33

Under 2000-talet har en serie mycket spännande arkeologiska fynd påträffats längs Göta älvs och Grönåns dalgångar, fynd som saknar sin motsvarighet i väst-svensk arkeologihistoria. Det handlar dels om arkeologiska utgrävningar i samband med E45:an och dels om framgångsrika amatörarkeologers arbete, vilkas enträg-na sökande med metalldetektor har gett mycket spännande resultat. Samarbeten med amatörarkeologer som använder me-talldetektorer har tidigare visat sig vara ett mycket framgångsrikt koncept. Det visas av undersökningarna kring Offer-plats Finnestorp i Västergötland men ock-så genom de otaliga nyfynd som gjorts i Danmark med hjälp av amatörarkeolog-er. I Danmark har amatörarkeologernas fynd resulterat i att perioderna folkvand-ringstid och vendeltid har fått skrivas om. Tyvärr ges inte samma möjligheter här i Sverige, men här presenteras två fram-gångsrika exempel på vad ett sådant ar-bete kan resultera i.

Denna artikel kommer att behandla re-sultaten från utgrävningarna vid Grönån med ett unikt trämaterial från romersk järnålder och ända fram till tidig vendel-

tid. Dessutom presenteras de preliminära resultaten från undersökningarna kring Grönköp, Köpingen vid Torpa och brak-teatfynden från Trollhättan.

”I svenska förhistoriska fynd äro så få träföremål bevarade, att man ställs in-för helt nya problem praktiskt taget var gång ett antal träföremål träffas, som här i Käringsjön” skrev arkeologen Holger Arbman i boken ”Käringsjön. Studier i halländsk järnålder” från 1945.

Grönån – en utgrävning med fantastiska fynd av trä Fyndplatsen vid Grönån är belägen norr om Göteborg och vi får färdas upp längs älven för att nå området. Grävningsplat-sen ligger mellan Älvängen och Lödöse. Undersökningen genomfördes 2008 i sam-band med att Vägverket planerade för en ny sträckning av väg E45 mellan Älväng-en och Trollhättan. Den forna åbädden invid dagens Grönå utgör en unik plats där träföremål från romersk järnålder, folkvandringstid och äldsta vendeltid har bevarats i upp till 2000 år. De utgör ena-stående föremål ur ett arkeologiskt per-spektiv, men i sitt tidssammanhang är de

Från Samarkand till Göta älv – aktuella arkeologiska nedslag från romersk järn-ålder till tidig vikingatid

Bengt Nordqvist Arkeolog vid Statens historiska museer UV Väst

34

vardagsföremål. Detta är föremål som nor-malt aldrig bevarats fram till våra dagar.

Vid Grönån saknas de stora praktföre-målen av trä, som exempelvis påträffats vid Käringsjön i Halland. Där grävde man fram ett lock med inristade ornament med spår kvar av bemålning. Något liknande hittades inte vid Grönån. Men här i åbäd-den fanns desto större variation av träfö-remål och dessa vidgar bilden av detta järnålderssamhälle ytterligare, så att vår kunskapsbas ökas kring redskap men även kring olika färdmedel som båtar och skepp liksom vagnar och kärror. Här finns spant, årtullar, åror, bordplank, trä-hjul m.m. Till detta kommer båtlänningen med dess rännor och spår efter dåtida skepp. Här finns även vardagliga hus-

Utsikt över Skepplandadalen från ”täljstensberget” intill nya E45-an vid Kattleberg. Grönån syns som ett streck mitt i dalen med lite träd och buskar intill. Dalgången utgjordes under forn-tiden av en havsvik och här kunde man få användning för sådana åror, som påträffades vid ut-grävningen 2008. Åran på bilden nedan är ett halvfabrikat.

Pelle

Dal

berg

UV

Väs

t

35

hållsredskap som använts inom gårds-miljön – korg, svepkärl, träskålar, stege, bärok m.fl. föremål. Här kommer ett myck-et snävt urval att redovisas.

