55

Att vAndrA mellAn heligA hällAr

RogeR Wikell

Det är lätt att bli bergtagen av hällristningar. Livliga scener och gåtfulla figurer fascine-rar, och så är de i regel mycket vackra. Inte blir det sämre av att hällristningar ofta ligger

naturskönt. Det gäller både så kallade sydskandinaviska jordbruksristningar eller nordskandinaviska jaktristning-ar. I det följande ska vi fördjupa oss i de ristningar som tillhör den förstnämnda gruppen. Så gott som alltid finner man dessa i ett uppodlat kulturlandskap som har präglats

56

av jordbruk och boskapsskötsel sedan länge – ända sedan bronsåldern eller äldsta järnålder då de höggs in i berget. Under de senaste årtiondena har dock det moderna sam-hällets rationella jordbruk inneburit att stora delar av kul-turlandskapet vuxit igen. Men som vi ska se går det fort-farande att uppleva något av det hävdade landskap som dessa ristningar en gång varit hårt knutna till. Och det har funnits många platser med hällristningar. Många fler än vad man först kan ana.

Författaren av dessa rader har i drygt tre årtionden äg-nat sig åt att inventera hällristningar. Eftersom jag hela tiden har bott söder om Stockholm, har den mesta inven-teringen också pågått här och i angränsade delar av östra Svealand. Inventeringen har skett från och till på fritiden, och det kan gå långa stunder då man inte ägnar sig åt häll-ristningar över huvudtaget, för att åter andra perioder ar-beta mycket intensivt. Det följande är en personlig betrak-telse utifrån mina erfarenheter i fält och från böckernas värld. Mitt intresse för hällristningar väcktes redan när jag var i 10-12 års åldern. Då besöktes kända platser som Enköping, Norrköping och Bohuslän på familjens som-marledighet. I tonåren fördjupades intresset för arkeologi, och när jag var 17 år gammal deltog jag på en arkeologisk utgrävning. Omedelbart intill utgrävningen hade skålgro-par upptäckts. Fyndet var startpunkten på ett livslångt le-tande efter skålgropar – ty frågan jag ställde mig där på hällarna vid Lunda kyrka i Uppland var: finns det skålgro-par här så borde man kunna hitta skålgropar även hemma i Haninge i Södermanland.

Mycket riktigt. Våren 1982 fann jag ett tiotal oregistre-rade lokaler med skålgropar och tämligen snart fick jag

57

kontakt med Sven-Gunnar Broström och Kenneth Ih-

restam, - två hängivna amatörarkeologer som konsekvent

och systematiskt inventerat hällristningar. Det har varit

ett långt och givande samarbete, vilket för min egen del

har resulterat i några uppsatser på universitetet (arkeologi

och religionshistoria), och tillsammans har vi under sena-

re år skrivit flera artiklar. Projektet har arbetsnamn «Sö-

dermanlands hällristningar» och syftet är att publicera en

bok. För att göra en lång historia kort: vi har ökat antalet

kända figurristningar från 3 stycken till drygt 100. Anta-

let ytor med skålgropar har ökat från 40 till 2300 lokaler.

Antalet kända enskilda skålgropar är i skrivande stund

58

över 23 000. Siffrorna gäller landskapet Södermanland. Vi har även varit aktiva i andra delar av Sverige, och det ska här också framhållas att Broström och Ihrestam har gjort det mesta av jobbet och resultatet är imponerande: I skrivande stund har vi hittat 25 % av alla kända ytor med hällristningar i Sverige! Det mesta är förstås platser med skålgropar. På senare år har Broström och Ihrestam också blivit utnämnda till hedersdoktorer vid Umeå respektive Kalmar universitet för sina forskningsinsatser.

