Minnesplatser över glömda kulturer eller platser för aktiviteter. En diskussion om hur vi tolkar...

Minnesplatser över glömda kulturereller platser för aktiviteter

En diskussion om hur vi tolkar ochlevandegör kulturmiljön

Anita Synnestvedt

Glömda platser i landskapet

Fornlämningar var tidigare en del av människors vardagslandskap, de ingick i ennärmiljö och omgärdades av traditioner, berättelser och var på så sätt symbolerbåde för den stora och för den lilla historien (Burström et al. 1996). Idag är hotetmot fornlämningarna det som ofta diskuteras, eller att de upplevs vara ett hinderför utvecklingen, både när det gäller privata och offentliga intressen. De flesta forn-lämningar uppmärksammas först när de blivit ett problem, varför människor oftaockså är omedvetna om vilka lämningar som kan finnas i deras närhet. Om män-niskor inte har kunskap om fornlämningar och vad de skulle kunna tillföra kanman heller inte förvänta sig någon förståelse för varför de ska bevaras. Sverige harett starkt lagskydd gällande fornlämningar genom Kulturminneslagen, men MatsBurström frågar hur länge – om inte människor ser vad kulturarvet kan tillföra,varför ska det då bevaras? (Burström 2001). Fornlämningar behöver i störreutsträckning än idag ses som en del av de platser de befinner sig på och aktiviteternasom pågått och pågår på platserna behöver uppmärksammas. Hur platserna tolkasoch levandegörs behöver därför undersökas och diskuteras.

I den här artikeln är syftet att använda fornlämningsplatsen Pilane på Tjörn(Bohuslän, Sverige) som exempel för diskussioner om hur vi kan iscensätta, tolkaoch använda kulturmiljön. I artikeln kommer diskussionerna att röra sig om för-hållandet arkeologi och konst hur den samtida konsten kan användas i arbetetmed att iscensätta en plats sett i motsats till skylten som trots allt är det vanligastesättet att kommunicera arkeologi och historia i kulturlandskapet. Syftet är att ocksåutifrån en praktik diskutera teoretisk tematik och på så sätt föra samman teori ochpraktik, något som ofta är separerad när det kommer till kulturmiljövårdens arbetemed att tolka och levandegöra landskap och fornlämningar.

9

Swensen ombrukket6_Swensen ombrukket 16.09.13 16:05 Side 205

Pilane gravfält – igår och idag

Pilane gravfält på Tjörn är ett av Bohusläns största järnåldersgravfält. Besökaresom kommer hit idag (2012) möts av ett öppet betslandskap och utsikten överhavet är enastående från de högre partierna (figur 1). Detta är, kan man säga, ettnygammalt landskap. Platsen användes också för ca 4500 år sedan till betesmarkerför dåtidens människor då arkeologiska fynd har gjorts här av obrända ben efterfår. Havet gick då betydligt högre upp och stranden fanns nära där fåren ocksåbetar idag. De femtontal domarringarna med resta stenar i mitten är daterade tilljärnålderns mellersta skede; 0-600 e. Kr. Mellan de idag synliga gravarna finns tro-ligen ett stort antal gravar som numera är täckt av jord. Inte långt från gravfältetfinns också hällristningar från bronsåldern vilka föreställer femton skepp medutsvängda för- och akterpartier. Fynd av fint ornamenterad trattbägarkeramik harockså gjorts i Pilane – detta är ett landskap som har använts kontinuerligt övermånga tusen år.

Men om ni kommit som besökare kring år 2000 hade inte en upplevelse avett öppet landskap varit det som mött er eftersom området då var igenväxt av sly,träd och buskar. År 2002 initierade Riksantikvarieämbetet ett skötselprogram ochmarken slogs så att fornlämningarna åter kunde framträda synligt. Nya skyltar somberättar om fornlämningsmiljön, sattes upp och en långsiktig plan för hur områdetskulle skötas tog form. I 2005 sker därför ytterligare planer på restaureringsarbetesom genomförs på området under 2005-2006. Målsättningen är nu att restaureralandskapet så att de kulturhistoriska och biologiska värdena gagnas på sikt.Betesdrift är det som anses vara den bästa lösningen och inför detta behöver

206 Anita Synnestvedt

!

!

Figur 1: Järnåldersgravfältet Pilane, sommaren 2012 (foto: A. Synnestvedt).


området därför röjas och stängsel sättas upp. Restaureringen av området påbörjasmed att buskar av en och nypon och större träd tas bort. Även stengärdsgårdarnagörs inordning och det sätts upp nya stängsel och grindar för att betesdrift återigen kan införas (Riksantikvarieämbetet 2002, 2003; Danielsson 2006).

Markägaren Peter Lennby deltar i arbetet och det är hans får som idag betarpå området. Men Lennby är inte bara intresserad av fårskötsel, han ser även andramöjligheter för gravfältet eftersom han tycker att fornlämningsplatser borde hamer att säga än att fungera som minnesplatser över glömda kulturer. Lennby, somhar en bakgrund som tv-producent och dokumentärfilmare, såg framför sig enplats fylld av samtida skulptur. 2007 presenterade han ett nästan färdigt förslagför berörda myndigheter och dessa nappade direkt varför han också genast kundeköra igång projektet Samtida skulptur i ett forntida landskap. Riksantikvarieäm-betet, Västra Götalandsregionen och Tjörns kommun är några av dem som stödjerskulpturutställningarna. Lennby är eftertänksam med vad sorts skulpturer som skaställas ut eftersom han vill att de ska kommentera och komplettera fornlämning-arna på platsen och landskapet. Det är därför inte enbart ett skönhetsvärde somär eftersträvansvärt, menar han. Även det svåra och obekväma behöver lyftas fram(Lennby 2011, 2012).

I juni 2007 invigdes den första skulpturutställningen på platsen, och det harsedan dess arrangerats en ny varje år. Innan skulpturutställningarna sattes upp lågbesökarantalet på ca 1000 besökare pr. år. Under utställningsperioden (juni-sep-tember) har besökarantalet legat på ca 60 000 under samtliga säsonger sedan 2007(Zeljko 2010). Detta har självklart medfört förändringar för platsen. Praktiskasaker som toaletter och större parkering har lösts och det finns också numera ettcafé i närheten.

Den mest kontroversiella förändringen är det inträde som tas (80: – sv.krsäsongen 2012). Enligt kulturminneslagen (Kulturminneslagen. Prop. 1987/88),och lagen om allemansrätt,1 ska kulturmiljön vara tillgänglig och gratis för alla.Om du vid entrén hävdar att du endast vill besöka fornlämningarna behöver dudärför inte betala inträdet som Lennby tar ut för skulpturutställningen. Avgiftenär, säger Lennby, till för att täcka omkostnader för dels att ha personal på platssom kan berätta om skulpturutställningen, och för att kunna bjuda in internatio-nellt kända konstnärer (Lennby 2011, 2012).

Som sagt så samsas många olika intressenter idag på den här platsen eftersomden är iscensatt på ett sätt som inte fornlämningsplatser brukar vara. EntreprenörenPeter Lennby, samarbetar med Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen samt Tjörnskommun och Västra Götalandsregionen. Han är curator för utställningsverksam-heten och den som har det övergripande ansvaret för både det konstnärliga inne-hållet och för de ekonomiska förhållandena (Lennby 2011, 2012). Projektet har

1 I Sverige har allmänheten rätt att på ett hänsynsfullt sätt vistas på andras marker och vatten utan attfråga markägaren om lov. Allemansrätten skyddas i bl a i grundlagen, men är inte närmre preciseradi lag (Brûgge et al. 2007).

