Arkeologiska och förhistoriska världar

Fält, erfarenheter och stenåldersplatser i sydvästra Skåne

Björn Nilsson & Elisabeth Rudebeck (red.)

Arkeologiska och

förhistoriska världar

Antologin Arkeologiska och förhistoriska världar. Fält, erfarenheter och stenålders­platser i sydvästra Skåne är en av tre syntespublikationer inom Citytunnel­projektet. Som titeln antyder innehåller boken kulturhistoriska bilder ur det avlägset förflutna, men även resonemang kring förutsättningarna för att nå kunskap om forntiden i samband med arkeologiska utgrävningar. Boken innehåller tre artiklar. Den första diskuterar några av arkeologins förut­sättningar och karaktärsdrag och belyser även mer informella aspekter av det arkeologiska yrkeslivet. Sedan följer en omfattande studie av en för Skandinavien unik gravplats och samlingsplats från den tidiga trattbägar­kulturen. Den sista artikeln är en handlingsteoretisk närstudie av ett antal mellanneolitiska stridsyxegravar. Artiklarna exemplifierar på olika sätt hur de storskaliga arkeologiska undersökningarna i Malmöområdet leder till en ny syn på den yngre stenåldern.

Malmö Museer, ArkeologienhetenMalmöfynd nr 19

Vad var det som hände i Sydskandinavien för 6 000 år sedan? Övergick männis-

kor från jakt och insamling till djurhållning och odling? Förändrades samhället i

riktning mot ökande social konkurrens och framväxande hierarkier? Eller var det

en period av tilltagande social sammanhållning och en mer kollektiv identitet och

mentalitet? Hade förändringen med migrerande folkgrupper att göra eller var det

en intern utveckling bland relativt bofasta jägare-samlare-fiskaregrupper, under in-

flytande av jord brukskulturer på kontinenten? Hade klimatförändringar något med

skeendet att göra?

Frågorna om neolitiseringen i Sydskandinavien kretsar sedan lång tid tillbaka

kring förhållandet mellan näringsfång, miljö och klimat, långväga och regionala

kontakter, sociala relationer och ideologi. Under 1980-talet ställdes sociala och eko-

logiska förklaringsmodeller tydligt mot varandra (Jennbert 1984; M. Larsson 1984;

Rudebeck 1997; Fischer & Kristiansen 2002) och i takt med att postprocessuella

strömningar gjorde sig alltmer gällande förtvinade den stora berättelsen om neoli-

tiseringen, dvs. tanken om en enhetlig process. Betoningen har istället kommit att

ligga på regionala skillnader i ekonomi, social struktur och kultur.

Enligt Lars Sundström tenderar arkeologer som intresserar sig för det sociala livet

att se neolitiseringen som en förändring, medan arkeologer som studerar redskaps-

tekniker istället betonar kontinuitet. Sundströms egen tolkning, som rör de östra

delarna av Mellansverige, går ut på att förändringarna som kan ses i det arkeologiska

materialet är tecken på att människor strävat efter att ”behålla och försvara en hotad

social situation”, dvs. att diskontinuitet i materiellt hänseende skulle spegla en strä-

van efter kontinuitet i socialt hänseende (Sundström 2003:51). Detta illustrerar tolk-

ningsproblematikens komplexitet. Hur man väljer att tolka är beroende av teoretisk

hemvist, perspektivet på samhället och vad som studeras.

I studier av neolitiseringen och det tidigneolitiska samhället i Skandinavien an-

vänds källmaterial av vitt skilda slag och detta har givit upphov till forskningstradi-

tioner som var och en har sina speciella diskurser, frågeställningar och tolknings-

ramar. Forskningen handlar om så olikartade företeelser som pollen och växtrester

(Regnell 1998; Welinder 1998; Sjögren 2006), kemiska beståndsdelar och DNA i

matskorpor, människoben och djurben (Lidén 1995; Persson 1999; Eriksson 2003;

Lidén m.fl. 2004; Götherström m.fl. 2005; Malmström 2007; Hallgren 2008),

landskapsanvändning, bosättningsmönster och utformningen av hus och hyddor

(M. Larsson 1984; L. Larsson m.fl. 1992; Åkerlund 1996; Andersson 2003; Arturs-

son m.fl. 2003; Björck 2007; Hadevik 2009), gravseder och monument (L. Larsson

2002b; Malmer 2002; Sjögren 2003, 2004), sten- och flintteknologi (Stafford 1999;

Sundström 2003), keramiktraditioner (Becker 1948; M. Larsson 1984; Madsen &

Petersen 1984; Koch 1998; Lagergren-Olsson 2003), offer- och deponeringsseder

(Karsten 1994; Malmer 2002) samt exotica och andra materiella belägg för utbyten

och kontakter (Jennbert 1984; Taffinder 1998; Klassen 2004).

Det som numera förenar många forskare är att sociala relationer, utbyten och

den materiella kulturens symboliska betydelse ses som avgörande för den process

som med tiden ledde över till ett jordbrukssamhälle (Fischer 2002; Whittle & Cum-

mings 2007). Det som skiljer sig mellan tolkningarna är snarast i vilken utsträck-

ning den regionala utvecklingen i Sydskandinavien ses som en gradvis förändring av

sociala relationer, och som resultatet av interna processer under senmesolitikum, eller

som en period av snabb förändring under påverkan av neolitiska kulturområden på

kon tinenten, eventuellt ackompanjerad av immigration. Postprocessuellt inspirerade

arkeo loger tenderar att förorda en gradvis förändring, medan kritiker av sådana per-

spektiv ofta förespråkar en hastig förändring (Larsson 2007).

Förutom teoretiska överväganden och studier av olika källmaterial påverkas forsk-

ningen om neolitiseringen också av att nya typer av lämningar och fynd påträffas.

I Sverige sker detta i dag framför allt i samband med arkeologiska undersökningar

inom uppdragsarkeologin. Under senare decennier har undersökningar av detta slag

resulterat i ett stort och varierat källmaterial från olika delar av landet. Bland annat

som en följd därav har det också kommit flera akademiska avhandlingar och andra

publikationer som belyser neolitiseringen och trattbägarkulturen ur olika regionala

perspektiv (Persson 1999; Andersson 2003; Eriksson 2003; Gill 2003; Stenbäck

2003; Sundström 2003; Knutsson 2004; Heimann 2005; Hallgren 2008).

Betoningen på regional variation och tillbakavisandet av en enhetlig berättelse

om neolitiseringen i Sydskandinavien har emellertid inte hindrat en del forskare från

att formulera övergripande tolkningar. Anders Fischer har sammanfattat forsknings-

läget och värderat de olika hypoteser och förklaringar som förts fram under senare

delen av 1900-talet och de källmaterial och analyser som de bygger på. Han menar

att personer och grupper under senmesolitisk tid konkurrerade om social prestige

genom att byta till sig, konsumera och fördela sädesslag, möjligen i form av alkohol-

haltiga drycker, och kött från tamdjur. Från att ha använts i socialt och rituellt vik-

tiga fester, gåvoutbyten och uppvisningar av status kom dessa födoämnen med tiden

att bli viktiga i den vardagliga ekonomin. Konkurrensen om social prestige och makt

flyttades då över på monumental gravarkitektur och ackumulation av socialt viktiga

resurser och föremål. Den ekonomiska sidan av neolitiseringen var således bara en

aspekt av den utdragna sociala förändringsprocessen (Fischer 2002).

I ett annat generellt scenario för neolitiseringen i Sydskandinavien, som också det

har som utgångspunkt sociala relationer och prestige, betonar Lutz Klassen (2004)

influenserna från kontinentens neolitiska kulturer under sen ertebølletid och ser

förändringarna i samhället och mentaliteten främst som ett resultat av dessa. Inre

processer i det senmesolitiska samhället anses inte betydelsefulla för utvecklingen.

De framträdande inslagen av Michelsbergkultur i den tidigaste trattbägarkulturen

tolkas som en möjlig invandring av mindre människogrupper (jfr även Hartz m.fl.

2002a). Klassen utgår i sin undersökning främst från sydskandinaviska förekomster

av olika importföremål från kontinenten och när och hur de uppträder, och han

ser då förändringar i kontaktvägar och olika perioder av kontakter med varierande

intensitet. Ett källkritiskt problem är emellertid att de aktuella föremålens tidssam-

manhang och fyndkontexter dessvärre ofta är oklara (Larsson 2005).

Lars Larsson (2007) diskuterar neolitiseringen i Sydskandinavien med utgångs-

punkt i Fischers och Klassens tolkningar. Han menar att man i framtida forskning

måste utgå ifrån att övergången kan ha varierat mycket regionalt med avseende på

hur och vad man tog till sig, respektive avvisade, av det ”neolitiska paketet”. Det är

vidare troligt att det var en snabb förändring och att klimatförändringar, miljöfak-

torer och sociala relationer samverkat. Ökningen av temperaturen resulterade i en

längre växtsäsong för de värmeberoende cerealierna och därmed också i bättre skör-

dar. Almsjukan kan ha underlättat odling eftersom det blivit förhållandevis enklare

att bränna bort död skog. Denna miljöfaktor kopplas även till den ideologiska sfären

genom att människor kan ha tolkat skogsdöden som tecken från gudarna på att de

skulle bränna skogen och odla marken.

Senare decenniers socialt och symboliskt inriktade tolkningar av neolitiseringen

i Europa har bidragit med nya perspektiv, inte minst på det tidigare tämligen opro-

blematiserade begreppet ekonomi (t.ex. Hodder 1990, 2006; Thomas 1991, 1999).

Ibland kan emellertid förbindelsen mellan det arkeologiska källmaterialet och de

symboliskt orienterade tolkningarna te sig diffus eller ansträngd, t.ex. då mönster i

den materiella kulturen hänförs till en i dåtiden symboliskt grundad intention, utan

att tafonomiska och funktionella aspekter beaktas. Glappet kan förstärkas ytterli-

gare av att olika typer av källmaterial analyseras av specialister, och ur vissa specifika

perspektiv, och att resultaten från dessa analyser inte sammanförs till en mer åskådlig

och ”befolkad” bild av samhället. I detta sammanhang är Lars Larssons uppmaning

till konkretisering väsentlig (Larsson 2007:612):

In the heat of debate or the detail of daily research, it is perhaps surprisingly easy for

academics, regardless of the theoretical ’stripes’ they bear, to forget that the Meso-

lithic-Neolithic transition was brought about by the actions of real human beings.

Med ett sådant perspektiv ställs forskningen kring neolitiseringen inför problemet

att tolka förändringar som resultatet av dåtida historiska skeenden, snarare än som

generella processer.

I det följande görs ett försök att utifrån arkeologiska spår och lämningar på en

plats av hitintills unikt slag analysera människors handlingar som situerade i spän-

ningsfältet mellan arvet från det förflutna, avsikterna i nuet och förväntningarna

inför framtiden (Gosden & Lock 1998). För att göra detta krävs både generalisering

och konkretisering. Generaliseringen innebär att utifrån hypoteser om sambandet

mellan människors handlingar och den materiella kulturen och med hjälp av olika

metoder ”sålla fram” det allmängiltiga för människors handlingar på platsen. Först

när detta är gjort kan variationer och nyanser i kontexter, fyndkonstellationer och

kronologi urskiljas och olika typer av källmaterial sättas i relation till varandra,

återigen utifrån idéer om den materiella kulturens samband med dåtidens kultur-

arv och människors avsikter och handlingar. I detta sammanhang är det väsentligt

dels att inbegripa organiska material och deras betydelse för det dåtida livet – även

om de lämnat få och svårtolkade spår, dels att inkludera den materiella kulturens

funktionella aspekter – utan att för den skull frikoppla dem från det kulturella sam-

manhanget (t.ex. Hurcombe 2007a, 2008).

Att pröva olika perspektiv och analysmetoder, så som görs här, är ett medvetet val

från min sida. Det kan emellertid medföra att olika tolkningar inte alltid harmonierar

med varandra. Istället för att föra en tes, och utelämna resultat som talar emot denna,

presenteras alternativa tolkningar. Som framgår av del 1 i denna volym finns det en

strävan i boken dels att understryka hur frågor, metoder och resultat hänger samman

i det arkeologiska arbetet, dels att undvika den tvärsäkerhetens retorik som Joan

Gero (2007) menar främjas i vetenskapen av sociala skäl snarare än av intresset för

det förflutna.

Som i all arkeologisk tolkning av förändring över tid finns även i denna artikel ett

moment av teleologi; vi ”vet” vad som ska hända eftersom den arkeologiska veten-

skapen format förförståelser av både tidsperioder och förändring. Dessa förförståel-

ser är både explicita och implicita och ständigt föremål för debatt inom arkeologin

(Rudebeck 2000). I denna artikel görs inga försök att dekonstruera grunderna för

de egna hypoteserna och tolkningarna. Detta lämnas med varm hand över till läsare

som blir inspirerade därtill.

Platsen Almhov, belägen i Bunkeflo och Hyllie socknar söder om Malmö, undersök-

tes 2001–2002 som en del av Citytunnelprojektet (Gidlöf m.fl. 2006). Ett par andra

områden som ansluter till Almhov inkluderas också i den följande analysen, då de

bör ses som delar av samma fornlämningsområde (figur 1).

Det gäller dels en mindre yta omedelbart norr om Almhov, Bunkeflo 8:2, dels

platserna Elinelund 2B och Vintriehemmet 3A–B, vilka båda ingick i projektet

Öresundsförbindelsen (Sarnäs & Nord Paulsson 2001; Öijeberg 2004; Steineke

2006). I det följande benämns de fyra undersökningsområdena tillsammans Almhov-

området. En sammanfattning över lämningar och fynd i området från de här aktu-

ella tidsperioderna, senmesolitikum, tidigneolitikum och mellanneolitikum A, ges på

faktasidorna 90–91 och i figur 2 ses en flygbild av undersökningsytan på Almhov. För

mer ingående information om platsen och bakgrunden till undersökningen hänvisas

till publicerade rapporter och artiklar samt till arkivrapporter i Malmö Museers arkiv.

Almhovområdet är beläget i den flacka kustzonen, omkring tre kilometer från

den nuvarande Öresundskusten. Avståndet till kusten under den yngre stenåldern

var emellertid halvannan kilometer. Det centrala området på Almhov, där de flesta

lämningarna var belägna, utgjordes av en svag förhöjning på omkring 14 m ö.h. och

från denna sluttade terrängen ned mot väster och öster till 10–11 m ö.h. Öster om

förhöjningen har en större våtmark, Hyllie mosse, brett ut sig.

Genom 14C-dateringar och typologiska dateringar har lämningarna från Alm-

hovområdet kunnat föras till olika intervaller och perioder mellan slutet av meso-

litisk tid och mellanneolitikum A. Merparten av anläggningarna har daterats till

tidigneolitikum I, cirka 4 000–3 500 f.Kr. På grund av 14C-dateringarnas varierande

exakthet och de typologiska dateringarnas oprecisa tidsramar kan tidsordningen för

människors vistelser och aktiviteter på platsen ofta inte fastställas närmare. Därför

kommer olika möjliga scenarier att diskuteras.

I det följande ska Almhovområdet utforskas utifrån olika perspektiv, dels på

grundval av analyser och tolkningar som redan gjorts (Högberg 2001, 2003, 2004;

Sarnäs & Nord Paulsson 2001; Vretemark 2001; Gidlöf & Johansson 2002; Stil-

borg & Grönberg 2003; Linderholm 2004; Öijeberg 2004; Jonsson 2005; Gidlöf

2006a, 2009; Gidlöf m.fl. 2006; Steineke 2006; Hadevik 2009; Högberg m.fl.

2009; Welinder m.fl. 2009), dels med utgångspunkt i hypoteser som presenteras

här. Att Almhov var en mötesplats för ritualer som involverat begravningar, monu-

mentbyggande och festande råder det knappast någon tvekan om. Detta utesluter

inte att det förekommit odling och periodvis mer långvarig bosättning på platsen.

SKÅNESJÄLLAND

Almhov

De mångfacetterade begreppen ritual, fester och bosättning är oundvikliga i tolk-

ningen. Vad som avses med termerna i detta sammanhang kommer att preciseras

och nyanseras i det följande. Att platsen var rituellt präglad innebär exempelvis inte

att fynden i stort ska förstås som rituella deponeringar snarare än som avfall. Även

ritualer producerar avfall och också i samband med ritualer används saker och ting

för praktiska ändamål (Bradley 2005).

För tolkningen av platsen är de så kallade långhögarna av betydelse. Långhögar

utgörs generellt av långsmala jordbyggda högar som har täckt en eller flera gravar

samt en stolpkonstruktion, en fasad, som vanligen legat öster om den första graven

vid högens kortsida. Det har inte kunnat säkerställas att samtliga strukturer på

Almhov och Bunkeflo 8:2 som benämnts långhögar har täckts av jordhögar. I det

följande används därför beteckningen endast om det har kunnat påvisas att så varit

fallet. Detta gäller endast långhög 1. För de i rapporterna benämnda långhögarna

2, 3, 4 och 5 har det inte kunnat påvisas någon hög och därför används här istället

termerna fasadkonstruktion eller fasad. Med detta avses spåren efter en struktur som

bestått av två eller fyra tätt ställda stolpar som kan ha varit nedsatta i en ränna och

omgivits av stenpackningar samt intilliggande anläggningar, vanligen belägna väster

om stolparna, vilka utgör rester efter gravar eller möjligen dödshus. För en diskus-

sion om variationen i de sydskandinaviska långhögarnas och fasadernas utformning

hänvisas till Larsson (2002b) och Rudebeck (2002b & 2006).

Förutom analyser av fynd och den interna strukturen och kronologin på Almhov

är jämförelser med andra platser från samma tidsperiod viktiga för den kulturhisto-

riska tolkningen. I dagsläget saknas skandinaviska paralleller till Almhov, framför

allt avseende den stora förekomsten av fyndrika gropar. Det är emellertid möjligt att

vissa undersökta lokaler från tidig trattbägarkultur i Skåne och annorstädes kan re-

presentera delar av platser av liknande slag. Olika tiders undersökningsmetoder för-

svårar jämförelser, liksom de begränsade undersökningsytorna vid både äldre tiders

och dagens arkeologiska undersökningar. I den jämförande diskussionen i kapitel

7, Almhov och andra platser, diskuteras några platser i Sydskandinavien och södra

Östersjöområdet som på olika sätt anknyter till Almhov. Andra relevanta jämförel-

seobjekt är platser med större förekomster av tidigneolitiska gropar i östra England.

En inspiration i tolkningen av Almhovområdet är etnografiska och etnoarkeo-

logiska undersökningar av sociala sammankomster i förmoderna jordbrukssamhäl-

len. Centrala teman därvidlag är festande, hantverk och förfäderskult. När Almhov

betraktas ur detta perspektiv framtonar en bild av en i flera avseenden monumental

samlingsplats som torde ha varit betydelsefull för samhällsutvecklingen i sydvästra

Skåne under början av tidigneolitikum.

Den sociokulturella betydelsen av fester är ett ämne som tilldragit sig ett ökande

intresse inom arkeologin under senare tid. Utgångspunkten är att socialt betydel-

sefulla sammankomster och fester i samhällen världen över regelmässigt associeras

med vissa handlingar och materiella manifestationer, något som gör det möjligt att

urskilja spåren efter dem i det arkeologiska materialet (se Dietler & Hayden 2001;

Twiss 2008 för översikt och referenser). På ett generellt plan kan fester betraktas som

socialt sanktionerade publika tillställningar där mat och dryck, dvs. ekonomiskt

kapital, omvandlas till symboliskt kapital (Goring-Morris & Horwitz 2007:911):

Feasts may serve a wide variety of goals such as personal aggrandisement, the forging

of links between individuals, communities, deities or ancestors, the creation of ties

between exchange partners and an occasion for exchanging durable goods, or as a me-

chanism for the mobilisation of labour (…). Feasts are effective means of establishing

and maintaining social, ideological and political relations within and between groups,

and hence for maintaining social solidarity (…).

Också neolitiseringsprocessen, både den ursprungliga uppkomsten av odling och tam-

djurshållning i sydvästra Asien och spridningen av dessa fenomen i Europa, ses numera

allt oftare i ljuset av festandets betydelse, om än med skiftande tonvikt på ekonomi

och ideologi, samarbete och konkurrens (t.ex. Bender 1975, 1978; Hayden 1990, 1992;

Hodder 1990; Lev-Yadun m.fl. 2000; Rudebeck 1997, 2000; Fischer 2002; Gill 2003,

2005; Goring-Morris & Horwitz 2007; Twiss 2008). Den tyske arkeologen Klaus

Schmidt, som under många år lett undersökningarna av den 11 000 år gamla kult-

platsen Göbekli Tepe i sydöstra Turkiet, menar att det var stora fester i samband med

byggandet av monument på platser som denna som sporrade människor till att öka

produktionen av mat genom att med tiden börja odla växter och domesticera djur

(Schmidt 2007; Curry 2008). Ett snarlikt scenario föreslås då det gäller ökningen av

nötboskap under förkeramiskt neolitikum i södra Levanten, dvs. att det var det socialt

viktiga festandet som medförde en ökad efterfrågan på nötboskap. Dock skedde ingen

ursprunglig domesticering av uroxen i detta område. Även domesticeringen av oxdjur

i Anatolien anses ha hört samman med storskalig konsumtion av nötkött i samband

med fester. Rituell användning av nötkött har också föreslagits som bakgrund till do-

mesticeringen av oxdjur i Afrika och Indien (Twiss 2008).

Enligt etnografiska undersökningar kännetecknas fester först och främst av storska-

lig konsumtion av mat och dryck (Dietler & Hayden 2001; Twiss 2008). Följaktligen

torde arkeologiska spår efter festplatser uppvisa lämningar efter sådan konsumtion.

Till festandet hör ofta också en bred variation av födoämnen eller speciell mat, inte

sällan av ovanligt slag eller tillagad på ett speciellt sätt. Det är ofta kött från något

stort däggdjur som utgjort huvuddelen av födan. När det gäller dryck handlar det

ofta om alkoholhaltiga drycker. Till maten och drycken har man använt förråd och

förvaringskärl av olika slag samt kokkärl och serveringskärl, dvs. kärl av många olika

storlekar och med olika funktioner.

I samband med fester har man tillverkat speciella föremål, som dels kan ha an-

vänts i kollektiva manifestationer av tillhörighet, dels i utbyten. Vidare är tävlingar

om status och prestige vanliga inslag. Det kan röra sig om uppvisningar av hant-

verksskicklighet, jakttävlingar och fysiska prestationer av andra slag, men också om

uppvisning av andra förmågor, t.ex. historieberättande, musik och dans. I de fall då

festplatserna varit separerade från boplatserna har man kamperat på festplatserna i

provisoriska hyddor eller tält.

Fester uttrycker sociala kategorier såsom status, makt, genus och ålder. Detta

innebär att det ofta funnits rumsliga åtskillnader, exempelvis i samband med målti-

der, och skillnader i arbetsuppgifter och handlingar mellan olika grupper. De olika

kategorierna och grupperna kan således förväntas avspeglas i rumsliga mönster i den

materiella kulturen (Twiss 2008).

Fester kan vidare betraktas som ritualer i stor skala, om man med ritualer

avser ”standardiserat, institutionaliserat beteende med symbolisk innebörd” (NE,

”ritual”). Detta ska inte uppfattas som att ritualer endast varit kopplade till kosmo-

logiska och religiösa föreställningar (Bradley 2005). Däremot är ritualer symboliska

manifestationer genom att de ”uttrycker en djupare liggande mening av religiöst,

magiskt eller annat slag” (NE, ”ritual”). Ritualernas sociala funktion är ”att bekräfta

och förstärka kollektivets enighet om dess grundläggande värden” och de kan också

symbolisera maktskillnader mellan människor och grupper eller mellan människor

och högre, icke-världsliga, makter (NE, ”ritual”). Fester är således politiska arenor.

De är skådeplatser för skapandet och upprätthållandet av traditioner, men också

för social förändring. Vid fester knyter man kontakter, rådgör och sluter avtal. I

sådana sammanhang mobiliseras det förflutna för att skapa sammanhållning och

ge legitimitet till de beslut som fattas och de kontakter som upprättas. I detta spelar

genealogi och härkomst en stor roll och det är en av orsakerna till att fester inte sällan

förläggs till platser där man också bygger minnesmärken efter avlidna. Förutom ri-

tualer i samband med död och begravning associeras fester och samlingsplatser ofta

även med andra övergångsritualer, såsom initiering och giftermål.

Att med hjälp av analogier konstatera likheter mellan arkeologiskt undersökta

platser och etnografiskt belagda festplatser är inte svårt. För att åstadkomma tolk-

ningar som tar hänsyn till de specifika kulturella sammanhangen i varje enskilt fall

krävs emellertid precisering avseende relationen mellan materiella lämningar och

människors handlingar. Det finns därför anledning att se närmare på några typer

av fester som härletts ur etnografiska undersökningar och vad som utmärker dem

socialt, ekonomiskt och materiellt.

Speciellt i jordbrukssamhällen finns ofta ett samband mellan fester och mobilise-

ringen av arbetskraft för kollektiva arbetsinsatser. Dessa kan ta sig formen av work feasts, arbetsfester, dvs. att en grupp människor sammankallas för att mot ersättning

i form av mat och dryck, ofta i stora mängder, utföra ett arbete. Mobiliseringen av

arbetskraft kan emellertid även ha formen av work exchange, arbetsutbyte. Sådana

sammankomster kännetecknas inte av konsumtion av mat och dryck i stor skala,

istället finns det en moralisk eller social plikt från den eller de som sammankallat

till arbetet att återgälda med liknande arbetsinsatser i framtiden. Förenklat uttryckt

innebär arbetsutbyte således att arbete byts mot arbete, medan arbetsfester innebär

att arbete byts mot gästfrihet (Dietler & Herbich 2001) (tabell 1).

Arbetsfester kan vara både föreskrivna och frivilliga. De föreskrivna förutsätter

ett institutionaliserat ledarskap i form av religiösa ledare, hövdingar, kungar eller

någon annan typ av central auktoritet. För att kunna upprätthållas måste det emel-

lertid finnas ett ideologiskt konsensus avseende plikter och auktoritet hos dem som

mobiliseras för arbetsinsatserna. Frivilliga arbetsfester innebär att den centrala auk-

toriteten saknas och att människor går samman för de kollektiva arbetsuppgifterna

på grund av sociala normer och för att man har förtroende för den eller de som initie-

rar dem. Skillnaden mellan föreskrivna och frivilliga arbetsfester behöver inte alltid

vara så stor, exempelvis innebär frivilligheten ofta maskerade krav på att medverka

utan att man kan förvänta sig någon ersättning.

Ytterligare en nyansering av begreppet arbetsfester är på sin plats här. Enligt mo-

dellen innebär de en transaktion mellan två parter, en ”beställare” och en ”utförare”,

men detta ska inte uppfattas som att dessa parter utgjort permanenta grupper av

hierarkiskt eller annat slag. Parterna kan ha skiftat, beroende på orsakerna till fes-

terna och mötena, och de kan ha ingått i en och samma grupp, där olika uppgifter

fördelats inom gruppen.

Etnografiska belägg för arbetsfester omfattar generellt arbetsintensiva moment

i jordbruksarbetet samt byggnation, underhåll och reparationer av hus, gravmonu-

ment, försvarsanläggningar och vägar, liksom jaktkampanjer, gruvdrift och handels-

expeditioner. Dessutom är arbeten och fester av detta slag tillfälliga till sin natur,

dvs. att de organiseras för specifika projekt och alltså inte ingår i någon permanent

arbetsorganisation. I multicentriska ekonomier kan de också utgöra en arena för

indirekt omvandling av värden mellan olika utbytessfärer och därmed potentiellt

främja sociala skillnader. En multicentrisk ekonomi innebär att olika ting eller

värden cirkulerar i olika utbytessfärer och det finns ofta starka moraliska sanktioner

mot att omvandla värden mellan sfärerna (Dietler & Herbich 2001).

I det följande kommer Almhovområdet att analyseras och diskuteras utifrån hy-

potesen att lämningar och spår, framför allt från den äldsta fasen, tidigneolitikum

I, kan tolkas i termer av återkommande fester och arbeten som bland annat kretsat

kring byggandet och vårdandet av gravmonument. Även om det är ”festhypotesen”

som är utgångspunkt för resonemangen diskuteras även andra möjliga tolkningar

av hur området kan ha använts. Inledningsvis betraktas Almhovområdet utifrån ett

synkront perspektiv, trots att de tidigneolitiska lämningarna kan ha tillkommit vid

olika tillfällen under flera hundra år. I de följande kapitlen är det således generella

aspekter på platsen och dess spår, lämningar och aktiviteter som står i fokus. Först

därefter tas de kronologiska spörsmålen upp mer i detalj, tillsammans med alterna-

tiva scenarier för hur platsen kan ha använts över tid.

I de nedanstående kapitlen hänvisas till anläggningar i Almhovområdet och i

figurerna 3, 4 & 5 visas de olika undersökningsområdena med anläggningsnum-

mer angivna. Av utrymmesskäl har det inte varit möjligt att återge ritningar över

alla anläggningar, några exempel ses i figur 6. För mer detaljerade redovisningar av

anläggningarna hänvisas därför till platsrapporterna (Sarnäs & Nord Paulsson 2001;

Gidlöf & Johansson 2002; Öijeberg 2004; Gidlöf m.fl. 2006; Steineke 2006).

Som framgick i föregående kapitel är storskalig konsumtion av mat och dryck ett

utmärkande drag för arbetsfester. Det kan därför vara lämpligt att börja med att

undersöka belägg för konsumtionen av kött, fisk och vegetabilier i Almhovområdet

samt spåren efter förvaring, tillagning och servering av mat.

Drygt 42 kilo djurben, inklusive horn, härrör från anläggningarna från tidigneoli-

tikum och mellanneolitikum A på Almhov. Mindre än ett kilo ben härrör från an-

läggningar som daterats till den senare perioden. Med sina dryga 41 kilon torde detta

således vara det största djurbensmaterialet från tidigneolitikum i Sydskandinavien

(Magnell 2007a). I fyra av de nio tidigneolitiska anläggningarna på Vintiehemmet

3A–B fanns identifierbara ben av nöt och svin i mindre mängder (Öijeberg 2004).

Dessa har inte inkluderats i den följande diskussionen. Det omfattande benmate-

rialet från Elinelund 2B, totalt närmare fem kilo, som daterades till intervallet från

tidigneolitikum II till mellanneolitikum AI–II, har inte heller inbegripits i analysen

(Sarnäs & Nord Paulsson 2001).

En tredjedel av benen (räknat på vikt) från Almhov har inte kunnat bestämmas

till art och benslag. Av de bestämbara benen för de vanligaste arterna – nöt, kron-

hjort (minus vikten för horn), svin och får/get – dominerar nöt (figur 7). Enligt de

osteologiska rapporterna är det inte troligt att det finns ben av uroxe i materialet

(Vretemark 2001; Jonsson 2005). Detta är emellertid inte något som kan fastställas

utan närmare undersökning. Nyligen gjorda analyser av DNA hos boskap har visat

att det troligen förekom korsning mellan tjurar av uroxe och tamkor i Central- och

Nordeuropa i början av neolitisk tid (Götherström m.fl. 2005).

Efter nöt är svin den vanligaste arten, sannolikt både vildsvin och tamsvin. Det

bör påpekas att omkring 20 % av vikten för svinbenen (1 111,5 g) utgörs av kranie-

delar och tänder från en anläggning som tolkats som en offergrop (A27048) (figur

6). Får/get är representerat av fler fragment än kronhjort, huvudsakligen tänder, men

viktmässigt är kronhjorten mer framträdande.

Merparten av benen är obrända och de påträffades huvudsakligen i gropar. De

bevarade benslagen av nöt, svin och får/get utgörs främst av köttfattiga delar, såsom

delar av kraniet och de nedre extremiteterna. Detta tyder på att tamdjuren förts till

platsen levande och slaktats och styckats där. Att de köttrika delarna av djurkrop-

parna är underrepresenterade kan bero på en kombination av tafonomiska faktorer

och svårigheten att identifiera ben från köttrika kroppsdelar. Ben som utsatts för

märgspaltning och kokning bevaras sämre och fragmenteras lättare, vilket gör det

svårare att identifiera dem. Att en tredjedel av däggdjursbenen inte har kunnat be-

stämmas till art och benslag kan vara en orsak till att ben från huvud och extremite-

ternas nedre delar kommit att dominera i materialet. Dessa ben är nämligen lättare

att identifiera än småbitar av ben från de köttrika delarna (Jonsson 2005). Dessutom

är tåben och fotrotsben, tillsammans med tänder, de mest motståndkraftiga delarna

i skelettet, medan ben från köttrika delar, t.ex. kotor, revben och lårben, är skörare

(Magnell, e-brev 2009-02-25).

Åldersfördelningen bland nötdjuren visar på en omfattande utslaktning av kalvar

och unga djur, vilket innebär att de använts för köttet. Dock förekommer det även

belägg för äldre djur i materialet. Det finns inga indikationer på att nötdjuren an-

vänts som dragdjur, men de kan ha medförts till platsen som packdjur samt för

avel och uppvisning. En antydan om det senare framgår av närvaron av en mycket

stor tjur, motsvarande en mankhöjd på cirka 140 centimeter, vilket är jämförbart

med storleken hos moderna biffnötdjur. Nötdjur av denna storlek är sällan belagda

i osteologiska material från den här tiden. Det har för övrigt inte gått att bestämma

kön på nötdjuren i sådan utsträckning att eventuellt könsurval har kunnat bedömas

(Vretemark 2001; Jonsson 2005).

Nyligen genomförda isotopanalyser av ben från tidigneolitiska nötdjur visar att

de sannolikt betat på öppen mark, dvs. i gläntor och på strandängar snarare än i

skogen. Man kan avsiktligt ha röjt mark för bete med hjälp av yxor och eld. Detta

stöds av att pollen från jordar under tidigneolitiska gravhögar i Danmark visar att

eldpåverkade trädpollen ibland överlagrats av betesindikerande örtpollen. Analyser

av tamdjurständer från bandkeramisk kultur på kontinenten antyder dock att djuren

där har betat i skogen. I Mälardalen kan skogsbete ha kombinerats med bete på

anlagda betesmarker och övergivna odlingslotter (Hallgren 2008). Detta kan även

ha varit fallet i Skåne.

Ben från vilda och tama exemplar av svin kan inte särskiljas säkert osteologiskt.

Det förekommer ben från både stora och små individer, vilket kan tolkas som att

både vildsvin och tamsvin finns representerade. I en grop (A27048) från tidigneoli-

tikum I påträffades underkäkar av minst 11 svin (antalet käkdelar var 24 och det är

möjligt att de härrör från ännu fler individer). Den osteologiska bedömningen visade

att minst två käkar troligen var av vildsvin och två av tamsvin samt att både suggor

och galtar var representerade. Man kan möjligen ha praktiserat kastrering av unga

tamsvinsgaltar och låtit suggorna para sig med galtar från vilda svin i omgivningarna

(Jonsson 2005). Det kan diskuteras om djuren från denna grop bör ses som repre-

sentativa för svinen på platsen. Med tanke på den rituellt präglade deponeringen kan

det röra sig om speciellt utvalda individer.

Ben av får/get är inte särskilt rikliga i materialet. Tänder dominerar och det är

därför svårt att säga något mer allmänt om fårens utseende och egenskaper. Djuren

torde ha använts primärt för köttet, men kanske även för mjölkprodukter (Jonsson

2005; se vidare en diskussion om mjölkprodukter nedan).

Av kronhjorten finns alla delar av djuret representerade. Köttrika delar är vanliga-

re för denna art än för tamdjuren, inklusive eventuella vildsvin. Detta kan tolkas på

olika sätt. Den rimligaste tolkningen är att man stundtals lämnade kvar köttfattiga

delar, t.ex. huvudet, på slaktplatserna, vilket resulterat i att köttrika delar blivit över-

representerade i förhållande till köttfattiga delar och i relation till antalet individer

som jagats (Magnell 2007a). Benen av kronhjort härrör mestadels från fullvuxna in-

divider och de är över lag stora. Ben av hjortar (hannar) är något vanligare än ben av

hindar (Vretemark 2001; Jonsson 2005). Kronhjortens brunstperiod är augusti till

oktober och den kan då med fördel jagas genom lockjakt, vilket innebär att jägarna

imiterar hjortarnas brölande för att locka till sig den dominerande hjorten, som då är

aktiv i försvaret av sitt revir och flocken med hindar. Även konkurrerande hjortar är

aktiva under denna tid då de söker honor att para sig med, och också de kan lockas

fram genom att imitera brölandet (Eriksson & Magnell 2001).

Ben av rådjur påträffades i fem gropar. Arten har troligen använts främst för

köttet. De fem groparna innehöll mestadels också mycket ben av de vanliga arterna

nöt, får/get, svin och kronhjort samt stora mängder flintredskap och rikligt med

keramik. Sammantaget tyder detta på att arten inte har behandlats på något särskilt

sätt.

Fågelben påträffades i ett par gropar men det finns inget som tyder på att man

konsumerat fågel i någon större utsträckning. Fåglar kan emellertid ha använts för

fjäderdräkten och vissa fågelben kan ha använts för tillverkningen av musikinstru-

ment. Fynd av fågelben diskuteras därför vidare i kapitel 6, Att göra saker.När det gäller frågan i vilken form djuren konsumerats, som helstekta, uppstyck-

ade och kokta eller som bitar stekta över öppen eld, finns det en del indikationer. Få

ben är svedda och brända, vilket antyder att helstekning och grillning av bitar med

ben inte ägt rum i nämnvärd utsträckning. Ola Magnells studier av slaktmönster

under mesolitisk tid har visat att man vanligen styckade upp djuren i lederna och

att man ofta skar bort köttet från benen innan tillagningen (Magnell 2006). Detta

kan man ha gjort för att tillagningen av kött utan ben är mindre tidskrävande och,

kanske viktigare, för att komma åt benmärgen. Även då man torkat och rökt kött har

det varit en fördel att ha benfria bitar. Slakten förefaller att ha varit likartad under

neolitisk tid. Detta skulle betyda att man inte har helstekt djur på Almhov, utan

istället styckat upp djuren och skurit loss köttet från benen, antingen för att steka

bitarna över eld eller koka dem i gryta – eller bådadera. Som jämförelse kan nämnas

att av benen från den mellanneolitiska rituellt präglade gropen A2595 på Elinelund

2B var hela 27 % brända eller svedda (Sarnäs & Paulsson 2001). Detta tyder på att

köttet tillagats genom helstekning eller stekning av bitar med ben i större utsträck-

ning än vad som var fallet under tidigneolitisk tid på Almhov.