Resultaten imponerar, men det är inget unikt för Söder-manland eller Sverige. Det ser likadant ut i de flesta om-råden med sydskandinaviska hällristningar i Norge och Danmark. Redan under 1800-talets senare hälft var man den stora mängden ristningar på spåren och ett citat från Oluf Rygh (1833-1899) får illustrera detta:

«Først i de allersidste Aar har man faaet Vished for, at Helleristninger i Virkeligheden forekomme endog i meget stort Antal i en enkelt Del af Norge, det sydlige af Smaa-lenenes Amt. Fortjenesten for denne vigtige Opdagelse tilkommer saagodtsom udelukkende en enkelt Mand, Adjunkt ved Fredrikshalds Skole, M. Arnesen, som efter først at have fundet Sporet har forfulgt det med en sjelden Udholdenhed og i flere Aar har ofret det meste af sin Fri-tid paa disse ingenlunde lette Undersøgelser. Man kom-mer derved ikke langt blot at spørge sig for hos Egnens Beboere; Almuen synes ikke at lægge synderligt Mærke til dette Slags Oldtidslevninger»1

Det görs nyfynd hela tiden. Vi har ställt oss frågan: Hur många skålgropar finns det i östra Svealand? Vi ska kon-centrera oss på de tre landskapen kring Mälaren. I Ken-neth Ihrestams databas var vid nyår 2014 följande siffror

59

registrerade. Antalet enskilda skålgropar för Söderman-land var 23 285 stycken, för Västmanland 28 324 och för Uppland 42 826. Sammanlagt är 94 435 enskilda skålgro-par kända. Antalet ytor eller lokaler för samma landskap var 2301, 2025 och 3255 vilket ger summan 7581. Till det har vi många platser med skålgropar som vi ännu inte har hunnit registrera.

Hur stort område av Svealand har vi inventerat? Upp-skattningsvis omkring 10 % vid en grov jämförelse av Södertörns storlek med övriga Mälardalen. Om vi gör en hypotetisk överslagsräkning så kan vi multiplicera antalet kända lokaler och skålgropar med 10. Vi får då de smått fantastiska siffrorna 75 810 platser med skålgropar som skulle innehålla 940 435 enskilda gropar. För enkelhetens skull kan vi avrunda uppåt och säga att det sannolikt finns omkring 100 000 ytor med 1 000 000 (en miljon) skålgro-par.

Det stora antalet manar självklart till eftertanke. En miljon skålgropar är en intellektuell och känslomässig utmaning. Hur ska man förstå dem? Vad har den forntida människan hållit på med? Ingen förnuftig människa idag skulle komma på tanken att knacka hål i berget, men som vi ska se kan tron försätta berg. Vad vi möter är nämligen en religiös handling som har delats av många människor under forntiden inte bara i östra Svealand, utan även i övriga Sverige och situationen är likartad i stora delar av Norden. Skålgropar har uppenbart varit mycket viktiga. Vi bor i «Skålgropsland» och de mer än 250 000 skålgropar som i skrivande stund är kända enbart i Sverige är bara toppen av isberget. Hur många finns det då egentligen i hela Skandinavien? Även i Finland och Estland finns skål-

60

61

gropar. Vi ser något som måste ha varit livsviktigt för den forntida människan.

I en noggrann och systematisk inventeringssituation – då man besiktigar samtliga stenar och bergytor inom ett begränsat område – kommer det snart att visa sig att skålgropsförekomsterna bildar mönster. Det gäller såväl antalet gropar på lokalerna, vart på hällen/stenen de är placerade och deras läge i landskapet med mera. Skålgro-par följer en kulturell kod, och denna lär man sig som in-venterare att knäcka. Man lär sig i viss mån att «tänka på samma sätt» som de som tillverkade och använde gropar-na gjorde. Man kan då gå i fotspåren på dem som en gång brukade dem. Man kan vandra rakt in i Skålgropsland. Det är därför vi har hittat så många skålgropar. Det faktum att det finns snart sagt astronomiska summor av dem är ingen garanti för att finna dem – du måste veta vart man ska leta. Något som Oluf Rygh redan konstaterade i citatet ovan från år 1874: «Almuen synes ikke at lægge synderligt Mærke til dette Slags Oldtidslevninger.»

