Djurstugan - Upplands första bönder? Väg E4, Uppsala-Mehedeby

UV GAL, RAPPORT 2005:8

ARKEOLOGISK FÖRUNDERSÖKNING OCH UNDERSÖKNING

DjurstuganUpplands första bönder?

Väg E4, Uppsala–Mehedeby

Uppland, Tierps socken, Fors 1:6, RAÄ 346

Dnr 422-1895-2003, 423-2700-2003

Niklas Ytterberg

med bidrag av Torbjörn Brorsson, Karl-Fredrik Lindberg

och Jan Storå

Riksantikvarieämbetet

Avdelningen för arkeologiska undersökningar

UV GAL

Portalgatan 2 A

754 23 Uppsala

Tel. 018-66 19 40

Fax 018-66 19 41

www.raa.se/uv

[email protected]

© 2006 Riksantikvarieämbetet

UV GAL, rapport 2005:8

ISSN 1651-9620

Kart- och ritmaterial Lars Östlin.

Kartor ur allmänt kartmaterial, © Lantmäteriverket, 801 82 Gävle. Dnr L 1999/3.

Fig. 1 och 2 är godkända ur sekretessynpunkt för spridning, Lantmäteriverket 2006-05-10 (dnr 601-2006/976).

Fyndteckningar Ylva Roslund Forenius och Christoffer Samuelsson.

Layout Charlotta Lindgren.

Omslagsbilder Framsida: Kvartskniv (F86) med boplatsen vid Djurstugan i fonden. Foto: Sofie Lagerlöf (U3966_2).

Baksida: Boplatslämningarna vid Djurstugan fick till slut ge plats för den nya E4. Från söder. Foto: Fredrik Larsson (U3966_41).

Tryck Birger Gustafsson Digital AB, Stockholm 2006.

Innehåll

Inledning 5Rapportens upplägg 5

Antikvarisk bakgrund 6

Topografi och fornlämningsmiljö 7Topografi 7

Historiska kartor 8

Lösfynd 8

Fornlämningsbild 9

Tidigare arkeologiska undersökningar 11

Platsen Djurstugan 11

Förundersökning, FU 13Målsättning 13

Metod 13

Förundersökning 13

Kompletterande förundersökning 15

Förutsättningar och prioriteringar 15

Resultat 15

Fossil åkermark 15

Neolitiska lämningar 17

Analyser 24

Potential 24

Fossil åkermark 24

Neolitiska lämningar 25

Särskild arkeologisk undersökning, SU 26Målsättning 26

Metod 27

Förutsättningar och prioriteringar 29

Resultat 29

Kontexter 30

Anläggningar 30

Konstruktioner 33

Husdiskussion 35

Fynd 36

Analyser 59

Vedartsanalys 5914C-datering 60

Lipidanalys 61

Markkemisk analys 61

Makrofossilanalys 65

Strandlinjestudie 67

Diskussion 69

Tolkning och utvärdering 71Utvärdering 72

Utvärdering av förundersökningar och särskilda

arkeologiska undersökningar 72

Administrativ utvärdering 73

Vetenskaplig utvärdering 73

Materialets potential 75

Sammanfattning 76

Referenser 77Övriga källor 80

Muntliga uppgifter/uppgifter via e-post 80

Arkivuppgifter 80

Kartor 80

Administrativa uppgifter 81Förundersökning, FU 81

Särskild arkeologisk undersökning, SU 81

Bilagor1. Utförliga anläggningsbeskrivningar 82

2. Sektioner av samtliga undersökta arkeologiska objekt 84

3. Petrografisk analys av bergart och mineral av Ulf B. Andersson,

Institutionen för geovetenskaper, Uppsala universitet 86

4. Slitspåranalys av slagen kvarts

av Kjel Knutsson, Institutionen för arkeologi

och antik historia, Uppsala universitet 87

5. Analys av organiska lämningar i keramik

av Sven Isaksson Arkeologiska Forskningslaboratoriet,

Stockholms universitet 93

6. Vedartsanalyser av Ulf Strucke, UV Mitt 97

7. Makrofossilanalyser av Håkan Ranheden, UV Mitt 98

8. Markkemisk analys av Ove Cederlund,

Fosfatlaboratoriet, Länsmuseet på Gotland 99

9. 14C-resultat av dr. hab Tomasz Goslar, prof. UAM,

Tandemaccelerator-laboratoriet i Poznan, Polen 100

10. Anläggningstabell 101

11. Fyndtabeller, FU och SU 102

12. Specialregistrering av fynd, FU 113

13. Specialregistrering av fynd, SU 115

Figur- och tabellförteckning 126Figurer 126

Tabeller 127

4 Djurstugan

Fig. 1. Utsnitt ur Röda kartan som visar en översikt över norra delen av nya E4 med den aktuella undersökningen vid Djurstugan markerad. Skala 1:250 000.

Inledning 5

Inledning

Kapitlet om keramik är författat av Niklas Ytterberg, UV GAL. Den teknologiska analysen av keramiken har utförts av Torbjörn Brorsson, Keramiska forsk-ningslaboratoriet vid Lunds universitet. Övriga delar av rapporten har Niklas Ytterberg skrivit. I det för-beredande rapportarbetet har också Ulrika Lindgren och Bo Fredriksson, UV GAL, deltagit. Kartor och planer har framställts av Ulrika Lindgren, Riksan-tikvarieämbetet, UV Bergslagen, medan anläggnings-sektioner har digitaliserats av Niklas Ytterberg.

Som bilagor finns rapporter över olika naturve-tenskapliga analyser, vilka har haft stor betydelse för tolkningen av platsen. Bilaga 1 och 2 innehåller ar-keologiskt material som anläggnings- och konstruk-tionsbeskrivningar där det ansetts motiverat, samt sektioner över samtliga anläggningar. Bilaga 3 är en petrografisk analys av bergart och mineral, utförd av Ulf B. Andersson vid Institutionen för geovetenska-per, Uppsala universitet. Bilaga 4 har Kjel Knutsson, Institutionen för arkeologi och antik historia, Upp-sala universitet, skrivit. Det är en slitspårsanalys av slagen kvarts från E4-projektet som även inkluderade material från Glädjen, Högmossen och Snåret. Bilaga 5 är en lipidanalys av organiska lämningar i kera-mik från Djurstugan, författad av Sven Isaksson vid Arkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet. Bilaga 6 redovisar vedartsanalyser av trä-kol från olika kontexter på Djurstugan, utförd av Ulf Strucke vid Riksantikvarieämbetet, UV Mitt. Håkan Ranheden, också han vid UV Mitt, har skrivit bilaga 7 som är makrofossilanalyser av miljöprover från platsen. Bilaga 8 redovisar den markkemiska analys som Ove Cederlund, Fosfatlaboratoriet, Länsmuseet på Gotland, utfört. Slutligen, bilaga 9 där Tomasz Goslar, Poznan Radiocarbon Laboratory, Universite-tet i Poznan, Polen, redovisar erhållna 14C-resultat.

Inledningsvis beskrivs topografin och fornlämnings-miljön, samt undersökningarnas förutsättningar. Där-efter behandlas förundersökningarnas och den sär-skilda arkeologiska undersökningens resultat separat, varefter en gemensam tolkning och utvärdering pre-senteras.

Rapporten och alla data kommer också att finnas tillgänglig på Riksantikvarieämbetet, UV:s hemsida http://www.raa.se/uv.

Riksantikvarieämbetet, Avdelningen för arkeologiska undersökningar, UV GAL, genomförde under sommaren 2003 en förundersökning och en särskild un-dersökning av stenåldersboplatsen Djurstugan, RAÄ 346, Fors 1:6, Tierps socken i Uppland (fig. 1). Ar-betet föranleddes av nybyggnationen av väg E4 mel-lan Uppsala och Mehedeby och uppdragsgivare var Vägverket region Mälardalen. Under perioden 2–11 juni 2003 utfördes en arkeologisk förundersökning. Ansvarig för förundersökningen var Anton Seiler och arbetet skedde efter beslut av Länsstyrelsen i Uppsala län (dnr 431-4208-03, beslutsdatum 2003-05-12). Vid ett möte med Länsstyrelsen den 10 juni 2003 beslöts att förundersökningen skulle utvidgas i syfte att avgränsa fornlämningen och bedöma dess veten-skapliga potential. Den kompletterande förundersök-ningen genomfördes av UV GAL under perioden 30 juni–4 juli 2003. Ansvarig för den kompletterande förundersökningen var Maj-Lis Nilsson och arbetet skedde inom ramarna för samma beslut som den ti-digare förundersökningen. Resultaten från förunder-sökningen och den kompletterande förundersökning-en rapporterades preliminärt genom PM till Länssty-relsen daterade 26 juni respektive 17 juli 2003.

En särskild arkeologisk undersökning (SU) utfördes av UV GAL på platsen under perioden 18 augusti–12 september 2003. Undersökningen skedde efter beslut av Länsstyrelsen i Uppsala län (dnr 431-4208-03, be-slutsdatum 2003-08-11). Ansvarig för fältarbetet un-der den särskilda arkeologiska undersökningen och för föreliggande rapport har varit Niklas Ytterberg.

Rapportens upplägg

Denna basrapport planerades ursprungligen att utgöra en daff (dokumentation av fältarbetsfasen). På Läns-styrelsens begäran har dock upplägget ändrats, och fö-religgande rapport utgör en mer traditionell basrapport med redovisning av specialregistrerat fyndmaterial och analyser, samt en utförligare kulturhistorisk tolkning.

Huvudförfattare och redaktör har varit Niklas Yt-terberg. Kapitlet om bergart och mineral har författats av Karl-Fredrik Lindberg, UV GAL. Det osteologiska kapitlet har skrivits av Jan Storå, Arkeoosteologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet.

6 Djurstugan

Antikvarisk bakgrund

Under 1990-talet har specialinventeringar resulterat i att cirka 300 nya neolitiska lokaler blivit kända i re-gionen. En helt ny bild av stenålderns kulturlandskap har därigenom skapats med bosättningar koncentre-rade till områden utmed den forntida kusten. I välin-venterade områden finns normalt mellan 30 och 90 bo-platser inom varje sådant bebyggelseområde (Björck 1999a, 2000). Nya Väg E4 Uppsala–Mehedeby går genom områden där stenålderslämningar var att vän-ta, men där få eller inga var kända sedan tidigare. Att flera områden med potentiella neolitiska bebyg-gelsekoncentrationer kunde antas skäras av vägen låg till grund för att sträckningen specialinventerades. På Länsstyrelsens begäran utfördes därför under hösten 2002 en byråutredning och en fältinventering med syfte att lokalisera stenålderslämningar. Vid invente-ringen upptäcktes ett stort antal nya fornlämningslo-kaler inom vägområdet (Björck & Guinard 2003).

I Tierps socken inom fastigheten Fors 1:6 utpekades ett område som bedömdes utgöra ett lämpligt läge för en neolitisk boplats vid byråinventeringen. Ursprung-ligen gick lokalen under beteckningen läge 20, Vallby syd, men benämningen Djurstugan har därefter an-vänts för att tydligt skilja den från de närbelägna förhistoriska boplatserna vid Vallby i norr, huvud-sakligen daterade till järnålder (Seiler 2005; Häringe Frisberg & Seiler 2005).

Platsen var moränbunden och bevuxen med full-vuxen tallskog med en undervegetation av gräs och mossa. Vid provgrävning uppvisade stratigrafin en humös brun sand under grästorven, vilket tolkades som ett gammalt odlingslager. En av de tre provgro-par som grävdes inom en hästskoformad moränvall var fyndförande. Fynden utgjordes av bergartsmag-rad keramik av allmänt förhistorisk typ och skärv-sten. Vid utredningen konstaterades att boplatsen överlagrades av en fossil odlingsmark med röjnings-rösen (Björck & Guinard 2003:24f).

Topografi och fornlämningsmiljö 7

Topografi och fornlämningsmiljö

Uppsalaåsen, här under den lokala beteckningen Tors-lundaåsen. I anslutning till den centrala slättbygden finns den moderna bebyggelsen och byarna, omkring 20–40 meter över havet. Den arealmässigt största delen av socknen utgörs dock av blockrik morän, med högsta höjder omkring 70 meter över havet (fig. 2). I undersökningsområdets närhet domineras land-

Topografi

Djurstugan ligger i Tierps socken i Uppland, cirka 2 kilometer söder om tätorten Tierp. Socknen begrän-sas i nordväst av Dalälven, i norr, öster och väster av stora skogsområden och i söder av sjön Tämnaren. Tämnaråns dalgång är en öppen, plan slätt med glaci-ala avlagringar, tydligast utbildad mellan Månkarbo och Tierp. Genom socknen drar den ställvis mäktiga

Fig. 2. Utsnitt ur Gröna kartan med undersökningsområdet vid Djurstugan och nya sträckningen för E4 markerad. Skala 1:50 000.

8 Djurstugan

skapet av Tämnaråns lopp, en drygt kilometerbred, öppen och flack dalgång mellan vidsträckta skogbe-vuxna moränhöjder i öster och Torslundaåsen i väs-ter. Nivåerna i dalgången varierar mellan 25 och 35 meter över havet. Vid Torslunda, på andra sidan dal-gången och 2 kilometer sydväst om Djurstugan, sti-ger Torslundaåsen upp över den omgivande slätten med höjder upp emot 60 meter över havet. I under-sökningsområdets absoluta närhet, och vidare öster- och söderut, vidtar stora arealer höglänt stenbunden morän med inslag av mossmarker, fordom Tierps hä-radsallmänning.

Historiska kartor

Boplatsen har fått namn efter det närbelägna torpet Djurstugan, beläget knappt 400 meter sydsydväst om undersökningsområdet. Ungefär 400 meter norrut lig-ger Vallby och 1 kilometer västerut Fors. Dessa byar har äldsta skriftliga belägg från 1300- och 1400-talen (Janson m.fl. 1974:65), men de rika fornlämningar-na visar att bygden har en lång förhistoria. Tillsam-mans med torpen Fallet och Berget finns Djurstugan för första gången med på en karta över en rågångs-

förrättning 1756 för Fors säteri, men låg då under Vallby (Fors LMU 76). Uppkomsten av torpbebyggel-sen hänger dock sannolikt ihop med omläggningen av Fors till säteri redan på 1650-talet (Larsson & Åstrand 1996:11). Ett par hundra meter nordväst om under-sökningsområdet ligger lämningarna efter Vallbytorp. Utifrån rågångsförrättningen på Fors utmarker (Fors LMU 76) och stor- och lagaskifteskartor över Vallby (Vallby B 64-130:1; 130:4; 130:5) kan man sluta sig till att torpen och den därtill hörande fossila åkermar-ken huvudsakligen stammar från 1700- och 1800-ta-len. Dessa århundraden innebar ett intensivt uppta-gande av ängs- och skogsmark samt impediment för nyodling, med tillhörande torpexpansion. Läget ka-raktäriseras således av sent uppodlade marginaljordar på gränsen till utmarken.

Lösfynd

En hel del lösfynd finns registrerade i omgivningar-na, tyvärr oftast utan säker fyndplats och endast an-givna på respektive gård. Majoriteten av lösfynden är neolitiska. Flertalet har framkommit vid odling under 1800-talet och tidigt 1900-tal. I socknen kan

VallbyFäcklinge

Svanby

Fors

Torslunda

KyrkbynTierp

Frebro

Eskesta

Svedjan

35

35

35

40

40

Neolitiska boplatserSenneolitisk skafthålsyxaSenneolitisk flintdolkNeolitisk bergartsyxaMellanneolitisk flintyxaMellanneolitisk bergartsyxaMellanneolitisk flintpilspets

Fig. 3. Spridningen av neolitiska lösfynd i Djurstugans närområde, registrerade per gård. Neolitiska boplatser är markerade med röda punkter. Till grund ligger den di-gitala fastighetskartan, här i skala 1:50 000, storruta 12H.


märkas en anhopning av lösfynd dels kring Munga och dels kring Fäcklinge, Frebro och Svanby, vilket speglar både var bebyggelsen varit som tätast under förhistorisk tid och var uppodlingsgraden varit störst i modern tid (fig. 3).

Av allmänt neolitisk datering är en flintyxa på Fors ägor och en bergartsmejsel från Tierp (UMF 4983, 3377). Vid Frebro har två neolitiska bergarts-mejlsar påträffats (UMF 3751). I princip alla de yxor och mejslar som hittats som lösfynd i området kan dateras till mellan- eller senneolitikum. Till mellan-neolitikum hör en flintpilspets från Vallby (UMF 3021). I Frebro har två grönstensmejslar av gullrum-typ hittats (UMF 3751) och vid Fäcklinge tre berg-artsyxor, varav två tjocknackiga och en båtformig (UMF 2460, 4984, 4986). I närheten av Tierp är en stridsyxa och två tjocknackiga yxor upphittade, alla i bergart (UMF 2450, 2458, 2461). Från Svanby kom-mer en liten tjocknackig flintyxa, en stridsyxa, en hå-leggad yxa och två håleggade mejslar i bergart, samt en håleggad skiffermejsel (UMF 3104, 4136, 12535; SHM 12535). Från Torslunda på åsen kommer tal-rika lösfynd från de gropkeramiska boplatserna (bl.a. UMF 4078, 4134, 4982, 4985; SHM 9306).

De enkla skafthålsyxorna hör till senneolitikum el-ler tidig bronsålder. Tre sådana har hittats vid Vallby, varav två är fragmentariska (UMF 3009, 3012, 4140). Från Fäcklinge finns tre intakta enkla skafthålsyxor och stor fragmentarisk dito (också med beskrivning-en båtformig) samt en flintdolk (UMF 4134, 4139, 4987). Från Svedja på Torslundaåsen kommer en in-takt och en fragmentarisk enkel skafthålsyxa och en yxhacka i bergart (UMF 24562; SHM 24562). Vid Prästgården har en flintdolk hittats (UMF utan inv. nr) och från trakten av Tierp finns ett lösfynd av en fragmentarisk enkel skafthålsyxa (UMF 5370). På Svanby marker är en intakt enkel skafthålsyxa upp-hittad (UMF utan inv. nr).

Till senare perioder hör ett depåfynd från Torslun-da med en massiv skafthålsyxa, en ornerad spjutspets och en kantyxa i brons, från bronsålderns period I/II (SHM 10144, fig. 4). Även en ornerad benskiva från platsen hör till bronsålder, liksom en tutulus av brons (UMF 4989; SHM 15028). En kantyxa från äldsta bronsålder har hittats i Svanby (UMF utan inv. nr). Från Sveden norr om Torslunda kommer ett depåfynd bestående av 18 järnföremål, bland annat en holkyxa, en sköldbuckla, tre spjutspetsar och nio skäror, med en datering till romersk järnålder (UMF 3832). Från Fors ägor kommer fynden av en oval spännbuckla och ett svärd (UMF 3401, 4972), vilka förmodligen härrör från förstörda, troligen vikingatida, gravar. Ett vikingatida svärd är också känt från Svanby, anträffat 1869 vid uppodling av en beteshage (SHM 10175).

Spridningsbilden, särskilt vad beträffar de neolitiska fynden, visar att Tämnaråns dalgång har varit befol-kad sedan åtminstone mellanneolitikum och att en bebyggelsekontinuitet rått fram till idag.

Fornlämningsbild

Närmare 60 förhistoriska boplatser är kända i Tierps socken, varav omkring hälften är mesolitiska el-ler neolitiska. De hittills äldsta kända boplatserna i socknen ligger i den storblockiga moränen söder om Djurstugan. Vid Stormossen, 2–3 kilometer söderut, finns idag 18 kända boplatser på en höjdnivå av drygt 60 meter över havet. De ligger alla väl samlade kring mossen, vilken har utgjort en skyddande lagun i yt-terskärgården under senmesolitikum, cirka 4800 f.Kr. Flera av boplatserna har undersökts i samband med E4-projektet och där påträffades anläggningar som kokgropar, härdar och stenröjda ytor. Fyndmateria-let utgörs förutom av enstaka sälben framför allt av kvarts, men även övrig bergart. Både avslag och äm-nen pekar mot en tillverkning av yxor. Ett par grön-stensmejslar och en trindyxa, samt några knackstenar och slipstenar hittades också. Cirka 7 kilometer sö-der om Djurstugan ligger Skallmyran, en liten lokal belägen kring 55 meter över havet, med en datering till omkring 4200 f.Kr. Den undersöktes för E4-pro-jektet och det lilla fyndmaterialet består av kvarts

Fig. 4. Depåfynd från ett grustag vid Torslunda i Tierp. Fyndet består av en massiv skafthålsyxa, en ornerad spjut-spets och en kantyxa, alla i brons, och dateras till äldre bronsålder. Foto: SHM (SHM 10144).

10 Djurstugan

och kvartsit, samt några sälben. Den lilla lokalen Postboda 3, som låg 11 kilometer söder om Djur-stugan, undersöktes också i samband med E4:ans nya dragning. Fyndmaterialet är magert och består endast av kvartsavslag och ett fragment av en grön-stensmejsel. Platsen ligger drygt 50 meter över ha-vet och har troligen varit bebodd kring 4000 f.Kr. (Guinard, muntlig uppgift). Nyligen har också en troligen senmesolitisk lokal framinventerats väster om Tierp på Torslundaåsen, omkring 50 meter över havet. Där framkom både slagen kvarts och skärv-sten (RAÄ 442).

Inom en radie av 2 kilometer från undersöknings-området finns ett tiotal kända mellanneolitiska bo-platser (fig. 3). Vid Fäcklinge finns en lokal från sen mellanneolitikum, liksom en vid Nytorp, två vid Fre-

bro och fyra vid Torslunda. Ett lösfynd från Eskesta, vid järnåldersgravfältet RAÄ 10, av en gropkeramisk flat kärlbotten med dekor i vargtandsmönster, kom-mer troligen från ytterligare en boplats (SHM 25640). Samtliga dessa boplatser ligger samlade kring 40 me-ter över havet och har huvudsakligen keramik i porigt gods motsvarande Fagervik III–IV eller horisont 4, det vill säga omkring 3000–2600 f.Kr. (Björck 2003). Utökar man radien till en dryg mil är antalet neolitis-ka boplatser istället drygt hundra, huvuddelen kring Dalälven. Där finns också betydligt fler boplatser från tidigare skeden, horisont 2 och 3, eller 3700–3000 f.Kr. (Björck 1999a, 2003, muntlig uppgift).

Fornlämningarna i Tämnaråns dalgång utgörs dock främst av gravar och gravfält, oftast på impe-diment i åkermarken eller i gränszonen mellan den

Vallby

Fäcklinge

Svanby

Fors

Torslunda

Svedjan

/

Fig. 5. Den digitala fastighetskartan blad 127 78 och 127 88, här i skala 1:25 000, med forn- och kulturlämningar ur FMIS. Undersökningsområdet vid Djurstugan markerat med en cirkel.

Fast fornlämningÖvrig kulturhistorisk lämningBevakningsobjekt


öppna slätten och skogen. Gravarna kan utifrån mor-fologin dateras till såväl brons- som järnålder och består till drygt hälften av stensättningar och till en fjärdedel av högar. Rösen är fåtaliga, men förekom-mer. Särskilt utmärkande är anhopningen av storhö-gar längs Tämnarån mellan Husby och Svanby. En fornborg och tre runstenar kompletterar bilden av en rik bygd.

Generellt har uppodlingsgraden i modern tid varit hög i Tämnaråns dalgång, särskilt väster om ån, vil-ket är en källkritisk faktor vid bedömningen av forn-lämningsbilden. Fram till helt nyligen var till exempel inga förhistoriska gravar kända i Vallby, vilket delvis berodde på överplöjning (fig. 5).

Fossila åkrar med röjningsrösen utgör en kategori fornlämningar som i första hand minner om den om-fattande nyodlingen under 1700- och 1800-talen. Ett omfattande område med fossila åkerlämningar är be-lägna mellan Vallby och Fors, i gränszonen mellan in-ägor och utmarken, och intill det aktuella undersök-ningsområdet. Området är karterat och består av ett trettiotal fossila åkrar med röjningsrösen, diken och stengärdsgårdar, enstaka husgrunder, ett gränsröse samt två kolbottnar med en grund efter en kolarkoja. Längre söderut finns talrika exempel på kolbottnar, kolarkojor, kolningsgropar och en tjärdal. Norr om Djurstugan, närmare Vallbytorp och i kanten av Vallbys inägor, finns ett flertal gravar, samt husgrun-der, en brunn, en väg, en skärvstenshög och en ter-rass (Aspeborg m.fl. 1995:39f; Larsson & Åstrand 1996:13). Dessa lämningar hör till den förhistoriska och historiska bosättningen vid Vallby (fig. 6).

Tidigare arkeologiska undersökningar

I åkermarken vid Eskesta och Frebro finns ett stort antal förhistoriska boplatser som utredningsgrävts för en gasledning av UV Uppsala. Dessa är sanno-likt samtida med de intilliggande järnåldersgravfäl-ten (Larsson & Åstrand 1996:11; ATA dnr 4404/90). Tidigare har större arkeologiska undersökningar ge-nomförts i området dels för utbyggnaden av Ostkust-banan och dels för nya E4. År 1993–1994 undersök-tes bebyggelselämningar från brons- och järnålder samt ett senvikingatida–tidigmedeltida gravfält vid Skämsta (Frölund & Larsson 2002). Inom ramen för E4-projektet har år 2002–2004 boplatslämningar och gravar från bronsålder, järnålder och medeltid under-sökts på flera platser vid Svanby och Vallby (Renck 2004; Häringe Frisberg & Renck 2005; Seiler 2005; Häringe Frisberg & Seiler 2005). Dessutom har väg-korridoren närmast norr och söder om det nu aktuel-la undersökningsområdet förundersökts genom kar-tering och sökschaktsgrävning. Sökschakten ligger som närmast 80 meter norr och 240 meter söder om

Djurstuganlokalen (Larsson & Åstrand 1996:22f). Ytterligare en kartering av den fossila åkermarken har utförts genom projektet Skog & historia så sent som våren 2003 (RAÄ 416).

De båda mellanneolitiska boplatserna RAÄ 315 och RAÄ 316 på Torslundaåsen är kända sedan 1880-talet. De ligger i en relativt brant sydsluttning av Torslundaåsen och är delvis överlagrade av ett större järnåldersgravfält och ett mindre bronsåldersgrav-fält (RAÄ 124, RAÄ 126, RAÄ 135 och RAÄ 141). Åskrönet ligger drygt 50 meter över havet medan bo-platserna befinner sig i intervallet 35–46 meter över havet. RAÄ 315 är den mindre av boplatserna och kallas det sydvästra boplatsområdet medan den 100 meter bort belägna RAÄ 316 är större och kallas det nordöstra boplatsområdet. Arkeologiska undersök-ningar av olika dignitet har utförts ett flertal gånger på platsen: 1905, 1909, 1910–1911, 1919, 1934, 1953 och 1975. Till en början var det renodlade forskningsundersökningar, men från 1934 i form av exploateringsundersökningar med anledning av om-läggningar av vägen. Förutom stora mängder grop-keramik, som kan hänföras till yngre GRK (gropke-ramisk kultur) (Fagervik III–IV eller horisont 4) av både fast och porigt gods, har brända och obrända ben, lerklining, figuriner samt föremål och avfall av kvarts, bergart, skiffer, sandsten och flinta påträffats. Tillgängliga strandlinje- och 14C-dateringar visar att boplatserna varit i bruk under MNB (mellanneoli-tikum), omkring 2850–2500 f.Kr. (sen horisont 4), men både keramik av äldre typ och dateringar pekar på en eventuell bosättning redan under MNA, äldre GRK (horisont 3) (Segerberg 1995; jfr. Björck 2003; SHM 12639, 14270, 14540, 16377, 21307, 25217 och 32309).

Platsen Djurstugan

Undersökningsområdet låg på en platå i gränszonen mellan moränen och dalgången, som mot väster och nordväst sluttar ned mot Tämnarån. Den omkring-liggande marken består av delvis storblockig morän, medan själva boplatsytan var belägen i en siltig–lerig sänka, som i norr, öster och söder inringades av en hästskoformad vall av morän, med öppning åt väs-ter. Höjden över havet är 38–40,6 meter och lokalen har vid en havsnivå knappt 40 meter över dagens le-gat på ett näs av en större halvö (Björck & Guinard 2003:24).

Ett stort antal fossila odlingslämningar finns i om-rådet och även den neolitiska lokalen överlagrades av en fossil åkermark med röjningsrösen (fig. 6). Vid laga skiftet låg själva undersökningsområdet ännu under Vallby, men har genom en från 1600-talet fortgående expansion av Fors säteri sedermera kommit att ligga

12 Djurstugan

Fig. 6. Plan över förundersökningsområdet i form av en rektangel inom vägområdet, samt karte-rad fossil åkermark i dess närhet. Längst i nordväst ses Vallbytorp. En bortprioriterad rastplats är anledningen till vägområdets egendomliga utseende. Skala 1:3 000.

under den senare fastigheten. Den lilla, cirka 50×20 meter stora fossila åkern som delvis sammanfaller med undersökningsområdet, har troligen uppodlats först i och med laga skiftet på 1800-talet (Larsson &

0 50 m

/

Vallbytorp

Förundersöknings-område

Y 1594750

Y 1594500

Vägområde

Vägområde

X 6689750

X 6690000

Åstrand 1996:17f). I modern tid har området huvud-sakligen varit barrskogsbevuxet med gran, tall och en. Vanlig barrskogsundervegetation samsades dock med mer specifika kulturväxter, vilket skvallrar om den fossila odlingen än idag.

Förundersökning, FU 13

Förundersökning, FU

Förundersökningsområdet var en cirka 110×60 me-ter stor nordnordväst–sydsydöstlig rektangel belä-gen inom vägkorridoren för den planerade väg E4. Förundersökningarna koncentrerades till områdets nordöstra del, där utredningsfynden framkommit.

Målsättning

Vid utredningen gjordes fornlämningsbedömningen utifrån fyndmaterial, topografi och höjdnivån över havet. Utifrån utredningen bedömdes Djurstuganlo-kalen som en stenåldersboplats, med reservation för att keramiken var av ”allmänt förhistorisk typ” (Björck & Guinard 2003).

Det primära syftet med förundersökningen var att klargöra fornlämningens tidsställning, utbredning och typ samt utifrån detta formulera dess vetenskap-liga potential inför en eventuell särskild arkeologisk undersökning. Det fanns dels en möjlighet till en neo-litisk bosättning, dels att lokalen hade lämningar som kunde relateras till de närbelägna undersökta boplat-serna och gravarna vid Vallby (Seiler 2005; Häringe Frisberg & Seiler 2005).

Metod

Vid utredningen grävdes tre provgropar à 0,2×0,2 meter med spade och materialet handsållades. Efter-som utredningen inte säkert kunde visa om fornläm-ningen var neolitisk angavs i undersökningsplanen för förundersökningen att metodvalet skulle vara flexibelt och grundas på lämningarnas karaktär vart-efter förundersökningen fortskred.

Båda förundersökningarna dokumenterades ge-nom UV:s fältdokumentationssystem Intrasis, där inmätningar gjordes digitalt med totalstation. Foto-dokumentationen skedde med en digital kamera. Förutom grävmaskin användes gotlandshacka och skärslev samt torrsåll med maskvidd 4 millimeter vid undersökning. Sektioner av anläggningar och schakt dokumenterades genom digital inmätning och foto-grafering, samt beskrivning och handritning.

Förundersökning

Grundat på antagandet att lämningarna kunde vara av järnålderskaraktär, togs inledningsvis sökschakt upp maskinellt med en traktorgrävare med plansko-pa, varefter handresning tog vid. Schakten placera-des med en huvudsakligen nord–sydlig utsträckning med ungefär 10 meters mellanrum så att de drogs tvärs genom moränvallen i norr och söder och över den mellanliggande fyndförande fossila odlingsytan. Sökschakten var mellan 4,5 och 18 meter långa och 1–2 meter breda. Sex sökschakt grävdes med en sam-manlagd yta av drygt 103 kvadratmeter (fig. 7). När ett fyndförande lager med anläggningar lokaliserades under det fossila odlingslagret, övergick man till att gräva 1×1 meter stora rutor för hand. Dessa place-rades med ett inbördes avstånd av ungefär 10 meter, för att kunna avgöra lokalens fysiska begränsning och lämningarnas karaktär. Rutorna lades efter to-pografiska förutsättningar, vilket i den steniga morä-nen gjorde att det verkliga avståndet mellan enskilda rutor kunde variera mellan 5 och nästan 15 meter. Sammanlagt 18 sådana rutor grävdes stickvis (i grä-venheter) inom den nordöstra delen av förundersök-ningsområdet, både i den fossila odlingsytan och i den omgivande moränvallen. Sticken var 5 centime-ter djupa och som mest grävdes nio stick i en ruta, dock vanligen två till fyra stick. Rutorna grävdes till dess att minst ett fyndtomt stick kunde konstateras, och/eller den naturliga undergrunden tog vid.

De fossila odlingslämningarna dokumenterades genom kartering och delvis genom undersökning. Två röjningsrösen (A243 och A306) grävdes då det var viktigt att säkerställa att det ej rörde sig om gra-var. Två schakt som fungerade som sektioner grävdes genom röjningsrösena med grävmaskin, varefter de rensades och dokumenterades i sektion genom ritning och fotografering. Den fossila odlingsytan inom mo-ränvallen och samtliga sju röjningsrösen inom under-sökningsområdet dokumenterades i plan genom in-mätning med totalstation, beskrivning och fotodoku-mentation. Dessutom möjliggjorde de sökschakt, som drogs med avsikt att lokalisera förhistoriska fynd och anläggningar inom moränsvackan, en vertikalstrati-grafisk dokumentation av det fossila odlingslagret.

14 Djurstugan

0 10 m

646

650

614

433306

862

806

13631411

628

243

221206229

640 587

583

599

514

530

/

Y 1594750

Y 1594700

X 6689900

X 6689950

Fig. 7. Plan över förundersökningsområdet med ID för schakt och anläggningar, samt rutor utan ID. Fossila odlingsytor kantade av röjningsrösen är också markerade. Huvuddelen av förundersökning-arna genomfördes inom den östra, ofyllda fossila odlingsytan. Skala 1:700.

1411

221

206229


Kompletterande förundersökning

Vid den kompletterande förundersökningen avbana-des inledningsvis den del av det fossila odlingslagret som låg inom undersökningsområdet med grävma-skin. Därefter förtätades rutnätet inom den fossila åkermarken till ungefär var tredje till var femte me-ter. Ett sammanhängande område om 6 kvadratme-ter handgrävdes också vid och omkring en misstänkt anläggning i östra kanten av undersökningsområdet. Dessutom gav Länsstyrelsen tillåtelse till att sex rutor grävdes utanför vägområdet, men inom moränsvack-an, för att om möjligt kunna avgöra fornlämningens utbredning och avgränsning åt öster.

Flertalet rutor grävdes på den avbanade ytan, vil-ket gjorde att det i jämförelse med den första för-undersökningen krävdes färre stick för att nå under-grunden. Detta kunde göras eftersom den föregående förundersökningen visat att odlingslagret inte inne-höll några fynd. Samtliga rutor grävdes stickvis i gräv-enheter om 5 centimeter, mellan ett och fyra stick. Rutorna grävdes till dess att den naturliga under-grunden tog vid. Sammanlagt grävdes 18 rutor vid den kompletterande förundersökningen (fig. 7).

Förutsättningar och prioriteringar

Omständigheterna kring de båda förundersökning-arna var generellt goda. Dock medgav inte de kort-variga undersökningarna att vattensållning kunde ordnas, vilket hade krävt alltför stora logistiska lös-ningar i relation till insatsen. Torrsållningen blev där-med tidskrävande till följd av den finkorniga jorden.

Olyckligtvis hade också de skogsavverknings-maskiner som förberett platsen inför undersökning gjort stor åverkan på fornlämningen, genom att dju-pa hjulspår korsade moränsvackan. Hjulspåren var ställvis flera decimeter djupa, som mest en halvmeter, och hade en öst–västlig utsträckning. Ett par hjul-spår, som gjort mindre skada, fanns i norra kanten av sänkan, medan ett annat par hjulspår i södra delen hade gjort betydligt större skada, bland annat genom att fordonet synbarligen hade kört fram och tillbaka upprepade gånger (fig. 19).

De fornlämningar som förväntades framkomma vid den ursprungliga förundersökningen var gravar från bronsålder/äldsta järnålder och/eller lämningar från en utmarksbebyggelse från järnålder. Lämningar från neolitikum kunde dock inte uteslutas. Efter den ursprungliga förundersökningen kunde konstate-ras att platsen hyste en sentida fossil åkermark som överlagrade neolitiska lämningar. Den kompletteran-de förundersökningen skulle därför närmare avgöra vilken karaktär, datering och utbredning dessa läm-ningar hade. Eftersom det krävdes två förundersök-

ningar, med olika personalstyrka, uppstod givetvis en del kostnads- och tidsförluster.

Inledningvis prioriterades sökschaktsgrävning för att enkelt kunna identifiera anläggningar. När även ett fyndmaterial av neolitisk karaktär framkom över-gick man till rutgrävning och sållning för att bättre kunna tillvarata detta.

Resultat

Sammanlagt undersöktes 30 kvadratmeter i hand-grävda rutor och 103 kvadratmeter i maskingrävda schakt inom ett cirka 1 300 kvadratmeter stort om-råde motsvarande den västra delen av moränsänkan, inom vägkorridoren. Den handgrävda ytan motsva-rade 2,3 procent av området, medan den maskin-grävda utgjorde ytterligare 7,9 procent, totalt 10,2 procent. I tillägg till detta grävdes 6 kvadratmeter i rutor utanför vägområdet i den innersta, östra delen av den siltiga/leriga sänkan, ett område motsvarande ungefär 350 kvadratmeter, vilket betyder att 1,7 pro-cent av den ytan undersöktes.

Sammanlagt karterades 25 arkeologiska objekt, varav ett utgick och tolv utgjordes av störningar. Av de resterande tolv undersöktes fem vid förundersök-ningen. Den relativt höga andelen störningar kan sannolikt tillskrivas den fossila odlingen, som läm-nat efter sig mörkfärgningar efter stubbrytning och stenlyft.

Fossil åkermark

Inom och intill förundersökningsytan fanns flera fossila odlingslämningar med förmodad datering till 1700- och 1800-talen (RAÄ 407, RAÄ 416 och RAÄ 417; fig. 8). Två fossila åkrar, en i väster och en i öster, fanns inom norra delen av undersöknings-området, den östra dock endast till hälften belägen inom vägområdet (fig. 6 och 7). En stenmursliknande vall (RAÄ 417) passerade området i sydväst, troligen överensstämmande med den gräns mellan in- och ut-ägor som finns på Vallbys storskifteskarta av år 1787. Enligt kartmaterialet från 1700- och 1800-talen ska området också hysa en ägogränsmarkering i form av ett femstenarör, på andra sidan vallen i sydväst.

Femstenaröret kunde med stor sannolikhet identi-fieras som en ansamling av block. I övrigt bedömdes inga arkeologiska insatser som nödvändiga inom hela den södra hälften av undersökningsområdet.

Den västra odlingsytan var cirka 40×10–20 meter stor och omgavs av minst fem röjningsrösen (Larsson & Åstrand 1996:14ff). Fyra av dessa karterades och ett av röjningsrösena i nordväst, A306, undersöktes till 25 procent genom en maskingrävd sektion. Rö-set såg före undersökning ut som två sammanvuxna

16 Djurstugan

röseliknande stenhögar eller stenvallar, varför det behandlades som en enda anläggning. Den var oval och 5×6 meter stor och 0,8 meter hög. Stenmaterialet var i storleksordningen 0,15×0,35 meter till 1,2 me-ter och fyllningen var myllig och humös. Den västra delen av anläggningen var 5×3 meter stor, med i den norra delen ett 2,1×1,1 meter stort block med flat översida. I sektion såg man att röset var uppbyggt kring större markfasta block, från 0,4–0,45 meter stora och större. I fyllningen låg större och mindre stenar blandade och det låga mellanpartiet mellan de båda halvorna uppvisade endast mindre stenar i sektionen. Överst i anläggningen fanns ett cirka 0,1 meter tjockt mylligt lager.

Den östra odlingsytan var belägen inom en 80×40 meter stor hästskoformad moränvall. Den fossila åkermarken inom vallen, registrerad som RAÄ 416, hade en utbredning av cirka 50×15–25 meter, om-kring 820 kvadratmeter. Profilen var plan och av-gränsningen mot den kringliggande steniga morän-formationen distinkt. Hela ytan omgavs av upplagd odlingssten. Dessutom fanns minst fem röjningsrö-sen, varav tre i den västra delen. I likhet med vissa an-dra fossila åkrar i området saknar denna odlingsyta avgränsande diken (jfr RAÄ 407). Enligt laga skiftes-kartan och den kartering som tidigare utförts hade RAÄ 416 en nordöst–sydvästlig utbredning, men vid förundersökningen konstaterades en mer öst–västlig riktning. Endast knappt hälften av odlingsytan, den västra delen, låg inom undersökningsområdet. Enligt en kommentar från Skog och historia-inventeringen tyder stenigheten på att åkern har brukats med hacka (RAÄ 416), men uppgifter från den sista brukaren vi-sar ändå på att man i sen tid brukat hästen i jordbru-ket (Häringe-Frisberg, muntlig uppgift).

Genom att studera både horisontal- och vertikal-stratigrafin i såväl de maskindragna schakten som i

Fig. 8. En typisk fossil åkerlämning i Djurstugans när-het, med stenröjda åkerytor kantade av röjningsrösen. Foto: Anton Seiler (U3965_18).

rutorna kan en bild av den fossila odlingsytan och dess förhållande till den omgivande moränmarken upprättas. Undergrunden utgjordes av morän i val-len och siltig lera/lerig silt i svackans västra, norra och södra del, samt silt i dess innersta östra del. Un-dergrunden påträffades alltifrån direkt under vegeta-tionsskiktet, i de stenigaste partierna, till nedåt 0,5 meter under det nuvarande vegetationsskiktet, dock vanligen 0,05 till 0,3 meter. Mellan moränen och vegetationen förekom en myllig jordmån, utom i de stenigaste partierna. Denna tolkas inte primärt som rester av ett odlingslager, utan utgör mindre steniga partier av den i området annars mer blockiga morä-nen, med en djupare jordprofil. Denna jordmån sak-nar i princip en utbildad podsolprofil, vilket vore det normala i morän. Jordmånen utgör istället en brun-jord med bra förna, avsaknad av urlakningsskikt och ett tjockare brunt anrikningsskikt. Detta styrks av uppmätta pH-värden, som förutom i odlingsmarken även i moränvallen ligger mellan cirka 6 och 7 (se Sär-skild arkeologisk undersökning, s. 61–65). En podsol hade istället haft tydligare och tunnare blekjords- och rostjordshorisonter samt ett pH kring 3–5 (Gillberg 1979:61f). Förklaringen till förekomsten av brunjord kan vara att marken är förhållandevis kalkrik. Från Gävlebukten har kalkhaltigt material istransporte-rats bland annat till nordvästra Uppland under den senaste istiden. Detta ger också en förklaring till den relativt omfattande förekomsten av uppodling i till synes dåliga, men uppenbarligen goda lägen inom moränen. Dock måste påpekas att det flerstädes har varit svårt att säkert skilja den naturliga brunjorden från odlingshorisonten.

Inom moränsvackan har den gynnsamma jord-månen utnyttjats för odling, med ett 0,1–0,2 (0,4) meter tjockt matjordslager överst. Under detta od-lingslager fanns ett gulbrunt, humöst och siltigt lager ovan undergrunden, med neolitiska fynd. Lager och fynd av förhistorisk och historisk karaktär var en-dast blandade i ett litet område i öster, som utgjorde en utskjutande moränklack. Denna sammanföll med det område där lämningar av neolitisk karaktär först framkom.

En mycket intressant iakttagelse är också det mindre inslag av kol som förekom i såväl rutor som sökschakt, oftast redan direkt under vegetationsski-tet och därefter nedåt till som mest 0,4 meters djup. Kolförekomsten fanns i 15 rutor, varav 11 inom den fossila åkermarken, samt i 4 av sökschakten. En san-nolik tolkning är att kolet utgör spåren av en första röjningfas med svedjning. En hållpunkt till denna röjning är daterat tallkol från den särskilda arkeo-logiska undersökningen, funnet i vad som förefaller vara spåren efter röjningsfasen, och daterat till 1650–1950 e.Kr. (Poz-6252, 1 σ). Detta styrks av att yngre


rödgods, tegel och sentida glas fanns i odlingslagret, liksom inte minst resultaten från studiet av det histo-riska kartmaterialet.

Av de tre röjningsrösen som låg inom undersök-ningsområdet undersöktes ett, A243, till 50 procent genom en maskindragen sektion. Formen i plan var rundad och röset var flackt, 2,7×2,4 meter stort och 0,5 meter högt. Det fanns antydan till en kantkedja i väster och sydväst. I norr och nordväst var röset eventuellt något skadat av de intilliggande hjul-spåren från skogsmaskinerna. Stenarna var mellan 0,2×0,2 meter och 0,5×0,7 meter stora. Fyllningen bestod av mylla och humus. I sektion var anlägg-ningen uppbyggd på och kring ett par större block, uppemot en meter stora. Dessa block syntes tydligt i sektionen. Marken under röset bestod överst av ett mörkt siltigt och humöst lager med kolinblandning, upp till 0,3 meter tjockt. Den understa delen av detta lager blev successivt ljusare, och övergick gradvis i den gulfärgade siltiga leran som fanns i botten. Ste-narna var annars fördelade allteftersom som de kas-tats upp, större blandade med mindre, på samma sätt som i A306.

Ytterligare ett röjningsröse dokumenterades i plan, A433, med en avlång, nästan triangulär form. Röset var 3,8×2,4 meter stort och cirka 0,7 meter högt. Ingen kantkedja kunde urskiljas. Stenarna var i storleken 0,1×0,1 meter till 0,5×0,6 meter. Fyllningen föreföll vara blandad mull och brunaktig lera.

DiskussionUndersökningen av den fossila åkermarken bjöd på en del intressanta iakttagelser. I syfte att fastställa om röjningsrösena egentligen kunde vara röseliknande gravar eller om de dolde andra konstruktioner under-söktes två av dem med grävmaskin. Anläggningarna visade sig bestå av löst uppkastad odlingssten utan fyndförekomst. Under anläggningarna vidtog ett la-ger med kolinblandning, varunder den opåverkade undergrunden tog vid. Detta lager med inslag av kol oberverades över hela den siltiga/leriga svackan och härstammade från en första röjningsfas. Överst i la-gerföljden fanns inom samma område ett cirka 0,1–0,2 meter tjockt matjordslager, ställvis djupare. Odlings-lagret har ursprungligen troligen beretts med hjälp av hacka, men sedermera med hjälp av hästdragen plog, enligt uppgift av sonen till den siste brukaren.

De undersökta röjningsrösena var utpräglade od-lingsrösen. Den mycket steniga morän som uppod-lats talar för en kontinuerlig tillförsel av sten under brukningstiden, och av olika storlek, det vill säga det som för stunden var i vägen för jordbruket. Man har lagt upp sten vid närmaste block, sådana större ste-nar som ändå inte varit lönt att flytta på. Därefter har rösena gradvis vuxit.

Utifrån den makrofossil- och vedartsanalys som gjor-des vid den särskilda arkeologiska undersökningen kan en grupp växter knytas mer eller mindre direkt till odlad, mullrik kulturmark, såsom svinmålla, blåsuga, veronika, viol, starr och en. En annan grupp växter som förekom på platsen kan istället kopplas till den barrskog som återerövrade området under 1900-ta-let, så som gran, tall, en, vitklöver, viol, gräs och hal-lon. Vissa av sistnämnda växter är också typiska för det storskaliga skogsbrukets kalhyggen, exempelvis hallon. Ytterligare en iakttagelse är att växtligheten speglar en rik undervegetation, vilket i kombination med ett neutralt pH-värde och kalkhaltig jord för-klarar den brunjord som har konstaterats på platsen. Att majoriteten av det makrofossila materialet är helt modernt understryks av att en stor andel är obränt, samt att granbarr dominerar stort i det brända mate-rialet. En förklaring till detta förhållande är att sko-gen redan vid åkermarkens etablering bestod huvud-sakligen av gran, liksom idag (bilaga 6, 7).

Utifrån kartmaterial, fynd och en 14C-datering kunde det fastställas att den fossila åkermarken hör till framför allt 1700- och 1800-talen, möjligen med en början i 1600-talets andra hälft, och med en sista användning in på 1900-talet.

Neolitiska lämningar

FörundersökningRedan vid den inledande sökschaktsgrävningen upp-täcktes neolitiska lämningar i ytan inom moränval-len. Fynden framkom i mitten av schakt 599 direkt under det cirka 0,1 meter tjocka odlingslagret, i ett upp till 0,25 meter mäktigt gult, siltigt och humöst lager. Undergrunden bestod här av en gul siltig lera eller lerig silt. Samtliga fynd framkom i det mellan-liggande lagret, som var tjockast vid vägkorridorens gräns mot öster. Den första neolitiska keramikskär-van hittades vid schaktningen och fler påträffades vid rensning av flera mörkfärgningar i schaktets norra del, i förlängningen av en från söder utskjutande min-dre moränklack. Både anläggningar och fynd hade påverkats av odlingen i detta område, då enstaka te-gel förekom blandat med förhistoriska fynd, men var trots det relativt välbevarade.

Fler fynd framkom snart vid upprensning av schaktmassor vid sydöstra delen av schakt 599, söder om mörkfärgningarna. De utgjordes av 64 skärvor keramik, delvis dekorerade, samt 3 mindre kvarts-avslag. Fynden kom här överst i det siltiga lagret och i anslutning till en stubbe, som kan ha dragit upp fynden mot ytan.

Genom schakt- och anläggningsfynden samt fynd i fyra av de kvadratmeter stora rutorna (varav tre dock grävdes vid den kompletterande förundersök-

18 Djurstugan

ningen) kunde lokalens utbredning inom vägområdet inringas till ett 120 kvadratmeter stort oregelbundet område med en utsträckning av 15×7 meter (nord-väst–sydöst) inom vägområdet. I dessa fyra rutor kom 20 keramikfragment, 1 kvartsavslag, 3 brända ben och 2 bitar bränd lera.

Kompletterande förundersökningVid den inledande förundersökningen kunde neoli-tisk keramik av stridsyxetyp kopplas till anläggning-ar såsom en ränna och några stolphål, vilka upprädde inom en begränsad yta. Misstankar fanns att forn-lämningen kunde vara ett så kallat dödshus, tidigare känt från samma period vid Söderby i Turinge socken i Södermanland och Bollbacken i Tortuna socken i Västmanland (Artursson 1996; Lindström 2000). Därför blev upplägget för den kompletterande förun-dersökningen att närmare karaktärisera och avgränsa dessa lämningar, vilket gjordes med hjälp av rutgräv-ning samt avbaning av hela den fossila odlingsytan, omkring 240 kvadratmeter, inom vägområdet i väs-tra delen av sänkan.