Bruksspårs- och proteinanalyser av 30 omodifierade spån och avslag från tre ti-

digneolitiska gropar på Almhov (tabell 2) visade att två spån och ett avslag från en

av groparna hade använts för att skära i kött av djur från familjen harar (Högberg

m.fl. 2009). Kanin kan uteslutas då denna art inte fanns i Skandinavien under den

aktuella tiden och således torde det röra sig om hare (Magnell, e-brev 2009-02-25).

Haren klassificeras vanligen som pälsdjur, tillsammans med mård, utter och bäver,

men den kan även ha använts för köttet. Liksom förekomsten av fiskprotein på de

analyserade flintorna, vilket behandlas i följande avsnitt, indikerar dessa analyser att

människor använt sig av fler djurarter än de som kan påvisas genom benmaterialet.

Slutligen ska nämnas några ord om de äldsta beläggen för tamboskap i Sydskan-

dinavien. De äldsta dateringarna av tamboskap från nuvarande Danmark, Åkonge

på västra Själland, är från omkring 3 960 kal. BC, vilket är ungefär samtidigt med de

äldsta benen av tamboskap från Mellansverige (Hallgren 2008). Det förefaller alltså

inte ha varit någon större tidsskillnad vad gäller införseln av tamboskap i Sydskandi-

navien respektive Mellansverige. Ben av oxdjur från Rosenhof vid tyska Östersjökus-

ten, daterade till cirka 5 000 f.Kr., tolkades tidigare som ben av tamboskap (Persson

1999). Analyser av mtDNA, vilket ärvs på mödernet, har dock visat att det är frågan

om uroxe. Detta tyder på att tamdjur inte förekom i nuvarande Nordtyskland i sen-

mesolitiska sammanhang, utan först i och med uppträdandet av trattbägarkulturen

där, omkring 4 000±50 kal. BC (Scheu m.fl. 2008).

Den äldsta 14C-dateringen från Almhovområdet härrör från ett bränt benfrag-

ment av nöt, får eller svin från en tidigneolitisk grop, A19098. Det daterades till 4

460–3 980 kal. 2 σ BC. Eftersom det är oklart vilken art det rör sig om är dateringen

knappast relevant i en diskussion om de tidigaste tamdjuren. Från sydvästra Skåne

finns dock en tidig 14C-datering av ben av nöt (Ua-1575: 5 570±110 BP). Benet härrör

från ett kulturlager vid Inre Ringvägen, Hindbygården, söder om Malmö. På grund

av den stora standardavvikelsen blev dateringen emellertid mycket vid, 4 700–4 050

kal. 2 σ BC (Hadevik 2009).

I forskningen kring övergången mellan mesolitikum och neolitikum i Sydskandi-

navien har det länge hävdats att fisk och annan marin föda skulle ha minskat i och

med övergången till neolitikum. Numera framhålls emellertid att fisket troligen var

lika viktigt under tidigneolitikum som under senmesolitikum (Persson 1999; Fischer

2002; Larsson 2007; Hallgren 2008). Frågan är dock problematisk av många orsa-

ker. Exempelvis är förekomsten av fiskben i hög grad beroende av utgrävningsme-

toden, närmare bestämt av att jorden vattensållas i finmaskigt nät. Detta har sällan

gjorts i sådan utsträckning att förekomsten av fisk går att bedöma närmare eller

jämföra mellan olika platser.

I Almhovområdet påträffades fiskben, mollusker eller sälben i nio anläggningar,

av vilka flera var särpräglade i olika avseenden (tabell 2 & figur 8). Fiskben förekom

främst i fyndrika gropar, men även i en trolig offergrop och i två mellanneolitiska

gropkomplex. I de båda sistnämnda fallen talar strukturernas utformning samt före-

komsten av keramik av megalitgravskaraktär för ett rituellt sammanhang, även om

fynden sannolikt också härrör från allmänna boplatsaktiviteter. I en av de gropar

vars fyllning vattensållades, A1854, fanns ben av sill, ål, plattfisk och torsk samt

ben av nöt, svin, får/get, utter, hund, grönlandssäl och obestämbara sälben. Gropen

bestod av flera lager och hade grävts om (figur 6). Det är möjligt att benen, liksom de

övriga fynden, härrör från mer än ett deponeringstillfälle (jfr Welinder m.fl. 2009).

Havsfisk torde ha utgjort ett större inslag i dieten på Almhov än vad det osteolo-

giska materialet indikerar. De ovan nämnda bruksspårs- och proteinanalyserna av

omodifierade spån och avslag från tre tidigneolitiska gropar visade att en tredjedel

av redskapen sannolikt använts att skära i fisk, närmare bestämt ål, sillarter och

ordningen abborrartade fiskar (eng. spiny-rayed fishes; lat. Perciformes). De senare

omfattar bland annat familjerna abborrfiskar, Percidae, dvs. abborre och gös, och

makrillfiskar, Scombridae (Högberg m.fl. 2009). En jämförelse med arkeologiskt in-

samlade fiskbensmaterial från mesolitiska och neolitiska platser i Öresundsregionen

under Littoriahavets tid, cirka 7 000–1 000 f.Kr., gör det troligt att det är abborre

och makrill som avspeglas i proteinanalyserna. Det bör påtalas att proteinanalyserna

inte testade för protein från familjen torskfiskar (Gadidae). Fiskar av denna familj,

speciellt torsk, är de vanligast förekommande i osteologiska material från stenålders-

boplatser i Öresundsområdet (Magnell 2007b, bilaga 9).

En annan indikation på att marin föda utgjort en större del av mathållningen än

vad som framgår av det osteologiska materialet är 13C-värdena i människoskelett från

två gravar på Almhov. Det gäller en grav (A437), som låg längst åt nordväst, och en

grav (A18958) vid fasad 3. Den förra graven, som troligen blivit omrörd och eventuellt

innehöll ben efter mer än en individ, 14C-daterades till perioden tidigneolitikum I/II

till mellanneolitikum A. Den senare graven innehöll ben av minst två individer och

de fåtaliga skelettdelarna låg inte i anatomiskt riktig ordning. Också denna graven har

troligen rörts om, eventuellt i samband med sekundärbegravning. En del av ett skall-

tak 14C-daterades till mellanneolitikum A. På grund reservoireffekten kan emellertid

båda 14C-dateringarna ha givit värden som är äldre än de korrekta värdena (Gidlöf

m.fl. 2006). δ13C-värdena för de daterade benen var –19,0 ‰ (A18958), respektive

–18,7 ‰ (A437), vilket indikerar att båda individerna ätit en blandning av marin

och terrest föda, dock med en övervikt av protein från landlevande djur eller sötvat-

tensfisk. Dessa värden ansluter till värden som uppmätts på skelett från gånggrifter

Skåne (Lidén 1995) och till värden som kännetecknar neolitiska skelett från relativt

kustnära platser i Sydskandinavien, dvs. platser mindre än tio kilometer från kusten

(Persson 1999, fig. 29; Magnell 2007b; Eriksson m.fl. 2008; Hadevik 2009, tabell 3).

En indikation på hur fisk kan ha använts härrör från en fettsyreanalys av jord från

insidan av ett mycket stort tidigneolitiskt hängkärl (en öronflaska), från en våtmark i

Fosieområdet. Kärlet, som har tolkats som ett offer, var cirka 40 centimeter högt och

hade en hals- och mynningsdiameter om cirka 12 centimeter och ett största bukmått

om cirka 30 centimeter i diameter. Analysen visade att kärlet, som beräknas ha rymt

ungefär 14 liter, sannolikt innehållit fisk, eller möjligen vegetabilier. När kärlet varit

upphängt i öronen, som var placerade på bukens undre del, har man kunnat vippa

det för att hälla upp innehållet (Hadevik & Gidlöf 2003).

Liksom då det gäller de landlevande djuren kan människor ha använt fisk, skal-

djur och andra marina djur på andra sätt än som föda. Därför återkommer vi till

djurbenen från Almhovområdet i kapitel 6, Att göra saker.

Frågan om huruvida mjölkning av tamdjur förekommit redan under tidigneolitisk

tid i olika delar av sydvästra Asien och Europa har länge varit föremål för diskussion.

Lipidanalyser av keramikskärvor från tidigneolitiska platser i Levanten, Anatolien

och Europa under det senaste decenniet har visat att mjölk från idisslare användes

tidigt, från cirka 6 500 f.Kr., framför allt i nordvästra Anatolien, och före 5 000 f.Kr.

i delar av sydöstra Europa. Analyserna visar även på den regionala variationen i an-

vändningen av djur och mjölkprodukter i tidigneolitiska samhällen i olika områden.

När det gäller norra Europa finns det belägg från tidigneolitisk tid för användningen

av mjölk i Storbritannien (Craig m.fl. 2005; Evershed m.fl. 2008) och analyser av

trattbägare från Åmosen på Själland har visat på förekomsten av mjölkprodukter.

Även analyser av tidigneolitisk keramik från västra Norge visar indikationer på att

mjölk har använts (Hallgren 2008:86).

Lipidanalyser kan inte användas för att avgöra vilka idisslare som mjölkats, men

en stor andel ben av nötboskap anses indikera en god tillgång på betesmark och har

tolkats som en mer intensiv användning av denna art för mjölkprodukter. De fåtaliga

benen av nöt – mindre än 20 % – på tidigneolitiska platser i nuvarande Ungern tyder

på att man framför allt mjölkat får och get, arter som redan då varit domesticerade i

ett par årtusenden, och att man kan ha hållit enstaka nötdjur för mjölken. Om man

även mjölkat nötkreatur torde de ha härstammat från boskap som domesticerats långt

tidigare i sydvästra Asien, snarare än från lokala uroxar. Den vanligen större andelen

ben av nöt på tidigneolitiska platser i norra Europa, liksom genetiska profiler i nötdju-

ren och en större andel laktostoleranta människor, stöder hypotesen om tidig mjölk-

ning av nöt i detta område. Även om de tidigaste odlarna inte haft samma tolerans

för mjölk som människor i dessa regioner har i dag så har de kunnat använda mjölken

för att tillverka mjölkprodukter med lågt laktosinnehåll, t.ex. sur mjölk, ost och ghee

(klarat smör). En del av lipidanalyserna tyder på att mjölken upphettats, möjligen för

att åstadkomma just laktosfria produkter (Craig m.fl. 2005; Evershed m.fl. 2008).

Det påpekas av Craig m.fl. (2005) att beläggen för användningen av mjölkprodukter i

de äldsta odlarsamhällena inte ska tolkas som att dessa spelade en stor ekonomisk roll

under denna tid. Intensifieringen i användningen av mjölkprodukter, den så kallade

Secondary Products Revolution, anses vara ett senare fenomen (Sherratt 1981).

Det har inte gjorts några lipidanalyser på keramiken från Almhov och under-

sökningen kan i dagsläget inte bidra till kunskapen om en möjlig användning av

mjölkprodukter under början av neolitikum. Som påpekades ovan visar åldersför-

delningen bland nötdjuren från Almhov på en omfattande utslaktning av kalvar och

unga djur, vilket talar för att de använts för köttet. Förekomsten av även äldre djur

kan dock tyda på att man hållit vissa individer för mjölkning.

Hasselnötsskal och förkolnade sädeskorn brukar förekomma på fyndplatser från ti-

digneolitikum i Skandinavien (Regnell 1998; Gustafsson 2004; Sjögren 2006). Så

är fallet även i makrofossilmaterialet från Almhovområdet (tabell 3). Några av 14C-

dateringarna av sädeskorn från groparna på Almhov tillhör de äldsta dateringarna

av sädesslag från Sydskandinavien (jfr Fischer 2002; Hadevik 2009). Av andra ätliga

växter i Almhovområdet förekommer svinmålla samt hagtorn, vildapel eller rönn,

vilka alla har ätliga frukter.

Förkolnade skal av hasselnötter påträffades i nio, eventuellt tio, anläggningar från

den aktuella tidsperioden i Almhovområdet. Även om fynden är relativt få kan män-

niskans bruk av hasseln vara av betydelse för förståelsen av platsen. Hasselnötter var

viktiga i kosten under mesolitisk tid och de skördades systematiskt och intensivt. I

Skandinavien finns det tecken på avsiktlig vård av hassel, genom avbränning av skog,

redan under boreal tid (cirka 8 000–7 000 f.Kr.). Arten minskade under atlantisk tid

då lövträden bredde ut sig, men den fanns kvar framför allt i utkanten av lövskogarna.

Omkring 4 000 f.Kr. ökade hasseln åter, speciellt på de skånska slätterna. Avbränning

och röjning för odling torde då ha främjat dess utbredning, och det är möjligt att den

också gynnades avsiktligt, t.ex. genom skottskogsdrift (Emanuelsson m.fl.1985; Mår-

tensson 2001; Regnell & Sjögren 2006a; Regnell & Sjögren 2006b; Berglund m.fl.

2007; Skousen 2008). Analyser av matskorpor på keramik från ertebøllekultur och

tidig trattbägarkultur från Löddesborgsboplatsen i västra Skåne har visat på en riklig

förekomst av nötter i en eventuellt fermenterad gröt som, förutom hasselnötskärnor,

innehållit fröer, dock ej av sädesslag, samt äggvita och möjligen blod (Arrhenius 1984;

Jennbert 1984). Hasseln användes också för olika hantverk och som konstruktions-

material, något som vi återkommer till längre fram i artikeln.

Med tanke på att hasseln använts under mycket lång tid är det sannolikt att det

funnits traditioner knutna till vården av den och till skörden och konsumtionen av

nötterna. Arten torde således ha varit viktig inte bara ur ekonomisk synpunkt utan

även socialt och symboliskt. Ett fynd som visar på detta är 34 hasselnötter med bor-

rade hål, vilka sannolikt har utgjort ett halsband eller ett rassel, från Ageröd V, en

plats daterad till tidig ertbebøllekultur (Lund 1981; Larsson 1983; Seeberger 2002).

Platserna där man haft vårdade hasselbestånd och skördat hassel bör ha varit

av speciell betydelse under senmesolitisk tid. Något som talar för att Almhov var

en sådan plats är dateringen av bränt hasselnötskal från ett stolphål i en tvåskep-

pig huslämning, som på typologiska grunder daterats till tidsperioden bronsålder

till äldre järnålder (tabell 3). Hasselnötskalen, som daterades till senmesolitikum

eller äldsta tidigneolitikum, bedöms ha hamnat sekundärt i stolphålet. Möjligen har

man röjt området på större träd för att skapa goda förutsättningar för hasseln och

säsongsvis skördat och konsumerat hasselnötter på platsen innan man började ta den

i anspråk för andra aktiviteter. Platsen kan ha blivit en betydelsefull samlingsplats

genom dessa återkommande besök och det kan inte uteslutas att groparna i området

delvis kan sättas i samband med detta. Från Irland finns det fynd från mesolitisk tid

som tyder på att hasselnötter lagrades i korgar som sattes ned i gropar. Nötterna kan

ha förvarats så i flera månader, kanske upp mot ett halvår (McComb 2009).

Det kan också noteras att trädpollenförekomsten i en tidigneolitisk brunn som

undersöktes på Bunkeflostrand 15:1, cirka 2,5 kilometer sydväst om Almhov, visade

på ekblandskog och hassel (Gustafsson 2007). Platsen kännetecknades framför allt

av ett stort antal gropar och en palissad från mellanneolitikum B. Liksom på Almhov

var också här den äldsta 14C-dateringen av hasselnötskal från senmesolitisk tid, mot-

svarande 4 510–4 230 kal. 2 σ BC, och skalet påträffades sekundärt omlagrat i en

grop från den äldre delen av mellanneolitikum B (Brink m.fl. 2008).

I den ovan nämnda graven i den nordvästra delen av Almhovområdet (A437)

fanns små fragment av hasselnötskal. Det framgår inte var de påträffades och det

är oklart om nötterna kan ha utgjort gravgåvor. Det finns emellertid exempel på att

hasselnötter kan ha varit betydelsefulla som gravgåvor eller på annat sätt i rituella

sammanhang. I flintdepåer utanför dösen Trollasten i Skåne hittades hasselnötskal

(Jardfelt 2008) och i en grav vid Skjutbanorna 1B (A316), mindre än 1,5 kilometer

nordväst om Almhov, påträffades förkolnat skal av hasselnöt som 14C-daterades till

tidigneolitikum I–II. I gravens fyllning hittades bland annat ett spånfragment. En

slip- eller malsten ingick i gravens stenram, som för övrigt utgjordes mest av flintknu-

tor. Det kan dock inte uteslutas att graven var från en senare tidsperiod och att has-

selnötskalet härrör från tidigare aktiviteter på platsen (Sarnäs & Nord Paulsson 2001).

Hasselnötskal fanns även i tre anläggningar som ingick i hydda A13 på Almhov.

Ett skal från ett eventuellt stolphål i hyddan 14C-daterades till tidigneolitikum I,

men det är oklart om dateringen har med hyddan att göra. Keramikfynd i en ränna

i hyddlämningen och en avslagsdeponering i närheten (A30768) tyder snarare på

mellanneolitikum A.

Liksom det äldsta hasselnötskalet härrör det äldsta daterade sädeskornet från

Almhov, en obestämd typ av korn, från en yngre lämning, närmare bestämt ett

stolphål i en huslämning (hus 31), som daterats typologiskt och på grundval av en

annan 14C-datering till senneolitikum (tabell 3). För övrigt påträffades sädeskorn i

28 eller 29 anläggningar från den aktuella tidsperioden i Almhovområdet, framför

allt i gropar. Av sädesslagen dominerar de agnklädda, emmer och speltvete, följt av

de nakna, bröd- och kubbvete. Kärnor av korn är mycket sporadiska i materialet

och består av enkorn, skalkorn, naket korn och obestämt korn. Mängden sädeskorn

och hasselnötsskal är mestadels sparsam, men i ett par anläggningar fanns stora

mängder. I den grop på Almhov som innehöll mest keramik och djurben, A19049,

fanns en stor mängd brända sädeskorn i ett lager (figur 6). Bröd-/kubbvetet var där

betydligt vanligare än emmer-/speltvetet, något som avvek från andelarna i andra

gropar på platsen. Gropen var en av de äldsta tidigneolitiska groparna på Almhov.

En annan anläggning med en stor mängd brända sädeskorn var den lilla gropen A6b,

som daterats till en tidig del av tidigneolitikum I. Närmare 300 korn av oidentifier-

bar säd och 10 korn av emmer/speltvete påträffades i botten på anläggningen, intill

större delen av en trattbägare (Gustafsson 2001, 2004). Sädeskornen tolkas här som

ett offer då de sannolikt hade deponerats avsiktligt i, eller tillsammans med, kärlet. I

kapitel 5, Att dela upp och dela in, diskuteras ytterligare några fynd av sädeskorn som

möjliga avsiktliga deponeringar.

I vilken form man konsumerat säden är oklart. För att bli av med agnarna har

man troligen rostat emmer och speltvete. Detta ger säden en sötaktig smak och

medför att den inte kan jäsas (Welinder 1998). Andra tänkbara tillredningar är att

man har kokat sädeskornen, kanske tillsammans med kött och fisk. Vetesorterna

kan också ha malts till mjöl och bakats till (ojäst) bröd, möjligen genom att man

plattat ut tunna kakor på lerskivor för bakning i öppen eld (Persson 1999). Det

har föreslagits att korn och vete kan ha använts redan i början av neolitikum till

att framställa öl (Whittle 1996). Dock saknas det belägg för detta från denna tid

i Europa. Det veterligt äldsta belägget för öltillverkning från Skandinavien är en

matskorpa i ett kärl från en mycket tidig grav från enkeltgravskultur i Refshøjgård

på Jylland, daterad till mellan 2 865 och 2 680 f.Kr. (äldsta och yngsta värdet av två

dateringar av träkistan i graven, kal. 1 σ BC). Analysen visar att man använt korn

(Klassen 2005a, 2005b).

Av övriga växter som kan ha odlats under tidigneolitisk tid kan nämnas havre,

som dock också kan ha förekommit i vild form, samt hirs, ärta, böna och eventu-

ellt vindruvor (Regnell 1998; Hallgren 2008). Inga spår av dessa växter har hittats

i Almhovområdet. Emellertid har ärta/böna påträffats i en tidigneolitisk grop på

Bunkeflostrand 15:1 och i en grav i Tygelsjö påträffades makrofossil av en ärtväxt,

som daterades till tidigneolitikum I (Hadevik 2009).

Spåren av vilda ätliga växter från Almhovområdet, förutom hasselnötter, utgörs

av förkolnat trä av hagtorn, vildapel eller rönn, dels från en tidigneolitisk grop på

Vintriehemmet 3B, dels i det komplexa mellanneolitiska gropsystemet på Elinelund

2B (tabell 3). Alla tre arterna producerar frukter som är ätliga och liksom hasseln har

de virke som lämpar sig för andra ändamål. I en grop ingående i fasad 5 påträffades

svinmålla (Steineke 2006). Arten, som är näringsrik och väl lämpad som föda, växer

i kulturpåverkade miljöer (Den virtuella floran, Svinmålla). I Alvastra pålbyggnad

påträffades frön av denna art ofta tillsammans med frön av korn och vete, och det

tyder på att människor samlade både blad och frön av arten under mellanneoliti-

kum (Göransson 1995:41). Andra vilda växter från den aktuella tiden som påträffats

i sydvästra Skåne, om än inte i Almhovområdet, är hallonfrön, som daterats till

tidigneolitikum I, från kärret vid Hindbygården och svalört från en ränna på Bun-

keflostrand 15:1, som daterats till perioden tidigneolitikum II till mellanneolitikum

A (Hadevik 2009). Den sistnämnda arten har ätliga blad och birötter (Den virtuella

floran, Svalört).

Frågan om tidpunkten för den äldsta odlingen av sädesslag i Skandinavien är stän-

digt föremål för diskussion och revidering, på grund av att det görs nya fynd och 14C-dateringar samt att daterings- och analysmetoder utvecklas och förfinas – eller

förkastas. Saken ska inte diskuteras ingående här, men det är ofrånkomligt att beröra

frågan i samband med tolkningen av Almhov.

De äldsta 14C-dateringarna av sädeskorn från Skandinavien är veterligt från plat-

ser i sydvästra Skåne. Från detta område finns ett par dateringar som är äldre än den

tidigare nämnda dateringen från Almhov. De är dock problematiska av olika skäl.

Den äldsta dateringen är gjord på skalkorn från en grop i Oxieområdet (Ua-22172:

5 395±60 BP). I gropen hittades också ett bränt fragment av en fyrsidigt slipad

flintyxa. Dateringen måste dock ifrågasättas eftersom två senare gjorda dateringar

av skalkorn och frön av svinmålla och Rumex från gropen daterades till perioden

vikingatid till tidig medeltid (Hadevik 2009). En annan datering härrör från ett

fragment av obestämd säd från ett stolphål i en huskonstruktion av ovanlig typ,

eventuellt ett kulthus, i Hyllieområdet (Ua-32360: 5 260±50 BP, 4 230–3 970 kal.

2 σ BC). Huslämningen fanns bland lämningar som daterats till senare delen av

tidigneolitikum (Gidlöf 2006b).1 Om 14C-dateringen är korrekt kan sädeskorn ha

förekommit i sydvästra Skåne omkring 4 200 f.Kr. Detta är emellertid inte något

belägg för odling, eftersom säden kan ha varit föremål för utbyte (Jennbert 1984).

Det ska påpekas att det inte på någon av de ovan nämnda platserna fanns lämningar

som kunde knytas till ertebøllekultur.

När det gäller Almhovområdet föreligger fem dateringar av sädeskorn från

mellan 5 095 och 4 990 BP. I kalibrerade värden blir det som äldst 3 980 och som

yngst 3 630 BC (tabell 3). Odling kan således ha förekommit på platsen, eller i

närområdet, ett par decennier efter 4 000 f.Kr. Om vi ser dessa dateringar i ett

större perspektiv visar det sig att förkolnat korn från Limensgård på Bornholm har

givit en snarlik datering (OxA-2895: 5 000±70 BP, 3 940–3 700 BC kal. 1 σ BC).

Enligt Anders Fischer (2002) finns det inte säkert belagda daterade sädeskorn från

Danmark, exklusive Bornholm, från före 3 800 f.Kr. Det är dock först nyligen

man mer systematiskt har börjat samla in sädeskorn från aktuella lämningar för

datering. Från Mälardalen är veterligt det äldsta daterade sädeskornet ett naket

korn från Lisseläng i Södermanland (Ua-32969: 5 025±45 BP). Därnäst följer da-

teringen av emmer/speltvete från samma plats (Ua-32967: 4 940±40 BP) (Hallgren

2008). Sammanfattningsvis är daterade sädeskorn från relevanta fyndsammanhang

i Skandinavien än så länge så pass sällsynta att dateringarna är svårbedömda. Det

kan dock inte uteslutas att odling ägt rum på platser i Sydskandinavien och Mel-

lansverige före 4 000 f. Kr.

En annan mycket omdebatterad fråga är hur den tidigaste odlingen av sädesslag

gått till på kontinenten och i Skandinavien. De källkritiska problemen är många och

svårlösta (Regnell & Sjögren 2006b). Enligt nyligen utförda analyser av Amy Bo gaard

(2004) har den dominerande formen av jordbruk inom den bandkeramiska kulturen

i Centraleuropa varit intensiv trädgårdsodling av höstsådda cerealier, främst enkorn

och emmer, på mindre lotter. Sådan småskalig men högavkastande odling kräver

stora arbetsinsatser, närmast vård av enskilda plantor, och även viss integrering

mellan odling och djurhållning, t.ex. gödsling, kompostering och bete på trädor. Bo-

gaard menar att intensiv trädgårdsodling av detta slag inte har resulterat i utarmning

av jordar i sådan utsträckning att det kan förklara spridningen av jordbruket, inte

heller i områden utanför lössjordsbältet. Spridningen av jordbruk, menar hon, ägde

rum trots det intensiva och under lång tid, sannolikt över flera generationer, tämligen

platsbundna jordbruket. Förekomsten av ogräsarter i västra Skåne för anleder samma

slutsats angående den tidigaste odlingens karaktär i Sydskandinavien. Närvaron av

kväveälskande växter antyder att gödsling eventuellt ägt rum redan under tidigneo-

litikum. Ett annat alternativ är att man bedrivit växtrotation med kvävefixerande

arter, t.ex. ärtor, vilka finns dokumenterade från flera neolitiska kontexter i Skandi-

navien och det övriga Europa (Regnell & Sjögren 2006b).

Alexander Gill (2003, 2005) har föreslagit att det var platser för trädgårdsodling

som var fokus för säsongsvisa fester (garden feasts) under tidigneolitisk tid. I likhet

med de argument som framförts här angående Almhov menar Gill att den förhållan-

devis stora mängden gropar på platser såsom Skumpaberget i Närke och Skogsmos-

sen i Västmanland bör förstås utifrån ett sådant perspektiv. Frågan är om det finns

några tecken på att småskalig och arbetsintensiv odling, eventuellt parad med göds-

ling, förekom på Almhov under tidigneolitikum. Ansamlingen av fyndrika gropar

och den stora mängden fynd i matjorden inom ett cirka sju hektar stort område kan

tolkas som det sammantagna resultatet av flera olika aktiviteter: bosättning, fes-

tande, monumentbyggande och odling. Det har redan föreslagits att platsen kan ha

varit etablerad som vård- och skördeplats för hasselnötter innan människor började

odla cerealier. Den rikliga förekomsten av avfall på platsen kan ses inte bara som ett

resultat av intensiva aktiviteter, utan som en medveten strategi. Man kan avsiktligt

ha ”matat” marken med näring genom att gräva ned avfall och sprida det på mark-

ytan för att på det sättet förbereda för kommande odling (Ingold 1996; Bogaard

2004:165). Andra sätt att gödsla valda delar av marken kan ha varit att låta djuren

beta på stubb och trädor. De kan ha tjudrats, övervakats eller hägnats in med häckar.

Annat källmaterial som kan bidra till frågan om eventuell odling på Almhov

under tidigneolitikum är resultaten av fosfatanalysen. Även om fosfaternas tillkomst

inte kan dateras är det möjligt att relatera hypoteser om odlingen till mönster i fosfat-

halterna. Generellt är fosfathalten låg inom den undersökta ytan på Almhov, mellan

40 och 65 Pº, med ett par områden med högre fosfathalt och ett par områden med

lägre (Linderholm 2004). Det är de sistnämnda som är av intresse här. Två av de tre

områdena med låg fosfathalt överensstämde i stort sett med de ytor som saknade

gropar öster om långhög 1 och öster och norr om fasad 2 (figur 9). En mindre yta

med låga fosfatvärden fanns även strax öster om fasad 4, i ytterligare ett område som

saknade gropar. Att detta område med låg fosfathalt är så litet jämfört med de andra

två kan möjligen förklaras av att det under perioden senneolitikum till äldre brons-

ålder fanns en långvarig och omfattande bebyggelse just där. Den ”gropfria” ytan

öster och sydost om fasad 3 motsvarades emellertid inte av en låg fosfathalt. Däremot

fanns ytterligare en stor yta med låg fosfathalt sydväst om dös 1. Området motsvaras

av den ”vik” som gått in från våtmarken i öster och som då och då innebar våtmarks-

förhållanden en bra bit upp längs slänten, något som kan ha påverkat fosfathalten.

Sammanfattningsvis går det inte att dra några säkra slutsatser om trädgårdsod-

ling eller odling av annat slag på Almhov under tidigneolitikum. Även om de käll-

kritiska problemen är många kan den partiella överensstämmelsen mellan ”gropfria”

ytor och låga fosfathalter i anslutning till fasader tolkas som att man undvikit att

deponera avfall och gräva gropar just där, något som talar för att man inte heller har

odlat dessa ytor, utan istället använt dem för speciella aktiviteter i samband med

vistelserna på platsen. Detta kommer att diskuteras vidare nedan.

Oavsett hur länge man har vistats på Almhov, under återkommande kortare perioder

eller mer sammanhängande, har man haft behov av att förvara matvaror. En del av

groparna på Almhov hade en form som tyder på att de var förvaringsgropar, dvs.

att de hade grunda partier vid ena sidan som kan ha utgjort nedgångspartier (A6a,

A3869, A31888, A3747, A3748 samt ev. A19049 & A25594) (figur 6). Vidare tyder

grävda avsatser kring vissa gropar (t.ex. A6a) på att de täckts över, kanske med hudar

eller plankor. Det finns inte några säkra spår efter att gropar klätts med näver eller

annat växmaterial och använts till förvaring av föda, men det är sannolikt att det

förekom. Alternativt kan korgar, träkärl och svepaskar med matvaror ha satts ned i

groparna (Welinder 1998; McComb 2009). I några fall har man lagt stenar på gro-

parnas botten, kanske för att få en jämn och torr yta då man satte ned korgar och

keramikkärl med mat och dryck. Det kan emellertid vara svårt att avgöra om kärlen

satts ned med syftet att förvara matvaror eller om det rört sig om deponeringar av

rituell karaktär.

Man kan också ha förvarat matvaror genom att bygga upphöjda skafferier (Orme

1981). En annan form av lagring är den som åstadkoms genom att man torkar, röker

eller saltar kött och fisk. Enskilda, parvisa och gruppvisa förekomster av stolphål på

Almhov kan vara spår efter konstruktioner för dessa olika ändamål. Både förvaring

i gropar och i möjliga stolpbyggda skafferier kommer att diskuteras vidare längre

fram. Innan dess ska vi emellertid se närmare på vilka redskap som kan ha använts

i samband med matlagning och konsumtion.

Mycket av flint- och stenredskapen från groparna på Almhov kan på goda grun-

der antas ha använts för matberedning, dvs. för att skörda, rensa, skära, krossa,

hacka och mala växter och för att stycka djurkroppar och skära upp tillagat kött.

De typologiskt definierade flintredskapens funktion(er) kan emellertid inte avgöras

utifrån redskapens form. Flintredskapens form och funktion hänger inte samman,

om man med form menar redskapstyper definierade utifrån traditionell typologi,

men å andra sidan hänger form och funktion samman, om man med form menar

specifika egenskaper på föremålen. Detta betyder att det inte kan förutsättas att olika

typologiskt definierade redskap har använts på olika sätt. Det har tvärtom visat sig

att typologiskt olika redskap ibland har använts i en och samma aktivitet och inte

som redskap för olika ändamål (Jensen 1986; Högberg 2008). I dagsläget är det

endast bruksspårsanalyser, proteinanalyser och andra kemiska analyser som kan ge

ett fullgott underlag för tolkningen av hur avslag, spån och formmässigt definierade

flintredskap har använts. Sådana analyser har hittills gjorts i mycket liten utsträck-

ning och tolkningen av vilka redskap och föremål som använts vid skörd och mat-

beredning på Almhov måste således ta sin utgångspunkt i mer generella kunskaper

om matberedning och redskap under stenåldern och i undersökningar av hur vissa

redskap använts i modern tid.

Helle Juel Jensen (1994) har visat att spån användes som skörderedskap för sä-

desslag under tidigneolitikum. Spånets oretuscherade långsida utgjorde egg, medan

motstående långsida retuscherades för att passas in i ett träskaft. Slitspåren antyder

att säden skars av relativt långt ned på strået. Skäror av detta slag förefaller dock

att ha varit sällsynta under denna period. I de tidigneolitiska och tidiga mellan-

neolitiska material som studerades utgjorde de 0,3 % av de retuscherade redskapen.

I registreringen av flintmaterialet från Almhov har retuscherade spån av detta slag

kategoriserats som spånknivar (Högberg m.fl. 2000). Sammanlagt 18 sådana är re-

gistrerade från 15 av de 320 anläggningarna som är utgångspunkten för föreliggande

diskussion. De utgör 0,8 % av flintredskapen (tvärpilar och spån inkluderade). Av de

537 spånen från Almhov var knappt 4 % retuscherade.

Jensens analyser har också visat att mesolitiska och neolitiska spån med oretu-

scherade eggar användes till att skära andra växter än säd, framför allt vass. Att helt

oretuscherade spån har använts för att skära i växter, trä, kött och hudar har även

framgått av bruksspårsanalyser av spån från sydskandinaviska senmesolitiska, tidig-

och mellanneolitiska boplatser och gravar (Jensen 1986; Knutsson 1995).

Som nämndes ovan visade bruksspårs- och proteinanalyserna av de 30 omodifie-

rade spånen och spånliknande avslagen från gropar på Almhov att flera hade använts

för att skära i kött, fisk och ben/horn. Både experiment och arkeologiska och etno-

grafiska undersökningar har visat att också omodifierade avslag varit väl fungerade

redskap och att de ofta utgjort en stor andel av redskapen som använts för att skära,

skrapa och hyvla (Högberg m.fl. 2009, jfr även Högberg 1997, 2008 & 2009, och

däri citerade källor).

Att omodifierade spån och spånliknande avslag använts vid matberedning har

även framgått av bruksspårsanalyser av material från ett mellanneolitiskt gropsystem

i Hyllieområdet. En analys av 13 typologiskt definierade knivar visade att sju av dem

hade använts på kött. Av nio analyserade skrapor från samma anläggning hade tre

använts på kött och en på skinn. De två sistnämnda materialen ger en likartad pole-

ring, och skraporna kan alltså ha använts på samma material och på samma sätt. Ett

femtiotal oregelbundna och omodifierade avslag med minst två centimeter lång egg

visade däremot inga spår efter användning. Av detta kan man dra slutsatsen att det

är vissa egenskaper hos avslagen som har gjort att de valts ut för användning och de

oregelbundna avslagen hade inte dessa egenskaper (Högberg 2008).

Knivar tillverkade av avslag fanns i relativt stor mängd på Almhov. De 91 ex-

emplaren fördelade sig på 35 anläggningar och därutöver hittades 16 i matjorden.

Mestadels fanns det mellan en och tre knivar per anläggning, men en grop ut-

märkte sig genom förekomsten av 44 stycken (A37291). Anläggningen innehöll

också stora mängder djurben, cirka 2,7 kilo, huvudsakligen av de vanligaste ar-

terna, men även av rådjur, ekorre, fågel och häst. Benet av den sistnämnda arten

(carpale intermedium) från det översta fyndfattiga lagret är sannolikt en sekundär

inblandning. En så stor mängd knivar i en enstaka grop, tillsammans med stora

mängder djurben, av vilka närmare 70 % (räknat på vikt) var från köttfattiga delar

av djurkropparna, talar för att det rör sig om avfall från en omfattande styckning

som föregått tillredning och konsumtion (figur 10 & Appendix 1). Det fanns också

15 spån och 1 358 avslag i gropen, vilket är en stor mängd jämfört med flertalet

gropar på platsen. Som nämndes ovan kan även dessa ha använts för att stycka djur-

kroppar. Anläggningen var belägen tillsammans med sex andra fyndrika gropar

strax norr om fasad 3 (figur 3).

Bruksspårsanalyserna av flintor från Almhov och Hyllie 155:91 visar alltså att

typologiskt definierade knivar samt omodifierade spån och avslag med långa eggar

använts i styckningen av djurkroppar. När stora andelar ben från köttfattiga kropps-

delar av djur påträffats tillsammans med stora mängder avslag och spån kan detta

% köttfattiga benspånavslag

därför tolkas som rester efter slakt och styckning – dvs. förberedelse för konsum-

tion. Innehållet i sex gropar på Almhov tyder på detta (A6, A37291, A3868, A1375,

A19049 & A33059). En stor andel köttrika ben, å andra sidan, rimmar bättre med

måltidsrester – dvs. rester av konsumtion. Innehållet i fyra gropar kan tolkas i sådana

termer (A864, A866, A19260 & A32422). Oavsett benmaterialens sammansättning

kan emellertid stora mängder avslag och spån också härröra från flinttillhuggning,

och avslag som vittnar om tvåsidig teknik och fyrsidig teknik kan kopplas till pro-

duktionen av yxor och eventuellt dolkstavar (tabell 4).