Det ska först sägas att vi har letat på andra platser än dem som strax ska beskrivas. Vi har utmanat vår egen bild av vart vi regelbundet hittar dem. Men vi har aldrig funnit några skålgropar i storskogen trots att det där finns obe-gränsat med berg och stenar. Likadant ute i skärgården där mängden lämpliga berg och stenar är mycket stort. Skålgropar återfinns i ett utpräglat jordbrukslandskap. I det öppna kulturlandskapet med åker, äng och hagmark ligger skålgropar oftast på den högsta punkten av en häll eller en sten. I vissa områden kan groparna enbart ha gjorts på hällar medan andra områden domineras av sto-ra stenar. Trots att lämpliga hällar och stenblock finns i

62

en omedelbar närhet. Sådana dialektala skillnader synes bäst förklaras med att vi ser hur den lokala bofasta befolk-ningen i forntiden har gestaltat skålgropstraditionen. Ofta ligger skålgropar på de hällar som ligger lägst i terrängen, ofta så nära man kan komma nuvarande åkermark. Gärna på uppstickande hällar ute i åkermarken. Läsaren hänvi-sas till KultOrg och artikeln Bergkunst i åkeren av Marius Rindal2. Men ett stort antal lokaler ligger också på något upphöjda partier i landskapet. Man måste därför invente-ra överallt egentligen. Sedan finns det gropar som är klart knutna till anläggningar som gravar och skärvstenshögar, det finns till och med skålgropar inknackade på malste-nar och medeltida kyrkogårdsmurar, men då har vi avgjort lämnat terrängen och landskapet för länge sedan. I det föl-jande lämnar vi dem åt sidan. Lokalerna som är knutna till anläggningar är tämligen få jämfört med dem som har en relation till själva landskapet.

Skålgropar är i regel omkring 5 cm breda och omkring 1 till 2 cm djupa. Det finns både större och mindre från bara en antydan till skålgrop på knappt en cm till de rik-tigt stora med ett tvärmått på 30 cm. Tvärtemot vad man skulle kunna tro så är det inte svårt att knacka en ordinär skålgrop på 5x1 cm. Det gör man på några timmar, något författaren själv har prövat vid ett arkeologiskt experi-ment. Vidare finns det ett stort antal lokaler med få gropar, låt säga 1-10 stycken, medans lokaler med många gropar är relativt få. De med många skålgropar behöver inte om-fatta mer än 20-30 stycken när alla de andra i en dalgång blott har mindre än 10, ofta färre än 5 skålgropar. Då och då påträffas lokaler som har mer än 50 gropar och de med ett tresiffrigt antal är tämligen sällsynta jämfört med den

63

64

stora massan smålokaler. Uppenbart finns det ett system, med variationer, bestående av många lokaler med få skål-gropar kring en lokal med många skålgropar.

I östra Mellansverige är det mycket tydligt att rika skål-gropsmiljöer är intimt knutna till landskap med många fornlämningar från bronsålder och i viss mån äldsta järnål-der. Det stora flertalet skålgropslokaler torde därför med stor säkerhet kunna dateras till bronsålder. Särskilt när skålgropar är mycket sällsynta på nivåer under nämnda periods strandnivå, trots att likvärdig miljö även finns på lägre nivåer. Särskilt talrika är bronsålderns bosättningar i direkt anslutning till den vikande strandlinjen – de frodi-ga strandängarna – i östra Svealand. Hällristningar ligger ofta, men långt från alltid vid den dåtida stranden. Sprid-ningen av skålgropar fortsätter inåt land med flera hund-ra meter, och i det flacka landskapet åtskilliga kilometer bakom strandlinjen – blott det finns god jordbruksmark. Vilket faktiskt blir flera mil i gynnsamma fall.

