Benskenklädda akajer, gladiatorer och stora vader -sydskandinaviska bronsåldersavbildningar i en...

Benskenklädda akajer, gladiatorer och stora vader

– sydskandinaviska bronsåldersavbildningar i en stridskontext

FREDRIK LUNDSTRÖM

I Sydskandinavien skapades under bronsåldern avbildningar av krigare på hällar, föremål och som figuriner, samtidigt som den grekiska krigföringen utvecklade och uppvisade tungt bepansrade stridsvagnskrigare, homeriska hjältar och hopliter. I större delen av övriga Europa genomgick krigföringen stora förändringar. Denna ”egeiska och europeiska” stridskontext hade vissa kännetecken som stod i kontrast till de som fanns i Främre Orienten vid samma tid. Ett exempel på ett kännetecken för den ”europeiska” krigföringen var benskenan. Det arkeologiska materialet har dock hittills inte uppvisat några fynd av benskenor i Skandinavien (Jensen 2000, s 254-255). Många skandinaviska avbildningar från den här tiden uppvisar däremot människofigurer med uppenbart framhävda vader. Förhållandet mellan dessa vader och benskenorna inom den europeiska krigföringen är därför värt att undersöka. Vilka stridstekniska, kulturella och symboliska dimensioner hade benskenor där de användes? Hur framställdes benskenor och vader i Medelhavsområdet? Vilka samband finns mellan framhävda vader och strid på de skandinaviska avbildningarna från bronsåldern? Diskussionen kring likheter i den materiella kulturen i Medelhavsområdet och övriga Europa under bronsåldern har förts utförligt. Trots att diskussionen inte ryms här bör den nämnas (se istället till exempel Kristiansen & Larsson 2005; Sjögren 2005; Winter 2008; Lundström & Winter).

De stora vaderna på bronsålderns människoavbildningar har länge diskuterats och bland annat tolkats som en social markör, muskler, och/eller ett skönhetsideal. Det sistnämnda har fått forskare att knyta vaderna till en materiell realitet: att se dem som klädda. Rakkniven från Vestrup på vilken figurernas vader är mönstrade med streck har använts som stöd för en sådan tolkning (Marstrander 1963, s 212-214; Karlsson 2003, s 7-11). Ulf Bertilsson har kopplat de framhävda vaderna till den militära sfären och John Coles har explicit tolkat dem som benskenor men implikationerna av ett sådant påstående har inte diskuterats (Bertilsson 1987, s 185; Coles 1990, s 32; jfr Osgood 1998, s 43). Företeelsen att avbilda med framhävda vader har också kopplats till parallella företeelser i Medelhavsområdet (Kristiansen & Larsson 2005, s 312-313, 315).

BenskenanBenskenor är skyddsvapen som bärs för att skydda enbart smalbenen och ibland knäna. Dessa kan också skyddas av separata knäskydd (genouillères). Krigare har genom tiderna ofta klarat sig utan benskenor eller använt andra skyddsvapen för att skydda de utsatta smalbenen. Fram till bronsålderns slut nyttjades bland annat kroppslånga

sköldar av fotsoldater i den egeiska världen och i Mesopotamien. Ett annat alternativ var att bära ett långt kroppspansar som till exempel vissa assyriska krigare gjorde (Yadin 1963, s 13-15, 375-464; Everson 2004, s 24-27; Hamblin 2006, s 56-59).

Benskenan, i sin mest välkända form, som ett stycke brons, mer eller mindre anpassat för vadens form och med syfte att täcka smalbenet var i stort en egeisk och europeisk företeelse. Det äldsta kända benskenefyndet, från ca 1425 f. Kr. tillhör den s k Dendragraven som också innehåller den välkända plåtrustningen. Benskenan är dock utan kända paralleller och hör till en utrustning som är olik den som användes under slutet av bronsåldern. När en större mängd benskenor börjar dyka upp i det arkeologiska materialet och på avbildningar bärs de i första hand av krigare till fots. De äldsta benskenorna av denna typ har återfunnits i den egeiska världen. De kan dateras till ca 1200 f. Kr. och uppträder lämpligt nog ungefär samtidigt med flera vapen och skyddsvapens inträde i den egeiska världen bland annat Naue II- (grepptungesvärdets) och den mindre runda sköldens (Catling 1977; Schauer 1982; Drews 1995, s 176-177; Everson 2004, s 18-19, 22, 55, 64; Taracha 2007). Benskenorna i metall försvinner dock ur det egeiska arkeologiska materialet någon gång efter ca 1150 f. Kr. och existerar inte i materialet som dateras till ca 1150-750 f. Kr. ”Bronsåldersbenskenorna” finns således bara i det arkeologiska materialet under en kort tid: den egeiska bronsålderns absoluta slutfas. Om detta reflekterar en realitet, ett brott i användningen av benskenor, är dock tveksamt . Dateringen av de äldsta fynden av metallbenskenor i övriga Europa är något omtvistad (diskussionen ryms inte här), men de fanns åtminstone i de centrala delarna av Europa runt år 1000 f kr (bild 1). De kopplas också i Europa till förändringar i krigföringen, de mellan hügelgräber- och urnenfelderkulturen. I Främre Orienten nyttjade inte krigarna benskenor (Snodgrass 1964, s 196, 200; Catling 1977; Schauer 1982; Drews 1995; Osgood 1998; Jensen 2000, s 94-97, 254-255; Everson 2004, s 59-60, 100).

