På spaning efter svenska valar 1

På spaning efter svenska valarAv Ingvar Svanberg

I början av 1960-talet – det kan ha varit någon gång runt 1963–64 – tog minmor med oss ner till Karlskoga centrum där vi skulle få titta på en val. Jagminns inte så mycket av den, men jag kommer ihåg att den låg på en lastbiloch att vi fick betala inträde för att komma innanför en inhägnad där vi kun-de se på djuret. Det luktade speciellt på något sätt. Jag minns även platsenvid sidan av Stadshotellet där lastbilen var uppställd. I varje fall gjorde detså stort intryck på mig, att de 20–30 minuter det kan ha handlat om, har etsatsig fast i minnet. Jag har då och då tänkt på den där döda valen, som manännu i början av 1960-talet kunde slå mynt av för en fortfarande inte blase-rad åskådarskara.

Större uppmärksamhet väckte nog den val som 1489 strandade i Edebo-viken i norra Uppland. Det var en storval – sannolikt en nordkapare (Euba-laena glacialis) – som kommit in i viken under högvatten, men när vattnetsvallade ut igen strandade den och allmogen på platsen var inte sen med attge sig på den. Denna val omtalas i Gråbrödraklostrets diarium, som möjlig-gjort tidsbestämningen, och dess öde skildras i Stora rimkrönikan från om-kring 1500, där det heter »Thet war storth wnder, böndher huggo honomsunder». Drygt hundra år senare skriver Johannes Messenius att »roskarlomsmakade then wäl, som slå honom medh list ihiäl». Uppenbarligen fick denstrandade valen tjäna som föda åt befolkningen i Roslagen (Svanberg2006b, 2008b).

VALAR I KULTURHISTORIEN

Historieskrivning är ett mänskligt påfund och blir av nödvändighet nästanalltid antropocentrisk. Vi bör ändå komma ihåg att människans relationer tillandra arter utgör en viktig del av kulturhistorien. Jag tror inte vi kan förståhistorien utan att också undersöka hur djur påverkar mänskliga samfund ochvice versa. Det är därför en viktig uppgift – inte minst för etnobiologer – attstudera de biokulturella domäner som uppstår i mötet mellan djur och män-niska (Broberg 2004; Kalof 2007; Svanberg 2007). Valar har förstås inte va-

Föredrag vid Kungl. Gustav Adolfs Akademien i Uppsala vårsammankomst den 18 April2007.

2 Ingvar Svanberg

rit någon del av vardagen i Sverige, även om de förekommit i olika samman-hang och därför också utgör en del av vår kulturhistoria. Det är också givan-de att studera samspelet mellan människor och valar. Dessa djur tycks näm-ligen alltid ha skapat en särskild spänning för människor och varit en källatill förundran och gett upphov till en rad skildra reaktioner (Peterson 1993;Cohat & Collet 1997; Paxon, Knatterud & Hedley 2005; Svanberg 2006b;Szabo 2005; Barthelmess & Svanberg 2006; Ægisson & Hlíðberg 2008). Idet följande vill jag försöka ge några exempel på valens betydelse i svenskfolkkultur.

Vill man verkligen spana efter valar och samtidigt få en insikt i vilken be-tydelse de kan ha för folkkulturen bör man istället för Sverige bege sig tillvad som brukar kallas Västnorden, det vill säga Norge, Färöarna och Island,eller norrut till mer arktiska områden. På västnordiskt håll har de marinadäggdjuren spelat en viktig roll för människans försörjning ända fram tillvåra dagar och för exempelvis de arktiska och subarktiska folken har dennaresurs varit en förutsättning för deras överlevnad (Clark 1947). Fortfarandebedriver färingar, i princip efter samma principer som under medeltiden,husbehovsjakt på grindval (Globicephala melaena). Denna jakt är djupt för-ankrad i den färöiska identiteten (Joensen 1976). Även näbbvalen (Hy-peroodon ampullatus) är föremål för fångst och spelar alltjämt en viss roll ifäröisk folktro (Matras 1961). I Norge och på Island har fångst av vikval(Balaenoptera acutorostrata) en stor symbolisk betydelse och utgör även enicke föraktlig marin resurs.

VALAR LÄNGS SVENSKA KUSTEN

I Sverige är däremot förekomsten av stora valar, trots en mycket lång kust-linje, ganska begränsad. Tillsammans med den danske zoologen Carl Chris-tian Kinze håller jag på att kartlägga fynd och observationer av valar iSverige sedan medeltiden fram till våra dagar, vilket kommer att redovisasi en särskild publikation. Vi har i varje fall kunnat konstatera att ett tjugotalarter har påträffats. De flesta observationer har gjorts i Bohuslän, men äveni Halland och längs skånska kusten; tillfälligt har valar också konstaterats ialla andra kustlandskap. Vi räknar med inte mindre än 150 dokumenteradestrandningar före år 1900 (jfr Bernström 1959; Lepiksaar 1966). Tidigarehar ofta tillfälligheter gjort att fynden registrerats, numera behandlas obser-vationer och strandningar av valar som förstasidesstoff i massmedia. Valarförblir intressanta, uppenbarligen, till och med i form av ruttna kadaver somflyter i havet utanför kusterna.

Den enda regelbundet förekommande valarten på svenskt vatten är tum-laren (Phocoena phocoena), som varje sommar vandrar in i Östersjön ochsöker sig ända upp till Bottenviken. Den är känd under en rad folkliga be-nämningar: förutom tumlare det västsvenska nisa och sydsvenska marsvin;

På spaning efter svenska valar 3

från flera håll i Bohuslän finns också belägg för marso och marsugga (Fri-dell & Svanberg 2007:136–138).

Tumlaren var i äldre tid föremål för jakt i Sverige. Särskilt längs skånskakusten togs den med särskilda stormaskiga marsvinsgarn under höstvand-ringarna, något som finns omnämnt redan på 1500-talet och förekom i Öre-sund ännu vid 1800-talets mitt. På andra håll har tumlaren långt in på 1900-talet skjutits med gevär. Den dödades enbart för späckets skull som kokadestill tran. Detta tran användes i de speciella öppna oljelampor av järn sombrukades av allmogen längs kusterna i södra Sverige, men fettet kunde ock-så nyttjas för att smörja stövlar med. Skinnet hade ingen användning ochköttet ratades i allmänhet som människoföda, även om det enligt AndersTidström 1757 hände att fattiga tog hand om det. I övrigt fick det duga somsvinföda (Svanberg 2001a, 2001b). Men det fanns de som lät sig smaka.Bonden Pål Olsson på Arnön uti Rogsta socken i Hälsingland berättade ibörjan av 1700-talet för prosten Olof Broman att köttet av tumlare smakadebättre än det från säl (Broman 1912–54: 663).