I östra Svealand finns det gott om berghällar och stenar. Det råder ingen brist på lämpligt material att knacka skål-gropar. Trots detta har man inte knackat in gropar över-allt enbart för att det finns goda ämnen i omgivningen. Som nämndes ovan är det inte svårt att göra en medelstor skålgrop. Tvärtom överraskande lätt. Med den kunskapen blir det förvånande att det inte finns fler skålgropar. Vissa forskare har menat att det är själva ljudet av en knacksten mot berg som har varit den viktiga ritualen. Andra har me-nat att stendammet varit det primära. Men som vi av ar-keologiska experiment förstår så håller inte dessa teorier. Angående knackljudet så försvinner det samma dag som gropen knackades klart – och om ljudet var det viktigas-

65

te så vore skålgropstraditionen över på ganska så kort tid. Vill man ha «heligt stendamm» vore det enklare att krossa grus och småsten. Även många andra tolkningar som man kan se i den omfattande litteraturen framstår som skriv-bordsprodukter. Enligt författaren av dessa rader torde syftet att knacka på ett och samma ställe vara att få till en skålformad fördjupning. Hur dessa har använts ger sen-tida folklivsskildringar klart besked om. I detta nummer finner läsaren ett nytryck av Mats Åmarks artikel När de sista älvkvarnarna smordes från 1956. Åmark berättar hur han kom i kontakt med en levande skålgropstradition un-der 1900-talets första hälft.

Skålgroparna var, enligt Åmark, ett medel att utföra vis-sa ritualer som gick ut på att smörja groparna med smör och ister, samt att offra småmynt och knappnålar. Ritua-len utfördes på torsdagskvällar och då framsades särskil-da «trollramsor». Alltsammans utfördes av kvinnor under stort hemlighetsmakeri. Skålgropar är således gjorda för att användas om och om igen. Jag brukar därför likna dem vid adventsljusstakar. Man tänder ljus i dem inför jul. Det viktiga är inte att göra en ny adventsljusstake varje jul utan att tända ett nytt ljus. Sällan har man två adventsljusstakar framme på samma plats, men man kan ha en i varje rum i sitt hem. Det kan också stå en extra adventsljusstake i fönstret. Likadant med skålgropar. De användes om och om igen på bestämda platser, och förmodligen på ett så-dant sätt som Mats Åmark beskriver.

När man inventerar i en dalgång upptäcker man snart att skålgroparna fördelar sig med tämligen jämnt mellanrum. Här och var ligger de tätt med blott ett par steg emellan lokalerna, medan i de flesta fall skiljer det åtskilliga tiotals

66

meter, oftast mer än hundra meter mellan skålgropshäl-larna. Detta trots att det finns goda ytor att knacka in skål-gropar på mellan förekomsterna. Tydligen har behovet av gropar varit tillräckligt. Det behövs inte fler. Om så vore fallet hade den forntida människan lätt kunnat knacka in några fler på de tomma hällarna. Som inventerare får man intrycket av att hela landskapet är inmutat av skålgropslo-kaler på strategiska platser. Uppenbart är vissa platser mer viktiga än andra. På dessa hällar och stenar valde man att knacka in skålgropar.

Religionsteoretikern Mircea Eliade menar i sin bok He-ligt och profant (1968) att den religiösa människan skapar platser för det Heliga. En helig geografi är inte plan och neutral som en papperskarta utan har utvalda punkter där möten med det Heliga kan ske. Tillverkandet av skålgropar i ett jordbrukslandskap är just ett sådant skapande av he-liga platser. Den vida spridningen i terrängen gör att man kan tala om ett helgade av själva landskapet, något som be-skrivs av Dag Strömbäck i en intressant artikel från 1928, Att helga land – studier i Landnáma och det äldsta rituella besittningstagandet. Under Landnamstiden på Island hel-gas landet med rundridning med eld och offernedläggels-er av silver och annat på utvalda platser. Platserna med skålgropar måste också vara utvalda, eftersom de flesta berghällar och stenar runt om är tomma. Genom att an-vända platserna om och om igen förstärks och förnyas de-ras helighet. Det är förmodligen därför man tillverkar dem i berg och sten – eviga material, som kan återanvändas om och om igen. Annars kunde man lika bra använda krukor eller göra hål i träbitar eller något annat i förgängligt ma-

67

terial, som sedan placerades i landskapet. Genom berg och

sten blir det rituella landskapet permanent.