Andra redskap som har haft med matberedning att göra är malredskap (jfr tabell

3). Malstenar kopplas vanligen till malningen av säd men kan också ha använts

för att sönderdela hasselnötter, något som bekräftats genom analyser av makrofossil

på en malsten från en mellanneolitisk boplats i Hälsingland (Bergwall 1999). Att

malstenar inte sällan påträffats i gravar och andra rituella sammanhang tyder på

att de också har varit symboliskt laddade, och möjligen associerade med kvinnligt

genus (Lidström Holmberg 1998; Fendin 2000, 2006; Kihlstedt 2006). På Almhov

hittades två löpare i rituella sammanhang, den ena i en grav från perioden tidig-

neolitikum I/II till mellanneolitikum A (A437) och den andra tillsammans med

ett kärl och en halv dubbeleggad yxa i en sannolik offergrop från mellanneolitikum

A (A292). En del av en underliggare återfanns i ett fasadstolphål i långhög 1, också

det ett rituellt sammanhang. Därutöver påträffades underliggare och löpare i di-

verse gropar och en malsten återfanns i matjorden. Förekomsten av malredskap i

matjorden tyder på att det kan ha funnits betydligt flera sådana på den dåvarande

markytan och i groparnas övre lager, men att de avlägsnats och fragmenterats i sam-

band med odling genom årtusendena. Stenarna kan dessutom ha återanvänts under

senare perioder, både som redskap och i konstruktioner. Det är därför sannolikt att

malning och annan matberedning som involverat stenar av detta slag förekommit

i större utsträckning än vad som avspeglas av de fåtaliga påträffade malredskapen.

Knackstenar av flinta och sten förekom i stora mängder på Almhov och förutom att

ha använts i flinthantverk och i samband med monumentbyggande torde de även ha

brukats i matberedningen (tabell 4).

Matlagning kräver också konstruktioner, såsom härdar och kokgropar, och tillgång

till vatten, antingen i vattendrag eller i grävda vattenhål och brunnar. Antalet do-

kumenterade härdar på Almhov är mycket begränsat, endast åtta stycken på hela

undersökningsytan. Ingen av dessa har säkert daterats till tidigneolitikum eller

tidigt mellanneolitikum. Inte heller några typiska kokgropar kunde konstateras. På

Vintriehemmet 3A fanns dock en härd i kulturlagret på platsen som daterats till

tidigneolitikum I (figur 1 & tabell 3).

En orsak till de få beläggen för härdanläggningar kan vara att de anlagts ytligt på

den dåvarande markytan. Marken odlades, eventuellt redan under tidigneolitikum,

och användes sedan för bosättning under perioden senneolitikum till äldre brons-

ålder och äldre järnålder. Däremellan och därefter har området odlats och ytligt

anlagda härdar torde därmed ha förstörts. En indikation på att detta varit fallet är att

andelen bränd flinta på Almhov var nästan 30 % (baserat på vikt) i den undersökta

matjorden, medan den endast var drygt 10 % i de tidigneolitiska groparna (Gidlöf

m.fl. 2006). Även det utplöjda kulturlagret i anslutning till långhög 1 innehöll

mycket bränd flinta (figur 9). Rikliga inslag av sot, träkol, skörbränd sten och/eller

bränd flinta i undre lager i ett femtontal gropar på Almhov samt i fyra anläggningar

på Vintriehemmet 3B visar att man eldat i närheten av, och ibland också i, groparna.

Även de markkemiska undersökningarna gav en del resultat som är av intresse i

sammanhanget, även om de inte är entydiga (Gidlöf m.fl. 2006:23). Det gäller mät-

ningarna av magnetisk susceptibilitet (MS). MS-värdena ökar i allmänhet i samband

med eldaktiviteter och minskar i samband med förekomst av vatten. På Almhov var

MS-värdena som högst på höjdsträckningen, dvs. där de flesta lämningarna fanns,

och klingade av mot väster och öster (jfr Linderholm 2004, fig. 6). De lägre värdena

åt väster avspeglar sannolikt att området inte varit lika intensivt använt som höjd-

sträckningen. De lägre värdena åt öster antas representera den tidigare våtmarkens

fluktuationer under förhistorisk tid, men hur våtmarken fluktuerat under tidigneo-

litikum går inte att utläsa. Emellertid låg hyddan (A13) och huset (hus 12), som da-

terats till tidigneolitikum I eller mellanneolitikum A, respektive perioden tidigneo-

litikum II till mellanneolitikum A, lågt i terrängen i områdets östra del, något som

antyder att grundvattennivån stundtals varit låg under dessa perioder (figur 3). Även

dös 1 hade ett låglänt läge och torde ha blivit mer eller mindre översvämmad vid

perioder av högre vattenstånd. På grund av att platsen bebotts under senare perioder

kan MS-värdena dock inte kopplas specifikt till eldning under tidigneolitisk tid.

Vid vistelser på platsen har man haft behov av vatten. I våtmarksområdet Hyllie

mosse, öster om Almhov, har det funnits lättillgängligt vatten, men ett par brunn-

nar hittades också på området. En av dessa var cirka 1,8 meter djup och innehöll

mycket fynd av samma slag som i de fyndrika groparna (A13529). Den har sannolikt

fungerat som avfallsgrop efter det att brunnsfunktionen upphört. Strax efter att

detta skedde lades en stenpackning ovanpå, ett fundament till dös 2. Dateringen

av anläggningen är emellertid problematisk, då en 14C-analys av ben av nöt från

bottenlagret av brunnen gav en datering till perioden slutet av tidigneolitikum I till

mellanneolitikum A (tabell 3), medan keramiken i brunnen kan föras till oxiegrup-

pen och keramiken i de överliggande lagren, dvs. dös 2, till svenstorpsgruppen. Den

rimligaste förklaringen till detta anses vara att brunnen fyllts igen och dös 2 byggts

i slutet av tidigneolitikum I – början av tidigneolitikum II, omkring 3 500 f.Kr.

(Gidlöf m.fl. 2006).

Av de övriga sex brunnarna på Almhov är två daterade generellt till neolitikum

(A972 och A1921), medan en sannolikt var från tidigneolitikum (A2), en från ti-

digneolitikum I–II (A114, jfr tabell 3) och en från mellanneolitikum A–B (A111).

Sammanfattningsvis förefaller det inte som att man ägnat något större arbete åt

konstruktioner relaterade till vattenförsörjningen på platsen.

Keramiken är ett av de mest påtagliga beläggen för förvaring, tillagning och serve-

ring av mat och dryck. Tidigneolitisk trattbägarkeramik brukar främst analyseras

med avseende på kronologi, typologi, kulturgrupper, lerans egenskaper och ursprung

samt eventuella skillnader mellan keramik som använts i hushållet respektive i ritu-

ellt präglade sammanhang. Även analyser för lipider, fettsyror, förekommer numera

allt oftare med syftet att spåra vilken sorts mat som tillagats. Efter snart sagt varje

undersökning där man påträffat större mängder trattbägarkeramik görs analyser och

indelningar av keramiken utifrån ornamentik och kärlformer (se Lagergren-Olsson

2003 för en historik gällande Skåne; Rostoványi 2007; Gidlöf 2009). Indelnings-

grunderna varierar och de kronologiska sekvenserna skiftar regionalt och lokalt. I

denna artikel ska keramikens funktion diskuteras på ett mer generellt plan, framför

allt med utgångspunkt i kärlens storlek. Kronologiska och typologiska spörsmål tas

också upp, men inte som ändamål i sig, utan relaterat till hur och i vilka samman-

hang keramik har använts på platsen. Analysen baserar sig på uppgifter om trattbä-

garkeramiken i rapporter och dokumentationsmaterial.

Knappt 390 kilo trattbägarkeramik, inklusive 4,1 kilo lerskivefragment, påträf-

fades i de 320 anläggningarna på Almhov och Bunkeflo 8:2 som inkluderats i analy-

sen.2 Keramiken från Elinelund 2B och Vintriehemmet 3A–B har inte inkluderats.

Analyser av rålera från olika delar av Almhov har visat att leran där i allmänhet inte

lämpat sig för keramikframställning. Det är därför inte troligt att keramik tillverka-

des på platsen, istället hade man den med sig dit (Stilborg & Grönberg 2003).

Minst 1 100 kärl och 100 lerskivor har beräknats vara representerade i materialet.

Av de 320 anläggningarna innehöll 273 (85 %) skärvor av trattbägare och andra kärl

och i 64 anläggningar (20 %) fanns också fragment av lerskivor. Alla anläggningar

med lerskivor innehöll också skärvor av kärl. Keramikmängden per anläggning va-

rierade mellan ett par gram och närmare 30 kilo. 202 anläggningar innehöll maxi-

malt ett kilo keramik, och av dessa innehöll omkring hälften (90 st) maximalt 100

gram. Dessa 90 anläggningar innehöll vanligen inga, eller mycket få, flintredskap

och mestadels inte heller några djurben och de är därför av mindre intresse i sam-

manhanget. Majoriteten av anläggningarna med lerskivor, 50 stycken, innehöll mer

än ett kilo skärvor av kärl. Lerskivorna var således generellt associerade med en riklig

förekomst av skärvor från kärl.

Någon heltäckande registrering av kärltyper har inte kunnat göras på grund av

materialets storlek och den följande diskussionen måste därför utgå från ett begrän-

sat material. Följande uppgifter utgör underlag för diskussionen nedan:

1. En uppskattning av minsta antalet kärl representerade i 28 gropar (Gidlöf

m.fl. 2006; Gidlöf 2009, tabell 4; Hadevik u.å.).

2. En översiktlig bedömning av kärltyper och en beräkning av mynningsdia-

metrar på keramikskärvor från sex gropar (Stilborg & Grönberg 2003).

Antalet kärl representerade i de 28 groparna varierade mellan ett och minst 61.

Drygt häften av groparna innehöll skärvor från mellan ett och 10 kärl och i tre

gropar, 11 %, fanns skärvor från fler än 30 kärl (figur 11). Andra anläggningar med

skärvor från ett stort antal kärl var dös 2, med skärvor av minst 37 kärl och fem ler-

skivor, och brunnen under dösen (A13529), med skärvor av minst 26 kärl och fyra

lerskivor. Även anläggningarna i dös 1 innehöll mycket keramik, cirka sju kilo, och

antalet kärl kan beräknas till minst 20.

I de sex groparna vars keramik blev föremål för en ingående keramisk analys

fanns skärvor efter minst 160 kärl och 12 lerskivor (tabell 5). De 160 kärlen motsva-

rar cirka 15 % av det beräknade minsta antalet kärl från trattbägarkultur på Almhov.

Mynningsdiametern kunde beräknas på 112 skärvor av olika kärl (figur 12) och

varierar mellan sex och 36 centimeter, med en tydlig majoritet i storlekarna mellan

åtta och 19 centimeter. I materialet finns framför allt skärvor från trattbägare av

olika storlek och öronkärl. Skärvor av miniatyrkärl och skålar fanns i några gropar

och i en (A1854) fanns ett eventuellt fragment av en kragflaska.

En liten mynningsdiameter, mellan sex och 14 centimeter, kan representera både

öronflaskor för förvaring och servering av dryck och små trattbägare, sannolikt av-

sedda som dryckeskärl. Bland kärl med en mynningsdiameter om 15–20 centimeter

finns sannolikt flertalet kokkärl, och även kärl för syrning, jäsning och förvaring.

Den tredje gruppen kärl, med en mynningsdiameter om mellan 21 och 30 centime-

ter, torde framför allt ha varit skålar för lagring och servering, medan kärl med en

mynningsdiameter om 31 centimeter eller mer tolkas som förvaringskärl. Lerskivor

är vanligen mellan 10 och 20 centimeter i diameter och upp till 2,5 centimeter

tjocka. De har använts som lock, men då de ofta är genomoxiderade, vilket tyder

på att de upphettats ofta på en glödbädd eller i en ugn, är det troligt att de också

användes som bakplattor eller som värmemagasin.

Enligt Ole Stilborg (2003:220) utgör kärl med en mynningsdiameter om 15–20

centimeter den vanligaste storleksgruppen i tidigneolitiska trattbägarmaterial från

Skåne. Det hänvisas då bland annat till den uppskattning av mynningsdiametern

på trattbägarkeramik från fyndrika tidigneolitiska gropar som gjorts av Eriksson

m.fl. (2000). Vid en granskning visar det sig dock att mynningsdiametrar om 6–14,

15–20 och 21–30 centimeter är ungefär lika vanliga i de där redovisade materialen.

Utifrån indelningen i de ovan angivna storleksgrupperna fördelar sig mynnings-

diametern på keramiken från de sex groparna på Almhov enligt figur 12. Dryck-

esbägare och flaskor samt mellanstora kok- eller förvaringskärl synes ha varit de

vanligaste kärlen i alla gropar utom en (A25594). I denna anläggning var större kärl

mer framträdande, vilket tyder på en förvaringsfunktion snarare än på konsumtion.

Riktigt stora förvaringskärl, med en mynningsdiameter om mer än 30 centimeter,

var få och förekom i ett eller två exemplar i tre gropar. I groparna med flest antal kärl

var fördelningen likartad mellan de olika storleksgrupperna.

Fem av groparna har 14C-daterats till olika intervaller av tidigneolitikum I

(jfr tabell 3) och keramiken kan, med ett undantag, föras till oxiegruppen. Kera-

miken i A1854 härrör från minst två deponeringstillfällen och har delvis förts till

svenstorpsgruppen. Enligt 14C-dateringen var denna grop den yngsta av de här ana-

lyserade. Uti från groparnas form kan några tolkas som förvaringsgropar (A19049,

A25594, A3747 & A3748). Den större andelen stora kärl i A25594 och A3748

kan också knytas till en sådan funktion, medan dominansen för mindre kärl i

A19049, A19098 och A3747 snarare för tankarna till matlagning och servering av

mat och dryck. I de översta lagren i den sistnämnda gropen fanns sot och träkol,

dvs. indikationer på att man eldat i gropen eller i dess omedelbara närhet. En stor

mängd flintredskap från fyllningen, 65 stycken, talar för att man även deponerat

hantverksavfall i den. Även i A3748 fanns flintredskap, men i mindre mängd, 20

stycken. Sammantaget finns det flera faktorer som stöder tanken att dessa och andra

parvis eller tätt liggande gropar på Almhov utgjort en enhet ur ett funktionellt eller

annat hänseende. Denna iakttagelse är utgångspunkten för den mer ingående ana-

lysen av de par- och gruppvisa gropförekomsterna i kapitel 5, Att dela upp och dela in. Först ska emellertid förekomsten av dryckesbägare eller flaskor bli föremål för

en mer ingående analys. Syftet är bland annat att försöka uppskatta antalet större

samman komster på Almhov under den tid som platsen torde ha varit en central

mötes punkt för människor i trakten.

I det analyserade keramikmaterialet från de sex groparna på Almhov är små kärl,

med en mynningsdiameter under 15 centimeter, cirka 10 % vanligare än i de tidig-

neolitiska keramikmaterial som analyserats av Eriksson m.fl. (2000). Även om detta

inte är någon större avvikelse antyder det en större andel dryckesbägare och flaskor

på platsen, vilket faller väl in i hypotesen om storskaligt festande. Kragflaskor, som

vanligen har en mynningsdiameter om endast ett par centimeter, inkluderas inte i

analysen här men diskuteras längre fram.

Mynningsdiametern beräknades på 112 kärl från de sex groparna (figur 12). Av

dessa hade 50 kärl, dvs. 45 %, en mynningsdiameter mellan 6 och 14 centimeter

(tabell 6). Om denna andel förs över till den uppskattade minsta mängden tratt-

bägarkärl från Almhov, 1 100 kärl, skulle det motsvara 495 kärl. Beräkningen är

mycket schablonmässig, men genom att också ta hänsyn till keramikens vikt kan

en mer realistisk bedömning göras. Den totala keramikvikten (minus lerskivor) för

de sex anläggningarna är 62,8 kilo och i detta material beräknas det alltså ha fun-

nits 50 dryckesbägare eller flaskor. Dessa 62,8 kilo utgör 16 % av keramik vikten

(minus lerskivor) från Almhov (385,7 kilo). Om dryckesbägarna eller flaskorna ut-

gjort samma andel i materialet som helhet som i keramiken från de sex groparna

kan antalet beräknas till 307 (dvs. 385,7 delat med 62,8 multiplicerat med 50).

Ock så detta är förvisso en abstraktion, men det ger, liksom den förra beräkningen, en

indikation om ett möjligt förhållande. Dessutom kan man genom andelen dryckes-

bägare eller flaskor i de sex groparna närma sig frågan om keramikens sociala sam-

manhang.

I fyra av de sex analyserade groparna fanns sammanlagt 45 kärl från flaskor eller

dryckesbägare och de kan hypotetiskt tolkas som avfall från större sammankomster.

Dessa 45 kärl utgör 90 % av flaskorna eller dryckeskärlen från de sex groparna. De

fem övriga kärlen (10 %), från två gropar, kan betraktas som mer slumpmässigt

spridda förekomster. Förutsatt att detta ses som representativt för keramikmaterialet

som helhet kan ytterligare hypotetiska beräkningar göras. Om 10 % av de ovan

beräknade 307 dryckesbägarna eller flaskorna (31 kärl) varit enstaka spridda kärl, så

skulle de återstående 276 kärlen (90 %) kunna härröra från större sammankomster.

Det genomsnittliga antalet kärl av denna storlek i de fyra ovan nämnda groparna är

11 per grop. Om större fester beräknas ha efterlämnat i genomsnitt 11 dryckesbägare

eller flaskor vid varje enskilt tillfälle så skulle de beräknade 276 kärlen härröra från

25 stora sammankomster (276 delat med 11). Utslaget på hela tidigneolitikum I, som

omfattar cirka 500 år enligt den sedvanliga periodindelningen, skulle det innebära

en stor fest ungefär vart tjugonde år. Enligt motsvarande uträkning, med utgångs-

punkt i de först beräknade 495 dryckesbägarna eller flaskorna, skulle 445 (90 %)

härröra från 40 stora sammankomster under 500 år, dvs. i genomsnitt en var tret-

tonde år. Trots att beräkningarna är abstrakta ger de rimliga hypoteser om hur ofta

större sammankomster kan ha ägt rum. Självfallet ska de inte uppfattas bokstavligt,

utan ses som ett hjälpmedel för den fortsatta tolkningen.

För att komma vidare i försöket till konkretisering kan ytterligare resultat från

den genomförda keramikanalysen vara behjälpliga. Keramik från enskilda gropar

visade sig vanligen vara mer homogen än keramik från olika gropar. Detta tolkas

som att keramik tillverkad och använd av människor från en och samma grupp

deponerades i enskilda gropar, med andra ord att olika grupper tillverkade sin egen

keramik och använde olika gropar då man gjorde sig av med avfallet från måltiderna

och sammankomsterna (Stilborg & Grönberg 2003). Ett problem i detta samman-

hang är att det inte kan förutsättas att en ansamling dryckesbägare eller flaskor

representerar en större sammankomst. Det kan mycket väl ha varit så att varje större

sammankomst resulterat i flera sådana koncentrationer. Det skulle betyda att större

sammankomster ägt rum mer sällan än som beräknades ovan.

Sammanfattningsvis är det kontexten, keramikens mängd och den förhållandevis

stora andelen dryckesbägare eller flaskor som skiljer keramiken från Almhov från

keramik från mer ordinära boplatssammanhang, inte kärlen och kärltyperna i sig.

Större ansamlingar flaskor eller dryckesbägare kan rimligen tolkas som avfall från

sammankomster som involverat många människor.

I Almhovområdet fanns rumsliga strukturer och fyndomständigheter som ger an-

ledning till en diskussion om gränser och uppdelningen av ytor, konstruktioner och

föremål som kan tolkas i termer av dåtida avsikter och handlingar. I detta kapitel ska

några sådana uppdelningar och fyndsammanhang analyseras och diskuteras. Ibland

handlar det specifikt om bara Almhovområdet och ibland om tidigneolitikum mer

generellt. Följande frågor undersöks:

• Har det funnits någon fysisk gräns kring det anläggningstäta området på

Almhov?

• Vad vet vi om hyddor och hus från början av tidigneolitikum i Skåne och

kan det ha funnits hus, hyddor eller tält på Almhov som varit samtida med

groparna?

• Hur kan man tolka fasadernas utformning och placering på Almhov och de

”gropfria” ytorna öster om fasaderna?

• Vad deponerades i fasader och gravar som gravgåvor eller offer?

• Kan det ha funnits andra typer av monument i området än de konstaterade

fasadstrukturerna, långhögen och dösarna?

• Vad deponerades i gropar som offer eller i något annat rituellt sammanhang?

• Vad kan vi utläsa om aktiviteterna på platsen utifrån de mest fyndrika gro-

parna?

• Hur kan man tolka de parvisa och gruppvisa gropförekomsterna och fyndens

fördelning inom dessa par och grupper?

I slutet av kapitlet diskuteras frågan om en eventuell kulturdualism eller en dual

struktur under tidig trattbägarkultur, bland annat med utgångspunkt i de tecken

på uppdelning och indelning av ytor, strukturer och handlingar som analysen visat.

En anslående struktur på Almhov är det ungefärligen runda området på höjdsträck-

ningen, om cirka 200 meter i diameter, inom vilket de flesta lämningarna, framför

allt groparna, var belägna (figur 1). Detta område verkar inte ha haft någon manifest

gränsmarkering, åtminstone fanns det inga fysiska spår efter någon sådan på platsen.

Gropområdets tydliga avgränsning antyder dock att det har funnits någon form av

gräns. En tolkning är att det var denna yta som röjdes, och därefter hävdades för att

förhindra igenväxning. Övergången till en tätare skog runtomkring kan därigenom

ha kommit att utgöra en fysisk gräns. Det är också möjligt att området avgränsats

med häckar eller på något annat sätt som inte resulterat i fysiska spår i marken. En

annan möjlighet är att det inte varit frågan om någon fysisk gräns, utan endast en

socialt bestämd gränsskillnad. I historiska och antropologiska källor finns det gott

om exempel på att gränser etableras, upprätthålls och vördas genom symboliska

handlingar som inte lämnar materiella spår (Ellis Davidson 1993). Vilket som än

varit fallet är det tydligt att gränsen funnits i det samhälleliga medvetandet under

lång tid.

Som tidigare påtalats tenderar den magnetiska susceptibiliteten (MS) i marken

att vara högre i områden där man eldat och mindre i områden där det förekommit

vatten. MS-värdena var som högst på höjdsträckningen, där de flesta lämningarna

fanns, och avtog åt väster ungefär där groparna upphörde. De lägre värdena åt öster

kan snarare förklaras av våtmarkens fluktuationer (Linderholm 2004). Analysen gav

således ett visst stöd för tanken att groparnas upphörande åt väster sammanfallit med

gränsen för ett röjt och hävdat område under tidigneolitisk tid.

Groparna i utkanten av det runda området låg, liksom inom området, enskilt,

parvis eller i mindre grupper. De hade emellertid inte anlagts på ett regelmässigt

sätt, så som var fallet i de senare Sarupanläggningarna (Andersen 1997). Dock kan

man ana en speciell koncentration av parvisa och gruppvis förekommande gropar i

utkanterna av det anläggningstäta området på Almhov. Detta fenomen diskuteras

vidare i avsnittet Pargropar och gropkoncentrationer nedan. Innan dess ska vi ta upp

frågan om det kan ha förekommit hyddor och hus på Almhov i större omfattning än

vad som kunnat utläsas av de säkerställda spåren och lämningarna.

Huslämningar och hyddor som säkert kan dateras till början av tidigneolitisk tid

är ovanliga i Skåne. Detta framgår av nyligen gjorda översikter (Artursson m.fl.

2003; Hadevik 2009). De radiometriska dateringarna är behäftade med problem,

exempelvis ger de mestadels inte tillräckligt god kronologisk upplösning i relation

till de frågor vi önskar få svar på. På många platser finner vi dessutom lämningar

från flera perioder av neolitikum, vilket medför stor risk för att organiskt material

och fynd har blandats. Träkol är speciellt problematiskt på grund av trädens ibland

höga egenålder. För att erhålla en större säkerhet krävs därför att egenåldern på det

daterade träet kan bestämmas, något som mestadels inte har gjorts på proven som

presenteras i de nämnda översikterna. Sädeskorn utgör ett bättre dateringsunderlag,

men risken att de är omlagrade är stor, speciellt i områden som odlats i flera tusen

år. De aktuella svårigheterna illustreras av redovisningarna av 14C-dateringarna från

undersökningarna i samband med byggandet av Västkustbanan och i genomgången

av trattbägarkulturens lämningar i Malmöområdet. I det följande diskuteras endast

hus- och hyddlämningar som daterats helt eller delvis på grundval av 14C-analyser

av organiskt material.

Av de från Västkustbaneprojektet 30 redovisade 14C-dateringarna av träkol, has-

selnötskal och, i ett fall, sädeskorn från anläggningar som ingått i 16 neolitiska

hyddor och hus gav 10 stycken (33 %) dateringar som ej ansågs gälla för de respektive

strukturerna. De gav i allmänhet alltför ”gamla” dateringar i förhållande till fynd-

materialet och strukturernas karaktär och tolkas därför som inblandning av orga-

niskt material från tidigare händelser på platserna. Endast en av de undersökta hyd-

dorna (Dagstorp, hydda 54) och ett av de stolpbyggda husen (Dagstorp, hus 57/58)

har någorlunda säkert daterats till tidigneolitikum I, på grundval av 14C-dateringar

av träkol, fynd och fyndsammanhang. Emellertid hamnade hela 13 dateringar från

sammanlagt sex strukturer delvis inom det aktuella intervallet för perioden, cirka

4 000–3 500 kal. BC. I dessa fall har fynd och fyndsammanhang dock pekat mot

tidigneolitikum II eller mellanneolitikum A, och i något fall mot mellanneolitikum

B (Artursson m.fl. 2003, tabell 1).

Av de 22 14C-dateringarna av organiskt material från fem tvåskeppiga hus, elva

hyddor och fyra andra stolpbyggda konstruktioner i Malmöområdet har två eller tre

av dateringarna ansetts som sekundära i förhållande till strukturerna. Ett träkols-

prov bedömdes som inblandning av äldre material och ett annat som inblandning

av yngre material. Sex sädeskorn som daterades till tidigneolitikum I ansågs över-

ensstämma med fyndsammanhangen. Det rör sig om sädeskorn från stolphål i två

tvåskeppiga hus och från anläggningar ingående i fyra hyddor. Om man inkluderar

dateringarna av träkol och hasselnötskal hamnar 13 av de 22 dateringarna delvis inom det angivna intervallet för tidigneolitikum I. En datering ansågs svårbedömd.

Det gällde det tidigare nämnda sädeskornsfragmentet (Cerealia indet.) från en ovan-

lig typ av stolpkonstruktion i Hyllieområdet, som daterades till 5 260±50 BP (Ua-

32360), motsvarande 4 230–3 970 kal. 2 σ BC. Konstruktionen tolkades som ett

eventuellt kulthus. I närheten fanns andra lämningar från mellersta och senare delen

av tidigneolitikum. Träkol från ett annat stolphål i konstruktionen 14C-daterades till

tidigmesolitisk tid, omkring 7 000 BC, och bedömdes som en inblandning av äldre

material. Konstruktionens datering är således oklar, men i nuläget är fragmentet av

sädeskornet från anläggningen det näst äldsta daterade från sydvästra Skåne (Gidlöf

2006b; Hadevik 2009).

Även om ytterligare ett fåtal hus- och hyddlämningar i Skåne på goda grun-

der har daterats utifrån fynd till den äldre delen av tidigneolitikum så måste vår

kunskap om hydd- och huskonstruktioner från denna tid fortfarande karaktäriseras

som begränsad. Detta beror på 14C-metoden i sig, men också på att radiometriska

dateringar gjorts på material antingen med hög egenålder eller vars egenålder inte

har kunnat avgöras.

Om det funnits omfattande permanent bebyggelse på Almhov någon gång under

perioden mellan tidigneolitikum och mellanneolitikum A, en tidsperiod om cirka

1 200 år, skulle man förvänta sig fler manifesta spår efter byggnader. Det fanns

emellertid endast några få. De utgörs av en trolig hyddlämning (A13) från mitten av

tidigneolitikum eller början av mellanneolitikum och ett långhus (hus 12), daterat

till perioden tidigneolitikum II till mellanneolitikum A i områdets östligaste del

(figur 3). Det finns emellertid flera källkritiska problem när det gäller detta. För det

första var det en relativt ansenlig andel av anläggningarna på Almhov, framför allt

många stolphål, som inte undersöktes (jfr faktasidorna 90–91). För det andra så kan

man räkna med att både naturliga och människoskapade processer i marken i stor

utsträckning har förstört lämningar från den aktuella tiden och även från tidigare

perioder. Detta framgår bland annat av att den övre delen av de tidigneolitiska gro-

parna saknades.

Den jordmån som dominerade under senatlantisk tid, omkring 4 000 f.Kr., var

ett humusrikt brunjordslager som bildats i ekblandskogen. Förnan i skogen bröts

ned till mull och omvandlades till brunjord av daggmaskar och andra organismer

som lever på döda växtdelar. Om man byggt långhus och hyddor på platsen under

denna tid torde stolparna ha grävts ned till största delen genom detta lager. Skogs-

röjning och uppodling gjorde att brunjordslagret, som till största delen utgjordes av

organogent material, tunnades ut. Senare tiders plöjning åstadkom fortsatt urlak-

ning och erosion. På grund av detta bör alltså stolphål och grunda rännor i eventuella

huslämningar från mesolitikum och början av neolitikum ha utplånats i högre grad

än stolphål i huslämningar från senare perioder. Det är således inte orimligt att det

bland de många odaterade och ej undersökta stolphålen på Almhov, som inte har

kunnat knytas till identifierbara konstruktioner, kan ha funnits sådana som ingått i

hus och hyddor, vilka inte gått att urskilja i sin helhet. Saken kompliceras också av

att platsen bebotts vid upprepade tillfällen efter tidig- och mellanneolitikum.

Bland de odaterade och ej undersökta stolphålen på Almhov fanns det enstaka

förekomster, dvs. att avståndet till andra stolphål var så stort att de rimligen inte

kan tolkas som delar av samma konstruktion. Det fanns också stolphål som före-

föll att vara strukturerade parvis, med ett inbördes avstånd om mellan 1,5 och 6

meter, samt stolphål i mindre koncentrationer, vilka möjligen utgjort rester efter

mer komplexa konstruktioner. De sistnämnda fanns bland annat på platser där

långhus från senare perioder identifierats, något som talar för att de kan ha haft

med dessa att göra. Åtta sådana koncentrationer, med mellan fem och åtta stolphål,

låg emellertid inte i anslutning till identifierade långhuslämningar (figur 13). Två

fanns i den nordvästra delen av området, fyra fanns perifert i det anläggningstäta

området och en fanns centralt inom detsamma. Dessutom fanns tre stolphål på

rad i nordvästsydostlig riktning i anslutning till och under norra långsidan av dös

1. Stolphålskoncentrationerna kan inte säkert kategoriseras som hydd- eller hus-

lämningar, men ett par uppvisar likheter med konstruktioner som tidigare tolkats

som sannolika hus eller hyddor (Artursson m.fl. 2003; Gidlöf 2006b; Björck 2007;

Hade vik 2009). Detta gäller främst två strukturer i den nordvästra delen av områ-

det. Den ena var belägen intill schaktkanten, och var därför möjligen inte komplett,

medan den andra kan tolkas som en trapetsoid struktur om cirka sju gånger tre

meter. Båda låg i ett aktivitetsområde som daterats till perioden tidigneolitikum II

till mellanneolitikum A.

Eventuellt kan även de parvisa stolphålsförekomsterna, framför allt de som fanns

inom ytor där det inte funnits långhus från senare perioder, vara spår efter konstruk-

tioner av något slag. Dessa parvisa stolphål fanns till största delen perifert i det an-

läggningstäta området på Almhov (figur 13). De flesta paren var orienterade mellan

östvästlig och sydostnordvästlig riktning, dvs. samma orientering som majoriteten

av långhusen från neolitikum, och de var ofta belägna i anslutning till de tidigneoli-

tiska groparna, något som kan tala för att de hört samman med dessa. Ett trettiotal

sådana parvisa förekomster – enstaka möjligen med tre stolphål – fanns på Almhov.

I sex fall var avståndet mellan stolphålen 2–3 meter, i tio fall 3–4 meter och i nio fall

5–6 meter. En antydan om att dessa parvisa stolphål mycket väl kan vara rester efter

strukturer av något slag är att två stolphål på Elinelund 2B, med ett inbördes avstånd

om 3,2 meter, har daterats till perioden tidigneolitikum II till mellanneolitikum AII

(Sarnäs & Nord Paulsson 2001). Även på ett par andra platser i sydvästra Skåne har

liknande strukturer dokumenterats. I Ängdala i Södra Sallerup uppmärksammades

fem parvisa stolphålsförekomster intill ett större flintgruvsområde, som daterats till

tidigneolitisk tid. Avståndet mellan stolphålen i paren varierade mellan 3,8 och 5,5

meter. Stolphålen har inte daterats, men de tolkades hypotetiskt som spår efter till-

fälliga tält eller vindskydd på en lägerplats som använts i samband med att man ar-

betat i flintgruvorna på platsen (Nielsen & Rudebeck 1991). På den kustnära platsen

Skjutbanorna 1B, cirka en kilometer nordväst om Elinelund 2B, med lämningar från

tidig- och mellanneolitikum, dokumenterades åtta parvisa stolphålsförekomster med

ett inbördes avstånd om mellan 1,2 och 2,7 meter. De flesta paren var orienterade

ungefär i nordsydlig riktning och i några stolphål påträffades flintavslag och spån

(Sarnäs & Nord Paulsson 2001).

De parvisa stolphålsförekomsterna är svårtolkade, men de kan knappast betraktas

som tillfälligheter, även om dateringen är oviss. Med tanke på att avståndet mellan

stolparna varierade mellan 1,2 meter och 6 meter, är det sannolikt frågan om spår

efter olika typer av konstruktioner. Möjligen utgör de spår efter små hus, hyddor,

tältliknande konstruktioner eller skärmskydd. Det kan också röra sig om spår efter

konstruktioner för förvaring av föda ovan mark, dvs. ett slags upphöjda skafferier.

Andra förslag är att de kan ha utgjort torkställningar (Orme 1981; Nielsen & Rude-

beck 1991; Sarnäs & Nord Paulsson 2001). Närvaron av enkla hyddor och tält och

konstruktioner för rökning, torkning och förvaring av födoämnen skulle stämma

väl med hypotesen att Almhov var en fest- och samlingsplats som besöktes då och

då, kanske säsongsvis.

En källkritisk reflektion är på sin plats i detta sammanhang. De parvisa stolphå-

len torde ofta förbises i samband med arkeologiska undersökningar, åtminstone på

platser där man inför ett virrvarr av stolphål vanligtvis koncentrerar sig på tydligt

urskiljbara spår efter byggnader av redan känd typ.

De fyra fasaderna på Almhov uppvisar likheter i flera avseenden och de ansluter

även till den generella bilden av långhögar i Skandinavien, dvs. att de vanligen är

orienterade i östvästlig riktning och att fasaderna funnits i den östra delen (Rude-

beck 2002). Fasaden i långhög 1 samt fasad 2 och 4 har bestått av två större och två

mindre stolpar, parvis placerade och något förskjutna i förhållande till varandra.

Fasad 3 har bestått av två stolpar (Gidlöf m.fl. 2006) (figur 14). Antalet stolpar i den

sannolika femte fasaden på Bunkeflo 8:2 har inte kunnat avgöras, men det bör ha

varit minst två (Steineke 2006). Fyra stolpar förefaller att ha varit det vanligaste an-

talet i de skandinaviska långhögarnas fasader, även om två och tre också varit relativt

allmänt. Fler stolpar än fyra är dock mindre vanligt. Att den parvisa placeringen av

stolpar, liksom de dubblerade paren, varit betydelsebärande på något sätt förefaller

troligt (Rudebeck 2002, 2006). Med tanke på att det rör sig om gravmonument är

det rimligt att tolka detta som relaterat till grupptillhörighet eller till de gravlagda

individernas härkomst och sociala status. Som diskuteras vidare nedan är det möj-

ligt att stolparna varit skulpterade och att de kan ha avbildat avlidna förfäder eller

andra socialt viktiga gestalter. Till stöd för tanken att det parvisa uppträdandet av

stolpar haft symbolisk innebörd kan anföras att gravgåvor ofta förekom i par under

denna tid. Två nästan identiska tunnackiga yxor påträffades i anslutning till graven

i långhög 1 på Almhov och det finns flera exempel från Sydskandinavien på att

två likartade föremål deponerats i långhögarnas gravar (Ebbesen 1994a; Kristian-

sen 2000; Rudebeck 2002). En annan tolkning av parvisa stolpar i långhögar och

liknande konstruktioner är att de skulle vara rester efter plattformar där avlidna

placerats som ett led i begravningsriten, dvs. att de skulle ha varit ett slags upphöjda

dödshus (Noble 2006).

Om vi betraktar de fyra fasaderna på Almhov ur ett större perspektiv ser vi att

de skapar en struktur som ger intryck av att vara medvetet utformad (figur 9). Fa-

saderna, med anslutande gravar, låg med 45–50 meters mellanrum i en halvcirkel

väster om våtmarken. De markkemiska undersökningarna indikerade att våtmarken

ibland hade bildat en åt väster utskjutande ”vik” och de fyra fasaderna kan ha place-

rats parallellt med denna, 50–100 meter åt väster. Den sannolika femte fasaden, som

låg nästan 120 meter norr om fasad 2, den nordligaste av de fyra, kan möjligen ses

som en del av samma halvcirkel (Linderholm 2004; Gidlöf 2009).

