Möte: Istanbul 3

TURKIET 1:25 – HISTORIA OCH IDENTITET I MINIATURK

Av Adam Hjorthén, masterstudent vid Historiska institutionen, Uppsala universitet. Hjorthéns masteruppsats behandlar historiebruk och identitet i svenska och amerikanska utställningar av den kontroversiella Kensing-tonstenen. Han intresserar sig även för frågor rörande nationalism och kulturarv.

I det moderna samhället, där allt fast förflyktigas, samlas många kring det gemensamt förflutna. Nationen – den idag kanske mest självklara sociala identitets-markören – vilar på berättelser om sitt folk och sin historia; ”man måste veta sin historia för att veta vem man är”. Innebörden av denna truism, motiverad av frågan kan du din historia?, har genomgått radikala förändringar i 1900-talets Turkiet. När den turkiska republiken grundades 1923 förpassades Islam, det Osmanska imperiets religion, till den privata sfären. I dess ställe skulle språk och historia verka nationellt enande.1 Sedan 1980-talet har emellertid Islam i form av religiöst färgade politiker och partier tagit allt mer plats i det turkiska samhället. En utveckling som har intensifierats under det senaste decenniet.2

År 2003 öppnade temaparken Miniaturk vid Gyllene hornets strand i Istanbul. Här visas 105 modeller föreställande byggnads-verk från Istanbul, Anatolien och landområden utanför Turkiet som tidigare var en del av det Osmanska imperiet. Min upplevelse av dagens Istanbul är att staden starkt betonar sin position som en plats av kulturmöten, stående mittemellan öst och väst. Samtidigt hoppas en majoritet av befolkningen att landets position förflyttas något i och med ett framtida EU-medlemskap.3

Utgångspunkten för mitt föreliggande resonemang är det faktum att museer inte visar historien, de visar samtiden; de är en produkt av rådande diskurser och historiesyn. I Turkiet ställs detta faktum emellertid inför ett flertal utmaningar.

4 Valör 2009/2

Denna artikel betraktar Miniaturk som ett uttryck för en pågående förhandling kring den turkiska nationella identiteten, i en tid av global turism och inhemsk kamp om nationellt tolkningsföreträde. Min tes är att nyss nämnda faktorer tvingas tas i beaktande i det moderna turkiska historiebruk som syftar till konstruktionen av en regional och nationell identitet.4 Därmed är mitt syfte även att bryta ner tron på historia som något förhållandevis oproblematiskt identitetsskapande. Det är en diskussion kring detta, länken historia – identitet, som blir vår första anhalt.

Turkiet: historia – identitetHistoria verkade länge i nationens tjänst. De mäktiga männens, vinnarnas och det ärofulla landets historia stod i direkt relation till nationalismens legitimering; kärnfullt iakttaget i Eric Hobsbawms sentens: ”hist-orians are to nationalism what poppy-growers in Pakistan are to heroin-addicts: we supply the essential raw material for the market.”5 När Mustafa Kemal Ataturk grundade republiken Turkiet lades vikt vid formulerandet av nationens historia och republikens plats däri.6 Antagandet med denna typ av historieskrivning är att den på ett oproblematiskt, rättframt sätt stödjer ideologin eller identiteten. Ett problem är emellertid att det inte finns någon allmän eller delad historia.

De senaste årtiondenas ökade global-isering har gjort världen allt mer till ”en

enda plats”, vilket lett till att nationella och klassbaserade identiteter i stort har frångåtts till förmån för mer heterogena, kulturella identiteter.7 Om 1800-talet var nationalismens århundrade började det under 1900-talet, med Peter Aronssons ord, att finnas en ”konkurrens på marknaden för identiteter.”8 Pierre Nora menar att ett land med mångskiftande minnen och traditioner, som exempelvis USA, är mindre känsligt för konkurrerande tolkningar av nationellt gemenskapsformande historiska händelser.9 I Turkiet, där den nationella identiteten är starkt påbjuden ovanifrån10, blir konkurrerande historiska narrativ å andra sidan ett hot mot själva nationens kärna11 – synligt inte minst i förhållandet till folkmordet på armenierna 1915. Vidare har republiken sedan dess grundande balanserat sin moderniseringsprocess mellan sekularisering enligt en västeuropeisk upplysningsmodell och en muslimsk idétradition; vad Ayse Kadioglu kallat den turkiska nationalismens paradox.12 Historia verkar inte oproblematiskt linjärt identitetsskapande, vilket fallet Turkiet också visar.

