Osteologisk analys av gravarna vid Bäckaskogs kloster

2006:60

Gravarna vid Bäckaskogs kloster

Arkeologisk förundersökning, 2005-2006

Jan Kockum & Helene Wilhelmson

Regionmuseet

KristianstadLandsantikvarien i Skåne

Rapport 2006:60

Gravarna vid Bäckaskogs

kloster

Arkeologisk förundersökning, 2005-2006 RAÄ 34

Kiaby socken, 1074 Kristianstad kommun

Skåne län


Regionmuseet Kristianstad

Landsantikvarien i Skåne Kristianstad Box 134, Stora Torg 291 22 Kristianstad Tel 044 – 13 58 00 vx, Fax 044 – 21 49 02 Lund Box 153, St Larsomr. Byggnad 10 221 00 Lund Tel 046 – 15 97 80 vx, Fax 046 – 15 80 39 www.regionmuseet.m.se

© 2006 Regionmuseet Kristianstad / Landsantikvarien i Skåne Rapport 2006:60 ISSN 1651-0933 Omslagsfoto: Detalj grav 1 och 2 (foto Jan Kockum). Kartor ur allmänt kartmaterial, © Lantmäteriverket, Gävle. Dnr 507-99-502.


Innehåll

Inledning 5 Läge och topografi 5 Historik och fornlämningsmiljö 5 Undersökningsresultat 7

Schakt I 7 Schakt II 8 Schakt III 9

Osteologisk analys av gravarna 14 Individ I 14 Individ II 17 Individ III 22

Sammanfattning och slutdiskussion 23 Referenser 26 Administrativa och tekniska uppgifter 29 Lista över tillvaratagna fynd 30 Bilaga 1 31 Bilaga 2 33

Fig. 2. Undersökningsområdet med ledningsschakten schematiskt inlagda som röda linjer. Utdrag ur fastighetskartan, bladet 3E 3b.

Fig. 1. Bäckaskogs slott i Kristianstads kommun, Skåne.


5

Inledning

I samband med installation av jordvärme för Bäckaskogs slott gjordes vid schakt-ning för markslingor och ledningar omfattande markingrepp. Då området sam-manfaller med Bäckaskogs slotts- och klosterområde, registrerat som fornlämning 34 i Kiaby socken, beslutade länsstyrelsen i Skåne län att en arkeologisk förunder-sökning i form av schaktningsövervakning skulle företas. Undersökningen utför-des av Regionmuseet Kristianstad/Landsantikvarien i Skåne under perioden 0501103-061009. För undersökningen svarade antikvarie Jan Kockum samt antik-varie Helene Wilhelmson, som gjort den osteologiska analysen.

Undersökningen hade föregåtts av en förundersökning inför nedläggning av kollektorslang i hagen söder om det nu aktuella undersökningsområdet. Vid den-na undersökning påträffades ett dike, eller snarare en kanal, med träskoning. Funktionen är okänd och likaså den exakta dateringen. Sannolikt var anläggning-en inte äldre än från 1600-talet. Kanalen kan troligen sättas i samband med ett dikessystem som avspeglas i kartmaterialet från 1667 och framåt (Kockum 2005). Resultatet föranledde inga ytterligare antikvariska insatser och anläggningen är numera söndergrävd för markvärmekollektorer.

Läge och topografi

Bäckaskogs slott med omgivningar ligger på en landtunga mellan Oppmannasjön och Ivösjön i Kiaby socken, Kristianstad kommun. Trakten är kuperad och slottet omges, förutom av de båda sjöarna, av omväxlande öppen jordbruksmark och skog. Nivåmässigt ligger den undersökta ytan strax under 10 m ö. h.

Historik och fornlämningsmiljö

Under 1160-talet etablerades ett premonstratenserkloster i Vä, men efter en för-ödande eldsvåda i början av 1200-talet flyttades verksamheten successivt över till Bäckaskog, där det år 1241 nämns en abbot. Omkring år 1280 bör kyrkan och tillhörande flyglar i all väsentlighet ha varit färdigställda. Till skillnad från till ex-empel cisterciensernas statuter innehöll premonstratensernas inga föreskrifter rörande klostrens uppförande och disposition, varför Bäckaskogs ursprungliga grundplan till stora delar är okänd. Idag återstår, förutom kyrkan, endast västra längans yttermurar (Jönsson 1987, Mannerståle 1989). Sedan åtminstone 1951 har emellertid ett flertal arkeologiska undersökningar eller iakttagelser gjorts på Bäckaskog, varav den mest omfattande genomfördes 1961 (Björk & Dahlén 1999). Tack vare dessa undersökningar känner vi således ändå till en del av den ursprungliga klosteranläggningens utseende, bland annat den östra längans an-slutning till kyrkan. Från kyrkan kom man in i ett avlångt rum, som torde ha varit sakristian, och utanför den-


6

na mot klostergården bör korsgången ha legat. Den östra längans södra del samt den södra flygeln är däremot inte närmare kända. Kraftiga murgrunder och en källarnedgång antyder dock att dessa rivits i samband med uppförandet av Henrik Ramel d ä:s herrgård kring 1600. Till den medeltida anläggningen bör även den nu igenfyllda kanalen mellan Ivö- och Oppmannasjön räknas. På andra sidan ka-nalen ligger ytterligare en medeltida byggnad, det så kallade härbärget, vars ur-sprungliga funktion är okänd.

År 1537, efter reformationen, förlänades Gert Ulfstand klostret och 1539 Jens Axelsen Brahe. Det var dock först när Henrik Ramel d ä erhöll klostret år 1584 som de stora förändringarna började göras och dagens slott tar form. Bland annat skall stallbyggnaden vara från 1600-talet.

År 1680 konfiskerade kronan Bäckaskog och i och med ombyggnationer ef-ter 1782 får slottet sitt definitiva utseende (Mannerstråle 1989).

För utförligare beskrivning av Bäckaskogs historia hänvisas till Saltus Sanctæ Mariæ (Kockum 2006).

Fig. 3. Situationsplan med schakt I-III blåmarkerade. Schaktens bredd är ej proportionerligt återgivna.


7

Undersökningsresultat

Vid schaktningsövervakningen följdes tre schaktsträckor. Den första schakt-sträckan, här kallad schakt I, löpte mellan den så kallade möllan och den söder om liggande hagen. Den andra schaktsträckan, här kallad schakt II schaktades, med utgångspunkt i den mellersta delen av hagen, norrut och i en 90 –vinkel in mot slottets västlänga och under dagens kök. Den tredje schaktsträckan, här kallad schakt III, grävdes från köksdelen och norrut parallellt med slottets västlänga. Vid kyrktornet vek schaktet av i 90° och löpte sedan parallellt med kyrkan och kostal-let. Vid dessa byggnader gjordes två stickschakt, stick I och II. Nedan följer en redovisning av vad som framkom i schakten.

Schakt I

Sträckan utgjordes av cirka 85 löp-meter schakt med en bredd om cir-ka 1,6 m och ett djup om cirka 1,1 m. Schaktet utgick från den så kalla-de möllan, en sentida byggnad utan någon anknytning till namnet annat än att den delvis ligger på platsen för en, eller två, äldre kvarnbyggna-der. Denna, eller dessa, finns avbil-dade på en karta från 1667 och en från 1773 (se fig. 4).

I den nordligaste delen av schakt I framkom i schaktmassorna ett blandat material delvis bestående av sentida byggmaterial såsom lättbetong och delvis bestående av äldre storstenstegel. Denna del av schaktet tycks till stör-

Foto 1. Den norra delen av schakt I sedd från söder. Till vänster i bild syns den så kallade möllan (foto Jan Kockum).

Fig. 4. Till vänster utdrag ur en karta från 1667 och till höger utdrag ur en karta från 1773. På båda kartor marke-ras kvarnbyggnaderna med en röd pil.


8

re del ha sammanfallit med den moderna byggnadens frischakt. I de lösa schakt-massorna påträffades även skärvor av kärl i yngre rödgods av 16-1700-tals typ. Det äldre teglet och keramiken kan möjligen knytas till kvarnbyggnaderna. Det skall dock påpekas att en kvarnbyggnad i sig inte krävde några tegelmurar. Inga fasta anläggningar eller byggnadsrester påträffades.

I mellanpartiet av schaktet var det tämligen tomt, men i den sydligaste delen av schaktet, där detta skulle korsa en grusgång, framkom en stor mängd sten, tegel och dylikt, uppblandat med byggskrot från modern tid. Detta tolkades som dumpmaterial som använts för att fylla upp det dike som löpte parallellt med gången.

Schakt II

Schaktet uppgick till cirka 120 löpmeter med en bredd som uppgick till cirka 2 meter och ett djup om cirka 1 m. Schaktet knöt samman hagen och dess mark-slingor med slottsanläggningen. I likhet med schakt I fanns det i schakt II en upp-fyllning i den södra delen, invid grusgången, bestående av dumpmaterial.