Minnesplatser över glömda kulturer eller platser för aktiviteter 207


fått stort utrymme i media och besökarantalet har också ökat markant vilketmedfört att nya besökargrupper kommit till platsen.

Pilane och konst i landskapet

Peter Lennby – som ju dels är markägare, men också curator för utställningarna –har inför samtliga utställningssäsonger tänkt i teman och med tanke om att det ärett fornlämningsområde som ska vara platsen för skulpturutställningarna. Han harbjudit in såväl inhemska som internationellt kända konstnärer som han tycktkunde tillföra platsen och landskapet en ytterligare dimension. Några konstnärerhar haft sina verk stående under flera säsonger, medan andra endast finns på platsunder en säsong. Skulpturerna är i olika format och i olika material, några ärmonumentala medan andra nästan försvinner in i landskapet. Det globala och detlokala är också idéer som Lennby vill visualisera i utställningarna och är något somvarit ett gemensamt tema samtliga säsonger (Lennby 2011, 2012).I årets (2012) utställning kunde man bland annat se en elva meter hög skulptur

av granit (figur 2). Det är en av Sveriges mest kända skulptörer Claes Hake, somäven ställde ut på Pilane 2007, som gjort konstverket Wall Street. Installationenassocierar genom sitt namn och stora ogenomträngliga granitkonstruktioner tillfinanskvarterens palats, men om besökaren ser verket på lite avstånd framstårkanske istället associationer till Stonehenge eller stora medeltida katedraler. Verketär ett exempel på den monumentala konst som placerats på Pilane.

Även templet (figur 3) av den kinesiske konstnären Zhang Huans – Spread the


!

!

Figur 2: Installationen Wall Street av Clas Hake, Pilane 2012 (foto: A. Synnestvedt).


sunshine over the Earth, som hade världspremiär på Pilane sommaren 2012 – är ettexempel på både en global tanke och en monumentalitet i landskapsrummet.Templet är tjugosex meter långt, tretton meter brett och tio meter högt, och detär placerad på en av bohusbergens högsta platåer. Det är 400 år gammalt och bestårav tusen olika delar som har fraktats från Shanghai till Pilane, där det har forslatsupp till toppen av berget och sedan monterats ihop. Templet fick bara visas ensommar på Pilane innan det under hösten fraktades tillbaks till Kina.En konstnär som ställt ut på Pilane under flera säsonger, och vars verk man kan


Figur 3: Spread the sunshine over the Earth. Installation av Zhang Huan, Pilane 2012 (foto:A. Synnestvedt).

Figur 4: Hemlös grävling av Laura Ford, Pilane2009 (foto: A. Synnestvedt).

!

!

!

!


hitta runt om i Europas storstäder, är den brittiska konstnären Laura Ford (figur4). Ford jobbar i ett helt annat format än det monumentala, hennes skulpturermåste ofta ses på nära håll och kan ibland vara svåra att upptäcka i ett grönskandelandskap eller i en stadsmiljö. Figurerna som ofta liknar sagofigurer, som från enBeatrice Potter saga, tar vid närmre anblick upp hemlöshet, fattigdom och barnsutsatthet.

Genom att placera skulpturer av olika material och storlek i ett landskap såblir det heller ingen vanlig utställning av skulptur i ett offentligt rum. Skulpturernaförsvinner in i landskapet samtidigt som de också förändrar, förstärkar och kom-menterar det samma. Utan de forntida lämningarna på platsen hade inte utställ-ningen haft samma kraft, de verk som då hade ställts ut hade blivit mer av deko-rationer i landskapet, men tillsammans med forntidens lämningar skapas ett heltannat djup. Utställningarna kan sägas vara aktiverande och kommenterande samtatt de har som ambition att påverka hur vi ser på landskapet och platsen.

Arkeologiska skyltar på Pilane

De två skyltar som idag finns på Pilane, och som berättar om lämningarna ochinnehåller arkeologisk kunskap, sattes upp 2002. De har inte ändrats i takt medatt platsen har ändrats. Diskussionen i den här artikeln kring skyltningen är intespeciellt riktat mot skyltningen på Pilane, men handlar istället om skyltning somsätt att kommunicera kulturmiljön. Pilane används som ett exempel, därför attdet här också finns en annan sorts interpretation utöver skylten och skillnadenmellan två olika sätt att kommunicera kulturmiljön blir därmed också tydligare.


!

! 7: Skylttext från Pilane – skylten är placerad i anslutning till gravfältet (se figur 6).

!


Figur 5: Skylt vid parkeringsplatsen på Pilane,sommaren 2011 (foto: A. Synnestvedt).

Figur 6: Skylt placerad vid gravfältet på Pilane,sommaren 2012 (foto: A. Synnes tvedt).


Den typ av skylt som finns på Pilane är en vanlig typ av skyltning vid forn-lämningar i Sverige där liknande skyltar kan finnas runt om i landet. Den ena avde två skyltarna är placerad utanför området vid parkeringsplatsen i anslutning tillingången, men har en anonym placering i ett hörn (När boplats blev parkeringsplats,figur 5). Den andra skylten står utanför de stengärdsgårdar som omgärdar forn-lämningarna (Dolda meddelanden, figur 6). De två skyltarna är som sagt en vanligförekommande typ av skyltning där mycket ska rymmas inom en begränsad yta.Tyvärr har väder och vind gått hårt åt skyltarna som gjort att speciellt illustratio-nerna bleknat och blivit suddiga. Texten på den skylt som är placerad i anslutningtill gravfältet är som ses i figur 7.

Utöver den här texten finns det också en sammanfattning på engelska och tyskaoch en illustration (se figur 6). I ett historiskt perspektiv kan man se att skylten ilandskapet varit påverkad av teoretiska strömningar inom arkeologin och att detfinns ett «mode» som avspeglas i skylttexten. I perioden 1970–1990 är det vanligtmed en kort dekretliknande text. Samtidigt dominerar positivistiska teoribild-ningar både universiteten och den antikvariska verksamheten. Under 1980-taletinträder visserligen ett paradigmskifte på universiteten då de postprocessuellaströmningarna tar fart, men det kommer dröja innan dessa letar sig ut till denantikvariska verksamheten i landskapet (Gustafsson & Karlsson 2004: 132). Under2000-talet kommer den typ av skyltar som figur 5, 6 och 7 är ett exempel på.


!


