Utgiven av Statens fastighetsverk 0

nr 3 . 2001 0

Manilla s. 3

Bagatela 3, Warszawa s. 21

Carlstens fästning s. 26

2

Utges av Statens fastighetsverkmed fyra nummer om året

Postadress: Box 2263, 103 16 StockholmGatuadress: Järntorget 84

Telefon: 08-696 70 00, Telefax: 08-696 70 01E-post: kulturvarden@sfv.se

I S SN 1104-845X

Ansvarig utgivare och redaktör:Hans Landberg

Artikelförfattarna svarar för artiklarnas innehåll. Endast artiklar signerade SFVsamt s. 2 uttrycker myndighetens åsikt.

Medverkande i detta nummer:Catrine Arvidsson,

Christina Fagerström, Margit Jonillsson, Kenneth von Kartaschew, Hans Landberg,

Staffan Nilsson, Christer Wadelius.

Foto/Illustrationer:Bo Göran Backström/SKOGENbild 34a;

Eric Cornelius, NM 4; Åke E:son Lindman32, 33; Christina Fagerström 10, 11, 12;

Thomas Fahlander 26, 28b, 31b; Göran Fredriksson 14, 16c–d, 17, 18,19, 20;

Leif Hansson 21, 22, 23, 24, 25; Kenneth von Kartaschew 31a, KB 16a-b,28a, 30; Kongl. biblioteket; Köpenhamn29a; KrA 29b; Hans Landberg 35, 36;

Bengt Nordgren 11; Max Plunger 3, 6, 7,8b;SFV 8a, 34a; SSM 5b, 9.

Omslag: Salsta slott. Foto: Göran Fredriksson.

Produktion: Statens fastighetsverkLayout och typografi: Marie Glase

Tryckeri: Trydells, Laholm

Prenumeration: Statens fastighetsverksanställda och hyresgäster får automatiskt

SF V KulturVärden.

För prenumeration se sista sidan!

christer wadeliusgeneraldirektör

Vi vill förbättra ossytterligareInför sommaren nåddes vi av beskedet att det fanns mögel iArkitekturmuseet och, som det senare visat sig, också i Modernamuseet. Rapporter om mögelangrepp i byggnader har under desenaste åren blivit alltför vanliga. Det är angeläget att vi inombyggbranschen gör allt vi kan för att ta reda på orsakerna till denuppkomna situationen. Ofta anges allt regnande under den förrasommaren och hösten som ett skäl men jag tror inte det är helasanningen. Det har regnat förr om åren också utan att det lett tillsådana konsekvenser. Vad som förvånar mig mest vad gällerArkitekturmuseet är att angreppen främst skett i de lokaler somfinns i det 150 år gamla Exercishuset. Vi ska nu först och främstsanera byggnaden så att de anställda på museet kan utföra sitt arbeteutan risk och därefter ta reda på vad som orsakat problemen.

Vartannat år genomför vi en hyresgästenkät. Resultatet av densom genomfördes under senvåren föreligger nu och vi kankonstatera att svarsfrekvensen varit hög och att vi har ett fortsattstort förtroende hos våra hyresgäster. Enkäten visar att vi välmotsvarar det krav som regeringen ställt på minst 80 procent nöjdakunder. Jag vill passa på tillfället att tacka de hyresgäster som om-fattats av enkäten för att ni svarat i så stor utsträckning och jag ärgivetvis glad för att vi fortfarande har ert förtroende.

Vi kommer nu att mer ingående analysera resultaten och med detsom utgångspunkt arbeta på att förbättra oss ytterligare.

Under hösten uppmärksammas Sveriges utrikesrepresentationmed en utställning på Arkitekturmuseet om svenska ambassaderritade av svenska arkitekter. Utställningen är ett samarbete mellanArkitekturmuseet, Fastighetsverket och ud och ingår som en del avvåra satsningar under arkitekturåret. I samband med utställningenger vi även ut en bok om 14 svenskritade ambassadanläggningarfrån perioden 1959 till 1999. Senare i höst – den 21 november –kommer vi åter att dela ut Helgo-priset, Fastighetsverkets arkitek-turpris till bästa komplettering av en kulturhistoriskt värdefullbyggnad. I samband med prisutdelningen kommer vi även attanordna ett seminarium kring detta ämne.

InnehållLedare:Vi vill förbättra oss ytterligare 2

Per Aron Borg och Manilla ___ 3

Hagaparkens ryska rötter ____ 10

Ett upplandsslott från stormaktstiden _____________14

Bagatela 3, Warszawa________ 21

Carlstens fästning– rikets värn i väster ________ 26

Sverige i världen ___________ 32

Notiser ___________________ 34

En ladugård för mediafolk ___ 36

Gustav iii:s balettmästare Louis Gallo-dier var den förste som lät uppföra ettsommarnöje vid Manilla. Han fick ar-rendera den nuvarande udden av Ma-nilla holme, som då var avskuren frånland och kallades Tolvöresholmen.Men det var en spansk minister vidnamn Ignacio Maria del Corral somgav platsen namn efter Filippinernashuvudstad. Corral hade blivit helt be-tagen av den vackra Djurgårdsnaturenoch fick 1788 Gustav iii:s tillstånd attarrendera skogsbacken ovanför Tolv-öresholmen. Han utvidgade sedan sittområde ner mot vattnet under de föl-

jande åren. Ett gammalt kruthus vidstranden inreddes till bostad och utgöri dag de äldsta delarna av Nedre Ma-nilla. Högre upp på tomten uppfördesen ekonomilänga med tjän-stebostäder, vagnslider ochstall bakom en enhetligoch ståtlig kulissfasad, ri-tad av Jean Louis Desprez.Corral lät anlägga en på-kostad park, och ett parav byggnaderna frånhans tid – ett lusthusoch ett portvaktshus –står ännu kvar. Då den

3

Manillaskolan, invid vägen till

Blockhusudden på SödraDjurgården, är en skola

för döva och hörselskadadebarn. Den är Sverigesäldsta vårdinstitution

i sitt slag, och har funnits vid Manilla

sedan 1812.

Per Aron Borg och Manilla

spanske ministern kallades som sände-bud till Konstantinopel styckadesegendomen i tre delar och såldes.

Johan Gabriel Oxenstierna gjorde enmålande beskrivning i dikt och prosa1803 av Manillas blomstring underCorrals tid och senare förändring ochförfall. «Polens öde förnyades i småttpå Djurgården. Anläggningarna för-stördes eller ombyttes efter vars ochens lynne, som av dem förvärvade nå-gon del […] en ovärdig krog glödgarbrännvin åt förbipasserande matroser ide rum, där glacer fordom svalkadepromenerande Statsfruar».

Per Aron Borgs institutManillaskolan har sitt ursprung i Insti-tutet för blinda och döfstumma som grun-dades av Per Aron Borg. Han föddes1776, började studera teologi och filo-sofi i Uppsala men saknade religiösövertygelse och bytte till medicinen.Ändrade inriktning på nytt, och avladeslutligen kansliexamen. Han fick an-ställning som tjänsteman på Kanslikol-legium i Stockholm, och drygade ut lö-nen som informator. Borg hade ingenframgång bland papper och siffror ochlämnade sin tjänst utan avsked och för-sörjde sig på en rad olika sysslor, blandannat undervisade han i pianospel,sång och harpa och var delägare i enmusikalisk bokhandel.

År 1807 blev Charlotta Antonia Seij-erling elev hos Borg. Hon var 25 årgammal och blind sedan fyra års ålder.

Hennes mamma hade skickat dotternfrån Finland till Sverige för att genom-gå en ögonoperation som misslycka-des. Charlotta, som saknade pengar förhemresan, fick en plats i Borgs familj.Hon var musikalisk och kunde spelagitarr och sjunga efter gehör. Borg bör-jade tänka ut en blindskrift för att kun-na undervisa henne i skrivning ochnotläsning samt tyska och franska. Ef-ter ett år examinerades hon i sina nyafärdigheter, som också omfattade förflickor lämpliga sysslor som handarbe-te, spinning, strumpstickning och slät-söm. Hennes examen styrktes av 24 in-bjudna personer som vitsordade Char-lottas såväl «oväntade skicklighet somhennes lärares möda, eftertänksammauppfinningar och metoder …» Medbifogande av en tryckt rapport omhändelsen skrev Per Aron Borg tillKungl. Maj:t och förklarade att han in-rättat en läroanstalt för blinda, och an-höll om medel för att utvidga sin un-dervisning även till döva. «Sådana in-rättningar finns utomlands, och då jagkänner mig af försynen begåfvad meddristighet och tålamod till dylika före-taganden […] så höjer jag mitt begärfördubblat at i fosterbygden åt mensk-ligheten få resa detta högtidliga Tem-pel af ömhet och hjelpsamhet.» Borgfick det begärda bidraget genom ett re-geringsbeslut.

År 1808 startade Borg undervisning iden egna bostaden, och från året därpåfanns Institutet för blinda och döfstumma i

hyrda lokaler på Drottninggatan. För-utom Charlotta Antonia Seijerlinghade Borg också en nioårig blind flickasom elev, och dessutom sex döva ele-ver i åldrarna nio till trettiofyra år.Strategin att rikta uppmärksamhetenmot institutet genom offentliga exami-nationer var framgångsrik. I juni 1809meddelade den nykrönta drottningenHedvig Elisabet Charlotta att hon åtogsig att vara institutets beskyddarinna,och utnämnde också en direktion somskulle ta hand om institutets räkenska-per och svara för revisionen. Förutommed statliga medel finansierades verk-samheten även genom enskilda välgö-rares gåvor.

Av de 23 elever som undervisades1810 kom bara ett fåtal från landsbyg-den. Det fanns dels en spridd uppfatt-ning att hörselskadade personer varobildbara, och dessutom ryktades ute ilandet att eleverna inte behandladesväl. Ett brev från kyrkoherden i Skep-parslövs församling i Skåne omtalar attett föräldrapar inte vågade skicka ivägsin pojke eftersom det sades att Borgavlivade barnen och brände kropparnatill pulver för att framställa undergö-rande medikamenter.

I syfte att visa eleverna en del av Sve-rige och samtidigt undanröja sådanarykten gjorde Borg med elever ochlärare sommaren 1811 en fotvandringoch besökte Eskilstuna manufakturer,Skultuna mässingsbruk, Sala silvergru-va med flera platser. Inför fotvandring-

4

en hade Borg infört en skoluniform,för att «… bibehålla ordning ochsnygghet, att förena Läraren med Lär-jungen även genom det yttre utseen-det, att förtaga en växande fåfänga, attfråntaga allmänheten den tanken attInstitutets elever på gatorna tigga all-mosor, hvilket ryktet utspridt … »

Flytten till ManillaÅr 1812 köpte Borg egendomen ÖvreManilla samt trädgården som låg söderom Djurgårdsvägen. Året därpå förvär-vade han också Tolvöresholmen. Hol-men var då åtskild från fastlandet medett smalt sund, som överbryggades aven av Samuel Owen konstruerad järn-bro. Byggnaden på Övre Manilla varotjänlig som bostad vintertid, menBorg och eleverna byggde om husetunder ledning av den praktiskt lagdemedarbetaren löjtnant Modéer. Husetfick källare och gråstensgrund, och in-reddes med tolv rum och kök. Dessut-om byggde man en smedja, iskällare,ladugård för sex kor och stall för trehästar samt bostad och spruthus för enbrandvakt.

Köpet av Manilla och dess ombygg-nad undergrävde Borgs ekonomi, ochdet blev omöjligt att behålla Manillasom enskild egendom. Han föreslogdärför att Övre Manilla skulle inköpasav institutet och inrättas som ständigbostad för institutets elever, vilket di-rektionen hörsammade. Borg behölldock äganderätten till trädgården sö-der om landsvägen och holmen. Nukom också direktionen, med drott-ningen i spetsen, att allt mer övertastyrningen av institutet, på bekostnadav Borgs inflytande. En utökad verk-samhet, allt fler byggnader att under-hålla, ett fåtal anställda och brist på me-del resulterade i missförhållanden somdirektionen nogsamt noterade. Borghade ringa förståelse för noggrannbokföring, han ville sköta pengar ochverksamhet efter eget gottfinnande. År1816 lämnade därför Borg institutet,som åter flyttades in till staden, meddelvis nya lärare. Kort tid därefter öpp-nade Borg ett konkurrerande institutpå Manilla holme.

