This is an electronic version of a text published in Att möta främlingar (red. Rystad/Lundberg)

Citation for the published paper:

Berit Wigerfelt Klippan - bilden av en ort som rasisthåla

pp 193 - 217

URL: http://hdl.handle.net/2043/10786

Published with permission from: Arkiv förlag, Lund

Innehåll

Innehåll 5

Förord 7

Immigration, multikulturalism och Australiens One Nation Party 11

IMER, samtidshistorikern och fallet Israel 37

Dansk och svensk invandringspolitik. En jämförelse 67

Farliga flyktingar? 91

F rån hopp till desperation. Om självmord i asylärenden 115

Idrotten som integrationsarena? 141

En dag på museet 167

Klippan - bilden aven ort som rasisthåla 193

När två gånger två blir fem. Om tyst kunskap - och tystad 219

Möten mellan "svenskt" och "muslimskt" 259

Att möta främlingar

Hur reagerar vi när vi möter främlingar? Vilka uttryck

kan dessa känslor ta sig?

De tio bic;lragen i denna bok ger, med utgångspunkt i historia, sociologi och antropologi, en sammansatt

bild av det mångkulturella samhället. I fokus står inte

i första hand invandrarna själva, utan mottagarlandets reaktioner på det främmande. Boken har kommit till

inom ett flervetenskapligt forskningsprojekt vid Lunds

universitet.

Göran Rystad Immigration, multikulturalism och Australiens One Nation

Party, Hans-ÅI<e Persson IMER, samtidshistorikern och fallet Israel,

Christina Johansson Dansk och svensk invandringspolitik - en jäm­

(6re/se, Svante Lundberg Farliga ffyktingar?, Eva Norström Från

hopp till desperation - om självmord i asylärenden, Tomas Peterson Idrotten som integrationsarena?, Christer Lindberg En dag på

museet, Berit Wigerfelt Klippan - bilden aven ort som rasisthåla,

Gunnar Alsmark När två gånger två blir fem. Om tyst kunskap -

och tystad, Anna Månsson Möten mellan "svenskt" och "muslimskt"

ISBN 91-7924-141-7

ARlöv 111111111111111111111111111111 9 789179 241414

Klippan - bilden aven ort som rasisthåla

Berit Wigerfelt

En septemberdag 1995 hittades en ung svart man knivhuggen till döds i ett buskage i Klippans centrum. Mannen visade sig vara från Elfenbens­kusten och hette Gerard Gbeyo. Efter några månader lyckades polisen ra två ungdomar som var öppet uttalade nazister att bekänna mordet. Poli­sens förundersökning visade att öppen rasism och nazism var vanligt före­kommande bland ett drygt 4o-tal ungdomar i Klippan och från några närliggande kommuner. De båda förövarna, en 16-åring och en IS-åring, dömdes till fängelse.

Drygt ett år efter mordet startade jag, som är etnolog, och Anders Wi­gerfelt, historiker, på uppdrag av Brottsförebyggande rådet (Brå), en un­dersökning om vilka processer och eventuella ortsspecifika faktorer som ledde fram till mordet. Ganska snart förstod vi emellertid att det inte en­bart handlade om öppen rasism utan att i det svenska samhället finns en "underliggande rasism" som vid vissa historiska tidpunkter och under spe­ciella omständigheter kan yttra sig i öppen nazism och öppet rasistiskt våld. En viktig aspekt i undersökningen som jag granskat är hur media be­vakat händelseutvecklingen i Klippan och speglat orten.

Mordet på Gerard Gbeyo innebar att den skånska orten Klippan stämplades som en rasistort. Utan tvivel spelar medierna en stor roll i den­na stämplingsprocess. Klippan associeras med rasism och mord och de människor som bor på orten blir besmittade och misstänkliggörs som pre­sumtiva rasister. Samma stämpling aven ort har skett på andra platser i landet, t ex Trollhättan, Kode och Vålberg i Värmland (se Brune 1996). I Skåne har vi Sjöbo som ett annat talande exempel.

Sjöbo gjorde sig ökänt på 198o-talet genom att kommunen anordnade en lokal folkomröstning i vilken två tredjedelar av invånarna sade nej till ett kommunalt Hyktingmottagande. Ett litet okänt landsbygdssamhälle i Skåne förvandlades till en symbol för främlingsfientlighet och rasism,

193

ATT MÖTA FRÄMLINGAR

dumdryg bondekonservatism och inskränkthet. Sjöbo blev föremål för en diskursiv beskrivning. Etnologen Gunnar Alsmark har studerat hur denna diskurs tedde sig i medierna (Alsmark 1990).

Man utgick från att Sjöbo kommun per definition var mer främlings­fientlig och rasistisk än andra, konstaterade Alsmark. Sjöbo patologisera­des och betraktades som ett samhälle i mental kris, från vilket rasistsmit­tan hotade att breda ut sig. Den stigmatiseringsprocess som Sjöbo utsattes för påverkade röstningen vid valet den 18 september 1988. Många var de som i ren protest la sin röst på nejsidan trots att de inte var speciellt nega­tiva till flyktingar (ibid: 74, Fryklund & Peterson 1989).

Antropologen Tore Björgo hävdar att det finns fa händelser i ett lokal­samhälle som far så mycket medieuppmärksamhet som högerextrema ak­tioner och rasistiskt våld (Björgo & Carlsson 1999: n6). Lokalsamhället fungerar inte bara som en kuliss bakom det som sker utan lokalsamhällets olika drag far även förklara händelserna. Hela lokalsamhället och invånar­na ställs till ansvar för det som sker och de stämplas som rasister eller ny­nazister (ibid: n6). I efterkrigstidens Norge är det knappast några andra händelser som har stigmatiserat ett lokalsamhälle på något värre sätt me­nar Björgo (ibid: n7).

I denna artikel granskas mediernas roll i stämplingen av Klippan. Med hjälp av bl a en diskursiv metod ska jag här beskriva hur Klippan och dess invånare avbildas som rasister i nyhetsmedierna.

Orten Klippan är i dag, fyra år efter mordet på Gerard Gbeyo, förbun­den med rasism, man kan säga att det har bildats en speciell diskurs om orten och dess invånare som fatt mycket stor genomslagskraft i hela Sverige. Diskursen är ett sätt att tala om och strukturera verkligheten. Det är en förenklad bild av ett samhälle och dess invånare som vuxit fram i vå­ra nyhetsmedier men som fatt stor betydelse för Klippanborna och för vårt sätt att se på rasism. J ag vill poängtera att det finns alternativa bilder eller diskurser av Klippan i olika tidningar och att några journalister söker nyansera bilden, men dessa alternativa bilder far aldrig riktigt genomslag. Den dominerande diskursen, som jag granskar här, handlar om att Klip­pan och Klippanborna är rasistiska.

För min analys har jag samlat ett stort antal klipp från tidningar under cirka tre års tid. Medan jag följt lokaltidningarna mer regelbundet har jag täckt upp rikstidningarna när större händelser som berört Klippan inträffat. Störst vikt har lagts vid lokaltidningar som Nordvästra Skånes Tidningar och Helsingborgs Dagblad. Även Sydsvemka Dagbladet, Arbetet, Dagem Nyheter, Svemka Dagbladet, Kvällsposten, Expressen och Aftonbladet har systematiskt

194

KuPPAN - BILDEN AV EN ORT SOM RASISTHÅIA

undersökts. Två TV-program som handlade om Klippan analyseras också: "Striptease" i november 1995 och "Reportrarna" i december 1995.

Idyllen som rämnade

Natten till den nionde september 1995 mördades Gerard Gbeyo. Under de år som följt sedan dess har åtskilligt skrivits om Klippan. Olika händelser har föranlett tidningar att skicka iväg reportrar till Klippan för att primärt skildra ortens rasism. Nedan följer några citat, skrivna med två års mellan­rum, av två olika reportrar från Dagens Nyheter.

Klippan är en liten on, rumsligt liten. Centrum är som en föron utan tunnelbana och går man fyra villakvaner bon från Storgatan står man vid vetegula åkrar där en skörde­tröska dundrar omkring. En liten damm ligger i en svacka och bara ett stort lövträd bryter horisontlinjen.

Klippan är en normal on. Så normal att den nyligen var Sveriges statistiska normal­kommun. En liten brukson som nu har fltt ryktet rasistfliste.

Rakt igenom Klippan går Storgatan, liksom huvudgatan i amerikanska nybyggarstä­der. Följer man den kan man följa allt som händer och har hänt i Klippan. Här ligger systemet, polisen, lokaltidningarna, aff'årerna. Här ligger gymnasiet och den lilla fri­kyrkan och här utanför försäkringskassan dog Patrick Nadji av sina knivskador.