Dolda meddelandenIngen minns längre de gravsattas namn – vet att berätta släkternas led – den muntliga traditionen har förevigt gått förlorad. Vi undrar ändå vilka personerna i gravarna kan ha varit – var de väldigt olika ossidag? Vilka religiösa ceremonier kan ha utspelats här? I gravarna finns dolda meddelanden från förr,men med arkeologins hjälp kan vi tyda en del, men mycket förblir dolt i tidens dunkel. Synligt eller osynligtPilane är ett av Bohusläns största gravfält – här finns omkring 90 gravar. Det användes under en period av1500 år. Från 500-talet f. Kr. till 1000 – talet e. Kr. av en eller flera gårdar gemensamt. Alla begravdes intei gravar som detta: vid den här tiden kremerades de döda, en gravsed som medgav osynliga gravar.Benbitarna kunde grävas ned i en grop, eller helt enkelt strös för vinden: kanske fanns det minneslundarredan då? Olika formerHär finns domarringar, resta stenar, runda stensättningar och högar. Gravarna är inte unika för Pilane, deåterkommer på många gravfält – sannolikt fanns ett religiöst regelverk. Vissa perioder anlades vissa

Figur 7: Skylttext från Pilane – skylten är placerad i anslutning till gravfältet (se figur 6).

gravformer: stensättningar med en stor sten på krönet och en ring av mindre stenar runtom – det finns ettfemtontal här uppe – dateras i Bohuslän till 0-600 e. Kr. domarringar och resta stenar likaså. Undersökningarhar visat en grav öppnats gång på gång: befintliga gravgömmor har makats ihop, för attge plats till en ny urna med brända ben. Kanske var det ”släktgravar” indelade i olika sektorer – en förvarje familj? Gravfältet var en mycket viktig samlingsplats för de anhöriga, det gav dem en identitet ochstärkte den gemensamma historien. Vid graven offrade man till gudarna, smälta metaller och frön frånvilda växter har påträffats vid undersökningar. Man nalkades graven med vördnad, precis som idag.

!

!


I figur 7 ser vi en till dels mångtydig text som är mer öppen för dialog och haransatser till att låta besökaren dra egna slutsatser genom att tänka själv, vilket indi-kerar postprocessuella influenser (Gustafsson & Karlsson 2004: 133). Det finns itexten flera försök till att undvika arkeologiska facktermer och att öppna upp förfrågor och olika tolkningar samtidigt som information om det vi anser oss vetaska komma med på skylten. Det ges också ett försök till att koppla ihop vårt settatt se på gravplatser med ett troligt forntida synsätt. Det mest problematiska medden här skylten framkom vid en publikundersökning på Pilane som författaren,tillsammans med arkeologen Maria Persson, genomförde under sommaren 2012.I undersökningen, som omfattade 100 enkäter, framkom att en stor andel av besö-karna inte kunde skilja på vad som var fornlämningar, stengärdsgårdar och natur-liga stenformationer. En rund stensättning som för en arkeolog är självklar att sevar det inte för den allmänna besökaren. Frågor som ställdes till oss var t ex: «varär fornlämningarna och gravarna?».

Illustrationen på skylten är ett försök i att visualisera forntida aktiviteter påplatsen, men får drag av det karikatyrmässiga, vilket är mer regel än undantag närdet gäller bildmaterial på skyltar. Texten är ganska trevlig genom att den öppnarför frågor, men det är ganska «säkra» frågor, och ett mer provokativt förhållnings-sätt i både text och bild hade kunnat lyfta skylten (se t ex Tilden 1994 [1957]).

Vi behöver ställa frågor om vem vi vänder oss till med skylten – det är en omöj-lighet att nå alla och det är kanske heller inte det mest optimala. Några gångerkanske en plats ska iscensättas med tanke på barn, andra gånger är det möjligtvisde äldres historier som ska gestaltas, eller andra platser kanske ska adresseras tilldem som nyss kommit till landet och inte har förförståelse om landskapets allaolika uttryck. Skylten som sätt att kommunicera i landskapet behöver därför dis-kuteras ur olika perspektiv.

Förmedling och interpretation – samma sak?

Jag använder mig av Pilane som ett exempel för hur en plats kan levandegöras pådels ett traditionellt sätt (skyltning) och ett mer nyskapande sätt (skulpturutställ-ning). Men först behöver vissa begrepp som förmedling, interpretation, pedagogiskinterpretation och relationen arkeologi och konst diskuteras innan en analys kangöras av hur fornlämningsplatsen Pilane är iscensatt.

Begreppet förmedling är väl det begrepp som först dyker upp om man vill dis-kutera hur en fornlämningsplats ska göras tillgänglig för en publik och hur den iså fall ska skyltas eller på annat sätt levandegöras. Det är också det begrepp som vii Norden främst använder när det kommer till diskussioner om hur vi ska levan-degöra och berätta om såväl fornlämningar i landskapet som föremål på museer.Det finns olika sätt att göra detta på: skyltar, mobilguider, audioguidar, appar, bro-schyrer, dramatiserade visningar, guidade turer, och Internet. När det gäller kul-



turmiljön så är skylten fortfarande den vanligast form för kommunikation (Dani-elsson 2006). Begreppet förmedling kan diskuteras vara ett bra eller dåligt begrepp,ofta förknippas det med envägskommunikation (Gustafson & Karlsson 2004).

Interpretation är ett ord som kommer från engelskan och som väl inte är helttillfredställande att använda i de nordiska språken, men det är svårt att hitta ett fullttäckande begrepp. Jan af Geijerstam (1998) menar att förmedling bör handla omatt göra historien levande. Geijerstam använder termerna tolkning och levandegö-rande, vilka utgör den pedagogiska verksamheten som syftar till att berätta historiapå plats. Ordet interpretation kan översättas till tolkning, men det täcker inte fulltut vad begreppet handlar om. Som det används i engelskan och i samband medkulturarv innefattar det teorier och metoder som kan användas för att göra historientillgänglig, underhållande, intresseväckande och informativ (Geijerstam 1998).

I länder som t ex USA, England, Skottland och Australien finns området inter-pretation som ett eget fält och profession. De nordiska länderna har ingen traditionkring området på samma sätt eftersom det t ex inte finns specifika utbildningar iämnet och därmed heller inte särskilda jobb att söka som handlar om detta. För-medling ses i regel som en del av det större kulturarvsarbetet och utgör därför ingeteget område i sig. Detta får självklart effekter om hur viktigt eller mindre viktigtdet anses vara att tolka och levandegöra våra kulturmiljöer. Ofta är det något somgörs i tillägg till en vårdplan och finns det en skylt, en soptunna, en toalett och enparkering så anses det nog ofta vara fullt tillräckligt som förmedlingsprojekt.

Ytterligare en skillnad mellan förmedlingsbegreppet och interpretation är attförmedlingen ofta har till syfte att vara undervisande. Interpretation (inom engel-skan) har däremot fram till ganska nyligen distanserat sig från syftet att vara under-visande och istället mer riktat sig mot underhållning och fritid. Idag integrerasemellertid undervisningen och interpretationen mer och mer. Det framhävs varaen fördel att interpretation och undervisning varit skilda områden då interpreta-tionen har andra värden att tillföra än t ex skolundervisningen (Carter 2005).

Verksamheten vid museer och forntidsbyar kan ibland ha problem att nå utmed att aktiviteterna är viktiga för skolor, eftersom de kan ha en hög grad av under-hållning, något som inte förknippas med undervisning. Det gäller därför att visaatt eleverna också ska lära sig något av besöket. Genom att betona förmedlingkring fornlämningsplatser finns kanske en obenägenhet att vara underhållandeeftersom det då kan ses som mindre seriöst. Ambitionen att lära ut är därför starktförknippad med ordet förmedling. Larry Beck och Ted Cable säger att interpreta-tion handlar om att hjälpa människor att se, vilket i sin tur gör att de uppskattar,tar till sig och ser platser på ett mer varierat sätt (Beck & Cable 1998).