Foto 2. Schakt II. Den öst-västliga delen in mot dagens kök sedd från öster. I höjd med skyffeln framkom en formtegelsten. På fotot framgår hur den naturliga sanden kommer i dagen mellan nedgrävningarna (foto Jan Kock-um).

Foto 3. Schakt II. Den nord-sydliga delen av schaktet sett norrifrån. Det närmaste partiet går genom den igen-fyllda kanalen (foto Jan Kockum).


9

Den mellersta delen av schaktet ka-

raktäriserades av en upp till 0,5 meter tjock ”trädgårdsmylla”, det vill säga de humösa växthorisonterna. I denna mylla fanns ett väldigt litet inslag av fynd. Inal-les påträffades två rörhandtag från tre-fotsgrytor av typen yngre rödgods (ej tillvaratagna). Trädgårdsmyllan tjocknade i den mellersta delen av schaktet, fram-förallt i höjd med den torrlagda kanalen där det även tillkom vattenavsatta lager. Efter kanalen böjde schaktet av i 90º in mot slottets västra flygel. Även här var det tjockt med ”matjord”, här uppblan-dad med tegel, kalkbruk och andra riv-ningsmassor. I detta område fanns även en del större nedgrävningar. Sammanta-get resulterade detta i att den naturliga

undergrunden i form av sjösand endast ställvis kom i dagen. Bland teglet i riv-ningsmassorna påträffades en formtegelsten (fnr 3), troligen från en valvribba, samt ett bryne (fnr 1). Massorna härrör sannolikt från 1600-talet, då man rev och byggde till.

Schakt III

Schaktets längd uppgick till cirka 120 meter, bredden varierade mellan 0,6-1,2 meter och djupet mellan 0,6-0,9 meter.

I den södra delen av schaktet påträffades en stenläggning som fragmente-rats redan i historisk tid (se fig 3 och foto 4). Detta framgick av att sättsanden fortsatte utanför själva stenläggningen. Inget direkt daterande material framkom i förbindelse med den stenlagda ytan. Nivån i förhållande till slottets västlänga samt innehållet i byggmassorna ovan gör det emellertid troligt med en terminus ante quem-datering till 1600-talet. Sannolikt har den aktuella stenläggningen sam-band med den som påträffades i samma område vid undersökningar 1964. Sten-läggningen fick ligga kvar in situ och täckets med en fiberduk innan ledningarna lades ner.

Foto 4. Stenläggningen vid västlängan (foto Jan Kockum).


10

Drygt 10 meter norr om sten-läggningen framkom en nedgräv-ning, som i schaktets sektion hade en längd om cirka 3 m och ett djup om ca 0,4 m (se fig. 3 samt foto 5 och 6). Gropen var delvis nedgrävd i den naturliga sjösanden och på-träffade cirka 0,6 m under dagens marknivå. Fyllningen bestod av en stor mängd felbränt storstenstegel. Felbränt tegel användes ofta som fyllning i skalmurskonstruktioner, men i detta fallet har det helt sonika grävts ner på platsen. Fyllmaterialet i gropen kan indirekt visa på en tegelbränningsugn i den omedelba-ra närheten.

Cirka 9 meter söder om kyr-kans torn, på 0,6 meters djup på-träffades två gravar, vilka båda ska-dades av schaktningen. Båda var orienterade i öst-västlig riktning med huvudändan i väst. I den södra graven, grav 1, låg en spenslig man. Gravnedgrävningen var 2,1 meter lång och 0,7 meter bred. Det fanns inga spår efter kista eller svepning. Inga daterande fynd framkom.

Foto 5. Gropen med felbränt tegel. Här synlig både i sektion och i plan (foto Jan Kockum).

Foto 6. Exempel på felbränt tegel (foto Jan Kockum).

Fig. 5. Översikt över gravarna på slottets västra sida.


11

Mannens armställning, händerna över bröstet (typ D), ger emellertid en terminus post quem-datering till cirka 1400 (Arcini 1999, s 20).

En halvmeter norr om grav 1 framkom grav 2. Även i detta fall var det fråga om en gravlagd man med armställning typ D, således även han med en terminus post quem-datering till cirka 1400.

Gravnedgrävningen var 2 meter lång, dock gick inte bredden att avgöra då nedgrävningens sidor inte längre var urskiljbara. I nedgrävningen, intill mannens högra ben, påträffades en spik (fnr 6) och under mannen ett tegelfragment (fnr 5). Spiken kan möjligen komma från en kista, det skulle dock vara anmärknings-värt att en, men inga fler skulle ha bevarats till idag.

I det här läget gjordes den antikvariska bedömningen att sträva efter att skona ytterligare eventuella gravar från att bli förstörda. För att kunna bedöma antalet gravar, inför en diskussion med exploatören, schaktades det ner till en nivå då gravnedgrävningarna blev synliga. Inom de följand fyra metrarna norr om grav 1 och 2 påträffades ytterligare fyra eller fem gravar. Sedan följde ett område om cirka 13 meter där gravnedgrävningarna skar in i varandra efter flera varv av begravningar, något som också framgick av ett stort inslag av redeponerat grav-material i massorna ovan. I dessa massor, mittför västlängans nordligaste del, framkom även ett golvtegel med ritsad dekor (fnr 4), samt i området för grav 1 och 2 ett fragment av en slipsten (fnr 2).

Det exakta antalet gravar i området gick inte att avgöra, men med tanke på hur tätt de låg var bedömningen att det rörde sig om mellan 20-25 stycken. Efter denna ansamling var schaktet emellertid tomt på gravar i cirka 11 meter, sedan kom ytterligare tre gravformade nedgrävningar. Alla gravar framkom på en nivå som varierade mellan 0,5 och 0,6 meter under dagens marknivå. I samråd mellan exploatören, länsstyrelsen och Regionmuseet bestämdes att man skulle lägga rö-

Foto 7 (ovan). Grav 2 (detalj). Lägg märke till den patologis-ka förändringen i den vänstra höften (foto Jan Kockum).

Foto 8 (till höger). Osteologen Helene Wilhelmson rensar fram barnet i grav 3 (foto Jan Kockum).


12

ren ytligare för att skona gravarna. Det ytligaste man kunde lägga rören var emel-lertid på ett bottendjup av 0,6 meter, det vill säga 0,2 meter grundare än den ur-sprungliga planen, varför de gravar som endast låg 0,5 meter ner skulle förstöras. Således skulle ytterligare två berörda gravar komma att behöva grävas ut och do-kumenteras.

Den ena, grav 3, visade sig innehålla lämningarna efter ett barn på cirka 2 år. Själva gravnedgrävningen var cirka 1 meter lång och 0,5 meter bred. Inga date-rande fynd framkom i nedgrävningen. Armställningen ger inte heller den en bra ledning då högerarmen låg i C-ställning (vanlig under 1200-talet och framåt, ibid), medan vänster arm låg i D-ställning. Det är dock mest sannolikt att det har rört sig om en armställning typ D, där högerarmen glidit ner vid förmultningsproces-sen.

Den andra gravliknande nedgrävningen hade dimensionerna 0,9 x 0,7 m. Denna visade sig dock vara tom. I fyllningen framkom en liten skärva planglas från modern tid. Troligen har det inte varit fråga om en grav.

I området framkom ytterligare två gravnedgrävningar. Dessa berördes inte av rörnedläggningen och behövdes således inte grävas bort. I den ena syntes delar av skallen och det kunde konstateras att den gravlagde även i detta fall var ett barn. I den andra stack tåbenen fram. Av dessa kunde man sluta sig till att det var fråga om ett barnskelett.

I den gravtomma ytan mellan de båda gravansamlingarna var det tomt på anläggningar så när som på en större nedgrävning fylld med rivningsmassor.

Norr om barngravarna, där schaktet gjorde en 90º sväng, var en stor mängd stenblock nedgrävda. Dessa hade samma dimensioner och bar spår av samma sprängteknik som de block som ingår i muren mellan orangeriet och kyrkans torn. Stenblocken har tolkats som överskottsmaterial vid uppförandet av muren under 1800-talet.

Norr om kyrkan fortsatte schaktet parallellt med kyrkans norra mur. Här ökade åter schaktdjupet. I höjd med kyrkans västparti och torn kom ytterligare tre gravar. Dessa låg på cirka 0,9 meters djup och kunde således skonas.

I den östra delen av schaktet övergick den naturliga undergrunden från sand till lera. I denna del av schaktet påträffades varken gravar eller andra anläggningar. Alla gravar som skonats täcktes med fiberduk innan de ledningsschakten fylldes igen.

Utifrån den öst-västligt orienterade delen av schakt III utgick två schaktstick in mot slottsanläggningen. Stick I gick in mot kyrkans västparti. Djupet var som mest 0,8 meter och bredden cirka 0,8 meter. Inga gravar syntes på det aktuella djupet. De övre 0,6-0,8 metrarna bestod av ”trädgårdsmylla” med stora inslag av rivningsmassor. Inslaget ökade ju närmare kyrkan det schaktades. I rivningsmate-rialet märktes bland annat fragment av munk-/nunnepannor. Inga anläggningar


13

eller konstruktioner påträffades i stick I. Närmast kyrkomuren fanns det sedan tidigare ett längsgående schakt med ett betongrör.