Några hundra meter längre upp på Storgatan ligger två miljonprogramshus i Klip­pans invandrartätaste område. Vissa kallar det "gettot". Visst, funkislådorna är lätt slitna, men de står inramade av villor och lummiga träd. I de stora städerna kan man lägga gettona långt ifrån de fina aff'årsgatorna och villasamhällena. (Dagens Nyheter I september 1996)

Klippans centrum ser ut som en liten förort utkastad mitt i den skånska myllan. På Storgatan dundrar då och då en traktor förbi aff'årerna, lokaltidningen, Systemet, poli­sen, Försäktingskassan och den moderna gymnasieskolan. Ibland sveper vinden med sig gödsellukt över gatorna - det är bara fyra villakvarter till guldgula och gröna åkrar.

Invånarna själva kallar Klippan för by. I tätonen bor 8000 människor och lika många är spridda på kommunens landsbygd ikring, inklusive 2 000 i Ljungbyhed.

Det är ett vanligt svenskt samhälle, så vanligt att kommunen för tio år sen utnämn­des till Sveriges normalkommun, statistiskt sett.

Den 9 september 1995 försvann en del av normaliteten. Den dagen hittades den unga afrikanen Gerard Gbeyo utanför Försäktingskassan på Storgatan. (Dagens Nyhe­ter 9 september 1998)

Dessa båda artiklar är skrivna av Stockholmsjournalister med två års mel­lanrum. På många sätt är det här träffande och bra beskrivningar av Klip­pan, den som besökt orten kan känna igen sig. Vad artiklarna förmedlar är vanlighet, att Klippan är en vanlig tätort, lik alla andra svenska tätorter. På

195

ATT MÖTA FRÄMLINGAR

samma sätt skildras Klippan av många andra journalister. Det är som om man förvånas över ortens vanlighet och tycker att denna ort som nu blivit så starkt förknippad med rasism och nazism borde se farligare ut. Att det nästan förväntas krylla av nazister på gatorna. Att man genom att bara sät­ta sin fot i Klippan förväntas se rasismen. I det sista citatet hävdas: "den 9 september försvann en del av normaliteten". Var Klippan alltså en "van­lig" ort fram till mordet på Gerard Gbeyo?

I båda artiklarna tar journalisterna fasta på det faktum att Klippan är omgiven av landsbygd med vetegula åkrar, skördetröskor och traktorer. Den andra artikeln som handlar om kommunens kamp mot våldet illus­treras aven stor bild på en traktor som kör genom Klippans gator och en kvinna som står vid övergångsstället med en barnvagn och väntar på att traktorn ska passera. Varför illustreras en artikel om Klippan och männis­kors kamp där för att ra bukt med våldet med en traktor? Varför under­sttyks det lantliga? Är det för att man trots vanligheten finner orten exotiskt lantlig? Det är kanske så att den påstådda vanligheten döljer nå­got ovanligt, något som inte är typiskt för svenska samhällen i dag?

I ovannämnda studie av den mediala diskursen om Sjöbo fann Gunnar Alsmark att artiklar om Sjöbo kunde börja: "Denna morgon luktar Skåne av höstlöv, vintergödsel". Förgrundsfiguren i folkomröstningen, Sven-Ol­le Olsson, skildrades som en dumdryg skåning och man lät t ex Sven-Ol­les dialekt framgå i text (Alsmark 1990: 67). Associationerna till det lantliga (och från Stockholmshorisont efterblivna?) är alltså ett gemen­samt drag i skildringen av Sjöbo och Klippan. Kring diskussionerna om rasismen i både Sjöbo och Klippan har det funnits funderingar hos många journalister om eventuella kopplingar till ett nazistiskt förflutet.

Genom försöken att koppla samman dessa orter med ett historiskt na­zistiskt förflutet antogs orterna vara speciellt mottagliga för den rasistiska smittan och på så sätt unika. Alsmark kunde i sin studie konstatera att Sjöbofolkets förment pronazistiska sympatier under 3o-talet var en favo­ritförklaring till folkomröstningen. "Under mitt fältarbete dök gång på gång 3o-talets nazism i Sjöbo upp som en fullt godtagbar förklaring till varför "folk var som dom var" (ibid: 84).

När 16-åringen som dödade Gerard Gbeyo i juni 1996 släpptes fri i väntan på vård inom Socialtjänsten skickade Kvällsposten en reporter till Klippan för att ranga upp folks reaktioner. Reportaget speglar en upprörd­het över att denne gärningsman fick ett så pass milt straff i Hovrätten. Det mildrade straffet väcker heta känslor bland inte minst invandrade i Sverige och frågan om man ska döma så unga gärningsmän till fängelse eller ej de­batteras i pressen.

KLIPPAN - BILDEN AV EN ORT SOM RASISTHÄLA

Den långa asfalterade huvudgatan möter med sol och sommarlov men också fruktan. Ingen förstår hur den mordåtalade I6-åringen kunnat släppas fri.

- Att inte ra fängelse när man dödat någon, vilka signaler ger inte det, utbrister 24-åriga Linda Linusson förfärat.

- Så snart jag går ensam känns det som om någon smög sig på mig bakifrån, säger Ilir Fejzullah.

Det är samma dag som Ib-åringen genom Henning Sjöströms trollspö blivit ett fritt barn. Hans rasistiska brott kallas inte längre mord utan vållande till annans död. Nu ska han ra vård inom Socialtjänsten.

- Oerhört, säger alla vi talar med i denna sommarsköna junidag i Klippan som vid den första anblicken ser så idyllisk och helylleäkta ut. Blommande planteringar, vajande gröna fält, hö som vänds bak traktorer vid infarten.

Men redan efter en stund rar man en känsla av att vara i mitten av ingenstans. Fim­parna, a-lagarna med bärkassar, rader med bilar på en huvudgata som bara tycks leda rakt igenom till ingenting.

- Vi vill bara flytta, säger en man som vi möter. Och nu detta. Vilket underligt sam­hälle. Förut fanns det gott om jobb runt Klippan. Tegelbruket, läderfabriken, pappers­bruket.

- Nu är det bara några ra kvar, säger en 8o-årig f d företagare. Han berättar om sitt barnbarn, som stod bland de främsta i demonstrationen mot rasism efter att Patrick Nadji knivdödats av I6-åringen i september i fjol. Han ser mot buskarna vid polishu­set där Nadji hittades. Alla ljus och blommor är borta. Inga nazistiska slagord syns hel­ler. Det är tomt, som om döden aldrig funnits här. Ändå känns fruktan rakt igenom sommarbrisen. Den kryper längs barnvagnar, på parkbänkar och i butiker. Den rar invandrare att dölja sina ansikten, svenskar att gå undan. (Kvällsposten 18 juni 1996)

I denna artikel beskrivs Klippan som en på ytan förrädisk idyll. Skildring­en leder tankarna till ett skräckfilmsscenario. I denna beskrivning är Klip­pan en ort i upplösning, från vilken rädda människor vill flytta.

De främlingsfientliga

I diskursen ingår att visa att Klippanborna är fientliga, ointresserade och kalla mot främlingar. De bryr sig inte om att det ligger en död svart man i ett buskage i centrala Klippan. Den döde mannens identitet är okänd från början och framställs i pressen som ett mysterium och en grund för spe­kulationer. Mannens hudfärg gör att främlingskapet understryks ytterliga­re. Det är inte bara en okänd man som ligger död utan han är dessutom svart. Detta gör att man kanske kan misstänka rasism, nonchalerar Klip­panborna mannen av rasistiska skäl?

Redan vid de första rapporteringarna om mordet så tar tidningarna i rubrikerna fasta på att den mördade låg i ett buskage mitt inne i centrala

197

Arr MÖTA FRÄMLINGAR

Klippan i cirka 15 timmar, dessutom nära polishuset, utan att bli upp­täckt. En lokaltidning har som förstasidesrubrik: "Dödad man hittad mitt i Klippan. Kroppen dold i buskage upp emot 15 timmar" (HD 10 septem­ber 1995). I samma tidning far vi veta att mannen är "mörkhyad". En ung man som kom körande i en bil genom Klippan mitt i natten citeras: "Då såg jag mannen ligga på trottoaren utanför busUarna. Han viftade med ar­men. Jag bedömde det som han var kraftigt berusad och hade fallit så jag körde vidare." Tidningen har inga speciella kommentarer till detta men i själva diskursen ingår just att det funnits vittnen som sett den döende mannen under natten men ändå bara körde vidare.

Sammanlagt fanns det tre vittnen som såg den döende mannen på trottoaren. Två av vittnena bedömde det som att Gbeyo var berusad och körde därför vidare. Det tredje vittnet larmade polisen, som kom till plat­sen men polispatrullen fann ingenting annat än en väska som de tog med sig. Gbeyo hade svårt skadad försökt ta sig vidare men istället fallit in i ett buskage och var då inte synlig längre.

Dessa vittnen far så småningom representera kollektivet "kallsinniga Klippanbor" . En annan viktig omständighet som förstärker bilden av kall­sinnighet är att den döde mannen fick ligga så länge utan att bli upptäckt. "Ingen upptäckte den döde trots intensiv trafik" (KvP 10 september 1995).

