medusa nr 4 • 2013

Minoiskt möte på klassisk mark

Innehåll 1 Maria Lowe Fri Minoiskt möte på klassisk mark

7 Fredrik Tobin Etruskisk arkeologi i hetluften. Pyramider, döda barn och

en prins som fick byta kön

11 Lars Gahrn Djävulen som ett rytande lejon. En bild från romarnas

djurspel

17 Paula Posner ”Vivus fecit sibi et suis”. Frigivnas gravmonument i Gallia

Cisalpina

23 Cecilia Rodéhn Nikosia. En delad stad – ett delat kulturarv?

29 Birgit Munkhammar Gradiva går igen – i romaner och på bio

36 Ragnar Hedlund Trädgården som plats och idé genom tiderna

38 Recensioner

48 Paavo Roos Medusa som musa

medusa 34:4, 2013 – 39

kriget i slutet av 1940-talet samt jun-

taregimen på 1970-talet. Det är också en historia om klass och politik, där många av byborna blev medlemmar av kommunis-tiska organisationer under efterkrigstiden. Allt detta präglade deras upplevelser av Sverige och arbetet på fabrikerna. Många valde att efter pensionen flytta tillbaka till Gavra, medan andra stannade i Sverige. Gavra är idag en hybridmiljö, där många aspekter av vardagslivet präglas av de in-tryck som återvändarna fick av Sverige. Rö-rande exempel är den rökfria avdelningen i kulturföreningens lokaler i Gavra och de svenskinspirerade trädgårdarna. Det väcker frågor om identitetsskapande, om att vara grek i Sverige och svensk i Grekland.

Gavra. Historien om en grekisk by och dess invånare är en gripande berättelse om folkförflyttningar, politisk förföljelse,

överlevnadsstrategier och familjeband genom 1900-talet. Styrkan med boken är just hur författarna knyter an individ-historier till politisk historia utan att bli sentimentala. En mycket läsvärd bok för alla som är intresserade av Greklands nu-tidshistoria men också högst aktuell i dessa tider av ökad främlingsfientlighet och invandringsskepsis.

Ingrid Berg

Alexandra Pascalidou, Kaos: Ett grekiskt krislexikon, Stock-holm: Atlas 2013, 265 s.Alexandra Pascalidous Kaos: Ett grekiskt krislexikon är en tankeväckande redogö-relse av den ekonomiska, sociala och, inte minst, politiska kris Grekland ge-

nomgår under 2010-talet. Kaos har en effektiv narrativ ryggrad. Pascalidou låter kalla fakta belysa krisens brutala effekter, som att arbetslösheten och självmorden har ökat dramatiskt. Statistiken interfolie-ras med intervjuer, personliga erfarenheter och analyser av situationen. I Kaos får olika sociala grupper komma till tals: flyktingar, invandrare, arbetare, hemmafruar, tjänste-män, överklass, lyxhustrur och politiker. Den sociala desperationen hos flyktingar såväl som medelklass blir grundligt belyst; likaså den blame game den politiska eliten ägnar sig åt.

Någonstans här förbyts mitt positiva intryck av Kaos till frustration över dess brister. De positiva effekterna av Pasca-lidous breda kontaktnät förtas när näs-tan alla som intervjuas presenteras som Pascalidous vänner. Vänretoriken bidrar till att förankra Pascalidou i det grekiska samhället, men efter ett tag undrade jag

kriget i slutet1940 l j

övegenär jhistsentallatidstideinva

AlEhA

neffek ll

40 – medusa 34:4, 2013

varför hon låter sitt narrativ begränsas av sin vänkrets.

Kaos saknar nämligen flera kontexter och perspektiv som är centrala för förstå-elsen av den grekiska krisen. Grekland har sedan åtminstone 1930-talet varit politiskt polariserat längs med en höger–vänster skala. Detta har påverkat såväl politiken som vardagslivet; vänstersympatisörer har drivits i exil, internerats, förföljts och hin-drats från att ha tjänster i den offentliga sektorn – det sistnämnda utgör en reell ekonomisk nackdel på en arbetsmarknad där endast den offentliga sektorn följer av-tal och lagar. Jag är förvånad över att SY-RIZA, det vänsterparti som har kritiserat den rådande politiska linjen tydligast och under de senaste åren vuxit till det största oppositionspartiet i Grekland, inte får komma till tals i Kaos. Den samhällskritik som uttrycks i Kaos vilar i grova drag på

två ben; (1) Grekland har en inkompetent politisk elit – vilket i praktiken är riktat mot partierna PASOK och Nea Dimokra-tia som regerat i omgångar sedan 1974, (2) den förda krispolitiken med nödlån och åtstramningar kostar mer än den sma-kar. Den förvärrar den ekonomiska krisen och leder till en allvarlig demokratisk kris. Detta påminner mycket om den kritik SY-RIZA uttrycker mot den rådande politi-ken. Marginaliseringen av SYRIZA i Kaos blir ännu allvarligare i mina ögon eftersom representanter för det nynazistiska Chrysi Avgi får komma till tals. Fast, Pascalidou ska ha en eloge för att hon vågar ta debat-ten mot den utbredda rasismen i Grekland – inte minst genom att påminna om sin, och många utvandrade grekers, erfarenhe-ter av xenofobi i andra länder.