I direkt anslutning till och delvis överlappande rännan A221 i öster, grävdes en sammanhängande yta om 6 kvadratmeter i rutor (fig. 7, 9a). Rutorna grävdes ned till anläggningsnivå. Delar av de båda västra rutorna var dock bortschaktade vid den före-gående sökschaktningen. Under ett 0,1 meter tjockt odlingslager med inblandning av tegel fanns en något flytande övergång mot en mörk, brunsvart lerig silt med spridda kolbitar och skärvsten, tolkat som ett omrört, svagt fyndförande kulturlager. Denna mörka silt hade en diffus övergång till rännan A221 i väster. 0,1–0,2 meter under vegetationsskiktet påträffades ett ljusbrunt siltigt fyndförande lager, som i norr var ordentligt grusigt och stenigt. I den norra delen fanns också upp till 7 liter skärvsten. I rutorna påträffades keramik (35 fragment) och bränd lera (3 fragment), främst i söder (fig. 12 och 14). Undergrunden utgjor-des av lerig silt, utom längst i söder där moränen framskymtade.

För att avgränsa lokalens utbredning utanför ex-ploateringsområdet grävdes sex stycken kvadratmeter stora rutor inom den forna odlingsmarken i den inre, östra delen av sänkan (fig. 7). I fem av dessa rutor påträffades fynd i form av 4 bitar kvarts, 4 keramik-fragment, 3 brända ben och 1 bit lerklining. Fynden påträffades direkt nedanför till 0,15 meter under det cirka 0,1 meter tjocka odlingslagret. Odlingslagret var dock mycket tunt eller nästan obefintligt i de tre östligaste rutorna, men fynden kom där på motsva-rande djup, cirka 0,1–0,35 meter under markytan. Denna östra del av lokalen sammanhänger naturligt med den västra, med en utbredning sannolikt minst dubbelt så stor som den västra, i princip täckande

hela inre delen av moränsvackan. Sammantaget har lokalen varit minst 400 kvadratmeter stor.

Anläggningar och konstruktionerMörkfärgningarna förekom koncentrerat inom ett knappt 6×4 meter stort område och konstaterades utgöra anläggningar. De undersöktes med skärslev till 50 eller 100 procent och insamlingsmetoden var torrsåll eller handplock. Anläggningarna utgjordes inom koncentrationen av en ränna och tre stolphål. Sex meter norr om dessa undersöktes en förmodad anläggning, en lerfläck, som dock utgick efter under-sökning. Utöver dessa, och de fossila odlingslämning-arna, inmättes elva störningar i form av djupa ma-skinspår, liksom en störning av okänt slag. En tolk-ning är att den sistnämnda kan ha haft ett samband med odlingsverksamheten. Ett stolphål (A206) och rännan (A221), samt störningen (A1345), var fynd-förande (fig. 12 och 14). I det sistnämnda fallet rör det sig om en bit lerklining.

A221, ränna Rännan framträdde mycket tydligt i plan vid den första rensningen, men bleknade snart i den torra siltiga leran (fig. 10). Den hade ett jordnötsformat utseende och var över 4 meter lång, varav knappt 2 meter i nord–sydlig utsträckning, och knappt 3 meter i nordöst–sydvästlig utsträckning. Bredden var cirka 0,75 meter i söder, 1,2 meter i böjen och omkring 1,4 meter i den östra delen. Fyllningen utgjordes av en gråbrun flammig silt med förekomst av såväl skärvig sten som natursten. Avgränsningen mot öster var dif-fus, med en fyllning av mörkbrun silt som var svår att skilja från odlingslagret.

Anläggningen undersöktes genom en böjd sek-tion, där en sydlig, en mittersta och en nordlig del av sektionen grävdes separat (fig. 9b). Djupet var 0,05 meter i söder och mitten och 0,08 meter i norr. Sam-manlagt framkom 2,5 liter skärvsten i den undersökta delen. Fynd av keramik förekom i ytan och i de båda sydligaste sektionerna, totalt 33 fragment (fig. 12).

Tre mörkfärgningar i anslutning till rännans södra del misstänktes utgöra stolphål och undersöktes där-för separat. Mörkfärgningen längst i söder utgjordes av en naturlig färgning i ytan och de båda andra tol-kades utgöra delar av rännans något flikiga begräns-ning.

Trots att rännan var tydlig i plan, kunde ingen tyd-lig nedgrävning konstateras i sektion, utan avgräns-ningen syntes som diffusa fläckar av grå silt mot den gula undergrunden. Anläggningen tolkas trots detta som en del av en konstruktion, främst grundat på dess tydlighet i plan och den relativt rika förekom-sten av natursten, skärvsten och fynd. Sannolikt har anläggningen utsatts för kraftig bortodling. Anlägg-


Fig. 9a. Schematisk förklaring till de sektioner (fria grävenheter) som grävdes i rännan A221 (ej skalenlig).

Rutgrävt område Mörk brunsvart lerig silt,spridda kolbitar, spriddakantiga stenar (odlingslager)

Tegel (stick 1)Stubbe

A206A221

Mörkbrun silt(påminner om odlingslagret)

A221Schematisk framställning, ej skalenlig

2 m

1,1 m

0,75

m

1,18 m

S-sektion

A221Schematisk framställning, ej skalenlig

0,9 m

Mitt-sektion

N-sektion

Stubbe

Stubbe

Stubbe

Fig. 9b. Plan över den rutgrävda ytan om 6 kvadratmeter intill rännan A221. De omrörda lagren, påverkade av odlingen, är markerade.

20 Djurstugan

ningen tolkas som botten av ett dike, med oklar funk-tion och datering.

A206, stolphålAnläggningen var drygt 0,4 meter i diameter och 0,21 meter djup (fig. 7). Fyllningen bestod av ljusbrun silt med mycket sot och kol. Stolphålet hade en skoning av mindre stenar. Profilen var skålformad med en tyd-lig färgning efter själva stolpen. En skärva förhisto-risk keramik framkom i botten av anläggningen. Ett kolprov och ett miljöprov insamlades också. Vedar-tsanalysen visade att kolet var från tall (bilaga 6).

A229, stolphålStolphålet syntes som en mörkfärgning och fortsat-te in under schaktets begränsning i norr (fig. 7). Ut-bredningen var något oval, minst 0,5×0,55 meter i plan. Anläggningen undersöktes inte vid förunder-sökningen.

A1411, stolphålAnläggningen framkom under rännan A221, i dess östra del (fig. 7). Den rensades inte fram helt under förundersökningen. Själva fyllningen av gråbrun flam-mig silt kunde svårligen skiljas från rännan A221,

men i sektion framträdde den tydligare. Stolphålet var 0,34×0,18 meter (öst–väst) och hade ett största djup av 0,12 meter. Anläggningen hade brant sluttande si-dor mot en ojämn botten. I fyllningen fanns enstaka kolfragment, tolkade som rotkol, och en sten.

TolkningAnläggningskoncentrationen bestående av en ränna med tre stolphålen inom en meters avstånd, bör ses som del av en konstruktion. Rännans fortsättning åt nordöst var svår att avgöra, på grund av den flammiga utflackningen åt detta håll. I denna del var stolphålet A1411 beläget. Stolphålet tolkades som stratigrafiskt beläget under rännan. Troligen var anläggningarna här kraftigt störda av sentida verksamhet, odling och/eller skogsmaskiner. De båda övriga stolphålen var däremot mycket tydliga och A206 hade konsta-terat stolpvirke av furu (se nedan).

Vad anläggningarna representerar är osäkert uti-från enbart förundersökningsresultaten, men en inte allt för vågad gissning är att någon form av stolp-byggt hus stått här, där rännan mycket väl kan ha ingått som ett konstruktionselement. Placeringen av stolphålen i relation till rännan är dock problematisk och svårtolkad.

Fig. 10. Foto över rännan A221 framrensad i plan före undersökning, med stolphålet A206 redan undersökt intill. Från väster. Foto: Hanna Larsson (U3965_13).


En intressant iakttagelse är att den underliggande le-ran/silten på flera håll intill rännan hade en tydlig röd färg, vilket med beaktande av förekomsten av skärv-sten, kol och sot i lager och anläggningar tyder på att någon form av konstruktion kan ha brunnit på platsen.

FyndFyndmaterialet dominerades av keramik, men även slagen kvarts och brända ben förekom. Fynden fö-rekom med varierad frekvens över lokalen, men sär-skilt frekvent kring de konstaterade anläggningarna i östra delen av vägkorridoren (fig. 11–14).

Bergart och mineralVid förundersökningen framkom av bearbetad sten endast kvarts, sammanlagt 8 fragment till en vikt av 88 gram (tab. 1). Inom vägområdet i väster påträffa-des tre fragment strax söder om anläggningarna och en kärna intill moränen i norr. Öster om vägområ-det inom svackan fanns två avslag, en kärna och en nodul (fig. 11). Såväl bipolär- som plattforms- och städteknik har använts. Två bitar kvarts, en kärna och ett avslag, har skärande eggar. Ett avslag (F27) har genomgått slitspårsanalys (bilaga 4). Resultatet presenteras tillsammans med fynden från den särskil-

da arkeologiska undersökningen. Kvartsfynden kom i det fyndförande lagret i stick 1 till 3, räknat under odlingslagret.

KeramikAll keramik härrörde från kärl och från alla delar av kärlen. Keramiken utgjorde den klart största delen av det totala fyndmaterialet med 165 kärlfragment till en vikt av 297,1 gram (tab. 2). Genomsnittsvikten var 1,8 gram och samtliga var av ett fast, bergartsmagrat gods. Ett litet antal, 32 stycken (19,4 %), utgjordes av större skärvor med en minsta yta av 2 kvadratcen-timeter. Övriga utgjordes av mindre fragment. Kärlen har troligen varit skålformiga med bukig profil och rund eller flat botten, delvis med avsatt fot. Kärlen har haft tunna till mellantjocka kärlväggar (6–11 mm) och en fin till något grövre magring (1–3,5 mm). Två uppmätta mynningsdiametrar tyder på normal-stora kärl, 18 respektive 24 centimeter. Enstaka skär-

/

0 4 m

Fig. 11. Förekomst av slagen kvarts vid förundersökningen. Antal fynd i rutor och fyndenheter. Skala 1:400.

Kvarts från FU

1 st.2 st.3 st.VägområdeRutor och schaktOdlingsyta

Tabell 1. Fynd av kvarts vid förundersökningen.

Material Typ Vikt, g AntalKvarts Fragment 5,6 3Kvarts Avslag 4,8 2Kvarts Kärna 16,1 2Kvarts Nodul 61,5 1

22 Djurstugan

vor har en smulig eller krackelerad utsida. Av alla kärlfragment var 24 dekorerade, med en samlad vikt av 106,1 gram, och en genomsnitssvikt av 4,4 gram. Andelen dekorerad keramik från förundersökningen var 35,7 procent, räknat per vikt. Dekoren verkar ha varit spridd över stora delar av kärlen. Förekomman-de dekorer är inristade och stämplade streck, samt tandstämpel-, tvärsnodds- och snörintryck. Motiven är på grund av den höga fragmenteringen svår att följa, men olika typer av rader dominerar, möjligen yttäckande, samt att fiskbensmönster förekommer i ett fall. Ett par av kärlen har haft kärlväggsgropar utan annan dekor.

Den mesta keramiken hittades i det fyndförande lagret medan ett litet antal skärvor och fragment framkom i anläggningar. Särskilt rikliga var kera-mikfynden strax söder om anläggningarna, kring den omnämnda stubben. Nio rutor, varav fyra hör till de sex som grävdes sammanhängande, innehöll keramik. Tre av rutorna låg väl samlade max 8 meter väster om anläggningarna och två andra som mest 20 meter öster därom. Fynden kom övervägande i stick 1 och 2, med enstaka exempel nedåt stick 3 och 4. Från rännan A221 registrerades nio kärlfragment, varav endast en dekorerad, medan en odekorerad skärva hittades i stolphålet A206 (fig. 12).

BenVid förundersökningen tillvaratogs sex benfragment som dock inte har kunnat identifieras till art. Fem fragment är små vitbrända rörbensfragment från däggdjur som troligen härstammar från endast två olika ben (F21 och F28). Ett ben är ett litet obränt fragment från däggdjur, troligen ett rörben (tab. 3).

Benmaterialet påträffades i tre rutor, några meter väster respektive öster om anläggningarna, i stick 2 eller 4 (fig. 13).

Bränd lera och lerkliningTretton fragment av bränd lera, varav två något stör-re bitar lerklining, påträffades. Den sammanlagda vikten var 12,9 gram och de båda lerkliningsbitarna utgjorde drygt två tredjedelar av denna (tab. 4). Ler-kliningen kom relativt ytligt i det fyndförande lagret (stick 1) medan den brända leran var jämnt fördelad mellan stick 1 och 3. Den brända leran påträffades inom ett 20 meter stort område, dels i närheten av anläggningarna och dels på den övriga boplatsytan. En bit lerklining kom i störningen A1345, och en i en ruta öster om vägområdet (fig. 14).

Fig. 12. Förekomst av neolitisk keramik vid förundersökningen. Antal fynd i rutor, arkeologiska objekt och fyndenheter. Skala 1:400.

/

0 4 m

Keramik från FU

1–7 st.8–16 st.17–28 st.VägområdeRutor och schaktOdlingsyta


Sentida fyndI en ruta på den västligaste delen av lokalen, 8 meter väster om anläggningarna, påträffades ett litet frag-ment yngre rödgods överst i stick 3 (sticket innehöll för övrigt förhistorisk keramik och bränd lera). Den sentida keramiken hittades precis i övergången mellan odlingslagret och det underliggande fyndförande lag-ret. Yngre rödgods av den här typen dateras till mellan 1600- och 1800-talen (Elfwendahl 1999; Nordström,

Fig. 13. Förekomst av brända ben vid förundersökningen. Antal fynd i rutor. Skala 1:400.

/

0 4 m

Ben från FU

1 st.2 st.3 st.VägområdeRutor och schaktOdlingsyta

Tabell 2. Fynd av keramik vid förundersökningen.

Material Typ Vikt, g Antal

Keramik Odekorerad 191 141

Keramik Dekorerad 106,1 24

Tabell 3. Fynd av brända ben vid förundersökningen.


Brända ben Oidentifierade 0,74 6

Tabell 4. Fynd av bränd lera vid förundersökningen.


Bränd lera Bränd lera 4,4 11

Bränd lera Lerklining 8,5 2

muntlig uppgift). I samma ruta, i stick 2, påträffades också två skärvor buteljglas.

Ett antal småbitar av tegel framkom också på flera ställen i odlingslagret.

DiskussionVad gäller kvartsmaterialet kommer det troligen från slutfasen i reduktionsprocessen, alternativt från upp-skärpning och bearbetning av verktyg. Någon date-ring är inte möjlig, men materialet är heterogent till sin karaktär med förekomst av flera olika slagtekni-ker och kan mycket väl vara neolitiskt.

Keramiken är närmast av stridsyxetyp. Förekom-sten av kärlväggsgropar gör dessutom keramiken till ett intressant jämförelseobjekt med keramik från flera andra mellan-/senneolitiska lokaler i östra Mel-lansverige, den så kallade tredje gruppen (Graner & Larsson 2004).

Utifrån de brända benen kan inget sägas utom att de hör till däggdjur med okänd datering. Den brända leran och lerkliningen antyder, tillsammans med fö-rekomst av sot och kol i anläggningar och rutor, att den förhistoriska aktiviteten på platsen någon gång kan ha utsatts för en brand, alternativt att man vid tiden för bosättningen befattat sig med eldbefängd verksamhet i någon omfattning.

24 Djurstugan

De sentida fynden av glas, yngre rödgods och tegel hör med all sannolikhet till den odling som försiggått under 1700–1800-talen, vilket bekräftas av att de till skillnad från de förhistoriska fynden enbart förekom-mer i odlingslagret.

Analyser

Endast en mindre naturvetenskaplig analys utfördes i samband med förundersökningen. Det bedömdes att materialet från förundersökningen var för litet och/eller ointressant för någon makrofossil- eller 14C-ana-lys. Dock vedartsanalyserades träkol från stolphålet A206, som visade sig vara från tall. Provet utgjordes av kärnved, det vill säga från mitten av trädet, och virket var tydligt definierat, friskt och rakväxt. Furu är ett tåligt virke som lämpar sig väl för stolpar, till exempel i stolpbyggda hus (bilaga 6). I övrigt avvak-tades för att eventuella bättre prover skulle kunna tas vid den kommande särskilda arkeologiska under-sökningen.

I samband med den tunnslips- och termiska ana-lys på keramik samt slitspårsanalys på stenmaterial, som utfördes efter den särskilda arkeologiska under-sökningen, analyserades också tre skärvor keramik (F55, F58, F61) och ett kvartsavslag med skärande

egg (F27) från förundersökningen. Dessa resultat pre-senteras tillsammans med den särskilda arkeologiska undersökningens fynd i avsnitt Teknologisk analys av keramiken från Djurstugan, samt i bilaga 4.

PotentialFossil åkermark

De fossila odlingslämningarna utgör ett spännande och inom arkeologin till stor del outforskat område i norra Uppland. Till de få undantagen hör Barknåre-projektet, en undersökning av markanvändning och bebyggelse i en norduppländsk by under 1 000 år (Windelhed 1995).

Utifrån kart- och arkivstudier står det klart att de fossila åkrarna, anlagda av torparna under Fors och Vallby, bör ha varit i bruk från tidigast mitten av 1600-talet till början av 1900-talet. Detta bekräftas också av de arkeologiska resultaten, där en koldatering från den särskilda arkeologiska undersökningen visar att röjningsfasen kan dateras till intervallet 1650–1950 e.Kr. (Poz-6252, 1 σ). Detta styrks av de sentida fynd som fanns i odlingslagret, men inte i boplatslagret.

Förundersökningen har visat att lämningarna från den fossila odlingen i området kring Djurstugan har en stor forskningspotential. Dock räcker den insats

/

0 4 m

Bränd lera från FU

1 st.2 st.3–6 st.VägområdeRutor och schaktOdlingsyta

Fig. 14. Förekomst av bränd lera vid förundersökningen. Antal fynd i rutor och arkeologiska objekt. Skala 1:400.


som gjordes under förundersökningen för att doku-mentera denna del av fornlämningen, varför den fos-sila odlingslämningarna inte anses ha någon vidare potential under den särskilda arkeologiska undersök-ningen.

Neolitiska lämningar

Utifrån den inledande förundersökningen var det svårt att bedöma de neolitiska lämningarnas utbred-ning och vetenskapliga potential, varför en komp-letterande förundersökning också utfördes. Vid de båda förundersökningarna påträffades fynd och an-läggningar som kunde knytas till en neolitisk lokal. Den största mängden fynd framkom i anslutning till rännan A221. Fyndmaterialet stöder den tidigare fö-reslagna dateringen till mellanneolitikum B, och till stridsyxekultur.

En fyndförande yta inom moränsvackan mot-svarande de centrala och östra delarna av den forna odlingsmarken, drygt 400 kvadratmeter, har utgjort antingen en boplats eller en lokal av rituell karaktär. Den totalt sett ringa mängden fynd indikerar en kort-varig och/eller periodiskt återkommande aktivitet på platsen, vilket borde ge möjligheter till en god för-ståelse både för enskilda aktiviteter och den övergri-pande strukturen på platsen.

Lokalen vid Djurstugan föreslås antingen ha ut-gjort en specialiserad boplats nära kustbandet alter-nativt en kultisk plats för ritualer kring döden. Det speciella läget inom moränvallen i kombination med de framkomna lämningarna kan tala för en sådan plats. Bland de anläggningar som framkom påträf-fades en ränna och flera stolphål som skulle kunna utgöra en del av ett dödshus. Dödshusen är unika konstruktioner i sig, som sammantaget med andra observationer vittnar om ett rituellt användande av kremationer och förstörelse samt deponering av fö-remål i samband med bruk av eld under mellanneoli-tikum (Lindström 2000; Malmer 2002:142).

Vid förundersökningarna prioriterades området som motsvarade den fossila odlingsmarken, men det kan även finnas lämningar efter neolitiska aktiviteter i det kringliggande moränområdet, såväl inom som utom exploateringsområdet. Därför bör ytterligare rutor grävas vid en särskild arkeologisk undersökning, för att erhålla en slutlig avgränsning av fornlämningen.

Den särskilda arkeologiska undersökningen av Djurstugan kommer att kunna ge en ökad kunskap om övergången från mellanneolitikums senare del till senneolitikum i Uppland. Eftersom endast ett fåtal bo-platser från stridsyxekulturen tidigare har undersökts i Mälardalen, ger undersökningen en god möjlighet till ny kunskapsuppbyggnad. Djurstugan är troligtvis en av de nordligaste utlöparna av den vitt utbredda stridsyxe-/snörkeramiska traditionen i Nordeuropa under 2000-talet f.Kr. Lämningarna kommer därför långsiktigt att utgöra ett viktigt material för jämfö-rande studier.

Fynd från stridsyxekulturen, som kan kopplas till en enskild kontext i en boplatsmiljö, hör till undantagen. Särskilt intressant är keramikmaterialet, som uppvisar karaktäristika kännetecknande för både gropkeramik och stridsyxekeramik. Denna blandform har benämnts ”tredje gruppen” (Edenmo m.fl. 1997:189f; Graner & Larsson 2004). Att ytterligare belysa vad som sker inom keramikhantverket under övergången från mel-lan- till senneolitikum, både i form av teknologi och morfologi, är en angelägen forskningsuppgift.

Djurstugan kan, om platsen har använts en bit in i senneolitikum, ge viktig information om brytningen mellan den mesolitiska–neolitiska kustlevande livsfö-ringen och senneolitikums och bronsålderns bonde-samhälle. Dessutom ligger lokalen i den intressanta brytningszonen mellan södra Norrlandskusten och Mälardalen, vilket bland annat är synligt i skillnader i fornlämningsbilden. Sammantaget ger den särskilda arkeologiska undersökningen av Djurstugan mycket stora möjligheter till en ny kunskap som kommer att påverka den neolitiska forskningen i regionen.

26 Djurstugan

Särskild arkeologisk undersökning, SU

matskorpa/sotbeläggning på keramik, ben eller hasselnötsskal, helst i anläggningar. Att avgöra om lokalen varit strandbunden är också av vikt för att skapa en hållpunkt i den lokala och regio-nala strandlinjekronologin.

• Att belysa och studera hur platsen fungerat i det mellanneolitiska samhället

Vilken roll har lokalen haft i ett övergripande bebyggelsearkeologiskt perspektiv? Viktigt är att belysa de neolitiska kustboplatsernas placering i olika grupper, samt hur dessa fungerat och ut-vecklats över tiden. Har lokalen fungerat som en kortvarig, specialiserad plats, som en basboplats eller som en rituell samlingsplats? Vilken relation har Djurstugan till samtida bebyggelseområden som Mårtsbogruppen, Dalälvsgruppen, Vendel-gruppen och Björklingegruppen?

• Att studera relationen mellan den gropkeramiska kulturen och stridsyxekulturen

Den arkeologiska forskningens typologisering och indelning av samhället i kulturer kan vara både en tillgång och ett hinder. Är dessa schablo-ner användbara för studiet av Djurstugans plats i det samtida samhället? Främst har keramikmate-rialet använts i sådana studier, på grund av dess teknologiskt och morfologiskt lätt iakttagbara särdrag över tid. Ifråga om keramikstudier, kan den så kallade ”tredje gruppen” vara en ny in-gång i forskningen kring den sociala, rituella och ekonomiska strukturen under mellanneolitikum B och övergången till senneolitikum?

• Att bidra till förståelsen för övergången från mellanneolitikum till senneolitikum

Representerar detta skede en tydlig förändring i området eller föreligger kontinuitet över period-avgränsningen? Om en förändring kan iakttas, hur har omvandlingen av samhället i övergången till senneolitisk tid gestaltat sig? Om det råder kontinuitet eller förändring är en fråga som lämpligen kan studeras genom jämförelser med tidigare undersökta platser i regionen, såväl kust- som inlandslokaler.

Berört fornlämningsområde omfattade en cirka 90× 20 meter stor nordnordväst–sydsydöstlig oregelbun-den rektangel belägen inom vägkorridoren för den planerade väg E4. Dessutom erhölls tillstånd av Läns-styrelsen att undersöka ett område, som mest 13 me-ter brett, i direkt anslutning till exploateringsområdet i öster, längs en sträcka av ungefär 40 meter parallellt med vägområdet.

För att slutligt avgränsa lokalen grävdes enstaka rutor i moränvallen och i svackan innanför denna. Vissa av dessa så långt som 30 meter utanför den planerade vägen, (fig. 15). Den särskilda arkeolo-giska undersökningen koncentrerades till området inom den naturliga moränvallen, där anläggningar och fynd framkommit vid förundersökningen under den fossila odlingsytan (fig. 16, 17). Stora delar av ytan kunde därmed släppas tidigt under den särskilda arkeologiska undersökningen.

Målsättning

Den primära målsättningen med undersökningen var att klargöra boplatsens funktion, kronologi, rums-liga struktur och roll i det mellanneolitiska samhäl-let. Detta specificerades i fem punkter på en stigande skala, från det lilla till det stora:

• Att klargöra lokalens rumsliga organisation Hur har boplatsen strukturerats? Vilka aktivi-tetsytor kan urskiljas? Hurdan är relationen till avfall? Spatiala strukturer inom boplatser är en väg att försöka nå det bakomliggande samhället. Alternativt, om det finns ett dödshus på platsen, hur är aktiviteter ordnade i förhållande till döds-huset? Hur ser den inre uppbyggnaden av döds-huset ut, med enskilda offerhandlingar och/eller faser (jfr Lindström 2000)?

• Att skapa en djupare förståelse för lokalens kronologi Lokalens interna kronologi har en betydelse för värderingen av dess läge och samtida kontext. Det är viktigt att få dateringar med så låg egenål-der och så säker kontext som möjligt, företrädes-vis genom 14C-datering av organiskt material som


0 10 m

/

Y 1594800

Y 1594750

X 6689900

X 6690000

Fig. 15. Plan över undersökningsområdet med gränsen för vägområdet, moränvallen och den fossila odlingsytan markerade. Den avbanade ytan är markerad med nord–sydlig utsträckning. Skala 1:700.

Gräns för vägområdeUndersökningsområdeFossil åkerMoränvall

Metod

Den särskilda arkeologiska undersökningen berörde framför allt en cirka 50×40 meter stor yta, innefat-tande den östra fjärdedelen av den berörda delen av vägkorridoren samt området direkt öster därom. Detta innefattade hela moränvallen och svackan in-nanför, totalt drygt 2 000 kvadratmeter. Mer än hälf-ten av detta område var beläget utanför och öster om vägkorridoren för nya väg E4 (fig. 15).

Förundersökningarna av Djurstugan genomfördes genom handgrävning och torrsållning av 36 stycken 1 kvadratmeter stora rutor som placerades cirka var tionde meter inom förundersökningsområdet. Sprid-ningsbilden över fynden från förundersökningen indi-kerade att en rumslig organisation fanns, men utifrån det ringa antalet rutor som grävdes kunde fyndmate-rialet inte sägas representera hela boplatsen.

Vid förundersökningen påträffades inga förhis-toriska fynd i odlingslagret. Inledningsvis schakta-

28 Djurstugan

des därför vegetationsskiktet och odlingslagret bort maskinellt inom undersökningsområdet, varigenom handgrävningen av rutorna blev effektivare. Detta skedde mer konsekvent än den partiella avbaning som skedde vid den kompletterande förundersök-ningen. Vid undersökningen avtorvades och avbana-des ytan skiktvis i och omkring den stenfria sänkan, ned till anläggnings- och kulturlagernivå.

För att effektivt fastställa boplatsens utbredning och inre struktur förtätades förundersökningsnätet av kvadratmeterrutor efter avbaningen, till som mest var femte meter. Allt material vattensållades i 4 mil-limeter såll. Rutorna grävdes med ett djup varierande mellan 0,15 och 0,35 meter, tills sterilen tog vid. Be-roende på om rutorna grävdes på den redan avba-nade ytan eller i den kringliggande moränen kunde det verkliga djupet från vegetationsskitet variera stort, men motsvarade helt resultaten från förunder-sökningen. Fynden registrerades rutvis och rutorna grävdes således utan stick. Anledningen till det var att samtliga neolitiska fynd och anläggningar vid förun-dersökningen framkommit i den gulaktiga siltiga le-ran, och att ingen skiktning kunde göras inom denna. Därför ansågs det lämpligt att snabbt insamla fynden för att erhålla en slutlig fyndspridning.

Efter rutgrävning och avbaning undersöktes och dokumenterades anläggningar och konstruktioner med spade, skärslev eller gotlandshacka. Anläggning-arna rensades fram för hand och undersöktes företrä-desvis i form av snitt- eller tranchégrävning. Enskilda anläggningar av särskilt intresse totalundersöktes. För att fånga upp anläggningarna och deras relation till fynden gjordes en särskilt noggrann handrensning kring den yta där förundersökningsanläggningarna

klustrat sig, vid vägkorridorens gräns (se fig. 20 och 26 m.fl.). Rensningen skedde med hjälp av gotlands-hacka och skärslev. Den valda ytan rensades i sam-manlagt tre svep, där anläggningar och fynd mättes in efter varje svep. Den handrensade ytans djup var sammanlagt drygt 5 centimeter. Den övriga delen av fornlämningen hade utifrån rutgrävning och avba-ning visat sig mycket fyndfattig och nästan tom på anläggningar, så där bedömdes avbaning och rut-grävning som tillräcklig.

Större konstruktioner och sambandet mellan olika ytor dokumenterades genom flygfotografering på låg höjd med en radiostyrd helikopter. Samtliga fynd och anläggningar mättes in digitalt med totalstation och registrerades i UV:s fältdokumentationssystem Intra-sis. Fotodokumentationen och filmning skedde med en digital kamera. Anläggningar och konstruktioner dokumenterades genom digital inmätning och foto-grafering, samt beskrivning och handritning i plan och sektion.

För att belysa hur platsen fungerat i sin samtida kontext var det av stor vikt att erhålla en bild av plat-sens kronologi, vilket kunde fastställas genom abso-luta dateringar av enskilda anläggningar. Prover för 14C-analys togs från så säkra kontexter som möjligt, med ambitionen att i första hand analysera brända matskorpor/sotbeläggningar på keramik, djurben och makrofossil som hasselnötsskal eller sädesfrön, men även träkol. I tillägg till detta togs vedart- och makrofossilprover i lämpliga kontexter, enbart an-läggningar. En riktad provtagning för fosfat-, mak-ro-, pollen- och markkemiska analyser förbereddes i anslutning till det eventuella dödshuset, för att på mikroplanet kunna fånga betydelsefulla men små in-

Fig. 16. Panoramafoto över den huvudsakliga undersökningsytan, motsvarande den gamla odlingsytan inom den hästskoformade vallen av morän. Från väster. Foto och bildmontage: Sofie Lagerlöf.


dikationer på användning och enskilda handlingar, som offernedläggelser.

Makrofossil och osteologiskt analyserade djurben kan svara på frågor kring ekonomi och näringsfång. Vedartsanalysen gör en bedömning av kvalitén på da-terbart material möjlig och ger dessutom en möjlig-het att spåra vilka arter av skogsråvara som använts i olika typer av anläggningar, såsom stolpvirke eller ved för eldning.

Markkemiska analyser i form av fosfatprovtag-ning med ett intervall på 4 meter (som tätast) gjordes över hela undersökningsytan, för att kunna spåra lo-kala förhöjningar som inte har något rumsligt sam-band med den fossila odlingen. Dessa förhöjningar bör kunna avspegla förhistoriska aktivitetsytor. Fos-fatprover analyserades enligt både spot test- och ci-tronsyremetoden. Dessutom användes ett urval prover för pH-analys, vilket bland annat kan ge information om graden av påverkan på fosfaterna, bevarandet av brända ben eller markens lämplighet för odling.

Specialregistreringen av fyndmaterialet har utförts först efter fältarbetet. Platsens funktion och eventu-ell specialisering fördjupas ytterligare genom termisk analys, tunnslipsanalys (petrografisk mikroskope-ring) samt kemisk analys (lipider) av keramiken, och slitspårsanalys av det slagna stenmaterialet. Tunnsli-pen används för att studera lerornas och magringens karaktär den termiska analysen för att studera kera-mikens bränningstemperatur. Lipidanalysen görs för att få en djupare bild av keramikkärlens funktion. Slitspårsanalysen kan berätta om och hur stenred-skap använts. Enbart slagen kvarts, inga andra sten-material, slitspårsanalyserades från Djurstugan.

Förutsättningar och prioriteringar

Omständigheterna kring undersökningen var gene-rellt goda, vädret var exempelvis gynnsamt. Vägver-ket stipulerade dock att undersökningarna skulle vara avslutade senast den sista augusti, vilket var omöjligt med tanke på den pressade tidsplanen fältsäsongen 2003. Problemet kunde lösas genom att Vägverkets entreprenörer kunde få tillgång till den västra fjärde-delen av undersökningsområdet, som redan vid för-undersökningen visat sig vara fri från anläggningar och fynd samt att undersökningen på den övriga fornlämningsytan kunde förlängas två veckor efter ”slutdatumet”. Bristen på tid kompenserades också genom en god tillgång på arkeologer.

Den fossila åkermarken hade dokumenterats på ett nöjaktigt sätt redan vid förundersökningen, var-för endast de neolitiska lämningarna undersöktes vid den särskilda arkeologiska undersökningen. Av-görande för det effektiva genomförandet var att den finkorniga jorden kunde vattensållas. Fyndmaterialet

tvättades och basregistrerades under fälttiden, så att det tillsammans med fosfatanalysen kunde ge under-lag för prioriteringar. Det innebar att uppdaterade och aktuella spridningsbilder hela tiden fanns till-gängliga. En amanuens arbetade kontinuerligt med detta under fälttiden.

De djupa hjulspår som upptäcktes och karterades vid förundersökningen visade sig ha gjort betydligt större åverkan på fornlämningen än vad som först bedömdes. Hjulspåren, som var upp till en halvmeter djupa, gick i den södra delen av sänkan tvärs igenom det anläggningstäta området, vilket hade fått till följd att anläggningar och fynd var allvarligt störda. I vissa fall hade recenta fynd från den överliggande odlings-marken tryckts ned i det underliggande kulturlagret. Dessutom påverkades framför allt anläggningarna av en relativt hög grad av bortodling, vilket framgår nedan.

Resultat

Sammanlagt undersöktes 37,75 kvadratmeter i hand-grävda rutor och 1 288 kvadratmeter som avbanad yta inom undersökningsområdet, av ett drygt 2 000 kvadratmeter stort område beläget både inom och utom vägkorridoren (fig. 17). Totalt 19 stycken 1 kvadratmeterrutor och 3 stycken 0,25 kvadratmeter-rutor grävdes i väster, innanför vägområdet, medan 18 stycken 1 kvadratmeterrutor grävdes utanför väg-området för att få en avgränsning i öster. Den hand-grävda ytan motsvarade knappt 2 procent av hela undersökningsområdet. Räknas även förundersök-ningsrutorna in blir den rutgrävda ytan 73,75 kva-dratmeter eller drygt 3,5 procent. Dessutom handren-sades en yta uppgående till 106 kvadratmeter i det anläggningstäta området, motsvarande ytterligare drygt 5 procent. Därmed handgrävdes och sållades omkring 9 procent av undersökningsområdet, varav en proportionellt sett lika stor andel låg inom som utom vägområdet.

De neolitiska fynden framkom, liksom vid för-undersökningen, enbart i det siltiga/leriga lagret un-der den odlade jorden. Att odlingshorisonten endast innehöll recenta och inga förhistoriska fynd, tyder på att de fåtaliga fynd som en gång funnits ytligt och hamnat i odlingsmarken snart fragmenterats, vittrat och försvunnit. Att odlingen ändå måste ha berört de neolitiska lämningarna är uppenbart, med tanke på att det av flertalet anläggningar endast återstår bot-tendelar. Endast på två ställen fanns en viss blandning mellan sentida och förhistoriska fynd. Det ena var vid det anläggningstäta området intill hus 1, dock inte enbart på grund av odlingsverksamheten, utan också beroende på skogsavverkningsmaskinernas skador. Det andra var ett område i sydvästra utkanten av

30 Djurstugan

fornlämningen, vid störningen A4714, där sentida aktiviteter på samma sätt varit den bakomliggande orsaken.

Kontexter

Trots fornlämningens begränsade yta, fåtaliga an-läggningar och fyndens totalt sett ringa antal så ut-kristalliserade sig tre mer eller mindre väl avgrän-sade kontexter. En sådan utgjordes av anläggningen A3979, inklusive fyndenheten F6173.

Den andra kontexten var mindre distinkt, men ändå väl samlad inom en begränsad yta, cirka 15×10 meter (nordöst–sydväst) i direkt anslutning till, och inuti, hus 1.

Den tredje kontexten utgjordes av den mindre väl sammanhållna kategorin ”övriga fynd”, vilket motsvarar större delen av boplatsen. Denna yta, som bara delvis undersöktes då stora delar låg utanför vägområdet, skulle givetvis kunna delas upp i ytterli-gare kontexter. Detta kan dock inte göras utifrån det lilla fragmentariska materialet, som huvudsakligen kommer från rutorna (fig. 18).

Anläggningar

Sammanlagt karterades 70 arkeologiska objekt, varav 45 utgick efter undersökning och tre utgjordes av störningar. Anläggningarna utgjordes av tolv stolphål,

ett kulturlager, sex gropar, en ränna och ett röjnings-röse. Sektionsritningar över samtliga undersökta och dokumenterade anläggningar från förundersökning-arna och den särskilda arkeologiska undersökningen finns i bilaga 2. En konstruktion i form av ett stolp-byggt hus dokumenterades också, hus 1.

Av de 21 anläggningarna undersöktes 19 vid den särskilda arkeologiska undersökningen. En av de anläggningar som inte undersöktes, rännan A4515, hade redan delvis undersökts vid förundersökningen. Den andra utgjordes av röjningsröset A6444, som inte undersöktes för att de sentida agrara lämning-arna bortprioriterades vid den särskilda arkeologiska undersökningen (fig. 17).

Flertalet anläggningar antas ha påverkats kraftigt av odlingen och ett okänt antal anläggningar kan mycket väl ha plöjts bort. På samma sätt kan möjli-gen ett antal av de anläggningar som bedömdes som ointressanta (”utgår”) ha utgjort ytliga färgningar, som inte längre kunde tolkas som anläggningar.

StolphålStolphål utgjorde den största anläggningskategorin, sammanlagt tolv stycken vid den särskilda arkeo-logiska undersökningen. Alla undersöktes till 100 procent med skärslev och materialet vattensållades. Storleken på stolphålen varierade mellan 0,18 och 0,4 meter i diameter, med en ungefärligt jämn för-delning över hela skalan. Det bevarade djupet var

0 4 m

/6444

60887163

6048

6109

6225

62692840

3105

3376

3979

66314714

4735

4637

4424

44384024

4301

4333

Fig. 17. Plan över arkeologiska objekt med ID, samt rutor vid den särskilda arkeologiska undersökningen. Den avbanade ytan och den fossila odlingsytan utgör bakgrund. Skala 1:400.

SU-rutorOdlingsytaAvbanad yta


0 4 m

/

Avfallsgrop

Hus Boplats

Fig. 18. Plan över området innanför moränvallen med neolitiska fynd. De tre kontexterna ”avfallsgrop”, ”hus” och ”boplats” är markerade. Skala 1:400.

mellan 0,03 och 0,19 meter, där majoriteten låg på en dryg decimeter. Fyllningen bestod mestadels av en grå silt i olika nyanser, dock i två fall brun och i ett fall gråsvart. Ett stolphål hade en mer lerig, grå fyll-ning. Flertalet av stolphålen hade dock en mörkare färgning efter själva stolpen och en ljusare färgning efter nedgrävningen för stolpen. Endast två stolphål hade stenskoning.

Alla stolphål utom två hade en rund form i plan, där undantagen var ett med oval och ett med oregel-bunden form. I sektion dominerade de skålformade stolphålen (sju stycken), medan två hade en flat bot-ten med sneda kanter, två var u-formade och ett var spetsbottnat.

I fyra av stolphålen fanns kol i kombination med sot, medan det i ett av stolphålen förekom sot och i tre enbart kolfragment. Man kan anta att det, om kol/sot förekommer rikligt, antingen härrör från svedda stolpar (mot röta) eller möjligen från nedbrunna stolpar. Från två stolphål vedartsanalyserades kolet, varav det i A3376 visade sig vara från en inte helt förkolnad tall, medan kolet i A7190 kom från inte helt genombränd bark eller näver. Furu är vanligt förekommande som stolpvirke i huskontexter. Mak-rofossil förekom i flertalet stolphål. Bland de brända makrofossilen – de obrända kan inte vara förhisto-riska – dominerade granbarr stort vilka också får ses som ett recent inslag. För övrigt fanns kottefjäll från tall samt en i flera prover. Det fanns ingen säker kon-

textuell koppling till spridningen av makrofossil över ytan.

Ett stolphål, A6225, innehöll tre keramikfrag-ment. Övriga stolphål var fyndtomma.

Fem av stolphålen från undersökningen tolkades tillhöra det stolbyggda huset, hus 1. De var A4024, A4424, A6088, A6225 och A200400, det sistnämn-da med stenskoning. Två av stolphålen, A4024 och A4424, låg i det i huset ingående kulturlagret A4438.

Vid en jämförelse med de tre stolphålen från för-undersökningen kan sägas att två av dessa, FU A206 och FU A1411, har ingått i hus 1. FU A229 ingick istället tillsammans med A7163 och A6631 i en grupp stolphål direkt nordväst om husgaveln. Förundersök-ningsstolphålen var generellt stora, mellan 0,34 och minst 0,55 meter i diameter, med ett djup på 0,12 res-pektive 0,21 meter för de båda undersökta stolphå-len. Fyllningen var ljusbrun alternativt mörkgrå silt, med en förekomst av kol eller kol och sot. FU A206 hade en stenskoning. Detta stolphål innehöll också en keramikskärva.

RännaRännan A4515 var identisk med förundersökningens A221 och var redan delundersökt. Den framträdde mycket tydligt i plan men sämre i sektion. Under den särskilda arkeologiska undersökningen hade den dock bleknat i den torra siltiga leran och var knappt

32 Djurstugan

synlig. Det tydligaste partiet, i anläggningens västra del som delundersöktes vid förundersökningen, mät-tes in igen vid den särskilda arkeologiska undersök-ningen under beteckningen A4515. I övrigt gäller samma iakttagelser som vid förundersökningen.

Vid rensning av platsen för rännan framkom vid undersökningen 15 keramikfragment och -skärvor, flera av dem rundnötta och ett par med en ljus ytbe-läggning på utsidan. Keramiken påträffades inom ett 0,3 meter stort område centralt i anläggningen, strax söder om rännans krökning. I tillägg till detta fram-kom 33 bitar keramik vid förundersökningen.

Tolkningen av rännans funktion avviker inte från den som presenterades efter förundersökningen, det vill säga att den utgör ett dike eller en ränna som del-vis har utsatts för bortodling. Funktionen har utifrån kontexten antagits höra samman med hus 1 och dess avgränsning åt nordväst. Dateringen bör vara sam-tida med de neolitiska lämningarna och detta styrks av den rikliga förekomsten av keramik i och på den bevarade delen av rännan.

GroparGropar av olika slag utgjorde den näst största anlägg-ningskategorin, med sex stycken. Alla undersöktes till 100 procent med skärslev och materialet vattensålla-des. Utseendet i plan var vanligen oval, men i ett fall rund och i ett fall oregelbunden. Storleken varierade mellan 0,46×0,3 till 1,8×1,4 meter. Fyra gropar var märkbart mindre än de båda största.

Det bevarade djupet varierade från 0,09 till 0,26 meter. Något samband mellan anläggning storlek i plan och djup kunde inte bekräftas. Generellt sett var dock de grundaste groparna belägna inom hus 1, med ett djup mellan 0,09 och 0,12 meter. Anläggningar-nas profil var oftast oregelbunden som om utseendet inte haft den största betydelsen vid konstruktionen. Två av groparna, A4301 och A4333, båda belägna i hus 1, hade dock flata bottnar med sneda kanter. Fyllningen bestod oftast av en mellan- till mörk nyans av grå eller silt. Samtliga gropar innehöll sot eller kol, i många fall både och.

Groparna utgör en heterogen anläggningstyp, med olika användningsområden. Till kategorin avfallsgrop hör A3979, men den kan ursprungligen ha fungerat som en kokgrop eller härdgrop. Detta med tanke på de rikliga mängderna sten, varav vissa skärviga och matrester i form av djurben. Som en grop fylld med rensmaterial från störningen A4714 kan A4735 räk-nas, dock troligen recent med tanke på dateringen i störningen A4714. A4301 och A4333, båda belägna i västra delen av hus 1, har många drag som påminner om varandra; fyllning, sot- och kolförekomst samt utseende i profil var i princip identiska. Dessa gropar är troligen konstruerade som nedgrävningar specifikt

för stolparna A200400 respektive A6225, som också har mycket tydliga likheter sinsemellan. Ett mindre troligt alternativ är att stolphålen har grävts sekun-därt i redan befintliga gropar. Möjligen har även A6109 haft denna funktion, som nedgrävning för ett i huset ingående stolphål, men hjulspåren från skogs-maskinerna har gått tvärs över anläggningen, vilket gör att det är omöjligt att avgöra. Även A4333 hade störts av hjulspåren från skogsmaskinerna. A6269 har haft en oklar funktion, men liknade A6109 till utseende, storlek, kolförekomst och fyllning. Dock låg A6269 7 meter norr om det förmodade huset.

Avfallsgropen A3979 beskrivs mer ingående i en separat anläggningbeskrivning i bilaga 1. Den tolkas som en igenfylld kokgrop. Här kan nämnas att den, tillsammans med den ingående fyndenheten F6173, innehöll en mycket stor andel av all keramik som på-träffades inom fornlämningen. I tillägg till det fanns där rikligt med brända djurben, samt enstaka avslag av kvarts och bergart och bränd lera. En stor mängd brända bitar av hasselnötsskal, över 30 stycken, och makrofossil och träkol från bland annat ek, hassel, en och gran, samt brända sädesfröer av korn och vete kompletterar bilden. Rikligt med brända granbarr och kottefjäll från tall kan vara recenta inslag, med tanke på den sentida floran på platsen.

Övriga anläggningar innehöll inte tillnärmelsevis lika mycket fynd, ekofakter, kol eller makrofossil som A3979. A4301 innehöll ett obestämt däggdjursben och 18 keramikfragment, samt rikligt med brända granbarr och enstaka brända kottefjäll av tall. I till-lägg till det framkom tre ben vid ytrensningen direkt ovanpå anläggningen. A4333 innehöll sju keramikbi-tar och fyra brända ben, varav ett från bäver. Ytter-ligare två ben och två dekorerade keramikfragment framkom vid ytrensningen. A6109 innehöll åtta ke-ramikfragment och träkol från tall, samt makrofossil av (obränd) svinmålla. A6269 innehöll inga fynd och bara obrända makrofossil, av svinmålla och hallon. Slutligen A4735, vars innehåll var träkol från tall och rikligt med brända granbarr, samt obränd svinmålla. Noterbart är att bara groparna i eller alldeles intill hus 1 innehöll fynd och/eller makrofossil med trolig förhistorisk datering, övriga gropar var tomma eller av recent typ.

KulturlagerKulturlagret A4438 låg inom den östra delen av hus 1 och undersöktes till 100 procent med skärslev och vattensållning. Det bestod av ett 3,84×2,35 meter stort grått kompakt, oregelbundet format lager. Pro-filen var flack, med med en största tjocklek av 0,12 meter. Hela lagret innehöll små spridda kolstänk och ett analyserat makrofossilprov innehöll en stor mängd brända recenta granbarr, samt brända frön av


en och obrända recenta växter, särskilt starr. Anlägg-ningen var endast svagt fyndförande. Vid rensning ovanpå kulturlagret framkom nio keramikfragment och ett obestämt djurben. Endast ett fåtal fynd fanns i själva kulturlagret. Det rörde sig om fem små skär-vor keramik, ett bränt däggdjursben och ett fragment bränd flinta. Sydöst om lagret vidtog stenigare ter-räng och fynden avtog abrupt, medan de fortsatte åt övriga håll.

Nedgrävda i kulturlagret påträffades två stolphål, A4024 och A4424. Dessa tolkas som ingående i hus 1. Stolphålen var 0,11 respektive 0,14 meter djupa, vilket innebär att de hade ungefär samma konstate-rade djup som kulturlagret.

Lagret tolkas som ett försänkt golvyta i den östra delen av hus 1.

RöjningsröseEtt röjningsröse som inte upptäcktes vid förunder-sökningen karterades i den norra delen av sänkan all-deles intill odlingsmarken. Röset (A6444) var cirka 4,1×2,3 meter stort och njurformat. Stenmaterialet var blandat, vanligen mellan 0,1 till 0,4 meter stort, men ett block kring 1 meter stort fanns i den västra delen. Anläggningen undersöktes inte vidare.

StörningStörningen A4714 (fig. 17) framkom vid rutgräv-ning, på cirka 0,25 meters djup under den framba-nade ytan, och syntes som en mörkare fläck med ett rikligt innehåll av naturstenar och kolrester. Rutan innehöll skärvsten, kol, en glättsten, kvartssplitter och bränd lera i ploglagret. Åt öster och nordöst låg två stora stenblock. Blocket i nordöst kunde möjligen vara eldpåverkat på den sida som vette mot anlägg-ningen A4714. Trots allt kol och att anläggningens botten föreföll bitvis rödbränd, var stenarna i fyll-ningen inte skärviga. En sannolik tolkning är ändå att kolet utgör spåren av en första röjningsfas med svedjning. Anläggningen kan då förslagsvis härröra från stubbrytning i samband med upptagandet av åkern. Denna röjning är daterat genom tallkol från anläggningen till 1650–1950 e.Kr. (Poz-6252, 1 σ). I direkt anslutning till A4714 fanns gropen A4735, som tolkas som sammanhörande med röjningsfasen och A4714. A4735 kan då tolkas som en grop med utrenslager för denna.