Även den norske antropologen Thomas Hylland Eriksen har pekat på att den kausala länken mellan historia och identitet är alltför förenklad. Det finns inte bara en historia utan flera, och dessa har ingen annan mening än den tillskrivna. Historieskrivningen verkar på detta sätt som en sorts mytbildning, viktig som ”ett

5Möte: Istanbul

fundamentalt uttryck för människans sätt att vara”.13 Istället för länken historia–identitet propagerar Hylland Eriksen alltså för länken historia–myt–identitet.14 En plats där myter appliceras, odlas och förevisas är på museum och vid kulturarv. Här aktiveras valda delar av historien på olika sätt, med olika syften och mot olika typer av besökare. I historiebruket skapas och omförhandlas den historia som anses betydelsefull. Detta relativt abstrakta resonemang ska vi nu försöka konkretisera genom en inblick i historiens identitetsskapande funktion i flanörens intryck av Istanbul och, framför allt, av Miniaturk.15 Vilken identitet tycks Istanbul och Miniaturk stödja?

En flanör i Istanbuls historiska samtidDet första jag möts av efter ankomsten till Ataturkflygplatsen, något söder om stadens europeiska centrum, är den park som sträcker sig över Marmarasjöns strand, där barnfamiljer och vänner plockat ut sina grillar och picknickfiltar i den ljumna försommarkvällen. Samtidigt som bilden känns igen omges den av ett exotiserande skimmer som nyanserar intrycken, där exempelvis många picknickfiltar ersatts med turkiska (”orientaliska”) mattor. Iakttagelsen må vara av marginell betydelse, men sätter fingret på staden Istanbuls paradoxala framtoning.

Överallt i Istanbul finns spår – mer eller mindre subtila – av dess äldre historia. Det förflutna framträder vid besöken

av stadens kulturarvspärlor men döljs samtidigt av överlagringar och återbruk. Likt stadsbilden, oöverblickbar när man rör sig i myllret av stadens gator, blir stadens förflutna svår att dechiffrera. Det är även påtagligt hur otydligt Turkiets och Istanbuls moderna historia, det vill säga republikens historia, framträder. Runt om i stadsbilden finns monument och statyer föreställande landsfadern Ataturk, men på få ställen berättas om vad som skett därefter. Vid ett besök i den imponerande bysantinska Basilicacisternen möts jag av något oväntat – en modell av miniatyrparken Miniaturk. Lika tydligt avvikande som modellen är i cisternens rum är Miniaturk i stadens historiskt narrativa orkester; ”Den spännande parken vid Gyllene hornets strand rymmer”, enligt guideboken, ”modeller av landets mest imponerande byggnadsverk”.16 Här representeras historien i samtiden. Det är dit vi nu ska bege oss.

Miniaturk är förlagt i en dalgång längsmed Gyllene hornets norra strand. Parkens entré öppnas upp i en avsats, med ramper som leder ner till själva parklandskapets något lägre nivå. Från avsatsen överblickar man hela parken och dess byggnadsverk. Det plank som sträcker sig runt parken lyckas inte stänga ute den omgivande miljön – bostadshusen blir en del av parkens kulissbygge. Besökarna utgörs till en överväldigande majoritet av skolklasser. Det finns en påbjuden

6 Valör 2009/2

gångriktning i parken som jag följer; genom Anatolien, Istanbul och slutligen de utländska byggnadsverken. Efter detta går jag in i Segermuseet (Museum of Victory) i parkens nordvästra hörn, komplett med panoramor över självständighetskriget 1918-23 och slaget vid Gallipoli 1915, samt bilder på Ataturk ackompanjerade av landsfaderns bevingade ord. Öppnat till 80-årsminnet av den Turkiska Republiken utgör detta museum, enligt vägledningen, en del av det nationella minnet.17 På vägen ut passerar jag en grupp människor, samlad kring ett rum där några kvinnor klätt ut sig i tillsynes traditionella turkiska kläder, komplett med huvuddukar och långa

färggranna klänningar. Många muntra miner gömmer sig bakom kameralinserna. Slutligen tittar jag snabbt in i barnens mycket välanvända lekområde och köper mig en flaska vatten från en av parkens kiosker.