Det andra schaktsticket, stick II, avslutade schakt III och gick in till det så kal-lade kostallet. Här framkom direkt under grässvålen en illa lagd stenläggning som sträckte sig från stallet ut till huvudschaktet, det vill säga drygt 17 meter ut. Den-na torde vara lagd i sen modern tid då den överlagrade ett ca 0,2 meter tjockt la-ger med rivningsmassor bland annat innehållande tegel från modern tid.

Cirka 0,3 meter under nuvarande marknivå påträffades ytterligare en sten-läggning. Denna var omsorgsfullt lagd och hade samma utsträckning som den yngre stenläggningen. I norr avslutades med en kantmarkering av något större stenar. Stenläggningen är troligen jämngammal med kostallet, som har sitt ur-sprung i ramelskt 1600-tal (Lindhagen 1972). Under stenläggningen framkom inget ytterligare av antikvariskt intresse. Det skall emellertid nämnas att det be-tongrör som påträffades närmast intill muren vid kyrkan även hade sin fortsätt-ning vid kostallet. I schaktet för röret påträffades fragment av två kranier. Dessa var redeponerade, men visar att man vid nedläggandet av rören schaktat igenom gravar. Dessa kan naturligtvis ha legat var som helst längs med ledningssträckan. Det ligger emellertid närmast till hands att anta att gravarna låg i närheten av den plats där gravmaterialet återbegravdes. Det redeponerade materialet kan således indikera att det funnits gravar i området framför kostallet. Eventuellt kvarvarande gravar kan förmodas ligga djupare än den aktuella ledningsdragningen.


14

Osteologisk analys av gravarna

De tre undersökta gravarna var väl bevarade och ostörda av senare markarbeten eller gravar. Skeletten hade en brungul färg och var vid framrensning och upptag-ning sköra, då de liksom den omgivande sanden var fuktiga, men blev fullt han-terliga och avsevärt mindre sköra då de torkat långsamt och tvättats med pensel utan vatten. Benen får i nuläget sägas vara i mycket gott skick vad gäller beva-ringsgrad även om mindre fragmentering uppstod vid schaktning, utgrävning och torkning/rengöring. De tre skeletten var nästintill kompletta även om individ I var lite sämre bevarad än övriga och vissa element fragmenterades vid framrens-ningen.

Resultatet av de osteologiska bedömningarna av de tre individerna kommer att presenteras separat för var individ nedan. De osteologiska metoderna för be-dömning av kön, ålder och kroppslängd som använts i detta arbete presenteras i tabellform separat från nedanstående text (i bilaga 1) vilket främst avser att un-derlätta eventuella framtida studier av gravplatsen samt jämförelser med andra osteologiska material.

Individ I

Skelettet efter individ I (foto 9) var som tidigare nämnts något sämre bevarat än de övriga vilket inverkade på val av osteologiska metoder för bedömning av främst ålder och kroppslängd. Individen bedömdes vara man, något som grundas på bäckenets tydligt manliga karaktär då kraniet gav en mer ambivalent bild med flertalet mindre utvecklade (och därmed kvinnliga) muskelfästen. De karaktärer

Foto 9 (vänster). Grav 1 till vänster innehållande individ I, grav 2 till höger innehållande individ II (foto Jan Kockum).

Foto 10 (höger). Grav 3 innehållande individ III (foto Jan Kockum).


15

på bäckenet som vanligen används för åldersbedömning var skadade eller sakna-des helt. Mannens ålder då han dog bedömdes därför genom tandslitage till 18-24 år, troligen med en svag förskjutning åt den övre delen av intervallet sett till ske-lettets övriga beskaffenhet. Mannen var cirka 170 centimeter lång dvs. bara två centimeter kortare än medellängden för män enligt samtida kyrkogårdar från Lund (Arcini 1999:70f).

Trots sin unga ålder visar mannen spår av flera sjukdomar och patologier i skelettet. Man kan av detta lätt bli lurad att tro att mannen hade en svag hälsa, vilket kanske inte alls var fallet eftersom han inte dukade under för sjukdomarna och påfrestningarna direkt utan överlevde länge nog för dem att sätta sina spår på skelettet. Bland de mindre förändringarna som observerats i skelettet kan nämnas förändringar i muskelfästen (entesopatier) i axeln där benet ombildats och små hål framträder genom ytan. Förändringarna är något tydligare på höger än vänster axel men även vänster nyckelben och höger strålben uppvisar mindre förändring-ar av samma art. Hur allvarliga dessa var är svårt att precisera då entesopatier i senare forskning visats vara starkare relaterat till ålder än specifik eller överdriven fysisk ansträngning (t.ex. Weiss 2003) och dessa förändringar är ganska svagt ut-vecklade. Då individen var så pass ung är förändringarna dock intressanta att no-tera, då de knappast kan knytas till hög ålder.

Även på ryggraden finns spår av påfrestningar, då nytt ben (osteofyter) på-lagrats på kotkropparna på främst bröstkotorna, men också ländkotorna som även visar förbeningar av ligamenten mellan kotbågarna (ligamenta flava). Osteo-fytbildning på kotkropparna är inte vanligt förekommande, i samtida jämförbara material från Lund, i denna åldersgrupp då endast 17,4% av männen mellan 20-39 år drabbades. Denna form av förändring verkar generellt bli vanlig med högre ålder då materialet från Lund visar att ungefär hälften av männen över 40 år hade dessa ombildningar (Arcini 1999:175f). Kotorna visar alltså att mannen har spår av påfrestningar i ryggen som inte är att förvänta vid den låga åldern.

Foto 11.Individ I´s under- och överkäke. På underkäken (till vänster) syns spåren av tandförlust, kariesangreppet i en rotrest på vänster sida och på överkäkens vänstra del (till höger) tandbensförlusten och tandstenen (foto Helene Wilhelm-son).


16

Mannens tandhälsa är generellt dålig för en ung individ med tandsten, tand-

bensförlust och förlorade tänder (foto 11). Tandbenet har reducerats över större delen av överkäken och även i underkäken och då extra mycket på två ställen. Det ena stället är i alveolen runt första kindtanden (M1) på vänstersidan, där endast en till större delen demineraliserad rotstump återstod av tanden. Det andra stället är i alveolen kring tanden framför (P2) på motsatt sida där alveolen är nästintill fullständigt sluten och ingen tand påträffades. Detta skulle kunna betyda att hela tanden gått förlorad eller att den satt mycket löst medan mannen var i livet. Orsa-ken till att mannen förlorat tänder i så ung ålder skulle kunna vara att han led av svåra kariesinfektioner i dessa tänder, möjligen på grund av tandbensförlusten.

Karies angriper gärna precis i övergången mellan krona och rot på tanden om denna blir åtkomlig vid tandbensförlust (t.ex. Hillson 1996: 261) och små karieskaviteter i övergången mellan emalj och rot påträffades i båda tänderna (M2, M3) bakom den kindtanden där bara en rotstump fanns kvar. I överkäken verkar ingen tand ha gått förlorad även om tandben försvunnit utmed hela käken samt att rotspetsarna till de två första kindtänderna dessutom brutit igenom det tunna tandbenet. Det förekommer stora mängder tandsten på främst de bakre tänderna på vänster sida av käken. Tandstenen förekommer dessutom på tänder-nas utsida mot kinden. Att bara ena sidan har så pass mycket tandsten och att den

Foto 12 (ovan). Benförändringen på vänstra sidan snett ovanför örat på individs I´s skalle sedd bakifrån (till vänster) samt från sidan (till höger) (foto Helene Wilhelmson).

Foto 13 (höger). Benförändringen (cirka 8 mm diameter) på skallens insida snett ovanför vänst-ra ögonhålan (foto Helene Wilhelmson).


17

förekommer på utsidan kan möjligen tyda på att mannen haft svårt att tugga på denna sida.

På skallen har mannen en förändring av skalltakets yttre struktur en bit bak-om vänster öra med en pålagring av annat material, troligen trä från kistan (foto 12). Det är bara den yttre delen av skalltaket som påverkats och precis i sömmen mellan två skallben (occipitale, parietale). Insidan av benet ser helt normalt ut och förändringen är mycket mild och ger främst ett smält uttryck. Möjligen skulle detta kunna vara tecken på en ytlig skada i huden som inte gått så djupt att skall-benet skadats i ytan men ändå blivit infekterat vilket lett till dessa mindre föränd-ringar i benets ytstruktur. Ytterligare en benförändring finns på skallen men på insidan av skalltaket (foto 13). I pannan över vänstra ögonhålan (frontale) finns en mindre fördjupning med ojämn tillväxt av nytt ben. En möjlig orsak skulle kunna vara en blödning som tryckt undan och omformat skalltaket och bildat en såkal-lad arachnoid granulation. Dessa brukar dock främst förknippas med äldre indi-vider och då ofta i flertal av mindre storlek och med spridning även över andra skallben (parietale, occipitale). En tumör kan också vara en möjlig orsak till denna form av benförändring (tex. Kuroiwa et al 2001, Rosenberg et al 2003).