Långhög 1 var den mest påtagliga av de fyra centrala strukturerna genom det

omfattande kulturlagret som bredde ut sig kring fasaden och västerut (figur 1). Det

innehöll bearbetad flinta av samma typ som i groparna och matjorden, vilket visar

att långhögen hade byggts av kulturlager på platsen. Lagret hade dock en mer komp-

licerad tillkomst och hade uppkommit genom en kombination av olika processer

under lång tid (Gidlöf m.fl. 2006). Vid undersökningen dokumenterades ett hundra-

tal stenar utspridda i och under lagret och det fanns också ett mindre antal sten-

avtryck. Flertalet stenar var mellan cirka 30 centimeter och upp mot en meter stora.

Det är möjligt att de ingått i strukturen, kanske som en kantkedja av klumpsten,

liknande de kantkedjor som fanns i långhögarna i Krångeltofta i Dagstorps socken i

västra Skåne (Ericson Lagerås 1999; Lindahl Jensen 2002). Under historisk tid hade

långhögsresten kommit att utgöra gräns mellan åkerlappar och genom att man plöjt

från olika håll ackumulerades jord ovanpå och intill långhögen. En markväg anlades

på förhöjningen och på grund av detta har långhögslagret kommit att bevaras under

vägbanken. Långhögens längd har inte kunnat avgöras, men en anläggning cirka 30

meter väster om fasaden har av Kristina Gidlöf (2009) tolkats som en möjlig andra

grav (A12671) i långhögen, något som i så fall skulle innebära att högen varit minst

omkring 30 meter lång, möjligen som ett resultat av en senare tillbyggnad. Lagret är

det enda säkra belägget för en långhög i anslutning till en fasadstruktur på platsen.

Ett sädeskorn i fasaden i långhög 1 daterades till tidigneolitikum I. Ett sädeskorn i

fasad 5 daterades till perioden slutet av tidigneolitikum I till tidigneolitikum II (tabell

3). Fasadstruktur 2 och 4 har daterats generellt till tidigneolitikum på grund av lik-

heten med långhög 1. Människoben från graven vid fasad 3 erhöll en 14C-datering till

perioden slutet av tidigneolitikum II till början av mellanneolitikum A, en datering

som på grund av reservoareffekten möjligen har gett en alltför hög ålder. Förekomsten

av ben av minst två individer och att benen inte låg i anatomiskt riktig ordning tyder

dock på att graven blivit öppnad och använd för ytterligare en begravning. Detta kan

ha skett långt efter det att fasaden och graven ursprungligen anlades, vilket i så fall

förklarar den sena dateringen. Om vi, å andra sidan, förutsätter att 14C-dateringarna

faktiskt avspeglar de aktuella anläggningarnas ålder kan det ha förlöpt som mest 930

år och som minst 290 år mellan byggandet av långhög 1 och begravningen i, eller

öppnandet av, graven vid fasad 3. Avståndet i tid mellan långhög 1 och fasad 5 kan

som mest beräknas till 600 år och som minst till 20 år. Dessa olika alternativ för-

anleder vitt skilda tolkningar av hur området använts över tid och frågan är om det

funnits andra strukturer på platsen som kan bidra till en tolkning i endera riktningen.

Något som talar för att fasaderna har anlagts inom en relativt kort tidsrymd och

enligt ett uttänkt mönster är karaktären på områdena öster om de fyra centrala

fasaderna. Som redan påtalats uppmärksammade Kristina Gidlöf (2009) att det sak-

nades gropar i dessa områden. Det rör sig om tre ytor om vardera cirka 2 000 kva-

dratmeter omedelbart öster om långhög 1, fasad 2 och fasad 4 samt en mindre yta,

om drygt 1 000 kvadratmeter, öster om fasad 3 (figur 9). Även fynden av flintavslag

och avslagsborr i matjorden var glesare i dessa områden jämfört med områdena runt-

omkring, något som tyder på att man undvikit hantverksaktiviteter i dessa områden

(jfr Gidlöf m.fl. 2006, fig. 6 & 7). Gidlöf skriver (2009:114):

Den rumsliga relationen mellan långhögar och gropar kan tolkas som att människor

delat upp och disponerat ytan utifrån olika aktiviteter och rörelsemönster. Det är an-

märkningsvärt att detta mönster hållit i sig över lång tid, trots att den samlade bilden

av gravar och gropar var resultat av flera århundradens aktiviteter. Detta kan också ses

som ett stöd för att det verkligen funnits högar, eller andra någorlunda permanenta

markeringar, som varit synliga under lång tid och för att den arkeologiska termen

”fasad”, i betydelsen framsida, är befogad.

Det finns således mycket som talar för att de ”gropfria” ytorna verkligen speglar en kul-

turellt betingad disposition av platsen och att denna varit stabil under lång tid. Detta

mönster förstärks ytterligare av fosfatkarteringens resultat, som diskuterades ovan i av-

snittet om eventuell odling på platsen, och som visade påtagligt lägre fosfathalter inom

ett par av de ”gropfria” ytorna. Det kan vidare noteras att det inte heller fanns några

stolphål inom dessa ytor i anslutning till långhög 1 och fasad 2 och 4. Dock fanns det

en del stolphål öster och söder om fasad 3. Avvikelserna när det gäller denna struktur

kan tolkas som att den varit föremål för manipulation längre fram i tiden.

Hur kan då dessa ”gropfria” ytor tolkas? Här kan hypotesen om Almhov som

fest plats åter fungera som inspiration. Speciellt inrättade arenor för musik, dans, upp-

visningar och ceremonier är vanliga på rituellt präglade platser och festplatser världen

över (Dietler & Hayden 2001; Twiss 2008). Ur detta perspektiv är det rimligt att tolka

ytorna öster om fasaderna på Almhov som speciellt ägnade för sådana aktiviteter.

Även om syftet med denna artikel inte är att i detalj redovisa enskilda strukturer

på Almhov, utan att försöka tolka platsen ur ett mer övergripande perspektiv, så

finns det anledning att se litet närmare på fynden i gravarna och fasadstrukturerna

i anslutning till dessa (tabell 7 & 8). Avsikten är att försöka finna tydbara mönster

i deponeringssederna och att sätta dessa i relation till deponeringar i andra rituellt

präglade strukturer på platsen.

Till de tämligen säkra gravgåvorna under tidigneolitikum räknas trattbägare.

Det har inte gjorts någon uppskattning av mynningsdiametern på skärvor från fasa-

der, gravar och dösar på Almhov. Det är alltså oklart vilka typer av kärl som depo-

nerats. En genomgång av keramiken i dös 2 visade dock att tunnväggiga mellanstora

och små kärl var vanligare där än bland keramiken från groparna (Hadevik u.å.).

Detta ansluter till det kända mönstret att kärl av dryckesbägarstorlek är vanliga i

gravar från tidigneolitikum. Även kragflaskor är vanliga, framför allt i primärgravar

i långhögar, men de förekommer också i fasader och i gravar utan långhögar (Larsson

1980; Ebbesen 1994a; Rudebeck 2002; Price m.fl. 2007). Även om dryckeskärlen

förvisso bör betraktas som deponeringar torde innehållet i dem, eller det innehåll

som kärlen representerade, ha varit minst lika väsentligt. Därför är det på sin plats att

återigen reflektera kort kring drickandets och dryckens betydelse på Almhov. Som

framgick av diskussionen om dryckesbägare ovan har sådana kärl varit praktiskt och

symboliskt viktiga, framför allt i samband med större sammankomster. Att man

satte ned kärl av dryckesbägarstorlek intill de avlidna i mansgraven i Dragsholm

och i gravarna i Östra Vrå (Kihlstedt 2006; Price m.fl. 2007), visar att drickandet,

och sannolikt någon speciell dryck, varit associerat med övergångsriter och med

föreställningar om det hinsides. Om kragflaskorna också haft med dryckessederna

att göra är ovisst. Deras funktion är omdebatterad. Flaskorna är små och har van-

ligen endast rymt omkring en deciliter, något som talar mot att de skulle ha varit

dryckeskärl. I några fall har man kunnat fastställa att de innehållit eteriska oljor och

svavel, vilket kan tyda på medikament eller droger av något slag (Persson 1999). Det

är också tänkbart att de i gravsammanhang kan ha innehållit en symbolisk mängd

av en betydelsefull dryck.

I Almhovområdet påträffades fragment av kragflaskor i en grop invid gravarna

intill fasad 2, i fasad 5 och innanför den yttre stenläggningen i dös 2. Flaskorna

har emellertid inte bara varit knutna till rituellt präglade strukturer. Fragment av

sådana kärl återfanns i sju gropar av olika storlek och med varierande innehåll på

Almhov och i en grop på Vintriehemmet 3B (A635). Dessa gropar var inte belägna i

omedelbar närhet av gravar och monument. Träkol från en av groparna som innehöll

kragflaskefragment daterades till 4 040–3 780 kal. 2 σ BC (jfr tabell 3, A14685).

Förutsatt att träkolet och kärlet är samtida är detta en mycket tidig datering av denna

kärltyp, som av tradition förts till svenstorpsgruppen.

Förutom trattbägare och kragflaskor utgörs gravgåvorna i tidigneolitiska gravar

av slipade flintyxor, stridsyxor i bergart, bärnstenspärlor, spån och tvärpilar. Också

skrapor och skivyxor förekommer och även speciella stenar och fossiler, framför allt

fossila sjöborrar, är sannolikt avsiktligt deponerade (Ebbesen 1994a; Hadevik 2009).

Även malstenar och slipstenar torde ha deponerats, men också använts som kon-

struktionsmaterial. Detta var speciellt framträdande i de två tidigneolitiska gravarna

i Östra Vrå i Södermanland (Kihlstedt 2006).

Fynden i fasader och gravar på Almhov visar att de delvis ansluter till kända

deponeringsmönster, men det finns även en del avvikelser. I fasad 1–4 var fynden

relativt fåtaliga och keramiken tolkades inte som deponerad, utan som härstamma

från kulturlager som blandats med fasadfynden. Av stenredskapen kan några tolkas

som deponerade. Det gäller främst slipstenar, eller fragment därav, som förekom i

tre fasader, och underliggare som fanns i två. Spån och flintredskap är mer svårbe-

dömda. I fasad 5 fanns flera fynd som tyder på avsiktlig deponering, bland annat

malstensunderliggare, ett bärnstensfragment, en bit av en kragflaska samt möjligen

även sädeskorn och frön av svinmålla.

I gravarna utgjorde de tunnackiga yxorna, tvärpilarna, ett fragment av en krag-

flaska och keramik med snörornerad mynning sannolika gravgåvor. Även slipste-

narna och spånen i gravarna vid fasad 2 kan tolkas som deponerade. De övriga

flintredskapen, framför allt borr, skrapor och skivyxor, är svårbedömda. Jacqueline

Taffinder har noterat att 26 av de av henne listade 62 tidigneolitiska gravarna i Dan-

mark, alltså 42 %, innehöll mindre flintredskap (Taffinder 1998). Det kan mestadels

inte avgöras om dessa deponerats i gravarna eller i fyllningen, eller om de hamnat

där av en slump. Ett alternativ är att man avsiktligt fyllt igen gravar med jord och

föremål från boplatsen (i de fall då gravarna anlagts i ett sådant sammanhang) för

att de avlidna skulle få vila i välkända omgivningar.

Då det inte kan avgöras utifrån fyndsammanhangen om vissa föremål deponerats

avsiktligt eller ej måste det bli en tolkningsfråga. Detta gäller även förekomster av

flintavslag, restprodukter från flinttillhuggning samt brända och obrända fragment

av ben och horn. Förkolnade frön och sädeskorn är också problematiska, framför allt

då de varit utspridda i fyllningen. När de påträffats i större mängder och i ansam-

lingar kan de hypotetiskt betraktas som deponeringar. Som ett sannolikt exempel

på en avsiktlig deponering kan nämnas att i en av gravarna på Östra Vrå fanns en

mindre koncentration av sädeskorn i anslutning till brända ben av barn. Möjligen

rör det sig här om föreställningar om återväxt och livets förnyelse (Kihlstedt 2006).

En annan fråga som väcks vid en betraktelse av lämningarna i Almhovområdet är

om det funnits andra monumentala strukturer än de konstaterade fasaderna och

dösarna i området. Saken bör diskuteras, inte minst för att nyligen undersökta an-

samlingar av monument och andra rituellt präglade strukturer i sydvästra Skåne har

aktualiserat frågan (Dödens väg 2009). I det följande ska några anläggningar tas upp,

som av olika skäl kan tolkas som rester av raserade gravar eller andra byggnadsverk.

Ytterligare en viktig aspekt kan därmed belysas, nämligen att monument kan ha

byggts om vid flera tillfällen.

En översiktlig genomgång av lämningar och fynd i anslutning till dös 1 ger an-

tydningar om strukturer under tidigneolitisk tid av annat slag än de redan kända. I

samband med utgrävningen av dösen urskiljdes många olika anläggningar, av vilka

flera tolkades som avtryck efter kantkedjestenar och kammarstenar, och det fanns

också mindre gropar och svackor som tolkades som belägna under dösen (Gidlöf m.fl.

2006). Det är möjligt att flera av dessa ingick i en struktur som föregick byggandet

av långdösen. 14C-dateringen av sädeskorn från ett lager under stenavtrycket efter en

kammarsten i dösen (A35862) kan inte anses datera dösen eftersom kornen kan ha

hamnat där i samband med att stenarna avlägsnats. Tre fyndrika gropar söder om dös

1 och två fyndrika gropar norr om densamma kan associeras med arbeten i monumen-

tet, sannolikt vid olika tillfällen (jfr Appendix 2, kontext 24 & par 03, samt tabell 3).

En tolkning som tar sin utgångspunkt i stratigrafin, keramiken och förekomsten

av djurben är att konstruktionen i en första fas, utformades som en eller ett par tätt

liggande gropar, vilka möjligen var sammanbundna, och att man i dem deponerade

ben eller kroppsdelar av framför allt kronhjort (figur 15). Som framgår av tabell 9

fanns det rikligt med ben från olika kroppsdelar av denna art i groparna, men också

ben av nöt och svin, bland annat käkdelar. I en liten grop längst åt öster i den tänkta

strukturen (A43696) hittades ett fotben (tarsalben) av kronhjort och en tåled av säl.

Förutom djurben fanns minst 12 keramikkärl av oxietyp i de gropar som kan ha

ingått i strukturen, liksom också flint- och stenredskap samt korn av emmer-/spelt-

vete. Väster om groparna byggdes, enligt denna tolkning, en fasadliknande struktur,

bestående av en tät stenpackning i en ränna kring en träkonstruktion som utgjordes

av två eller fyra trästolpar (A34343). På stenpackningen deponerades en hornkrona

av kronhjort, 19 flintavslag med passning samt sannolikt även keramikkärl, en tvär-

pil och diverse sten- och flintredskap.

Kombinationen av fotben från kronhjort, ett landlevande vilt djur, och säl, ett

havslevande vilt djur, i den östligaste gropen kan ha varit betydelsebärande. Med

tanke på att hornet av kronhjort deponerades i motsatt ände av strukturen och att

flera extremitetsben av samma art fanns i groparna däremellan är det tänkbart att

en hel djurkropp begravts eller att delar av ett djur lagts ned i en speciell ordning.

Kronhjortsben från två av de anläggningar som tolkats ingå i strukturen har kunnat

bestämmas avseende djurens ålder och i båda fallen var det ben från vuxna djur

(Jonsson 2005).

Vid en senare tidpunkt har strukturen byggts om till en dös genom att ett fem-

tontal stenar placerats i en trapetzoid form kring en central kammare, byggd av tre

eller fyra resta stenar och ett takblock. Begravningar torde ha ägt rum och man

deponerade även keramikkärl, djurben, spån och redskap. I samband med ombygg-

naden har sannolikt föremål och ben från de underliggande groparna rörts om. När

dösen byggdes har träkonstruktionen i fasaden raserats – om den inte hade kollapsat

i ett tidigare skede – och stenpackningen byggdes in i dösen. Den ovanliggande sten-

packningen kring dösen (A16076) lades ut i samband med denna ombyggnad. Ett

hängkärl och sannolikt ett par trattbägare placerades norr om kammaren, troligen

före det att stenpackningen lades ut, och i stenpackningen deponerades keramikkärl

av svenstorpstyp och möjligen flint- och stenredskap samt djurben, bland annat av

fågel. Detta scenario för dös 1 är hypotetiskt, men det är tämligen säkert att det skett

ombyggnad av monumentet vid åtminstone ett tillfälle.

En annan komplex struktur på Almhov har tolkats som spår efter en dös, dös 2

(figur 16). Denna lämning tedde sig ganska annorlunda än spåren efter dös 1. Dock

var lämningarna ungefär lika stora, 12–14 x 6–8 meter, och båda hade rester efter

omfattande stenpackningar. I dös 1 fanns förhållandevis tydliga stenavtryck efter en

kammare och en trapetsoid stenram. I dös 2 fanns ett par relativt säkra stenavtryck

samt luckor i stenpackningen och tydliga gränser mot stenfria ytor, något som tyder

på en konstruktion av både sten och trä (Liversage 1983). En annan skillnad var att

de två monumenten byggts ovanpå äldre strukturer av olika slag. Detta var emellertid

också något som förenade dem. Dös 1 hade föregåtts av en äldre struktur av ovanligt

slag och dös 2 av en brunn (A13529). Som jämförelse med dös 2 kan nämnas gropsys-

temet i Hyllie som berördes tidigare i samband med diskussionen om bruksspårsana-

lyser av flintor. Också där hade en brunn täckts med stenpackning (Sandén 2008).

Både gropsystemet och brunnen daterades till mellanneolitikum A III. Gropsystemet

var mycket rikt på fynd och keramiken, som omfattar 144 kilo, inne håller bland

annat brämbägare, en kärltyp som framför allt brukar förekomma i megalitgravar.

Gropsystemet var cirka 14 x 7,5 meter stort, dvs. av ungefär samma stor lek som dös 1

och 2 på Almhov. Benen i stenpackningen bestod huvudsakligen av obrända tänder

och kraniedelar från över- och underkäkar av nöt och svin samt en del ben från nedre

extremiteter. Den likartade storleken samt den stora mängden fynd och typen av

keramik kan ses som indikationer på att även anläggningen i Hyllie var resterna efter

en manifest konstruktion av något slag ovanpå en igenfylld brunn.

Dessa två förekomster av rituellt präglade strukturer ovanpå igenfyllda brunnar

kan tydas som betydelsebärande. En tolkning, som utgår från att strukturerna varit

gravar, är att vattnets livgivande egenskaper associerats med återfödelse. Eftersom

det inte är säkerställt att det rört sig om gravar är det dock vanskligt att spekulera

vidare om detta. Veterligt finns det inga andra exempel från Sydskandinavien på att

megalitgravar eller andra rituellt präglade strukturer anlagts ovanpå brunnar och

frågan får därför lämnas öppen tills vidare.

Två andra gropsystem ska tas upp här då de kan tolkas som resterna efter mer

monu mentala konstruktioner av rituell karaktär. I det komplexa och fyndrika

gropsystemet A2595 från mellanneolitikum AI–II på Elinelund 2B fanns en sten-

packning och kraftiga stolphål som tyder på att en konstruktion ovan mark byggts

efter det att stenpackningen och gropsystemet fyllts igen (figur 16). Strukturens grän-

ser var oklara, men nedgrävningen mätte cirka sju gånger fem meter. Ett nackben och

ett tinningben av människa hittades i två olika lager i anläggningen. Passning mellan

bitarna visar att de härrör från samma individ, sannolikt en man. Att kraniedelar

av människa påträffas på detta sätt kan bero på att en grav, eller kanske ett dödshus

eller ossuarium, rörts om i efterhand. En stor andel av djurbenen från anläggningen

utgörs av tänder och ben från kranier av nöt, får/get och svin. Ett liknande mönster i

fördelningen av benslag fanns i det mellanneolitiska gropsystemet i Hyllie. Detta kan

tolkas som deponering av slaktavfall, eller i rituella termer, dvs. som en deponering av

djurskallar eller delar därav. Den senare tolkningen är inte orimlig, med tanke på att

människor och djur ses som besläktade i många samhällen och att just kranier och

långa rörben ofta förknippas med förfäder och gudar (Nilsson 2006). En ansenlig del

av keramiken från stenpackningen är av en typ som påträffas i megalitgravar, men

det fanns också keramik av boplatstyp i materialet. Anläggningen innehöll 18,7 kilo

keramik och minimiantalet kärl har beräknats till 30, vilket motsvarar antalet från

några av de mest fyndrika tidigneolitiska groparna på Almhov.

Det andra gropsystemet, A265, var beläget i den nordvästra delen av Almhov.

Det utgjordes av en större och flera mindre nedgrävningar samt ansamlingar av sten

(figur 16). Anläggningen mätte cirka 11 x 9 meter och daterades till mellanneoli-

tikum AII–III. Sammantaget innehöll groparna ett fyrtiotal flintredskap, ett par

tusen avslag, närmare ett kilo djurben, bland annat kraniedelar av nöt, och drygt

10,5 kilo keramik. Av speciellt intresse i sammanhanget är att det undre lagret i den

större sammanhängande nedgrävningen innehöll keramik av en typ som brukar

finnas i megalitgravar. Detta tyder på att det rör sig om de förstörda resterna efter

ett monument av något slag. I närheten av lämningen undersöktes en grav från sent

tidigneolitikum eller tidigt mellanneolitikum (A437). Den innehöll ben, möjligen

efter två individer, som inte låg i anatomiskt riktig ordning. Graven hade troligen

grävts om, kanske öppnats upp för en senare begravning.

En annan iakttagelse när det gäller keramiken från gropsystemen A2595 på Eli-

nelund 2B och A265 på Almhov, och som talar för att de utgjort rituellt präglade

strukturer, är att båda innehöll keramik som hade inläggningar av vit pasta, av kalk,

krita eller krossade snäckskal, i orneringen. Sådan så kallad inkrustering finns även

på keramik från den mellanneolitiska i gånggriften i Hög i sydvästra Skåne (Tilley

1996:261, 315; Lindahl m.fl. 2002). Även tidigneolitisk keramik från flintgruvsom-

rådet i Södra Sallerup uppvisar dekor av detta slag (v. Rostoványi 1994).

Som har framgått av ovanstående genomgång kan det mycket väl ha funnits fler

gravstrukturer och andra typer av monument i Almhovområdet än de som katego-

riserats som fasadstrukturer, långhögar och dösar. De kan ha varit uppbyggda på

andra sätt än de typer av gravar och monument som vi känner till sedan tidigare.

Förutom föremål i gravar och monumentala strukturer, är det en del anläggningar och

fynd i Almhovområdet som föranleder tolkningar i termer av avsiktliga deponeringar

eller offer. Det gäller föremål som påträffats i gropar av olika slag (figur 17). Ibland

förefaller groparna att ha grävts särskilt för detta syfte. Deponeringarna kan katego-

riseras enligt följande (siffrorna inom parentes hänvisar till numreringen i tabell 10):

• Förkolnade sädeskorn i större antal, vilka förekom i koncentrationer i fyll-

ningen eller i behållare (nr 1–3, 5, 8 & 11), ibland även hasselnötskal (nr 1 & 5)

• Ett eller flera kärl nedsatta i gropar som ibland förefaller att ha grävts för

detta syfte; emellanåt förekommer kärlen tillsammans med andra föremål

som synes vara medvetet utvalda (nr 1, 5, 6, 7, 9, 10, 12, 13, 14 & 16)

• Särskilt utvalda kroppsdelar av djur eller särskilt utvalda djur (nr 4 & 10)

• Kraniedelar av människa (nr 15)

• Deponeringar av avslag och råämnen från flinttillhuggning (nr 17)

Mindre mängder förkolnade sädeskorn påträffades i många gropar på Almhov, men

större mängder fanns bara i sex gropar. Det bör påpekas att endast förkolnade sä-

deskorn bevarats och att dessa kan tyda på att större mängder obrända korn funnits

tillsammans med de brända. Detsamma gäller förekomsten av förkolnade hassel-

nötskal. Sädeskornen och nötskalen kan ha förkolnats genom torkning eller rost-

ning, men de kan även ha kommit i kontakt med elden oavsiktligt eller bränts i ett

rituellt sammanhang (Regnell & Sjögren 2006). Det kan inte uteslutas att sädeskorn

och hasselnötskal i groparna härrör från förråd eller att de hamnat där av en slump då

groparna fylldes igen. Här diskuteras de dock som möjliga avsiktliga deponeringar.

Att offra grödor, eller produkter framställda av grödor, och djur har varit en vanlig

sed i förmoderna jordbrukssamhällen världen över. Grödorna användes ofta i tack-

offer, exempelvis i de förstlingsoffer som nämns i Gamla Testamentet (NE Online,

”offer”, ”förstlingsoffer”). De förekomster av sädeskorn, och eventuellt också hassel-

nötskal, på Almhov som förefaller mest sannolika som offer är de som påträffats till-

sammans med keramikkärl (tabell 10, nr 1 & 5). I en grop (A6b) hade sädeskornen

troligen legat i kärlet. Koncentrationer av sädeskorn utan spår efter förvaringskärl kan

ha deponerats i behållare av organiskt material, men även utan behållare.

En vanlig form av deponering utgörs av enstaka keramikkärl som har satts ned i

gropar, som förefaller att ha grävts just för detta ändamål. I Malmöområdet har ett

femtontal sådana gropar från trattbägarkulturen dokumenterats (Hadevik 2009).

Det förekommer också deponeringar av två kärl och av keramikkärl tillsammans

med andra föremål. Dessutom har kärl satts ned i våtmarker (t.ex. Karsten 1994;

Koch 1998; Rudebeck & Ödman 2000). Keramikkärl kan betraktas som själva sin-

nebilden för en gåva och då kärl deponerats i anslutning till gravar är det rimligt att

se dem som gåvor eller offer till avlidna förfäder. Även om det kan ha varit innehållet

i kärlen som var det väsentliga har det bara kunnat bekräftas i enstaka fall att de

innehållit mat eller dryck (Hadevik & Gidlöf 2003; Hadevik 2009).

På Elinelund 2B kan vi eventuellt skönja ett grundläggningsoffer från tidigneoli-

tikum i gropen A2488. En liknande deponering med en trattbägare placerad mellan

två stenar fanns på Kristineberg i Oxie. Där hade man även lagt ned två bruksre-

tuscherade spån och en kniv tillverkad av ett spånliknande avslag (Rudebeck &

Ödman 2000). I grundläggningsoffer, som gjorts i anslutning till hus och byggnader

och på boplatser och gravplatser, kan även djur och människor ha figurerat (EBO,

”sacrifice”):

Numerous instances are known of animal and human sacrifices made in the course

of the construction of houses, shrines, and other buildings, and in the laying out of

villages and towns. Their purpose has been to consecrate the ground by establishing

the beneficent presence of the sacred order and by repelling or rendering harmless the

demonical powers of the place. In some West African cults, for example, before the

central pole of a shrine or a house is installed, an animal is ritually slain, its blood

being poured around the foundations and its body being put into the posthole.

I Almhovområdet förekom några deponeringar av djurben eller delar av djurkroppar

som rimligen utgjort offer. En grop (A27048) med minst elva underkäkar av svin,

sannolikt både vild- och tamsvin, utmärker sig särskilt. Gropen, som daterades till

tidigneolitikum I, låg nära den södra schaktkanten på Almhov, utan synbar relation

till någon samtida struktur. Dess läge omedelbart söder om den troliga arenan öster

om fasad 4 gör att den kan sättas i samband med aktiviteter i det området. Det finns

flera exempel från Skandinavien på uppenbart rituella deponeringar av underkäkar

av svin under både senmesolitisk och neolitisk tid. Ibland kan de förekomma tillsam-

mans med andra föremål, såsom keramik, yxor och knackstenar (Magnell 2007a).

Fyndet av brända tåben av svin tillsammans med brända tåben av en obestämd

fågelart i ett kärl från en grop på Vintriehemmet 3B (tabell 10, nr 10) kan tolkas som

en rituellt präglad deponering från ett senare skede av tidigneolitikum (Hägerman

u.å.). Precis som var fallet angående gropen med fotben av kronhjort och säl under

dös 1 är det frestande att i dessa benkombinationer se symboliska representationer

för olika miljöer eller egenskaper som har förknippats med de respektive arterna.

En underkäke av en kvinna i 20-årsåldern (tabell 10, nr 15) i det undre lagret i

en grop på Elinelund 2B utgör den enda någorlunda säkra deponeringen av män-

niskoben i Almhovområdet, om vi bortser från möjliga deponeringar av ben i gravar.

Gropen var belägen intill det ovan beskrivna gropsystemet A2595, vars fyllning,

som tidigare nämnts, bland annat innehöll två skalldelar från en individ, sannolikt

en man.

Kombinationen av föremål i den lilla mellanneolitiska gropen A292 längst åt

nordväst på Almhov (tabell 10, nr 16) avviker gentemot de andra deponeringarna på

platsen. Dock är de ingående föremålen, keramikkärl, yxor och malstensunderlig-

gare, alla kända från rituellt präglade sammanhang och konstruktioner från tidig

trattbägarkultur (Karsten 1994; Koch 1998; Lidström Holmberg 1998; Strassburg

2000; Kihlstedt 2006). En tolkning är att det rör sig om ett grundläggningsoffer på

den där belägna mellanneolitiska bo- och gravplatsen.

Det kan diskuteras om alla föremål som anges som möjliga deponeringar i tabell

10 bör tolkas i rituella termer, eller om man kan tänka sig andra syften. I några

fall kan kärlen som satts ned i gropar istället ha använts till förvaring. Detta skulle

kunna vara fallet för trattbägarna i de mycket fyndrika groparna A3747 och A3748.

Ett annat tveksamt fall utgörs av avslagsdeponeringen i A30768. Saken beror till stor

del på hur begreppet ritual definieras. När det gäller deponeringar av stora mängder

flintavslag, med åtföljande splitter, förarbeten, kärnor med mera kan man tänka sig

att syftet varit att städa undan sådant från ytor där man vistades dagligen. Även

om sådana handlingar i viss mån kan ses som rituella – dvs. att de går tillbaka

på kulturella normer för renlighet och smuts – är det tveksamt om de kan tolkas

som uttryck för ”en djupare liggande mening av religiöst, magiskt eller annat slag”

(NE Online, ”ritual”). Å andra sidan har det noterats allt oftare under senare år att

avslag från produktionen av fyrsidiga yxor påträffas vid mellanneolitiska palissader,

och yxtillverkningen kan då tolkas som ett led i ritualerna (Brink & Hydén 2006;

Brink m.fl. 2008; Brink 2009; Hadevik 2009). Ur ett sådant perspektiv ligger det

nära tillhands att även tolka stora mängder avslag från yxtillverkning i groparna på

Almhov i likartade termer. Det är sannolikt att tillverkningen av två- och fyrsidiga

yxor och dolkstavar – och troligen även tillverkningen av spån – varit symboliskt

laddade hantverk som förknippats med social status. Också restprodukterna från

sådant hantverk kan därför ha laddats med symboliska betydelser och ur ett sådant

perspektiv kan avslagsdeponeringarna ses som rituella manifestationer.

Något som talar för att yxtillverkning och yxavslag kan ha varit symboliskt lad-

dade – om än från en helt annan del av Skandinavien – är iakttagelsen rörande den

tidigneolitiska platsen Skumpaberget i Närke. Där fanns en nära rumslig anknyt-

ning mellan restprodukter från yxtillverkning och kragflaskor. Fragment av minst

21 kragflaskor hittades på platsen (Apel m.fl. 1997) och Fredrik Hallgren menar att

de varit knutna till vissa aktiviteter som hört samman med yxframställning eller till

”en viss social kategori (de som tillverkar yxor)” (Hallgren 2008:174). En reflektion

i sammanhanget är att det skulle kunna röra sig om materiella uttryck för manligt

genus, dvs. att tillverkningen av yxor varit knuten till social prestige mellan män och

att det manifesterats framför allt på samlingsplatser. Även på Almhov fanns ett par

exempel på en nära rumslig anknytning mellan kragflaskor och yxtillverkning. Det

rör sig om ett par tätt liggande gropar 15–20 meter sydost om dös 1, som sannolikt

anlagts i samband med aktiviteter i eller vid dösen, och som innehöll yxtillverknings-

avslag. I en av dem (A31888) fanns även delar av en kragflaska. Ett annat exempel är

en ansamling gropar strax norr om fasad 3. En av dessa innehöll slipade yxfragment

och sannolikt fragment av en kragflaska (A19260) och två innehöll yxtillverknings-

avslag (A37430 & A19049). De övriga anläggningarna från tidigneolitikum med

endera av dessa fyndkategorier var mer utspridda, huvudsakligen inom den centrala

delen av området på Almhov och de fanns inte i omedelbar närhet av varandra.

Hälften av de hypotetiska deponeringarna som listas i tabell 10 är från en tidig

del av tidigneolitikum, den period då området sannolikt var som mest välbesökt. De

förekom både i det centrala området på Almhov och mer perifert i förhållande till

detta. Deponeringarna från mellanneolitikum A var framför allt belägna i väster, i

anslutning till boplatslämningar och gravar från samma tidsperiod. För övrigt är det

svårt att i den rumsliga spridningen av deponeringarna skönja något tolkningsbart

mönster.

Om vi ser till eventuella skillnader över tid i deponeringstraditionerna i området

kan möjligen förekomsten av två trattbägare tillsammans ses som en tidig tradition

(nr 1, 5 & 6). Det kan också noteras att det är ett större och ett mindre kärl som

deponerats och att det mindre i åtminstone två fall (nr 1 & 6) varit av dryckesbägar-

storlek. Sannolikt har det större kärlet innehållit matvaror, till exempel sädeskorn,

hasselnötter eller kött, och det mindre dryck. Deponeringen med två kärl i A11772

(nr 13) utgörs av en trattbägare och en kragflaska, en konstellation som även påträf-

fas i fasader och gravar i långhögar. Med tanke på vad som diskuterades ovan angå-

ende kragflaskan är det möjligt att uppträdandet av denna kärlform representerar en

förändrad användning och betydelse av en tidigare använd dryck.

Claes Hadevik (2009) har i sin översikt över enstaka deponerade keramikkärl i

gropar noterat att sedvänjan framför allt förekom under senare delen av tidigneoli-

tikum I och fram till senare delen av mellanneolitikum A. I den diskussion som har

förts här, har även gropar med mer än ett kärl och med andra typer av föremål tolkats

som möjliga avsiktliga deponeringar och därmed förefaller det som att sedvänjan att

deponera i gropar förekom i början av tidigneolitikum I i lika stor utsträckning som

längre fram under tidsperioden.

Gravar, monument och rituellt präglade deponeringar har sin givna plats i tolk-

ningen av Almhovområdet. Den stora mängden gropar, framför allt på Almhov,

var emellertid det mest påtagliga inslaget i området, inte minst vad gäller mängden

fynd. Groparna var olika stora, och flertalet innehöll bearbetad flinta, keramik och

djurben i större eller mindre mängd (jfr figur 6).

I kapitel 4 analyserades keramiken från groparna med syftet att förstå konsum-

tionsmönster på platsen och det gjordes även en uppskattning av antalet större

sammankomster utifrån hypotetiska beräkningar av dryckeskärlens förekomst och

fördelning. I detta och påföljande avsnitt används två andra perspektiv som utgångs-

punkt för tolkningarna. Först har de mest fyndrika groparna valts ut för analys och i

nästföljande avsnitt är utgångspunkten groparnas rumsliga sammanhang, dvs. deras

förekomst i par eller mindre koncentrationer, och fyndens fördelning inom dessa.

Genom dessa båda analyser kan olika hypoteser rörande groparnas tillkomstsam-

manhang och funktion prövas och ställas mot varandra.

I platsrapporten över Almhov bedömdes 94 tidigneolitiska gropar som fynd-

rika, framför allt utifrån den samlade mängden keramik och flinta (Gidlöf m.fl.

2006:163ff.). För syftet med denna fördjupade analys har ett antal gropar valts uti-

från kriterier som hypotetiskt speglar matlagning, servering och konsumtion av mat

och dryck i större skala samt olika typer av hantverk. Utifrån detta perspektiv är det

främst relevant att analysera de mest fyndrika groparna, medan de många groparna

med mindre fyndmaterial är av mindre intresse, om fynden inte är av särpräglat slag,

såsom exempelvis koncentrationer av redskap eller specifikt hantverksavfall.

På Almhov, Elinelund 2B och Vintriehemmet 3A–B fanns sammanlagt 192

gropar från de aktuella tidsperioderna. De ovan diskuterade groparna med depo-

neringar samt rituellt präglade gropar och gropar som ingått i fasader och dösar är

inte medräknade. Brunnen under dös 2 (A13529) inkluderas dock, eftersom den

innehöll avfallsmaterial av liknande slag som de övriga groparna. De 192 groparnas

genomsnittliga innehåll av flintredskap, ben och keramik framgår av tabell 11. För

att kategoriseras som fyndrik och bli föremål för analys här ska en grop ha innehållit

minst 50 % över genomsnittet för en eller flera av dessa fyndkategorier. Samman-

lagt 50 gropar, dvs. 27 %, uppfyllde detta kriterium och de var samtliga belägna

på Almhov. Dessa gropar samlar huvuddelen av fynden från anläggningarna som

daterats till perioden tidigneolitikum till mellanneolitikum A, närmare bestämt 72

% av keramikvikten, 81 % av benvikten och 73 % av antalet flintredskap. Merparten

av de resterande fynden härrör från anläggningar som ingår i dös 1 och dös 2 samt

från de rituellt präglade groparna från mellanneolitikum A, A265 och A2595 (E).