Konstruktioner

Hus 1Mitt på boplatsen, mot en svag moränklack i den södra kanten av svackan, fanns vad som tolkades som ett stolpbyggt hus. Huset, benämnt hus 1, hade en trapetsoid form med en ungefärlig största utbred-

ning av 8,4×3,5–5 meter (nordöst–sydväst) och var omkring 35 kvadratmeter stort. En sammanfattande och lätt överskådlig husbeskrivning finns i bilaga 1.

Anledningen till osäkerheten kring husets exakta utseende och utbredning är främst de djupa maskin-spåren som olyckligtvis gick parallellt med husets vägglinjer, men också att den fossila odlingen har decimerat anläggningarna. Eftersom huset låg på en svag förhöjning intill moränen (fig. 50), hade det på-verkats hårdare av plogens skadliga effekt jämfört med de centrala delarna av odlingsmarken. Här fanns också, som nämnts, tydliga tecken på infiltration från ovanliggande odlingslager. Bland annat fanns recenta fynd blandade med förhistoriska i den västra delen av huset, vilka sammanföll med ett mörkt område tolkat som ett av odling omrört lager (fig. 9a). Från stolp-hålet A4424 utgick en ”läpp”, som tolkades som en av plogen utdragen del av anläggningen. Generellt sett var både gropar och stolphål belägna inom hus 1 grundare än på den övriga boplatsytan, vilket bör hänga samman med en högre grad av bortodling.

Hus 1 hade tydligast begränsning i det västra ga-velhörnet, rännan A221, samt södra gavelhörnet, stolphålet A4333. Kulturlagret A4438 som är tolkat som en försänkt golvytan utgjorde gräns mot öster, medan det norra gavelhörnet tyvärr befann sig exakt där hjulspåren var som djupast, troligen på grund av att maskinen kört fast. Detta fick till följd att ingen säker avgränsning kunde nås åt det hållet. Dock an-togs avfallsgropen A3979, såsom varande en igen-fylld kokgrop, ha legat utanför huset, men i direkt anslutning till det norra gavelhörnet (fig. 19).

Följande anläggningar tolkas ha ingått i husets konstruktion: rännan FU A221 (A4515); de sten-skodda stolphålen FU A206 och A200400; stolphå-len FU A1411, A4024, A4424, A6088 och A6225; groparna A4301, A4333 och A6109; och kulturla-gret A4438 (fig. 17 och fig. 19).

Stolphålen A4024 och A4424 låg i kulturlagret A4438. Stolphålet FU A1411 var stratigrafiskt sett beläget under rännan FU A221. Stolphålen A6225 och A200400 var belägna i groparna A4333 respek-tive A4301. Även gropen A6109 antas ha hyst ett stolphål på ett liknande sätt, men den var kraftigt skadad av hjulspåren och det kunde därför inte avgö-ras. Även gropen A4333 var störd av hjulspåren (fig. 17 och fig. 19).

Det genomsnittliga stolphålsdjupet var knappt 0,14 meter och variationsvidden 0,03 till 0,21 me-ter. Medianvärdet var 0,12 meter. Man kan på goda grunder anta att stolphålen decimerats betydligt ge-nom den fossila odlingen och skogsavverkningsma-skinerna. Vissa stolphål kan ha utraderats, sannolikt de grundaste i vägglinjerna, medan andra har mins-kat avsevärt i förhållande till det ursprungliga djupet.

34 Djurstugan

Man kan också misstänka att fler stenskodda stolphål har funnits, men att skoningen förstörts av odlingen och stenarna rubbats. De till huset hörande stolphå-len skiljde sig inte nämnvärt från stolphålen utanför huset, ifråga om diameter eller djup. Det enda som skiljde dem åt var att stolphålen i huset alltid var run-da i plan och skålformade i profil, medan de övriga stolphålen hade ett mer varierat i utseende.

Förekomsten av enstaka keramikbitar i tre av stolphålen, FU A206, A4024 och A4424, tyder an-tingen på en omstolpning, där enstaka skärvor från kulturlagret fallit ned, eller att de kilats ned i stolp-hålen medan stolpen stått kvar. Husoffer är troligen en mindre rimlig tolkning.

De tre groparna var 0,09; 0,10 respektive 0,12 meter djupa. A6109, med ett djup av 0,10 meter, var svårt sargad av hjulspåren, men antas ha grävts för ett stolphål i vägglinjen till den nordvästra långväg-gen. A4333 var bara 0,09 meter djupt och likaså ska-dad, men med det bevarade stolphålet A200400.

Även rännan FU A221 var grund och diffus. I den östra halvan sammanföll dess utbredning med ett av hjulspåren. Det bevarade djupet var 0,05 till 0,08 meter. Rännan anlades sannolikt för att dränera hu-set mot de lägre liggande delarna i nordväst. Detta

bör ha utförts sekundärt i förhållande till husets ur-sprungliga uppförande. Stolphålet FU A1411, som tolkas ingå i den norra vägglinjen, ligger stratigrafiskt under rännan och kan alltså inte kan ha ingått i det senare skedet med rännan. Möjligen ska två av de tre flikiga utbuktningarna på utsidan av rännan (fig. 9b) tolkas som rester av stolphål, vilka plöjts bort tills bara diffusa färgningar av bottnarna kvarstått.

Kulturlagret A4438 bestod av ett grått, kompakt oregelbundet format lager, tolkat som ett försänkt golvlager i den östra delen av hus 1. En alternativ tolkning vore att lagret uppkommit genom intensiv trampning och ska i så fall ses som ett ”omrört lager”. Profilen var flack och lagret upp till 0,12 meter tjockt. Längs den östra kanten löpte ett av hjulspåren, som gjorde att avgränsningen av A4438 mer diffus åt det hållet. Nedgrävda i kulturlagret påträffades stolphå-len A4024 och A4424. Stolphålen var 0,11 respektive 0,14 meter djupa, vilket innebär att de hade ungefär samma konstaterade djup som kulturlagret.

Tolkningen av husets konstruktion blir givetvis problematisk med tanke på lämningarnas sorgliga skick. Att anläggningarna hör ihop och utgör en del av en större konstruktion är dock höjt utom allt tvi-vel, då inte mindre än tolv av 24 anläggningar på

0 1 m

/

6109

4333

6225

6048

7163

6631

229

1411

221 206

6088

200400

4301

3979

4024

4438

4424

4024

Fig. 19. Det stolpbyggda hus 1, tolkningsförsök utifrån anläggningar. Husets troliga begränsning markeras med en heldragen linje. Notera störningarna i form av hjulspår. Skala 1:80.

HusSektionRännaStenStolphålKulturlagerNedgrävningStörning


hela boplatsen (förundersökningen och den särskilda arkeologiska undersökningen) ingick i huset.

Om man tänker sig att A4424 och A200400 har legat någorlunda i mittaxeln, så kan de ha ut-gjort stolphål till takbärande stolpar i en tvåskeppig huskonstruktion. Övriga stolpar, inklusive gropen A6109, har i så fall varit väggbärande, men deras in-dragna läge förbryllar. Flertalet stolphål vid sydväst-gaveln ligger indragna någon dryg meter från den förmodade vägglinjen.

Den nordöstra hälften av hus 1 skiljer sig från den sydvästra hälften. I sydväst finns rikligt med fynd, fem stolphål och rännan. I nordöst finns få fynd, två (kanske tre) stolphål och golvlagret. Fynden utgör här den tydligaste skiljelinjen. I den nordöstra hälf-ten syns en tydlig väggeffekt i fyndspridningen mot norr (från få till många fynd vid A3979), liksom mot öster och söder (från få till i princip inga fynd utanför huset). En omvänd väggeffekt erhålls i sydväst, med fler fynd innanför husets förmodade väggar än utan-för (jfr fig. 26).

I husets östra del fanns det nedsänkta golvlagret. Dess största utbredning var 3,84×2,35 meter. Det tol-kas som en sovyta, med ledning av de låga fosfatvär-dena (se avsnitt Markkemi) och de få fynden. Mot detta antagande talar den försänkta nivån, vilket ger en något lägre grad av uppvärmning. Den omgivande jorden kan dock antas isolera något bättre än ett ordi-närt golvlager i markplan och även minimera drag.

Husets västra del har förhöjda fosfater (se avsnitt Markkemi) och fler fynd. Det är rimligt att ingången har befunnit sig strax söder om rännan FU A221, och att kasserade fragment av föremål, mest kera-mik, städats bort mot öppningen. Dagliga aktiviteter som kunde göras inomhus skedde sannolikt i denna del av huset, till exempel gemensamt förtärande av måltider.

Att huset saknar härd skulle kunna tillskrivas bortodlingsgraden. Det är svårt att tänka sig ett per-manentboende utan någon form av uppvärmning.

På flera håll vid rännan hade den underliggande leran/silten en tydlig röd färg, vilket med beaktande av förekomsten av skärvsten, kol och sot i lager och anläggningar tyder på att konstruktionen har brun-nit. Att döma av den begränsade spridningen och mäktigheten av dessa ”brand-indikatorer” har elds-vådan sannolikt haft en begränsad omfattning, och har kanske berört den sydvästra delen av huset. Kol och sot i främst stolphålen kan istället tolkas som rester efter stolpar vilka sveddes före nedsättning för att bättre stå emot röta.

På grund av de små mängderna bränd lera och ler-klining kan inga djuplodande slutsatser dras utifrån dem. Det visade sig dock att de var koncentrerade till området i direkt anslutning till hus 1, eller inom ett

par meter från detta. Enstaka bitar fanns bortåt 10 meter från huset. Om huset varit lerklinat och om det hade brunnit så torde mängderna bränd lera och framför allt lerklining varit större. Dock är bränd lera skör och bryts ned i rätt hög grad vid odling. Utifrån dem ensamma kan det därför inte avgöras om huset brunnit eller ej.

Husets konstruktion har inte nöjaktigt kunnat fastställas, även om dess generella form och ingående element är kända med varierande grad av säkerhet. Konstruktionen har haft takbärande stolpar, men om det varit en tvåskeppig eller öppen planlösning, med stolpar i hörnen, är omöjligt att säga. Mest karaktä-ristisk är ändå den försänkta golvytan i den östra de-len av huset. För att få en utomstående synpunkt på tolkningen av huset har Hans Göthberg, Upplands-museet, granskat lämningarna och argumentationen. Göthbergs synpunkter stödjer i stort ovanstående tolkning och poängterar att även om huskonstruk-tionen inte är självklar och något skolboksexempel så visar resultaten att även skadade lämningar kan och bör tolkas (Göthberg, uppgift via e-post).

Ett obestämt däggdjursben från det försänkta golvlagret (A4438) daterades till 2470–2340 f.Kr. (Poz-6380, 1 σ), vilket innebär att hus 1 kan dateras till slutet av MNB. Huset har sannolikt modifierats en eller flera gånger, med ledning av den oregelbund-na stolpsättningen, den sekundära rännan och bran-dindikatorerna.

ÖvrigtEn möjlig konstruktion bestående av de fem stolphå-len A2840, A3105, A3376, A6048 och A7163 kunde identifieras centralt på boplatsytan, direkt nordväst om hus 1. De bildade en hexagon, med spetsen mot sydsydöst, och med 4,8 till 6,7 meters sida. Ett av stolphålen, A3105, var stenskott. Inget av stolphålen innehöll några fynd.

A2840 innehöll brända makrofossil av en, A3376 granbarr, kottefjäll av tall samt en och A6048 gran-barr. A3376 innehöll träkol som vedartsbestämdes till ej helt förkolnad tall. A7163 innehöll förkolnad, men inte helt förbränd bark. Dessa analyser pekar sammantaget på att stolparnas ålder är ung och att konstruktionen snarast ska sättas i samband med sentida aktiviteter på platsen, kanske som en del av en hägnad.

Husdiskussion

Om man ser till samtida stolpbyggda hus i Norden utskristalliserar sig ett antal byggnadstyper. Med samtida menas här hus som med viss säkerhet har kunnat dateras till MNB och SN (senneolitikum). Under denna period är byggnadsskicket i Skandina-

36 Djurstugan

vien relativt variationsrikt, men det är också en tid när bebyggelsetrukturen läggs om och nya typer av hus och gårdar framträder, som längre fram kommer att dominera (jfr Biwall m.fl. 1997; Holm m.fl. 1997; Artursson 2005).

I Sydskandinavien dominerar under denna peri-od de tvåskeppiga stolpbyggda husen, ofta med tätt ställda stolpar i vägglinjen, mellan omkring 10 och 40 meter långa. Långsidorna är raka och gavlarna har rak eller lätt rundad form. Den glesa, takbärande konstruktionen har bestått av tre till tio mittstolpar, med eller utan indragna stolpar. Ofta har de yttersta takbärande stolparna i mittaxeln också fungerat som gavelstolpar. Vanligen ingår inte rännor eller försänk-ta golvytor i dessa hus. Bevarade härdar är sällsynta på grund av stark överplöjning, men centralt belägna härdar tros ha varit vanligt. Denna konstruktionstyp är väl spridd upp till Östergötland, särskilt under SN och äldsta bronsålder, men verkar under denna tid mer sällsynt i Mälardalen. Under senare år har dock tvåskeppiga långhus undersökts även i denna del av landet, till exempel vid Fågelbacken i Hubbo i Väst-manland, samt vid Kyrsta i Ärentuna för E4-projek-tet och för den tredje landningsbanan på Arlanda, båda i Uppland (Hamilton & Runeson 2003; Arturs-son 2005; Wikborg, muntlig uppgift).

Från Sydskandinavien finns ett antal mindre, van-ligen max 10 meter långa, grophus kända. Grophusen saknar vanligen härdar. Stolpsättningen är svårgrip-bar, men ofta i kanterna av huset. Hustypen har ib-land tolkats som delar av större tvåskeppiga långhus med partiellt försänkt golvnivå. Sådana grophus finns numera belagda också i Mälardalen, vare sig de utgör delar av större hus eller om de fungerat i sig själva (Hamilton & Runeson 2003:134; Artursson 2005).

Möjligen kan man se varianter i de tvåskeppiga husen, där en kortare och svagt trapetsoid hustyp finns belagd från Mälardalen under MN–SN I. Bra exempel på det är dödshuset Gläntan, Turinge i Sö-dermanland och stridsyxehuset Fågelbacken i Hubbo i Västmanland (Artursson 2005:44). Husen är 4 res-pektive 13 meter långa och 2,5 respektive 4 meter breda. Dödshuset är ett fyrstolpshus med omgivande ränna och rejäla stolphål. Det innehöll ett stort antal typiska STY-(stridsyxe)föremål, samt kremationsgra-var. Konstruktionen har uppfattats som enkel med plankväggar (Lindström 2000). Huset vid Fågelback-en hade en försänkt golvyta (liksom det 8 m långa tvåskeppiga, senneolitiska huset vid Arlanda), tre be-varade takbärande stolpar och ett fyndmaterial som kopplar huset till sen STY, troligen övergången till SN, vilket är detsamma som för dödshuset i Turinge (Artursson 2005:44). Såväl storleken och formen, som flera av konstruktionsdetaljerna (rännor och

försänkta golvytor), stämmer mycket bra med djur-stuganhuset. En annan gemensam nämnare är läget, som till skillnad från de tidigare hyddorna inte längre ligger i moränen, utan i modern åkermark, och där-för ofta är överplöjda och delvis förstörda. Det gör att de tvåskeppiga senneolitiska husen tyvärr i många fall är svårtolkade.

Från samma tid utgör de så kallade boplatsval-larna en karaktäristisk hustyp som finns belagd längs kusten och älvarna i Norrland. Sådana har undersökts bland annat vid Bjästamon och Kornsjövägen i Ång-ermanland, och St. Tjikkiträsk i Lappland (Meschke 1967; Holback m.fl. 2004; Lindqvist 2004). Dessa har en oval eller rundat rektangulär form, och är 10 till 25 meter långa. Rännor ingår ibland, liksom ofta härdgropar av olika slag. Boplatsvallarna har fått sitt namn av de mer eller mindre markanta vallar av sand, skärvig sten och fynd som löper längs husens långsi-dor. Ofta förekommer inte synliga stolphål, varken takbärande eller i vägglinjen, men vallarna utgör ändå en mycket tydlig avgränsning av husets utbred-ning. Det betyder dock inte att dessa hus inte varit stolbyggda, bara att de svårligen kan identifieras.

De under mesolitikum och tidig- till mellanneo-litikum i Mälardalen och södra Norrland så vanliga stolp- eller störbyggda runda till ovala hyddorna tycks dock vara på stark tillbakamarsch under sen-neolitikum (Biwall m.fl. 1997).

Utifrån denna kortfattade översikt kan hus 1 vid Djurstugan liknas vid dels de sena stridsyxehusen vid Fågelbacken och Gläntan, dels grophuset vid Gröndal (hus B). Likheterna, om än partiella, består i liknande storlek, datering, konstruktionselement och läge.

Fynd

Fyndmaterialet från undersökningen dominerades av keramik, men inte lika markant som vid förunder-sökningen. Framför allt utgjorde det varierade, hu-vudsakligen marina, benmaterialet en stor informa-tionskälla. Nedan presenteras fynden kategorivis.

Bergart och mineral (av Karl-Fredrik Lindberg)Sammanlagt påträffades 51 fynd av bergart och mi-neral, till en vikt av 412,8 gram. Av dessa påträffades åtta vid förundersökningen. Fynden utgörs av 22 av-slag, 11 splitter, 11 kärnor, 2 bearbetade fragment och 5 föremål. Förundersökningen gav en god indikation på spridningen av kvartsen på ytan, men däremot kom inga bergarts- eller flintföremål på förundersök-ningen. Eftersom förundersökningsmaterialet ansågs för litet för en egen analys presenteras det tillsam-mans med materialet från den särskilda arkeologiska undersökningen. Fyndmaterialet presenteras här per råmaterial.


Analyser av bergarts- och mineralmaterialSpecialregistreringen och analysen av bergarts- och mineralmaterialet syftar till att kunna identifiera ak-tivitetsområden såsom slagplatser och avfallsområ-den samt att studera hantverkets karaktär. De vari-abler som bedömts vara viktiga för detta ändamål är: typ av föremål, typ av råmaterial, metod och teknik, fragmenteringsgrad, del av avslag och förekomst av plattform, retuscher, bränt/obränt, skärande eggar och krusta, samt plattformsprofil.

Registreringen av kvartsmaterialet omfattar en fragmentanalys och har gjorts med tanke på det kom-mande publikationsarbetet, där kvartsen från ett an-tal lokaler inom E4-projektet kommer att studeras och utvärderas. Materialet från enbart Djurstugan är för litet och ofullständigt för att kunna jämföras med de generella fragmenteringskurvor som utarbetats (Callahan m.fl. 1992; Rankama 2002).

En slitspårsanalys gjordes av Kjel Knutsson. Tre kvartsavslag valdes ut för att se om dessa oretusche-rade avslag använts. Ett avslag gick inte att under-söka, ett visade inga spår av nötning medan det tredje visade spår efter att ha brukats som kniv, men det gick inte att bestämma på vilket material det använts (bilaga 4). Slitspårsanalysen visade att det finns po-tential för framtida mer omfattande studier.

Materialet har också bergartsbestämts av Ulf B. Andersson (bilaga 3). Den studien presenteras kort-fattat nedan.

RåmaterialFynden registrerades i tre basgrupper av råmaterial; bergart, kvarts och flinta. Dessa fördelade sig enligt följande; fyra artefakter i bergart, 44 fynd i kvarts och tre flintfynd (tab. 5). Därefter har materialet analyserats av Ulf B. Andersson som identifierade två olika materialtyper inom bergartsgruppen; basisk porfyr och jotnisk sandsten.

Det gjordes en lokal och en regional fältinventering för att proveniensbestämma stenmaterialet. I boplat-sens närområde, inom en cirka 300 meter stor radie,

besiktades block och stenar (0,2–0,5 m). Men inom detta område kunde inga råmaterialkällor hittas. Utöver detta besiktigades en större mängd jotniska sandstensblock på halvön i Storsjön, rakt söder om Sandviken, mellan Falknäs och Körsjön. Dessa sand-stenar motsvarar de hårda, jotniska, oftast rödaktiga som observerats i fyndmaterialet från Djurstugan. Området har legat ovanför havsytan i neolitisk tid och är mycket rikt på sandstensblock. Enligt littera-turen bör sådana block vara spridda avsevärt längre söderut men snabbt utglesande (jfr bilaga 3).

KvartsSammanlagt påträffades 44 fynd av kvarts med en samlad vikt av 194,6 gram. Dessa utgörs av 21 av-slag, 11 splitter, 11 kärnor och 1 kniv.

Bipolära kärnor dominerar i materialet och utgör hälften av de typbestämda kärnorna. När det gäller avslagen så finns det fler plattformsavslag, 6 stycken, än bipolära, 4 stycken. Det kan indikera att man först bearbetat kvartsen med plattformsteknik för att sedan, när kärnorna blivit små, slutbearbetat dem bipolärt (tab. 6). Dock är antalet kärnor och avslag mycket litet och slutsatserna osäkra.

Kvartsen förekom främst i området nordväst om hus 1 men samplingen antyder att tre liknande områd-en kan finnas utanför det område som avbanades (fig. 20). Området med kvarts nordväst om hus 1 var 15×7 meter stort och innehöll 6 kärnor, 14 avslag, 4 splitter och 1 kniv (fig. 21). Endast en del med krusta åter-fanns vilket tyder på att grovbearbetningen skett utan-för undersökningsområdet. Ytan bör istället ses som en arbetsyta där uppskärpning och slutbearbetning av verktyg skett i samband med deras användning.

BergartTotalt tillvaratogs 214 gram bergart, fördelade på 4 fynd. Fynden bestod av ett slipstensfragment, två fragment av ett bryne och en glättsten (fig. 25).

Glättstenen, F97, hittades längst i väster på un-dersökningsområdet, åt havsviken till. Slipstensfrag-mentet, F201, hittades utanför det nordöstra hörnet av hus 1. Slipstenen skiljer sig markant från de som påträffats på de övriga stenåldersplatserna inom E4-projektet. Den är noggrant utformad och stor möda har lagts på dess estetiska kvaliteter och inte enbart dess funktion (fig. 22). De två delarna av ett bryne, F131, har passning och var deponerade i en av gräv-ningens intressantaste kontexter, A3979 (fig. 23).

FlintaTotalt påträffades 3 flintor med en sammanlagd vikt av 3,2 gram. Dessa utgörs av 1 avslag och 2 bearbe-tade bitar.

Tabell 5. Råmaterial fördelade på vikt och antal.

Material Vikt, g Antal

Kvarts 194,6 44

Bergart 215 4

Flinta 3,2 3

Tabell 6. Slagteknik för avslag och kärnor av kvarts.

Teknik Kärnor Avslag

Bipolär 4 4

Plattform 1 6

Städ 1 1

Obestämd 2 10

38 Djurstugan

0 4 m

/

Fig. 20. Förekomst av kvarts vid både förundersökningarna och den särskilda arkeologiska undersökningen. Antal fynd i rutor, fyndenheter och arkeo-logiska objekt. Skala 1:400.

Kvarts från FU och SU

1 st.2 st.3–5 st.SU-rutorFU-rutorHusOdlingsytaVägområde

Flintornas förekomst skilde sig från det övriga sten-materialet i det att två av tre flintor låg i hus 1. F148 låg i golvlagret (A4438) i husets försänkta del, F60 låg i husets västra del. Den tredje flintan, avslaget F91, kom från undersökningens östra del som en-bart samplades med rutor (fig. 24). Det är ett för litet material för att dra några långtgående slutsatser men spridningen indikerar att flintan haft ett annat värde eller funktion än kvartsen (fig. 25).

KeramikDet avgjort största fyndmaterialet vid förundersök-ningen och den särskilda arkeologiska undersökning-en utgjordes av keramik. Det är anledningen till den omfattande genomgången nedan.

Drygt 1,6 kilo eller 1 427 fragment påträffades, varav drygt 1,3 kilo eller 1 262 kärlfragment vid den särskilda arkeologiska undersökningen. All keramik utgjordes av fragment från kärl.

MålsättningUtifrån undersökningsplanen var en målsättning med keramikstudierna att kunna bidra till en ökad kunskap om övergången från mellanneolitikum till senneolitikum i Uppland. En annan målsättning var att belysa förhållandet och brytningen mellan grop-keramisk-, stridsyxe- och senneolitisk tradition i re-gionen. Till detta kopplades frågeställningar kring hantverkets art och kärlens användning.

Keramiken i sig utgör också ett av de främsta ma-terialen för att spåra rumsliga strukturer på platsen. Kan man utifrån keramiken och dess relation till an-

läggningar och konstruktioner spåra förhistoriska aktiviteter?

MetodMaterialet har bearbetats i olika steg. Under fältar-betet basregistrerades keramiken av fältpersonalen och efteråt har en specialregistrering utförts av Nik-las Ytterberg, UV GAL. Specialregistreringen följer den mall som har utarbetats för all neolitisk keramik inom UV:s del av E4-projektet.

I tillägg till den mer kvantitativa registreringen har Torbjörn Brorsson gjort en teknisk analys av ett urval skärvor vid Keramiska forskningslaboratoriet, Lunds universitet (avsnitt Teknologisk analys av keramiken från Djurstugan). Sven Isaksson vid Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet, har också genomfört lipidanalyser av ett litet antal skär-vor (bilaga 5). Dessa analyser är mer kvalitativa till sin karaktär och är beroende av ett urvalsförfarande. Urvalen har skett med hänsyn tagen till olika variabler som kärlstorlekar, kärltyper, gods, dekor/icke dekor och kontextuell tillhörighet. Detta har skett i samråd med specialisterna vid respektive laboratorium.

Vid specialregistreringen har en metod tillämpats som utvecklats ur Birgitta Hulthéns modell (Hulthén 1974), som modifierats i riktning mot modeller för registrering av särskilt neolitisk keramik (Bagge & Kaelas 1950; Bagge 1952; Österholm 1989; Kjell-berg & Ytterberg 1996; Papmehl-Dufay 1999). Det innebär att kärlform och dekor har en framträdande plats. En viktig distinktion har gjorts mellan skärvor och fragment, vilka sammantaget benämns för kärl-


Fig. 22. Slipstensfragment F201 från nordöstra hörnet av hus 1. Skala 1:1. Teckning: Ylva Roslund Forenius.

Fig. 23. Bryne F131 från avfallsgropen A3979. Skala 1:1. Teckning: Ylva Roslund Forenius.

Fig. 24. Flintavslag F91 från boplatsens östra del. Skala 1:1. Teckning: Ylva Roslund Forenius.

F131

F201

F91

Fig. 21. Kvartskniv F86, från kvartsområdet nordväst om hus 1, samt kvartsavslag FU F27 från nordöst om hus 1. Skala 1:1. Teckning: Ylva Roslund Forenius.

F86

F27

40 Djurstugan

fragment. En skärva utgör ett kärlfragment om minst 2 kvadratcentimeter och där både in- och utsida är intakt. Fragment är övriga kärlfragment, det vill säga både sådana med en yta av mindre än 2 kvadratcenti-meter och de som är större, men med en eller båda ur-sprungsytor bortspjälkade eller bortvittrade. Ett an-nat mått på graden av fragmentering är genomsnittlig skärvstorlek, vilken erhålls med hjälp av formeln:

W / (xt × N × 2) = xs

W är vikten i gram, xt är medeltjocklek i centimeter, N är totalt antal skärvor och xs är medelstorleken i kvadratcentimeter (Hulthén 1977). Observera att endast skärvor, inga fragment, har använts vid be-räkningen av genomsnittlig skärvstorlek.

Specialregistreringen är relativt omfattande med ett antal variabler och undervariabler. Variablerna är kärldel, dekor och dekorläge, samt kärldelarnas form. Bottenskärvor har bedömts i variablerna form och diameter medan mynningsskärvor har bedömts i variablerna riktning, läppform, kantdekor och diame-ter. Diametrarna har mätts efter en mall utarbetad av Lars Löfstrand (1974:49). Viktigt att poängtera är att kärlens diametrar ska ses som grova uppskattningar, där de generella tendenserna för hela materialet har eftersökts. Godsets typ, fast eller porigt (poröst), har bedömts okulärt. I enstaka fall har kärlets uppbygg-nadsteknik kunnat noteras, N- eller U-teknik. Skärv-tjocklek och maximal magringsstorlek har mätts med ett digitalt skjutmått. Förekomst av organisk belägg-ning har också noterats. Förekomst av kärlväggsgro-

par har behandlats separat från övrig dekor, som har bedömts med variablerna teknik, element, motiv och komposition, i upp till två separata dekorer. Slutligen har kärltyp bedömts så vitt det varit möjligt.

Ur flera av de teknologiska variablerna, som mag-ringens art, godsets sammansättning och brännings-typ samt kärlens användning, har det varit svårt att dra några långtgående slutsatser från specialregistre-ringen. Detta beror på att keramiken är starkt frag-menterad. Därför beskrivs keramiken i dessa avse-enden huvudsakligen genom de kvalitativa urvalen i analysrapporterna. Detsamma gäller ytbehandlingen, som för neolitisk keramik i hög grad är påverkad av tafonomiska omvandlingsprocesser. För de enskilda skärvorna har ytbehandlingen inte särregistrerats, utan en samlad bedömning har skett utifrån en oku-lär besiktning av hela materialet.

UndersökningsresultatKeramiken påträffades huvudsakligen i anslutning till en huskonstruktion, hus 1. Totalt framkom 1 645,1 gram keramik, utgörande 1 427 skärvor och frag-ment (fig. 26). Medelvikten är 1,2 gram/kärlfragment (tab. 7) och keramiken är därmed relativt hårt frag-menterad. Materialet är mycket homogent och utgör sannolikt lämningar från en enda, relativt kortvarig bosättning, vilket också bekräftas av tillgängliga 14C-dateringar. Inga kärlfragment av avvikande typ eller datering har kunnat identifieras.

Av kärlfragmenten utgörs 1 275 av fragment och 152 är skärvor. Medelvikten för skärvor är mer än fem gånger så stor som för fragmenten, 4,5 respektive

0 4 m

/

Fig. 25. Förekomst av flinta och övrig bergart vid både förundersökningarna och den särskilda arkeologiska under-sökningen. Antal fynd i rutor, fyndenheter och arkeologiska objekt. Skala 1:400. .

Flinta och bergart från SU

Bergart 2 st.Bergart 1 st.Flinta 1 st.SU-rutorFU-rutorHusOdlingsytaVägområde


0,8 gram. Uttryckt med andra ord utgör skärvorna endast 10,7 procent av antalet kärlfragment, men 41,1 procent av den totala vikten (tab. 7). Dock mås-te sägas att skillnaden mellan skärvor och fragment ofta är liten i ett så hårt fragmenterat material som från Djurstugan och ingen enskild skärva är större än cirka 10 kvadratcentimeter. Genomsnittlig skärvstor-lek har uppmätts till 2,8 kvadratcentimeter.

Keramiken har för en jämförande studie delats upp efter skilda fyndkontexter. Fornlämningens be-gränsade yta, fåtaliga fyndförande anläggningar och keramikens relativt ringa antal har dock inverkat be-gränsande på en sådan studie. En mycket stor andel av keramiken påträffades i avfallsgropen A3979, in-klusive fyndkoncentrationen F6173. I övrigt fanns en majoritet av keramiken i direkt anslutning till, eller

inuti, hus 1. Det motiverar att dessa båda fyndkon-texter ställs mot varandra i det följande. Den tredje fyndkontexten utgörs av övrig keramik på boplatsen (fig. 18). I det fallet är det totala antalet kärlfragment mycket lågt och denna grupp bör därför inte tillmätas allt för stor betydelse vid jämförelser med de båda övriga.

Totalt påträffades 493 gram keramik i avfalls-gropen, 988,2 gram i husområdet och 163,9 gram på den övriga boplatsytan. Medelvikten skiljer sig åt en del mellan fyndkontexterna, från boplatsens 1,8 gram, via husets 1,5 gram till avfallsgropens 0,7 gram. Detta avspeglas också i andelen skärvor per fyndkontext: 21,8 procent, 15,3 procent respektive 4,7 procent (räknat per antal). Tydligt är att huset och boplatsen i övrigt följer varandra åt någorlunda, medan avfallsgropen innehåller mycket keramik, men framför allt hårt fragmenterad keramik. Ge-nomsnittlig skärvstorlek, fragmenten frånräknat, har uppmätts till 2,9 kvadratcentimeter för huset och 2,6 kvadratcentimeter för vardera avfallsgropen och bo-platsen. Vid en jämförelse mellan dekorfrekvenserna är 19,7 procent av keramiken dekorerad på boplat-

0 4 m

/

Fig. 26. Förekomst av keramik vid både förundersökningarna och den särskilda arkeologiska under-sökningen. Antal fynd i rutor, fyndenheter och arkeologiska objekt. Skala 1:200.

Keramik från FU och SU

1–7 st.8–16 st.17–28 st.295–384 st.SU-rutorFU-rutorHusOdlingsytaVägområde

Tabell 7. Keramiken från Djurstugan, en översiktlig sammanställning. Vikt i gram.

Fragmentering Antal % antal Vikt % vikt Medelvikt

Skärvor 152 10,7 676,9 41,1 4,5

Fragment 1275 89,3 968,2 58,9 0,8

Kärlfragment 1427 100,0 1645,1 100,0 1,2

42 Djurstugan

sen (räknat per vikt), medan 27,4 procent av huske-ramiken och 36,0 procent av avfallsgropskeramiken är dekorerad (tab. 8). Här antyds istället ett samband mellan avfallsgropens och husområdets kärl gente-mot boplatsen i övrigt. Skillnaderna mellan fyndkon-texterna beror sannolikt inte på undersökningsmeto-den, eftersom samtliga kontexter handgrävdes och vattensållades ett likvärdigt sätt. Dock undersöktes huset och avfallsgropen i sin helhet, medan boplatsen i övrigt endast delundersöktes.

FormelementDet har på grund av den höga fragmenteringsgraden varit svårt att avgöra de enskilda kärlens utseende, med avseende på kärlformen. Trots det finns ett antal skärvor med karaktäristiska formelement som gör att kärlen delvis kan rekonstrueras.

Placeringen på kärlet kunde bestämmas för 202 skärvor eller fragment. Vissa av dessa kärlfragment är sammansatta och består av flera kärldelar, som buk/botten eller mynning/hals. Därför kan en enskild skärva räknas in i statistiken i flera kategorier, bero-ende på vilken del som avses. Summan har av den anledningen uppräknats, från de faktiska 202 kärl-fragmenten till 219 (tab. 9). Efter denna uppräkning

utgör bottnarna 7,3 procent av det totala antalet be-stämda kärlfragment, bukdelarna 65,8 procent, hal-sarna 5,9 procent, mynningarna 20,5 procent samt en skuldra (0,5 %).

• BottenNio skärvor/fragment har betecknats som bottnar och ytterligare 7 som buk/botten. Av dessa är 7 run-da, 5 flata och 4 med avsatt fot (fig. 27). Det ska påpekas att runda bottenskärvor från skålar kan vara svåra att skilja från konvexa bukskärvor. En flat bot-tenskärva är så välbevarad att en bottendiameter på cirka 16 centimeter har kunnat uppmätas (F302), medan ett kärl med avsatt fot har varit 14 centimeter i diameter (F304). De är påträffade i avfallsgropen A3979 respektive på boplatsytan (fig. 28 och 29).

• BukInte mindre än 128 kärlfragment utgörs av delar från buken. Dessutom finns 7 stycken från buk/botten, 6 från hals/buk, 2 från mynning/buk och 1 från skuldra/buk, totalt 144. Alla är konvexa, utom 6 som är odefi-nierade och 2 som är i det närmaste plana. Vissa buk-skärvor är i hög grad konvexa och härrör från kärl av närmast globulär typ, medan andra är mindre kon-vexa och kommer från kärl med varierande grad av s-formad kärlprofil. De plana bukbitarna skulle dock kunna komma från kärl med en rak kärlväggsprofil.

• SkuldraMöjligen har det förekommit kärl med skuldra. En skulderskärva från husområdet (F44) har möjligen varit s-formad, men brottet har skett precis i över-gången mellan skuldra och buk, varför det är svårt att helt säkert avgöra. Tyvärr är skärvan inte mer än cirka 3 kvadratcentimeter och möjligheten finns att den har suttit på en annan del av kärlet, till exempel i övergången mellan en buk och flat botten.

• HalsI tillägg till de 6 kärlfragmenten från halsar finns 6 från hals/buk och 1 från mynning/hals. Samtliga, utom en odefinierad, är konkava. Flertalet halsar är korta och bara svagt konkava.

• MynningMynningar utgör det näst vanligaste formelementet, med 42 stycken, samt 2 mynning/buk och 1 myn-ning/hals. Anledningen till att mynningar är så van-liga beror till stor del på att de i jämförelse med andra formelement är lätta att identifiera, även ifråga om mycket små fragment. Ett flertal mynningsformer har observerats (fig. 30). Vanligast är utåtböjda myn-ningar med uttunnad läpp, följt av utåtböjda med kantig läpp. Utåtböjda med jämnt avrundad läpp

Tabell 8. Keramikens fördelning på olika kontexter samt på hela undersökningsytan. Vikt i gram.

Kontext Avfallsgrop Hus Boplats Summa

Vikt 493 988,2 163,9 1 645,1

Vikt % 30,0% 60,0 % 10,0 % 100,0 %

Antal kärlfragment 681 654 92 1 427

Kärlfragment % 47,7% 45,8 % 6,4 % 99,9 %

Medelvikt 0,7 1,5 1,8 1,2

Antal skärvor 32 100 20 152

Andel skärvor/kärl-fragment

4,7% 15,3 % 21,8 % 10,7 %

Antal fragment 649 554 72 1 275

Andel fragment/kärl-fragment

95,3% 84,7 % 78,2 % 89,3 %

Dekorerade antal % 11,9% 11,5 % 8,7 % 11,5 %

Dekorerade vikt % 36,0% 27,4 % 19,7 % 29,2 %

Tabell 9. Fördelning av identifierade formelement (kärldelar).

Kärldel Antal

Botten 9

Buk 128

Buk/botten 7

Hals 6

Hals/buk 6

Mynning 42

Mynning/buk 2

Mynning/hals 1

Skuldra/buk 1

Summa 202


Fig. 28. Flata bottnar med olika grad av antydan till fotrand, F302 och F304. Skala 1:1. Teckning: Christoffer Samuelsson.

Fig. 29. Närbild av bottenskärvan F302. Observera att höjden är endast 1,5 centimeter. Foto: Sofie Lagerlöf.

Fig. 27. En schematisk framställning av möjliga bottenprofiler; enkelt flat, rundad och flat med avsatt fot. Teckning: Christoffer Samuelsson.

F302

F304

Fig. 30. En schematisk framställning av möjliga myn-ningsprofiler; raka, inåt- respektive utåtböjda, med uttun-nad, förtjockad, facetterad, jämnt avrundad eller kantig mynningsläpp. Teckning: Christoffer Samuelsson.

44 Djurstugan

inte kan göra djupare analyser, men alla ligger inom intervallet 14–24 centimeter (fig. 31), vilket motsva-rar små till medelstora kärl.

• YtbehandlingPå grund av materialets generellt höga fragmente-ringsgrad har ytbehandlingen inte registrerats genom-gående. Elva kärlfragment har betecknats som nötta eller rundnötta, dock utan koppling till någon sär-skild fyndkontext. Många skärvor är också vittrade i varierande grad. Ursprungligen har kärlen, utifrån en enkel okulär bedömning av det samlade materialet, varit släta, avstrukna och i enstaka fall något grövre i ytbehandlingen. Keramiken är genomgående ljus i nyanser mellan beige, ljusröd och ljust rödbrun, och bränd i oxiderande miljö (avsnitt Teknologisk analys av keramiken från Djurstugan, s. 31).

Totalt 44 kärlfragment har någon form av orga-nisk beläggning. Ofta förekommer denna beläggning på utsidan och i flera fall är ytan smulig och krackele-rad. Av dessa kärlfragment är 19 hittade i avfallsgro-pen, 18 kring huset och 7 på den övriga boplatsen. En rimlig tolkning är att denna keramik är utsatt för kraftig sekundär bränning, till exempel i samband med matlagning. Ytterligare 11 kärlfragment har en mörk eller ljus ytbeläggning som troligen inte är or-ganisk, möjligen härrörande från sekundär bränning eller tafonomiska faktorer.

Gods och magringSamtliga skärvor är av fast gods. Kärlen har haft tunna eller mellantjocka kärlväggar och är oftast fin-magrade. För 130 skärvor har buktjockleken gått att mäta. De återfinns inom intervallet 5 till 11 millime-ter, med en tonvikt på 7–10 millimeter. Medelvärdet är 8,6 millimeter. Inga skillnader kan påvisas mellan de olika kontexterna (fig. 32).

Största magringskorn är vanligen 1–4 millime-ter, men enstaka är 5 eller till och med 6 millimeter stora. Medelvärdet utifrån de 227 kärlfragment där det varit möjligt att mäta största magringskorn är 2,4 millimeter (fig. 33). Magringen utgörs uteslutande av krossad bergart och chamottemagring förekommer därmed inte på Djurstugan (se avsnitt Teknologisk analys av keramiken från Djurstugan). Detta är en in-tressant iakttagelse som skiljer Djurstugan från flera stridsyxelokaler i Sydskandinavien och Mälardalen under sent MNB, där såväl porigt gods som chamot-temagring förekommer. Här ansluter Djurstugan is-tället till den absoluta slutfasen av stridsyxekulturen, med kärl i kalkfri lera, bergartsmagring och tjockare kärlväggar (Graner & Larsson 2004:111).

De typbestämda skålarnas buktjocklek varierar mellan 5 och 11 millimeter med en medeltjocklek på 8,2 millimeter, medan de båda minikärlsfragmenten

Mynningsdiametrar (n = 8)

0

1

2

3Antal

0 5 10 15 20 25 mm

Fig. 31. Samtliga uppmätta mynningsdiametrar.

Keramik buktjocklek (n = 130)

0

5

10

15

20

25

30Antal

5 6 7 8 9 10 11 mm

Avfallsgrop Hus Boplats

Fig. 32. Fördelning av kärlstorlekar representerat genom buktjocklek, för varje kontext.

Magringsmax (n = 227)

0

20

40

60

80

100

120

140

Antal

1 2 3 4 5 6 mm

Fig. 33. Fördelning av magringens storlek, representerat genom största uppmätta magringskorn.

är lika vanliga som raka mynningar med uttunnad läpp (tab. 10). Sammanfattningsvis är de utåtböjda mynningarna vanligast med 30 kärlfragment, jämfört med de raka (elva).

Utifrån 8 av mynningsskärvorna har kärlens ur-sprungliga diametrar varit möjliga att mäta. Det ringa antalet gör att man utifrån de enskilda värdena


är 4 respektive 5 millimeter tjocka (mynningar). Skå-larna är finmagrade, med ett spann på drygt 1 till drygt 4 millimeter för största magringskorn och ett medelvärde på 2,4 millimeter. Minikärlen har mag-ringsmax kring 1,5 millimeter.

DekorTotalt 156 kärlfragment är dekorerade, med en vikt av 446,4 gram. Det innebär att 11,5 procent av an-talet och 29,2 procent av vikten består av dekore-rad keramik (tab. 8). Mer rättvisande är att jämföra enbart de stora kärlfragmenten, skärvorna, och då erhålls en annan bild. Av de 152 skärvorna från hela undersökningsytan är inte mindre än hälften dekore-rade, 75 stycken. Det innebär att kärlen i mycket hög grad har haft dekor, i vissa fall möjligen yttäckande.

Dekoren förekommer olika frekvent på olika delar av kärlen. Av 16 bottnar eller buk/bottnar är 4 dekorerade. Av 144 bukar eller kombinerade bu-kar/andra formelement har 81 dekor. Motsvarande siffror för halsar är 8 av 13, för mynningar 18 av 43 samt att den enda skuldran är dekorerad. Fem kärlfragment har dekor på insidan av kärlet, närmast under mynningen, vilket utgör 4,5 procent av all de-korerad keramik. Sammanlagt 21 mynningsskärvor eller -fragment har dekor. På 7 av de 45 mynningarna finns också dekor ovanpå randen, i alla fall utom ett i kombination med dekor på utsidan av mynningen och i två fall också kombinerat med dekor på insidan av kärlet. Mynningsranddekor förekommer enbart på utåtböjda mynningar, huvudsakligen de med ut-tunnad mynningsläpp. Sammanfattningsvis är kärlen till övervägande del ornerade på övre delen, mer säl-lan på bottenkanten och aldrig undertill på de flata bottnarna. Dekoren är vanligare på buk, skuldra och hals, än på mynningen, men differensen är liten och håller sig inom intervallet 44,4–66,7 procent för de olika kärldelarna, bottnar och den enda skuldran un-dantagna (tab. 11).

Vanligaste dekorelement är inristade streck och linjer, följt av tandstämplar. En mellanposition intar kamstämplar, stämplade streck och tvärsnodd. Min-dre vanligt förekommande är dragna streck och snöre (tab. 12).

Elementen är sammansatta i motiv och i några fall har också en övergripande komposition gått att skönja. Vanligaste motiv är rader med oklar riktning. Dessa hör sannolikt till någon av motiven lutande (diagonalt orienterade) rader, horisontellt eller ver-tikalt orienterade rader, där de lutande raderna är vanligast. Enkla vinklar som inte är sammanfogade till hela vinkelband, så kallade chevronger, förekom-mer relativt frekvent. Enstaka fall av mer eller mindre uttalat fiskbensmönster finns också (tab. 13). Hori-sontella band har bedömts vara den vanligaste de-

Tabell 10. Mynningsformer.

Mynnings-form

Uttun-nad

Kantig Jämnt av-rundad

Brätte Odef. Summa

Rak 4 3 3 0 1 11

Inåtböjd 0 0 0 2 0 2

Utåtböjd 14 10 4 0 2 30

Odefinierad 0 0 1 0 0 1

Summa 18 13 8 2 3 44

Tabell 11. Dekorfrekvens per formelement (kärldel).

Kärldel Dekorfrekvens

Botten 25,0 %

Buk 57,6 %

Hals 66,7 %

Mynning 44,4 %

Skuldra 100,0 %

Insida 4,5 % av samtliga

Tabell 12. Absolut fördelning av dekorteknik fördelat per kontext, samt för all keramik på undersökningsytan.

Dekorteknik Avfallsgrop Hus Boplats Summa

Inristade streck (linjer) 29 25 2 56

Dragna streck 0 3 0 3

Stämplade streck 8 12 0 20

Mejselstreck 1 0 0 1

Odefinierade streck 0 1 0 1

Kamstämpel 13 8 1 22

Tandstämpel 25 6 5 36

Tvärsnodd 3 10 0 13

Snöre 1 1 0 2

Övriga stämplar 1 0 1 2

Summa 81 66 9 156

Tabell 13. Absolut fördelning av dekormotiv fördelat per kontext, samt för all keramik på undersökningsytan.

Dekormotiv Avfallsgrop Hus Boplats Summa

Lutande rader 14 7 1 22

Horisontella rader 6 6 0 12

Vertikala rader 3 2 0 5

Rader, oklar riktning 11 23 3 37

Fiskbensmönster 0 2 0 2

Vinklar (chevronger) 7 4 0 11

Korsande 3 1 0 4

Yttäckande 1 0 0 1

Oregelbunden 1 0 0 1

Summa 46 45 4 95

Tabell 14. Absolut fördelning av dekorkomposition fördelat per kontext, samt för all keramik på undersök-ningsytan.

Dekorkomposition Avfallsgrop Hus Boplats Summa

Horisontella band 11 6 0 17

Yttäckande 3 1 1 5

Grupper 0 0 1 1

Summa 14 7 2 23

46 Djurstugan

korkompositionen på kärlen, följt av yttäckande och möjligen gruppvis fördelad dekor. På grund av den höga fragmenteringsgraden är dock flertalet bedöm-ningar av komposition mycket osäkra (tab. 14).

Dekor belägen ovanpå mynningsranden består i 4 fall av lutande inristade streck, och i 1 fall vardera av snöre, tvära streck och tandstämpel. Dekor på fotran-den förekommer på 4 kärlfragment. Två har inristade streck med vertikal respektive horisontell orientering, medan de båda andra har horisontellt orienterade

linjer i kam- respektive tvärsnoddsteknik. En speciell grupp intar de gropornerade kärlfragmenten, sam-manlagt 13 stycken. Av dessa förekommer 7 på bu-ken (antagligen bukens övre del), 3 på halsen, 2 under mynningen och 1 är obestämd. Två av skärvorna har typbestämts som tillhörande skålar. I tre fall är gro-parna kombinerade med annan dekor, 2 bukskärvor med dragna streck (F1), 1 halsfragment med inristade streck (F435) och 1 bukskärva med inristade streck (F456). Tyvärr har inte något motiv eller komposi-

Fig. 34a. Olika kärl- och dekortyper utifrån skärvor från Djurstuganboplatsen, F47, F55, F58 och F61. Skala 1:1. Teckning: Christoffer Samuelsson.

F55

F58

F61

F47


tion kunnat bestämmas i fråga om streckdekoren för dessa. Sammanfattningsvis verkar kärlväggsgropar ofta förekomma som solitärer, det vill säga utan an-nan dekor, på kärlen från Djurstugan (fig. 34).

KärltyperUtifrån de iakttagbara formelementen kan en bild av de förhistoriska kärlen på Djurstugan skisseras. Den-na bild blir av nödvändighet fragmentarisk beroende på materialets natur. Trots det har 29 kärlfragment

kunnat typbestämmas som tillhörande skålar och 2 fragment är delar av minikärl. Viktigt att poängtera är att den stora massan av skärvor/fragment inte har kunnat kärltypbestämmas.

Minikärlen utgörs av två separata kärl, en med rak mynning (F301), och en med utåtböjd mynning (F309). Någon mynningsdiameter har på grund av de små fragmenten inte varit möjlig att avgöra, men bör ligga inom gränsen för definitionen av minikärl, det vill säga med en höjd (och diam.) av högst 10 centi-

F127

F184

F321

F401

F419

Fig. 34b. Olika kärl- och dekortyper utifrån skärvor från Djurstuganboplatsen, F127, F184, F321, F401 och F419. Skala 1:1. Teckning: Christoffer Samuelsson.

48 Djurstugan

meter (Janzon m.fl. 1974:104). Detta styrks också av kärlens mycket tunna och fina gods.

Skålarna har som grupp betraktat följande form-element gemensamma: rund botten, konvex buk, ing-en markerad skuldra, kort konkav hals och utåtböjd mynning. Det finns tre former av mynningsläpp: ut-tunnad, jämnt avrundad och kantig. Den stora varia-tionen i mynningsformer (tab. 10) är intressant och indikerar att ett relativt stort antal kärl har funnits på platsen. Två av skålarna har utifrån de mätbara mynningarna varit 18 centimeter i diameter.