Den egentliga orsaken till förändringen får dock sägas vara okänd, då det rör sig om en ung individ. Möjligen skulle förändringen kunna diagnosticeras närmare av neurologisk expertis inom sjukvården, vilket denna rapport tyvärr inte ger utrymme för.

Individ II

Skelettet i denna grav var mycket komplett, ytterst få ben saknades och bevaring-en var bättre än för individ I (foto 9). Individen bedömdes vara man då karaktä-rerna på både bäcken och skalle var klart manliga. Åldern bedömdes dels genom bäckenet och dels genom tandslitage. Höger och vänster sida av bäckenet gav något olika åldersbedömning som sammanfattas i intervallet 30-40 års ålder. Sli-taget på kindtänderna ger en liknande ålder, 30-38 år. Mannen var cirka 183 cen-timeter lång, alltså hela tolv centimeter längre än genomsnittet vid denna tid (Ar-cini 1999:70f) även om kroppslängden är särskilt vansklig att uppskatta i hans fall då han led av en sjuklig förändring i skelettet som påverkat benens längd. Väljer man att se en längre kroppslängd som en indikation på god hälsa och förmånlig social situation sätter det individ II i en stark position även om det är mycket svårt att ta ställning till i enskilda fall med tanke på individuell variation.

Mannen har under sin livstid säkerligen råkat ut för många åkommor och sjukdomar, varav några liksom för individ I lämnat spår i skelettet. Individ II ver-kar vid sin död dock ha haft en betydligt bättre tandhälsa än individ I. Endast en tand har drabbats av karies, tandlossningen är mindre omfattande och inga tänder har gått förlorade i livet. Tanden som drabbats av karies, en kindtand på höger sida i överkäken (M2) har desto större kavitet (foto 14). Tandlossningen är i både


18

över- och underkäken något mer framskriden längre bak i munnen än fram. Det är speciellt i underkäken som tandsten lagrats runt de främre tänderna på höger sida. Då tänderna i vänster käkhalva generellt är mer slitna skulle det möjligen kunna höra ihop med tandstensförekomsten.

Individ II´s rygg visar tecken på slitage såväl på hals-, bröst- som ländkotor som är mer omfattande än förändringarna hos den yngre individ I. På halskotor-na uppvisar lederna mot andra kotor förändringar. Sådana syns också på bröstko-tornas leder mot revbenen, i form av perforeringar och osteofyter, som indikerar början till ledförslitning. Individ II hade även såsom Individ I nybildat ben (oste-fyter) runt kotkropparna på främst länd- och bröstkotor. Flera bröstkotor och några ländkotor har även gropar i kotkroppen, Schmorl´s noder, som bildas då brosket mellan kotkropparna trycks in, vilket brukar kopplas till påfrestningar på kotpelaren. På foton från framrensningen (foto 9) förefaller nackställningen ana-tomiskt onaturlig, vilket förmodligen är ett resultat av kroppens nedbrytning då kotorna inte uppvisar några brott, kompressioner, skador eller abnormaliteter av någon art.

En sjukdom som mannen led av som skulle kunna ha bidragit till ökad be-lastning på ryggen är en skevhet i placeringen av vänstra lårbenets höftkula och medföljande förkortning av hela benet (foto 7, 15). Mannen haltade troligen re-dan i tonåren, då det vänstra lårbenshuvudet försköts ned utmed lårbenshalsen som då blivit kortare än den högra. Lårbenshuvudet har också blivit mer utdraget och lite plattare jämfört med det högra. Förändringarna i vänstra lårbenshuvudet motsvarar sjukdomen SCFE (slipped capital femoral epiphysis). Orsaken till SCFE tros vara upprepad normal påfrestning på en försvagad epifys, akut trauma på normal eller tidigare försvagad epifys (Perron et al 2002) eller en påfrestnings-fraktur (Ortner 2003:347). Även ärftlighet har pekats ut som en möjlig bidragande orsak såväl som hormonell obalans liksom försenad skelettutveckling (Weinstein & Carney 1997; Ortner 2003:346f).

Foto 14. Den stora karieskaviteten i andra kindtanden (M2) på höger sida i överkäken sedd underifrån (till vänster) och från insidan (till höger) (foto Helene Wilhelmson).


19

Sjukdomen är ovanlig med moderna mått mätt, nu drabbar den i genomsnitt 1-3 individer på 100 000 och då främst pojkar i tonåren (Weinstein & Carney 1997; Scheuer & Black 2000:390; Perron et al 2002). I den senaste forskningen kopplas åkomman dessutom mycket ofta samman med stark övervikt (tex. Weinstein & Carney 1997; Perron et al 2002; Jingushi & Suenaga 2004). Arkeologiskt har SCFE tidigare hittats på t.ex. de samtida kyrkogårdarna i Lund hos 3 av 1276 un-dersökta individer (Arcini 1999:109). Detta ger en bild av att sjukdomen var van-ligare under medeltid men man bör dels ta hänsyn till det stora tidsspann på hundratals år som begravningarna omfattar och dels möjligheten att de begravts där just kan ha att göra med just detta tillstånd. De tecken på artros (ny benbild-ning, perforeringar eller blank yta) som förknippas med sjukdomen var knappt utvecklade hos individ II vilket antyder att förändringen varit mild och inte orsa-kat de allvarliga ledproblem som är vanliga även hos unga individer med denna åkomma. I jämförelse med de tre individerna med SCFE i materialet från Lund är förändringarna förknippade med ledförslitning något mindre utvecklade, även om förskjutningen av ledkulan är i liknande omfattning. Individens anpassning till en funktionshämmande skelettförändring är alltid svår att bedöma eftersom männi-skor upplever och hanterar dem mycket olika. Men när ledkulan vuxit fast i lårbe-net (vanligen i sena tonåren) upplevde mannen förmodligen inte något större obehag förutom att han haltade för att vänstra benet var kortare.

Mannens högra handled bär, till skillnad från vänstra höften, spår av en sjukdom som han ådrog sig som vuxen. Handledens ben är deformerade som ett resultat av långt gången Kienböck´s sjukdom, även kallad lunatomalacia (foto 16). Sjukdomen innebär att månbenet (lunatum) kollapsar och dör då det har för liten blodgenomströmmning. I individ II´s fall har även flera övriga handlovsben samt den undre ledänden på strålbenet radikalt ändrad form. Ett så pass långt fram-skridet stadium av sjukdomen som individ II uppvisar skulle förmodligen bedö-mas som fas 3-4 (men troligen fas 3B i Stahl- Lichtmans system) enligt moderna

Foto 15. Övre delen av Individ II´s båda lårben (det vänstra till vänster, högra till höger) där glidningen av vänstra ledku-lan kortat lårbenshalsen och ändrat ledkulans form något i jämförelse med den högra (foto Helene Wilhelmson).


20

definitioner av röntgenbilder (se t.ex. Garcia- Elias & Vidal 1997; Keith et al 2004). Anledningen till den försämrade blodtillförseln (och därmed sjukdomen) benämns ännu som okänd även om flera teorier finns. De dominerande teorierna kan sammanfattas med predisposition (variationer i anatomisk uppbyggnad av blodkärl och ben), trauma (t.ex. fraktur vid fall), och repetitivt trauma (upprepade mindre frakturer t.ex. vid snickararbete). Sjukdomen verkar även ha ett progres-sivt förlopp vilket manifesteras i den gradvisa försämringen av handledens och senare även hela armens funktion (Irisarri 2004; Keith et al 2004). Det är ofta den dominerande handen (dvs. höger för högerhänta) som drabbas men det före-kommer även att båda handlederna påverkas (Garcia- Elias & Vidal 1997; Keith et al 2004).

Arkeologiskt är Kienböcks sjukdom inte helt ovanlig (t.ex. Nakai et al 2002) även om diagnosen är mycket svår att göra i de fall där sjukdomen är i de tidigaste faserna. Utan röntgen kan det över huvud taget vara svårt att upptäcka de tidiga försämringarna i benets inre struktur när man bara har skelettet.

Kienböcks sjukdom drabbar främst vuxna män även om unga som gamla och även kvinnor kan utveckla den. Flertalet studier visar att det är en större del fysiskt hårt arbetande män i 30- 40 års ålder som utvecklar sjukdomen, även om sambandet visat sig vara mindre starkt än man trodde från början (Ortner 2003:351; Irisarri 2004). Detta blir speciellt relevant för individ II som ju var en man i 30-40 års ålder. Då hårt fysiskt arbete och även repetitivt trauma har kopp-lats samman med sjukdomen leder detta till den spännande tanken att individ II kan ha varit en lekbroder som arbetade på klostret med tyngre hantverkssysslor.