ManhemI samband med försäljningen av ÖvreManilla började Borg planera för ennybyggnad – Manhem – belägen söder

5

Manillaskolan med den första skolbyggnaden Övre Manilla i backen. Nedanför ligger Manhem och bebyggelsen på Manilla holme. Litografi från 1840-talet.

Manillaskolans huvudbyggnad uppfördes 1861–63 efter ritningar avprofessor Johan Adolf Hawerman. Bilden från slutet av 1800-talet visarbyggnaden innan den höjdes med ytterligare en våning.

Utsikt mot ÖvreManilla och Manillaholme. Akvarell från1790-talet av EliasMartin.

om vägen, som skulle bli Borgs nyaskola för dövstumsundervisning. Me-del anskaffades genom privata gåvoroch försäljning av aktier. Det var åter-igen löjtnant Modéer som ledde skol-bygget. När det tre våningar höga put-sade huset kunde tas i bruk 1817, hadeockså ett par av de tidigare eleverna ta-git plats hos Borg och arbetade som lä-rare vid Manhem.

Situationen med två konkurrerandeinstitutioner blev ohållbar, och efter ett

par år slogs de bägge undervisningsan-stalterna samman. Så kom Per AronBorg att från 1819 återigen vara före-ståndare och entreprenör för döv-stumsinstitutet i Stockholm.

Efter Borgs bortgång 1839 övertogborgenärerna institutets byggnaderoch sonen Ossian Edmund Borg utsågstill föreståndare. Statsanslaget ökade,allt fler elever skrevs in och lokalernablev efter några år otillräckliga. År 1854gjorde direktionen en framställan till

Kungl. Maj:t om medel för uppföran-de av en ny institutionsbyggnad. Närden stod klar delades verksamhetenupp så att döva elever undervisades iden nya huvudbyggnaden, och blind-undervisningen förlades till den äldrebyggnaden Övre Manilla.

NybyggnadenÅren 1860–63 uppfördes Manillasko-lans ansenliga byggnad efter ritningarav professor J. A. Hawerman vid Över-

6

Manillaskolans kyrksal inreddes med donerade pengar från bland andra sångerskan Jenny Lind.

intendentsämbetet. På det nedre planetförlades matsalar och verkstadslokaler,i mellanplanet skolsalar och högst uppsovsalar, den största på 200 kvadratme-ter. Flickorna bebodde den västra de-len och pojkarna den östra.

Byggnaden rymde också en våningför direktören, bostäder för lärarna, ex-pedition, hygienutrymmen, förråd ochen magnifik kyrksal. Även denna gångbidrog enskilda välgörare till Manilla-skolans bygge. Sångerskan Jenny Lindskänkte pengar till anskaffande av enorgel till kyrkan. Tre donatorer bekos-tade de blyinfattade kyrkfönstren.

Manillaskolans arkitektur har likhe-ter med många andra institutionsbygg-nader från det sena 1800-talet men ock-så tidens skolbyggnader, med rätställdaflyglar fogade till en utsträckt huvud-länga, genomgående korridorer och enklassisk fasad med höga fönster. Bygg-naden fick ett markerat centralt trapp-hus, krönt av ett torn med urverk ochljusgul putsad fasad.

Nedanför den stora moderna insti-tutionsbyggnaden fanns den äldre be-byggelsen ute på holmen kvar. Däruppfördes ytterligare en anspråkslösbyggnad som inreddes som snickeri-och tryckeriverkstäder samt bostäderför kvinnliga elever. Tvättstuga ochbadhus tillkom under 1860-talet.

Manhem och ett par äldre uthus revsoch ersattes av en nybyggnad 1882. Påplatsen anlades en stor köksträdgårddär eleverna fick undervisning i träd-gårdsskötsel. År 1870 hade medel be-viljats för ett gymnastikhus, som upp-fördes efter ritningar av arkitektenE. Jakobsson.

Övre Manilla, som hade tagits i an-språk för blindundervisningen, revs1876 när Manilla blev en skola enbartför döva. År 1909 blev Manillaskolanålagd att återlämna området söder omvägen till staten, och gyttret av byggna-der på holmen revs. Som kompensa-tion för de förlorade lokalerna byggdeshuvudbyggnaden till med ett fjärde vå-ningsplan, som stod klart 1913. Samti-digt byggdes ett slöjdhus med vidståen-de stall.

Utvecklingen vid Manilla följer dengenerella utvecklingen för vårdinstitu-tioner under 1800-talet. Under 1700-ta-let fick fattiga och sjuka av alla katego-rier i bästa fall hjälpligt tak över huvu-det – fattiga och sjuka, barn och vuxna

7

Ovan. Det centralatrapphuset bevarar entrappkonstruktion i gjutjärnfrån byggnadstiden.

T.v. Det tidigare avträdet har fått en ny plats ochfunktion – nu som uppe-hållsrum för eleverna. Ibakgrunden syns gymnastik-huset från 1870-talet.

tillsammans. När Per Aron Borg öpp-nade Institutet för blinda och döfstumma1809 var det ensamt i sitt slag. Under deföljande decennierna tillkommer spe-cialinrättade institutioner för olika ka-tegorier av sjuka. Anders Åman har isin bok Om den offentliga vården noteratden religiösa och idealistiska tonen iofficiella sammanhang. Ambitionenvar att bota, vårda och normalisera desjuka eller avvikande så att de kundeklara sig själva och helst kunna försör-ja sig. Förändringen är inte bara en frå-ga om attityder utan också en följd av

den medicinska utvecklingen och tronpå dess möjligheter.

De nya välordnade vårdinrättningar-na styrdes efter en uttalad tilltro tillsnygghetens och ordningens betydelse:dagsprogram och sysselsättning, ord-ningsregler och föreskrifter, enhetligauniformer och skarp avgränsning mel-lan institutionen och omvärlden. Destora köken och matsalarna innebarofta ett bättre kosthåll men kollektivi-serade tillvaron. Personalen var i tjänststörre delen av sin vakna tid, och hadeockså sin bostad på sjukhuset eller in-

stitutionen. Det religiösa inslaget varpåtagligt, och konfirmationsundervis-ning sommartid var en del av Manilla-skolans verksamhet in på 1960-talet.

Manillaskolan under 1900-talet

Sedan 1889 omfattades även döva barnav allmän skolplikt, och dövundervis-ningen blev i likhet med folkskolan enkommunal angelägenhet. Vid Manil-laskolan inrättades ett tvåårigt lärarse-minarium för dövlärare, som fannskvar till 1967. År 1938 blev staten hu-vudman för dövundervisningen efterett riksdagsbeslut. Vid statens överta-gande var skolans underhåll mycket ef-tersatt, och situationen förvärrades un-der de följande krigsåren, vilket väcktefrågan om en rivning.

Efter en lång debatt beslöts att Ma-nillaskolan skulle rustas upp. De storasovsalarna delades upp i mindre rumoch undervisningslokalerna fick störreytor, men förbättringarna ansågs snartotillräckliga. På 1960-talet diskuteradesom 1800-talsbyggnaden var lämpligsom modern skola och elevhem. I stäl-let för nybyggnad valde man att skiljaskola och boende åt, och en villa ochtre lägenheter i Axelsberg iordning-ställdes som elevbostäder. Internat-verksamheten upphörde 1979.

Fastighetsverket genomförde enomfattande renovering av skolan1995–96, projekterad av Södergruppenarkitektkontor. Gamla igensättningarav internfönster, kanalisation och lik-nande förvanskningar avlägsnades ochrumsvolymerna återställdes. Färgsätt-ningen har tagit fasta på elevernas be-hov av synintryck, och med varierandefärger underlättas också orienteringeni den stora byggnaden.

I kyrksalen rekonstruerades den ur-sprungliga färgsättningen. Väder-strecken har fått bestämma färgskalan,så att de svala färgerna dominerar motöster och norr, och de varma mot väs-ter och söder, och kulörerna förstärksav ljuset. I lärarrummen associerar ta-peter och färger till 1800-talets ombo-nade salonger.

År 1998 invigdes en nybyggnad innepå skolgården, avsedd för dramapeda-gogik och ritad av Tallius-MyhrmanArkitekter. ■

Catrine Arvidsson;Konst- och kulturhistoriker

8

En bild från 1939 visar gården på skolans norra sida. Arkitekturenmed rätställda flyglar fogade till en utsträckt huvudlänga är typisk fördet sena 1800-talets institutionsbyggnader och skolor.

Dramahuset är ritat av Tallius-Myhrman Arkitekter och invigdes 1998.

UNDERVISNINGENRedan i den första revisionens rapportfrån 1810 konstateras att föreståndarenoch de två lärarna undervisade i tio oli-ka verkstäder, där eleverna övades isvarvning, snickrande, bokbindning,skoarbete, smide och varjehanda syar-beten och att de i dessa yrken avance-rat så långt att de klarade både sitt egetoch institutets behov inom dessa hant-verk. De i institutet intagna flickornahade för sig och sina kamrater syttsängkläder för tolv personers behov.Det är intressant att revisionen fram-höll detta som positivt, när man en tiddärefter kritiserade att pojkarna ut-nyttjades för institutets räkning medhusbygget.

Av ekonomiska skäl ansåg vissa leda-möter av riksdagen det vara angelägetatt eleverna tränade upp sina språkligafärdigheter, «för att befrämja deras för-ståndsutveckling». Hantverk kunde delära sig som lärlingar hos vilken smed,snickare eller skomakare som helst ilandet, menade en motionär. Andraåberopade samma ekonomiska skäl föratt undervisningen skulle inriktas påatt lära eleverna ett yrke som de kundeförsörja sig på, vilket också var Borgsuppfattning. Vid institutet förekomockså undervisning i religion, räkning,geografi och astronomi, allt på åtbörds-

språket. Borgs son, Ossian EdmundBorg, såg till att fäktning, gymnastikoch simning infördes på schemat. År1837 införskaffades moderna gymnas-tiska redskap till Manillaskolan, ochåret därpå byggdes ett badhus medtrampoliner.

År 1817 besökte Per Aron Borg döv-stumsinstitutet i Köpenhamn och kon-staterade att dess svenska motsvarighetinte stod den danska efter, vilket stärk-te hans övertygelse om att den metodhan utarbetat var den rätta. Borg me-nade att eleverna skulle kunna uttryckasig och kommunicera genom det såkallade åtbördsspråket, samtidigt somde fick träna upp ett talspråk. Metodenvar kontroversiell, men kom att få ef-terföljare. Genom det portugisiska sän-debudet i Stockholm fick också Borgen förfrågan att komma till Portugaloch där upprätta ett på samma vis in-rättat institut för dövstumsundervis-ning, vilket han också gjorde åren1823–26, inte utan konflikter med sty-relsen för institutet i Stockholm. På in-itiativ av en tidigare elev öppnadesockså en skola i Finland, där elevernaundervisades efter samma metod.

Vid Manilla skedde en förändring ipedagogiken 1862 då undervisning en-ligt talmetoden infördes på initiativ aven ledamot i direktionen, grosshandla-ren H. L. Broman. En av lärarna fick iuppdrag att göra en studieresa tillTyskland och inhämta kunskaper föratt undervisa och öva eleverna i talan-de. På en dövlärarkongress i Milano1880 bestämdes att talspråksmetodenvar den överlägsna. Åren 1907–23 före-stods Manillaskolan av Johan Prawitz,en av Sveriges främsta dövpedagoger,som utformade den så kallade imitati-va metoden. Konflikten mellan de tvåmetoderna talspråk och teckenspråkhar fortsatt, och ännu på 1960- och 70-talen fanns en tilltro till hörseltekniskahjälpmedel och ‘tecken som stöd’, vil-ket inte är detsamma som teckenspråk.Genom ett riksdagsbeslut 1981 erkändeSverige som första land i världen teck-enspråket som de dövas officiella mo-dersmål, och dövas rätt till tvåspråkig-het. I dag undervisar man konsekventmed teckenspråk och skriven svenska.

9

Bilder från skolans undervisning på 1940-talet.

