelsen från Sveriges Kristliga Studentförbund. Genom Nordiska Ekumeniska

Institutet stod Johansson och Björkquist i nära kontakt med den tyska Kreisaugruppen

(Steltzer, Gerstenmaier, Helmut von Moltke), vilken var inblandad i motståndet och attentatet

mot Hitler i juli 1944.

Efter pensioneringen från biskopsstolen 1954 återvände Manfred Björkquist till Sigtuna.

Han undervisade bland annat i filosofi några år, både på läroverket och lekmannaskolan. Det

förunnades honom sedan en lång och mycket aktiv tid som pensionär, med frekvent

förekommande artiklar, föredrag och intervjuer. Han uppehöll ända fram emot 90 års ålder

styrelseposter i flera av de stiftelser och verksamheter han en gång i tiden varit med om att

grunda. Vid de återkommande jubiléerna för Sigtunastiftelsen, Kyrkobröderna,

Lekmannaskolan, Stiftelsen Sverige och Kristen Tro, Förbundet för Kristen Humanism, med

flera, deltog han flitigt från 1950-talets senare del fram till mitten av 1970-talet med

predikningar, tal och föredrag.

42 Sahlberg, C-G: Om Herren inte bygger huset … Dagen 40 år. 1985, s.85-86 43 Ang. Manfred Björkquist och frikyrkoekumeniken under mellankrigstiden, se Engström, O: ”Ekumenikens

dramatiska århundrade”, 2000, s163ff 44 Ryman, 2000, s.208

22

Efterkrigstiden innebar återigen konfrontationer mellan kristen tro och ateistiska

kristendomsfientliga strömningar, bl.a. som en följd av Ingemar Hedenius’ angrepp på

kristendomen och olika politiska försök att avkristna den svenska skolan. Manfred

Björkquists strävanden efter dialog, evangelisation och kristen folkfostran sattes på nya prov.

Ett lyckat drag i den spända kulturpolitiska situationen var Manfred Björkquists val av Olov

Hartman som direktor för Sigtunastiftelsen 1948-70.45 Under Hartmans ledarskap levde

dialogtanken vidare och firade nya triumfer, dels genom Hartmans författarskap (romaner,

psalmer och draman) och dels genom de nya kontakter med kulturlivet som uppodlades.

Hartman knöt an till en rad under 1950-talet aktuella svenska författare som exempelvis Lars

Ahlin, Karl Vennberg, med flera (”fyrtiotalisterna”). Hartmans teologi och nya

kulturkontakter sågs inte med blida ögon av alla. Sven Stolpe startade bl.a. en stor debatt

1952, kallad ”Sigtunadebatten”, med anledning av vad han menade vara Hartmans

distansering från den kristna humanism som utgjort Manfred Björkquists signum.46 Björkquist

undvek dock att plocka upp den kastade handsken och kritiserade aldrig Hartman offentligt.

Däremot klargjorde han i debattens avslutning Sigtunastiftelsens teologiska och filosofiska

plattform, och betonade både dess anknytning till klassisk kristendom och öppenhet för dialog

med olika samtida kulturströmningar.

Under 1940- och 1950-talen fick Manfred Björkquist en ny och ännu större publik som

känd och älskad radioröst. Varje påsk under dessa årtionden läste han påskens texter i radio

och hans uttrycksfulla läsning blev med åren klassisk.

Manfred Björkquist avled 1985 som Sveriges äldste präst, 101 år gammal. Hans enorma

livsverk och dess mångfacetterade innehåll och inflytande är än så länge till stora delar

outforskat. En förhoppning med denna bok är att Manfred Björkquist som person och det verk

han utförde äntligen på allvar ska börja återupptäckas och kunna sättas in i sitt sammanhang.

Det är helt nödvändigt för större förståelse av såväl Svenska kyrkans som det svenska

samhällets historia under 1900-talet.

45 Hartman, O: Färdriktning, 1979 46 Hartman, 1979, s.181ff

23

English Summary : Manfred Björkquist – Leader of the Young Church’ Movement

and Founder of the Sigtuna Foundation

Manfed Björkquist (1884-1985) was born in the northern part of Sweden. His father, Jonas

Erik Björkquist (1845-1912) was a country vicar and a staunch follower of confessional

Lutheranism and Pietism. His parish became a model for renewed Lutheran church life in

the last decades of the 19th century. Jonas Erik Björkquist supported and encouraged the

Church of Sweden Mission and its missionaries in south Africa and India and was a

pioneer in using the organizational methods of the new social movements to vitalize local

church life. Young Manfred Björkquist became early a devoted advocate of Christian

Missions and started a Children’s Missionary Association at the age of ten. His activities

for children and young people in the local church continued throughout his youth. During

secondary education in Härnösand he came involved with the temperance movement and

learned more about the possibilities of their organizational methods. In 1902 Manfred

Björkquist began his studies at the University of Uppsala, with the goal of becoming a

Lutheran priest and missionary. Although taking coureses in Biblical Languages and

theology, his greatest interest turned out to be philosophy and pedagogy. At the same time

he was active in the Christian Student’s Association, especially its Missionary department.