Enos Mills var en av de första att använda ordet interpret för beskrivningar avsina naturvandringar i Long�s Peak i Colorado. Han presenterade olika filosofiskaprinciper i Adventures of a Nature Guide and Essays in Interpretation (1920).Freeman Tilden är emellertid den som kommit att förknippas med området inter-pretation, speciellt genom boken Interpreting our Heritage som kommit att bli den



mest använda och lästa skrift i ämnet och som det fortfarande ständigt refererastill (Tilden 1994 [1957]). Tilden presenterade sex principer för en lyckad inter-pretation, vilka till stora delar överensstämmer med de Mills hade föreslagit 30 årinnan. Tildens sex principer är dock de som blivit kända och använda (Beck &Cable 1998). Freeman Tildens (Tilden 1994 [1957]) sex principer är följande (minöversättning):

1. Interpretationen måste ta hänsyn till vem besökaren är och relatera tilldennas erfarenheter annars är det en ointressant interpretation.

2. Information och interpretation är inte samma sak. Interpretation är ettavslöjande baserat på informationen, men det är ändå två helt olika saker.Emellertid inkluderar all interpretation även information.

3. Interpretation kombinerar många olika uttryck antingen det gäller veten-skap eller konst.

4. Interpretationens huvudsakliga mål är inte att informera utan att provo-cera.

5. Interpretation ska sträva efter att presentera helheter istället för delar ochbör därmed också vända sig till människan som hel varelse.

6. Interpretation som vänder sig till barn måste se helt annorlunda ut än densom vänder sig till vuxna och för att det ska lyckas behövs särskildaprogram för detta.

Larry Beck och Ted Cable tar upp dessa sex principer (Beck & Cable 1998), menväljer att utöka till femton då de anser att tiden till viss del sprungit ifrån Tilden.Utvecklingen av nya medier är t ex ett område som inte finns med i Tildens dis-kussioner. Tilden vände sig också mot teater och dramatiserade visningar, vilkethar visat sig vara något av det mest lyckade när det gäller interpretation.

Sam Ham, professor i kommunikationspsykologi, är också en auktoritet inominterpretationsområdet och han jämför interpretation med att översätta ett okäntspråk till någon som inte kan språket (Ham 1992). Interpretation i landskapet,menar Ham, handlar därför om att översätta arkeologi, naturvetenskap eller andraämnen som människor inte är bekanta med på ett sätt som gör att de förstår. Mendet går inte att jämföra en lärare och interpreter, de har olika mål och syften medsin verksamhet. En interpreters jobb är inte att lära ut i formell mening, även omnoga utvalda «fakta» kan användas som illustration och stöd i det som ska kom-municeras. Ham (1992) säger att det finns ett särskilt sätt att se på kommunikationenligt interpreterna:

• Interpretation ska vara roligt, engagerande• Interpretation ska vara relevant• Interpretation behöver organiseras• Interpretation behöver ett tema



Enligt Ham (1992) är en av interpretationens främsta kvalitéer är att den skavara rolig och engagerande, med andra ord underhållande. Det ska inte ses somatt det är interpretationens främsta mål, men all kommunikation som fångar män-niskors uppmärksamhet är på något sätt underhållande och engagerande.

Att interpretationen ska vara relevant, säger Ham, gör att den behöver två kva-lifikationer; meningsfullhet och personlighet. Det är meningsfullt om vi kan rela-tera till något annat vi känner till men om interpretationen berör något som viinte kan relatera till alls känns det oftast meningslöst. Det meningsfulla är endastena halvan av att interpretationen måste vara relevant – det personliga är den andrahalvan och något som Freeman Tilden också berör i sin andra princip där hanutvecklar tanken om att det måste finnas en personlig förbindelse mellan den sominterpreterar och den som är mottagare. Att få människor att reflektera över sittegna liv och sina egna erfarenheter är därför att skapa ett personligt förhållandetill den man kommunicerar med.

När det gäller rubriken organisation menar Ham att det är nödvändigt attorganisera det man ska levandegöra för att skapa en helhet, alla små idéer ochtankar som dyker upp måste samlas och för detta behövs en organisation, vilketleder över till rubriken att interpretationen behöver ett tema.

Enligt Ham är ett tema är inte desamma som ett ämne, skillnaden är att tematär det som håller ihop interpretationen, medan ämnet kan röra sig om fler inslagsom då är underordnade det större temat. De flesta som hållit på med interpre-tation länge anser att temat är något av det viktigaste att fokusera på antingendet gäller att skapa en broschyr, en skylt eller göra en guidad visning. I de härolika delarna framhävs också dialogen vara central. Att involvera det övriga sam-hället på olika sätt, antingen genom skola, äldreomsorg eller via olika föreningarär något som Ham ser som en förutsättning för en lyckad interpretation (Ham1992).

Jag föredrar med tanke på den skillnad i begreppen förmedling och interpre-tation, som jag redogjort för, att använda mig av begreppet interpretation.

Interpretation och pedagogik

Interpretation och pedagogik är termer som ligger varandra nära, även om SamHam (1992) anser att läraren och interpretören inte har samma mål med sin verk-samhet, men det utesluter inte att interpretationsprojektet också är ett pedagogisktprojekt.

Pedagogiska frågor studerades ursprungligen inom ämnet filosofi, menområdet har idag många problemställningar gemensamt med ämnen som historia,kulturgeografi, ekologi, statskunskap, statistik och ekonomi (Maltén 1997: 22).Pedagogiken har också en mängd olika inriktningar och teorier att använda sig av.För en analys av interpretationen kring kulturmiljön och Pilane har jag valt att



använda den estetiska läroprocessen kontra en instrumentell läroprocess samt ettsociokulturellt perspektiv.

Pedagogerna Anders Marner och Jan Örtengren (2003) kommer från skolansvärld, och deras referenser är därmed också skolans, lärarnas och elevernas, menjag tycker ändå att deras resonemang är användbara när det gäller kulturmiljön.Marner och Örtengren menar att i den instrumentella läroprocessen ses eleven (läsbesökaren i kulturmiljön) som en behållare av kunskap och läraren (läs antikvarien)som en förmedlare av den färdiga kunskapen i en enstämmig skolmiljö (läs kul-turmiljön). Detta kan karakteriseras av svar utan frågor, ytkunskap, automatiseradoch entydig kunskap. Den estetiska läroprocessen, däremot, kännetecknas av eleven(läs besökaren) som medskapare i en kunskapsprocess där läraren (läs antikvarien)fungerar som en iscensättare av kunskapssituationer och en flerstämmig skolmiljö(läs kulturmiljö). Den karakteriseras genom kreativitet, kunskap ur dialog, djup-kunskap, multimodalitet, en förvånande kunskap och upptäckter (Marner &Örtengren 2003).

Lev Vygotskij (2001 [1934]) är främst förknippad med det som kallas ett socio-kulturellt perspektiv, och det är tydligt att han hämtat inspiration från filosofenHegel, och speciellt dennes påstående att människan blir människa endast i kontaktmed andra och i ett socialt sammanhang i den historiska utvecklingen (Egidius2003: 77-84). Vygotskij såg på lärandet som en livslång process där en centralutgångspunkt i ett sociokulturellt perspektiv är att människor lär och utvecklasgenom deltagande i sociala praktiker. Han menade därmed att människor alltidär på väg mot att erövra nya sätt att tänka och förstå världen (Säljö 2005: 109-131).