Tidigt på morgonen den 5 juni 1777ankrar Gustav iii:s galär Seraphimer-orden vid Kronstadt, fästningsön vidfloden Nevas mynning i Finska viken.I sin dagbok skriver kungen hur han isoluppgången ser en skog av fartygs-master vid inloppet till S:t Petersburgoch även palatsen Strelna och Peterhoflängs vikens södra kust, som samman-taget «skapade det vackraste blickfångsom tänkas kan».

Greven av Gotland, som Gustav iii

kallade sig under besöket hos sin kusinKatarina ii, hade äntligen kommitfram till den ryska huvudstaden. Offi-ciellt anlagd 1703 av Peter den store,byggdes staden på tidigare svenskgrund kring staden Nyen och dessskans, med hjälp av svenska ingenjöreroch krigsfångar.

Den svenske kungen måste undersitt månadslånga sommarbesök hakunnat ta intryck av såväl S:t Peters-burgs parker Sommarträdgården och

10

Gustav iii besökte sin kusin, den ryska

kejsarinnan Katarina ii ,sommaren 1777. Med sig hem i bagaget hade

han idén om det storslagna palatset i

omgivande landskaps-park – en idé han senareskulle försöka förverkliga

på Haga.

Hagaparkens

Smolnyinstitutet som tsarernas offici-ella palats Peterhof, Strelna, TsarskojeSelo samt Gatchina. Sedan åkte hanhem till Stockholm och lät under fleraår forma Hagaparken och påbörja etttillhörande monumentalt stenslott.

När vi en vinterdag år 2001 besökerTsarskoje Selo och Rastrellis palatsmed den engelska parken, kinesiskabyn och turkiska paviljongen liggersnöyran vågrät i luften.

Här ringer minnets klockor från denKinesiska pagoden i vår barndoms Ha-gapark med skidåkning nedför Pelou-sen och väntande medhavd varm chok-lad och apelsiner framför de randigaKoppartälten, som utgjorde den mestnaturliga och fantasifulla fond till vin-terns verksamheter.

Vågar vi rent av påstå att denna barn-domens paradisiska park och Sverigesmest kända engelska parkanläggningsannolikt vuxit fram under påverkanav Gustav iii:s ryska resa 1777?

Samma år som Gustav iii besökteRyssland övertog han dispositionsrät-ten över Drottningholm. Han ärvde dåHedvig Eleonoras formella lustträd-gård framför slottet, planerad och på-börjad av Nicodemus Tessin d.ä.

Arkitekten Tessin från Stralsundbjöds in till Sverige av Magnus Gabrielde la Gardie och tog med sig det ba-rocka idealet och dåtida kontinentalamode till Sverige i mitten av 1600-talet.Sonen Nicodemus Tessin d.y. fortsattearbetet.

När Gustav iii vid 31 års ålder över-tog Drottningholm, påbörjade han ge-

nast planeringen av en engelsk parknorr om den formella lustträdgårdentillsammans med Carl Fredrik Adel-crantz. «Vid planeringen av den nyaparken i Drottningholm spelade Tsar-skoje Selo en viss roll», skriver Catari-na Nolin i Fastighetsverkets guidebokDrottningholms slottspark och fortsät-ter: «Kungen hade av Katarina ii er-hållit en plan över den ryska parkenvilken hade blivit föremål för hans in-tensiva studium.» Kungen hade också

hunnit med besök i Gatchina, medengelsk park, och Peterhof, med for-mell park, därtill på samma dag!

Från Kronstadt där Gustav iii ankra-de, kunde han även ha sett Oranien-baum, furst Menshikovs strategisktplacerade sommarpalats rakt söder omfästningsön. Furst Menshikov var Pe-ters högra hand och den nya huvudsta-dens generalguvernör, med ett likastort intresse för att anlägga trädgårdarsom sin herre. Oranienbaum byggdes

11

ryska rötter

T.v. Monumentet Marmorbronavrundar den stora dammen iKatarinas park, där även enpyramid skymtar i bakgrunden.

T.h. En pergola hör tillparkutrustningen intill dammen

framför Kinesiska palatset iOranienbaum och är alltjämt

ett populärt promenadstråk.

12

1711–14 i förlängningen av vägen tillPeterhof.

Katarina ii övertog rodret i Rysslandgenom en palatskupp 1762. Hon varfödd i Tyskland och kusin till Gus-tav iii genom Gustavs far Adolf Fred-rik som var bror till Katarinas mor, Jo-hanna Elisabeth av Anhalt-Zerbst.

Katarina ärvde sin företrädare kej-sarinnan Elisabeths intresse för arki-tektur och parker. Elisabeth lät uppförabyggnader som Vinterpalatset, Smol-nykatedralen och Tsarskoje Selo, rita-de av Bartolomei Rastrelli. Katarinafortsatte i den andan med handelshusetGastini Dvor och Konstakademien avVallin de la Mothe, Pavlovskpalatset avskotten Charles Cameron samt Eremi-tagets teater och Smolnyinstitutet avGiacomo Quarenghi.

Såväl Konstakademien som Smolny-institutet besöktes av Gustav iii vidhans månadslånga vistelse 1777. Smol-nyinstitutet var ett internat för adels-fröknar, vilka underhöll Gustav iii medteater. Han donerade sedermera sittporträtt målat av Alexander Roslin tillinstitutet.

Till Ryssland anlände den engelskaparken med bröderna Sparrow, vilka1769 fick G.A. Potemkins uppdrag attanlägga en landskapspark vid Gatchi-na, en av Katarina donerad egendom45 kilometer söder om staden och cirkatvå mil från Tsarskoje Selo.

Katarina med hov fattade tycke förden nya naturliga parken och lät 1771bjuda in trädgårdsmästaren John Buschfrån England, sedermera verksam iRyssland fram till 1789. Han föddes iTyskland och flyttade med tiden tillEngland via arbeten i Holland. Vid sinankomst till Ryssland påbörjade han

parkarbeten vid Oranienbaum där Ka-tarina ii låtit uppföra ett kinesiskt pa-lats 1762-68 av arkitekten Antonio Ri-naldi. John Busch fick samma år för-flyttning till Tsarskoje Selo för attpåbörja anläggningen av en engelskpark där tillsammans med B. Njejelo-vim. Han uppförde även ett orangeridär man drev fram exotiska växter.

Busch bildade tillsammans medträdgårdsmästaren James Meader, in-bjuden av Katarina 1782, ett handelsbo-lag för import av engelska växt- ochträdgårdsprodukter. Meader hade treår tidigare i London publicerat bokenThe Planter’s Guide – or pleasure-gar-derner’s companion.

Kanske Fredrik Magnus Piper lästdetta verk då han 1781 fick uppdragetav Gustav iii att omvandla områdetkring Haga till en storslagen engelskpark. Den skulle förena nytta mednöje, och uppfylla drömmen om ettallkonstverk. Arbetet var inte gjort i enhandvändning, där daglönare, soldateroch ryska krigsfångar städslades föruppgiften att gräva, spränga och fyllaut för gångvägar, kanaler, pelouser ochutsiktspunkter. År 1785 utvidgade Gus-tav iii Haga genom att köpa till Brahe-lund med tillhörande mark, det villsäga området där Paviljongen nu lig-ger. Påföljande år lade han grundste-nen till en monumental slottsbyggnad inyklassicistisk stil efter ritningar avOlof Tempelman. Jean Louis Desprezfick överta arbetet med slottet, vars

tänkta arkitektur i dag kan studeras iform av en modell av samma slag somryssarna använde för sina stora bygg-nadsverk i S:t Petersburg.

Gustav lät Piper hållas med anlägg-ningen av landskapsparken runt Haga,men arkitekten fick endast se ett avsina byggnadsförslag uppförda. Det varden Turkiska kiosken som byggdes1786 på Gamla Hagas område, till vil-ken en lövgång lär ha gått från denkungliga bostaden. I kiosken ska kung-en ha suttit med sin militärstab ochplanerat kriget mot Ryssland 1788–90.

Att kriget gick mindre bra för Sveri-ge hindrade inte att den svenske gre-ven och fältherren Kurt von Stedingkhade framgång, dels på fältet, dels hosKatarina ii som Sveriges ambassadörvid det ryska hovet.

I S:t Petersburg lärde von Stedingkkänna arkitekten Giacomo Quarenghioch när han senare ville bygga en herr-gård vid Elghammar i Sörmland lät hanuppdraget gå till Quarenghi, vars rit-ningar tolkades av Fredrik Blom. Elg-hammar uppfördes under nästa krigmed Ryssland 1808–09, och stod medsin petersburgska stil klart år 1820.

Kurt von Stedingk kunde realiseravad Gustav iii drömt om men aldrigsade högt – att bygga ett ryskt palats ien framstående landskapspark, att byg-ga bort sin stämpel som ‘kusinen frånlandet’. ■

Christina Fagerström;Frilansjournalist

13

Överst t.v. Kinesiska palatset iOranienbaum hör till rariteternabland de ryska palatsen, ännu intaktfrån tiden 1762–68 då AntonioRinaldi byggde det med barock utsida och insida i rokoko.

Under t.v. Oranienbaums meand-rande flod är skapad i olika omgångar för att ingå i den engelskaparken som Katarina avsåg anlägga här.

T.h. Arbetet på Gustav iii:s palatsvid Haga avbröts efter kungens död

1792. Bara källarvåningen hann upp-föras och står ännu kvar som ruin.

14

Salsta slott ligger i Vattholmaåns dal-gång, på vägen mel-lan Uppsala ochForsmark. Detta ärurgammal bygd,Lena och Tenstasocknar i Norundahärad. Tensta kyrka byggdes omkring 1300 av herren tillSalsta. På 1430-talet byggdes den ommed nya tegelvalv, och Bengt JönssonOxenstierna på Salsta bekostade de be-römda målningarna som Johannes Ro-senrod utförde 1437. För säkerhets skullfinns Bengt Jönsson själv avbildad,som botgörare, i koret. Men det varLena som var Salstas gårdskyrka ochfrån 1717 också begravningskyrka, närBielkekoret uppfördes.

Ett par kilometer nordost om slottetfinns Salsta fornborg, som troligen an-lades någon gång under yngre järnål-der. Den betraktades tidigare som enmedeltida föregångare till Salsta slott.

Den förste kände ägaren av Salsta ärriddaren Magnus Gregersson, som 1303bytte bort gården till herr Abjörn Six-tensson (Sparre) till Ängsö. År 1343 äg-des gården av Nils Abjörnsson Sparre,som då bytte till sig Vattholma kvarn.

Nils Abjörnssons dotter var andragången gift med Bengt Jönsson och ge-

nom honom komSalsta i släktenOxenstiernas ägo,där gården stanna-de till 1550 då denärvdes av TurePedersson Bielke.Hans son, friherreNils Bielke, upp-

förde 1613 ett nytt stenhus på den gam-la gårdstomten. Det var ett väl tilltagetrenässanspalats i tre våningar med ut-springande trapphus och täckt med etthögt och brant sadeltak. Efter NilsBielke beboddes det nya huset av hansson, riksrådet Ture Bielke.

Riksgrevens slottTure Bielke dog 1648 och Salsta ärvdesdå av hans fyraårige son Nils, som bleven av stormaktstidens mest lysandegestalter. Som tioåring skrevs han invid Uppsala universitet, men han ansågsjälv att hans verkliga utbildning börja-de först när han ingick i Klas Totts am-bassad till franska hovet 1661–63. IFrankrike utvecklades han till en full-fjädrad kavaljer och förvärvade en livs-lång admiration för landet och förLudvig xiv.

Han gifte sig 1669 med den då blottsextonåriga Eva Horn, som fick Salsta imorgongåva. Eva Horn medförde i äk-

15

Ett upplands-slott från

stormakts-tidenI rummen på Salsta

har tiden stannat. Slottet, som uppfördes av en avden svenska stormakts-

tidens mäktigaste och mestinflytelserika adelsmän,

står sedan många år tomt. Fastighetsverket,

som förvaltar egendomen sedan 1996, utreder nu

slottets framtid.

tenskapet en ansenlig förmögenhetoch år 1672 började Bielke uppföra enny karaktärsbyggnad på godset. Bielkevar ju starkt franskorienterad och Sal-sta exemplifierar också i mycket dennya slottstyp som lanserades av arkitek-ten Louis le Vau med slottet Vaux-le-Vicomte som byggdes för Ludvig xiv:sminister Nicolas Fouquet 1656–60.