Carl von Linné menade att tumlaren var en underutnyttjad biologisk re-surs och under sin resa 1741 beklagade han att varken ölänningar eller got-länningar jagade tumlare, trots riklig tillgång på arten längs dessa öarskuster. »Det är undran värdt, at ingen flit och konst lärt fånga dem, utan atde endast skola få gå oskattade», heter det (Linnaeus 1745: 198). Det kannämnas att i Danmark var tumlaren för bara några årtionden sedan alltjämtföremål för regelbunden fångst, och dess kött serverades i början av 1960-talet på restauranger även i Köpenhamn (Svanberg 2005c; Nellemann2007).

TAXONOMI OCH SYSTEMATIK

Eftersom valar inte varit särskilt vanliga längs de svenska kusterna finns detganska få genuina folkliga benämningar på andra arter än tumlare. Fynd ochobservationer har inte varit tillräckligt vanliga för att ge upphov till någonfolklig valtaxonomi i Sverige. Möjligen är sillfösare, som finns belagt från1784 och senare, en folklig benämning från Bohuslän. »De gamla fiskarenaderstädes omtala ännu, hvilken mängd af dessa Hvalar visade sig der och be-bådade ankomsten af den efterlängtade Sillen, som han ansågs på Guds be-fallning, drifva till kusten», skriver zoologen Sven Nilsson 1847 (Nilsson1847: 638). Under de stora sillperioderna på 1700-talet uppträdde sannoliktsillvalar ofta utanför Bohuskusten och observerades av fiskarebefolkningen.Sillfösare anspelar på folkliga föreställningar – kända också från övrigaNorden – om att den jagar sillen in mot kusten. Benämningen, som innefat-tar också andra bardvalar såsom sejval och vikval, har sin motsvarighet i is-ländskans síldreki och färöiskans sildreki (Lindquist 1994: 419, 527–528;Lockwood 1995).

4 Ingvar Svanberg

Såsom jämförelse kan nämnas att man i Västnorden redan under medel-tiden hade en välutvecklad valtaxonomi, något som framgår av den fornnor-ska Konungsskuggsjá ’Kungaspegeln’ från 1200-talet, av isländska þulur iSnorre Sturlassons Edda, av det senmedeltida Fiskakvæði från Färöarna, avPeder Claussøn Friis’ skildring av Nordnorge från 1500-talets senare hälftsamt av Jón Guðmundssons skildring av djurvärlden på Island vid 1600-ta-lets mitt (Friis 1881; Nordgård 1921; Hermannsson 1924; Grundtvig &Bloch 1967; Bernström 1975; Lockwood 1995).

Möjligen förmedlar Sigfrid Aron Forsius, som skrev den första naturläranpå svenska 1611, fragment av en valtaxonomi. Han baserar delvis sina upp-gifter om valar på egna erfarenheter från Ishavskusten (hans avbildningar ärdäremot säkert inspirerade av Konrad Gesners böcker) som han besökte un-der en svensk gränsmätarexpedition i början av 1600-talet. I sitt manuskriptPhysica Eller Naturlighe tings Qualiteters och Egendomars Beskrijfuelseberättar han om fyra slags Cete eller Balaena, det vill säga valar, nämligentrollhuaal, skaalhuaal, suartehuaal and fiskehuaal. Ingen av dem kan utanvidare identifieras med nu kända arter. Med fiskval kan möjligen avses sill-val eller vikval; med skalval kan vi kanske känna igen knölval; och benäm-ningen svartval bör kunna stå för nordkapare. Men det är förstås bara giss-ningar (Svanberg 2005b, 2008a).

Trollval känner vi däremot som ett folkligt taxon i Norge, Färöarna ochpå Island. Denna valbenämning återfinns också i Olaus Magnus egen kom-

Fig. 1. En trollval (trol-hual) enligt Olaus Mag-nus Carta marina 1539.

På spaning efter svenska valar 5

mentar till Carta marina från 1539. Där avbildar han nämligen en val (fig.1) som han beskriver på följande sätt:

„L Bezaigt das underueylen die schifleut uerssen ihren ancker auff die grossenualuisch und maine sy haben ain gutten grunt trossent aboer sy uerde flux um-bracht so sy nit firsichtig sein der uorgenannte ualuisch in den landen genanttrolual das ist auff teiitsch die teiifel ualen» (Olaus Magnus 1912: [5]).

Det finns flera förslag till vad som kan avses med trollval, men en möjligtolkning är att det helt enkelt var en folklig benämning för den nu i Atlantenhelt utrotade gråvalen. Forsius uppger att djuret är »stoort och grått till färg-han, och är thet skadheliggheste slagh, som sigh icke wäl af menniskian för-drijfua later» (Forsius 1952:152). Det skulle såväl i utseende som beteendekunde överensstämma med gråvalen. Särskilt samerna visste hur man kundefördriva närgångna trollvalar med hjälp av bävergäll (Svanberg 2005a). Be-nämningen trollval levde kvar ännu under 1800-talet i Norge och hade dåmöjligen överförts till andra valar (Svanberg 2005b, 2008a).

Hur såg man då på valarnas systematiska hemvist i den folkliga biologin?Det vet vi inget om. I litteraturen förmedlas en lärd tradition känd sedan Pli-nius att valar var fiskar eller rentav monsterfiskar (Matthews 1978). Så upp-fattades de också av svenska författare från Olaus Magnus och framöver.Även Linné räknade länge valarna till fiskarna, och det var förmodligenförst efter att han hade sett en lavering av en vid Fredrikshald i Norge den13 november 1749 strandad näbbvalsko som Linné ändrade sig. Näbbvalenär avbildad med en kalv och navelsträng samt med tydliga mjölkkörtlar (Fig.2). I den tionde upplagan av Systema naturae, som utkom 1758, överfördeLinné valarna till klassen Mammalia, däggdjur (Linnaeus 1758: 75; Barthel-mess & Svanberg 2006).

