Örebro Universitet Humaniora, utbildning och samhällsvetenskap Sociologi

Sociologiska antaganden om ma nniskans natur

En metateoretisk studie av sociologisk teori

Författare: Mathias Alexandersson alexandersson.mathias@gmail.com

Magisteruppsats 15 p. VT 2010 Sociologi avancerad nivå II

Handledare: Mikael Carleheden

Örebro University Human sciences, education and social science (HumUS) Sociology advanced level II Essay, 15 p. Spring 2010 Title: Sociological assumptions about human nature: A metatheoretical study of sociological theory Author: Alexandersson, Mathias

Abstract The purpose of this essay is to examine some sociological assumptions about human nature. My

hypothesis is that such assumptions play an important role in determining what sociology is and

what it is capable of doing. Since sociology is dependent upon its classical theorists I have

decided to test this hypothesis by examining classical sociological theorists. Karl Marx, Max

Weber and Émile Durkheim have been examined with help of paradigm theories from Thomas

Brante and Richard Wilk.

The analysis shows that sociology is made up of four dominant paradigms and the following

assumptions about human nature: The structural paradigm, with Durkheim as its central figure,

see human beings as insatiable and controlled by passions; the marxist paradigm, with Marx as its

central figure, view human beings as freely working and material beings; the rational choice

paradigm and the cultural paradigm, for both of which Weber serves an central figure, human

beings are seen as rational maximizers and culturally creative, respectively.

My conclusion is that the sociological paradigms can be said to be dependent on their

assumptions about human nature and that such assumptions, therefore, has important

consequences for what will be viewed as the objective for sociological inquiry. To lay bare its

assumptions about human nature can be a good way for sociology to understand itself.

Key words: Human nature, classical sociology, meta theory, paradigm, paradigm theory

Sammanfattning Syftet med denna uppsats är att undersöka sociologiska antaganden om människans natur. Min

tes är att sådana antaganden spelar en viktig roll för vad sociologi är och påverkar vad den kan

komma fram till. För att pröva denna tes har jag tittat närmare på klassiska teoretiker då ett

kännetecken för sociologin är att den vilar tungt på sina klassiker. Människosynen hos Karl Marx,

Max Weber och Émile Durkheim har sedermera undersökts med hjälp av paradigmteorier från

Thomas Brante och Richard Wilk.

Analysen visar att sociologin utgörs av fyra dominerande paradigm och följande antaganden om

människans natur: Strukturparadigmet med Durkheim som förebild ser människan som omättlig

och styrd av passioner; det marxistiska paradigmet med Marx som förebild ser människan som en

fritt arbetande materiell varelse; det rationella valparadigmet och kulturparadigmet, båda med

Weber som förebild, ser människan som en som en rationell nyttomaximerare respektive en

kulturskapande varelse.

Min slutsats är att paradigmen kan sägas vara beroende av sina antaganden om människans natur

och att sådana antaganden därmed kan sägas få betydelsefulla konsekvenser för vad som kommer

att ses som sociologins studieobjekt. Att blottlägga dess antaganden om människans natur kan

vara ett fruktbart sätt för sociologin att förstå sig själv.

Nyckelord: Människans natur, klassisk sociologi, metateori, paradigmteori

Innehållsförteckning

Inledning s 1

1 Hur går antropologi, paradigm och metateori ihop? s 4

1.1 Människans natur och antropologi s 4

1.2 Begreppet paradigm och Kuhns paradigmteori s 5

1.3 Urval och avgränsningar s 6

1.4 Tankeoperationer s 9

2 Presentation av metateorierna s 11

2.1 Sociologins dominerande paradigm s 11

2.1.1 Brantes första modell s 11

2.1.2 Brantes andra modell s 12

2.1.3 Fyra paradigm s 13

2.2 Samhällsvetenskapens antaganden om människans natur s 14

2.2.1 Det egocentriska paradigmet s 15

2.2.2 Det sociala paradigmet s 15

2.2.3 Det moraliska paradigmet s 16

3 Metateoriernas brister och möjligheter s 18

3.1 Region- och disciplinspecificitet s 18

3.2 Durkheim – samhällsteori och människosyn s 21

3.3 Webers två ansikten s 22

3.4 Paradigmen med Marx som förebild s 24

3.5 Sammanfattning s 25

4 Sociologiska antaganden om människans natur s 27

4.1 Två justeringar s 27

4.2 Begreppspar s 28

4.3 Paradigmernas människosyn s 30

4.4 Sammanfattning s 36

5 Slutdiskussion s 37

Litteraturförteckning s 40

1

Inledning Diskussionen rörande antropologins roll i samhällsteori har under det senaste århundradet hunnit falla i skymundan såväl som återuppväckas. Genom se till vilken status frågan om människans natur har inom vetenskapen kan vi se exempel på bådadera. Vi kan inledningsvis notera att idéer om människans natur idag är kontroversiella. En välkänd kritiker av konceptet människans natur är Richard Rorty. I en artikel från nättidskriften Slate summeras hans position:

Rorty believed that human beings must stop looking for […] human nature; for some thing-in-itself that, though entirely independent of human knowing, would nonetheless provide us with universal laws for governing our actions and our thinking (Stephen Metcalf 2007).

Att associera konceptet människans natur med något slags essentialism är inte ovanligt. Inte heller att anklaga detsamma för att vara ahistoriskt, konservativt och västerländskt etnocentriskt (jmf. Heidegren 2002b:281), eller rentav totalitärt (Vine 1985:203).1 Även inom sociologin återfinns en skeptisk inställning. Som en kritik mot antaganden om en mänsklig essens har den moderna sociologin betonat de kulturella och föränderliga aspekterna av mänskligt liv. I diskussionen om arv och miljö har de allt som oftast betonat det sistnämnda. I ett sociologiskt uppslagsverk heter det att ‖sociologists generally agree that compared to other species, humans have very little ‘nature‘‖ (Bruce & Yearley 2005:139). Att en sådan hållning inte varit utan förtjänster står klart med tanke på att den tillåter sociologer att positionera sig gentemot naturvetenskapen i allmänhet och biologin i synnerhet, och därigenom säkra sin autonomi. Frågan är emellertid om samma hållning kommer till priset av en nyfikenhet inför de antaganden om människans natur som sociologer själva förutsätter?

Enligt socialantropologen Richard R. Wilk (2007) har frågan om människans natur inte alltid varit omgärdad av skepsis bland samhällsvetare. Han beskriver det intellektuella klimat som rådde under upplysningsperioden vid slutet av 1700-talet. Då, strax innan sociologins födelse, var frågan om människans natur en brännande fråga. Enligt Wilk hann emellertid upplysningstänkarna inte komma särskilt långt med frågorna innan de övergavs. Han tillägger att de förblivit mer eller mindre orörda sedan dess: ‖these days, social scientists seem to have fallen out of habit asking such fundamental questions‖ (Wilk 2007:183).