Mindre benförändringar framträder också i mannens axlar, närmare be-stämt i övre överarmsbenet (tuberculum minor) och i det högra strålbenet (radius) vilket kan ha koppling till förändringen i handleden genom Kienböcks´ sjukdom. Mannen levde förmodligen i flera år med sin sjukdoms eskalerande symptom. I slutet led han troligen av den kroniska smärta, stelhet, svaghet och begränsade

Foto 16. Kienböcks´ sjukdom i Individ II´s högra handled. Benförändringarna omfattade hela handleden vilket syns i fotot av strålbenets undre led och större delen av handlovsbenen (längst till vänster). Högra månbenet (lunatum) har förändrat form radikalt vilket blir speciellt tydligt i jämförelse med det friska vänstra (längst till höger i bild) (foto Helene Wilhelm-son).


21

rörlighet i hela armen som är vanlig för patienter i denna fas. Sjukdomen befann sig vid tiden för mannens död precis före sista utvecklingsstadiet men var sanno-likt inte orsak till hans död.

En sten påträffades vid framrensningen av graven liggandes ovanpå korsbe-net (sacrum) i mannens bäcken. Stenen är cirka 5 cm lång, väger 54,6 gram och äggformad med en svagt gul färg och i det yttre skalet melerad i enstaka mörkare blodkärlsliknande skuggor (foto 17). Innanför det yttre sköra äggskalslika skiktet är strukturen mer som fint träspån på en hårdare träliknande yta. Stenen analyse-rades med IR-spektrometri med avseende på sammansättning dels i det yttersta skiktet och dels 2-3 mm in i stenen (bilaga 2). De innersta delarna undersöktes alltså inte kemiskt då risken att förstöra stenen var för stor i förhållande till den information man skulle kunna utvinna (se t.ex. D´Alessio et al 2005). De analyse-rade delarna av stenen bestod endast av karbonatapatiten dahllit. Denna samman-sättning förekom också i blåsstenar från två gravar ifrån ett medeltida kloster i Åhus (Arcini 2003:141, Arcini muntl.). Oftast har urinstenar även arkeologiskt en annan kemisk sammansättning än denna med olika former av kalciumoxalater (Steinbock 1989; Anderson 2001; Hesse et al 2002). Karbonatapatiter står i ge-nomsnitt för en mycket liten del, cirka 5%, av stenarna i modern tid, dock med vissa variationer mellan olika populationer och geografiska områden (t.ex. Sperrin & Rogers 1998; Hesse et al 2002). Generellt kopplas stenar av karbonatapatit till urinvägsinfektioner (t.ex. Bichler et al 2002; Hesse et al 2002). Mannen led alltså av urinvägsinfektion under slutet av och möjligen hela stenens bildning.

Den stora tunga stenen bör ha blockerat urinledaren åtminstone tidvis vilket resulterat i problem med att tömma blåsan och förmodligen svåra smärtor. Den stillastående urinen i blåsan skulle i sin tur ha befrämjat fortsatt eller ny urinvägs-infektion utan hopp om permanent tillfrisknande. Den vård som ett kloster skulle kunna ha erbjudit vid denna tid var i form av örtkurer, badkurer, åderlåtning,

Foto 17. Den stora blåsstenen av karbonatapatit (dahllit) som påträffades i individ II´s bäcken (foto Helene Wilhelmson).


22

massage eller möjligen en högriskoperation (t.ex. Anderson 2001) kunde inte hjälpa mannen då stenen växt sig så pass stor. Klosterbröderna i Bäckaskog hade förmodligen inte kunnat bota mannen ens med den enda verksamma behand-lingen- en operation med mycket liten utsikt för överlevnad. Eftersom stenen låg kvar i graven som om den låg i blåsan opererades mannen troligen inte heller eller överlevde inte ens själva operationen. Stenen skulle alltså förr eller senare ha or-sakat mannens död då han inte kunnat tömma blåsan och de därav följande urin-vägsinfektionerna gjorde att stenen fortsatte växa.

Individ III

Den sista individen som togs upp vid schaktningsövervakningarna 2005 visade sig vara ett barn (foto 8, 10). I närheten av graven låg två andra barngravar, dock inte inom exploateringsytan, där enstaka benelement (kranie, falanger) kom i da-gen vid framrensningen av individ III´s grav. Individ III hade armarna i en halv D-ställning där den vänstra armen halkat ned mot midjan, troligen tidigt i förutt-nelseprocessen då armen och handen tycktes ligga anatomiskt korrekt. För övrigt saknades få element och de ännu ej fastvuxna ledändarna (epifyserna) påträffades för de flesta större rörben och även mindre element. Genom tändernas frambrott i käkarna bedömdes barnets ålder till cirka 2 år. Skelettets utveckling i övrigt stämde väl med tandutvecklingen.

Benförändringar som är vanligt förekommande på medeltida barnskelett är avvikelser i emaljens yta, så kallade emaljhypoplasier, och porositet i ögonhåla eller skallben (cribra orbitalia/cranii, porotisk hyperostosis). Dessa förändringar an-vänds ofta i diskussioner om hälsa och levnadsförhållanden då de anses indikera perioder av sjukdomar och/eller näringsbrist även om förändringarnas orsaker är omdebatterade och inte helt klarlagda. Individ III saknade helt dessa förändring-ar. Detta behöver inte nödvändigtvis betyda att barnet hade god hälsa vid sin död. Istället är det lika troligt att barnet dog innan de omständigheter som orsakar des-sa typer av spår hunnit göra avtryck i skelettet. Alexandersen och Iregren (2002:215) kom till exempel fram till att det var just i 2½- 4 års åldern som bar-nen i det högmedeltida Westerhus- materialet utvecklade de störningar i emaljen som inte manifesterats hos individ III. Iregren et al (2002:193) befäster även tid-punkten för avvänjning från amning, vilket kan beskrivas som en stor förändring i förutsättningarna för barnets allmänna hälsotillstånd, till 2 års ålder genom ke-miska spårämnesanalyser. Orsaken till individ III´s död är dock långt från klarlagd och skulle kunna bero på flertalet faktorer som inte heller lämnar spår i skelettet såsom t.ex. akuta infektioner eller virussjukdomar.

En sjuklig förändring som är mindre vanlig förekommer däremot hos indi-vid III. Förbeningar av vävnad i en muskel- eller seninfästning mot benet, myositis ossificans, finns på både höger och vänster överarmsben och är speciellt tydligt på höger sida (foto 18). Denna typ av benförändring brukar sättas i direkt samband


23

med trauma, ett benbrott eller en skada inuti en muskel (Buikstra & Ubelaker 1994:119, Ortner 2003:157ff), speciellt när det rör sig om unga individer (Ortner 2003:134). Det som gör åkomman intressant i en diskussion om individ III´s häl-sa är alltså att det antyder att barnet drabbats av trauma i en späd ålder. Dessutom verkar traumat ha påverkat båda armarna samtidigt. Arkeologiskt finns få fall av denna åkomma rapporterade för små barn även om det förekommer och då emellanåt just på överarmarna (Arcini muntl.). Inte heller i modern tid verkar denna benförändring förekomma på så sätt att den kan sättas i samband med visst beteende eller typ av trauma för så unga individer.

Sammanfattning och slutdiskussion

I samband med installation av jordvärme för Bäckaskogs slott gjordes omfattande markingrepp vid schaktning för markslingor och ledningar. Bland annat berördes ytorna framför slottets västlänga och den gamla kyrkan, det vill säga de enda kvarvarande partierna av klostret i Bäckaskog. Vidare schaktades den igenlagda kanalen, som en gång i tiden band samman Oppmannasjön och Ivösjön, igenom. Slutligen berördes ett område kring mölleplatsen vid den igenlagda kanalen.

Vid platsen för möllan, möjligen flera generationers möllor, påträffades inga fasta lämningar eller anläggningar som kunde knytas till någon kvarnaktivitet. Däremot framkom en del äldre storstenstegel samt keramik av typen yngre röd-gods från tiden då kvarnen i bruk. Således kan materialet sannolikt knytas till kvarnen.

Vid västlängan, utanför det som idag inhyser köket, schaktades delar av en stenläggning fram. Denna har troligen en terminus ante quem-datering till 1600-talet och kan sannolikt sättas i samband med den stenläggning som påträffades strax västerut, 1964. Även på den norra sidan av slottsanläggningen, närmare bestämt utanför kostallet, framkom stenläggningar. En yngre stenläggning låg precis un-der dagens grässvål och var av sämre kvalitet. Ytterligare ett par decimeter ner

Foto 18. Benutväxterna på Individ III´s bägge överarmsben (humerus) sk. myositis ossificans. Det högra benet (till höger) hade en något större utväxt än det vänstra (till vänster i fotona) vars utväxt var något sämre bevarad (foto Helene Wilhelmson).


24

påträffades ännu en stenläggning. Denna var lagd med betydligt mera omsorg och var troligen samtida med kostallet.