Begreppet benskena kan problematiseras. Ett underbensskydd behöver inte bäras för att användas i blankvapenstrid. Underbensskydd av läder bärs till exempel i Odyssén ”civilt” men benämns med samma ord som för benskenor ”knemides” (Drews 1995:

Bild 1 Benskenor (från vänster) a) Iliajac, Bosnien b) Stetten-Teiritzberg, Österrike c) Pon-tecagnano, Italien (Schauer 1982: 128, 141, 146).

190 Fredrik Lundström

176). De militära och civila begreppen smälter således samman. Underbenskydden ökar bärarens skydd mot naturen och människan. Benskenan kan också vara tillverkad av organiskt material som läder. Det finns fog för att se de bevarade benskenorna i brons som en bevarad paradutrustning. Den funktionella utrustningen var sannolikt minst lika ofta gjord av organiskt material trots att nyare experiment också belyst bronsplåtens funktionalitet (jfr Coles 1977; Osgood 1998; Molloy 2007, s 109-110). Krigarna på de mykenska vaserna och freskerna tycks också bära underbensskydd av förgängligt material. Benskenorna i metall var också beroende av en underliggande konstruktion av förgängligt material. En konstruktion som också bidrog till skyddandet av benet (Bouzek 1997, s 93; Everson 2004, s 54; Grguric 2005, s 18, 31-32). Hopliternas kroppsnära benskenor krävde en vaddering för att inte smalbenen skulle skadas vilket den ofta förekommande kantperforeringen visar. Flera av bronsålderns benskenor saknade en sådan perforering och var inte kroppsnära (jfr Schauer 1982). De var därför sannolikt ofta beroende av en självständig vaddering för att ge ett fullständigt skydd. De främsta parallellerna till bronsålderns benskenor är de som bars av de romerska gladiatorerna. Dessa var i varierande grad kroppsnära, saknade kantperforering och snörades runt vaderna med en snörning som fästes genom öglor längs benskenornas kanter. Intressant nog återfinns öglekonstruktionen på de tidiga europeiska benskenorna i motsats till de egeiska (de romerska soldaterna tycks också ha burit benskenor med öglor). Gladiatorerna använde en relativt tjock vaddering av förgängligt material, fasciae, som snördes runt deras vader eller ändå upp på låren (Junkelmann 2000; Shadrake 2005). Fasciaen kunde också bäras utan benskenor. Det är därför bättre att jämföra den sena bronsålderns krigares sätt att bära benskenor med gladiatorernas än med hopliternas.

Benskenornas stridstekniska dimensionerBenskenor blir intressanta att studera rent stridstekniskt då de inte bärs som en del av en helkroppstäckande rustning och ännu mer intressanta då de bärs som ett av få eller till och med som det enda skyddsvapnet. Det är på det sättet som bronsålderns krigare tycks ha burit sina benskenor. Att benskenor hade sådan stor betydelse måste till en inte obetydlig del ha berott på att stridstekniken var utformad på ett visst sätt. Benskenorna tycks också successivt ha minskat i betydelse efter den sena bronsåldern. I hoplitkrigföringen spelade de fortfarande en viktig roll, om än i en annorlunda utformning, men minskar i betydelse under den romerska eran. Benskenans betydelse kan dock redan ha minskat med tiden bland hopliter (Hanson 2000, s 76; Jarva 1995, s 124-127). Bland nästan alla kända gladiatortyper hade däremot benskenorna en framträdande roll.

I europeisk och egeisk forskning brukar benskenan kopplas till de förändringar som krigarens utrustning genomgick vid bronsålderns slut (jfr Drews 1995; Osgood 1998). Som tidigare nämnts kopplas också bland annat slagsvärdet (grepptungesvärdet) och den mindre rundskölden till den utrustningen. Benskenornas funktion och betydelse bör därför kunna kopplas till svärdet och skölden. Den mindre runda skölden erbjöd inget skydd för smalbenen. Samtidigt menar också vissa forskare att slagsvärdet utsatte smalbenen för en större risk än de föregående ”värjorna” (genom den benämningen

Benskenklädda akajer, gladiatorer och stora vader 191

tolkade som stötvapen) (Catling 1977; Drews 1995; Tarlea 2005). Vad man ska komma ihåg är dock att ”bronsåldersvärjorna” också användes för att hugga vilket både stridsteknisk logik och slitspårsanalyser kan bekräfta. Ett svärds egenskaper bör heller inte enbart analyseras utifrån så enkla variabler (Oakeshotte 1996, s 21-36; Kristiansen 1982, 2002; Molloy 2007; Clements 2007). Dessutom använde de romerska gladiatorerna i stor utsträckning stötvapen samtidigt som de bar kraftiga underbensskydd. Det är snarare andra aspekter som bör sökas för att förklara benskenornas framträdande roll.