En överblick av dagens kunskapsläge ger delvis stöd för Wilks beskrivning av tillståndet.2 Det finns emellertid ett par viktiga undantag. Som jag nämnde innan har frågan om människans natur kommit att återuppväckas. Under flaggen för ‖filosofisk antropologi‖ och en rad teoretiska interventioner från bland andra Hans Joas och Axel Honneth har frågan om människans natur åter aktualiserats inom samhällsvetenskaperna.3 Enligt Carl-Göran Heidegren syftar den filosofiska antropologins undersökning av människan till att förstå ‖vad som är invariant i all variation, vad som förblir konstant i all förändring‖ (Heidegren 2002b:281), vilket kan förstås som ett slags sökande efter människans natur. Med hänvisning till deras arbeten argumenterar Heidegren vidare för påståendet att det finns antaganden om människans natur i all samhällsteori, vare sig de uttrycks explicit eller förblir implicita (Heidegren 2002b:10).4

1 Som Heidegren (2002b:2) noterar var forskare som teoretiserade kring människans natur (t.ex. Heidegger) förknippade med fascismen. Två andra exempel är Helmut Schelsky och Arnold Gehlen. 2 Sökningar i databasen Elin och sökverktyget uppsatser.se visar att modern sociologi inte verkar bry sig om begreppet människans natur. Sökord som ‖modern sociology‖ + ‖human nature" och dess svenska motsvarigheter producerar få eller inga relevanta träffar. 3 Se även Mikael Carleheden (1998:61ff) som, liksom Honneth, menar att en alternativ sociologi kan ha användning av en antropologi om människans natur. 4 Ett annat exempel på frågans aktualitet ger Christoffer Bryant (1992) när han diskuterar hur arbetsfördelningen mellan sociologi och filosofi ska se ut. Å ena sidan menar han att förhållandet har varit ifrågasatt i båda läger, vilket

2

Givet att Heidgren har rätt i påståendet att all samhällsteori förutsätter antaganden om människans natur förefaller det högst märkligt att behandla sociologisk teori som om den vore ett undantag. Istället för att anta att sociologer i egenskap av sin skepsis kan friskriva sig från antaganden om människans natur föreslår jag att vi konfronterar sociologisk teori med dess egen mer eller mindre explicita människosyn. En sådan ansats innefattar inte försöket att fastställa huruvida något så som människans natur existerar. Jag förutsätter endast att förståelsen för sociologiska antaganden om människans natur kan berätta något om förutsättningarna för sociologisk teori.

Innan det är möjligt att tala om implikationerna av en sociologisk människosyn är det först nödvändigt att skapa sig en uppfattning om vems antaganden om människan som kan sägas vara relevant när vi talar om sociologin. För att kunna närma sig sociologisk teori utan att först behöva läsa all sociologisk krävs ett metateoretiskt5 verktyg. Som vi ska se hävdar ett flertal teoretiker att sociologin är flerparadigmatisk.6 Med detta menas att sociologin, till skillnad från naturvetenskapliga discipliner, samtidigt domineras av ett flertal forskningstraditioner. För att undersöka sociologin är det således användbart att se till metateorier lik Thomas Brantes (1985), som undersöker vilka paradigm som dominerar inom sociologin. Givet att Brante har rätt i att det finns fler än ett paradigm tycks det även rimligt att anta att det existerar fler än ett sociologiskt antagande om människans natur. För att undersöka förekomsten av sådana antaganden kommer jag att hänvisa till Wilks (2007) undersökning av de samhällsvetenskapliga paradigmernas antaganden om människans natur.

Studiens syfte är således att undersöka vilka antaganden om människans natur som sociologins dominerande paradigm förutsätter. Att ge ett heltäckande svar på denna fråga vore emellertid en allt för stor uppgift och skulle kräva en genomgång av så gott som all sociologisk teori. För att avgränsa studieområdet har tagit hjälp av metateorierna från Brante och Wilk.

Eftersom både Brante och Wilk sinsemellan identifierat olika paradigm blir det först nödvändigt att klargöra vilka av deras paradigm som kan sägas dominerande inom sociologin. Därefter återstår frågan om vilka antaganden om människans natur som dessa sociologiska paradigm vilar på. Jag kommer här att fokusera på de teoretiker som återkommer i båda metateorier, nämligen Marx, Weber och Durkheim. I ljuset av diskussionen av metateoriernas för- och nackdelar presenteras slutligen en ny metateori.

Uppsatsen är disponerad på följande vis. I Kapitel 1 beskriver jag mer utförligt hur jag ska göra det jag ska göra. Kapitlet förklarar olika begrepp, däribland antropologi, människans natur, paradigm och metateori. Därefter diskuterar jag urvalsfrågor, exempelvis varför jag valde Brantes och Wilks metateorier samt hur jag förhåller mig till andrahandskällor. Kapitlet avslutas med en diskussion kring övriga frågor av metodologisk art som varit tongivande vid arbetet med uppsatsen, vilket inkluderar den roll som tankeoperationer spelar i samhällsvetenskaplig metodologi.

Kapitel 2 beskriver först Brantes metateori som bland annat syftar till att beskriva de dominerande forskningstraditionerna i sociologin. Därefter redogörs Wilks metateori som har till syfte att beskriva vilka antaganden om människans natur som återfinns i samhällsvetenskaperna.

I Kapitel 3 diskuteras skillnaderna mellan metateorierna och hur de kan kombineras för att besvara uppsatsens frågeställningar. Tyngdpunkten ligger dock på uppsatsens andra fråga, alltså vilka paradigm som är dominerande. Efter att skillnader och likheter redogjorts för presenteras de

har lett till ‖many, perhaps most, social scientists keep their distance from philosophical anthropology‖ (Bryant 1992:139). Å andra sidan menar han att ett sådant distanserande är problematisk då sociologi ―inescapably raises issues of ontology, epistemology, and normative theory‖ (Bryant 1992:137). Bryants slutsats är sålunda jämförbar med Heidegrens: frågan om människans natur angår även dem som sysslar med samhällsteori. 5 En metateori innebär en teori om teorier. Begreppet avser här teorier som kategoriserar och systematiskt analyserar den underliggande strukturen i teori. En mer utförlig diskussion kommer i kapitel 1. 6 Ett paradigm i det här avseendet kan förstås som en forskningstradition. En mer utförlig diskussion av begreppet paradigm återfinns i kapitel 1.

3

sociologiska paradigmen samt deras antaganden om människans natur. Kapitlet avslutas med en kritik av Brantes och Wilks metateorier.

I Kapitel 4 återvänder jag till uppsatsens huvudsakliga frågeställning och ger ett förslag till en ny metateori. I detta bygger jag på tidigare kapitels slutsatser men systematiserar förståelsen av paradigmernas antaganden om människans natur och vilka konsekvenser de får genom att ställa dem i relation till teoretiska begreppspar som är viktiga för sociologin. Jag diskuterar även avslutningsvis paradigmernas antaganden om människans natur.

I Kapitel 5 diskuterar jag vad jag har kommit fram till, huruvida ansatsen har varit lyckad samt ger förslag på vidare studier.

4

1 Hur går antropologi, paradigm och metateori ihop? Eftersom det här är en teoretisk uppsats kommer det inte att redogöras för någon metod i traditionell mening. I likhet med både empiriska ansatser och vad som kallas social analys studerar jag visserligen den sociala verkligheten, men det är inte en viss teori eller institution utan sociologisk teori som sådan som utgör mitt studieobjekt. Jag syftar vidare att analysera denna med hjälp av olika begrepp (människans natur), teoretiska verktyg (paradigm, metateori) och kognitiva verktyg (tankeoperationer). För att begripliggöra ansatsen ytterligare kommer jag nu att föra en diskussion om vad dessa verktyg och begrepp innebär och går därefter närmare in på hur jag tänkt använda dem.

1.1 Människans natur och antropologi

I det här avsnittet ska jag diskutera begreppen människans natur och antropologi samt skillnaden mellan dem. För att förstå innebörden av människans natur är kan det vara bra att ställa sig frågan om vad som krävs för att människan ska vara en människa. Det kan, som Bruce & Yearley (2005:139) skriver, handla om att föreställa sig ‖characteristics that are fundamental to humans as a species: what is left once the clothes of civilization we have acquired through socialization are stripped away‖. Detta implicerar inte att det måste finnas ett svar; vid studiens slut kommer vi snarare att ha stött på ett flertal.

Enligt Lars Andersson (1997) kan begreppet människans natur beteckna två saker. Antingen är det en ‖beskrivning av det fenomen som vi kalla människa‖ (Andersson 1997:39) eller så är det att ‖fråga efter den väsensegenskap som finns inneboende i alla människor‖ (Ibid.) Andersson framhåller att frågan alltså inte definitionsmässigt förutsätter ett antagande om en universell och oföränderlig natur. Det är dock i den senare universella betydelsen som jag kommer att förhålla mig till begreppet framöver.

