Sverige i den institutionella konkurrensen

Sverige i den institutionella konkurrensen

Nils Karlson

Niclas Berggren

Andreas Bergh

Gissur Ó Erlingsson

Henrik Lindberg

Underlagsrapport nr 4 till Globaliseringsrådet

UNDERLAGSRAPPORT NR 4 TILL GLOBALISERINGSRÅDET© GLOBALISERINGSRÅDET 2007

FÖRFATTARE Nils Karlsson (red.)GRAFISK FORM Nina RosenkvistTRYCK Edita, Västerås 2007

ISBN 978-91-85935-03-1ISSN 1654-6245

BESTÄLLNING GlobaliseringsrådetTFN 08-405 10 00E-POST [email protected]/globaliseringsradet

Globaliseringen innebär att världens stater, medborgare och företag blivit alltmer sammanflätade, mer ömsesidigt beroende av varandra. Rörligheten har ökat och därmed möjligheten för medborgare, arbetskraft, kapital och före-tag att välja vilka institutionella villkor de vill verka under. Ny teknik och en ökad internationell öppenhet har bidra-git till sänkta transaktionskostnader och en accelererande globalisering. Detta anses ha lett till en intensifierad insti-tutionell konkurrens.

Globaliseringsrådets fjärde underlagsrapport fokuserar på omfattningen av institutionell konkurrens och vad det betyder för den traditionella välfärdsstaten. Särskild upp-märksamhet ägnas frågan om ett ”race to the bottom” kan förväntas där skattebaser, lagar och regler riskerar att ur-holkas, eller om institutionell konkurrens bidrar till ”race to the top” med en mer samhällseffektiv struktur på skatter, lagar och regler.

Rapporten redovisar aktuell forskning om hur den in-stitutionella konkurrensen påverkar välfärdstaten, demo-kratin och det svenska kollektivavtalssystemet. Huvudfo-kus ligger på Sverige och svenska erfarenheter, men berör även effekter i andra länder.

Författare är Niclas Berggren, docent och vice VD Ratio, Andreas Bergh, fil dr Ratio och Lunds universitet, Gissur Ó Erlingsson, fil dr Ratio, Nils Karlson (red.), docent och VD Ratio, Henrik Lindberg, fil dr Ratio. Författarna svarar helt och hållet för de analyser och rekommendationer som lämnas i rapporten.

Stockholm i december 2007Pontus Braunerhjelm Huvudsekreterare i Globaliseringsrådet

Förord

Globaliseringsrådets ledamöter

I januari 2007 kom arbetet i regeringens Globaliseringsråd igång. Rådets målsättning är att utforma en strategi som leder till att Sverige ska kunna tillgodogöra sig de potentiellt stora välfärdsvinsterna som globaliseringen innebär. Vidare är Globaliseringsrådet en arena för dia-log med syfte att fördjupa kunskaperna och bredda det offentliga sam-talet kring globaliseringens effekter. Rådets arbete, som ska vara avslu-tat i god tid före valet 2010, kommer att sammanfattas i en slutrapport med rekommendationer främst avseende den ekonomiska politiken.

Som ett led i rådets arbete har en rad rapporter beställts huvudsak-ligen från forskare men också från myndigheter och andra aktörer med djuplodande kunskaper kring globaliseringen, dess drivkrafter och effek-ter. Dessa rapporter kommer att utgöra underlag till slutrapporten.

Högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg är Globalise-ringsrådets ordförande och professor Pontus Braunerhjelm, som leder rådets kansli, är huvudsekreterare. Övriga ledamöter är:

• Kristina Alsér, Mercatus Engineering AB och landshövding i Kronobergs län• Hans Bergström, kolumnist, docent statsvetenskap• Carl Bildt, utrikesminister• Urban Bäckström, VD Svenskt Näringsliv• Lars Calmfors, professor internationell ekonomi• Per Carstedt, koncernchef SEKAB-gruppen• Dilsa Demirbag-Sten, journalist, författare• Anna Ekström, ordförande Saco• Sven Otto Littorin, arbetsmarknadsminister• Wanja Lundby-Wedin, ordförande LO• Karin Markides, rektor Chalmers tekniska högskola• Elisabeth Nilsson, VD Jernkontoret• Aina Nilsson Ström, designchef Volvo AB• Sture Nordh, ordförande TCO• Mats Odell, kommun- och finansmarknadsminister• Maud Olofsson, näringsminister, vice statsminister• Carl-Henric Svanberg, VD Ericsson• Lena Treschow Torell, VD IVA• Harriet Wallberg-Henriksson, rektor Karolinska Institutet• Marcus Wallenberg, ordförande Internationella Handelskammaren (ICC)• Olle Wästberg, GD Svenska Institutet

Innehåll

1. Exekutiv sammanfattning 7

2. Introduktion 10

3. Hur påverkas välfärdsstaten av ökad institutionell konkurrens? 14 3.1. Introduktion 14 3.2. Välfärdsstrategisk migration: Flyttar hög- utbildade bort från välfärdsstater? Lockar generösa välfärdsförmåner till sig bidragstagare? 15 3.3. Institutionell konkurrens och välfärdsstatens finansiering 18 3.4 Problematisering: Gradvis anpassning som statistiken inte fångar upp 28 3.5. Institutionell konkurrens och jämlikhetspolitisk strategi 31 3.6. Till slut: Är institutionell konkurrens ensam orsaken till förändringarna? 33

4. Påverkas det svenska kollektivavtalssystemet av den institutionella konkurrensen? 35 4.1. Inledning 35 4.2. De svenska reglerna kring kollektivavtalssystem – ett jämförande perspektiv 37 4.3. Institutionell konkurrens och den svenska arbetsmarknaden 41 4.4. Vägval för det svenska kollektivavtalssystemet 43 4.5. Slutreflexioner 47

5. Förändras demokratin av institutionell konkurrens? 48 5.1. Inledning 48 5.2. Förändras demokratin av institutionell konkurrens? 49 5.3. Tre negativa argument 50 5.4. Tre positiva argument 55 5.5. Är institutionell konkurrens bra eller dåligt för demokratin? 61 5.6. Reflexioner över institutionell konkurrens och den svenska demokratin 66

6. Sammanfattning 70 6.1. Effekter på välfärdsstaten 71 6.2. Effekter på kollektivavtalssystemet 72 6.3. Effekter på demokratin 73

7. Referenslista 75 7.1. Böcker och bokkapitel 75 7.2. Tidskriftsartiklar, working papers och rapporter 80

8. Författarpresentationer 84

SVERIGE I DEN INSTITUTIONELLA KONKURRENSEN • 7

1. Exekutiv sammanfattning

• I rapporten analyseras, på basis av aktuell forskning, hur institu-tionell konkurrens påverkar välfärdstaten, kollektivavtalssystemet och demokratin.

• Institutionell konkurrens är en konsekvens av kraftigt sänkta trans-aktionskostnader och globaliseringen. Konkurrensen innebär att politiska enheter, som stater och kommuner, konkurrerar med var-andra om medborgare, arbetskraft, kapital och företag genom att försöka erbjuda mer attraktiva institutioner i såväl kostnads- som intäktshänseende.

• Institutioner är i detta sammanhang detsamma som samhällets grundläggande spelregler. Typiska exempel är grundlagar, arbets-marknadslagstiftning och kollektiva överenskommelser, socialför-säkringar, skatteregler osv.

• Storleksmässigt tycks välfärdsstaten inte ha påverkats negativt av ökad institutionell konkurrens. Trots sänkta skattesatser på många områden har skatteintäkterna inte fallit i de utvecklade länderna – snarare tvärtom.

• Strukturmässigt har dock välfärdsstaten förändrats såtillvida att in-komstskatterna blivit mindre progressiva och konsumtionsskatter-na ökat, både när det gäller skattesatser och skatteintäkter. Detta kan tolkas som ett minskat inslag av traditionell omfördelningspo-litik.

• Främsta orsaken till att välfärdsstatens finansiering fortfarande fö-refaller relativt säker är att arbetsinkomster är en ganska trögrörlig skattebas. Människors geografiska rörlighet i syfte att undvika skatt är relativt låg, i synnerhet när skatteintäkterna används till sådant som faktiskt efterfrågas.

8 • UNDERLAGSRAPPORT NR 4 TILL GLOBALISERINGSRÅDET

• Välfärdsstatens utformning har ändrats så att önskemål hos de po-litiskt viktiga väljargrupperna i medelklassen tillgodoses i större omfattning. Det märks bland annat genom:

– en tydligare koppling mellan avgifter och förmåner, – ökad användning av privat finansierade alternativ som adderas

till offentligt finansierade förmåner, – ökade incitament för arbete, – ökad valfrihet genom peng-reformer, – ökad effektivitet genom konkurrenshöjande organisations-

former.• Samtidigt som möjligheterna att bedriva traditionell omfördel-

ningspolitik som skapar likhet i utfall tycks ha minskat, finns det fortfarande goda möjligheter att bedriva en politik för resurs-jämlikhet som skapar jämlika möjligheter, exempelvis genom en grundskola med hög kvalitet.

• I takt med globaliseringen utsätts även de svenska kollektivavtals-reglerna för institutionell konkurrens. Det mest påtagliga är den europeiska rättens ökade betydelse för svensk rättstillämpning.

• På speciellt arbetsmarknadens område finns flera hinder – fasta traditioner, starka intressegrupper och institutionella komplemen-tariteter – för den institutionella konkurrensen.

• Sverige tycks ha tre vägval: (1) att gå i en anglosachsisk riktning med ökad lokal och individuell lönebildning och endast minimi-regler som skydd för arbetstagarna; (2) att gå mot mer lagstiftning och allmängiltigförklaring av kollektivavtal såsom i Kontinentaleu-ropa; eller (3) ett återupprättande av den svenska modellen med partsgemensamma lösningar.

• Utvecklingslinjerna på svensk arbetsmarknad talar för att institu-tionell anpassning av konfliktreglerna är nödvändig, exempelvis genom en begränsning av sympatiåtgärderna, för att göra reglerna mer balanserade.

• Den institutionella konkurrensens effekter på demokratin är svår-bedömda, främst beroende på bristande empiri och förekomsten av olika normativa demokratisyner, som värderar effekterna olika.

• Trots värderingsbekymret identifieras tre argument som talar till den institutionella konkurrensens nackdel och tre argument som talar till dess fördel.


• De tre negativa argumenten är att institutionell konkurrens kan leda till: (1) krympt utrymme för självständig politik; (2) en ned-montering av välfärdsstaten; och (3) ett snabbare tempo i politiskt beslutsfattande. Av dessa tycks det finnas starkast stöd för det tred-je argumentet. Det finns även visst stöd för det andra argumentet genom att välfärdsstaten, som nämnts ovan, förefaller omorganise-ras till medelklassens fördel.

• De tre positiva argumenten är att institutionell konkurrens kan leda till: (1) bättre tillfredsställelse av medborgarnas preferenser på intressegruppers bekostnad; (2) att lärande och experimente-rande stimuleras; och (3) att fler länder blir demokratiska globalt sett. Av dessa finns starkast stöd för de andra och tredje argumen-ten.

• Sammanvägningen av argumenten beror på betraktarens demo-kratisyn. Vi menar dock att framtida demokratidiskussioner bör ta hänsyn till institutionell konkurrens. Detta torde främst gälla diskussioner om grundlagens utformning, den kommunala själv-styrelsen, lärande i politiken, särintresseinflytande och EU-sam-arbetets former och mål. Särskilt vill vi lyfta fram potentialen för stärkt kommunalt och regionalt självstyre att förbättra demokratin samt den viktiga roll som experter bör tillåtas spela i en tid när beslutstempot i politiken ökar.


2. IntroduktionNils Karlson

Konkurrens är ett viktigt inslag på de flesta marknader. Genom denna mekanism premieras de företag som ger kunderna det de vill ha, med-an företag som erbjuder fel produkter, ett för högt pris eller för låg kvalitet drabbas av minskad omsättning eller slås ut. Även potentiell konkurrens skapar likartade incitament.

Men hur är det i politiken? Här är det alltså politikerna och de insti-tutioner de infört – den förda politiken, de beslutade lagarna och reg-lerna – som utsätts för konkurrens om medborgare, arbetskraft, kapital och företag från andra politiska enheter. I dagens globaliserade värld är detta en realitet, vare sig vi önskar det eller inte. Hur klarar sig Sverige och det svenska politiska systemet i den institutionella konkurrensen? Finns det risk för att den institutionella konkurrensen leder till ett race to the bottom där kvaliteten på svensk välfärd, lagar och regler urholkas, eller finns snarare möjligheten till ett race to the top, där kvaliteten för-bättras? Är våra skatter, lagar och regler – lokalt och centralt – konkur-renskraftiga när andra politiska enheter väljer att utforma sina skatter, lagar och regler annorlunda? Det är temat för denna rapport.

Vi kommer i det följande att redovisa aktuell forskning om hur den institutionella konkurrensen påverkar välfärdstaten, demokratin och det svenska kollektivavtalssystemet. Huvudfokus ligger på Sverige och svenska erfarenheter, men vi kommer även att beröra effekter i andra länder.

I enlighet med bland annat ekonomipristagaren Douglass North betraktar vi institutioner som ett samhälles grundläggande spelreg-ler, vilka utgör mänskligt skapade restriktioner som skapar incitament för mänsklig interaktion.1 Vi kommer främst att intressera oss för for-mella institutioner, såväl statliga som icke-statliga.2 Typiska exempel är grundlagar, arbetsmarknadslagstiftning och kollektiva överenskom-melser, socialförsäkringar, skatteregler osv.

1 Se North (1993: 16).2 Informella institutioner som moral, normer och sedvänjor lämnas således därhän, även om effekterna

på dessa kan förväntas vara likartade.


Samhällets institutioner har, visar samhällsvetenskaplig forskning, stor betydelse för demokratisk, ekonomisk och samhällelig utveck-ling.3 Institutionerna påverkar hur människor beter sig, arbetar, samar-betar, koordinerar sina beteenden osv. Exempelvis konstaterar Daron Acemoglu m fl att goda ekonomiska institutioner är avgörande för länders ekonomiska välmående.4

Vad innebär då ”institutionell konkurrens”?5 Enklast kan detta kan-ske förstås med en analogi med två typer av marknadssituationer: mo-nopol och fri konkurrens.6 I det förstnämnda fallet har konsumenten eller kunden bara en producent eller säljare att vända sig till, medan det vid fri konkurrens finns många faktiska eller tänkbara producenter eller säljare. Samma sak gäller institutionell konkurrens: det är motsat-sen till ett institutionellt monopol. Vid institutionell konkurrens har medborgare, arbetskraft, kapital, företag och andra aktörer i samhället flera uppsättningar lagar, skatter och regler att välja emellan. Det är själva möjligheten att välja som är det väsentliga. Samhällets aktörer kan nu, om de så skulle önska, ”rösta med fötterna” och flytta sig själva, sin verksamhet eller andra resurser dit de tycker att de institutionella villkoren är mer ändamålsenliga.7 Ju fler faktiska och ju mer attraktiva alternativ, desto större konkurrens föreligger. Följaktligen kan vi här tala om grader av institutionell konkurrens.

Viktigt att notera är här, precis som i ekonomiska sammanhang, att det är själva möjligheten att välja mellan faktiska eller potentiella le-verantörer som är det väsentliga. Denna möjlighet till exit (sorti) har i en klassisk analys av Hirschman (1970) jämförts med voice (protest), eller opinionsbildning, som två alternativa sätt att uttrycka preferenser för olika former av samhälleliga arrangemang.8 Även en marginell för-ändring i aktörernas benägenhet till exit kan därmed få stor betydelse.

Vanligtvis är det stater vi talar om när institutionell konkurrens dis-kuteras. En stat kan nämligen ses som en uppsättning institutioner. Konkurrensen sker då mellan enskilda stater. Men även inom staten, dvs inom en viss institutionell uppsättning, kan exempelvis kommu-ner och landsting sägas konkurrera med varandra.9 Samma sak gäller

3 Se t ex North och Thomas (1973), Rosenberg och Birdzell (1986) och Jones (1987).4 Se Acemoglu m fl (2005) men även Rodrik m fl (2004).5 För en utförlig analys av begreppets definition och historia, se de olika bidragen i Bergh och Höijer

(2008).6 Jämför Höijer (2008).7 Den klassiska referensen är Tiebout (1956).8 Hirschman diskuterar även utförligt hur ”lojalitet” påverkar benägenheten till sorti eller protest.9 För en analys och ytterligare referenser, se Karlson (2007).


givetvis även inom exempelvis den Europeiska Unionen. Samtidigt kan dylik institutionell konkurrens lika gärna förhindras av staten eller den övernationella enheten ifråga.

Sammanfattningsvis innebär således institutionell konkurrens att politiska enheter, som stater och kommuner, konkurrerar med varan-dra om medborgare, arbetskraft, kapital och företag genom att försöka erbjuda mer attraktiva institutioner i såväl kostnads- som intäktshän-seende.

Viktigt att understryka är att politiska enheter även kan konkurrera med annat än institutioner. Naturresurser, arbetskraft, kapital, kultur osv kan naturligtvis även ge konkurrensfördelar. Likaså kan förstås ett enskilt lands institutioner förändras av andra skäl än den institutio-nella konkurrensen – erfarenhet av de egna institutionernas tillkorta-kommanden, förändrad demografi och förändrade väljarpreferenser är bara några möjligheter. Att entydigt särskilja just den institutionella konkurrensens effekter är dessvärre inte alltid så enkelt.

Mycket talar dock för att institutionell konkurrens har fått väsent-ligt ökad betydelse under de senaste decennierna. Särskilt kan detta tänkas gälla små länder med stora ekonomiska och politiska band till sin omgivning.10 Under denna period har ny teknik och avregleringar dramatiskt sänkt transaktionskostnaderna, dvs kostnaderna för att kommunicera, förhandla, samarbeta, ingå avtal osv. Följden är att det har blivit allt lättare att flytta och integrera olika typer av resurser och verksamheter – kapital, teknologi, information, kompetens etc – mellan olika länder och världsdelar. Exempelvis har sedan 1990-talets början utrikeshandelns andel av Sveriges BNP i det närmaste fördubblats, sysselsättningsandelen i de svenska multinationella före-tagens dotterföretag utomlands stigit kontinuerligt samtidigt som en betydande ökning av utlandsägandet inom det svenska näringslivet ägt rum. Fenomenet är globalt. Inte minst har de internationella di-rektinvesteringarna vuxit kraftigt. De finansiella flödena har mång-dubblats.11 När det gäller medborgares och arbetstagares rörlighet är emellertid effekterna hittills svagare, även om rörligheten har ökat för en liten krets specialister och högt utbildad arbetskraft inom nya tek-nikområden. Detta utvecklas närmare i följande kapitel.

10 Se Ochel (2003).11 För en översikt av det svenska näringslivets internationalisering, se ITPS (2007).


Globaliseringen innebär att världens stater, medborgare och företag blivit alltmer sammanflätade, mer ömsesidigt beroende av varandra.12 Rörligheten har ökat och därmed möjligheten för medborgare, arbets-kraft, kapital och företag att – åtminstone på marginalen –välja vilka institutionella villkor de vill verka under. Kraftigt sänkta transaktions-kostnader har skapat globaliseringen, som i sin tur har orsakat den insti-tutionella konkurrensen. Orsakssambandet ser således ut som nedan:

sänkta transaktionskostnader – globalisering – institutionell konkurrens

Frågan är hur Sverige och det svenska politiska systemet klarar sig i den institutionella konkurrensen. Vad händer när vi går från en situation som kan liknas vid ett institutionellt monopol till ökad institutionell konkurrens? Hur påverkas vår välfärdsstat, vårt kollektivavtalssystem och även vår demokrati? Vad säger aktuell forskning om vilka effekter den institutionella konkurrensen kan tänkas få?

Rapporten behandlar som framgått flera helt olika typer av institu-tionella arrangemang. Likväl kan vi i det följande urskilja fyra gemen-samma teman:

• Hotar den institutionella konkurrensen existerande svenska insti-tutioner? Dvs minskar utrymmet för självständig politik?

• Vad innebär institutionell konkurrens för genomslaget av medbor-garnas preferenser i den förda politiken?

• Vilken effekt får institutionell konkurrens på möjligheterna till ex-perimenterande och lärande?

• Leder institutionell konkurrens till internationell institutionell konvergens?

Rapporten disponeras på följande sätt: I kapitel 1 analyserar Andreas Bergh hur välfärdsstaten påverkas av ökad institutionell konkurrens; i kapitel 2 diskuterar Henrik Lindberg hur det svenska kollektivavtals-systemet påverkas av den institutionella konkurrensen; och i kapitel 3 undersöker Niclas Berggren och Gissur Ó. Erlingsson huruvida de-mokratin förändras av institutionell konkurrens. Till sist görs en kort sammanfattning av de viktigaste slutsatserna.

12 För analyser av globaliseringen, se exempelvis Wolf (2004), Held m fl (1999) och Dicken (1998).


3. Hur påverkas välfärdsstaten av ökad institutionell konkurrens?Andreas Bergh

3.1. Introduktion

Tanken att ökad institutionell konkurrens utgör ett hot mot välfärds-staten, i synnerhet som denna utformats i de nordiska högskattelän-derna, har förekommit i den offentliga debatten under lång tid. Men vad säger forskningen i frågan? Går välfärdsstater med höga skatter mot en säker undergång, eller påverkas de inte alls? I detta kapitel görs ett försök att besvara dessa frågor. Till stora delar används material ur Bergh och Höijer, Institutional Competition, en antologi som ges ut under 2008 på Edward Elgar förlag.

Analyser av välfärdsstatens problem har blivit något av en stapel-vara inom samhällsvetenskaperna – se exempelvis Taylor-Gooby m fl (2004). Författare som Snower (1993) och Lindbeck (1994) har ingående beskrivit högskattestatens problem, och även i publikatio-ner som The Economist var det under en tid vanligt förekommande att avfärda den svenska modellen, vilket framhålls av Lindert (2004). Flera författare drev dessutom tesen att externa krafter från globa-liseringen i grunden skulle underminera basen för högskattestaten och därmed grunden för de universella välfärdsstater som finns i de nordiska länderna – se exempelvis Martin och Schumann (1997) and Strange (1996).

Ett återkommande tema är alltså globaliseringens effekt på skatte-basernas rörlighet och de konsekvenser detta har för välfärdsstatens fi-nansiering. När dessa globaliseringstrender kombineras med de utma-ningar välfärdsstaten möter från demografiska förändringar och ökade krav på den offentliga servicen, är det lätt att måla upp en ganska dys-ter framtid för högskattestaten. Som kommer att visas, finns det dock en hel del forskning som tyder på att välfärdsstater med höga skatter inte med automatik går under som en effekt av vad som lite svepande i litteraturen ofta kallas globaliseringen. Till viss del beror detta san-nolikt på att människors rörlighet – även om den ökat – fortfarande är ganska låg. Men en viktig förklaring ligger också i att de flesta väl-


färdsstater sedan länge inlett en anpassningsprocess som hittills tycks innebära att välfärdsstaten kan överleva även under ökad institutionell konkurrens genom en rad strategiska strukturförändringar.

I det följande beskrivs först en del existerande forskning om så kall-lad välfärdsstrategisk migration: Flyttar högutbildade bort från väl-färdsstater? Lockar generösa förmåner till sig bidragstagare? Därefter refereras forskning som studerat hur globaliseringen påverkar välfärds-utgifter, skattesatser och skatteintäkter. Slutsatserna för dessa områ-den är att de farhågor (eller förhoppningar) om att ökad institutionell konkurrens ska göra välfärdsstaten omöjlig att finansiera, inte tycks infrias än på ett tag.