Under grävningens gång kunde vi kon-statera att allt trämaterial som påträffades längs åbädden var i någon form bearbetat. Ett genomgående drag i bearbetnings- fasen var att grenarna först avlägsnades från stammen, som sedan klövs i radiala långsträckta stycken. Därefter bearbeta-des olika delar vidare, exempelvis till planka, årtull, block, spant etc. En annan stor grupp av föremål som påträffades var redskap som hade gått ur bruk. De var ut-slitna eller hade gått sönder. Här skall någ-ra sådana exempel redovisas.

Först kan vi konstatera att trähjulsde-len som hittades i samband med utgräv-

ningen vid Grönån är ett halvt årtusende äldre än tidigare hjulfynd i Sverige. Det äldsta som tidigare var känt är fragmentet från Skirnäs i Småland. Denna småländ-ska hjuldel är C14-daterad till vendeltid, medan den från Grönån är daterad till äldre delen av romersk järnålder (80–240 e.Kr.). Vi är då tillbaka till en tid då det romerska riket dominerade den europeis-ka kontinenten. När vagnen med vårt trä-hjul rullade runt i Skepplandadalgången hade Jesus nyligen dött.

Det som fanns kvar av trähjulet var ett segment av den yttre kransen. Denna del benämns ”löt”. Löten består av en hjul-kransdel med tillhörande ekrar. Det fanns även bevarat en dymling för infästning i de omgivande löt-segmenten. Ekrarna är

Artikelförfattaren pekar här på en så kallad löt, en del av ett vagnshjul av trä. Nedan en enkel form av stege.

UV

Väs

t

UV

Väs

t

36

lätt facetterade och de har tillverkats av det sega och tåliga träslaget en. Vår löt har sannolikt bytts ut för att denna del av hjulet var utsliten.

Om några föremål skall väljas ut bland de som hör samman med båtar så är det årorna, alltifrån halvfabrikat till itubrutna åror. Ett exempel på en välbevarad detalj är det årblad som uppenbarligen brutits itu i samband med rodd i ån. Vid rodden har bladet trängt ner i åbäddens lerlager och brutits loss från åran. Vid framgräv-ningen av årbladet framgick att det var centimetertunt. Denna åra är mer smäck-ert utformad än dagens.

Ett av de fascinerande fynden var den enkelt tillverkade stegen. Ur en trädstam har man huggit ut trappsteg. Efter att ste-gen slitits ut har man kastat den i ån.

Ett föremål vars funktion var oklar när rapporten skrevs var ett tallriksformat trä-stycke. På dess ena sida fanns en liten grop. I efterhand bekräftades vår miss-tanke att den härrör från tillverkning av rep. För att tillverka ett rep behövs två trissor, en med en grop och en med tre

gropar. I trissan med en grop fästs den ”färdiga repändan”. I trissan med tre gro-par fästs tre tunnare rep. När den sist-nämnda trissan snurras runt tvinnas de tre repen till ett tjockt rep. Ursprungligen har det i de små groparna funnits järnkrokar som repen fästs i.

Avslutningsvis kan nämnas det stora svepkärlet som också är ensamt i sitt slag. Föremålet kan liknas vid en stor ”trä-bricka” som man kan bära fram ät- och drickbart på. Brickans botten är ovalt for-mad och millimetertunn. Brickans kant är också millimetertunn. Denna kant har sytts fast mot bottenplattan med hjälp av en söm av tunna rötter. Föremålet är myck-et smäckert utformat och är liksom de öv-riga redskapen mycket skickligt utformat och tyder på hög hantverksskicklighet.

Ny tolkning av gamla och nya brakteatfynd vid TrollhättanDet är inte varje dag som någon hittar guldmedaljonger – på arkeologspråk brak-teat som betyder tunt bleck. En sådan lycklig person var Torbjörn Ellinge som 2009 hittade inte en utan två stycken guldmedaljonger i Trollhättan. En av dem hade runinskrift, vilket är mycket ovan-ligt. Platsen har i sedvanlig ordning efter-undersökts och avrapporterats av Lödöse museum.