Tidningarna fortsätter de närmaste dagarna efter mordet att framhäva det mystiska i mordet: "Mystiken tätnar kring mordet i centrala Klippan i lördags. Varför har ingen sett någonting en fredagskväll i centrala Klip­pan? Varför sökte mannen inte hjälp om han var skadad? Om han påkalla­de uppmärksamhet, varför reagerade ingen? Och hur kommer det sig att han har kunnat ligga under en buske en hel lördag utan att någon har lagt märke till honom? (KvP II september 1995).

Spaningsledare Börje Grönhult intervjuas och bekräftar mysteriet: "Det är obegripligt hur mannen kan ha legat död en hel lördag i en plan­tering mitt i stan, utan att någon sett honom säger Börje Grönhult på Ängelholmspolisen" (KvP II september 1995). I artikeln upprepas att ett vittne sett mannen under natten men kört vidare eftersom han trodde att Gbeyo varit full.

Lokaltidningarna rapporterar den 12 september att man nu vet vem den dödade mannen är. Man har fatt uppgifter om att mannens namn var Patrick Nadji och var flykting från Tchad. En kort tid efter kommer upp­gifter att mannen egentligen hette Gerard Gbeyo men uppgett falsk iden­titet för att kunna stanna i Sverige. Många tidningar fortsätter att kalla den döde mannen för Patrick Nadji många år efter mordet. Tidningarna

....

KLIPPAN - BILDEN AV EN ORT SOM RASISTHÄLA

fortsätter att spekulera och fundera över vad denne flykting haft för ären­de i Klippan. De rekapitulerar historien.

Han låg i femton timmar invid Storgatan, i närheten av polishuset. Förbipasserande såg honom, polisen var där - ändå förstod ingen hur illa det var och 18-åringen lämnades att dö. Bakgrunden till mordet är fortfarande ett mysterium. (HD 12 september 1995)

I denna beskrivning rar man intrycket att Gbeyo lämnades att dö av förbi­passerande och av polisen. Redan från första början förekommer alltså in­direkta anklagelser riktade mot Klippanborna om deras kallsinnighet gen­temot främlingar. I mitten av september spekulerar en del tidningar i om dådet kan vara rasistiskt. En förstasidesrubrik lyder: "Polisens teori: Rasist slog ihjäl 18-årige Patrick" (KvP 12 septemebr 1995). I artikeln tillfrågas kriminalinspektör Börje Grönhult om Patrick Nadji mördades för att han hade fel hudfärg. Grönhult svarar att det mycket väl kan vara så. Det be­rättas vidare om att det i Klippan flera gånger blossat upp konflikter mel­lan svenskar och invandrare.

Ulf Svensson, polischef i Klippan, berättar om rasistiska brott som ägt rum några år tidigare men att det är lugnare nu. Han säger vidare att inget tyder på att mordet skulle vara ett rasistdåd (SDS 12 september 1995).

Motkrafter

De underförstådda antagandena om Klippanbornas främlingsfiendighet modifieras något i mitten av september då tidningarna börjar rapportera om positiva motkrafter, om hur människor i Klippan vill manifestera mot våldet i samhället och lägger blommor invid platsen där Gerard Gbeyo dog. I olika lokaltidningar visas bilder på människor som står invid mord­platsen eller lägger blommor. I en artikel i Sydsvenska Dagbladet berättar den till Klippan utsände reportern om hur en kvinna lägger en blomma och vill skänka den döde en tanke. I samma artikel framkommer för första gången en förståelse för hur människor kunnat passera den döde mannen utan att upptäcka honom. En av poliserna som undersökte mordplatsen intervjuas och säger att han förstår att folk kunde passera utan att någon upptäckte kroppen (SDS 12 september 1995).

Komminister Fredrik Westerlund och flyktingförläggningens chef Per Floreli, båda från Klippan, intervjuas och menar att de blommor som lagts på platsen där Gbeyo dog är ett hälsotecken som visar att människorna i Klippan bryr sig. För första gången blir nu det underförstådda, om miss-

199

Arr MÖTA FRÄMLINGAR

tankarna om Klippanbornas kallsinnighet, uttalat i media. Westerlund sä­ger att den bild av Klippanborna som dominerat hittills är "att Klippanbor inte brydde sig om att Patrick Nadji sågs ligga på trottoaren och försökte ra hjälp" (HD 13 september 1995). Samtidigt som Westerlund vänder sig mot bilden av Klippanbornas kallsinnighet så är han upprörd över" att man ba­ra kör förbi en hjälpsökande människa" (HD 13 september 1995). Tidning­en följer upp detta med ytterligare ett reportage. Politikern Margitta Ed­gren är intervjuad och upprörd över att människor inte stannar och hjälper en person i nöd. Hon är skrämd över en utveckling i Sverige då inte nöd­ställda som påkallar hjälp blir hjälpta (HD 13 september 1995).

Här finns alltså början till en mer nyanserad vinkling av bilden om Klippanbornas kallsinnighet genom att visa att problemen kring med­mänskliga relationer är en fråga som inte enbart angår Klippanborna.

Den nya bilden av Klippanborna som människor som faktiskt bryr sig rar sig en törn när någon eller några personer natten till den 15 september lägger ett svartmålat kålhuvud med en stor röd mun och vita ögon på den plats där Gbeyo dog. Tilltaget är uppenbart rasistiskt och väcker avsky. Nu börjar spekulationerna om den/dem som lagt kålhuvudet på plats är sam­ma person/personer som begått mordet.

Två papperslappar är fastsatta med spik på kålhuvudet. På den ena står det: "Ett minne till en man som inte har tillfört landet något, mer än en stor kostnad. Klippan kommun." Att detta är ett klart rasistiskt tecken be­kräftas av kriminalinspektör Börje Grönhult. Han säger dock vidare att det inte finns något i utredningen som visar att brottet skulle ha rasistiska motiv (HD 15 september 1995). I en annan intervju är Grönhult upprörd över detta smaklösa skämt och säger bl a: "Det visar vilka tendenser det finns i Klippans kommun" (NST15 september 1995).

Samma dag som dådet med kålhuvudet avslöjas i medierna arrangerar olika samfund i samverkan med företrädare för kommunledningen ett stort fackeltåg mot våld i Klippan. Cirka 900 människor i Klippan marscherar från Alletorget till platsen för mordet där man håller en tyst minut för att hedra den mördade. Manifestationen fortsätter sedan i en kyrka. Följande dag rapporterar tidningarna om manifestationen och visar bilder på Klip­panbor som står framför platsen där Gbeyo dog. En del lägger blommor.

Den negativa bilden av Klippan oroar ortens företagare. Olika företa­gare satsar under hösten på att skapa ett nätverk mellan varandra och an­ordna en företagsmässa där man vill peka på att det finns många framgångsrika företag som kan bjuda på kvalitet. De vill ra igång något man kallar en Klippananda (HD 16 september 1995).

200

KLIPPAN - BILDEN AV EN ORT SOM RASISTHÅiA

"Ett nytt Sjöbo, fast allvarligare"

I slutet av oktober rapporterar nyhetsmedierna om att mordet i Klippan är uppklarat. En häktad 16-åring tar på sig skulden. Denna dag har alla tidningar förstasidessrubriker om häktningen. I Aftonbladet slås det fast: "Klippan är genom mordet stämplat. Ytterligare ett rasistiskt Skånesam­hälle, ett nytt Sjöbo fast allvarligare" (AB 28 oktober 1995).

Två månader efter mordet på Gbeyo och en vecka efter häktningen av de båda ungdomarna, den åttonde november, granskar det samhällskritis­ka 1V-programmet "Striptease" Klippan och mordet på Gbeyo. (Efter häktningen fokuserade tidningarna på de båda häktades bakgrund i nyna­zistiska grupperingar.) "Striptease" leds av Janne Josefsson, en journalist som fått stor uppmärksamhet genom sin ofta tuffa granskning och öppna kritik av olika samhällsförhållanden. Det här programmet kom att spela en stor roll i bilden och stämplingen av Klippan som rasistort. 1V:s ge­nomslagskraft är stor och bilder från programmet har etsat sig fast i svens­ka folkets medvetande så till den grad att många människor fortfarande några år efter programmet har minnesbilder från det. Detta speciella "Striptease" -avsnitt kallas ibland för bastuprogrammet.