Därefter beskrivs hur välfärdsstaten genomgått och genomgår en gradvis anpassning till ändrade förhållanden: Det faktum att skat-teintäkterna är fortsatt höga, betyder ingalunda att välfärdsstaten är opåverkad av ökad institutionell konkurrens. Avslutningsvis förs en diskussion om vilken jämlikhetspolitisk strategi som är mest ända-målsenlig under ökad institutionell konkurrens.

3.2. Välfärdsstrategisk migration: Flyttar högutbildade bort från välfärdsstater?Lockar generösa välfärdsförmåner till sigbidragstagare?

Ett tänkbart hot mot välfärdsstaten kan vi kalla välfärdsstrategisk mig-ration. Det syftar på möjligheten att människors flyttmönster ändras så att välfärdsstatens finansiering hotas. Detta kan ske både genom att människor flyr välfärdsstaternas höga skatter, eller genom att väl-färdsstatens förmåner har en attraherande effekt. Teoretiskt kan det mycket väl tänkas handla om samma personer, fast i olika skeden av livet: Välfärdsstaterna skulle få stora problem om det blir ett vanligt mönster att bo första och sista fjärdedelen av sitt liv i en omfattande välfärdsstat, men tillbringa merparten av det yrkesverksamma livet i ett lågskatteland.

Tanken att människor flyttar till geografiska områden med gene-rösa välfärdsförmåner kallas i forskningslitteraturen för välfärdsmag-netshypotesen. Ny forskning har haft ganska svårt att bekräfta denna hypotes. I USA anses rörligheten mellan olika delstater vara relativt


hög, men forskning på amerikanska delstater ändå inte hittat något starkt stöd för välfärdsmagnetshypotesen: Berry m fl (2003: 329, 344) konstaterar att “[t]he poor do not migrate in large numbers for more generous welfare assistance” samt att “[t]he magnetic effect of welfare is substantially weaker than the magnetic effect of high wages for low-skill workers and a low unemployment rate”.

Migration mellan amerikanska delstater tycks alltså handla mer om att flytta dit jobben finns än om att flytta till generösa välfärdsförmå-ner. Volden (2002) studerar det amerikanska AFDC-bidraget (Aid to Families with Dependent Children), och hittar inget stöd för tanken att delstater sänker bidraget för att undvika att locka till sig bidragstagare från andra delstater. Däremot tycks delstater med höga nivåer ligga i närheten av varandra geografiskt, liksom delstater med lägre nivåer. Både Volden och Berry påpekar också att de första studierna som gjor-des rörande välfärdsmagnetshypotesen innehöll misstag som gjorde att slutsatserna felaktigt gav hypotesen stöd.

Eftersom rörligheten mellan EU-länder är lägre än mellan ameri-kanska delstater, verkar det osannolikt att det skulle förekomma be-tydande välfärdsstrategisk migration av detta slag inom EU. Svenska erfarenheter av den fria rörligheten för arbetskraft inom EU styrker den slutsatsen: Oron för så kallad social turism tycks obefogad en-ligt en tidig utvärdering av Försäkringskassan (2005) – men utländsk arbetskrafts rätt att konkurrera om arbete i Sverige skapade en del spektakulära konflikter på den svenska arbetsmarknaden.

En annan typ av välfärdstrategisk migration är möjligheten för hög-utbildade att flytta utomlands efter att ha åtnjutit skattefinansierad utbildning i välfärdsstaten. Huber och Norrman (2002) varnar för ökad framtida rörlighet för högkvalificerad arbetskraft, och nämner sänkta marginalskatter inom EU som en tänkbar konsekvens av detta. Även denna typ av migration tycks emellertid vara ett ganska begrän-sat fenomen. Pedersen m fl (2003) har undersökt utflyttningen från de skandinaviska välfärdsstaterna, och finner väldigt låga nivåer och syn-nerligen svaga uppåtgående trender. Ett undantag är dock att utvand-ringen från Sverige av framförallt högutbildade ökade markant under 1990-talet. De absoluta nivåerna är alltjämt mycket låga (se tabell 1).


Tabell 1: Procent utvandrare i olika utbildningsgrupper, medborgare 21–65 år

Danmark Norge Sverige 1989 1998 1991 1998 1989 1998

Grundskola 0,08 0,13 0,13 0,13 0,05 0,13

Gymnasium 0,58 1 0,33 0,29 0,11 0,27

Doktorsexamen 1,45 1,06 0,67 0,8 0,34 0,77

Källa: Pedersen m fl (2003).

Således: Stora migrationsströmmar i syfte att utnyttja generösa väl-färdsstaters förmåner eller i syfte att fly välfärdsstaternas beskattning tycks än så länge inte vara en realitet. En trolig förklaring är att de privata kostnaderna förknippade med att flytta utomlands trots allt är ganska höga. Detta hindrar emellertid inte att små delar av arbetskraf-ten har hög internationell rörlighet och samtidigt är nyckelpersoner för sina arbetsgivare. Enligt en utvärdering av Ericsson och Jonsson (2005) har både Sverige, Danmark, Norge, Finland, Frankrike och Ka-nada infört någon form av skattelättnad för utländska nyckelpersoner när de arbetar under en begränsad tid. I Norge gäller skattelättnaden alla utländska medborgare som arbetar en begränsad tid i Norge. Tan-ken är att eftersom utländsk arbetskraft inte utnyttjar hela välfärds-statens förmånspaket, behöver de heller inte betala full inkomstskatt. Enligt utvärderingen, som bygger på enkäter med berörda företag, har dock skattelättnaderna i sig inte bidragit till att nyckelpersoner sökt sig till Sverige – däremot har existensen av skattelättnader skapat kon-takter som sänkt transaktionskostnaderna för att komma till Sverige vilket varit viktigt. Enligt enkätsvaren väntas systemet också bli vikti-gare i framtiden.


3.3. Institutionell konkurrens och välfärdsstatens finansiering

Tanken att institutionell konkurrens gör välfärdsstaten svår att finan-siera bygger på resonemanget att skattebasernas ökade rörlighet gör det svårt att sätta högre skattesatser än omvärlden. Som vi redan sett, tycks den breda skattebasen arbetskraft vara en relativt orörlig faktor. Detta är sannolikt en viktig förklaring till att en rad nya empiriska studier visar att globaliseringen hittills inte underminerat högskatte-staten på det sätt som många trodde skulle ske, se exempelvis Castles (2004). Castles tar sig an frågan om det skett något race to the bottom för länder med utvecklade välfärdsstater, och konstaterar att även un-der 1980- och 1990-talet växte faktiskt de offentliga utgifterna som andel av BNP, om än inte lika kraftigt som de gjorde under 1960- och 1970-talet.

Castles använder två mått, dels totala offentliga utgifter som andel av BNP, och dels den del av de offentliga utgifterna som OECD klas-sar som ”public social expenditure” och som kan sägas bättre mäta just välfärdsutgifter. Castles analys har dock nu några år på nacken, och dessutom har även OECD reviderat de historiska dataserierna för välfärdsutgifter. I tabell 2a redovisas totala välfärdsutgifter som andel av BNP för OECD-genomsnittet och för de skandinaviska välfärds-staterna (Sverige, Norge, Danmark och Finland) enligt den senaste versionen av OECDs Social Expenditure Database.

Tabell 2a: Totala välfärdsutgifter enligt OECD som andel av BNP:13

1960 1980 1998 2003

Sverige: 10,8 28,6 30,5 31,3

Skandinavien: 9,5 22,2 26,3 26,6

OECD-snitt: 10,1 17,4 19,6 20,9

Källa: OECD Social Expenditure Database.


Som synes håller Castles slutsats även med nya och reviderade data: välfärdsstatens storlek mätt som andel av hela ekonomin har inte minskat – tvärtom.

Studerar vi istället totala offentliga utgifter som andel av BNP (ta-bell 2b), ser vi – åtminstone för Sveriges del – ett annorlunda mönster. Detta förklaras dock till stor del av Sveriges konjunkturkänsliga finan-ser, och den fallande trenden på senare år är snarast ett sundhetstecken eftersom det speglar en förbättrad balans i de offentliga finanserna och att räntebetalningarna på statsskulden minskat.

Tabell 2b: Totala offentliga utgifter som andel av BNP: 14

1960 1980 1998 2003

Sverige: 31 64 60 58

Skandinavien: 28 51 55 53

OECD-snitt: 28 39 40 41

Källa: OECD Economic Outlook No 81.

Ännu nyare studier visar snarlika resultat: Dreher (2006) studerar exempelvis hur globaliseringen påverkat skatter och välfärdspolitik i OECD-länder, och det enda som framkommer med säkerhet är att ökad globalisering leder till sänkta kapitalskattesatser.

Flera bedömare konstaterar att endast en relativt sett liten del av välfärdstatens skatteintäkter kommer från de skattebaser vars rörlig-het ökar när exempelvis ny informationsteknik sänker transaktions-kostnaderna och på så sätt ökar den institutionella konkurrensen. Lättrörlig högutbildad arbetskraft, kapital och förmögenheter kan lätt flytta utomlands, men de nordiska välfärdsstaterna skiljer sig från exempelvis Storbritannien och USA bland annat genom att låg- och medelinkomsttagare i Norden står för en större andel av skatteintäk-terna – se tabell 3.


Tabell 3: Andelen av inkomstskatterna (inklusive sociala avgifter) som betalas av de lägsta tre, mellersta fyra och översta tre decilerna (indelade efter disponibel inkomst)

Låg Medel Hög

USA 6 % 28 % 65 %

Storbritannien 6 % 32 % 62 %

Finland 10 % 33 % 57 %

Norge 10 % 36 % 54 %

Sverige 11 % 36 % 53 %

Danmark 14 % 37 % 49 %

Källa: Förster (2000).

Mendoza och Tesar (2005) studerar skatter på kapital, konsumtion och arbete i Frankrike, Tyskland, Italien och Storbritannien under pe-rioden 1965 till 1996. De hittar inget stöd för något race to the bottom: Det är till och med så att skatterna på arbete ökar och divergerar mellan länder. Inte ens kapitalskatterna uppvisar någon tydlig konver-gerande trend för dessa länder under denna period.

Som vi ska se, kan dock konstateras att kapitalskatter mycket väl kan konvergera på en låg nivå utan att detta nämnvärt försvårar välfärds-statens finansiering. Boadway (2005) menar att det system som bäst kombinerar rättvisa och effektivitet i en miljö med ökande institutio-nell konkurrens är det som används i de nordiska länderna såtillvida att kapital beskattas med en låg och proportionell skattesats, samtidigt som skatten på arbete är högre och progressiv. Även Lindert (2004) pekar på det faktum att svenska skatter är högre än USA:s på alla punkter utom just kapitalskatterna.

I en ny EU-rapport beskrivs hur skatt på arbete, konsumtion och kapital utvecklats som andel av BNP i EU15 sedan 1980. Resultaten är som följer:


13 Källa: Carone m fl (2007).

• Skatter på arbete motsvarar runt 20 procent av BNP utan tydlig trend

• Skatter på konsumtion stiger svagt från 10 till 11 procent av BNP• Skatter på kapital ökar från 6 till 9 procent av BNP.13

Således: Trots att ny teknik ökat kapitalets potentiella internationella rörlighet, har intäkterna från kapitalbeskattningen ökat i EU-länderna. Det faktum att skatteintäkterna fortfarande är höga hindrar emeller-tid inte att det skett betydande förändringar i hur dessa skatter tas ut. De flesta länder har genomfört betydande sänkningar av sina inkomst-skattesatser sedan 1980. Curzon-Price (2007) studerar den högsta marginalskatten på arbetsinkomster världen över, och konstaterar att dessa fallit rejält nästan överallt. Ett befolkningsviktat genomsnitt för hela världen visar att den genomsnittliga högsta marginalskattesatsen fallit från 60 procent till 37 procent. Av totalt 101 studerade länder är det endast sex som faktiskt höjt skatten: Hong Kong, Papa Nya Gui-nea, Kamerun, Elfenbenskusten, Senegal och Zimbabwe. Som fram-går av tabell 4 var trenden densamma i hela världen.

Tabell 4: Högsta marginalskatt på arbetsinkomst (procent, populationsviktade genomsnitt)

1980 2003

Utvecklade länder 71 44

Utvecklingsländer 37 23

Asien 61 38

Medelhavsområdet och arabvärlden 32 20

Latinamerika 48 30

Afrika 58 36

Världsgenomsnitt 60 37

Källa: Curzon-Price (2007).


Utvecklingen för delkategorin utvecklade länder, där vi återfinner de stora välfärdsstaterna, visas i tabell 5. Även Lazar och Stoyko (1998) visar att antalet olika skikt i skatteskalorna minskade kraftigt mellan 1975 och 1990 i nästan alla länder med utvecklade välfärdsstater.

Tabell 5: Högsta marginalskatt på arbetsinkomst (procent, utvecklade länder)

1980 1990 1995 2003

Australien 62 49 47 47

Belgien 76 58 61 52

Cypern 60 60 40 30

Danmark 66 68 64 59

Finland 68 60 56 53

Frankrike 60 53 51 48

Grekland 60 50 45 40

Holland 72 60 60 52

Irland 60 56 48 42

Island 63 40 47 44

Italien 72 66 67 47

Japan 75 65 65 50

Kanada 64 49 49 44

Luxemburg – 56 50 41


forts. tabell 5 1980 1990 1995 2003

Malta 65 65 35 35

Norge 75 51 42 48

Nya Zeeland 61,5 33 33 39

Portugal 84 40 40 40

Schweiz 37 38 37 35

Spanien 66 56 56 40

Storbritannien 83 40 40 40

Sverige 87 64 49 58

Tyskland 65 53 57 47

USA 72 38 43 38

Österrike 62 50 50 50


Det tycks med andra ord inte råda några som helst frågetecken rörande trenden att marginalskatterna fallit. Som diskuteras i avslutningen till detta kapitel är det dock svårt att med säkerhet slå fast att det är just institutionell konkurrens som orsakat marginalskattesänkningarna. En annan trolig förklaring är successivt ökade insikter om höga marginal-skatters snedvridande effekter.

När det gäller indirekta skatter, som den svenska momsen, är tren-den dock annorlunda än för marginalskatter. Här har skattesatserna inom exempelvis EU25 faktiskt stigit jämfört med hur det såg ut på 1980- och 1990-talet, vilket visas i tabell 6.


Tabell 6: Mervärdeskattesats (eller motsvarande) i EU-länder

1980 1990 2005

Belgien 16 19 21

Cypern – 5 15

Danmark 22 25 25

Estland – 10 18

Finland – 22 22

Frankrike 17,6 18,6 19,6

Grekland – 18 19

Holland 18 18,5 19

Irland 25 23 21

Italien 14 19 20

Lettland – 18 18

Litauen – 18 18

Luxemburg 10 15 15

Malta – 15 18

Polen – 22 22

Portugal 16 17 21

Slovakien – 23 19

Slovenien – 19 20


forts. tabell 6 1980 1990 2005

Spanien – 12 16

Storbritannien 15 17,5 17,5

Sverige 23,46 25 25

Tjeckien – 23 19

Tyskland 13 13 16

Ungern – 25 20

Österrike 18 20 20

Genomsnitt 17,3 18,4 19,4


Eftersom kapitalbeskattningen täcker både förmögenheter och reavin-ster från både hushåll och företag är enkla jämförelser av skattesatser inte meningsfulla, varför vi nu hoppar direkt till frågan om vad som hänt med de totala skatteintäkterna. Tabell 7 visar att trots lägre skat-tesatser har de flesta utvecklade länder fått betydande ökningar av de reala skatteintäkterna under 1990-talet.


Tabell 7: Tillväxt i reala skatteintäkter mellan 1990 och 2003 (procent)

Tyskland 85

Australien 77

Portugal 75

Norge 72

Irland 71

Belgien 59

Frankrike 54

Österrike 52

USA 51

Danmark 50

Holland 48

Storbritannien 45

Finland 41

Kanada 40

Spanien 38

Schweiz 38

Nya Zeeland 23

Sverige 23

Italien –8



I grova drag kan den bild som träder fram i forskningen sammanfattas som följer:

• Inkomstskatter: Fallande högsta marginalskattesatser, men fortsatt höga skatteintäkter.

• Konsumtionsskatter: Höjda skattesatser, fortsatt höga skatteintäk-ter

• Kapitalskatter (inkl. företagsskatter): Fallande skattesatser, men konstanta eller stigande skatteintäkter

Samtidigt som transaktionskostnaderna sänkts och den institutionella konkurrensen därför ökat, och samtidigt som en rad viktiga skattesat-ser sänkts, har alltså skatteintäkterna och faktiskt även välfärdsstatens andel av BNP i de flesta utvecklade länder ökat. Hur kan detta för-klaras?

En förklaring är att konsumtionsskatter blivit viktigare, och att dessa skattesatser också faktiskt höjts en del. En annan delförklaring som lig-ger nära till hands är att ökad institutionell konkurrens gör att länder tvingas effektivisera sina skattesystem så att lägre skattesatser ändå ger högre skatteintäkter. Devereux m fl (2002) menar sig exempelvis finna tydligt stöd för att OECD-länder konkurrerar med företagsbe-skattningen, både när det gäller formella skattesatser och den faktiska (effektiva) beskattningen – men kapitalskatteintäkterna har inte fallit. Curzon-Price (2007) drar slutsatsen att den ökade institutionella kon-kurrensen bidragit till att göra länder mer effektiva i sin beskattning, en slutsats som stämmer väl med exempelvis utvärderingen av den svenska skattereformen från 1990-1991 – se SOU (1995: 104).

En tredje viktig faktor är att ökad rörlighet inte nödvändigtvis bety-der att människor, företag eller kapital faktiskt rör på sig, det betyder att möjligheterna att röra på sig om de så vill ökar. För att understryka detta kan det ibland vara mer korrekt att tala om potentiell rörlig-het – hotet från viktiga skattebaser om att flytta utomlands kan vara tillräckligt för att politiken ska förändras på ett sätt som gör att skat-tebaserna stannar. Forskning om institutionell konkurrens har hittills i relativt liten utsträckning berört frågan om huruvida dessa politik-förändringar faktiskt ägt rum. Istället har man ofta nöjt sig med att konstatera att det är få som faktiskt väljer att flytta utomlands, eller att skatteintäkterna är fortsatt höga. I det följande visas dock att en väl-färdsstat som den svenska redan anpassat sig genom att göra paketet av skatter och förmåner mer förmånligt för de grupper vars position stärkts av ökad institutionell konkurrens.


3.4. Problematisering: Gradvis anpassning som statistiken inte fångar upp

Jämfört med domedagsprofetiorna på 1980- och 1990-talet, visar alltså forskningen att välfärdsstaterna står förvånansvärt intakta. Yt-terligare en källa som med omfattande statistik drar ungefär samma slutsats är Castles (2004). Det gäller dock att vara försiktig med forsk-ning som bygger på aggregerad statistik eftersom viktiga förändringar kan äga rum utan att fångas upp i statistiken. Blomqvist (2004) kon-staterar exempelvis att organisationen av den svenska välfärdsstaten förändrades under 1990-talet på ett sätt som ingalunda är trivialt eller marginellt, även om de totala skatteintäkterna är fortsatt höga. Som visas i det följande är det ganska viktiga förändringar som skett även om den aggregerade statistiken inte skvallrar om detta. För att förstå bakgrunden till dessa förändringar är det upplysande att närmare stu-dera var välfärdsstaten har sitt politiska stöd.

I Bergh (1998) görs en approximativ beskrivning av den svenska välfärdsstatens omfördelning av skatter, transfereringar men också av offentlig konsumtion.14 Som framgår av figur 1, skapar det svenska systemet en ganska bred medelklass som ungefär får tillbaka lika mycket från välfärdsstaten som de betalat för. Bruttoinkomsten är den årliga bruttolönen, exklusive arbetsgivaravgifter men inklusive inkomstskatter. Disponibel inkomst är en approximering av skatter, bidrag och värdet av den offentligt finansierade konsumtionen. Utöver denna breda medelklass finns en liten grupp låginkomsttagare som strikt monetärt vinner på välfärdsstatens omfördelning, och en san-nolikt aningen större grupp höginkomsttagare som strikt monetärt förlorar på välfärdsstaten.

14 Den offentliga konsumtionen ges för varje individ ett värde baserat på en viss andel av hennes brutto- eller nettoinkomst, och beaktar existerande kunskap om att viss konsumtion är vanligare i vissa in-komstlägen.


Figur 1: Nettobidrag till den svenska välfärdsstaten, när den offentliga konsumtionen värderas med hjälp av brutto- eller nettoinkomst

Källa: Bergh 1998.

Det faktum att de flesta i genomsnitt går ungefär plus minus noll på hela välfärdsstaten är egentligen inte förvånande av det enkla skälet att merparten av välfärdsstatens omfördelning är omfördelning över livscykeln, inte omfördelning mellan individer. Enligt aktuella upp-skattningar är så mycket som 80 procent ren livscykelomfördelning.15

Politiskt kan välfärdstaten överleva i en demokrati genom att ha stöd från en majoritet av väljarkåren. Om vi lite förenklat antar att nettovinnarna i de lägre inkomstskikten stödjer välfärdsstaten och att motsatsen gäller nettobetalarna i de högre inkomstskikten, landar vi i slutsatsen att de strategiskt viktiga väljarna, som avgör om välfärds-staten stöds av en majoritet eller ej, finns i den breda medelklassen.16

För att bibehålla majoritetsstöd för välfärdsstaten måste dessa väljare uppleva att de har det bättre under välfärdsstaten än under de al-ternativa arrangemang som bedöms mest sannolika. Det faktum att medelklassen är en nyckelgrupp för välfärdsstatens politiska stöd, är en ganska välkänd slutsats. Med detta resonemang kan exempelvis för-klaras varför stöd avsedda för de allra fattigaste med tiden inkluderar även medelklassen. Denna medelklassbias har beskrivits exempelvis av Goodin och Le Grand (1986, 1987) samt nyligen för Sveriges del av Bergh (2007b).

15 Pettersson och Pettersson (2003).16 Antagandet är naturligtvis förenklat, men i genomsnitt följer stödet för välfärdsstaten de förväntade

inkomst- och klassgränserna, se Svallfors (2004).

120 000

80 000

40 000

0

–40 000

–80 000

50 000 100 000 150 000 200 000 250 000 300 000 350 000

Baserad på disponibel inkomst Baserad på bruttoinkomst


I detta ramverk kan ökad institutionell konkurrens förstås som en process som påverkar dessa olika väljargruppers alternativ på ett sätt som har politiska följder. På marginalen innebär ökad institutionell konkurrens att nettobetalarnas förhandlingsläge stärks. Ökad rörlighet för kapital och kvalificerad arbetskraft ger ökade möjligheter för kapi-talägare och välutbildade att undgå välfärdsstatens beskattning, vilket i sin tur kan innebära ökade skatter för låg- och medelinkomsttagare. Ökad institutionell konkurrens kan också påverka hur många i den breda medelklassen som uppfattar att de har det bättre under rådande välfärdsstat än under det mest troliga alternativet. Av dessa skäl kan vi vänta oss att politiker som vill kunna behålla en stor välfärdsstat i ökad institutionell konkurrens, kommer att reformera densamma så att den i högre grad anpassas till medelklassens önskemål.