Tre gropar var särskilt fyndrika (A6a, A3531 & A19049). De innehöll tillsam-

mans 23 % av keramikvikten, 43 % av benvikten och 23 % av antalet flintredskap

från de 50 groparna (jfr Appendix 1 & 2). Om man utesluter dessa mycket speciella

gropar kan man se att de övriga delvis grupperar sig avseende keramikmängden

(figur 18). Ett tiotal gropar innehöll cirka tre kilo keramik, en något mindre grupp

innehöll 7–8 kilo och fem gropar innehöll 8–9 kilo. Dessa grupper samvarierar bara

delvis med benvikten och antalet flintredskap. Däremot kan man se en generell

samvariation mellan antalet avslag och antalet flintredskap i de 50 groparna (figur

19). I flera av groparna med mycket avslag fanns det även indikationer på yxtillverk-

antal f lintredskap

antal avslag

ning (jfr tabell 4). Några gropar avvek dock från mönstret genom att de innehöll ett

mycket stort eller ett mycket litet antal redskap i relation till antalet avslag.

Antalet flintredskap i de 50 groparna varierade mellan ett och 143 och antalet

redskapstyper per grop varierade mellan en och 13 (Appendix 1). Rimligen avspeglar

de större redskapsförekomsterna, och framför allt koncentrationerna av vissa red-

skap, arbeten som involverat många människor eller som på annat sätt varit omfat-

tande. Skivyxor samt skrapor och borr tillverkade av avslag förekom i flertalet gropar,

ofta i flera exemplar. Borr är det i särklass vanligaste redskapet. Detta var fallet även

för anläggningarna på Almhov i sin helhet. Gropen A37291 var säregen genom

förekomsten av 44 flintknivar.

Sammanfattningsvis har den kvantitativa analysen av de 50 fyndrika groparna

visat på en stor variation i de olika fyndkategoriernas förekomst. Det fanns inte

någon tydlig samvariation mellan keramik, ben, flintredskap och flintavslag. Dock

var det vanligt att gropar med mycket keramik också innehöll mycket ben och flint-

redskap. Vidare utpekar analysen ett antal speciella gropar avseende fyndmängder

av olika kategorier. Tre gropar utmärker sig genom extremt stora keramikmängder,

mellan cirka 15 och 30 kilo, och 12 gropar utmärker sig genom att de innehöll fler

än 20 flintredskap (Appendix 1 & figur 20).

Vissa av de fyndrika groparna grupperade sig i mindre koncentrationer eller i

parvisa förekomster tillsammans med andra fyndrika gropar eller tillsammans med

andra gropar, som här inte har räknats till denna kategori. Detta rumsliga mönster

är utgångspunkten för analysen av groparna i följande avsnitt.

I rapporten över Almhov noterades att flera av groparna förekom i par eller mindre

grupper och i Kristina Gidlöfs fördjupade studie av platsen gjordes en specialstudie

av 14 gropar som tolkades som parvis anlagda. I Gidlöfs kriterier för att urskilja par-

gropar ingick att deras inbördes avstånd skulle vara mellan 0,3 och 1,8 meter, att gro-

parnas ytform skulle vara likartad, och att groparna i paren skulle vara samtida (så

långt detta kunde fastställas). Det som undersöktes var framför allt groparnas form,

storlek, fyllning, primärfunktion, innehåll av keramik samt förekomsten av ben och

horn av kronhjort. Slutsatsen var att groparnas primärfunktion varierat, att form,

djup och fyllningslager ofta var likartade inom paren, att fyllningslagren oftast var

få samt att keramiken och de andra fynden, med enstaka undantag, huvudsakligen

fanns i det översta fyllningslagret. I några fall hade groparnas fyllning genomgrävts

eller skurits av senare nedgrävningar, dock kunde inte någon kronologisk skillnad

skönjas mellan dessa. I fyra par fanns ben av kronhjort i den ena gropen men inte i

den andra, något som tolkades som betydelsebärande och möjligen som ett uttryck

för en dual organisation i samhället (Gidlöf 2009).

Om man bortser från groparnas ytform och accepterar ett större avstånd – upp

till 10 meter – för (hypotetiskt) parvisa eller grupperade gropar, kan 36 gropkoncen-

trationer urskiljas på Almhov. Sannolikt fanns ytterligare minst sju par, men dessa

anläggningar undersöktes ej och kan därför inte tas med i analysen. För ungefär

hälften av gropkoncentrationerna var avståndet mellan groparna fem meter eller

mindre. I 29 fall rörde det sig om pargropar och i sju fall om grupper om tre gropar.

Av de 36 koncentrationerna har nio uteslutits ur analysen på grund av att de inne-

höll så små mängder fynd att statistiska analyser inte skulle ha varit meningsfulla.

Därmed återstod 27 koncentrationer, av vilka fyra bestod av tre gropar och de övriga

23 av två gropar, alltså sammanlagt 58 gropar (figur 21 & 22). En rent kvantitativ

jämförelse visar att det vanligaste var att en av groparna i paren eller grupperna (båda

benämns hädanefter kontexter) innehöll en mycket större andel fynd av de här ut-

valda kategorierna – avslag, flintredskap, keramik och djurben – medan den, eller de,

andra innehöll betydligt mindre andelar. Om fördelningen varit slumpmässig skulle

man vänta sig att skillnaderna mellan groparna inom kontexterna hade varit betyd-

ligt mindre. Någon närgranskning av groparnas storlek, fyllningslager och igenfyll-

nadsprocess har inte gjorts, men flera av kontexterna omfattade gropar som, liksom

de sju paren som Gidlöf analyserat, varit ungefär lika stora. Dock finns det exempel

på betydande storleksskillnader mellan gropar i vissa par, till exempel mellan A6a

och A4 (kontext 30), där den förra var avsevärt större än den senare. Emellertid är

skillnaden i fyndförekomst mellan dem så stor att den inte kan förklaras med hänvis-

ning till groparnas storlek. På det hela taget torde fyndskillnaderna mellan groparna

i kontexterna och paren således inte förklaras av att groparna varit olika stora.

Att döma av profilerna av de 14 pargroparna som Gidlöf analyserade förefal-

ler fyndfördelningen inte heller att vara relaterad till antalet lager i groparna eller

till förekomsten av omgrävningar. Dock var keramiken mer jämnt fördelad mellan

groparna i två par som hade en mer komplex lagerbild, men detta gällde även för

ett par med endast ett, respektive två, fyllningslager (Gidlöf 2009, fig. 11). Som

framgår av figur 22 var det ibland fallet att en, och i några fall två, fyndkategorier

förekom i större andelar i de minst fyndrika groparna i kontexterna. Detta var fallet

i omkring 30 % av kontexterna, och kan således inte bortses ifrån. Dock förtar det

inte det generella mönstret: en av groparna i kontexterna innehöll betydligt mer fynd

än den eller de andra. I medeltal innehöll gropen med merparten av fynden 72 %

av benvikten, 69 % av keramikvikten, 73 % av antalet avslag och 73 % av antalet

flintredskap inom respektive kontext.

En väsentlig faktor för bedömningen av hypotesen om parvis eller gruppvis anlagda

gropar är dateringen av groparna inom respektive kontext. Material från två gropar

i par 6 och kontext 24 har 14C-daterats och visar att groparna inom dessa kontexter

kan vara samtida, men att kontexterna sannolikt härrör från olika vistelser. Därtill

har material från fem gropar i fem olika kontexter daterats (jfr tabell 3 & 12). Med

undantag för den äldsta och yngsta dateringen kan groparna i samtliga kontexter ha

anlagts inom ett par decennier omkring 3 800 f.Kr. (beräknat på kal. 2 σ BC). Dock

medger dateringarna även att de kan ha anlagts vid olika tidpunkter inom cirka 500

år. Med tillgängliga dateringsmetoder kan kronologin inte fastställas närmare än så.

Förutsatt att groparna i kontexterna har utgjort samtida enheter torde skillnaderna i

fyndförekomst bero på att deponeringarna i respektive grop haft olika bakomliggande

orsaker. Med utgångspunkt i hypotesen om Almhov som en festplats kan skillnaden

mellan groparna möjligen förklaras av att den ena gropen – den med minst fynd –

grävts för att fungera som förråd och skafferi i samband med arbets- och festförbere-

delser, medan den andra – den med mest fynd – grävts för användas som arbetsgrop

vid matberedning och matlagning och därefter som avfallsgrop post festum. För att mer

ingående testa denna hypotes skulle en genomgång av andra fyndkategorier och gro-

parnas morfologi och fyllningslager behöva göras, något som dessvärre inte är möjligt

inom ramen för denna analys. Om vi endast ser till de här valda fyndkategoriernas

fördelning inom kontexterna är den föreslagna tolkningen dock plausibel. Groparna

i en del av kontexterna skiljer sig emellertid inte nämnvärt åt avseende mängden fynd

(jfr kontexter till höger i figur 22) och när det gäller dessa får andra orsaker sökas till

fördelningen av de olika fyndkategorierna. När det gäller par 7 bör det påpekas att

dessa gropar ej är fullständigt utgrävda, utan bara till 50, respektive 25 %.

Att den mest fyndrika gropen i kontexterna initialt skulle ha utgjorts av en arbets-

grop, framför allt i samband med matberedning, stöds av iakttagelser som gjordes

angående växtmaterial och spår efter eldning i groparna. Sädeskorn påträffades i

nio gropar, i sju fall i den mest fyndrika gropen, dvs. den hypotetiska arbetsgropen.

En av dessa innehöll också hasselnötskal. I sju av de hypotetiska arbetsgroparna

(A1854, A14736, A3868, A19049, A3747, A27615 & A6) fanns tecken på eldning,

medan endast två av de hypotetiska förrådsgroparna (A14685 & A31888) uppvisade

sådana spår (figur 6). När det gäller en av dessa (A31888) kan det noteras att den

var en av tre gropar i kontext 24 strax söder om dös 1 som utmärkte sig genom fynd

som tyder på olika typer av hantverk, såsom knackstenar, hornpunsar, avslag från

yxproduktion samt ansenliga mängder skivyxor, borr och skrapor. Denna och några

andra avvikande kontexter kan ha tillkommit i sammanhang som skiljer sig från de

för majoriteten av groparna.

Det är benvikten och antalet flintredskap som varierar mest mellan groparna

inom kontexterna och en låg benvikt, eller avsaknad av ben, åtföljs ofta av få eller

inga redskap. Detta kan bero på att antalet flintredskap inte kan relateras på samma

sätt som keramik- och benvikt till matberedning och konsumtion eftersom de kan

härröra från hantverk av olika slag. Detsamma gäller flintavslagen, som ibland kan

ha använts som redskap, t.ex. för att stycka kött och skära i trä och fibrer, medan de

i andra fall inte har brukats, utan lämnats kvar som avfall från tillhuggningen av

yxor och andra redskap.

Bedömningar av keramikens typologiska hemvist har gjorts för 44 av de aktuella

groparna. I 34 gropar i 23 kontexter fanns keramik av oxietyp och i 10 gropar i åtta

kontexter fanns keramik av svenstorpstyp (tabell 12). I fem kontexter förekom kera-

mik av de två typerna tillsammans, men i olika gropar. I 15 av de 34 groparna med ke-

ramik av oxietyp och i en av de 10 groparna med keramik av svenstorpstyp fanns ben

eller horn av kronhjort (A863, en horntagg). I fyra fall var kronhjort representerad i

båda, eller samtliga, gropar i kontexterna. Av dessa ska speciellt noteras den tidigare

nämnda kontexten (K24) med tre gropar sydost om dös 1 och en annan kontext med

två gropar (P03) nordost om dösen. Dessa kan kopplas samman med verksamhet och

byggnation i monumentet och med den rika förekomsten av kronhjortsben- och horn

i olika delar av konstruktionen, som redovisades ovan. Hypotesen om samvariation

mellan keramik av oxietyp och förekomsten av ben eller horn av kronhjort, som fram-

fördes av Gidlöf (2009), har således stärkts genom denna utvidgade analys.

Om vi ser till keramiktyperna i relation till 14C-dateringarna kan vi inte skönja

någon klar tidsskillnad mellan gropar med keramik av oxietyp och gropar med ke-

ramik av svenstorpstyp (jfr tabell 3 & 12). Dock är dateringarna av träkol problema-

tiska och den tidiga dateringen av bränt djurben från en av groparna i kontext 16,

där det förekom keramik av båda typerna, gäller gropen med keramik av oxietyp. En

antydan om att keramik av svenstorpstyp delvis kan vara yngre är att sädeskorn från

en av groparna med sådan keramik (K06) daterades till ett något senare intervall av

tidigneolitikum.

Som nämndes i föregående kapitel har det gjorts en uppskattning av minsta an-

talet kärl representerade bland skärvorna i 28 tidigneolitiska gropar på Almhov. Av

dessa ingår 23 gropar i de här analyserade kontexterna och av dessa kategoriserades

14 som arbetsgropar och nio som förrådsgropar. En beräkning visar att det i ge-

nomsnitt fanns 20 kärl representerade i de hypotetiska arbetsgroparna och 11 kärl

i förrådsgroparna. Att de förra innehöll skärvor efter nästan dubbelt så många kärl

som de senare stärker antagandet om groparnas olika funktion. Det är troligare att

arbetsgroparna, som enligt hypotesen här användes som avfallsgropar post festum,

kommit att innehålla stora mängder trasiga kärl som använts i samband med kon-

sumtion, medan färre kärl snarare talar för en förrådsfunktion. Dock måste man

även ta hänsyn till kärlens storlek. En uppskattning av antalet kärl av olika storlekar

i sex gropar, som också redovisades i föregående kapitel, ger ett visst stöd för denna

tolkning (jfr figur 12 & Appendix 2). Fyra av de sex groparna har här kategorise-

rats som arbetsgropar (A19049, A19098, A1854 & A3747) och en som förrådsgrop

(A3748). I genomsnitt 50 % av lerkärlen från arbetsgroparna har beräknats härröra

från dryckeskärl, medan motsvarande beräkning gällande förrådsgropen är 32 %.

Andelen stora kärl, med en mynningsdiameter om mellan 21 och 36 centimeter, var

mellan 15 och 25 % i arbetsgroparna och 32 % i förrådsgropen.

För att ytterligare belysa den här föreslagna tolkningen av par- och gruppvis an-

lagda gropar ska vi blicka tillbaka till avsnittet om deponeringar i gropar ovan och

till tabell 10, där dessa redovisas. Sju av de där angivna groparna på Almhov (nr 2–3,

5–8 & 11) har i detta avsnitt kategoriserats enligt indelningen i arbetsgropar och för-

rådsgropar. Endast en (nr 5, A3748) har förts till förrådsgroparna och de övriga till

arbetsgroparna. Det vanligaste hypotetiska offret i dessa gropar är brända sädeskorn

(utan behållare), men utifrån tolkningen att de varit arbetsgropar är det troligare att

sädeskornen snarare avspeglar rester efter matberedning och matlagning.

En relativt stor andel av de 50 festgroparna, 28 stycken (44 %), har kategoriserats

här som ingående i par eller grupper. Som anfördes tidigare är det emellertid troligt

att det fanns flera par- och gruppvis anlagda gropar på Almhov än de som har före-

slagits här. I en del fall har undersökta gropar inte kunnat inbegripas i de här före-

slagna kontexterna eftersom de legat i anslutning till gropar som inte undersökts. En

annan osäkerhetsfaktor är att valet av vilka gropar som skulle kategoriseras som par-

och gruppgropar delvis baserades på subjektiva bedömningar, framför allt rörande

avståndet mellan dem. Det ska också framhållas att flera av festgroparna förefaller

att ha anlagts enskilt, något som tyder på att olika gropförekomster – enskilt, parvis

eller gruppvis – avspeglar olika typer av vistelser eller att antalet människor varierat.

Sammanfattningsvis kan de parvis och gruppvis anlagda groparna och de interna

skillnaderna mellan groparna avseende föremålskategorierna tolkas som kulturellt

och funktionellt betingade enheter som framför allt speglar matberedning, konsum-

tion av mat och dryck, olika typer av hantverk och avfallshantering. Detta förefal-

ler rimligare än att groparna i de respektive kontexterna skulle ha anlagts av olika

sociala skikt eller kulturella grupper inom det tidigneolitiska samhället. Därmed

kommer vi in på frågan om en eventuell kulturdualism. Ämnet ska beröras kort i

följande avsnitt.

Frågan om en eventuell kulturdualism, dvs. om det förekommit olika kulturgrupper

under början av tidigneolitikum, har debatterats länge. Saken kompliceras av att det

finns olika uppfattningar om vad en sådan dualism kan ha inneburit. Anders Fischer

avser med kulturdualism att grupper från ertebøllekultur och trattbägarkultur skulle

ha funnits parallellt. Han menar att migration i liten skala, och symbios mellan

jägare-samlare och odlande grupper, skulle kunna ha ägt rum. Immigranternas bo-

platser bör, i så fall, ha funnits på avstånd från ertebøllekulturens boplatsområden

längs kusten och vid vattendrag och sjöar. Han menar dock att det inte finns några

belägg för detta (Fischer 2002).

En annan form av kulturdualism skulle vara att det förkommit olika kulturgrup-

per inom den tidiga trattbägarkulturen. Mats Larsson (1984) menade att oxiegrup-

pen och svenstorpsgruppen, vilka åtminstone delvis varit samtida, kunde tolkas på

detta sätt. Detta har emellertid ifrågasatts under senare tid och skillnaderna mellan

keramiktyperna ses nu oftare som uttryck för olika funktionella och kulturella sam-

manhang inom den tidiga trattbägarkulturen. Framför allt gäller det svenstorpsgrup-

pens keramik, som nu anses förekomma speciellt i rituellt präglade sammanhang

(Koch 1998; Rudebeck & Ödman 2000; Lagergren-Olsson 2003). Denna åsikt får

visst stöd av fyndomständigheterna för keramik av oxietyp och svenstorpstyp i fasa-

der, gravar och dösar på Almhov (jfr tabell 9 & 10).

Kristina Gidlöf har tagit upp frågan om kulturdualism i samband med att det

kunde konstateras att ben och horn av kronhjort nästan uteslutande förekom till-

sammans med keramik av oxietyp i de parvis anlagda groparna på Almhov (Gidlöf

2009). I föreliggande artikel är tolkningen av de par- och gruppvisa groparna dock

att de har haft med matberedning och konsumtion i samband med festande på plat-

sen att göra. Emellertid kan de parvis ordnade stolparna i fasaderna, liksom möjligen

parvis förekommande föremål i gravar och offerdeponeringar, tänkas gå tillbaka på

sociala kategorier baserade på härkomst och kön, dvs. en dualorganisation (NE,

”dualorganisation”):

(eng. dual organization), ett drag i samhällsorganisationen i ett stort

antal traditionella kulturer i framför allt Nord- och Sydamerika, Australien och In-

donesien. I dem delas befolkningen in i två hälfter, moieties (eng., sing. moiety; av fr.

moitié). I ordets snävaste innebörd förutsätts att hälfterna är exogama, dvs. föreskriver

utgifte, och att de rekryterar medlemmar unilinjärt, dvs. endast genom det ena könet.

Män ur en hälft får gifta sig enbart med kvinnor ur den andra, vilket ger upphov till

ett direkt eller symmetriskt utbyte av kvinnor (…).

Det är troligt att man just i gravsammanhang har varit angelägen om att markera

härkomst, något som kan ha manifesterats i de parvisa arrangemangen av stolpar i

fasaderna på Almhov och annorstädes. Huruvida keramik av oxietyp och svenstorp-

styp har haft med en sådan dualism att göra kan inte avgöras, men 14C-dateringarna

av träkol från gropar med keramik av svenstorpstyp, om än problematiska, indikerar

att denna keramiktradition har funnits redan från början av tidigneolitikum (tabell

3 & 12). När man beaktar det faktum att keramik av svenstorpstyp och ben och

horn av kronhjort verkar utesluta varandra ligger det nära tillhands att tolka detta

som ett uttryck för sociala kategorier av något slag. Problematiken rörande förhål-

landet mellan oxiegruppen och svenstorpsgruppen kvarstår emellertid, eftersom fyn-

domständigheter och dateringar ibland pekar mot samtidighet, och möjligen olika

sociala sammanhang och grupper, och ibland mot en kronologisk skillnad. Jag åter-

kommer till frågan i den avslutande diskussionen om Almhov.

Som påtalades inledningsvis har antropologiska undersökningar visat att man i sam-

band med fester ofta bedrivit hantverk av olika slag. Det har bland annat handlat

om uppvisningar i hantverksskicklighet och produkterna kan ha använts i utbyten. I

det här kapitlet diskuteras hantverk och olika typer av redskap, föremål och material

som har använts för andra ändamål än att producera mat och dryck. De material

som diskuteras är flinta, ben och horn, päls, skinn, fjädrar, skal och trä. Keramik har

redan behandlats och eftersom det inte finns några indikationer på att man fram-

ställt keramik i området diskuteras detta inte vidare.

När det gäller flintan är det dels flinthantverket, dels förekomsten av vissa,

morfologiskt definierade, föremåls- och redskapstyper som står i fokus. Dessa de-

finitioner är problematiska och säger inte nödvändigtvis något om hur föremålen

och redskapen har använts. Diskussionen om olika möjliga användningsområden

är därför till stor del hypotetisk. För att kunna påvisa hur flintredskap, spån och

avslag har använts krävs mer ingående analyser av t.ex. bruksspår och proteinrester.

Som nämndes ovan i kapitlet om mat och dryck har sådana analyser endast gjorts i

mycket begränsad omfattning på avslag och flintredskap från Almhovområdet. I de

fall då analyserna visat att flintföremål använts på material som kan sättas i samband

med hantverk tas detta upp under respektive material nedan. Detsamma gäller då

experiment med nyframställda flintredskap visat på troliga användningsområden.

Förutom djurbenen är det organiska materialet från Almhovområdet av naturliga

skäl inte speciellt omfattande. Trots det är det väsentligt att rikta uppmärksamheten

mot de få och till stor del indirekta spåren efter den materiella kultur som bör ha

varit den mest betydelsefulla för dåtidens människor (Hurcombe 2007a, 2008). Det

har exempelvis visat sig att på en del arkeologiskt undersökta platser i västra Nord-

amerika var uppskattningsvis omkring 95 % av föremålen tillverkade av trä, bark,

växtfibrer, läder, päls och fjädrar (Parsell 2004).

Bland flintavslagen från 15 anläggningar finns belägg för tillhuggningen av två- och

fyrsidiga yxor. Sannolikt har även dolkstavar tillverkats i området. Ett femtontal

hornpunsar från 10 anläggningar vittnar också om spån- och/eller yxtillhuggning.

Närmare 60 slipstenar och slipstensfragment i tidig- och mellanneolitiska anlägg-

ningar talar för att man har slipat bland annat yxor på platsen (jfr tabell 4). Sam-

manlagt 40 spetsnackiga yxor, eller delar därav, påträffades och de har i allmänhet

slitage eller är trasiga, något som visar att de har använts. Yxor av denna typ fanns i

28 anläggningar, som var relativt jämnt spridda på området. De fanns framför allt i

gropar, men även i kammaren i dös 1 och i stenpackningen i dös 2. Tunnackiga yxor,

eller delar därav, fanns i tre anläggningar. I graven i långhög 1 (A37083) hittades en

yxa av typ I och 15 meter söder därom hittades en snarlik yxa, som sannolikt varit

deponerad på samma ställe (jfr tabell 8). Ytterligare en tunnackig yxa härrör från ett

gropsystem och en från en grop (A3500 & A3826) I dessa anläggningarna fanns

keramik av svenstorpstyp. Förutom de typbestämda yxorna och skivyxorna finns

även delar av 15 flintyxor som inte har kunnat bestämmas till typ.

De drygt 190 knackstenarna, huvudsakligen av flinta, härrör från 71 anlägg-

ningar (tabell 4). I gropar med ett större antal knackstenar fanns mestadels även

stora mängder flintavslag och inte sällan avslag från yxproduktion. Avslagsmaterialet

vittnar även om att man har arbetat om slipade yxor. Speciellt stora mängder knack-

stenar fanns i gropen A866, i vilken det även fanns avfall från tvåsidig tillhugg-

ning. Dock är det tydligt att knackstenar även använts för andra arbeten. Att de var

speciellt vanliga i anläggningar som ingick i eller anslöt till dösarna och i gropar i

anslutning till fasad 3 tyder på att de användes då man byggde, underhöll, öppnade

upp – och kanske raserade – gravar och monument på platsen.

De vanligaste flintredskapen från Almhov är borr, skrapor och skivyxor (deras

fördelning i de mest fyndrika groparna kan ses i Appendix 1). Framför allt antalet

borr är anslående. I de här aktuella anläggningarna påträffades 401 borr tillverkade

av avslag och 54 borr av andra typer, 373 skrapor tillverkade av avslag och 45 skra-

por av andra typer samt 251 skivyxor. I matjorden hittades 43 borr, 54 skrapor och

13 skivyxor. Även knivar förekom i ansenliga mängder, 91 exemplar påträffades i

anläggningar och 16 i matjorden. Dessa redskap har använts för att bearbeta olika

typer av material, t.ex. trä, ben, horn, skinn och växtfibrer (se nedan).

Spån och tvärpilar är också mycket rikliga. I 66 anläggningar på Almhov hit-

tades 249 tvärpilar och i matjorden 79, i 102 anläggningar fanns sammanlagt 447

spån och i matjorden 70. Med tanke på den begränsade mängden ben av vilda djur

på platsen är den stora mängden tvärpilar uppseendeväckande. Av de 249 tvärpi-

larna från anläggningar fanns 162 (65 %) i anläggningar med ben eller horn av

kronhjort. I medeltal innehöll anläggningar med ben eller horn av kronhjort sju

tvärpilar, medan anläggningar utan ben av kronhjort, men med ben av andra arter,

innehöll två tvärpilar. Tvärpilar var således vanligare i anläggningar där kronhjort

var representerad, något som rimligen speglar att de använts i samband med jakten

på detta djur. Det finns emellertid tecken på att de även kan ha använts i andra sam-

manhang. Tvärpilspetsarna, gjorda av både spån och avslag, torde ha tillverkats på

platsen och en stor andel av dem, 24 %, påträffades i matjorden, något som tyder

på att de i stor utsträckning ingått i aktiviteter på markytan (figur 23 & 24). De var

speciellt vanliga i matjorden i den nordvästra delen av det centrala anläggningsom-

rådet på Almhov. Detta speglar sannolikt en kombination av att matjordsrutorna

var förtätade i just det området och att flera gropar där innehöll många tvärpilar.

En möjlig tolkning är att tvärpilarna utgör vittnesbörd om bågskyttetävlingar på

platsen. Att bågskytte varit förknippat med manlig social status under denna tid

indikeras av graven i Dragsholm på nordvästra Själland, som daterats till tidigneoliti-

kum I, (3 782–3 637 kal. 2 σ BC). Den gravlagde, en man i 30-årsåldern, var försedd

bland annat med en armskyddsplatta av ben samt sex tvärpilar som sannolikt varit

skaftade och troligen även en pilbåge. Bakom hans huvud hade man stuckit ned en

stam av kronhjortshorn (Petersen 1974; Price m.fl. 2007).

I jämförelse med tvärpilspetsarna var framför allt skivyxor samt borr, knivar och

skrapor av avslag, förhållandevis få i matjorden (figur 23). De har alltså funnits i gro-

parnas fyllning i större utsträckning. Detta kan vara en indikation på att de efter att

ha använts i vissa sammanhang, bland annat av rituell karaktär, kategoriserades som

otjänliga för andra syften och därmed deponerades. När det gäller spånen, som också

var förhållandevis få i matjorden (om än rikliga i absoluta tal), kan de delvis ha använts

och deponerats på samma sätt som andra redskap, men de kan också sättas i samband

med uppvisningen av hantverksskicklighet. En indikation på detta är att stora mäng-

der spån i gropar ofta sammanföll med ett stort antal avslag (jfr figur 10 & tabell 4).

Det finns skillnader över tid i hanteringen av flinta (Knarrström 2000) och det

har inte varit möjligt att här kronologiskt separera fynden från matjorden. Frågan

om den rikliga förekomsten av atypiska skrapor och spetsar tillverkade av avslag i

matjorden (figur 23) beror på funktion, förhållningssätt till avfallsdeponering eller

skillnader i hanteringen av redskap av flinta över tid har därför inte behandlats.

I samband med fester har man sannolikt tillverkat, visat upp och utbytt speciella

föremål. Av de mer säregna flintföremålen från Almhov är delen av en dolkstav, som

påträffades i en grop (A14736), daterad till en mycket tidig del av tidigneolitikum I

(jfr tabell 3). Per Karsten har noterat 13 fynd av dolkstavar från Skåne, de flesta från

landskapets sydvästra del. De har mestadels påträffats i våtmarker, sannolikt har de

då utgjort offer. Ett par exemplar härrör från depåer, tillsammans med tunnackiga

yxor, och gravar (Karsten 1994). Av fynden med säkerställd kontext kan nämnas att

ett troligt fragment av en dolkstav deponerats tillsammans med en oslipad tunnackig

yxa i en grop i Lindeborg i Bunkeflo socken (Larsson 1984). Ett troligt förarbete

till en dolkstav har också hittats i kulturlager i anslutning till den tidigneolitiska

långhögen Jättegraven i södra Skåne (Larsson 2002a). Ytterligare ett fynd härrör

från ett kulturlager kring en brunn på den tidigneolitiska boplatsen Saxtorp 23 i

västra Skåne (Andersson 2003). De i Danmark funna dolkstavarna uppgick i början

av 1990-talet till 134 (Ebbesen 1994b). De härrör främst från östra Danmark och

östra Jylland och dateras till perioden från början av tidigneolitikum till början av

mellanneolitikum. Flertalet fynd härrör från våtmarker, depåer och gravar, bland

annat gravar i långhögar. Som exempel kan nämnas ett fynd från en träkammargrav

i en 90 meter lång långhög i Assing på västra Jylland. Andra fynd i graven var en

tunnackig yxa, bärnstenspärlor och tvärpilar. I en grav i en tidigneolitisk långhög

i Rokaer på östra Jylland hittades en slipad dolkstav. Graven innehöll också två

tunnackiga flintyxor och 124 bärnstenspärlor (Kristiansen 2000).

Dolkstavar anses av många vara efterbildningar i flinta av dolkblad i koppar som

tillverkades på kontinenten. Ett exemplar av ett sådant dolkblad finns i Bygholms-

skatten från Jylland, daterad till cirka 3 500 f.Kr. (Tilley 1996). Klaus Ebbesen

(1994b) anser dock inte att dolkstavarna har gjorts som efterlikningar av koppar-

dolkblad, utan istället att de är en innovation inom trattbägarkulturens nordgrupp.

Han menar att de sannolikt var huggvapen som användes i närstrid, tillsammans

med stridsyxorna, och att de var manliga statusföremål. Oavsett eventuella metallfö-

rebilder och oavsett deras eventuella funktion som stridsvapen kan en annan aspekt

på dessa föremål uppmärksammas här: den skicklighet i flinthantverk som krävts

för att kunna tillverka en tunn och jämn dolkstav. Det är framför allt i ett sådant

sammanhang som man bör se fyndet av dolkstavsfragmentet i gropen på Almhov.

Ett annat speciellt föremål från Almhov är den djurformade figurinen av flinta

(9 x 7 centimeter stor), som hittades i matjorden i den nordvästra delen av området

(Lindhé m.fl. 2002; Gidlöf m.fl. 2006) (se sid. 228). Figuren kan inte dateras, men

det är svårt att tänka sig något annat syfte med ett sådant föremål än det kreativa

och viljan att demonstrera sin skicklighet i flinthuggning.

I samband med flinthantverket på Almhov bör flintgruvsområdet i Södra Salleru-

pområdet beröras kort. Flintutvinningen där pågick under samma tid som aktivite-

terna vid Almhov, något som bland annat visas av att ett skenben av en ung kvinna

begravd i fyllningen till en flintgruva har daterats till 4990 ± 80 BP (Lu-3652), kal.

1 σ BC 3 940–3 660 (Rudebeck 1994; Hadevik 2009; jfr även Rudebeck 1986,1987;

Rudebeck m.fl. 1980; & Nielsen & Rudebeck 1991). I flintmaterialet från Almhov

finns stora mängder senonflinta som sannolikt brutits ur dessa dagbrott och gruvor.

Den spetsnackiga yxan, som fanns i stort antal på Almhov, är speciellt koncentrerad

till sydvästra Skåne och bland annat yxornas storlek i relation till flintknutornas na-

turliga storlek i Södra Sallerupområdet talar för att just spetsnackiga yxor tillverka-

des av den senonflinta som utvanns där (Rudebeck 1998). Det har visserligen funnits

flintknutor av god kvalitet, som lämpat sig för flinthantverk, naturligt i moränen på

Almhov och annorstädes i sydvästra Skåne (Gidlöf m.fl. 2006; Högberg & Olausson

2007), men flintan som utvanns ur kritlagren i Södra Sallerup har sannolikt varit

speciellt åtråvärd, dels på grund av sin kvalitet, men också av sociala skäl. Arbetet

med att utvinna flinta ur gropar och upp till sju meter djupa schakt torde ha gjort

den extra värdefull i socialt hänseende och flintan från gruvorna har troligen kunnat

identifieras av dåtidens människor, bland annat med hjälp av de små partier av krit-

krusta som ofta lämnats kvar framför allt på de spetsnackiga yxorna. Under den tidi-

gaste fasen av tidigneolitikum har flintgruvdrift troligen varit en esoterisk företeelse,

som möjligen ingått i övergångsriter. Den lilla resten av kritkrusta på yxorna kan

således ha varit ett tecken på kvalitet och ursprung, men också på det särskilda värde

som varit förbundet med utvinningen av flinta som en social rit (Rudebeck 1998).

Merparten av de bearbetade benen från Almhovområdet härrör, som benmaterialet

i stort, från däggdjur som inte har kunnat bestämmas till art. Bland de bearbetade

benen som har artbestämts dominerar ben av nötboskap och kronhjort och när det

gäller den senare arten är det i stort sett endast horn som bearbetats. För övrigt är

det mest rörben som uppvisar spår av bearbetning.

Ben och horn utgjorde råmaterial till redskap som användes på platsen, exempel-

vis har sannolikt skulderblad av större däggdjur skaftats och använts som spadar och

skyfflar. Redskap av detta slag, även med rester av skaft, har till exempel påträffats

i många flintgruvsområden i Europa (Weisgerber 1980). Från flintgruvorna i Södra

Sallerup finns ett par exemplar (Rudebeck 1986; Nielsen & Rudebeck 1991). Det

är framför allt skulderblad av kronhjort och nöt som har använts som spadar och

skyfflar, medan skulderblad från svin, får/get och rådjur möjligen var för klena för ett

sådant bruk. Större eller mindre delar av ett 40-tal skulderblad av olika djur påträf-

fades på Almhov. Till viss del är det skulderblad från obestämbara däggdjur, mesta-

dels större eller medelstora sådana, men därtill ett 15-tal skulderblad av nöt, minst

fem av kronhjort, minst sju av svin och ett par av får/get. Det fanns skulderblad i 33

anläggningar, huvudsakligen i gropar, men även i graven invid fasad 2 (tabell 8), ett

par anläggningar i dös 1 (tabell 9) och i brunnen under dös 2 (A13529).

Ett annat grävredskap, som också är vanligt i neolitiska flintgruvsområden i

Europa, är hornhackan (Weisgerber 1980). På Almhov påträffades ett par fragmen-

tariska hornstammar, som kan ha fungerat som hackor och det fanns även horn

med borrade skafthål. Hackor av den senare typen påträffades i gropen A19049 och

i bottenlagret i brunnen under dös 2 (Gidlöf m.fl. 2006; jfr figur 6).

Att kronhjortshorn bearbetats på platsen omvittnas av hornstammar med kapade

taggar och hornbitar med skåror efter kapning. De 15 hornpunsarna från platsen

vittnar om att horntaggarna har använts i flinthantverket (jfr tabell 4). De flesta

hornen har inte kunnat bestämmas avseende om de varit fällhorn eller horn från

jagade djur, men fyra hornbaser härrör från fällhorn medan hornbaser från två indi-

vider i gropen A3868 är från jagade djur (Jonsson 2005).

En redskapskategori som här ska diskuteras något mer ingående är mejslar av

ben och horn. Minst åtta mejslar av ben, eller fragment därav, och en mejsel av horn

påträffades i fem gropar (tabell 4). Vår kunskap om vad horn- och benredskap har

använts till begränsas av att bruksspårsanalyser av sådana redskap endast har gjorts

i liten utsträckning (Hurcombe 2007a:137). Att mesolitiska så kallade basisyxor och

T-formade yxor av kronhjortshorn har använts till träarbete har visats genom slit-

spårsanalyser och experiment (Jensen 1996). Det är troligt att även mejslar av horn

har använts i sådana sammanhang. Vad benmejslar har använts till är mer oklart,

men det finns antropologiska belägg samt ett fåtal praktiska experiment och slit-

spårsanalyser som tyder på att de använts för träarbeten och bearbetning av skinn

(Childe 1942; Skinner 1948; Becker 1962; Hörlén & Wickman 1980; Culturally

Modified Trees of British Columbia 2001; Seeberger 2002). En rimlig hypotes är

att mejslarna från Almhov använts för träbearbetning. De fem groparna med fynd

av ben- och hornmejslar innehöll i allmänhet stora mängder flintredskap som också

lämpat sig för bland annat träarbete, framför allt borr men även skivyxor och skrapor

(Appendix 1). Det stora antalet knivar i gropen A37291 tyder emellertid snarare på

att mejslarna där använts i samband med slakt, möjligen för att flå djurkroppar och

bearbeta skinn.