Frågan är – vad vet vi om dessa me-daljonger – och speciellt kring de som är påträffade i denna del av västra Sverige?

Generellt kan nämnas att brakteater är germanska kopior av dåtida romerska guldmedaljonger. Dessa romerska förla-gor har ett motiv som avbildar själva kej-saren. I denna trakt, kring den sydvästra

Trätrissa använd vid reptillverkning.

UV

Väs

t

37

delen av Vänern, finns ytterligare ett antal fynd av dessa medaljonger. De bildar så att säga en egen grupp som alla har ett gemensamt motiv. Exempelvis kan en av dessa ”Väner”-medaljonger, från Viglun-da, kopplas samman med en medaljong från Vindingland i sydvästra Norge.

Denna samling har likartade motiv och att de bildar en grupp har tolkats som ett exempel på ”arkeologiska belägg” för ett dåtida maktcentrum. Utifrån ett sådant synsätt skulle det ha funnits ett regionalt maktcentrum i denna nordvästra del av Västergötland under folkvandringstid, ett maktcentrum som skulle ha haft en kopp-ling till sydvästra Norge.

Låt oss titta närmare på fyndplatsen! Den ligger alldeles invid Göta älv, spek-takulärt belägen direkt nedanför Trollhät-tefallen, kanske en av de mest magiska platser man kan finna här i Västsverige. Alldeles invid dånar Göta älvs vatten när det strömmar nerför klipporna vid fallen. Själva fyndområdet är kraftigt omdanat

eftersom Trollhätte kanal går igenom om-rådet. Men lite vet vi från ett tidigare fynd som gjordes i samma område på 1800-ta-let i samband med att kanalen grävdes. Då påträffades också ett flertal guldföre-mål här vid älven. Enligt uppgift från upphittaren påträffades dessa föremål i en våtmark invid älven och direkt nedanför fallen. Just här rinner älven förbi i ett ma-jestätiskt lugn. I Sverige påträffas van-ligtvis dessa medaljonger i våtmarker och flera ytterligare guldmedaljoner har på-träffats i trakten kring Trollhättan. Märk-ligt nog gjordes dessa fynd samma år som de vid Trollhättefallen. Min tolkning är att dessa båda fyndtillfällen har en ge-mensam historia.

Bakgrunden är följande: Under år 1844 inlämnas två olika guldfynd till Historis-ka museet i Stockholm. Båda hade gjorts i Trollhättetrakten. Det ena utgörs av hol-kar och små ringar av guld. Detta fynd har en exakt fynduppgift. Föremålen är funna vid byggandet av 1844 års sluss som är belägen mellan Ekeblads sluss och Göta älv. Det andra fyndet utgörs av

En av de två brakteater som påträffades 2009 nedanför Trollhättefallen.

Holkar och små ringar av guld funna vid byg-gandet av 1844 års sluss.

Ulf

Bru

xe

Mat

s Hel

lgre

n

38

två brakteater, varav en har runinskrift. Men de båda sistnämnda har endast en vag fynduppgift – ”Funna i närheten av Trollhättan”. De köps upp av en riksdags-man som senare löser in dem hos Statens historiska museum. Men här slutar inte historien. Jag har en hypotes kring dessa guldfynd. Så låt oss ta en närmare titt på dessa spännande föremål!

Min grundhypotes är att guldholkarna är delar till ett halssmycke liknande ett som tidigare har påträffats på fyndplatsen Sorte muld på Bornholm i Danmark. Det-ta ”halsband” är tillverkat av holkar som varvats med brakteater. I min tolkning har smycket från Trollhätte kanal varit utfor-mat på ett likartat vis. Enda skillnaden är att det danska halssmycket också haft guldspiraler i ändarna. Smycken med en-bart holkar har jag ej sett i litteraturen. De

som förekommer har kombinationen hol-kar och brakteater.