Undersökningen av människans natur finns utspridd bland flera olika discipliner. Jag kommer här att intressera mig för de frågeställningar som ligger den filosofiska antropologin nära. Den filosofiska antropologin kan beskrivas som en tradition (jmf. Heidegren 2002b som talar om den tyska filosofiska antropologin) som behandlar det vetenskapliga studiet av människans natur.7 Jag kommer emellertid inte att fokusera på den filosofiska antropologin så som tradition utan snarare diskutera huruvida sociologin själv är ett slags filosofisk antropologi.8 Med andra ord är jag intresserad av att förstå om antropologiska frågeställningar utgör en konstitutiv del av sociologisk teori. Även om sociologin framförallt studerar hur människan realiserar sin mänsklighet i olika kulturer menar jag att det även går att fråga sig vilka antaganden om människan som förutsatts i sådana föreställningar om realiserad mänsklighet.9

1.2 Begreppet paradigm och Kuhns paradigmteori

Ordet paradigm har hittills förekommit ett antal gånger. Ett förtydligande om vilken definition jag utgår är således på sin plats. Ordet paradigm kan enkelt förstås som ‖tankemönster‖. Dess

7 Ibland beskrivs densamma även som ett eget fält med starkt inflytande av fenomenologiska och existentialistiska frågeställningar inom ramen för filosofin. 8 Här är jag inspirerad av Adorno citerad i Heidegren (2002b:31f) som frågar om ‖sociologi är en antropologi?‖. 9 Som jag kommer att vidareutveckla i kapitel 2 är en av frågorna huruvida det är möjligt att dra paralleller mellan sociologin och sättet som Wilk diskuterar ekonomisk antropologi.9 Gemensamt för det senare ämnets klassiker är vikten som tillskrivs deras syn på människans natur. En av konsekvenserna som det får är att människans natur görs till ämnets studieobjekt och kan därför betraktas som, bland annat, en filosofisk antropologi.

5

ursprung i vetenskaplig kontext kan spåras till sättet som vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn använde det i sin omtalade studie av naturvetenskapen –The Structure of Scientific Revolutions från 1962. I sammanhanget brukar nämnas att Kuhn använde begreppet paradigm på åtminstone 21 olika sätt (Ritzer 1975:4). Den definition som jag i den här uppsatsen utgår från är George Ritzers (1975:7). Han betraktar paradigm som ett sätt att skilja mellan olika vetenskapliga grupperingar. Det kan exempelvis handla om grupperingar mellan olika discipliner, vilket gör det möjligt att tala om ett paradigm inom fysiken och ett inom biologin och så vidare. Det kan även röra sig om skillnader mellan grupperingar både historiskt och – som kommer vara fokus i denna uppsats – inom en disciplin. En vetenskap med flera sådana paradigm är flerparadigmatisk (Jmf. Brante 1985, Ritzer 1975). Skillnaden mellan paradigm inom en disciplin handlar helt enkelt den olikhet i synen på vad som ska studeras, vilka frågor det är tänkt att vetenskapen ska besvara samt vilka regler som finns för att tolka de svar man finner (Ritzer 1975:7).

Att tala om paradigm är dock föga möjligt utan att även säga något om det forskningsfält som Kuhns studie gav upphov till – vetenskapssociologi. Under en tid på 1980-talet sågs Kuhns paradigmteori som ett vetenskapsteoretiskt alternativ till kritisk rationalism och positivism (Brante 1980).10 Det som skiljer paradigmteorin gentemot dessa är att den saknar normativa påbud. Den har således liten användbarhet i en praktisk mening och den stipulerar inte vad bra forskning är – den förkastar rent av universella kriterier för vetenskaplighet. Paradigmteorin har istället sin styrka i mer vetenskapssociologiska tillämpningar, så som att ‖kategorisera och analysera ett ämnes historiska utveckling och nuvarande innehåll‖ (Brante 1985:10), vilket var vad Brante gjorde då han med hjälp av paradigmteorin undersökte sociologin (Brante 1985:6ff). Han var dock inte ensam om att fortsätta arbetet med paradigmteori från ett sociologiskt perspektiv. Framför allt redan nämnda Ritzer och Robert Friedrichs brukar nämnas för deras arbeten från 1970-talet och framåt. Värt att poängtera är att de, liksom Brante, utgår från sina egna definitioner av paradigm vilket gör att de uppfattar sociologins struktur och innehåll olika.11 Vad har studiet av paradigm för status inom forskning idag? En sökning i vetenskapliga databaser visar att Kuhn fortfarande refereras till frekvent. En överblick av sökresultaten visar att paradigmteorin har kunnat appliceras på en rad olika fält och problem.12 När det gäller denna studies problemområde åtnjuter däremot paradigmteorin inte samma popularitet, något jag ser som stöd för tolkningen att uppsatsens frågeställning är outforskad.13

1.3 Urval och avgränsningar

Som vi har sett har det funnits ett flertal teoretiker som har diskuterat paradigmbegreppet. Varför har jag valt att ägna särskild uppmärksamhet åt just åt just sociologen Thomas Brante och socialantropologen Richard Wilk? Deras komplementaritet är ett av skälen. Från Brante får jag en teori om sociologins dominerande traditioner medan jag från Wilk får en metod för att studera traditioner utifrån deras antaganden om människans natur.

Man kan dock fråga sig varför Brantes teori inte allena är tillräcklig i en studie av sociologin? Här vill jag påstå att Brantes bearbetning av Kuhns paradigmteori visserligen kan användas som ett hjälpmedel för att kategorisera sociologisk teori, men är i sig otillräcklig för att besvara frågan om vilka antaganden om människans natur som grundar disciplinens paradigm.

10 Paradigmteorin ser vetenskapliga förändringar genom revolutioner och paradigmskiften snarare än den traditionella hållningen som säger att kunskap långsamt ackumuleras och successivt förbättras (se Brante 1980). 11 I Friedrichs bok A sociology of Sociology (1972) fanns det exempelvis tio olika paradigm, att jämföra med Brantes (1985) fyra och Ritzers (1975) tre. 12 I databasen Elin användes sökorden ‖Kuhn‖ + ‖paradigm‖, vilket gav 262 resultat. 13 I databaserna Elin och uppsatser.se användes sökord som ‖philosophical anthropology" + ‖paradigm‖ vilket gav tre resultat medan sökorden ‖Philosophical anthropology" + ‖Kuhn‖ / ‖Brante‖ / ‖Wilk‖ / ‖Ritzer‖ / ‖Friedrichs‖ / ‖Meta theory‖ inte producerade några träffar. Sökorden ‖human nature‖ + ‖paradigm‖ gav några träffar, dock inte på ansatser som liknar min. Detta uttömmer förstås inte samtlig forskning på området, men det ger en indikation.

6

Även om det inte tycks finnas något som principiellt förhindrar en sådan studie så är det likväl något som Brante själv inte gör. Wilks vetenskapsteoretiska ingång är således användbar för att synliggöra hurudana antaganden om människans natur som underbygger samhällsvetenskaplig forskning. På så vis kan Wilks metateori fylla den lucka som Brantes dito lämnat öppen.

Trots denna komplementaritet finns det också oförenliga olikheter dem emellan. I sin avhandling varnar Brante för forskning som tar subjektet som sin utgångspunkt, så kallad metodologisk individualism, eftersom den tar den individualistiska kapitalistiska ideologin för sanning vilket skapar illusioner om relationen mellan individen och dess reella verklighetsvillkor (Brante 1980:206ff). Ser vi till Wilks teori upptäcker vi just det som Brante varnar för – en utgångspunkt i subjektet. Vid en noggrann läsning visar det sig att Wilk står nära den metodologiska individualismen som kännetecknar den weberska traditionen. Fokus för såväl Weber som Wilk är att förstå mänskligt handlande. Det är därmed inte förvånande att Wilks studie av samhällsvetenskaplig forskning är inspirerad av Webers handlingstypologi14 (se Wilk 2007:42 fotnot #2).