Redaktionen bakom programmet söker med utgångspunkt från Klip­pan, spegla den rasism som blivit allt tydligare och öppnare i Sverige i dag, inte minst genom att den har nazistiska förtecken. Programmet speglar en upprördhet över att samhället tar för lätt på företeelser som rasism och na­zism. J anne Josefsson inleder med att ge en bakgrund till mordet och han ställer frågan om hur vi ska se på dådet, "som ett pojkstreck, alltså se mel­lan fingrarna med det, eller ska vi snacka allvar nu?" Han frågar sig vilket ansvar som föräldrar, lärare och andra vuxna har. En rullande bil som kör genom mörka gator i Klippan visas i rutan och i bakgrunden berättar Jo­sefsson om det "nynazistiska gäng" som funnits en tid i Klippan. Han ställer frågor som: "Varför satte ingen stopp? Ville ingen? Såg ingen nå­gonting? Tecknen var ju så tydliga. Om man ville."

Programledaren tycks redan från början veta vad han vill ha fram, vilka resultat som ska visas upp inför 1V-tittarna. Han befinner sig i Stockholm med ett antal gäster som är tilldelade vissa på förhand givna roller. Här finns representanter från Klippan, personer som ska stå till svars för att man inte lyckats stoppa de rasistiska och nazistiska tendenserna i Klippan. Dessa personer som ska stå till svars får sporadiskt komma till tals i pro­grammet, avbryts av programledaren, som ibland även provocerar dem och ger dem litet utrymme att tala till punkt och förklara sig.

201

Arr MÖTA FRÄMLINGAR

Att detta "Striptease" -avsnitt också kallas bastuprogrammet beror på att en grupp manliga basrubadare som alla är mycket kritiska till svensk flykting- och invandringspolitik finns församlade i en bastu i Klippan och far svara på frågor under programmets gång. Gruppen leds av Gösta Bro­din, känd flyktingmotståndare från Astorps kommun. Brodin har bett ett antal bekanta, både från Klippan och närliggande kommuner, att infinna sig till TV-sändningen. Gästerna i bastun kontrolleras på förhand via tele­fon och reportageteamet vet att dessa personer är mycket kritiska till svensk flykting- och invandringspolitik. Basrubadarnas roll är att repre­sentera den öppna främlingsfientligheten/rasismen i Klippan. Personerna är nakna förutom en handduk om midjan och de upplevs i flera bemär­kelser som" avklädda". Detta gäng visas i bild med vissa mellanrum och de rar säga saker som väcker anstöt i hela Sverige.

En av deltagarna, Sjunne Persson från Fria Demokrater, uttrycker att han tycker synd om föräldrarna till de ungdomar som mördade Gbeyo och att han lider med dem. Han tycker även det är tragiskt för de unga förövarna vars framtid är förstörd. Janne Josefsson frågar då Sjunne Pers­son: "Han som blev mördad då?" Och far till svar: "Ja det är ju så vanligt med mord i dag. Man blir liksom blase, man öppnar tidningen varje dag så är det mord och mord och elände. Han som blev mördad, visst är det synd om han, men man kände ju honom inte."

Janne Josefsson ilsknar till och ställer frågan: "Men föräldrarna till den mördade då? Vem tycker ni synd om? Ni tycker synd om ungdomarna och föräldrarna i Klippan." Då svarar en annan av bastubadarna: "Ja jag tycker väl synd om denna personen också som blev mördad. Sedan har man ju läst i pressen att han hade kommit hit och uppgett fel namn, fel ålder, fel land. Man undrar varför man gör så när man kommit till ett land som Sverige där man tar emot flyktingar som vi gör."

Programmets klimax kommer när Josefsson vänder sig till "bastugub­barna" och ställer frågan: "Får jag fråga er, och var ärliga nu gubbar, vem vill ha en svart till granne?" Ingen av männen räcker upp handen och J 0-

sefsson konstaterar: "Inte en enda." Sändningsförhållandena är inte de bästa mellan studion och bastun i

Klippan och flera av "gubbarna" försöker senare i programmet förklara att man visst kunde tänka sig att ha en svart till granne. En av personerna för­tydligar detta och säger att han kan tänka sig att ha en svart som granne men inte en person som uppgett falsk identitet. Detta att Gbeyo inte talat om vem han egentligen var upplevs som ytterst upprörande och brottsligt av bastubadarna. Det är tydligt att männen finner det svårare att identifie-

202

KuPPAN - BILDEN AV EN ORT SOM RASISTHAlA

ra sig med och "tycka synd om" den mördade och hans föräldrar än med förövarna och deras föräldrar.

Josefsson som öppet visar sin ståndpunkt gentemot rasism i Klippan ger paradoxalt nog samma bild av Klippan som bastubadarna vill ha fram, nämligen en on med utbrett främlingsmotstånd. Ulf Holmklo, en f d 10-kaljournalist från Klippan som sitter i publiken i lV-studion säger att han förstår bastubadarnas resonemang, att flyktingfientligheten är allmänt ut­bredd i Klippan.

Josefsson undrar vidare om Holmklo har förståelse för nazistungdo­marna och han svarar att han har det men inte för deras beteende. Det uppseendeväckande är att Holmklo som sedan ger uttryck för sina syn­punkter har större förståelse eller överseende med de nazistiska ungdo­marna än med de flyktingar/invandrade som av olika skäl kommer till Sverige. Människor som kategoriskt avfärdas som "bidragsturister".

Starka känslor

Det finns ytterligare en lV-kamera utplacerad i Klippan, nämligen i mat­salen på Klippans gymnasium där allmänheten ombetts infinna sig. Här finns främst unga personer med utländskt ursprung och de ar vid några ta tillfällen komma till tals och ställa frågor till "bastugubbarna". Josefsson uppmanar de människor i Klippan som kan att ta sig till matsalen för "nu kommer det att bränna till naturligtvis". Denna samling människor ar komma till tals ytterst litet och flera av dem har sagt efteråt att de upplev­de att bara vissa bestämda frågor fick ställas.

Reponageteamet med Josefsson i spetsen vill att det ska bränna till, att känslorna ska svalla och att det onda ska stå mot det goda. Därför finns det några känslomässigt starka inslag i programmet, bl a ett inslag från fil­men Härlig är jorden av Roy Andersson. Filmen visar en samling nakna människor som föses in i en långtradare för att därefter gasas ihjäl inne i långtradaren. Avsikten är att vi ska ta oss en tankeställare om att något lik­nande kanske kan hända igen och denna gång i Sverige.

Lite senare i programmet visas ett inslag med nazister som skriker och springer omkring i upploppsaktiga scener och man berättar om att en le­dande ung nynazist, Christopher Ragne, som suttit i mngelse för bl a bankrån och mordförsök på en iranier, nu släppts fri. Plötsligt finns denne Ragne med i studion och intervjuas. I detta läge reser sig Hedi Fried, ju­dinna, som själv upplevt nazismens fasor och som suttit med i studion,

2°3

Arr MÖTA FRÄMLINGAR

och går iväg i protest mitt under sändningen. Josefsson försöker övertala henne att sätta sig och argumentera mot Ragne men hon vägrar. Antirasis­ten Mikael Alonzo reser sig också upp och går iväg. De är upprörda över att Josefsson ger plats i programmet åt Ragne.

Detta blir alltså ett program med många olika inslag och där ra har möj­lighet att prata till punkt. Josefsson dirigerar föreställningen, avbryter folk och skapar dramatik. Här finns det extrema representerat. Avslutningsvis lämnar Josefsson över ett fotografi av den mördade Gbeyo till pastor Chris­topher Frey och uppmanar honom att ta med sig fotot till Klippan. Frey tittar förbluffat på programledaren. Man kan tyda denna sista gest från pro­gramledaren som en bekräftelse på att Klippan är en "rasistort".

Effekterna av detta "Striptease" -program är stor. Redan efter direkt­sändningen samlas en grupp ungdomar utanför omklädningsrummen där "bastubadarna" varit. Debatten fortsätter. "Bastligänget" försöker försvara sina uttalanden och rar det hett om öronen. "Det är ni som skapar rasis­men" skriker uppretade ungdomar (NST 9 november 1995). Det som tycks ha retat folk mest i programmet var att ingen i bastun räckte upp handen på den direkta frågan från programledaren Jan Josefsson om de ville ha en svart till granne. "Bastugänget" försvarar sig med att de blev fel­tolkade (NST 9 november 1995).

Lokala Norra Skånes Tidningar har en stor rubrik som täcker en hel sida två dagar efteråt: "Kraftiga reaktioner efter Striptease. Onsdagens TV-de­batt märkte ut Klippan på Sverige-kartan" (NSTIO november 1995). Tid­ningen gör med anledning av "Striptease" ett stort reportage om Klippan där man söker utröna om det stämmer att Klippan är en rasistort. Är Klip­pan det nya Sjöbo? frågar man sig. Människor i Klippan tvingas nu förhål­la sig till bilden av Klippan. Torgny Pettersson (fp) säger: "Klippan är en positiv ort att bo på. Nu måste vi visa det för hela Sverige. Jag känner inte igen mig i den bild som TV-debatten gav" (NSTIO november 1995).