Eftersom det gamla husets yttermu-rar bevarades i det nya slottet begränsa-des arkitektens frihet och huset fickdärigenom sin kubiska form, vilkenstrider mot de franska förebilderna.

Slottet byggdes sannolikt med tegelfrån det egna bruket, som för övrigt vari drift till 1977 när det, som så mångaandra, knäcktes av vikande konjunktu-rer och stegrade oljepriser.

Det nya Salsta stod färdigt till det ytt-re omkring 1678–79 och återges på helatre planscher i Dahlbergs Suecia Anti-qua et Hodierna. På den tiden var slot-tet omgivet av vatten på tre sidor därdet låg på en udde i den grunda Salsta-sjön. Vattholmaån var förvisso segelbartill Uppsala, men så stora farkoster somsyns på Suecians kopparstick har knap-past anlöpt Salsta.

Det har dryftats vem som är arkitekttill det nya Salsta och Nicodemus Tes-sin den äldres namn har nämnts i olika

16

Omkring 1610 lät Nils Bielke uppföra en ny huvudbyggnad på Salsta, en ståtligrenässansbyggnad vars murar ingår i det nuvarande slottet. Teckning av Erik Dahlberg, från 1660-talet för Suecia Antiqua et Hodierna.

Salsta slott från sjösidan. Teckning av Erik Dahlberg använd som förlagatill Willem Swiddes kopparstick i Suecia Antiqua et Hodierna.

Blå salongen på huvudvåningen mot musikrummet. Blå salongen inreddes i slutet av 1700-talet i sengustaviansk stil i det manér som brukarförknippas med epokens ledande inredare – Louis Masreliez.

Stora sängkammaren på övre våningenmed stucktak från omkring 1700.

sammanhang, men sanningen är nogden att det var mästaren till Kungs-holms kyrka i Stockholm, MathiasSpihler, som inte bara svarade förbyggnadsledningen vid Salsta utanockså utförde ritningarna till slottet.Däremot har Tessin åtminstone bidra-git med ett förslag till huvudvåningensdisposition; dessutom hade Bielke självmånga synpunkter på hur hans nya husskulle utformas.

Med Vaux-le-Vicomte som förebild

Bielke hade begränsade möjligheter att vistas vid sina slott, upptagen somhan var av sina många värv, bland vilkade militära uppgifterna intog främstarummet. Redan vid 20 års ålder blevhan kaptenlöjtnant vid artilleriet och1673 blev han chef för Livregementettill häst. I det blodiga slaget vid Lundden 4 december 1676 anförde han medvärjan i hand regementet, som stred påden högra flygeln. «I dag dansade Sve-riges krona på Bielkens värjspets», ut-ropade Karl xi efter slaget.

Nils Bielke var Karl xi:s ambassadörvid franska hovet åren 1679–82 och därbelönades han med rika gåvor, blandandra de sex vävda tapeter som bildarden berömda Alexandersviten som nu

finns på Skokloster, och förmodligenockså det franska möblemang med ur-sprunglig sidenklädsel som fortfarandetillhör husets inventarier.

Tillbaka i Sverige tog Bielke itu meddet nya slottet och nu inreddes huvud-våningen med den stora entréhallenoch den mot trädgården utbyggdaKungssalen i mittaxeln, och på varderasidan om dessa paradrum bostadssvi-terna för husets herre och härskarinna,allt efter mönster från Vaux-le-Vicom-te. Trots stora förändringar under slu-tet av 1700-talet finns det fortfarandekvar delar av den ursprungliga inred-ningen, däribland flera paneltak som ärdekorerade med stuckimiterande gri-saillemålningar utförda av Hans Breh-mer och Baltzar Friedrich.

Husets bottenvåning inrymde eko-nomilokaler och tjänstefolkets bostä-der – i mittaxeln delas den av två mo-numentala kryssvälvda hallar, Pelarfar-stun och Trädgårdssalen. Rummenbärs upp av toskanska kolonner ochTrädgårdssalen var ursprungligen öp-pen mot söder, ett arrangemang sominte var särskilt lyckat i det uppländskaklimatet.

Men Bielkens värjspets suktade efternya äventyr – äventyr som Karl xi:sfredspolitik inte kunde erbjuda. Under

åren 1684–87 återfinner vi därför gene-ralen fjärran från den uppländska ene-backen i strid mot turkarna i Habs-burgs sold. Där höljde han sig med äraoch avancerade till generalfältmar-skalkslöjtnant och tysk-romersk riks-greve. Ett minne av denna tid är ettturkiskt tält som han erövrade i slagetvid Mohacs den 12 augusti 1687, därstorvesiren Solimans turkiska arméfick stryka på foten för de kejserliga,och Bielke intog vesirens läger. Tältettillhör de ting som från Salsta har kom-mit till Skokloster, där det ännu kanbeskådas.

Efter avslutade centraleuropeiskakampanjer hade generalen-generalfält-marskalkslöjtnanten-friherren-riksgre-ven tänkt sig att förgylla medelåldern ivenetiansk tjänst. Därav blev dock in-tet, ty Karl xi utnämnde honom tillguvernör i Estland i januari 1687 medtransport samma år till den förnämli-gare posten som generalguvernör iPommern. Senare blev han såvälsvensk greve som fältmarskalk.

Att mista liv, ära och godsGenom Karl xi:s död 1697 förloradeBielke sin höge vän och beskyddareoch följande år arresterades han, ochen långvarig process inleddes där han

17

Riddarsalen på övre våningen är slottets största rum. Inredningen är ursprunglig och tillkom omkring 1700. Stucktaket utfördes 1701 avGiuseppi Marchi. Väggarna är klädda med gyllenläder. Riddarsalen inrymmer en porträttsamling, huvudsakligen över familjen Bielke, från1600- och 1700-talen. Här finns arbeten av David Klöcker Ehrenstrahl och Martin Mijtens, men också av den så kallade ‘Salstakopisten’.

bland annat anklagades för oegentlig-heter i samband med myntningen iPommern och för att handlat mot Sve-riges intressen i olika utrikespolitiskaangelägenheter.

Tillbaka i Sverige och berövad sinaämbeten återupptog Bielke arbetetmed att fullborda sitt slott. Nu inred-des parad- och gästrumsvåningenhögst upp i huset. Under de år som gåtthade inredningsidealen förändrats ochden karolinska barockens grandezzahade avlösts av mer sparsmakad ge-staltning, som präglar inredningarnapå denna våning. Det förnämsta rum-met är Riddarsalen med gyllenläders-klädda väggar och det ståtliga stuckta-ket, som är utfört 1701 av stuckatörenGiuseppe Marchi. På denna våningfinns också några dörrar som är deko-rerade i Berainstil, som var högstamode vid denna tid. Övervåningenfullbordades dock aldrig under Bielkestid, utan kompletterades av efterföljan-de ägare.

Processen mot Nils Bielke tog inteslut förrän 1705, då Svea hovrätt döm-de honom förlustig liv, ära och gods.Han benådades till livet och av godsenfick han behålla Salsta och Tureholm.När Karl xii kom tillbaka till Sverige1715 återfick Bielke även äran.

Sina sista år tillbringade Nils Bielkepå Salsta. Mot slutet av sin levnad ska-pade han slottskapellet, vars inredningär utförd av bildhuggaren Daniel Kortz– en elev till Burchardt Precht.

Den 26 november 1716 avled dengamle storherrn – vars livstid i stortsett sammanföll med det svenska stor-maktsväldet – på sitt slott och begrav-des i det nya gravkapellet i Lena kyrka.

En bibliofilEva Horn överlevde sin make med 24år och bodde kvar på Salsta till sin dödvid 87 års ålder 1740.

Efter henne övergick gården till so-nen Carl Gustaf Bielke genom att hanfriköpte den från de övriga arvingarna.Carl Gustaf Bielke var i likhet med sinfar militär och ämbetsman, om än intelika äventyrlig och med samma lys-kraft. I stället har han ihågkommits aveftervärlden för ett stillsammare värv,nämligen som en av det svenska 1700-talets främsta bibliofiler. Genom storainköp utökade han det redan på 1600-talet ryktbara Salstabiblioteket, som

hade sammanbragts av hans far ochfarfar, till ett av tidens förnämsta pri-vatbibliotek omfattande 15 000 bandoch dessutom en stor samling hand-skrifter. Biblioteket var uppställt i denegenartade anläggning – bestående avkombinerat stall och bibliotek – somdelvis har bevarats till i dag.

Genom att Bielke skänkte samling-arna till Erik Brahe och de därigenomhamnade på Skokloster har de, tillskillnad från många andra herrgårdsar-kiv och -bibliotek, undgått att skingras.Biblioteket finns fortfarande kvar påSkokloster medan manuskriptsamling-en förvaras i Riksarkivet. Samtidigtmed biblioteket flyttades för övrigtockså delar av Nils Bielkes rustkamma-re till Skokloster; resten fördelades påTureholm i Södermanland och Sture-fors i Östergötland.

Brahegods och bolagEfter Carl Gustaf Bielkes död 1754 ärv-des Salsta av dottern Eva Sack, som sål-

de det till sin måg greve Erik Brahe.Denne rikets främste ädling slöt docksina dagar på schavotten den 23 juli1756, dömd att mista livet för sin med-verkan i det kungliga kuppförsöketmot ständerregeringen. Den stora för-mögenheten med godsen Rydboholm,Skokloster och Salsta gick i arv till äld-ste sonen Per Brahe, som avled redan1771. Det blev nu hans blott femtonåri-ge halvbror Magnus Fredrik Brahesom fick överta det stora arvet.

Grevliga ätten n:o 1 Brahe var for-mellt den förnämsta i riket, men inga-lunda den äldsta. I Gustav iii:s hi-storisk-romantiska föreställningsvärldspelade den en viktig roll genom släkt-banden med Vasaätten och genomEbba Brahes romans med konungensstore idol Gustav ii Adolf. EftersomGustav iii betraktade sig som Vasaätt-ling, vilket han faktiskt också var, varju Braharna dessutom i själva verketsläktingar.

Gustav överhopade den unge äd-

18

Sovrum invid kapellet på övre våningen.

Den så kallade Hönshimlen är en låg mel-lanvåning, mellan övre våningen och vinden,som innehöll bostäder för tjänstefolk.

Kabinett innanför stora sängkammaren.

lingen med nådevedermälen, men intedesto mindre blev Magnus Fredrik ilikhet med många av sina ståndsbrödermed tiden mycket kritisk till konungenoch hans maktutövning.

När femtonåringen tillträdde sitt arvvar slottet tydligen tämligen förfallet.Mot slutet av 1700-talet restaureradeBrahe slottet och då skapades flera finasengustavianska inredningar, som ännuär bevarade. Senare tillkom också flerarum i empirestil. Brahes andra hustruAurora Koskull överlevde honom imer än 20 år och bodde kvar på Salstatill sin död.

Magnus Fredriks barn och deras ar-vingar bildade 1873 Wattholma BruksAktiebolag, som övertog hela gods-komplexet med Vattholma bruk därkronan hade anlagt en hytta 1551, ochsom hade förvärvats av Bielkarna i slu-tet av 1500-talet.

Under bolagstiden stod slottet oftastobebott och redan 1875 skingrades detmesta av lösöret – däribland merpartenav vad som fanns kvar av inventariernafrån 1600-talet – på en uppmärksam-mad auktion.

Riksmarskalkens sommarslott

Vattholmabolaget upplöstes 1904 ochSalsta tillföll då bolagets långvarige dis-ponent riksmarskalken friherre Fred-rik von Essen, som var gift med EbbaAurore Brahe. Under deras tid använ-des slottet som sommarbostad. Mångaav de stora herrgårdarna i Mälardalen,förutom Salsta exempelvis Bogesundoch Skokloster, användes bara omsomrarna. I juni 1913 kom Konsthög-skolans arkitekturskola under ledningav sin professor Sigurd Curman tillSalsta för att mäta upp slottet. SigurdCurman har återgett glimtar från Sal-stavistelsen i Uppländsk Bygd – enhyllningsskrift till Wera von Essen.