Fig. 2. Näbbval strandad vid Fredrikshald i Norge den 13 november 1749 enligt en lavering påLinnés Hammarby. (Foto Tommy Westberg, Uppsala universitets konstsamlingar.)

6 Ingvar Svanberg

STRANDADE VALAR

Hur som helst så har strandningar och uppträdanden av valar längs västkus-ten varit så pass vanliga att man har man haft relativt realistiska föreställ-ningar om dessa djurs natur. Vid den bohuslänska kusten var strandade stor-valar tillräckligt ofta förekommande för att enbart ses som en råvarutillgångsom skulle tas tillvara. Med yxor högg man upp valarna och använde fenor-nas kött till föda, kokade fettet till tran, sparade ryggkotorna till pallar ochhuggkubbar samt satte upp käkbenen som grindstolpar (Bernström 1959; jfrPax 1938).

Länge bevarade skelettdelar har ännu in på 1900-talet påmint om sådanastrandningar. Käkbensgatan i Göteborg har fått sitt namn för att det tidigarestod en portal av käkben där (Magnusson 1992). Många sommargäster harockså kunnat beundra valkäksportalen vid ångsbåtsbryggan på Käringön iBohuslän. Liknande portaler finns på andra håll i Europa (Fig. 3).

Åtskilliga historiska strandningar finns väl dokumenterade och valarnahar därför till och med kunnat artbestämmas (jfr Kinze 1995). Vad det varför jätteval som drev i land vid Marstrand den 18 februari 1646 undandrarsig dock vår bedömning. Däremot anträffades en kaskelot (Physeter macro-cephalus) i slutet av november 1718 vid Stora Överön i Bohuslän. »Utafryggknotarna hade en bonde några, dem han brukade till stohlar ochstabbar», skriver läkaren Carl Alstrin, som på plats några månader senarerapporterade om den strandade kaskeloten på Stora Överön, i sin resedag-bok. Zoologen Axel Leonard Jägerskiöld, som en morgon i mars 1926 lågoch läste ett utdrag ur Carl Alstrins dagbok i Göteborgs Handels- och Sjö-fartstidning, kunde med hjälp av beskrivningen konstatera att han därmedfunnit en för Sverige ny valart (Barthelmess & Svanberg 2008)! I februari1735 strandade en förmodad knölval (Megaptera novaeangliae) vid Kos-teröarna som styckades och mättes upp (Bernström 1966).

På flera håll i Sverige har observationer eller strandningar av valar i äldretid, liksom på andra håll i Europa, tolkats ominöst. Kyrkoherden i SanktaClara kyrka i Stockholm, Simon Isogæus, framhöll exempelvis 1714: »NärHwalfiskar låta sigh se i thet faarwatn the eij gemenligen wistas», så ansesdet vara »onda portenta» (Isogaeus 1714: 1040–1041). Den nyss omtaladekaskeloten vid Stora Överön i Bohuslän strandade i november 1718 straxföre Karl XII:s död, något som Carl Alstrin också noggrant noterade i sindagbok.

Längs Östersjökusten har uppträdande och strandningar av större valarvarit betydligt ovanligare och där väckt berättigad uppmärksamhet. Närstorvalar siktats i Östersjön har det varit så pass remarkabelt att det därförgett nedslag i källorna. Från Stockholm rapporterades 1546 »een stoor Fiskoch vnderligit Diur» som »blåste och prustade watn ifrån sigh» som höll tillhamnen. Denna val väckte uppenbarligen stor uppmärksamhet. I kyrkoher-de Petrus Magnis anteckningar från 1596–1608 i Ålems kyrkobok omnämns

På spaning efter svenska valar 7

fem valar som vid Maria himmelsfärdsdag den 15 augusti 1605 siktades vidRunnö i Kalmar sund (Edman 1985). I Ystad strandade den 12 november1709 en storval – den finns avbildad på ett inte särskilt realistiskt ettblads-tryck – och sågs som ett tecken på oroliga tider. Carl Kinze menar att detkan ha rört sig om en gråval (Eschrichtius robustus), i så fall en av de sistasom strandade i Europa, eftersom arten helt dog ut i Atlanten några årtion-den senare (jfr Lindquist 2000).

VALAR I INLANDET

För inlandsbor var valar däremot länge något man enbart kände till genomBibelns uppgifter om Jona och valfisken (Jona 2:1). Motivet återfinns blandannat i kyrkmålningar, exempelvis i Härkeberga kyrka i Uppland. Menkonstnären i Härkeberga – Albertus – hade inga realistiska kunskaper omvalar, det är frågan om en ren fantasiprodukt. Historien om hur profetenJona slukades av en valfisk har förstås fascinerat generationer av åhörare.De senaste hundra åren har läsare också bestämt avvisat uppgiften som heltosannolik – valar förmår inte sluka människor – något som kunde ge upphovtill kritiska diskussioner i skolornas kristendomsundervisning. I den senasteBibelöversättningen är emellertid valfisken ersatt mot en »stor fisk».

Allmogen i inlandet kunde dock, när de plöjde eller grävde, faktiskt träffa

Fig. 3. Portal av käkar från en blåval vid skolan i Oyrarbakki, Färöarna. (Foto Ingvar Svan-berg.)

8 Ingvar Svanberg

på fossila valben i jorden. Dessa fynd fordrade en annan tolkningsram, vil-ket såväl Bibeln som folktron tillhandahöll. Jordfynden kunde nämligen sessom lämningar efter jättar vilka en gång hade bebott jorden. Att placera sto-ra kotor och revben – kallade kotor, jätterev och jungfruben – som ett slagsbevis för förekomst av forntida jättar är känt sedan senmedeltiden. Det finnsskriftliga underrättelser från enskilda kyrkor på svensk botten redan från1500-talet (Skåne). Riksantikvarien Johannes Bureus sammanställde om-kring 1600 en lista över sådana ben efter jättar i svenska kyrkor. Han nämnerrevben i Skärkinds kyrka (Östergötland), Lagga kyrka (Uppland) och Lundakyrka (Uppland) samt ett »Axlebeen i Gråmunke Klöster» i Stockholm (Bu-reus 1886: 201). Hans Nielssøn Strelow ger 1633 en utförlig bakgrund tillde valben som förvarades i Sankta Maria kyrka (domkyrkan) i Visby:

»Emellom Kong Harild Hylletand, i Danmarck, oc Kong Ring i Suerrig, var enstoer Krig Ar Christi 326 udi huilcken Krignesnis Jomfrue Wissna, at hafueværit Fendrick, och er aff Sterck Odder den ene Haand affhuggen ocmeenissame Jomfruis Been de store som findes at være til en Amindelse Vore FrueKircke i Vissby» (Strelow 1633:118).