Smalbenet saknar skyddande fett- och muskellager samtidigt som det är svårt att skydda utan att bära ”klumpigare” skyddsvapen. En krigare kan relativt enkelt sättas ur spel genom en skada mot smalbenet. Striden blev smidigare, mer avancerad och mer dynamisk med benskenor och små sköldar jämfört med stora sköldar och heltäckande och långa rustningar. Det är dessutom lättare att rikta ett slag mot en krigares smalben i mer dynamiska strider som en duell än till exempel i en sköldmur eller liknande taktiska sammanhang. Av dessa anledningar hade smalbensskydden sannolikt en viktig roll i gladiatorstrider (jfr Shadrake 2005; Coulston 2007). Hos romarna kan dock de framträdande benskenorna eventuellt ha samspelat med romarnas kulturella arv som till exempel Iliaden (se nedan) eller de konserverande effekter arenan och duellerna hade på gladiatorernas stridsteknik. Grepptungesvärdets exklusivitet och ”svingradie” innebar sannolikt också att krigarna stred mindre tätt och mer som individer (jfr Drews 1995: 210). Benskenorna speglar därför samtidigt det höga värde bärarna hade under slutet av bronsåldern. Både krigarnas höga värde och den avancerade stridstekniken bör kunna relateras till en tradition av framstående och hård duellkonst. Dueller, som en viktig del av stridskonsten under den europeiska mellersta bronsåldern och den egeiska pre-Naue II bronsåldern, har framhävts genom analyser av bland annat värjor och sigill (Osgood 1998; Târlea 2005; Harding 2006). Det är i ljuset av denna tradition som benskenorna bör tolkas; som ett bevis för den välutvecklade stridskonsten och krigarens anseende. En stridskonst och ett anseende som sannolikt var exklusivt. Ett vapens/skyddsvapens utformning är dock inte alltid en logisk följd av en stridsteknisk och taktisk kapprustning, trots att det måste vara anpassat för en specifik kontext. Närvaron av benskenor behöver inte betyda att dueller hade en viktig taktisk roll under

Bild 2 Fresker från Pylos (Drews 1995: 141; Schofield 2007: 127).


den sena bronsåldern bara att de hade en viktig social roll och att god stridsteknik uppskattades.

Benskenor och vader i framställningar runt MedelhavetDe mykenska freskerna och

vasmålningarna, från den egeiska bronsålderns slut ca 1200 f. Kr., är tillräckligt detaljerade för att visa vilka som bar benskenor eller underbensskydd och i vilka sammanhang. På en fresk från Pylos är det mycket tydligt hur krigarnas benskenor används som ett av flera attribut (Drews 1995, s 140f, 176). Benskenorna bars vid jakt (bild 2), men även av människor utan koppling till vare sig strid eller jakt, vilket en fresk från Pylos visar (Schofield 2007, s 121, 127, 139). De mykenska freskerna återkopplar till problematiken att separera ett skydds militära, civila och symboliska dimensioner. Det är dock tydligt att benskenorna var ett attribut och hade en viktig närvaro under strid och jakt. Benskenor avbildades också i kombination med små runda sköldar, hornprydda hjälmar och spjut som på the Ingot God (”betalmedelsguden”) från 1100-talets Enkomi på Cypern. Av ovanstående avbildningar är det dock endast figurinen från Enkomi där begreppen framhävda vader och benskenor möts. Däremot sammanfaller begreppen i betydelsen av akajernas välkända stående epitet i Iliaden ”benskenklädda eller ”välbenskenklädda”. På senmykenska krukskärvor finns det också krigare avbildade med klädda vader samtidigt som de är stora (bild 3) (Catling 1977, s 143-146, 155; Vermeule & Karageorghis 1982: 130-136).

I den senare grekiska konsten förekommer framhävda vader på krigare. På de attiska yngre mellan- och sengeometriska vaserna (ca 800-700 f. Kr.) framställdes människofigurer i en stiliserad form som kan liknas vid hällristningarnas. Benskenor har dock inte tolkats vara avbildade på någon krigare till skillnad mot till exempel hjälmar och sköldar (Ahlberg 1971, s 48-49). Trots detta finns det exempel på krigare med framhävda vader, som till exempel figurerna på en attisk vas som finns i Köpenhamn (NM 727). Framhävda vader förekommer i vissa fall på de geometriska bronsfigurinerna. Det mest slående exemplet är den geometriska krigarfigurinen från Karditsa i Thessalien (ca 700 f. Kr.). Ytterliggare en thessalisk krigarfigurin är gjuten med framhävda vader. Denna har dessutom inristade mönster vid knäna varför den tolkats bära genouillères (knäskydd) (bild 4) (Vouzaxakis 2004, s 107). Benskenor framställs på de grekiska vaserna när de blir mer detaljerade i och med den orientaliserande stilen ca 700 f. Kr. Vaderna är dock inte längre framhävda.

Bild 3 Senmykenska krukskärvor från Tiryns (Catling 1977: 155).