Vid schaktningarna påträffades ett flertal gravar. Flest antal framkom väster om västlängan. En anledning till detta torde vara att gravarna här låg så grunt att de berördes av ledningsdragningen. Mellan en knapp halvmeter och en knapp meter under dagens marknivå gick här ett naturligt stråk med sand under vilket sedan blåleran tog vid. Här har man således utnyttjat sanden som man av naturli-ga orsaker har föredragit framför blåleran. Även norr om kyrkan har man begravt sina döda, men liksom det naturliga sandstråket låg dessa på ett större djup än på den västra sidan. Endast på ett ställe, där schaktningen gick något djupare än pla-nerat, återfanns således gravar. Så långt söderut som framför kostallet påträffades dessutom redeponerat gravmaterial.

Området mellan barngravarna och övriga gravar på den västra sidan om västlängan är intressant. Vad har förhindrat begravningar här? Här kan man tänka sig att klosterträdgårdens utformning och disposition fått bestämma var man har gravlagt sina döda. En annan möjlighet är att här har legat en byggnad. Då inga fysiska lämningar återfanns får man i sådant fall emellertid tänka sig en lättare konstruktion av typen korsvirke. Vad som än har varit orsaken så har resultatet blivit en rumslig uppdelning mellan gravarna i söder och gravarna i norr, ett gravområde som möjligen varit reserverat för barn. Något som skulle vara högst anmärkningsvärt.

De tre gravar som undersöktes i samband med markarbetena gav en ovan-ligt djup inblick i tre olika människoöden. Det barn som begravts omgivet av minst två andra barn (vars gravar låg strax utanför det egentliga exploateringsom-rådet) dog redan vid 2 års ålder. Denna ålder kan på många sätt ses som en speci-ellt känslig tid i barnets utveckling men barnet hade inte de spår i skelettet som ofta förknippas med dålig hälsa. Det kan dock betyda att barnet inte var livskraf-tigt nog att överleva påfrestningar länge nog för dem att sätta spår i skelettet utan dukade under snabbt.

De två vuxna individerna som undersöktes vid markarbetena var två mycket olika män. Den yngre mannen som dog i 20-årsåldern var av medellängd. Han hade mycket dåliga tänder med omfattande tandlossning trots sin unga ålder och han hade redan förlorat minst en tand. Kariesinfektionerna han led av var dess-utom troligen tidvis mycket smärtsamma och tandstenen gjorde hans andedräkt illaluktande. Ryggen var sliten på ett sätt som inte var vanligt för en så ung man och även muskelinfästningarna på överkroppen hade förändrats.

Den äldre mannen, som var i 30-40 årsåldern vid sin död, var betydligt längre än medellängd men hade flertalet allvarliga åkommor. Jämfört med den yngre mannen hade han dock bättre tänder. Redan i tonåren började mannen få allvarliga problem med hälsan då hans höftled växte fel så att han kom att halta


25

resten av livet, något som kan tänkas ha påverkat hans sociala ställning och för-sörjningsmöjligheter till det sämre.

Det är genom mannens av sjukdom deformerade högra handled som vi får en ledtråd till hans möjliga yrkesval, som hantverkare eller kanske lekbroder i klostret, då denna typ av skada brukar kopplas till hårt fysiskt arbete med upp-repning såsom i tyngre hantverkssysslor. Handleden försämrades gradvis till dess att inte bara handleden hade begränsad rörlighet utan även hela armens funktion var nedsatt. Den sista tiden i livet levde mannen förmodligen med kronisk smärta och kan ha behövt hjälp med de mest vardagliga sysslor såsom att klä sig.

Det värsta måste ändå ha varit de svåra urinvägsproblem med smärtsamma infektioner och svårigheter att tömma blåsan som manifesterades i en av de störs-ta urinblåsstenar som hittats i arkeologiska sammanhang i Norden. Ett möjligt scenario, om mannen inte redan levde inom klosters murar, är att han på grund av sina smärtor sökte sig dit för vård. Premonstratensermunkarnas ansträngning-ar hade inte kunnat besegra mannens öde, blåsstenen, som följde honom i graven invid Bäckaskogs klostermurar.

Kristianstad 061009



26

Referenser

Anderson, T. 2001. A recently discovered mediaeval bladder stone from Norwich, with a review of British archaeological bladder stones and documentary evidence for their treatment. BJU International 88 (4):351-354. Alexandersen, V & Iregren, E. 2002. Westerhus- Børnenes tænder. Hikuin (2000) 27:203-218. Arcini, C. 1999. Health and Disease in Early Lund. Osteo-Pathologic Studies of 3,305 Individuals Buried in the First Cemetery Area of Lund 990-1536. Archaeologica Lun-densia. Investigationes de antiqvitatibus urbis Lundae. Lund. Arcini, C. 2003. Åderförkalkning och portvinstår- “välfärdssjukdomar” i medeltidens Åhus. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska Undersökningar Skrifter 48. Lund. Bichler, K-H, Eipper, E, Naber, K, Braun, V, Zimmermann, R, Lahme S. 2002. Urinary infection stones. Int. J. Antimicrobial Agents 19:488-498. Björk, T. & Dahlén, J. 1999. Bäckaskogs kloster. En första sammanställning av arkeolo-giska fakta. Arkivrapport dnr: K12.20-97-99. D´Alessio, A, Bramanti, E, Piperno, M, Naccarato, G, Vergamni, P, Fornaciari, G. 2005. An 8500-year old bladder stone from Uzzo Cave (Trapani): Fourier trans-form- infrared spectroscopy analysis. Archaeometry 47 (1):127-136. Hesse, A, Tiselius H-G, Jahnen, A (eds).2002 Urinary Stones. Basel Hillson, S. 1996. Dental Anthropology. Cambridge. Garcia- Elias, M ,Vidal AM. 1997. Kienböck´s disease. Current Orthopedics 11:28-35. Iregren, E, Jungner, H, Räisänen, J, Alexandersen V. 2002. Dieten hos barn och vuxna i Westerhus. Hikuin (2000) 27:179-201. Irisarri, C. 2004. Aetiology of Kienböck´s Disease. J Hand Surgery 29B(3):279-285.


27

Jingushi, S, Suenaga, E. 2004. Slipped capital femoral epiphysis: etiology and treatment. J Orthop Sci 9: 214-219. Jönsson, L. 1987. Premonstratenserklostren i Norden. En komparativ analys av deras grundplaner. Uppsats i medeltidsarkeologi, AK 200 vid Lunds universitet framlagd ht 1987. Keith, PPA, Nuttall, D, Trail, I. 2004. Long- Term Outcome of Nonsurgically Managed Kienböck´s Disease. J Hand Surg 29A:63-67. Kockum, J. 2005. Hagen vid Bäckaskog. Arkeologisk förundersökning, 2005. Rap-port/Regionmuseet, Landsantikvarien i Skåne 2005:47. Kristianstad. Kockum, J. 2006. Salus Sanctæ Mariæ. Bäckaskogs kloster – arkeologiska under-sökningar under ett halvt sekel. Rapport/Regionmuseet, Landsantikvarien i Skåne 2006:42. Kristianstad. Kuroiwa, T.; Takeuchi, E. & Tsutsumi, A. 2001. Ectopic arachnoid granulomatosis: a case report. Surgical Neurolgy 55 (3): 180-186. Lindhagen, M. 1972. Rapport till Riksantikvarieämbetet angående antikvarisk kontroll av ekonomibyggnaderna vid Bäckaskogs slott. Beredskapsarbete i domänverkets regi. Kristian-stad. Lindhagen, M. 1972. Rapport till Riksantikvarieämbetet angående antikvarisk kontroll av ekonomibyggnaderna vid Bäckaskogs slott. Beredskapsarbete i domänverkets regi. Kristian-stad. Mannerstråle, C-F. 1989. Bäckaskog. Klosterrester för gäster. Skånska kloster. Skå-nes hembygdsförbund. Årsbok 1987/88. Lund/Kristianstad. Nakai, M, Inoue, K, Hukuda, S. 2002. First Paleopathological Example of Kien-böck´s Disease from Early Modern Sakhalin Ainu. Int. J. Osteoarchaeol. 12:107-111 Ortner, D.J. 2003. Identification of Pathological Conditions in Human Skeletal Remains. San Diego. Perron, A D, Miller, MD, Brady, WJ. 2002. Orthopedic Pitfalls in the ED: Slipped Capital Femoral Epiphysis. Am J Emerg Med 20:484-487.