Vygostskij diskuterar gärna mediering i lärandesituationer, vilket syftar till attutveckla det resonerande tänkandet. Detta sker genom att vi använder oss av frågori så stor utsträckning som möjligt. Instruktioner däremot passiviserar och hämmardet självständiga tänkandet. Det frågande förhållningssättet i medieringen gör detmöjligt att känna sig fri att ta till sig eller förkasta de tankar och strategier somvägledaren erbjuder (läs skylten). Utan frågor dör tanken och det resonerandesjälvet. Kan man lära någon något genom att enbart ställa öppna frågor eller harfrågandet en gräns? Frågorna från den som vägleder kan läggas in i en skala frånmer öppna till mer ledande frågor. Detta kan vi kalla för grad av mediering. I frå-gandet bör den som vägleder sträva efter att gå från en mer distanserad till en mernära grad av mediering, det vill säga från mer öppna till mer ledande frågor. Frå-gorna kan sägas vara kognitivt strukturerade. De gör något med vårt tänkande –de lockar in oss i dialogen och de kan få våra inre tankemodeller och tankestruk-turer att växa. Frågorna syftar till att vidga tänkandet (Partanen 2007:158–59).

Skylttexten (se figur 7) från Pilane får här fungera som ett exempel på enskylttext där det görs försök i att öppna upp för frågor istället för att, som i mångaäldre skyltar, endast presentera färdiga svar och «sanningar». Man hade kunnatanvända frågor i ännu större utsträckning och också kanske gett möjligheter för



besökaren i att leta efter olika svarsalternativ (se vidare under rubriken Pilene – ettinterpretationsprojekt).

Konst och arkeologi

Kring fornlämningsplatser finns möjligheter att skapa utställningar, föreställningar,happenings, konserter eller vad man nu vill, genom att utnyttja rummet, infor-mationen, ljuset, möjligheterna (och begränsningarna) för iscensättning av kul-turmiljön. En iscensättning där olika röster kan höras, där många resväskor kanöppnas och där gränserna mellan «hög och låg» kultur suddas ut, liksom gränsernamellan vi och dom är ett ideal (Synnestvedt 2008).

Ett sätt att iscensätta och kommunicera kringkulturmiljöer kan vara attanvända den samtida konstens möjligheter och utmaningar, i syfte att skapa spän-nande platser. Den samtida konsten kan inspirera till intressanta frågeställningar,där den visuella kommunikationen och det visuella uttrycket kan utnyttjas på ettkreativt sätt. Pilane gravfält kan sägas vara ett exempel på detta (något som jagåterkommer till längre fram i artikeln). Områdena arkeologi och konst behöverdärför diskuteras som en mötesplasts i skapandet av intressanta interpretations-projket.

Det finns många olika konstnärliga uttryck som kan användas när det gälleratt jobba med landskap och platser – som t ex skulpturer, olika typer av uppträ-danden (performance), land art m.m. Hur själva konstbegreppet, som är nog såkomplicerat, förstås i ett samarbete mellan arkeologer och konstnärer spelar ocksåstor roll. Den svenska konstnären och professorn i konstteori Lars Vilks (2002)anser att det kan vara besvärligt att navigera i dagens konstfält. Bildkonsten, menarhan, har bytt paradigm sedan mitten på 1990- talet och har därmed förlorat sinestetiska identitet. Den är nu istället verksam utan särskilda gränser och går iställetunder beteckningen social kritik och vad som är konst är inte längre någotproblem. Det konstvärlden uppfattar som konst är konst, skriver Vilks. Konst asso-cieras ofta till antingen skulptur eller bildkonst, andra uttryck möts ofta av skepsisoch misstänksamhet utanför kretsen av de insatta och initierade, och när även bild-konsten tappar sitt mål som att fungera som estetisk mall kan det vara svårt attnavigera, påpekar Vilks.

Relationen mellan arkeologi och konst har också intresserat arkeologer som tex John Schofield och Colin Renfrew. Schofield (2006) har diskuterat arkeologioch konst utifrån konstnärer som arbetat med, och har gjort interpretationer av,samtidsarkeologiska platser och utgrävningar. Han menar att de skilda perspektivsom konstnärer och arkeologer kan bidra med tillsammans, kan medverka till störreförståelse för världen runt oss. Schofield tar upp tre områden där han anser arkeo-logen och konstnären uppvisar likheter i t ex sätt att arbeta. Det handlar om:



• konst som arkeologi och idén att det vi både skapar och konsumerar ärmateriell kultur

• den arkeologiska utgrävningen sett som en performance• konst som interpretation, berättelse och karakteristik

Konsten skapar relationer med världen med hjälp av symboler, former, verksam-heter och objekt, något arkeologen också gör. I London finns en organisation, theArtist Placement Group (APG) som uppmuntrar konstnärer att arbeta utanför gal-lerierna i ett expanderande fält där den dialogiska processen är dominerande. APGanser att kontexten är halva jobbet, vilket också kan sägas om arkeologin och pro-cessen kring tolkning av materiell kultur (Schofield 2006).

Colin Renfrew (2003) har också intresserat sig för relationen mellan arkeologioch konst. Renfrew säger att arkeologerna har grävt upp, klassificerat, daterat ochmagasinerat miljoner av materiella lämningar över hela jorden, men det är ändåmycket litet vi vet om hur människor tänkte, vad de egentligen gjorde och hur debetedde sig. Han menar att när det gäller att kunna förstå eller få insikt i hur män-niskor tänkt och levt sina liv, varför de skapat de monument de gjort, kan densamtida konsten vara till hjälp. Arkeologerna och andra kan få nya ögon att se medoch nya intryck vilket skulle öka förståelsen för både forntida kulturer och män-niskors levnadssätt (Renfrew 2003).

Pilane – ett interpretationsprojekt

I min avhandling, Fornlämningsplatsen – Kärleksaffär eller trist historia (Synnestvedt2008), tar jag upp Pilane som ett exempel på hur platser kan iscensättas medsamtida konst. Sedan avhandlingen har jag fortsatt att följa utställningsverksam-heten på Pilane genom egna besök varje säsong sedan utställningsstart 2007. Göte-borgs universitet, där jag arbetar som lektor i arkeologi, har gjort och gör exkur-sioner med grundstudenter i arkeologi till Pilane. De här exkursionerna har pågåttunder många år och började långt innan skulpturutställningarna startade i 2007eftersom Pilane har ett av de största järnåldersgravfälten på västkusten. Exkursio-nerna görs en gång under vårterminen och en gång under höstterminen och ingåri en kurs i inventering.

Innan skulpturutställningarna startade var vi oftast de enda besökarna, förutomkanske någon eller några personer som var ute med sina hundar. Vid studentbe-söken sedan utställningarna började är det oftast också ett antal bilar på parke-ringen, vilket betyder att det också rör sig fler människor i landskapet förutomstudenterna. Både de personliga besöken och studentexkursionerna har utgjortgrunden för mitt användande av Pilane som ett exempel att använda i diskussionerom hur vi ska tolka och levandegöra kulturlandskap.

Pilane kan sägas vara iscensatt på två olika sätt där det inte skett ett samarbete



mellan arkeologin och konsten. Iscensättningen som arkeologerna gjort handlarom två skyltar som är uppsatta i landskapet. Iscensättningen som då främst mar-kägaren Peter Lennby varit ansvarig för är skulpturutställningarna.