När man som vuxen besökare går omkring i parken slås man av det överdåd av kitsch som här råder. Byggnadsverken är mycket välgjorda kopior, men helhetsintrycket ger en smått humoristisk känsla av overklighet. Höjden av kitsch nås i kristallmuseet, med 16 byggnadsverk framställda av laserprojicerade hologram.18 En fråga dröjer sig kvar: Vad är poängen med detta? Barnen verkar ha roligt, men

Planritning över Miniaturk. Entré från vänster i bild, första cirkelformade området utgör Anatolien, andra cirkelformade området utgör Istanbul. Längsmed parkens norra sida finns byggnadsverken från de forna Osmanska landområdena. Källa: Türeli 2006, s 61.

7Möte: Istanbul

inte så mycket över byggnadsverken som sina kompisar och parkens lekplats. Den miniatyr som utan konkurrens verkar skapa störst uppståndelse bland barnen är Ataturkstadion, där man för en liten penning kan höra publiken sjunga hejaklackssånger till någon av Istanbuls fyra stora fotbollsklubbar. Framför flera miniatyrer har lärare stannat till och gör sitt bästa för att berätta om byggnadsverket för sina otåliga skolbarn. Är det detta som är syftet – en lekfull utbildning? I den vägledning till parken som utdelas till besökarna hälsar Istanbuls borgmästare, Kadir Topbas, välkommen.

It is here that the secrets whispered from the Galata Tower can be heard in Haghia Sophia. […] It is here that you can glimpse the Mostar Bridge through the window’s of Ataturk’s house. It is here that the Halikarnassos Mausoleum winks at the Seljuk Gök Medrese.19

Budskapet faller väl in i Miniaturks slogan: ”All times and places of Anatolia are together, all in one place at one time…”.20 Turkiet genomgår idag en nationell omförhandling. Det är i ljuset av denna jag menar att vi ska se Miniaturk. Innan vi går vidare till en diskussion kring detta ska vi emellertid bryta ner parkens struktur. Vad är parkens intention och hur implementeras den?

Miniaturks struktur och uttolkningByggandet av Miniaturk initialiserades 2001 som en del i kommunen Istanbuls vid millennieskiftet lanserade kampanj kallad ”Kentim Istanbul”, i ungefärlig översättning ”Min stad Istanbul”. Bak-grunden till kampanjen var att stadens befolkning ansågs ha för lite regional identitetskänsla. Precis som invånare i Paris känner sig som parisare borde Istanbuls turkar kunna omstöpas till istanbuliter.21 Miniaturk stod klart 2003, färdigställt av det icke-vinstdrivande kommunala bolaget Kültur A, med kostnaden till stor del täckt av sponsorer.22 Tanken bakom Miniaturk uttrycks via dess hemsida. Vi hör återigen borgmästaren Topbas:

Every civilization is remembered by its monumental structures. Monuments have a special place in the memory of societies. From end to end, our country contains many monuments, each acting as an icon of its particular locale. To see all of these architectural wonders in any one

Vy över Miniaturks Istanbul-del. Över vattnet sträcker sig Bosporenbron.

8 Valör 2009/2

visit to our country is an arduous task. Based on this, Miniaturk was created to bring all of these masterpieces together in one place.23