28

Rosenberg AE, O´Connell JX, Ojemann RG, Plata MJ & Palmer WE. 1993.Giant cystic arachnoid granulations: a rare cause of lytic skull lesions. Human Pathology 24(4):438-441. Scheuer, L & Black, S. 2000. Developmental Juvenile Osteology. Bath, Somerset. Sjøvold, T. 1990. Estimation of stature from long bones utilizing the line organic correlation. Human Evolution 5(5): 431-447. Sperrin, MW, Rogers, K. 1998. The architecture and composition of uroliths. Brit J. Urol 82:781-784. Steinbock, RT. 1989. Studies in ancient calcified soft tissues and organic concre-tions, II: urolithiasis (renal and urinary bladder stone disease). J Paleopathol 3(1):39-59. Weinstein, SL, Carney, BT. 1997. Slipped capital femoral epiphysis. Current Ortho-paedics 11:51-56. Weiss, E. 2003. Understanding Muscle Markers: Aggregation and Construct Va-lidity. Am J Phys Anthropology 120:230-240. White, T.D. & Folkens, P.A. .2000. Human Osteology. Second edition. UO: Muntliga uppgifter: Caroline Arcini, osteolog vid Riksantikvarieämbetet UV- syd. 20051125.


29

Administrativa och tekniska uppgifter

Socken/sockennr: Kiaby/1074 Kommun: Kristianstad Ekonomisk karta: 3E 3b RAÄ nr: 34 Lst dnr: 431-36981-05 Regionmuseet dnr: K12.20-435-05 Typ av undersökning: FU/SÖ Fälttid: 94 h Kostnadsansvarig: Statens Fastighetsverk Kostnad exkl. moms: 87 500 kr Personal: Jan Kockum, Helene

Wilhelmson Rapportansvarig: Jan Kockum Dokumentationsmaterial: 150 st digitalfoton, 6 st

A3 fältritningar, 2 st A3 situationsplaner

Dokumentationsmaterialet förvaras på Regionmuseet Kristian-stad/Landsantikvarien i Skåne. Fynden förvaras på Lunds universitets historiska museum under Luhm nr 31535.


30

Lista över tillvaratagna fynd

Fnr Sakord Del Material Beskrivning Fyndomständighet Vikt

i g

Dimension

i mm

1 Bryne Hel Sandsten Något frag-

menterad i

ena änden

Schakt II 144 127x21x22

2 Slipsten Fragment Glimmerskiffer Schakt III 617 214x52x40

3 Formtegel Hel Tegel Från valvstrå-

le, treklöver-

formad

Schakt II Ca

3000

252x120x75

4 Golvtegel Hel Tegel Ritsad fyrkant

i mitten med

diagonaler

utdragna till

plattans hörn

Schakt III 1650 150x150x45

5 Tegelsten Fragment Tegel I nedgrävning för grav

2

453 95x90x50

6 Spik Hel Järn I nedgrävning för grav

2

17 L45

7 Människoskelett Hel Ben Individ 1 Schakt III

8 Människoskelett Hel Ben Individ II Schakt III

9 Människoskelett Hel Ben Individ III Schakt III

31

Bilaga 1

Redovisning av osteologiska metoder för köns- och åldersbedömningar samt kroppslängdsberäkningar Åldersbedömning Individ I Bäcken Ej möjligt att bedöma. Symphysis pubis saknades båda helt och

facies auricularis var för eroderade Tänder (slitage) Miles´system (såsom i Hillson 1996:241) ger en ålder på 18-24 år.

M1:orna ger en ålder på 18 (överkäke) till 24 år (underkäke) och M2:orna på 18 år.

Epifyssammanväxning Inga öppna epifyser eller epifyslinjer synliga utom på korsbenet där de översta två segmenten inte fullt växt samman, vilket vanli-gen sker före 27 års ålder (Scheuer & Black 2000:213)

Kommentarer Även Brothwells system för tandslitage (såsom i Hillson 1996: 240) ger en åldersbedömning i intervallet 17-25 års ålder. Enligt korsbenets sammanväxning är individen troligen i den undre hälf-ten av 20-årsåldern (Scheuer & Black 2000:218) vilket stämmer väl med tandslitaget.

Åldersbedömning Individ II Bäcken Suchey & Brooks metod (som återgiven i White & Folkens

2000:356f) för symphysis pubis användes. De olika sidorna gav olika faser. Höger: fas 3: 28,7 +/- 6,5 år. Vänster: fas 4: 35,2+/-9,4 år. Totalt sammanfattas detta som 30-40-årsåldern då höger är något bättre bevarad och då den vänstra delen av bäckenet möjli-gen utsatts för högre påfrestning pga det förkortade lårbenet.

Tänder (slitage) Miles´system (såsom i Hillson 1996:241) gav en något olika ålder på de tre olika typerna av kindtänder. Den tredje kindtanden som gav yngst ålder (26 år) bortses från i totalbedömningen då dess frambrott är mycket variabelt och den mycket väl skulle kunna ha brutit fram sent i livet och därmed slitits mindre. Övriga tänder gav en ålder på 32-38 år (M2) och 30-36 år (M1), d.v.s. mellan 30-38 år vilket stämmer överens med bedömningen av bäckenet.

Epifyssammanväxning Komplett i alla tillgängliga postkraniella element. Kommentarer: Totalt sammanfattas åldersbedömningen som att mannen var i 30-

40 års åldern. Åldersbedömning Individ III Bäcken - Tänder (frambrott) Schour & Masslers schema (såsom återgivet i Hillson 1996:143) Epifyssammanväxning Sammanväxningen av kotbågar och –kroppar stämde bäst överens

med en individ äldre än 2 år men yngre än 3-4 år (Scheuer & Black 2000:218)

Kommentarer: Både över- och underkäke och både höger och vänster sida av båda var välbevarade och användes i bedömningen. Åldersbedöm-ning blev densamma även med Gustafson & Kochs schema (så-som återgivet i Hillson 1996:135).

32

Könsbedömning Individ I Bäcken: symphysis pubis - Bäcken: Incisura ischiadica major

Man +

Kranie: margo supraorbi-talis

Man/kvinna

Kranie: glabella Kvinna? Kranie: processus mastoi-deus

Man/kvinna

Kranie: crista nucchalis externa

Man?

Totalbedömning Man Könsbedömning Individ II Bäcken: symphysis pubis Man + Bäcken: Incisura ischiadica major

Man +

Kranie: margo supraorbi-talis

Man

Kranie: glabella Man + Kranie: processus mastoi-deus

Man

Kranie: crista nucchalis externa

Man +

Totalbedömning Man+

Kroppslängd Individ I Element Humerus (dxt) Benlängd 32,8 cm (Humerus 1) Beräknad kroppslängd 170 ± 4,11 cm Källa Sjøvold 1990:442 Kommentar Båda femur är fragmenterade för att mätas. Vänster humerus hade

något kortare benlängd (32,0 cm) vilken dock bortses från då mät-ningar efter de mer symmetriska tibia som var av jämnlängd gav resultat mest lika det högra humerus.

Kroppslängd Individ II Element Femur, dxt Benlängd 50,0 cm (femur ) Beräknad kroppslängd 183,32 ± 3,85 cm Källa Sjøvold 1990:442 Kommentar Vänster femur har drabbats av SCFE vilket skulle kunna ha påver-

kat även höger sidas utveckling och den slutliga kroppslängden. Vänster femur var 48,9 cm dvs. 1,1 cm kortare än höger sida.

33

Bilaga 2

Alla spektra nedan är upptagna med ett Perkin-Elmer FT-IR spektrometer, mo-del 16PC.

4000.0 3600 3200 2800 2400 2000 1800 1600 1400 1200 1000 800 600 400.0

0.0

5

10

15

20

25

30

35

40

45

50

55

60

65

70

75

80

85

90

95

100.0

cm-1

%T

SVA, Avdelning för kemi, Id-nr: K711-05

3800.72

3422.92

2362.00

2338.51

1638.21

1559.40

1421.80

1033.85

872.70

668.23

603.07

564.11

469.62

Blåssten (medeltida grav) från regionmuseet Kristianstad, SVA Id-nr: K711-05, yttre skikt från stenen

4000.0 3600 3200 2800 2400 2000 1800 1600 1400 1200 1000 800 600 400.0

0.0

5

10

15

20

25

30

35

40

45

50

55

60

65

70

75

80

85

90

95

100.0

cm-1

%T

SVA, Avdelning för kemi, Id-nr: K711b-05

3423.89

2344.23

1637.97

1422.37

1035.58

874.03

604.00

562.26

468.86

34

Blåssten (medeltida grav) från regionmuseet Kristianstad, SVA Id-nr: K711b-05, vit skikt från stenen

4000.0 3600 3200 2800 2400 2000 1800 1600 1400 1200 1000 800 600 400.0

0.0

5

10

15

20

25

30

35

40

45

50

55

60

65

70

75

80

85

90

95

100.0

cm-1

%T

SVA, Avdelning för kemi, Id-nr: K711c-05

3424.93

2362.42

1640.98

1472.42

1419.89

1038.99

872.42

604.31

564.51

470.68

Blåssten (medeltida grav) från regionmuseet Kristianstad, SVA Id-nr: K711c-05, borrpulver från stenen

4000.0 3600 3200 2800 2400 2000 1800 1600 1400 1200 1000 800 600 400.0

0.0

5

10

15

20

25

30

35

40

45

50

55

60

65

70

75

80

85

90

95

100.0

cm-1

%T

Karbonatapatit (Dahllit), urinsten

K711c-05, borrpulver

Blåssten (medeltida grav) från regionmuseet Kristianstad, SVA Id-nr: K711c-05, borrpulver från stenen och Karbonatapatit (Dahllit), referensspektra från en urin-sten.