Med det sagt är inte Brante ensam om att undersöka sociologin utifrån paradigmteorin på samma sätt som Wilk knappast är den enda som intresserat sig för människans natur. Vad är det då som gör att just de två blir relevanta? Brantes tolkning av paradigmteorin har ett antal fördelar jämfört med de två andra försök från Friedrichs och Ritzer som jag tidigare nämnde. Liksom Ritzer tar Brante i beaktande den sociologiska teorins formella uppbyggnad och liksom Friedrichs tar han i beaktande disciplinens historia. Det är emellertid endast Brante som ser båda dessa aspekter samtidigt och som försöker att syntetisera dem (jmf. Brante 1980:19ff). Att ta hänsyn till båda dessa aspekter framstår, förutom att vara ett tilltalande grepp, att vara nödvändigt för att göra paradigmteorin rättvisa.

Ytterligare en brist som Brante funnit i tidigare försök att utifrån paradigmteorin kategorisera sociologisk teori rör deras rationalistiska syn på vetenskapliga begrepps natur, där paradigmbegreppet får representera ‖en demarkationslinje med vilket det skall vara enkelt att göra otvetydiga bestämningar av olika teoriers och traditioners status‖ (Brante 1985:13). Jag håller med Brante om att ett sådant förhållningssätt är ohållbart. Snarare än att kunna ge entydiga svar är det, som Brante säger, på sin höjd möjligt finna kännetecken och formulera vissa idéer om var någonstans det är lämpligt att söka efter dessa kännetecken (Brante 1980:301f). Eftersom jag ska undersöka huruvida antaganden om människans natur är ett sådant kännetecken för sociologisk teori har Brantes förhållningssätt varit till hjälp under uppsatsens arbete.

Eftersom de två verk av Brante som jag kommer diskutera skrevs för bortåt 30 år sedan är det nödvändigt att diskutera vilken relevans de må ha idag. Som jag tidigare noterat tycktes det på 1980-talet råda viss konsensus kring idén att sociologin var flerparadigmatisk. Idag är det däremot inte lika självklart att inta en sådan hållning. Ritzers arbeten på 2000-talet betonar att idén om sociologin som flerparadigmatisk fortfarande är förtjänstfull men att det nuförtiden är ‖much harder to identify a limited number of paradigms in the discipline‖ (Ritzer & Goodman 2004b:a-16). Även om det blivit något av en sociologisk kliché att säga att nutiden är mer diversifierad än dåtiden tycks det, i fallet med sociologisk teori, onekligen ha ett förklaringsvärde. Jag håller alltså med Ritzer om att modern sociologi är mer fragmenterad och diversifierad än den klassiska. Därför är det av än större vikt att hålla sig borta från en rationalistisk syn på teorier och traditioner. Moderna sociologer så som Anthony Giddens och Pierre Bourdieu byggde inte sällan sina teorier utifrån kreativa blandningar av tidigare utarbetade positioner. Med andra ord är det osannolikt att man skulle kunna finna teoretiker som uteslutande arbetar inom ett visst paradigm på det sätt som Brantes teori beskrivit.

Trots det vill jag argumentera för vikten av att inte kasta ut barnet med badvattnet och ge upp idén med paradigm helt. Istället föreslår jag att ett bättre sätt att förstå paradigm är i betydelsen av forskningstraditioner. I forskningstraditioner finner vi allt som oftast ett antal

14 Utifrån sin idealtypiska metodologi identifierade Weber fyra olika typer av handlingar: traditionella, affektuella, värderationella och målrationella.

7

‖paradigmmakare‖, alltså personer som gett upphov till traditioner. Inom sociologin finns det visserligen flera paradigmmakare, men bland ämnets klassiker är det framförallt Marx, Weber och Durkheim som kanoniserats.15 Detta är att betrakta som förenligt med teorierna från Brante och Wilk där det är just dessa tre klassiska sociologer som är den gemensamma nämnaren. Mitt fokus i läsningen har därför legat på de delar som rör klassikerna. Att göra så ställer dock frågan hur det kan säga något om sociologin som helhet. Brante ger själv ett bra förslag till hur den frågan kan besvaras. Han menar att de flesta sociologiska teorier kan ‖föras tillbaka (logiskt, inte alltid idéhistoriskt) till sociologins klassiker‖ (Brante 1985:18) och att ‖ett annat kännetecken för sociologin är just att den vilar tungt på sina klassiker‖ (Ibid.) Relevansen i detta påstående tycks bestå än idag.

Vad gäller valet av Wilk kan det tyckas vara diskutabelt att i en sociologisk uppsats utgå ifrån en teoretiker med hemvist i socialantropologi. Det finns framförallt tre skillnader mellan disciplinerna värda att nämna. Den första rör geografiskt omfång: sociologin har främst studerat västerländska samhällen medan socialantropologin har studerat hela världen. Den andra är metodologisk – socialantropologin använder sig huvudsakligen av fältstudier och etnografi medan sociologer även använder bl.a. kvantitativa metoder. Den tredje är historisk: medan sociologin grundades för studiet av det moderna och föränderliga studerade socialantropologin, enligt en av dess klassiker Edward Evans-Pritchard, det som sågs som traditionella eller förmoderna samhällen. Bortsett från detta finns det mycket överlappning och de båda ämnena har ofta betraktats som systerämnen (Evans-Pritchard 1951:11). Att använda teoretiker från olika discipliner skapar såväl interdisciplinära svårigheter som vinster. Anledningen till att Wilk blir relevant för att begripa sociologin beror på hans inriktning att studera klassiska teoretiker som är gemensamma för både ekonomisk antropologi och sociologi.

Att via Brante och Wilk få två olika perspektiv ger ett tacksamt underlag för besvarandet av mina frågeställningar. Anledningen till att jag väljer just två till antalet och inte fler är delvis av heuristiska skäl då läsvänligheten ökar om det finns två åtskilda ansatser med sinsemellan olika angreppssätt som kan ställas mot varandra. Det finns även utrymmesmässiga anledningar till att föredra två framför ett större antal. Utrymmesmässiga aspekter bidrog även till att urvalet av sociologiska klassiker begränsades till tre.16

Eftersom jag, liksom Brante, kommer att kategorisera sociologin i paradigm kunde det tyckas rimligt att Kuhns paradigmteori skulle utgöra uppsatsens metodologiska inspiration. Både Wilks och Brantes teorier kan emellertid också betraktas som paradigmteorier i det att de gör kategoriseringar av vetenskapstraditioner. Skillnaden mellan deras utgångspunkter utifrån ett paradigmteoretiskt perspektiv blir dock svårhanterlig när det gäller användningen av begreppet paradigm. Brantes definition av paradigm är mer ortodox17 medan vare sig orden ‖Kuhn‖ eller ‖paradigmteori‖ förekommer i Wilks bok. Hade jag i det här läget ändå utgått från Kuhns paradigmteori skulle endast Brantes användning av begreppet paradigm ha varit begriplig.18 Som alternativ till paradigmteori har jag vänt mig till det mer flexibla begreppet metateori.

15 Det är dock viktigt att inse att dagens sociologi delvis är en produkt av en sådan kanoniseringsprocess och att det påverkat vilka sociologer jag kunnat välja bland. Som Lengermann & Niebrugge (1998) lyfter fram har kanoniseringen skett på bekostnad av kvinnliga sociologer som idag kan betraktas som disciplinens grundare jämsides Marx, Weber och Durkheim. 16 Det är samtidigt en avgränsning som följer av litteraturvalet eftersom jag inte hade kunnat förlita mig enbart på Brante och Wilk ifall jag hade velat ta med några andra klassiker än de nämnda. I slutdiskussionen återkommer jag till frågan om hur liknande studier skulle kunna genomföras med ett annat urval av klassiker. 17 Brante menar med detta att hans definition är mer i linje med Kuhns ursprungliga avsikt. 18 Brante definierar ett paradigm som ett specifikt förebildligt verk, vilket inte är ett krav som uppfylls av Wilks användning. Detta ser jag som ytterligare ett argument till att förstå paradigm på ett sätt som släpper kravet på absoluta kriterier och som anknyter till den nutida förståelsen av paradigm som forskningstraditioner, vilket kan ses harmoniera allra bäst med Ritzers paradigmdefinition eftersom den på ett pragmatiskt sätt fångar vad det är som jag vill framhäva hos Brante och Wilk – deras kategoriseringar av vetenskapliga teorier. Jag ser det som fullt möjligt att fortsätta använda begreppet paradigm med dessa förbehåll.