Ben i ytterligare några uppländska kyrkor nämns i en reseberättelse av IonHaquin Rhezius 1635. I riksantikvarien Johan Hadorphs upprop om rann-sakningar efter antikviteter 1666 efterfrågades spår efter jättar, däriblandJättebeen, vilket dels ger oss möjligheter att belägga sedvänjan i äldre tid,dels vittnar om det intresse man då hyste för jättar. Åtskilliga uppgifter omjätteben i kyrkor rapporterades in. Sammantaget finns valben belagda frånett tjugotal kyrkor i Sverige: 2 i Skåne (Herrevads klosterkyrka, Kviingekyrka), 3 i Västergötland (Forshem, Skara domkyrka, Torestorp), 3 i Öster-götland (Skärkind, Askeby, Östberga), 1 på Gotland (Sankta Maria kyrka),1 i Södermanland (Överjärna), 8 i Uppland (Edebo, Edsbro, Gräsö, Lagga,Lunda, Riala, Veckholm, Österunda), 2 i Stockholm (Riddarholmskyrkan,Maria kyrka), 1 i Värmland (Botilsäter) samt 1 i Dalarna (Husby). I flera fallhar man förknippat dessa ben med tidigare förekomster av jättar (Svanberg

Fig. 4. Per-Arvid Säves teckningar av valben – möjligen en grönlandsval – i Visby domkyrka.Kotorna till höger (6a–b) är från en torsk (Uppsala universitetsbibliotek).

På spaning efter svenska valar 9

2006a). Dessutom föreligger uppgifter om gamla valben från några slotts-samlingar (Stockholm, Skokloster, Gävle).

Sedvänjan att placera valben i kyrkor är känd även från våra grannländer:Finland (Närpes, Jakobstads landskyrka), Danmark (Sanct Nicolai kyrka iMiddelfart) och Lettland (Riga). Blickar vi ut i Europa hittar vi upphängdavalben i kyrkor och stadshus lite varstans. Från Storbritannien nämns valbenfrån åtminstone nitton kyrkor enligt Nicholas Redman (2004); i Italien finnsbelägg från tolv kyrkor. Även i Nederländerna och Tyskland finns åtskilligavalben i kyrkor. Klaus Barthelmess meddelar att det finns uppgifter omminst 200 ben av valar som hängt eller fortfarande hänger i europeiska kyr-kor, slott och stadshus. En pågående inventering – Worldwide whale boneinventory project – tycks visa att det finns ännu fler.

I övriga länder har man i allmänhet sett benen i kyrkorna som just valben.Dock inte i Sverige, utan där har de ofta tolkats som jättars ben. Det anslutertill vissa polska och centraleuropeiska traditioner, där man på sina håll ocksåsett de bevarade benen som ben från jättar. I den polska staden Sulechow,tidigare Zullichau, berättades av den förutvarande tyskspråkiga befolkning-en att benet som finns i den lokala kyrkan skulle ha tillhört jätten Schreck.Tyska sägner berättar om en hotfull jätte, men i polska versioner är det envälvillig sådan. Vid västra ingången till katedralen i Krakow finns ett bensom sägs härröra från en drake, som dräptes av jätten Krak, staden Krakowsgrundare. I kyrkan i den slovenska byn Crngrob finns ett revben som sägsvara efter en jättinna som en gång samlade sten i floden Sava för att hjälpabyborna vid deras kyrkbygge. Hon stod med ett ben på Smarna Gora vidLjubljana och ett på Sarmjetna Gora i Kranj. Men mitt i arbetet drabbadeshon av en förkylning och avled. För att hedra henne lät man hänga upp ettrevben i kyrkan. Det droppar från revbenet och när den sista droppen fallitskall Domedagen komma (Koman 2000: 35–36).

Under 1600-talet var tron på jättar fortfarande utbredd bland allmogen iSverige, vilket protokollen från tidens rannsakningar efter antikviteter germånga prov på (Bringéus 1995). Stöd för att jättar tidigare hade bebott jor-den återfinns också på flera ställen i Bibeln, exempelvis 1 Mosebok 6:4(»Vid denna tiden, liksom också efteråt, levde jättarna på jorden»). I den lär-da traditionen var jättarna länge Nordens ursprungliga invånare. Naturfors-karen Sigfrid Aronius Forsius, som trodde på deras tidigare existens, hänvi-sar till Bibelns berättelser för att förklara att jättarna var utdöda: »Och hafu-er Syndafloudhen i synnerhet för theras stoora öfuerdådighet och ogudhach-tighet skull kommit i werlden, till att fördärfua och wthrota them» (Forsius1952: 247). Ämnet jättar kom att engagera flera av stormaktstidens betydan-de vetenskapsmän. Olof Verelius och Olof Rudbeck d.ä. menade att Nordenbebotts av stora jättar som göterna sedermera hade drivit ut. Jordfynd av sto-ra ben utgjorde viktiga bevis för detta. Rudbeck ställde sig emellertid kritisktill att alla sådana ben skulle härstamma från jättar, utan en del ben härrördesnarare från djur, menade han (Jensen 2002: 230).

10 Ingvar Svanberg

Att tolka de subfossila skelettdelarna som jättars ben bör därför ses somen naturlig konsekvens av såväl folkliga föreställningar som tidens lärdaoch teologiska uppfattningar. Jättarna figurerade också i vissa upphovssäg-ner, särskilt för kyrkbyggen, där kanske berättelsen om jätten Finn somkyrkbyggare är den mest välbekanta i nordisk tradition. I 1600-talskälloranges att jättebenen i kyrkorna är funna antingen på den plats där kyrkan ärbyggd eller att de härrör från den jätte som en gång uppförde kyrkan.