Ser man till hela materialet finns ytterligare en bot-tenform som kan hänföras till antingen skålar eller krukor, nämligen de flata bottnarna, med eller utan avsatt fot. Bland dessa bottnar finns två som är rela-tivt stora, 14 respektive 16 centimeter i diameter. De fungerar såväl med flatbottnade skålar av stridsyx-etyp som med krukor. Krukor, även kallade bägare, definieras här som rakväggiga eller lätt bukiga kärl med en höjd som är större än mynningsdiametern (fig. 35; Malmer 1962:30f, 1975:16f).

Kärlstorlekar, antal och användningUtifrån mynnings- och bottendiametrar har det varit möjligt att uppskatta kärlens ursprungliga storlek. De få mätbara mynningarna ligger inom intervallet 14–24 centimeter och de båda bottnarna är 14 respek-tive 16 centimeter diameter. Utgående från kärlindex som har beräknats för ett antal samtida stridsyxekärl

(Malmer 1975:139) är kärlens höjd alltifrån lika med mynningsdiametern till ungefär hälften av densamma. Detta styrks av de tre närmast intakta stridsyxekär-len från dödshuset Gläntan i Södermanland (Lind-ström 2000:38). En ”normalskål” på Djurstugan bör således ha varit 7–24 centimeter hög. Om kärlen har utgjorts av krukor bör de enligt Malmers (1962) typindelning ha varit 1–1,5 gånger mynningsdiame-tern eller 1,5–2 gånger bottendiametern i höjd, vilket skulle ge en höjd på mellan 14–36 eller 21–32 centi-meter. Dessa uppskattningar är mycket osäkra och är bara tänkta att ge en fingervisning om att djurstug-ankärlen ursprungligen har varit relativt små. Viktigt att poängtera är att de fåtaliga bevarade och mätbara mynningarna kanske inte representerar det ursprung-liga genomsnittet av kärltyper på platsen, utan utgör ett för oss okänt urval påverkat av tafonomiska fak-torer, undersökningsmetodik och undersökningsyta. Dessutom är det svårare att rekonstruera större kärl från små skärvor och fragment.

Utifrån en rent arkeologisk analys förefaller det som om skålarna huvudsakligen har kunnat fungera som bordskärl, endast en har säker organisk belägg-ning (FU F62), medan fler av den till typ obestämda keramiken har organisk beläggning. Dessa senare, möjligen i form av krukor, har säkert en koppling till matlagning eller förvaring. En del av dessa kärlfrag-ment har troligen varit utsatta för sekundär bränning i hög temperatur, därav den spruckna, krackelerade ytan. Minikärlen (F301 och F309) utgör små fragment av vad som kan ha varit någon form av koppar.

Utifrån de bevarade stridsyxekärlen vid Gläntan i Södermanland kan ett enskilt kärl antas ha vägt minst 0,4 kilo (Lindström 2000:37). Viktmässigt skulle det motsvara endast fyra kärl från Djurstugan, vilket är orimligt. Beräkningar av kärlantal brukar dock ta i beaktande att en stor andel av de ursprung-liga kärlfragmenten inte längre finns kvar på platsen. För Djurstugans vidkommande kan man räkna med att kanske hälften av lokalen kvarligger öster om undersökningsområdet. I sju av de elva rutor som undersöktes i denna östra del hittades 51 kärlfrag-ment till en vikt av 99,7 gram (fig. 26). Medelvikten är nästan 2 gram i detta område och keramikfrek-vensen förefaller i alla fall inte vara lägre än på den västra boplatsytan, norr om huset. En inte allt för vågad gissning är att ungefär lika mycket fyndmate-rial som hittades vid undersökningen av Djurstugan återstår att finna i den kvarliggande östra delen. Om man ponerar att 1,6 kilo keramik fördubblas om hela lokalen skulle tas i beaktande, samt att bara 1/3 av den ursprungliga keramikmassan återstår idag, skulle det adderas till omkring 10 kilo, eller kanske 25 kärl. Utgår man istället från en jämförelse av mynnings-former kan minst 7 olika typer av mynningar fastslås

Fig. 35. Schematisk framställning av olika kärlformer; bukiga krukor och skålar med rundad eller flat botten. Teckning: Christoffer Samuelsson.


(rak/uttunnad, rak/kantig, rak/jämnt avrundad, inåt-böjd/brätte, utåtböjd/uttunnad, utåtböjd/kantig och utåtböjd/jämnt avrundad). Bland dessa representerar en och samma mynningstyp ibland flera kärl. I grup-pen utåtböjd/kantig finns fyra skärvor med avvikan-de mynningsdiametrar, vilka ungefärligen represente-rar fyra olika kärl. I gruppen utåtböjd/uttunnad finns två olika diametrar, vilka representerar två kärl och dessutom en utåtböjd/odefinierad med diameter som inte återfinns i någon av de övriga grupperna. Det innebär minst 12 olika kärl, vilket ytterligare ökas om man jämför olika dekorer, skärvtjocklekar och kärltyper. En slutsiffra kring 20–25 kärl är rimlig.

Datering och kulturell tillhörighetDet är rimligt att anta att kärlen tillhör samma bosätt-ningsfas som boplatsen i övrigt. De absoluta datering-arna är dock gjorda på sädesfröer, hasselnötsskal och djurben och ingen keramik är direkt daterad genom 14C-analys av inbrända matskorpor eller organiska beläggningar. Detta har motiverats med att boplatsen i övrigt har daterbart material som lämpade sig bättre och att flertalet organiska beläggningar är för osäkra för 14C-datering. Keramiken bör i samklang med de absoluta dateringarna befinna sig i den direkta över-gången mellan MN och SN, cirka 2400–2200 f.Kr. Vid denna tid förefaller keramiken i regionen ha in-fluerats av flera traditioner och uppvisar följaktligen en relativt stor variation (Schierbeck 1994:36ff; Holm m.fl. 1997:232).

Utifrån kärlformer och dekorer finns indikationer på dels en anknytning till stridsyxetraditionen, dels en anknytning till tidigt senneolitisk keramik. Den gropkeramiska traditionen finns inte längre kvar vid tiden för Djurstuganboplatsen, men en reminiscens är förekomsten av kärlväggsgropar. Den hybridform av sent mellanneolitisk keramik som uppvisar drag av både stridsyxetraditionen och den gropkeramiska traditionen har benämnts ”tredje gruppen” (Edenmo m.fl. 1997:189f; Graner & Larsson 2004). Kera-mik från tredje gruppen har påträffats på gropkeramiska-, stridsyxe- och senneolitiska lokaler främst i Mälardalen, men även i Östergötland och södra Norrland (Larsson 2003:138). Även från den närbe-lägna Torslundaboplatsen finns en liten grupp skär-vor som mycket tydligt påminner om keramiken från Djurstugan. Likheten består i en tunn, fin keramik med snör-/kamintryck samt kärlväggsgropar (Seger-berg 1995:212ff; Larsson, muntlig uppgift).

Enligt Artursson är den tredje gruppen att betrak-ta som en övergångsform mellan mellanneolitisk och senneolitisk keramik (Artursson 1996:240). Benäm-ningen tredje gruppen har kritiserats och istället för att skapa ytterligare en typologisk klassifikation kan man förhålla sig till denna heterogena keramik i så

motto att den representerar en diversifiering och regi-onalisering av keramikhantverket under övergången MN–SN.

Stridsyxekeramiken i Mälarområdet under över-gången mellan MN B och SN I hör huvudsakligen till typer C, G, H, J och K, Malmers period 5–6. En tendens mot anpassning av keramikhantverket un-der den sena stridsyxefasen mot lokalt förankrade hantverkstraditioner har påpekats, bland annat i val av lera och magring. Kärlen är endera av porigt gods, med eller utan chamottemagring (H), eller av fast gods med bergartsmagring (H, J och C) (Mal-mer 1975:33; Hulthén 1996:237; Graner & Larsson 2004:111f). C-keramiken utgörs av bägare (krukor) utan diminutiv botten, med snördekor eller en kom-bination av kärlväggsgropar och snöre, i horisontella eller lutande rader, alternativt vågband. G-keramiken är totalornerade kärl, i vissa fall utan bottendekor, med dekor av runtlöpande vinkelband. Såväl diminu-tiv som stor flat eller rund botten förekommer. H-ke-ramiken är totalornerade kärl med flat eller rund bot-ten, dock i vissa fall utan bottenornering, med dekor av vinkelband i kombination med lösa chevronger, alternativt vinkelbandsliknande chevronger. Dekoren är vanligen utförd med kam-/tandstämpel. J-kerami-ken utgörs av totalornerade kärl med flat eller rund botten, dock i vissa fall utan bottenornering. Deko-ren utgörs av vinkelband eller vinkellinjer i kam-, snör- eller tandstämpel på buk/botten, men med hori-sontella linjeband under mynningen. K-keramiken är rund- eller flatbottnad med dekor av snedskrafferade zoner och horisontella linjeband. Även de flata bott-narna har undertill dekor. Mynningsranddekor före-kommer i flera av dessa typer (Malmer 1962:29ff, 100; 1975:21ff). Rent formmässigt och delvis ifråga om dekor faller keramiken vid Djurstugan någorlun-da väl inom Malmers typer J och K. Dessutom stäm-mer påståendet väl ifråga om en lokal anpassning av hantverkstraditionerna under MN B, vilket kan ses i både teknologin och morfologin (avsnitt Teknologisk analys av keramiken från Djurstugan).

Den senneolitiska keramiken i regionen uppvisar drag gemensamma med sen stridsyxekeramik, främst av Malmers C-typ (Malmer 1962:13ff), sen gropkera-mik (Fagervik IV) och den tredje gruppen. Keramiken under SN I kan betraktats som en sammansmältning av de sena mellanneolitiska traditionerna, som mera slutgiltigt under SN II övergår i de för äldre bronsål-der mer karaktäristiska vulst- och taggtrådsornerade större krukorna. Från Vrå och Apalle i södra Uppland finns exempelvis kärl av en typ som under SN I tydligt anknyter till de sena mellanneolitiska keramiska tra-ditionerna, med tvärsnodds-/snördekor kombinerad med kärlväggsgropar och randdekor (fig. 49; Holm m.fl. 1997:232f; Eriksson 2002; 2003).

50 Djurstugan

Den finska kiukais-traditionen har dateringar som faller huvudsakligen inom SN I (Meinander 1954; Holm 2003:95ff). Här förekommer såväl porig som fast keramik och kärlen är ofta grova och magrings-kornen stora. Gropornering förekommer så gott som alltid, särskilt under mynningsranden. Vanligt före-kommande dekor är också band av vågräta intryckta eller tand-, kam- eller tvärsnoddslinjer. Fiskbensmo-tiv och snörstämpel förekommer, men mer sällsynt. Kärlen har genomgående flat botten. Mynningsprofi-len är enkel utan tydlig profilering. Randdekor före-kommer (Meinander 1954).

Det svenska material som närmast påminner om kiukais är keramiken från Hedningahällan, den bäst publicerade av de med Djurstugan samtida sydnorr-ländska boplatserna. Detta trots att Hedningahällan kronologiskt närmast föregriper kiukais och ligger inom MNB och dess övergång till SN I. Keramiken har av olika forskare omväxlande hänförts till såväl kiukais-, som stridsyxe- och gropkeramisk tradition. Keramiken är nästan uteslutande i fast gods (Schier-beck 1994:36ff; Holm 1997). Här kan ingen enskild keramisk tradition utpekas, utan det är just bland-ningen av olika traditioner som är kännetecknande.

En mer framkomlig väg vore att se de enskilda regionerna i ljuset av varandra, som olika keramiska traditioner som utövar varierande grad av inflytande över tid och i rummet. Det innebär, åtminstone för övergången MN–SN, att de tydliga och enkla kera-miska traditionerna måste ge vika för en pluralistisk syn där många olika element – exempelvis i form av teknologi, form och dekor – har kombinerats och att nya lokala eller regionala varianter uppstått och för-svunnit. Dessa varianter är svåra att helt och hållet placera i fördefinierade mallar utgående från enskilda fyndlokaler, utan ska ses i ljuset av grad av likhet eller olikhet i förhållande till dessa mallar. På så sätt kan djurstugankeramiken betraktas som en representant för en norduppländsk–sydnorrländsk keramisk tradi-tion i skiftet mellan MN och SN, och med självklara band till keramiken i exempelvis Norrland, Mälarda-len, Sydskandinavien och Finland.

SammanfattningDet har på grund av den höga fragmenteringsgraden varit svårt att avgöra de enskilda kärlens utseende. Trots det har 29 kärlfragment kunnat typbestämmas som tillhörande skålar och 2 fragment är delar av minikärl. Minikärlsfragmenten kommer från två se-parata kärl. Skålarna har följande formelement: rund botten, konvex buk, ingen markerad skuldra, kort konkav hals och utåtböjd mynning. Även rak och i enstaka fall inåtböjd mynning förekommer. Förutom runda bottnar finns flata bottnar, med eller utan av-satt fot, som kan hänföras till antingen skålar eller

krukor. Till det ska läggas en okänd andel krukor, el-ler bägare, som varit rakväggiga eller lätt bukiga kärl med en höjd som är större än mynningsdiametern och med flata bottnar, med eller utan avsatt fot (fig. 35).

Olika beräkningar har visat att kärlen har varit re-lativt små. Dock måste påpekas att eventuella större kärl utan mätbar mynningsdiameter kan gömma sig i det fragmentariska keramikmaterialet. Användnings-området har varit som bordskärl, för matlagning eller förvaring. En hypotetiskt beräkning av det ursprung-liga antalet kärl stannar kring 20–25.

Samtliga skärvor är av fast gods. Kärlen är ge-nomgående tunnväggiga och finmagrade. Buktjock-leken befinner sig i intervallet 5 till 11 millimeter och största magringskorn är vanligen 1–4 millimeter. Kär-len har varit släta, avstrukna och i enstaka fall något grövre i ytbehandlingen. Ett litet antal kärlfragment har organisk beläggning.

Av alla kärlfragment var 11,5 procent dekore-rade (räknat per antal). Räknas bara skärvor in blir siffran istället 49,3 procent. Det innebär att kärlen i mycket hög grad har varit dekorerade, framför allt på buk, hals och mynning. Även dekor på fotranden, mynningsranden och insidan av kärlen förekommer. Vanligaste dekorelement är inristade streck och linjer, följt av tandstämplar, stämplade streck, kamstämplar och tvärsnodd. Vanligaste dekormotiv är lutande el-ler horisontella rader. Enkla vinklar, så kallade chev-ronger, förekommer också medan fiskbensmönster finns i enstaka fall. Horisontella band har bedömts vara den vanligaste dekorkompositionen på kärlen, följt av yttäckande och gruppvis fördelad dekor. De-kor på mynningsranden består i fyra fall av lutande/tvära streck, men även av snöre eller tandstämpel. Sammanlagt tretton kärlfragment har kärlväggs-gropar, främst kring buk och hals, men även under mynningen. I tre fall är groparna kombinerade med annan dekor.

Utgående främst från kärlens dekor och form kan en jämförelse med samtida keramiska traditioner gö-ras. Gemensamt med stridsyxekeramiken är det fasta godset, tunnväggigheten, flera av dekorelementen och motiven (t.ex. kam- och tandstämpel i vinklar, zoner med lutande rader etc.). Även kärlformen överens-stämmer i mycket med stridsyxekärl, så som skålar och mindre krukor med svag profilering. Djurstugan-kärlen kan då närmast föras till typer J eller K, som ligger i Malmers period 5 och övergången MN–SN.

Gemensamt med sen gropkeramik är främst kärl-väggsgroparna. Detta är ett fenomen som återfinns i den så kallade tredje gruppen där vissa dekorelement som kam- och tandstämpel i vinklar, zoner med lutan-de rader samt gropar är kännetecknande. I Mälardalen är dock kärlväggsgroparna i allmänhet mer förekom-mande under MNB, även på keramik av stridsyxetyp,


än vad som är fallet i Sydskandinavien. Här måste på-pekas att kärlväggsgroparna på Djurstugan normalt förekommer som solitärer, åtminstone bedömt utifrån de bevarade skärvorna, vilket de normalt inte gör i tredje gruppen. Även kärlformerna tycks överensstäm-ma med de på Djurstugan, främst globulära skålar, men även mer rakväggiga kärl. Dock är en stor andel av tredje gruppen-keramiken av porigt gods, liksom sen gropkeramik, vilket inte är fallet med det till 100 procent fasta godset på Djurstugan.

Med kiukaiskeramiken finns slående likheter i form av de svagt profilerade kärlen med gropornering och flera av dekorelementen (kam- och tandstämpel, tvärsnodd och snöre i horisontella band eller ibland fiskbensmönster). Dock är kiukaiskeramiken genom-gående grovmagrad och ofta av porigt gods. En an-nan skillnad är att de alltid har flata, aldrig runda, bottnar. I praktiken finns dock stora likheter under senneolitikum mellan Mälarområdet och Finlands västkust. Båda dessa områden har sannolikt influerat varandra (jfr Holm 1997:249)

Med den tidiga senneolitiska keramiken finns flera paralleller. Det är bland annat tvärsnodds- och snör-dekor kombinerad med kärlväggsgropar och randde-kor (Holm m.fl. 1997:232f; Eriksson 2002, 2003). Randdekor förekommer tämligen allmänt i de andra keramiska traditionerna för övrigt, även om det inte är något som är utmärkande för Djurstugankerami-ken (7 av 43 mynningar).

Slutsatsen är att Djurstugan representerar en in-hemsk regional tradition med rötter i den sena mel-lanneolitiska keramiken (gropkeramik, stridsyxekera-mik) och influenser från övergångsformer mot senneo-litisk keramik (tredje gruppen, kiukais). Keramiken under SN I förefaller vara en intressant brytningsfas mellan de mellanneolitiska keramiktraditionerna och bronsålderns keramik. Denna brytningsfas är Djur-stugans keramik en god representant för.

Teknologisk analys av keramiken från Djurstugan (av Torbjörn Brorsson)FrågeställningarKeramiken från Djurstugan har utifrån främst kärl-dekoren och formerna på mynningsskärvorna tolkats representera en inhemsk regional tradition med rötter i den sena mellanneolitiska keramiken (gropkeramik, stridsyxekeramik) och influenser från övergångsfor-mer mot senneolitisk keramik. Baserat på materialets sammansättning, dateringar och lokalens läge har ett antal frågeställningar utarbetats:• Är keramiken framställd inom samma område el-

ler ej?• Hur fördelar sig kärlgodset från huset respektive

avfallsgropen A3979?

• Finns det någon möjlighet att uttyda funktionella eller kulturella aspekter vid valet av råmaterial?

• Kan godskvaliteten relateras till typ av dekor el-ler kärlform?

• Hur förhåller sig keramiken från Djurstugan till samtida keramik från Uppland?

Keramiken har analyserats av Torbjörn Brorsson Keramiska Forskningslaboratoriet. Mineralogisk be-stämning har utförts av Daniel Larsson, avdelningen för berggrundsgeologi vid Geologiska institutionen vid Lund universitet.

Metoder• Mikroskopering av tunnslipKeramiken från Djurstugan har undersökts med hjälp av mikroskopering av keramiska tunnslip. Mik-roskoperingen syftar till att studera godsets sam-mansättning, de keramiska råmaterialen och övriga tillverkningstekniska parametrar. Metoden ger infor-mation om kärlens funktion och om lokalt såväl som om främmande hantverk. Tunnslipet ska vara 0,03 millimeter tjockt och analysen utförs i polarisations-mikroskop vid förstoringar mellan 25× och 630× i korsat och parallellt ljus. Lerans grovlek, magringens art, andel och största korn fastställes. Vidare noteras närvaron av organiskt material, accessoriska mineral och förekomsten av diatomeer (kiselalger).

• Termiska analyser (TCT)De termiska analyserna syftar främst till att bestämma den högsta temperaturen kärlen varit utsatta för. Me-toden benämns för Thermal Colour Test (TCT) (Hult-hén 1976). Skärvornas färg fastställes utifrån Munsell Soil Color Charts (Munsell 1971) och bränns därefter i laboratorieugn i 100°-intervall från 100 °C upp till 800°. Proverna upphettas i 15 minuter i varje intervall varefter proverna tas ut ur ugnen och efter 10 minu-ters avsvalning registreras färg och karaktär.

MaterialSammanlagt har 10 keramikskärvor från Djurstugan varit föremål för analys. Skärvorna har påträffats i anslutning till ett mesulahus eller i en avfallsgrop, A3979, där även ben av fisk och bäver identifierats.

Samtliga skärvor kan dateras till övergången mel-lan MN och SN. Keramiken har flera likheter med bland annat stridsyxekeramik, gropkeramik samt tredje gruppens kärl. Vid urvalet har hänsyn även tagits till skärvornas form, dekor och i viss mån till magringen. Bland annat har grovmagrad keramik, skärvor med gropar eller tvärsnodd samt skärvor med dekor på mynningen valts ut. Urvalet ger med största sannolikhet en tillfredsställande representati-vitet av det totala keramikmaterialet.

52 Djurstugan

Resultat• Termiska analyser (TCT)De termiska analyserna visar att keramiken från Djur-stugan bränts till för perioden normala temperaturer (tab. 15). Skärvorna tunnslip 5, 8 och 10 har bränts till mellan 600 och 700 ºC. En skärva, tunnslip 9 till mellan 650 och 750 ºC, medan resterande bränts till mellan 700 och 800 ºC. Vid bränning i öppen eld eller grop varierar bränningstemperaturen mycket, dels mellan olika bränningstillfällen och dels i en och samma bränning beroende på var i bålet kärlen var placerade. En annan faktor som har stor betydelse är vindförhållandena vid bränningstillfället. En starkare vind från en sida ger högre bränningstemperaturer för de kärl som är mot den sida varifrån vinden kommer.

• Mikroskopering av keramiska tunnslipDe 10 analyserade skärvorna från Djurstugan är samtliga framställda av icke sand- eller silthaltiga finleror (tab. 16). Lerorna har en mycket tät struktur och har sannolikt varit extremt plastiska och lätta att använda för keramikframställning. Lerorna har låga halter av glimmer, med ett enda undantag, slip 10, från avfallsgropen. Denna leran är mycket rik på glimmer. Samtliga leror är kalkfria och saknar före-komst av organiskt material.

För att den fina leran inte skulle krympa alltför kraf-tigt och spricka vid torkningen och bränningen mag-rades den. Magringsmedlet utgjordes huvudsakligen av krossad granit. Graniten, som innehöll bland an-nat kvarts, kalifältspat, plagioklas och glimmer kros-sades till kornstorlekar på mellan 1,5 och 3,0 mil-limeter. I samtliga tunnslip, utom slip 6 och 9 från ett kulturlager i anslutning till huset respektive från avfallsgropen, har hornblände observerats i graniten. Andra mineral som förekommer i vissa av slipen är muskovit, zirkon och epidot. Olika texturer bestå-ende av pertit och myrmekit har även observerats. Samtliga dessa mineraler är vanliga i hela Skandina-vien och förekommer oftast i låga halter.

I tunnslip 7 från avfallsgropen har även ett för-modat metamorft bergartskorn identifierats. Berg-arten kan inte bestämmas närmre, men med hänsyn till att graniter är magmatiska bergarter kan denna bergartstyp uteslutas. Tänkbara metamorfa bergarter i regionen är gnejs eller amfibolit. Tunnslip 7 är där-med sannolikt magrad av två olika bergarter.

Magringsandelen i tunnslipen har beräknats från 8 till 23 procent av den totala arean. Det finns ingen korrelation mellan magringsandel, kärltyp, dekor eller kontext. Däremot påvisar förhållandet mel-lan magringsandelen och största korn en betydande kunskap om keramikhantverket (fig. 36). Flera kärl placeras inom samma intervall, vilket tyder på ett homogent hantverk där keramikerna bearbetat och magrat lerorna likartat. Tunnslip 2 från västgaveln till mesulahuset har den högsta magringsandelen och samtidigt den minsta kornstorleken. Det är troligt att den person som magrade leran valde ett något finare magringsmedel och fick kompensera detta med att öka andelen magring. Man kompenserade till den grad att man samtidigt fick ett kärlgods med den största andelen magring.

TolkningMed hänsyn till det homogena resultatet beträffande leran och magringsmedlet förefaller det mycket tro-ligt som att keramiken framställts inom samma om-råde. Förekomsten av hornblände i graniten knyter keramiken till Uppland, eftersom det finns rikliga fyndigheter av hornbländerik granit i regionen.

Lerorna som användes till kärlframställningen var täta och fina glacialleror. Enligt jordartskartan finns glaciala leror i området (Jordartskartan 12H Söderfors NO). Man kan även ha använt sig av le-ror från botten av isälvsavlagringar, vilka är glaciala. Nuvarande E4:an följer ett långt stråk av isälvsavlag-ringar från Uppsala i söder förbi Tierp och fortsätter norrut.

Enligt jordartskarten finns inga täkter av glacial lera i Djurstugans direkta närhet, men den kan ha

Tabell 15. Resultat av termiska analyser av keramikskärvor från Djurstugan.

Tunnslip Max temperatur ºC5 600–7008 600–70010 600–7009 650–7501 700–8002 700–8003 700–8004 700–8006 700–8007 700–800

Fig. 36. Förhållandet mellan magringsandel och största uppmätta mineralkorn i de analyserade skärvorna.

0,0

0,5

1,0

1,5

2,0

2,5

3,0

3,5

0 5 10 15 20 25Magringsandel, %

Största korn, mm


hämtats på en annan plats närområdet. Det finns inga belägg för att keramiken framställts på någon annan boplats och transporterats till Djurstugan eller att råmaterialet, leran, skulle ha transporterats till plat-sen långväga ifrån. Med hänsyn till det homogena keramikmaterialet är det troligt att kärlen framställts inom samma boplatskomplex.

Analyserna visar därmed att människorna som framställde keramiken inte tog hänsyn till val av lera eller magringsmedel för att framställa sina kärl. Oav-sett om man skulle framställa ett kärl med grop- eller linjeornering, eller om det skulle användas som kok-kärl eller ej, förefaller kärlgodset likartat. Detsamma gäller deponeringen av keramiken, det finns inga be-lägg för några skillnader mellan avfallsgropen och huset eller inom huset.

Djurstugan och regionenKeramiken från platsen uppvisar ett traditionellt för-historiskt hantverk, där man använde sig av ett råma-terial bestående av en lera som magrats med krossad bergart. Samtida analyserat jämförelsematerial från regionen lyser med sin frånvaro. Detta är en orsak till att keramiken från Djurstugan utgör ett viktigt komplement till kunskapen om keramik i övergången mellan MN och SN, och framför allt stridsyxekera-mik, gropkeramik samt tredje gruppens keramik.

Den närmaste platsen med samtida analyserad ke-ramik är Bollbacken i Västmanland. Det är framför allt den så kallade Bollbackengruppen som är sam-tida med keramiken från Djurstugan. I Bollbacken har bland annat flera likheter konstaterats mellan stridsyxekeramik och Bollbackengruppen (Hulthén

1996:214ff). Det finns bland annat chamottemagrad keramik och keramik med benmagring.

I den tidiga sydsvenska och danska stridsyxeke-ramiken förekommer just chamottemagring i stor ut-sträckning. I exempelvis Järrestad i sydöstra Skåne har flera stridsyxekärl med chamottemagring påträf-fats (Brorsson 2003). Detta har bland annat tolkats bero på att ett nytt hantverk når Skånes kust, här-stammande från kontinenten. Av detta hantverk finns det inga spår i keramikmaterialet från Djurstugan. Man kan i överhuvudtaget ifrågasätta likheterna med den tidiga stridsyxekeramiken.

Analyser av gropkeramik från ett flertal lokaler längs E4:an har däremot uppvisat likartade kärlgods som Djurstugans. Om man väljer att bortse från form och dekor, kan man konstatera att keramiken i över-gången mellan MN och SN hade stora likheter med gropkeramiken. Forskningen på den tredje gruppens keramik är ännu i sin linda, och huruvida Djurstu-gans kärl ska klassificeras som gropkeramik eller tredje gruppen är ännu oklart (Björck m.fl. i manus; Brorsson & Stilborg i manus).

Ben (av Jan Storå)Vid undersökningarna tillvaratogs ett mindre mate-rial av brända ben. Totalt omfattar materialet 111,24 gram (fig. 37).

Här redovisas den osteologiska analysen av benfynd som tillvaratogs vid förundersökningarna och den sär-skilda arkeologiska undersökningen tillsammans (tab. 17). I samband med analysen kontrollerades även några jordprover avsedda för makrofossilanalys, men dessa visade sig inte innehålla några benfynd.

Tabell 16. Resultat av mikroskopering av keramiska tunnslip.

Skärvidentifiering Lera Magring Noteringar*Sl

ipnr

.

Fynd

num

mer

Kon

text

Sort

./os

ort.

Gro

v/m

ella

n/fi

n

Silt

Sand

Järn

oxid

Järn

oxih

ydro

xid

Gli

mm

er

Mal

m

Kal

cium

karb

onat

Dia

tom

éer

Väx

tmat

eria

l

Nat

urli

g

Kro

ssad

gra

nit

Kro

ssad

met

amor

f be

rgar

t

Cha

mot

te

Mag

ring

sand

el, %

Stör

sta

korn

stor

lek,

mm

1 55 Västgavel s f + x - e.o. x* 15 3,0 Hornblände


3 58 Västgavel s f + x * e.o. x* 17 2,5 Hornblände


5 353 Takbärare s f * x * e.o. x* 10 2,0 Hornblände

6 147 Kulturlager s f + x - e.o. x 13 2,5

7 306 Avfallsgrop s f + x - e.o. x* x 8 2,5 Hornblände

8 401 Avfallsgrop s f + x - e.o. x* 15 2,5 Hornblände

9 419 Avfallsgrop s f + x - e.o. x 13 3,0

10 321 Avfallsgrop s f + x ++ e.o. x* 16 2,5 Hornblände

Förkortningar: * = normal andel, - = sparsam andel, + = hög andel, ++ = mycket hög andel, x = förekomst. e.o. = ej observerad.

54 Djurstugan

Tabell 19. Mängden ben i arkeologiska objekt, grävenheter och fyndenheter vid Djurstugan.

Ark obj.

Gräv-enhet

Fynd-enhet

Dägg-djur

Fisk Ej identi-fierat

Vikt, g Ant.

3979 13,91 0,2 14,11 776173 4,53 8,91 73,73 87,17 350

4301 0,22 0,22 14333 1,1 1,1 44438 1,26 1,26 1

2017 0,23 0,23 13199 0,61 0,61 5

4372 0,28 0,28 14497 0,12 0,12 14704 0,06 0,06 14710 0,07 0,07 14711 0,68 0,68 14713 0,13 0,13 15775 0,61 0,61 16106 0,15 0,15 16108 0,12 0,12 16646 0,56 0,56 26669 0,19 0,19 26890 0,14 0,14 16892 0,39 0,39 16902 0,08 0,08 16914 0,03 0,03 26918 0,01 0,01 17016 0,16 0,16 17023 0,04 0,04 17051 0,17 0,17 17087 0,11 0,11 17088 0,9 0,9 67089 0,4 0,4 37091 0,13 0,13 27115 0,09 0,09 27184 0,12 0,12 17287 0,06 0,06 3

Totalt 27,35 9,29 73,86 110,5 479

Tabell 18. Benfynd från den särskilda arkeologiska undersökningen.

Fragment Vikt, g

Bäver 14 8,4

Abborre 20 0,54

Gös 12 0,51

Abborrfisk 6 0,1

Gädda 19 1,28

Karpfisk 18 0,57

Laxfisk 21 0,82

Fisk 253 5,47

Ej identifierat 2 746 92,81

Totalt 3 109 110,5

Tabell 17. Benfynd från Djurstugan.

Fragment Vikt, g

Förundersökning 6 0,74

Särskild arkeologisk undersökning 3 109 110,5

0 4 m

/

Fig. 37. Förekomst av brända ben vid både förundersökning-arna och den särskilda arkeo-logiska undersökningen. Antal fynd i rutor, fyndenheter och arkeologiska objekt. Skala 1:400.

Ben från FU och SU

1 st.2–5 st.1 607–2 891 st.SU-rutorFU-rutorHusOdlingsytaVägområde


MaterialVid förundersökningen tillvaratogs sex benfragment som inte har kunnat identifieras till art. Fem fragment är små vitbrända rörbensfragment från däggdjur som troligen kommer från endast två olika ben (F21 och F28). Ett ben är ett litet obränt fragment från dägg-djur, troligen ett rörben. Vid den särskilda arkeolo-giska undersökningen tillvaratogs 110,5 gram brän-da ben (N 3109). Av vikten har 16 procent kunnat identifieras till art eller djurklass. Fragmenten har om möjligt identifierats till djurklass, art, benslag, del av benslag samt sida. Varje fragment har räknats.

Vid den särskilda arkeologiska undersökningen samlades ben in ur 4 arkeologiska objekt, 2 gräven-heter och 27 fyndenheter. Benen var ojämnt spridda över lokalen. Den övervägande delen tillvaratogs i anslutning till en huskonstruktion, hus 1. Den klart övervägande delen av alla ben (i vikt 92 % av samtli-

Tabell 20. Identifierade arter/klasser i fyndenheter, grävenheter och arkeologiska objekt vid Djurstugan, antal fragment. Notera att fyndenhet 6173 ingår i arkeologiskt objekt 3979.

Bäver Abborre Abborrfisk Gös Gädda Karpisk Laxfisk Fisk Obestämt Totalt

Fyndenhet

4372 1 1

4497 1 1

4704 1 1

4710 1 1

4711 1 1

4713 1 1

5775 1 1

6106 1 1

6108 1 1

6173 9 20 6 12 15 17 21 249 2 631 2 980

6646 1 1 2

6669 2 2

6890 1 1

6892 1 1

6902 1 1

6914 2 2

6918 1 1

7016 1 1

7023 1 1

7051 1 1

7087 1 1

7088 6 6

7089 3 3

7091 2 2

7115 2 2

7184 1 1

Grävenhet

2017 1 1

3199 5 5

Arkeologiskt objekt

3979 12 20 6 12 16 18 21 252 2 700 3 057

4301 1 1

4333 1 3 4

4438 1 1

ga ben) från Djurstugan tillvaratogs i fyndenhet 6173 (en kokgrop/härdgrop) som låg inom det arkeolo-giska objektet 3979 (F278 och F283). Inom övriga fyndkontexter påträffades endast mindre mängder ben. De flesta innehöll endast 1–2 benfragment.

Den största delen av de identifierade fragmenten kommer från fisk: abborre (Perca fluviatilis), gös (San-der lucioperca), gädda (Esox lucius) samt abborrfis-kar (Percidae), karpfiskar (Cyprinidae) och laxfiskar (Salmonidae). I benmaterialet identifierades endast ett däggdjur, bäver (Castor fiber) (tab. 18, 19 och 20).

Identifierade arter• Bäver (Castor fiber)Totalt identifierades 14 ben från bäver. 12 av dessa kommer från samma arkeologiska objekt (3979). Värt att notera är att den anatomiska representatio-nen för bäver är likartad i den separata fyndenheten

56 Djurstugan

(6173) och det arkeologiska objektet i övrigt (tab. 21). I båda dessa kontexter påträffades fragment från kraniet, underkäken samt armbågsbenet. I fyndenhe-ten 6173 fanns dessutom ett fragment av ett mellan-hands- eller mellanfotsben.

De två andra benen av bäver påträffades i mindre benrika fyndenheter men ändå inom samma område av lokalen i anslutning till huskonstruktionen. Sett till hela området runt huskonstruktionen verkar det troligt att det finns (åtminstone) tre bävrar i materia-let (bedömt enligt antalet armbågsben i de tre kon-texterna).

FiskbenInom det arkeologiska objektet 3979 (inkl. 6173) har tillvaratagits ett förhållandevis varierat osteologiskt material av fisk (tab. 22, 23, 24 och 25). Den sepa-rata fyndenheten (6173) skiljer sig från det arkeolo-giska objektet i övrigt med mycket större och varie-rat fiskbensmaterial (tab. 24). Det verkar troligt att materialet i fyndenhet 6173 representerar ett varierat fiske där benen har deponerats i anläggningen vid ett flertal tillfällen (fig. 38).

De identifierade arterna kan ha fiskats i såväl stör-re insjöar som Östersjön. Benmaterialet torde repre-sentera ett lokalt fiske som bedrivits i närheten av lo-kalen. Den anatomiska representationen visar att det finns ben från såväl kranium och ryggrad av samtliga fiskar förutom av laxfisk. Avsaknaden av kranieben

Fig. 38. Foto av fyndenhet F6173 i avfallsgropen A3979. De mycket stora mängderna fiskben skymtar i sektionen. Från väster. Foto: Hanna Larsson (U3966_32).

Tabell 21. Anatomisk representation för bäver i arkeolo-giska objekt och fyndenheter. Fyndenhet 6173 ligger inom det arkeologiska objektet 3979. Antal fragment.

Ark. obj. 3979

Ark. obj. 4333

Fyndenhet 6173

Fyndenhet 6646

Cranium 1 6

Mandibula 1 1

Ulna 1 1 1 1

Mp 1

Totalt 3 1 9 1

Tabell 22. Identifierade fiskarter vid Djurstugan.

Abborre Abborrfisk Gös Gädda Karpfisk Laxfisk Fisk Totalt

Arkeologiskt objekt 3979 1 1 3 5

Fyndenhet 6173 20 6 12 15 17 21 249 340

Fyndenhet 6108 1 1

Fyndenhet 7287 3 3

Totalt 20 6 13 19 17 21 253 349

Tabell 24. Anatomisk fördelning för fisk i fyndenhet 6173 i det arkeologiska objektet 3979.

Fyndenhet 6173 Abborre Abborrfisk Gös Gädda Karpfisk Laxfisk Fisk Totalt

Ryggrad 10 6 9 3 15 21 141 205

Skalle 10 3 12 2 36 63

Övrigt 72 72

Totalt 20 6 12 15 17 21 249 340

Tabell 25. Anatomisk fördelning för fisk i det arkeologiska objektet 3979.

Ark objekt 3979 Fisk Gädda Karpfisk

Ryggrad 2 1 1

Skalle 1

Art Minsta antal individer

Abborre 2

Gös 2

Gädda 2

Karpfisk 2

Laxfisk 1

Totalt 9

Tabell 23. Minsta antal individer av fisk i det arkeologiska objektet 3979 (inkl. F6173).


Tabell 26. Identifierade fiskben i fyndenhet 7287.

Fyndenhet 7287 Gädda

Ryggrad 1

Skalle 2

Tabell 27. Identifierade fiskben i fyndenhet 6108.

Fyndenhet 6108 Fisk

Skalle 1

från laxfisk kan dock bero på den höga fetthalten i benen som gör dem känsliga för nedbrytning.

Fiskben påträffades i två andra fyndenheter – också de i anslutning till huskonstruktionen. Tre av benen har kunnat identifieras till gädda. Benen i fyndenhet 7287 verkar komma från samma fisk – en ”liten” gädda (tab. 26 och 27).

SammanfattningVid de arkeologiska undersökningarna av lokalen Djurstugan i Tierps socken tillvaratogs cirka 110 gram ben. Den övervägande delen av benen kan kopplas till en huskonstruktion från yngre stenålder. Vid den osteologiska analysen har identifierats ben från bäver samt fisk.

En av anläggningarna i området (A3979) runt huskonstruktionen innehöll ganska stora mängder ben från fisk samt några från bäver. Det obestämda materialet från anläggningen verkar domineras av mycket fragmenterade rörbensfragment från dägg-djur och fisk. Att döma av rörbenstjockleken verkar däggdjursbenen komma från små eller medelstora djur (vilket stämmer överens med bäver). Fragment av kraftiga rörben saknas i kontexten. Materialet innehåller även små fragment av fiskkotor, kranium samt revben/fenstrålar. Det verkar som om benen i anläggningen har deponerats vid flera tillfällen. Med tanke på den begränsade spridningen av ben över lokalen bör deponeringsstrategin vara kopplad till huskonstruktionen och man måste ha varit medveten om just den kokgropen (A3979). Tidsperspektivet på

lokalen bör ha varit kort. Inom samma område fanns dock även några andra (mindre rika) kontexter som också innehöll ben av bäver och fisk.

Eftersom den största delen av benen har tillvarata-gits i en så pass begränsad del av lokalen är det svårt att dra några vidare slutsatser om försörjningen på platsen. Benmaterialet är snarats att betrakta som en ”ögonblicksbild”. Med tanke på lokalens datering är det dock av visst intresse att ben från säl saknas vid Djurstugan.

Bränd lera och lerkliningFragment av bränd lera och lerklining utgjorde en mindre andel av fynden. Totalt framkom elva bi-tar bränd lera till en vikt av 12 gram och fem bitar lerklining till en vikt av 9,9 gram vid den särskilda arkeologiska undersökningen. Sammanräknat med förundersökningen var det totalt 22 fragment bränd lera och sju bitar lerklining, med en samlad vikt av 16,4 respektive 18,4 gram (fig. 39).

0 4 m

/

Fig. 39. Förekomst av bränd lera/lerklining vid både för-undersökningarna och den särskilda arkeologiska under-sökningen. Antal fynd i rutor, fyndenheter och arkeologiska objekt. Skala 1:400.

Bränd lera från FU och SU

1 st.2 st.3–6 st.SU-rutorFU-rutorHusOdlingsytaVägområde

58 Djurstugan

Den brända leran och lerkliningen utgörs av oiden-tifierbara bitar med en rundad form, i enstaka fall med magring, troligen naturlig. Även om ett fåtal bi-tar har karaktäristika liknande lerklining, dock utan synliga pinnintryck, så synes de flesta vara resultatet av slumpmässigt bränd lera.

På grund av de små mängderna bränd lera och ler-klining kan inga djuplodande slutsatser dras utifrån dem. Det visade sig dock att de var koncentrerad till området i direkt anslutning till hus 1, eller inom ett par meter från detta. Enstaka bitar fanns bortåt 10 meter från huset.

RödockraEn liten bit av vad som sannolikt är rödockra påträf-fades direkt öster om huset. Den kan närmast beskri-vas som mikroskopisk, med en vikt på 0,1 gram. Inga vidare slutsatser kan dras utifrån den (fig. 40).

MetallEtt recent järnföremål, troligen en spik (3,4 g), hit-tades centralt i hus 1. Möjligen hade den följt med de närbelägna hjulspåren ned i det förhistoriska fynd-förande lagret, eller också hör den till någon form av recent störning i relation till den fossila odlingen. Denna störning har dock inte kunnat identifierats, troligen på grund av hjulspåren.

EkofakterGenom att sålla allt material där man kunde misstänka små ekofakter i 2 millimeter vattensåll identifierades flera ekofakter, vid sidan av resultaten från makro-

fossilanalyserna. Dessa utgjordes nästan uteslutande av brända hasselnötsskal, 33 stycken fragment till en vikt av 1,7 gram. I övrigt påträffades en oidentifierad bränd klump, troligen av organiskt material (F461), samt ett sädesfrö (F275) som är en smäckrare form av typen kubbvete, Triticum aestivo/compactum (Sv. bröd/kubbvete). Den liknar vanligt vete, men är min-dre och inte så kraftig som T. compactum eller kubb-vete (Ranheden, muntlig uppgift).

Samtliga dessa ekofakter framkom i avfallsgropen A3979, eller den i anläggningen ingående fyndkon-centrationen F6173. Denna anläggning karaktärise-rades av de rikliga mängderna välbevarade fynd och makrofossila lämningar (fig. 40).

Tolkning av fyndenDet största fyndmaterialet, 74 procent av den sam-lade vikten, utgjordes av kärlfragment av keramik. Trots en viss spridning över boplatsytan fanns om-kring 90 procent av keramiken i eller strax intill det konstaterade huset, inräknat avfallsgropen A3979. Man kan inom detta husområde uppfatta en mindre koncentration keramik vid den sydvästra husgaveln, främst inne i husets södra del och en större koncen-tration strax intill husets nordöstgavel, i eller intill den för djurstuganförhållanden extremt fyndrika A3979. Vad betyder då detta? Utifrån lipidanalysen (nedan) har vissa av kärlen använts som kokkärl och för förvaring. I tillägg till detta finns keramik i form av bordskärl. Kärlen har varit medelstora och uppvi-sar i flera fall en kraftig sekundär bränning i form av en krackelerad eller smulig utsida. Den osteologiska

0 4 m

/

Fig. 40. Förekomst av övriga fynd vid både förundersök-ningarna och den särskilda arkeologiska undersökningen. Antal fynd i rutor, fyndenheter och arkeologiska objekt. Skala 1:400.

Ekofakt och ockra från SU

2 st. hasselnötsskal3 st. hasselnötsskal1 st. ockraSU-rutorFU-rutorHusOdlingsytaVägområde


analysen kan bekräfta bilden av matframställning i A3979. Med ledning av de erhållna resultaten har keramiken bland annat haft med matberedning och matlagning att göra, där själva matlagningen skett utomhus vid A3979 och där maten möjligen förtärts inne i den södra delen av huset.

Vad gäller djurbensmaterialet utgör det endast 5 procent av den totala fyndvikten. Spridningen liknar den för keramiken, men tendensen till en tudelning vid huset är inte lika stark. Istället dominerar A3979, och särskilt F6173, totalt. Den osteologiska analysen visar att man har fiskat olika arter av främst mager insjö- eller kustlevande fisk, som abborre och andra abborrfiskar, gädda, karpfiskar och gös. Dessa kunde med fördel fångas i direkt anslutning till den havsvik som Tämnaråns dalgång bildade vid tiden för bosätt-ningen. Intressant nog stämmer dessa fiskarter myck-et väl med resultaten från lipidanalysen av keramik (nedan). Även lax och bäver, de båda andra arter som identifierats osteologiskt, kunde sannolikt fångas i boplatsens direkta närhet. Möjligen kan andra fiskar och däggdjur ha förekommit bland jaktviltet, men de har inte gått att identifiera i det fragmentariska benmaterialet. Mest utmärkande är dock den totala avsaknaden av sälben. Det är detta som, tillsammans med konstaterade sädesfröer, utgör den största skill-naden näringsekonomiskt mellan Djurstugan och alla övriga neolitiska lokaler undersökta för E4-projektet i Uppland.

Stenmaterialet är relativt litet, i vikt räknat knappt 19 procent, men i antal är dock andelen betydligt läg-re. Spridningen för det slagna stenmaterialet, främst kvarts, skiljer sig från keramiken och benen. Endast en flinta och tre bitar kvarts påträffades inne i huset, samt ett knappt tiotal bitar kvarts i direkt anslutning till det. Övriga fynd av kvarts, flinta och bergart hade en god spridning på den övriga boplatsytan. Detta tyder på att aktiviteter som krävt dessa material, till exempel tillverkning och uppskärpning av knivar och skrapor för slakt, fiskrensning eller hantverk i olika material, utfördes en bit ifrån huset. Ser man till den totala mängden stenmaterial, 51 fynd, är det an-märkningsvärt lågt och tyder antingen på att kvarts och andra stenmaterial användes sparsmakat, eller att mer fyndrika områden kan finnas bevarade i den till stor del oundersökta östra delen av boplatsen. Att omkring en tredjedel av all kvarts framkom på denna östra del, trots den begränsade insatsen, kan tala för den sistnämnda tolkningen. Det styrks också av att bearbetning och användning av kvarts i flera fall har förlagts till perifera delar av övriga undersökta neoli-tiska boplatser inom E4-projektet (Lindberg, muntlig uppgift).

Knappt 2 procent av fyndvikten utgjordes av bränd lera eller fragment av lerklining. Antagligen har den-

na fyndkategori varit särskilt utsatt för sönderdelning och vittring i samband med odlingsaktiviteter. Den förekom över en stor del av boplatsen, utan direkt säkerställd koppling till anläggningar med kol och/el-ler sot, dock huvudsakligen nära hus 1. I och intill avfallsgropen A3979, tolkad som igenfylld kokgrop, framkom till exempel bara enstaka fragment av bränd lera. Trots det finns det inget som talar emot att den brända leran och lerkliningen utgör fragmentariska rester efter en brand, särskilt med tanke på förekom-sten av kol och sot samt rödbränd silt/lera på flera ställen på boplatsytan, och särskilt intill husets västra del. Den fåtaliga lerkliningen, sju bitar, skulle kunna förklaras med att den bevarats dåligt, på grund av att den varit obränd eller bränd vid låg temperatur. Al-ternativt har aldrig klinelera ingått i huskonstruktio-nen, eller någon annan konstruktion, i någon större omfattning.

Analyser

I likhet med fynd och anläggningar utgör de natur-vetenskapligt inriktade analyserna en viktig källa till förståelse för vad som en gång hände på boplatsen. De huvudsakliga analyserna utgjorde av vedarts-, 14C-, lipid-, markkemi- och makrofossilanalys. Tolk-ningar av resultaten finns nedan, medan själva ana-lysresultaten finns som bilagor. I tillägg till detta finns en slitspårsanalys av kvartsen, en osteologisk analys av djurbenen och en tunnslips-/termisk analys av ke-ramiken beskriven under presentationen av respek-tive fyndmaterial.

Vedartsanalys

Strategin för vedartsanalysen var att få så bra dater-bart material från så säkra kontexter som möjligt. Vedartsanalysen påverkar 14C-analysen genom en uppskattning av provets egenålder. Dessutom kan en artbestämning bidra med viktig information exem-pelvis om val av virke för stolpar eller ved för eld-ning. Urvalet begränsades dock av att endast ett fåtal prover fanns i intressanta kontexter (bilaga 6).

Sammanlagt elva vedartsprover valdes ut för ana-lys. Av dessa kom tre från stolphål (FU A206, A3376 och A7163), två från gropar (A4735 och A6109) och två från fyndkoncentrationen F6173 inom avfalls-gropen A3979. Övriga prover kom från störningen A4714 (tre st.) samt ett prov från en anläggning A3066, som utgick efter undersökning. Sistnämnda prover har ett begränsat värde och speglar endast de moderna aktiviteterna på platsen, medan övriga pro-ver kan vara förhistoriska.

I den östra delen av avfallsgropen A3979 fanns fyndkoncentrationen F6173, som förutom ekofakter,

60 Djurstugan

makrofossil och rikligt med brända ben innehöll kol-fragment. Två prover från F6173 analyserades och trä-kolet kom från ek respektive gran. Eken har sannolikt ett förhistoriskt ursprung kopplat till de radiometriska dateringarna i gropen kring skiftet MN–SN, medan granen kan vara antingen förhistorisk eller recent.