Bergh (2007) gör ett försök att mer detaljerat beskriva den gradvisa anpassningen av högskattestaten och identifierar ett antal exempel på dylika anpassningar i Sverige:

• Förändringar av skattesystemets struktur: Minskad formell progressi-vitet genom sänkta marginalskatter, bredare skattebaser och mer uniform beskattning. Samtidigt har rörliga grupper getts förmån-ligare villkor genom exempelvis den så kallade expertskatten, el-ler det undantag i förmögenhetsskatten som gällde storägare som köpt sina aktier före 1990.

• En tydligare koppling mellan avgifter och förmåner: Tydligast syns den-na förändring i pensionsreformen. Övriga socialförsäkringar har åtminstone inte ändrats i motsatt riktning.

• Ökad användning av privat finansierade alternativ som adderas till of-fentligt finansierade förmåner (så kallad topping up): Syns tydligt inom exempelvis äldreomsorgen, där privata utförare kan sälja tilläggs-tjänster utöver vad de kontrakteras av kommunen att göra.

• Ökade incitament för arbete: Det nya pensionssystemet ökar incita-menten att arbeta under en större del av livscykeln. När det gäller det årliga arbetsutbudet återstår mycket att göra, men bidrag och skatter har setts över och justerats i syfte att minska marginalef-fekter och tröskeleffekter.

• Ökad valfrihet genom peng-reformer: Exempelvis skolpeng, barnom-sorgspeng och äldreomsorgspeng.

• Ökad effektivitet genom konkurrenshöjande organisationsformer: Under 1990-talet ökade kommunernas organisatoriska experimenteran-de kraftigt med exempelvis beställar/utförar-organisationer och liknande reformer. Efter en tids lärande överges de former som


fungerar mindre bra och lyckade exempel sprider sig. En effekt av peng-reformer och konkurrenshöjande organisationsformer är ökande personalandelar som arbetar i alternativa driftsformer inom vård, skola och omsorg – se Socialdepartementet (2002).

Medan punkterna ovan främst beskriver utvecklingen i Sverige är trenden mycket snarlik även i Danmark, Norge och Finland. Som vi-sats av Edebalk och Svensson (2005) ligger Danmark exempelvis långt framme med kundval inom äldreomsorgen, och som redan nämnts har även Norge, Danmark och Finland någon form av motsvarighet till den svenska expertskatten.

Sammanfattningsvis kan konstateras att bakom den aggregerade sta-tistikens lugna bild döljer sig viktiga förändringar av välfärdsstatens struktur. Välfärdsstaten har effektiviserats, blivit mer flexibel och he-terogen. Eftersom flera av de förändringar som beskrivits skulle kunna väcka oro rörande välfärdsstatens jämlikhetsfrämjande effekt, finns det anledning att ägna lite utrymme åt valet av jämlikhetspolitisk stra-tegi under ökande institutionell konkurrens.

3.5. Institutionell konkurrens och jämlikhetspolitisk strategi

Som vi sett finns det alltså ett betydande handlingsutrymme kvar för politiker som av någon anledning är angelägna om att behålla en stor välfärdsstat. I den mån ökad rörlighet ger väljarna en starkare förhand-lingsposition gentemot makthavarna (genom möjligheten att flytta sig själva eller sitt kapital utomlands), kommer politiken att tvingas ta större hänsyn till dessa väljares preferenser, vilket mycket väl kan framhävas som en demokratisk vinst.

Här finns dock en ganska betydande tänkbar hake – ökad institu-tionell konkurrens stärker inte alla väljares förhandlingsposition lika mycket. Kapitalägare, företagsägare och högutbildad arbetskraft stär-ker sin position mer genom institutionell konkurrens än vad lågutbil-dad arbetskraft gör. De förändringar som beskrivits ovan tecknar till-sammans en bild av att traditionell omfördelningspolitik – progressiva skatter på arbete och höga skatter på förmögenheter och kapital – inte längre bedrivs i olika stor utsträckning. Ökad institutionell konkurrens


träder fram som en mycket sannolik förklaring till detta. Kan vi alltså då dra slutsatsen att ökad institutionell konkurrens förvisso är fullt kompatibel med en fortsatt stor välfärdsstat, men att institutionell konkurrens också gör välfärdsstaten mindre omfördelande?

Resonemanget är bestickande och kräver en djupare diskussion. Det är helt riktigt att både teori och empiri antyder att traditionell om-fördelningspolitik försvåras vid hög grad av institutionell konkurrens. Enkelt uttryck blir det svårare att ta från rika och ge till fattiga när de rikas möjligheter att kringgå beskattningen kraftigt ökar. Höga fasta bidrag till låginkomsttagare blir också problematiska i tider av struk-turomvandling eftersom arbetskraft som frigörs i en del av ekonomin riskerar hamna i välfärdsstatens stödsystem snarare än i nya jobb i någon ny och växande sektor. Detta är också vad som hänt i Sverige: Enligt SOU 2006:86 har andelen vuxna (20-64 år) som får ersättning från sjukskrivning, förtidspension, a-kassa/KAS eller socialbidrag, ökat trendmässigt från ungefär 10 procent 1970, via 15 procent 1980 till dagens 20 procent där vi i stort sett legat sedan 1990-talskrisen.

Det finns en rad tänkbara förklaringar till att ersättningsförsörjning-en ökat trendmässigt sedan 1970. Arbetsgivares villighet att anställa arbetslösa är en sådan faktor. Tillämpningen av regelverken kring er-sättningarna är en annan. En tredje tänkbar förklaring är den försäkra-des attityd till ersättningsförsörjning som sannolikt påverkas av sociala normer som förändras när fler försörjs genom samma ersättning. En av de stödformer som ökat trendmässigt är förtidspensioneringen (nu-mera omdöpt till sjuk- och aktivitetsstöd) och det ligger nära till hands att tro att samtliga dessa faktorer spelar roll för ökningen av antalet förtidspensionerade.

Förutsättningarna för omfördelningspolitik som bygger på skatte-progressivitet och höga fasta bidrag försämras alltså något vid ökad institutionell konkurrens, även om arbetskraftens trögrörlighet gör att denna politik ingalunda är omöjlig och fortfarande bedrivs i betydan-de utsträckning i bland annat just Sverige.

Det är dock på sin plats att fråga i vilken utsträckning dylik omför-delningspolitik ens var särskilt ändamålsenlig på 1970-talet när dess popularitet kulminerade i Sverige. För det första: höginkomsttagare kunde kringgå höga marginalskatter även innan 1990-talets globa-liseringsdebatt tog fart – minns Myrdal (1978) som frågade sig om svenskarna blivit ett folk av fifflare. Myrdal syftade på den höga grad av skatteplanering som drevs fram av 1970-talets väldigt progressiva skattesystem. För det andra: även utan ökad institutionell konkurrens från exempelvis Kina och Indien kommer en ekonomi att genomgå


strukturomvandlingar. En välfärdsstat med höga fasta bidrag riskerar då alltid att leda till att friställd arbetskraft hamnar i välfärdsstatens stödsystem snarare än i nya jobb.

Politiker som vill bedriva inkomstomfördelning bör således inte låta sig nedslås av att denna traditionella typ av omfördelningspolitik blir svårare att bedriva. Det finns sannolikt goda möjligheter att även i framtiden bedriva en omfördelningspolitik som bygger på att skapa resursjämlikhet, snarare än jämlikhet i utfall. Den universella välfärds-staten skapar jämlikhet inte främst genom att ta från rika och ge till fattiga, utan genom att beskatta alla och finansiera förmåner som alla har nytta av. Ofta är dessa förmåner relativt sett viktigare för lågin-komsttagare än för höginkomsttagare, vilket ökar jämlikheten jämfört med en kontrafaktisk situation där var och en exempelvis får betala sin egen grundskola – se vidare Rothstein (1998) och Bergh (2005). Egen-heten att ta från alla för att ge till alla är också just det drag som gör den universella välfärdsstaten relativt hållbar inför hot från institutionell konkurrens. Den som flyr skattetrycket genom att flytta utomlands går då miste om exempelvis den svenska skolan och svensk pensionsrätt. Om skatterna istället främst hade använts för transfereringar till andra individer, är kostnaden för att flytta utomlands betydligt lägre.

Det finns en del som talar för att politik för resursjämlikhet är minst lika effektiv, och i vissa avseenden mer effektivt, som jämlikhetspolitisk strategi – se Bergh (2005, 2007). En sammanhållen kvalitativ grund-skola tycks vara ett exempel på en sådan politik som skapar jämlikhet genom att bidra till att fördelningen av en viktig resurs – humankapi-tal – blir jämnare än den annars skulle varit, vilket visas av Meghir och Palme (2005) som utvärderar den svenska grundskolereformen som genomfördes runt 1950 i Sverige, och som enligt denna forskning haft stora jämlikhetsfrämjande effekter.

3.6. Till slut: Är institutionell konkurrens ensam orsaken till förändringarna?

Som vi sett har de senaste decenniernas ökade institutionella konkur-rens inte lett till välfärdsstatens undergång på det sätt som stundom spåddes, men väl till en rad strukturella förändringar av det sätt på vilket välfärdsstaten är organiserad. Här måste dock resas en viktig


invändning; hur vet vi att det är just ökad institutionell konkurrens som drivit fram dessa förändringar?

Svaret är att vi inte vet detta med säkerhet. Det är dessutom så att en rad av dessa förändringar också kan vara resultatet av andra viktiga förändringsprocesser, exempelvis det faktum att vi i dag är rikare än vi någonsin varit tidigare. Historiskt sett har ökad rikedom inneburit att människor vill lägga allt större delar av sin budget på exempelvis hälsa och utbildning, vilket också bidrar till krav på att välfärdssyste-met tillåter så kallad topping up inom dessa områden. En annan viktigt faktor som bidragit exempelvis till behovet att reformera pensionssys-temet, är att vi lever längre än vi någonsin gjort tidigare. Ytterligare ett exempel är att orsaken till sänkta marginalskatter i inkomstbeskatt-ningen mycket väl kan vara ökade nationalekonomiska insikter om skattekilars skadeverkningar. Även om arbete är en orörlig skattebas geografiskt sett, kan höga marginalskatter påverka arbetsutbudet ne-gativt eller skapa snedvridningar exempelvis när de kringgås genom att arbetsgivarna belönar sina anställda på andra sätt än genom löne-kuvertet.

Det är således synnerligen snårigt att separera vilka förändringar som beror på ökad institutionell konkurrens och vilka som beror på andra faktorer. I många fall är dock ökad institutionell konkurrens på goda grunder den huvudmisstänkta i jakten på förklaringar, exempelvis när det gäller det sätt på vilket skattestrukturen förändrats: formella skat-tesatser på lättrörliga skattebaser som kapital, höginkomsttagare och företag har sänkts, medan konsumtionsskattesatser har höjts.

I ett policyperspektiv är dock frågan om vad som orsakar vad aningen mindre problematisk, eftersom de förändringar som drivs fram av ökad institutionell konkurrens i stor utsträckning är samma förändringar som drivs fram av andra utmaningar som välfärdsstaten står inför, främst de som beror på demografiska förändringar och på ökad rikedom. I grund och botten är det naturligtvis högst önskvärt att människor lever längre och blir rikare, men det ställer stora krav på den offentligt finansierade välfärden. Hanterandet av dessa ökade förväntningar är svårt nog även utan de restriktioner som sätts av ökad institutionell konkurrens. Som visats har dock Sveriges beslutsfattare hittills varit relativt kreativa och effektiva när det gäller att anpassa systemen till ändrade omvärldsförhållanden. Framtiden får utvisa om den observationen är giltig även framöver.


4. Påverkas det svenska kollektiv-avtalssystemet av den institutionella konkurrensen?Henrik Lindberg

4.1. Inledning

De institutionella arrangemang som finns på arbetsmarknaden såsom arbetsrättsliga lagar, kollektiva förhandlingar (kollektivavtal) och in-dividuell kontaktsbildning har utformats på olika sätt i länder som i andra avseenden liknar varandra. I Europa kan man identifiera flera olika historiskt framvuxna arbetsmarknadsmodeller utifrån olika di-mensioner på regelverken.

I takt med den växande konkurrens som globaliseringen medför kommer flera av arbetsmarknadens institutioner att sättas under press. Det här kapitlet handlar om huruvida specifikt kollektivavtalets in-stitutioner förändras av denna press. Mycket talar dessutom för att den institutionella konkurrensen får större genomslag i små länder med täta ekonomiska och politiska band till sin omgivning än i större länder (Ochel 2003). En omfattande litteratur hävdar att marknads-integrationen på sikt kommer att försvaga nationalstaterna liksom de nationella arbetsmarknadsorganisationerna och därmed påverka reglernas utformning. Det finns dock skäl att inte underskatta de na-tionella särdragen när de institutionella arrangemangen ska anpassas till nya förhållanden. Över tid har skillnaderna mellan olika länders arbetsmarknadssystem inte jämnats ut av globala processer såsom ny teknik, nya organisationsformer eller en växande internationell handel (Lundh 2002; Lundborg 2006; Sapir 2006).

Vad talar då för att dagens förändringskrafter, globaliseringen17 sam-manfattningsvis, ska få större effekter? En faktor av betydelse är att industriländerna idag börjar utmanas av låglöneländer också vad gäl-ler tjänster och kvalificerad produktion (Isacson och Ottosson 2002;

17 Det bör påpekas att globaliseringen har pågått under lång tid och fram till det första världskriget rådde en omfattande frihet för kapital, varor och arbetskraft att passera nationsgränserna. Den fria rörlighe-ten för arbetskraft var en viktig del av den tidens globalisering och flera länder, bland annat USA, stod helöppet för arbetskraftsinvandring.


Persson och Radetzki 2006 a, b). På arbetsmarknaden har tendenserna hittills varit blandade. Rörligheten har ökat rejält för en liten krets spe-cialister och högt utbildad arbetskraft inom nya teknikområden. För arbetstagare i allmänhet har dock svårigheterna att migrera snarare ökat på grund av exempelvis välfärdssystemens och kollektivavtalssys-temens utformning, dvs institutionella hinder för rörligheten (Lund-borg 2006).

En annan förändringskraft är att nationalstaternas institutioner flätas samman av övernationella regelverk. Globaliseringen medför ju också att mellanstatliga och överstatliga organ ges större befogenheter och i vissa fall också tar initiativ för att harmonisera regler och formella in-stitutioner. Det mest påtagliga exemplet i fallet med arbetsmarknaden rör EU som via direktiv och utslag i EG-domstolen har satt ramar för medlemsstaternas arbetsmarknadsrelationer. Det huvudsakliga syftet har varit att minska skillnaderna medlemsländerna emellan vad gäller anställnings- och arbetsvillkor, men flera av direktiven har också direkt börjat påverka förhandlingssystemen (Nyström 2002).

Fokus för detta kapitel kommer att vara hur arbetsmarknadens insti-tutioner påverkas av den växande konkurrensen och globaliseringen. På arbetsmarknaden finns tre typer av formella spelregler, arbetsrätts-lig lagstiftning, avtal mellan parter och individuella kontrakt – vilka på svensk arbetsmarknad bildar en hierarki där de övre nivåerna utgör ett ramverk för de lägre (Lundh 2002). Globaliseringen torde leda till en press på institutionerna på arbetsmarknaden – samtidigt som samma institutioner också är utformade för att dämpa effekten av globalise-ringen. Beslutsfattare tävlar därför med varandra även på arbetsmark-nadsområdet för att utveckla ett institutionellt ramverk som ska vara så attraktivt som möjligt.

Vad händer med de svenska regelverken i den konkurrensen?18 Kommer någon del (lagar, kollektivavtal och individuella kontrakt) i den ovan nämnda hierarkin att bli mer betydelsefull? Inledningsvis kommer de väsentliga dragen i den svenska arbetsmarknadsmodellen att ställas i relation till andra länders regelverk. Därefter belyses EU:s regelharmonisering, som redan påverkar det svenska kollektivavtals-systemet, och i vilken riktning regelförändringarna skulle kunna gå. Avslutningsvis diskuteras på vilka områden som de svenska regelver-ken på arbetsmarknaden kan komma under press liksom möjliga vägar för utveckling av den svenska arbetsmarknadsmodellen.

18 En av få studier som explicit analyserat denna fråga är Lundborg (2002).


4.2. De svenska reglerna kring kollektivavtalssystem – ett jämförande perspektiv

Kollektivavtalssystemen eller systemen för arbetsmarknadsrelationer skiljer sig markant åt mellan olika länder och skillnaderna visar inte heller några tecken på att minska. Den s k konvergenstesen, dvs att industrialismen eller världshandeln skulle ge en gradvis likriktning el-ler åtminstone utjämning av arbetsmarknadsreglerna har inte fått stöd – hittills (Lansbury och Wailes 2004). Den omfattande litteraturen kring jämförande arbetsmarknadsforskning pekar på att flera, mer eller mindre, distinkta modeller finns inom Europa där flera länder liknar varandra i sin lagstiftning och praktiska utformning av kollektivavtals-systemet. Exempelvis skiljer Slomp (1998) på en brittisk, germansk och latinsk modell, medan Nyström (1997) urskiljer ett nordiskt, kon-tinentalt och anglosaxiskt system för arbetsmarknadsrelationer. Eb-binghaus och Visser (2000) identifierar å sin sida fyra arbetsrättsliga modeller; en latinsk, en anglosaxisk, en nordisk och en kontinental, medan Karlson m fl (2006) identifierar, jämte de fyra uppräknade, en femte modell nämligen den östeuropeiska (se även Freyssinet och Seifert 2001; Nyström 2002; Sapir, 2006).

4.2.1. Kollektivavtal och de fem modellernas särdrag

Kollektivavtal ingås efter förhandlingar mellan facklig organisation och arbetsgivarorganisation eller enskild arbetsgivare. Själva kollektiv-avtalet omgärdas av möjligheten för parterna att gå ut i konflikt och användningen av stridsmedel. Även lagar och regler för anställningar (EMP)19 och arbetslöshet – dvs skyddet för arbetsmarknadsrisker – in-går i kollektivavtalssystemet. De olika modellerna skiljer sig åt i samt-liga dimensioner. Inte minst när det gäller kollektivavtalens täckning, nivå för tecknande och begränsningar av kollektivavtalens innehåll. Nedanstående är en rapsodisk och schematisk redogörelse som dock fångar huvuddragen bland de fem modellerna hämtat från Karlson m fl (2006) och Sapir (2006).

19 Employment protection regulation (EMP)


Den anglosachsiska modellen utmärks av avtalsslutning på huvud-sakligen lokal nivå. Avtalen har ingen mekanism för lagstiftad utvidg-ning dvs utöver de avtalsslutande parterna (allmängiltigförklaring och eftersom anslutningsgraden till arbetsgivar- och fackliga organisationer är förhållandevis låg blir också kollektivavtalens täckningsgrad liten i de anglosachsiska länderna). Förutom lagstadgad minimilön är statens inblandning i lönebildningen liten i dessa länder. Den anglosachsiska modellen ger litet anställningsskydd men vissa förmåner, främst i form av socialhjälp vid arbetslöshet. Den östeuropeiska modellen är fort-farande i embryostadiet och liknar i viss mån den anglosachsiska mo-dellen med lokal lönebildning, svaga partsorganisationer och såväl låg täckningsgrad som litet anställningsskydd.

Den kontinentala modellen utmärks av att de fackliga och arbetsgi-varnas organisationer har större anslutningsgrad och lönesamordning-en är omfattande. Kollektivavtalet är rättsligt bindande för parterna och kan därtill göras bindande genom myndighetsbeslut även på före-tag som inte har tecknat avtal, s k allmängiltigförklaring. Lagstadgade minimilöner används och statens inblandning är generellt större än i den anglosachsiska modellen. Det lagstiftade anställningsskyddet är stort och förmånerna vid arbetslöshet omfattande, ofta försäkringsan-knutna oberoende av anställning.

Den mest statsinterventionistiska varianten är den sydeuropeiska modellen. I Sydeuropa med sitt arv av etatistiska regimer, ofta med fascistisk bakgrund som i Spanien, Portugal, Grekland och Italien, an-vänds allmängiltigförklaring och minimilöner frekvent. Här återfinns flera typer av s k inkomstpolitik då staten direkt påverkar lönebild-ningen genom skatter, löne- och eller pristopp och andra instrument. De fackliga organisationerna är generellt splittrade och har låg anslut-ningsgrad. I denna modell är regleringarna kring anställning (EMP) mycket omfattande. Detta förenat med en aktiv politik för att ge goda förmåner till arbetstagare som går i pension tidigt har också medfört att relativt få ur arbetskraften lönearbetar.

Den nordiska modellen är enligt vissa författare en variant av den kontinentala modellen (Slomp 1998) men behandlas här som en egen modell med distinkta särdrag. Den avgörande skiljelinjen i den nord-iska modellen vad gäller kollektivavtal och statlig inblandning i löne-bildningen är att staten sedan lång tid tillbaka formellt har överlåtit lönebildningen åt parterna. Inom ramen för den nordiska modellen har Danmark varit mer konsekvent än de övriga länderna med att inte använda lagstiftning utan låta parterna via kollektivavtal lösa frågor om lönebildning och förhandlingsordningar. Kollektivavtalen är rätts-


ligt bindande för såväl organisationer som medlemmar och arbetsgi-varen är skyldig att tillämpa kollektivavtal även för de oorganiserade. Den lagstiftning som funnits på området har i hög grad givit ramar och förutsättningar för parterna att agera utifrån, men sällan varit tvingande (Nyström 2002; Rubensson 2002). Den nordiska modellen och då inte minst Sverige är den absolut mest generösa när det gäller förmåner vid arbetslöshet, såväl omfattning som nivåer, och har dess-utom generösa möjligheter i övrigt att vara frånvarande från jobbet. Däremot är anställningstryggheten ungefär i mitten – svagare än den sydeuropeiska modellen men starkare än den anglosachsiska och öst-europeiska modellen. Ytterligare ett distinkt kännetecken i den nord-iska arbetsmarknadsmodellen är de generösa konfliktmöjligheterna, dvs rätten för båda parter att tillgripa stridsåtgärder.

4.2.2. Den europeiska rätten som ett konkurrerande system

Den europeiska unionen har inneburit viss påverkan på det svenska kollektivavtalssystemet. Inom EU betonas å ena sidan den fria rörlig-heten av varor, tjänster, kapital och människor. Å andra sidan har den s k sociala dimensionen fått ökad betydelse sedan 1990-talets inledning. Båda företeelserna påverkar förutsättningarna för existerande kollek-tivavtalssystem inom EU. Den fria rörligheten ska i det sammanhanget ses som ett projekt vilket möjliggör institutionell konkurrens. I och med de fyra friheterna ges företag och arbetstagare fler möjligheter att välja lokalisering och därmed regelverk. Den sociala dimensionen blir då snarare ett sätt att begränsa antalet möjliga val. En annan aspekt av den institutionella konkurrensen gäller möjligheten att välja mellan olika regelverk, det svenska och det europeiska.

Ett drygt decennium efter EU-inträdet kan man dra vissa slutsatser när det gäller de svenska reglerna på arbetsmarknadsområdet. Den ge-nomgående slutsatsen bland de forskare – t ex Nyström (2002), Bruun och Malmberg (2005), Lilja-Hansson (2005) samt Maier (2005) – som har analyserat den europeiska rättens inverkan på svenska reg-ler är dock att påverkan hittills varit liten. I många fall, t ex i fråga om ersättningsnivåer och socialpolitik, är EU:s inblandning ringa, men åtminstone vad gäller två av EU:s direktiv, visstidsarbete (1999) och distansarbete (2002), har enligt de två arbetsrättsforskarna Bruun och Malmberg (2005) EU haft en direkt påverkan på kollektivavtalen.