Urvalet av byggnadsverk i Miniaturk var tänkt att representera alla civilisationer som härskat eller befunnit sig i eller runt Anatolien och där lämnat avtryck. Resultatet blev samlandet av 3000 år av historia, från antiken till Bysantium, Seljukerna och det Osmanska imperiet fram till idag. Målet var ”to create a fairy tale atmosphere”, med en park uppdelad i tre sektioner. Av dessa tre sektioner är Anatolien och Istanbul representerat av flest byggnadsverk, 45 vardera, medan de områden som ligger utanför dagens Turkiet men var en del av det Osmanska imperiet utgörs av 15 miniatyrer. Samt-liga parkens modeller är i skala 1:25 och tillverkade i plastmaterial.24 Med undantag för Hagia Sophia, Blå Moskén och Hippodromen är alla byggnadsverk starkt dekontextualiserade, tagna ur sitt historiska och kronologiska sammanhang, de flesta placerade utanför sin urbana miljö.25 Byggnader och monument som i verkligheten ligger bredvid varandra kan i parken vara långt åtskiljda, som exempelvis Hagia Sophia och Topkapi.26 Precis som citatet från borgmästare Topbas antyder är byggnadsverken ikoner, mästerverk, symboler snarare än historiskt kontextuella minnen. Parkens struktur bidrar till det

faktum att inget enhetligt historiskt narrativ presenteras för besökaren. Besökaren uppmuntras istället till interaktion med parken, där hon blir en medskapare av berättelsen.27 Därför, vill jag hävda, öppnas möjligheten för aktiverandet av flera olika historiska narrativ.

Miniaturk är inte ensamt i sitt slag. Tvärtom inplacerar sig parken i en rad av liknande miniatyrparker, främst förekommande i Europa.28 Som exempel kan nämnas Medurodam i Holland, Beconscott i England och Mini-Europe i Belgien. Likt Disneyland och Legoland är temaparken oftast något avsett för barn. Miniaturk har dock, min egen erfarenhet till trots, en målgrupp som utgörs av både barn och vuxna, utländska besökare likväl som inhemska.29

Inte heller i ett längre historiskt per-spektiv är miniatyrparkens uttryckssätt unikt. Principen att skapa sagoliknande och verklighetsflyktiga miljöer har varit livskraftig sedan 1800-talet, då exempelvis panoramor blev populära.30 I Segermuseet inplacerar man sig till och med uttryckligen i denna anda, där panoramorna är en ”humble contribution to this genre.”31 Ayse Öncü och Ipek Türeli har båda pekat på parallellen mellan miniatyr-parken och 1800-talets världsutställningar och nationella museer. En spännande jämförelse hittar Öncü i Eiffeltornet, invigt 1889 till världsutställningen i Paris. I och med detta byggnadsverk blev det

9Möte: Istanbul

för första gången möjligt för stadens invånare att betrakta stadsbilden från ovan. Staden kunde för första gången ses i sin helhet.32 Precis som Eiffeltornet gör staden till en ”verklighetens miniatyr” erbjuder Miniaturk tillfället att överblicka och medvetandegöra Istanbul och Turkiet. Här sammansmälter parkens uttryckssätt med initiativtagarnas syfte – att skapa medvetenhet och ”vi-känsla”. Parken ger en överblickbarhet som existerar på få andra platser i Istanbul.

Vad finns det då för narrativ som är möjliga att inkorporera? Ur tidigare forskning kan man abstrahera tre tolkningar av Miniaturks historiebruk, vilka till stor del sammanstrålar. Det första rör det osmanska arvet, det andra Istanbul i relation till den omförhandlade turkiska nationella identiteten, det tredje kretsar kring den transnationella turismen och den globala marknaden.

Tyngdpunkten i urvalet ligger på en turkisk eller islamsk identitet. Något som betonas av valet att inkludera byggnadsverk från det forna Osmanska imperiet utanför dagens Turkiet. Enligt Yilmaz och Uysal finns det flera anledningar till detta: det Osmanska imperiets mångkulturella identitet och tolerans; den osmanska moderniseringen och glidningen mot en europeisk identitet; samt, inte minst, det regionala framhävandet av det osmanska arvet.33 Urvalet ligger således i linje med de samtida turkiskt–islamska rörelser som

strävar efter att återvinna en historiskt förankrad muslimsk självbild.34 Skälet till detta urval uttrycks även väl av Türeli:

One result of the rise of Islamism in the public sphere in the 1990s has been to challenge the state-sanctioned narrative of national identity, and the need to give physical representation to these forces has resulted in efforts to rediscover Istanbul’s urban history as the former Ottoman capital.35

Scen från panoramat över slaget vid Gallipoli 1915. Efter mycket stora förluster på båda sidor vanns slaget mot de franska och engelska trupperna. Segermuseet i Miniaturk.