De nuraghiska krigarbronsfigurinerna från Sardinien är så detaljerade att det är möjligt att analysera benskenornas konstruktion. Den nuraghiska perioden dateras ungefär till övergången mellan europeisk brons- och järnålder. En viktig observation är det faktum att benskenorna utformades på en mängd olika sätt. Den klassiska europeiska benskenan finns representerad, men också större knätäckande, som liknar thraexgladiatorns. I vissa fall skyddar benskenorna snarare knäna som ett par genouillères. Dessutom går det att skönja underliggande vaddering som liknar fasciaen. Figurernas vader skulle i många fall framstå som framhävda om inte detaljrikedomen fanns. I vissa fall tycks överkroppen varit skyddad av ett harnesk och möjligtvis också halsen med vad som också kan vara vaddering eller eventuellt spiraler. Andra krigare skyddas inte på överkroppen utan benskenorna utgör det enda skyddet (bild 5). (jfr Stray 1991).

Hällristningsmotiven i Valcamonica (norra Italien) uppvisar en variation i hur vaderna framställdes. På en ristning från Dos Cui (ca 700-500 f. Kr.) går det att påvisa att de framhävda vaderna sannolikt föreställer muskler eftersom även, vad som ser ut som, armmuskler har ristats (Anati 1999, s 12-14). Det finns dock ristningar där det finns anledning att diskutera benskenor. En ristning från In Vall (nr 4) innehåller krigare vars spjut och sköld är ifyllda. Utöver vapnet och skyddsvapnet är det endast vaderna som är ifyllda. Krigarna på Foppe di Nadro (nr 6) och Zurla (nr 3) har också framhävda vader

Bild 4 Geometriska figuriner (från vänster) a) Karditsa b) Philia (Karouzou 2007: 104; Vouzaxakis: 107).

Bild 5 Nuraghiska figuriner från okända fyndorter (från vänster) a) med benskenor som ge-nouillères b) på traditionellt sätt c) knätäckande (två vinklar) d) med bakomliggande konstruk-tion (tre vinklar) (Thimme 1980: 272, 278-279, 284).


utan att ha armmuskler (bild 6) (Sansoni & Marretta 2002, s 7; Cittadini 2004, s 125, 144-145). Romerska gladiatorer avbildades ofta med benskenor och med underliggande fasciae. På grund av att de bär fasciae skulle vaderna framstå som framhävda om de avbildades i siluett (bild 7) (Junkelmann 2000; Shadrake 2005).

De skandinaviska hällristningarnaVanligtvis dateras hällristningsmaterialet som används i den här undersökningen

till övergången mellan äldre och yngre bronsålder i Sydskandinavien (runt år 1000 f. Kr.) (Malmer 1981, s 83-84). Kristian Kristiansen och Thomas B. Larsson har dock föreslagit att fler människoristningar med framhävda vader kan dateras till den äldre bronsåldern, med stöd i Stockhultfigurinernas datering (Kristiansen & Larsson 2005, s 313). Stockhultsfyndet dateras till period II (ca 1500-1300 f. Kr.). Genom att vestrupkniven dateras till period IV (ca 1100-900 f. Kr.) och de framhävda vaderna förekommer tillsammans med daterbara doppskor från den yngre bronsåldern, tycks företeelsen med framhävda vader ha en utbredning i tid som sträcker sig över större delen av bronsåldern (Malmer 1981, s 83-84; Jensen 2002, s 475)

Vaderna och den militära sfärenDet vore önskvärt att klart bevisa ett samband mellan framträdande vader och

beväpnade människor, ett samband som Ulf Bertilsson ser, för att påvisa närvaron av

Bild 6 Hällristningar från Valcamonica (från vänster) a) Dos Cui b) In Vall c) Foppe di Nadro (Anati 1999: 12-14; Sansoni & Marretta 2002: 7; Cittadini 2004: 125, 144-45).

Bild 7 Gladiatorer med fasciae (ca 100-tal e. Kr.) (från vänster) a) vas från Colchester, England b) equitesgladiatorer på mosaik (nationalmuseet Madrid) (Shadrake 2005: 152, 223).


benskenor. Stora vader förekommer dock också på figurer utan en synlig stridskoppling (exempelvis ”danserskan” på T-255, Fossum 1:2 Hageberget) (Bertilsson 1987, s 185). Att koppla de stora vaderna till den militära sfären i en betydande omfattning är däremot inte svårt eftersom vapen och skyddsvapen är betydelsefulla på bronsålderns hällristningar. Mats Malmers kvantitativa hällristningsundersökningar visar att nästintill alla attribut som människorna bär är vapen (Malmer 1981: 78-79). En reservation bör dock göras för fallosen. Närvaron av dueller på de skandinaviska hällristningarna har betonats flera gånger (Almgren 1977, s 104; Nordbladh 1989). Vapendetaljer är också så tydliga att de används för att datera hällristningar. Det är således ofta vapen och skyddsvapen som kännetecknar de olika människofigurerna. Många människofigurer utan vapen har en oklar identitet. Det är därför inte utan fog man kan argumentera för att det inte går att avfärda en figur som ”icke-kombattant” bara för att den inte bär något synligt vapen. Särskilt inte om den ingår i en så stridsbetonad kontext som danserskan. I de fall där figurerna är sysselsatta med klart icke-stridsrelaterade göromål, som till exempel plöjning eller ”klotsnurrning”, har de inte framhävda vader. Djur framställs till exempel aldrig med stora vader.