Att sätta ihop en text på en skylt i ett mycket begränsad format (A5, A4 elleri bästa fall A2) är en konst. Ofta ska det också rymmas en text på engelska ochtyska och gärna en illustration eller en karta. Att skapa något som är intressant ochsamtidigt estetiskt tilltalande är en utmaning och mycket svårt. En skylt innehålleribland text, några gånger både text och illustration eller text och karta, men sällanenbart en bild. Det vanliga har varit att skylten innehållit en text enligt ett stan-dardformulär i tre punkter:

• Kronologi – tidsperiod fornlämningen tillhör, hur långt den sträcker sig,vad den kallas.

• Terminologi – fackuttryck som berättar mer om arkeologernas sorteringän fornlämningen.

• Teknologisk information – konstruktionsdetaljer, ursprungligt utseende,uppbyggnad.

Denna standard har till viss del i nyare skyltar övergivits och det läggs större viktvid att skapa en miljöbild och beskriva sammanhang. Termerna har reducerats ochteknisk information har ofta tagits bort (af Geijerstam 1998, se även figur 7 förtext på skylten från Pilane).

Skylten kanske inte i första hand ska vara en informationstavla, utan istället enöppnare för frågeställningar. Idag innebär ny teknik också en mängd möjligheter tillatt kunna kommunicera och ha dialog på olika sätt där t ex skylten i landskapetskulle kunna länkas till Internet där dialogen har chans att få större plats. Visserligenkräver en sådan lösning en relativ hög grad av aktivitet från både besökarens ochantikvariens sida, men om man anser besökarna i grunden vara aktiva borde det intevara något problem – det gäller i så fall att antikvarierna ser ett värde i att kommu-nicera och ha en dialog med besökarna. På fornlämningsplatserna skulle, som alter-nativ till skylten, andra uttryck och iscensättningar få plats istället för den envägs-kommunikation som fornlämningsplatsen oftast utgör idag (Synnestvedt 2008). Påen plats som Pilane, där nu samtidskonsten också tagit plats, hade ett samarbete mednågon konstnär i ett skyltprojekt kanske kunnat visa sig vara nyskapande.

Användandet av bilder och kartor på skyltarna kan också problematiseras.Illustrationerna är ofta karikatyrmässiga och sällan presenteras personliga porträtt.Berättelsen kan behöva lyftas fram genom kanske en person, istället för det myllerav figurer som är vanligt förkommande på skyltar runt om i Sverige och något somvi också kan se på skyltarna på Pilane (se fig. 5 och 6). Ska de vara karikatyrmässigakan det vara bättre att utnyttja detta fullt ut och skapa en seriestripp istället.

Kartor är en annan del av skylten som skulle kunna användas och utvecklas.Kartbilden är en abstrakt bild över ett särskilt område som består av olika symboler.



Symbolerna bygger på överenskommelser – så att så många som möjligt kan tydadem. Dessa kan dock variera från karta till karta. Genom kartan kan vi få en topo-grafisk överblick, men vi kan också få beskrivningar på hur vi kommer från enpunkt till en annan (Eriksson et. al. 2003). Med ny teknik har GIS (GeografiskaInformationssystem) utökat information som ges via en karta. Med hjälp av GISkan information fås om t ex olika typer av bostäder och geografiska skillnader i ettområde eller olika växtligheter och natur i landskapet.

Det finns också kartor som kartläger sociala beteenden. Kartan som idé skullekunna användas vid fornlämningsplatser, där den kan beskriva mer än det somfinns på platsen. Här kan man ta lärdom av barns sätt att uppleva sin miljö ochdet sätt de beskriver denna. Vuxna beskriver gärna den fysiska utemiljön övergri-pande och med karaktärsord och barn beskriver den detaljerat och genom aktivitet.Kartan kan också göras tillgänglig för synskadade. Det finns en lång tradition atttillverka taktila kartor, något som borde kunna utnyttjas kring fornlämningsplatser(se vidare Eriksson et. al 2003). Att också se till de olika möjligheter berättelsen,genom bl a personliga porträtt och olika tidsingångar, erbjuder är av intresse i enproblematisering av skylten.

Ur ett pedagogiskt perspektiv kan skylten granskas ur Marner och Örtengrens(2003) diskussioner om instrumentella läroprocesser kontra estetiska (se figur 8)(seäven Nilsen 2003; Omland 2010). En «vanlig» förekommande skylt kan till storadelar sägas ha kriterier som uppfyller den instrumentella läroprocessen. De som


!

Instrumentella läroprocesser Estetiska läroprocesserSkylten som en behållare för kunskap Skylten som en medskapare i en

kunskapsprocessSkylten som förmedlare av redanfärdig kunskap

Skylten som iscensättare avkunskapssituationer

Enstämmig fornlämningsplats Flerstämmig fornlämningsplatsFakta UpptäcktAtomisering Transfer, överskridningFast textbegrepp Vidgat textbegrepp, multimodalitetSvar utan frågor Kunskap ur dialogAutomatiserad kunskap Främmandegörande kunskapReproduktion KreativitetSnävt kunskapsbegrepp Vidgat kunskapsbegreppYtkunskap DjupkunskapFörväntad kunskap Förvånande kunskapFasta begrepp Skapande begreppEntydig kunskap Mångtydig kunskap

!

Figur 8: Instrumentella läroprocesser kontra estetiska läroprocesser (efter Marner & Örtengren2003).


skriver och producerar skyltar kanske anser att den instrumentella läroprocessenär godkänd som ett bra sätt att kommunicera kring kulturmiljön. Det kan ocksåvara «av gammal vana» att skylten får det utseende och innehåll som den ofta får,och den estetiska läroprocessen används därmed inte i utformandet. Det beror tro-ligen också på att kunskap kring pedagogiska teorier och perspektiv inte är kändaoch därmed heller inte används. Här kan det spela roll att vi i de nordiska ländernainte har särskilda utbildningar i interpretation.

Om man t ex skulle ändra fokus till att använda den estetiska läroprocessen ien skylt kring fornlämningarna på Pilane så skulle ett samarbete med någonkonstnär varit att förorda. Kreativiteten hade därmed främjats. Om skylten skullefungera som en medskapare i en kunskapsprocess skulle det kanske funnits en länktill en blogg eller en app som kunde kopieras. Besökaren kunde därmed uppmanasi att dela med sig av egna erfarenheter och kunskaper av såväl sina upplevelser vidbesöket som av berättelser om platsen. Det skulle också kunna länkas till en för-djupad information om t ex arkeologiska fynd och utgrävningar för de som ärintresserade. Skylten presenterar ofta förväntad kunskap, hur kan man då tänkaför att skapa förvånande kunskap? Här skulle en konstnär i samarbete med enarkeolog kanske kunnat presentera något överraskande och överskridande i såvälmaterial – som innehåll.

Jag har vid ett flertal tillfällen iscensatt kulturmiljön på olika alternativa sätt iolika projekt (se Synnestvedt 2008). Dessa iscensättningar har varit tillfälligautställningar där jag använt olika medel, material och metoder föratt iscensättaenplats. Syftet har varit att utifrån ett nutida användande, och med platsens verk-ningshistoria som grund för interpretationen, problematisera hur vi kommunicerarkring vår kulturmiljö.