Ännu utgör den EG-rättsliga arbetsrätten inte något heltäckande re-gelsystem och den sociala dimensionen inom EU omfattar inte heller alla de delar som berör arbets- och anställningsvillkor eller förhand-lingssystemen.

Generellt innebär EU-s regelharmonisering att tyngdpunkten i lag-stiftningen läggs lite annorlunda jämfört med svenska regler. I Sverige har staten i stor utsträckning valt att låta arbetsmarknadens parter reglera villkoren, vissa regler som exempelvis löner regleras inte alls via lag och annan lagstiftning och kan kringgås om parterna är över-ens, s k semidispositiv lagstiftning. EU-reglerna lägger större tyngd vid lagstiftningens roll för att reglera villkoren på arbetsmarknaden. Vad gäller rättstillämpningen har arbetsrätten i Sverige ofta snarare setts som en egen autonom disciplin med specifika omständigheter – och eget rättsväsende i form av Arbetsdomstolen – snarare än en integrerad del av rättsväsendet. Slutligen har Sverige dessutom gett betydande rättigheter till fackliga organisationer ifråga om inflytande, förhandlingar och annat medan EU-rätten erbjuder större skydd åt arbetstagare – och företagare – som individer (Nielsen 2003; Sigeman 2003).

Den institutionella konkurrensen torde ha ökat i takt med att eu-ropaintegrationen har ökat. I viss mån kan aktörerna numer välja re-gelverk. Rättsfall kan dras till EG-domstolen eller Europadomstolen och tolkas enligt europeiska rättsprinciper snarare än svenska och flera exempel finns på detta. Ett rättsfall gäller de fem byggnadsarbetarna som drog Byggnadsarbetareförbundet inför Arbetsdomstolen år 1999 för att ha tagit ut s k granskningsavgifter av dem som var oorganisera-de. Ärendet togs upp på nytt 2001 i Europadomstolen – då gentemot svenska staten – och där vann de fem en partiell seger år 2007 som be-tydde att Byggnadsarbetareförbundets system med granskningsavgif-ter inte godkändes i dess dåvarande form (Nytt från Europadomstolen 2007). I en annan uppmärksammad rättsprocess från Europadomsto-len år 2004, fallet Kellerman, ifrågasatte företaget Kurt Kellerman AB om Arbetsdomstolen var en opartisk och oberoende domstol i och med att den, delvis, var partssammansatt. Även här gällde rättsproces-sen huruvida svenska staten tillgodosåg och skyddade enskildas in-tressen gentemot de organiserade parterna (Europadomstolens dom 2004-10-26).

Slutligen bör här nämnas det ännu ej avslutade fallet när Bygg-nadsarbetareförbundet satte det lettiska bolaget Laval Un Partneri i blockad för att förmå företaget att teckna svenska kollektivavtal. Då fördes frågan först till Arbetsdomstolen som i sin tur remitterade frå-


gan vidare till EG-domstolen. Kärnfrågan var om fackförbundets krav och stridsåtgärder mot företaget ifråga var proportionerliga eller inte. Den fria rörligheten ska här vägas mot skyddet för arbetstagarnas in-tressen (Maier 2005). Målet är ännu ej avgjort. Dock kan konstateras att Vaxholmskonflikten redan fått efterverkningar vad gäller existe-rande regler. Som en direkt konsekvens av konflikten gjorde LO och Svenskt Näringsliv en gemensam rekommendation om anpassning av förbundsavtal för utländska arbetsgivare som blir tillfälliga medlem-mar i arbetsgivareförbund inom Svenskt Näringsliv (LO 2005).

I samtliga dessa fall finns en spänning mellan svenska regelverk och svensk rättstillämpning som ställs emot ett europeiskt rättssys-tem. Aktörerna kan inte rakt av välja mellan olika rättssystem, men det tidigare institutionella monopolet är åtminstone uppluckrat. Den institutionella konkurrensen yttrar sig i att det tidigare heltäckande svenska regelverket nu ifrågasätts och omtolkas av europeiska dom-stolar. Mer konkret innebär det att det svenska kollektivavtalssyste-mets fått influens av rättssystem där individuella rättigheter betonas framför organisationsrättigheter och ett system där stiftad lag är den starka rättskällan.

4.3. Institutionell konkurrens och den svenska arbetsmarknaden

Konkurrensen mellan olika regelverk har möjliggjorts av globalisering-en och den växande öppenheten inom ekonomerna. Även om vissa resultat tyder på att rörligheten när det gäller arbetskraft är förhål-landevis liten, innebär globaliseringen att möjligheten finns. Med den ökade mobiliteten får politiker och andra beslutsfattare fler valmöj-ligheter. Utrymmet att lära sig och tillämpa andra regler måste dock innefatta en bedömning av reglernas effektivitet dvs hur de påverkar arbetsmarknadens funktionssätt och utfall. Hur kan då arbetsmark-nadens institutioner utvecklas? I följande avsnitt förs inledningsvis en diskussion om mer specifika hinder för den institutionella konkurren-sen, därefter skisseras tre alternativa utvecklingsvägar för den svenska kollektivavtalsmodellen med några strategiska vägval. Det bör påpekas att det finns tendenser i riktning mot alla dessa vägar för det svenska kollektivavtalssystemet och att utvecklingen alls inte är given.


4.3.1. Hinder och begränsningar för den institutionella konkurrensen

Hur fritt kan beslutsfattare inom politik och intresseorganisationer och på arbetsmarkanden välja mellan det smörgåsbord av regelverk som står till förfogande? På arbetsmarknaden finns vissa kännetecken som försvårar konkurrensen mellan institutioner och som begränsar möjligheterna att anamma och anpassa regelverken. Tre av dessa be-gränsningar är de institutionella komplementariteterna, intresseorga-nisationernas inflytande på reglernas utformning samt stigberoendet hos arbetsmarknadens institutioner.

Tesen om institutionella komplementariteter säger kortfattat att ef-fekterna av vissa regelverk, exempelvis facklig lönesamordning, i hög grad påverkas av andra regelverk såsom lagar om anställningsskydd och generositet i A-kassan (Lindgren 2006). Därmed finns också ris-ken att policyreformer på ett område får begränsade effekter eftersom den planerade reformen motverkas av stelheter på andra ställen (Ors-zag och Snower 1998).

Tesen om stigberoende (path dependency) i utformningen av regel-verk bygger på att de existerande reglerna i ett samhälle tenderar ha självförstärkande mekanismer. Regler på olika områden kan bygga på samma rättskultur och regler kan vara sammanlänkade på så sätt att vissa delar av lagstiftningen – eller de partsformade reglerna – kan vara svåra att byta bort (Ochel 2002).

Till skillnad från stigberoende som refererar till mer spontana sam-hälleliga processer, är intressegruppstesen direkt knuten till politisk makt och styrka. Maktrelationer hos intressegrupper kommer inte bara att påverka vilka institutionella regelverk som väljs inom ramen för den institutionella konkurrensen, utan också hur de genomförs och efterlevs. Om institutionell konkurrens handlar om att hitta ett mer effektivt regelverk på arbetsmarknadsområdet som i sin tur ger en an-nan fördelningslösning mellan exempelvis arbetstagare och arbetsgi-vare, olika slags arbetstagare eller mellan insiders och outsiders, då kan man förvänta sig motstånd från alla de grupper som blir potentiella förlorare på den nya lösningen (Ochel 2002). Arbetsmarknaden är ett område som i hög grad utmärks av starka intressegrupper (arbetsgi-vareorganisationer och fackföreningar i första hand) och analogt med Ochels resonemang skulle då dessa etablerade intressen kunna bjuda kraftigare motstånd just här.


4.4. Vägval för det svenska kollektivavtalssystemet

4.4.1. Den anglosachsiska vägen: Stegvis nedmontering av kollektivavtalsmodellen

En utvecklingslinje på den svenska arbetsmarknaden är utvecklingen mot decentraliserad lönebildning. Under 1980-talet började löneför-handlingarna föras ned på förbundsnivå och hela systemet har i denna mening decentraliserats. Under 1990-talet och 2000-talet har utveck-lingen gått vidare från förbundsnivå mot så kallad lokal lönebildning. Avtalen har gradvis blivit mer öppna för lokala tolkningar och trots att vissa fackföreningar, främst på LO-sidan, varit motspänstiga har kollektivavtalen alltmer fått karaktären av miniminormer (Magnusson 1999).

Det första avtalet med starkt decentraliserad förhandlingsrätt som träffades var Ledaravtalet som slöts mellan arbetsgivarföreningen Al-mega och Ledarna 1992. Sedan dess har lönebildningen blivit alltmer decentraliserad och individualiserad för stora delar av arbetsmarkna-den. Det lokala inflytandet över lönebildningen har således vuxit. Lo-kal lönesättning där enskilda arbetstagare förhandlar direkt med sina arbetsgivare om löner, ersättningar och andra avtalsvillkor har hittills berört akademiker och tjänstemän mer än arbetare, men riktningen är tydlig även på arbetarsidan. Förändringarna har hittills varit störst inom den offentliga sektorn (Medlingsinstitutet 2005).

En annan viktig utvecklingslinje på svensk arbetsmarknad sedan början av 1990-talet har varit en – först långsamt nu allt snabbare – sjunkande anslutningsgrad på den fackliga sidan (Kjellberg 2003, 2007). Enligt SCB:s levnadsundersökning (2005) sjönk anslutningen mellan åren 1995 och 2005 från närmare 86 till 78 procentenheter och rapporterna från 2006-2007 tyder på en ännu snabbare minsk-ning (LO-tidningen 2007-09-14). Allt fler arbetstagare, inte minst bland de yngre och i Stockholmsområdet, väljer att stå utanför fack-liga organisationer.

Fortfarande är kollektivavtalens täckningsgrad hög, över 90 procent enligt Medlingsinstitutets uppgifter, men tecken finns på att även


täckningsgraden kan falla. Data från Medlingsinstitutets indikerar att konflikter om kollektivavtalsteckning blir allt vanligare allteftersom utländska företag inom framförallt bygg- och anläggningsbranschen etablerar sig i Sverige (Nyström 1999; Lindberg 2007). Med ett ökat inslag av gränsöverskridande handel, inom Öresunds och Östersjöre-gionen inte minst, uppstår ett läge där arbetstagare och företag kan välja regler. Möjligheter uppstår att välja bort inhemska kollektivavtal och istället använda andra länders regler som kan vara bättre anpas-sade för verksamheten ifråga.

Med de rådande marknadsdrivna utvecklingslinjerna på arbetsmark-naden, lokal och individualiserad lönebildning, fallande facklig anslut-ningsgrad och ev sjunkande kollektivavtalstäckning, kan den svenska arbetsmarknadsmodellen komma att närma sig den anglosachsiska modellen. Kollektivavtalsmodellen som har haft två starka parter och en stark betoning på centrala eller branschvisa förhandlingar om löner och andra avtalsvillkor förändras då i en anglosachsisk riktning, delvis som en följd av globaliseringen.

4.4.2. Den kontinentala vägen: Större inslag av EU-anpassad lagstiftning

I takt med den ökande rörligheten och globaliseringen har motkrafter formerats på nationell, men också internationell nivå. Essensen i den institutionella konkurrensen är att företag och arbetstagare får flera val och kan, med sina beslut om etablering, signalera hur attraktiva olika institutioner bedöms vara (Ochel 2003). Men spänningar har alltid uppstått mellan, å ena sidan, krafter som betonar möjligheten till institutionell konkurrens och endast sett sociala minimiregler som ett nödvändigt komplement och, å andra sidan, krafter som eftersträvar harmonisering av reglerna (Kjellgren 2006).

Inom EU märks detta genom spänningen mellan den fria rörlig-hetens principer och sociala regler på EU-nivå om exempelvis jäm-ställdhet, arbetstider och arbetsvillkor. Denna lagstiftning kan sägas ha två parallella syften. Å ena sidan att tillförsäkra arbetstagare en rim-lig skyddsnivå, å andra sidan att uppnå konkurrensneutralitet mellan medlemsländerna. En EU-medlem ska inte kunna anpassa sina regler för att locka företag genom mycket låga eller sänkta skyddsnivåer. Så-


ledes är alltså ett syfte mer konkret att begränsa möjligheterna till institutionell konkurrens genom en harmonisering av regelverken i de europeiska länderna (Kjellgren 2006).

I och med EU-medlemskapet och integrationen påverkas den svenska reglerna på arbetsmarknadsområdet. Möjligheterna till ett ge-mensamt regelverk ökade kraftigt när Maastrichtfördragets s k sociala protokoll skrevs under 1991. Detta fördrag innebar att medlemssta-terna fördjupade samarbetet på det sociala området och utvidgade EU:s kompetens bland annat genom att möjliggöra kvalificerad majo-ritet som beslutsgrund (Nyström 2002; Rubensson 2002). Sedan dess har det skett en viss konvergens mellan länderna och den tycks gå i riktning mot den kontinentala modellens betoning på lagstiftningslös-ningar och generella rättigheter för alla arbetstagare, oavsett facklig tillhörighet.

När det gäller själva kärnan i hur lagstiftningen påverkar själva lö-nebildningsprocessen och frågan om anställningsformerna är frågan om gällande kollektivavtal påverkats i någon form. Enligt Bruun och Malmberg (2005) har så blivit fallet när det gäller direktivet om viss-tidsarbete och direktivet om distansarbete 2002. Där gjordes enligt författarna stora ansträngningar att förmå parterna själva att träffa avtal i frågan, men förgäves. Istället stiftades lagar för att ge viss- och deltidsanställda samma rättigheter som heltidsarbetande. Således har alltså EU-rätten, om än i begränsad omfattning, redan nu haft en di-rekt påverkan på kollektivavtalen och dess innehåll.

4.4.3. En återupprättad svensk modell med partsgemensamma lösningar

Även om influenser från den anglosachsiska och den kontinentala modellen, då via EU-regler i första hand, kan få betydelse för den svenska arbetsmarknadsmodellen är fortfarande åtskilliga regler och institutionella lösningar i huvudsak oförändrade. Kollektivavtalen har fortfarande en stark ställning och bland båda parterna tycks det finns en konsensus om att hävda kollektivavtalen. Efter 1970- och 1980-talens kraftigt uppdrivna löneökningar och höga konfliktnivåer har en omfattande institutionell anpassning skett i Sverige som på olika sätt är ett försök att bibehålla den svenska modellen.


Ett exempel på institutionell anpassning är de frivilliga begräns-ningar av konfliktåtgärderna som har skett, jämte upprättandet av Industriavtalet år 1997. Industriavtalet som också var sammanlänkat med ett förhandlingsordningsavtal för förbunden inom främst indu-strin, innebar att parterna åtog sig att ta ett gemensamt ansvar för lönebildningen och genomföra förbundsvisa förhandlingar som syf-tade till balanserade resultat utan stridsåtgärder. Parterna begränsade sin konflikträtt och underlättade avtalsprocessen genom att tillsätta opartiska ordföranden som ett obligatoriskt moment i förbundsför-handlingarna. Detta nya industriavtal som enligt initierade bedömare, t ex Elvander (2002), är den största institutionella innovationen sedan Saltsjöbadsavtalet, tycks ha inspirerats av de nordiska grannländerna Danmark och Norge och är i det avseendet del av ett lärande och ex-perimenterande som kan bidra till bättre anpassade institutioner.

Den andra institutionella anpassningen av viss dignitet är Medlings-institutet som inrättades år 2000. Medlingsinstitutet har övertagit uppgifterna från Statens förlikningsmannakommission men med för-stärkta befogenheter. Om avtal om förhandlingsordning saknas så har Medlingsinstitutet befogenheter att skjuta upp eventuella konflikthot samt tvångsmedla. Medlingsinstitutet kan också ses som en anpassning till spelreglerna i andra länder eftersom man explicit vid inrättandet av denna institution hänvisade till medlingsregler och institutioner i de övriga nordiska länderna. Lagändringarna medförde att svensk praxis på området blev mer lik praxis i övriga nordiska länder. Detta med den viktiga skillnaden att parterna i Sverige kunde undgå offent-lig medling om de redan tidigare ingått avtal om förhandlingsordning. Just på detta område hade således den svenska lösningen en starkare betoning på friheten för parterna att komma överens (Elvander 2006 och Stokke 2006).

Som bland annat Jonung (1999) anmärker är denna institutionella anpassning en del i en lärprocess där beslutsfattare lär sig av utfallet, såväl framgångar som misslyckanden, från tidigare genomförd politik. Just Medlingsinstitutet och Industriavtalet har inslag som komplette-rar varandra och de skulle kunna utgöra stommen i ett nytt regelverk för lönebildningen (Lundh 2001).


4.5. Slutreflexioner

Med hänsyn till de nu rådande tendenserna på arbetsmarknaden ut-kristalliserar sig ett par divergerande scenario som dock är komple-mentära i vissa avseenden. Vi kan därför få mer anglosachsiska inslag på svensk arbetsmarknad samtidigt som europeiseringen av den svens-ka rätten sätter en mer kontinental prägel på svensk lagstiftning. Att tänka sig ett radikalt politiskt initierat modellbyte på svensk arbets-marknad är dock osannolikt. Politiska hänsynstaganden är en begräs-ning, men därtill kommer att systemen på arbetsmarknaden generellt är mycket trögrörliga. En viktig aspekt av trögrörligheten är att de rådande institutionella arrangemangen på arbetsmarknaden idag är resultatet av många aktörers ageranden och av sammanjämkningar i målkonflikter mellan dessa intressen. Att de lösningar som blivit rå-dande förmodligen inte är de mest optimalt utformade betyder inte nödvändigtvis att de konkurreras ut av mer effektiva lösningar. Ofta räcker det med att den rådande lösningen är tillräckligt effektiv och upplevs som godtagbar för att den ska få legitimitet av de viktigaste aktörerna. (Lundh 2001)

Ett hinder för att ytterligare knyta lönebildningen till den lokala nivån, men också för den gränsöverskridande handeln, är sannolikt de existerande konfliktreglerna. I sin nuvarande utformning ger de svenska konfliktreglerna stora möjligheter till sympatiåtgärder och s k riktade stridsåtgärder mot nyckelgrupper av arbetstagare. Efter-som dagens flexibla industriföretag är ytterst sårbara vid konflikter ger även begränsade stridsåtgärder omfattande kostnader samtidigt som stridsåtgärderna hos arbetsgivarsidan, lockoutvapnet, har blivit allt svårare att använda sig av. Speciellt i produktionssystem med in-tegrerad tillverkning kan vissa nyckelgrupper av arbetstagare få ett kraftigt maktövertag. När det gäller den gränsöverskridande handeln är konfliktytan den fria rörligheten (inte minst för tjänstehandeln) contra fackföreningars möjligheter att skydda sina medlemmar från en lönepress. Lavalmålet illustrerar de nästan obegränsade möjligheter som finns att via stridsåtgärder hindra låglönekonkurrens på svensk arbetsmarknad. Utvecklingslinjerna på svensk arbetsmarknad talar för att ytterligare institutionell anpassning är nödvändig, exempelvis ge-nom en begränsning av sympatiåtgärderna, för att göra reglerna mer balanserade.


5. Förändras demokratin av institutionell konkurrens?Niclas Berggren och Gissur Ó. Erlingsson

5.1. Inledning

Påverkar institutionell konkurrens demokratin? I så fall, hur sker en så-dan påverkan? Vilka är den institutionella konkurrensens konsekvenser och hur kan konsekvenserna utvärderas? I detta kapitel försöker vi be-svara dessa frågor med utgångspunkt i aktuell forskning. Avslutningsvis relateras denna forskning till de svenska erfarenheterna och till hur in-stitutionell konkurrens kan tänkas påverka svensk demokrati framöver.

Till skillnad från övriga kapitel läggs tonvikten inte primärt på den institutionella konkurrensens ekonomiska effekter utan på konsekven-serna för demokratiska politiska system. Titeln på kapitlet, ”Förändras demokratin av institutionell konkurrens?”, anger att analysen – med ett undantag – fokuserar på demokratier och inte diktaturer. Dessutom är det primärt mogna demokratier av det slag som återfinns i Norden vi intresserar oss för, där Dahls (1989) grundkriterier för demokrati (el-ler, som han kallar det, polyarki) är uppfyllda.20

På grund av djupa normativa klyftor inom den demokratiteoretiska debatten är det betydligt vanskligare att mäta ”politiska” än ekonomis-ka effekter, varför detta kapitel rymmer mer av teoretisk, principiell och konceptuell analys än övriga kapitel.21 Är det, som vissa hävdar, så att det autonoma beslutsfattandet beskärs när länder, regioner och kommuner konkurrerar med varandra, bland annat med minskade möjligheter att föra en ambitiös välfärdspolitik som följd? Eller kan det vara så att det politiska beslutsfattandet berikas genom möjlig-heter till imitation och lärande när olika sätt att utforma politik kan prövas och brytas mot varandra?

20 Dessa sju kriterier är: valda företrädare, fria och rättvisa val, allmän och lika rösträtt, rätt att ställa upp som politisk kandidat, yttrandefrihet, alternativa informationskällor och mötes- och föreningsfrihet.

21 Som Barber (1999) gör oss uppmärksamma på, är svaret på frågan om globalisering – och institutionell konkurrens – påverkar demokratin positivt eller negativt beroende av svaret på frågan vilken sorts demokrati den individuelle bedömaren ser som mest eftersträvansvärd.


Med institutionell konkurrens menar vi att politiska enheter kon-kurrerar med varandra om medborgare, tillfälliga arbetare och före-tag genom att erbjuda olika kombinationer av regler, skattenivåer och service.22 Sådana enheter kan förstås även konkurrera i och genom icke-institutionella och icke-politiska dimensioner (rörande sådant som språk, kultur, klimat etc). Då sådana variabler i allmänhet inte medvetet kan förändras, utom möjligen på mycket lång sikt, beaktas dessa inte här. Här är det också viktigt att komma ihåg att institutio-nell konkurrens kan äga rum såväl inom som mellan politiska enheter, vilket ibland glöms bort. Globaliseringen medför ökad institutionell konkurrens mellan länder; men sådan konkurrens kan alltså också äga rum t ex mellan kommuner och regioner inom ett land, helt oavsett globaliseringsgraden.23 För en mer detaljerad beskrivning av begreppet institutionell konkurrens, se kapitel 1 ovan.

Detta kapitel är disponerat som följer. Vi inleder med att presentera de, enligt vår bedömning, vanligast förekommande argument om hur institutionell konkurrens tros påverka demokratin. Argumenten delas in i två grupper: argument som anför att demokratin påverkas negativt och de som anför att demokratin påverkas positivt. Därefter gör vi en övergripande utvärdering av argumenten. Kapitlet avslutas med re-flektioner kring vilka möjligheter och utmaningar den institutionella konkurrensen medför för just den svenska demokratin.

5.2. Förändras demokratin av institutionell konkurrens?

Här presenteras tre negativa respektive tre positiva argument som ofta återkommer i debatten om hur demokratin tros påverkas av institu-tionell konkurrens. Vissa av argumenten har mer med globalisering att göra än med institutionell konkurrens. Globalisering är förvisso inte

22 Vanberg (2008) klargör att institutionell konkurrens dels sker indirekt genom att stater utformar regler och villkor annorlunda, vilket påverkar de inhemska producenternas konkurrenskraft på internatio-nella marknader; dels direkt genom att de sätt på vilka regler och villkor utformas påverkar var mobila resurser (som utgör skattebaser) placeras.