10 Valör 2009/2

Betoningen på det islamska och osmanska ska således ses som en del i den om-förhandlade turkiska nationella identiteten; eller om man så vill, en förskjutning i relationen mellan Istanbul och Ankara. Även Miniaturks placering i just Istanbul – osmanernas kosmopolitiska huvudstad som ratades av republikens tidigare kemalister – är ett uttryck för stadens återvunna ställning.36 Slutligen är en viktig aspekt Istanbuls positionering som en världsstad på den globala turismmarknaden.37 Miniaturk kan betraktas som ett medel för Istanbul att inplacera sig i en europeisk diskurs, där kampen om marknadsandelarna hårdnar. Frågan vi ska ställa oss härnäst är hur detta framträder och mottas genom flanörens ögon.

IdentitetsförhandlingarJag vill hävda att Miniaturk är såväl en ypperlig plats för kulturmöten, som en produkt av ett sådant. Miniaturk bör tolkas som en hybrid.38 Det är ett konkret ting, en produkt av ett primärt västerländskt uttryckssätt och en förment turkisk historia. Det visuella uttryckssättet, med paralleller i andra europeiska parker såväl som i 1800-talets utställningsparadigm, är något som vi kan känna igen oss i; det ingår i min referensram. Å andra sidan är det som är utställt, de objektifierade miniatyrerna, något delvis främmande. Vissa byggnadsverk känns igen – som Ataturkflygplatsen och det sponsrade

bankpalatset Yapi Kredi bank – men de flesta representerar något ”turkiskt”, som moskéer och palats. Dessa differentierar mig från historien och representerar snarast exotiska mästerverk. Frågan är dock vad som sker i mötet med den heterogena besöksgrupp Miniaturk riktar sig till?

Parkens avsikt är att vara iden-titetsskapande. Flera författare har, som vi sett, också pekat på att en sådan tolkning av Miniaturk är möjlig. Parken ger en överblick och medvetandegör det turkiska kulturarvet, till vilket här även räknas det Osmanska imperiet. Dock finns fortfarande betoning på Ataturks arv kvar, i och med den starka ikonografin kring honom i Segermuseet – parkens hjärta – och framhållandet av självständighetskrigen som enda verkliga scen i nationens förflutna. I kombination med uttryckets rörelse mot Europa är parken på så sätt också ett uttryck för den turkiska nationalismens paradox.

Samtidigt har inte Miniaturk samma inverkan på mig personligen. Jag vill hävda att länken historia – identitet här är mer svårtydbar. Det möjliga narrativ som parken förmedlar, och som har uttolkats av ovanstående akademiska läsare, är dolt för majoriteten av besökarna. Likt skolbarnen som mest ägnade sig åt lekplatsen upplever Öncü en viss tristess i parken och frågar sig: ”if visitors (regardless of age, gender, education, etc.) become so rapidly bored with ’miniaturised monuments’, then what

11Möte: Istanbul

is the ’wonder’ of experiencing Miniaturk all about?”39 Hans svar är:

Roaming its paths offers the experience of a totality, with the self at [sic] its very centre - the ultimate inclusion. It is this sense of inclusion I want to suggest, which makes Miniaturk a “magical” experience, difficult to recapture retrospectively but “absolutely worth visiting”.40

Vad Öncü här berör men inte artikulerar är något jag vill understryka, nämligen Miniaturk som upplevelse. Per Strömberg har undersökt upplevelseindustrins vi-suella berättarstrategier vid svenska turistanläggningar, där ideologier styr vår tolkning av omvärlden. En typ av rumslig ideologi rör så kallade upplevelselandskap:

Upplevelselandskapen är lika mycket platser för avkoppling och njutning som platser där lokala och globala krafter sammanflätas, där kulturella identiteter skapas och kommer till uttryck, och där politiska intressen verkar och materialiseras […].41