Men i samma tidning intervjuas också ungdomar som bekräftar att Klippan är en rasistort. "Det finns rasistiska motSättningar på skolan. In­vandrarna är i sitt gäng och vi är i vårt. Det är slagsmål nästan varje dag, säger Jessica." Den utsände reportern skriver: "Klippan - rasistbyn. Ons­dagens Striptease satte dit stämpeln. Och dagen efter var reaktionerna kraftiga i Klippan. NST blev nerringt - J ag skäms för att vara Klippanbo, säger en anonym röst. Man ställer frågan: Är Klippan det nya Sjöbo? Ons­dagens TV-debatt märkte kanske för lång tid framöver Klippan på Sverige­kartan" WSTIO november 1995). Andra uttalar sig och säger att bilden in­te stämmer och att Klippan "torskar" på hela samhällets problem.

2°4

KLIPPAN - BILDEN AV EN ORT SOM RASISTHÅLA

Det blir problematiskt när media söker utröna om just Klippan är en rasistort eller ej. Svaret är bland annat beroende av vad man lägger för innebörd i begreppet rasism. I dag ser olika forskare på detta begrepp på skilda sätt men jag väljer att inte diskutera mitt sätt att se på rasism i den­na anikel (se istället en kommande bok). Begreppet rasism är även före­mål för olika tolkningar bland befolkningen och därför svarar människor olikartat på journalisternas frågor. Representanter från orten svarar att or­ten inte är speciellt rasistisk, det ligger inte i deras intresse att just deras ort skall pekas ut speciellt och de förknippar dessutom rasism med den öpp­na, tydliga rasism som t ex nynazisterna står för. Med denna definition är rasismen ytterst begränsad i Klippan. Ungdomar som ser segregeringen i skolan och invandrade som själva anser sig ha erfarit "vardagsrasism" sva­rar istället ja på frågan. De som svarar ja på frågan har alltså en vidare tolkning av begreppet.

Nu börjar debatten synas i insändarspalterna, där många anser att det är en falsk bild av Klippan som ges i "Striptease" och våra medier. Det ta­las om att Klippan nu är stämplat och att de är rädda för att halva Sverige tycker att Klippan är ett rasistf'åste.

En kort tid efter att "Striptease" -programmet har sänts i TV infinner sig Janne Josefsson och förstudiemannen Lasse Winther samt Roger Jans­son till Klippan för att möta invånarna. Cirka 130 personer kommer till mötet, som rapporteras som känsloladdat. Under detta möte medger "Striptease" -redaktionen att flera misstag har begåtts vid sändningen och att de framför allt önskat att fler i både bastugänget och i skolmatsalen att komma till tals under programmet. När många av mötesdeltagarna påpe­kade att Klippan nu tvingas leva med en Sjöbostämpel ber Janne Josefsson om ursäkt och säger: "vi har agerat oprofessionellt och oskickligt" (NSTq december 1995).

Men den stämpel som Klippan fick efter framför allt detta program står kvar trots programledarens självkritik.

"En svartskalles död".

"Reportrarna" är ett liknande program där journalister kritiskt granskar olika samhällsföreteelser. I december 1995 sände "Reportrarna" program­met "En svanskalles död", med avsikt att belysa mordet i Klippan med ut­gångspunkt från förundersökningsprotokollen, som just hade släppts.

2°5

ATT MÖTA FRÄMLINGAR

Även i "Reportrarna" finns en ambition att visa att man måste se all­varligt på det "rasistgäng" som finns i Klippan och att gängets grogrund står att finna bland vuxna med främlingsfientliga/rasistiska åsikter. Man söker också visa att vuxna i Klippan inte brytt sig om, eller bagatelliserat, "rasistgängets" framfart. I detta program söker man bl a rekonstruera hän­delseförloppet kring mordet och unga skådespelare rar spela upp scener som bygger på material från förundersökningsprotokollen.

När man visat några inledande sekvenser med unga " rasister" , med korsbränning och rasistiska slagord så rar man se programledaren Bo Holmström i bild från Klippan där han likt andra journalister först hänvi­sar till normalitet och vanlighet: "Klippan är en vanlig svensk stad, där vanliga svenska människor bor, med vanliga ungdomar och en vanlig svensk skola." I slutet på Holmströms anförande har denna vanliga ort plötsligt blivit ovanlig. Holmström säger: "Om det här är en vanlig svensk stad så Gud hjälpe svenska städer".

I programmet framstår Klippan som unikt, en plats där man inte rea­gerar på "rasistgängets" framfart eftersom så många vuxna själva står för de här åsikterna. Klippan är inget vanligt svenskt samhälle. Här rar alltså stämplingen ytterligare en bekräftelse. Eller står Bo Holmströms ord, "Om det här är en vanlig svensk stad så Gud hjälpe svenska städer", för en farhåga att det faktiskt kanske finns liknande tendenser på många håll i Sverige?

Ett av de mest uppseendeväckande inslagen i programmet är intervjuer med ett antal ungdomar med anknytning till "rasistgänget" . En ung man intervjuas och säger att det finns för mycket invandrare i Klippan och vi­dare att de som utförde mordet är hans bästa vänner och att han hoppas att de snart ska ra komma ut från fängelset. Han säger också, ivrigt påhe­jad av sina kamrater, att invandrare inte står högt i kurs hos honom.

Reportrarna har även intervjuat den kvinnliga polisassistent som tog emot larmet från SOS att "de hade hittat en död neger". Lite senare i pro­grammet berättas om en fest som "rasistgänget" haft på en fritidsgård i kommunen. Gänget begärde polisskydd för festen, som pågick under på­gående polisutredning. Ungdomarna skrek "Sieg heil" och andra nazistis­ka slagord under festen. Journalisten frågar vad polisen gjorde åt saken och polisassistenten svarar att de inte gjorde någonting. Vi rar också veta att poliserna var inne en stund på själva festen.

Journalisten: Det var ingenting som fick dig att fundera? Polisen: Vi hade inte folk så vi kunde ta ut alla vi såg. Dom bjöd in oss. Det var ju

bara trevligt. Det händer ju inte var dag. Vi visste ju att de skrek såna "Sieg heil" -rop.

206

KLIPPAN - BILDEN AV EN ORT SOM RASISTHÅLA

Poliserna framstår som aningslösa och omedvetna och på ett "naturligt" sätt använder man sig av det nedsättande och rasistiska uttrycket "ne­gern", ett språkbruk som även finns med i rättsprotokollen.

Man gör ytterligare en rekonstruktion med hjälp av skådespelare. Denna gång rekonstrueras det som hände den gången då Gerard Gbeyo mördades. Då "rasistgänget" träffas och super och går till krogen där de rar syn på Gerard och börjar följa efter honom. Bo Holmström kommen­terar:

Här låg han död i 15 timmar. Om någon såg honom så var det ingen som brydde sig. Hela lördagen. Det var september, buskarna var kanske lite yviga, syntes kanske lite mindre men han låg mitt i centrum medan lördagshandeln pågick. Det var många som såg honom också. Flera har sagt till polisen att dom efteråt sett en full neger som låg där. Några kastade en äppelskrott. Polisen var t o m ute och letade efter honom.

Här bekräftas ytterligare den del av diskursen som handlar om att Klip­panborna inte bryr sig, är kallsinniga så att de t o m kastar en äppelskrott på den döde mannen. Gbeyo rar ligga i 15 timmar och det är mitt under lördagshandeln. Det var dessutom många som såg honom, påstår Holm­ström. Polisen ser inget eller bryr sig inte.

I både "Striptease" och "Reportrarna" pekas alltså Klippan och dess 10-kalbefolkning ut som unik med rasism och främlingsfiendighet, och detta har ratt stor genomslagskraft i Sverige. Naturligtvis fick det också negativa konsekvenser för ortens invånare.

Ambitionerna med programmen är mycket lovvärda och flera av inter­vjuerna avslöjar, som vi sett, förekomsten av rasism och främlingsfiendig­het i Klippan. Men man kommer inte ifrån att det blir en mycket vinklad och ensidig bild av Klippanborna som speglas i dessa program. Inte minst märks detta i urvalet av "Klippanbor". Istället för att rasism och främ­lingsfiendighet blir en angelägenhet för hela svenska folket lokaliseras pro­blemet till en speciell ort i Skåne.

En fortsatt stämpling

Under våren 1996 präglas nyhetsrapporteringen bl a av olika manifestatio­ner för att hedra minnet av Gbeyo men också i hög grad om hur kommu­nen försöker resa sig och ra bort rasiststämpeln. Vidare hur kommunen söker arbeta med att skapa framtidstro och en positiv bild av Klippan. Dessa olika manifestationer och projekt framställs i pressen som skapade för att sudda bort rasiststämpeln.

2°7

Arr MÖTA FRÄMLINGAR

Flera tidningar ger olika uppföljningar på händelserna i Klippan och skickar reportrar till orten t ex när domen faller i Hovrätten och på årsda­gen för mordet.