23 T ex publicerade Tiebout (1956) sin modell om konkurrens om skattebetalande medborgare kom-muner emellan långt före det att den moderna globaliseringsdebatten blev aktuell.


detsamma som institutionell konkurrens, men det finns – som diskute-rades i kapitel 1 – nära kopplingar fenomenen emellan. Globalisering avser graden av kontakt och öppenhet i olika avseenden länder emel-lan, och lite förenklat kan sägas att ju högre grad av globalisering, desto starkare är den institutionella konkurrensen. Eftersom vi inte känner till särskilt många studier som direkt studerar sambandet mellan in-stitutionell konkurrens och förekomsten av demokrati empiriskt får vi delvis hålla till godo med dem som istället utgår från globalisering. Vi kommer dock inte att presentera någon översikt över den omfat-tande debatt som finns om globaliseringens alla tänkbara effekter på demokratin.24

5.3. Tre negativa argument

Ser man till den bredare frågan, den om globaliseringens effekter på demokratin, har de pessimistiska tolkningarna dominerat litteraturen på området. Petersson m fl (2001: 9) har sammanfattat bilden på föl-jande sätt:

”Den politiska globaliseringen påstås leda till en uttunning av folkstyrel-sen, en försvagning av det demokratiska ansvaret inför väljarna och en successiv överföring av det reella inflytandet till de politiker och tjänste-män som hanterar det internationella samarbetet.”

24 Frågan om hur institutionell konkurrens påverkar demokratin är alltså smalare än den om globalise-ringens effekter på demokratiska styrelseskick. Den bredare debatten utgår oftast från tillväxten av gränsöverskridande problem, eller som en av de mest inflytelserika kommentatorerna på området, Held (1999: 33) skriver, ”att folkens gemensamma framtid och öde i ökande omfattning bestäms av komplicerade processer som sträcker sig utöver deras gränser” samt att ”sättet för effektiv politisk makt kan inte antas vara nationella regeringar”. Enligt detta perspektiv implicerar globaliseringsprocesserna stora utmaningar för den representativa demokratins klassiska principer, då glappet mellan makt och ansvar blir allt större. Utifrån dessa premisser har en debatt brutit ut om t ex flernivådemokratins möjligheter (för översikt, se Elofsson och Rindefjäll 1999) samt problem och möjligheter för trans- och övernationella demokratiska institutioner (t ex Demokratiutredningen 1998; Dahl 1999; Petersson m fl 2003). För översikter om, och introduktioner till, denna bredare tematik, se Amnå (1999), Dahl m fl (1999), Demokratiutredningen (1999) samt Jönsson m fl (2001a). När det gäller vårt val av argument att granska är, som påpekats, det gjort på grundval av en bedömning av de vanligast förekommande argumenten i debatten. Ytterligare ett kriterium kan nämnas för urvalet. Det är betydligt vanligare med argument om sambandet mellan globalisering och demokrati, och då begreppet institutionell konkur-rens inte är väletablerat i dessa sammanhang har det funnits ett tolkningsutrymme. Vi har närmare bestämt valt att granska de vanligast förekommande argumenten som på ett så tydligt sätt som möjligt anknyter till just institutionell konkurrens och dess effekter på demokratin.


Nedanför avgränsar vi oss till att presentera tre pessimistiska argu-mentationslinjer som specifikt knyter an till den institutionella kon-kurrensens påstått skadliga demokratieffekter.

5.3.1. Institutionell konkurrens – krympande utrymme för självständig politik – sämre demokrati?En viktig förutsättning för institutionell konkurrens är globaliseringens allt öppnare marknader, såväl för människor, varor och tjänster som för kapital. Men somliga anser att öppna marknader i kombination med en politisk verklighet som består av territoriellt avgränsade enheter i form av suveräna stater, skapar demokratibekymmer. Premissen för en sådan argumentationslinje är att staters förmåga att reglera flöden över territoriets gränser har minskat. Tanken är att globala marknader inte kan styras med demokratiska medel eftersom demokratins insti-tutioner (i huvudsak) är nationella. Härvidlag har exempelvis Strange (1996) hävdat att det har blivit svårare att uppnå fördelningspolitiska mål med inhemska politiska medel, och att detta måste betraktas som ett stort demokratiproblem.25 Hon har t o m uttryckt det som att ett maktskifte pågår där stater blivit marknadsekonomins offer.

De författare som kanske mer än andra satt detta kritiska perspek-tiv på dagordningen är Martin och Schumann (1997). Deras utgångs-punkt är att den internationella ekonomin blivit lättrörlig och instabil. När så politiska enheter börjar konkurrera om marknader och kapital ökar trycket på stater att sänka skatterna och anamma låglönestrate-gier med ett s k race to the bottom som följd. En av Martins och Schu-manns huvudpoänger är att den internationella kapitalismens gräns-lösa marknader sätter demokratin ur spel, då politiker inte längre har något annat val än att anpassa sig till marknadens krav.

Illustrativt för detta sätt att resonera är när Carl Bildt under man-datperioden 1991–1994 använde retoriken om ”den enda vägens po-litik” och refererade till nödvändigheten och ofrånkomligheten av vissa åtgärder (jfr Johnson 2002: 99). Ehrenberg (1998: 70) uppmärksam-mar att också Göran Persson använde sig av denna argumentation un-der sin statsministertid, och skriver: ”Så vad ska vi anklaga Persson

25 Strandberg (1999) diskuterar denna demokratiproblematik för den specifika svenska kontexten. Han menar att avregleringen av valutamarknaden kommit att bli en fråga av avgörande betydelse för för-utsättningen att bedriva nationellt specifik ekonomisk politik, och att den demokratiska statsmaktens beslutskapacitet och handlingsfrihet minskat påtagligt som följd av avregleringen. Därigenom, menar Strandberg, innebar avregleringen ett tydligt brott mot den svenska demokratitraditionen.


för? För att han gömmer sig bakom globaliseringen? För att han talar om nödvändiga besparingar när det handlar om valda?”.26 Jacobsson (1995, 2005) har i två artiklar diskuterat fenomenet. Hon menar att det svenska EU-medlemskapet uppfattades som en “nödvändighet” av de ledande politiska aktörerna och påpekar att mycket av debatten kring de svenska offentliga trygghetssystemen handlar om att de ”mås-te” genomgå en “nödvändig” reformering. Enligt detta synsätt skulle den institutionella konkurrensen innebära att utrymmet för autonomt politiskt handlande har blivit allt mindre. Kärnan i det demokratipro-blem som beskrivs här kan sålunda sammanfattas med frågan: vad finns det för poäng att över huvud taget rösta för att byta regering om det bara finns en enda möjlig politik?

För att denna syn på den institutionella konkurrensens negativa in-verkan på demokratin ska anses vara giltig krävs att argumentets an-hängare kan visa att premisserna överensstämmer med verkligheten. Har stater verkligen förlorat politisk makt att kontrollera ekonomin? Om så vore fallet, vad menar vi egentligen med ”ha förlorat politisk makt”? Har staterna verkligen tvingats till att avhända sig makt till marknader eller har de frivilligt avhänt sig makt genom demokratiskt beslutsfattande? Och pågår verkligen ett race to the bottom, dvs ett homogeniseringstryck mot stater att anamma låglönestrategier? Vi återkommer till några tänkbara svar på dessa kritiska frågor i utvärde-ringsdelen längre fram.

5.3.2. Institutionell konkurrens – nedmontering av välfärdsstaten – sämre demokrati?Den demokratibrist som diskuteras i föregående avsnitt är bristen på politiska alternativ som antas bli följden av institutionell konkurrens. Det argument som beskrivs här är nära relaterat till det förstnämnda, men handlar om vilken sorts demokrati som över huvud taget är möjlig i en värld präglad av stark institutionell konkurrens.

En av den socialdemokratiska, universella välfärdsstatens utgångs-punkter är att en svagt reglerad kapitalism skapar stora problem som kan, och bör, avhjälpas med statliga ingrepp. Därför infördes progres-siv beskattning för att ta från ”de rika” och ge till ”de fattiga” med syfte att ge medborgarskapet en social dimension där den enskilde med-borgaren tillförsäkras social grundtrygghet genom hela livet (Marshall

26 Notera att Ehrenberg underkänner pratet om ”nödvändiga” besparingar.


1991). Det demokratiska grundargumentet är att individernas auto-nomi inte kan uppnås om stora ekonomiska skillnader finns i ett sam-hälle och att demokratin sätts ur spel om stora ojämlikheter accepte-ras. I ett demokratiperspektiv hävdas därför att statens huvuduppgift är att förse medborgarna med grundläggande resurser för att de ska bli förhållandevis likställda vad gäller förmågan att handla som autonoma individer (t ex George och Wilding 1985). Utifrån dessa premisser drar en debattör som Offe (återgiven i Bauman 1998) slutsatsen att den press som den institutionella konkurrensen utövar på regeringar att avveckla socialdemokratiska, universella välfärdsstater, också inne-bär en utveckling mot avskaffande av själva demokratin.

Med avstamp i denna normativa utgångspunkt, att en ambitiös socialdemokratisk, universell välfärdsstat utgör förutsättningen för ”verklig” demokrati, har vissa oroat sig för den utveckling de säger sig skönja, dvs att OECD-ländernas satsningar på aktiv välfärdspo-litik stagnerat och/eller gått tillbaka under det senaste decenniet (t ex Lindberg 1999). Politikernas handlingsutrymme tros ha utsatts för hård press parallellt med att skatteunderlaget undergrävts, och sta-ter som ingår i den globaliserade ekonomins institutionella konkur-rens påstås inte längre kunna uppnå fördelningspolitiska mål med inhemska medel. Följden, menar kommentatorer som t ex Hettne m fl (1998: 400), är att den ekonomiska politiken i västeuropeiska sta-ter präglats av attacker mot det de kallar ”bäraren av det sociala an-svaret i det moderna välfärdssamhället”, den offentliga sektorn. Även om Allardt (1999: 32f) har en mildare tolkning av den institutionella konkurrensens effekter, har han samma principiella syn: institutionell konkurrens leder till justeringar i många av välfärdsstatens detaljer. På sikt, menar Allardt, ska vi därför förvänta oss att familjen åter kom-mer att börjar betraktas som välfärdsproducent. Utifrån en socialt de-mokratiskt präglad demokratinorm skulle detta utgöra ett hot mot demokratins själva kärna.

Men för att denna argumentation ska anses giltig krävs, precis som för den tidigare kritiska argumentationslinjen, att premisserna kan be-läggas. Finns det verkligen inga alternativ i den ekonomiska politiken? Är den universella, socialdemokratiska välfärdsstaten en relik, dvs har regeringar en gång för alla avhänt sig förmågan att uppnå fördelnings-politiska mål med hjälp av inhemska medel? Och, inte minst, är denna förståelse av begreppet demokrati rimlig?


5.3.3. Institutionell konkurrens – snabbare tempo för politiskt beslutsfattande – sämre demokrati?Det första argumentet hänvisade till demokratiproblem när hand-lingsutrymmet för självständig politik minskar. Det andra argumentet byggde vidare på detta och uppmärksammade demokratiproblem ifall institutionell konkurrens innebär ett race to the bottom, dvs att stater tvingas montera ned den universella/socialdemokratiska välfärdssta-tens institutioner.

Låt oss nu uppmärksamma en lite annorlunda, kritisk argumenta-tion som menar att den tid som finns tillgänglig för demokratiskt poli-tiskt beslutsfattande minskar ju hårdare institutionell konkurrens blir. Utgångspunkten är här att det råder fundamentalt olika tidslogiker inom den politiska sfären respektive den ekonomiska (t ex Jönsson m fl 2001b). Som följd av ökande konkurrens mellan politiska enheter – så lyder åtminstone argumentet – har politikens tidshorisonter kortats och har successivt kommit att likna dem som finns i det ekonomiska livet. Detta upplever somliga iakttagare som demokratiskt bekym-mersamt. T ex kan man i Demokratiutredningen (2000: 63) läsa att den representativa demokratins traditionella arenor kommit att starkt utmanas av den accelererande snabbheten i beslutsprocesser.

Poängen är denna: Medan den representativa demokratin behöver tid för opinionsbildning, debatt och eftertanke – och därmed känne-tecknas av långsamma beslutsprocesser och mödosamt sonderings- och förankringsarbete – har marknadens privata aktörer alltid kunnat fatta snabba beslut utan hänsyn till den allmänna opinionen eller konsti-tutionella krav på förankring och kontroll. När tempot i det politiska beslutsfattandet – som följd av ökad institutionell konkurrens – allt mer kommit att likna den finansiella världens vad rör de tidshorison-ter som aktörerna har, menar somliga debattörer att demokratins krav på eftertanke och förankring successivt urholkas. Argumentet kan t ex illustreras med den kritik av kommittéväsendet som Riksrevisionen (2004: 7) har framfört:

”Ett centralt problem som framträdde i 1997 års granskning var en kon-flikt mellan de olika kvalitetskrav som var knutna till kommittéernas uppdrag och den tid som avsatts för uppdragen. Denna konflikt – som sågs som ett hot mot kommittéarbetets kvalitet – kvarstår. Hälften av åtta slumpvis utvalda utredare respektive kommittésekreterare ansåg att de hade svårigheter att få uppdraget att rymmas inom tiden. Enligt sekrete-rarna medförde detta att utredningsarbetets kvalitet hade blivit lidande.”


Ett liknande budskap återfinns i Gilljams och Möllers (1996: 154f) analys av interndemokratin i svenska politiska partier (som – utifrån en medborgardemokratisk norm – har direkta konsekvenser för den offentliga politikens demokratiska legitimitet). Författarna hävdar nämligen att det inte råder någon tvekan om att medlemsinflytandet i partierna över tid har avtagit och att en tydlig maktförskjutning skett, från partimedlemmar till partiledning. Orsakerna sägs bland annat hänga samman med den ökade konkurrensen: ökat omvärldsberoende, ökad komplexitet och ökad svåröverskådlighet i politiken har tvingat fram en toppstyrning inom partierna. Det stegrade beslutstempot på-stås därför vara en bidragande orsak till den försämrade interndemo-kratin. När beslutstempot ökar blir det allt svårare att inhämta med-lemmarnas synpunkter.

5.4. Tre positiva argument

Detta om de kritiska argumenten. Låt oss nu presentera tre argument för att institutionell konkurrens påverkar demokratin i positiv rikt-ning: att medborgarnas preferenser därigenom kan tillfredsställas bätt-re; att lärande om mål och medel samt experimenterande i politiken kan underlättas och stimuleras; och att demokratisering i nya länder kan stärkas.

5.4.1. Institutionell konkurrens – bättre tillfredsställande av med-borgarnas preferenser – bättre demokrati? Tiebout (1956) presenterar en modell för institutionell konkurrens. Idén är att medborgarna väljer att bosätta sig i den politiska enhet som erbjuder den kombination av kostnader och intäkter i vid mening – huvudsakligen skatter samt offentliga varor och tjänster – som bäst tillfredsställer deras preferenser. Detta gör att medborgare undgår att exploateras av politiska beslut: om någon enhets politiker t ex väljer en skattenivå som är högre än vissa av dess medborgare anser befogad, flyttar de helt enkelt till en annan enhet. Politikerna kommer därför, i den mån de intresserar sig för skattebasens storlek (och ytterst om skatteintäkterna), att tillfredsställa de flesta medborgares önskemål. Notera att denna modell inte implicerar det race to the bottom som omtalades ovan, i vilket skatterna drivs ned till nivåer som är lägre än


vad de flesta medborgare önskar. Höga skatter kan mycket väl bibehål-las, så länge medborgarna anser sig få valuta för de pengar de betalar in.27

Vanberg (2000, 2008) presenterar liknande tankar i en analys av hur demokratin påverkas av institutionell konkurrens. Utgångspunkten är en bestämd förståelse av politiska enheter och demokrati. De förra ses som ”territoriella företag” som erbjuder skattebetalare och tillfälligt bosatta kombinationer av skatter och förmåner i konkurrens med an-dra territoriella företag. Demokratier ses som ”medborgarkooperativ”, dvs självstyrande, kollektiva politiska enheter som gemensamt ”ägs” och ”drivs” av medborgarna till gemensam nytta för alla.28 Vid konsti-tutionell utformning har två problem lyfts fram som angelägna att lösa för att just denna gemensamma nytta ska gynnas: å ena sidan risken att angelägna beslut inte fattas, å andra sidan risken att de beslut som fattas missgynnar medborgarna i allmänhet genom att särintressen får inflytande eller genom att politiker gynnar sig själva.29

Det är här som institutionell konkurrens blir intressant. Vanberg anför att institutionell konkurrens är en mekanism som kan påverka politikernas beslut, om de politiska institutionerna som sådana men också och framförallt den förda politiken.30 Som Vanberg påpekar finns det ett demokratiskt problem i det att särintressen tillförsäkrar sig förmåner på allmänhetens bekostnad genom s k rent-seeking.31 I en sådan situation ger institutionell konkurrens en möjlighet för allmän-hetens intressen att tillgodoses på bekostnad av särintressena. Politiker i en viss politisk enhet får förvisso sin autonomi beskuren. Men om detta sker på så sätt att beslut som gynnar politikernas principaler – de yttersta demokratiska uppdragsgivarna, medborgarna – har de-mokratin stärkts, enligt Vanberg.32 Demokrati utvärderas här inte ge-

27 Detta gäller även företag och kapitalägare som inte är medborgare, dvs ägare av mobila resurser. Inte heller de beaktar bara kostnader utan även intäkter när de beslutar om placeringar och investeringar. Se Vanberg (2008).

28 Jfr Rawls (1971: 84). Vanberg betonar att det vanligaste sättet att se på demokrati, i termer av vissa poli-tiska institutioner, såsom majoritetsregeln och allmänna val, fokuserar på instrument för att fatta beslut, men det grundläggande och principiella innehållet i demokrati framkommer inte tydligt därigenom.

29 Se Buchanan och Tullock (1962) för ett utvecklat argument härom.30 Givetvis finns förslag på andra sådana mekanismer: se t ex Hayek (1979: 105 ff.) samt Buchanan och

Congleton (1998).31 Denna förståelse av politiken präglade Knut Wicksell (1896); jfr Buchanan m fl (1980), Buchanan

(1987) och Tollison (1997).32 Vanberg betonar att reducerad autonomi för politiska beslutsfattare inte kan ses som tvång. De är for-

mellt fria att fatta vilka beslut de vill, givet den konstitution (i vid mening) under vilken de verkar, men vissa beslut – eller frånvaron av vissa beslut – medför en kostnad som kan undvikas. Att undvika den kostnaden är ett autonomt beslut.


nom i vilken grad demokratiska politiska institutioner qua instrument – såsom den enkla majoritetsregeln – används. Demokratin utvärderas snarare i termer av hur väl den grundläggande demokratiska idén – att medborgarnas preferenser tillfredsställs – tillvaratas.33

Mer specifikt kan institutionell konkurrens ha denna gynnsamma effekt både genom att påverka politikers incitament till tilldelning av privilegier till särintressen och genom att påverka kunskapen om vilka politiska beslut som bäst gynnar medborgarnas gemensamma intres-sen. Vad gäller kunskaper ger konkurrens mellan politiska enheter in-formation om effekterna av alternativa regler och villkor och underlät-tar därför jämförelser, både för medborgarna och för politikerna. Mer om detta i nästa avsnitt.

Vad gäller incitament är den huvudsakliga effekten att möjligheten att ge särintressen förmåner på allmänhetens bekostnad minskar och att incitamenten för särintressen att investera resurser i rent-seeking därför också minskar. När privilegier utdelas i form av subventioner, protektionism, skatterabatter etc får medborgarna i stort betala i form av högre skatter, högre priser eller dylikt. Om de som drabbas negativt har valmöjligheter som innebär att de kan undandra sig dessa försäm-ringar kan de utnyttja dem och försvåra finansieringen av privilegi-erna. Genom globaliseringen och ökad institutionell konkurrens torde sådana valmöjligheter ha ökat.34

Man kan här anknyta till det resonemang som Andreas Bergh för i sitt kapitel i denna rapport. Han menar att välfärdsstaten har genom-gått strukturella förändringar inom ramen för en i stort sett oföränd-rad storlek och att dessa förändringar kan förstås som att vissa med-borgares preferenser har fått ökat politiskt genomslag, medan andra väljare har missgynnats relativt sett. Enligt Bergh har väljare i den välutbildade medelklassen – en grupp som är strategiskt viktig för po-litiker – stärkt sin förhandlingsposition och därför kommit att gynnas genom välfärdsstatens strukturella förändringar. Skälet är att denna grupp har bäst potential att utöva exit och voice – och att politikerna därför måste försöka säkra deras loyalty mot välfärdsstatens omfördel-ningssystem, för att uttrycka det i hirschmanska termer.

Medan Vanberg ställer medborgare som homogen grupp mot in-tressegrupper och argumenterar för att de förras preferenser får större genomslag i politiken genom institutionell konkurrens, ställer Bergh

33 Det finns här en viss koppling till Jörgen Westerståhls betoning av demokrati som folkviljans förverk-ligande – se Lundström (2001).

34 För ett relaterat synsätt som rör federalism inom ett land (Schweiz), se Frey och Bohnet (1993).


olika väljargrupper mot varandra. En syntes skulle göra gällande att institutionell konkurrens bidrar till att vissa preferenser gynnas mer än andra i politiken – i synnerhet de aktörers preferenser (oavsett om aktörerna är intressegrupper eller väljargrupper) som är, eller som äger tillgångar som är, relativt mobila och som är viktiga för de politiska beslutsfattarna (genom olika typer av stöd eller genom att förse dem med röster i val).

5.4.2. Institutionell konkurrens – lärande och experimenterande – bättre demokrati?Föregående punkt betonar att institutionell konkurrens kan ge politi-ker incitament att bättre agera i allmänhetens intresse. Denna punkt betonar en kompletterade möjlig effekt, nämligen att institutionell konkurrens kan ge såväl politiker som medborgare bättre kunskap om vilka metoder – i det här fallet utformningen av institutioner – som bäst bidrar till att uppfylla givna ekonomiska och sociala mål.

Wohlgemuth (2008) utvecklar detta synsätt. Han börjar med att kontrastera olika epistemiska hållningar – där vissa i sin analys utgår från att all väsentlig kunskap redan finns hos dem som utformar poli-tiken och att det därför inte finns någon kunskapsmässig poäng med institutionell konkurrens, men där vissa – inte minst inspirerade av Hayek (2003) – tvärtom utgår från att det finns ett reellt kunskaps-problem. Om ett sådant finns blir variation i utformningen av politi-ken och de politiska institutionerna viktig. Som Hayek (1978: 149) uttrycker det:

”Endast när ett stort antal olika sätt att utföra saker kan prövas finns en sådan variation av individuella erfarenheter, kunskaper och färdigheter att en kontinuerlig selektion av de mest framgångsrika kan leda till stän-digt förbättring.” [Egen översättning]

Men inom en politisk enhet är i regel institutionerna desamma och ingen variation existerar.35 Inom en politisk enhet kan därför experi-menterande med olika institutionella lösningar därför endast ske se-

35 Det finns förstås unioner och federala stater i vilka lägre politiska enheter har ett visst mått av självsty-relse och utrymme för att pröva egna lösningar på olika problem. Dock kan även sådana arrangemang erbjuda liten variation pga faktisk centralstyrning och pga. harmonisering – se t ex Vaubel (1994) och Blankart (2000).


riellt.36 Om institutionerna däremot skiljer sig mellan politiska enheter finns det goda möjligheter, enligt detta argument, till parallellt experi-menterande och lärande, som är mer effektivt genom att det äger rum samtidigt (under mycket kortare tidsperiod) och genom att det finns konkurrensmässiga inslag som klargör effekter på ett tydligare sätt.37 Därigenom kan både väljare och politiker få bättre kunskap om vilka lösningar som bäst bidrar till att deras mål uppfylls.38

5.4.3. Institutionell konkurrens – demokratisering?Som nämndes inledningsvis kan institutionell konkurrens både stimu-lera till reformer av förd politik, vilket hittills har diskuterats, och till reformer av politiska institutioner. I båda fallen kan det ske genom fri-villighet (baserat på lärande) respektive tvång (eller upplevt tvång, om passivitet och uteblivna reformer tros orsaka stora kostnader).39 Refor-mer av politiska institutioner kan t ex innebära ökad demokratisering i länder med relativt odemokratiskt styre (se t ex Johansson 2001).