When the Young Church’ Movement began to form 1907-09 Manfred Björkquist became

its predominant leader, supported by older theologians like Einar Billing, Nathan

Söderblom and J.A. Eklund. Manfred Björkquist’s theology, like the rest of the Young

Church’ Movement at this time, was a blend of Pietism, confessional Lutheranism, and

Idealist philosophy. At the same time the movement distanced itself from the traditional

Low Church Pietism of Uppsala and Sweden, while accepting the historical-critical

methods of Biblical research. More than anything else there was a rediscovery of the

Church as the historical expression of the grace of God offered to the Swedish people.

Manfred Björkquist became the leader of the movement through his active and inspiring

personality, working tirelessly and innovatively on creating an organizational network for

promoting the new movement and its theology. Among the influential and important

longterm initiatives launched by Manfred Björkquist 1909-11 the following could be

mentioned : »Crusades », The Voluntary Church Association, a monthly journal, courses

for training of youth workers in the Church of Sweden and an « evangelical monastery ».

The crusades were preaching tours by theological students from the universities at Uppsala

and Lund. They reached between 600 and 700 parishes in two years, and then became a

24

standing tradition for over twenty years. The journal lasted nearly one hundred years and

was finally laid to rest in. « The evangelical monastery » was realized through the Sigtuna

Foundation 1915, which came to be his life’s work and the platform for many types of

activities and institutions until 1942. Before the Sigtuna Foundation came into being,

Manfred Björkquist was thrown into political controversy through his campagin for a

voluntary contribution to the Swedish defense forces 1912-14. After the outbreak of

World War One and the election of Nathan Söderblom to archbishop for the Church of

Sweden, Manfred Björkquist began to change his Nationalist stand while empasizing

Christian universalism as a superior value. The Sigtuna Foundation buildings were

opened on Martin Luther’s Day. October 31 1917. They housed a hostel, a junior college,

and conference facilities. The hostel became a favorite resting place for many Swedish

novelists during the following decades and not a few of them were influenced by its

combination of tolerance and Christian piety. The junior college became quickly very

popular and reached a student population from the whole of Sweden and from different

confessions and social groups. During the 1920s and 1930s it had one of the larger student

bodies in the country. Maybe the most influential events staged by Manfred Björkquist

during the 1920 and the 1930s were the conferences. The conferences brought together

representatives of theology and church and representatives of labor organizations, writers

and sport. The meetings between empoyers and employees helped give birth to the

« Swedish model », meaning of spirit of mutual understanding and commitment to

peaceful negotiations among labor organizations representing employers and employees.

The ideological foundation of Manfred Björkquist’s activities related to the Sigtuna

Foundation was Christian humanism, seeking common denominators among different

social and cultural groups in the Swedish socities with the overall goal of fosterin a new

kind of Christian culture in Sweden. Manfred Björkquist was also active in supporting a

revitalization of lay involvment in the Church of Sweden, cooperating with the Church of

Sweden in founding The Church of Sweden Layman’s Educational Institute in Sigtuna in

1922. In 1927 he founded an upper secondary school with an emphasis on the old

languages (Greek and Latin), Modern Languages, history and religion. Quite rapidldy it

established itself as a prestigious institution, recruiting students from the higher echelons

of society. The present King of Sweden, Carl XVI Gustav, and the former prime minister,

Olof Palme, are among the more well-known pupils of the school. In 1942 Manfred

Björkquist was suprisingly apppointed Bishop of the new diocese of Stockholm. During

his time as Bishop of Stockholm (1942-54) Manfred Björkquist met new and maybe even

25

larger challenges, in trying to reach the gradually more and more secularized population

of the capital. After 1954, Manfred Björkquist returned to Sigtuna and continued being

active in different agencies related to the Sigtuna Foundation until the 1970s. He died in

1985, being the oldest living Lutheran priest of Sweden. His legacy is very wide and

influential but is still rather unresearched. It holds a number of keys to different

developments in society and church in Sweden in the 20th century.

26

Litteraturlista

Andreen, Per G.: Gösta Bagge som samhällsbyggare. Kommunalpolitiker – Socialpolitiker

– Ecklesiastikminister. Stockholm, 1999

Brundin, , Stefan: Manfred Björkquist och Sigtunastiftelsen 1917-1942. Ett försök till

kyrklig repatriering. Opublicerad licentiatavhandling, Uppsala, 2001

Dahlgren, Sam: Sverige och kristen tro – ett forum för dialog och samhällsdebatt,

Uppsala, 2004

Engström, O: ”Ekumenikens dramatiska århundrade”, s.150-170 i Thunberg, A-M, red:

Tradition i rörelse. Ett sekels kultursamtal i Vår Lösen. Stockholm, 2000

Fogelberg, Torbjörn: Godsägare Oscar Ekman på Bjärka-Säby. Människor, miljöer och

tankar kring en stor svensk donator. Göteborg, 1995

Hammar, K.G.: Liberalteologi och kyrkopolitik. Kretsen kring Kristendomen och vår tid

1906 – omkr. 1920. Lund, 1972

Hartman, Olov: Färdriktning, Stockholm, 1979

Hasselberg, C.J.: Jonas Erik Björkquist. Minnesteckning huvudsakligen på grundval av

hans självbiografiska anteckningar. 1929

Kjellén.Björkquist, Ruth: Rudolf Kjellén. En människa i tiden kring sekelskiftet. Del I-II.