Regionmuseets rapportserie 2006

Kulturmiljö

Förkortningar: AF-antikvarisk förundersökning FU- arkelogisk förundersökning PJ- projektrapport AK- antikvarisk kontroll KA- kulturhistorisk analys UN- arkeologisk undersökning AU-arkeologisk utredning MD-murverksdokumentation BD- byggnadsdokumentation DK- dokumentation, övrigt OU- osteologisk undersökning BAD-byggn-ark-dokumentation

1. Folkestorps Bränneri , Folkestorp 6:5, Maglehem sn, AK, Mattias Burman, 2005 2. Vallfartskyrkan i Fru Alstad, Fru Alstad, FU, Lars Salminen, 2005 3. Röstånga kyrkogård, Röstånga sn, DK, Åsa Jakobsson och Cecilia Pantzar, Cissela Olsson, 2005 4. Hovdala slott, larm och markarbeten, Brönnestad sn, AK, Jimmy Juhlin Alftberg, 2005 5. Ask kyrkogård, Ask sn,DK, Åsa Jacobsson, Klara Johansson, Mia Jungskär, Cissela Olsson, 2005 6. Hustoftagård, Väsby sn, AK, Anna Ligoura, 2005 7. Äsphult kyrka, Äsphult sn, MD, Magnus Lindhagen och Jimmy Juhlin Alftberg, 1996 8. Himmelstorpsgården, Brunnby sn, AK, Anna Ligoura, 2004 9. Jöns Jonsgården, Kattarps sn, AK, Anna Ligoura, 2005 10. Rutsbo, Sankt Ibb sn, A.K, Anna Ligoura, 2005 11. Jordberga kostall, Källstorps sn, AK, Anna Ligoura, 2004 12. Norra Grönby mölla, Anderslövs sn, AK, Klara Johansson och Mia Jungskär, 2006 13. Ekonomibyggnad på Skarhult slott, Skarhult sn, AK, Cecilia pantzar, 2005 14. Klostergården, KA, Lund, Paul Hansson och Anna Rabow, 2005 15. Hannas kyrka – alla tiders kyrka, Hannas sn, MD, Petter Jansson, 2004 16. Häglinge kyrka – ”…ljusare, skönare, rymligare”, Häglinge sn, AK, Magnus Lindhagen och Lotta Eriksson, 1999-

2006 17. Hannas kyrka ut- och invändig restaurering, Hannas sn, AK, Petter Jansson/Lotta Eriksson, 2004-2005 18. Norra Mellby skol- och fattighus, Norra mellby sn, KA, Anna Rabow, 2005 19. Historiska museet i Lund – en värdebeskrivning, Lunds sn, DK, Henrik Borg, 2006 20. Fornstugan i Kristianstad, AK, Jimmy Juhlin Alftberg, 2006 21. Hovdala slott- svampsanering, Brönnestad sn, AK, Jimmy Juhlin Alftberg, 2006 22. Bosjökloster – nunnornas botkapell, Bosjökloster sn, AK, Cecilia Pantzar, 2003 23. Sankt Olofs kyrka, Sankt Olofs sn, AK, Cecilia Pantzar, 2005-2006 24. Västra Broby kyrka. Västra Broby sn, AK, Cecilia Pantzar,2005-2006 25. Hassle Bösarps kyrka – invändig renovering, Hassle Bösarps sn, AK, Anna Rabow, 2005 26. Svalövs kyrka, Svalövs sn, AK, Anna Ligoura och Lotta Eriksson, 2005-2006 27. Näsums 12:2, Näsums sn, FU, UN, Elisabeth Höst, 2006 28. Perstorps baptistkapell, svampsanering, Oppmanna sn, AK, Jimmy Juhlin Alftberg, 2004 29. Hassle Bösarps kyrka, Hassle Bösarps sn, AK, Anna Rabow, 2005 30. Konga kyrkogård, Konga sn, DK, Åsa Jakobsson, Mattias Burman, Mia Jungskär, Cissela Olsson och Emelie Pe-

tersson, 2005-2006 31. Bondegård-utvändig restaurering, Stoby sn, AK, Jimmy Juhlin Alftberg, 2006 32. Fornlämningar utmed Sigridslundsvägen, Vä sn, FU, Helene Wihelmson, 2003 33. Horna 3:12, Åhus sn, AU, Adam Bolander, 2006 34. Horna 3:12, Åhus sn, FU, Adam Bolander, 2006 35. Uppåkra 8:9, Uppåkra sn, FU, Helene Wihelmson, 2004 36. Östra Broby kyrka – utvändig restaurering, Ö Broby sn, AK, Lotta Eriksson och Helena Nilsson, 2005 37. Norra Mellby klockstapel – restaurering, N Mellby sn, AK, , Jimmy Juhlin Alftberg, 2006 38. Vattenmöllan – kvarnbyggnad Krapperup 19:2, Brunnby sn, AK, Mattias Burman, 2006 39. Wallåkra stenkärlsfabrik, Vallåkra, Kvistofa sn, AK, Mattias Burman, 2006 40. Kommendanten 5 och 6, Dokumentation vid varsam ombyggnad, BD, Erika Wass och Magnus Lindhagen, 1997-

1998 41. Omläggning av tak - Kvihusa 1:2, Ekjaröds sn, AK, Emelie Petersson, 2006 42. Saltus Sanctæ Mariæ, Bäckaskogs kloster – arkeologiska undersökningar under ett halvt sekel, Kiaby sn, Jan Kock-

um, 2006 43. Fjärrvärme i Örkelljunga kyrka. FU/SU, Helene Wihelmson, 2006 44. Nosaby kyrka – förändring i bänkkvarter, Nosaby sn, AK, Helena Nilsson, 2006 45. Nämndemansgården, St Ibbs sn, AK, Anna Rabow, 2006 46. Vårdplan – Sporrakulla, Glimåkra sn, VP, Jimmy Juhlin Alftberg, Helena Nilsson, Kalle Melin, 2006 47. Magasinet på Spannarps säteri, Åusås sn, AK, Anna Rabow, 2006 48. Järnugnar vid Skräbeå, Bromölla 12:19, Ivetofta sn, UN, Tony Björk, 2006 49. Kv Lyckan 42 i Åhus, Åhus sn, FU, Elisabeth Höst, 1991 50. Hustoftagårdens boningshus, Väsby sn, AK, Anna Rabow, 2005 51. Tingsgården i Vä. Boplats och grav från yngre bronsålder/förromersk järnålder, Vä sn, AU, UN och FU, Tony

Björk, Adam Bolander och Happy Hök, 1993-1994 och 1996 52. Fjälastorps småskola, Brunnby sn, BMU, Henrik Borg, 2006 53. Som kungen själv stakade ut – Kvarteret Göken i Ängelholm, FU, Lars Salminen, 1991 54. Balsby 12:40 -järnåldersbebyggelse vid Råbelövssjön, Nosaby sn, FU/SU, Adam Bolander, 2006

36

55. Åhus 14:108 – Härdar, flinta och metallhantverk i Transval, Åhus sn, FU, Helene Wihelmson, 2006 56. Härlöv 50:27-I utkanten av byn, Kristianstad sn, FU, Helene Wihelmson, 2006 57. Barsebäcks kärnkraftverk, Barsebäcks sn, DK, Henrik Borg och Helen Sannerstedt, 2006 58. Jöns Jonsgårdens tak, Kattarps sn, AK, Anna Rabow, 2005 59. Boplatserna på näset, Näsby 35:2, 35:28 m fl, Kristianstads sn, FU+UN, Helene Wihelmson, 2006 60. Gravarna vid Bäckaskogs kloster, Kiaby sn, FU, Jan Kockum och Helene Wihelmson, 2005-2006

Filnamn: Jannes bäckaskogsrapport fjärrvärmen.doc Katalog:

X:\F_Arkeologi\A_Arenden\KRISTIANSTAD\KIABY\RK43505_FU459\Rapport

Dokumentmall: \\rgm\dfs\A_Mallar\rapportmall_stående.dot Titel: Gravarna vid Bäckaskogs kloster Rapport 2006:60 Angående: Arkeologi, osteologi Författare: Jan Kockum Nyckelord: arkeologi, osteologi Kommentarer: Datum: 2006-10-09 13:09 Version: 19 Senast sparad: 2007-04-16 08:56 Senast sparad av: Helene Wilhelmson Total redigeringstid: 193 minuter Senast utskrivet: 2010-02-15 11:56 Vid senaste fullständiga utskrift Antal sidor: 39 Antal ord: 8 550 (cirka) Antal tecken: 47 881 (cirka)

Osteologisk analys av gravarna vid Bäckaskogs kloster

Documents

Transcript of Osteologisk analys av gravarna vid Bäckaskogs kloster