Stolphålet FU A206 hörde till västgaveln av hus 1 och innehöll kärnved av tall, från ett rakväxt, tyd-ligt definierat och friskt virke. Stolphålet A3376, som låg på boplatsytan cirka 7 meter väster om hus 1, innehöll träfragment av ej helt förkolnad tall. Stolp-hålet A7163 låg endast 2 meter väster om hus 1 och innehöll förkolnad bark, dock ej helt genombränd, av okänd art. Furu är ett vanligt och tåligt stolpvirke, men bark förekommer vanligen inte på stolpar. Gro-pen A6109 låg i den norra vägglinjen till hus 1 och kan möjligen vara konstruerad som en stolpnedgräv-ning. Den innehöll träkol av tall. Provet var krossat, vilket kan bero på de djupa hjulspår som korsade an-läggningen. Om kolet kommit från en stolpe skulle den i likhet med stolpen i A3376 varit av furu.

Den andra gropen, A4735, hade ett samband med störningen A4714, som båda tolkades som sentida. Kolet i A4735 var från tall, medan det från A4714 bestod av både tall och gran. Tallkolet i A4714 date-rades till 1650–1950 e.Kr. (Poz-6252, 1 σ), oräknat egenåldern. Dateringen tolkas som tillhörande röj-ningsfasen för den konstaterade fossila åkermarken. Detsamma kan gälla för det gran- och tallkol som kom från A3066, strax intill röjningsröset FU A433.

14C-datering

Sammanlagt åtta prover valdes för 14C-datering från Djurstugan (bilaga 9). Provurvalet styrdes dels av vil-jan att datera säkra och väl tolkade kontexter och dels av att datera intressanta ekofakter och djurben, vilka i sammanhanget skulle ha en kulturhistorisk be-tydelse utöver den enskilda lokalen.

Beroende på avsaknaden av ett bra urval daterba-ra kontexter, då flertalet vedartsdateringar bortprio-riterades på grund av osäkerheten kring deras förhis-toriska tillhörighet, blev urvalet något snedfördelat.

Därför valdes fyra prover för datering från gropen A3979, samt två från den däri ingående fyndenheten F6173, och bara ett vardera från störningen A4733 och kulturlagret A4438 från den övriga boplatsen och hus 1.

Proverna från A3979 utgjordes av ett underarmsben (ulna) från bäver (F551), ett hasselnötsskal (PM6539), ett frö av korn (PM6539) och ett frö av vete (F275). Från F6173 var det ett hasselnötsskal (PM200284) och ett skallben (cranium) från bäver (F523). De öv-riga var ett obestämt däggdjursben från A4438 (F207) och träkol från tall från A4714 (PK4733) (tab. 28).

Med 1 sigma erhålls en äldre fas cirka 2470–2290 f.Kr. samt en yngre fas cirka 2350–2140. Ett inte obetydligt mått av överlappning finns dock. Den äldre fasen består av proverna Poz-6379 (bäver), Poz-6380 (odef. däggdjursben) och Poz-6249 (vete), medan den yngre består av proverna Poz-6247 (has-sel), Poz-6248 (hassel) och Poz-6251 (korn) (fig. 41). Såväl hasselskalen som sädeskornen har en extremt låg egenålder, medan benen är mer problematiska. Märkbart äldre är Poz-6381 (bäver), med intervallet 2630–2490 f.Kr. Detta ben är äldre än den övriga bo-sättningen, och om en tolkning som artefakt inte kan uteslutas så hör detta ben sannolikt inte till de övriga fynden. (Som en del av ett bäverhuvud kanske F523 har innehaft en särskild betydelse och sparats över en längre tid?) Redan med 1 sigmas (68,2 procent) säkerhet kan dock A4438 i hus 1 och avfallsgropen A3979 dateringsmässigt knytas till varandra, vilket är viktigt för tolkningen av platsen.

Med 2 sigma överlappar samtliga prover utom det äldre Poz-6381 (bäver), vilken dock tangerar de övriga provernas bakre gräns. De sex yngre pro-verna befinner sig med 95,4 procent säkerhet inom 2200- och 2300-talen f.Kr. (2400–2280 f.Kr.). Detta utgör gränser för den sannolika användningstiden för bosättningen (fig. 41), även om den direkta använd-ningen bör ha varit betydligt kortare.

Poz-6252 (tall) har redan berörts i avsnitt Fossil åkermark under Förundersökning, men nämns också här kortfattat. Provet får betraktas som modernt, 1 sigma 1650–1950 e.Kr., med tonvikt på intervallen

Tabell 28. 14C-daterade prover och kontexter.

Labnr Prov ID Kontext Material 14C-ålder BP Kal. BC 1 sigma Kal. BC 2 sigma

Poz-6247 PM200284 F6173 Hasselskal 3810 ±35 2300–2190, 2160–2140 2400–2370, 2350–2130Poz-6248 PM6539 A3979 Hasselskal 3800 ±35 2290–2190, 2170–2140 2400–2380, 2350–2130Poz-6249 F275 A3979 Vetefrö 3910 ±35 2470–2340 2490–2280Poz-6251 PM6539 A3979 Kornfrö 3835 ±35 2400–2380, 2350–2200 2460–2190, 2170–2140Poz-6379 F551 A3979 Bäverben 3875 ±40 2470–2340 2470–2270, 2260–2200Poz-6380 F207 A4438 Ben 3905 ±35 2470–2340 2480–2280Poz-6381 F523 F6173 Bäverben 4050 ±35 2630–2550, 2540–2490 2840–2810, 2670–2460

Labnr Prov ID Kontext Material 14C-ålder BP Kal. AD 1 sigma Kal. AD 2 sigmaPoz-6252 PK4733 A4714 Tallkol 215 ±30 1650–1680, 1770–1810, 1930–1950 1640–1690, 1730–1810, 1930–1950


1650–1680 samt 1770–1810 e.Kr., oräknat egenål-der. Dateringen har hjälpt tolkningen av A4714 som en störning i samband med röjningen av den fossila odlingsmarken under 1700–1800-talen.

Lipidanalys

En mindre studie utifrån bevarade lipider, det vill säga fetter, oljor och vaxer, i keramik utfördes. Denna ska sättas i samband med en brett upplagd studie av ett flertal keramikmaterial från neolitiska- och brons-åldersboplatser vid E4-projektet i Uppland. Målsätt-ningen har varit att erhålla en bättre bild av kera-mikens användning samt tillagning och förvaring av olika material, till exempel matvaror (bilaga 5).

Fyra skärvor analyserades med avseende på li-pidinnehåll. F178 är en mellanmagrad, konvex och odekorerad bukskärva från en skål, påträffad vid handrensning vid västgaveln av hus 1. F184 är en fin-magrad, konvex och odekorerad botten-/bukskärva från en skål, påträffad i en ruta på östligaste delen av boplatsen, längst in i den siltiga sänkan och 15 meter öster om huset. F273 och F379 påträffades i östra (fyndkoncentrationen F6173) respektive västra delen av avfallsgropen A3979. F273 är en finmagrad kon-vex bukskärva med dekor av rader med tandstämpel-streck. Den har en organisk beläggning av något slag. F379 är finmagrad, odekorerad konvex bukskärva från en skål, med en möjlig organisk beläggning.

Halten lipidrester är låg, men från samtliga skär-vor finns spår av vegetabilier och från tre av fyra (alla utom F379) finns spår av animalier. Mest sannolikt har det rört sig om mager fisk i dessa fall, även om andra animalier inte kan uteslutas. För skärvan F379 är tolkningen att innehållet varit helt vegetabiliskt, medan de övriga har innehållit en blandning av vege-tabilier och animalier. För F178 finns inget som tyder

på kontakt med rök eller sot, vilket skulle kunna tyda på att det varit ett förvaringskärl. F184 innehåller en hartssyra från gran-/tallkåda (sannolikt tall), vilket visar att kärlet varit i kontakt med rök och sot. Man kan också utläsa att F273 har varit utsatt för hög värme, där cykliska föreningar kan ha bildats genom upphettning under reducerande förhållanden.

F178 och F184 liknar varandra och skiljer sig från F273 och F379 i avfallsgropen, som i sin tur är olika varandra. Man kan tolka det som att kokkärl för fisksoppa har använts på platsen, samt att vissa kärl har använts för förvaring. F379 visar att även rent vegetabilisk föda har tillretts. F273 kan tyda på att exempelvis ångkokning eller annan tillagning under reducerande förhållanden har tillämpats.

Markkemisk analys

Eftersom mänsklig aktivitet oftast förändrar de mark-kemiska förhållandena på en plats, har uppmätning-ar av fosfathalten sedan årtionden använts inom ar-keologin för att spåra och avgränsa fornlämningar (Bethell & Máté 1989; Arrhenius 1990).

Sammanlagt 135 markkemiska prover insamla-des vid den särskilda arkeologiska undersökningen (bilaga 8). Samtliga prover analyserades enligt både citronsyrametoden och spot test-metoden. Citronsy-rametoden är kvantitativ och anger resultatet i fosfat-grader, Pº, där 1 Pº motsvarar 1 mg P2O5/100 gram jord. Spot test är en kvalitativ metod som grovt anger allt ifrån avsaknad till riktlig förekomst av fosfater i en femgradig skala (Österholm & Österholm 1983; Kyhlberg 1993).

Vid de båda metoderna används olika syror som utlöser olika typer av fosfater. Spot test visar innehål-let av både organiska och oorganiska fosfater medan citronsyrametoden endast redovisar organiska fosfa-

Atmospheric data from Reimer et al (2004); OxCal v3.10 Bronk Ramsey (2005); cub r:5 sd:12 prob usp[chron]

3000 Cal BC 2500 Cal BC 2000 Cal BC

Calibrated date

Poz-6381 bäver 4050 ±35BP

Poz-6249 vete 3910 ±35BP

Poz-6380 däggdjur 3905 ±35BP

Poz-6379 bäver 3875 ±40BP

Poz-6251 korn 3835 ±35BP

Poz-6247 hassel 3810 ±35BP

Poz-6248 hassel 3800 ±35BP

Fig. 41. Kalibrerings-diagram för de neolitiska 14C-dateringarna från Djurstugan. Kalibrering OxCal v.3.10 (Bronk Ramsay 2005).

62 Djurstugan

ter. De organiska fosfaterna är de som är arkeologiskt intressanta, eftersom de visar var djur och människor har lämnat spår efter sig, medan de oorganiska fos-faterna finns naturligt i marken. Metoderna kan ge något divergerande resultat, men är komplementära och kan med fördel användas parallellt.

Jordens förmåga att binda fosfater påverkas av dess pH-värde. Fosfat fixeras generellt bäst i sur jord och löses då lättast ut av citronsyra, medan det i ba-sisk jord bildas kalciumfosfat, som lättast påvisas med laktat (Hyenstrand 1996:35). Surhetsgraden kan också variera inom ett och samma undersök-ningsområde. Därför är det lämpligt att även ta pH-prover i samband med fosfatkarteringen. I det här fallet valdes vissa av de insamlade proverna ut för pH-analys, sammanlagt åtta stycken, i tillägg till att deras fosfatinnehåll analyserades.

Inga markkemiska prover hade tagits vid förunder-sökningen, så provtagningsstrategin vid den särskil-da arkeologiska undersökningen var att tillsammans med fynd och anläggningar kunna avgränsa boplat-sen och dess olika aktiviteter. Detta gjordes inled-ningsvis genom att prover togs med skärslev i profilen på flertalet av de rutor som grävdes. Proverna togs väl under ploglagret i det fyndförande lagret eller, utanför odlingsmarken, mot botten av rutan. Från 24 av de 38 1×1 meter stora rutorna insamlades på detta vis prover för markkemisk analys. Inte mindre än 95 prover togs i ett senare skede genom att in-samlas från ett heltäckande rutnät, som lades ut över den stenfria avschaktade odlingsytan samt i och ut-anför den omgivande moränvallen, med ett intervall av cirka 4 meter. Utöver dessa prover togs slutligen 16 markkemiprover från varje meter på en näst intill

0 10 m

Y 70475

Y 70400

X 88800

X 88875

/

Fig. 42. Fördelningen av fosfatvärden enligt citronsyrametoden inom provtaget område. Skala 1:750.

Fosfatprov citronsyra

11–2829–4142–5556–68

Schaktat områdeIntensivgrävt områdeAnläggningarRöjningsröseTerrängformation


öst–västlig 15 meter lång linje i boplatsens västra del, i syfte att fånga ett eventuellt strandlinjefall i fosfat-fördelningen.

Resultaten enligt citronsyrametoden visade ett re-lativt snävt intervall mellan 11 och 68 Pº, med ett medelvärde på 33,7 Pº, ett medianvärde på 32 Pº och en kvartilavvikelse på 6,5 Pº. Genom att skapa nio klasser à 6,5 Pº erhålls en fördelning som motsvarar en ”vänstertung” normalfördelningskurva, med en absolut topp kring 24–29 Pº. Förutom denna över-vikt på lägre fosfatvärden utgör klassen 30–35, kring medianvärdet, en topp, varefter en stadig nedgång i antal observationer är märkbar. Samma generella fördelning syns faktiskt i den andra fosfatanalysen, spot test, med ett intervall 2–5 och medelvärde på 3,3. Här ligger majoriteten av observationerna, 70 stycken, på värde III, jämfört med II (20), IV (36) och V (9 stycken).

Resultatet från de båda fosfatanalysmetoderna skiljer sig dock påtagligt från varandra. Citronsyraanalysen redovisar förhöjda värden enbart inom det avbanade och intensivgrävda området, vilket också till stor del sammanfaller med odlingsmarken (fig. 42). Sydväst och norr om huset finns de högsta värdena, 42–68 Pº. Dessa fördelar sig på ett större område om cirka 10×5 meter (öst–väst) drygt 5 meter norr om husets nordgavel, samt två mindre områden à 4 till 5 meter i diameter, 0 till 10 meter väster om huset. Ett sam-manhängande område med fosfatgrader kring 29–55 finns dock över större delen av den fyndförande bo-platsytan väster och norr om huset. Utmärkande är dock att vid den försänkta golvytan A4438 finns en-dast lägre värden kring 11–41 Pº.

Spottestresultaten visar på ungefär samma förhöj-ningar inom boplatsytan i väster, men också andra förhöjningar som inte syntes med citronsyrametoden

0 10 m

Y 70475

Y 70400

X 88800

X 88875

/

Fig. 43. Fördelningen av fosfatvärden enligt spot test-metoden inom provtaget område. Skala 1:750.

Fosfatprov spot-test

2345


64 Djurstugan

0 5 m

/

Y 70410

Y 70440

X 88820

X 88850

Fig. 44. Fosfatvärden enligt citronsyrametoden inom den centrala delen av det provtagna området, med prover tagna varje meter för strandlinjesök. Skala 1:250.

Fosfatprov citronsyra

11–829–4142–5556–68


på den östra boplatsytan, öster om undersöknings-området, samt i och utanför moränvallen i norr och öster (fig. 43). Större sammanhängande områdena med förhöjda fosfater (IV och V) fanns endast på andra sidan moränvallen i norr och sydöst, och på

själva boplatsytan fanns ett upphackat mönster av små avgränsade förhöjningar. De östliga förhöjning-arna inom sänkan skulle mycket väl kunna represen-tera en fortsättning av boplatsen i öster, med tanke på att de sammanfaller med flera av de fyndförande


rutorna i detta område. Det som skulle kunna tala emot detta antagande är att ytterligare andra delar av det östliga området inte har motsvarande förhöj-ningar, trots förekomst av fynd. Ser man värdet III som en svag förhöjning av fosfatvärdena täcks dock i princip hela sänkan in, utom området närmast in-till och öster/sydöst om A4438 (jämför ovan), där ett sammanhängande område med värdet II finns.

Strandlinjestudien med 16 markkemiprover på en öst–västlig 15 meter lång linje i boplatsens västra del gav ett nedslående resultat, i så motto att resultaten inte kunde relateras till en forntida strandlinje. Istäl-let för den förmodade bilden av högre fosfatvärden i öster – som mer eller mindre abrupt förväntades förbytas i lägre värden någonstans efter linjen mot väster och den förmodade förhistoriska strandlinjen – uppvisade linjen de högsta värdena mot de båda än-darna, V respektive 56–68 Pº (fig. 44 och 45). Dessa förhöjda värden kan då sättas i samband med an-tingen den fossila odlingen, med röjningsröset A806 alldeles intill, eller de förhistoriska aktiviteterna vid huset och dess gårdsplan.

Till sist de åtta uppmätta pH-värdena. De befin-ner sig mellan pH 6,2 och 7,5, vilket är ungefärligen neutralt och betydligt högre än de sura värden kring pH 4 från flertalet undersökta stenåldersboplatser i moränmark. Som redan har påpekats i avsnitt Fossil åkermark under Förundersökning utgör jordmånen här en brunjord med bra förna, avsaknad av urlak-ningsskikt och ett tjockare brunt anrikningsskikt. Förklaringen till förekomsten av brunjord kan vara att marken är förhållandevis kalkrik. Från Gävlebuk-ten har kalkhaltigt material istransporterats bland an-nat till nordvästra Uppland under den senaste istiden. Detta ger också en förklaring till den relativt omfat-tande förekomsten av uppodling i till synes dåliga, men uppenbarligen goda lägen vid Djurstugan.

Någon direkt korrelation mellan pH-värden och fosfatvärden enligt de båda metoderna har inte kun-nat påvisas, möjligen med undantag för att proverna med högre pH-värde har ett generellt något högre värde enligt citronsyrametoden.

Makrofossilanalys

Prover för makrofossilanalys togs genomgående i an-läggningarna. Av 17 analyserade prover kom tre från avfallsgropen A3979/F6173, sex från anläggningar i hus 1 och de åtta resterande från anläggningar på den övriga boplatsytan. Anläggningarna i huset ut-gjordes av tre stolphål, två gropar och ett kulturlager (försänkt golvyta). De övriga boplatsanläggningarna utgjordes av fem stolphål, två gropar och en störning (bilaga 7).

Analysen visar att det framförallt är spår av skogs-vegetation i proverna, främst brända granbarr men även kottefjäll av tall. I hög grad torde dessa växtde-lar komma från den naturligt växande vegetationen på platsen i sen tid. Detta stärks av att det i PM6641 fanns mycket stora mängder obrända granbarr samt gott om obränd ved, vilket är ett tydligt bevis för pro-vets unga ålder.

Övriga obrända makrofossila lämningar utgörs av en grupp växter, som liksom de brända fröna av en, kan knytas till kulturmark; såsom svinmålla, blåsuga, veronika, viol och starr. Starrväxter förekommer ofta på fuktig mark och är lämpliga som foder på ängar och mader (Ranheden 1996:19). Därutöver finns en grupp växter som kan kopplas till barrskogens miljö, så som vitklöver, viol, gräs och hallon. Hallon är ock-så typisk för det storskaliga skogsbrukets kalhyggen. Växtligheten speglar en rik undervegetation i modern tid, vilket är intressant i relation till brunjorden och de höga uppmätta pH-värdena på platsen.

De 17 brända enfrön som påträffades med god spridning över boplatsytan tolkas som representanter för ett öppet kulturlandskap. Denna kulturmark kan ha inneburit betesmark – den idag självklara bilden av betande får i enbackar hägrar – men också odlade marker. Dagens storskaliga jordbruk (”monokultu-rer”) har få likheter med det äldre odlingslandskapets mosaikartade flora. Därför kan enfröna lika gärna utgöra belägg för ett betes- eller odlingslandskap i förhistorisk tid, som under 1700–1800-talen. Enen hade också ett brett användningsområde i det äldre hantverket, samt även som medicinsk växt (Ranhe-den 1996:19).

Av mer säker förhistorisk karaktär är de has-selnötskal och sädesslagsfrön som påträffades. I PM6539 från A3979 fanns ett halvdussin sädesslags-frön, artbestämda till vanligt korn (Hordeum vul-gare), bröd/kubbvete (Triticum aestivo/compactum) och ospecificerad säd. Dessa frön utgör de enda på-träffade lämningarna av spannmål från platsen.

Hasselnötsskal fanns i PM6192, PM6539 och PM200284 i A3979/F6173. Såväl sädesfrön som has-selnötsskal är mycket intressanta i och med att de har daterats till övergången mellan–senneolitikum. Ett frö av korn har daterats till 2400–2200 f.Kr. (fig. 46; Poz-6251, 1 σ), ett frö av vete, F275, till 2470–2340 f.Kr. (fig. 47; Poz-6249, 1 σ) och två hassel-nötsskal till 2290–2140 respektive 2300–2140 f.Kr. (Poz-6248, Poz-6247, 1 σ). Detta är de äldsta direkta dateringarna av odlingsaktiviteter överhuvudtaget inom E4-projektet i Uppland. Intressant är att date-ringarna stämmer väl överens med de första spåren av odling som kan ses vid en pollenstudie av en sedi-mentkärna tagen i sjön Strömaren, Tierps kommun,

66 Djurstugan

0 5 m

/

Y 70410

Y 70440

X 88820

X 88850

Fig. 45. Fosfatvärden enligt spot test-metoden inom den centrala delen av det provtagna området, med prover tagna varje meter för strandlinjesök. Skala 1:250.

Fig. 47. Daterat frö av vete, F275 i A3979, daterat till 2470–2340 f.Kr. (1 σ). Foto: Håkan Ranheden.

Fig. 46 (längst t.v.). Daterat frö av korn från PM6539 i A3979, daterat till 2400–2200 f.Kr. (1 σ). Foto: Hå-kan Ranheden.

Fosfatprov spot-test

2345



där enstaka sädespollen påträffades inom zo-nen cirka 4500–3600 BP (Almgren 2005).

Ser man till kända fynd av sädesfröer med ungefär samma datering kan konstateras att den smäckrare formen av kubbvete, Triticum aestivo/compactum, som hittades vid Djurstu-gan, finns belagd under neolitikum och brons-ålder, även om en viss förvirring råder kring terminologin och artbestämningen. Likaså är korn, tillsammans med vete, det vanligaste sä-desslaget under både neolitikum och bronsål-der. Dateringen av korn är den äldsta kända hittills i Uppland och samtida med de allra äldsta i regionen.

Granen gör ett mer definitivt genombrott under äldsta järnålder, även om enstaka före-komster är äldre. Hasseln förekommer genom hela förhistorien, med en höjdpunkt under mellanneolitikum till äldre bronsålder (Gö-ransson 1999; Ranheden, muntlig uppgift).

Strandlinjestudie

Inga specifika strandlinjestudier utfördes vid undersökningarna av Djurstugan, vid sidan av strandlinjesöket med hjälp av fosfatprover (fig. 44 och 45). Inte heller de storskaliga strand-linjestudier som utförs av geologiska institu-tionen vid Stockholms universitet har blivit klara för publicering på detta avsnitt av E4:an. Med tanke på fosfatfördelningens nedslående resultat i strandlinjesöket i kombination med frånvaron av svallade fynd och analogin med samtida lokaler i ett från kusten något uppdra-get läge, kan man dock anta att boplatsen inte legat direkt vid havsstranden.

Om de lägsta delarna av boplatsen befann sig cirka 38 meter över havet bör den samtida stranden ha legat något lägre (fig. 48). Ett an-tal biostratigrafiska undersökningar har tidi-gare sammanställts för strandlinjediskussioner kopplade till den närbelägna Torslundaloka-len. Av dessa framgår att havsnivån drygt 40 meter över havet bör vara från omkring 5000 BP, cirka 3800 f.Kr. Havsnivån 36 meter över havet hör till tiden 4000 BP eller cirka 2500 f.Kr. Av strandlinjestudierna framgår också att vattenytan under en lång tid bör ha stått rela-tivt stilla kring 35–36 meter över havet, under perioden 4000–3400 BP (2500–1700 f.Kr.). Hur väl dessa resultat stämmer med de nya strandlinjeundersökningar som utförts inom E4-projektet av Stockholms universitet, samt de storsakliga inventeringar av neolitiska bo-

/Y 1594875

Y 1594625

X 6689750

X 6690000

0 50 m

37,5

37,5

4040

37,5

40

Fig. 48. Djurstuganboplatsen med närområde. Boplatsens lägsta delar är belägna cirka 38 meter över havet Höjdkurvor med 2,5 meters ekvi-distans. Skala 1:3 000.

68 Djurstugan

Ryssgärdet

Djurstugan

Vrå

Apalle 0 10 km

/

Fig. 49. Rekonstruerad strandlinje vid tiden för bosättningen vid Djurstugan, cirka 2500 f.Kr (4000 BP). Ett urval av boplatser med samtida eller något yngre fynd är markerade. Karta: Niklas Ytterberg. Kartan är konstruerad efter en modell för beräk-ning av förhistoriska strandlinjer utarbetad av L. Andersson, SGU, år 2000. Skala 1:400 000.


platser som utförts av Niclas Björck, är för tidigt att säga (fig. 49; Björck 1999a).

Hur som helst framgår att Djurstugan inte legat direkt vid en forntida strand, men inte heller särskilt avlägset från denna (fig. 48). Det något uppdragna läget, som iakttagits för många samtida boplatser (t.ex. Holback m.fl. 2004; Björck 2005a; 2005b), är ett karaktäristiskt drag som skiljer Djurstugan från de äldre neolitiska lokaler som undersökts inom E4-projektet.

Diskussion

De naturvetenskapliga analysresultaten har på ett avgörande sätt bidragit till tolkningen av platsen. De huvudsakliga slutsatserna presenteras här kort nedan.

Utifrån 14C-resultaten och tolkningen av platsen som relativt kortvarig och med ett homogent fynd-material och fåtaliga lämningar i form av anläggning-ar och strukturer, är det sannolikt att platsen endast representerar en fas och att denna infunnit sig någon gång under perioden 2400–2280 f.Kr.

Lipidanalysen har gett vid handen att både kok-kärl för soppa eller gryta på mager insjöfisk och kärl för förvaring har använts på platsen. Även rent vege-tabilisk föda har tillretts. Det finns tecken som tyder på att ångkokning eller annan tillagning under redu-cerande förhållanden har tillämpats. Det är i samman-hanget intressant att jämföra den osteologiska analy-sen med lipidanalysen. Den bäst bevarade kontexten, A3979/F6173, domineras av ben från mager insjö- eller kustlevande fisk, som abborre och andra ab-borrfiskar, gädda, karpfiskar och gös. Detta stämmer mycket väl med lipidanalysens resultat. Övriga art-bestämda djur som den fetare laxen och bäver är mer fåtaliga, och stämmer sämre med lipidresultaten.

Resultatet från vedartsanalysen var sparsmakad, huvudsakligen att F6173 i A3979 innehöll ek och gran, varav grankolet tolkas som troligen recent; att stolphålen FU A206, A3376 och gropen A6109 inne-höll tall tolkat som stolpvirke; och att A4714 och A4735 innehöll tall och gran, tolkat som recenta in-slag från den fossila odlingens röjningsfas.

Ser man till makrofossilanalysen är resultatet mer givande. De obrända fröerna kan borträknas som re-centa inslag. Notera dock den höga andelen granbarr bland de obrända makrofossilen, vilket kan jämfö-ras med den likaledes höga andelen brända granbarr. Allt kan lika gärna vara recenta inslag, med tanke på den sentida floran på platsen. Mängden brända mak-rofossil, främst från gran, kan tyda på att de härrör från röjnings- och svedjefasen i det sentida jordbru-ket. Granen gör ett mer definitivt genombrott under äldsta järnålder i östra Mellansverige, även om ensta-

ka förekomster är äldre. Tallen förekommer genom hela sekvensen, och är svår att bedöma utan direkta absoluta dateringar. I det här fallet har det enda da-terade träkolet från tall givit en nästan modern date-ring, vilket dock inte utesluter att vissa av de övriga kan vara betydligt äldre. Hasseln förekommer likaså genom hela förhistorien, med en höjdpunkt under mellanneolitikum till äldre bronsålder. Även om has-seln förekommer sparsamt ända upp i södra Norr-land så är det en värmekrävande växt som under för-historien har haft en betydligt större utbredning. De här daterade hasselnötsskalen verifierar detta inslag från övergången mellan- till senneolitikum (Görans-son 1999).

Samma datering har de sädesfrön som påträffades i A3979, ett frö av korn och ett frö av vete. Övriga fyra sädesfrön, vanligt korn eller ospecificerad säd, torde ha samma datering då de kommer från samma makroprov och inga andra sädesfröer påträffades vid undersökningarna. Detta är de äldsta direkta date-ringarna av odlingsaktiviteter överhuvudtaget inom E4-projektet i Uppland (Ranheden, muntlig uppgift).

Ser man till kända fynd av sädesfröer med ungefär samma datering kan konstateras att den smäckrare formen av kubbvete, Triticum aestivo/compactum, som hittades vid Djurstugan, finns belagd under neo-litikum och bronsålder, även om en viss förvirring rå-der kring terminologin och artbestämningen. Vanligt korn är dock det vanligaste sädesslaget under både neolitikum och bronsålder, både i makrofossila sam-manhang och i utförda pollenanalyser, i östra Mel-lansverige (Ranheden 1996:20, muntlig uppgift).

Det kan vara på sin plats att jämföra Djurstugans makrofossil med några pollenanalyser i närområdet. En pollenundersökning från Lilla Hjortronmyren 10 kilometer norr om Uppsala visade spår av markut-nyttjande från övergången neolitikum – bronsålder, möjligen något tidigare, samt en tydlig expansion från förromersk järnålder (Karlsson 2002). Från söd-ra Vendelsjön och Hovgårdsbergskärret i Vendeldal-gången finns två pollenundersökningar som båda går ned i neolitikum. De äldsta spåren av odling och bete härrör där från mellersta bronsålder och det vanli-gaste odlade sädesslaget var korn, vilket bekräftas av arkeologiska resultat (Karlsson 2004:3). En fjärde re-levant provtagningslokal utgör Oxkärret strax söder om Månkarbo. Fram till mellanneolitikum uppvisar pollendiagrammet ett skärgårdslandskap med tall och björk, utan säkra spår av mänsklig verksamhet. Granen invandrar under yngsta bronsålder–äldsta järnålder och samtidigt syns de första säkra spåren av människor (Karlsson 2004:9f).

De markkemiska analyserna, främst fosfatanaly-serna, gav ett inte helt entydigt resultat. Resultatet från de båda fosfatanalysmetoderna skiljer sig dock

70 Djurstugan

därmed en kortare tids användning och/eller ett min-dre intensivt utnyttjande av platsen.

Resultatet från spot test-metoden är om möjligt ännu mer svårtolkat. Det mest noterbara är att större sammanhängande områdena med förhöjda fosfater (IV och V) endast finns på andra sidan moränvallen i norr och sydöst, och att själva boplatsytan uppvi-sar ett upphackat mönster av små avgränsade för-höjningar. De östliga förhöjningarna inom sänkan skulle mycket väl kunna representera en fortsättning av boplatsen i öster, eftersom de sammanfaller med flera fyndförande rutor. Ytterligare andra delar av det östliga området har dock inte motsvarande förhöj-ningar, trots förekomst av fynd. De förhöjda fosfat-värdena enligt spot test-metoden skulle därför kunna bero på att man under någon tidpunkt använt mar-ken för odling eller betesmark.

påtagligt från varandra. Citronsyraanalysen redovi-sar förhöjda värden enbart inom det avbanade och intensivgrävda området, vilket också till stor del sam-manfaller med odlingsmarken. Möjligheten finns att fosfatförhöjningarna enligt citronsyrametoden härrör från senare tiders odling, vilket den rumsliga närheten till röjningsrösena delvis indikerar. Dock finns ingen absolut överensstämmelse mellan odlingsmarkens ut-bredning, röjningsrösena och de förhöjda fosfaterna. Snarare ansluter förhöjningarna till området i husets direkta närhet, och skulle då avspegla forntida aktivi-tet kring detta. Man kan tänka sig en gårdsplan som brett ut sig i den siltiga svackan från huset och nedåt vattnet mot väster och nordväst. Förhöjningarna re-presenterar sådana aktiviteter som avsätter fosfater, det vill säga slakt, matlagning, exkrementer och lik-nande. Fosfatvärdena är relativt låga och avspeglar

Tolkning och utvärdering 71

Tolkning och utvärdering

Själva huset har varit drygt 8 meter långt, oriente-rat i nordöst–sydväst och med en försänkt golvyta i den östra delen och en dräneringsränna i den västra. Husets exakta konstruktion har tyvärr inte kunnat avgöras då det utsatts för kraftig åverkan från sentida jordbruk och skogsmaskiner (jfr den svaga förhöj-ningen vid hus 1 i mikrotopografin, vilken gjort den extra känslig för störningar, fig. 50). Klart är ändå att den sydvästra delen har utnyttjats mer intensivt än den nordöstra, och att en dörröppning troligen varit belägen i sydvästgaveln. I direkt anslutning till dörren, både innanför och utanför, har flest dagliga aktiviteter utförts att döma av fyndens antal och art, mest keramik. Utifrån lipidanalyser har keramiken huvudsakligen använts som matlagnings-/kokkärl för en blandning av mager fisk och vegetabilier, vilka sannolikt tillretts i eller nära huset (A3979?). Det är frestande att se den ”yttre” sydvästra delen av huset som dagaktiviteter som avsätter mer fynd och högre fosfater (mat, hantverk, etc.), medan den inre ”nord-östra” delen har varit för nattaktiviteter (sömn), och där fynd och fosfater talar ett lågmält språk.

Tyvärr har inte en motsvarande karaktärisering av gårdspanen varit möjlig, men i direkt anslutning till huset och mot väster och nordväst till, ned mot de forntida stranden, finns de flesta av fynden och för-höjda fosfaterna som inte kan tolkas som en direkt följd av ”husaktiviteter”. Detsamma kan troligen gälla för den innersta delen av den hästskoformade sänkan, öster om huset. Det vore frestande att se denna del som en plats för bearbetning av stenmate-rial eller annat hantverk, men fyndmaterialet är för magert för att säkert peka i den riktningen.

Ser man utöver den enskilda platsen är läget på ett näs av en halvö gynnsamt för kontakter i det sam-tida samhället. Kontakter kan under hela neolitikum antas ha varit knutna till vattenvägarna. Tvärs över

Här är plats för att sammanfatta och tolka de fram-komna resultaten vid undersökningarna sommaren 2003. Enbart de förhistoriska lämningarna kommer här att beröras och sättas i sitt sammanhang.

En bosättning av familjestorlek antas bebott ett indraget men strandnära läge vid Djurstugan under en kortare period, kanske några år, någon gång under perioden cirka 2400–2280 f.Kr.

Bosättningen har haft en ekonomisk bas i fiske och insamling av ätliga växter, samt ett tillskott av odling av korn och vete av okänd omfattning. Eventuellt ska platsen tolkas som en säsongsmässig fiskeplats i skär-gården, som inlandets bönder uppsökte för det goda fisket. Samtliga osteologiskt identifierade fiskarter hör till insjö- eller kustmiljön. Med den senare tolk-ningen kan de funna sädesfröerna ses som medhavda från en sådan jordbrukande basboplats. Tolkningen som helårsbebodd boplats är dock fullt möjlig, med tanke på det stolpbyggda huset och den upprepade användningen av en och samma kokgrop, avfallsgro-pen A3979. Den osteologiska analysen av fiskbenen från gropen pekar dock mot en ”ögonblicksbild”, vilket kan tolkas som den sista av flera i tid skilda depositioner. Detta pekar både mot en användning som kokgrop, med upprepad användning, och som avfallsgrop efter användandet som kokgrop.

Huset har haft en gårdsplan som utifrån en låg fyndfrekvens och ett fåtal förekommande anlägg-ningar, mest stolphål och gropar av okänt slag, bör tolkas som extensivt utnyttjad. Intensivt utnyttjade har endast själva huset med närområde varit, inklu-sive den omnämnda kokgropen. Denna generella ka-raktärisering av platsen ges dock med reservation för den östra hälft av boplatsen, som endast undersökts sporadiskt på grund av dess läge utanför exploate-rat område. Eventuellt skulle flera tydliga strukturer framträda vid en totalundersökning av platsen.

Fig. 50. Mikrotopografi över boplatsom-rådet vid Djurstugan. Notera den mar-kanta hästskoformade moränvallen som omger boplatssänkan. Digital bildfram-ställning: Anders Biwall.

72 Djurstugan

den smala havsviken ligger Torslunda på sydänden av Torslundaåsen. Även om majoriteten av bosättningen här hör till mellanneolitikum finns det keramik och höjdnivåer som helt stämmer med Djurstugan (Seger-berg 1995; Larsson, muntlig uppgift). Även det tiotal sent mellanneolitiska boplatser som finns utspridda i närområdet antas utifrån lösfynd och kända fornläm-ningar ha en direkt kontinuitet ned i senneolitikum och bronsålder. Den direkta platskontinuiteten kan dock inte alltid förutsättas. Det är känt att en om-läggning av bebyggelsestrukturen sker vid denna tid, med en övergång från kustlokaler i dagens morän-områden till inlands- eller indragna kustnära lokaler i dagens åkermarker. Denna bebyggelsförändring har bland annat kopplats till en kris i sälekonomin, där ett eventuellt överutnyttjande av grönlandssälen re-sulterat i en kris och en framtvingad anpassning efter nya förhållanden i slutet av mellanneolitikum (Björck 1999b; Storå 2001; Holback m.fl. 2004).

I ett generellt Sydskandinaviskt perspektiv kan skönjas en övergång från ett svagt kulturpåverkat skogslandskap under tidig- och mellanneolitikum, med ett rörligt åkerbruk och bete i skottskogarna i Sydsverige, mot ett mer tydligt skogsbeteslandskap, där en gradvis avskogning, bebyggelseexpansion och rörligt åkerbruk med betesdrift syns under senneoliti-kum och äldre bronsålder. Under senneolitikum hade åkerbruket spridit sig från det sydskandinaviska kärn-området upp längs Norges västkust och i Mälardalen norrut längs Norrlandskusten, samt sydvästra Finland (Berglund 1999). Resultaten från Djurstugan passar väl in i den erhållna bilden av en rejäl framstöt för odling och betesdrift i regionen under senneolitikum.

Är då Djurstugan en representant för något helt nytt eller är det en sakta förändring av något igenkänn-bart (long durée)? Vissa forskare har pekat på skiftet MN–SN som en tid av stora förändringar, vilket fått till konsekvens att senneolitikum ofta förts samman med äldre bronsålder, medan åter andra har pekat på stora likheter i till exempel materiell kultur över pe-riodgränserna (Stensköld 2004:44f). Jag menar dock att denna dikotomi inte är nödvändig i och med att omläggningen visserligen sker, men gradvis (som long durée). Detta är givetvis inte något unikt för skiftet MN–SN, utan går att applicera på de flesta samhälls-förändringar, momentana förändringar av katastro-fal karaktär undantagna. Dessa långa förändringar kan till exempel ses i den så kallade neolitiseringen, som uppenbarligen har varit komplex och utdragen över en mycket lång tid (jfr Eriksson, G. 2003). Inte förrän en bit in i senneolitikum framträder, åtminsto-ne i Mälaralen och södra Norrland, ett jordbrukande samhällssystem på allvar, efter närmare 2 000 år av ”neolitisering”. Jag anser att Djurstugan utgör en unik inblick i denna gradvisa förändring bort från en

tillvaro av marin jakt, fiske och insamling, och fram till en jordbrukande livsföring. På Djurstugan finns materiella ting, fynd, som i mångt och mycket har en rent allmänt neolitisk karaktär (jfr Stensköld 2004), medan mer immateriella saker, som hur man struk-turera sin plats, hur man planerar och lever sitt liv och hur man tar landskapet i besittning, pekar mot bronsålder. Inte minst utgör de ovedersägliga bevisen för odling en skarp skiljelinje mot det gamla. Inga säl-ben, men vete och korn. Därav rapportens undertitel – Upplands första bönder!

Utvärdering

Utvärdering av förundersökningarna och den särskilda arkeologiska undersökningen

De undersökningsresultat som erhölls vid förunder-sökningen och den kompletterande förundersökning-en sammanfattades inledningsvis i två PM till Länssty-relsen. Den vetenskapliga potential som formulerades efter förundersökningsresultaten ska också ses som ett led i en första avrapportering. Dessa båda delar låg till grund för formulerandet av undersökningsplanen för den särskilda arkeologiska undersökningen. Hur stämde då de erhållna resultaten mellan förundersök-ningarna och den särskilda arkeologiska undersök-ningen överens? Hade den vetenskapliga potentialen någon förankring i de verkliga resultaten?

Till stor del kan den sistnämnda frågan besvaras jakande. Och det trots att förundersökningsresulta-ten delvis pekade i en något annan riktning än de från den särskilda arkeologiska undersökningen. Av det eventuella dödshuset blev intet, och med den mellan-neolitiska stridsyxekulturen fanns inga riktigt hund-raprocentig överensstämmelse. Istället ska framhållas platsens övergripande struktur med ett intensivt bru-kat, anläggningstätt område med många fynd, och i övrigt ett relativt extensivt utnyttjande. Detta kunde beläggas under förundersökningen och bekräftas av den särskilda arkeologiska undersökningen. Förun-dersökningen gav också riktlinjer för ett tänkande kring hur platsen använts, vilka var avgörande för en effektivt genomförd särskild arkeologiska undersök-ning. Här kan nämnas skillnaden mellan det intensivt brukade området kring huset och den extensivt bru-kade boplatsytan i övrigt. Detta gav en direkt åter-verkan på valda undersökningsmetoder. I förhållande till övriga stenåldersboplatser vilka undersöktes inom E4-projektet, valdes en annorlunda undersöknings-strategi. Under förundersökningen grävdes rutor som sållades. Detta kompletterades inledningsvis med fler rutor vid den särskilda arkeologiska undersökningen, men den huvudsakliga undersökningsmetodiken var avbaning, handrensning och anläggningsgrävning av


en traditionellt mer bronsålders-/järnåldersinriktad arkeologi. Att den valda metodiken fungerade bättre berodde dels på platsens karaktär, med en tung, svår-sållad silt, och dels på lämningarnas korologiska lik-het med yngre, metalltida boplatser.

Administrativ utvärdering

Den administrativa utvärderingen syftar till att utrö-na om undersökningsplanen följdes, alternativt om ändringar företogs gentemot denna och vad det i så fall dels berodde på och dels resulterade i.

Undersökningsplanens anda följdes och användes som ett aktivt instrument i fält. Tät kontakt hölls med Länsstyrelsen och referensgruppen, samt E4-projektets informella projektledarmötesgrupp, under fälttiden. Det innebar flera fältbesök. Både vid dessa fältmöten och via telefonkontakt kunde prioritering-ar och omprioriteringar dryftas och nya strategier fastslås. Exempel på omprioriteringar var den fossila åkermarken från modern tid, vilken antogs kunna förekomma inom undersökningsområdet. Efter en snabb inledande avbaning, okulär besiktning och kartering kunde dessa lämningar lämnas helt. Det-samma gällde eventuella gravanläggningar från yngre förhistorisk tid, med en möjlig koppling till Vallby, vilka förväntades kunna dyka upp. Här kunde en snabb riktad insats påvisa att sådana lämningar inte fanns inom området.

Den största strategiförändringen gällde de båda delmoment som ingick i undersökningen utanför, strax öster om exploateringsområdet. Det rörde sig dels om en rutgrävning för att slutligt avgränsa bo-platsen åt detta håll och dels en utvidgning av det avbanade och handrensade området i nära anslut-ning till det konstaterade hus 1. Länsstyrelsen god-kände dessa förändringar, som båda genomfördes inom budget och med befintliga resurser. Detta ska relateras till den överenskommelse med Länsstyrel-sen som upprättades innan fältarbetets start, och som gick ut på att fältarbetet skulle avbrytas i förtid om förväntade lämningar ej framkom vid den särskilda arkeologiska undersökningen. Det framkomna hus 1 motsvarade dessa förväntade lämningar i omfattning och tid, varför det inte sågs som ett problem att följa huset ut ur exploateringsområdet, vilket också bru-kar vara praxis vid stora linjeprojekt. Avgränsningen vid rutgrävningen visade för övrigt att hälften av bo-platsen låg utanför arbetsområdet för vägen, vilket medför att denna del kvarligger i direkt anslutning till vägen. För att skydda denna del av boplatsen har särskilda skyddsföranstaltningar i form av staket satts upp.

Några övriga viktigare omprioriteringar eller stra-tegiförändringar genomfördes inte.

Vetenskaplig utvärdering

Den vetenskapliga utvärderingen utgör en återkopp-ling till de målsättningar som formulerades i under-sökningsplanen för den särskilda arkeologiska un-dersökningen.

• Att klargöra lokalens rumsliga organisationBoplatsens generella struktur kan med god marginal sägas vara klarlagd. De tre huvudsakliga kontexterna utgjordes av ett stolpbyggt hus (hus 1), en kokgrop/avfallsgrop (A3979) och den övriga boplatsytan. Hu-set kunde, trots dess svårtolkade konstruktion, funk-tionsindelas till en daglig aktivitetsdel och en sovdel. Fynd av keramik och brända ben påträffades främst i och kring den förmodade öppningen vid sydvästga-veln. Kring huset fanns också fynd vilka indikerade en väggeffekt. Fynden kan förenklat sägas ha utgjorts av starkt fragmenterade krukskärvor, matrester och enstaka kvartsavslag. Spåren vi ser har att göra med den mathantering som påvisats i den direkt intill hu-set liggande A3979. Avfallsgropen är igenfylld, vid flera upprepade tillfällen, med matrester och annat skräp från matberedningen. Här finns tydliga spår som berättar om kosthållning och näringsekonomi. På den övriga boplatsytan finns inga generella eller specifika aktivitetsytor som med säkerhet kunnat på-visas, men fynden från rutorna öster om vägområdet antyder att olika koncentrationer av olika fyndmate-rial skulle kunna vara spår efter sådana.

• Att skapa en djupare förståelse för lokalens kronologi

Lokens interna kronologi har en betydelse för vär-deringen av dess läge och samtida kontext. Därför prioriterades dateringar med så låg egenålder som möjligt, vilket fick till konsekvens att flertalet date-rade prover kom från en och samma kontext, A3979. Dock kunde också ekofakter och fynd från kulturla-gret (golvlagret) A4438 och störningen A4714 date-ras, vilket var av vikt. Provurvalet bestod av tre brän-da ben, varav två från bäver, två hasselnötsskal, ett vetefrö, ett kornfrö, samt träkol från tall. Inga säkert daterbara organiska beläggningar på keramik kunde dock hittas, vilket var ett streck i räkningen.

De neolitiska lämningarna vid Djurstugan har tack vare de pålitliga proverna med generellt mycket låg egenålder kunnat dateras till det relativt snäva intervallet 2400–2280 f.Kr., vilket måste sägas vara ganska unikt för en neolitisk boplats. De fossila od-lingslämningarna har genom träkol från svedjnings-horisonten daterats till 1700- och 1800-talen e.Kr.

Att avgöra om Djurstugan varit direkt strandbun-den eller ej har inte gått att nå genom det förväntade strandlinjefallet vid fosfatprovtagningen. Dock har

74 Djurstugan

generella strandlinjestudier och kända höjdnivåer från samtida och äldre neolitiska boplatser i närom-rådet kunnat användas för att avgöra att boplatsen, om än inte direkt strandbunden, ändå kan sägas vara belägen näst intill Littorinahavet. Här kan tilläggas att samtliga osteologiskt bestämda arter utom bäver stammar från en kustmiljö.

• Att belysa och studera hur platsen fungerat i det mellanneolitiska samhället

Den här nivån av analysen är betydligt svårare och kräver egentligen en mer djuplodande studie under steg 2-arbetet. Här måste också påpekas att fynden bara till dels härrör från MN, utan mer ligger i skiftet MN–SN.

Det finns inget som talar emot att Djurstugan, utifrån spridningen av neolitiska lösfynd och kända mellanneolitiska boplatser i Tämnaråns dalgång, ut-gör en naturlig succession till dessa. Delvis kan säkert fynden vid Djurstugan något överlappa de yngsta de-larna av dessa boplatser. Boplatserna, ett tiotal i när-området, har alla daterats till MN B (Fagervik III–IV eller Björcks horisont 4), medan Djurstugan ligger i skiftet MN B–SN I (Fagervik V eller Björcks horisont 5). Sammantaget utgör de ett bebyggelseområde som tydligt framträder under MN och som sedan äger kontinuitet fram till idag. Jämfört med flera av de an-dra bebyggelseområdena i regionen, kring Mårtsbo, Dalälvsmynningen, Vendel och Björklinge, så uppstår Tierpsgruppen relativt sent. Detta har sannolikt mest att göra med de topografiska förutsättningarna att ta nytt land i bruk vartefter landhöjningen fortlöper (Björck 1999a, 2003).

Om Djurstugans plats i ett system av specialiserade boplatser eller lokaler kan ännu inget sägas, mest be-roende på det dåliga källäget. Än så länge är Djurstu-gan en solitär i ett sent mellanneolitiskt brytningsske-de i Tierpsgruppen, men flera sydnorrländska exem-pel på samtida bosättningar finns (Schierbeck 1994; Holback m.fl. 2004; Björck 2005a, 2005b). Det som kännetecknar flera av dessa är det från kusten något uppdragna läget och förekomsten av sädesfröer.

• Att studera relationen mellan den gropkeramiska kulturen och stridsyxekulturen

Frågan är om målsättningen är en relevant frågeställ-ning. Den arkeologiska forskningens typologisering och indelning av samhället i kulturer kan vara både en tillgång och ett hinder. Frågan är om dessa scha-bloner är användbara för studiet av Djurstugan i det samtida samhället?

Utgående från keramiken, en av de främsta le-dartefakterna som används vid bestämning av dessa ”kulturer”, är varken den gropkeramiska kulturen eller stridsyxekulturen närvarande vid Djurstugan.

Istället är det en egen regional tolkning av de sena huvudströmningarna under MN i Norden; dels en jordbrukande grupp av samhällen i söder och dels en säljagande, fiskande och samlande grupp av samhäl-len i norr och öster. Det skulle möjligen vara det som den så kallade tredje gruppen står för? (Graner & Larsson 2004) Att utgå från en anomali i typologin och ånyo detaljindela keramiken är dock inget som känns relevant, utan en mer holistisk förståelse utifrån ett långt tidsperspektiv och en djuplodande samhälls-ekonomisk analys är vad som krävs. Därmed sagt att Djurstugan varken representerar den gropkeramiska kulturen eller stridsyxekulturen, men väl en sen tolk-ning av dessa båda på det lokala planet.