Min tolkning på fortsättningen av den-na historia är att det var samma arbetare som hittade såväl brakteater som guldhol-kar vid samma tillfälle. Men de hade en strategi för att få ut så mycket pengar som möjligt. Min tolkning är att de enkla fyn-den sålde de tre arbetarna direkt till sta-ten, medan de båda brakteaterna såldes till en privatperson, i detta fall riksdagsman Dahlööf. Jag tror dock att han i sin tur direkt sålde föremålen vidare till staten.

Det som stärker min tolkning är att ny-fyndet av brakteaterna 2009 gjordes invid 1844 års sluss. Det vill säga i samma om-råde som guldholkarna och ringarna på-träffades år 1844. Nu dyker det alltså upp två brakteater, som bevisligen har påträf-fats här vid slussen. Gemensamt är också

De två brakteater som påträffades i Trollhättetrakten 1844, varav en med runinskrift.

Ulf

Bru

xe

39

att ett av nyfynden liksom en av braktea-terna som påträffade 1844 har runinskrift.

Så något kort om runorna från nyfyn-det. De är spegelvända och skall läsas från höger till vänster. Men vad står det skrivet? Detta är den första tolkningsbara brakteattext, där det står Jag erilen heter Märtjuv, jag skrev en kraftgivande for-mel. Bara dessa slutsatser kring texten får spännande vetenskapliga följdverkning-ar. Här stöter vi återigen på den mytom-spunna titeln eril, ett begrepp som anspe-lar såväl på ordet jarl liksom stambegrep-pet heruler. Ytterligare en aspekt av denna titel är att den kan tolkas som Odens ställ-företrädare. Här har vi en serie infalls-vinklar som är centrala för oss som fors-kar kring folkvandringstid. Men dessa ”forskningstrådar” kommer inte beröras närmare här.

Avslutningsvis vill jag bara påpeka att det är värt att notera att upphängnings-hylsan för den tidigare funna brakteaten med runinskrift är identisk med hylsorna som fanns ihop med halssmycket från Sorte muld.

Vikingatida handelsplatser längs Göta älvDen sydligaste av åarna som rinner ut i Göta älv är Grönån och den nordligaste är Slumpån. De har det gemensamt att strax invid dessa åar finns spännande ortnamn som indikerar handel. I söder finns Grön-köp invid Grönån i Skepplanda och i norr ligger Köpingen intill Torpa nära Slump-ån, mellan Lilla Edet och Trollhättan.

Under många år i slutet av 1990-talet utförde jag längs Grönån omfattande un-dersökningar med hjälp av metalldetek-

tor. Men det gav inget resultat. Det gick inte att identifiera några lämningar som skulle kunna indikera handelsplats. Först under senare år har området sökts av på nytt. Nu gav det plötsligt resultat. Ett fler-tal vikter har påträffats, men än så länge inte några mynt. Det går inte i nuläget att koppla de åtta vikterna från Grönköp di-rekt till en vikingatida handelsplats. Det behövs fler indikationer än dessa fynd.

Även längre norrut vid Göta älv, strax norr om säteriet Torpa vid Slumpån, kan ett intressant ortnamn noteras. Platsen be-nämns Köpingen. Jag besökte själv plat-sen i samband med de arkeologiska ut-grävningarna längs E45, men jag hade inget tillstånd att undersöka platsen med metallsökare. Det hade däremot Frank Leverin och hans idoga sökningar med

Karta från 1686 med Torpa och Köping mar-kerade intill älven.

40

metalldetektor gav mycket fantasieggan-de resultat.

Som nämnts ovan är platsen strate-giskt placerad vid Göta älv. Strax söder om platsen rinner Slumpån ut i älven. Slumpån i sin tur rinner upp i nordvästra delen av Västergötland. Ån passerar där förbi Norra Björke, där de kända guldfyn-den från Vittene har påträffats. Slumpån kan sägas binda samman den nordvästra delen av Västergötland med handelsplat-sen vid Torpa.

Genom Leverins metodiska arbete med metalldetektorn har minst 10 vikter på-träffats vid Köpingen. De är svåra att da-tera men de har stora likheter med vikter

från den sydnorska handelsplatsen Kau-pang som är från vikingatid.