I början av oktober 1996 kommer Högsta domstolens dom, med en straffskärpning gentemot Hovrätten. Detta föranleder pressen att åter be­ge sig till Klippan för att höra allmänhetens åsikter om mordet. Kvällspos­tens rubrik lyder: "Klippan drar en suck av lättnad". Den utsände journa­listen skriver att alla han träffar på gatan drar en suck av lättnad inför domslutet. Förhoppningarna i Klippan är nu att domen blir slutpunkt för det som har med mordet att göra. En intervjuad man säger: "Vi måste nå­gon gång lämna det bakom oss och gå vidare. Men vi skäms över det som hänt och kommer alltid att ra bära det med oss" (KvP 3 oktober 1996).

Sydsvenska Dagbladet har vintern 1996-97 en artikelserie som kallas "Skåne - en vintertesa" (SDS 28 december 1996). I denna serie uppmärk­sammas olika skånska orter som under det gångna året ratt uppleva dra­matik och svarta rubriker. Först ut i serien, alldeles i slutet av 1996, är Klippan. Journalisten Sven Hovne har gjort ett eftertänksamt reportage om "Klippan i skuggan av mordet". Han inleder texten:

För ett och ett halvt år sedan blev Klippan ett namn på var mans läppar. Ett namn vi plötsligt förknippade med fasa, rasism och obegripligt våld. Den 23-årige afrikanen Pa­trick Nadji blev brutalt nerstucken mitt i natten aven sextonåring och dennes kompis i ett skinnskallegäng som var ute för att" pryla en neger". Sedan dess är inget sig mera likt i Klippan. Ett och ett halvt års medieexponering har hos Klippanborna skapat en känsla av att vara orättvist stämplade och utpekade. För Klippan är ovanligt vanligt. En svensk tätort som alla andra. (SDS 28 december 1996)

I artikeln liksom i andra artiklar och TV-reportage är det återigen vanlig­heten hos Klippan som lyfts fram. "En ort, som tidigare mest var känd - i den mån den överhuvudtaget var känd - för ett pappersbruk och duktiga brottare, har i ett och ett halvt års tid löpt medialt gatlopp som rasistfäste" (SDS 28 december 1996). Hovne poängterar att man inte möter några hotfulla skränande rasister utan vanliga lugna och trivsamma Klippanbor. Han slår fast att det som hände i Klippan kunde ha hänt var som helst -att mordet på Patrick Nadji kanske säger mer om det svenska samhället i stort. Reportaget handlar också om medietrötthet, att medierna varit allt­för flitiga med att besöka Klippan under det gångna året. "Klippan är sön­derintervjuat, sönderfotograferat och sönderrapporterat" (SDS 28 decem­ber 1996).

208

KLIPPAN - BIWEN AV EN ORT SOM RASISTHÅLA

"Klippan - ett skånskt Alabama"

Dagens Nyheter har under vårvintern 1998 en artikelserie där man upp­märksammar och intervjuar människor som arbetar mot våld och rasism. Den 10 februari startar serien med en helsida om en föräldragrupp i Klip­pan som kämpar för att fa sina söner, som är medlemmar i eller sympati­serar med nazistiska organisationer, att inse vad de håller på med. Journa­listen Birgitta Albons träffar och intervjuar människor i Klippan. Den 13 februari följs serien upp i en artikel där Birgitta Albons intervjuar en polis och en skolkurator i Klippan. I artikeln framgår att rasisterna och nazis­terna i Klippan har gått under jorden, men att de finns kvar.

Den 22 februari 1998 har Helsingborgs Dagblad tagit fasta på Dagens Nyheters artiklar och man har en stor helsida om Klippan som fokuserar på att slagsmålen mellan nynazister och unga invandrare fortsätter. Rubri­ken till artikeln lyder: "u nder ytan växer motsättningarna. Det ser mörkt ut i Klippan drygt två år efter mordet - nynazister och unga invandrare fortsätter slåss". Reportern bygger sin helsidesartikel kring att under den skenbart lugna ytan i Klippan växer motsättningarna mellan olika ung­domsgrupperingar (HD 22 februari 1998). I artikeln betonas att Klippan är ett vanligt samhälle; de problem som finns här också finns på många andra platser i landet.

Reportern tar fasta på bråken mellan "unga med invandrarbakgrund och svenskar" och söker upp två representanter för de båda grupperingar­na. En del av bråken, menar reportern, kan skyllas på "Mustafa" och "Amir" som är ledartyper och som unga killar med invandrarbakgrund ser upp till. "Mustafa" intervjuas i artikeln som representant för unga med in­vandrarbakgrund. "Peter", en av de ledande nazisterna i Klippan, kommer också till tals. "Mustafa" och "Peter" uttalar sig om varandra i artikeln: "Mustafa tycker att Peter är en feg stackare och Peter tycker att Mustafa är usel på att slåss." "När vi kommer till makten slänger vi ut dem, säger Pe­ter." Peter säger också: "Om de inte åker in i fängelse kommer de att sticka ner mig eller någon kamrat med kniv snart. Och då hämnas någon av oss" (HD 22 februari 1998).

I denna artikel är "Mustafas" och "Peters" hållningar till varandra klart uttalade. T rots att de har fingerade namn är de lätt igenkännbara, och de vet direkt vem den andre är. Några dagar efter denna artikel, natten till lördagen den 28 februari, ryker "Mustafa" och "Peter" ihop i Klippan. En ung man med utländsk bakgrund far en kniv i låret vid det tillfället. Den­na händelse utlöser ett allt starkare hat mellan de olika ungdomsgrupper-

209

Arr MÖTA FRÄMLINGAR

ingarna i Klippan och trappar upp motsättningarna under resten av året. Till skillnad från den positiva ton som fanns innan knivhuggningen då tidningarna fokuserade på alla positiva insatser som gjorts i Klippan foku­serar tidningarna återigen på öppen främlingsfientlighet och rasism.

Händelsen då en ung man blev knivhuggen aven nazist i Klippan för­anleder journalisten Per Svensson på Sydsvenska Dagbladet att följande sön­dag ha ett stort reportage på två helsidor i tidningen. På första sidan: "Var­för just i Klippan?" Rubriken inne i tidningen lyder: "Klippan - ett skånskt Alabama". Svensson gör ett besök i Klippan och finner bevis för bl a segre­gering. Artikeln illustreras av först en bild från cafeterian på Klippans gym­nasium med texten: "På ena sidan muren: nästan alla i uppehållsrummen till höger om elevkafeterian på Klippans gymnasium är invandrare. - Vi sitter här för att våra kompisar gör det. Situationen i Klippan är så känslig att ingen av ungdomarna vill ha sitt namn i tidningen." Nästa bild är från en annan soffgrupp, där "svenskarna" sitter. Texten lyder: "På andra sidan muren: i soffgruppen utanför rektorsexpeditionen sitter' svenskarna'. - Vi sitter här för att våra kompisar sitter här" (SDS 8 mars 1998).

Svensson rekapitulerar i sin artikel den artikel som HD publicerat före-gående helg. Svensson fortsätter:

Och så kom natten till lördagen den 28 februari - sammandrabbningen, kniven, blo­det - som en bekräftelse. F rågan är bara på vad. På omvärldens fördomar om Klippan? Eller på att Klippan faktiskt är ett litet skånskt Alabama av tidig 6o-talsmodell: rasism, lynchningar osv.? (Vid HB:s bardisk kan man även beställa en Alabama slammer). (SDS 8 mars 1998)

Svensson försöker i sin artikel utröna om bilden av Klippan som ett rasist­faste faktiskt stämmer. Han avslutar med: "Så frågan kvarstår: Varför just i Klippan?" (SDS 8 mars 1998). Slutintrycket är ändå att Klippan är unikt.

Skottlossningen

Natten till söndagen den 26 juli 1998 avlossade den nyligen frigivne 23-åringen flera skott med ett gevär in i lägenheten till den unge man med invandrarbakgrund som knivhöggs i februari tidigare det året. Den allvar­liga händelsen gav nytt bränsle både åt stridigheterna mellan de olika gänggrupperingarna i Klippan och åt tidningsskriverierna.

I Klippan är människorna förtvivlade över den upptrappade utveck­lingen men på många håll är det just Klippans rykte som ort och dess stämpel som man tycks mest bekymrad över. "Alla goda krafter måste mo-

210

KuPPAN - BILDEN AV EN ORT SOM RASISTHÅLA

biliseras för att ta bort Klippans tråkiga stämpel som rasisthåla!" Det är tu­

ristkonsulent Eivor de la Cueva som citeras i en artikel. Hon möter många människor genom sitt yrke och förklarar att hon är trött på att "Klippan av många förknippas med rasism." Cueva säger vidare att Klippan tar skada av att "[f]öretagare tänker sig för två gånger innan de etablerar sig i Klippan. Och handeln drabbas om folk undviker Klippan" (NST28 juli 1998).