De två nästan identiska figurinerna från Stockhult bär inga attribut som säkert kan knyta dem till den militära

sfären, men de har tolkats som bärandes behornade huvudbonader och ursprungligen också yxor (bild 8) (Larsson 1994, s 86-88). Två av figurerna på rakkniven från Vestrup bär hornprydda huvudbonader och yxor. Deras stora vader tycks vara klädda. Om bilden speglar klädselns verkliga utseende rör det sig om ett plagg som är fastsnörat. Det kan dock inte uteslutas att det bara rör sig om att markera en klädsel (bild 9).

En definition av framhävda vaderDet är viktigt att definiera begreppet ”framhävda vader”. Definitionen är central för

analysens resultat. Begreppet har inte problematiserats tillräckligt och det har ofta haft en självskriven betydelse. Mats Malmer definierar framhävda vader som vader vilka är minst en och en halv gånger så stora som benets smalaste del (Malmer 1981, s 76). Malmers definition har hög precision men den ger inte utrymme för subtilare kvalitativa undersökningar. Det är viktigt att skilja mellan figurer

Bild 8 En av Stockhultsfig-urinerna (Montelius 2002: 65).

Bild 9 Vestrupkniven (Jensen 2002: 475).


med ”onaturligt stora” vader och figurer med uppenbart framhävda vader. Detta kan främst göras kvalitativt. Faran med precisa analysbegrepp kan vara att skapa för generella tolkningar av vaderna. Det finns forntida avbildningar där vader framställdes större än vad som kan anses som normalt. De skandinaviska avbildningarna från bronsåldern uppvisar dock i många fall, men inte alla, uppenbart framhävda vader. Skillnaden är att det i dessa framställningar går att skönja en särskild betydelse, kanske inte ensidig, men välkänd för de som avbildade och fick möjlighet att se Bild 10 T-12 A Tegneby 4:3 Aspeberget (Mil-

streu & Prøhl 1996: 45).

Bild 11 Vadframställningar från Bohuslän (Högberg 1995a: 7; Högberg 1995b: 69; Broström & Ihrestam 1998; 2003a; 2003b; Milstreu & Prøhl 1999: 72).


avbildningarna. En synvilla kan också lätt missleda den som undersöker hällristningarnas människoframställningar. Människornas ben framställs utan eller med en separation av lår och vader; som streck eller i två delar. Det blir därför lätt att hamna i fällan att se alla tvådelade ben som uttryck för stora vader när det i själva verket finns en variation. Krigarna på T-12 A Tegneby 4:3 Aspeberget är till exempel framställda med åtskiljda lår och vader men utan någon storleksskillnad; deras ben skulle, mer eller mindre, se ut som streck om vinkeln mellan lår och vader togs bort (bild 10). Samtidigt framhävs också vaderna på krigare utan åtskillnad mellan lår och vader. Vader avbildades således som stora oavsett i vilken stil benen framställdes (bild 11).

Skillnaden mellan figurers vader på enskilda ristningarEnskilda ristningar kan bättre belysa de skillnader ristare valt att göra när de har

framställt ben och vader. På Askum Raä 2 framställs både kombattanter och icke-kombattanter främst som voltigörer. De fyra krigarna i mitten av ristningen har större vader än övriga figurer. Voltigörerna är, liksom djuren, framställda utan framhävda vader eller ens en åtskillnad mellan lår och vader. Det är uppenbart att de stora vaderna är ett attribut som tillförts krigarna när ristaren valt att skilja dem åt från andra figurer på samma hällristning (bild 12). Detalj 4 på Tanum-255 (Fossum 1:2 Hageberget) visar ytterligare en intressant aspekt på hur ristare valt att skilja mellan människor i en enskild kontext. Den innehåller fem krigare i två separata grupper. De tre krigarna i den ena gruppen har stora vader till skillnad mot de två i den andra. Dessutom följs de av vad som ser ut som tre hundar. De två krigarna med smalare vader ser ut att röra sig mot de tre.

Bild 12 Askum Raä 2 (Broström & Ihrestam 1997).


Bild 13 Detalj 4 T-255 Fossum 1:2 Hageberget (Mil-streu & Prøhl 1999: 73).

En av de tre krigarna med större vader vänder sig och rör sig i riktning emot de två krigarna med smalare vader varför han också är framställd som mindre än sina kamrater med stora vader. Krigarnas olika storlek beror därför sannolikt inte på ett värdeperspektiv utan ett avstånd. Skillnaden i vadstorlek mellan de två grupperna kan därför tillsammans med djuren, ha använts som attribut (bild 13). På ett liknande sätt har olika gruppers attribut analyserats på stenåldersstridscenerna från spanska levanten (Gulaine & Zammit 2005, s 103-119).