«De första veckorna av juni 1913hemsöktes trakten kring Salsta av enskara unga arkitekter från konsthög-skolan, vilka under ledning av under-tecknad skulle verkställa uppmätning-ar av äldre svenska byggnadsverk. Enstörre kontingent av dessa hade fått siguppgiften tilldelad att uppmäta Salstaslott, under det att de övriga i mindre

grupper arbetade på andra gårdar itrakten. Med största välvilja hade Riks-marskalken von Essen lämnat oss till-träde till Salsta, ehuru han och hansmaka redan börjat sin sommarvistelsedärstädes. […]

Och på söndagen bjöds hela den itrakten arbetande arkitektskaran tillmiddag på Salsta. Den sommaraftonenpå Salsta skall ingen av de närvarandenågonsin glömma. Det blev för oss allaen av dessa vackra upplevelser, somblomma och sätta frukt för framtiden.

I Kungssalen på Salsta slott, där Gus-taf Adolf och de tre Karlarna blickaned från sina stora ryttarporträtt pålångväggarna och slottets byggherre,fältmarskalken Nils Bielke, från plat-sen över den stora öppna spisen, satt iden ljusa försommaraftonen en skaraunga män i 20-årsåldern bänkade kringden 82-årige exellensens och hans ma-kas gästfria bord. Den gamla ädlingenvar vid det allra soligaste lynne och un-derhöll sig med sina unga gäster meden livlighet och välvilja, som smältevarje rest av oförståndets isbildning.Han talade med samma intresse om

19

Pelarfarstun delar husets markvåning, som inrymde ekonomilokaler och bostäder för tjänstefolket.

nya byggnadsverk som om den Tessin-ska tidens, och han gav sina gäster ettbegrepp om de mångskiftande omsor-ger både om folk och fä, jord och bygg-nader, som ett gammalt släktgods åläg-ger sina innehavare, även om gårdenunder mer än 6 århundraden aldriggått i köp. Ute i ‘Morianfarstun’ spela-de Vattholma bruks arbetarorkestergamla svenska melodier, och genom deöppna fönstren slog doften från deblommande lönnarna in i salen. Detvar riktig, ljus, svensk försommar.»

Åren 1919–20 utfördes en genomgri-pande renovering av slottet, så att detkunde användas under hela året. Instal-lationen av centralvärme medförde ty-värr att många kakelugnar revs. Attvärma upp det stora huset var närmastatt likna vid ett sisyfosarbete och närdet var som kallast slukade pannan fyrakubikmeter ved om dygnet.

Förutom den tekniska upprustning-en gjordes också en hel del andra arbe-ten, som bland annat innebar komplet-teringar och renoveringar av inred-ningarna i olika rum. Dessutommöblerades stora delar av slottet efter-hand upp på nytt.

När Fredrik von Essen dog 90 årgammal 1921 ärvdes egendomen avhans son Gustaf Fredrik von Essen.Hans hustru Wera lade ned ett stort ar-bete på att åter göra fältmarskalkensslott till ett representativt herresäte.

Den siste manlige Brahe, överste-kammarherren Magnus Brahe, dog1930 och Gustaf Fredrik von Essen ärv-de då även Skokloster, som hans hust-ru också kom att ägna ett stort intresse.

Även på 1960-talet utfördes en delrenoveringsarbeten på Salsta; taket la-des om med koppar och moderna kökoch badrum inreddes.

De vikande konjunkturerna och desamtidigt drastiskt stegrade arbetskost-naderna kring mitten av 1970-taletgjorde bördan att underhålla det storaslottet för tung för de privata ägarna.Det fanns behov av stora underhållsåt-gärder, men vid den här tiden fannsinga byggnadsvårdsbidrag. År 1976 sål-des därför Salsta egendom med tegel-bruk till Domänverket.

FramtidenÅr 1996 övertog Statens fastighetsverkförvaltningen av Salsta, som hade blivitbyggnadsminne 1993. Fastighetsverkets

målsättning är att ge husen liv genomatt finna en verksamhet som är lämpligför dem – monumenten ska inte ståtomma och övergivna.

Det är Fastighetsverkets förvaltareLars Almqvist som har ansvaret för Sal-sta. Man har uppdragit åt arkitekt To-run Hammar och byggnadsantikvarieHelene Hanes att göra en utredningom restaureringsbehov och framtidaanvändningsmöjligheter. Men det ärviktigt att understryka att det är husetsegna förutsättningar som får styra denframtida användningen.

Salsta ligger ensligt och det finnsnästan inga byggnader inom synhåll – istället är slottet omgivet av sankmar-ker. Detta sedan Salstasjön tappades urvid mitten av 1700-talet, som en följdav ett misslyckat försök att sänka Gruv-sjön vid Dannemora. Man muddrade

upp Fyrisån ned till Vattholma, där tvåfall sprängdes bort och en såg och enkvarn förstördes, förutom att sjön töm-des på allt vatten. För detta dömdesDannemora gruvor att «i evärderligatider vidkännas en årlig afgift till Upp-sala Academie, för dess ödelagda qvarnoch såg, stigande till 1 000 à 1 500 Rds».Ersättningen betalades fram till 1992,då gruvorna lades ned.

Salsta slott har nu stått tomt i snart 25år och det är en egenartad upplevelseatt röra sig i detta väldiga hus där rum-men mist det mesta av sitt lösöre. Defasta inredningarna, bevarade gardin-uppsättningar och enstaka möbler vitt-nar dock om ett gammalt herrgårds-hem som var bebott för inte så längesedan. ■

Staffan Nilsson;Fil.dr, Byggnadsantikvarie

20

Nils Bielke lät under slutet av sin levnad inreda slottskapellet på övervåningen.Altaruppsatsen som är utförd av Daniel Kortz är daterad 1711.

Slottet mot söder.

eu-inträdet och järnridåns fall är de tvåpolitiska händelser som tydligast harställt nya krav på Sveriges ambassader iEuropa under det senaste decenniet.

För två år sedan byggdes ambassa-den i Warszawa till med ett viserings-kontor. Det gamla viseringskontoretvar flera gånger större och låg på andrasidan stan.

När vi tittar in på ambassaden iWarszawa är allmänhetens väntrumutanför viseringskontoret fullt av folk.Så brukar det inte se ut. Fenomenet ärsäsongsbundet. Vi är där i maj och detbetyder att det är högsäsong för tillfäl-liga arbetstillstånd i Sverige.

– Det är anläggningsarbetare, vård-personal, bärplockare och liknande

som åker till Sverige för att jobba översommaren, förklarar ambassadrådetGunnel Christiansen. De måste ha etttillfälligt arbetstillstånd som gäller i tremånader.

Viseringskontoret handhar omkring6 000 säsongsarbetstillstånd årligen. Påsenvåren kan kansliet få besök av upptill 150 personer per dag.

– Förr var det så här hela tiden, sä-ger Gunnel Christiansen. När polack-erna hade viseringsplikt för inresa tillSverige hade vi ofta ett hundratal ären-den per dag.

Då sysselsatte viseringskontoret om-kring 15 personer. I dag räcker det medtvå, tre personer. Ärendena gäller tred-jelandsmedborgare som behöver ett

21

Bagatela 3, Warszawa

Gustav Vasas sonsonSigismund var kung över

både Sverige och Polen ochfrån Warszawa försökte

han, med växlandeframgång, styra de båda

länderna. I dag sköts de svensk-polska

förbindelserna från densvenska ambassaden med

adress Bagatela 3,Warszawa.

För två år sedan fick ambassaden i Warszawa en ny fasad. Den förra var grå och sliten.

vanligt inresevisum eller polska med-borgare som ska flytta till Sverige ocharbeta och/eller gifta sig där. I det se-nare fallet gör viseringskontoret så kal-lade anknytningsintervjuer i små av-skilda bås som är byggda särskilt fördetta ändamål.

Den dramatiska minskning av ären-den som kom när den allmänna vise-ringsplikten upphörde 1991 gjorde attud såg möjligheten att föra över vise-ringskontoret till den ambassadbygg-nad som redan fanns och där resten avkansliet låg. Det var opraktiskt att hapersonalen delad med tjugo minutersbilresa genom ett trafiktätt Warszawa.

Antalet viseringsärenden ökade un-der första hälften av nittiotalet i ochmed att länderna blev självständiga ochinte längre styrdes av Sovjetunionensrestriktiva resepolitik.

Under de här åren etablerade mångaländer dessutom egna ambassader iBaltikums huvudstäder efter att tidiga-re ha skött sina förbindelser via dåva-rande Leningrad.

Numera förekommer ingen vise-ringsplikt mellan Sverige och de baltis-ka länderna, vilket man visste om ochkunde ta med i planerna när ambassa-derna i Tallinn, Riga och Vilnius iord-ningställdes.

Men i Warszawa krävde de nya ti-derna en ny byggnadslösning, och Fas-tighetsverket gav arkitekten GunnarÅsell vid arkitektfirman Åsell & Co iStockholm i uppdrag att skissa på ett

förslag. I Åsells uppdrag ingick ocksåatt rusta upp ambassadens fasad, somvid det laget var mörkgrå av ålder ochluftföroreningar.

En kulturminnesklassad oasSveriges ambassad i Warszawa har le-gat på samma adress sedan 1938 medundantag för ett uppehåll under kriget.Och Bagatela 3, som adressen lyder,ligger inte precis i utkanten av stan.Med andra ord var det inte fråga om attta några nya stora ytor i anspråk för till-byggnaden.

– Det finns en trädgård, men denhade det varit synd att ta av, säger Gun-nar Åsell. Den utgör en fin liten oasmitt i Warszawas larm.

Han hade hellre utnyttjat ett garagesom ger plats åt tre bilar.

– Men då protesterade de som mås-te hantera Warszawas parkeringssitua-tion dagligen, skrattar Gunnar Åsell,som fortfarande tyckte det förslaget varbäst men inser att det fanns fog för be-rörda parter att avvisa det.

Lösningen blev i stället att delar avchefsbostaden och några små gästrumfick stryka på foten för att ge plats åtdet nya viseringskontoret. Dessutombyggde man till en liten paviljong somvetter mot trädgården, men utan attdenna egentligen förminskas annat änmarginellt.

En av utmaningarna med ambassad-byggen är att skapa säkerhetszoner pårätt ställen utan att det rycker sönder

flödena mellan de olika lokalerna. IWarszawa löstes den frågan mycketsmidigt.

Allmänheten har sin egen ingång tillviseringsavdelningen till vänster ibyggnaden, sett från gatan. Övrigakanslilokaler har ingång till höger ochdäremellan kommer ingången tillchefsbostaden. De olika funktionernaligger alltså väl åtskilda om man ser detutifrån. Däremot är lokalerna väl inte-grerade för den som rör sig på insidanav byggnaden.

Viseringskontoret känns trots sin be-gränsade yta relativt luftigt. Ljusa, gulaväggar ger en känsla av rymd och lätt-het. Kontoren är inredda som öppnalandskap, vilket ökar flexibiliteten. Utmot allmänhetens väntrum finns dockett par slutna säkerhetsrum där inter-vjuer med visumsökande genomförs,samt den sedvanliga säkerhetsslussen.

– Som ett exempel på vilka små ytorvi hade till förfogande kan jag nämnaatt vi fick göra en ny trappa ner till käl-larvåningen så att den blev mer lättill-gänglig från viseringskontoret, sägerGunnar Åsell. I källaren fick vi nämli-gen lägga kontorspersonalens toalett.

Den lilla paviljongen in mot trädgår-den, som rymmer en del av de nyakontorsytorna, har hämtat sitt form-språk från den svenska sommarstugan.Fasaden är klädd med liggande träpa-nel och fönstren generösa. Även dettabidrar till att kontoret känns luftigareän det egentligen är.

22

I residensets lilla salong dras blicken gärna till golvet. Parketten är lagd i ett ovanligt mönster som för tankarna till amerikanskalapptäcken. Mattan är av Märta Måås-Fjetterström.

Josef Franks design återkommer ofta i möbelklädseln på desvenska ambassaderna utomlands. Här i stora salongen.

– Bagatela 3 har en kulturminnes-klassning, så här fick vi samarbeta medde lokala stadsplanemyndigheterna, be-rättar Gunnar Åsell. De första färgför-slagen vi lämnade fick vi avslag på. Li-

kadant när vi provmålade fönstren enförsta gång.

Han är tacksam för synpunkternafrån Warszawas stadsplanekontor ochtycker att slutresultatet blev klart bätt-

re än de första idéerna. Nu är fasadenputsad i en lugn gulrosa färg som klärdess relativa tyngd och slutenhet väl.