8

Skillnaden mellan paradigmteorin och en metateori är framförallt att paradigmteori kan betraktas som en specifik applikation (bland flera) av metateori.19 Som jag nämnde i inledningen utmärker metateori, så som Ritzer definierar det, intresset att på ett systematiskt sätt förstå den bakomliggande strukturen i sociologisk teori (Ritzer 1992:7). Den form av metateori som här avses gäller dock specifikt teorier, vilket skiljer den från andra metaanalytiska inriktningar (Ritzer 2004b: a-2). En väsentlig aspekt av metateori har att göra med dess utbredning genom implicit användning. Här kan teorierna från Brante och Wilk tas som exempel eftersom ingen av dem uttryckligen nämner Ritzers metateoribegrepp trots att båda, de facto, har konstruerat metateorier. Som Ritzer ser det har de allra flesta metateorier kommit till under sådana omständigheter: ‖most […] books in sociological theory are implicitly metatheoretical‖ (Ritzer 1992:8).

Vad är då möjligt att göra med metateori? Det följande kan förstås som allt metateori kan vara, men långt ifrån alla som arbetar metateoriskt går in på samtliga användningsområden. Istället bör det förstås som tre olika inriktningar som kan kombineras vid behov, säger Ritzer. Den första (1) går ut på att förstå teorier bättre. Att göra på det viset kännetecknar dock bara den första av fyra olika appliceringar, vilken går under beckningen intern-intellektuell, och som alltså handlar om att undersöka intellektuella och kognitiva frågor som är interna för sociologin för att på så vis bättre förstå teorier. Den andra appliceringen, intern-social, berör hur sådana företeelser som karriärism och andra sociala processer påverkar forskningen och därmed hur olika teorier grupperas. De resterande två, extern-intellektuell och extern-social, berör hur andra discipliners teorier påverkar sociologin respektive hur sociologin påverkas av andra övergripande samhällsprocesser. Det andra (2) användningsområdet som Ritzer tar upp är att använda metateori i syfte att producera ny teori. Det tredje (3) och sista användningsområdet är att producera ett nytt perspektiv på en del eller helheten av sociologisk teori – man gör så att säga en ny metateori (Ritzer & Goodman 2004b:a2-a5).

En kombination av metateorins första och tredje användningsområde är det som är gemensamt för Brantes och Wilks metateorier. Båda kan dessutom sägas hålla sig till den intern-intellektuella nivån. När jag undersöker deras teorier är det därför enbart den jag kommer att undersöka.20 På samma sätt som både Brante och Wilk kan sägas ha utnyttjat metateorins tredje användningsområde kommer även jag i kapitel 4 att konstruera en egen metateori.

Utöver Brantes och Wilks metateorier har jag dessutom använt mig av annan litteratur som komplement.21 Urvalsprocessen kring den har dock inte varit systematisk och begränsades först och främst till verk som förekommit på min grundutbildning på Örebro universitet. Vikigt att nämna i sammanhanget är att majoriteten av den litteratur som jag använder, originalforskning såväl som introduktionslitteratur, är att betrakta som andrahandslitteratur i förhållande Marx, Weber och Durkheim. Att jag inte mer än undantagsvis utgår från deras originaltexter får konsekvenser för vilka tolkningar jag gör utav dem.22 Wilks metateori kan tas som exempel:

19 Ytterligare en skillnad är ursprung då paradigmteori började som ett sätt att undersöka och relativisera naturvetenskaplig forskning medan metateori är en sociologisk uppfinning. Detta innebär dock inte att metateori är exklusiv för sociologi och Ritzer framhåller det funnits metaanalytiska studier även inom andra discipliner (Ritzer 2004b:a-1). 20 Brante uppmuntrar dock även till studier av paradigmteorins övriga användningsområden, särskilt de sociala aspekterna som han medger är en lucka i hans egen kategorisering (jmf Brante 1985:20f) och menar att de bör vara föremål för vidare empirisk forskning. Exempelvis makt och resursfördelning på sociologiska institutioner (intern-social) och sektorforskningens tillväxt (extern-social). 21 Detta gäller främst kapitel 3 där jag jämför metateorierna med vedertagna sociologiska resonemang men också i kapitel 4 där jag presenterar min egen metateori. I båda fall har jag använt sociologiska böcker av introducerande karaktär. Exempelvis Engdahl & Larsson (2006), Andersen & Kaspersen (2007), Ritzer & Goodman (2004), Turner (1999). I kapitel 4 förekommer det även några artiklar som jag fann via litteratursökningen som jag nämnde i inledningen. Med tanke på det magra sökresultatet läste jag samtliga som behandlade ämnet. Av dessa valde jag sedan ut Wallace (1990), Bryant (1992) och Bell & Ritzer (1981). 22 Kanske kan det jag gör liknas vid det Giddens kallar dubbel hermeneutik eftersom jag kommer att göra mina egna tolkningar av andras tolkningar av klassikerna.

9

eftersom den är formulerad som den ekonomiska antropologins kritik av ekonomidisciplinen är dess syfte bland annat att uttrycka betydelser av ekonomi utöver de strikt monetära. Wilks tolkningar av klassikerna fokuserar därför på deras antaganden om människans natur i relation till deras ekonomiska resonemang (Wilk 2007). För att kompensera för den subjektivitet som alltid finns när det gäller att tolka andras tolkningar har jag försökt bilda mig en uppfattning om författarnas egna intentioner. En strategi för att lyckas med det är att upprätthålla en analytisk distans. Som Kuhn (1962) bland många andra påpekat är detta inte möjligt att nå fullt ut eftersom alla forskare är insocialiserade i ett vetenskapligt sammanhang. Det är oundvikligen så att vissa perspektiv kommer gå förlorade.

1.4 Tankeoperationer

Något som inte alltid reflekteras över i teoretiska uppsatser är hur författaren har gått tillväga rent konkret. Att ställa sig frågan om hur man tänker när man analyserar är att undersöka den kognitiva sidan av forskningsprocessen. Berth Danermark et al (1997:159f) ger stöd för vad en sådan reflexiv hållning innefattar genom att peka på den roll som olika typer av slutledningar och tankeoperationer spelar i samhällsvetenskaplig metodologi. Ur deras perspektiv bör man undvika en ‖universallösning‖, det vill säga en specifik metod som kan fungera i alla situationer. Istället görs valet av metodologi i relation till själva det objekt man vill studera. Målet med metoden är att försöka nå kunskap om det generella, samt att undersöka giltigheten i generaliseringar. Vid ett sådant förfarande är det meningsfullt att ha en idé om olika slags slutledningar och tankeoperationer. I det följande ska jag därför beskriva närmare ett par sådana och nämna hur de har varit en del av mitt arbete.

I traditionell naturvetenskap har oftast en viss typ av slutledningar premierats, nämligen de grundade på formell logik. Till dessa hör deduktion och induktion. Som Mikael Carleheden (2007) poängterar är de särskilt lämpade för empirisk forskning då de är ‖bundna till det direkt observerbara och dess relationer‖ (Carleheden 2007:12). I den här uppsatsen rör det sig föga om direkta observationer utan handlar istället om teoretiska resonemang om andras tolkningar. För arbete på en sådan abstraktionsnivå lyfter Danermark et al. fram två andra slutledningstyper – abduktion och retroduktion – som även är till hjälp för teoretisk forskning. Dessa bygger inte nödvändigtvis på formell logik utan betonar istället kreativitetens och abstraktionsförmågans roll. Med hjälp av sådana slutledningar är det upp till forskaren att förklara sociala förhållanden genom att beskriva och begreppsliggöra ‖egenskaper och kausala mekanismer som genererar och möjliggör händelser‖ (Danermark et al. 1997:160). Inom samhällsvetenskaplig forskning skulle detta vara svårt att genomföra utan att använda tankeoperationer som abduktion och retroduktion.