Som Li och Reuveny (2003) klargör är relationen mellan globali-sering och demokratisering teoretiskt oklar. Endast empiriska studier kan klargöra förhållandet. Just Li och Reuveny finner olika effekter beroende på vilket slag av globalisering som avses.40 Medan öppenhet för handel och portföljinvesteringar är negativt relaterade till graden av demokrati, är utländska direktinvesteringar och spridningen av de-mokratiska idéer positivt relaterade till hur demokratiska länder är.41

Fler empiriska studier finns. Rudra (2005) fokuserar på utvecklings-länder och konstaterar att globaliseringen, mätt som omfattningen av

36 Se Vanberg (1993) och Wohlgemuth (2002). Att tala om institutionella reformer som experiment knyter an till Eliassons (1987) syn på marknadsekonomin som ”den experimentellt organiserade ekonomin” och Karlsons (2007) syn på federalism som ”den experimentellt organiserade demokratin”.

37 Utöver denna lärandeeffekt av direkt institutionell konkurrens (för att använda Vanbergs terminologi) finns också en lärandeeffekt av indirekt institutionell konkurrens, ofta kallad yardstick competition, ge-nom att inhemska ekonomiska val påverkas av de inhemska konstitutionerna och sedan får effekt när varor och tjänster konkurrerar med varandra över politiska enheter. Se Besley och Case (1995).

38 För en diskussion kring denna idé applicerad på svenska kommuner, se t ex Wetterberg (2000) och Er-lingsson och Ödalen (2007).

39 Det finns tecken på att institutionell konkurrens kan påverka hur politiken utformas också i diktaturer. Se Rudra och Haggard (2005), som i en studie av utecklingsländer finner att påverkan på sociala utgifter av konkurrensen mellan stater i en mer globaliserad värld är större i hårda diktaturer än i demokratier.

40 Demokrati mäts på kontinuerliga skalor och återfinns som Polity III-, Polity IV- eller Freedom House-data. Se http://www.cidcm.umd.edu/polity/ respektive http://www.freedomhouse.org.

41 Det negativa sambandet mellan vissa former av globalisering och demokrati kan enligt den teorigenom-gång Li och Reuveny (2003, tabell 2) presenterar, t ex bero på att utländska investerare gynnas på bekost-nad av befolkningen, på att klasskillnader och etniska skillnader förstärks, vilket försvagar det demokra-tiska engagemanget, eller på att globalisering urholkar begreppet medborgarskap. Angående det positiva sambandet, som för övrigt präglar övriga studiers resultat, återkommer vi till det nedan. Att olika studier får delvis olika resultat kan t ex bero på att olika länderurval och tidsperioder studeras samt att variablerna mäts på olika sätt.


handel och kapitalflöden, har ökat samtidigt som demokratiseringen har fortsatt. Dock har det inte skett i alla länder. Empiriska resultat indikerar att den positiva demokratieffekten tycks förknippad med förekomsten av ekonomiska trygghetssystem som, är tanken, gör medborgarna mindre oroliga för ekonomisk påverkan utifrån. López-Córdova och Meissner (2005) undersöker sambandet mellan handel och demokrati. De finner en positiv effekt på demokrati från 1895 och framåt. Eichengreen och Leblang (2006) studerar hur ekonomisk globalisering och demokrati hör ihop 1870–2000, och de finner en positiv tvåvägsrelation. Ekonomisk globalisering stimulerar demokrati och demokrati stimulerar ekonomisk globalisering.42

Den dominerande bilden som framträder i den empiriska littera-turen är alltså att det råder ett positivt samband mellan ekonomisk globalisering och demokrati. Vad kan förklara det? Man kan tänka sig en direkt påverkan: genom ökade kontakter med andra människor och idéer än de som finns i den icke-demokratiska politiska enhe-ten, och genom lärande utifrån de institutionella arrangemang som används på andra platser, kan efterfrågan på demokrati öka.43 Därutö-ver kanske det är så att ägare av mobila resurser i många avseenden ser positivt på demokrati, vilket kan ge makthavare incitament att demokratisera för att bibehålla attraktivitet. Makthavarna kan också få svagare incitament att motsätta sig demokratisering när deras för-måga att beskatta och utnyttja inhemska skattebetalare försvagas, ge-nom de senares större möjlighet till rörlighet. Här ser man en tydlig roll för institutionell konkurrens. Man kan också tänka sig en indirekt påverkan: ekonomisk globalisering – och mer konkret, reformer som ökar öppenhet och graden av marknadsekonomi – kan öka tillväxt och välstånd, vilket i sin tur skulle kunna öka medborgarnas efterfrågan på demokrati.44Möjligen kan detta välstånd kanaliseras till breda väl-jargrupper via välfärdssystem, vilka minskar motstånd till ekonomisk interaktion med omvärlden.

42 Samtliga dessa studier använder sig av instrumentalvariabler för att klargöra kausalitetens riktning.43 Se Demokratiutredningen (2000: 62) om hur kommunikationstekniken har fört människor närmare

varandra. Även inom ramen för demokratier kan variation i de politiska institutionerna bidra med lärande. Karlson (1999) menar dock att utländska exempel inte påverkade utformningen av 1974 års regeringsform i särskilt hög grad och att, i den mån de gjorde det, de inte förstods rätt.

44 Om sambandet mellan ekonomisk frihet och tillväxt, se Berggren (2003) samt Doucouliagos och Ulu-basoglu (2006). Sambandet mellan välstånd och demokrati har befunnits positivt i ett antal länderjäm-förande studier; men Acemoglu m fl (2006) visar att sambandet sannolikt inte är kausalt. Både inkom-ster och demokrati har stärkts över tid, men av andra, mer fundamentala faktorer, som har påverkat båda variablerna i positiv riktning.


5.5. Är institutionell konkurrens bra eller dåligt för demokratin?

Efter genomgången av negativa och positiva argument rörande den institutionella konkurrensens påstådda demokratieffekter, ska argu-mentens respektive giltighet utvärderas. Kan man reda ut begreppen – särskilt vad som avses med demokrati – och enas om de grundläg-gande empiriska premisserna, torde möjligheten till samsyn om hur institutionell konkurrens påverkar demokratin vara god.45

Tre negativa argument presenterades. Vi menar att två av dessa grundas på tveksamma premisser, medan den tredje är svår att ifrå-gasätta. Vad gäller det första argumentet är statens förmåga att kon-trollera ekonomin sannolikt inte så dålig som den ibland framställs. Marknadens aktörer verkar nämligen inte vara i någon överlägsen förhandlingsposition gentemot regeringar. Stöd för detta återfinns i den forskning som refereras i Andreas Berghs kapitel. Där antyds att regeringar fortfarande har möjligheter att göra aktiva makro- och för-delningspolitiskapolitiska val samt att man fortfarande kan välja att ha ambitiösa sociala skyddssystem. Visserligen har förändringar i li-beral riktning ägt rum (se t ex Bergh 2007), men här bör beaktas att överlämnandet av beslutsbefogenheter från offentliga till privata aktörer skett i demokratisk ordning av demokratiskt valda regeringar. Och även om liberaliseringar har ägt rum, har statens storlek överlag inte minskat. Denna bild bekräftas t ex av Ingelstams (1999) översikt, där det konstateras att flertalet av de premisser som globaliserings-alarmisterna grundar sina teser på är överdrivna. Man gör nog klokt i att vara mer nyanserad innan man tar avregleringar, liberaliseringar, bolagiseringar och privatiseringar till intäkt för att demokratin hotas av institutionell konkurrens.

Vad gäller det andra negativa argumentet tycks det i sak också svagt underbyggt av fakta – välfärdsstaterna är i stort sett intakta.46 Det bör även betonas att detta argument bygger på en omstridd demokratidefi-nition (se t ex Lundström 2001). Anser man inte, på grund av en annan demokratidefinition, att demokratin som sådan hotas av ekonomisk

45 Se Vanberg och Buchanan (1989) för en analys av just hur skillnader i intressen (dvs värderingar) och teorier (dvs förståelsen av verkligheten) påverkar inställningen till konstitutionell design. Om enighet kan nås om teorierna anser de mycket vara vunnet.

46 Detta gäller i alla fall deras storlek – innehållsligt har förändringar ägt rum på flera områden (se t ex Clasen och Siegel 2007; se också Berghs kapitel).


ojämlikhet faller detta argument, alldeles oavsett hur välfärdsstaten har utvecklats och av vilken anledning den har utvecklats som den har gjort. Men om man accepterar argumentets normativa utgångspunkt kan man finna det problematiskt om medelklassen förstärker sitt in-flytande över den politiska beslutsprocessen på bekostnad av personer med låga inkomster. Hur påverkas de senares möjlighet till faktiskt deltagande i den demokratiska processen vid lägre inflytande?

Vad gäller det tredje negativa argumentet är det rimligt att anse att institutionell konkurrens höjer kraven på beslutsfattare att agera snab-bare. Det innebär att makthavare får svårare att sondera terräng och söka mandat inom partigruppen, bland medlemmarna och bland medborgarna för olika beslut innan besluten fattas, varför man kan anta att ju hårdare den institutionella konkurrensen är, desto sämre förankrade är de politiska eliternas beslut. Men återigen, huruvida det-ta ska betraktas som ett hot mot demokratin är avhängigt demokra-tisyn: deltagardemokrater kan hävda att demokratin urholkas, medan konkurrensdemokrater kan rycka på axlarna och säga att det viktigaste ändå är att medborgarna i efterhand kan underkänna eller godkänna de styrande eliterna.47 En risk är hursomhelst att kunskapsunderlaget för politiska beslut försämras när hastigheten i beslutsfattandet ökar, vilket motverkar den positiva, kunskapsalstrande effekt av institutio-nell konkurrens som kommenteras nedan.

De tre positiva argument som har presenterats implicerade att in-stitutionell konkurrens kan bidra till att väljarnas preferenser tillfreds-ställs bättre, att kunskapen om konsekvenserna av olika utformning av politik och institutioner förbättras samt att allt fler länder går från att vara diktaturer till att bli demokratier. För den som vill ta ställning till institutionell konkurrens måste dessa teoretiska argument bedömas i sig, värderas empiriskt och sedan jämföras med och vägas mot de negativa argumenten.

47 Skillnaden mellan konkurrensdemokraten och deltagardemokraten ser ut såhär: För konkurrensdemo-kraten är demokrati i första hand en uppsättning formella institutioner för att kunna uppnå politiska beslut, där grundtanken är att partier – i konkurrens om väljarnas röster – får mandat att fatta beslut åt det berörda kollektivet under en begränsad tidsperiod. Demokrati innebär att folket erbjuds möjlig-heter att godkänna eller underkänna de eliter som kandiderar till beslutande organ (t ex Schumpeter 1942). För deltagardemokraten är demokrati något mer än att medborgaren enbart ges chansen att välja representanter i periodiskt återkommande val. Istället är det aktiva deltagandet i beslutsproces-sen knutet till de psykologiska effekter som deltagandet tros ha för de deltagande individerna. För en deltagardemokrat är kärnan i demokrati alla individers inblandning i gemensamma angelägenheter, då deltagandets centrala funktion är att skapa ansvarskännande, att individerna lär sig sätta det gemensam-mas bästa före egenintresset (t ex Pateman 1970). Tilläggas kan att den svenska Demokratiutredningen (2000) präglades av ett deltagardemokratiskt ideal.


När det gäller den första positiva effekten kan den utvärderas (a) mot bakgrund av demokratisyn och (b) mot bakgrund av förståelsen av hur demokratin faktiskt fungerar. Om man anser att demokrati är lika med relativt oinskränkt enkelt majoritetsstyre av politiska beslutsfattare är det klart att institutionell konkurrens, som medför kostnader för vissa (icke-) beslut som påverkar det politiska beslutsfattandet i mindre au-tonom riktning, beskär demokratin. Detta kan bedömas positivt eller negativt, beroende på värdering. Om man däremot ansluter sig till Viktor Vanbergs demokratisyn, kan institutionell konkurrens tänkas bidra till förstärkt demokrati. I alla fall kan den slutsatsen dras om man anser det korrekt att demokratiskt beslutsfattande i relativt hög grad påverkas av särintressen och deras försök att styra politiken så att de själva gynnas på allmänhetens bekostnad och om man anser det kor-rekt att institutionell konkurrens kan begränsa ett sådant inflytande. Det finns stöd i forskningen för särintresseinflytande över politiskt beslutsfattande, men enligt vår bedömning överdrivs det i Vanbergs argumentation.48 Det är t ex inte säkert att politiken bäst ses som ett nollsummespel där medborgare automatiskt missgynnas av särin-tresseinflytande. I vilket fall är det osäkert i vilken mån institutionell konkurrens förmår begränsa det särintresseinflytande som finns, bland annat därför att vissa särintressen, i synnerhet de med stora, mobila resurser, mycket väl kan tänkas gynnas av institutionell konkurrens49 och därför att andra politiska enheter också kan förväntas vara under inflytande av särintressen, vilket ytterligare dämpar incitamenten för medborgare att flytta.50 Men även om medborgarnas preferenser, kol-lektivt betraktade, inte gynnas relativt särintressens preferenser är det enligt vår mening rimligt att acceptera Andreas Berghs tolkning av förändringar i välfärdsstatens utformning som ett resultat av att breda medelklassgrupper, som utgör centrala väljargrupper och som också är relativt mobila, gynnas i politiken. Detta kan ses som en demokratisk vinst, i den mån dessa grupper utgör ett dominerande flertal. Emel-

48 Se t ex Tullock (1993), Potters och Sloof (1996), Tollison (1997), Shleifer och Vishny (1998: 53-90) samt Mueller (2003: kap. 15, 20, 21).

49 Det är t ex ett vanligt tema i globaliseringslitteraturen att kapitalägare och företag gynnas särskilt av möjligheten att flytta kapital till politiska enheter med förmånliga villkor. En illustration över detta rör förändringar i förutsättningar att bedriva lokal näringslivspolitik. Elander (1999) menar att näringslivet genom institutionell konkurrens fått ett betydligt starkare förhandlingsläge gentemot det offentliga än tidigare genom att politikerna anpassar de villkor som erbjuds för att attrahera nya investeringar och arbetstillfällen.

50 Här vill vi betona att det finns ett undermåligt empiriskt forskningsunderlag, vilket gör att mer forsk-ning behövs innan mer definitiva slutsatser kan dras rörande vilka effekter institutionell konkurrens har på särintresse- och medborgarinflytande i politiken.


lertid kan en sådan utveckling också tolkas i mer negativa termer om den politiskt starka medelklassen gynnas på bekostnad av samhällets svagaste grupper.

När det gäller den andra positiva effekten, om lärande och experimen-terande, förefaller det klart att okunskapen om olika politiska refor-mers konsekvenser ofta är relativt omfattande, inte minst hos väljare, men också hos politiska beslutsfattare (se t ex Jonung 1999; Caplan 2007). Genom institutionell konkurrens och den variation som den förutsätter, ges både väljare och politiker bättre kunskapsunderlag för att därigenom lättare kunna uppnå politiska mål. Argumentet är, en-ligt vår bedömning, giltigt, men det ska vägas mot det ökade besluts-tempo som institutionell konkurrens leder till, vilket i sig kan göra det svårare att hinna insamla kunskap före beslut.

När det gäller det sista positiva argumentet, om demokratisering, hamnar vi återigen först i definitionen av demokrati, som här mäts i termer av grundläggande politiska institutioner.51 Det finns tecken på en positiv effekt av institutionell konkurrens, och i den mån man vär-derar demokrati i nyss nämnda mening, talar detta resultat till förmån för institutionell konkurrens.

Vår utvärdering av argumenten sammanfattas i tabell 1. Eftersom det empiriska kunskapsläget rörande vissa av den insti-

tutionella konkurrensens demokratieffekter är dåligt – och eftersom värderingen av effekterna är så intimt beroende av den individuelle bedömarens demokratisyn och värderingen i övrigt – avstår vi själva från att ta ställning till om institutionell konkurrens på det hela taget främjar demokratin eller inte. En medborgardemokrat, som lägger stor vikt vid deliberation och deltagande, kan mycket väl finna det tredje negativa argumentet tillräckligt tungt för att övertrumfa de två posi-tiva argument som förefaller korrekta. En konkurrensdemokrat kan

51 Det dessa index mäter motsvarar inte nödvändigtvis demokrati i Vanbergs mening eller enligt andra demokratidefinitioner. T ex påpekar Allardt (1999) att medan ”röstningsdemokratierna” har blivit fler så har ”medborgardemokratierna” inte ökat i antal. Med ”röstningsdemokrati” avses att demokratin inskränker sig till att de styrande väljs genom konkurrensbetonade val. Samtidigt finns betydande be-gränsningar i politiska rättigheter såsom den individuella rätten att uttrycka sig fritt i tal och skrift. Den liberala ”medborgardemokratin” innefattar också fria politiska val, men innehåller också viktiga individuella fri- och rättigheter (framför allt yttrandefrihet, pressfrihet och föreningsfrihet). Fastän Al-lardt bidrar med en viktig empirisk iakttagelse underkänner den inte resultaten ovan, att globalisering och institutionell konkurrens kan bidra till övergång till (någon form av) demokrati.


däremot med gott samvete bortse från det tredje negativa argumentet. Vår förhoppning är emellertid att vår genomgång har underlättat för andra att göra en sådan typ av sammanvägning, utifrån klara konceptu-ella utgångspunkter, aktuella forskningsresultat och egna värderingar, om vad som bör känneteckna ett demokratiskt styrelseskick.52

52 Egentligen måste två ytterligare bedömningar göras innan en rationell, slutgiltig hållning till institu-tionell konkurrens kan formuleras: dels måste den institutionella konkurrensens effekter på annat än demokrati beaktas (för det hänvisas till övriga delar av denna rapport); och dels måste effekterna av alternativ analyseras. Även om man finner effekterna av institutionell konkurrens vara icke önskvärda, är det fullt möjligt att alternativen – dvs en värld där institutionell konkurrens inte existerar eller där effekterna av den motverkas av olika statliga ingrepp – är ännu värre. De främsta alternativen till institutionell konkurrens är (a) försök att hindra medborgare att lämna en politisk enhet och (b) mul-tilateralt samarbete för att förhindra konkurrens genom centralisering eller harmonisering. Här finns inte utrymme för en granskning av alternativen till institutionell konkurrens (för vidare läsning på detta tema, se Wohlgemuth 2008).

Tabell 1. Sammanfattning av argumenten och vår utvärdering av dem

Negativa argument Utvärdering Positiva argument Utvärdering

1. Krympande Få tecken 1. Bättre Få teckenutrymme för på att det tillfredsställande på att det självständig stämmer av medborgarnas stämmerpolitik preferenser på intressegruppers bekostnad

2. Nedmontering Vissa tecken 2. Lärande och Förefallerav välfärdsstaten på att det experimenterande korrekt stämmer

3. Snabbare Förefaller 3. Demokratisering Förefallertempo i politiskt korrekt korrekt beslutsfattande

Not: Tabellen är en förenklad och mycket kortfattad sammanfattning av komplicerade argument som utvecklas ovan. Tilläggas bör under det första positiva argumentet att en variant av argumentet förefal-ler korrekt, nämligen att en bred medelklass får sina preferenser bättre tillfredsställda.


5.6. Reflexioner över institutionell konkurrens och den svenska demokratin

Mot bakgrund av vår utvärdering ska vi avslutningsvis reflektera lite friare och diskutera hur den svenska demokratin påverkas och skulle kunna påverkas av institutionell konkurrens. Här lyfts fem områden fram. Vi vill betona att våra reflexioner kring dessa är preliminära och att de snarast är avsedda att väcka såväl tankar som debatt. Urvalet av områden som lyfts fram är subjektivt – men ingalunda godtyckligt. Vi väljer att kommentera de områden som vi finner mest relevanta och angelägna för den svenska demokratin, vilket inte hindrar att andra kan göra andra bedömningar av vilka dessa områden är.

Vår första reflexion rör den institutionella konkurrensens påverkan på de grundläggande politiska spelreglerna.53 Denna påverkan är san-nolikt indirekt i demokratier, i den meningen att företag, kapital och individer i det typiska fallet inte överger en politisk enhet för en annan på grund av direkt missnöje med de politiska institutionernas utform-ning. Däremot finns det belägg för att de politiska institutionernas ut-formning påverkar de ekonomiska institutionernas utformning, vilka konkurrerar med varandra i en mer direkt mening.54 Därigenom finns en koppling mellan institutionell konkurrens och de politiska institu-tionerna. De politiska institutionernas utformning är primärt angivna i konstitutionen, vilken sällan justeras på ett mer övergripande sätt. En större konstitutionell reform ledde fram till 1974 års regeringsform, varefter mindre ändringar har ägt rum. Nu arbetar Grundlagsutred-ningen med ett förslag till en ny, stor reform.55 I de underlag och rap-porter som hittills har producerats finns en hel del komparativ analys från andra länder inkluderad, vilket illustrerar värdet av att ha olika institutionella lösningar i olika länder.

För det andra finns skäl att fundera kring den konstitutionella reg-leringen av den kommunala självstyrelsen. Den aktuella diskussio-nen om hur Sverige ska organiseras, som inte minst följer i spåren

53 Som exempel på sådana spelregler kan nämnas valsystem, direktdemokrati, relationen mellan central- och regionalmakt, medborgerliga rättigheter samt exekutivmaktens, den lagstiftande församlingen och domstolsväsendets befogenheter och utformning.

54 Att sådan påverkan förekommer visas t ex av empirisk forskning i statsvetenskap och konstitutionell ekonomi – se t ex Lane och Ersson (2000), Persson och Tabellini (2003) och Acemoglu m fl (2005). För en översikt på svenska, se Berggren och Karlson (2006).

55 Grundlagsutredningen avslutar sitt arbete 2008-12-31. Se http://www.grundlagsutredningen.se


av Ansvarskommitténs (2007) betänkande, har i förvånansvärt liten omfattning berört potentiella för- och nackdelar med institutionell konkurrens. Det finns en risk att diskussionen blir ensidig om stora kommuner och regioner föreslås enbart med utgångspunkt i stordrifts-fördelar, samtidigt som variationen emellan dem – pga statliga direktiv och omfördelning av resurser – är liten. Sådana aspekter bör vägas mot den institutionella konkurrensens möjliga konsekvenser – t ex möj-lighet till bättre tillfredsställande av lokala och regionala preferenser, möjlighet till lärande och större socioekonomiska skillnader. Ett reellt, konstitutionellt skydd för den kommunala självstyrelsen och en tvek-samhet inför storslagna, icke-organiska kommunsammanslagningar är synpunkter värda att beakta och väga mot andra aspekter. I dessa avse-enden skulle ökade inslag av federala principer i den svenska samhälls-organisationen, t ex genom stärkt kommunalt självstyre, kunna stärka demokratin, den administrativa effektiviteten och den politiska basor-ganisationens förmåga att anpassa sig till hastiga omvärldsförändringar (se t ex Erlingsson och Ödalen 2007).