Särskilt intressant blir då de platser som har många skål-

gropar, låt säga över 100 skålgropar. Man ska då ha i min-

net att de ordinära lokalerna ofta har färre än 10 gropar

som vi nyligen har sett. Det är inte ovanligt att den stora

hällen har fler skålgropar än de övriga lokalerna i samma

område har tillsammans. Huvudhällarna eller stenblocken

är ofta iögonfallande i sitt landskap. De syns bra, och man

har även bra utsikt från dem. De är miljödominanter. De

stora lokalerna kan jämföras med katedraler eller domkyr-

kor och de små med sockenkyrkor och kapell, bara för att

68

nämna en analogi som läsaren bör vara bekant med. Det är en speciell känsla att vandra mellan dessa heliga platser när man inventerar. Att noggrant gå igenom en dalgång med syfte att finna så många som möjligt av de skålgropar och hällristningar som finns där är ett spännande arkeolo-giskt äventyr. Det är samtidigt en pilgrimsfärd i ett heligt landskap. Onekligen kommer man den forntida människ-an nära eftersom man följer i hennes fotspår. Forntidens människor måste också ha vandrat mellan hällarna på samma vis, generellt sett, som man själv gör.

Vid ett tillfälle under 1980-talet gjorde jag en egen erfa-renhet av den sentida skålgropstraditionen. Det var då jag knackade på dörren i Åbrunna, Österhaninge, som de bo-ende där berättade att farbror Frasse hade talat om att det fanns skålgropar på Lillkullen, men de var farliga. Famil-jen på Åbrunna visste inte längre vart groparna fanns, men önskade mig lycka till i mina inventeringar. Senare samma dag fann jag skålgropar på Lillkullen, de enda som jag har lyckats hitta just där. De låg under lav och mossa på en fin rundhäll, och jag fann dem genom att borsta hällpartiet rent. Hur Frasse visste att de fanns där vet jag inte, men troligt är att han i sin tur har hört talas om dem av någon annan person som visste om dem. Hur långt tillbaka vågar man föra den kunskapsöverföringen? Stammar kunskapen om skålgroparna från forntiden? Eller är de nytillverkade? Skålgroparna i Åbrunna ligger i en tät bronsåldersmiljö, vilket både fynd och fornlämningar visar. Ett tiotal älv-kvarnsförekomster är kända i området. Inför bygget av den närbelägna motorvägen hittades omfattande spår ef-ter boplatser från bronsålder och äldre järnålder. Vågar vi tro att skålgroparna kan vara från den tiden? Traderandet

69

kan ha ett stort tidsdjup, för hur ska man annars förklara ett återupptagande av skålgroparnas rituella praktik om ett traditionsbrott förelegat? Groparna är ju inte direkt iö-gonfallande efter ett övergivande, då, som Åmark skriver; «mossa och lava redan hunnit överkläda» de heliga häl-larna.

Vid Fors i Västerhaninge socken, blott två kilometer sö-der om Åbrunna, fann år 2007 Sven-Gunnar Broström och Kenneth Ihrestam en häll med 32 skålgropar, en fotsula, en uthuggen yta och ett fragment. Flera av skålgroparna är huggna tvärs över tunna sprickor i hällen. I den största skålgropen hittades en gammal knapp från historisk tid. Knappen är helt i linje med den tradition som Mats Åmark beskriver för Uppland norr om sjön Mälaren. Åbrunna och Fors visar att den sentida skålgropstraditionen även var levande söder om Mälaren. Mitt intryck är dock att skål-groparna – eller älvkvarnarna – hade en starkare ställning norr om Mälaren. Ofta synes det mig som att det finns fler gropar per lokal än vad det gör i Södermanland, något som dock behöver bekräftas med statistik. I rika områden är det lätt att finna stora mängder skålgropar, och ett para-dexempel är Björksta socken i Västmanland. I Björksta har vi bedrivit fördjupad inventering. I skrivande stund är 574 ytor med 5759 skålgropar kända, och det kommer garanterat att hittas mer. Den stora mängden gropar visar att dessa har varit mycket viktiga – för att inte säga livs-viktiga.