Abduktion handlar om att försöka hitta rimliga samband för att beskriva verkligheten och sker genom en nybeskrivning eller rekontextualisering av enskilda företeelser utifrån annorlunda idésammanhang. Det handlar om att relatera tolkningsramar till tolkningar, att ‖gå från en föreställning om något till en annorlunda, eventuellt mer utvecklad eller mer fördjupad föreställning‖ (Danermark et al. 1997:184). Som ett exempel på abduktion nämner Danemark et al Karl Marx rekontextualisering av människans historia utifrån historiematerialismen, vilket innebar att ‖människans sätt att producera sina livsförnödenheter, samt sättet att organisera detta arbete, utgjorde själva drivkraften i historien‖ (Danermark et al. 1997:184). Jag kommer jämförelsevis att rekontextualisera Brantes och Wilks beskrivning av t.ex. Marx (och andra förebildliga teoretiker) för att begripa de antaganden om människans natur som de vilar på. Därefter kommer jag i kapitel 4 med hjälp av samma tankeoperation att konstruera en ny metateori som på ett explicit sätt behandlar dessa antaganden om människans natur. Abduktion handlar således om att på ett kreativt sätt formulera nya idéer om hur företeelser hänger ihop – i det här fallet sociologin och antaganden om människans natur.

10

Retroduktion är en annan tankeoperation som handlar om att hitta förutsättningarna för att något ska kunna existera (Danermark et al. 1997:191). Vid en retroduktion ställs två typer av frågor. Den första handlar om vad som gör ett visst fenomen möjligt och den andra berör vilka egenskaper som måste finnas för att ett visst fenomen skall existera. Ett sätt att besvara sådana frågor kan vara genom hänvisning till olika villkor eller strukturer, beroende på abstraktionsnivå (Danermark et al. 1997:193). Det kan även ske genom kontrafaktiskt tänkande och frågor av typen ‖skulle man kunna tänka X utan…? Skulle man kunna tänka sig X med även detta, utan att X blev något helt annat?‖. Genom att ställa sådana frågor får man veta vad något är i relation till vad det inte är, och är således att betrakta som ett dialektiskt förhållningssätt (Danermark et al. 1997:198f).

Retroduktion spelar en viktig roll i denna uppsats eftersom jag frågar mig vilken betydelse synen på människans natur spelar för sociologisk teori. I likhet med retroduktionen som Randall Collins (2007) gjorde av ritualen, som visade vad som krävs för att en ritual ska vara en ritual, så vill jag göra en retroduktion av sociologin. Till skillnad från Collins avser jag dock inte att ta fram alla betingelser som krävs, snarare fokuserar jag på en utav dem: huruvida sociologisk teori kräver en mer eller mindre explicit föreställning om människans natur.

11

2 Presentation av metateorierna I det här kapitlet kommer jag att redogöra för Brantes respektive Wilks metateorier. I det första avsnittet kommer jag med hjälp av Brantes metateori beskriva sociologins dominerande paradigm. Framställningen syftar till att begripliggöra hur sociologins klassiker kan kategoriseras. Därefter vänder jag mig till Wilk och samhällsvetenskapens antaganden om människans natur.

2.1 Sociologins dominerande paradigm

Det som jag hittills kallat Brantes metateori består egentligen av två olika kategoriseringsmodeller. Den första, Vetenskapens struktur och förändring, publicerades som Brantes avhandling (1980). Den andra utkom några år senare i en artikel med titeln Paradigmteorin och samhällsvetenskaperna (1985). Jag kommer att kort skissera den första modellen som ett sätt att introducera de teman och problemområden som följer med in i den andra, som längre fram i uppsatsen kommer att ges min huvudsakliga fokus.

2.1.1 Brantes första modell

I Brantes avhandling framläggs ett forskningsprogram för den framväxande amerikanska forskningsgrenen för sociologiska studier av sociologi (sociology of sociology), som fortsatt i spåren av Kuhns paradigmteori. Kännetecknande för dem var att teori betraktades som ett fenomen bland andra som också kunde studeras. Som vi sedan tidigare vet var Brante (1980:178, 305) kritisk till två av teoretikerna som hade bedrivit sociologiska studier av sociologin – Ritzer och Friedrichs. Brante menade att de enbart hade fått med varsin sida av paradigmteorin: Friedrichs arbeten rörde sociologins historiska aspekter, vilket innebar att han undersökte hur olika paradigm hade växt fram över tid. Ritzer hade istället tagit fram dess formella uppbyggnad men missat att diskutera historiska aspekter, vilket resulterade i ett perspektiv på sociologin som dominerad av destruktiva processer med tre konkurrerande paradigm som försökte bryta ned varandra genom verbala angrepp.

För att ta sig förbi ensidigheten hos Ritzer och Friedrichs är det, enligt Brante, meningsfullt att syntetisera paradigmteorins båda egenskaper. Detta tillvägagångssätt har tydliga influenser från strukturalistisk marxism och framförallt Louis Althussers arbeten. Syntetiseringsarbetet följer genom avhandlingen. Den första delen ägnas åt de strukturella aspekterna och kulminerar med en tes om vetenskap som ett system med tre olika och sinsemellan autonoma strukturer utgörandes av en teoretisk, sociologisk och psykologisk nivå (Brante 1980:254f). Därefter analyseras även de historiska aspekterna och sociologin i synnerhet. Här applicerar Brante paradigmteorin för att kunna förklara hur sociologin fungerar. Han menar att de tre nämnda nivåerna har dominerat inom sociologin vid olika tidpunkter i dess historia. Kortfattat menar han att ju mer sociologin mognat som vetenskap desto mer har den teoretiska nivån kommit att styra över den sociologiska och psykologiska (Brante 1980:319).

Forskningsförslaget utmynnar slutligen i en modell där två paradigm urskiljs: sociala definitionsparadigmet och sociala faktaparadigmet. Två av sociologins klassiker ses som deras förebilder. I det sociala definitionsparadigmet ses Weber som förebilden vilket innebär att forskarna inom paradigmet försöker få kunskap om ‖samhället som individers interaktion‖ (Brante 1980:303). I det sociala faktaparadigmet ses Durkheim som förebild och det man studerar här är vad Brante kallar ‖samhället som moralisk miljö‖ (Ibid.) Utifrån den skilda grundproblematiken i dessa paradigm följer sedan teoretiska strukturer vars uppgift är att ‖artikulera och lösa pussel som är bestämda av kunskapsobjektets innehåll‖ (Brante 1980:303, originalkurs.). Som Brante ser det är således forskarna inom varje paradigm sysselsatta med att

12

försöka besvara olösta frågor som förebilderna lämnat efter sig. Den teoretiska strukturen som tillhör ett visst paradigm är vidare inkommensurabel med andra teoretiska strukturer. Detta medför att även om två paradigm skulle använda samma terminologi (exempelvis ‖klass‖ eller ‖subjekt‖) så blir de oförenliga med varandra på grund av de olika betydelser som begreppen ges inom paradigmen. Vad Brante vill visa med forskningsprogrammet är att sociologin med dessa två paradigm bildar en ‖teoretisk ideologi […] som förser [sociologer] med en etik, en metodologi, regler för ‘hur man gör‘, vad som är ickevetenskap etc‖ (Brante 1980:305).

2.1.2 Brantes andra modell

Som jag tidigare nämnde utgör forskningsprogrammet den första av två modeller som Brante utvecklade under den period då han ägnade sig åt paradigmteorin. En mer utförlig, och på vissa punkter annorlunda, kategorisering av sociologin kom i den andra modellen. En av skillnaderna mellan dem är att Brante i den andra modellen utgår från Ritzer allena medan han i den första modellen hade använt både Friedrichs och Ritzer (Brante 1985:14).23 Innan jag presenterar Brantes andra modell är det därför nödvändigt att titta närmare på Ritzers metateori.