• Att bidra till förståelsen för övergången från mel-lanneolitikum till senneolitikum

Boplatsen vid Djurstugan utgör en länk mellan de äldre direkt kustbundna lokalerna, dominerade av sälben och gropkeramik, och de yngre senneolitiska- och äldre bronsåldersboplatser vilka ligger mer in-dragna i landskapet och som har domesticerade arter i fyndmaterialet. I så motto representerar Djurstugan ett brytningsskede, en början på omläggningen av bo-platsstrukturen bort från ”sälkusten”. Det finns tyd-liga tecken som tyder på att denna omläggning utgör ett krisfenomen. Krisen skulle kunnat bestå i att säl-stammen var i vikande och att alternativa lösningar behövdes (jfr Björck 2003; Björck 2005a:18). Det är frapperande att sälen helt saknas i det osteologiska materialet på Djurstugan, och det trots att samtliga arter för övrigt är från Östersjön eller insjöar. Det i kombination med de konstaterade sädesfröerna visar att samhället gått in i en ny fas vid tiden för sent MN och övergången till SN. Denna omläggning kan möjligen sättas i samband med den fullt utvecklade stridsyxekulturen i Sydskandinavien under MNB. Djurstugan är därför en nyckellokal för förståelsen av bebyggelseomläggningen och den slutliga neoliti-seringen under senneolitikum i Uppland.

Om kontinuitet råder över periodavgränsningen kan både besvaras med ja och nej. Dels sker mycket av de ekonomiska och bebyggelsemässiga föränd-ringarna redan innan periodskiftet i regionen, dels är det en fråga om fokus. Viss materiell kultur kan inte sägas förändras direkt vid skiftet MN–SN, med-an annan gör det. Ett exempel på kontinuitet är det slagna stenmaterialet, främst kvarsten. Dock utgör övergången till SN en stadigt ökande tillgång på den annars i regionen och under MN mycket sällsynta flintan. Vad gäller keramiken så utgör den också en direkt koppling över periodavgränsningen, med ett flertal nya influenser men också konservativa kraf-ter. Keramiken kan attribueras STY, GRK, Kiukais eller SN efter skiftande fokus och frågeställningar.


Jag väljer att se den som en representant för en egen regional identitet, utvecklad ur sen GRK och föränd-rad i riktning mot nya former och uttryck under SN II. I stort kan ändå sägas att skärvorna trots de nya influenserna ändå utgör en sista ”typiskt neolitisk” keramik, med mer band bakåt än framåt.

Materialets potential

För fortsatt bearbetning av de erhållna resultaten är det främst näringsekonomin som står ut, i förhål-lande till övriga resultat. Om platsen placeras i en sekvens från de äldsta kända uppländska lokalerna från senmesolitikum, över den gropkeramiska fasen, till Djurstugan och senneolitikum, är det jordbrukets introduktion som är mest slående. Flera andra be-röringspunkter finns med de äldre lokalerna, till ex-empel i fråga om stenteknologi, keramikdekor, fiske och boplatsstorlek. Det tydliga brottet gentemot alla de äldre lokalerna undersökta i E4-projektet utgör dock frånvaron av säl och närvaron av korn och vete.

Detta är sedan en bild som fortplantas vidare under bronsålder, till exempel i den i tid närmast belägna lokalen Ryssgärdet i Tensta (tab. 29).

Denna brytpunkt ska dock inte överdrivas, efter-som flera belägg finns i Skandinavien på en lång neo-litisering (i betydelsen jordbruk), där utnyttjandet av växter och djur i många fall gränsar till domesticering (Ahlfont m.fl. 1995).

Denna potential kan ytterligare studeras genom analys av fyndmaterialet, belyst genom makrofossil-, osteologisk- och lipidanalys, men också genom be-byggelsearkeologiska studier av boplatslokalisering, boplatsstruktur och lokalkorologiska analyser. Ett viktigt resultat är boendeformen, där huset avviker mot de tidigare förhärskande hyddorna.

Först sedan regionala skillnader och likheter be-aktats, gärna med ett sydnorrländskt perspektiv, kan Djurstugan på ett riktigt sätt bedömas – är det en ny tid och en ny typ av boplatser som Djurstugan är en av de äldsta representanterna för?

Tabell 29. Kronologisk sekvens med de stenåldersboplatser som undersökts inom E4-projektet sammanfattade. Främst framgår vilken näringsekonomisk bas boplatserna har haft, och den förskjutning som sker under senneolitikum från jakt och fiske mot odling.

Namn Datering Redskap i sten

Brända djurben

Keramik Säljakt Fiske Landvilt Odling Tamdjur

Stormossen 5000 f.Kr. X X X X X

Skallmyran 4300 f.Kr. X X X

Glädjen 4000 f.Kr. X X X

Bålmyra 3500 f.Kr. X X X X X X

Högmossen 3400 f.Kr. X X X X X X

Snåret 3350 f.Kr. X X X X X X

Postboda 3300 f.Kr. X X X X X X

Brännpussen 2750 f.Kr. X X X X X X

Djurstugan 2400 f.Kr. X X X X X X

Ryssgärdet 1900 f.Kr. X X X X X X X

76 Djurstugan

Sammanfattning

len permanent bosättning, använd någon gång inom det snäva intervallet cirka 2400–2280 f.Kr. Alterna-tivt ska man se bosättningen som en säsongsmässigt återkommande fiskeboplats. Trots fornlämningens begränsade yta, fåtaliga anläggningar och fyndens totalt sett ringa antal så utkristalliserade sig tre mer eller mindre väl avgränsade kontexter. En var avfalls-gropen A3979, den andra var hus 1 och den tredje var den övriga boplatsytan.

Hus 1 var stolpbyggt men kunde inte med säker-het typbestämmas på grund av skador från jordbruk och skogsavverkning. Huset hade en trapetsoid form, med utbredningen cirka 8,4×3,5–5 meter, samt hade en försänkt golvyta i den östra delen. En funktionsin-delning kunde göras, med dagliga aktiviteter i väster och sovdel i öster. Den strax intill belägna A3979 var extremt fyndrik och innehöll särskilt mycket fiskben från abborre, abborrfisk, gös, gädda, karpfisk, lax-fisk, samt bäver. I övrigt innehöll den som igenfylld kokgrop/avfallsgrop tolkade gropen mycket keramik, sot och kol. Intressantast var dock fyndet av sädes-fröer, vete och korn, i makrofossilprover från A3979. Lipidanalyser på keramik från boplatsen visar att man använt krukorna som kokkärl och tillagat en blandning av mager fisk och vegetabilier.

Keramiken från Djurstugan, i vikt räknat 75 pro-cent av fyndmaterialet, hade klara paralleller både med sen stridsyxekeramik (MNB) och senneolitisk keramik (SN I). En tunnslipsanalys påvisade ett lo-kalt baserat keramikhantverk utan importkärl. Tyd-liga likheter finns med samtida keramik i en region omfattande södra Norrland, Mälardalen och västra Finland. Det slagna stenmaterialet dominerades av kvarts, även om inslag av flinta förekom. Endast upp-skärpning av redskap torde ha förekommit, inga rena slagplatser, bland annat med ledning av det mycket låga antalet stenfynd.

Boplatsen vid Djurstugan utgör en länk mellan de äldre direkt kustbundna lokalerna, dominerade av sälben och gropkeramik, och de yngre senneolitiska- och äldre bronsåldersboplatser vilka ligger mer in-dragna i landskapet. Djurstugan är en nyckellokal för förståelsen av bebyggelseomläggningen och den slut-liga neolitiseringen under senneolitikum i Uppland.

Riksantikvarieämbetet, Avdelningen för arkeologis-ka undersökningar, UV GAL, genomförde under sommaren 2003 förundersökningar och en särskild arkeologisk undersökning av stenåldersboplatsen Djurstugan, RAÄ 346, Fors 1:6, Tierps sn i Uppland. Arbetet föranleddes av nybyggnationen av väg E4 mellan Uppsala och Mehedeby och uppdragsgivare var Vägverket region Mälardalen.

Undersökningsområdet låg på kanten av en hög-länt morän som mot väster och nordväst sluttade ned mot Tämnaråns dalgång. Den omkringliggande mar-ken bestod av delvis storblockig morän, medan själva boplatsytan var belägen i en siltig–lerig sänka, som i norr, öster och söder inringades av en hästskoformad vall av morän, med öppning åt väster. Höjdnivåerna befann sig i intervallet av 38–40,6 meter över havet Lokalen har vid en havsnivå cirka 38 meter över da-gens legat på ett näs från en större en halvö i havet.

Förundersökningen berörde en cirka 110×60 me-ter stor rektangel inom vägkorridoren för den pla-nerade väg E4. Förundersökningen kunde påvisa dels fossila åkermarkslämningar och dels neolitiska boplatslämningar. Den fossila åkermarken bestod av röjda ytor, små åkrar, kantade av röjningsrösen. Utifrån kartmaterial, fynd och en 14C-datering kunde det fastställas att den fossila åkermarken hörde till 1700- och 1800-talen, med en sista användning in på 1900-talet.

De neolitiska lämningarna vid förundersökningen påträffades stratigrafiskt under den plöjda marken och utgjordes av både fynd och anläggningar. Fyndmate-rialet, bestående av keramik, kvarts, bränd lera och brända ben daterades preliminärt till mellanneoliti-kum B och stridsyxekultur. Anläggningarna utgjordes av tre stolphål och en ränna, vilka samlade sig inom ett litet område. Denna ansamling pekade på att nå-gon form av konstruktion kan ha stått på platsen. Den fyndförande ytan var drygt 400 kvadratmeter stor.

Vid den särskilda arkeologiska undersökningen dokumenterades lämningar inom ett cirka 2 000 kva-dratmeter stort område beläget både inom och utom vägkorridoren. De neolitiska boplatslämningarna var relativt fåtaliga, både i fynd och anläggningar räk-nat. Men de representerade en enda, väl sammanhål-

Referenser 77

Ahlfont, K., Guinard, M., Gustafsson, E., Olson, C. & Welinder, S. 1995. Patterns of Neolithic Far-ming in Sweden. Tor 27:133–184.

Almgren E. 2005. Norduppland i vegetationshis-torien – Paleoekologisk undersökning av sjön Strömaren, Tierps kommun, Uppland. Institutio-nen för Geovetenskap/Paleobiologi, Uppsala.

Arrhenius, B. 1990. Fosfat och spårämnesanalys som hjälpmedel vid bebyggelseanalys. Bebyggel-sehistorisk tidskrift 19. Uppsala.

Artursson, M. (red.) 1996. Bollbacken, en sen gropkeramisk boplats och ett gravfält från äldre järnålder. RAÄ 258, Tortuna sn, Västmanland. Rapporter från Arkeologikonsult 1993. Slutun-dersökningsrapport, MBM402. Upplands-Väsby

– 2005. Byggnadstradition och bebyggelsestruktur under senneolitikum och bronsålder. Västra Skå-ne i ett skandinaviskt perspektiv. Supplement till Skånska spår – arkeologi längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet, UV Syd. Lund.

Aspeborg, H., Bodin, U., Fröund, P., Häringe Frisberg, K. & Larsson, L-I. 1995. Arkeologi i Tiundaland. E4. Arkeologisk utredning. Väg E4 sträckan Uppsala–Mehedeby. Riksantikvarieäm-betet. UV Uppsala, rapport 1995:04. Uppsala.

Bagge, A. 1952. Fagervik – Ein Rückgrat für die Pe-riodeneinteilung der Ostschwedische Wohnplatz- und Bootaxtkultur aus dem Mittelneolitikum. Ein vorläufige Mitteilung. Acta Archaeologica XXII. København: 57–118.

Bagge, A. & Kaelas, L. 1950. Die Funde aus Dol-men und Ganggräbern in Schonen, Schweden. I. KVHAA. Stockholm.

Bethell, P. & Máté, L. 1989. The Use of Soil Phosphate Analysis in Archaeology. A Critique. I: Henderson, J. (ed.) Scientific Analysis in Archa-eology and its interpretation. Oxford University Committee for Archaeology, Momograph No. 19. Oxford.

Björck, M. 2005a. Måsta, Rislycke och Vithällan. Tre neolitiska kustboplatser. Arkeologiska förun-dersökningar. Inför nya E4:an sträckan Enånge–Hudiksvall, Finnflo 1:3, 11:1, Håsta 4:12 och Måsta 6:1, RAÄ 290, Hälsingtuna socken, Häl-

singland, 2004. Rapport – Länsmuseet Gävle-borg 2005:03. Gävle.

– 2005b. Vässingsmyran. Två neolitiska kustbo-platser. Arkeologisk förundersökning. Inför nya E4:an sträckan Enånge–Hudiksvall, Sörrå 1:6 och 6:2, RAÄ 345, Hälsingtuna socken, Hälsing-land, 2004. Rapport – Länsmuseet Gävleborg 2005:04. Gävle.

Björck, N. 1999a. Gropkeramiska boplatser i norra Uppland – En inventering av neolitiska kustbo-platser 1997. Kulturmiljöer i Uppsala län. Läns-styrelsens meddelandeserie 1999:11. Uppsala.

– 1999b. Den neolitiska säljakten – blomstring och kris. I: Burenhult, G. (red.) Arkeologi i Norden. 1. Natur och Kultur, Stockholm: 346–347.

– 2000. Projektet yngre stenålderns kustboplatser – Inventering av neolitiska kustboplatser 1995–1998. Rapport – Länsmuseet Gävleborg, Gävle.

– 2003. The Neolithic Coastal Settlements – Cos-mology and Ideology in a Baltic Sea Perspective. In: Samuelsson, C. & Ytterberg, N. (eds.) Uniting Sea. Stone Age Societies in the Baltic Sea Region. Proceedings from the First Uniting Sea Workshop at Uppsala University, Sweden, January 26–27, 2002. OPIA 33, Uppsala universitet: 20–42.

Björck, N. & Guinard, M. 2003. Stenåldersbo-platser längs den nya sträckningen för väg E4 – sträckan Uppsala–Mehedeby. Riksantikvarie-ämbetet. UV GAL rapport 2003:1. Uppsala.

Björck, N., Larsson, F., Lindberg, K-F. & Ytterberg, N. Manuskript. Snåret. Aspekter på sten-, brons- och järnålder i Vendel. Riksantikvarieämbetet, UV GAL. Uppsala.

Berglund, B. E. 1999. Odlingslandskapets framväxt i Norden. I: Burenhult, G. (red.) Arkeologi i Nor-den. 1. Natur och Kultur, Stockholm: 250–255.

Biwall, A., Hernek, R., Kihlstedt, B., Larsson, M. & Torstensdotter Åhlin, I. 1997. Stenålderns hyddor och hus i Syd- och Mellansverige. I: Lars-son, M. & Olsson, E. (red.) Regionalt och inter-regionalt. Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansverige. Riksantikvarieämbetet arkeolo-giska undersökningar skrifter nr 23. Stockholm. 265–300.

Referenser

78 Djurstugan

stenålder, järnålder och historisk tid, inom det område som tas i anspråk för den tredje land-ningsbanan vid Arlanda flygplats. Riksantikva-rieämbetet arkeologiska undersökningar skrifter nr 49. Stockholm: 121–176.

Holback, T., Lindholm, P. & Runeson, H. 2004. Bjästamon. Ett kustbundet boplatskomplex från slutet av neolitikum. Bottniabanan, Västernorr-land. Riksantikvarieämbetet. UV Mitt, dokuk-mentation av fältarbetsfasen 2004:1. Stockholm.

Holm, J., Olsson, E. & Weiler, E. 1997. Kontinuitet och förändring i senneolitikum. I: Larsson, M. & Olsson, E. (red.) Regionalt och interregionalt. Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansve-rige. Riksantikvarieämbetet arkeologiska under-sökningar skrifter nr 23. Stockholm: 215–264.

Holm, L. 1997. Neolitisk keramik i Hälsinglands kustland – inte bara Hedningahällan. I: Åkerlund et al. (red.) Till Gunborg. Arkeologiska samtal. SAR 33, Stockholms universitet. Stockholm: 237–251.

– 2003. Contacts in the Bothnian region. The Neo-lithic site Hedningahällan in regional and interre-gional contexts. In: Samuelsson, C. & Ytterberg, N. (Eds.) Uniting Sea. Stone Age Societies in the Baltic Sea Region. Proceedings from the First Uniting Sea Workshop at Uppsala University, Sweden, January 26–27, 2002. OPIA 33. Upp-sala: 89–102.

Hulthén, B. 1974. On documentation of pottery. Acta Archaeologica Lundensia, Series in 8º, Nº 3. Lund.

– 1976. On Thermal Colour Test. Norwegian Ar-chaeological Review 9:1. Oslo

– 1977. On ceramic technology during the Scanian Neolithic and Bronze Age. Theses and Papers in North-European archaeology 6. Stockholm.

– 1996. Stenålderskeramiken från Bollbacken – en teknologisk studie. I: Artursson, M. (red.) Bollbacken. En sen gropkeramisk boplats och ett gravfält från äldre järnålder. RAÄ 258, Tortuna sn, Västmanland. Rapporter från Arkeologikon-sult 1993, Slutundersökningsrapport MBM042. Upplands-Väsby: 210–239.

Hyenstrand, E. 1996. Diskussion kring redovisning av fosfatanalys – Exemplet Härad. I: Ranheden, H., Hyenstrand, E., Jakobsson, M., Rönnby, J. & Nilsson, A. Metodstudier & tolkningsmöjlig-heter. Riksantikvarieämbetet arkeologiska under-sökningar skrifter nr 20. Stockholm.

Häringe Frisberg, K. & Renck, A. M. 2005. Brons-åldersboplatsen vid Svanby – ett yttre aktivitets-område. Väg E4, sträckan Uppsala–Mehedeby. Riksantikvarieämbetet. UV GAL, rapport 2005:2. Uppsala.

Brorsson, T. 2003. Analyser av neolitisk keramik från Järrestad, Järrestad sn. Skåne. KFL Rapport 03/0309. Lund.

Brorsson, T. & Stilborg, O. Manuskript. Keramiken från Snåret – en studie av råmaterial och produk-tion. Analyser av keramik från Snåret, Vendels sn. Uppland. KFL Rapport. Lund.

Callahan, E., Forsberg, L., Knutsson, K. & Lindgren C. 1992. Frakturbilder. Kulturhistoriska kom-mentarer till det säregna sönderfallet vid bearbet-ning av kvarts. Tor 24.

Edenmo, R., Larsson, M., Nordqvist, B. & Olsson, E. 1997. Gropkeramikerna – fanns de? Materiell kultur och ideologisk förändring. I: Larsson, M. & Olsson, E. (red.) Regionalt och interregionalt. Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansve-rige. Riksantikvarieämbetet arkeologiska under-sökningar skrifter nr 23. Stockholm: 135–213.

Elfwendahl, M. 1999. Från skärva till kärl. Ett bi-drag till vardagslivets historia i Uppsala. Lund studies in medieval archaeology 22. Almqvist & Wiksell International, Stockholm.

Eriksson, G. 2003. Norm and difference. Stone Age dietary practice in the Baltic region. Theses and Papers in Scientific Archaeology 5. Archaeolo-gical research laboratory, Stockholm University. Stockholm.

Eriksson, T. 2002. Keramiken. I: Göthberg, H., Fo-renius, S. & Karlenby, L. (red.) I en liten Vrå av världen. Del 2. Riksantikvarieämbetet. UV Upp-sala, rapport 1997:66. Uppsala: 123–154.

– 2003. Dekorerad keramik i Apalle. I: Ullén, I. Bronsåldersboplatsen vid Apalle i Uppland. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala, rapport 1997:64. Uppsala: 85–128.

Frölund, P. & Larsson, L-I. 2002. Skämsta. Bosätt-ning och graver i norra Uppland. Riksantikvarie-ämbetet. UV Uppsala, rapport 1997:67. Uppsala.

Gillberg, G. 1979. Jordarter och formelement. Upp-sala Kvartärgeologi Kompendium 1. Societas Up-saliensis Pro Geologica Quarternaria. Uppsala.

Graner, G. & Larsson, Å. M. 2004. Tredje gruppen och andra blandformer. Keramiska traditioner och strategier vid slutet av mellanneolitikum. I: Holm, J. (red.) Neolitiska nedslag – arkeolo-giska uppslag. Riksantikvarieämbetet arkeolo-giska undersökningar skrifter nr 59. Stockholm: 107–140.

Göransson, H. 1999. Pollenanalys och miljöhistoria. I: Burenhult, G. (red.) Arkeologi i Norden. 1. Natur och Kultur, Stockholm: 120–123.

Hamilton, J. & Runeson, H. 2003. Gröndal – bo-platsstruktur och miljö under senneolitikum. I: Anund, J. (red.) Landningsplats – forntiden. Arkeologiska fördjupningsstudier kring yngre

Referenser 79

Malmer, M. P. 1962. Jungenolitische Studien. Acta Archaeologica Lundensia, series in 8º, Nº 2. Lund.

– 1975. Stridsyxekulturen i Sverige och Norge. Lund.

– 2002. The Neolithic of South Sweden. TRB, GRK, and STR. KVHAA, Stockholm.

Meinander, C. F. 1954. Die Kiukaiskultur. Soumen muinasmuistoyhdistyksen aikakauskirja 53. Helsinki.

Meschke, C. 1967. En norrländsk stenåldersboplats med skärvstensvall. KVHAA Antikvariskt arkiv 31. Stockholm.

Papmehl-Dufay, L. 1999. Myten om gropkera-mikerna. Klassificering och analys av neolitisk keramik från Vendel 1:1, Vendels sn, Uppland. CD-uppsatser i laborativ arkeologi 98/99 Del I. Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet. Stockholm.

Ranheden, H. 1996. Makrofossilanalys – Funk-tionsbestämning av hus. En källkritisk studie. I: Ranheden, H., Hyenstrand, E., Jakobsson, M., Rönnby, J. & Nilsson, A. Metodstudier och tolk-ningsmöjligheter. Riksantikvarieämbetet arkeolo-giska undersökningar skrifter nr 20. Stockholm.

Rankama, T. 2002. Analyses of the quartz assem-blages of house 34 and 35 at Kauvonkangas in Tervola. I: Ranta, H. (ed.) Huts and houses. Sto-ne age and early metal age buildings in Finland. Jyväskylä.

Renck, A. M. 2004. En boplats vid Svanby under bronsålder–äldsta järnålder. Väg E4, sträckan Uppsala–Mehedeby. Riksantikvarieämbetet. UV GAL, dokumentation av fältarbetsfasen 2004:2. Uppsala.

Schierbeck, A. 1994. Hedningahällan – en under-sökning för att skydda och vårda. Riksantikva-rieämbetet. UV Stockholm, rapport 1994:31. Stockholm.

Segerberg, A. 1995. Torslunda i Tierp. En mellan-neolitisk boplats. Tor 27:185–231.

Seiler, A. 2005. Vallby norra. En boplats från yngre bronsålder, yngre järnålder och tidig medeltid i Tämnaråns dalgång. Väg E4, sträckan Uppsa-la–Mehedeby. Riksantikvarieämbetet. UV GAL, rapport 2005:1. Uppsala.

Stensköld, E. 2004. Att berätta en senneolitisk his-toria. Sten och metall i södra Sverige 2350–1700 f.Kr. Stockholm Studies in Archaeology 34. Stockholms universitet, Stockholm.

Storå, J. 2001. Reading Bones. Stone Age Hunters and Seals in the Baltic. Stockholm Studies in Archaeology 21. Stockholms universitet, Stock-holm.

Häringe Frisberg, K. & Seiler, A. 2005. Vallby södra. En boplats från järnålder samt ett grav-fält från yngre bronsålder–äldsta järnålder i Tämnaråns dalgång. Riksantikvarieämbetet. UV GAL, rapport 2005:9. Uppsala.

Janson, R., Rahmqvist, S. & Skoglund, L-O. 1974. Det medeltida Sverige. 1 Uppland. 4 Tiundaland. Tierp, Våla, Vendel, Oland, Närdinghundra. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akade-mien. Stockholm.

Karlsson, S. 2002. Vegetationshistoriska undersök-ningar inom den nya E4-sträckningen Uppsala–Mehedeby, Uppland. Institutionen för Naturgeo-grafi och Kvartärgeologi, Stockholms universitet. Stockholm.

– 2004. Vegetationshistoriska undersökningar inom den nya E4-sträckningen Uppsala–Mehede-by, Uppland (andra årets undersökningar). Rap-port. Institutionen för Naturgeografi och Kvar-tärgeologi, Stockholms universitet. Stockholm.

Kjellberg, A. & Ytterberg, N. 1996. Analys av grop-keramik – en metod för urval och registrering. Arkeologiska institutionen, Uppsala universitet, CD-uppsats. Uppsala.

Kyhlberg, O. 1993. Kvantitativ analys av fosfatdata. Arkeologi i Sverige 2. (Ny följd.) Riksantikvarie-ämbetet. Stockholm.

Larsson, L-I. & Åstrand, J. 1996. Väg E4 – Delob-jekt 4: Frebro–Mehedeby. Delen Vallby–Svanby; lokalerna 146–149 och 151. Riksantikvarieäm-betet. UV Uppsala, rapport 1996:47. Uppsala.

Larsson, Å. M. 2003. Uniting Strategies. Material Culture in Eastern Central Sweden at the End of the Middle Neolithic. In: Samuelsson, C. & Ytterberg, N. (eds.) Uniting Sea. Stone Age So-cieties in the Baltic Sea Region. Proceedings from the First Uniting Sea Workshop at Uppsala Uni-versity, Sweden, January 26–27, 2002. OPIA 33. Uppsala: 132–146.

Lindström, J. 2000. Ett dödshus från stridsyxetid. Arkeologisk delundersökning av RAÄ 415, ett neolitiskt dödshus med offerplats och en äldre järnåldersboplats samt RAÄ 319:2, en sten-sträng, Söderby 2:3, Turinge socken, Nykvarns kommun, Södermanland. Stockholms läns mu-seum. Rapport 2000:8. Stockholm.

Lindqvist, A-K. 2004. Kornsjövägen – boplats-lämning med hus från yngre stenålder i Väster-norrlands kustland. Riksantikvarieämbetet. UV Mitt, dokumentation av fältarbetsfasen 2004:2. Stockholm.

Löfstrand, L. 1974. Yngre stenålderns kustboplat-ser. Undersökningarna vid Äs och studier i den gropkeramiska kulturens kronologi och ekologi. Aun 1. Uppsala.

80 Djurstugan

Övriga källor

Antikvarisk-topografisk arkivet (ATA): Dnr 4404/90, rapport över utredningar i Tierps

sn, Riksantikvarieämbetet, UV Uppsala.FMIS, Riksantikvarieämbetet, (digitala fornminnes-

registret).Lösfynd: Statens Historiska museum (SHM), Översiktsda-

tabasen (f.d. Digitala tillväxten). Uppsala museum för nordiska fornsaker (UMF).

Kartor

Jordartskartan 12H Söderfors NO. SGU Serie Ae. Nr. 87. 1987. Uppsala.

Munsell Soil Color Charts. 1971. Baltimore.Äldre kartmaterial, LMV, Gävle: Tierps sn Fors, 1756, rågångsförrättning, LMU 76. Vallby, 1787, storskifte, B 64-130:4 Vallby, 1788, storskifte, B 64-130:1 Vallby, 1865, laga skifte, B 64-130:5

Windelhed, B. 1995. Barknåre by. Markanvändning och bebyggelse i en uppländsk by under tusen år. Rapporter från Barknåreprojektet 5. Med-delanden från Kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet B 92. Stockholm.

Österholm, I. 1989. Bosättningsmönstret på Got-land under stenåldern. En analys av fysisk miljö, ekonomi och struktur. Theses and Papers in Ar-chaeology, New series 3. Stockholm.

Österholm, I. & Österholm, S. 1983. Spot test som metod för fosfatanalys i fält – praktiska erfaren-heter. RAÄ och SHMm Rapport RAGU 1982:6. Visby-Alva.

Muntliga uppgifter/uppgifter via e-post

Björck, Niclas. Arkeolog/projektledare, Riksantik-varieämbetet, UV GAL (22 april 2005).

Guinard, Michel. Arkeolog/projektledare, SAU (25 april 2005).

Göthberg, Hans. Arkeolog/projektledare, Upplands-museet (15 september 2005).

Häringe-Frisberg, Kajsa. Arkeolog/projektledare, Riksantikvarieämbetet, UV GAL (18 maj 2005).

Larsson, Åsa M. Arkeolog/doktorand, Uppsala uni-versitet (8 mars 2005).

Lindberg, Karl-Fredrik. Arkeolog/projektledare, Riksantikvarieämbetet, UV GAL (16 augusti 2005).

Nordström, Annika. Arkeolog/projektledare, Riks-antikvarieämbetet, UV GAL (2 juni 2005).

Ranheden, Håkan. Arkeobotaniker, Riksantikvarie-ämbetet, UV Mitt (28 november 2003; 28 juni 2005).

Wikborg, Jonas. Arkeolog/projektledare, SAU (maj 2005).

Administrativa uppgifter 81

Administrativa uppgifter

Särskild arkeologisk undersökning, SU

Riksantikvarieämbetets dnr: 423-2700-2003.Länsstyrelsens dnr: 431-4208-03.Projektnummer: 1610155.Undersökningstid: 18 augusti–12 september 2003.Projektgrupp: Projektledare: Karl-Fredrik Lindberg

och Niklas Ytterberg. Arkeolog; Niclas Björck. Amanuenser; Hol Mats Andersson, Louise Ax-elsson, Bo Fredriksson, Sofie Lagerlöf, Fredrik Larsson, Hanna Larsson, Maria Lindeberg, Ulrika Lindgren, Roger Lundgren, Johan Ågren och Benjamin Åkermark. Arkeologbiträde; Petra Åhlén. Grävmaskinist; Magnus Andersson.

Underkonsulter: Grävmaskiner; Entreprenad F:A.S. Eriksson, Sollentuna. Bodetablering och arkeo-logbiträde; Mark & Service, Märsta. Avgrusning bärlager; Tierps Grus, Älvkarleby. Vatten och slamtömning; Edling & Co AB, Tierp. Bilar: Avis, Uppsala. Totalstation; Trimtec, Kista. Lod-fotografering choppercam; Videobolaget, Solna.

Exploateringsyta: 2 000 m2.Undersökt yta: 1 325,75 m2.Läge: Fastighetskartan, blad 127 78 (12H 7i

HALLS), x 6685000 y 1590000.Koordinatsystem: RT90 2,5 gon Väst (konverterat

från RT90 0 gon).Koordinater för undersökningsytans sydvästra hörn:

x 6689700 y 1594830Höjdsystem: RH70.Dokumentationshandlingar som förvaras i Anti-

kvarisk-topografiska arkivet (ATA), RAÄ, Stock-holm: 3 profilritningar i A3 skala 1:20, 1 profil-ritning i A4 skala 1:20, samt 40 digitalfoton med Unr U3966_1–40.

Fynd: Fynd med Fnr 1–557 är inlämnade för fynd-fördelning till Upplandsmuseet.

Förundersökning, FU

Riksantikvarieämbetets dnr: 422-1895-2003.Länsstyrelsens dnr: 431-4208-03.Projektnummer: 1610147.Undersökningstid: 2–11 juni samt 30 juni–4 juli

2003.Projektgrupp: Projektledare: Gunlög Graner, Maj-

Lis Nilsson och Anton Seiler. Amanuenser: Hol Mats Andersson, Anna Arnberg, Louise Axels-son, Bo Fredriksson, Joakim Kjellberg, Hanna Larsson, Ulrika Lindgren och Johan Ågren. Arkeologbiträde: Petra Åhlén. Grävmaskinist: Bernt Olsson.

Underkonsulter: Grävmaskiner; AsfAb och Upp-lands Schakt, Uppsala. Bodetablering och arkeo-logbiträde; Mark & Service, Märsta. Bilar; Avis, Uppsala. Totalstation; Trimtec, Kista.

Exploateringsyta: 6 600 m2.Undersökt yta: 139 m2.Läge: Fastighetskartan, blad 127 78 (12H 7i

HALLS), x 6685000 y 1590000.Koordinatsystem: RT90 2,5 gon Väst (konverterat

från RT90 0 gon).Koordinater för undersökningsytans sydvästra hörn:

x 6689700 y 1594800Höjdsystem: RH70.Dokumentationshandlingar som förvaras i Anti-

kvarisk-topografiska arkivet (ATA), RAÄ, Stock-holm: 5 planritningar i A4 skala 1:20, 2 profil-ritningar i A4 skala 1:20, samt 18 digitalfoton med Unr U3965_1–18.

Fynd: Fynd med Fnr 1–90 är inlämnade för fyndför-delning till Upplandsmuseet.

82 Djurstugan

Bilaga 1. Utförliga anläggningsbeskrivningar

Fynd: keramik, brända ben, kvarts, bergart, bränd lera, kol, sot och skärvig sten.

Makrofossil/vedart: korn, vete, ospec. säd, hassel-nötsskal, ek, hassel, en, gran, granbarr och kottefjäll från tall.

Kulturlager A4438

X 88835,03 Y 70430,41 Z 38,77Kulturlagret framträdde som en diffus mörkfärgning med otydliga gränser. Lagret begränsades med hjälp av tre sektioner till att vara cirka 3,8 meter i nord–sydlig riktning och cirka 2,5 meter i öst–västlig. Lagret var som mest 0,12 meter djupt. Det innehöll små spridda kolstänk, både i ytan och längre ner. I kulturlagret fanns endast ett fåtal fynd. I området väster och norr om lagret grupperade sig fynden däremot i en halvcir-kel. Öster om lagret vidtog stenigare terräng och fyn-den avtog nästan helt. Möjligen visar fyndspridning-ens tydliga gräns att en vägg begränsat den aktivitet som en gång resulterat i deponeringen av fynden. I lagret påträffades två stolphål nedgrävda, A4024 och A4424, vilka endast innehöll ett fåtal fynd.

Kulturlagret A4438 tolkas som en försänkt golvy-ta i den östra delen av hus 1.

I lagret togs ett makroprov, PM6629 som vid ana-lys visade sig innehålla granbarr, starr, hallon, svin-målla, gräs, veronika och en, varav endast granbarr och en var brända.

Den osteologiska analysen av ett bränt ben från kulturlagret kunde bestämmas till däggdjur. Att en-dast ett ben hittades i kulturlagret kan ställas i rela-tion till det rika benmaterialet i gropen, A3979, som låg väster om A4438.

Tolkningen blir därför att ingen mathantering har utförts i denna del av huset, men i direkt anslutning till detta. Den rikliga spridningen av keramik väster och norr om kulturlagret talar också för detta reso-nemang.

Fynd: keramik, brända ben, ett fragment bränd flinta och kol.

Makrofossil/vedart: granbarr och en.

Grop A3979 (F6173)

X 88837,88 Y 70429,64 Z 38,84 Gropen A3979 syntes som en mörkbrun färgning i plan. Den mätte cirka 1,30 meter i öst–västlig rikt-ning och cirka 0,3 meter i nord–sydlig riktning. An-läggningen innehöll en del sten varav bara ett fåtal var skärviga. Gropens bevarade djup var som mest knappt 0,3 meter under avbanad och framrensad yta.

I anläggningens östra del syntes en del små fiskben i plan, vilka mättes in som en fyndkoncentration, fyn-denhet 6173. Koncentrationen F6173 vattensållades i fält i 2 millimeter såll, men då det visade sig vara för tidsödande togs delar av benkoncentrationen in som preparat för vattensållning inomhus efter fältarbetets slut. Den stora mängden fynd i och omkring anlägg-ningen tyder på någon form av medveten aktivitet, troligtvis matberedning, då en hel del ben från fisk på-träffades. Anläggningen tolkas som en kokgrop som senare vid igenfyllning använts som avfallsgrop.

I A3979 togs ett makrofossilprov, PM6539, för makrofossilanalys. Vid analysen påvisades svinmålla, hasselnötskal, vanligt korn och ospecificerad säd. I F6173 togs två makroprov, PM6192 och PM200284, för samma analys. I makrofossilprov 6192 påvisades svinmålla (obränt), hasselnötsskal, kottefjäll av tall, granbarr och en. I PM200284 visade analysen att det fanns granbarr, en och hasselnötskal. Från F6173 togs även två kolprover, PK6191 och PK6221. Ved-artsanalys av kolproverna visade på gran (PK6191) och ek (PK6221).

Den osteologiska analysen gav vid handen att de 77 benfragmenten från A3979, med en sammanlagd vikt av 14,1 gram, utgjordes av ben från bäver, gädda, karpfisk och obestämbar fisk. I F6173 fanns en be-tydligt större mängd ben, 350 fragment som tillsam-mans vägde 87,1 gram. En större artvariation fanns här, med fragment av bäver, abborre, abborrfisk, gös, gädda, karpfisk, laxfisk samt obestämbar fisk. Den stora mängden och artvariationen tyder på att benen deponerats under ett flertal tillfällen i avfallsgropen. Fiskarterna kan komma från Östersjön eller större insjöar.

Bilaga 1. Utförliga anläggningsbeskrivningar 83

Hus 1

Typ: Tvåskeppigt.Undertyp: Försänkt golvyta.Orientering: NÖ–SV.Yttre form: Trapetsoid.Storlek: 8,4×3,5–5 meter.Yta: 35 m2.

Försänkt golvyta: Det enskilt största, ingående elementet utgjordes av ett oregelbundet, 3,8×2,5 me-ter stort och 0,12 meter tjockt kulturlager (A4438), tolkat som en försänkt golvyta, alternativt tramplager.

Inre takbärande konstruktion: En grop (A4301) med stolphålet A200400 samt stolphålet A4424 bör vara rester efter takbärande stolpar. Anläggningarna beskrivs i bilaga 10.

Väggkonstruktion: Fem stolphål (FU A206, FU A1411, A4024, A4333 och A6109) hör sannolikt till väggkonstruktionen. Gropen A6109, mitt på husets nordvästra långsida, kan också vara spår efter en stolpe och bör ha ett sam-band med väggkonstruktionen. Anläggningarna beskrivs i bilaga 10.

Gavelkonstruktion: –.Ingång: Trolig ingång i sydvästra

kortsidan, med ledning av stolp-sättning, fyndspridning inne i och utanför huset, samt fosfatfördel-ning.

Övriga konstruktionsdetaljer: I hu-sets västra hörn fanns en ränna (FU A221/A4515).

Fynd: Keramik, kvarts, brända ben, bränd lera, flinta.

Datering: Ett obestämt däggdjursben från kulturlagret A4438 daterades till 2470–2340 BC (Poz-6380, 1 σ), vilket innebär att hus 1 kan dateras till slutet av MNB.

Kommentar: Direkt sydöst om huset vidtog den steniga, blockiga mo-ränen. Huset var beläget på en svag, siltig/lerig förhöjning närmast mo-ränvallen. (Husets konstruktion har diskuterats med Hans Göthberg.)

NÖ

NV SÖ

SV

SV NÖ

NNÖ SSV

NV SÖ

SV NÖ

Ö V

N S

0 2 m

/

SV NÖ

SÖ NV

VSV ÖNÖ

Skala 1:100

Skala 1:40

6109

6109

1411

1411

4301

4301

200400

200400

4333

4333

6225

6225

4424

4424

4438

4438

4024

4024

206

206

221

Fig. 51. Plan över hus 1 med profiler. Sektionernas placering framgår av fig. 19. Skala 1:100 respektive 1:40. Karta: Karl-Fredrik Lindberg.

StolphålNedgrävningFörsänkt golv/tramplagerRänna

84 Djurstugan

Bilaga 2. Sektioner av samtliga undersökta arkeologiska objekt

2 3

1

A1411

N S

1

A2840

VSV ÖNÖ

A3105

NÖ SV1 1

A3376

NÖ SV VNV ÖSÖ

A3979

2

3

41

A4024

NV SÖ1

2

1

A4424

NNÖ SSV

A4438

NÖ

NV SÖ

SV

SV NÖ

1

1

1

N S

A4637

1

2 1

A6048

NNV SSÖ

2

1

A206

Ö V

Fig. 52. Stolphål A206. Skala 1:40.

1. Ljusbrun silt, mycket sot och träkol, stolpfärgning.

2. Ljusbrun silt, stenskoning.


1. Mörkgrå, flammig silt.2. Ljusgul, flammig silt.3. Röd, lerig silt.


1. Gråbrun silt, stolpfärgning.


1. Ljusgrå silt med inslag av sot och träkol, stolpfärgning, stensko-ning.


1. Brun silt med starkt inslag av trä-kol, stolpfärgning?

Fig. 57. Nedgrävning A3979 (avfallsgrop). Skala 1:40.

1. Gulbrun, siltig sand.2. Mörkbrun, siltig sand med brän-

da ben och keramik.3. Brun, siltig sand.4. Bortgrävt för sektion av F6173.


1. Grå lera.


1. Gråbrun silt med träkol, ev. stolpfärgning.

2. Gråbrun silt, golvlager.

Fig. 61. Kulturlager A4438 (nedsänkt golvyta)Skala 1:40.

1. Grå silt.


1. Gråbrun silt, stolpfärgning.2. Gråsvart silt med inslag av rötter.


1. Brun–gråbrun, lerig silt, något flammiga inslag av ljusgrå, lerig silt.

Bilaga 2. Sektioner av samtliga undersökta arkeologiska objekt 85

A4714 A4735

SVNÖ

22

3 3

3

4 555 5

5

6

1

1

1

1

A6088

N S SV NÖ

SÖ NV

2

A6109

1

1

VSV ÖNÖ

A6225 A4333

2

1

A6269

V Ö1

A6631

SÖ NV1

A7163

NV SV

2

1

A200400 A4301

SV NÖ

F6173 (A3979)

NNV SSÖ

2

34

51

Fig. 67. Störning A4714 och nedgrävning (utkastlager?) A4735. Skala 1:20.

1. Brun, siltig sand.2. Ljusgrå, siltig sand.3. Flammigt mörkbrun, siltig sand med fläckar av träkol.4. Flammigt brun, siltig sand med fläckar av träkol.5. Flammigt brun/ljusgrå, siltig sand med enstaka fläckar av träkol.6. Stenblock ca 0,15 m bakom sektionen.


1. Gråbrun silt med träkolstänk.

Fig. 64. Nedgrävning A6109. Skala 1:40.

1. Gråbrun silt.2. Gräns för tvärsektion.

Fig. 65. Nedgrävning A4333 och stolphål A6225. Skala 1:40.

1. Mörkgrå silt, inslag av träkol, stolpfärgning.

2. Mörkgrå silt.

Fig. 66. Nedgrävning A6269. Skala 1:40.

1. Grå silt (anläggningen fortsätter bakom stenen till den streckade linjen).


1. Grå silt.


1. Grå, siltig sand, stolpfärgning.

Fig. 70. Nedgrävning A4301 och stolphål A200400. Skala 1:40.

1. Svartgrå silt med inslag av trä-kol, några stenar, stolpfärgning.

2. Svartgrå silt med inslag av trä-kol.

Fig. 71. Fyndenhet F6173 (i nedgrävning A3979). Skala 1:40.

1. Brun, siltig sand.2. Rödbrun, siltig sand. Enstaka brända ben.3. Mörkbrun, siltig sand. Brända ben och keramik.4. Sotig, mörkbrun, siltig sand. Brända ben och keramik.5. Flammig, rödbrun, sandig silt. Enstaka brända ben.

86 Djurstugan

Fnr Bestämning

15 Liten oren kvartsflisa

20 Liten kvartsflisa med biotit-orenheter

21 Liten rödbrun, vittrad bit – sand-/märgelsten?

25 Brunsvart, sandstensartad bit med ljusare ådror -> bränd sandsten?

32 Liten kvartsbit med sida av kalifältspat

41 Kloritisk skifferflisa

50 Smutsig, svart amfibolitbit

51 Liten, oren kvartsflisa

55 Två, små, orena kvartsflisor

56 Liten flisa finkornigt rödbrunt, ganska mjukt, material – ev. palaeozoisk kalksten

59 Något smutsig kvartsbit

60 Flisa av ytterst finkornig/tät gråvit metavulkanit

62 Oren liten kvartsbit

76 En bit av finkornigt rödbrunt, ganska mjukt, material – ev. palaeozoisk kalksten

77 Mycket liten kvartsflisa

82 Oren kvartsflisa

86 Något oren kvartsflisa

88 Oren (glimmer/klorit) kvartsbit

91 Mörk flisa av flinta el. hälleflinta

92 En mycket liten kvartsflisa

96 Två små bitar av finkornigt rödbrunt, ganska mjukt, mate-rial – ev. palaeozoisk kalksten

97 Större smutsig bit av dacit-andesitisk metavulkanit, något plagioklas-strökornsförande

98 Två små kvartsflisor

99 Tre orena kvartsbitar

100 Ytterst liten, grå flisa – sannolikt vulkanit

103 Oren kvartsbit

108 Oren kvartsbit

Bilaga 3. Petrografisk analys av bergart och mineral av Ulf B. Andersson, Institutionen för geovetenskaper, Uppsala universitet

Fnr Bestämning

131 Två mindre bitar av mörkröd, troligen jotnisk sandsten

136 Oren kvartsbit

138 Mjölkkvartsbit

144 Större, oren (klorit/glimmer) kvartsflisa

148 Blågrå, flintliknande flisa

182 Mycket liten, rödbrun flisa, trol. kalifältspatdominerad metavulkanit

186 Liten, grå, sandstensartad flisa

201 Flat bit av mörkröd jotnisk sandsten

230 Oregelbunden kvartsbit

233 Oren (klorit/glimmer) kvartsflisa

240 Rund sten, trol. av jotniskt sandstensmaterial

244 Liten, oren kvartsbit

247 Liten, oren kvartsbit

250 Tre, små, orena kvartsflisor

264 Två, små, obestämbara bitar, den ena ev. organisk

268 Oren kvartsbit

271 Ytterst liten, rödaktig bit, liknande 22

272 Liten, oren kvartsflisa

276 Rikligt med svarta flisor av relativt mjukt, kolliknande material

277 Flera svarta flisor av relativt mjukt, kolliknande material

285 Tre svarta flisor av relativt mjukt, kolliknande material

290 Smutsig, oren mjölkkvartsbit

291 Avlångt, rostigt, järnföremål, troligen spik

322 Två, små, orena kvartsflisor

323 Oren kvartsflisa

324 Grå–mörk, oren mjölkkvartsflisa

325 Oren (klorit/glimmer) kvartsflisa

326 Oren (klorit/glimmer) trekantskvartsbit

327 Mycket liten kvartsbit

328 Mycket liten kvartsbit

Bilaga 4. Slitspåranalys av slagen kvarts 87

Bilaga 4. Slitspåranalys av slagen kvarts av Kjel Knutsson, Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet

tas därvid var för sig med en tvållösning, till exempel vanligt diskmedel och sköljs i kranvatten. Därefter hålls föremålen i en pincett som doppas i en skål med destillerat vatten som i sin tur är placerad i ett ultra-ljudsbad. Föremålet hänger sas i skålen med vatten för att ej nötas mot glasets insida. Efter ultraljudsba-det torkas kvartsbitarna på en pappersservett och är så färdiga för analys. Under analysens gång kan tvätt-ningsförfarandet upprepas flera gånger om det anses nödvändigt. Kemiskt ren aceton används vidare för att rengöra föremålen under arbetet vid mikroskopet då handfett snabbt täcker föremålets yta.

Allmänna observationer

Rent allmänt kan man säga att slitaget på de utvalda föremålen var överraskande väl bevarat då till och med glansdagrar i vissa fall finns kvar. Av totalt 39 föremål utgick endast 4 stycken som svåranalyserade. Detta berodde genomgående på att de ytor som fri-lagts vid tillverkningen bestod av små kristaller med naturligt växt yta. Dessa är i det närmaste omöjliga att undersöka med avseende på slitspår. Ett stycke var eroderat och kunde ej analyseras. Ett flintavslag från Vallby norra visade sig helt oanvänt. Ytterligare 9 kvartsartefakter var enligt mikroskoperingen till synes oanvända. Hela 24 föremål uppvisade mer el-ler mindre tydliga spår efter användning. Typiskt för de flesta var att de uppvisade spår av en användning, inte flera.

Analysresultat AntalEj nötta 10Eroderade 1Utgår 4Med nötningsskador 24

Antalet observationer är av naturliga skäl få, vissa all-männa men preliminära slutsatsatser kan dock dras baserat på analysen. Tre ”skrapor” från Glädjen var alla använda men i två skilda processer. Både den av-slutande mjukskrapningen av ett torrt skinn och den inledande fettskrapningen av ett fuktigt skinn. Rent allmänt var dessa skrapor teknologiskt otydliga. Det verkar som vilken kvartsbit som helst av en viss stor-

Kommentarer till slitspårsanalysen med avseende på relationen fragmenttyp och användning

Introduktion

Jag fick under sommaren 2004 i uppdrag av RAÄ UV GAL genom arkeolog Karl-Fredrik Lindberg, att genomföra en pilotstudie i slitspårsanalys av ett antal kvartsföremål från de grävningar av sten- och bronsålderskaraktär som undersökts i samband med E4:a dragningen fältsäsongerna 2002–2004. Från de fyra platserna Djurstugan, Glädjen, Snåret och Hög-mossen erhölls ett fyrtiotal utvalda kvartsavslag och kvartsföremål för mikroskopering (senare tillkom 2 föremål från Vallby Norra som också inkluderas här). Urvalet grundades uttryckligen på avslagens ”redskapskaraktär” och storlek då pilotstudiens främsta syfte var att undersöka möjligheterna till och relevansen av den här typen av undersökning för de aktuella fyndmaterialen. Bevarandegrad, de eventuel-la slitspårens kvalité och tidsåtgång för analysen var frågor som jag inriktade mig på. Urvalet av föremål är alltså inte slumpmässigt utan baserat på en allmän förförståelse om kvartsredskaps utseende och en öns-kan om att fånga upp de eventuellt använda avslagen. Det stora materialet från platserna bestående av min-dre och kanske mer ”oformliga” bitar kvartsavfall finns alltså inte med i denna undersökning. Som vi ska se, fyllde urvalet sin funktion då de frågor som ställdes i början av det lilla projektet, på ett bra sätt också kunde besvaras.

Rengöringsförfarande

Eftersom en slitspårsanalys kräver att de stenytor man analyserar är absolut fria från både mineralpar-tiklar och fett krävs en noggrann rengöringsprocedur i minst två steg. Det bör påpekas att försök har visat att de procedurer som redovisas här, inte skadar ste-nens yta.

Första steget i rengöringsprocedurerna består i att föremålen placeras i glasskålar med 3 procentig salt-syra under cirka ett dygn. Detta lösgör ev mineralpar-tiklar som fästs vid föremålens yta. Därefter sköljs föremålen under rinnande vatten. Varje föremål tvät-

88 Djurstugan

lek dög som skrapa. I detta fall en bipolärt slagen nodul och två avslagsfragment. En viss sekundär be-arbetning i form av retusch var dock typisk och för-anledde väl ursprungligen att just dessa avslag valdes för analysen. Fula, helt omodifierade avslag i samma storlek som dessa skrapor från Glädjen skulle såle-des mycket väl kunna visa sig vara skrapor. Liknande erfarenheter hade jag vid analysen av den mellan-neolitiska fyndlokalen Bjurselet i Byske socken, Väs-terbotten. Där var statistiskt sett flertalet av ”skra-porna” det vill säga artefakter med den nötningen, i mertal (Knutsson 1988a:129). Endast en analys av ett antal avslag dragna från den totala populationen slumpmässigt, kan belysa detta antagande.