En tomt nära Belvederepalatset

Ambassaden i Warszawa har många årpå nacken, och lokalerna är charmigtingångna. Kontorsytorna har givetvisrenoverats genom åren, och så sentsom 1990 fick huset en ny vindsvåningsom rymmer en rad kontorsrum.

Kanske är det i residenset som dengamla charmen kommer bäst till sinrätt. Det första man slås av är visserli-gen att representationsvåningen kännsmurrigare än på många andra ambassa-der. Mörk träpanel klär väggarna i dennedre entréhallen och fortsätter uppför en lång trappa och ut i den övrehallen. Här förs tankarna snarare tillengelsk herrklubb än till det ljusaskandinaviska.

Men sedan öppnar sig rummen ochsläpper in mer ljus. Fortfarande domi-neras synintrycket av ovanliga trädetal-jer. I stora salongen är sextiotalet på-

23

Stora salongen med dess karaktäristiska spegelarrangemang och intrikata parkettmönster.

Svala väggar matchas med varmröda möbler i matsalen.Modern svensk grafik och textil pryder väggarna.

tagligt. Mörka träramar omger ett slagsväggpaneler i spegelglas som sittermellan fönstren och sedan återkommermed rytmisk regelbundenhet på deväggar som saknar fönster. Framförspeglarna sitter kristallampetter av mo-dernt snitt. Ljusspelet bör vara anslåen-de en mörk vinterkväll.

Huset hann knappt bli uppfört förr-än andra världskriget kom och förstör-de det. Dessförinnan hann det bliräddningen för både beskickningsper-sonal och delar av den svenska kolonini stan. Det var ambassadören Erik Bo-heman som under sina tjänstgöringsår1934–37 såg till att Sverige fick en per-manent lösning av ambassadfrågan.

Så här skriver han själv om händel-sen i sin bok På vakt:

«Jag hade funnit en i mitt tyckemycket bra tomt i Warszawas västligautkant helt nära Belvederepalatset, därPilsudski bodde. Stockholm visade sigförstående, och till arkitekt utsågs påmitt förslag min gamla klasskamratCurt Björklund. Vi hade ett utmärktsamarbete och jag tror att vi fick ihopen efter tidens smak vacker och dessut-om praktisk byggnad. Den innehöllbåde bostad för beskickningschefen,sekreteraren och kanslisten samt kans-lilokaler.

Arbetet med bygget tog avsevärt avmin tid i anspråk, i synnerhet som viockså ordnade en del av möbleringensom staten bekostade. Huset stod fixt

och färdigt och delvis möblerat när vilämnade. Själva fick vi aldrig bo där.

Det hela kostade ungefär sexhundra-tusen kronor, vilket ju inte var särskiltdyrt. Jag hade stora besvär att förmåbyggnadsstyrelsen och finansdeparte-mentet till en extra utgift på trettiosex-tusen kronor för en bombsäker källare.Den kom slutligen till stånd och rädda-de under kriget troligen livet på åtskil-liga av beskickningens medlemmaroch en stor del av den svenska kolonin.I motsats till de flesta andra mera bety-dande byggnader gick det svenska be-skickningshuset relativt oskadat urbombningen och beskjutningen avWarszawa under kriget och tjänar allt

fortfarande sitt ändamål.»Att Boheman aldrig hann bo på Ba-

gatela 3 själv berodde på att han, precisnär huset stod färdigt 1938, blev ut-nämnd till kabinettssekreterare ochflyttade hem. I hans ställe kom JoenLagerberg.

Artillerield från 1 600 kanoner

När kriget bröt ut flyttade Joen Lager-berg med sig ambassaden till Rumäni-en, varifrån personalen tog sig hem tillSverige på olika vägar. Bagatela 3 öppnades för den svenska kolonin,som i allt väsentligt bestod av chefertill svenska storföretag som Asea, SKF, Svenska Tändsticksaktiebolaget,LM Ericsson, Bofors med flera. Derasfamiljer var kvar hemma. De kom intetillbaka till Warszawa efter sommarle-digheten 1939 eftersom läget redan varspänt.

Affärsmännen blev inbjudna att bopå Bagatela 3 eftersom det fannsskyddsrum där som skyddade mot ar-tilleribeskjutning. Skyddsrummen låg– och ligger fortfarande – under nuva-rande kanslilokaler. På den tiden tjäna-de de även som vinkällare, och det vari vinkällaren det var mest populärt attbo därför att här fanns det hyllor attsova på.

I slutet av september 1939 förekomett kort vapenstillestånd som gjordedet möjligt för utlänningar att lämnastan. Flera av de svenska cheferna grepchansen och for hem via Baltikum ochFinland.

Men nu var Warszawa omringat ochbombningarna kunde börja på allvar.Utöver några av de svenska företagsle-darna fanns flera av ambassadens lokal-anställda kvar i huset.

Den 23 oktober 1939 skriver dn omhur ambassadtrotjänaren och hovmäs-taren Joseph under ett uppehåll i demassiva bombattackerna gått upp föratt kontrollera om ambassaden börjatbrinna efter en träff och därvid träffatsav en ny bomb och dödats omgående.Joseph hade med sig en ung betjänt,Carol, som även han så småningom av-led av skador han ådrog sig vid sammatillfälle. Tidningen skriver att Warsza-wa vid den här tiden besköts av om-kring 1 600 kanoner.

Ambassaden hinner vara skådeplatsför ytterligare en rad dramatiska hän-

24

Lite engelsk herrklubb är det över trappan och entrén till residenset i Warszawa.

Dagens Nyheterberättade den 23 oktober 1939 om bombningarnaav Warszawa somkostade två ambassad-anställda livet.

delser innan Margit Jelnicka som sistasvensk på plats tvingas ge upp och läm-na huset. Det sker i augusti 1944 ochflykten hem till Sverige varar ändafram till i december. Ett år senare kanMargit bänka sig i samma plan somden nyutnämnde Warszawa-ambassa-dören Claes Adolf Hjalmar Westring

och återvända till sin arbetsplats. Fastnu var jobbet förlagt till tillfälliga loka-ler i Hotel Polonina.

Efter att Margit Jelnicka tvingats påflykt i augusti 1944 tog tyskarna överBagatela 3, och därefter var det en tid iryssarnas våld. När svenskarna återtogsitt hus var det tömt på inventarier,

skadat av bombanfall och delvis ned-brunnet. Återuppbyggnaden leddes avakitekten Karpinski, som ingick i encentral grupp nyckelpersoner somhade till uppgift att återuppbyggaWarszawa. ■

Margit Jonillsson;Frilansjournalist

25

Trädgården vid Warszawa-ambassaden är en oas. Längst bort i bild ligger residenset och, i bottenplan, det nya viseringskontoret.Den lilla paviljongen, byggd som en svensk veranda, är ny och rymmer också ytor för viseringskontorets räkning.

Samhället på Marstrandsön har anorfrån tidig medeltid. Staden grundadespå 1200-talet av norske kungen HåkonHåkonsson och ett franciskanerklosteranlades här i slutet av samma århund-rade. Marstrand hade en framträdanderoll som handelsplats till mitten av1600-talet, då Göteborg övertog led-ningen. Staden har blomstrat underflera längre perioder då sillen gått till irikliga mängder, men krig och förö-dande bränder har också satt sina spårgenom hela samhällets historia.

Carlstens fästningDet finns två orsaker till att Marstrandlänge ansetts så betydelsefull ur för-svarssynpunkt. Det är dels hamnen ochdels höjden på Marstrandsön. Hamn-bassängen mellan Marstrandsön ochKoön har, med sitt djup och sitt skyd-dade läge, ingen motsvarighet i dennadel av skärgården. Den högsta punktenpå Marstrandsön dominerar omgiv-ningen, och från fästningen ser man utöver hav och öar så långt ögat kan nå.Ända in i vår egen tid har fästningstor-net varit en betydelsefull försvarslänk,

utrustat med en av Västkustens vikti-gaste radarstationer.

Carlstens fästning ser ut att resa sigur klippan som vore den organisktuppvuxen ur berget. Det är också åt-skilliga kubikmeter gråstensmur somgett fästningen dess form. Fästningen,som vi ser den i dag, har tillkommit ge-nom över 300 år av stora uppoffringaroch vedermödor. Uppbyggnaden harinte skett kontinuerligt utan har i stäl-let präglats av skilda, koncentrerade

byggnadsperioder varvade med perio-der av underhåll.

Det är framför allt tre byggnadspe-rioder som framstår tydligt i ett histo-riskt perspektiv. Den första inträffade isamband med byggandet av den förstamurade skansen, från 1660 till det nor-ska anfallet 1677. Den andra periodenomfattar de reparations- och förstärk-ningsarbeten som utfördes sedan Mar-strand återgått i svensk ägo och framtill 1707. Den tredje och sista uppbygg-nadsperioden inföll under de två de-cennierna mellan 1834 och 1851. Mellandessa perioder och senare har det varitfråga om insatser för att bevara ochvidmakthålla fästningen.

Den svenska fästningskommissio-nen 1733, som i dåvarande krissituationhade till uppgift att reda ut tillståndethos rikets fasta försvar, skrev om Carl-stens fästning bland annat: «… Och ibetracktande af sådane denne Fäst-ningens förmoner, är Commissionensunderdånige mening, at ock den sam-ma, hwilcken redan med ganska storkostnad är blefwen upbygd, och ärnästan uti ett fullkomeligit godt stånd,

26

Carlstens fästningSom en del av

själva klippan reser sigCarlstens fästning över

bebyggelsen på Marstrand.Fästningen som varit en

stark och viktig länk i Sveriges försvar är i dag

ett levande och lockande turistmål.

lärer nu mera med alt skähl maintene-ras och bibehollas; hwaremot för Swe-rige skulle wara mycket farligit, at låtaden rasera och ödelägga, såwida en fi-ende kunde i stället der fatta posto ochsig befästa.»

UppbyggnadMarstrands fästnings historia börjaremellertid längre tillbaka i tiden, redanunder norskt styre. När Sverige vidRoskildefreden 1658 lade under sig Bo-huslän fanns det redan enklare skansaruppkastade av jord, trä och sten, såsomskansarna Wahlen, Gustavsborg ochSankt Erich, på Marstrandsöns merframträdande höjder. På skären ihamnbassängen låg Hedvigsholm ochMalepert, och båda inloppen till ham-nen – i söder och i norr – var förseddamed kanonbatterier. I början av 1660-talet började man förstärka vissa avskansarna med murverk. Det ansågssärskilt viktigt att förstärka bådeHedvigsholm och den forna Wahlensskans, vilken döptes om till Carlsten.

Carlstens fästning i dess första skep-nad i sten byggdes 1660–72. Den bestod

av en kvadratisk vallomslutning, se-dermera kallad Fyrkanten, och etttorn, även det med kvadratisk grund-plan. Innanför fyrkantens yttermurslogs det valv för besättning och förråd.På borggården innanför vallomslut-ningen byggdes två baracker av trä, sä-kert angenämare att uppehålla sig i ände kalla och fuktiga valven. I sambandmed det åter uppblossande kriget motDanmark restes 1676 en träpalissadomkring fästningen.

KapitulationÅr 1677 intog en norsk styrka, underbefäl av Ulrik Fredrik Gyldenlöve,först skansen Malepert, vars besättningflydde upp till Carlstens fästning. Se-dan, återigen efter häftig beskjutningoch flera misslyckade stormningsför-sök, intogs också fästningen Hedvigs-holm, vars besättning efter tappertförsvar såg det omöjliga i ett fortsattförsvar av de sönderskjutna försvars-verken. De flydde därför över till Carl-stens fästning efter att först ha mineratverken på Hedvigsholmen. Luntornaslängd gjorde emellertid att norrmän-

nen hann släcka dem innan laddning-arna briserade. Norrmännen börjadegenast att sätta båda fästningsverken istånd och inriktade nu sin belägring påhuvudfästningen – Carlsten. Först in-togs båda blockhusen, det norra ochdet södra, vid hamnen. Sedan besatteman Gustavsborg. Nu hade alltså samt-liga skansar som utgjorde det yttreskyddet för Carlsten fallit och besätt-ningarna från dessa samlats i huvud-fästningen. Gyldenlöve anlade två be-lägringsbatterier, ett i Gustavsborg sö-der om fästningen och ett på en höghöjd norr om. Beskjutningen börjadegenast och efter 70 skott hade tornetskanoner tystats och försvarsmurarnatillfogats svåra skador. Besättningenhade kämpat tappert med att försökareparera skadorna och hålla stånd, menstyrkan i anfallet blev för svår ochkommendanten Sinclair såg sig sent påeftermiddagen tvungen att ge upp. 176svenska försvarare tågade under hög-tidliga former, «med flygande fanoroch klingande spel», ut ur Carlstensfästning och vidare mot Eda skans iVärmland. Särskilt långvarig blev nu

27

– rikets värn i väster

inte ockupationen av Marstrand. Frånjuli detta år till september 1679 varMarstrand och Carlstens fästning idansk-norsk besittning. Under den ti-den hann dock norrmännen börja an-lägga en yttre vallomslutning öster ochsöder om fästningen. Genom freden1679 återfördes så gott som allt förloratsvenskt territorium, däribland Mar-strand, under svenska kronan.