Stockholm, 1970

Johansson i Backa, K.E., m.fl.: Ångermanland, Malmö, 1976

Lundberg, M: Sigtunastiftelsens tillkomst. Idéer och byggnader. Uppsala, 1977

Nystedt, O: Från studentkorståget till Sigtunastiftelsen, Uppsala, 1936,

Ryman, Björn: ”Vår Lösen och Nazi-Tyskland 1933-1946”, s.200-214 i Thunberg, A-M,

red: Tradition i rörelse. Ett sekels kultursamtal i Vår Lösen. Stockholm, 2000

Sahlberg, C-G: Om Herren inte bygger huset … Dagen 40 år. Stockholm, 1985

Stolpe, Sven, Änglar och demoner, Stockholm, 1948

Tergel Alf: Ungkyrkomännen, arbetarfrågan och nationalismen 1901-1911, Uppsala,

1969

Tergel, Alf: Från konfrontation till institution. Ungkyrkorörelsen 1912-1917. Uppsala,

1974

Tergel, Alf: ”Ungkyrkorörelsen och nationalismen”, s343-355 i Brohed, I, red: Kyrka och

nationalism i Norden. Nationalism och skandinavism i de nordiska folkkyrkorna under

1800-talet. Lund, 1998

Tergel, Algot: Svenska Kyrkans Lekmannaskola. 50 år i kyrkans tjänst. Sigtuna, 1972

27

Vestlund, Gösta: ”Ungkyrkorörelsen och folkbildningen” i Åstrand, S, red.: Manfred

Björkquist 100 år, Sigtuna, 1984

Wichman, H: Örnsköldsviks historia 1842-1942, Örnsköldsvik, 1943

Ögren, Svante: ”En tidskrift blir till”, s. 12-21 i Thunberg, A-M, red: Tradition i rörelse.

Ett sekels kultursamtal i Vår Lösen. Stockholm, 2000

28

Personregister

Ahlberg, Alf

Aulén, Gustaf

Aurelius, Erik

Bagge, Gösta

Bang, Hermann

Bengtsson, Frans G.

Berggren, Hinke

Bergman, Ingmar

Beskow, Natanael

Branting, Hjalmar

Billing, Einar

Björkquist, Anna Sofia Clementine, f.Aurén,

Björkquist, Jonas Erik

Björkquist, Manfred

Blomberg, Harry

Bolander, Nils

Bosse, Harriet

Boye, Karin

Carl XVI Gustaf, Kung

Carl Philip, Prins

Dahlquist, Gunnar

Edfeldt, Johannes

Ekelöf, Gunnar

Eklund, Johan Alfred

Ekman, Oscar

Eld, Carl

Eucken, Rudolf

Foerster Fredrik

Fogelklou-Norlind, Emilia

Frostensson, Anders

Gerstenmaier,

Gullberg, Hjalmar

29

Gustaf Adolf, prins

Gustaf-Jansson, Gösta

Göransson, K.F.

Hammenhög, Waldemar

Hammar, Gillis

Harrie, Ivar

Hildebrand, Karl Gustaf

Hirdman, Gunnar

Ibsen, Henrik

Johansson, Harry

Jönsson, Gabriel

Kempe. Frans

Kjellberg, Ernst A

Kjellén, Rudolf

Kjellén, Ruth

Kjellgren, Josef

Kolmodin, Adolf

Lagercrantz, Olof

Landberg, Georg

Landquist, John

Linder, Erik Hjalmar

Ljungdahl, Arnold

Ljunggren, Gustaf

Lundberg, Mabel

Lundkvist, Artur

Lutteman, Axel

Malmberg, Bertil

Melander, John

Moberg, Vilhelm

von Moltke, Helmuth

Mott, John

Nicolin, Curt

Nietzsche, Friedrich

Nystedt, Olle

30

Otterdahl, Jeanna

Palme, Olof

Pethrus, Lewi

Pfannenstill, Magnus

Plan, Susanna Jönsdotter

Plan, Per Jonas

Runestam, Arvid

Selander, Sten

Stiernstedt, Marika

Stolpe, Sven

Steltzer,

Sundelin, Robert

Svanberg, Victor

Svensson, Axel B.

Söderblom, Nathan

Tegnér, Torsten

Tottie, Henry William

de Wahl, Anders

Westman, Knut Bertil

Vestlund, Gösta

Widding, Lars

Wilhelm, prins

Ysander, Torsten

Åkerlund, John