Benskenor i Skandinavien under bronsåldernEtt antal argument kan användas för att identifiera de framhävda vaderna som en

form av benskenor. Till att börja med visar skillnader i framställningen av vader mellan grupper på enskilda ristningar hur vaderna används som attribut. De går i belysande fall att belägga som krigarattribut (jfr Bertilsson 1987, s 185). Medvetenheten och detaljrikedomen i framställningarna bör inte heller underskattas. Skoavtryck framställs till exempel så tydligt att det går att tolka vilken typ av skor de föreställer (Swann 2001, s 17-23). Subtila skillnader hade sannolikt större betydelse än vad vi idag vill tillskriva dem vilket exemplen från Sardinien och Valcamonica tycks indikera. En kraftig vadklädnad fungerar i vilket fall som helst som ett skydd och skyddsfunktionen blir därför relevant oavsett om klädnaden återfinns på en krigares vader.

Benskenorna från bronsåldern var sannolikt ofta organiska och kunde identifieras som framhävda vader. Krigare med benskenor framställdes med framhävda vader i Medelhavsområdet. De senmykenska krukskärvorna och, i viss mån, epitetet från Iliaden belyser detta starkast. Avbildningarna visar också att underbensskydd kan kopplas till en specifik grupp krigare, ibland sysselsatta med relaterade aktiviteter. I dessa områden användes benskenor under bronsålderns slutskede som sannolikt hade ett mer särpräglat och påtagligt utseende än dem som bars av till exempel hopliter. Den bästa analogin till bronsåldersbenskenornas konstruktion är de romerska gladiatorernas benskenor med deras underliggande fascie. Denna snörade vaddering har likheter med hur vaderna framställs på vestrupkniven.

Den vapenteknik som vanligtvis sammankopplas med benskenan och en stridsteknisk utveckling vid den sena europeiska och egeiska bronsåldern finns representerad i det sydskandinaviska materialet. Hit kopplas grepptungesvärdet (”slagsvärdet”), den


hornprydda hjälmen och den runda, mindre skölden. Grepptungesvärdet gör inträde i Sydskandinavien under period II –samma period Stockhultsfyndet är daterat till. Alla dessa vapen och skyddsvapen återkommer frekvent som attribut på krigare från norra Medelhavet under den sena bronsåldern. Det räcker dock inte med att förklara vaderna som en passiv avbildning av benskenor. Det måste också ha varit viktigt att belysa dem. Genom symboliken som skydden medförde skapades ett attribut som speglade bärarens identitet eller sysselsättning. En krigare behövde ett system av smidiga skydd för att kunna utnyttja en överlägsen stridsteknik i till exempel dueller men användes sannolikt också ofta av en person som behövde färdas snabbt genom snårig terräng. Vissa motiv på de skandinaviska hällristningarna är också symboler som kan övergå i andra symboler eller koncept, till exempel de fotsulor som övergår i hjulkors (Bertil Almgren kopplar detta till en osynlig, anikonisk guds närvaro och symboler) (Almgren 1962, s 61-62). Benskenor behöver därför inte vara det enda dåtidens människor framställde eller associerade med de framhävda vaderna. De kan ha haft en närhet till andra koncept, till exempel vadmuskler. Starka vadmuskler har betydelse i dueller eftersom de underlättar krigarens fotarbete.

Kopplingen mellan de framhävda vaderna på de skandinaviska bronsåldershällristningarna och förekomsten av benskenor i kontinentala Europa bör göras av flera skäl. Kronologiskt överstämmer de mycket väl; för väl för att ignoreras. De indikationer på närvaron av benskenor i södra Skandinavien (och aspekter på förgängliga former av dem) som har diskuterats ovan är inte bara viktiga för analysen av skandinaviska avbildningar utan också för analysen av den europeiska militära kontexten (för en mer utförlig diskussion se Lundström & Winter). Till exempel skulle Stockhultfigurinerna bära de äldsta kända benskenorna/underbensskydden som kan kopplas till ovanstående sätt att strida. Analysen visar också hur diskussionen och resultaten påverkas i och med att förekomsten av organiska och därmed förgängliga material beaktas (jfr de organiska irländska sköldarna i Osgood 1998, s 79).

Finally, at the climax of the ritual—we had got as far as the ”stronger and more potent conjuration”—we both saw, vaguely enough, but yet beyond doubt, parts of a quite definite figure. In particular, there was a helmet suggesting Athene (or horror! Brittania!), part of a tunic or chlamys, and very solid footgear. (I thought of ”the well-greaved Greeks.”)

Aleister Crowley (1954: Chapter LVII)

ReferenserAhlberg G. 1971. Fighting on Land and Sea in Greek Geometric Art. Skrifter utgivna

av svenska institutet i Athen, 4˚, XVI. Stockholm.Almgren B. 1962. Den osynliga Gudomen. I: Proxima Thule –Sverige och Europa

under forntid och medeltid. Stockholm.― 1977. Hällristningarnas tro – Till tolkningen av de svenska hällristningarna

från Bronsåldern. I: Saga och Sed. Hedblom F. (red.). Kungl. Gustav Adolfs Akademins årsbok. Uppsala.


Anati E. 1999. Alpine Prehistory –Becoming History. I: Adoranten årskrift 1999 för Scandinavian Society for Prehistric Art. Underslös.

Bertilsson U. 1987. The Rock Carvings of Northern Bohuslän –Spatial Structures and Social Symbols. Stockholm Studies in Archaeology. Stockholm.