Men man har uppenbarligen inte nöjt sig med jordfynd, utan tillvaratagnaben från strandade valar har också varit föremål för handel. Den val som1489 strandade i Edeboviken styckades och skelettresterna såldes vidare.Därför finns eller fanns ben från denna val inte bara i Edebo kyrka, utanäven i andra uppländska kyrkor, exempelvis Lunda, förmodligen också Eds-bro, Lagga och Riala, kanske också ytterligare nu försvunna ben från upp-ländska kyrkor. Senmedeltidens kyrka fann det uppenbarligen lämpligt attpåminna kyrkobesökarna om Syndafloden och forntida jättefolk. Allmogenpå den uppländska landsbygden, som inte hade några erfarenheter av valar,kunde inte heller annat än acceptera kyrkans påstående om att det var jätte-ben. Några alternativa möjligheter till tolkningar förelåg inte (Svanberg2008b).1

TVIVEL UTSÅS

Valforskningen gjorde emellertid framsteg och de lärde i Sverige tog del avvad som skrevs om valar ute i Europa. År 1694 lades exempelvis avhand-lingen De Balaena under Andreas Drossanders presidium fram, med infor-mation om bland annat valarnas anatomi. Benen efter jättar i kyrkorna bör-jade ifrågasättas. Christopher Polhem skriver 1712 att han höll före att be-nen

»eij wara så gambla, at dhe medh någon synda flod warit hijt fördha; utan somdhe gamble giöter farit widt omkring i wärdhen, och har welat bewissa sinamesta proff i tapperhet, ia och sökt betiena sig till hielp aff sådhane diuhr somwarit starcke i synerhet elephanter, kan ske och andra, som nu ähre utödde, sålerer dhe ofeltbart fördt sådhane in med sig i Swerie, dem dhe omsijdher lemb-nat sin begraffning tillijka med sig».

1 De flesta benen är numera förkomna, men några av dem finns alltjämt bevarade: ett revben,enligt uppgift från en subfossil späckhuggare (Orcinus orca) finns i Skärkinds kyrka, Öster-götland; 2 kotor av ursprungligen fem från Visby domkyrka, möjligen av grönlandsval (Bala-ena mysticetus) finns på Gotlands länsmuseum; 2 ryggkotor av en förmodad nordkapare för-varas i Edebo kyrka och ytterligare ben av samma val finns i Lunda kyrka och Riala kyrka(Uppland). De subfossila benen från en grönlandsval som blev funna i ett dike 1705 och för-varades i Skara domkyrka fram till 1710 finns nu på Evolutionsmuseet i Uppsala; ett subfos-silt revben av en näbbval (Hyperoodon ampullatus), omnämnt första gången 1740, förvarasfortfarande i sakristian till Dala-Husby kyrka. Den ryggkota som på 1850-talet ställdes ut iGräsö kyrka tillhör Evolutionsmuseet i Uppsala. Dessutom finns en tand av narval (Monodonmonoceros) i en lampkrona i Brahekyrkan på Visingsö.

På spaning efter svenska valar 11

Samma uppfattning hade den unge Emanuel Swedenborg som i en skrift1719 konstaterade att funna stora ben från Vånga i Västergötland var resterav »en Hval eller annan stor Fisk» och inte ett benrangel efter »en SwenskPolyphemos eller Cyclops, som har smidt Vulcani Wapn här för GudenMars, eller någon annan af the Göthiska Hieltar eller Bråkare».

De linneaner som hade möjlighet att undersöka bevarade »jätteben» kun-de också fastslå att det i stället rörde sig om valben. Så gjorde Carl von Lin-né själv vid sitt besök i Visby 1741, där han torrt kunde konstatera att jättek-vinnan Visnas ben »woro wärkeligen Hwalfiskben» (Linnaeus 1745: 165).År 1765 fördes en debatt i Vetenskapsakademiens handlingar om några ben-fynd som prästen Tiburtz Tibertius tolkade som lämningar av forna jättar.Inlägget bemöttes skeptiskt av linneanen Roland Martin, som själv 1758deltagit i valfångst vid Spetsbergen: »Det mästa, som förmäles, både uti an-dra Böcker och uti våra gamla Sagor, om Jättar, Resar, eller människor afofantligt längd, synes vara diktadt eller allenast grundadt på lösa sägner ochopåliteliga berättelser», skriver han. I själva verket handlar det vanligen omdjurben noterar han. Det är flera gånger hänt att »stora Djurs ben» blivit»tagne för människo-ben. Auctorer vittna, at hälst Ben och Squeletter afHafs-djur blifvit samlade och utgifne för Jättars öfverlefvor» (Martin 1765).

Att en ny tid randades anar man av hur man tog tillvara den kaskelottjur,som i november 1749 strandade utanför Hunnebostrand. Ett par eleganta av-bildningar av denna kaskelot finns fortfarande i Kungl. Vetenskapsakade-miens samlingar. Dess ben forslades till Stockholm och uppställdes till enbörjan utanför Riddarhuset, där folk samlades »at med förundran se reli-qvierna af et så obäkeligt djur». Benen transporterades senare till Observa-toriet, men skänktes på 1780-talet till Gustaf von Carlson på Mälby, en avsin tids stora samlare av naturalieobjekt (Barthelmess & Svanberg 2008).

På 1840-talet påträffades i samband med grävning av diken på en åker vidNorreboda by på Gräsö i norra Uppland en stor ryggkota. Den fördes tillGräsö kyrka och ställdes där ut som »ett jätteben». Kotan upptäcktes dockav Johan Otto von Friesen sommaren 1859, som insåg att det var frågan omett fossil och lät anställa utgrävningar på fyndplatsen där ytterligare ben på-träffades. De överlämnades tillsammans med den ursprungliga kotan tillUppsala universitets zoologiska samlingar och blev senare föremål för fors-karnas intressen. Skelettdelarna har visat sig tillhöra en subfossil gråval.