I en av dessa iscensättningar hade jag som mål att försöka aktivera besökarentill att utnyttja olika sinnen, enligt en fenomenologisk ansats (se t ex Husserl 2004,Synnestvedt 2006, Tilley 2004). Jag utgick ifrån att människor har olika uppfatt-ningar av saker och företeelser i sin omgivning, och därmed har de också sina egnaupplevelser av landskapet och tingen. Människor använder också hela sin kroppmed alla sinnen när de rör sig i landskapet. Jag planerade således att utnyttja land-skapet så att man skulle kunna uppleva saker inte i bara en höjd, utan på olikanivåer och installationer och föremål placerades därför både högt och lågt i land-skapet. Idén var också att besökarna skulle ta till sig detta genom att använda sinaolika sinnen som att lyssna, känna, se och röra sig i varierande terräng. Begreppetestetiska läroprocesser genomsyrade projektet.

I utvärderingar, ifyllda både under invigningsdagen och efteråt, var det tydligtatt många uppskattade hur platsen hade iscensatts. Det som kom att framhävasvar att iscensättningen inte presenterade så många färdiga svar; folk gavs möjlighetatt tänka och fundera själva. Det blev en spännande upplevelse och som någrabesökare uttryckte det «det var roligt att få vara aktiv», «det ingav till reflektionoch eftertanke och man fick tänka själv». Här kan en jämförelse göras till Pilanes



skulpturer där många inbjuder till aktivitet; att kika igenom, att krypa under, attklättra över eller att röra sig runt så att olika perspektiv och upplevelser av land-skapet och installationerna hela tiden ändrar sig (figur 9).

Ytterligare ett perspektiv, som sällan beaktas, är att en plats också kan behövalevandegöras utifrån hur den fungerar under olika årstider och väder. Några platserkanske ska interpreteras med tanke på att de ska besökas under t ex gråa, dimmigahöst- eller vårdagar, något som det finns gott om i de nordiska länderna. Andrakan iscensättas för att besökas när det ligger ett snötäcke över platsen. Möjlighe-terna är oändliga om vi väljer att se dom och här kan de estetiska läroprocessernavara till inspiration.

När det gäller skulpturutställningarna på Pilane så vill jag gå tillbaks till SamHams fyra kriterier:

• Interpretation ska vara roligt, engagerande• Interpretation ska vara relevant• Interpretation behöver organiseras• Interpretation behöver ett tema

Det är tydligt att dessa till stor utsträckning överensstämmer med hur skulpturut-ställningarna fungerat på Pilane. Om man betraktar skulpturutställningarna somett eget interpretationsprojekt så är det roligt och engagerande. Det är relevant, dådet gärna vill ta upp samtida problem och filosofiska funderingar som också kankopplas till de forntida lämningarna. Utställningarna är i högsta grad organiserade.


!

!

Figur 9: Aktivitet – att klättra över och klättra på, Pilane sommaren 2012(foto: A. Synnestvedt).


De har också de olika säsongerna haft ett tema. Temat har inte tydligt framkommiti broschyrer, eller i annan information till besökarna, men curatorn Peter Lennbyhar haft tematanken inför vilka konstnärer som bjudits in (Lennby 2011, 2012).Sam Ham (1992) hävdar ju också att i de här olika delarna är dialogen central.Att involvera det övriga samhället på olika sätt – antingen genom skola, äldreom-sorg, eller via olika föreningar, är något som Ham ser som en förutsättning för enlyckad interpretation; vilket skulpturutställningarna också är ett exempel påeftersom kommuner, olika intressenter och grupper på olika sätt är involverade iprojektet.

Den estetiska läroprocessen dominerar över den instrumentella i skulpturut-ställningarna; på så sätt att det finns kreativitet, förvånande kunskap, skapandebegrepp, mångtydig kunskap, kunskap ur dialog och det skapas därmed också enflerstämmig fornlämningsplats.

När det gäller skylten så motsvarar den i liten grad Sam Hams kriterier för ettlyckat interpretationsprojekt. Skylten är varken särskilt rolig eller engagerande.Relevansen kan diskuteras eftersom det sällan finns ett tema och i fallet Pilanesaknas en förbindelse mellan skulpturutställningen och skyltningen. Skyltningenhade också behövt en bättre organisation, vilket kanske hade resulterat i ett sam-arbete mellan antikvarier och konstnärer. En organisation där dialogen fått enframträdande plats hade kanske också resulterat i att t ex skolor och föreningarkunnat involveras; och troligen hade både skulpturutställningarna och fornläm-ningarna i landskapet tjänat på ett sådant samarbete. Istället för att som idag hatvå olika interpretationsprojekt så hade det kunnat vara ett sammanhållandeprojekt på platsen.

Summa summarum

Skulpturutställningarna på Pilane har tagit inspiration från arkeologin; men arkeo-login har här inte tagit del av skulpturutställningarna, vilket gör att det blir en storskillnad i de två interpretationsprojekten på platsen. Möjligheterna att sammanföraarkeologi och konst och att se en interpretation av en plats som mer än att infor-mera om den samma är en utmaning som behöver diskuteras inom kulturarvsför-valtningar och myndigheter.

Skylten, som kommunikationsmedium, behöver problematiseras då det oftaär det enda sätt antivarierna kommunicerar med besökarana i kulturlandskapet.Det som därför skulle behövas är ett pedagogiskt perspektiv och en diskussion omvad interpretation egentligen innebär. Om vi väljer att lägga pedagogiska perspektivpå interpretationen i landskapet öppnar sig också tankar om att vi alla är en del aven läro – och kunskapsprocess där jag innan tagit upp begrepp som estetiska läro-processer kontra instrumentella läroprocesser. Men vi kan även diskutera bild-ningsprocesser något som många forskare fördjupat sig i och där många också har



en likartad syn på hur den här processen kan gå till (se t ex Liedman 2001; Marner2005; Gustavsson 2004).

Pedagogikprofessorn Bernt Gustavsson menar att det är i det bekanta, och idet vardagliga, vi hittar en trygghet. Men vi kan samtidigt bli uttråkade i dennatrygghet. Upplever vi däremot något ovanligt som vänder upp och ner på det var-dagliga får vi också syn på det och oss själva på ett nytt sätt. Gustavsson säger att«vi kan kalla det nya som skett med oss för en a- ha upplevelse, en upptäckt elleratt vi fått ett annat sätt att se och tolka» (Gustavsson 2002:115). Det är i mötetmellan det kända och okända som grundmekanismer som intresse och motivation,nyfikenhet och förundran väcks till liv, anser Gustavsson. Detta spänningsförhål-lande utgör därmed också förmågan att ställa frågor, kort sagt utgör det drivkraftenför kunskap (Gustavsson 2002, 2004). I den här kunskaps-processen – där detbekanta möter det obekanta kan vi också förankra arbetet med att levandegöraoch tolka kulturmiljön.

Vad vi kanske behöver är en synvända, vi behöver släppa loss vår kreativitet.Både konstnären och antikvarien ägnar sig åt att skapa och skillnaden dem emellanär kanske därför inte så stor. Synvändan skulle innebära att antikvarierna inser attdet faktiskt är skapande de sysslar med. Kulturarv tilltalar både känsla och intellekt.De professionellt kulturverksammas och antikvariernas roll gentemot samhälletmåste vara att kunna förklara och motivera varför ett kulturarvsperspektiv äranvändbart och viktigt (Johansen 2003:38).