I boken Sociology a Multiple Paradigm Science (1975) hade Ritzer tio år innan identifierat tre paradigm som han kallade sociala faktaparadigmet, sociala definitionsparadigmet och sociala beteendeparadigmet. I de första två paradigmen, som Brante lånade till sin första modell, sågs Weber som förebilden i sociala definitionsparadigmet och Durkheim för sociala faktaparadigmet. Det tredje paradigmet hade B.F. Skinner som förebild och byggde på behaviorismen, som under 1970–80-talet hade varit en betydelsefull inriktning i USA.24 Det som är anmärkningsvärt med Ritzers metateori – och som måhända förbryllar en europeisk sociolog – är att marxismen saknas som ett eget paradigm. Som Ritzer ser det kan Marx delas in i en ‖tidig‖ och en ‖sen‖ period där den förra kunde hänföras till sociala definitionsparadigmet och den senare till sociala faktaparadigmet (Brante 1980:300).25

Ritzer var däremot inte den enda att utesluta marxismen. Som vi såg fanns den inte heller som ett självständigt paradigm i Brantes första modell. Där argumenterar Brante för en åtskillnad mellan sociologi och marxism på basis av att marxismen, till skillnad från traditionell sociologi, är ‖en helt annan diskurs, eftersom den har en annan problematik och ett bredare kunskapsobjekt‖ (Brante 1980:300). Det sociala definitionsparadigmet och det sociala faktaparadigmet skiljde sig på så vis från de typer av analyser som marxismen traditionellt har genomfört. Brante var inspirerad av sociologen Göran Therborn när han påpekade att det som förenar de förstnämnda men utesluter den sistnämnda är att sociologin undersöker ‖den ideologiska gemenskapen i kapitalismen‖ (Brante 1980:302). Brante ser därför sociologin som knuten till kapitalism både i sitt ursprung och till sin fortsatta överlevnad. Han menar vidare att det är det som utgör sociologins specifika studieområde och skiljer den från exempelvis ekonomiämnet. I Brantes första modell ses därför traditionell sociologi som en borgerlig vetenskap, vars uppkomst och förändring var knuten till den borgerliga revolutionen och det borgerliga samhällets utveckling (Brante 1980:181ff).

En av de större skillnaderna i Brantes andra modell är att han förefaller ha tänkt om vad gäller marxismen. Med viss tveksamhet inkluderar han den nu som ett eget paradigm jämsides sociala fakta-, sociala definition- och sociala beteendeparadigmen från Ritzers metateori. Den akademiska marxismen tilldelas rollen som en specifik sociologisk tradition som försöker förklara samma områden av verkligheten som sociologin (Brante 1985:25f). I och med detta tar Brante ett

23 Detta tycks dock inte ha inneburit att han övergivit ambitionen att syntetisera de historiska och de uppbyggnadsmässiga aspekterna. 24 I Brantes första modell hade detta paradigm medvetet valts bort eftersom det kunde hänföras till två andra paradigm: sociala fakta i den mån det handlade om teorier om utbyte likt Durkheims, och psykologi som var disciplinen med syftet att studera fenomen på individnivå, så som Skinners metod föreskrev (Brante 1980:303). 25 Jag återkommer till frågan om den tidiga/sena Marx i avsnitt 3.4.

13

steg bort ifrån det amerikanska förhållningssättet till marxism. Brantes och Ritzers perspektiv korresponderar därmed närmare med olikheterna mellan europeisk och amerikansk sociologi.26

Utöver skillnader i hur marxismen betraktas introduceras även andra skillnader i Brantes andra modell. En annan förändring rör användningen av begreppet ‖paradigm‖. I den andra modellen definieras paradigm både i den snävare meningen – som här ska förstås som förebildliga verk – och som en del av den mer omfattande termen ‖disciplinära matriser‖, vilka bland annat rymmer paradigm i den snävare meningen. För varje disciplinär matris finns det utöver förebildliga verk även fyra andra karakteristika. Dessa är: föreställningar om ämnesområdet, alltså vilket kunskapsobjekt som forskas på; en viss metodologi som säger hur man når kunskap om elementen i ämnesområdet; teorier, vilket avser förklaringssystem som är förenliga med de föregående; och till sist även olika socialt avhängiga faktorer (Brante 1985:17ff). För tydlighetens skull kommer jag fortsättningsvis inte att använda Brantes begrepp ‖disciplinär matris‖ utan kort och gott kalla de disciplinära matriserna för paradigm i enlighet med hur jag tidigare definierat begreppet (se avsnitt 1.2).

2.1.3 Fyra paradigm

I Brantes metateori om sociologins dominerande forskningstraditioner finns det alltså fyra stycken paradigm: sociala fakta, sociala definition, marxism och sociala beteende. Jag ska nu beskriva deras innehåll i denna turordning.

Sociala faktaparadigmet har Durkheims arbeten som förebild. Studieobjektet består av ‖sociala fakta‖ som enligt Durkheim skulle studeras så som materiella ting. Särskild vikt lades därför vid ‖det sociala‖ som en särskild nivå skild från biologi och psykologi. Kunskapsobjektet i det sociala faktaparadigmet är, liksom Brante beskrev i första modellen, ‖institutioner (normativa värdemönster och sociala strukturer‖ (Brante 1985:18). Aktören sätts därmed inom parantes och ses som en konsekvens av olika strukturer och samhällets utveckling som helhet. I Självmordet från 1897 undersökte sedan Durkheim hur det samhälleliga trycket såg ut (Brante 1985:18). Metodologiskt utmärks det sociala faktaparadigmet av datainsamling i form av både kvantitativa och kvalitativa arbetssätt, så som intervjuer och surveystudier. De dominerande teorierna är strukturfunktionalismen, system- och konfliktteori (Brante 1985:19f).

Sociala definitionsparadigmet utmärks tvärtemot det föregående av hur man når de subjektiva grunderna till social handling, vilket innebär att det oftast bygger på en ‖voluntaristisk‖ snarare än en ‖deterministisk‖ syn på subjektet (Brante 1985:18). Detta innebär även att ‖individen‖ lämpar sig synnerligen väl som studieobjekt. För att kunna studera denna behövs – när det handlar om människor – en tyngdpunkt på tolkning, vilken går att finna i Webers verstehenmetod som lade grunden för en vetenskap som skulle kunna ta fram intentioner och motiv, kort sagt: subjektets innehåll och definitioner av omvärlden. För att möjliggöra tolkning blir det metodologiska hjälpmedlet observationsstudier. De dominerande teorierna här menar Brante är symbolisk interaktionism, hermeneutik och fenomenologi (Brante 1985:18ff).

Det marxistiska paradigmet har särskilt två inriktningar som bör beaktas. Den vetenskapliga marxismen utgör den ena. Här har analysen av produktionssätt företräde liksom det hade för den äldre Marx och framför allt i Kapitalet från 1867. Senare har exempelvis Althusser, Ernesto Laclau och Göran Therborn teoretisk vidareutvecklat detta. Den andra inriktningen är kritisk marxism vilket tvärtemot bygger på den tidiga och mer filosofiska Marx vilka bl.a. Georg Lukács, Max Horkheimer och Herbert Marcuse spunnit vidare på. Alienation är nyckelbegreppet för kritisk marxism. Det som emellertid förenar de båda inriktningarna kan sökas annorstädes där

26 Skillnaden har framförallt handlat om av dominansen av olika dualismer. I Europa har det funnits ett intresse för problemen associerade med aktör/strukturdistinktionen medan mikro/makrodistinktionen har dominerat i USA. Enligt sociologen Elin Lundin (2004:36) kan detta förklaras av praxistraditionen i europeisk sociologi medan den amerikanska snarare utmärks av en stark pragmatism.

14

‖klasskamps och exploateringsperspektiven är de centrala‖ (Brante 1985:18). Den marxistiska metodologin tycker Brante är svår att definiera men menar ändå att ‖det materiellas primat‖, ‖det kvantitativas omvandling till det kvalitativa‖, samt ‖motsättningar som samhällets drivkraft‖ kan urskönjas (Brante 1985:18ff).