Blott 11 km nordväst om sockenkyrkan i Björksta ligger Dräggesta (Tortuna socken), en lövklädd åkerholme som innehåller ett stort antal ytor med fotsulor, ringfigurer och rännor. Antalet skålgropar är 1179 stycken, och många är

70

anbragta i långa rader. Enligt Nils Nygren «påminnande

om skepp, ja, som en hel flotta». I sin artikel Offerstenar

i Västmanlands län (1949) berättar Nygren vidare att vid

Dräggesta fanns det en klok gumma som smorde älvkvar-

narna i magiskt syfte för att bota sjukdomar och dylikt.

Nygren skriver: «Smörjningen skedde i solnedgången var-

je tisdags- och torsdagskväll i tre veckor»… «hon smorde

med istret, och i (älvkvarnarna) vilka hon lade nio olika

slags småsaker…». Gumman, som kallades Noréns Johan-

na, var något av platsens väktare i och med att hon bodde

71

i en stuga där. En rituell specialist i en lund med heliga hällar – alltsammans ute på en öppen lerslätt.

Liknande platser med ett mycket stort antal älvkvarnar finns även i Sörmland. Nämnvärd är en åkerholme i Åkers socken som kan uppvisa 225 skålgropar. Platsen kallas för Brudberget. Helt enastående i sitt slag är tre lokaler som är huggna i urkalksten. Tillsammans med Broström och Ihrestam presenterar författaren i artikeln Hällristningar i Södermanlands kalkberg (2008) lokalerna Norrtuna, Gryt och Karlberg/Lundby. Platserna har hällbilder som skepp, djur, människor, ringfigurer, fotsulor, men åter igen do-minerar skålgropar stort. I nämnd ordning har platserna följande avrundade antal skålgropar 600, 1000 och 1500.

Vid Nibble i Tillinge socken, Uppland, undersöktes arkeologiskt nyligen en sådan här kulle rik på skålgro-par och hällristningar. Inför byggandet av dubbelspår för järnvägen var endast en stensättning registrerad på en låg höjdrygg. Efter inventering, utredning och slutundersök-ning har det framkommit en mycket komplex fornläm-ningsmiljö med tydliga rituella förtecken. Läsaren hän-visas till den digra rapporten av Magnus Artursson med flera, Nibble – en bronsåldersmiljö i Uppland (2011), samt Leif Karlenbys avhandling Stenbärarna - kult och rituell praktik i skandinavisk bronsålder (2011). Flera begravning-ar hittades som tyder på en lång men exklusiv kontinuitet i gravläggandet från 1300 f. Kr och ända fram till 400 f. Kr. Över nästan 1000 år begravs utvalda individer på kullens krön. I nära rumslig relation till den låga höjden med gra-var påträffades flera hus och byggnader, härdar och ugnar. Hällarna runt om innehåller många ytor med skålgropar.

72

Bland fynden märks keramik och malstenar, samt löpare (knackstenar) och några bronsföremål.

En tolkning vill göra gällande att man har malt de dö-das ben och sedan använt benmjölet i bakandet av bröd. Synpunkten är spännande när man jämför den med andra tolkningar av skålgropar, där äldre såväl som senare tids forskare menar att det finns klar koppling mellan häll-ristningar och gravar; se Joakim Goldhahns avhandling Sagaholm - hällristningar och gravritual (2000)3. Termer som dödskult och snarlika begrepp har använts. Redan den gamle riksantikvarien Hans Hildebrand4 tog fasta på ordet älva i den folkliga benämningen älvkvarn: «älva» får härledas från det nordiska ordet «alfr», i vilken han såg de dödas andar. Älvorna i den sentida folktron skulle då ha sitt ursprung i en äldre föreställning om förfädernas an-dar. Den ovan anförde Nygren hänvisar till Hammarstedt som skriver: «Med älvor, alfer, har ursprungligen avsetts de dödas väsen, och att älvkult är en till naturkult urartad ankult.» Gunnar Ekholm menar i sitt arbete De skandina-viska hällristningarna och deras betydelse (1917) att skål-groparna var «matofferskålar för de döda». En tolkning vi redan finner hos Hildebrand: «Man offrade åt dem genom att lägga mat eller andra gåfvor i skålformiga gropar, som man anbragt i större eller mindre klippblock»5. Utifrån tolkningen av resultaten i Nibble kan man fråga sig om de forntida människorna har malt de dödas brända ben i älv-kvarnarna? Anders Kaliff har i ett arbete tillsammans med Terje Östigård, Kremation och kosmologi (2013), påpekat den språkliga likheten (och de indoeuropeiska variatio-nerna) mellan ordet mord som betyder ‘död’ och begrep-pet mortel i betydelsen ‘mala och sönderkrossa’. Här för-