Redskap och hantverksavfall av ben och horn återfanns ofta tillsammans i gro-

parna på Almhov. Ett par anläggningar utmärker sig speciellt genom stora mängder

redskap och avfall av ben och horn (groparna A6a, A3531, A3868, A19049, A37291,

A32422 och brunnen under dös 2, A13529). I samtliga fanns även stora mängder

fynd av andra slag, vilka vittnar om att restprodukter från olika typer av hantverk

och andra aktiviteter deponerats tillsammans (jfr tabell 4 och Appendix 1 & 2). I

gropen A3868, som var en av de mest fyndrika på Almhov, fanns många spån och

avslag samt stora mängder djurben, framför allt av nöt och kronhjort. Gropen var

också den anläggning på Almhov som innehöll flest sticklar, något som kan relateras

till horn- och benredskapen och den relativt stora mängden hantverksavfall från

ben- och hornbearbetning. Ett fragmentariskt spån från gropen uppvisade bruks-

spår från användning på ben eller horn (Högberg m.fl. 2009). Här finns således en

tydlig koppling mellan flintredskap och det material som redskapen har använts på.

Förutom två fragmentariska benmejslar fanns i gropen också ett cirka 50 x 35 mil-

limeter stort och 3,8 millimeter tjockt fragment av en platta av kronhjortshorn, vars

ena bredsida är polerad eller blanksliten.

I gropen A6a påträffades ett par fragment av en tunn benplatta med en slät och

en kraftigt eroderad bredsida. Det största fragmentet mäter 49 x 37 millimeter. I

den släta ytan kan man se smala repor som möts i en spetsig vinkel (figur 25).

Möjligen är det ristade ornament, men det kan inte uteslutas att reporna slumpmäs-

sigt uppkommit vid slakt eller hantverksarbete. Även i gropen A1854 påträffades

en mindre benplatta. Horn- och benplattornas funktion har inte kunnat avgöras,

men mer intakta ben- och hornföremål från andra platser visar att det kan röra sig

om fragment av kammar eller armskyddsplattor. Som nämndes ovan hittades en

trolig armskyddsplatta av ben i den tidigneolitiska mansgraven i Dragsholm. Yt-

terligare fynd av sådana har gjorts på en boplats från ertebøllekultur på Rügen, i

tre mansgravar från tidig Lengyelkultur i Brześć Kujawski i norra Polen samt invid

skelettet av en man i en dös på Fyn, daterat till övergången mellan tidigneolitikum II

och mellanneolitikum A (Thorsen 1981). Bland övriga benredskap från groparna på

Almhov kan nämnas sylar och nålar, spetsar, som sannolikt använts för skinn- och

läderhantverk, men även för bearbetning av andra mjuka material, till exempel bark.

Ett säreget fynd från fyllningen i brunnen (A13529) under dös 2 är en cirka 21

centimeter lång bit av ett kronhjortshorn med rosenkrans och avlägsnade horntag-

gar. Vid en granskning av fyndet visade det sig att det finns ett borrat hål genom

rosenkransen (figur 25). Hålet är 3–4 millimeter i diameter. En fortsatt undersök-

ning visade att rosenkransen är skadad på ett par ställen genom att mindre stycken

är lossbrutna. Vid en av dessa skador finns tydliga spår efter ytterligare ett borrat hål

av samma storlek och vid ett annat skadat ställe finns vaga, men sannolika, spår efter

ännu ett. De tre hålen har borrats på jämna avstånd från varandra utmed rosenkran-

sen. En rak linje mellan hålen ger en liksidig triangel med cirka 45 millimeters sida.

Hålens funktion bör ha varit att snören eller tunna remmar skulle dras genom dem,

antingen för att förankra hornstammen på något underlag i upprätt läge eller för att

hänga det. Det finns mig veterligen inga paralleller till detta fynd i Nordeuropa. Det

närmaste vi kommer är kanske de 21 kronhjortsskallarna från den mesolitiska platsen

Star Carr i östra England, daterad till cirka 8 500 f.Kr. Där har dock hornkronorna

ofta avlägsnats i större eller mindre grad och de borrade hålen, som är betydligt större,

har gjorts i skallbenen (Clark 1954; Mellars 2009). Detta brukar tolkas som att de

burits som huvudbonader i samband med ritualer. En sådan tolkning är möjlig även

för hornet från Almhov. Ett fynd som talar för detta är en bild av vad som ser ut att

vara en behornad antropomorf figur på en kniv eller spatel av kronhjortsben från en

dubbelgrav i Dragsholm på nordvästra Själland. Graven, som innehöll skeletten av två

kvinnor, är daterad till senmesolitisk tid, mellan 4 946 och 4 773, kal. 2 σ BC (AAR-

7414: 5 983±38 BP) (Petersen 1974; Strassburg 2000; Price m.fl. 2007).

Av andra föremål av ben och horn som finns belagda från senmesolitikum och

tidigneolitikum i Sydskandinavien kan nämnas hornyxor av olika slag, klubbor,

mellanstycken av horn i sammansatta redskap, bendolkar, benskedar, fiskekrokar,

harpuner, tandpärlor, benpärlor, benknivar, spatlar och hårnålar (Petersen 1974;

Rudebeck m.fl. 1980; Larsson 1988; Taffinder 1998; Strassburg 2000; Karsten &

Knarrström 2001; Klassen 2004). Till detta kommer bruket av ben och horn för

musikinstrument, vilket är temat för nästa avsnitt.

Diskussionen i detta avsnitt tar sin utgångspunkt i hypotesen att festerna och sam-

mankomsterna på Almhov bland annat har syftat till att begrava döda, vårda deras

gravar, bekräfta härkomst och underhålla kollektiva minnen. Antropologiska under-

sökningar har visat att i sådana sammanhang brukar musik och sång vara viktiga

inslag, bland annat för att etablera kontakt med gudar, andar och förfäder. Dessutom

är vissa typer av ljud och instrument allmänt förekommande i samband med ritualer

världen över. Förutom den mänskliga rösten, både som tal och sång, är slaginstru-

ment, blåsinstrument och vinare – ljudsnurror – vanliga. Även dån och oljud kan

vara väsentliga inslag (Needham 1967, 1968; Blacking 1968; Hallpike 1968).

I en artikel om ljudets betydelse i ritualer påtalar Anthony Jackson (1968:295)

”the anti-demonic magic of noise”, det vill säga att slaginstrument och skapandet av

oljud ofta används för att avvärja oönskade krafters närvaro. Oljud eller ljud utan

tydligt mönster reflekterar ”uncontrolled situations or transitional states or threats

to the patterned social order” (Jackson 1968:295). Just övergångsritualer är speciella

såtillvida att de innehåller ett antal tydliga förändringar: separation, liminal fas och

inkorporerandet i ett nytt tillstånd. Därför finns det ett behov av att tydligt markera

dessa och övergångarna dem emellan. Det är vanligt att trummor används för detta

syfte. Trumrytmerna är betydelsefulla för trans, extas och kommunikation med

hinsides världar. Även skallror används för samma syfte, liksom handklappning.

Några ljud- eller musikinstrument har inte kunnat säkerställas i det arkeologiska

materialet från Almhovområdet, men det finns en del fynd och material som kan

diskuteras i sammanhanget, med tanke på vad som är känt om musikinstrument

från tvärkulturella studier och arkeologiska fynd från andra platser (Lund 1980,

1981). De äldsta kända flöjterna har påträffats i Hohle Fels och Vogelherd i sydvästra

Tyskland. De är cirka 35 000 år gamla och har tillverkats av strålben av gåsgam och

av mammutelfenben (Conrad m.fl. 2009). Flöjter från senare perioder har mestadels

tillverkats av långa rörben, företrädesvis armbågsben (ulna) eller strålben (radius), av stora fåglar såsom svan, örn, tjädertupp, korp och gås. Hålen kan ha skurits eller

gjorts med flintborrar (Seeberger 2002; Jonsson 2005; Nilsson 2006). De veterligt

äldsta fynden av blåsinstrument från Skandinavien är från mellanneolitisk tid. I

gravar och kulturlager i Ajvide på Gotland har man funnit rörben av fågel som

använts som lockpipor, möjligen vid andjakt (Burenhult 1997). Från en hällkista i

Västergötland finns en pipa av rörben, utan fingerhål, också den från mellanneolitisk

tid (Lund 1985, 1990; Welinder 1998). Ett fragment av en lockflöjt eller pipa har

också påträffats tillsammans med stridsyxekeramik i ett kulturlager i flintgruvsom-

rådet i Södra Sallerup. Det rör sig om ett blankpolerat, eller blankslitet, och avbrutet,

rörben av fågel. Det fanns ett tydligt snittmärke snett ned genom benet vid ena

änden. Enligt musikarkeologen Cajsa Lund har benet ett labium, det vill säga en

skarp kant som den inblåsta luften kan träffa och därmed bilda ljud (Rudebeck u.å.).

Ben av fågel är på det hela taget sällsynta i materialet från Almhovområdet och

påträffades endast i åtta anläggningar, av vilka flera även innehöll rikligt med flint-

redskap samt ben- och hornredskap eller avfall från ben- och hornhantverk (tabell 13

& figur 26). Ett intressant faktum i sammanhanget och något som eventuellt talar

för att fåglar och fågelben varit speciellt knutna till ritualer är att flera av dessa an-

läggningar var rituellt präglade eller innehöll fynd som sannolikt deponerats avsikt-

ligt. Endast ett ben har identifierats till art, det rörde sig om ett svanben, eventuellt

från en sångsvan. Dessutom fanns ytterligare ett troligt ben av svan. Även ben av

fåglar av gåssläktet har identifierats.

Förutom pipor och flöjter är vinare ett ljudredskap som har funnits i stort sett

överallt i världen. De äldsta exemplaren är från paleolitisk tid. Vinare definieras som

”a free aerophone consisting of object tied to a string. When whirled, it rotates on

its own axis and creates sound. Its connotations are more of magic than of music”

(Music in World Cultures 1972:126). De har tillverkats av ett tunt avlångt stycke

ben, elfenben eller trä. Från skandinaviska sammanhang känner vi en trolig vinare

från Kongemose på Själland. Den har tillverkats av en 11 centimeter lång benbit och

dateras till kongemosekultur, cirka 6 000–5 200 f.Kr. (Lund 1981). Även om det inte

kan påvisas att de ovan beskrivna horn- och benplattorna från Almhov skulle utgöra

fragment av vinare, bör möjligheten lyftas fram.

En annan typ av ljudredskap som är belagt från stenåldern är skrapinstrument,

bestående av långa räfflade ben och ett skulderblad av något större däggdjur. När

man skrapar med skulderbladet över räfflorna på benet sägs det låta som brölet från

en råbock och instrumenten härrör sannolikt från lockredskap som använts vid jakt

(Seeberger 2002). I stort sett alla föremål med tandade ytor har kunnat användas

som ljudredskap på liknande sätt (Lund 1981). I ljuset av detta är det möjligt att

tolka underkäkarna av minst 11 svin, som påträffades i den tidigare nämnda gropen

A27048, som en deponering av ljudredskap. Tolkningen förefaller inte orimlig,

bland annat med tanke på att gropen var belägen i utkanten av arenan öster om

fasad 4, det vill säga i ett område där det sannolikt förekommit ritualer (figur 3 & 9).

Stora mängder djur har slaktats, tillagats och ätits i samband med vistelserna i Alm-

hovområdet och ben och horn har använts till redskap av olika slag. Djurens kroppar

har emellertid också gett råmaterial till en mängd andra produkter. I detta avsnitt

ska vi se närmare på indikationer i fyndmaterialet för användningen av päls, skinn

och fjädrar. Jag ska också diskutera växtfibrer, även om beläggen för sådana, av na-

turliga skäl, är få.

Ben av pälsdjur hittades i nio anläggningar (tabell 14 & figur 26). Med tanke

på dessa få fynd torde pälsjakt ha varit sporadiska inslag i samband med vistelser på

platsen. Eftersom pälsjakt med fördel sker under vinterhalvåret kan detta tolkas som

att besök under den delen av året var sällsynta. I en grop vars fyllning vattensållades,

A1854, fanns emellertid ben av utter, grönlandssäl och fisk, vilka tillsammans med

ben av hund, tyder på vintertida jakt och fiske (Welinder m.fl. 2009). Andra tecken

på användningen av pälsdjur härrör från proteinanalyser av två spån och två avslag

från gropen A3868. De visade proteinrester av kattdjur (Felidae), hare (Leporidae) och musliknande gnagare (Cricetidae), det vill säga lämmel och sork, och råttdjur

(Muridae), det vill säga råttor och möss (Högberg m.fl. 2009). Det fanns inga ben

av dessa arter i gropen. I en annan grop (A15889), som var belägen cirka 100 sydost

om A3868, och som av keramiken att döma (oxiegruppen) kan vara samtida, fanns

emellertid ben av vildkatt.

Slutsatsen av detta är att produktion av pälsar sannolikt inte har ägt rum på

Almhov i någon större omfattning. Dock har slaktade kronhjortar, vildsvin och

tamdjur givit skinn och hudar till kläder, skor, fällar, tält, säckar, väskor, koger och

andra behållare. Även fiskskinn kan ha använts till kläder, väskor med mera (Rahme

2006). Ben av fisk och ben och hudar av många djurarter kan även ha kokats för

tillverkning av lim och från sälar har man även kunnat använda späcket, till exempel

i lampor (Larsson 1988).

Indikationer på skinnhantverk i Almhovområdet utgörs huvudsakligen av ett stort

antal flintskrapor samt nålar, sylar, prylar och spetsar av ben i tre anläggningar (A265,

A1854 och A19049). Om vi ser mer generellt på relationen mellan skrapor, som kan

förväntas ha använts bland annat till skinnberedning, och djurben så hitta des mer än

en tredjedel (36 %) av avslagsskraporna i de 10 anläggningarna som inne höll mest

ben. Skinnberedning omfattar flera olika arbetsmoment och själva skinn skrapningen

är ett arbetskrävande och tidsödande moment. Om man också exempel vis velat

avhåra skinnen har de måst prepareras på olika sätt, till exempel genom att ligga i

blöt i flera veckor efter skrapningen. Om skinnen lagts i lut kokad på lövträaska har

det dock krävts mindre tid. Garvningen av skinn kan ha gjorts med fett, hjärna, tran

eller vegetabiliska uppkok (Welinder 1998). Det kan inte avgöras om skinnberedning-

ens alla arbetsmoment ägt rum i Almhovområdet, men där emot kan vi förutsätta att

skinn och hudar från både tamdjur och vilda djur har tillvaratagits.

Även om det arkeologiska materialet är magert när det gäller klädedräkten under

tidigneolitikum kan det vara på sin plats att ta upp frågan mer generellt, då ju ett

syfte med avsnitten i denna del av artikeln är att uppmärksamma det organiska ma-

terialets betydelse. Det mest illustrativa exemplet är ”ismannen” från Alperna, som

daterats till mellan 3 350 och 3 100 f.Kr. Hans dräkt tyder på att man under de här

aktuella perioderna av neolitikum huvudsakligen bar kläder av skinn, men också

med inslag av växtmaterial. I hans kläder och utrustning ingick hudar, skinn, päls

och senor av tamget, kalv, hjort (och eventuellt nöt), gems (stenget), alpstenbock och

brunbjörn. Kläderna hade sytts ihop med senor och lagats med tråd av växtfibrer.

Vissa plagg visade att man sytt samman stycken av skinn med olika färg av rent

dekorativa skäl. Det är också troligt att skinnen färgats med hjälp av fett eller rök.

Skorna, som hade ett inre nät av lindbast, var fodrade med gräs och hans cape, eller

matta, var tillverkad av sammanbundet gräs. Slidan till hans flintdolk var tillverkad

av flätad bast som sytts samman med tvinnad grästråd, och ett nät, som troligen

hade använts till fågelfångst, var tillverkat av tvinnat gräs (Fleckinger & Steiner

2003). Att också träbast använts till kläder framgår av fragment av en cape, en mössa

och skor från Bodensjön i Tyskland. Capen och mössan dateras till cirka 3 900 f.Kr.

och skorna till omkring 3 000 f.Kr. Capen var tillverkad av sammanflätade trådar av

lindbark och både den och mössan hade en pälsliknande yta, vilket tyder på att man

avsiktligt efterliknat kläder av skinn och päls (Hartz m.fl. 2002b).

Frågan om bruket av textilier är problematisk av flera skäl. Delvis beror det på att

textil definieras på olika sätt. Enligt vissa definitioner är textil ”woven cloth made

from spun fibres of animal or plant source” (The Concise Oxford Dictionary of Archae-ology 2008, ”textiles”), medan andra definitioner är bredare och omfattar ”threads,

cords, ropes, braids, lace, embroidery, nets, and fabrics made by weaving, knitting,

bonding, felting, or tufting” (EBO, ”textile”). Ett annat problem är att skillnaden

mellan korgflätning och textil är oklar, speciellt då det rör sig om mycket små av-

tryck av växtfibrer på andra material (Adovasio m.fl. 1996). De äldsta kända beläg-

gen för vävning utgörs av fiberavtryck i bränd lera från södra Tjeckien, daterade till

mellan 25 000 och 23 000 år sedan, medan de äldsta fynden av vävd textil, närmare

bestämt lin, är från cirka 7 000 f.Kr. och härrör från Çayönü i östra Turkiet (The Concise Oxford Dictionary of Archaeology 2008, ”weaving”). Från Nordeuropa finns

senmesolitiska textilfynd från våtmarker och fragment av vävda textilier från tratt-

bägarkultur har påträffats i centrala Tyskland (Bennike m.fl. 1986).

Om kriteriet för textil är att de ingående trådarna ska vara spunna är de äldsta

beläggen för textilier från Skandinavien de fragment som påträffats på den senme-

solitiska platsen Tybrind Vig på västra Fyn och som daterats till cirka 4 200 f.Kr.

Det rör sig om spunna trådar av växtfibrer som använts till rep och textilier i nål-

bindningsteknik. De senare kan ha använts till bland annat kläder, mössor, hårnät,

väskor och säckar (Andersen 1985, 1987; Jørgensen 2003). På några andra platser på

Själland och på Als har man funnit senmesolitiska och tidigneolitiska textilfynd av

samma slag och från Tulstrup Mose på norra Själland härrör textil i form av sam-

manvävda tvinnade trådar av lindbast (Bennike m.fl. 1986). Från svenskt område

finns en tidigneolitisk keramikskärva med avtryck av flätad korg från Östra Vrå i

Södermanland (Welinder 1998) och från Petersborg, söder om Malmö, finns ett litet

förkolnat fragment av trådar av växtfibrer. Det påträffades i en stor grop tillsam-

mans med keramik, bearbetad flinta, förkolnade frön av måra och vicker och has-

selnötskal. Möjligen rör det sig om knutlöst nät eller sammanflätade trådar (sprang),

men det kan eventuellt ha varit vävda trådar. Fragmentet daterades till tidigneoliti-

kum I (Ua-13646: 4 975±85 BP) (Siech & Berggren 2002).

Andra belägg för bearbetning av växtfibrer härrör från bruksspårsanalyser av me-

solitiska och neolitiska flintmaterial samt experiment med flintredskap. Dessa har

visat att oretuscherade spån och avslag med konkav egg använts för att tälja, karva,

skrapa, klyva trädgrenar och rensa stjälkar av vass och säv (Jensen 1994). Detta tolkas

som att man tillverkat exempelvis mattor, flätverk, mjärden och korgar. Det finns

även etnografiska och etnologiska uppgifter om att knivar med konkav eller svängd

egg ofta används för sådant arbete (Högberg 2008). I materialet från Almhov har

inte oretuscherade spån och avslag med konkav egg registrerats särskilt. Utan mer

ingående analyser kan det således inte bedömas om det förekommer sådana redskap.

Analyser av flintor från fem neolitiska anläggningar på olika undersökningsplat-

ser som ingick i Projektet Öresundsförbindelsen indikerar bearbetning av växtfibrer.

Bruksspårsanalys gjordes på 16 tandade avslag för att försöka avgöra hur de använts

och på 47 avslag och redskap för att undersöka om fyndkontexterna kunde bidra

till förståelsen av hur de tandade avslagen använts. Det kunde inte säkert fastställas

vad de tandade avslagen använts till, men undersökningen stödde hypotesen att de

sannolikt använts vid beredning av växtfibrer för tillverkning av rep eller tråd. De

övriga flintorna i groparna, både omodifierade avslag och redskap, hade troligen

ingått i samma arbetsprocess som de tandade avslagen (Högberg 2004; Eliasson &

Kishonti 2007).

Snörornerad keramik utgör ett indirekt belägg för förekomsten av textila tekni-

ker och raderna av snörintryck på keramiken tillhörande svenstorpsgruppen kan ses

som en slags skeuomorph, det vill säga ”the copying of one object in a different raw

material which makes visual reference back to the original” (Hurcombe 2007a:105;

jfr Knappett 2002). Att knyta fast snören upptill på lerkärlen kan ursprungligen

haft en praktisk funktion, då man täckt dem med skinn eller andra mjuka mate-

rial. Möjligen ledde användningen av lerskivor som lock till att snörena sedemera

miste sin funktion. Att man därefter tryckt in snören i den mjuka leran upptill på

kärlen före bränning tyder på att man eftersträvat det traditionella utseendet. Längre

fram i tiden blev textilimitationer och textilintryck applicerade även på andra delar

av kärlkroppen. Ett nyligen gjort fynd av en tidigneolitisk lerskiva med intryck av

flätade växtfibrer från Lisbjerg Skole på östra Jylland talar för att man i det fallet

eftersträvat likhet med lock av organiskt material. Ett liknande fynd av en lerskiva

från Michelsbergkultur har gjorts i nuvarande Nordtyskland (Skousen 2008). Att

svenstorpsgruppens keramik ofta påträffas i rituellt präglade lämningar kan möj-

ligen tolkas som att den skeuomorpha överföringen av textila tekniker till lera var

knuten till just sådana sammanhang i början av tidigneolitikum.

De redskap från Almhovområdet som skulle kunna ha haft med textilhantverk

att göra är desamma som nämndes ovan i samband med skinnhantverket, det vill

säga nålar, sylar, spetsar och prylar av ben från tre anläggningar (A265, A1854 och

A19049). Dessutom visade bruksspårsanalyser av omodifierade spån och avslag från

tre gropar på Almhov (A3868, A3869 och A19049) att det förekom en speciell typ

av bruksspår som indikerar att flintorna använts för att skära i växtmaterial. Bruks-

spår av denna typ förekommer även på omodifierade avslag och spån med en lång

skärande egg från bandkeramisk kultur i Nordeuropa (Högberg m.fl. 2009).

Även de tidigare nämnda ben- och hornplattorna kan ha använts i eller varit

ämnade för textilhantverk. På lokalen Hunneberget i nordöstra Skåne påträffades en

senneolitisk benplatta försedd med två hål. Experiment med en kopia av föremålet

visade att den fungerade väl som bricka för bandvävning (Balić & Edring 2003;

Balić & Knarrström 2007).

Slutligen ska nämnas fjädrar, som torde ha använts till både smycken, kläder och

utrustning (Larsson 1988). Ett exempel på en praktisk användning är de pilskaft

med insatta fjädrar som ingick i ”ismannens” utrustning. De har underlättat pilarnas

stabilitet och träffsäkerhet (Fleckinger & Steiner 2003). En starkt symboliskt laddad

användning av fåglars fjäderdräkt är de svanvingar som under senmesolitikum lagts

i gravar på Själland (Strassburg 2000). Just svanfjädrars och svanvingars rituella

och symboliska betydelse har belagts i många samhällen världen över (Kelly 2001).

Om bruket av fjädrar på Almhov vet vi ingenting, men det kan noteras att de enda

artbestämda fågelbenen från platsen härrör från svan.

Det sista hantverket som ska tas upp i detta kapitel är träbearbetning. Linda Hur-

combe, vars forskning bland annat handlar om hur olika sorters material har an-

vänts under förhistorien, menar att trä torde ha utgjort ”a major component of any

society’s material constructions and artefacts” (Hurcombe 2007a:139). Nyttjandet

av trä under stenåldern är både väl omvittnat och samtidigt på sätt och vis osynlig-

gjort i den arkeologiska forskningen. Av de direkta beläggen för användningen av

trä är träkol det i särklass vanligaste. Det förekommer på i stort sett varje plats med

lämningar från förhistorien och vittnar om träets, och trädens, betydelse för värme,

matlagning, ljus och andra aktiviteter, företrädesvis olika hantverksarbeten. Träkolet

har också kunnat användas som svart färgämne i många olika sammanhang. Av de

indirekta beläggen för trä är stolphål det i särklass vanligaste. Den välkända använd-

ningen av trä för hyddor, hus, brunnar, gravar och andra strukturer kan kontrasteras

mot de begränsade kunskaper vi har om hur olika träslag användes och hur olika

sorters trähantverk gick till.

Innan vi går närmare in på träets och trähantverkets betydelse på Almhov ska vi

uppmärksamma några arkeologiska belägg för bruket av trä under stenåldern. Liksom

då det gällde bruket av päls, hudar och skinn kan ”ismannen” tjäna som exempel. I

hans utrustning ingick föremål tillverkade av 18 olika sorters träslag, vilket vittnar om

stor kunskap om de olika träslagens egenskaper (Fleckinger & Steiner 2003).

Stora mängder träföremål från bandkeramisk tid, daterade till de två århund-

radena före 5 000 f.Kr., har påträffats i ett par brunnar i Tyskland. I brunnarna

påträffades tusentals organiska föremål, såsom spadar, hackor, en pilbåge av almträ,

flätverk, snören och rep av lindbast, öskar av bark, träkärl och svepaskar av bast av

ek, lind, alm och björk. Kring halsen på ett keramikkärl hade man virat ett snöre,

sannolikt för att använda det som öskar, och på ett annat kärl fann man intarsiain-

läggningar av ben (Stäuble 2003). Vad dessa fynd framför allt visar är den betydande

användningen av trä, bark och bast och att föremål ofta har varit dekorerade.

Mesolitiska och neolitiska fynd av bearbetat trä från Skandinavien visar att olika

träslag delvis har haft olika användningsområden, något som kan förklaras av att de

har olika egenskaper (tabell 15). Ett av de mer spektakulära fynden är de hjärtfor-

made dekorerade paddlarna från Flynderhage och Tybrind Vig, tillverkade av askträ.

De uppvisar inte bara detaljrika reliefmönster, sannolikt färgade med järnoxid (jär-

nockra), utan också en framställning av ett expressivt mänskligt (?) ansikte (Ander-

sen 1984, 1987; Strassburg 2000; Jensen 2004).

Bearbetningen av trä för olika ändamål torde ha varit av central betydelse då män-

niskor samlades på Almhov. Fynd av träkol från nio anläggningar (hasselnötskalen

ej medräknade) visar vilka träd som förekom lokalt (tabell 3). Det rör sig om minst

fyra trädarter: alm, ask, ek samt endera av hagtorn, vildapel eller rönn. Högst san-

nolikt har man även använt trä av hassel. En kort översikt över de olika träslagens

traditionella användningsområden ger ytterligare uppslag till vad de kan ha använts

till under stenåldern.

Almvedens hårdhet gör den lämplig till bland annat redskapsskaft och hjul.

Barken användes i folkmedicinen genom att remsor mjukades upp i vatten och lades

över sår och brännskador. De små runda frukterna är ätliga (Människan och floran

2005, sid.167). Asken användes till lövfoder och dess virke är lämpligt som skaft

till yxor, spadar och släggor (Människan och floran 2005, sid. 166). Eken har haft

många användningsområden. Träet är mycket starkt och tåligt mot röta. Det har

varit ett lämpligt material för både byggnader och båtar och även till redskap av

olika slag. Ekbarken innehåller tannin och har använts vid skinngarvning och även

ekollonen, som användes som svinfoder, kan ha brukats på samma sätt (Regnell &

Ekblom 2001; Människan och floran 2005, sid. 153ff.). Som påtalats tidigare har trä-

bast kunnat användas till kläder, och enligt Hurcombe har alla tre arterna bast som

lämpar sig väl för framställning av fibrer (Hurcombe 2008).

Hagtorn användes förr som häckväxt, något som är värt att notera med tanke

på den tidigare diskussionen om eventuella gränser kring den anläggningstäta ytan

på Almhov. Dessutom kunde den hårda veden brukas till redskapsskaft. Blommor

och blad bryggdes till te, av frukten gjordes nödbröd och barken kunde användas

till färgning (Den virtuella floran, Hagtornar). Rönnens C-vitaminrika bär är ätliga

och bladen har kunnat användas som vinterföda till boskapen. Veden har givit bra

slöjdvirke (Den virtuella floran, Rönn). Också vildapeln har hård ved, lämplig som

slöjdvirke. Äpplena kan användas till cider och gelé och barken, som ger gul färg, har

använts vid växtfärgning (Den virtuella floran, Vildapel).

Hasseln bör också nämnas, inte minst för att den haft en mer mångsidig använd-

ning än många andra trädarter, något som framgår av tabell 15. Virket är starkt och

har traditionellt använts bland annat till gärden, som täckspröt till halmtak och till

redskap. Av basten gjordes korgar och knoppar och hängen kunde användas som

nödbröd (Människan och floran 2005, sid. 158ff.).

Sammanfattningsvis har trädarterna som funnits vid Almhov varit användbara

på många olika sätt och att träbearbetning förekom på platsen styrks av analyser av

flintredskap från platsen. Bruksspårsanalyser av omodifierade spån och avslag från

två gropar på Almhov (A3869 & A19049) visade att två spån hade använts på trä

(Högberg m.fl. 2009). En slitspårsanalys av avslag och flintredskap från en tidig-

neolitisk grop på Vintriehemmet 3B (A834, tabell 3) visade att fyra redskap hade

en typ av polering som förknippas med hantering av trä. Redskapen är en kniv och

två skrapor, samtliga tillverkade av avslag, samt ett retuscherat avslag (Eliasson &

Kishonti 2007).

Ett annat exempel på arkeologiska belägg för träbearbetning under tidigneoliti-

kum härrör från Stävie 21 i västra Skåne. På platsen undersöktes en stor grop som

innehöll minst ett tjugotal kärl, fyra tillhörande svenstorpsgruppen, och 95 skrapor,

både oanvända och utslitna exemplar. Bruksspårsanalyser visade att 85 % av dessa

använts till både träbearbetning och skinnberedning (Andersson 2003:79f.).

Även experiment med nyframställda flintredskap har givit indikationer på trä-

hantverk. Vid ett försök som gick ut på att skapa ett referensmaterial för att analysera

kontaktmaterial på förhistoriska avslagsborrar med hjälp av bruksspårsanalys fram-

ställde Anders Högberg 26 flintborrar av en typ som bland annat påträffats i gropen

A6a på Almhov. Borrarna användes mer eller mindre framgångsrikt på olika kontakt-

material, till exempel torkat trä av olika trädarter, horn, ben och hudar. Använd-

ningen gav upphov till slitspår av olika slag och deras utseende är beroende både av

kontaktmaterialet och av hur länge och hur intensivt borren använts (Högberg 2003).

Som tidigare påtalats är borrar av avslag den vanligaste redskapstypen i flint-

materialet från Almhov, avslag och spån ej medräknade. Tillsammans med den

stora mängden spetsnackiga yxor, skivyxor och skivskrapor kan borrarna tolkas som

tecken på omfattande bearbetning av trä på platsen. Det torde både ha rör sig om

timmerarbete för konstruktioner av olika slag och om träsnideri och trähantverk i

mindre skala, till exempel framställning av träkärl, svepaskar och handtag till red-

skap. Trästammarna som användes i fasadkonstruktioner har sannolikt snidits och

målats och kanske smyckats med ben, horn, fjädrar, växter med mera Detta kan

emellertid inte påvisas arkeologiskt, och en sådan tolkning får därför ta sin utgångs-

punkt i en generell diskussion om arkeologiska och etnografiska belägg för figurativt

trä. Jag återkommer till detta i det avslutande kapitlet.

Det ska dock nämnas att en intensifierad forskning kring bruket av förhistoriska

redskap har resulterat i att bearbetning av organiska material, såsom exempelvis trä,

nu kan belysas på ett helt annat sätt än tidigare (Hurcombe 2007a, 2007b, 2008). I

förlängningen kan detta förväntas leda till djupgående konsekvenser för våra tolk-

ningar av förhistorien. Som en utvikning kring temat träbearbetning är det därför

på sin plats att kort presentera ett exempel, som, trots avstånden i tid och rum, har

relevans för tolkningen av Almhov.

Oslipade yxor och andra bifaciala redskap av flinta från platsen Netiv Hagdud i

Jordandalen, daterad till 9 900–9 600 BP (det vill säga PPNA, Pre-Pottery Neolithic A), har undersökts med bruksspårsanalyser. Analyserna visade att en stor majori-

tet av redskapen använts för träbearbetning (Yerkes m.fl. 2003). Framför allt tyder

resultaten på att ”most of the axes and chisels were part of a ’carpentry’ tool kit

designed to make wooden utensils or smooth and plane wooden boards” (Yerkes

m.fl. 2003:1063). Detta tolkas som att utvecklingen av sofistikerat träarbete har sitt

ursprung i denna tidiga fas av neolitikum i Levanten.

En intensifiering av bearbetningen av trä kan även anas under tidigneolitikum

i Sydskandinavien. Detta kommer till uttryck bland annat i förändringen av flint-

redskapen, till exempel genom uppträdandet av den spetsnackiga yxan, och i lång-

högarna, som av David Liversage har benämnts megaxyliska monument, dvs. ”stor-

trädsmonument” (Liversage 1983). Den ökade förekomsten av skrapor under tidig-

neolitikum har av Michael Stafford (1999) tolkats som en intensifierad produktion

av skinn och pälsar som använts i utbyten. Det är en intressant tolkning, framför

allt som den är relaterad till sociala relationer snarare än till endast försörjningseko-

nomi, men utan kunskaper om vad skrapor och andra redskap har använts till är den

endast en av flera möjliga hypoteser. En annan hypotes, som inte står i motsättning

till den förra, är att förändringar i redskap och teknologi också kan relateras till att

träbearbetning och träsnideri intensifierats under denna tid. Också detta kan sättas

i samband med förändringar i sociala relationer, uttrycksformer och mentalitet.

Det finns ett rikt arkeologiskt material från olika delar av världen som visar att

träbearbetning och figurativa framställningar i trä och andra material utvecklades

markant i tidiga jordbrukssamhällen (Verhoeven 2002; Yerkes m.fl. 2003; Gronen-

born 2007; Renfrew 2007; Scarre 2007; Schmidt 2007; Nanoglou 2008). Att träsni-

deri har förekommit långt innan neolitikum visas av det veterligt äldsta fyndet av

en snidad antropomorf träfigur från en torvmosse i Sjigirskij i Ryssland (tabell 16).

Den är tillverkad av lärkträ och påträffades tillsammans med ett stort antal andra

föremål, t.ex. träskedar, skulpturer av fåglar och ormar, skidor, paddlar, pilar och

fiskekrokar. Figuren, som ursprungligen var 530 centimeter hög, är rikt dekorerad

med geometriska mönster, som kan tolkas som representationer av skelettets delar.

Den har 14C-daterats till åttonde årtusendet f.Kr. (Lillie m.fl. 2005). De flesta övriga

träfigurerna som anges i tabell 16 är av mindre dimensioner, men en av de två träfi-

gurerna funna vid en plankväg i Aurich i Tyskland är mer än två meter hög. Det kan

också noteras att träfigurer från senare tidsperioder av förhistorien ofta varit placera-

de vid kommunikationsleder (van der Sanden & Capelle 2001; jfr även Coles 1990).

I detta sammanhang kan det framhållas att träbyggda monument såsom fasader och

långhögar, liksom megalitgravar, sannolikt anslutit till – eller bildat utgångspunkten

för – dåtida kommunikationsleder (t.ex. Raetzel-Fabian 2002; Dödens väg 2009).

Forskningen på detta område har dock hittills varit begränsad.

Efter denna genomgång av och diskussion om olika hantverk som man ägnat

sig åt i samband med vistelser på Almhov är det nu dags att sätta in platsen i ett

större perspektiv. Kristina Gidlöf (2009) för en diskussion om platsen ur ett lokalt

perspektiv, där jämförelser med långhögslokaler i närområdet är utgångspunkten.

I det följande kapitlet ska jag vidga detta perspektiv och dels blicka åt väster, till

Storbritannien, dels se Almhov i relation till några andra platser i Sydskandinavien.

I dagsläget känner vi inte till några platser liknande Almhov i Skandinavien. Det

finns emellertid platser i Sydskandinavien och annorstädes som ger associationer till

Almhov i olika avseenden. Ett par jämförelseobjekt uppvisar likheter med Almhov

avseende platsernas och lämningarnas karaktär, medan andra jämförelseobjekt

framför allt ska diskuteras avseende likheter och skillnader i flintredskapens relativa

förekomster. Syftet är att genom sådana jämförelser kunna diskutera likheter och

olikheter i aktiviteter på platserna, även om de undersökts i olika utsträckning och

med olika metoder.

När det gäller platser med stora ansamlingar av tidigneolitiska gropar är de när-

maste parallellerna till Almhov så kallade pit sites i Storbritannien. De mest framträ-

dande av dessa är Hurst Fen i Suffolk och Spong Hill, Broome Heath och Kilversto-

ne i Norfolk (Clark m.fl. 1960; Wainwright 1972; Garrow m.fl. 2005; Garrow 2006;

Garrow m.fl. 2006). Den sistnämnda av dessa platser, Kilverstone, ska beskrivas här.

En annan plats som jämförs med Almhov är Sarup I på Fyn (Andersen 1997, 1999a,

1999b).

Mellan år 2000 och 2002 undersöktes tre närliggande ytor med sammanlagt 236

gropar daterade till tidigneolitikum i Kilverstone i Norfolk (Garrow m.fl. 2005;

Garrow 2006; Garrow m.fl. 2006). Dateringarna är något yngre än de äldsta da-

teringarna från Almhov, huvudsakligen mellan 3 650 och 3 350 kal. BC, alltså

motsvarande slutet av tidigneolitikum I och tidigneolitikum II i Sydskandinavien.

Platsen är således inte heller från den äldsta fasen av tidigneolitikum på de Brittiska

öarna.

Undersökningsområdet i Kilverstone utgjordes av en sandig platå ett par hundra

meter väster om floden Thet. Fem schakt öppnades upp på platån och inom två av

dessa fanns 226 av de 236 groparna (figur 27). Avståndet mellan dessa två ytor var

cirka 200 meter och i schakten som drogs mellan dem hittades inga gropar, vilket

indikerar att det möjligen är frågan om två separata ansamlingar. Det kan dock inte

uteslutas att de var delar av ett och samma groptäta fornlämningsområde. I stort sett

inga andra lämningar fanns på platsen.