ÅteruppbyggnadFästningen på Hedvigsholmen synesha förlorat sin betydelse efter 1682, dåden för sista gången förekommer somett aktuellt projekt. Den raserades 1698.Carlsten blev däremot under perioden1680–1716 föremål för omfattande för-stärkningsarbeten. Fyrkantens vallom-slutning höjdes från 8 till 19 meter ochbyggdes på med ett 3 meter tjockt yttremurskal till en tjocklek av över 5 metervid murfoten. Det fyrkantiga tornetbyggdes in i ett dubbelt så kraftigt runttorn. Framför ingångsvalvet i tornetbyggdes en kaponjär efter Erik Dahl-bergs design. En av de norska trupper-na påbörjad yttre vallomslutning ladesom nästan helt, med början 1683 och

byggdes upp till de imponerande hu-vudvallar vi ser i dag.

Marstrandsön och berggrunden förfästningen är påtagligt kuperad medkullar och djupa klyftor. Huvudvallar-na måste, för att få stabilitet, muras uppockså från de lägsta punkterna. För attnå den önskade höjden måste murpar-tier därför i vissa lägen byggas 20–30meter höga. Det är bara en del av demurade konstruktionerna vi i dag serovan mark. Eftersom yttermurarna ärnästan fyra meter tjocka, förstår manatt det var fråga om ett gigantiskt mur-ningsarbete. Innanför dessa yttermurarslog man sedan valv som täcktes medjordmassor till en vallgång för kano-nerna. Valven nyttjades till logementför besättningen, förråd och krutmaga-sin. Intill Fyrkantens yttre norra res-pektive södra hörn byggdes kaponjärerför att försvara norra och västra sidanav Fyrkanten. På den nedre borggår-den, innanför huvudvallarna, byggdesunder 1700-talets första decennium enartillerikasern, ett kommendantshusoch en infanteribarack, där besättning-en kunde ha en drägligare tillvaro än ide ohälsosamma valven.

28

Skildring av Marstrands belägring ocherövrande år 1677 enligt samtida kopparstickav B. Stoopendaal. I bildens mitt, högst upp,ser vi Carlstens fästning i dess första skepnadmed det fyrkantiga tornet, den mindreFyrkanten och palissaden runt om. Tillvänster ligger skansen Gustavsborg och tillhöger skansen Sankt Erich. I bildens under-kant har vi de norska kanonbatterierna på Koön. I hamnbassängen till vänster sesHedvigsholms fästning och till höger, näramitten, skansen Malepert.

Karl xi:s namnchiffer över porten.

Kapitulation igenI samband med det Stora nordiska kri-get landsteg danska trupper under Pe-ter Tordenskiolds ledning på Koön den10 juli 1719 och började beskjuta stadenoch fästningsverken med mörsarbatte-rier. Besättningen på fästningen upp-gick till endast 300 man och kommen-danten fann för gott att kapitulera den15 juli, sedan ett kruthus exploderatoch Tordenskiold gett sken av att ha enövermäktig styrka. För detta beslutställdes kommendanten senare införkrigsrätt, dömdes till döden och avrät-tades den 16 september. Det måste hakänts hårt för den svenska krigsled-ningen att en av rikets starkaste fäst-ningar gick förlorad så snabbt och utanegentligt motstånd.

Befästandet av Marstrand och byg-gandet av Carlstens fästning var och ären av de större investeringarna somgjorts i det svenska fasta försvaret. Litebättre till mods blev förmodligen led-ningen då Tordenskiolds försök att intaNya Älvsborgs fästning vid inloppettill Göteborg någon vecka senare miss-lyckades och han i all hast tvingades

29

Plan över situationen kring Marstrand vid Tordenskiolds intagande av Carlstensfästning i juli 1719. Danska och svenskaörlogsskepp är avbildade i två olika skedenav slaget. Nationaliteten framgår avflaggorna. Vid Marstrands kaj ses masternaav flera sänkta svenska skepp.

Relationsritning från 1799 över tornetsombyggnad. Förutom den ovanliga ochdetaljerade beskrivningen av byggnadsställ-ningen återges uppfodringsanordningarnafrån marken till Fyrkantens vallgång ochvidare upp till tornets murkrön.

dra sig tillbaka. Freden slöts 1720 utanlandavträdelser för svensk del ochMarstrand med fästningsverk kundeåterbesättas med svenska styrkor.

Efter denna kraftmätning förekominga direkta krigshandlingar mellanSverige och Danmark. Carlstens fäst-ning reparerades och hölls i ett för-svarsdugligt skick. På 1730-talet rustademan upp batteriet vid det norra inlop-pet. Det utformades som ett öppet bat-teri, kallat Norra blockhuset.

En förarglig kalamitetVid ett tillfälle hade man vid en övningfått för sig att samtidigt fyra av allakanoner i tornets batterivåning. Detmåste ha inneburit en mer än öronbedövande knall. Av lufttrycket ochskakningen sprack kupolvalvet överanfanget runt om och valvkupan måsteha lyft ett stycke från konstruktionen –som också sprack. Den uppkomnavalvsprickan var tydligen alarmerande,för 1732 sökte man hålla ihop tornetmed två korslagda dragstag. Dettatycktes inte hjälpa i längden, varförman i en större byggnadsteknisk ope-ration 1779–80 rev hela den avskilda

delen av kupolvalvet och slog om det.Ombyggnadsprojektet betraktades tyd-ligen som ovanligt intressant. Sällanhar en ombyggnad dokumenterats isamma omfattning och i ritningar meden sådan tydlighet och skönskrift. Manfår för sig att de som engagerats i pro-jektet ansåg att man utförde något ex-traordinärt och lyckat.

Den nya tornöverbyggnaden kröntesmed en fyr konstruerad av kommissa-rien Jonas Norberg, enligt uppgift värl-dens första rundgående fyr. I InrikesTidningar kunde man den 15 februari1781 läsa följande: «Till de Sjöfarandesefterrättelse länder att på Carlstens el-ler Marstrands Fästnings-Torn är enFyrbåk inrättad med 6 Brännspeglar,hvilka drifvas af ett Urverk, så att de på5 minuter gå runt om och gifva underdenna tid ett skiftande sken af 6 starkaoch 3 svagare ljus, varandes 133 Svenskaln ifrån Vatten-Horizonten till Bränn-speglarnas centrum. Denna fyr kom-mer att tändas den 1 nästkommandeaugusti och sedan på samma dag årli-gen samt släckas den 1 maj hvarje år ilikhet med de öfriga Svenska Fyrarna iCattegatt.»

Fyren byggdes om 1836, men släck-tes för gott 1868 och avlägsnades. Enoptisk telegraf uppsattes år 1800 påNorra huvudvallen där den stod till1840, då den flyttades upp på Fyrkan-tens sydöstra hörn. Den avlägsnadesunder senare delen av 1800-talet.

Under slutet av 1700- och början av1800-talet var det underhålls- och repa-rationsarbeten som präglade verksam-heten i fästningen. Det nuvarandekommendantshuset byggdes 1773 på enäldre grund. Vissa byggnader på nedreborggården revs. Det gamla kommen-dantshuset från 1697 och infanteriba-racken från 1710-talet revs båda på1790-talet. Artillerikasernen, byggd på1710-talet, revs 1845.

Avslutande uppbyggnadsskede

Den ökade spänningen mellan Eng-land och Ryssland gav anledning tillden tredje och sista etappen i fästning-ens fortifikatoriska utveckling. År 1834godkände kung Karl xiv Johan ett avöverstelöjtnant Carl F. Meijer ritat för-slag till förstärkning av Carlstens fäst-ning. Det mest påtagliga var att fäst-

30

År 1781 uppfördes världens första rundgående fyr på tornets överbyggnad. Fyrljuset svepte runt horisonten med hjälp av ett urverk och visade sex starka och tre svagare ljus under en femminutersperiod.Fyren byggdes om 1836 men släcktes för gott 1868. Litografi från mitten av 1800-talet.

ningen fick nya, yttre flankeringsverk.Det var särskilt fråga om kaponjärer,från vilka man kunde skjuta och be-stryka olika frontavsnitt med kanoneld.

Fästningens norra front täcktes av endubbelkaponjär, Norra flankverket, in-byggd i kontrescarpmuren och varifrånman kunde skjuta åt båda håll längs engrund grav. Från Norra flankverket an-lades också en mineringsgång med för-greningar, i vilka man vid en belägringkunde aptera laddningar för attspränga fienden i luften.

Västra fronten täcktes av den Västrakaponjären, sammanbyggd med en nyspärrmur, och från vilken man kundeskjuta längs Fyrkantens västra sida.

Den södra fronten täcktes av detSödra flankverket, varifrån man kundeskjuta längs med Kommendantshagen isöder. Här ersattes den gamla Södrahuvudvallen med Södra donjonen,som blev betydligt högre och kundebestyckas med kanoner i två plan.

Framför den östra frontenbyggdes i kombination med enspärrmur ett nytt kruthus, var-ifrån man kunde täcka ett störreområde i öster med eld. Kruthu-set gestaltades i ett medeltidaformspråk och har också, hör ochhäpna, en medeltida fortifikato-risk finess i form av så kallademachicoulis – snett nedåtriktadespringor i murverket, varifrånman kunde skjuta eller hällaotrevliga saker på anstormandefiender.

Den stora Nedre borggårdensnivå höjdes och jämnades ut, vil-ket gav möjlighet att inrätta Sto-ra lönngången under borggår-den. Lönngången var avsedd attfungera som en skyddad kom-munikation mellan bastion Mi-nerva i sydost och Fyrkanten.Man kan fortfarande utan att gåut i det fria förflytta sig från Söd-ra donjonen via lönngången tillden gamla kaponjären framförtornet och in i tornet och Fyr-kanten.

Som komplement till den upp-rustade huvudfästningen byggdesSödra strandverket vid södra de-len av kajen. Det ersatte dengamla batteriplatsen och skullesäkra inloppet från söder. Detuppfördes 1851–55, även det efter

ritningar av C. F. Meijer, godkända avkung Oscar i. Gustavsborg söder omhuvudfästningen förlorade därmed sinbetydelse och raserades. Norra block-huset, det öppna batteriet vid norra in-loppet, hade redan på 1830-talet för-stärkts med flera batteriplatser. Batteri-et kallades nu Fredriksborg.

Fästningen ansågs nu även interna-tionellt vara en av Europas allra star-kaste kustfästningar och studeradesockså i den egenskapen av utländskaofficerare. Fästningens potentiella eld-kraft och sinnrika flankeringssystemkan ännu imponera. Antalet kanonersvarade väl aldrig fullt mot det avsedda.År 1842 hade Carlsten knappt 100 ka-noner. Fästningen hade dock för längesedan utkämpat sin sista strid och bort-sett från att Krimkriget 1853–56 i vissmening inverkade också på Carlsten sågick fästningen nu med ålderns rätt ini en annan, fredligare roll.

Befästningskonsten hade fått en ny

inriktning med anläggningar som skul-le ha så låg profil som möjligt – enmålsättning som Carlsten definitivtinte kunde uppfylla. Fästningen börja-de nu i stället träda in i rollen som ettintressant utflyktsmål och viktigt na-tionalmonument. År 1882 upphördeCarlsten att räknas till rikets fasta för-svar och fästningen avrustades och ut-rymdes. Huvuddelen av kanonernaflyttades till Karlsborgs fästning, somnu var rikets ultimata försvarsposition.