NYA TIDER

Med teknikutvecklingen ökade valarnas ekonomiska potential. Men medanandra europeiska länder med kuster mot Atlanten blev betydande valfångar-nationer kom Sverige aldrig att på allvar hänga med i denna trend. Dock, detförekom vissa försök. Redan i mitten av 1700-talet bildades ett kompani iGöteborg och ett av bolagets fartyg som avgick 1758 medförde Linnélär-

12 Ingvar Svanberg

jungen Anton Martin som gett en detaljerad skildring av hur valfångst kundegå till uppe i Spetsbergen (Svanberg 2006b: 139–148). Under Gustaf III:sregering upprättades ett nytt Grönlands-bolag i Stockholm, som fick privi-legier på »idkande af hwalfisk-fänge wid Grönland och Straet Davis», mennågon lönsamhet inföll aldrig (Awebro 1996; Barthelmess 2006).

Sverige var inte heller på allvar med under perioden som sträcker sig fråndet sena 1800-talet fram till 1960-talets mitt, då den kommersiella storvals-jakten som bedrevs ute till havs utvecklades och bidrog till att flera valarterså småningom gick starkt tillbaka. AB Ishafvet, som hade egna kokerier påVarholmen och Kalvsund, bedrev dock under några år en viss jakt på säl ochval i Arktis, men bristande lönsamhet gjorde att båtarna i början av 1900-talet såldes till Norge. Forskningsresanden Otto Nordenskiöld försökte dockföre första världskriget att få till stånd svensk valfångst i Antarktis – som ettsamarbetsprojekt mellan forskare och kommersiella intressen – men mot-stånd från britter och norrmän gjorde att företaget aldrig kunde realiseras.Så sent på 1940-talet närde Kooperativa Förbundet långtgående planer påatt skaffa en egen valfångarbåt för att säkra råvaran till sina margarinfabri-ker. Valolja användes just till margarinframställning och Sverige köpte frånnorska leverantörer. Projektet kom aldrig att materialiseras. Men indirekt bi-drog Sverige och svenskar till fångsten av storval under 1900-talet genomBoforstillverkade specialkanoner som bestyckade båtarna, Alfa Laval somlevererade utrustning till valkokerierna, Götaverkan som byggde båtar tillvalfångstexpeditionerna samt svensk manskap som deltog i fångstexpeditio-nerna till Antarktis. Det kan också nämnas att Svenska Amerikalinjens stol-ta ångfartyg Stockholm år 1928 såldes till valfångstbolaget Atlas A/S i Lar-vik och byggdes om till valkokeriet Solglimt (Lewander 2004).

VETENSKAPLIGA SAMLINGAR

Sverige har alltså inte haft någon direkt valfångartradition värd namnet. Dä-remot har man samlat valskelett till museisamlingar. Som vi sett införskaf-fade Vetenskapsakademien i Stockholm redan på 1700-talet skelettpreparatoch alltsedan dess har ben och hela valskelett ackumulerats i vetenskapligasamlingar. Det finns i dag betydande mängder av valskelett i svenska muse-er. Särskilt Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm och Göteborgs naturhis-toriska museum har stora samlingar, som delvis också är utställda – någotsom gjort stort intryck på många besökare – men även vid Lunds zoologiskamuseum och Evolutionsmuseet i Uppsala finns valskelett samlade.

Sverige kan dessutom ståta med världens största uppstoppade djur – denMalmska valen – en ung drygt 15 meter lång och 25 ton tung blåval somstrandade i Askimsviken utanför Göteborg den 29 oktober 1865, avlivadesav lokalbefolkningen och togs tillvara genom zoologen August WilhelmMalms försorg. Bara tillvaratagandet av denna blåvalskalv är värd en egen

På spaning efter svenska valar 13

Fig. 5. Malmska valen – en ung blåval – vid Stockholmsutställningen 1866.

14 Ingvar Svanberg

studie, något som Cecilia Grönberg och Jonas Magnusson faktiskt gjort ochsom de publicerat i en fascinerande bok (Grönberg & Magnusson 2002). In-uti valen inreddes en liten salong med bänkar och handtryckta tygtapeter. In-gången till salongen var genom valens gap som hade försetts med en gång-järnskonstruktion. Den uppstoppade valen förevisades med hjälp av en sär-skilt konstruerad vagn runt om i Sverige och även på kontinenten. Till denså kallade jubileumsutställningen i Göteborg den 9 juli 1923 byggde manNaturhistoriska Museet, där den Malmska valen fick sin slutliga förvarings-plats. Vad som uppges vara en långlivad myt är att det har funnits en kaffe-servering inne i valen. Ryktet har förmodligen sitt ursprung i att Sverigeskungligheter bjöds på kaffe och punsch när valen förevisades under Stock-holmsutställningen 1866 (Fig. 5). Malmska valen blev i Göteborg något avett tillhåll för romantiska unga par, men stängdes efter att ett par ungdomarertappats i ett olämpligt ögonblick (Löwegren 1961: 219)!

TILLBAKA TILL MIN BARNDOMS VAL

Hur var det då med den val som jag såg som barn? Jo, jag har faktiskt försöktspåra den. Den hette Jonah – i Sverige tycks den ha kallats Jonas – och varenligt de uppgifter jag hittills lyckats få fram en ung sillval som hade landatsi Norge 1952. Den hade köpts av en Richardson, ägare till baren Chat Noiri Oslo. Valen hyrdes eller såldes senare till en agentur Schlaepfer i Zürich.Valen preparerades genom formalininjektioner – det var väl den lukt jaghade ett minne av – vid Institut für Zoologie i Freiburg/Breisgau. Undernågra decennier turnerade valen i Europa (Belgien, Nederländerna, Tysk-land, Danmark, Schweiz, Storbritannien, Frankrike), enligt obekräftadeuppgifter även i Afrika och Japan. Sista gången som Jonas förevisades of-fentligt lär ha varit i Antwerpen i september 1976 (Barthelmess kommande).Valen tycks ha turnerat flera gånger i Sverige, tydligen redan på 1950-talet,sedan i början av 1960-talet och senast 1973, då den enligt olika vittnesut-sagor förevisades bland annat i Ystad, på Clemenstorget i Lund, Järntorgeti Eskilstuna, i Linköping samt i Uppsala. Så småningom hamnade den i endepå någonstans på kontinenten. Jag sökte den förgäves i Nederländerna vå-ren 2007. Men jag är inte den ende som kommer ihåg den turnerande valen.Engelsmannen Steve Deput, som i början av 1970-talet såg Jonah på en last-bil i Barnsley, har också nyligen försökt få klarhet i dess öde (www.bigwha-leonalorry.com). Han meddelar att han funnit den i en depå i Belgien ochsmider nu planer på att köpa den (Deput 2007)!