Slående är att de onötta avslagen till 50 procent består av plattformsavslag. Det kan ha att göra med att just de kommer in till boplatserna som förarbeten till verktyg. En analys av ett större antal plattforms-avslag skulle kanske kunna styrka eller vederlägga en sådan hypotes. Viktigt här är att studera avslag från skilda storleksfraktioner.

Vad gäller redskapen från Högmossen föreligger en större mängd artefakter och därmed observatio-ner, varför en mer ingående diskussion av analysen därifrån kan göras.

Högmossens redskapstyper i ljuset av slitspårsanalysen

Knivar består nära nog uteslutande av tunna avslag eller avslagsfragment, något som delvis ligger i iden-tifikationen av just slitage som tyder på användning som kniv. Även om det inte alltid kan bedömas med säkerhet tycks de komma från bipolär sönderdelning. Dvs tunna, raka avslag valdes för skärande moment vilket i och för sig inte förvånar. En mer kontextuell analys av ”knivarna” avslag för avslag visar att de större avslagen (ca 5 cm) har nyttjats på trä eller gräs, de mindre avslagen på ”något mjukt material”. De har alla de gemensamt att eggvinkeln är liten vilket gett en ”skarp” egg (mellan 10 och 30 grader).

Två stora ”knivar” har båda en skarp utstickande näbb som fungerande egg använd så att näbben skar in i det bearbetade materialet som en knivsudd. I det-ta fall var det bearbetade materialet en fuktig, kiselrik vegetabilie som trä eller gräs. Denna näbb eller udd måste ha varit viktig som signal vid urvalsförfaran-det. Det stora avslaget kan i övrigt förstås som ett handtag. Som vi ska se nedan behöver denna näbb inte nödvändigtvis vara resultatet av ett urvalsförfa-rande, utan kopplas till en medveten tillformning.

De avslag som tolkats som stiklar beroende på användningsspår och eggtyp uppvisar av dessa skäl också en likartad konvention i urvalet av avslag för denna användning. De har samma allmänna form

(rektangulär) och storlek (2–3 cm långa). De uppvi-sar vidare identiska eggtyper i alla tre fallen orsakade av att ett bipolärt avslag eller kärna klyvts på mitten genom en höghastighetsfraktur. På detta sätt har ett stikelliknande föremål bildats. Stiklar används vad vi idag vet på två sätt. Antingen nyttjas spetsen för att gravera med, alternativt nyttjas den trubbiga men rätvinkliga eggen orsakad av stikelslaget eller i vårt fall av höghastighetsfrakturen, som en hyvel. Båda användningssätten har nyttjats på stiklarna från Högmossen, i ett fall (F1560) med båda användning-arna på samma redskap. Även här återkommer jag och diskuterar de kulturella konventioner och nor-mer som aktivt format stiklar som redskapsgrupp.

Det som kallats sågar liknar knivarna men har nyttjats så att en längre del av en rak eller något vå-gig men kraftig egg nyttjats i en fram och åter rörelse. De material som bearbetats antyder hårda material och trä är ett av dem. Urvalskriteriet är här delvis storleken i och med att förhållandevis stora avslag valts. Jämfört med frakturklassifikationen finns inget synligt system. Samtidigt är det uppenbart att eggen är det viktiga då en 2–3 centimeter lång stabil egg med eggvinklar mellan 20 och 30 grader systematiskt valts oberoende av fragmenttyp. Återigen bör det sto-ra avslaget fungerat som handtag.

Två prylar har med viss tvekan definierats i ma-terialet. De är två större triangulära avslag med en stadig spets. Jämfört med andra avslag är här spetsen framträdande och då ett visst slitage påträffades kon-centrerat till dessa fick de definitionen pryl. Denna redskapstyp måste undersökas experimentellt. Jag har själv begränsad erfarenhet av det och har i nulä-get svårt att tolka nötningsskadorna.

Vi vet i nuläget inte hur detta resultat kan eller bör kopplas ihop med hela materialet då ett riktat urval uppenbarligen ligger bakom de bitar jag analyserat. Bland de mindre eller på annat sätt icke distinkta av-slagsmaterialet kan liknande redskap dyka upp och på så sätt förändra bilden av urvalssystemet, det vill säga den mentala bild som jag här försiktigtvis skisserat.

Ser vi till eggvinklarna i relation till användning utbildas vissa mönster även om vinklarna överlappar för de skilda redskapsgruppern. Stiklarna skiljer sig ut av naturliga skäl då själva stikelfunktionen defi-nieras med hänvisning till eggvinkeln om 90 grader. Knivarna varierar mellan 10 och 30 grader, det vill säga de föremål med en ”näbb” som nyttjats som kniv har i regel mycket tunna skarpa eggar. Sågarna varierar mellan 20 och 60 grader men huvuddelen mellan 20 och 30 grader. Här är funktionen kopplad till längre eggar som nyttjats i en sågande rörelse pa-rallellt med en rak eller något vågig egg. Skraporna uppvisar ett spektrum mellan 30 och 65 grader vilket inte kan relateras till deras användningsområde som


torrhudsskrapa respektive fuktig hudskrapa. Här får man nog titta närmare på enskildheter i eggens utse-ende. Täljkniven (Snåret, F1905) passar väl in i den typ av redskap med något kraftigare egg som nyttjats för täljning. Liknande knivar har påträffats på Bjur-selet i Västerbotten (Knutsson 1988b:128).

Även om ljusmikroskopet och förstorningar upp-mot 400 gånger fungerar väl som analysredskap i samband med enslitspårsanalys, kan dokumentatio-nen inte genomföras på ett meningsfullt sätt på grund av det begränsade skärpedjupet. Ett svepelektron-mikroskop med i det närmaste obegränsat skärpe-djup, kan däremot med fördel användas för detta (se Knutsson 1988b). I samråd med Karl-Fredrik Lind-berg har det därför bestämts att en dokumentation av nötningsskadorna i svepelektronmikroskop ska göras i samband med steg 2 rapporteringen och dess publicering.

1–4 skrapor6–11 knivar13–21 sågar23–25 stiklar27 pryl29 täljkniv

Normativa reduktionsstrategier i kvarts

Kvartsmaterial som dominerande redskapsmaterial under stenålder i östra Mellansverige har på grund av sitt naturliga sönderfallsmönster vid sönderdel-ning i samband med verktygstillverkning, varit svårt för forskarna att diskutera i termer av handlingar och handlingssammanhang (Knutsson m.fl. 1999; Lindgren 2004). Grundtyper som florerar i den syd-skandinaviska stenålderslitteraturen som stikel, såg, kniv spets borr etc. har inte kunnat nyttjas i detta område. Försök som gjorts har ofta gett som resultat att flintans kategoriseringsformer felaktigt nyttjats och projicerats över på kvartsens naturliga sönderfall (Knutsson 1998b). Sedan tio år har ett frakturschema upprättats för kvarts som gjort det möjligt att i ett första steg sortera materialet i teknologiskt begrip-liga kategorier (Callahan m.fl. 1992). Mot bakgrund av frekvensen av dessa fragmenttyper har boplats-material grovt kunnats ge mening inom ramen för en funktionell klassifikation (Knutsson & Melchert i manus; Rankamaa 2002). Det har framförts tankar om att de icke modifierade kvartsfragmenten genom en urvalsprocess nyttjats som verktyg av de förhisto-riska människorna, en hypotes som får visst stöd av de undersökningar av nötningsskador på kvartseg-gar som genomförts på den senmesolitiska lokalen Skumparberget i Glanshammars socken i Närke samt den mellanneolitiska lokalen Bjurselet i Byske socken

i Västerbotten (Knutsson & Melchert i manus; Knuts-son 1988a). Resultatet av funktionsanalysen från de lokaler som presenteras i den här rapporten, ägnar sig också väl åt en reflektion över den typen av kogni-tiva strategier, det vill säga aspekter den förhistoriska intentionens uttryck.

Som jag redan diskuterat tidigare i rapporten är kopplingen mellan typ av användning och fraktur-bild inte alltid närvarande även om vissa typiska fall finns som till exempel stiklar (se också tabellen om frakturtyper och nötning nedan). Därför har jag gjort en kortare undersökning av hur de föremål som jag identifierat som kniv, såg etc. eventuellt modifierats sekundärt i syfte att forma ett verktyg enligt en inlärd konvention. Här visade det sig att de ej modifierade avslagsfragmenten, kärnorna och kärnresterna var i minoritet. Flera redskap var faktiskt medvetet modi-fierade, ofta efter ett utarbetat grundschema.

Stiklarna utgjordes av delade avslag eller kärnor, det vill säga föremål med rätvinkliga frakturer som uppkommit direkt vid tillslagningen. En närmare analys av de tre föremål som bedömts som stiklar visar dock att alla dessutom även formats genom sekundär bearbetning. H619 har således ett rätvink-ligt brott i ena änden vilket skapar en stikelliknande egghörn. På samma sätt har H1560 tillformats i ena änden så att ett rätvinkligt hörn bildats, här dock ge-nom två slag snarare än ett enda brott. Den tredje stikeleggens hörn har i stället formats genom ett klas-siskt stikelslag där den plana höghastighetsfrakturen utgjort plattform.

Knivarna, som enligt den här analysen sannolikt nyttjats på ett kiselrikt material som trä eller gräs, uppvisar på samma sätt medvetna tillformningsstra-tegier. Man har nyttjat en klassisk strategi med anor tillbaka till Homo erectus dagar då en alternerande, bifacial metod nyttjats. Tanken här har varit att ge-nom ett flackt avslag som tränger långt in på avsla-gets sida skapa en skarp eggvinkel. Genom ett slag från motsatta sidan skapas så ett ”hörn” som blir själva eggen (se t.ex. F525). I vissa fall har man, be-roende på styckets form nöjts sig med att bara nyttja ett existerande egghörn (F470).

I vissa fall har man ansträngt sig att forma stycket utan att detta påverkat den använda eggen. Här kan man tänka sig att man försökt göra avslaget ”grepp-vänligt” eller lämpligt att placera i ett handtag. Detta gäller avslagen F358; F553; F567; F1588.

Ett stort, helt och ej nött avslag (F2237) kan kan-ske betraktas som de ämnen till verktyg som togs till platsen eller möjligen tillverkades där (det senare får den teknologiska analysen utvisa).

Utan tvekan finns här mycket mer att göra. Kvart-sens betydelse som källmaterial till diskussionen av livsomständigheter i förhistorisk tid kommer att öka

90 Djurstugan

avsevärt om vi kan börja arbeta med en kombination av slitspår, teknologi och kontexter. Så identitetslösa som de i förstone kan tyckas vara, är en feltolkning. De kognitiva strategier som låg bakom kvartsen som råmaterial för eggredskap under stenåldern var väl så komplexa som de som gällde för flinta längre sö-derut. Sättet att angripa problemet var bara en aning annorlunda.

Tidsstudie

Då två av de tre frågor som ställdes inledningsvis be-svarats, återstår den tredje: Hur lång tid tar en ana-lys? Givetvis varierar detta med materialets kvalitet och forskarens vana men som ett riktmärke kan man ange att med rengöring, analys och rapportskrivning bör kostnaden för varje föremål uppgå till cirka två timmar. För min del motsvarar det den planerade kostnaden för analysen av 40 artefakter rätt väl då cirka två veckors arbete ligger bakom den här ana-lysen. Med större projekt och arbete under en längre tid bör kostnaden krypa nedåt.

Stenmaterialet på en förhistorisk boplats är ett kva-litativt viktigt material, väl i paritet med och kanske överflyglande osteologiska analyser. I dag görs omfat-tande osteologiska analyser rutinmässigt i samband med arkeologiska undersökningar och flera intres-santa frågor kan belysas. Slitspårsanalysens bidrag till en kontextuellt orienterad arkeologi antas kunna bli stor, särskilt i östra Mellansverige och delar av Norrland där kvartsmaterial dominerar fynden. Jag ser ingen annan möjlighet i dessa fall att ge materialet mening och därmed också ge legitimitet åt att över huvud taget plocka upp det ur marken.

Sammanfattning

En slitspårsanalys har genomförts av ett fyrtiotal av-slag av kvarts från fem sten- och bronsålderslokaler från grävningarna längs E4:an i Uppland. Tre frågor skulle besvaras. Var föremålen i sådan kondition att en slitspårsanalys ansågs möjlig. Var de eventuellt ob-serverade slitspåren av en sådan art och sådant om-fång att slitspårsanalyser av kvartsmaterial från denna typ av lokaler kunde anses meningsfulla och slutligen, vilka kostnader medför analyser av denna typ.

Det konstaterades snart att ytorna på de utvalda artefakterna var ytterst välbevarade. Inga tecken på omfattande erosion kunde ses utom i ett par fall.

Nötningsskador observerades på cirka 60 procent av föremålen och det kunde konstateras att dessa var välutvecklade och möjliga att tolka inom ramen för de experimentella modeller som tidigare byggts upp.

Varje föremål, inklusive tvättning, analys och rapport kostade i detta pilotfall cirka två timmars arbete.

Tolkningen av föremålen med eggskador visar att de till synes oformliga kvartsföremålen nyttjats till specifika arbetsuppgifter och vidare att kvartstycken både valts för sina eggegenskaper utifrån ett befint-ligt avslagsmaterial liksom aktivt formats till verktyg utifrån kognitiva strategier. Fem olika typer av verk-tyg identifierades: skrapor, stiklar, sågar, knivar och (ev.) sylar.

Det konstateras att slitspårsanalyser av kvartsföre-mål från mellansvenska kontexter verkar meningsful-la både utifrån bevarandeaspekten och variationen av förhistoriskt nyttjande. Det återstår att bedöma om kostnaderna är rimliga till den information som ges.

Litteratur

Callahan, E., Forsberg, L., Knutsson, K. & Lind-gren, C. 1992. Frakturbilder. Kulturhistoriska kommentarer till kvarts säregna sönderfall vid bearbetning. TOR 24. Uppsala.

Knutsson, K. 1988a. Making and using stone tools. The analysis of the lithic assemblages from Middle Neolithic sites with flint in Västerbotten, northern Sweden. AUN 11. Uppsala.

– 1988b. Patterns of tool use. Scanning electron microscopy of experimental quartz tools. AUN 10. Uppsala.

– 1998. Convention and lithic analysis. In: Holm, J. & Knutsson, K. (eds.). Third flint alternatives conference at Uppsala. OPIA 16, Department of archaeology and ancient history, Uppsala: 71–93.

Knutsson, K., Lindgren, C., Hallgren, F. & Björck, N. 1999. The Mesolithic in Eastern central Swe-den. In: Boas, J. (ed.) The Mesolithic in central Scandinavia. Universitetets Oldsakssamlings År-bok 22 . Oslo: 87–125.

Knutsson, K. & Melchert, P. Manuskript. Ett jakt-pass för 7 000 år sedan vid Skumparberget II.

Lindgren, C. 2004. Människor och kvarts. Sociala och teknologiska strategier under mesolitikum i östra Mellansverige. Stockholms Studies in Archaeology 29. Riksantikvarieämbetet Arkeo-logiska undersökningar, skrifter nr 54. Coast to Coast books no 11. Avdelningen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Uppsala.

Rankama, T. 2002. Analyses of the Quartz Assem-blages of Houses 34 and 35 at Kauvonkangas in Tervola. In: Ranta, H (ed.). Huts anmd Houses. Stone Age and Early Metal Age Buildings in Fin-land. Helsinki: 79–108.


Databas för Djurstugan, Glädjen, Snåret, Vallby Norra samt Högmossen

Fyndlokal Fnr Kontext Typ Fraktur Anv 1 Anv 2

Djurstugan FU 27 G1059 Pf Helt Onött -

Djurstugan SU 86 G3971 Bip a Kniv ? otydligt

290 F6898 - - - Utgår

Glädjen SU 237 3397 - - - Utgår

254 5554 Bip nodul Skrapa 4

256 5647 Frag a Skrapa 5

258 6142 Frag a Skrapa 5

Snåret SU 37 2239 Pf Onött -

38 2239 Pf Onött -

79 3505 Frag a Såg? ? otydligt

1717 4474 Frag a Hyvel 1

1718 5064 - - - Utgår

1819 2239 Pf Onött -

1905 10347 Bip a frag Kniv ? oklart

Vallby Norra 62 A1031 Fr bip k Eroderad -

323 Pf Onött -

Högmossen 358 G1779 Bear a Såg 1

464 G2349 Bip a del ? -

470 G1401 Fr nodul Kniv/såg 2

487 G1365 Bip k Onött -

525 G1229 Bear a Kniv/såg 2

553 G2021 Bear a Såg ? otydligt

567 G2023 Prox pf Kniv/pryl ? otydligt

610 G1937 Dist a Kniv 3

619 G1167 Bip a del Stikel ? otydligt

624 G1993 Bip a Såg 1

761 G1069 Bear a Såg 1

795 G2337 Med a Stikel 1

988 G1455 Bip a Onött -

1330 G1493 Bip a del Onött -

1390 G1483 Bip k del Såg ? otydligt

1405 G2675 Frag a Kniv 3

1560 G1695 Bip a del Stikel ? otydligt

1588 G1845 Bear a Onött -

2187 G2213 Fr ka Såg 2

2207 G2273 Dist a Kniv 1

2212 G2715 Bip a Såg (kniv) 1

2237 G1509 Pf Onött -

4032 G6541 Bip k del Såg 2

Slitagetyper och eggvinklar

Fyndlokal Fnr Kontext Eggvinkel L B

Djurstugan FU 27 G1059 -

Djurstugan SU 86 G3971 30 Kniv

290 F6898 -

Glädjen SU 237 3397 -

254 5554 30 50 Skrapa

256 5647 30 Skrapa

258 6142 50 Skrapa

Snåret SU 37 2239 -

38 2239 65 Skrapa

79 3505 20 Såg

1717 4474 30 Hyvel

1718 5064 -

1819 2239 -

1905 10347 60 Kniv

Vallby Norra 62 A1031 -

323 -

92 Djurstugan

Fyndlokal Fnr Kontext Eggvinkel L B

Högmossen 358 G1779 35 Såg

464 G2349 - ?

470 G1401 30 Kniv/såg

487 G1365 -

525 G1229 15 Kniv/såg

553 G2021 25 Såg

567 G2023 90 A30 Kniv/pryl

610 G1937 15 Kniv

619 G1167 90 Stikel

624 G1993 A20 B60 Såg

761 G1069 60 Såg

795 G2337 90 Stikel

988 G1455 -

1330 G1493 -

1390 G1483 25 Såg

1405 G2675 25 Kniv

1560 G1695 90 A 70 Stikel

1588 G1845 -

2187 G2213 25 Såg

2207 G2273 10 Kniv

2212 G2715 A30 B20 Såg

2237 G1509 -

4032 G6541 30 Såg

Nyckel till läsning av slitspårstabellerNötningstyper: Hårt och torrt material med många sleeks och kraf-

tig erosion av ytan.Medelhårt med kiselinslag. Poleringar, sleeks och

”trärepor” (trä, växter).Mjuka material få men systematiskt orienterade re-

por (hud, kött etc.).Torrt och mjukt. Starkt erosivt, rundad eggrand

samt sleeks (torrhud).Mjukt och vått. Polerad eggrand, korta ngt oregel-

bundna repor (våt hud).

Frakturtyper: Bip nodul – biplär kärna med krusta. Bip k – bipolär kärna. Bip k del – fragmentarisk och/eller delad bipolär

kärna. Fr nodul – fragmentarisk kärna med krusta. Frag k – fragm,entarisk kärna av okänd typ. Pf – avslag med plattformsrest. Prox pf – proximaldel av avslag med plattform. Med a – medialdel av avslag. Dist a – distaldel av avslag. Bip a – bipolärt avslag. Bip a frag – fragment av bipolärt avslag. Bip a del – delat bipolärt avslag . Bearb a – bearbetat avslag av okänt ursprung. Frag a – fragmentariskt avslag utan närmare defi-

nition.

Fragmenttyperna kan med svårighet relateras till frak-turbilderna enligt Callahan m.fl. 1993 och Rankamaa 2001 på grund av den otydliga teknologin. Men de som kan numrerats har gjorts det enligt följande: B = whole flakes D5, F, G, G1; C prox. fragments C1, F1; D = la-teral fragments A2, B4, B5, B6, E2/3, G2; E = prox. lat. frags B1; F = middle fragments är A1, A4, D2; G = prox. side fragments är A5; H = medial fragments är A6, B2, C2, F2; I = distal fragments är A7, B3, C3, D3/4, F3; J = sec. high speed f. A3, D1, E1

Totalt för Djurstugan, Glädjen, Snåret, Vallby Norra och Högmossen

Redskap Kniv Skrapa Såg Hyvel Pryl Stikel Onött

Bip nodul - 1 1 - - - -

Bip k - - - - - - 1

Bip k del - - 2 - - - -

Fr nodul 1 - - - - - -

Frag k - - 1 - - - -

Pf - - - - - - 5

Prox pf - - - - 2 - -

Med a - - - - - 1 -

Dist a 2 - - - - - -

Bip a 2 - 1 - - - 1

Bip a frag 1 - - - - - -

Bip a del - - - - - 2 -

Bearb a - - 5 -

Frag a 1 2 1 1 - - -

Summa 7 3 11 1 2 3 9

Sammanställning av identifierade användningsområ-den och därmed redskapstyper i kvarts relaterat till teknologisk typ.

Bilaga 5. Analys av organiska lämningar i keramik 93

Bilaga 5. Analys av organiska lämningar i keramik av Sven Isaksson Arkeologiska Forskningslaboratoriet, Stockholms universitet

två minuter vid 50 °C. Därefter ökades temperaturen med 10 °C per minut till 350 °C följt av en avslutan-de isoterm på 15 minuter. Som bärgas användes he-lium (He) med ett konstant flöde på 2,0 ml per minut. Gaskromatografen var kopplad till en HP 5973 Mas-selektiv detektor via ett interface med temperaturen 350 °C. Fragmenteringen av separerade föreningar gjordes genom elektronisk jonisering (EI) vid 70 eV. Temperaturen i jonkällan var 230 °C. Massfiltret var satt att scanna i intervallet m/z 50–700, vilket ger 2,29 scan/sec, och dess temperatur är 150 °C. Insam-ling och bearbetning av data gjordes på en HP Vectra XM med mjukvaran HP Chemstation ver. A.03.00.

Tolkning

Det är viktigt att påpeka att de slutsatser som dras utifrån analysen av lipidrester från förhistoriska ke-ramikkärl är tolkningar. De olika ämnenas detektion är i de flesta fall oproblematisk men deras ursprung kan ibland vara osäkra. Det hela är jämförbart med att uttolka enskilda byggnader utifrån en schaktplan full med stolphål. Följande text är ett försök att i allmänna ordalag förklara hur jag kommit fram till tolkningarna av de enskilda proverna. Samtliga för-eningar som behandlas finns eventuellt inte i de ak-tuella proverna men är ämnen som jag sökt efter i proverna.

De fettrester som lösgörs med lösningsmedel ur förhistorisk keramik kommer som sagt från den eller de sista användningarna av kärlet (Craig m.fl. 2004). Vanligen domineras fettresterna av fria fettsyror. Dessa frigörs från framför allt triacylglyceroler (TAG) genom hydrolys. TAG utgör huvudbeståndsdelen av det man till vardags benämner fetter och oljor (depå-fetter). Intakta TAG påträffas ibland i välbevarade förhistoriska prover. Är distributionen av TAG bred (ca 40–54 kolatomer i acyldelen, jämfört med ca 46–54) antyder detta fett från idisslare, då dessa produ-cerar fler kortkedja föreningar. Men de kortkedjiga TAG bryts ned snabbare så även prover med smalare distribution kan vara från idisslare (se vidare nedan). När en fettsyra frigjorts från en TAG bildas en dia-cylglycerol (DAG) och när DAG förlorar en fettsyra bildas en monoacylglycerol (MAG). Såväl DAG som

Inledning

Ett av många sätt att skaffa sig mer fakta om forntida matvanor och matkultur är att analysera lipidrester (nedbrutna fetter, oljor, vaxer) i keramik (jfr Evers-hed m.fl. 2001). När oglaserade kärl används för till-redning eller lagring av födoämnen kan vätskor från maten sugas upp av keramikens porer. De lipidrester som, med hjälp av lösningsmedel, går att extrahera ut ur forntida keramik härrör från den eller de sista användningarna av kärlet (Craig m.fl. 2004). Utifrån sammansättningen på lipidresterna går det att uttolka vad kärlet använts till. Följande rapport behandlar analys av lipidrester ur fyra krukskärvor från loka-len Djurstugan, Tierp sn, Uppland. Undersökningen ingår i en större satsning på förhistorisk kärlanvänd-ning som omfattar flera lokaler inom E4-projektet och är ett samarbete mellan Riksantikvarieämbetet, UV GAL, Uppsala, och Arkeologiska Forskningsla-boratoriet, Stockholms universitet.

Metod

Mellan 0,7 och 1,4 gram keramikpulver togs för analys beroende på skärvans storlek. Proverna togs med en kakelfräs vid låga varvtal. Den yttersta mil-limetern slipades bort för att undvika ytlig kontami-nation. Provet togs från kärlets insida. Till proven sattes 40 µg internstadard (n-hexatriakontan (C36), Aldrich) kvantitativt. Extraktionen av lipidrester ut-fördes med kloroform och metanol, 2:1 (v:v), i ultra-ljudsbad 2×15 minuter. Rören centrifugerades i 30 minuter med 3 000 varv per minut. De nu klara ex-trakten överfördes till preparatrör och lösningsmed-let avdunstades med hjälp av kvävgas. De erhållna lipidresterna behandlades med bis(trimetylsilyl)trifluoracetamid med 10 procent (v) klortrimetylsilan, i ugn vid 70 °C i 20 minuter. Överblivet reagens av-lägsnades med kvävgas. De derivatiserade proverna löstes i n-hexan, och 1 µl injicerades i GCMS:n.

Analysen utfördes på en HP 6890 Gaskromatograf med en SGE BPX5 kapillärkolonn (15×220×0,25 m) av opolär karaktär. Injektionen gjordes pulsed split-less (pulstryck 17,6 Psi) vid 325 °C via ett Merlin Microseal High Preassure Septum. Ugnen var tem-peraturprogrammerad med en inledande isoterm på

94 Djurstugan

MAG är vanliga ämnen i förhistoriska fettrester i ke-ramik. En stor del av denna hydrolys sker redan vid tillagning, det vill säga då kärlet använts, men kan sedan fortsätta under nedbrytningsförloppet.

Fettsyrorna i en skärva kommer huvudsakligen från den mest fettrika ingrediensen i en anrättning. Denna behöver dock inte ha varit huvudingrediensen även om fettsyrorna dominerar i fettresten. Fettsyra-sammansättningen i depåfetter från olika organismer varierar. Denna påverkas dock av nedbrytningspro-cesserna varför tydliga skillnader i fräscha produkter kan suddas ut med tiden. Framför allt är det omätta-de fettsyror som försvinner då dessa bryts ned mycket lättare än omättade (Kumarathasan m.fl. 1992). Viss information finns dock att hämta ur sammansätt-ningen av fettsyror. Terrestriska animalier har högre andel stearinsyra (C18:0) i relation till palmitinsyra (C16:0) än andra produkter. En hög C18:0/C16:0 innebär att depåfettet kommer från landlevande djur och en låg kvot att depåfettet antingen kommer från växtriket eller från fisk (Isaksson 2000).

Många marina fiskar är rika på fleromättade ω-3-fettsyror. Dessa fettsyror bryts snabbt ned (Kumarat-hasan m.fl. 1992) men vid upphettning omvandlas de till ω-(o-alkylfenyl)fettsyror (Artman & Alexan-der 1968:644; Matikainen m.fl. 2003:567f), vilka är beständiga över arkeologisk tid (Hansel m.fl. 2004). I marina fettrester ska det finnas alkylfenylfettsy-ror med 16, 18 och 20 kolatomer, vilka bildats av fettsyrorna C16:3, C18:3 och C20:3. Linolensyran (C18:3) finns även i flera vegetabiliska oljor, så om sammansättningen av alkylfenylfettsyror domineras kraftigt av C18 tyder detta på förekomsten av vege-tabiliska fettrester (olja). Fettsyran C20:3 finns även i inälvsmat (t.ex. lever) från landlevande djur varför alkylfenylfettsyran C20 inte är specifik för ett marint ursprung. Fettrester från marina djur och fiskar ska dessutom innehålla två isoprenoida fettsyror, 4, 8, 12-trimetyltetradekansyra (4-, 8-, 12-TMTD) och 3, 7, 11, 15-tetrametylhexadekansyra (3-, 7-, 11-, 15-TMHD, även kallad fytansyra). Fytansyra kan dess-utom bildas genom oxidation av fytol, vilken i sin tur kommer från klorofyll. Klorofyll finns som bekant i gröna växter men kan också komma från fotosynte-tiserande mikroorganismer. Mager fisk innehåller för låga halter av fettsyrorna C16:3, C18:3 och C20:3 för att dessa ska lämna några spår i arkeologisk fett-rester. De behöver heller inte innehålla några isopre-noida fettsyror. Det enda som skiljer fettrester efter mager fisk från fettrester efter vegetabilier är därmed närvaron av kolesterol. Kolesterol är en sterol som inte produceras av växter, vilka i stället producerar en rad fytosteroler (t.ex. β-sitosterol, stigmasterol el-ler kampesterol). Kolesterol är dock inte unik för fisk utan finns allmänt i fetter från djur.

När fetter hettas upp inne i keramiken kan reaktioner ske mellan fria fettsyror. En serie produkter av dessa reaktioner är långkedjiga ketoner med ojämnt antal kolatomer (C29–C35), där karbonylgruppen sitter på den mittersta kolatomen. Förekomsten av en serie av dessa ämnen är alltså ett direkt belägg för att kär-let varit upphettat med fettsubstans i kärlet (Evershed m.fl. 1995).

Fetter från idisslare (från själva djuret och från mjölk) innehåller mer grenade fettsyror och fettsyror med ojämt antal kolatomer. Detta beror på bakte-riella aktiviteter i tarmar och magar hos idisslare. För att säkerställa ett ursprung till idisslare, och framför allt för att skilja idisslares depåfetter från mjölkfetter, krävs analys av stabila kolisotoper i enskilda fettsy-ror (Dudd m.fl. 1999). Det man mäter är skillnaden i δ13C-värde mellan fettsyrorna C16:0 och C18:0; δ13CC16:0 – δ13CC18:0. Dudd och Evershed (Dudd m.fl. 1999:1480) har visat att kvoten C17:0grenade /C18:0rak kan vara användbar för att skilja idisslare från andra djur, och även att skilja mellan fettrester från kött och mejeriprodukter (mjölk, ost). I deras undersökning motsvarar kvoter om cirka 0,006–0,014 fett från kött medan kvoter om cirka 0,019-0,027 motsvarar fett från mejeriprodukter. Analys av stabila kolisotoper i enskilda fettsyror har utförts på ett antal krukskär-vor från Uppland. En korrelationsanalys av kvoten C17:0grenade / C18:0rak och δ13CC16:0 – δ13CC18:0 för dessa prover visar en statistiskt signifikant och stark kor-relation mellan dessa data (n = 6, r = 0,905, r2 = 0,820, t = 4,26, p = 0,013). Ett t-test visade att det fanns en sig-nifikant skillnad i kvoten C17:0grenade / C18:0rak mellan prover som karaktäriserats som idisslare/mjölkpro-dukter (C17:0grenade / C18:0rak mellan 0,020 och 0,041) och icke idisslare (C17:0grenade / C18:0rak mellan 0,0064 och 0,0077) utifrån deras (δ13CC16:0 – δ13CC18:0)-värden (t = 3,101, df = 4, p = 0,0362). Kvoten C17:0grenade / C18:0rak har räknats ut för proverna i denna under-sökning och används tillsammans med distributionen av TAG (se ovan) för att identifiera möjliga rester av idisslare/mjölkprodukter. Prover med höga kvoter har valts ut för att vid ett senare tillfälle analyseras med avseende på stabila kolisotoper i enskilda fettsyror. Angående kvoterna är det viktigt att notera att när olika material blandas påverkas självklart de olika halterna av fettsyrorna varandra vilket man måste vara uppmärksam på. Då det är mikroorganismer som producerar de grenade C17:0-fettsyrorna (Dudd m.fl. 1998) kan även sådant som fermentering av ma-ten påverka kvoterna.

Utanpå många växter finns ett vaxlager, som är uppbyggt av långkedjiga fettalkoholer (alkanoler) och fettsyror, både fria och sammanbundna till vax-estrar. När växtdelar kokas i vatten kan lite av detta vax lossna från växten och absorberas av keramiken

Bilaga 5. Analys av organiska lämningar i keramik 95

(Charters m.fl. 1997). Skärvor som innehåller alkano-ler och/eller fettsyror med fler än tjugo kolatomer har tolkats som innehållandes spår av växtvaxer. Även om halterna av dessa ämnen är relativt låga i fettres-terna kan dessa växtdelar ändå ha varit en domine-rande ingrediens i den ursprungliga anrättningen.

I många prover förekommer terpenoida förening-ar, vanligen olika former av hartssyror. När dessa fö-rekommer i låga halter härrör de troligen från röken från elden kärlen hettats upp vid. Vid högre halter kan kärlet antingen ha tätats med harts, kåda eller tjära, eller så har kärlet använts för att processa dessa kåd- och tjärprodukter. Sammansättningen av harts-syrorna ger ledtrådar till vilken familj av träd harts-syran härrör ifrån. På så sätt kan man till exempel skilja mellan hartser från Pinaceae (gran, tall) och Betulaceae (björk). Om produkten framställts genom torrdestillation (tjärbränning) av kådrik ved bildas metylestrar av hartssyror genom att syrorna reagerar med metanol (träsprit) under processen. Kan mety-lestrar påvisas innebär detta att produkten är bränd tjära (Mills & White 1994).

Resultat

Resultatet av varje prov redovisas i nedanstående ta-bell. Lipidhalten i proverna är generellt sett låga, men identifierbara lipidrester finns i samtliga fyra prover.

Ds 178. Fettsyrasammansättningen är vegetabi-lisk alternativt från fisk. Steroler från både växter och djur finns. Detta kan tolkas som att kärlet använts antingen för mager fisk med lite vegetabilier till, eller för tillredning av något vegetabiliskt med lite anima-liskt fett till. Några positiva belägg för att födoämne-na hettats upp i kärlet i form av långkedjiga ketoner finns inte, ej heller några terpener som visar på kon-takt med rök och sot. Frånvaron av dessa markörer är inget avgörande bevis för att kärlet använts som förvaringskärl men är en antydan åt det hållet.

Ds 184. Lipidresterna är i stort sett lika som de i Ds 178 varför de möjliga tolkningarna är desamma. I

detta prov finns dessutom en hartssyra som förekom-mer i kåda från gran/tall vilket indikerar att kärlet varit i kontakt med rök och sot.

Ds 273. Fettsyror i detta prov förekommer i mycket låga halter, men både växt- och djursteroler har påträf-fats. I provet finns mjukgörare (ftalater) från plast. En stor andel cykliska föreningar antyder att organiska föreningar i skärvan kan ha utsatts för hög värme.

Ds 379. Fettsyrasammansättningen antyder nå-got vegetabiliskt, och här finns både växtsteroler och spår av växtvaxer.

Diskussion och sammanfattning

Halten lipidrester i samtliga skärvor är att betrakta som låg. I samtliga skärvor finns spår av vegetabilier och i tre av fyra finns spår av animalier i form av kolesterol. Med tanke på de låga lipidhalterna och fettsyrasammansättningen anser jag det mest troligt att dessa animalier är spår av mager fisk, men kan inte utesluta att det rör sig om vegetabilier som hu-vudkomponent med lite terrestriskt animaliskt fett i. Proverna 273 och 379 från skräpgropen A3979/6173 avviker båda (fast på olika sätt) från de båda andra proverna, vilka är mycket lika varandra vad gäller lipidrester från föda. De cykliska föreningarna i 273 kan ha bildats genom upphettning under reduceran-de förhållanden.

Referenser

Artman, N. R., & Alexander, J. C. 1968. Char-acterization of Some Heated Fat Components. Journal of American Oil Chemists’ Society 45. Champaign.

Charters, S., Evershed, R. P., Quye, A., Blinkhorn, P. W. & Reeves, V. 1997. Simulation experiments for determining the use of ancient pottery vessels: the behaviour of epicuticular leaf wax during boiling of leafy vegetable. Journal of Archaeo-logical Science 24. London.

Tabell 30. Sammanställning av resultaten. Halten anges i µg lipidrester per gram keramik. De två första kolumnerna under neutrallipider hänsyftar på fettsyradistributionen. j står för ja, n för nej, - för ej detekterad och x för detekterad. Ett n undet Terrestrisk animal betyder att distributionen av fettsyror antingen motsvarar vegetabilier eller fisk.

Prov Halt

(µg/g)

Neutrallipider Isoprenoida fett-syror

ω-(o-alkyl-fenyl)fettsyror

Terpener Tolkning

Terrest-riska ani-malier

Idiss-lare

Kole-sterol

Fyto-steroler

Vax-rester

Lång-kedjiga ketoner

4, 8, 12-TMTD

3, 7, 11, 15-TMHD

C16 C18 C20

178 0,23 n n x x - - - - - - - - blandning

184 0,47 n n x x - - - - - - - x blandning

273 0,20 spår spår x x - - - - - - - - blandning

379 9,82 n n - x x - - - - - - - vegetabiliskt

96 Djurstugan

Craig, O. E., Love, G. D., Isaksson, S. Taylor, G. & Snape, C. E. 2004. Stable carbon isotopic charac-terisation of free and bound lipid constituents of archaeological ceramic vessels released by solvent extraction, alkaline hydrolysis and catalytic hy-dropyrolysis. Journal of Analytical and Applied Pyrolysis 71. Amsterdam.

Dudd, S. N., Regert, M. & Evershed, R. P. 1998. Assessing microbial contributions during labo-ratory degaradations of fats and oils and pure triacylglycerols absorbed in ceramic potsherds. Organic Geochemistry 29. Oxford.

Dudd, S. N., Evershed, R. P. & Gibson, A. M. 1999. Evidence for Varying Patterns of Exploitation of Animal Products in Different Prehistoric Pottery Traditions Based on Lipids Preserved in Surface and Absorbed Residues. Journal of Archaeologi-cal Science 26. London.

Evershed, R. P., Stott, A. W., Raven, A., Dudd, A. N., Charters, S. & Leyden, A.1995. Formation of Loch-Chain Ketones in Ancient Pottery Vessles By Pyrolysis of Acyl Lipids. Tetrahedron Letters 36. Oxford.

Evershed, R. P., Dudd, S. N., Lockhart, M. J. & Jim, S. 2001. Lipids in archaeology. Handbook of Archaeological Science. Chichester.

Hansel, F. A., Copley, M. S., Madureira, L. A. S. & Evershed, R. P. 2004. Thermally produced ω-(o-alkylphenyl)alkanoic acids provide evidence for the processing of marine products in archaeo-logical pottery vessels. Tetrahedron Letters 45. Oxford.

Isaksson, S. 2000. Food and Rank in Early Medi-eval Time. Theses and Papers in Scientific Ar-chaeology 3. Arkeologiska Forskningslaborato-riet, Stockholms universitet.

Kumarathasan, R., Rajkumar, A. B., Hunter, N. R. & Gesser, H. D. 1992. Autoxidation and Yel-lowing of Methyl Linolenate. Progress in Lipid Research 31. Oxford.

Matikainen, J., Kaltia, S., Ala-Peijari, M., Petit-Gras, N., Harju, K., Heikkilä, J., Yksjärvi, R. & Hase, T. 2003 A study of 1,5-hydrogen shift and cyclization reactions of an alkali isomerized me-thyl linolenoate. Tetrahedron 59. Oxford.

Mills, J. S. & White, R. 1994. The Organic Chemis-try of Museum Objects. Second edition. Oxford.

Bilaga 6. Vedartsanalyser 97

Bilaga 6. Vedartsanalyser av Ulf Strucke, UV Mitt

AnalysID: 4195Anläggning: 3066 Provnr: PK6295Vikt: 2,1 Analyserad vikt: 2,1Fragment: 15 Analyserat antal: 15Art: Gran Antal: 1Material: TräkolKommentar:Art: Tall Antal: 14Material: TräkolKommentar: Lämplig för 14C-datering

AnalysID: 4203Anläggning: 3376 Provnr: PK6346Vikt: 0,1 Analyserad vikt: 0,1Fragment: 19 Analyserat antal: 19Art: Tall Antal: 19Material: TräkolKommentar: Ej helt förkolnad

AnalysID: 4198Anläggning: 4714 Provnr: PK4732Vikt: 0,1 Analyserad vikt: 0,1Fragment: 1 Analyserat antal: 1Art: Tall Antal: 1Material: TräkolKommentar:

AnalysID: 4201Anläggning: 4714 Provnr: PK4733Vikt: 0,2 Analyserad vikt: 0,2Fragment: 1 Analyserat antal: 1Art: Tall Antal: 1Material: TräkolKommentar:

AnalysID: 4200Anläggning: 4714 Provnr: PK4734Vikt: 0,4 Analyserad vikt: 0,4Fragment: 5 Analyserat antal: 5Art: Gran Antal: 5Material: TräkolKommentar:

AnalysID: 4197Anläggning: 4735 Provnr: PK5762Vikt: 0,2 Analyserad vikt: 0,2

Fragment: 4 Analyserat antal: 4Art: Tall Antal: 4Material: TräkolKommentar:

AnalysID: 4196Anläggning: 6109 Provnr: PK6222Vikt: 0,2 Analyserad vikt: 0,2Fragment: 14 Analyserat antal: 14Art: Tall Antal: 14Material: TräkolKommentar: Provet krossat

AnalysID: 4199Anläggning: 7163 Provnr: PK7190Vikt: 0,2 Analyserad vikt: 0,2Fragment: 2 Analyserat antal: 2Art: Bark Antal: 2Material: FörkolnadKommentar: Ej helt genombränd

AnalysID: 4204Anläggning: F6173 Provnr: PK6221Vikt: 0,1 Analyserad vikt: 0,1Fragment: 1 Analyserat antal: 1Art: Ek Antal: 1Material: TräkolKommentar:

AnalysID: 4202Anläggning: F6173 Provnr: PK6191Vikt: 0,1 Analyserad vikt: 0,1Fragment: 2 Analyserat antal: 2Art: Gran Antal: 2Material: TräkolKommentar:

AnalysID: 5387Anläggning: A206 Provnr: PK200027Vikt: 0,8 Analyserad vikt: 0,8Fragment: 4 Analyserat antal: 4Art: Tall Antal: 4Material: TräkolKommentar: Kärnved (från mitten av trädet). Rakväxt, tydligt definierat och friskt virke.

98 Djurstugan

Bilaga 7. Makrofossilanalyser av Håkan Ranheden, UV Mitt

Prov Art/släkte Antal

PM6643 A3105 Chenopodium album (svinmålla) x

PM6644 A6269 Rubus idaeus (hallon) xx

Chenopodium album (svinmålla) x

PM7191 A7163 Ajuga pyramidalis (blåsuga) x

PM200282 A4735 Picea abies (granbarr) xxx

Chenopodium album (svinmålla) xx

PM200283 A4714 Picea abies (granbarr) xxxx

Pinus silvestris (kottefjäll av tall) x

Juniperus communis (en) 2

PM200284 F6173 Picea abies (granbarr) xxx


Corylus avellana (hassel, nötskal) 1

Kommentar

Brända lämningar är noterade med fetstil och mäng-derna av fynd har i vissa fall skattats enligt följande:

x = 1–5xx = 5–20xxx = 20–100xxxx = 100–500.

Som framgår av listan är det framförallt skogsvege-tation som det funnits spår av i proverna. Brända barr av gran var de allra mest frekventa fynden. En del kottefjäll av tall har också noterats liksom några enfrön och hasselnötskal. I vilken grad dessa växtde-lar kommer från naturligt förekommande vegetation på platsen eller delvis från insamlat växtmaterial är svårt att säga. Det kan också vara svårt att uttala sig om åldern på det men PM6641 antyder att i alla fall granbarren åtminstone delvis kan vara unga läm-ningar. I just detta prov fanns även gott om obränd ved vilket antyder ungt inslag. Det övriga obrända makrofossilmaterialet är sannolikt också ungt.

Intressant i detta sammanhang är PM6539 i vilket det påträffades sädesslagsfrön av i första hand korn. Dessa frön utgör de enda påträffade lämningarna av spannmål från platsen liksom från odlingsaktiviteter överhuvudtaget.

Prov Art/släkte Antal

PM6192 F6173 Chenopodium album (svinmålla) x

Corylus avellana (hassel, nötskal) xx

Pinus silvestris (kottefjäll av tall) xx

Picea abies (granbarr) x



Corylus avellana (hassel, nötskal) 2

Hordeum vulgare (vanligt korn) 3

Cf. Cerealie sp. (ospec. säd) 2

Triticum aestivo/compactum (bröd/kubbvete) = F275

1

PM6544 A4301 Pinus silvestris (kottefjäll av tall) x

Picea abies (granbarr) xxx






Trifolium repens (vitklöver) x







Viola sp. (viol) x

PM6629 A4438 Picea abies (granbarr) xxxx

Carex sp. tristig. (starr) xxx

Rubus idaeus (hallon) x

Chenopodium album (svinmålla) xx

Gramineae sp. (gräs) x

Veronica sp. (veronika) xx



PM6640 A2840 Juniperus communis (en) 1


Rubus idaeus (hallon) x

PM6641 A6048 Picea abies (granbarr) (obs. ej br.) xxxx



Veronica sp. (veronika) x

Mycket obränd ved




Bilaga 8. Markkemisk analys 99

Bilaga 8. Markkemisk analys av Ove Cederlund, Fosfatlaboratoriet, Länsmuseet på Gotland

ID Provnr x y P° Spottest pH

6483 63 88833,02 70418,98 37 II

6484 64 88833 70423 54 III

6485 65 88833,99 70425,98 48 III

6486 66 88832,99 70430,96 43 II

6487 67 88832,97 70435,03 28 II

6488 68 88829 70434,99 22 II

6489 69 88829,01 70430,98 24 II

6490 70 88828,99 70426,97 41 II

6491 71 88829,02 70422,97 63 III

6492 72 88829 70419 55 III

6493 73 88828,98 70415,01 48 III 7,2

6494 74 88824,99 70415,02 30 III

6503 75 88825 70418,98 21 III

6504 76 88824,99 70423,01 22 III

6505 77 88824,99 70427 24 II

6506 78 88824,99 70431,01 21 III 6,4

6507 79 88825 70435,01 26 III

6522 80 88866,24 70417,89 24 III

6523 81 88888,27 70417,63 28 III

6525 82 88888,41 70434,61 42 IV

6526 83 88876,08 70431,7 27 IV

6528 84 88885,68 70453,78 39 IV

6529 85 88861,39 70440,41 13 III

6530 86 88855,85 70478,86 19 III

6531 87 88832,69 70467,34 21 III

6532 88 88838,29 70488,87 27 III

6533 89 88818,26 70486,32 24 IV

6534 90 88813,53 70472,95 29 IV

6535 91 88798,93 70475,56 28 IV

6536 92 88800,92 70441,29 24 IV

6878 61 V

6924 106 88844,85 70440,61 33 III

6925 107 88836,99 70441,55 28 III

6926 108 88832,91 70441,57 29 IV

6927 109 88828,99 70441,79 28 III

6928 110 88825,05 70442,56 28 III

6929 111 88821,09 70442,74 23 II

6930 112 88817,06 70443,12 24 II

6931 113 88813,58 70447,48 23 II

6932 114 88817,86 70447,38 22 II

6933 115 88821,7 70447,37 32 II

6934 116 88825,53 70446,86 37 III 6,5

6935 117 88829,38 70446,43 36 III

6936 118 88837,15 70445,6 34 III

6937 119 88841,2 70444,88 32 III 6,2

6938 120 88844,92 70444,93 31 IV

6939 121 88844,53 70449,06 41 IV

6940 122 88840,61 70449,78 35 III

6941 123 88835,81 70449,58 40 III

6942 124 88832,63 70450,4 35 IV


2558 1 88832,14 70413,75 41 III

2623 3 88841 70413,5 32 III

2624 4 88836,85 70415,33 38 III

2747 59 III

2839 5 88839,82 70422,29 41 III

2855 6 88843,51 70410,14 24 III

3373 9 88862,24 70412,22 28 IV

3374 10 88861,47 70408,77 25 V

3375 11 88870,24 70408,62 28 V

3972 8 88837,47 70419,25 34 III

4299 12 88856,4 70410,54 22 III

4684 16 88840,26 70451,8 30 V

4685 17 88840,63 70440,03 27 III

4686 18 88835,06 70421,21 36 III

6103 66 III

6105 20 88845,83 70451,23 32 III

6344 29 88870,27 70412,39 27 III

6345 30 88875,42 70412,83 22 IV

6347 31 88853,6 70440,9 30 IV

6348 32 88857,95 70447,22 33 V

6349 33 88844,5 70459,14 26 III

6350 34 88830,9 70454,05 14 III

6351 35 88804,51 70462,96 31 IV

6352 36 88798,82 70460,54 40 IV

6353 37 88833,96 70447,46 38 III

6354 35 IV

6355 26 88829,53 70439,89 28 IV

6438 39 88844,99 70434,98 49 IV

6439 40 88844,93 70430,93 57 IV 7,1

6440 41 88845,12 70427,01 47 IV

6441 42 88845,03 70424 58 III

6442 43 88844,85 70418,92 34 III

6443 44 88845,01 70415,12 32 IV 7,1

6465 45 88844,98 70410,95 37 IV

6466 46 88841,03 70410,98 26 III

6467 47 88841,02 70414,97 28 IV

6469 49 88840,91 70422,99 34 III

6470 50 88840,96 70427,03 36 III

6471 51 88840,97 70430,98 42 III

6472 52 88841 70435,04 44 III

6473 53 88841,01 70439,01 39 II

6474 54 88837,06 70435 37 II

6475 55 88837,01 70430,92 41 III 7,5

6476 56 88837 70427 52 II

6477 57 88837,02 70423,02 49 II

6478 58 88836,98 70419,01 55 III

6479 59 88837,02 70414,99 44 II 7,3

6480 60 88836,99 70411 52 II

6481 61 88833 70411 34 II

6482 62 88833,01 70415 32 II

100 Djurstugan


6943 125 88828,73 70450,67 27 III

6944 126 88824,74 70450,78 38 III

6945 127 88820,78 70451,09 21 III

6946 128 88816,94 70451,52 16 III

6947 129 88812,95 70450,55 14 III

6948 130 88817,26 70455,75 16 V

6949 131 88825,22 70454,6 15 IV

6950 132 88839,74 70452,97 25 IV

6951 133 88844,53 70453,02 21 III

6952 134 88850,1 70452,83 16 III

6953 135 88848,97 70448,18 27 III

6954 136 88848,49 70443,69 18 III

6955 137 88852,34 70439,54 23 III

6968 31 IV

7286 140 88854,4 70429,52 20 IV

7289 141 88854,28 70420,81 12 III

7290 142 88832,18 70427,46 41 IV

7291 143 88831,99 70426,47 44 III


7292 144 88831,81 70425,48 11 V

7293 145 88831,61 70424,5 33 IV

7294 146 88831,41 70423,51 68 IV

7295 147 88831,2 70422,55 53 III

7296 148 88831,06 70421,56 41 III

7297 149 88830,92 70420,5 39 III

7298 150 88830,67 70419,51 41 IV

7299 151 88830,59 70418,57 33 III

7300 152 88830,31 70417,57 36 IV

7301 153 88830,26 70416,61 46 III

7302 154 88830,01 70415,64 51 IV

7303 155 88829,93 70414,68 62 III

7304 156 88829,74 70413,65 58 III

7305 157 88829,52 70412,64 30 V

7306 158 88853,41 70435,12 25 IV

7307 159 88855,22 70425,95 24 IV

7308 160 88856,42 70415,08 23 V

Bilaga 9. 14C-resultat av dr. hab Tomasz Goslar, prof. UAM, Tandemaccelerator-laboratoriet i Poznan, Polen

Sample name Lab. no. Age 14C Remark

Djurstugan A4714 PK4733 tall Poz-6252 215 ±30 BP

Djurstugan A3979 F551 bäver Poz-6379 3875 ±40 BP

Djurstugan A6176 F523 bäver Poz-6381 4050 ±35 BP

Djurstugan A4438 F207 däggdjur Poz-6380 3905 ±35 BP

Djurstugan F6173 PM200284 hasselnötsskal Poz-6247 3810 ±35 BP

Djurstugan A3979 PM6539 hasselnötsskal Poz-6248 3800 ±35 BP

Djurstugan A3979 PM6539 korn Poz-6251 3835 ±35 BP

Djurstugan A3979 F275 vete Poz-6249 3910 ±35 BP

Comments: Results of calibration of 14C dates enclosed.