73

enklat uttryckt. Läsaren hänvisas till Kaliff och Östigårds anförda arbete.

Det är en tilltalande tanke att älvkvarnarna kan ses som en del i gravritualen. En spridningskarta över skålgrops-förekomster blir, enligt denna tolkning, en gravfältskar-ta. Tolkningen skulle också förklara varför det finns så få gravar från bronsålder jämfört med senare perioder. I det bördiga jordbrukslandskapet har man således skapat ett intrikat nätverk av platser där förfädernas ben har malts, smorts och spridits ut. Förfäderna blir åter en del av jor-den (alven/berggrunden) och kan besökas på utvalda plat-ser som är laddade med helighet. Skålgropar är därmed såväl livs- som dödsviktiga. Vid bränning blir ben hårda som sten, vilket förmodligen inte är en oväsentlig detalj i ett rituellt sammanhang. Måhända ser vi en kvarleva av detta i myten om jätten Ymer som Oden, Vile och Ve dö-dade och sönderdelade. Av Ymers kropp byggdes sedan världen.

Ett avgörande bevis för det ovan anförda saknas dock ännu. Älvkvarnshällar med fynd av brända människoben! Men hur mycket bevaras av krossat benmjöl efter bortåt 3000 år? Intressant nog uppmärksammas det alltmer att det finns cirkelrunda brandskador på hällristningar och även på rena skålgropshällar. Vi har på senare år upptäckt åtskilliga sådana omfattande eldskador som torde vara rester av kremeringar direkt på hällen. I vissa fall finns skålgropar och hällristningar inuti brandskadan. Ett tyd-ligt exempel är Hjortekrog i Tjust (på svenska ostkusten), där det under ett gravröse påträffades två brandskador och en hällristning bestående av 18 skepp och en skålgrop.

74

Den nyfikne läsaren hänvisas till Dag Widholms avhand-ling Rösen, ristningar och riter från 1998.

Av särskilt intresse är de 24 hällristningsytor som fanns på den centrala delen av Nibble. Förutom många skål-gropar fanns även två skepp. Mest märkligt är ett ljusrött stenblock som låg uppallat på berget. Slår man på stenen ger den ett sjungande ljud ifrån sig. Det är en så kallad klangsten6. På denna iögonfallande sten fanns 53 skålgro-par samt tre rännor. Och inte nog med det. I skålgroparna och kring stenen hittades ca 10 mynt. Äldsta myntet är från år 1644. Det yngsta från år 1953. Det är onekligen frestan-de att se ett mycket stort tidsdjup i det rituella användan-det av skålgroparna. Den som menar att det föreligger ett kontinuitetsbrott bör komma med en bra förklaring varför man plötsligt skulle börja offra i groparna på 1600-talet då strikt kristen protestantism var officiell ståndpunkt. Häx-or brändes och deras verksamhet var strängt förbjuden. Offrandet har naturligtvis inte bara skett vid Nibble utan samtidigt på många platser runt om i östra Svealand under 1600-talet. Vi har all anledning att tro att så har gjorts se-dan lång tid tillbaka. I Upplandslagen från år 1296 sägs att: «Ingen skall på lundar eller stenar tro». Och det ligger inte långt bort att tro att älvkvarnar inbegrips i detta förbud. Traditionen fortsätter in i 1900-talets första hälft. Vilket inte minst Mats Åmark ger en så levande skildring av från Trögden i Uppland, vilket enbart ligger omkring 20 km åt sydost från Nibble. Frågan är åter: Hur långt tillbaka i tid kan man föra den rituella sedvänjan med, som Åmark ut-trycker det, «de fettglänsande älvkvarnsgroparna»?