Ännu under 1900-talet och in i vårtid har emellertid Marstrand varit ak-tuell som en viktig försvarsposition. År1940, under andra världskriget, anladesbatterier för 57 mm kanoner på de när-liggande öarna Koön, Dyrön ochTjörn. De avvecklades för bara tio årsedan. De sista fasta batterierna i posi-tionen kommer att skrotas som enföljd av försvarsbeslutet från år 2000. ■

Kenneth von Kartaschew;Specialist – militära byggnader, sfv

31

Södra strandverket från söder. Strandverket byggdes 1851–55 för att säkra det södra inloppet till Mar-strand. En viktig orsak var att fästningens skottlinjer på grund av berget hade svårt att nå strandlinjen.

Fästningen hålls öppen för besökare under större delen av året. Guidade turer erbjuds regelbundet under högsäsong och annars enligt särskild överenskommelse. Några dagar påsensommaren hålls här i regel fästningsspel med marscherande, exercerande och skjutandekaroliner. Inte sällan ges uppträdanden av olika artister, bland annat teaterföreställningar.

Sveriges ansikte i världen är våra ut-rikesrepresentationer. De byggnadersvenska staten låtit uppföra runt om ivärlden förmedlar en bild av Sverigesom ofta säger mer än aldrig så välgjor-da turistbroschyrer. Ambassaderna ärinte bara kontor för ud:s personal utansamtidigt viktiga representanter försvensk kultur och svensk kvalitet.

Under arkitekturåret 2001 har Fas-tighetsverket i samarbete med Utrikes-departementet i bokform velat visa hursverigebilden kommer till uttryck vid14 svenska ambassadanläggningar runtom i världen. Det är anläggningar somtillkommit under en fyrtioårsperiodfrån 1959 till 1999 och som alla är rita-de av svenska arkitekter.

Kulturjournalisten Hedvig Hedqvistoch fotografen Åke E:son Lindmanfick för ett år sedan i uppdrag av Fas-tighetsverket och Utrikesdepartemen-tet att resa ut och besöka de 14 ambas-

32

Sverige i

Från vänster till höger:ambassadresidenset i Berlin,

ambassadresidenset i Riyadh,ambassadresidenset i Kairo,

ambassaden i Moskva ochambassaden i New Delhi.

saderna för att i ord och bild försökafånga deras olika personlighet. Resul-tatet har blivit en både vacker och in-tressant presentbok som på ett tanke-väckande sätt visar hur synen på of-fentlig svensk arkitektur i utlandetförändrats under de senaste 40 åren.

Skillnaden i intresse för arkitektur-frågor under olika epoker är dock inteomedelbart avläsbar i de olika byggna-dernas arkitektur. Det är däremot tyd-ligt att olika tiders värderingar av bådebyggnadskonst och politik resulterat imycket skilda uttryck.

Under en stor del av de 40 år som av-handlas i boken har man betraktat ar-kitektoniska kvaliteter som något somkommit med på köpet när man löseren byggnads funktioner. Under 90-ta-let har däremot intresset successivt bli-vit allt större för form- och designfrå-gor i sig.

Fastighetsverket och ud har lagt fast

en arkitekturpolicy för våra byggnaderoch miljöer för utrikes representation.Strävan är att skapa miljöer där hus, in-redning och utsmyckning är väl sam-stämda till en helhet. Huvudpunkternai policyn är kvalitet i funktion och tek-nik, svenska material och en arkitektursom uttrycker demokrati och jämlik-het, öppenhet mot omvärlden och till-gänglighet för alla. Vi är medvetna omatt det vi bygger i dag avspeglar dagensvärderingar och tidsanda. Det gör detlika intressant i framtiden att studeradessa byggnader som det är att funderaöver de olika sverigebilder som bokens14 ambassadanläggningar från 1959–99ger uttryck för.

Under hösten uppmärksammas Sve-riges utrikesrepresentation även av Ar-kitekturmuseum i Stockholm. Underperioden 28 augusti–28 oktober visasen utställning med bilder och modellerav de 14 ambassadanläggningar sompresenteras i boken och dessutom täv-lingsförslagen till det nya ambassadre-sidenset i Pretoria. ■

33

världen

34

NOTISER

Signerad gips på Dramatens vind

I sommar genomförde Statens

fastighetsverk den sista av tre

etapper i ett projekt med att

dra in kyla på Dramaten. I

samband med att ett vindsrum

skulle användas för nya instal-

lationer flyttades en mängd

gipsskulpturer som var i

vägen.

Gipserna var ganska

skadade och för att inte åstad-

komma ytterligare skada

anlitades Ingvar Hedenrud,

byggnadsantikvarie från

Restaurator ab, för att

övervaka flytten samt

genomföra en översiktlig

inventering.

Inventeringen visade att

gipserna är avgjutningar av

vissa av Carl Milles lermodel-

ler till Dramatens utsmyck-

ningar. Gipsavgjutningarna

användes som förlagor av

stenhuggarna. Ett av styckena

är signerad Carl Milles.

Dramaten är ritad av

Fredrik Lilljekvist och stod

klar 1908. Flera av tidens

främsta konstnärer anlitades

för utsmyckningen av fasaden:

Christian Eriksson, Theodor

Lundberg, John Börjesson och

Carl Milles.

välskötta skogar. Där finns

ofta rikligt med riktigt gamla

träd, grova långsamväxande

träd, döda stående träd och

liggande döda träd i olika

stadier av förmultning. Sådana

företeelser skapar livsförut-

sättningar för en mängd arter

som saknas i intensivt skött

skog. De bedöms därför ha

höga naturvärden.

Dessutom finns speciella

skogsmiljöer med säregna mil-

jöförhållanden som till

exempel ravinskogar, skogar

med extremt rik näringstill-

Naturvärdes-inventering

för femte året i radI norrbottenskogarna arbetar

sex naturvärdesinventerare

med årets fältarbete. De

kommer att jobba fram till i

mitten av oktober i Arjeplog,

Jokkmokk och Gällivare.

Varje sommar sedan 1998

har Fastighetsverket haft

naturvärdesinventerare

anställda för att se över de

arealer som Domänverket

tidigare har kartlagt för

skogsbruk.

Skogsområden med en låg

grad av mänsklig påverkan har

många kvalitéer som saknas i

Gipsavgjutningarna har använts som förlagor till utsmyck-ningarna på kolonnskaften påDramaten i Stockholm.

35

Svartsjö slott återställsI drygt sex år har Statens

fastighetsverk arbetat med att

återskapa Svartsjö slotts 1700-

talsinteriörer. Under

sommaren har även fasaderna

återfått sin ursprungliga färg-

sättning.

Efter omfattande undersök-

ningar har Fastighetsverket

kommit fram till att slottets

fasader från början varit

färgade i en enhetlig ljusgul

kulör.

Under arbetet med interiö-

ren påträffades välbevarade

rester av den ursprungliga

fasadputsen. Det man fann var

en yta av slottets tidigare

yttervägg som byggts för vid

ombyggnaden på 1770-talet,

och som i dag bildar

innervägg i den södra flygeln.

Putsen hade en kulör och

ytstruktur slående lik fransk

sandsten, och det var också de

franska sandstenspalatsen man

ursprungligen ville efterlikna.

Den senaste färgsättningen

med gula väggfält och grå

markeringar tillkom vid en

fasadrenovering 1976. Ambi-

tionen var då precis som nu

att återställa den ursprungliga

1700-talsfärgsättningen. En

feltolkning av kulören på

några putsfragment ledde till

att vissa fasaddelar fick en

avvikande grå kulör som i

själva verket härrörde från

slottets tid som anstalt.

Under sommarens renove-

ring har fasaderna avfärgats

med kalkfärg pigmenterad

med järnhydroxid och

järnoxid, medan snickerierna

målats med linoljefärg i ek-

kulör.

gång eller högt pH som skapar

förutsättningar för mycket

specialiserade arter. Sådana

miljöer räknas också som

extra värdefulla i naturvårds-

sammanhang.

Fastighetsverket tillämpar

Skogsbiologernas naturvärdes-

inventeringsmetod. Det är en

metod som poängsätter ett

avgränsat område utifrån

mängden naturskogsstruktu-

rer, såsom grova eller gamla

träd, döda träd i olika dimen-

sioner, beståndets orördhet,

påverkan av brand eller

tillgång på lövträd. Hänsyn tas

även till den terrängmässiga

variationen och till förekom-

sten av andra naturtyper inom

beståndet.

Svartsjövikens natur-, kultur- och

rekreationsvärden Området runt Svartsjöviken

har höga natur- och kulturvär-

den, där Svartsjö slott omgivet

av sin vackra slottspark och

Svartsjöviken dominerar.

Viken och delar av omgivande

marker är en fin fågellokal. Ett

av de största problemen i

området är att Svartsjöviken är

övergödd och kraftigt

igenväxt.

För att få en helhetssyn och

lösa Svartsjövikens problem

har ett samarbetsprojekt

startats mellan Ekerö

kommun, Statens fastighets-

verk, Stockholms stad,

Svartsjö byalag och andra

lokala intressenter.

Mindre gallringsarbeten i

Svartsjö slottspark utfördes

Upplands vedskalbaggar

Fastighetsverket har engagerat

en lavspecialist och en specia-

list på vedskalbaggar. De har

under sommaren 2001 inven-

terat respektive artgrupp i

parkerna och de närmaste

omgivningarna kring Salsta,

Skokloster och Biskops-Arnö.

Syftet är att utreda hur artrik

lavfloran respektive faunan av

vedskalbaggar är i dessa ädel-

lövträdsmiljöer.

Undersökningen ska också

leda till ett förslag om hur

parkmiljöerna ska skötas för

att gynna de sällsynta arter

som förmodligen finns där.

redan under hösten 2000 för

att säkerställa den örtartade

lundvegetationen med

gulsippa, luktviol, ramslök och

nunneört.

Dammen i parken rensades

under förra vintern för att

säkerställa dammiljön som

lekplats för den större vatten-

salamandern och förstärka den

biologiska mångfalden.

Ett översilningsområde

anläggs i höst vid utloppet av

Sockarbydiket för att minska

utsläppen av näringsämnena

fosfor och kväve. Här kommer

även betande kor att förbättra

förutsättningarna för fågelli-

vet. En vandringsled kommer

också att anläggas runt viken

under nästa år.

Skalbaggsfälla i gammal ek på Biskops-Arnö.

36

POSTTIDNING BReturadress: Box 2263, 103 16 Stockholm

Prenumerera påSFV KulturVärden

Mot en expeditions- och porto-avgift på 200 kronor får du fyranummer av SFV KulturVärden.

Ring 08-696 70 00 och beställdin prenumeration.

I höst invigs Biskops-Arnö folkhög-skolas nya undervisningslokal för me-diautbildning. Det är i själva verket enladugårdsbyggnad från mitten av 1800-talet som byggts om att passa nya ända-mål och uppgifter.

Den ombyggda ladugården kommeratt rymma en samlingslokal för 70 per-soner, två klassrum och fotolabb.

Fastighetsverkets Lars Almqvist harprövat ett nygammalt sätt att leda om-byggnaden. Några detaljerade bygg-handlingar har inte upprättats utanman utgår från en programskiss och lö-ser sedan detaljfrågorna efter hand.Detta kräver ett nära samarbete mellanprojektledare, arkitekt och byggare ochmånga av de byggtekniska frågorna lö-ses genom resonemang på återkom-mande projekterings- och byggmöten.

I bygget har kostnaderna kunnat hål-

las nere genom att enkla och traditio-nella material och metoder använts ge-nomgående.

För att den gamla ladugården skakunna fungera som lektionslokal, däröverskottsvärme ofta är största proble-met, har man varit tvungen att ökaluftvolymen. Detta har lösts genomluftrum upp genom den forna höskul-len som ger en takhöjd i lektionssalar-na på totalt fem meter. Byggnaden haren tung timmerstomme och vindenhar isolerats på traditionellt sätt medkutterspån. Tillsammans hjälper dettill att hålla inomhusklimatet på en be-haglig nivå. Byggnaden ventileras ge-nom självdrag som kan regleras manu-ellt med luckor i lufttrummor upp ge-nom taket.

Arkitekter för ombyggnaden är OveHidemark arkitektkontor.

En ladugård för mediafolk