Vår tredje reflexion rör det som Jonung (1999) argumenterar för, nämligen att politik ofta formas i en läroprocess. Man har inte tillförlit-liga kunskaper alla gånger då reformer genomförs, men man genomför dem ändå och lär sig av eventuella misstag. Detta pekar på den funk-tion som institutionell variation kan ha. Men när reformer genomförs är det förstås ändå bra att ha så goda kunskaper som möjligt, då miss-tag kan vara kostsamma. Men även om kunskaper om vilken inverkan olika institutionella reformer får lättare och säkrare kan inhämtas med institutionell variation, kan den institutionella konkurrens som följer av sådan variation i kombination med rörliga skattebaser, driva upp beslutstempot i politiken. Det gör det dels svårare att förankra be-sluten, vilket kan ses som problematiskt i demokratiskt hänseende, dels också svårare att hinna införskaffa goda kunskapsunderlag. Det senare skulle kunna motverkas med ett förstärkt utredningsväsende. Om tiden som står till förfogande för utredning och beredning av po-litiska förslag minskar, kan ökade resurser och förstärkt kompetens hos utredarna motverka försämringseffekten. En annan dellösning är att ge ökat utrymme för experter – rent allmänt och mer systematiskt – som i fallet med en relativt självständig centralbank.56 Regeringens inrättande av ett finanspolitiskt råd är ett steg i denna riktning. Men

56 Calmfors (1999, 2005) är den som kanske tydligast har argumenterat för en framträdande roll för experter i det politiska beslutsfattandet.


även om kunskapsunderlagen därigenom kan bli bättre, kan den de-mokratiska förankringen försämras ytterligare. Man ska dock minnas att delegering av beslut och kunskapsbedömningar är legitim i en re-presentativ demokrati – i synnerhet om de kan återkallas av de yttersta principalerna, dvs medborgarna, om så önskas – och att den dessutom kan bidra till bättre faktiska utfall. Bättre kunskap och bättre utfall får i så fall vägas mot försämrad förankring.

Den fjärde reflexionen handlar om särintressenas inflytande på of-fentlig politik. Vanberg (2008) betonar starkt betydelsen av institu-tionell konkurrens för att minska särintressenas inflytande över den politiska processen, ett inflytande som enligt hans demokratisyn för-sämrar demokratin. Här kan man tänka sig att vissa svenska intres-segrupper kan utmanas av institutionell konkurrens, t ex arbetsgivare och fackföreningar, vilket kan bidra till vissa reformer om sådant som konflikträtten. Även om EG-domstolen för närvarande har stävjat en sådan utveckling just på arbetsmarknadens område kan den ändå komma till stånd mot bakgrund av den globala konkurrensen. Mer om detta återfinns i Henrik Lindbergs kapitel i denna rapport. Kanske har intressegrupper även på andra områden utmanats av institutionell konkurrens, men en sådan effekt kan väntas dämpas av transaktions-kostnader (som gör att individer och företag inte flyttar i första taget) liksom av harmonisering av politik och regleringar inom EU. Även om effekterna av institutionell konkurrens på särintressenas inflytande inte kan fastställas finns det goda skäl att tolka reformer av välfärdssta-ten som ett resultat av att en välutbildad, relativt mobil och röststark medelklass bättre får sina preferenser tillfredsställda i politiken som ett resultat därav. Ett potentiellt bekymmer med denna utveckling är emellertid om den mobila och röststarka medelklassen gynnas på socialt svagare gruppers bekostnad.

Den femte och sista reflexionen rör förhållandet mellan institutio-nell konkurrens och mellan- och överstatliga samarbeten. Enligt eko-nomisk-historisk forskning bidrog institutionell konkurrens i hög grad till västvärldens enorma välståndstillväxt.57 Europas länder – särskilt kanske Storbritannien och Nederländerna, men också Sverige58 – in-troducerade nya och varierade institutioner såsom skydd av ägandet, näringsfrihet, frihandel, utveckling av rättsstaten och framtagande av

57 Se t ex North och Thomas (1973) och Rosenberg och Birdzell (1986).58 Se Myhrman (1994).


standard för redovisning, och vissa visade sig mer framgångsrika och kopierades av andra. Genom EU:s inre marknad intensifieras konkur-rensen företag emellan, men det finns tecken på att politiska och eko-nomiska institutioner centraliseras och standardiseras/harmoniseras alltmer vilket torde inverka menligt på den institutionella konkurren-sen. I den mån sådan konkurrens värdesätts kan Sverige arbeta för stor frihet för medlemsstaterna att utforma sina politiska och ekonomiska institutioner, liksom den politik som de vill föra, i relativt stor fri-het.59 I den mån sådan konkurrens inte värdesätts – valutaområdet kan vara ett sådant exempel – kan förstås en process mot centralisering stödjas. Det finns risk för en demokratisk försämring när beslut flyttas till internationella organisationer, givet att vi med demokrati menar möjlighet till insyn och ansvarsutkrävande (jfr Dahl 1999). Samtidigt handlar demokrati också om att ha något inflytande över huvud taget, och det kan i en mening vara bättre demokrati att ha lite inflytande över mycket istället för mycket inflytande över lite (jfr Dahl och Tufte 1973). Dessa demokratiaspekter måste dock förstås vägas mot förvän-tade utfall, som kanske blir bättre vid delegering av beslutmakt.

Avsikten med denna avslutande sektion har varit att uppmärksam-ma att institutionell konkurrens behöver beaktas i diskussioner om det framtida folkstyret i Sverige. De effekter som institutionell konkurrens i viss mån ger upphov till – en förändrad välfärdsstat, ett snabbare be-slutstempo, något försvagade intressegrupper, möjligheter till lärande och experimenterande och ökad demokratisering – illustrerar det. Om det är två saker vi skulle vilja betona som särskilt intressanta att ta med i framtida diskussioner om det svenska folkstyret mot bakgrund av vår genomgång, är det dels att inte underskatta värdet av regionalt eller kommunalt självstyre, dels att fundera på sätt att integrera exper-ter i det politiska beslutsfattandet i större grad, utan att göra avkall på centrala demokrativärden.

59 Om den politiska logiken bakom och bestämningsfaktorerna av centralisering, se Vaubel (1994, 1996).


6. SammanfattningNils Karlson, Niclas Berggren, Andreas Bergh, Gissur Ó Erlingsson och Henrik Lindberg

Hur klarar sig då Sverige och det svenska politiska systemet i den institutionella konkurrensen? Vad händer när vi går från en situation som kan liknas vid ett institutionellt monopol till ökad institutionell konkurrens? Finns det risk för att den institutionella konkurrensen leder till ett race to the bottom där kvaliteten på svensk välfärd, lagar och regler urholkas, eller finns snarare möjligheten till ett race to the top, där kvaliteten förbättras? Hur påverkas vår välfärdsstat, vårt kol-lektivavtalssystem och vår demokrati?

Något enkelt svar kan, som framgått av tidigare avsnitt, inte ges. Existerande forskning är otillräcklig och befinner sig på flera områden i sin linda. Den mer allmänna bilden är emellertid att våra grundläg-gande institutioner tycks klara sig förhållandevis väl. Farhågorna för allvarliga hot mot existerande institutioner och minskat utrymme för självständig politik tycks inte föreligga. Däremot finns det tecken på att den institutionella konkurrensen har lett till viss institutionell ut-veckling, en tendens som dessutom kan tänkas förstärkas framöver. Den institutionella konkurrensen tycks ha lett till ökade möjligheterna till experimenterande och lärande. Vissa tendenser till internationell institutionell konvergens, inte minst att fler länder blir demokratiska, kan också iakttas.

Att hävda att den institutionella konkurrensen skulle leda till ett race to the bottom där kvaliteten på svensk välfärd, lagar och regler urholkas förfaller således vara felaktigt. Någon urholkning eller kraftig kvalitetsförsämring av existerande institutioner förfaller det inte vara tal om. Vad vi kan se är snarast att den institutionella konkurrensen stimulerar till institutionell utveckling. Huruvida detta också innebär ett race to the top, där den institutionella kvaliteten förbättras, återstår emellertid att se och torde dessutom i hög grad både bero på vilka värderingar vi har och hur vi själva väljer att agera framöver.

I sammanfattning visar analysen att den institutionella konkurren-sen kan förväntas leda till följande effekter för välfärdsstaten, kollek-tivavtalssystemet och demokratin.


6.1. Effekter på välfärdsstaten

Under 1980- och 1990-talet ändrade de flesta rika länder strukturen på sina skattesystem: Inkomstskatterna blev markant mindre progres-siva, kapitalskattesatser sänktes - men konsumtionsskatterna höjdes. Parallellt med dessa förändringar har skattetrycket och de reala skat-teintäkterna fortsatt att öka. Länderna med högst skatter lägger en större andel av skattetrycket på låg- och medelinkomsttagare, men kan inte avvika med högre kapitalskatter än omvärlden. Kapitalskatter är dock relativt oviktiga för välfärdsstatens finansiering. Det har alltså till dags dato inte synts något tydligt tecken på ett så kallat race to the bottom när det gäller välfärdsstatens storlek.

Empirisk forskning visar att människors geografiska rörlighet är gan-ska låg – även om det exempelvis finns svaga tendenser till ökad ut-flyttning av högutbildade från Sverige. Människors flyttmönster tycks styras av viljan att få jobb och högre löner mer än av viljan att utnyttja generösa välfärdsförmåner. Ökad institutionell konkurrens innebär dock att politiker måste ta – och faktiskt har tagit – större hänsyn till nyckelgrupper som fått stärkt position på grund av den ökade rörlig-heten: högutbildade, kapitalägare och nyckelpersoner med värdefull expertkompetens.

Det politiska stödet för välfärdsstaten säkras i medelklassen. De förändringar av välfärdsstaten som har genomförts under 1980- och 1990-talen har inneburit att välfärdsstaten blivit mer förmånlig för de strategiska väljarna i medelklassen. Exempel på dessa förändringar är ökad valfrihet och flexibilitet i den offentligt finansierade verksamhe-ten, ökad effektivitet genom höjd konkurrens i den offentliga sektorn, sänkta marginalskatter, möjlighet att kombinera privat finansiering med offentlig finansiering inom allt fler områden.

En välfärdsstat finansierad med höga skatter är sannolikt politiskt hållbar även under ökad institutionell konkurrens, men möjligheterna att bedriva en traditionell omfördelningspolitik med progressiva skat-ter och höga bidrag tycks ha minskat. En omfördelningspolitik som bygger på att skapa en jämlik resursfördelning, exempelvis genom en kvalitativ grundskola, kan vara en mer ändamålsenlig jämlikhetspolitik under ökad institutionell konkurrens.


6.2. Effekter på kollektivavtalssystemet

I takt med globaliseringen och sammanflätningen av regelverk på mel-lan- och övernationell nivå utsätts den svenska kollektivavtalsmodel-len för konkurrens. Konkurrensen består av att aktörerna – företag, intresseorganisationer och arbetstagare – i högre grad än tidigare kan välja vilka regler de ska lyda under. Dels finns möjligheten att välja lo-kalisering av sin verksamhet, dels finns möjligheten att välja ett annat rättssystem i samband med EU-medlemskapet och den fortlöpande europeiska integrationen.

Att de svenska reglerna nu utmanas av konkurrerande system be-ror på att lagstiftningen och kollektivavtalssystemet skiljer sig åt på väsentliga punkter bara inom Europa. Det svenska och nordiska kol-lektivavtalssystemet har historiskt givit staten en liten roll och den grundläggande rättskällan är istället kollektivavtalet. Konflikträtten är vidsträckt, inte minst rätten till sympatiåtgärder, men tillhör all-tid organisationerna – inte enskilda. Rättigheter ges i lagstiftningen åt organisationer (partsföreträdare). De närmast konkurrerande kol-lektivavtalssystemen är det anglosachsiska och det kontinentala. Det anglosachsiska systemet bygger på domstolspraxis och en liten roll för lagstiftningen. Lönebildningen är i många fall decentraliserad och in-dividuell. Kollektivavtalets ställning är svag och icke rättsligt bindande. Det kontinentala systemet har stiftad lag som den främsta rättskällan, men här har också kollektivavtalet en stark och lagstadgad ställning. I denna modell allmängiltigförklaras kollektivavtalen och utsträcks såle-des även till dem som inte är organiserade.

Även om den institutionella konkurrensen torde ha ökat även när det gäller arbetsmarknadens institutioner så finns flera mekanismer som håller tillbaka konkurrensen mellan regler och andra faktorer be-gränsar konkurrensens betydelse. En faktor som begränsar den insti-tutionella konkurrensens betydelse är de institutionella komplemen-tariteterna. Det innebär att existerande regler är sammanlänkade med varandra och regelförändringar på ett område kan då motarbetas av regler på andra områden. En faktor som håller tillbaka den institu-tionella konkurrensen är path dependency (stigberoende) som innebär att de existerande reglerna blir extremt trögrörliga. Slutligen återfinns starka intressegrupper som torde begränsa möjligheterna till institu-tionell konkurrens, inte minst i fallet med arbetsmarknaden. Arbets-marknaden är ett område som i hög grad utmärks av starka intresse-grupper (arbetsgivareorganisationer och fackföreningar i första hand)


och ju större vinster dessa etablerade intressen har, desto kraftigare motstånd torde de bjuda.

Tre vägar tycks möjliga för den svenska kollektivavtalsmodellen framledes. En väg är den anglosachsiska där kollektivavtalen urvattnas på sitt innehåll via s k lokal lönebildning och individuell lönesättning, men också genom att partsorganisationerna tappar i styrka. En an-nan väg är den kontinentala där det i så fall sker en EU-anpassning av de svenska reglerna i riktning mot mer lagstiftning och en starkare betoning av individuella rättigheter. Den konvergens som redan finns i Europa tycks ske i riktning mot just lagstiftningslösningar och ge-nerella rättigheter. Slutligen kan Sverige också gå vägen mot att åter-upprätta den traditionella svenska modellen med partsgemensamma lösningar. Steg som har tagits i den riktningen är bland annat inrät-tandet av Medlingsinstitutet år 2000 och framförallt Industriavtalet 1997, där parterna, på förbundsnivå, slöt ett avtal om samverkan och en ny förhandlingsordning.

Eftersom dagens flexibla industriföretag är ytterst sårbara vid kon-flikter ger även begränsade stridsåtgärder omfattande kostnader sam-tidigt som stridsåtgärderna hos arbetsgivarsidan, lockoutvapnet, har blivit allt svårare att använda sig av. Speciellt i produktionssystem med integrerad tillverkning kan vissa nyckelgrupper av arbetstagare få ett kraftigt maktövertag.. Utvecklingslinjerna på svensk arbetsmarknad talar därför för att ytterligare institutionell anpassning är nödvändig, exempelvis genom en begränsning av sympatiåtgärderna, för att göra reglerna mer balanserade.

6.3. Effekter på demokratin

Några tvärsäkra svar på frågan om och hur demokratin påverkas av den institutionella konkurrensen kan inte ges. Den institutionella konkur-rensens effekter på demokratin är de facto mer svårbedömda än dess effekter på ekonomin. Detta beror dels på en relativ brist på empirisk forskning som specifikt behandlat frågan, dels på förekomsten av olika normativa demokratisyner. Är man en anhängare av konkurrensdemo-kratiska ideal oroas man inte över samma saker som en anhängare av medborgardemokratiska dito gör. Icke desto mindre identifieras tre vanliga argument som antyder att den institutionella konkurrensens


skadar demokratin och tre argument som säger att institutionell kon-kurrens snarare stärker densamma.

De tre negativa argumenten är att institutionell konkurrens leder till krympt utrymme för självständig politik, till en nedmontering av välfärdsstaten och till ett snabbare tempo i politiskt beslutsfattande. De tre positiva argumenten är att institutionell konkurrens leder till bättre tillfredsställelse av medborgarnas preferenser på intressegrup-pers bekostnad, att lärande och experimenterande stimuleras och att den institutionella konkurrensen bidrar till att allt fler stater blir de-mokratiska, globalt sett.

Utvärderingen antyder att det negativa argument som förefaller mest korrekt är det tredje – om snabbare tempo i politiskt beslutsfat-tande. Det finns även visst stöd för det andra argumentet genom att välfärdsstaten, som nämnts ovan, förefaller omorganiseras till medel-klassens fördel. Av de positiva argumenten är det andra och tredje ar-gumentet till synes mest korrekta – genom att möjligheter till lärande och experimenterande stimuleras, liksom demokratiseringen.

Hur man väger samman dessa argument beror mycket på personliga värderingar om vad som ska känneteckna det goda styrelseskicket. Är man medborgardemokrat – och lägger stor vikt vid deltagande, för-ankring och deliberation – fäster man sannolikt stor vikt vid proble-met med ett snabbare beslutstempo. Är man konkurrensdemokrat kan man bortse från detta, varför de två senare positiva argumenten också väger tyngre.

Mycket talar dock för att framtida demokratidiskussioner i Sverige bör tar hänsyn till institutionell konkurrens. Särskilt gäller detta dis-kussioner om grundlagens utformning, den kommunala självstyrelsen, lärande i politiken, särintresseinflytande och EU-samarbetets former och mål. Två saker vi särskilt vill lyfta fram är potentialen för stärkt kommunalt och regionalt självstyre för att stärka demokratin i en värld som präglas av institutionell konkurrens, samt den viktiga roll som ex-perter bör tillåtas spela i en tid när beslutstempot i politiken ökar.


7. Referenslista

7.1. Böcker och bokkapitel

Acemoglu, D., Robinson, J. och Johnson, S. (2005). “Institutions as the Fundamental Cause of Long-run Growth.” I Aghion, P. och Durlauf, S. N. (red) Handbook of Economic Growth: Volume 1A. Amsterdam: Elsevier.

Allardt, E. (1999). “Globaliseringen, demokratin och välfärdssamhället.” I Demokratiutredningen Globaliseringen och demokratin: dokumentation från ett seminarium. SOU 1999:56. Stockholm: Fakta info direkt.

Amnå, E. (red) (1999). Globalisering. Demokratiutredningens forskarvolym IX. SOU 1999:83.Stockholm: Fakta info direkt.

Ansvarskommittén (2007). Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft: slutbetänkande. SOU 2007:10. Stockholm: Fritzes.

Barber, B. R. (1999). ”En plats för kommers eller en plats för oss? IT i demokratiteoretiskt ljus.” I Amnå, E. (red) IT i demokratins tjänst. SOU 1999:117. Stockholm: Fakta info direkt.

Bauman, Z. (1998). Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen. Göteborg: Daidalos.

Bergh, A. (2007). Den kapitalistiska välfärdsstaten. Stockholm: Ratio.Bergh, A. och Höijer, R (red) (2008). Institutional Competition. Cheltenham:

Edward Elgar. (kommande)Bruun, N. och Malmberg, J. (2005). ”Arbetsrätten i Sverige och Finland efter

EU-inträdet.” I Ahlberg, K. (red) Tio år med EU – effekter på arbetsrätt, partsrelationer, arbetsmarknad och social trygghet. Stockholm: Arbetslivs-institutet.

Caplan, B. (2007). The Myth of the Rational Voter: Why Democracies Choose Bad Policies. Princeton, NJ: Princeton University Press.

Castles, F. G. (2004). The Future of the Welfare State: Crisis Myths and Crisis Realities. Oxford: Oxford University Press.

Clasen, J. och Siegel, N. A. (red) (2007). Investigating Welfare State Change: The Dependent Variable Problem in Comparative Analysis. Cheltenham: Edward Elgar.

Curzon-Price, V. (2007). ”Fiscal Competition and the Optimisation of Tax Revenues for Higher Growth.” I Bergh, A. och Höijer, R. (red) Institutional Competition. Cheltenham: Edward Elgar. (kommande)

Dahl, R. A. (1989). Democracy and Its Critics. New Haven, CT: Yale Univer-sity Press.


Dahl, R. A. (1999). ”Kan internationella organisationer vara demokratiska? En skeptikers synvinkel.” I Dahl, R. A., Held, D., Jacobsson, B. och Sassen, S. Bör demokratin avnationaliseras? Demokratiutredningens skrift nr 21. SOU 1999:11. Stockholm: Fakta info direkt.

Dahl, R. A. och Tufte, E. R. (1973). Size and Democracy. Stanford, CA: Stanford University Press.

Demokratiutredningen (1998). EU – ett demokratiprojekt? Dokumentation från ett seminarium. Demokratiutredningens skrift nr 12. SOU 1998:145. Stockholm: Fritzes.

Demokratiutredningen (1999). Globaliseringen och demokratin; dokumentation från ett seminarium. SOU 1999:56. Stockholm: Fakta info direkt.

Demokratiutredningen (2000). En uthållig demokrati. SOU 2000:1. Stock-holm: Fritzes.

Demokratiutvecklingskommittén (1996). På medborgarnas villkor: en demok-ratisk infrastruktur. SOU 1996:162. Stockholm: Fritzes.

Dicken, P. (1998). Global Shift: Transforming the World Economy. New York: Guilford Press.

Ehrenberg, J. (1998). Globaliseringsmyten, eller: Hur som kapitalet skulle frälsa världen. Stockholm: Nordstedts.

Elander, I. (1999). ”Partnerskap och demokrati: Omaka par i nätverks-politikens tid.” I Amnå, E. (red) Globalisering. Demokratiutredningens forskarvolym IX. SOU 1999:83. Stockholm: Fakta info direkt.

Elvander, N. (2006). ”Medling – Den senare utvecklingen”. I Egerö, A.-M. och Nyström, B.(red) Hundra år av medling i Sverige: jubileumsskrift: historik, analys och framtidsvisioner. Stockholm: Medlingsinstitutet.

Erlingsson, G. Ó. och Ödalen, J. (2007). ”Kommunstruktur, självstyrelse och rätten till självbestämmande.” I Karlson, N. och Nergelius, J. (red) Federalism på svenska. Stockholm: Ratio.

George, V. och Wilding, P. (1985). Ideology and Social Welfare. London: Routledge.

Gilljam, M. och Möller, T. (1996). ”Från medlemspartier till väljarpartier.” I bilaga till Demokratiutvecklingskommittén På medborgarnas villkor: en demokratisk infrastruktur. SOU 1996:162. Stockholm: Fritzes.

Goodin, R. E. och Le Grand, J. (1987). Not Only the Poor: The Middle Classes and the Welfare State. London: Allen & Unwin.

Hayek, F. A. (1978). “Liberalism.” I New Studies in Philosophy, Politics, Economics and the History of Ideas. London: Routledge.

Hayek, F. A. (1979). Law, Legislation and Liberty: The Political Order of a Free People. London: Routledge.

Hayek, F. A. (2003). Kunskap, konkurrens och rättvisa: Hayek om marknads-ekonomins processer. Stockholm: Ratio.

Held, D. (1999). ”Kan globaliseringen regleras? Att återuppfinna politiken”. I Dahl, R. A., Held, D., Jacobsson, B. och Sassen, S. Bör demokratin avnationaliseras. Demokratiutredningens skrift nr 21. SOU 1999:11. Stockholm: Fakta info direkt.

Held, D., Mc Grew, A., Goldblatt, D. och Perraton, J. (2000). Global Transformations: Politics, Economics and Culture. Oxford: Macmillan.