Vad som ska glömmas, eller minnas, är också en del i fornlämningsplatsernashistoria; och det skulle kanske finnas lite mer av tankar kring förgänglighet ochbruk av monumenten än vad som är vanligt. De flesta diskussioner handlar ombevarande och olika hotbilder, men även bruket och möjligheter att behandlamonumenten på ett mer lekfullt sätt bör finnas med i diskussionerna. Frågan ställersig om fornlämningsplatser kan vara av intresse mer än att fungera som min-nesplatser över glömda kulturer, eller kan vi berätta nya berättelser och skapa nyttliv i landskapet? Jag är övertygad om att vi kan det, men det behövs också mer dis-kussion och forskning om kommunikation, interpretation och pedagogik i kul-turlandskapet.

Litteratur

Beck, L. och T. Cable 1998: Interpretation for the 21st Century. Fifteen GuidingPrinciples for Interpreting Nature and Culture. Champaign: Sagamore Publis-hing.

Brügge, B., M. Glantz och K. Sandell (red.) 2007: Friluftslivets pedagogik. Förkunskap, känsla och livskvalitet. Stockholm: Liber AB.

Burström, M., B. Winberg och T. Zachrisson 1996: Fornlämningar och folkminnen.Stockholm: Riksantikvarieämbetet.



Burström, M. 2001: Risk eller resurs – en kulturell jämförelse. I F. Sjöberg (red.):Vad ska vi med naturen till? s. 97-103. Nora: Bokförlaget Nya Doxa.

Carter, J. 2005: Education and interpretation. Interpret Scotland (11):2.Danielsson, R. 2006: Handbok i fornminnesvård. Stockholm: Riksantikvarieäm-

betet.Eriksson, Y., G. Jansson och M. Strucel 2003: Taktila kartor. Handledning i

kartframställning. Enskede: Talboks- och punktskrifts biblioteket.Egidius, H. 2003: Pedagogik för 2000 – talet. Stockholm: Bokförlaget Natur och

Kultur.af Geijerstam, J. 1998: Miljön som minne – Att göra historien levande i kulturland-

skapet. Stockholm: Riksantikvarieämbetet.Gustafsson, A. och H. Karlsson 2004: Plats på scen. Kring beskrivning och förmed-

ling av Bohusläns fasta fornlämningar genom tiderna. Uddevalla: BohuslänsMuseum.

Gustavsson, B. 2002: Vad är kunskap?En diskussion om praktisk och teoretiskkunskap. Stockholm: Liber Distribution.

Gustavsson, B. (red.) 2004: Kunskap i det praktiska. Lund: Studentlitteratur.Ham, S. H. 1992: Environmental Interpretation. A Practical Guide for People with

Big Ideas and Small Budgets. Colorado: North American Press.Husserl, F. 2004: Idéer till en ren fenomenologi och fenomenologisk filosofi. Stock-

holm: Thales.Johansen, B. 2003: Antikvariska dilemman. Eller meningen med kulturarv. I K.

Lindvall och B. Johansen (red.): Agenda kulturarv: Inspiration och diskussion,s. 38- 51. Stockholm: Riksantikvarieämbetet.

Kulturminneslagen. Prop. 1987/88, KrU 21, rskr.390.Lennby, P. 2011 och 2012: Muntliga samtal med författaren. 2011-06-08, 2012-

07-24.Liedman, S. -E. 2001: Ett oändligt äventyr. Om människans kunskaper. Stockholm:

Albert Bonniers Förlag.Maltén, A. 1997: Pedagogiska frågeställningar- en introduktion till pedagogiken.

Lund: Studentlitteratur.Marner, A. och H. Örtengren 2003: En kulturskola för alla – estetiska ämnen och

läroprocesser i ett mediespecifikt och medieneutralt perspektiv. Stockholm: Liberförlag.

Marner, A. 2005: Möten och medieringar – estetiska ämnen och läroprocesser i ettsemiotiskt och sociokulturellt perspektiv. Monografier, tidskrift för lärarutbildningoch forskning. Umeå: Värdegrundscentrum, Umeå universitet.

Mills, E. 1990 [1920]: Adventures of a Nature Guide and Essays in Interpretation.USA: New Past Press.

Nilsen, G. 2003: Local and academic knowledge. Conflict or dialogue? In Scan-dinavian Archaeological Practice – in Theory. Proceedings from the 6th NordicTAG, Oslo 2001, pp. 234-246. Edited by Jostein Bergstøl. Oslo Archaeological



Series 1. Institutt for arkeologi, kunsthistorie og konservering/Universitetet iOslo, Oslo.

Omland, A. 2010: Stewards and Stakeholders of the Archaeological Record: Archaeo-logists, Folklore and Burial Mounds in Agder, Southern Norway. BAR Interna-tional Series 2153. BAR International Series 2153. Archaeopress, Oxford. S.211-214.

Partanen, P. 2007: Från Vygotskij till lärande samtal. Stockholm: Bonnier Utbild-ning.

Renfrew, C. 2003: Figuring It Out. The parallel visions of artists and archaeologists.London: Thames and Hudson.

Riksantikvarieämbetet 2002: Feltdagbok Pilane 27 Juni 2002. arkeologiuv.se(http://www.arkeologiuv.se/cms/showdocument/documents/extern_webbplats/2006/september/faltdagbok_pilane_27_juni_2002.pdf, läsdatum: 2013-01-10)

– 2003: Feltdagbok Pilane den 10 april 2003. arkeologiuv.se http://www.arkeolo-giuv.se/cms/showdocument/documents/extern_webbplats/2006/september/faltdagbok_pilane_10_april_2003.pdf, läsdatum: 2013-01-10).

Schofield, J. 2006: Constructing place: when artists and archaeologists meet. dif-fusion.org.uk (http://diffusion.org.uk/?tag=john-schofield, läsdatum 2013-01-09).

Synnestvedt, A. 2006: Who Wants to Visit a Cultural Heritage Site? A walkthrough an archaeological site with a visual and bodily experience. I I. Russel(red.): Images, Representations and Heritage. Moving beyond Modern Approachesto Archaeology, s. 333-351. New York: Springer Publisher.

– 2008: Fornlämningsplatsen: kärleksaffär eller trist historia. Diss. Göteborg: Göte-borgs universitet.

Säljö, R. 2005: L.S. Vygotsij – forskare, pedagog och visionär. I A. Forsell (red.):Boken om pedagogerna. Stockholm: Liber AB.

Tilden, F. 1994 [1957]: Interpreting our heritage. Third edition. Chapel Hill: Uni-versity of North Carolina Press.

Tilley, C. 2004: The materiality of stone. Explorations in landscape phenomenology.Oxford: Berg.

Vilks, L. 2002: Teori Om Allting. Malmö: Galleri 21.Vygotskij, L. S. 2001 [1934]: Tänkande och språk. Göteborg: Bokförlaget Dai-

dalos.Zeljiko, T. 2010: Skulpturer lockar till gravfälten i Pilane. Västra Götalandsregionen

(http://www.vgregion.se/sv/Vastra-Gotalandsregionen/startsida/Om-Vastra-Gotalandsregionen/Arkiv-Leva-och-bo/Skulpturer-lockar-till-gravfalten-i-Pilane/, läsdatum 2013-01-10).



Minnesplatser över glömda kulturer eller platser för aktiviteter. En diskussion om hur vi tolkar...

Documents

Transcript of Minnesplatser över glömda kulturer eller platser för aktiviteter. En diskussion om hur vi tolkar...