Även det nytillträdda kommunalrådet Rune Persson intervjuas i arti­keln och han förklarar att "bråken måste ta slut" och "polisen måste visa att den har kontroll över situationen i Klippan." Det krävs nu ökade in­satser och resurser till polisen (NST 28 juli 1998).

Inte bara kommunledning och näringsliv är oroade över de våldsdåd som skakar Klippan. Det kommunala bostadsbolagets vd Björn Lagerlöf är djupt oroad över att Klippan allt mer förknippas med rasism och bråk. Befolkningsantalet fortsätter att minska i kommunen och negativ publici­tet för kommunen motverkar effektivt planerna på att fylla den stora an­delen tomma lägenheter hos bostadsbolaget: "Skjutandet under helgen och vad som tidigare hänt i Klippan är en publicitet som vi kan betacka oss för i kommunen," säger han (HD 28 juli 1998).

Tore Björgo menar att en enskild händelse som associeras med nyna­zism eller rasism kan stigmatisera en plats. I detta fall kan vi se mordet på Gerard Gbeyo som den stigmatiserande händelsen för Klippan. Men det verkligt stora problemet för platsen och lokalbefolkningen uppstår om det händer igen, som i Klippan. Då kan det bli en medial följetong med spän­nande, pirrande och intressanta händelser. Det är ortsnamnet som påkal­lar folks uppmärksamhet och som signalerar ett nytt avsnitt av följetongen (Björgo & Carlsson 1999: 120).

"Snart har vi inbördeskrig"

En vecka efter beskjutningen i Klippan skickade Kvällsposten en reporter till orten för att göra ett reportage om läget i centrala Klippan nattetid. Över hela förstasidan lyder rubriken: "Klippan i natt: Våldet i centrum" i feta versaler. En stor bild visar ett gäng ungdomar framför Halvards bar i Klippan. Reportaget ägnas två helsidor. Inne i tidningen har man satt en stor rubrik över hela ena sidan: "Snart har vi inbördeskrig". Under­rubriken lyder: "Klippan skakas av våld och hat" (KvP 2 augusti 1998).

Tidningen använder sig av krigsrubriker i detta stort uppslagna reporta­ge. Egentligen händer inget speciellt den kväll som reportern gör besök i

211

Arr MÖTA FRÄMLINGAR

Klippan, utan artikeln handlar mest om att situationen i Klippan är så lad­dad att vad som helst snart kan hända igen. Reportern går runt i centrala Klippan och pratar med människor som uttrycker sin oro över läget. Vakt­havande befäl berättar att man satt in extrainsatser av poliser. En vakt på en av krogarna säger: "Stämningen är infekterad. Om ett år kan vi ha inbör­deskrig. Folk går på krogen nu med pistoler och knivar". Vi rar reda på att man i Klippan har gått över gränsen vad gäller våld och att våldet mellan invandrare och rasister trappats upp. Reportern intervjuar en ung kvinna från Bosnien som vill flytta från Klippan: "Det är nog bäst för oss invand­rare att flytta härifrån. Det känns att alla här vill ha ut oss från Klippan. Bråken och dödandet tar inte slut förrän vi flyttar" (KvP 2 augusti 1998).

I kommunen fortsätter man att bekämpa den negativa bild som sprids av Klippan: "Bråken rar inte stämpla Klippan" lyder rubriken på en arti­kel. Artikeln handlar om att kommunens näringslivsurvecklare Evert Teg­le och marknadsbolaget, som består av representanter från kommunen, köpmän och företagare, anser att Klippan måste bemöta bilden av Klip­pan. Man vill marknadsföra" det verkliga Klippan som innehåller mycket positivt" (HD 5 augusti 1998).

"En liten grupp ungdomar ska inte ra stämpla hela kommunen", säger Evert Tegle, och "[d]et allvarligaste är att alla som bor och arbetar i Klip­pan känner sig trampade på".

Det kommunala bostadsbolagets vd Björn Lagerlöf anser att den nega­tiva bild som tecknats av Klippan försvårat för företaget att hyra ut lägen­heter. Det var blivit svårare att ra hyresgäster från andra orter. Det kommunala bostadsbolaget Treklövern går back och invånarantalet i kom­munen har sjunkit till under 16 000 (HD 5 augusti 1998).

Forskning från Norge visar att när en ort kommer i blickflinget som Klippan gjorde rar detta uppenbara konsekvenser för kommunledningen. De kommer i rampljuset i riks media och avkrävs snabba svar på kompli­cerade frågor som "Varför skedde det just här?" Man frågar sig om kom­munen tagit tidigare signaler på allvar, och vad man tänker göra för att morverka de problem som uppstått (Björgo & Carlsson 1999: 130). Detta var speciellt rydligt under TV-programmet "Striptease" då kommunalrå­det grillades och ställdes till svars.

Något av det svåraste för kommunledningen blir att ta ställning till hur de skall framställa dimensionerna i det som sker. Ska de gå med på mediernas förenklade verklighetsbeskrivning och därmed bekräfta den dramatiska bilden av platsen och dess invånare? Eller ska de försöka ra fram det de menar är de rätta proportionerna i det som skett och därmed bli beskyllda för att bagatellisera situationen? Det kanske värsta intrycket

212

KLIPPAN - BILDEN AV EN ORT SOM RASISTHÅLA

som man kan ge utåt är att framstå som tafatt. Man måste visa symbolisk handlingskraft. Faran är, menar Tore Björgo, att man inte har tid att kart­lägga och analysera vad som faktiskt har skett, och att de åtgärder man fö­reslår ofta kommer att vara konventionella. Det finns risk för att man handlar överilat (Björgo & Carlsson 1999: 131).

Händelser som de i Klippan kan också få konsekvenser för näringsli­vet. När tidningarna fokuserar på rasism och nazism skapar det oro i det lokala näringslivet. I Brumunddal i Norge, där man haft liknande pro­blem som i Klippan, tog man precis som i Klippan tidigt kontakt med kommunledningen för att få till stånd en lokal mobilisering för att försöka rentvå platsen.

Treårsdagen av mordet uppmärksammades i Dagens Nyheter med en artikelserie om Klippan den åttonde och nionde september 1998. Journa­listen Birgitta Albons tar fasta på att våldet i Klippan fortsätter flera år ef­ter mordet på Gbeyo. Hon skriver: "Då sa man att det kunde ha hänt var som helst i Sverige. Men våldet fortsätter. I februari knivskars en ung ko­sovoalban aven nazist. Varför just i Klippan?" (DN8 september 1998)

Den fonsatta händelseutvecklingen i Klippan, med nya våldsdåd, innebär alltså att journalisterna fortsätter, eller åter börjar, fråga sig om Klippan kanske ändå är unikt.

Sammanfattande analys

Mordet på Gerard Gbeyo innebar att den skånska orten Klippan stämpla­des som en "rasistort" i media. Varje gång nyhetsmedierna skrev eller rap­porterade om mordet på Gbeyo eller efterföljande rättegångar och händelser, knöts hela orten ihop med händelserna och mordet fick heta Klippan-mordet (jfr Brune 1996). Platsnamnet kopplades samman med ra­sism och nazism gång på gång. Genom att använda platsnamnet antingen i överskriften eller i underskriften visar media vilken följetong det gäller (jfr Björgo & Carlsson 1999). Krigsrubrikerna återkom vid rättegångarna när interiörerna kring den nazistiska subkulturen spelades upp med vapen och annat. Klippan hamrades in i människors medvetande så slutsatsen till slut måste bli att det är något speciellt med folket och mentaliteten på orten. Samma stämpling aven hel ort har även skett på andra håll i landet. I Klip­pan skapades stora rubriker inte bara kring själva mordet på Gbeyo utan också kring efterföljande händelser, som när en nazist i Klippan knivskar en ung man med invandrarbakgrund.

213

Arr MÖTA FRÄMLINGAR

I denna artikel har jag gjort en diskursanalys av ett mediematerial som samlats in om Klippan under cirka tre-fyra års tid. Materialet visar att det växer fram en dominerande bild av Klippan som speciellt rasistiskt. I tid­ningarnas beskrivning av Klippan framhävs dess normalitet trots att det man vill visa är det motsatta.

I diskursen ingår att visa att Klippanborna är fientliga och kalla gente­mot främlingar. De bryr sig inte om att det ligger en död svart man i ett buskage i centrala Klippan. Bevisen för detta är att Gerard Gbeyo ligger död i centrala Klippan under 15 timmar utan att bli upptäckt och att det funnits vittnen som sett den döende mannen tidigare under natten. Det finns även andra mediebilder av Klippan, enskilda journalister som vill skildra en annan verklighet, men dessa bilder far aldrig någon riktig ge­nomslagskraft. Klippanbornas manifestationer mot våld och rasism och även de aktiviteter som kommunen tar initiativ till för att ta itu med den öppna rasismen i Klippan far stor uppmärksamhet men förmår inte över­skugga den dominerande negativa bilden av Klippan.