Miniaturk är en maktkanal; starkt upp-levelsefixerad och ekonomiskt driven – synbart i alltifrån den tydliga sponsringen till avgifterna för använd-andet av parkens labyrint. Här möts de globala mark-nadskrafterna och de turkiska politiska

intressena på en upplevelsearena med ideologiska förtecken. Istället för att framhålla det ”genuint turkiska” frotteras besökaren i det pastischartade. Gränsen mellan verklighet och fiktion blir allt mer otydlig; ”Den performativa sidan av att delta och ’gå upp i’ en annan, fiktiv värld […] har en viktig del i skapandet av det narrativa sammanhanget hos besökaren.”42

Jag vill mena att upplevelseaspekten av Miniaturk i kombination med dekontext-ualiseringen och objektifieringen av bygg-nadsverken resulterar i ett väldigt oklart narrativ. Turister och inhemska besökare, båda mycket heterogena grupper, har olika referensramar vilket resulterar i olika tolkningar av parken. Den tolkning som ovanstående akademiker gör av Miniaturk är därför väldigt svår att tyda för den vanliga flanören. Frågan vi bör ställa oss är således: för vem fungerar Miniaturk identitetsskapande?

Miniaturk kan för vissa ge uttryck för en omförhandlad turkisk nationell identitet, medan den för andra kan betyda något helt annat. Är parken ett uttryck för en kosmopolitisk turkisk identitet? En traditionellt kemalistisk? Eller en hybridiserad identitet? Miniaturk ger upphov till alla dessa läsningar. Vilken läsning som är mest livskraftig avgörs i mötet mellan besökaren och parken, där referensramarna samspelar med parkens uttryckssätt.

12 Valör 2009/2

Öppen fråga, öppet svarEn av Peter Aronssons hypoteser är att historiebruket är mest aktivt i tider med en osäker framtidskompass.43 Även Pierre Nora menar att identiteter satta under press aktivt behöver hållas vid liv.44 Istanbul har under de senaste decennierna genomgått stora förändringar. Samma sak gäller landet Turkiet i stort. I mötet mellan detta erfarenhetsrum och den i Europa hägrande förväntningshorisonten kan Miniaturk inplaceras, som en arena där kulturmöten och identitet både uttrycks och utspelas.45 Att den omförhandlade turkiska nationella identiteten trots allt uttrycks så vagt i Miniaturk bör sannolikt tillskrivas Turkiets problematiska nationsbygge, där tolkningsföreträdet långt ifrån är något självklart.

Jag avslutar mitt besök i Miniaturk,

och vandrar ut ur parken. Dold bakom upplevelsefasaden och det osmanska arvet träder Ataturk fram genom ett citat uppsatt i Segermuseet: ”One day my mortal body will turn into dust, but the Turkish Republic will stand forever.” Något som emellertid ej är evigt är denna republiks kulturella och ideologiska kostym. Med hjälp av besökarens förförståelse och personliga ideologi kan Miniaturks narrativ formas i mötet med besökaren.46 Min hypotes är att det är avsaknaden av ett entydigt narrativ i Miniaturk, i kombination med parken som upplevelse, som gör att heterogena besöksgrupper fortsätter att strömma till parken och erfara den som något positivt.47 Frågan som inledde artikeln är därmed fel ställd. I detta fall handlar det inte om att kunna sin historia, utan vilken historia man vill kunna.

13Möte: Istanbul

Noter1 Poulton, Hugh, Top Hat, Grey Wolf and Crescent: Turkish Nationalism and the Turkish Republic, London, 1997, s 128.2 Poulton 1997, s 204; Yavuz, M. Hakan, Secularism and Muslim Democracy In Turkey, Cambridge 2009.3 Yavuz, M. Hakan, Islamic Political Identity in Turkey, Oxford 2003, s 255.4 Min syn på begreppet historiebruk, och de nära sammanlänkande begreppen historiekultur samt historiemedvetande, är hämtade från historikern Peter Aronsson. För vidare diskussion, se Aronsson, Peter, Historiebruk – att använda det förflutna, Lund 2004, s 17f. 5 Hobsbawm, Eric, ”Ethnicity and Nationalism in Europe Today”, i Gopal Balakrishnan (ed.) Mapping the Nation 1996, s 255.6 Se ex Howard, Douglas A., The History of Turkey, Westport & London 2001, s 103.7 Grundberg, Jonas, Historiebruk, Globalisering och Kulturarvsförvaltning. Utveckling eller konflikt?, Göteborg 2004, s 15, 29, 34.8 Aronsson 2004, s 48.9 Nora, Pierre, ”Mellan minne och historia” i Sverker Sörlin (red.) Nationens röst – texter om nationalismens teori och praktik, Stockholm 2001, s 369.10 Kadioglu, Ayse, ”The Paradox of Turkish Nationalism and the Construction of Official Identity”, Middle Eastern Studies, vol 32, nr 2, 1996, s 177.11 Se ex Yavuz 2003, s 263.12 Kadioglu 1996, s 178-185.13 Hylland Eriksen, Thomas, Historia, myt och identitet, Stockholm 1996, s 17-18.14 Även Peter Aronsson har varit inne på ett liknande resonemang, se: Aronsson 2004, s 88f.15 Flanörens ögon och rörelsemönster betraktas här som en typ av metod, där den subjektiva läsningen och förförståelsen blir en fördel snarare än ett hinder i utläsningen av en plats historiska narrativ. Se: Aronsson 2004, s 90.