Hettne, B., Sörlin, S. och Östergård, U. (1998). Den globala nationalismen. Stockholm: SNS.

Hirschman, A. O. (1970). Exit, Voice and Loyalty: Responses to Decline in Firms, Organizations and States. Cambridge, MA: Harvard University Press.

Huber, B. och Norrman, E. (2002). ”Beskattning i en global ekonomi.” I Molander, P. och Andersen, T. M. (red) Alternativ i välfärdspolitiken. Stockholm: SNS.

Höijer, R. (2008 ). ”The Concept of Institutional Competion.” I Bergh, A. och Höijer. R. (red) Institutional Competition. Cheltenham: Edward Elgar. (kommande)

Jacobsson, B. och Sassen, S. (1991). Bör demokratin avnationaliseras? Demokratiutredningens skrift nr 21. SOU 1999:11. Stockholm: Fakta info direkt.

Jacobsson, K. (2005). ”Tid och politik. Om tidsuppfattning och själv-förståelse.” Scorerapport nr 9. Stockholm: Score, Stockholms universitet.

Jonung, L. (1999). Med backspegeln som kompass: om stabiliseringspolitiken som läroprocess. Rapport till ESO - Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. Stockholm: Fakta info direkt.

Jones, E. (1987). The European Miracle: Environments, Economies and Geopolitics in the History of Europe and Asia. Cambridge: Cambridge University Press.

Jönsson, C., Jerneck, M. och Stenelo, L. G. (2001a). Politik i globaliseringens tid. Lund: Studentlitteratur.

Jönsson, C., Jerneck, M. och Stenelo, L. G. (red.) (2001b) ”Globalisering: en inledning.” I Jönsson, C., Jerneck, M. och Stenelo, L. G. (red) Politik i globaliseringens tid. Lund: Studentlitteratur.

Karlson, N. (1999). ”Grundlagen, demokratin och tidsandan.” I Berggren, N., Karlson, N. och Nergelius, J. (red) Makt utan motvikt: om demokrati och konstitutionalism. Stockholm: City University Press.

Karlson, N. (2007). ”Den experimentellt organiserade demokratin”. I Karlson, N. och Nergelius, J. (red) Federalism på svenska. Stockholm: Ratio

Kjellberg, A. (2007) “The Swedish Trade Union System in Transition: High but Falling Union Density.” I Phelan, C (red) Trade Union Revitalisation: Trends and Prospects in 34 Countries, Oxford: Peter Lang.

Kjellberg, A (2003) ”Arbetsgivarorganisationer och fackföreningar i ett föränderligt arbetsliv.” I Otter, V. C. (red) Ute och inne i svenskt arbetsliv: for-skare analyserar och spekulerar om trender i framtidens arbete. Arbetsliv i omvandling 2003:8. Stockholm: Arbetslivsinstitutet.

Kjellgren, A. (2006). ”Polska rörmokare och den gränslösa arbetsmarknaden för tjänster.” I Gustavsson, S., Oxelheim, L. och Wahl, N. (red) En gränslös europeisk arbetsmarknad? Stockholm: Santérus Förlag.

Kommittén för utvärdering av skattereformen (1995). Skattereformen 1990-1991 – en utvärdering. SOU 1995:104. Stockholm: Fritzes.

Lane, J.-E. och Ersson, S. (2000). The New Institutional Politics: Performance and Outcomes. London: Routledge.


Lilja Hansson, C. (2005). ”Arbetsrätten i Sverige och Finland efter EU-inträ-det.” I Ahlberg, K. (red) Tio år med EU – effekter på arbetsrätt, partsrelation-er, arbetsmarknad och social trygghet. Stockholm: Arbetslivsinstitutet.

Lindgren, K.-O. (2006). Roads from Unemployment –Institutional Comple-mentariness in Product and Labour markets. Uppsala: Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet.

Lindberg, I. (1999). Välfärdsstatens idéer: Globaliseringen, elitismen och välfärdsstatens framtid. Stockholm: Atlas.

Lindert, P. H. (2004) Growing Public. Cambridge: Cambridge University Press.

Lundborg, P. (2002). ”Utvidgning, fri arbetskraftsrörlighet och institutionell konkurrens.” I Gustavsson, S., Oxelheim, L. och Wahl, N. (red) Europa-perspektiv: konkurrens på tre nivåer. Stockholm: Santérus Förlag.

Lundh, C. (2002). Spelets regler – Institutioner och lönebildning på den svenska arbetsmarknaden 1850-2000. Stockholm: SNS

Lundh, C. och Ohlsson, R. (1999). Från arbetskraftsimport till flykting-invandring. Stockholm: SNS

Lundström, M. (2001). “Tre demokratibegrepp i svensk statskunskap.” I Berggren, N., I Berggren, N., Karlson, N. och Nergelius, J. (red) Demokratins konstitutionella val. Stockholm: City University Press.

Magnusson, L. (1999). Den tredje industriella revolutionen – och den svenska arbetsmarknaden. Stockholm: Arbetslivsinstitutet.

Marshall, T. H. (1991). “Medborgarskap och klass.” I Idéer om reformism. Stockholm: Tidens förlag.

Martin, H.-P. och Schumann, M. (1997). Globaliseringsfällan: Angreppet på demokrati och välfärd. Eslöv: Brutus Östlings Bokförlag Symposion.

Medlingsinstitutet (2005). Avtalsrörelsen och lönebildningen 2005. Stockholm: Medlingsinstitutet

Mueller, D. C. (2003). Public Choice III. Cambridge: Cambridge University Press.

Myhrman, J. (1994). Hur Sverige blev rikt. Stockholm: SNS.North, D. C. (1993). Institutionerna, tillväxten och välståndet. Stockholm:

SNS.´North, D.C. och Thomas, R. P. (1973). The Rise of the Western World:

A New Economic History. Cambridge: Cambridge University Press.Nyström, B. (1999). ”Arbetsrätt och kollektivavtal”. I Jerneck, M. (red)

Integration och utveckling i Öresundsregionen. Lund: Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet.

Nyström, B. (2002). EU och arbetsrätten. Stockholm: Norstedts juridik.Pateman, P. (1970). Participation and Democratic Theory. Cambridge:

Cambridge University Press.Pedersen, P. J., Røed, M. och Schrøder, L. (2003). ”Emigration from the

Scandinavian Welfare States.” I Andersen, T. M. och Molander, P. (red) Alternatives for Welfare Policy: Coping with Internationalisation and Demographic Change. Cambridge: Cambridge University Press.

Persson, T. och Tabellini, G. (2003). The Economic Effects of Constitutions. Cambridge, MA: The MIT Press.


Petersson, O., Mörth, U., Olsen, J. P. och Tallberg, J. (2003). Demokrati i EU. Stockholm: SNS.

Pettersson, T och Pettersson, T. (2003). Fördelning ur ett livscykelperspektiv: Bilaga 9 till Långtidsutredningen. SOU 2003:110. Stockholm: Fakta info direkt.

Rawls, J. (1971). A Theory of Justice. Cambridge, MA: Harvard University Press.

Rosenberg, N. och Birdzell, J. E. (1986). How the West Grew Rich: The Economic Transformation of the Industrial World. New York: Basic Books.

Rothstein, B (1998). Just Institutions Matter: The Moral and Political Logic of the Universal Welfare State. Cambridge: Cambridge University Press.

Sapir, A. (2006). ”Globaliseringen och de europeiska sociala modellernas reformering”. I Gustafsson, S., Oxelheim, L. och Whal, N. (red) En gränslös europeisk arbetsmarknad? Stockholm: Santérus Förlag.

SCB (2005). Undersökningarna av levnadsförhållanden. Stockholm: SCB.Schumpeter, J. (1942). Capitalism, Socialism and Democracy. New York, NY:

Harper & Row.Shleifer, A. och Vishny, R. W. (1998). The Grabbing Hand: Government

Pathologies and Their Cures. Cambridge. MA: Harvard University Press.Socialförsäkringsutredningen (2006). Mera försäkring och mera arbete. SOU

2006:86. Stockholm: Fritzes.Stokke, T. A. (2006). ”Medling i ett nordiskt perspektiv.” I Egerö, A.-M. och

Nyström, B. (red) Hundra år av medling i Sverige: jubileumsskrift: historik, analys och framtidsvisioner. Stockholm: Medlingsinstitutet.

Strandberg, U. (1999). ”Ekonomisk politik som demokratiskt problem. ” I Amnå, E. (red) Globalisering. SOU 1999:83. Stockholm: Fakta info direkt.

Strange, S. (1996). The Retreat of the State. The Diffusion of Power in the World Economy. Cambridge: Cambridge University Press.

Tollison, R. D. (1997). ”Rent Seeking”. I Mueller, D. C. (red) Perspectives on Public Choice. Cambridge: Cambridge University Press.

Tullock, G. (1993). Rent Seeking. Cheltenham: Edward Elgar.Vanberg, V. J. (2008). “Can Competition Among Governments Enhance

Democracy?” I Bergh, A. och Höijer, R. (red) Institutional Competition. Cheltenham: Edward Elgar. (kommande)

Wetterberg, G. (2000). Kommunerna. Stockholm: SNS.Wicksell, K. (1896). Finanztheoretische Untersuchungen, nebst Darstellung und

Kritik der Steuerwesens Schwedens. Jena: Gustav Fischer.Wohlgemuth, M. (2008). “Learning through Institutional Competition.“

I Bergh, A. och Höijer, R. (red) Institutional Competition. Cheltenham: Edward Elgar. (kommande)

Wolf, M. (2004). Why Globalization Works: The Case for the Global Market Economy. New Haven, CT: Yale University Press.


7.2. Tidskriftsartiklar, working papers och rapporter

Acemoglu, D., Johnson, S., Robinson, J. A. och Yared, P. (2006). “Income and Democracy.” Opublicerat manuscript. Cambridge, MA: Department of Economics, Massachusetts Institute of Technology.

Berggren, N. (2003). “Ekonomisk frihet, tillväxt och jämlikhet.” Ekonomisk Debatt 31(3): 47–58.

Berggren, N. och Karlson, N. (2006). ”Konstitutionell ekonomi – lärdomar för Grundlagsutredningen.” Ekonomisk Debatt 34(7): 44–56.

Bergh, A. (1998). ”Hur omfördelar den svenska välfärdsstaten?” Rapport. Lund: Nationalekonomiska institutionen, Lunds universitet.

Bergh, A. (2005). ”On the Counterfactual Problem of Welfare State Research: How Can We Measure Redistribution?” European Sociological Review 21(4): 345–357.

Berry, W. D., Fording, R. C. och Hanson, R. L. (2003). ”Reassessing the ’Race to the Bottom’ in State Welfare Policy.” The Journal of Politics 65(2): 327–349.

Besley, T. och Case, A. (1995). ”Incumbent Behavior: Vote Seeking, Tax Set-ting, and Yardstick Competition.” American Economic Review 85(1): 25–45.

Bigsten, A. och Holmlund, B. (2006). ”Överdrivna farhågor om hotet från Kina” Ekonomisk Debatt 34(2): 68–73.

Blankart, C. B. (2000). ”The Process of Government Centralization: A Constitutional View.” Constitutional Political Economy 11(1): 27–39.

Blomqvist, P. (2004). ”The Choice Revolution: Privatization of Swedish Welfare Services in the 1990s.” Social Policy and Administration 38(2): 139–155.

Boadway, R. (2005). “Income Tax Reform for a Globalized World: The Case for a Dual Income Tax.” Konferensuppsats. International Symposium of Tax Policy and Reform in Asian Countries. Tokyo: Hitotsubashi University.

Buchanan, J. M. (1987). “The Constitution of Economic Policy.” American Economic Review 77(3): 243–250.

Calmfors, L. (1999). “Förstärk experternas roll i politiken.” Dagens Nyheter den 14 november.

Calmfors, L. (2005). ”Objektivitet och integritet i utredningar på politiska känsliga områden.” Anförande på konferens om ”Professionell utrednings-metodik för dig som arbetar

med utredningar i offentlig sektor.” IQPC, Stockhom den 24 maj.Cammack, P. (1998). ”Globalization and the Death of Liberal Democracy.”

European Review 6(2): 249–263.Carone, G., Schmidt, J. H. och Nicidème, G. (2007). ”Tax Revenue in the

European Union: Recent Trends and Challenges Ahead.” European Economy Economic Papers nr 280. Bryssel: Europeiska Kommissionen.

Devereux, M. P., Lockwood, B. och Redoano, M. (2002). ”Do Countries Compete over Corporate Tax Rates?” CEPR Discussion Paper nr 3400. London: Centre for Economic Policy Research.


Doucouliagos, C. och Ulubasoglu, M. A. (2006). ”Economic Freedom and Economic Growth: Does Specification Make a Difference?” European Journal of Political Economy 22(1): 60–81.

Dreher, A. (2006). ”The Influence of Globalization on Taxes and Social Policy – An Empirical Analysis for OECD Countries.” European Journal of Political Economy 22(1): 179–201.

Edebalk, P. G. och Svensson, M. (2005). ”Kundval för äldre och funktions-hindrade i Norden.” Rapport. TemaNord 2005:507. Köpenhamn: Nordiska ministerrådet.

Eichengreen, B. och Lebland, D. (2006). ”Democracy and Globalisation.” BIS Working Paper nr 219. Basel: Bank for International Settlements.

Eliasson, G. (1991). “Modeling the Experimentally Organized Economic: Dynamics in an Empirical Micro-Macro Model of Endogenous Economic Growth.” Journal of Economic Behavior and Organization 16(1-2): 153–182.

Elofsson, K. och Rindefjäll, T. (1998). ”Flernivådemokrati en teoretisk såväl som praktisk utmaning.” Rapport. Lund: Statsvetenskapliga institutionen.

Elvander, N. (2002) “A New Swedish Regime for Collective Bargaining and Conflict Resolution.” European Journal of Industrial Relations 8(2): 197–216.

Ericsson, T. och Jonsson. G. (2005). ”Utvärdering av expertskatten.” Regleringsbrevsuppdrag nummer 4. Östersund: Institutet för tillväxt-politiska studier.

Europadomstolens dom (2004). “Case of Kurt Kellerman AB vs Sweden.” Ansökan nr 41579/98. Strasbourg: European Court of Human Rights. 26 oktober.

Fahlbeck, R (2006). ”Svenska sympatiåtgärder i ett internationellt perspektiv.” Rapport. Stockholm: Ratio

Frey, B. S. och Bohnet, I. (1993). ”Democracy and Competition: Referenda and Federalism in Switzerland.” Publius 23(2): 71–81.

Förster, M. F. (2000). ”Trends and Driving Factors in Income Distribution and Poverty in the OECD Area.” OECD Labour Market and Social Policy Occasional Paper nr 42. Paris: OCED.

Försäkringskassan (2005). ”Utbetalning av familjeförmåner med stöd av EG-lagstiftningen under 2004.” Försäkringskassan Analyserar 2005:3. Stockholm: Försäkringskassan.

Goodin, R. E. och Le Grand, J. (1986). ”Creeping Universalism in the Welfare State: Evidence from Australia.” Journal of Public Policy 6(3): 255–274.

ITPS (2007). ”Svenskt näringsliv i en internationell värld. Effekter av interna-tionaliseringen på produktivitet och sysselsättning.” Rapport A2007:004. Östersund: Institutet för tillväxtspolitiska studier.

Jacobsson, K. (1995). ”Konstruktionen av det ’nödvändiga’: EU-debatten som offentligt samtal.” Häften för kritiska studier 28(2): 55–68.

Johansson, J. (2001). ”Globalisering och demokrati: Finns det ett samband?” Rapport. Stockholm: Svenskt Näringsliv.

Johnson, B. (2002). ”Aktörer, strukturer och sociala konstruktioner.” Statsvetenskaplig Tidskrift 104(2): 97–114.


Karlson, N., Lindberg, H. och Salabasis, M. (2005). ”Fem konkurrerande kollektivavtalssystem – en internationell kartläggning” Rapport. Stockholm: Ratio.

Lazar, H. och Stoyko, P. (1998). ”The Future of the Welfare State.” International Social Security Review 51(3): 3–36.

Li, Q. och Reuveny, R. (2003). ”Economic Globalization and Democracy: An Empirical Analysis.” British Journal of Political Science 33(1): 29–54.

Lindbeck, A. (1994). ”The Welfare State and the Employment Problem.” American Economic Review 84(2): 71–76.

Lindberg, H. (2007). ”Nya konfliktmönster och konfliktdimensioner på svensk arbetsmarknad.” Arbetsmarknad och Arbetsliv 13(1): 29–44.

LO (2005). ”Rekommendation av Svenskt Näringsliv och Landsorgani-sationen i Sverige (LO) om anpassning av förbundsavtal för företagsom blir tillfälliga medlemmar i arbetsgivareförbund inom Svenskt Näringsliv.” Rapport. http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/B96225EF07D58710C125706D00305195/$file/utlforetagslutligversion30aug05.pdf

López-Córdova, J. E. och Meissner, C. M. (2005). ”The Globalization of Trade and Democracy, 1870-2000.” NBER Working Paper nr 11117. Cambridge, MA: National Bureau of Economic Research.

Lundborg, P (2006). ”Globalisering och fri rörlighet för arbetskraft och tjänster.” Ekonomisk Debatt 34(4): 78–86.

Maier, L. (2005). ”Utstationering av arbetstagare och det svenska kollektiv-avtalssystemet.” Rapport. Stockholm: SACO.

Meghir, C. och Palme, M. (2005). ”Educational Reform, Ability, and Family Background.” American Economic Review 95(1): 414–425.

Mendoza, E. G. och Tesar, L. L. (2005). ”Why Hasn’t Tax Competition Triggered a Race to the Bottom? Some Quantitative Lessons from the EU.” Journal of Monetary Economics 52(1): 163–204.

Myrdal. G. (1978). ”Dags för ett bättre skattesystem!” Ekonomisk Debatt 6(7): 493–506.

Nielsen, R. (2003). “Europeanization of Nordic Labour Labour Law.” Scandinavian Studies in Law 43: 38–75.

Nytt från Europadomstolen (2007). ”Evaldsson m.fl. mot Sverige, 2007-02-13.” Månadsblad från Europadomstolen, nr 2.

Ochel, W. (2002). ”International Comparisons and Transfer of Labour Market Institutions.” CESifo Working Papers nr 788. München: Institute for Economic Research.

Ochel, W. (2003). “National Institutional Systems in Global Competition and the Inertia of German Labour Market Institutions”. CESifo DICE Report 1(4): 33–38.

Orszag, M. och Snower, D. (1998). “Anatomy of Policy Complementarities.” Working Paper nr 500. Stockholm: Research Institute of Industrial Economics.

Persson, M och Radetzki, M. (2006a). ”Kina, Sverige och globaliseringen” Ekonomisk Debatt 34(1): 5-16.


Persson, M. och Radetzki, M. (2006b). ”Svar till Bigsten och Holmlund” Ekonomisk Debatt 34(2): 74–76.

Potters, J. och Sloof, R. (1996). ”Interest Groups: A Survey of Empirical Models that Try to Assess Their Influence”. European Journal of Political Economy 12(3): 403–432.

Riksrevisionen (2004). ”Förändringar i kommittéväsendet.” Rapport. http://www.riksrevisionen.se/templates/OpenDocument.aspx?documentid=4167

Rodrik, D., Subramanian, A. och Trebbi, F. (2004). “Institutions Rule: The Primacy of Institutions over Geography and Integration in Economic Development.” Journal of Economic Growth 9(2):131–165.

Rudra, N. (2005). “Globalization and the Strengthening of Democracy in the Developing World.” American Journal of Political Science 49(4): 704–730.

Rudra, N. och Haggard, S. (2005). ”Globalization, Democracy, and Effective Welfare Spendingin the Developing World.” Comparative Political Studies 38(9): 1015–1049.

Röshammar, C. K. (2007). ”LO och TCO tappar 133000 medlemmar.” LO-tidningen. 14 september.

Sigeman, T. (2003). “Employment Protection in Scandinavian Law.” Scandinavian Studies in Law 43: 257–275.

Snower, D. J. (1993). ”The Future of the Welfare State.” The Economic Journal 103(418): 700–717.

Socialdepartementet (2002). “Welfare in Sweden: The Balance Sheet for the 1990s.” Ds 2002:32. Stockholm: Socialdepartementet.

Svallfors, S. (2004). ”Class, Attitudes and the Welfare State: Sweden in Comparative Perspective.” Social Policy & Administration 38(2): 119–138.

Taylor-Gooby, P., Larsen, T. och Kananen, J. (2004). ”Market Means and Welfare Ends: The UK Welfare State Experiment.” Journal of Social Policy 33(4): 573–592.

Tiebout, C. (1956) ”A Pure Theory of Local Expenditures.” The Journal of Political Economy 64(5): 416–424.

Vanberg, V. J. (1993). “Constitutionally Constrained and Safeguarded Competition in Markets and Politics with Reference to a European Constitution.” Journal des Economistes et des Etudes Humaines 4(1): 3–27.

Vanberg, V. J. (2000). “Globalization, Democracy, and Citizens’ Sovereignty: Can Competition Among Governments Enhance Democracy?“ Constitutional Political Economy 11(1): 87–112.

Vanberg, V. J. och Buchanan, J. M. (1989). ”Interests and Theories in Constitutional Choice.” Journal of Theoretical Politics 1(1): 49–62.

Vaubel, R. (1994). “The Political Economy of Centralization and the European Community.” Public Choice 81(1–2): 151–190.

Vaubel, R. (1996). “Constitutional Safeguards against Centralization in Federal States: An International Cross-Section Analysis.” Constitutional Political Economy 7(2): 79–102.

Volden, C. (2002). ”The Politics of Competitive Federalism: A Race to Bottom Welfare Benefits.” American Journal of Political Science 46(2): 352–363.

Wohlgemuth, M. (2002). “Evolutionary Approaches to Politics.” Kyklos 55(2): 223–246.


8. Författarpresentationer

Niclas Berggren är docent i nationalekonomi från Handelshögskolan i Stockholm och disputerade 1997 vid samma lärosäte på avhandlingen Essays in Constitutional Economics. Hans forskning på Ratio inriktar sig bl a mot politisk och konstitutionell ekonomi.

Andreas Bergh är välfärdsforskare vid Ratio och föreläsare vid Lunds universitet. Han disputerade 2003 i nationalekonom på avhandlingen Distributive Justice and the Welfare State och forskar främst om väl-färdsstaten och politisk förändring.

Gissur Ó Erlingsson är fil dr i statsvetenskap. Han disputerade vid Lunds universitet 2005 på avhandlingen Varför bildas nya partier. I sin forsk-ning på Ratio intresserar han sig huvudsakligen för offentlig korrup-tion, politiska partier och maktkamp i svenska kommuner.

Nils Karlson, VD för Ratio och docent vid Uppsala universitet, är insti-tutionell ekonom och statsvetare. Han disputerade 1993 på avhand-lingen The State of State – An Inquiry Concerning the Role of Invisible Hands in Politics and Civil Society och forskar om samspelet mellan politik, marknader och normsystem i den moderna välfärdsstaten.

Henrik Lindberg är fil dr i ekonomisk historia från Uppsala universitet och disputerade 2002 med avhandlingen Att möta krisen – Politik-byte på lokal nivå under industrikrisen i Söderhamn 1975–1985. Hans forskning på Ratio är framförallt inriktad mot arbetsmarknad och lö-nebildning.

Sverige i den institutionella konkurrensen

Documents

Transcript of Sverige i den institutionella konkurrensen