Bouzek J. 1997. Greece, Anatolia and Europe: Cultural Interrelations during the Early Iron Age. Studies in Mediterranean Archaeology vol CXXII. Göteborg.

Broström S-G & Ihrestam K. 1997. Askum Raä 2. I: Arkeologisk rapport 3 från Vitlyckemuseet-Hällritningar från Askums socken Bohuslän. Bengtsson L (red.). Tanumshede.

―.1998. Askum Raä 26:2. I: Arkeologisk rapport 4 från Vitlyckemuseum –Hällristningar från Askums socken Bohuslän, del 2. Bengtsson L (red.). Tanumshede.

―. 2003a. Askum Raä 60. I: Arkeologisk rapport 6 –Askum socken, Bohuslän del 3. Bengtsson L (red.).Vitlycke museum.

―. 2003b. Askum Raä 78. I: Arkeologisk rapport 6 –Askum socken, Bohuslän del 3. Bengtsson L (red.). Vitlycke museum.

Catling H.W. 1977. Beinschienen. I: Archaeologia Homerica. Kriegswesen, Teil 1. Buchholz H-G & Wiesner J (red.). Göttingen.

Cittadini T. 2004. Riserva Regionale delle Incisioni Rupestri di Ceto, Cimbergo e Paspardo. I: Valcamonica preistorica –Guida ai parchi archeologici. Fradkin A & Anati E (red.). Capo di Ponte.

Clements J. 2007. The myth of thrusting versus cutting with swords. I: The cutting edge –studies in ancient and medieval combat. Molloy B (red.). Stroud.

Coles J. 1977. Parade and Display: Experiments in Bronze Age Europe. I: Ancient Europe and the Mediterranean. Markotic V (red.). Warminster.

― 1990. Images of the past –A guide to the rock carvings and other ancient monuments of Northern Bohuslän. Uddevalla.

Coulston J C N. 2007. By the sword united: Roman fighting styles on the battlefield and in the arena. I: The cutting edge –studies in ancient and medieval combat. Molloy B (red.). Stroud.

Crowley A. 1954. Magick Without tears. New York.Dokumentation och registrering av hällristningar i Tanum No. 2 Fossum med

angränsande områden. 1999. Milstreu & Prøhl (red.). Tanumshede.Drews R. 1995. The End of the Bronze Age –Changes in Warfare and the Catastrophe

ca. 1200 B.C. New Jersey.Everson T. 2004. Warfare in Ancient Greece –Arms and Armour from the Heroes of

Homer to Alexander the Great. Stroud.Guilaine J & Zammit J. 2005. The Origins of War –Violence in Prehistory. Oxford.Grguric N. 2005. The Mycenaeans c. 1650-1100 BC. Oxford.Hamblin W J. 2006. Warfare in the Ancient Near East to 1600 BC –Holy Warriors at

the Dawn of History. London.Hanson V D. 2000. The Western Way of War –Infantry Battle in Classical Greece.

Second Edition. Berkeley.Harding A. 2006. What Does the Context of Deposition and Frequency of Bronze


Age Weaponry Tell Us about the Function of Weapons? I: Warfare and Society –Archaeological and Social Anthropological Perspectives. Otto T & Thrane H & Vandkilde H.Århus.

Högberg T. 1995a. Tanum-31 Tegneby 4:3. I: Arkeologisk rapport 1 från Vitlyckemuséet –Hällristningar från Litsleby, Tegneby & Bro i Tanums socken. Bengtsson L (red.). Uddevalla.

― 1995b. Tanum-192 Litsleby 4:1. I: Arkeologisk rapport 1 från Vitlyckemuséet –Hällristningar från Litsleby, Tegneby & Bro i Tanums socken. Bengtsson L (red.). Uddevalla.

Jarva E. 1995. Archaiologia on Archaic Greek Body Armour. Rovaniemi.Jensen J. 2000. The Heroes: Life and Death. I: Gods and Heroes of Bronze Age Europe

–The Roots of Odysseus. Athen.― 2002. Danmarks Oldtid –Bronzealder 2000-500 f.Kr. Köpenhamn.Junkelmann M. 2000. Das Spiel mit dem Tod –So Kämpften Roms Gladiatoren.

Mainz.Karlsson S. 2003. Antropomorfa figurer på hällristningarna –En studie kring

framställningen av kroppen under Sydskandinaviens bronsålder. C-uppsats (otryckt). Göteborgs universitet.

Karouzou S. 2007. National Museum –Illustrated Guide to the Museum. Athen.Kristiansen K. 1982. Kriger og høvding i Danmarks bronzealder –Et bidrag til

bronzealdersvaerdets. I: Struktur och förändring i bronsålderns samhälle. Rapport från det tredje nordiska symposiet för bronsåldersforskning i Lund 23-25 april 1982. Report Series No. 17. Lund.

― 2002. The Tale of the Sword –Swords and Swordfighters in Bronze Age Europe. I: Oxford Journal of Archaeology Volume 21 No. 4. Cunliffe B & Hamerow H & Purcell N & Sherratt A (red.). Oxford.