Kaos dras även med rena faktafel. När Pascalidou till exempel skriver att ekono-

medusa 34:4, 2013 – 41

men Lucas Papademos tillsattes av trojkan (EU, ECB, och IMF) är detta inte bara ett oskyldigt förbiseende av det inrikespoli-tiska rävspelet mellan PASOK och Nea Dimokratia, som just då till varje pris ville undvika både regeringsansvar och nyval, utan detta bidrar även till att cementera en konspiratorisk stereotyp om de makt-fullkomliga utlänningarna. Papademos var en kompromisslösning mellan PASOK och Nea Dimokratia. Pascalidous inifrån-perspektiv naggas också i kanten av typo-grafiska slarvfel, exempelvis inkonsekvent transkribering av grekiska ortsnamn och sammanblandning av hellenistisk med hellensk.

Den historiska kontextualiseringen är ett annat problem i Kaos. Med undantag för Pascalidous familjehistoria sträcker sig Kaos inte längre tillbaka än till 1974 – året då militärjuntan föll. Det är synd, för den nepotism och det klientelsystem som präg-lar den grekiska politiken är långt äldre än så. Rutten byråkrati, mutor, kroniskt då-liga statsfinanser och oförmåga att driva in skatter har varit en politisk realitet allt se-dan tidigt 1800-tal; exempelvis förklarades Grekland bankrupt av premiärministern Charilaos Trikoupis år 1893. Insikten att den politiska eliten är korrupt är utbredd bland greker, och med den följer en djup misstro mot den politiska makten och den statliga byråkratin. Den grekiska krisen kommer inte att lösas om inte denna de-mokratiska avgrundsklyfta överbryggas.

Kaos står och faller med trovärdighe-ten i Pascalidous inifrånperspektiv, Kaos är intressant eftersom hon potentiellt kan avslöja sanningen om krisen. Detta byg-ger på att det görs skillnad mellan vi och dom. Den grekiska kulturen präglas av flera delvis överlappande och ömsesidigt

förstärkande motsatspar. Begreppet dise-mia – ett grekiskt ord som saknas i Kaos – har introducerats av antropologer för att begreppsliggöra detta. Det grundläggande motsatsparet är det mellan det privata och det offentliga. Det finns olika grader av kulturell intimitet; vad man säger och gör skiljer sig kraftigt mellan olika sam-manhang. Det är därför exempelvis som jag, när jag uppfattas som grek, får höra helt andra berättelser om livet i Grekland än vad min svenska fru får höra. En av-görande orsak till att disemia uppkom och cementerades i den grekiska kulturen var hellenismen – idealiseringen av den klassiska grekiska kulturen. Hellenismen fungerar som den nationella ideologin i det moderna Grekland. Men, grekerna har pådyvlats antiken uppifrån och uti-från; hellenismen utmejslades i väst och importerades av den politiska eliten. Avstånden mellan privat och offentligt, medborgare och stat, grek och utlänning är stora – disemia har satt djupa spår i den grekiska kulturen.

Pascalidou avfärdar negativa stereoty-per som att greker jobbar mindre än an-dra och att greker går i pension tidigare än andra. Gott så. Men hon använder sig av positiva stereotyper – grekerna är driftiga, uppfinningsrika och levnads-glada – för att förklara dagens situation. Disemia, det mentala avståndet mellan vi – det grekiska folket – och dom – den grekiska politiska eliten, staten och ut-länningarna – reproduceras som en för-klaring av den grekiska krisen. Med tan-ke på Pascalidous kamp mot rasism blir jag förvånad över att hon använder sig av kulturella stereotyper i den utsträckning som hon gör.

Johannes Siapkas

Tidskriften ges ut med bidrag från

God jul och gott nytt år!

Den som vill diskutera antiken eller kom-mentera nånting i tidningen är välkommen att gå med i Facebook-gruppen “Medusa – Sveriges största tidskrift om antiken”!

MEDUSA 34:4, 2013

d – medusa 34:4, 2013

Läs om hur politik och konflikt formar historieskrivningen och hur kulturarvet används på Cypern. Öns historia beskrivs å ena sidan som starkt kopplad till den grekiska antiken och å andra sidan som en plats med ett mångkulturellt arv.

I det romerska samhället var befolkningen indelad i tre kategorier: friborna, frigivna och slavar. Att vara frigiven var en status som var viktig att visa upp och som manifesterades i ord och bild på de frigivnas gravmonument.

Med inte mindre än fyra bokrecensioner kan detta nummer av Medusa också ge vägledning i jakten på den perfekta julklappen!

Posttidning BReturadress:Institutionen för arkeologi och antikens kulturStockholms universitet106 91 STOCKHOLM