Alla groparna på platsen undersöktes i sin helhet och de gav ett rikligt och väl-

bevarat fyndmaterial, så när som på ben, av vilket det endast fanns ett par små frag-

ment. Groparna var runda eller ovala och i allmänhet små, i medeltal 0,70 meter i

diameter och 0,23 meter djupa. Många hade en brant nedgrävningskant, trots den

sandiga undergrunden, och 89 % hade bara ett fyllningslager. Ingen grop innehöll

fler än tre fyllningslager. Sammantaget tyder detta på att groparna fyllts igen relativt

snart efter att de grävts. I groparna hittades keramik, bearbetad och bränd flinta och

sten och bränt organiskt material, främst träkol, förkolnade hasselnötskal, frön och

sädeskorn. Den struktur som kunde urskiljas i gropfyllningarna tolkas inte i termer

av ”structured deposition”, alltså som att föremål skulle ha blivit speciellt utvalda och

arrangerade. Istället sägs det att (Garrow m.fl. 2005:144, författarnas kursivering):

Any ’structure’ to those deposits was acquired not in the act of deposition, but el-

sewhere, in the different tasks carried out during the site’s occupation, in the rhythm

of pot breakage, in the ways that material was accumulated within people’s living

space.

Denna kommentar äger, som vi har sett tidigare, även sin giltighet för merparten av

fyndmaterialet i groparna på Almhov. Mönster i groparnas placering och fyndin-

nehåll ska relateras till de sammankomster som ägt rum och de arbeten man har

utfört på platsen.

Majoriteten av groparna i Kilverstone låg i tydliga ansamlingar, vilka varierade

till form, storlek och antalet gropar (figur 27). Utifrån analyser av fynden, bland

annat genom passning av keramikskärvor och flinta, kunde det konstateras att gro-

parna inom varje ansamling torde ha varit ungefär samtida. Mängden fynd varierade

mellan groparna, och stor mängd av ett material innebar inte att även andra mate-

rial fanns i stora mängder. Inte heller grupperade sig groparna inom de undersökta

ytorna avseende fyndmängder eller fyndtyper.

Minst 155 keramikkärl identifierades i keramikmaterialet från Kilverstone. Det

fanns olika typer av kärl, från små koppar till stora skålar. Ett urval av olika kärl-

typer fanns vanligen representerade i varje gropkoncentration. Merparten av flin-

tan utgjordes av avfall från flinttillhuggning och alla stadier i reduktionsprocessen

fanns representerade på platsen, även om hela sekvenser inte påträffades i någon

gropkoncentration. Av redskapen dominerar skrapor samt retuscherade avslag och

spån. Ibland fanns större mängder av vissa redskap i vissa gropkoncentrationer, något

som tolkades som att vissa handlingar varit lokaliserade till vissa platser. Malstenar

(querns) och löpare (rubbers), sammanlagt tio stycken, indikerar att sädesslag och

andra matvaror beretts på platsen. Sädeskorn fanns i flera gropar, men vanligen

bara i små mängder, troligen på grund av dåliga bevaringsförhållanden för obrända

växtrester. Hasselnötskal fanns däremot i mycket stora mängder.

I analysen av fyndmaterialet utgick man från de rumsliga mönstren på platsen

och försökte fastställa vad de olika materialen hade utsatts för innan de hamnat i

groparna. Både för flintan och keramiken fanns det i flera fall passning mellan bitar

som utsatts för olika processer före deponeringen i groparna. Detta visar att det fun-

nits en fördröjning mellan det att keramiken gått sönder och flintan bearbetats och

tidpunkten då man deponerat materialet i groparna.

Sammanfattningsvis visade det sig att gropar inom en och samma koncentration

ofta hörde samman avseende fyndmaterialen, medan gropar inom olika koncentra-

tioner inte uppvisade någon sådan samhörighet. De olika gropkoncentrationerna

innehöll således material som härrörde från det omedelbara området kring respek-

tive koncentration.

Gropar inom varje koncentration föreföll att ha grävts och fyllts igen i en ord-

ningsföljd. Takten i gropgrävandet behöver inte ha motsvarat takten i ackumula-

tionen av de olika materialen. Detta skulle förklara skillnaden i fyndmaterial och

fyndmängder mellan gropar i koncentrationerna. I en del gropar fanns inget (beva-

rat) material, något som pekar på att en del gropar grävts då det fanns mycket litet fö-

remål i anhopningarna. Inte någon av groparna på Kilverstone uppvisade tecken på

någon specifik användning före det att de fyllts igen med material. Att gropsidorna

var branta, trots den sandiga jorden, är dessutom en indikation på att de fyllts igen

snabbt. Groparna verkade sålunda ha grävts endast för att ”receive cultural material”

(Garrow m.fl. 2005:151).

I tolkningen av Kilverstone presenteras tre scenarier för tillkomsten av de speci-

ella mönstren i gropkoncentrationerna på platsen. Alternativen är att det kan ha rört

sig om (Garrow m.fl. 2005 & 2006):

1. ett besök av flera olika grupper, som, medan de grävde gropar, avgränsade sig

rumsligt och materiellt från varandra,

2. en permanent bosättning av en grupp människor, som grävde gropar i olika

områden under loppet av många år, eller

3. upprepade besök av en grupp, eller ett mindre antal grupper, som grävde tätt

liggande gropar vid varje besök, sannolikt över en relativt lång tidsperiod.

Det scenario som anses mest troligt är det tredje. Skillnaderna i antalet gropar och

mängden material inom de olika koncentrationerna reflekterar möjligen vistelsernas

olika varaktighet, det vill säga att få gropar skulle representera kort varaktighet och

många gropar längre varaktighet. Mönster i sammansättningen av flintmaterialen,

med stora mängder av vissa redskap i vissa gropkoncentrationer, kan tolkas som

att olika arbeten utfördes i samband med olika vistelser. En slutsats som dras av

undersökningen, och framför allt av att fyndmaterialen var sammanhållna inom res-

pektive gropkoncentration, är att ”it is clear that in many ways the pit cluster can be

seen as representing the fundamental level at which the site should be understood”

(Garrow m.fl. 2006:81, författarnas kursivering).

Några reflektioner kring likheter och olikheter mellan Almhov och Kilverstone

samt kring tolkningarna av Kilverstone kan vara belysande här. En väsentlig skillnad

mellan platserna är att det inte fanns några som helst spår efter gravar eller monu-

ment i Kilverstone. Orsakerna till vistelserna på de två platserna torde därför ha varit,

åtminstone delvis, olika. Gropkoncentrationerna i Kilverstone såg något annorlunda

ut än de på Almhov, framför allt innehöll de ofta fler gropar. Utan att ha undersökt

det närmare förefaller det dock som att groparna på Almhov i allmänhet var större

än groparna i Kilverstone. Således var det kanske inte större skillnader mellan grop-

koncentrationerna på de två platserna avseende volymen uppgrävt material och fyll-

ning. Vistelserna kan alltså ha varit av ungefär samma varaktighet och innefattat lika

stora grupper människor. En likhet är att det på båda platserna förekom flera parvis

anlagda gropar, men ibland var gropkoncentrationerna i Kilverstone tydligt struk-

turerade, som om de anlagts omkring någon fysisk företeelse, möjligen små hyddor,

som inte lämnat några spår. Detta anges som en möjlighet, men har inte kunnat

beläggas. Fyndmaterialet från Kilverstone var betydligt mindre än det från Almhov.

Bara antalet avslag från de 320 anläggningarna på Almhov är omkring 74 600,

medan antalet flintor (ej bränd flinta) från de 236 groparna i Kilverstone uppgår

till drygt 14 100. Också antalet keramikkärl skiljer sig åt, från Almhov minst 1 100

och från Kilverstone minst 155. Detta kan tolkas som att Almhov haft en längre

varaktighet som mötesplats, något som antyds av 14C-dateringarna från Kilverstone.

Det är också tänkbart att hantverk av olika slag var mer omfattande på Almhov,

medan man i Kilverstone kanske ägnat sig mest åt matberedning, något som antyds

av antalet malstenar och löpare.

Oavsett skillnaderna mellan platserna förenas de av det stora antalet strukture-

rade gropar som grävts och fyllts igen i samband med att större grupper människor

kommit samman vid upprepade tillfällen för att arbeta och festa. Precis som då det

gäller långhögar, megalitgravar och palissader bör dessa gropplatser, pit sites, inte

självklart tolkas som uttryck för endast en sorts kulturell aktivitet. Formlikheter i det

fragmentariska arkeologiska materialet måste kontrasteras mot olikheterna för att vi

ska kunna närma oss variationerna i stenålderns komplexa sociala liv. Med detta i

åtanke är det dags att jämföra Almhov med några platser i Sydskandinavien för att se

på vad sätt flintmaterialet kan belysa likheter och skillnader i hur platser har använts.

Sarup I på Fyn, den stora grop- och palissadanläggningen från senare delen av ti-

digneolitikum II, omkring 3 400 f.Kr., var yngre än merparten av lämningarna på

Almhov (Andersen 1997, 1999a, 1999b). Aktivitetsområdena på de båda platserna

var ungefär lika stora. På Sarup I avgränsades omkring 8,5 hektar av en eller flera

palissadrader med anslutande systemgropar. På Almhov omfattade det centrala akti-

vitetsområdet en rund yta om cirka 7 hektar. En annan likhet är förekomsten av ett

stort antal gropar. I Sarup hade minst 87 gropar anlagts innanför palissaden, system-

groparna i anslutning till palissaden ej medräknade. Detta antal bör betraktas som ett

minimum, med tanke på att många anläggningar inte kunnat dateras närmare än till

Sarup I–IV. Av de 87 groparna har omkring hälften tolkats avseende primärfunktion

enligt följande: 27 tolkas som stolphål, 11 som avsedda för rituella deponeringar, det

vill säga med fynd av hela kärl, yxor eller andra föremål, och tre som lagringsgropar.

Sekundär funktion har tolkats för 28 gropar enligt följande: 25 tolkas som avfallsgro-

par och tre som avsedda för redskapsdeponering (tool caches). De förstnämnda inne-

höll skärvor av uppskattningsvis 274 olika kärl, 1 120 bitar avfallsflinta (waste flint), 75 flintredskap, fem stenredskap och en malsten. De tre senare innehöll skärvor från

minst 15 kärl, 79 bitar avfallsflinta och 35 flintredskap (Andersen 1997:321).

De 11 rituellt präglade groparna fanns utmed områdets utkanter, det vill säga

längs med palissaden och i sluttningen ned mot våtmarken i den södra delen, medan

de övriga var spridda över södra delen av aktivitetsområdet. Detta skiljer sig från

Almhov, där de rituellt präglade deponeringarna och groparna inte uppvisade något

sådant mönster (figur 17).

Sammanlagt 495 flintredskap påträffades i de inre anläggningarna av Sarup I,

palissaderna och systemgroparna ej medräknade. Detta utgör 11 % av alla flintred-

skap på platsen, alla faser sammanräknade. Borrar och knivar är mindre vanliga från

denna fas än från genomsnittet av alla faserna på platsen, medan fintandade avslag

och bitar med retuscherad egg vinkelrät mot slagriktningen är vanligare. Slitspårs-

analys av 84 redskap och avslag visade bland annat att 26 av dessa, inklusive 18 skra-

por, hade slitspår som överensstämde med huggande i trä medan 10 redskap, bland

annat fem skrapor, hade slitspår som överensstämde med skärande i skinn (Andersen

1997). I systemgroparna vid Sarup I påträffades 120 flintredskap och i palissaden 27

(Andersen 1999a:62). Enligt slitspårsanalyser hade redskapen från systemgroparna

använts speciellt på trä, till mindre del på skinn och i ett fall för att skära kött.

Det sammanlagda antalet flintredskap från Sarup I är därmed 642, vilket utgör

mindre än hälften av redskapen från Almhov (cirka 1 400, tvärpilar och spån ej

medräknade). Andersen konkluderar att de, som han menar, få fynden från det inre

av Sarup I, visar att de huvudsakliga aktiviteterna ägde rum i anslutning till system-

groparna (Andersen 1997:63). Denna tolkning kan emellertid diskuteras, framför

allt med tanke på att flintredskapen från groparna i det inre var drygt tre gånger

fler än flintredskapen från systemgroparna och palissaddikena. Det som bör noteras

speciellt här är att flintredskapen från alla fyndkontexterna i stor utsträckning hade

använts för arbeten i trä och i viss utsträckning för skinnarbete. Av de konstaterade

träslagen på Sarup I dominerar ek, följt av Pomoideae, hassel, al, fur och ask samt

björk och rönn (Andersen 1999a:261f.).

Jämförelserna i detta avsnitt fokuserar på flintredskap samt spån och tvärpilar. Jäm-

förelserna utgår från kategoriseringar och uppgifter i de publicerade källorna, med

allt vad det innebär av källkritiska aspekter på insamling, urval, terminologi och

bedömningsgrunder. Det bör noteras att flintredskapen, tvärpilarna och spånen från

Almhov inkluderar alla exemplar, oavsett fyndkontext, dock inte exemplaren från

Elinelund 2B, Vintriehemmet 3A–B och Bunkeflo 8:2. Platserna tas upp i den ord-

ning som ungefär motsvarar deras tidsföljd, med de äldsta platserna först (figur 28).

Löddesborgsboplatsen vid Skånes västkust, daterad till århundradena kring 4

000 f.Kr. karaktäriseras av keramik- och flintmaterial som ur typologisk synvinkel

kan föras både till sen ertebøllekultur och tidig trattbägarkultur (Jennbert 1984).

Flintmaterialet från två delar av den undersökta kulturlagerbildningen utgörs till

största delen av flintspån. Tvärpilarna är relativt rikliga och bland redskapen domi-

nerar skrapor stort över skivyxor.

På platsen Siggeneben-Süd i Schleswig-Holstein, som låg i en skyddad havsvik,

undersöktes kulturlager i en våtmark. Dateringar med hjälp av årsringar i träd tids-

fäster aktiviteterna till mellan cirka 4 400 och 4 100 f.Kr. Bland redskapen domi-

nerar skrapor, skivyxor och knivar, medan borrar är mindre framträdande. Spån är

mycket rikliga, men tvärpilarna förhållandevis få. Även bearbetat trä påträffades på

platsen, framför allt i form av delar av minst 75 ålljuster och 12 träskaft av ask, vilka

troligen utgjort delar av fiskespjut (Meurers-Balke 1983; Hartz m.fl. 2002b).

Almhov utmärker sig i relation till dessa två platser genom både det stora antalet

och den stora andelen flintredskap. Andelen spån är dock betydligt mindre. Det

stora antalet, liksom den stora andelen, tvärpilar bör noteras särskilt. Jag återkom-

mer till detta längre fram. Sammanfattningsvis skiljer sig flintinventariet på Almhov

mycket gentemot både Siggeneben-Süd och Löddesborg.

De platser som Mats Larsson använde för att namnge de tre keramiktypologiska

grupperna i Sydvästskåne under tidigneolitikum, Oxie, Svenstorp och Bellevuegår-

den, ingår i jämförelsen (Larsson 1984). Oxieboplatsen (Oxie nr 7 i Larsson 1984;

Oxie sn RAÄ 11), som främst dokumenterats genom ytfyndsinsamling inom en

cirka 5 000 kvadrat meter stor yta på krönet av en 40 meter hög backe invid en forn-

tida sjö, ansluter till Almhov genom likheter avseende keramiken och flintredskapen.

Redskapen ut görs bland annat av fragment av oslipade och slipade spetsnackiga yxor,

fragment av tunnackiga yxor, ett stort antal skivyxor, skivskrapor och skivborr samt

tvärpilar och spån.

Fram till undersökningen av Almhov var Oxieboplatsen den plats i Sydskandi-

navien med flest fynd av spetsnackiga flintyxor, närmare bestämt en hel yxa och 16

slipade och oslipade fragment (Larsson 1984). På Almhov påträffades större eller

mindre delar av drygt 40 yxor av detta slag. De utgör omkring 4 % av de spets-

nackiga yxorna i Skandinavien, vilka kan uppskattas till mellan 1 000 och 1 100

stycken (Rudebeck 1998). Almhov uppvisar alltså den största koncentrationen av

sådana yxor på en enskild lokal i Skandinavien.

Med tanke på att alla fynden från Oxieboplatsen härrör från matjorden är anta-

let flintredskap anmärkningsvärt. Speciellt gäller det skivyxor, borr och knivar. En

jämförelse med antalet redskap av samma typer från matjorden på Almhov (figur

23) indikerar att Oxieboplatsen kan ha varit en boplats eller samlingsplats av samma

karaktär som Almhov, men sannolikt större.

En annan plats som har likheter med Almhov är Svenstorp. Platsen låg på en

höjd intill en våtmark och nära ett biflöde till Sege å. Här fanns föremål spridda

över minst ett par hektar stort område. Vid utgrävningar påträffades omkring 175

gropar inom en relativt begränsad yta, minst 1 700 kvadratmeter. En del av groparna

innehöll stora mängder keramik, flintavslag och -avfall samt ansamlingar av flint-

redskap, framför allt skivskrapor, skivyxor och skivborr. Även tvärpilar och spån var

rikliga. De 167 yxfragmenten var till största delen svårbestämda avseende typ, men

tunnackiga yxor är representerade (Salomonsson 1971; Larsson 1984).

Platser med gropar och spår efter långhögar och fasadstrukturer i sydvästra Skåne

har beskrivits av Gidlöf (2009). Den enda av dessa från vilka det finns fynd av

flintredskap i nämnvärd omfattning är Kristineberg. På en platå öster om Rise-

bergabäcken undersöktes där ett större kulturlager och ett mindre antal gropar i

anslutning till en långhög med två gravar, samt ytterligare en fasadkonstruktion

(en eventuell långhög), och en friliggande grav från tidigneolitisk tid. Långhögen

överlagrade kulturlagret och i lagret påträffades redskap i form av skrapor, borr och

knivar samt ett nackparti av en spetsnackig yxa. Det fanns även relativt rikligt med

spån, men endast en tvärpil. Keramiken kan föras primärt till svenstorpsgruppen

och 14C-analyser av träkol från fasadstrukturer och gravar samt matskorpa på tre

skärvor från kulturlagret gav huvudsakligen dateringar till tidigneolitikum I (Rude-

beck & Ödman 2000). Dateringarna av matskorpor är dock inte tillförlitliga (Pers-

son 1998; Hallgren 2008).

På Bellevuegården påträffades 12 anläggningar. Av de tio groparna var en möjli-

gen ett grophus och dessutom fanns en förmodad rest av ett långhus och en odefini-

erad anläggning (Larsson 1984). Anläggningarna låg spridda inom ett cirka 22 000

kvadratmeter stort område. Ett par av dem daterades till mellanneolitikum. Platsen

var belägen i ett flackt område, cirka 2,5 kilometer från den dåvarande kusten och

omkring en kilometer från en sjö (de nuvarande Pildammarna). Bland redskapen

dominerar skrapor stort över borr, skivyxor och knivar. Spånen är relativt rikliga,

medan tvärpilarna är få. Av de slipade flintyxorna finns endast den tunnackiga typen

representerad.

Likheterna och skillnaderna mellan platserna avseende flintredskapen är svår-

tolkade av flera skäl. En central fråga är vad typologiskt definierade flintredskap

representerar avseende funktion. Som har påtalats tidigare kan det inte tas för givet

att typologiskt lika redskap speglar samma funktion. Genom bland annat slitspårs-

analyser har det blivit alltmer uppenbart att typologiskt olika redskap kan ha an-

vänts för liknande ändamål och att typologiskt lika redskap kan ha använts för olika

ändamål. De traditionella redskapskategorierna är således föga användbara om vi

vill veta hur föremålen har använts (Högberg 2008). Dessutom visar det sig att obe-

arbetade spån och flintavslag verkar ha använts i stor utsträckning för diverse olika

ändamål, kanske framför allt matberedning och hantering av djurkroppar (Högberg

2008; Högberg m.fl. 2009). Så länge som funktionsanalyser med hjälp av till exem-

pel bruksspårsanalys och proteinanalys inte låter sig göras i större omfattning går det

inte att få klarhet i vad avslag, spån och typologiskt definierade redskap har använts

till. I detta sammanhang får vi därför nöja oss med antagandet att de morfologiskt

definierade redskapen avspeglar likartade funktioner och handlingar. Ur detta per-

spektiv uppvisar Almhov och Svenstorp stora likheter, något som också kan relateras

till den rikliga förekomsten av gropar på de båda platserna. Oxieboplatsen utmärker

sig genom en dominans för skivyxor och mycket få knivar (4 stycken). Det senare

kan dock ha att göra med hur flintorna kategorierats och att knivar kan ha förbisetts

i samband med ytfyndsinsamlingen.

En annan faktor som gör olikheterna i redskapsförekomst på de olika platserna

problematisk är tidsaspekten. På vissa platser är det sannolikt frågan om material

som ackumulerats över längre tid, medan det på andra platser troligen avspeglar

kortvariga, kanske enstaka, vistelser. 14C-dateringar, i den mån de föreligger, är dess-

värre inte till någon hjälp eftersom de inte ger den kronologiska upplösning som är

önskvärd. Och därmed kommer vi över på temat för nästa kapitel, frågan om krono-

logi och alternativa tidsscenarier för Almhov.

Det är dags att föra samman några av de teman som har tagits upp i föregående

kapitel och diskutera möjliga tidsscenarier och tolkningar av vad som har tilldragit

sig på Almhov. Är det möjligt att människor som levde under loppet av ett par ge-

nerationer i början av det vi kallar tidigneolitikum upplevde att de befann sig i ett

förändringens tidevarv? Eller är en sådan tanke uteslutande en projicering av vårt

teleologiska tänkande kring ”neolitiseringen”? Oavsett vilket så har människor då,

liksom i alla tider, befunnit sig i ett spänningsfält mellan arvet från det förflutna,

avsikterna i nuet och förväntningarna inför framtiden (Gosden & Lock 1998). Ur

detta perspektiv kan begreppen kulturarv och nymodigheter vara lämpliga att pröva

i den avslutande diskussionen om Almhovområdet. Förutsättningen för en sådan

diskussion är att arkeologiska lämningar och händelser i området kan ordnas i en

tidsföljd. Eftersom våra dateringsmetoder inte medger någon detaljerad kronologi

måste scenarierna ofta bli hypotetiska. Där jag tycker att det är av speciell relevans

tar jag också upp källkritiska, metodiska och tolkningsmässiga problem. Tolkning-

arna som rör platsen Almhov under början av neolitikum knyts därigenom till en

mer generell arkeologisk diskussion.

Om vi vill nå bortom generella processer och uniforma mänskliga kollektiv och

kunna belysa förändring i det förflutna som historiskt situerade händelser är 14C-

dateringar bara delvis användbara. De är mestadels alltför oprecisa för att kunna

tidsbestämma enskilda händelser och förlopp som omfattar enstaka generationer

(Whittle m.fl. 2008). I Storbritannien har man under senare år försökt komma till-

rätta med metodens begränsningar genom att använda en statistisk teori, formule-

rad av den engelske matematikern Thomas Bayes på 1700-talet, Bayes inferens eller

Bayes teorem (NE, ”Bayes inferens”; Bayliss & Whittle 2007; Bayliss m.fl. 2007;

Whittle & Bayliss 2007; Whittle m.fl. 2008). Metoden medger att rent arkeologiska

bedömningar av kronologiska sekvenser på platser eller i enskilda lämningar till-

låts påverka tolkningen av de radiometriska dateringarna. En förutsättning är att

man låter göra ett stort antal dateringar av de arkeologiska kontexter som man vill

klarlägga tidssekvenserna för. Den arkeologiska nyttan med metoden beskrivs enligt

följande (Whittle m.fl. 2008:66):

The Bayesian approach is a way of combining archaeological knowledge – of context,

stratigraphy and sample character – with explicit, probabilistic modelling of date es-

timates, which, other things being equal can result in much finer chronologies (…).

Efter att ha tillämpat metoden på flera neolitiska monument på de Brittiska öarna

har man kommit fram till att de över lag har använts under betydligt kortare tid

än man tidigare antagit. Det innebär att man kan börja betrakta dem ur ett genera-

tionsperspektiv. Därigenom närmar vi oss samhällets sociala minne och stenålderns

historia på ett sätt som inte varit möjligt tidigare (Whittle m.fl. 2007:123, min kur-

sivering)3:

The chronologies presented in these papers allow us to begin to write more precise and

detailed Neolithic histories. We can start to assign, going on from archaeological in-

terpretation and Bayesian modelling, particular events to specific centuries and even

to spans of specific decades. We can think further in terms of generations and indi-

vidual lifespans, and we have a more sensitive means with which to explore the range

of social memory. (…) More detailed Neolithic histories can now begin to be written.

Detta öppnar upp fascinerande perspektiv också när det gäller Almhovområdet, även

om metoden inte har tillämpats på lämningarna där, något som dock skulle vara

möjligt att pröva i framtiden genom att använda insamlat organiskt material. Med de

ovan nämnda reflektionerna och resultaten från Storbritannien i åtanke ska områdets

kronologi och tänkbara tidsscenarier diskuteras på basis av de radiometriska date-

ringarna. Det sedvanliga sättet att presentera serier av kalibrerade 14C-dateringar är

s.k. multiplot-diagram, där dateringskurvorna ordnas från den äldsta till den yngsta.

Eftersom varje datering mestadels omfattar ett par eller flera hundra år ter sig sekven-

serna ofta kontinuerliga. Detta främjar arkeologiska tolkningar i termer av kontinui-

tet över tid. Möjliga tidsluckor och korta sekvenser tenderar att komma i skymundan

på grund av hur dateringarna framställs och avläses rent visuellt (Whittle & Bayliss

2007). Det är anledningen till att jag här har valt en annan presentationsform. 14C-dateringarna möjliggör inte någon detaljerad kronologisk upplösning, och

vistelser och händelser kommer således bara delvis att kunna ordnas kronologiskt.

Det bör påpekas att dateringarna är behäftade med källkritiska problem även avse-

ende valet av anläggningar och material för datering. Exempelvis har speciellt fynd-

rika gropar provtagits för datering i större utsträckning än anläggningar med mindre

fynd (tabell 17 & figur 29). Detta kan vara en orsak till att vissa tidsperioder blivit

mer framträdande och andra mindre.

Lämningarna i Almhovområdet har daterats till olika intervaller och perioder

mellan slutet av mesolitisk tid och mellanneolitikum A. Sammanlagt 34 14C-date-

ringar föreligger (tabell 3). Träkol och sädeskorn från två gropar (A870 och A5230)

med tidigneolitiskt material daterades till senare faser av den yngre stenåldern. I en-

lighet med standardavvikelsen kal. 2 σ BC omfattar de 32 här relevanta dateringarna

som mest 1 540 år, mellan 4 460 BC och 2 920 BC, och som minst 690 år, mellan

4 040 och 3 350 BC. En närmare granskning visar att tjugo av de 32 dateringarna

hamnat inom tidsintervallet 5 110 till 4 780 BP, motsvarande 4 050–3 520 kal. 2

σ BC., dvs. tidigneolitikum I, och åtta motsvarar tidigneolitikum II och början av

mellanneolitikum A, cirka 3 520–3 010 kal. 2 σ BC. Enligt dessa dateringar skulle

lämningarna huvudsakligen härröra från en tidsperiod om cirka 1 000 år.

Frågor av vikt för den kulturhistoriska tolkningen är dels tidsordningen mellan

olika lämningar och strukturer, dels hur utspridda respektive koncentrerade i tid vis-

telserna på platsen kan ha varit. I det följande ska först två olika kronologiska scenarier

diskuteras. I det ena förtätas dateringarna så mycket som möjligt, i det andra sprids

de ut maximalt inom de givna gränserna. För scenarierna används dateringar med

standardavvikelsen kal. 1 σ BC (tabell 17). Anläggningarna har delats in i två kate-

gorier: gropar och andra anläggningar. Groparna tolkas framför allt som belägg för

möten och fester, medan de andra anläggningarna speglar handlingar av flera olika

slag. Genom denna uppdelning kan festvistelser sättas i relation till offerdepone-

ringar, gravläggningar, monumentbygge och bebyggelse.

Det finns endast få spår efter aktiviteter från senmesolitikum. Det rör sig om en

kärnyxa, påträffad i matjorden i närheten av dös 1, samt handtagskärnor som anses

typiskt mesolitiska (Knutsson 2007:350). 14C-dateringar av bränt ben från en grop

och hasselnötskal från ett stolphål tillhörande en betydligt yngre huslämning indi-

kerar att man vistats på platsen före 4 000 f.Kr. Den tidiga dateringen av det brända

benet från A19098 är svårtolkad eftersom det är oklart vilken art det rör sig om (får,

nöt eller svin), men fynden från gropen är typiska för början av tidigneolitikum och

den rumsliga kontexten antyder samband med andra anläggningar från samma tid

(jfr figur 20). Gropfyllningen, som innehöll en stor andel kärl av dryckesbägar- eller

flaskstorlek, kan representera ett av de första festtillfällena på platsen.

Enligt det förtätade tidsscenariet kan de daterade materialen från anläggningar

markerade med röd text i tabell 17 härröra från aktiviteter inom 100 år, mellan 3

800 och 3 700 f.Kr., medan de markerade med grön text skulle kunna härstamma

från 30 år, mellan 3 370 och 3 340 f.Kr. Den enda avvikande anläggningen i sam-

manhanget är offergropen A1719 (V), söder om Almhov, som anlagts minst 130 år

före 3 370 f.Kr. Ur detta perspektiv ser det ut som att människor vistats sporadiskt

på platsen under ett par hundra år före 3 800 f.Kr. Vid denna tid började platsen

användas mer regelmässigt för återkommande möten och fester. Fasadstrukturen

under dös 1 och långhög 1 kan ha byggts redan då och fasadstruktur 2 och 4 inom

loppet av fyra till fem generationer. Här kan vi påminna om de två beräkningarna

av antalet större möten som gjordes i kapitel 4, Att äta och dricka, utifrån uppskatt-

ningar av hur många dryckeskärl/flaskor som kan ha efterlämnats vid varje tillfälle.

Alternativen var 25 stora sammankomster eller 40 stora sammankomster. Under

förutsättning att platsen använts under 500 år skulle stora fester ha ägt rum med 13

eller 20 års mellanrum. Om vi istället slår ut antalet sammankomster över 100 år

skulle de ha ägt rum vartannat eller vart fjärde år.

Om man bara ser till dateringen av groparna kan vi ställa frågan om det endast

skulle kunna vara ett möte som avspeglas i materialet. De sex första groparna mar-

kerade med röd text i tabell 17 skulle kunna härröra från samma vistelse cirka 3

800 f.Kr., medan de sex sista markerade med röd text skulle kunna avspegla ett

tillfälle cirka 3 700 f.Kr. Gropen A1942 kan föras till endera av dessa. Även om detta

scenario är teoretiskt möjligt är det knappast sannolikt. Däremot understryker det

möjligheten att groparna reflekterar tämligen få vistelser på platsen under de hundra

åren mellan cirka 3 800 och 3 700 f.Kr.

Utifrån det förtätade tidsscenariet för Almhov förefaller platsen att ha upphört

att fungera som mötesplats efter cirka 3 700 f.Kr., och förutom en offergrop söder

om det centrala området på Almhov, A1719 (V), finns det inga tecken på aktiviteter

under drygt 300 år (tabell 17). Dock finns det ett par lämningar som inte passar in i

detta scenario, även om 14C-dateringarna är förenliga med den föreslagna tolkning-

en. Det gäller brunnen A13529 och den ovanliggande dös 2. Keramikfynden från

brunnsfyllningen gör det sannolikt att brunnen anlagts och använts tidigt under

tidigneolitikum I, men av 14C-dateringen att döma har den fyllts igen i anslutning

till att monumentet byggdes ovanpå, omkring 3 500 f.Kr. Det skulle innebära att

uppehållet i användningen av platsen som dateringarna indikerar omfattat cirka 200

år, mellan 3 700 och 3 500 f.Kr. Strax därefter kan platsen återigen ha övergivits

under loppet av fem till sex generationer. Från omkring 3 370 f.Kr. och ett par de-

cennier framåt har det återigen varit mer aktivitet i området. Mindre bosättningar,

gropar med deponeringar, gravar och dödshus eller andra typer av konstruktioner av

trä och sten förlades perifert i förhållande till det tidigare centrala grav- och festom-

rådet, något som kan ha berott på kulturella restriktioner. Ett undantag härvidlag är

att en sannolikt äldre grav vid fasad 3, A18958, kan ha öppnats upp för begravning

av en eller flera avlidna.

Enligt det andra perspektivet, där dateringarna sprids ut maximalt inom de givna

ramarna, kan vi förställa oss att större möten ägt rum med ett eller ett par decenniers

mellanrum från omkring 4 000 f.Kr. och fram till omkring 3 500 f.Kr. Det skulle

betyda att de inträffade maximalt två till tre gånger per generation. Enligt båda

tidsscenarierna har vistelser som framför allt lämnat spår i form av gropar föregått

byggandet av gravar och monument, men enligt det utdragna scenariet kan fasaden

i långhög 1 ha byggts mer än 300 år efter de första större mötena på platsen. Även

om den relativa tidsföljden är densamma i de båda scenarierna, implicerar detta

alternativ mycket långsammare och ”trögare” sociala processer.

De båda tidsscenarierna utgör extrema alternativ med mycket olika kulturhis-

toriska implikationer. Ett så intensivt bruk av platsen som det förtätade tidsscena-

riet antyder pekar snarast mot årligen återkommande vistelser, medan det utdragna

scenariet talar för möten av annat slag, där kalendariska eller sociala händelser kan

ha varit avgörande för frekvensen. Det förtätade tidsscenariet ger, av naturliga skäl,

en mer konkret och livaktig bild av samhället. Ett sådant perspektiv är emellertid

också förrädiskt genom att vi i modernitetens tidsålder har lättare att begripa oss på

snabba förändringar i det sociala livet och den materiella kulturen än långsamma

processer och en tillvaro utan märkbar förändring från generation till generation. I

följande avsnitt ska jag undersöka hur de mest framträdande rumsliga strukturerna

på Almhov kan vara behjälpliga i tolkningen av tidsscenarier och förståelsen av män-

niskors vistelser på platsen över tid.

De mest framträdande rumsliga strukturerna från tidigneolitikum i Almhovområ-

det ska diskuteras här i ett sammanhang (figur 30). Det handlar huvudsakligen om

följande strukturer på undersökningsytan Almhov: groparna i par och grupper, de

hypotetiska spåren efter hyddor eller tält, kulturlagret i anslutning till fasad 1, fasad-

strukturer och arenor, de olika faserna i dös 1 och brunnen med den överliggande

dösen 2 i sydvästra delen av undersökningsområdet. Lämningarna från senare delen

av tidigneolitikum till mellanneolitikum A bildar en egen struktur i Almhovområ-

det, som också ska diskuteras kort.

En komplex struktur var de par- och gruppvis arrangerade groparna med anslu-

tande hypotetiska hydd- eller tältspår som fanns i ansamlingar inom ett runt område

med en diameter om cirka 200 meter. Ansamlingarna låg huvudsakligen i utkanten

av det runda området på Almhov och innanför och utanför dessa fanns bara ett fåtal

gropansamlingar och hydd- eller tältspår. Detta tyder på att den runda strukturen

skapats av lägerplatser, som etablerats upprepade gånger på ungefär samma plats från

ett par decennier efter 4 000 f.Kr. och minst trehundra år framöver (tabell 17). Dess-

värre går det inte att avgöra tidsordningen mellan lägerplatserna och inte heller vilka

som varit samtida. Det kan inte heller fastställas i vilken mån de vid varje enskilt

tillfälle har anslutit till den skönjbara cirkelformen. Mönstret som kan observeras

såhär i efterhand är slutresultatet av flera vistelser. Några gropgrupper var belägna

utanför cirkeln, i anslutning till dös 1, och härstammar sannolikt från de tillfällen

då man uppfört och byggt om detta monument.

Den cirkulära formen, som utmärker många monumentala platser med system-

diken i nordvästra Europa från omkring 5 600 f.Kr., kan ses som en stark kulturell

tradition under neolitikum (Andersen 1997). Detta har av Whittle karaktäriserats

som ”traditions of sacred circularity” (Whittle 1997). Formen på dessa platser kan ha

haft sitt ursprung i en tidigare cirkulär disposition av rummet, som inte lämnat lika

manifesta spår. Genom cirkelformen har uppmärksamheten riktats inåt, mot kretsen

av deltagare. De ”ingropade”, och ofta cirkulärt utformade, platserna med system-

diken i norra Europa, som anlades från det fjärde årtusendet f.Kr, kan ha återkallat

platser som Almhov, där successiva lägerplatser med tiden bildat ett runt område

avgränsat av fördjupningar och segment av jordvallar. Den terrängformation som

bildats på detta sätt kan sålunda ha blivit normbildande för senare samlingsplatser

och efterliknats på ett från början planmässigt sätt.

Fasadernas inbördes läge på Almhov utgör en annan struktur. De fyra fasad-

strukturerna med anslutande gravar låg med 40–50 meters mellanrum längs med

en åt väster utbuktande halvcirkel över södra delen av Almhov. Det är troligt att

de byggts efter att området använts som mötesplats under en tid. Fasaderna var

placerade öster om gravarna, något som anslöt till en etablerad tradition (Rudebeck

2002). Den eventuella femte fasaden låg mer än 100 meter norr om den nordligaste

av de fyra. Strukturen är osäker eftersom den inte hade någon anslutande grav. Att

det kan ha sin orsak i den begränsade undersökningsytan måste dock tas med i be-

räkningen. Fasad 5 inkluderas inte vidare i diskussionen.