Kristiansen K & Larsson T B. 2005. The Rise of Bronze Age Society –Travel, Transmissions and Transformations. Cambridge.

Larsson T B. 1994. Bronsåldern. I: Signums svenska konsthistoria. Band 1. Larsson L & Larsson T B & Arrhenius B (red.). Lund.

Lundström, F & Winter, L. manus. Reflections of Combat. South Scandinavian Art and the Origin, Evolution and Function of the Ram and Greaves in the Mediterranean World c 1500-800 BC.

Malmer M P. 1981. A Chorological Study of North Europan Rock Art. StockholmMarstrander S. 1963. Østfolds Jordbruksristninger –Skjeberg. Text. Instituttet for

sammenlignende kulturforskning. Oslo.Milstreu & Prøhl (red.). 1996. Dokumentation och registrering av hällristningar i

Tanum No. 1 Aspeberget.. Tanumshede.― 1999. Dokumentation och registrering av hällristningar i Tanum No. 2 Fossum med

angränsande områden. Tanumshede.Molloy B P C. 2007. What’s the bloody point?: Bronze Age swordsmanship in Ireland

and Britain. I: The cutting edge –studies in ancient and medieval combat. Molloy B (red.). Stroud.


Montelius, O. 2002. Minnen från vår forntid. Gamleby.Nordbladh J. 1989. Armour and Fighting in the South Scandinavian Bronze Age,

Especially´in the View of Rock Art Representations. I: Approaches to Swedish Prehistory –A spectrum of problems and perspectives in contemporary research. Larsson T B & Lundmark H (red.). BAR International Series 500. Oxford.

Oakeshott R E. 1996. The Archaeology of Weapons –Arms and Armour from Prehistory to the Age of Chivalry. New York.

Osgood R. 1998. Warfare in the Late Bronze Age of North Europe. BAR International Series 694. Oxford.

Sansoni U & Marretta A. 2002. Recent discoveries in Zurla and Dos Cuì. I: Adoranten årskrift 2002 för Scandinavian Society for Prehistoric Art. Underslös.

Schauer P. 1982. Die Beinschienen der Späten Bronze und Frühen Eisenzeit. I: Jahrbuch des Römisch-Germanischen Zentralmuseums Mainz 29 Jahrgang 1982. Habelt R (red.). Mainz.

Schofield L. 2007. The Mycenaeans. London.Shadrake S. 2005. The World of the Gladiator. Stroud.Sjögren L. 2005. Minoiskt i norr? : om kulturella influenser från Kreta till Skandinavien.I:

Mellan sten och järn : rapport från det 9:e nordiska bronsålderssymposiet. Goldhahn J. (red.). Göteborg

Snodgrass A M. 1964. Early Greek Armour and Weapons, from the End of the Bronze Age to 600 b.c. Edingburgh.

Stray P F. 1991. Arms and armour of the Nuragic Warrior-Statuettes. I: Arte Militare e Architttura Nuragica. Nuragic Architecture in its Military, Territorial and Socio-Economic Context. Santillo Frizell B (red.). Proceedings of the First International Colloquium on Nuragic Architecture at the Swedish Institute in Rome, 7-9 December, 1989. Stockholm.

Swann J. 2001. History of Footwear –In Norway, Sweden and Finland. Prehistory to 1950. Stockholm.

Taracha P. 2007. Warriors of the Mycenaean “Age of Plate”. I: The cutting edge –studies in ancient and medieval combat. Molloy B (red.). Stroud.

Târlea A. 2005. Playing by the Rules: Swords and Swordfighters in the Mycenaean Society. I: Dacia –Revue D’Archéologie et D’Histoire Ancienne. Vulpe A (red.). Nouvelle Série XLVIII-XLIX 2004-2005. Bukarest.

Thimme J (red.). 1980. Kunst und Kultur Sardiniens vom Neolithikum bis zum Ende der Nuraghenzeit. Ausstellung Badisches Landesmuseum Karlsruhe im Karlsruher Schloss & Museum für Vor- und Frühgeschichte der Staatlichen Museen Preußischer Kulturbesitz Berlin in Berlin-Charlottenburg. Karlsruhe.

Vouzaxakis K. 2004. 7. Figurine of a warrior. I: Games and Sports in Ancient Thessaly. Zafiropouloou D (red.). Athen.

Vermeule E. & Karageorghis V. 1982. Mycenaean Pictorial Vase Painting. Cambridge.

Winter Li. 2008. From Diffusion to Interaction: Connections between the Nordic Area


andValcamonica during the First Millennium. I: The Aegean Bronze Age in the Wider European Context. Papers from a sessionheld at the 11th European Association of Archaeologists Annual Meeting in Cork 2006. Whittaker von Hofsten H (red.). BAR International Series XXX. Oxford.

Yadin Y. 1963. The Art of Warfare in Biblical Lands in the light of Archaeological Discovery. Jerusalem.


Benskenklädda akajer, gladiatorer och stora vader -sydskandinaviska bronsåldersavbildningar i en...

Documents

Transcript of Benskenklädda akajer, gladiatorer och stora vader -sydskandinaviska bronsåldersavbildningar i en...