Traditionen och innebörden med skålgropar har givet-vis förändrats över tid, men ändå har de under mycket

75

lång tid bibehållit sin makt över människornas sinnen. Det är först när folket, som hade sin bärgning i jordbruk och boskapsskötsel, flyttar in till storstäderna som skålgro-parna på allvar överges. Det gamla förhållningssättet till landskapet och jorden förändras och skålgroparna glöms bort. Kulturlandskapet växer igen. För att åter upptäcka de av lav och mossa dolda helighällarna krävs en bergta-gen arkeolog.

76

ReferenserArtursson, M., Karlenby, L. & Larsson, F. (2011). Nibble – en

bronsåldersmiljö i Uppland. UV Rapport 2011:111. Uppsala:

Riksantikvarieämbetet.

Broström, S.-G., Ihrestam, K. & Wikell, R. (2008). Hällristningar

i Södermanlands kalkberg. I: Goldhahn, J. (Red.), Gropar och

monument : En vänbok till Dag Widholm, (s.305-322). Kalmar.

Eliade, M. (1968). Heligt och profant. Stockholm: Verbum.

Ekholm, G. (1917). De skandinaviska hällristningarna och deras

betydelse. Sällskapet för Antropologi och Geografi. Ymer, 275-308.

Goldhahn, J. (2000). Sagaholm : Hällristningar och gravritual. Studia

Archaeologica Universitatis Umensis 11. Umeå: Umeå universitet,

Institutionen för arkeologi och samiska studier.

Hildebrand, H.O.H. (1874). Folkens tro om sina döda. I: Key, A. &

G. Retzius (Red.), Ur vår tids forskning : Populära skildringar 8.

Stochholm: Klemmings Antiqvariat. Projekt Runeberg: http://

runeberg.org/folketstro/

Kaliff, A. & Östigaard, T. (2013). Kremation och kosmologi :

En komparativ arkeologisk introduktion. Occasional Papers in

Archaeology (OPIA) 56[a]). Uppsala: Uppsala universitet.

Karlenby, L. ( 2011). Stenbärarna : Kult och rituell praktik i

skandinavisk bronsålder. Occasional Papers in Archaeology (OPIA) 55.

Uppsala: Uppsala universitet. Gratis nettressurs: http://ask.bibsys.

no/ask/action/show?pid=120001721&kid=biblio&cmd=reload

Nygren, N. (1949). Offerstenar i Västmanlands län. Västmanlands

fornminnesförening årsskrift, 64-79.

Rindal, M. (2012). Bergkunst i åkeren. KultOrg, 11 (1-2), 69-74.

Rygh, O. (1873). Om Helleristninger i Norge. Særskilt aftrykt af

Christiania Videnskabs-Selskabs Forhandlinger for 1873. Christiania

(http://www.nb.no/nbsok/nb/f9fbccb11af671afee3fc38d041fcb76.

nbdigital?lang=no# 17)

77

Strömbäck, D. (1928). Att helga land : Studier i Landnáma och

det äldsta rituella besittningstagandet. Festskrift tillägnad Axel

Hägerström, 198-220.

Widholm, D. (1998). Rösen, ristningar och riter. Acta Archaeologica

Lundensia, Series in 4°, 23. [published by the Institute of

Archaeology, University of Lund (Lunds universitets historiska

museum)]. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.

Åmark, M. (1956). När de sista älvkvarnarna smordes. Föreningen för

svensk kulturhistoria. RIG - kulturhistorisk tidskrift, 39 (3).

Noter1. Rygh, 1873, s. 1-2.

2. Rindal, 2012, s. 69-82.

3. Goldhahn, 1999.

4. Hildebrand, 1874, s. 125.

5. Hildebrand, 1874, s. 128.

6. Øvrehus, J. Klangende og klingende, syngende og ringende. KultOrg,

7, 22-23.