Från Samarkand till Göta älvdalenBland fynden från Köpingen finns andra metallföremål som kan ge mer informa-tion. Det är de åtta silvermynten som Le-verin har funnit med hjälp av detektorn. Alla mynten är fragmentariska. De har klippts itu i hälfter och fjärdedelar, vilket beror på att mynten hade ett viktvärde i silver och behandlades därefter när de vägdes upp i vågen.

Myntens präglingsort är mycket spän-nande. Alla identifierbara är präglade in-

Föremål funna med hjälp av metalldetektor vid Köpingen. Överst en rad med viktlod och där-under sönderklippta arabiska silvermynt. Till vänster under mynten är två silverbarrar. Längst ner troligen enklare viktlod.

Fran

k Le

verin

41

om den dåtida arabiska världen. Date-ringen av mynten är också intressant. De flesta är från andra hälften av 700-talet, två är från första hälften av 800-talet och ett från senare hälften av 800-talet. Det är svårt att avgöra hur länge mynten har cirkulerat. Man kan tänka sig olika tolk-ningar. En är att mynten snabbt har kom-mit upp till Norden och Köpingen, och då återspeglar de att Köpingen har haft en långsträckt nyttjandeperiod. Alterna-tivt har mynten en normal ålderssprid-ning. Det vill säga att det är normalt att mynten cirkulerar långsamt och att de i viss mån ackumuleras. I ett sådant fall säger mynten inget om nyttjandeperiod utan endast att det yngsta datumet repre-senterar ett äldsta datum av handelsplat-sen. Sannolikt är det en blandning av dessa båda tolkningar. Utifrån en sådan tolkning finns en tonvikt till andra halvan av 700-talet men att det även finns en nyttjandeperiod som sträcker sig fram till andra halvan av 800-talet. Vid Leverins sökningar påträffades även två silverbar-rar. De har med högsta sannolikhet till-verkats av nedsmälta silvermynt.

Lödöse museum har sedan varit på platsen och utfört en arkeologisk mindre efterundersökning med hjälp av en gräv-maskin. Denna utgrävning gav en ny di-mension av platsen. Framför allt var det den rika förekomsten av långa ovala grop-hus. I de grävda schakten påträffades 12 stycken grophus, vilket är ett mycket högt antal för att vara från en utgrävning i Västsverige. Mig veterligen är detta det största antal som påträffats i denna region och då talar vi ändå om en enklare schakt-grävning. En omfattande utgrävning skul-

le sannolikt öka antalet grophus med upp till 10 gånger. Om dessa grophus utnytt-jats samtidigt har det varit frågan om han-del av stor omfattning. Grophusen har stora mått utifrån ett västsvenskt perspek-tiv. De varierar mellan 4 x 11 meter och 5 x 12 meter. Det är lätt att få tankarna till kyrkbyarna i Norrland. Kanske har dessa grophuslämningar använts på samma vis, det vill säga familjevis och endast period-vis under året.

Ett ben i ett av grophusen har C14-da-terats till 660–780 e.Kr. Det innebär att åtminstone ett visst antal av dessa hus-lämningar är samtida med de äldsta myn-ten, vilket stärker tanken att Köpingen har haft en långsträckt nyttjandeperiod.

Sammanfattningsvis kan betonas att Köpingen i Torpa utgör den enda han-delsplatsen från vikingatid som påträffats i Västsverige. Den kontaktyta som myn-ten indikerar är svindlande, exempelvis Nordafrika och Samarkand. Den sist-nämnda är en stad som är belägen i da-gens Uzbekistan.

Det finns även indikationer på att det funnits flera handelsplatser under vikinga-tiden vid älven och dess mynningsområ-de. Brännöarna med Köpstadsö nämns i sagorna och nu finns indikationer på köpingar både vid Trollhättan och vid Skepplanda. Det är dessa köpingar som ersätts av Lödöse i slutet av 900-talet eller under 1000-talet och något senare även av Kungahälla.

Ett speciellt tack till metalldetektorgrup-pen bestående av Frank Leverin, Svante Tibell, Kenth Lärk och Martin Skoglund.