Bilaga 10. Anläggningstabell 101

Bila

ga 1

0. A

nläg

gnin

gsta

bell

IDTy

pA

nmär

knin

gU

a

%M

etod

Län

gd, m

Bre

dd, m

Dia

m., m

Dju

p,

mFo

rm i

plan

Form

i se

ktio

nFä

rgFy

llFy

ndin

sam

Sot

Kol

xy

FU/S

U

4714

Stör

ning

Myc

ket

sten

100

Skär

slev

0,82

0,76

0,12

Ova

lFl

atbo

ttna

dB

run

Silt

Vat

tens

åll

JaJa

8883

2,66

7041

3,25

SU

4438

Kul

turl

ager

Förs

änkt

gol

vlag

er10

0Sk

ärsl

ev3,

842,

350,

12O

rege

lb.

Flac

kG

råFi

n si

ltV

atte

nsål

lJa

Ja88

835,

0370

430,

41SU

3979

Ned

gräv

ning

Avf

alls

grop

100

Skär

slev

1,3

0,3

0,26

Ova

lO

rege

lbun

den

Mör

kbru

nSi

ltV

atte

nsål

lJa

8883

7,88

7042

9,64

SU

4301

Ned

gräv

ning

För

A20

0400

100

Skär

slev

1,5

0,81

0,12

Ova

lFl

at b

otte

n, s

neda

kan

ter

Mör

kgrå

Silt

Vat

tens

åll

JaJa

8883

2,89

7042

7,32

SU

4333

Ned

gräv

ning

För

A62

2510

0Sk

ärsl

ev0,

460,

30,

09O

rege

lb.

Flat

bot

ten,

sne

da k

ante

rM

örkg

råSi

ltV

atte

nsål

lJa

8883

0,82

7042

7,34

SU

4735

Ned

gräv

ning

Utr

ens-

/utk

astl

ager

100

Skär

slev

1,8

1,4

0,2

Ova

lO

rege

lbun

den

Lju

sbru

nSi

ltV

atte

nsål

lJa

Ja88

833,

570

413,

59SU

6109

Ned

gräv

ning

100

Skär

slev

0,7

0,6

0,1

Ova

lO

rege

lbun

den

Grå

Silt

Vat

tens

åll

Ja88

836,

2670

428,

27SU

6269

Ned

gräv

ning

100

Skär

slev

0,59

0,59

0,12

Run

dO

rege

lbun

den

Grå

Silt

Vat

tens

åll

Ja88

843,

2870

425,

21SU

221

Rän

na25

Skär

slev

4,5

1,4

0,08

Jord

nöts

-fo

rmad

Flac

kG

råbr

unSi

ltSå

ll88

834,

0770

425,

25FU

4515

Rän

naId

enti

sk m

ed A

221

088

833,

8470

424,

57SU

206

Stol

phål

Sten

skon

ing

100

Skär

slev

0,45

0,41

0,21

Run

dSk

ålfo

rmad

Lju

sbru

nSi

ltH

andp

lock

JaJa

8883

4,05

7042

5,7

FU

229

Stol

phål

00,

550,

5O

val

1411

Stol

phål

50Sk

ärsl

ev0,

340,

180,

12O

val

Ore

gelb

unde

nG

råSi

ltSå

llJa

8883

5,28

7042

5,92

FU

2840

Stol

phål

100

Skär

slev

0,29

0,19

Run

dFl

at b

otte

n, s

neda

kan

ter

Grå

Silt

Vat

tens

åll

8884

3,48

7042

1,83

SU

3105

Stol

phål

Sten

skon

ing

100

Skär

slev

0,35

0,12

Run

dFl

at b

otte

n, s

neda

kan

ter

Lju

sgrå

Silt

Vat

tens

åll

JaJa

8884

2,26

7041

6,86

SU

3376

Stol

phål

100

Skär

slev

0,4

0,15

Run

dSk

ålfo

rmad

Bru

nSi

ltV

atte

nsål

lJa

8883

6,14

7041

7,01

SU

4024

Stol

phål

100

Skär

slev

0,26

0,11

Run

dSk

ålfo

rmad

Grå

Ler

aV

atte

nsål

lJa

8883

4,6

7043

0,54

SU

4424

Stol

phål

100

Skär

slev

0,4

0,14

Run

dU

-for

mad

Grå

Silt

Vat

tens

åll

JaJa

8883

6,7

7043

1,51

SU

4637

Stol

phål

100

Skär

slev

0,18

0,11

Run

dSk

ålfo

rmad

Bru

nSi

ltV

atte

nsål

l88

842,

2170

432,

36SU

6048

Stol

phål

100

Skär

slev

0,28

0,22

0,12

Ore

gelb

.Sk

ålfo

rmad

Mör

kgrå

Silt

Vat

tens

åll

8883

9,48

7042

4,47

SU

6088

Stol

phål

100

Skär

slev

0,18

0,03

Run

dSk

ålfo

rmad

Grå

Silt

Vat

tens

åll

8883

3,48

7042

6,06

SU

6225

Stol

phål

100

Skär

slev

0,3

0,12

Run

dSk

ålfo

rmad

Mör

kgrå

Silt

Vat

tens

åll

JaJa

8883

0,58

7042

7,07

SU

6631

Stol

phål

100

Skär

slev

0,25

0,07

Run

dSk

ålfo

rmad

Grå

Silt

Vat

tens

åll

Ja88

832,

6270

422,

45SU

7163

Stol

phål

100

Skär

slev

0,36

0,28

0,17

Ova

lU

-for

mad

Grå

Silt

Vat

tens

åll

Ja88

833,

6270

421,

86SU

2004

00St

olph

ålSt

ensk

onin

g10

0Sk

ärsl

ev0,

230,

12R

und

Skål

form

adG

råsv

art

Silt

Vat

tens

åll

JaJa

8883

2,82

7042

7,15

SU

1008

Odl

ings

yta

050

2588

832,

6270

427,

02FU

243

Röj

ning

srös

e50

Mas

kin

2,7

2,4

Run

dad

Ja88

829,

6670

408,

03FU

306

Röj

ning

srös

e25

Mas

kin

8883

4,52

7037

4,23

FU43

3R

öjni

ngsr

öse

03,

82,

4A

vlån

g tr

i-an

gulä

r88

840,

3170

418,

24FU

514

Röj

ning

srös

e0

8883

0,59

7039

1,27

FU

530

Röj

ning

srös

e0

8883

3,38

7039

0,27

FU

806

Röj

ning

srös

e0

8882

8,98

7042

0,01

FU

862

Röj

ning

srös

e0

8883

7,42

7038

7,16

FU

6444

Röj

ning

srös

e0

4,1

2,3

Nju

rfor

mad

8884

4,65

7041

4,3

SU

102 Djurstugan

Bilaga 11. Fyndtabeller, FU och SU

Fyndtabell, FU

Fnr Sakord 1 Material Sakord 2 Vikt, g Antal Beskrivning Arkeologiskt objekt Fyndenhet Grävenhet

1 Kärl Keramik Buk 7,0 1 221 201

2 Avslag Kvarts 5,6 3 636

3 Utgår

4 Kärl Keramik Buk 3,5 1 Dekorerad 655

5 Bränd lera Lera 3,6 6 200075

6 Kärl Keramik 1,9 1 567


8 Utgår


10 Utgår




14 Utgår

15 Utgår




19 Kärl Keramik Buk 6,8 1 206

20 Kärl Keramik 0,1 1 200076

21 Ben Ben Brända 0,2 2 Däggdjur 941

22 Kärl Keramik 1,1 1 Yngre rödgods. Gallrad 200075

23 Butelj Glas 9,0 2 Gallrad 941

24 Avslag Kvarts Nodul 61,5 1 1250

25 Kärna Kvarts 4,8 1 Städ- eller bipolär teknik 1361




29 Lerklining Lera 4,0 1 1052

30 Kärna Kvarts 11,3 1 Bruksretusch? 1059



33 Kärl Keramik 4,4 12 200041

34 Utgår

35 Kärl Keramik 1,3 1 200041






41 Ben Ben Obränd 0,3 1 Däggdjur 1262








Bilaga 11. Fyndtabeller, FU och SU 103



50 Kärl Keramik 0,9 6 200059

51 Kärl Keramik 0,7 1 200059

52 Kärl Keramik 9,4 9



55 Kärl Keramik Mynning/buk 19,6 1 Dekorerad 632

56 Kärl Keramik Botten 11,1 1 633



59 Kärl Keramik Mynning 1,3 1 Dekorerad 635

60 Kärl Keramik Hals/buk 7,8 1 Dekorerad 634




64 Kärl Keramik Mynning/hals 10,3 1 1258

65 Kärl Keramik Mynning 0,1 1 1258

66 Kärl Keramik Botten 3,0 1 Dekorerad 635

67 Kärl Keramik 4,0 5 221 201



70 Kärl Keramik Hals/buk 7,5 1 633



73 Kärl Keramik 2,3 1 Dekorerad 221 202


75 Kärl Keramik Buk/botten 4,8 1 634








83 Kärl Keramik 0,8 1 Dekorerad 1258







90 Lerklining Lera 4,5 1 Fyndet i tre delar 1345

Fyndtabell, SU



2 Ben Ben Bränd 0,7 1 Däggdjur 4711

3 Kärl Keramik Hals 3,1 1 Dekorerad 4705












104 Djurstugan


15 Avslag Kvarts 0,6 1 Bipolär teknik 4712





20 Utgår


22 Bränd Lera Lera 0,9 1 4505


















40 Utgår

41 Utgår



44 Kärl Keramik Skuldra/buk 3,1 1 Dekorerad 4493





49 Utgår

50 Utgår





55 Splitter Kvarts 0,1 1 5778




59 Kärna Kvarts 3,9 1 Bipolär teknik 5774

60 Bearbetad Flinta Bränd 0,5 1 Slipad? 5777




64 Utgår

















79 Utgår







86 Kniv Kvarts 3,6 1 Bipolär teknik 3971


88 Kärna Kvarts 3,5 1 Städteknik 2017



91 Avslag Flinta 0,7 1 Plattformsteknik 2027






97 Glättsten Bergart 121,8 1 Basisk porfyr 2005



100 Utgår


102 Ben Ben Bränd 0,1 1 6173

103 Kärna Kvarts 9,1 1 Plattformsteknik 6107




107 Ben Ben Bränd 0,1 1 Fisk 6108

108 Avslag Kvarts 12,0 1 Plattformsteknik 6171







115 Ben Ben Bränd 0,1 1 7187
















131 Bryne Bergart 11,5 2 Passning. Jotnisk sandsten

3979





106 Djurstugan














148 Bearbetad Flinta Bränd 2,0 1 4438






154 Kärl Keramik Buk/botten 4,2 1 Dekorerad 6243
































186 Utgår
















200 Kärl Keramik 9,5 10 3979

201 Slipsten Bergart 81,7 1 Jotnisk sandsten 7098













214 Kärl Keramik 10,2 12 7094
















230 Kärna Kvarts 5,4 1 6649










240 Utgår







247 Utgår











108 Djurstugan









265 Ben Ben Bränd 0,0 1 6918



268 Avslag Kvarts 5,6 1 Bipolär Teknik 7068



271 Fragment Rödockra 0,1 1 6908



274 Kärl Keramik 124,4 265 6173

275 Ekofakt Organiskt Bränd 1,0 1 Sädesfrö. Gallrad 6173

276 Ekofakt Organiskt Brända 1,0 25 Hasselnötsskal 6173


278 Ben Ben Brända 43,5 1360 6173




282 Ben Ben Brända 0,1 2 Gädda 7287

283 Ben Ben Brända 30,1 1270 3979 6173








291 Spik Järn 3,4 1 Gallrad 6894

292 Utgår

293 Kärl Keramik Mynning/buk 4,7 1 Dekorerad 4494










303 Utgår

304 Kärl Keramik Botten 6,6 1 Dekorerad 3979










314 Utgår

315 Utgår












325 Avslag Kvarts 0,7 1 Bipolär teknik 5739


327 Utgår

328 Utgår


330 Kärl Keramik 10,5 16 4709









339 Utgår

















356 Kärl Keramik 14,8 12 4301









365 Kärl Keramik 8,6 10 6888



368 Kärl Keramik 10,7 7 6501




372 Kärl Keramik 9,1 13 6499




376 Kärl Keramik 12,5 6 2021

377 Kärl Keramik 21,0 20 3199



110 Djurstugan




382 Kärl Keramik 125,5 302 3979



















401 Kärl Keramik Buk/botten 10,9 1 Dekorerad 3979













414 Utgår






































450 Kärl Keramik Hals/buk 2,3 1 Dekorerad 6881











461 Ekofakt Organiskt Bränd 0,9 1 Okänt material 3979

462–499 Utgår

500 Ben Ben Bränd 0,5 1 Bäver 4333


502 Ben Ben Bränd 0,0 1 Gädda 7287

503 Ben Ben Bränd 0,3 1 Bäver 3979 6173



506 Ben Ben Brända 0,7 45 Fisk 3979 6173

507 Ben Ben Bränd 0,0 1 Abborre 3979 6173



510 Ben Ben Bränd 0,0 1 Gös 3979 6173

511 Ben Ben Bränd 0,2 1 Gädda 3979 6173



514 Ben Ben Bränd 0,1 1 Gös 3979 6173

515 Ben Ben Bränd 0,1 1 Laxfisk 3979 6173

516 Ben Ben Bränd 0,1 1 Laxfisk 3979 6173

517 Ben Ben Brända 0,5 16 Laxfisk 3979 6173

518 Ben Ben Brända 0,1 4 Karpfisk 3979 6173

519 Ben Ben Brända 0,1 4 Gös 3979 6173


521 Ben Ben Brända 0,1 4 Abborre 3979 6173








529 Ben Ben Brända 0,2 2 Gädda 3979 6173





534 Ben Ben Bränd 0,1 1 Gös 3979 6173

535 Ben Ben Bränd 0,1 1 Karpfisk 3979 6173



538 Ben Ben Bränd 0,0 1 Karpfisk 3979 6173

112 Djurstugan



540 Ben Ben Brända 0,2 5 Gös 3979 6173


542 Ben Ben Brända 0,1 6 Abborrfisk 3979 6173

543 Ben Ben Brända 0,3 11 Karpfisk 3979 6173

544 Ben Ben Brända 0,1 3 Laxfisk 3979 6173










554 Ben Ben Bränd 0,0 1 Gädda 3979

555 Ben Ben Bränd 0,0 1 Karpfisk 3979

556 Ben Ben Brända 0,1 2 Fisk 3979

557 Ben Ben Bränd 0,1 1 Fisk 3979

Bilaga 12. Specialregistrering av fynd, FU 113

Bilaga 12. Specialregistrering av fynd, FU

Ben

Fnr Vikt, g Antal Fragmenteringsgrad Djurklass Art Benslag Bränt Kommentar

21 0,2 2 Fragment Däggdjur Obest. Rörbensfragm. Ja Vidbränt, trol. från samma ben

28 0,3 3 Fragment Däggdjur Obest. Rörbensfragm. Ja Vitbränt, från samma ben

41 0,3 1 Fragment Däggdjur Obest. Obr./dåligt br. Trol. rörbensfragment

Kvarts

Fnr Sakord Vikt, g Antal Fragmenteringsgrad Metod Teknik Del Profil Plattformsrest Krusta Skärande egg

2 Avslag 5,6 3 Fragment Obestämd

24 Avslag 61,5 1 Hel Städ Helt avslag Rak Ja

25 Kärna 4,8 1 Hel

26 Avslag 1,2 1 Hel Helt avslag Rak

27 Avslag 3,6 1 Hel Plattform Helt avslag Rak Ja Ja

30 Kärna 11,3 1 Hel Bipolär Hård Ja

Keramik

Fnr Sak-ord

Vikt, g

Ant. Fragment Kärldel Dekorläge Botten Mynning Mynnings-dekor

Typ av gods

Tjock-lek

Grop-dekor

Dekor-teknik

Dekor-motiv

1 Kärl 7,0 1 Skärva Buk Fast 7,5

4 Kärl 3,5 1 Skärva Buk Buk Fast 9,7 Inristad Rad, oklar riktning

6 Kärl 1,9 1 Fragment Fast


9 Kärl 2,7 1 Skärva Buk Buk Fast 8,2 Tandstäm-pelintryck

Rad, oklar riktning





17 Kärl 2,2 1 Skärva Fast 6,7














44 Kärl 2,8 1 Skärva Fast




114 Djurstugan

Fnr Sak-ord

Vikt, g


Typ av gods

Tjock-lek

Grop-dekor

Dekor-teknik

Dekor-motiv





55 Kärl 19,6 1 Skärva Myn-ning/buk

Mynning Utåtböjd Fast 8,7 Cylind-riska gropar

56 Kärl 11,1 1 Skärva Botten Fot Fast 10,2

57 Kärl 3,4 1 Skärva Botten Fot Fast 8,9

58 Kärl 10,5 1 Skärva Buk Buk Fast 9,5 Tvär-snoddsintr.

Vertikal rad

59 Kärl 1,3 1 Fragment Mynning Mynning Rak Fast Snörin-tryck

Horison-tell rad

60 Kärl 7,8 1 Skärva Hals/buk Hals Fast 9,6 Cylin-driska gropar

61 Kärl 8,5 1 Skärva Mynning Mynning Utåtböjd Fast 10,2 Cylin-driska gropar

62 Kärl 6,5 1 Skärva Buk Buk Fast 8,0 Fiskbens-mönster

63 Kärl 1,3 1 Fragment Botten Flat Fast

64 Kärl 10,3 1 Skärva Myn-ning/hals

Utåtböjd Fast 11,0

65 Kärl 0,1 1 Fragment Mynning Fast

66 Kärl 3,0 1 Fragment Botten Botten Flat Fast Tvär-snoddsintr.




70 Kärl 7,5 1 Skärva Hals/buk Fast 7,3



73 Kärl 2,3 1 Skärva Fast 7,3 Tandstäm-pelintryck

Rad, oklar riktning

74 Kärl 8,3 1 Skärva Buk Buk Fast 8,0 Inristad

75 Kärl 4,8 1 Skärva Buk/bot-ten

Rund Fast 9,2




Rad, oklar riktning


80 Kärl 3,0 2 Skärva Buk Buk Fast 7,6 Stõmpelin-tryck

Rad, oklar riktning



83 Kärl 0,8 1 Fragment Fast Stämpelin-tryck

84 Kärl 1,2 1 Fragment Fast Inristad

85 Kärl 2,6 1 Fragment Fast 8,3 Inristad Rad, oklar riktning


Rad, oklar riktning


Rad, oklar riktning

88 Kärl 7,4 3 Fragment Fast Tvär-snoddsintr.

Rad, oklar riktning

89 Kärl 3,0 1 Fragment Fast Stämpelin-tryck

Rad, oklar riktning

Bilaga 13. Specialregistrering av fynd, SU 115

Ben

Fnr Vikt, g

Ant. Fragm.grad

Djurklass Art Benslag Anatomi Sida Del FD/FP

Bränt Kommentar

2 0,7 1 Däggdjur Obest. Rörbensfragm. Rörbensfragm. Ja Från medelstort däggdjur

10 0,1 1 Fragment Däggdjur Obest. Rörbensfragm. Rörbensfragm. Ja

12 0,1 1 Fragment Däggdjur Obest. Dentes? Skalle Ja

17 0,1 1 Däggdjur Obest. Rörbensfragm. Rörbensfragm. Ja



58 0,6 1 Fragment Däggdjur Obest. Cranium Skalle Frag Ja Från litet/medelstort däggdjur


102 0,1 1 Fragment Obest. Rörbensfragm. Rörbensfragm. Ja Litet däggdjur, kan vara fågel

106 0,2 1 Fragment Däggdjur Obest. Rörbens-fragm..

Rörbensfragm. Ja Svallat?

107 0,1 1 Fragment Fisk Fisk Cranium Skalle Parasphe-noid?

Ja Ev. gädda

115 0,1 1 Fragment Obest. Ja Rörbensfragment?

118 0,1 2 Fragment Däggdjur Obest. Rörbensfragm. Rörbensfrag Ja Ett Rörbensfragm., ett obest.

128 0,2 1 Fragment Däggdjur Obest. Ja


158 0,1 2 Fragment Däggdjur Obest. Rörbensfragm. Rörbensfragm. Ja Från samma ben




169 0,1 1 Fragment Däggdjur Obest. Rörbensfragm. Rörbensfragm. Ja Ev. svallat





249 0,2 2 Fragment Däggdjur Obest. Rörbensfragm. Rörbensfragm. Ja Från samma ben

252 0,0 2 Däggdjur Obest. Ja


265 0,0 1 Obest. Ja


270 10,9 69 Däggdjur Obest. Rörbensfragm. Rörbensfragm. Ja Mest Rörbensfragm. av däggdjur

278 43,5 1 360 Obest. Ja


281 0,6 5 Däggdjur Obest. Ja

282 0,1 2 Fragment Fisk Gädda Cranium Skalle Dx Dentale Ja 2 fragm., trol. sam-ma ben. Liten fisk

283 30,1 1 270 Obest. Ja

500 0,5 1 Däggdjur Bäver Ulna Främre extre-mitet

Diaf frag Ja

501 0,4 1 Däggdjur Bäver Ulna Frõmre extre-mitet

Sin Diaf frag Ja Frag vid leden

502 0,0 1 Fisk Gädda Vert Ryggrad Precaudal Ja Frag, liten fisk

503 0,3 1 Däggdjur Bäver Mandibula Skalle Sin Ramus Ja Pr. Coron.

Bilaga 13. Specialregistrering av fynd, SU

116 Djurstugan

Fnr Vikt, g

Ant. Fragm.grad

Djurklass Art Benslag Anatomi Sida Del FD/FP

Bränt Kommentar

504 0,7 1 Däggdjur Bäver Cranium Skalle Maxilla Ja Fragm. med alveoler


Diaf frag Ja

506 0,7 45 Fisk Fisk Lepid/costae Övrigt Ja Småfragm. av rev-ben/fenstrålar

507 0,0 0 Fisk Abborre Cranium Skalle Dx Articulare Ja

508 0,0 1 Fisk Abborre Cranium Skalle Vomer Ja

509 0,1 1 Fisk Abborre Cranium Skalle Sin Dentale Ja Apex

510 0,0 1 Fisk Gös Cranium Skalle Dx Dentale Ja Apex

511 0,2 1 Fisk Gädda Cranium Skalle Sin Dentale Ja Apex

512 0,1 1 Fisk Gädda Cranium Skalle Dx Dentale Ja Apex

513 0,1 1 Fisk Gädda Cranium Skalle Cleitrum Ja

514 0,1 1 Fisk Gös Cranium Skalle Dx Dentale Ja

515 0,1 1 Fisk Laxfisk Vert Ryggrad Precaudal Ja

516 0,1 1 Fisk Laxfisk Vert Ryggrad Caudal Ja

517 0,5 16 Fisk Laxfisk Vert Ryggrad Frag Ja

518 0,1 4 Fisk Karpfisk Vert Ryggrad Frag Ja

519 0,1 4 Fisk Gös Vert Ryggrad Frag Ja

520 0,4 10 Fisk Fisk Cranium Skalle Frag Ja

521 0,1 4 Fisk Abborre Vert Ryggrad Frag Ja

522 1,2 53 Fisk Fisk Vert Ryggrad Frag Ja

523 1,4 1 Däggdjur Bäver Cranium Skalle Sin Zygomati-cum

Ja Fragm. vid ögon-hålan

524 1,1 1 Däggdjur Bäver Cranium Skalle Sin Premaxilla Ja Fragm. med alveoler

525 0,4 1 Däggdjur Bäver Cranium Skalle Palatinum Ja

526 0,1 1 Däggdjur Bäver Mp Hand/fot Dist epif O Ja

527 0,2 1 Däggdjur Bäver Cranium Skalle Occipitale Ja Fragm. av condylen

528 0,1 1 Däggdjur Bäver Cranium Skalle Maxilla Ja

529 0,2 2 Fisk Gädda Cranium Skalle Dx Dentale Ja Apex, 2 fragm. trol. samma ben

530 0,1 1 Fisk Gädda Cranium Skalle Sin Dentale Ja Apex

531 0,3 1 Fisk Gädda Cranium Skalle Dentale Ja Fragment

532 0,0 1 Fisk Abborre Cranium Skalle Sin Dentale Ja Apex

533 0,0 1 Fisk Abborre Cranium Skalle Dx Dentale Ja Apex

534 0,1 1 Fisk Gös Cranium Skalle Sin Articulare Ja

535 0,1 1 Fisk Karpfisk Cranium Skalle Sin Articulare Ja

536 0,1 2 Fisk Abborre Cranium Skalle Dx Quadratum Ja Apex, 2 olika

537 0,0 1 Fisk Abborre Cranium Skalle Sin Quadratum Ja

538 0,0 1 Fisk Karpfisk Cranium Skalle Sin Articulare Ja

539 0,2 3 Fisk Gädda Vert Ryggrad Frag Ja

540 0,2 5 Fisk Gös Vert Ryggrad Frag Ja Precaud/caud

541 0,1 6 Fisk Abborre Vert Ryggrad Ja Precaud/caud

542 0,1 6 Fisk Abborr-fisk

Vert Ryggrad Frag Ja Precaud/caud, ab-borre/gös

543 0,3 11 Fisk Karpfisk Vert Ryggrad Frag Ja Precaud/caud

544 0,1 3 Fisk Laxfisk Vert Ryggrad Ja

545 0,1 5 Fisk Gädda Cranium Skalle Dentale Ja Tand



548 0,0 1 Fisk Abborre Cranium Skalle Sin Quadratum Ja

549 0,1 1 Fisk Abborre Cranium Skalle Dx Articulare Ja

550 0,4 27 Fisk Fisk Lepid/costae Övrigt Ja Småfragm., bl.a. av revben/fenstrålar


Sin Diaf frag F Ja

552 0,8 1 Däggdjur Bäver Mandibula Skalle Corpus Ja Fragm. med inc. alveoler

553 0,7 1 Däggdjur Bäver Cranium Skalle Max/mand Ja Fragm. med alveoler

554 0,0 1 Fisk Gädda Vert Ryggrad Caudal Ja

555 0,0 1 Fisk Karpfisk Vert Ryggrad Precaudal Ja




Bergart

Fnr Sakord Vikt, g Antal Fragmenteringsgrad Bergart

97 Glättsten 121,8 1 Intakt Basisk porfyr

131 Bryne 11,5 2 Fragment Jotnisk sandsten

201 Slipsten 81,7 1 Intakt Jotnisk sandsten

Flinta

Fnr Sakord Vikt, g Antal Fragmenteringsgrad Metod Teknik Del Bränd

60 Bearbetad 0,5 1 Fragment Ja

91 Avslag 0,7 1 Intakt Plattform Mjuk Helt avslag

148 Bearbetad 2,0 1 Fragment Ja

Kvarts

Fnr Sakord Vikt, g

Ant. Fragmente-ringsgrad

Metod Teknik Del Plattforms-rest

Profil Krusta Skärande egg

15 Avslag 0,6 1 Hel Bipolär Hård Helt avslag Ja Rak Ja

32 Avslag 1,8 1 Fragment Obestämd Ja


55 Splitter 0,1 1 Splitter

59 Kärna 3,9 1 Hel Bipolär



82 Avslag 1,1 1 Fragment Distal Rak Ja Ja

86 Kniv 3,6 1 Hel Bipolär Hård Helt avslag Ja Rak Ja

88 Kärna 3,5 1 Hel Stõd Ja



99 Kärna 23,7 3 Hel Bipolär Ja

103 Kärna 9,1 1 Hel Plattform Ja

108 Avslag 12,0 1 Fragment Plattform Proximalt mittfragment Ja Böjd

136 Avslag 3,6 1 Fragment Plattform Proximalt mittfragment Ja Rök Ja


144 Avslag 8,4 1 Hel Plattform Helt avslag Ja Böjd Ja

230 Kärna 5,4 1 Hel

233 Avslag 1,3 1 Fragment Plattform Proximal Ja Rak Ja



268 Avslag 5,6 1 Fragment Bipolär Hård Helt avslag Rak Ja Ja


290 Kärna 7,2 1 Fragment Bipolär




325 Avslag 0,7 1 Hel Bipolär Hård Helt avslag Rak

326 Avslag 2,1 1 Fragment Mittfragment Rak

451 Avslag 0,9 1 Fragment Plattform Hård Proximalt mittfragment Ja

Keramik

Fnr Sak-ord

Vikt, g


Typ av gods

Tjock-lek

Grop-dekor

Dekor-teknik

Dekor-motiv

1 Kärl 11,0 2 Skärva Buk Buk Fast 10,1 Grop, oklar typ

Dragen

3 Kärl 3,1 1 Skärva Hals Hals Fast 6,9 Dragen Lutande rad

4 Kärl 3,8 1 Skärva Buk Buk Fast 8,1 Tvär-snoddsin-tryck

Horisontell rad

118 Djurstugan

Fnr Sak-ord

Vikt, g


Typ av gods

Tjock-lek

Grop-dekor

Dekor-teknik

Dekor-motiv

5 Kärl 2,2 1 Fragment Fast 8,2 Stämpelin-tryck

6 Kärl 3,6 1 Skärva Buk Buk Fast 10,7 Cylin-driska gropar

7 Kärl 4,1 2 Fragment Fast 0,0





















37 Kärl 3,0 1 Skärva Myn-ning

Mynning Utåtböjd Tandstäm-pelintryck

Fast 9,5 Kamstäm-pelintryck

Horisontell rad


Rak Fast 7,2


42 Kärl 5,5 1 Skärva Buk Buk Fast 8,5 Inristad Vertikal rad


44 Kärl 3,1 1 Skärva Skuldra/buk

Skuldra/buk

Fast 8,2 Inristad Lutande rad




Mynning Utåtböjd Lutande streck

Fast 12,4 Inristad Horison-tell/lutande rad









66 Kärl 3,8 1 Skärva Buk Buk Fast 7,4 Gro-par, oklar typ







Mynning Rak Fast 7,8 Inristad Lutande rad


Fnr Sak-ord

Vikt, g


Typ av gods

Tjock-lek

Grop-dekor

Dekor-teknik

Dekor-motiv









85 Kärl 7,1 1 Skärva Hals/buk

Fast 8,8



93 Kärl 1,9 1 Skärva Fast 6,9 Tandstäm-pelintryck








111 Kärl 3,1 1 Skärva Buk Buk Fast 8,8 Stämpelin-tryck

Rad, oklar riktning




117 Kärl 2,3 1 Skärva Fast 7,9 Inristad Rad, oklar riktning










Rad, oklar riktning


130 Kärl 6,7 1 Skärva Buk/botten

Rund Fast 10,1




137 Kärl 1,4 1 Fragment Myn-ning

Mynning Utåtböjd Fast 9,6 Stämpelin-tryck

Lutande rad

139 Kärl 1,8 1 Fragment Buk Fast 5,2









150 Kärl 7,1 1 Skärva Hals/buk

Fast 6,9




120 Djurstugan

Fnr Sak-ord

Vikt, g


Typ av gods

Tjock-lek

Grop-dekor

Dekor-teknik

Dekor-motiv

154 Kärl 4,2 1 Fragment Buk/botten

Buk/bot-ten

Rund Fast 8,7 Inristat Lutande rad

155 Kärl 1,7 1 Fragment Fast 0,0 Tandstäm-pelintryck


Inåtböjd Fast 0,0




Rad, oklar riktning








173 Kärl 4,4 1 Skärva Buk Buk Fast 10,3 Cylin-driska gropar










Rad, oklar riktning


Rund Fast 11,2



188 Kärl 3,0 1 Skärva Buk Buk Fast 8,5 Kamstäm-pelintryck

Vinkel-band


191 Kärl 1,3 1 Fragment Fast 7,1 Inristad



Vinkel-band


195 Kärl 3,2 1 Fragment Fast 0,0 Inristad Lutande rad







203 Kärl 2,7 1 Fragment Buk Buk Fast 9,0 Stämpelin-tryck

Lutande rad








Fnr Sak-ord

Vikt, g


Typ av gods

Tjock-lek

Grop-dekor

Dekor-teknik

Dekor-motiv












225 Kärl 4,4 1 Skärva Buk Buk Fast 10,3 Inristad Vinkel





231 Kärl 3,9 1 Skärva Hals Hals Fast 9,7 Inristad Rad, oklar riktning




Utåtböjd Fast 8,9


Rak Fast 7,8















258 Kärl 2,2 1 Fragment Buk Buk Fast 9,0 Tvär-snoddsin-tryck

259 Kärl 2,5 1 Fragment Buk Buk Fast 10,5 Inristad






273 Kärl 3,0 1 Fragment Buk Buk Fast 8,9 Tandstäm-pelintryck

Rad, oklar riktning

274 Kärl 265 Fragment Fast 0,0


286 Kärl 3,7 1 Fragment Hals/buk

Fast 8,7

287 Kärl 2,5 1 Skärva Buk Buk Fast 7,6 Mejselin-tryck



293 Kärl 4,7 1 Skärva Myn-ning/buk

Mynning/buk

Utåtböjd Fast 10,5 Tandstäm-pelintryck

Horisontell rad


Utåtböjd Fast 0,0

122 Djurstugan

Fnr Sak-ord

Vikt, g


Typ av gods

Tjock-lek

Grop-dekor

Dekor-teknik

Dekor-motiv




Rund Fast 8,9


Insida/mynning

Rak Fast 8,8 Inristad Lutande rad

299 Kärl 10,0 1 Skärva Botten Flat Fast 9,3


Rak Fast 7,9


Rak Fast 4,1

302 Kärl 12,9 2 Fragment Botten Flat Fast 0,0

304 Kärl 6,6 1 Skärva Botten Botten Fot Fast 0,0 Kamstäm-pelintryck

Horisontell rad


Utåtböjd Fast 8,9


Utåtböjd Fast 8,0


Utåtböjd Fast 7,4


Fast 8,8


Utåtböjd Fast 5,3


Utåtböjd Fast 7,7







Mynning Utåtböjd Fast 8,4 Stämpelin-tryck


Utåtböjd Fast 8,6


Insida/mynning

Utåtböjd Streck Fast 8,5 Kamstäm-pelintryck

Lutande rad


Utåtböjd Lutande streck

Fast 7,0


Insida Utåtböjd Fast 0,0 Kamstäm-pelintryck

Lutande rad


Insida/mynning

Utåtböjd Lutande streck

Fast 11,2 Inristat Lutande rad

329 Kärl 0,9 1 Fragment Fast 0,0 Kamstäm-pelintryck

Rad, oklar riktning



Rak Fast 8,3






337 Kärl 3,4 1 Fragment Botten Fot Fast 0,0


Rak Fast 0,0

340 Kärl 1,4 1 Fragment Fast 0,0 Gro-par, oklar typ




Fnr Sak-ord

Vikt, g


Typ av gods

Tjock-lek

Grop-dekor

Dekor-teknik

Dekor-motiv

343 Kärl 4,2 1 Fragment Buk Buk Fast 0,0 Kamstäm-pelintryck

Fiskbens-mönster


345 Kärl 2,0 1 Fragment Buk Fast 0,0








Utåtböjd Fast 8,5






Utåtböjd Fast 0,0





Rund Fast 9,6




















382 Kärl 302 Fragment Fast 0,0



385 Kärl 2,2 1 Fragment Buk Buk Fast 7,8 Stõmpelin-tryck

Rad, oklar riktning


Vinkel




Lutande rad


Lutande rad


Korsande

124 Djurstugan

Fnr Sak-ord

Vikt, g


Typ av gods

Tjock-lek

Grop-dekor

Dekor-teknik

Dekor-motiv

392 Kärl 2,7 1 Skärva Buk Buk Fast 7,0 Inristad Lutande rad





Rad, oklar riktning


Vinkel-band



Rad, oklar riktning

400 Kärl 3,9 1 Skärva Buk Buk Fast 8,6 Snörin-tryck

Yttäck-ande


Buk/bot-ten

Rund Fast 10,2 Inristad Vertikal rad

402 Kärl 3,0 2 Skärva Buk Buk Fast 6,6 Inristad Vertikal rad



Mynning Fast 6,4 Inristad



Mynning Rak Fast 6,7 Tandstäm-pelintryck


Mynning Utåtböjd Fast 6,1 Tandstäm-pelintryck

Horisontell rad


Vinkel-band




Rad, oklar riktning

412 Kärl 1,3 1 Fragment Buk Buk Fast 5,0 Kamstäm-pelintryck

Vinkel-band

413 Kärl 5,5 2 Skärva Buk Buk Fast 8,4 Tvärsnodd Vinkel-band


Horisontell rad


Lutande rad



Mynning Utåtböjd Snörin-tryck

Fast 6,1 Tandstäm-pelintryck

Lutande rad

419 Kärl 5,5 1 Skärva Buk Buk Fast 8,9 Tvär-snoddsin-tryck

Horisontell rad


Rad, oklar riktning


Rad, oklar riktning

422 Kärl 2,4 1 Fragment Buk Buk Fast 9,0 Inristad Korsande










Fnr Sak-ord

Vikt, g


Typ av gods

Tjock-lek

Grop-dekor

Dekor-teknik

Dekor-motiv


432 Kärl 1,6 1 Fragment Buk Buk Fast 7,1 Inristad Lutande rad



Vinkel-band

435 Kärl 2,5 1 Fragment Hals Hals Fast 9,5 Cylin-driska gropar

Inristad

436 Kärl 2,1 1 Skärva Hals Hals Fast 8,0 Kamstäm-pelintryck

Lutande rad

437 Kärl 1,4 1 Fragment Hals Hals Fast 7,4 Kamstäm-pelintryck

Lutande rad


439 Kärl 2,0 1 Fragment Hals Hals Fast 8,2 Inristad


441 Kärl 2,9 2 Fragment Fast 0,0 Inristad Korsande



Lutande rad


Rad, oklar riktning


Vinkel-band



Lutande rad



450 Kärl 2,3 1 Fragment Hals/buk

Hals Fast 0,0 Gro-par, oklar typ


Insida/mynning

Rak Fast 12,0 Stämpelin-tryck

Oregelbun-den


Mynning Utåtböjd Lutande streck

Fast 0,0 Kamstäm-pelintryck

Horisontell rad




Inristad


Rad, oklar riktning




126 Djurstugan

19. Det stolpbyggda hus 1, tolkningsförsök utifrån anläggningar.

Husets troliga begränsning markeras med en heldragen

linje. Skala 1:80 34

20. Förekomst av kvarts vid både förundersökningarna och den

särskilda arkeologiska undersökningen. Skala 1:400 38

21. Kvartskniv F86, från kvartsområdet nordväst om hus 1,

samt kvartsavslag FU F27 från nordöst om hus 1.

Skala 1:1. Teckning 39

22. Slipstensfragment F201 från nordöstra hörnet av hus 1.

Skala 1:1. Teckning 39

23. Bryne F131 från avfallsgropen A3979. Skala 1:1.

Teckning 39

24. Flintavslag F91 från boplatsens östra del. Skala 1:1.

Teckning 39

25. Förekomst av flinta och övrig bergart vid både förunder-

sökningarna och den särskilda arkeologiska undersökning-

en. Skala 1:400 40

26. Förekomst av keramik vid både förundersökningarna

och den särskilda arkeologiska undersökningen.

Skala 1:200 41

27. En schematisk framställning av möjliga bottenprofiler; en-

kelt flat, rundad och flat med avsatt fot. Teckning 43

28. Flata bottnar med olika grad av antydan till fotrand,

F302 och F304. Skala 1:1. Teckning 43

29. Närbild av bottenskärvan F302. Foto 43

30. En schematisk framställning av möjliga mynningsprofiler;

raka, inåt- respektive utåtböjda, med uttunnad, förtjockad,

facetterad, jämnt avrundad eller kantig mynningsläpp.

Teckning 43

31. Samtliga uppmätta mynningsdiametrar. Diagram 44

32. Fördelning av kärlstorlekar representerat genom

buktjocklek, för varje kontext. Diagram 44

33. Fördelning av magringens storlek, representerat genom

största uppmätta magringskorn. Diagram 44

34a. Olika kärl- och dekortyper utifrån skärvor från Djurstugan-

boplatsen, F47, F55, F58 och F61. Skala 1:1. Teckning 46

34b. Olika kärl- och dekortyper utifrån skärvor från Djurstugan-

boplatsen, F127, F184, F321, F401 och F419. Skala 1:1.

Teckning 47

35. Schematisk framställning av olika kärlformer; bukiga

krukor och skålar med rundad eller flat botten.

Teckning: Christoffer Samuelsson. 48

36. Förhållandet mellan magringsandel och största uppmätta

mineralkorn i de analyserade skärvorna. Diagram 52

Figurer1. Utsnitt ur Röda kartan med den aktuella undersökningen

vid Djurstugan markerad. Skala 1:250 000 4

2. Utsnitt ur Gröna kartan med undersökningsområdet

vid Djurstugan och nya sträckningen för E4 markerad.

Skala 1:50 000. 7

3. Spridningen av neolitiska lösfynd i Djurstugans närområde,

registrerade per gård. Till grund ligger den digitala fastig-

hetskartan, här i skala 1:50 000, storruta 12H 8

4. Depåfynd från ett grustag vid Torslunda i Tierp. Foto 9

5. Den digitala fastighetskartan blad i skala 1:25 000, med

forn- och kulturlämningar ur FMIS 10

6. Plan över förundersökningsområdet i form av en rektangel

inom vägområdet, samt karterad fossil åkermark i dess

närhet. Skala 1:3 000 12

7. Plan över förundersökningsområdet med ID för schakt och

anläggningar, samt rutor utan ID. Fossila odlingsytor kanta-

de av röjningsrösen är också markerade. Skala 1:700 14

8. En typisk fossil åkerlämning i Djurstugans närhet, med

stenröjda åkerytor kantade av röjningsrösen. Foto 16

9a. Schematisk förklaring till de sektioner (fria grävenheter)

som grävdes i rännan A221 19

9b. Plan över den rutgrävda ytan om 6 kvadratmeter intill

rännan A221 19

10. Foto över rännan A221 framrensad i plan före undersök-

ning, med stolphålet A206 redan undersökt intill. Foto 20

11. Förekomst av slagen kvarts vid förundersökningen.

Skala 1:400 21

12. Förekomst av neolitisk keramik vid förundersökningen.

Skala 1:400 22

13. Förekomst av brända ben vid förundersökningen.

Skala 1:400 23

14. Förekomst av bränd lera vid förundersökningen.

Skala 1:400 24

15. Plan över undersökningsområdet med gränsen för väg-

området, moränvallen och den fossila odlingsytan marke-

rade. Den avbanade ytan är markerad med nord–sydlig

utsträckning. Skala 1:700 27

16. Panoramafoto över den huvudsakliga undersökningsytan,

motsvarande den gamla odlingsytan inom den hästskofor-

made vallen av morän. Bildmontage 28

17. Plan över arkeologiska objekt med ID, samt rutor vid den

särskilda arkeologiska undersökningen. Skala 1:400 30

18. Plan över området innanför moränvallen med neolitiska

fynd. Skala 1:400 31

Figur- och tabellförteckning

Figur- och tabellförteckning 127

37. Förekomst av brända ben vid både förundersökningarna

och den särskilda arkeologiska undersökningen.

Skala 1:400 54

38. Foto av fyndenhet F6173 i avfallsgropen A3979. Foto 56

39. Förekomst av bränd lera/lerklining vid både förundersök-

ningarna och den särskilda arkeologiska undersökningen.

Skala 1:400 57

40. Förekomst av övriga fynd vid både förundersökningarna

och den särskilda arkeologiska undersökningen. Skala

1:400 58

41. Kalibreringsdiagram för de neolitiska 14C-dateringarna från

Djurstugan 61

42. Fördelningen av fosfatvärden enligt citronsyrametoden

inom provtaget område. Skala 1:750 62

43. Fördelningen av fosfatvärden enligt spot test-metoden

inom provtaget område. Skala 1:750 63

44. Fosfatvärden enligt citronsyrametoden inom den centrala

delen av det provtagna området, med prover tagna varje

meter för strandlinjesök. Skala 1:250 64

45. Fosfatvärden enligt spot test-metoden inom den centrala

delen av det provtagna området, med prover tagna varje

meter för strandlinjesök. Skala 1:250 66

46. Daterat frö av korn från PM6539 i A3979, daterat till 2400–

2200 f.Kr. (1 σ). Foto 66

47. Daterat frö av vete, F275 i A3979, daterat till 2470–2340

f.Kr. (1 σ). Foto 66

48. Djurstuganboplatsen med närområde. Boplatsens lägsta

delar är belägna cirka 38 meter över havet Höjdkurvor

med 2,5 meters ekvidistans. Skala 1:3 000. Karta 67

49. Rekonstruerad strandlinje vid tiden för bosättningen

vid Djurstugan, cirka 2500 f.Kr (4000 BP). Skala

1:400 000 68

50. Mikrotopografi över boplatsområdet vid Djurstugan 71

51. Plan över hus 1 med profiler. Skala 1:100 resp. 1:40 83

52. Stolphål A206. Skala 1:40 84





57. Nedgrävning A3979 (avfallsgrop). Skala 1:40 84




61. Kulturlager A4438 (nedsänkt golvyta). Skala 1:40 84



64. Nedgrävning A6109. Skala 1:40. 85

65. Nedgrävning A4333 och stolphål A6225. Skala 1:40. 85

66. Nedgrävning A6269. Skala 1:40 85

67. Störning A4714 och nedgrävning (utkastlager?) A4735.

Skala 1:20 85



70. Nedgrävning A4301 och stolphål A200400. Skala 1:40 85

71. Fyndenhet F6173 (i nedgrävning A3979). Skala 1:40 85

Tabeller1. Fynd av kvarts vid förundersökningen 21

2. Fynd av keramik vid förundersökningen 23

3. Fynd av brända ben vid förundersökningen 23

4. Fynd av bränd lera vid förundersökningen 23

5. Råmaterial fördelade på vikt och antal 37

6. Slagteknik för avslag och kärnor av kvarts 37

7. Keramiken från Djurstugan, en översiktlig sammanställ-

ning 41

8. Keramikens fördelning på olika kontexter samt på hela

undersökningsytan 42

9. Fördelning av identifierade formelement (kärldelar) 42

10. Mynningsformer 45

11. Dekorfrekvens per formelement (kärldel) 45

12. Absolut fördelning av dekorteknik fördelat per kontext, samt

för all keramik på undersökningsytan 45

13. Absolut fördelning av dekormotiv fördelat per kontext, samt

för all keramik på undersökningsytan 45

14. Absolut fördelning av dekorkomposition fördelat per

kontext, samt för all keramik på undersökningsytan 45

15. Resultat av termiska analyser av keramikskärvor från

Djurstugan 52

16. Resultat av mikroskopering av keramiska tunnslip 53

17. Benfynd från Djurstugan 54

18. Benfynd från den särskilda arkeologiska undersök-

ningen 54

19. Mängden ben i arkeologiska objekt, grävenheter

och fyndenheter vid Djurstugan 54

20. Identifierade arter/klasser i fyndenheter, grävenheter och

arkeologiska objekt vid Djurstugan, antal fragment. Notera

att fyndenhet 6173 ingår i arkeologiskt objekt 3979 55

21. Anatomisk representation för bäver i arkeologiska objekt

och fyndenheter. Fyndenhet 6173 ligger inom det arkeolo-

giska objektet 3979. Antal fragment 56

22. Identifierade fiskarter vid Djurstugan 56

23. Minsta antal individer av fisk i det arkeologiska objektet

3979 (inkl. F6173) 56

24. Anatomisk fördelning för fisk i fyndenhet 6173 i det

arkeologiska objektet 3979 56

25. Anatomisk fördelning för fisk i det arkeologiska

objektet 3979 56

26. Identifierade fiskben i fyndenhet 7287 57

27. Identifierade fiskben i fyndenhet 6108 57

28. 14C-daterade prover och kontexter 60

29. Kronologisk sekvens med de stenåldersboplatser som

undersökts inom E4-projektet sammanfattade 75

30. Sammanställning av resultaten. Halten anges i µg lipidrester

per g keramik. De två första kolumnerna under neutrallipi-

der hänsyftar på fettsyradistributionen 95

Djurstugan - Upplands första bönder? Väg E4, Uppsala-Mehedeby

Documents

Transcript of Djurstugan - Upplands första bönder? Väg E4, Uppsala-Mehedeby