Gamle Jonah/Jonas må vila i frid! I dag skulle han förövrigt nog ha svårtatt konkurrera med det utbud av valar som olika slags media kan erbjuda.Intresset för valar är stort och omhuldas inte bara bland djur- och naturin-tresserade, utan det finns också en stark anstrykning av new age i dagensvurm för dessa marina djur. I nyandliga kretsar spelar särskilt delfinen en

På spaning efter svenska valar 15

stor roll och valar i gemen tillskrivs närmast mänsklig förmåga att tänka ochkänna. Inspelad valsång används vid meditation. Sir David Attenboroughsoch hans kollegers naturprogram som visas på teve har ägnat valarna myck-en uppmärksamhet, inslag som uppenbarligen varit mycket populära. Manbehöver inte heller nöja sig med att se på teve, utan vill man själva spanaefter valar kan man numera bekvämt åka på organiserade valsafaris, närmasttill Norge och Island, men svenska resenärer hittar även till Grönland, För-enta staterna, Sydafrika och Nya Zeeland i sina bemödanden att få upplevavalar på nära håll! Om man vill få riktig närkontakt kan man rentav bege sigtill ögruppen Azorerna för att där få simma med delfiner och andra valar.Reseledaren – en före detta fotomodell – uppges ha »simmat med vilda del-finer och valar i världens alla hav i 16 år».

Historien är full av möten med valar och otaliga är de berättelser som pu-blicerats. Moby Dick är inte ensam, utan den omfattande valfångarfångar-litteraturen formar sig till en egen genre, numera nästan inte alls läst. Vårtvalengagemang har däremot globaliserats och valarna har blivit en viktigkulturell symbol i diskurserna om människans förhållande till sin biologiskaomgivning och hennes plats på jorden. Diskussionerna för och emot valjaktär exempelvis mycket polariserade. Valen som ekonomisk resurs för män-niskan är sedan 1970-talets början ifrågasatt – numera på ett starkt emotio-nellt plan och ibland med en obehaglig underton av människoförakt – ochvissa länders försök till att ta upp storvalsfångst i världshaven leder rentavtill mellanstatliga konflikter. Samtidigt hävdar små nationer enträget rättenatt få utöva en jakt som är djupt förankrad i lokalkulturen och har lång hävd.2

LITTERATUR

Awebro, Kenneth 1996: Grönlandskompaniet. Resor och utforskande av Arktis vidmitten av 1700-talet (The Northern Space, The International Research Networkon the History of Polar Science, Working Paper 9). Umeå.

Barthelmess, Klaus 2006: »Schwedischer Stammelternlöffel mit Walmotiv, 1771»,Fluke 13, s. 10–11.

— (kommande): „Kommerzielle Walschaustellungen von der Antike bis heute: einInventar».

Barthelmess, Klaus & Ingvar Svanberg 2006: "Linnaeus' Whale. A Wash Drawingof Bottlenose Whales (Hyperoodon ampullatus) at Hammarby With Remarks onOther Early Depictions of the Species», Lychnos 2006, s. 303–317.

— 2008. »Stranded Sperm Whales (Physeter macrocephalus) on the Swedish Coastin the Eighteenth Century» (manuskript).

Bernström, John 1959: »Valar i Bohuslän», s. 226–232 i: Natur i Bohuslän, red. C.Skottsberg & K. Curry-Lindahl. Stockholm.

— 1966: »Om en knölval, Megaptera novaeangliae (Borowski), strandad vid Kos-teröarna i Bohuslän 1735», Fauna och flora 8, s. 97–101.

1 För uppgifter tackar jag särskilt Dr. Elena Balzamo, Klaus Barthelmess, Per Gustavsson,kyrkoherde Ebbe Kindblom, lektor Carl Chr. Kinze, professor Mats G. Larsson, bibliotekarieLeif Lindin, Nicholas Redman samt kyrkoherde Sigurður Ægisson.

16 Ingvar Svanberg

— 1975: »Valar», sp. 439–454 i: Kulturhistoriskt lexikon över nordisk medeltid 19.Malmö.

Bringéus, Nils-Arvid, 1995: »Antikvitetsrannsakningar som folkloristisk källa»,KVHAA Konferenser 30, s. 79–95.

Broberg, Gunnar 2004: Kattens historia. Sverige speglat i djurets öga. Stockholm. Broman, Olof J. 1912–54: Glysisvallur och andra skrifter rörande Helsingland 3.

Uppsala.Bureus, Johannes 1886: Sumlen. Där uthi ähro åtskillighe collectaneer, som uthi

een och annan måtta tiäna till antiquiteternas excolerande. Stockholm.Clark, Graham, 1947: »Whales as an Economic Factor in Prehistoric Europe», Anti-

quity 21, s. 84–104. Deput, Steve 2007: »’Jonah’ – the world’s only inland whale» (manuskript). Cohat, Yves & Anne Collet 1997: Whales. Giants of the Seas and Oceans. London.Edman, Björn 1985: »… äro synte fem valar vid Ronnö: ur Ålems äldsta kyrko-

bok», Kalmar län. Årsbok för kulturhistoria och hembygdsvård 70, s. 70–86.Forsius, Sigfrid Aronius 1952: Physica 1611 (Cod. Holm. D. 76). Uppsala.Fridell, Staffan & Ingvar Svanberg 2007: Däggdjuren i svensk folktradition. Stock-

holm.Friis, Peder Claussøn 1881: »Om attschillige Slaugs Fische som findes i Norrige

och under Norrgies Side (1599)», s. 60–110 i: Samlede skrifter, ed. G. Storm.Kristiania.

Grundtvig, Svend & Jørgen Bloch 1967: Føroya kvæði 4: 2 (Corpus carminumFæroensium). Copenhagen.

Grönberg, Cecilia & Jonas Magnusson, 2002: Leviatan från Göteborg. Paracetolo-giska digressioner. Malmska valen, Göteborgsvitsen, Jona-komplexet och Moby.Göteborg.

Hermannsson, Halldór 1924: Jón Guðmundsson and His Natural History of Iceland(Islandica 15). Ithaca.