Olika företrädare för Klippan, bl a polischefen och kommunalrådet, försöker bemöta den bild av farliga Klippan som växer fram och pekar på att Klippan är ett tryggt samhälle att bo i. Den negativa bild av orten som växer fram oroar inte bara kommunens företrädare utan också det lokala näringslivet som försöker fa i gång något man kallar en Klippananda ge­nom att skapa olika lokala nätverk.

Två TV-program som tar upp Klippan till närgången granskning far speciellt stor genomslagskraft. "Striptease" och "Reportrarna" väcker stor uppmärksamhet med sina intervjuer och inslag och beruter med kraft bil­den av Klippan som en "rasisthåla".

I Klippan finns i dag en stor misstänksamhet mot journalister och många upplever att medierna förvanskar de problem som finns i Klippan. Detta tydliggörs när Klippanbor rör sig utanför orten och ständigt far be­svara frågor kring hur man kan bo på en sådan rasistort eller om man kän­ner till dem som mördade Gbeyo. Alltså tvingas människorna i Klippan ständigt att förhålla sig till den bild av orten som skapats i medierna. Ett sätt att undvika denna typ av frågor är att inte berätta varifrån man kom­mer. Man kan fråga sig hur detta påverkar ortens identitet och självbild.

Under de år som gått sedan mordet på Gbeyo har tjänstemän, politi­ker och andra i ledande ställning i Klippan på olika sätt kämpat för att bil­den av orten ska förbättras. Diskussionerna om stämplingen har tagit mycket plats och kraft efter mordet kanske så till den grad att viktigare frågor som varför det finns nazism och rasism i samhället tenderar att bli

214

KLIPPAN - BILDEN AV EN ORT SOM RASISTHÅLA

underordnade. I december 1999 gick cirka tusen gymnasieelever i Klippan ut och demonstrerade mot mediernas stämpling av orten och skolan. De­monstrationen var en följd av att TV-programmet "Kalla fakta" veckan ti­digare sökt spegla rasism och nazism på Klippans gymnasieskola (jfr Björgo & Carlsson 1999). Att ständigt se sin ort uthängd i medierna som speciellt rasistisk har nu alltså ratt som konsekvens att Klippanbor mobili­serar mot medierna för att protestera.

Ett viktigt resultat av mediabevakningen av händelser som de i Klippan är att man faktiskt kan hjälpa till att bryta ner och motverka en högerex­trem och våldsam miljö. Mediauppmärksamheten kan ra en mobiliserande effekt, något jag tydligt ser i Klippan. Lokalbefolkningen och kommunen rar underskrivet allvaret i det som sker och man mobiliserar för att göra nå­got åt problemet. En annan positiv effekt är att enskilda ungdomar blir klara över allvaret i sina handlingar. Detta gäller i första hand ungdomar som inte är kriminellt belastade (jfr Björgo & Carlsson 1999).

Media kan även förstärka negativa tendenser. Det finns forskning som visar att enskilda ungdomar uttrycker att ett viktigt motiv bakom angrepp på flyktingar eller invandrare är att ra personlig uppmärksamhet i media. För ungdomar som uppfattar sig som förlorare i lokalsamhället kan ett stort tidningsuppslag ge en känsla av att vara betydelsefull och mäktig. För mer organiserade grupper kan mediabevakning vara ett centralt motiv bakom terrorhandlingar. Man vill markera, styra och ra respekt. De vet att överraskande, dramatiska och våldsamma handlingar är gott nyhetsmate­rial (Björgo & Carlsson 1999: 125).

Mediernas uppmärksamhet var en förutsättning för V AM:s (Vitt Ariskt Motstånd) och andra rasideologiska gruppers uppsving i början av 1990-talet, menar Helene Lööw. Olika kamratgäng på olika håll i landet med invandrarfientliga eller rasistiska åsikter hittade en politisk uttrycks­form för sina tankar. De fick kontakt med de delar av nätverket som till­handahåller rekvisita och propaganda och började etablera egna grupper (Lööw 1995). Även Ylva Brune fann i sin undersökning att rasisterna gyn­nades i ett avseende genom att media skrev om dem. Det gjorde Vålbergs rasister kända och de blev snart kontaktade av personer som ville knyta dem till sina organisationer (Brune 1996).

Alla orter där det inträffar incidenter med rasism/nazism rar inte denna stämpel. Orter med ett redan positivt intryckskapital, som Lund, rar den in­te. Även storstäderna skyddas därför att det finns så mycket andra intryck därifrån att de är i det närmaste vaccinerade mot denna typ av stigma. Dä­remot kan enskilda stadsdelar vara utsatta (Björgo & Carlsson 1999: 133f).

215

Arr MÖTA FRÄMLINGAR

De platser som Björgo påvisat blivit offer för rasistiska och nazistiska uttrycksformer och medias behandling av dem tillhör en annan kategori. De är platser som folk inte har någon uppfattning om, eller redan har en negativ syn på. På det sättet blir det intryck som förmedlas genom media efter dramatiska händelser och djupreportage folks viktigaste intryck av platsen (ibid: 134).

Orten Vålberg i Värmland blev också en symbol för rasistiskt våld. Yl­va Brune, som studerat tidningsbevakningen under den period när Vål­berg var som mest utsatt, fann att en positiv karakteristik av orten var något vanligare än en negativ under den studerade perioden. Men det som fick genomslag var det negativa om skrevs, Brune konstaterar att för Vålbergs rykte och självbild väger antagligen en kvällstidningslöpsedel -"Hatets Vålberg" - tyngre än tio välvilliga omnämnanden i mindre artik­lar (Brune 1996).

Ett faktum är att den öppna och tydliga rasismen i form av nazism har vuxit sig starkare i Klippan än på många andra orter den senaste åren. Av det kan man dock knappast dra slutsatsen att människor i allmänhet i Klippan är mer rasistiska än på andra orter.

En intressant fråga är varför Klippan och dess invånare utpekas som rasister. Varför stämplas invånarna som avvikande från det "normala" svenska mönstret? Olika forskare som studerat s k avvikare hävdar att av­vikaren stärker den "normala" gruppens sammanhållning. Avvikaren ger omgivningen möjlighet att identifiera sig som normal, och sitt eget bete­ende, sina egna normer och värderingar som de riktiga. Avvikarens funk­tion är normativ (Åkesson 1991: 61). Om vi överför detta resonemang på Klippan och dess invånare skulle man kunna tolka det som att det onor­mala, avvikande, finns förlagt till Klippan och vi som bor i övriga Sverige går fria från rasism. Vi behöver en ort som Klippan precis som vi behöver nazisterna för att visa vår egen normalitet.

Sociologen Birgitta Löwander menar att rasism många gånger debatte­ras bland politiker som något som finns någon annanstans och är någon annans problem. Samma förnekande av rasism har även påvisats bland dem som arbetar inom massmedieföretag, bland företagsledare, universi­tetsprofessorer och andra akademiker. Förnekandet av rasism har tolkats som en försvarsstrategi av betydelse för elitens och nationens självbild som tolerant och förstående (Löwander 1997: 10).

I likhet med ovanstående resonemang menar jag att när man utgår från att människor i Klippan är speciellt kallsinniga gentemot främlingar och att orten är unik kan man se detta som ett led i det allmänna förnekandet

216

KLIPPAN - BILDEN AV EN ORT SOM RASISTHÄLA

av att rasismen i vid bemärkelse faktiskt finns i hela Sverige. Det är behän­digt att på detta sätt peka ut en speciell on som rasistisk eftersom man för­lägger dessa problem till en annan plats än där man själv bor och verkar och slipper konfronteras med egna värderingar och den egna onens rasism.

Referenser

Litteratur Alsmark, G. (1990) "Sjöbo visar vägen - men vart?" i Alsmark, G. & Uddman, P., Att möta

.främlingar: Vision och vardag. Lund: Lund University Press. Björgo, T & Carlsson, Y. (1999) Vold, rasismen og ungdomsgenger - forebygning och bekjem­

pelse. Tano - Aschehoug. Brune, Y. (1996) Vdiberg i nyheterna - en kamp mellan tolkningsmömter. Göteborg: Institu­

tionen för journalistik och masskommunikation. Fryklund, B. & Peterson, T. (1989) Vi mot dom. Det dubbla .främlingsskapet i Sjöbo. Lund:

Lund University Press. Lööw, H. (1995) "Wir sind wieder da! Ungdomar i den rasistiska undergroundrörelsen i his­

toriska kontexter" i Chaib, M. (red) Strömmar i tiden. Ungdomars livsviOkor i en flrän­derlig värld. Uddevalla: Daidalos.

Tidningar Aftonbladet Dagern Nyheter Helsingborgs Dagblad Kvällsposten Nordvästra Skdnes Tidningar Sydsvernka Dagbladet

IV "Reportrarna" "Striptease"

Published with permission from

http://www.arkiv.nu