Det finns flera möjliga orsaker till att fasaderna uppvisar en halvcirkel. Det kan

inte uteslutas att formen uppkommit mer eller mindre slumpmässigt genom att pla-

ceringen av enskilda fasader anpassats till temporära skillnader i vattenstånd och våt-

marksförhållanden längs med västra kanten av Hyllie mosse (jfr Linderholm 2004).

Om fasaderna anlagts planmässigt i en halvcirkel torde det ha skett inom en relativt

kort tidsrymd då det bör ha funnits synliga rester av äldre fasader när de yngre

byggdes. Halvcirkeln kan ha uppkommit genom att fasaderna byggts i förhållande

till något speciellt objekt eller fenomen i landskapet. En möjlig gemensam referens-

punkt har utgjorts av strukturen som föregick dös 1. De fyra fasaderna kan ses som

orienterade mot denna. Även det samstämmiga avståndet talar för att så varit fallet.

Avståndet mellan fasaderna 1, 3 och 4 och dösen var omkring 130 meter, och mellan

fasad 2 och dösen omkring 100 meter.

Ett tänkbart scenario är att strukturen som föregick dös 1 och långhög 1 byggdes

som pendanger mitt emot varandra. Den förstnämnda strukturen var placerad lågt

i terrängen med en fasadliknande konstruktion i väster. Den byggdes sannolikt ut-

anför kretsen av de lägerområden som användes då. Området med låga fosfathalter

och få gropar strax sydväst om strukturen talar för att det kan ha funnits en arena

i anslutning till monumentet. Fasaden bestod av en gedigen stenpackning omkring

två, eller möjligen fyra, stolpar. På stenpackningen sattes keramikkärl av oxietyp, en

stam av ett kronhjortshorn lades intill och genom tillhuggningen av en flintkärna

tillverkades avslag som lades ned tillsammans. Kroppsdelar av olika djur, framför

allt av kronhjort, deponerades i gropar öster om fasadstrukturen. Möjligen kan man

ha lagt ner delar av ett helt djur. Käkdelar av nöt och svin antyder också att det rört

sig om deponeringar av rituell karaktär. I och omkring groparna satte man även

ned kärl av oxietyp och i en grop deponerades sädeskorn. Dateringen av strukturen

är inte klarlagd, men relativt samstämmiga 14C-dateringar av sädeskorn från under

stenavtrycket av en kammarsten i dösen och från gropar i anslutning till strukturen

(A32422 & A31888) tyder på att den byggdes mellan 3 760 och 3 660 f.Kr. Den

möjliga pendangen, långhög 1, placerades ett par meter högre i terrängen, med fa-

saden åt öster och med en grav avsedd för en eller flera avlidna människor. Arrange-

manget med två olikstora par trästolpar på rad skiljde sig från det i strukturen under

dös 1. 14C-dateringen av sädeskorn från fasaden tillsammans med de tunnackiga

yxorna från graven i långhögen gör det troligt att konstruktionen byggdes under

senare delen av tidigneolitikum I. Detta överensstämmer med den tid som Anders

Fischer menar utgör den bortre tidsgränsen för långhögar i Sydskandinavien, cirka 3

700 f.Kr. (Fischer 2002). Strukturen under dös 1 och långhög 1 skulle alltså kunna

ha byggts samtidigt eller med endast ett par decenniers mellanrum.

Öster om långhög 1 och fasad 2 fanns gropfria områden, tolkade som arenor,

vilka anslöt till ytor med låg fosfathalt. Detta tyder på att de kan ha byggts och varit

i bruk under samma tid. Fasadstrukturerna 3 och 4 kan inte dateras närmare, men

enligt den här anförda tolkningen bör de ha varit yngre än långhög 1. Dateringen

av ben från den ena av de minst två gravlagda individerna vid fasad 3 tyder på att

graven skulle vara från början av mellanneolitikum. Det kan dock ifrågasättas om

dateringen ska anses gälla strukturen som helhet. Om det rört sig om en återanvänd-

ning av en äldre grav bör den ha varit synlig på något sätt flera hundra år efter det

att den byggdes. Det kan ha varit fallet om det funnits en långhög och om platsen

för en äldre grav varit synlig genom att en svacka bildats i högen efter en nedbruten

träkonstruktion. Detta är emellertid en högst hypotetisk förklaring och dateringen

av denna fasadstruktur kvarstår som oviss. Inte heller fasadstruktur 4 har daterats,

men anläggningar i anslutning till arenan öster om fasadstrukturen tyder på aktivi-

teter där i början och mitten av tidigneolitikum.

När strukturen under dös 1 byggdes om till en långdös är oklart, men utifrån

dateringar av andra skånska megalitgravar av liknande typ är det sannolikt att det

skedde under tidigneolitikum II. Det kan ha ägt rum alldeles i början av denna

period, vid samma tid som brunnen (A13529) fylldes igen och dös 2 byggdes ovanpå.

Efter denna tid, från slutet av tidigneolitikum I till början av mellanneolitikum,

har man inte etablerat lägerplatser och haft möten och fester på samma sätt som

tidigare. Istället verkar det som att man undvikit både det tidigare lägerområdet och

monumenten, vilka måste ha varit synliga i terrängen, om än kanske överväxta. Ett

par perifert anlagda gropar med sannolika offer (tabell 10 och figur 17: A1719 (V)

& A11772) kan tolkas som att det funnits restriktioner mot att beträda det tidigare

centrala området. Även bosättningen med ett långhus (hus 12) och en brunn (A114)

från denna tid öster om den centrala ytan på Almhov visar att man hållt till i utkan-

ten av den tidigare fest- och kultplatsen. Detsamma gäller hyddan (hydda 13) och

en flintslagningsplats för tjocknackiga yxor (A30768), vilka båda sannolikt härstam-

mar från mellanneolitikum A (figur 30). Det låglänta läget för dessa lämningar visar

att det periodvis varit mycket lågt vattenstånd i området under denna tid.

De enda mer manifesta spåren efter att man vistats på det centrala området på

Almhov mellan slutet av tidigneolitikum II till början av mellanneolitikum A är den

omrörda graven vid fasad 3 och ett par gropar som innehöll keramik med buklinjer

– dvs. keramik från tidigneolitikum II, bellevuegårdsgruppen – i anslutning till fa-

sadstrukturen (Gidlöf 2009, figur 13). Om dateringen är korrekt kan det tolkas som

att det efter ett par århundraden av restriktioner mot att besöka monumenten blev

möjligt igen vid denna tid. Minnet av vem/vilka som varit begravda där kan då ha

försvunnit och monumenten kan istället ha fått en ny betydelse. Möjligen ser vi här

ett uttryck för hur återbruket av äldre monument införlivas i en mytisk historia efter

det att den genealogiska historien gått förlorad (Gosden & Lock 1998).

De övriga lämningarna från början av mellanneolitikum A var koncentrerade

längst i nordväst på Almhov och på Elinelund 2B, alltså också perifert i förhållande

till det centrala området. En mindre bosättning eller tillfällig lägerplats etablerades

i anslutning till det rituellt präglade gropsystemet, A2595 (E) (figur 16). En hydda

eller ett tält från samma tid på platsen pekar mot en tillfällig vistelse och mängden

keramik från gropsystemet var cirka 18 kilo, motsvarande minst 30 kärl, vilket är

jämförbart med keramikmängderna från de mest fyndrika groparna på Almhov.

Vistelsen avslutades troligen med att man reste stolpar eller byggde någon typ av trä-

konstruktion, möjligen ett kulthus eller ossuarium, över det igenfyllda gropsystemet.

Människokäken i en intilliggande grop och en deponerad trattbägare i en annan

grop visar på rituella handlingar, sannolikt från samma tillfälle (tabell 10 och figur

4, 13 & 17). Den något yngre strukturen, A265, från mellanneolitikum AII–III,

cirka 150 norr därom är svårtolkad, men bland annat viss keramik tyder på att det

kan ha varit frågan om rester efter ett förstört monument (figur 16). En offergrop, ett

par hyddor eller mindre hus och en grav från samma tid i anslutning till ett av dessa

talar för en bosättning snarare än ett tillfälligt besök (tabell 10 och figur 4, 13 & 17).

Analyserna av kronologin och de rumsliga strukturerna i Almhovområdet visar

att både långvariga traditioner och perioder av förändring kan skönjas i materialet.

Vad dessa traditioner och förändringar kan ha inneburit i sociala och kulturhisto-

riska termer ska diskuteras i det följande.

Att beteckna fenomen under tidigneolitikum som kulturarv kan förefalla anakronis-

tiskt. Begreppet är dock medvetet valt här för att belysa en viss typ av kulturella feno-

men. Jag vill framhålla dels att människor under denna tid relaterade till det förflutna,

så som det då uppfattades, dels att kulturarv är skapade i så måtto att det är vissa

företeelser, av ett oändligt antal möjliga, som framhävs som grundade i det förflutna.

Chris Gosden och Gary Lock har uttryckt det sålunda (Gosden & Lock 1998:2):

We propose that all prehistoric societies oriented their actions in the present with the

past in mind. The task for archaeologists is to understand the sorts of histories at work

in different periods.

En ytterligare belysning av begreppet kulturarv ger Nationalencyklopedin. Det defi-

nieras där som ”idéer och värderingar som ingår i en kulturs historia och som funge-

rar som en gemensam referensram”, och en nyansering av termen är ”de föremål som

är bevarade från äldre tider” (NE, ”kulturarv”). Utifrån dessa generella definitioner

står det klart att arkeologin sedan länge har arbetat med att försöka urskilja kultur-

arv i det förflutna, även om det inte har uttryckts i sådana termer. Detta har varit

särskilt tydligt under de senaste decennierna, då man speciellt har uppmärksammat

att människor i det avlägsna förflutna brukade äldre lämningar och monument för

olika syften (t.ex. Bradley 1987, 1991, 2002; Whittle 1997; Bradley & Williams

1998; Gosden & Lock 1998).

För att kunna precisera tänkbara kulturarv under tidigneolitikum har jag inspi-

rerats av historikern Eric Hobsbawms begrepp ”uppfunna traditioner”. Hobsbawm,

som har undersökt hur traditioner skapats i modern tid, menar att de konstrueras

eller växer fram som respons på upplevda förändringar. Denna typ av traditioner ska

förstås som (Hobsbawm 1992:1):

(…) a set of practices, normally governed by overtly or tacitly accepted rules and of a

ritual or symbolic nature, which seek to inculcate certain values and norms of beha-

viour by repetition, which automatically implies continuity with the past.

Detta är emellertid inte något som utmärker endast sentida samhällen. Konsthistori-

kern Jaś Elsner menar till exempel att den romerska världen karaktäriserades av just

sin förmåga att (Elsner 1998:3):

(…) reinvent itself while preserving a rhetoric of continuity. The present could be

radically transformed above all by rewriting the past so that the new patterns of

the present appeared as a seamless development from the past.

Som påtalades har liknande sätt att hantera förändring, legitimera maktrelatio-

ner och skapa en föregiven kontinuitet funnits även i det mer avlägsna förflutna.

I skriftlösa samhällen har det kommit till uttryck i manipulationer av föremål och

lämningar i landskapet (Bradley 1987, 1991, 2002; Helms 1998; van Houts 1999;

Moreland 2001).

För att hypotetiskt kunna urskilja uttryck för kulturarv som kan ha syftat till att

upprätthålla kontinuitet med det förflutna under tidigneolitisk tid måste vi dels utgå

från företeelser som faktiskt karaktäriserat ett äldre levnadssätt, dels från hypoteser

om att vissa aspekter av detta levnadssätt tillskrivits speciella värden längre fram i

tiden. I vår kronologiska ”backspegel” kan vi se att vissa fenomen med långvariga

traditioner var på väg att försvinna under denna tid, att andra fenomen var ”nya”

och att ytterligare andra fenomen knappast förändrades alls. Att vi kan se detta ska

inte förväxlas med hur människor då uppfattade dem, men vi kan knappast närma

oss detta på annat sätt än att utgå från en kritisk medvetenhet om vårt teleologiska

seende. Efter vad vi känner till om livet under senmesolitikum kan bland annat

följande företeelser ha fungerat som gemensamma referensramar som länge präg-

lat idéer, värderingar och mentalitet: havet och kusten, fisket, marin föda, skogen,

jakten, vildsvin, kronhjort och vården och insamlingen av hasselnötter. Några ex-

empel på möjliga kulturarv och uppfunna traditioner med anknytning till dessa

fenomen ska diskuteras i det följande.

Ett möjligt kulturarv under tidigneolitikum gäller den tidigare nämnda möjlig-

heten att vården av hasselbestånd i Almhovområdet under senmesolitisk tid kunde

vara en orsak till att man förlade fester just där. Platsen som sådan kan alltså ha varit

ett arv från äldre tider, även om vistelserna med tiden fick en annan karaktär. Uti-

från tanken om konstruerade traditioner i perioder av förändring kan användningen

av en välbekant plats ha tonat ned omställningarna så att de istället framstod som

kontinuitet med det förflutna.

Almhov låg halvannan kilometer från den dåvarande kusten och var således en

relativt kustnära plats, dock utan direkt kontakt med havet. Anknytningen till havet

var dock väsentlig även under tidigenolitikum. Att man vistades vid kusten, ofta på

platser som använts under senmesolitikum, och att man fiskade är väl omvittnat

och visar inte på något brott med ”äldre tider” i det avseendet (Jennbert 1984; Hög-

berg 2002; E. Jonsson 2005; Rostoványi 2007). Samlingsplatser belägna en bit in i

landet kan dock betecknas som ett nytt fenomen. Kött av nöt, svin och kronhjort

utgjorde huvuddelen av den animaliska födan då man samlades på Almhov, men

säl- och fiskben och flintor som använts för att skära i havslevande fisk visar att man

bemödat sig om att också förse sig med marina resurser (tabell 2 & figur 8). Fisk och

skaldjur var viktig föda under senmesolitisk tid men kan under tidigneolitikum ha

kommit att få en mer symbolisk betydelse. Att fisk då kan ha ingått speciellt i ritu-

ella sammanhang antyds av den tidigare nämnda öronflaskan som hade deponerats

i en våtmark i Fosieområdet. Det stora kärlet hade möjligen innehållit fisksoppa.

Mat- och dryckesvanor är identitetsskapande och mat som konsumerats i samband

med fester som högtidlighållit förfäder och grupptillhörighet torde ha varit speciellt

betydelsebärande. Det är därför möjligt att inslaget av fisk och andra marina djur i

ett par mycket fyndrika gropar från början av tidigneolitikum på Almhov speglar

ett kulturarv som aktiverats vid de socialt betydelsefulla mötena där. De marina

resursernas bidrag ur näringssynpunkt minskade, men den symboliska betydelsen

förstärktes. För denna tolkning talar också det faktum att ben av fisk och marina

djur framför allt påträffades i rituellt präglade anläggningar från senare delen av

tidigneolitikum och början av mellanneolitikum i Almhovområdet.

Ett kulturarv från senmesolitikum var jakten. Det stora antalet tvärpilar som på-

träffades i gropar och i matjorden på Almhov tyder dock på att de inte bara användes

i samband med jakt. Möjligen avspeglar de att tävlingar i bågskytte ägde rum på

platsen. Att sådana tävlingar skulle ha ägt rum i början av tidigneolitikum rimmar

även väl med iakttagelsen att levnadsvanor som minskar i betydelse, av ekonomiska

eller andra skäl, blir ritualiserade och framhävda som symboliskt viktiga traditioner.

Att också tama djur kan ha använts i samband med tävlingar framgår av under-

sökningen av ben av tamsvin från det neolitiska monumentet Durrington Walls i

södra England, daterat till mitten av det tredje årtusendet f.Kr. Svinbenen uppvi-

sade tecken på att djuren hade beskjutits med pilar (Parker Pearson m.fl. 2006). En

annan aspekt på bågskytte under tidigneolitikum är att det sannolikt var kopplat till

manlig status. Detta belyses av den tidigare nämnda mansgraven från Dragsholm,

som bland annat innehöll sex tvärpilar och en armskyddsplatta.

Deponeringen av kronhjortshorn i gravar under senmesolitisk tid visar att arten,

och sannolikt speciellt hornen, varit symboliskt betydelsefulla (Schulting 1996;

Schulting & Richards 2001; Larsson 1988; Strassburg 2000). Veterligt finns det

emeller tid endast en tidigneolitisk grav med kronhjortshorn i Sydskandinavien.

Återigen handlar det om mansgraven från Dragsholm, där en hornstam utan sido-

taggar hade drivits ned i marken bakom mannens huvud (Petersen 1974). Ur detta

perspektiv är strukturen som föregick dös 1 på Almhov av speciellt intresse. Den

deponerade hornkronan på stenpackningen i strukturen antyder en koppling till

senmesolitiska traditioner. Som tidigare nämnts hade delar av en kronhjort, eller

möj ligen ett helt djur, liksom även käkdelar av nöt och svin, deponerats i strukturen.

Det är möjligt att den byggdes som en grav eller någon form av altare till kronhjorten.

Att den i flera avseenden utgjorde en omvänd struktur gentemot långhög 1, en män-

niskograv, avspeglar eventuellt föreställningar om relationen mellan kronhjorten och

männi skan. Vilka föreställningar det skulle kunna röra sig om antyds av hornstam-

men som har en rosenkrans med borrade hål, vilka tyder på att hornkronan varit

avsedd att knytas fast med snören i upprätt läge på ett underlag eller möjligen använ-

das som huvudbonad. Detta ger osökt associationer till schamandräkter från olika

delar av världen (Price 2001) och pekar i riktning mot föreställningar om släktskap

mellan människan och kronhjorten.

Efter dessa exempel på möjliga kulturarv är det dags att diskutera vad som kan ha

representerat nymodigheter för människor i början av tidigneolitikum på Almhov.

Det är inte de klassiska nymodigheterna sädesslag och tamdjur som står i fokus här,

utan några andra fenomen som uppträdde tämligen plötsligt i början av tidigneoliti-

kum och som kan ha varit minst lika betydelsefulla ur kulturell synvinkel.

Jag har redan varit inne på att samlingsplatser i inlandet var ett nytt fenomen under

denna tid, men att man tidigare troligen vistades i Almhovområdet för andra än-

damål. Att välja en välbekant plats för nya syften kan ha varit en strategi för att

tona ned de förändringar i levnadssättet som odling av sädesslag och hållande av

tamdjur innebar. Utifrån dateringar av sädesslagens och tamdjurens uppträdande

i Sydskandinavien och Mellansverige verkar det som att människor tagit till sig de

nya resurserna på ett par generationer, även om kultur- och miljöbetingade förut-

sättningar gjort att tempot skiftat från region till region och från plats till plats. Som

påtalades av Hobsbawm är det speciellt i tider av snabb förändring som behovet av

att ”uppfinna traditioner” kommer särskilt tydligt till uttryck.

Ett annat fenomen som ser ut att ha uppträtt plötsligt under den här tiden är

det omfattande grävandet i marken för olika ändamål. Detta ska inte förstås som

att gropar var ett okänt fenomen under senmesolitisk tid, men det har länge stått

klart att tidigneolitikum kännetecknas arkeologiskt av en drastisk ökning av gropar

i förhållande till tidigare (Rudebeck m.fl. 2001). På Almhov manifesteras detta i

en tidigare okänd omfattning. I ett lokalt perspektiv avspeglas fenomenet också i

det samtida flintgruvsområdet i Södra Sallerupstrakten. Sannolikt var det samma

befolkning som under loppet av flera generationer samlades på Almhov och bröt

flinta ur dagbrott och gruvor en dryg mil därifrån. Flintgruvdriften kan ha syftat

att få fram råämnen och förarbeten inför mötena på Almhov, kanske framför allt för

framställningen av spetsnackiga yxor (Rudebeck 1998). På båda ställena lade man

ned stort arbete på att gräva gropar, om än av helt olika skäl, och på båda ställena slog

man också upp tält eller små hyddor kring parvis uppsatta stolpar.

Grävandet i marken visar en förändrad inställning till omgivningen jämfört med

tidigare. Julian Thomas menar att det avspeglar ett ökat intresse hos människor av

att ”öppna upp jorden” under denna tid (Thomas 1999:69). Vad denna förändrade

inställning kan ha berott på är en fråga som är alltför omfattande för att kunna av-

handlas här. Istället ska jag diskutera arkeologiska tolkningar av gropgrävandet och

dess betydelse på ett mer principiellt plan.

I boken Understanding the Neolithic avhandlar Thomas neolitikum i Storbritan-

nien och fyndrika tidigneolitiska gropar av liknande karaktär som dem på Almhov

tolkas enligt följande (Thomas 1999:70f.):

I would suggest that these early Neolithic pit deposits make use of the act of crossing

the threshold between above-ground and below-ground as a means of commemora-

ting particular events, whether feasts, gatherings or periods of occupation. By placing

representative residues of such events in the ground, a durable trace of their memory

was created. This would have been less conspicuous than a stone or earth monument,

but would have had a similar effect in transforming the significance of a place, as-

sociating it with a particular practice or social grouping.

Att gropgrävandet i samband med fester och möten med tiden kan ha förändrat

platsers betydelse för människor är sannolikt. Jag framförde tidigare tolkningen att

lägerplatsernas och groparnas cirkulära struktur på Almhov och annorstädes kan ha

kommit att bli normgivande för hur senare tiders samlingsplatser skulle utformas.

Mer problematisk är emellertid Thomas tolkning att groparna skulle ha grävts och

fyllts med ”representativa rester” från fester som ett led i en minnespraktik. Flera

skandinaviska arkeologer har låtit sig inspireras av denna tolkning (Andersson 2003;

Gill 2003; Skousen 2008). Synsättet är diskutabelt av flera skäl, bland annat för att

det är teleologiskt färgat. Avsikter i det förflutna anses kunna utläsas direkt ur det

som påträffas arkeologiskt. Humös jord, kolbitar, trasiga redskap, djurben och kruk-

skärvor i gropfyllningar tolkas oförmedlat som att människor avsett att deponera

symboliska mängder av humös jord, kolbitar, djurben, trasiga redskap och kruk-

skärvor för att skapa ett varaktigt minne av en händelse. Tolkningen tenderar således

att blanda samman det arkeologiskt manifesta med intentioner i det förflutna och

kopplar inte groparna och fynden till handlingar bortom det omedelbart skönjbara.

Redskap och andra föremål ses först och främst som symboliskt manipulerade och

vad man kan ha använt dem till, exempelvis för framställningen av materiella minnen

på platserna, diskuteras inte. I likhet med Garrow m.fl. (2006) menar jag att den

mening som kan uttydas ur föremålen i groparna snarare har haft med andra hand-

lingar än själva deponeringen i groparna att göra. Samtidigt var grävandet av gropar

i stor omfattning i sig en uppenbar nymodighet som måste ha berott på förändingar

i levnadsförhållanden och mentalitet.

Att fyllningen i groparna inom de respektive paren och koncentrationerna på

Almhov var tydligt strukturerad framgick av de analyser som gjordes i kapitel 5,

Att dela upp och dela in. Gropgrävandet för förvaring, matlagning och hantverk och

deponeringen av avfall från fester speglar normer för ordning och oordning och

därmed en ritualiserad praktik. Det är exempelvis möjligt att redskap som använ-

des för att bygga monument inte fick brukas till andra göromål och att de därför

deponerades tillsammans efter avslutat arbete. Det är också troligt att man avslutat

vistelserna med att fylla framför allt arbetsgroparna med avfall. Vi kan också erinra

om Tim Ingolds (1996) tolkning att man utifrån föreställningen om återväxt kan

ha ”matat” marken med avfall för att främja odling på platsen. Däremot förefaller

det mindre troligt att avsikten varit att manipulera beståndsdelar i gropfyllningarna

för att, med Thomas ord, ”skapa varaktiga minnen” i den form som de påträffas vid

arkeologiska undersökningar flera tusen år senare.

Skapandet av varaktiga minnen är emellertid ett tema som är av största relevans

när det gäller förståelsen av Almhov. Detta torde främst ha varit förlagt till det som

människor åt och drack, samtalade om och skapade på platsen. Föremålen från gro-

parnas fyllning är alltså centrala i sammanhanget, men inte först och främst som

symboliskt manipulerade artefakter utan som belägg för ”skapandet av varaktiga

minnen”. Det finns mycket som tyder på att sådana minnen utgjordes av gravar och

andra strukturer som byggdes av trä.

Träbearbetning är väl belagd från senmesolitisk tid och var således en del av kul-

turarvet i början av tidigneolitikum. Däremot vittnar röjningen av skog för odling

och bete, de slipade yxorna och den ökade förekomsten av framför allt borr, liksom

beläggen för träbyggda monument, om att trä kom att spela en allt större roll i

det dagliga livet under denna tid. Detta framgår också av fyndmaterial och an-

läggningar på Almhov, liksom av protein- och bruksspårsanalyserna av spån, avslag

och flintredskap från området. Vidare var trädarterna som kunnat beläggas från

Almhovområdet lämpade för träsnideri. Vid upprepade tillfällen i denna artikel har

jag framfört tolkningen att fasadernas trästolpar varit snidade trästoder. Detta är

ett rimligt antagande, men inte något som kan bevisas. Ytterligare argument för

tolkningen får därför sökas i etnografiska exempel och generella diskussioner kring

figurativa framställningar i tidiga jordbrukssamhällen.

I en översikt över människoframställningar från neolitikum i Europa har Chris

Scarre noterat det källkritiska problemet att framställningar i organiska material

i stort sett saknas och han menar att träfigurerna från Storbritannien – och här

kan man även lägga till de tidigare nämnda fynden från andra områden (tabell

16) – visar att de sannolikt har varit betydligt vanligare (Scarre 2007). När det

gäller kända människoframställningar i mer varaktiga material varierar de mycket

avseende förekomst, material och storlek och Scarre menar att det inte går att dra

några generella slutsatser rörande synsätt på människan under de äldsta delarna av

neolitikum. Som exempel nämns kontrasten mellan de små brända lerfigurerna från

bandkeramiskt område i Centraleuropa och de större figurativa menhirerna av sten

från södra och sydvästra Europa. Förutom de få arkeologiska fynden av träskulpturer

från Europa finns belägg för antropomorfa träskulpturer i ungefär naturlig storlek

från Egypten, daterade till cirka 2 600 f.Kr., och från Taklamakan i Kina, daterade

till cirka 2 000 f.Kr. (Renfrew 2007).

De få arkeologiska fynden av figurativt trä kan kontrasteras mot de rikliga etno-

grafiska exemplen på träsnider och träskulpturer från olika områden världen över.

Träsnideri är belagt både bland grupper som livnärt sig på jakt, fiske och insamling

och bland jordbrukade grupper. Bland de mer välkända figurativa träsniderierna kan

nämnas de från nordvästra Nordamerika (Deloria & Salisbury 2004). Traditionen

att tillverka träskulpturer och masker har också funnits i många områden på den

afrikanska kontinenten (Koloss 2002). Etnografiskt belagda träskulpturer är ofta

polykroma och de vanligaste färgerna är svart, vitt och jordfärger, dvs. gult, rött och

brunt (van der Sanden & Capelle 2001; Hurcombe 2007b).

Några av de i detta sammanhang mest intressanta exemplen på träskulpturer

och andra typer av konstruktioner är de som förekommer hos Konsofolket i Etio-

pien. En kort presentation av dessa och deras betydelse i samhället kan tjäna som

inspiration till tolkningen av Almhov och andra platser från neolitikum. Den hu-

vudsakliga källan till beskrivningen av Konsofolket är antropologen Christopher

R. Hallpikes bok The Konso of Ethiopia (utgiven 1972 och med en reviderad utgåva

2008). Då Hallpike gjorde sitt fältarbete hos Konso i mitten av 1960-talet levde de i

stadsliknande gemenskaper (towns), som var omgivna av försvarsmurar och som i ge-

nomsnitt hade 1 500 invånare. Mycket har förändras sedan dess, men i det följande

används ändå presens, i enlighet med beskrivningarna i boken. Konso tillverkar

träfigurer, waakas, vilka beskrivs som ”memorial statues to the dead”. Det rör sig om

människoframställningar, i stort sett i naturlig skala, som representerar en död man

som har dödat fiender i strid och kanske ett lejon eller en leopard (Hallpike 2008:50).

Statyerna står i grupper med mannen, hjälten, i centrum, flankerad av fruar och be-

segrade fiender. På huvudet har mansfigurerna falliska representationer tillverkade av

metall och snäckskal och ögonvitor och tänder är tillverkade av äggskal och benbitar.

Waakas är placerade längs med gränsen och ingången till de viktigaste så kallade

moora, dvs. avgränsade dansarenor och samlingsplatser. Gravarna, däremot, finns

ute på familjernas åkrar. Vid ingången till moora finns portaler byggda av två stolpar

med en överliggare och det finns också döda träd vid vilka männen fäster skallarna

av vilda djur som de dödat. Runt dessa finns ibland en ring av stenar eller stolpar.

Förutom waakas finns också resta stenar som är minnesmärken över avlidna krigares

mod och segrar i strid. Också dessa brukar placeras inom moora. Mooras och de intil-

liggande husen för männen är fokus för både rituella och sekulära aktiviteter, bland

annat brer man ut hudar och filtar för tork. Förutom på mooras kan waakas också

stå längs med de viktigaste vägarna in till städerna och vid ingången till städerna.

Waakas är relaterade till männens status och, förutom att hylla krigaregenskaper,

signalerar de även att mannen har uppnått rikedom. Framför waakas kan det finnas

små ansamlingar av stenar. Dessa anger antalet åkrar som mannen har ägt och de är

således också ett sätt att ange hans rikedom och status. Bland Konso associeras den

röda färgen med blod och kött och då waakas framför allt hyllar krigare täcks de av

rödockra eller den lokala röda jorden, som ibland blandats med blod i samband med

att statyerna tillverkas och man offrar en röd oxe eller getabock.

Även i andra kulturer kan resta stenar och trästoder avbilda eller representera

människor, till exempel på Madagaskar. Där associeras resta stenar och en del hårda

träslag med de döda, framför allt med manliga förfäder, och trämonument med de

levande. Detta har föranlett Parker Pearson och Ramilisolina att tolka Stonehenge

i termer av förfäderskult och trämonument som Durrington Walls och Woodhenge

som festplatser där man firat det levande och livets återväxt (Parker Pearson & Ra-

milisonina 1998).

Dessa exempel på konstruktioner, naturliga och tillverkade, på Madagaskar och i

Konsosamhället – portaler, arenor, döda träd för exponering av jaktbyten, trästoder,

resta stenar och cirklar av stenar eller stolpar – visar på den mångfald av installatio-

ner som kan finnas vid en och samma tidpunkt i ett samhälle. Så kan det också ha

varit i förhistoriska samhällen. Flera av strukturerna på Almhov kan således ha varit

samtida, även om deras förhållande till varandra så här i efterhand på en översikts-

plan inbjuder till diakrona tolkningar. En annan lärdom som kan dras av de etno-

grafiska exemplen är att vissa konstruktioner kan ha haft mycket specifika syften och

användningsområden medan andra, som till exempel arenorna hos Konso, mooras, kan ha använts för många olika ändamål. Flera konstruktioner torde dessutom ha

lämnat vaga eller inga spår. I ett arkeologiskt sammanhang kan de mest påtagliga

spåren istället vara de redskap som människor använt för att bearbeta, bygga och

reparera, eller rasera, konstruktioner av olika material. De begränsade undersök-

ningar som gjorts av hur olika redskap från Almhov har visat att matberedning

och hantverk som involverat flinta, ben, horn, växtfibrer och trä har förekommit.

Också fasadkonstruktionerna visar på bearbetningen av trä. Jag vill därför föreslå

att i början av tidigneolitikum har de mest manifesta och betydelsefulla konstruk-

tionerna på platsen varit trästoder som lämnat spår i form av tämligen oansenliga

stolphål och de viktigaste aktiviteterna har varit framställningen av dessa trästoder i

samband med förfäderskult.

Vad vi också kan se i det arkeologiska materialet från Almhov är att parvisa

uppdelningar och särskiljanden av fenomen förefaller att ha intensifierats under ti-

digneolitikum. Tecken på detta är, förutom fasadernas parvisa stolpar, de par- eller

gruppvis anlagda groparna, de ofta förekommande parvisa grav- och offergåvorna

och möjligen också att tält eller små hyddor byggts kring parvis placerade stolpar. Att

”två” har varit en symboliskt betydelsefull kategori förefaller troligt. Särskiljanden är

framför allt tydliga i å ena sidan associationen mellan oxiekeramiken och kronhjor-

ten och å andra sidan att svenstorpskeramiken nästan aldrig förekommer ihop med

ben av detta djur, men däremot ofta i rituellt präglade sammanhang. Kronhjorten

förekom också i rituella sammanhang, åtminstone under början av tidigneolitikum,

och kanske kan man här ana en spänning mellan två olika traditioner som sannolikt

skärpts med tiden, där ”oxiegrupps-kronhjortstraditionen” utmanats av ”svenstorps-

traditionen”. Den förra, ett kulturarv från senmesolitisk tid, innebar att kronhjorten

var central för gruppidentiteten, kanske som totem eller mytisk förfader. Den senare,

som kan ha utvecklats i opposition mot den förra, omfattade en mer varierad kera-

mik med skeuomorpha inslag (snörorneringen) och knöt an till mänskliga förfäder,

något som bland annat framgår av fynd av sådan keramik i tre av fasadstrukturerna

på Almhov. Det är i samband med dessa strukturer och särskiljanden som minnes-

praktiken på Almhov bör ses.

Avslutningsvis vill jag pröva ett scenario för Almhov som tar sin utgångspunkt i

ovanstående diskussion om minnespraktik och idén om uppfunna traditioner som

berördes inledningsvis i detta kapitel. Scenariot är ett försök att skriva om tidigneo-

litikum I på Almhov ur ett politiskt perspektiv. För att undvika att belasta språket

med alltför många reservationer och hänvisningar framställer jag scenariot som en

berättelse. Fröet till den står förhoppningsvis att finna i den föregående texten. En

annan fråga är om härkomstberättelser använts som politiskt verktyg under tidig-

neolitikum på det sätt som föreslås – och framför allt – om vi med det fragmenta-

riska arkeologiska material som vi har till förfogande ska våga oss på berättelser av

detta slag?

Platsen var bekant sedan länge för människor i närområdet för sina goda bestånd

av hassel när man började odla säd och träffas för de årliga festerna på den röjda

och solbelysta ytan. Lägerplatserna etablerades i en krets med fria ytor innanför

och man satte upp tält och grävde sina gropar intill de platser där man slagit läger

förra gången. När man vistades på platsen, troligen under sensommar till tidig höst,

skördade man hasselnötter och säd, slaktade djur, kom överens om avel, utväxlade

gåvor och gengåvor, jagade kronhjort och vildsvin, begav sig till kusten för att fiska,

lagade mat, åt och drack och visade upp sin skicklighet i bland annat träsnideri,

flintillhuggning, horn- och benhantverk, fjäderdekoration och korgflätning. Al-

lianser skapades, äktenskap ingicks, historier berättades, sånger sjöngs och danser

dansades.

Förhållandet till kronhjorten som gemensam mytisk förfader manifesterades i en

grav eller ett altare med snidade trästolpar som byggdes en bit ifrån lägerplatserna.

I bågskyttetävlingar hyllade man jakten, som numera förekom alltmer sällan. Efter

en tid byggdes långhög 1 som pendag till altaret till kronhjorten av en grupp som

gjorde anspråk på att stå i ett särskilt förhållande till den gemensamma förfadern.

En eller flera personer ur denna grupp lät sig begravas i långhögen och framhävde

på det sättet sin grupps status. De brukade också en speciell keramik och införde ett

förbud mot att tillaga och äta kronhjortskött. Med detta inleddes en process som

ledde från en gemensam mytisk härkomstberättelse till en som betonade vissa perso-

ner eller släkter, de som såg sig som särskilt närstående kronhjorten. Från och med nu

fanns det en mänskligt baserad genealogi som uttrycktes i de parvisa trästoderna i fa-

saderna som representerade både dessa individer och den av dem annekterade kron-

hjorten. Denna genealogi kom också till uttryck i det att de senare fasadstrukturerna

vändes mot kronhjortens fasad, samtidigt som de anslöt till långhög 1. Gruppen

som framhävt sig som särskilda agerade som ett slags ”prästerskap” eller förmedlare

mellan de andra människorna och den gemensamma förfadern.

Alla ställde emellertid inte upp på att hylla den nya mänskliga genealogin, utan

fortsatte att vidhålla sin direkta härkomst från kronhjorten. Så småningom, om-

kring 3 500 f.Kr., kom det till konflikt och gruppen som annekterat kronhjorten

tvingade den andra gruppen att underordna sig. För att markera detta raserade de de

andras vidmakthållna altare till kronhjorten och byggde dös 1 ovanpå – ett orubbligt

stenmonument. Det för den gemensamma härkomstberättelsen viktigaste monu-

mentet hade nu oskadliggjorts av den nya eliten. Också brunnen som brukades av

det konservativa ”kronhjortsfolket” fylldes igen med deras saker och hornet med de

borrade hålen, som dekorerat kronhjortsaltaret eller en fasad, slogs sönder och kasta-

des däri innan dös 2 byggdes ovanpå. Kronhjortskulten upphörde som ett resultat

av en politisk-ideologisk maktkamp.

Tack till Kristina Gidlöf för diskussioner om Almhov och till Claes Hadevik för in-

formation om keramiken från Almhov. Tack till Tobias Johansson för tillgängliggö-

randet av Intrasisprojekt med mera över undersökningarna i Almhovområdet. Tack

till Joakim Frejd för hjälp med framställningen av kartor. Tack till Anders Högberg

för information och hjälp med tolkningen av flintmaterial från Almhov och för re-

daktionellt arbete. Tack till Ola Magnell för information om djurarter och djurben.

Tack till Gert Persson för hjälp med fynd och till Tomas Lindell för fyndfoto. Tack

till Susan Hydén för diskussion om funktion och andra knepiga begrepp. Tack till

Stig Welinder och Lars Larsson för kreativa diskussioner om Almhov och allt möjligt

annat, samt tack till Stig för synpunkter på manus. Thanks to Alasdair Whittle who

informed me about the important pit-sites in Great Britain.