Isogaeus, Simon 1714: Carla Seger-Skiöld hwilken Then Stormächtigste KonungCarl XII. wår allernådigste regerande Konung 2. Stockholm.

Jensen, Ola W. 2002: Forntid i historien. En arkeologihistorisk studie av synen påforntiden oc forntida lämningar, från medeltiden till förupplysningen. Göteborg.

Joensen, Joan Pauli 1976: »Pilot Whaling in the Faroe Islands», Ethnologia Scandi-navica 1976, s. 5–42.

Kalof, Linda 2007: Looking at Animals in Human History. London.Kinze, Carl Chr. 1995: »Danish whale records 1575–1991 (Mammalia, Cetacea).

Review of whale specimens stranded, directly or incidentally caught along theDanish coasts», Steenstrupia 21, s. 155–196.

Koman, Dušan 2000: Crngrob. Ljubljana.Lepiksaar, Johannes 1966: »Zahnwalfunde in Schweden», Bijdragen tot de dier-

kunde 36, s. 3–16.Lewander, Lisbeth 2004: »Svunna visioner – svensk valfångst», s. 173–179 i: Vi-

sion & verklighet, Humanistdagboken, red. Eva Ahlstedt. Göteborg.Lindquist, Ole 1994: Whales, Dolphins and Porpoises in the Economy and Culture

of Peasant Fishermen in Norway, Orkney, Shetland, Faeroe Islands and Iceland,ca 900–1900 AD, and Norse Greenland, ca 1000–1500 AD 1–3. S:t Andrews.

— 2000: The North Atlantic Gray Whale (Escherichtius robustus). An HistoricalOutline based on Icelandic, Danish-Icelandic,English and Swedish Sources. S:tAndrews.

Linnaeus, Carl, 1745: Öländska och gothländska resa på riksens högloflige stän-ders befallning förrättad åhr 1741. Uppsala & Stockholm.

— 1758: Systema naturae 1. 10th Ed. Stockholm.

På spaning efter svenska valar 17

Lockwood, W. B. 1995: »The Faroese Whale Names», Fróðskaparrit 43, s. 73–84.Löwegren, Yngve 1961: Zoologisk museiteknik (Djurens värld 15). Malmö. Magnusson, Bertil 1992: »Käkbensgatan, en svunnen idyll», Glimten 13, s. 1.Martin, Roland 1765: »Anmärkning vid föregående Berättelse», Kongl. Veten-

skaps-Academiens Handlingar För År 1765, s. 319–322.Matras, Christian 1961: »Den enøjede hval», Saga och sed 1960, s. 1–7.Matthews, L. Harrisson 1978: The Natural History of the Whale. New York.Nellemann, George 2007: Sælhunde og marsvin. Jagten på havpattedyr i Danmark.

København.Nilsson, Sven 1847: Skandinaviens fauna 1. Däggdjuren. Lund.Nordgård, O. 1921: »Forklaringer til de viktigste av Kongespeilets dyrenavne», s.

107–117 i: Konungsskuggsjá. Speculum Regale, red. F. Jónsson. København.Olaus Magnus 1555: Historia de gentibus septentrionalibus. Roma.— 1912: Ain kurze Auslegung der neuuen Mappen von den alten Goettenreich und

andern Nordlenden: Venedig 1539. Stockholm. Pax, Ferdinand 1938: »Zoogene Bau- und Schottermaterial rezenten Ursprungs», s.

2056–2079 i: Die Rohstoffe des Tierreichs 1: 2, Hrsg. F. Pax & W. Arndt. Berlin.Paxton, C.G.M, E. Knatterud & S. L. Hedley 2005: »Cetaceans, Sex and Sea Ser-

pents. An Analysis of the Egede Accounts of A »Most Dreadful Monster» seenoff the Coast of Greenland in 1734», Archives of Natural History 32, s. 1–9.

Peterson, John H. Jr.1993: »Epilogue. Whales and Elephants as Cultural Symbols»,Arctic 46, s. 172–174.

Redman, Nicholas 2004: Whale’s Bones of the British Isles. London.Strelow, Hans Nielssøn 1633: Cronica Guthilandorum. Kiøbenhaffn.Svanberg, Ingvar 2001a: »Jakt på säl och val», s. 156–165 i: Människan och natu-

ren: svensk etnobiologi 1, red. B. Pettersson, I. Svanberg & H. Tunón. Stock-holm.

— 2001b: »Ljus, lampbränsle och vekar», s. 406–410 i: Människan och naturen.Svensk etnobiologi 1, red. B. Pettersson, I. Svanberg & H. Tunón. Stockholm.

— 2005a: »Att skrämma bort valar», Gardar. Årsbok för Samfundet Sverige-Islandi Lund-Malmö 35, s. 5–8.

— 2005b: »»Du grumme Søe-Konge, du Trold i det Vand«. Troldhvaler i norrøntradition», s. 265–276 i: Fólkaleikur: Heiðursrit til Jóan Paula Joensen, red. A.Mortensen. Tórshavn.

— 2005c: »Fångst av tumlare (Phocoena phocoena) i Sverige», Svenska Linnésäll-skapets Årsskrift 2004–2005, s. 85–98.

— 2006a: »»Ett sijdobehn aff en Jungfru«. Om valben i svenska kyrkor», SvenskaLandsmål och Svenskt Folkliv 129, s. 91–121.

— 2006b: Linneaner: Carl von Linnés lärjungar i Sverige. Stockholm.— 2007: "Human Usage of Mermaid’s Glove Sponge (Isodictya palmata) on the

Faroes", Journal of the Marine Biological Association of the UK 87:6, pp. 1773–1775

— 2008a: »Swedish Cetology in the Early Seventeenth Century. Professor SigfridAron Forsius’ descriptions of Whales», Svenska Linnésällskapets Årsskrift 2008(under utgivning)

— 2008b: »»Thet war storth wnder». En valstrandning i Roslagen 1489», Uppland:årsbok 2008 (under utgivning)

Szabo, Vicki Ellen 2005: »»Bad to the Bone«? The Unnatural History of MonstrousMedieval Whales», The Heroic Age: A Journal of Early Medieval NorthwesternEurope 8, s. 1–17.

Ægisson, Sigurður og Jón Baldur Hlíðberg 2008: Íslenskar kynjaskepnur. Rey-kjavík.

18 Ingvar Svanberg