16 Topp 10 Istanbul, 2007, s 73.17 Miniaturk guide, s 38.18 Inte mindre än 12 av dessa byggnadsverk projekterades under Ottomansk tid.19 Borgmästaren Kadir Topbas’ introduktion till Miniaturk, i Miniaturk Guide, under rubriken ”Miniaturk The Showcase of Turkey”20 www.miniaturk.com.tr/eng/, hämtad 27/5-2009.21 Öncü, Ayse, ”The Politics of Istanbul’s Ottoman Heritage in the Era of Globalism: Refractions through the Prism of a Theme Park”, i Drieskens, Mermier & Wimmen (eds.), Cities of the South: Citizenship and Exclusion in the 21st Century, London 2007, s 246-247.22 Türeli, Ipek, ”Modeling Citizenship in Turkey’s Miniature Park”, Traditional Dwellings and Settlements Review, vol 17, nr. 2, 2006, s 56.23 http://www.miniaturk.com.tr/eng/default.asp?git=20, hämtad 27/5-2009. Min kursivering.24 http://www.miniaturk.com.tr/eng/default.asp?git=2, hämtad 27/5-2009.25 Se även Yilmaz, Secil & V. Safak Uysal, ”MiniaTurk: Culture, History and Memory in Turkey in Post-1980s”, i Peter Aronsson & Magdalena Hillström (red.), NaMu, Making National Museums Program. Setting the frames, 26-28 February, Norrköping, Sweden [Elektronisk resurs], Linköping 2007, s 122.26 Se även Türeli 2006, s 62.27 Yilmaz & Uysal 2007, s 121.28 Türeli 2006, s 65.29 Jmf Türeli 2006 och Top 10 Istanbul 2007.30 Öncü 2007, s 255.31 Miniaturk guide s 41.32 Öncü 2007, s 255. Se även Türeli 2006, s 55-56.33 Yilmaz & Uysal 2007, s 123.34 Yavuz 2003, s 7.35 Türeli 2006, s 58.36 Öncü 2007, s 238-239; Türeli 2006, s 59.

14 Valör 2009/2

37 Türeli 2006, s 60.38 Min tolkning av begreppet hybriditet är influerat av Homi Bhabha. Se ex: Bhabha Homi, The Location of Culture, London 2004. För en lättillgänglig diskussion kring begreppet, se Loomba, Ania, Colonialism/Postcolonialism, London 2005, s 145-153.39 Öncü 2007, s 252.40 Öncü 2007, s 260.41 Strömberg, Per, Upplevelseindustrins turistmiljöer. Visuella berättarstrategier i svenska turistanläggningar 1985-2005, Uppsala 2007, s 24-25. Strömbergs resonemang är hämtat från etnologen Tom O’Dell.42 Strömberg 2007, s 26.43 Aronsson 2004, s 7.44 Nora 2001, s 372.45 Begreppen erfarenhetsrum och förväntningshorisont kommer ursprungligen från Reinhart Koselleck och är här hämtade från Aronsson 2004, s 70f.46 En syn som stöds av Türeli 2006, s 57.47 Jmf Öncü 2007, 252. Hypotesen ligger således i linje med Türeli.