I det sociala beteendeparadigmet utreds förhållandet mellan individen och dess miljö genom formaliserade experiment. Förebilden är Skinner vars arbeten om behaviorism är paradigmatiska och har vidareutvecklats inte minst inom psykologin. I sociala beteendeparadigmet förkastar man de tidigare paradigmernas antaganden som allt för metafysiska. Positionen här är att det enda som faktiskt finns – och således går att studera empiriskt – är beteende och dess betingelse, vilken stimuli-responsmodellen redogör för. Utbytesteori och Homans teori är dominerande teorier inom detta paradigm (Brante 1985:18ff).

Jag ska nu vända mig till Wilks metateori och boken Economies and cultures – foundations of economic anhropology (2007), ett verk som i första hand är skrivet för ekonomisk antropologi. Som vi kommer se finns det flera paralleller till Brantes artikel. Den kanske största skillnaden mellan dem är de kriterier som kategoriseringarna och beskrivningarna av klassiska teoretiker sker efter.

2.2 Samhällsvetenskapens antaganden om människans natur

Wilks bok är skriven som ett gensvar på debatten inom ekonomisk antropologi som förts mellan grupperingar kopplade till de vetenskapsteoretiska positionerna ‖relativism‖ och ‖universalism‖ som båda försökte förklara skillnader mellan olika grupper i olika kulturer (Wilk 2007:6). Wilk menar debatten på det hela taget producerade mer polemik än förståelse och bygger därför sin egen metateori på en tredelad kategorisering. Det första paradigmet i den, som vi kan kalla det egocentriska paradigmet (self interested model), utgår från Adam Smith och antagandet att människor är drivna av egenintresse. Det andra, sociala paradigmet (social model), bygger på social handlingsteori från Marx och Durkheim vilken betonar människans socialitet. Det tredje, det moraliska paradigmet (moral model), ser, med utgångspunkt i bl.a. Webers arbeten, människan som styrd av värderingar och moral.27 Gemensamt för paradigmen i Wilks bok är således att de förklarar mänskliga handlingar. Deras huvudsakliga förklaringsvärde ligger i att kunna besvara varför människor handlar socialt, moraliskt eller efter egenintresse (Wilk 2007:42f).

Syftet med denna kategorisering är enligt Wilk att kasta nytt ljus på paradigmernas grunder: ‖it is possible to divide theoretical camps in economic anthropology into three different groups, each of which represents a different idea about fundamental human nature‖ (Wilk 2007:40f, min kurs.). För att greppa diskussionerna inom ämnet är det således viktigt att förstå och lära sig identifiera dessa grundantaganden om människan. Enligt Wilk har dock hans tredelade kategorisering en allmängiltighet för hela samhällsvetenskapen och inte enbart ekonomisk antropologi: ‖the modern sciences have [not] gone far beyond these three models in finding explanations for human behavior‖ (Wilk 2007:42).

Inspirationen bakom Wilks metateori finns, som jag nämnde tidigare, hos Weber och indelningen han gjorde i Ekonomi och samhälle från 1922. I det verket skiljde han mellan handlingar styrda av egenintresse, tradition och moral. Som vi nu ska se har Wilks egen metateori flera likheter med Webers handlingstypologi. Själv kommer jag dock inte att kalla dessa för idealtyper (som Weber) eller ‖models‖/modeller (som Wilk), istället kommer jag, liksom i Brantes fall, kalla enheterna i Wilks metateori för paradigm.28 Jag ska nu närmare gå in på vart och ett av dessa tre paradigm.

27 En skillnad mot Webers handlingsmodell, som inte diskuteras, är avsaknaden av den affektiva idealtypen. 28 Framförallt har de likheten att paradigmen i båda metateorierna är sinsemellan självständiga och att var och en har sin egen tradition och dominerande teoretiker (jmf. Wilk 2007:183).

15

2.2.1 Det egocentriska paradigmet

Det egocentriska paradigmet är framförallt knutet till västerländsk mikroekonomisk teori. Inom den traditionen utgår man ofta från individens egenintresse och antagandet här är att detta intresse i förlängningen är synonymt med vad som är bäst för samhället. Individen har historiskt sett varit utgångspunkten när man inom mikroekonomisk teori velat förstå koncept som arbete, handel och pengar. Till en början förknippades paradigmet med en syn på människans natur som fundamentalt ‖självisk‖ och utmärktes av viljan att maximera materiella fördelar. På senare tid har dock denna idé frångåtts till fördel för resonemang om så kallad intern nytta. Tidigare hade man inte kunnat förklara varför människor gav donationer eller riskerade sina liv för att rädda andras, men genom att se till intern nytta – så som uppskattning och säkerhet – kunde även dessa handlingar förklaras utan att behöva frångå antagandet om människans egenintresse (Wilk 2007:42, 53f). De antaganden som funnits inom det egocentriska paradigmet har gjort att ekonomer har kunnat göra omfattande analyser av ekonomi och hur mänsklig handling fungerar i relation till det (Wilk 2007:78).

Utmärkande för det egocentriska paradigmet är dess synsätt på rationalitet. I detta har det många likheter med rationell valhandlingsteori (rational choice theory). Gemensamt för båda är att rationalitet ses som ‖universal in all human decisions‖ (Wilk 2007:74). Inbegripet i det är antagandet att individer är samhällets minsta beståndsdel ‖the atoms of social life‖, och att rationalitet formar samhället (Wilk 2007:84).

En av förebilderna i det egocentriska paradigmet är Adam Smith. Han ville bygga en empirisk vetenskap på sekulära idéer om ‖det goda‖ utan att blanda in religion. Traditionellt moraliska frågor som hade varit förbundna till religion och teologi blev istället, i sin sekulära form, till frågor om rationalitet, logik, utbildning och vetenskap (Wilk 2007:50ff). Smith ingick i en rörelse för att avreglera ekonomiskt liv och förhindra statlig inblandning i det. Principen bakom detta var att ju mer konkurrens det finns desto mer produktion, utbyten och ackumulering skulle uppstå. Länken mellan denna syn på människans natur och hur allmänt ekonomiskt liv ska regleras är fortfarande en del av den ekonomiska disciplinen idag (Wilk 2007:53f).

2.2.2 Det sociala paradigmet

Det sociala paradigmet bärs av idén att det ligger i människans natur att vara social. Vikten av det sociala är således att betrakta som den största skillnaden gentemot det egocentriska paradigmet, där man istället menade att det var människans natur att vara rationell och utgå från sig själv. I sociala teorier om mänskligt handlande studerar man istället ‖norms (shared group beliefs) and the solidarity and continuity of the group‖ (Wilk 2007:43, originalkurs.) snarare än individer. Gruppbildning ses därmed som något normstyrt snarare än en strategi för att vinna fördelar. Där mikroekonomiskt tänkande hade fokuserat på fria val och sociala kontrakt så bidrar det sociala paradigmet med ett perspektiv på grupper vars medlemmar inte själva valt att gå med utan tvingats genom andras makt. Olika sociala teorier betonar dock avsaknaden av voluntarism i varierande grad. Den mildare varianten tillskriver individen ett visst handlingsutrymme medan beteendet i dess starkaste form är helt oberoende av mänskliga motiv; människor tror blott att de tar sina egna beslut – egentligen är de snarast att betrakta som ett slags illusioner tillåtna av samhället (Wilk 2007:42f).

Wilk ser Durkheim som en av det sociala paradigmets förgrundsfigurer. I framställningen av Durkheim betonas särskilt hans kritik mot neoklassiskt ekonomiskt tänkande. Denna hållning innebar, för det första, en antiindividualistisk position som sade att människors medvetanden uppstod genom interaktion med andra. För att förstå en individ kan man således inte undersöka dess psykologi. Individen är överhuvudtaget inte det som är orsaken till något utan ses snarare

16

som en konsekvens av andra skeenden. Gruppen, och i förlängningen samhället, är däremot alltid orsaken och aldrig en konsekvens. Samhället ses på så vis som något mer än summan av individerna – det har sina egna lagar och regler (Wilk 2007:90ff).

För det andra betonar Wilk även Durkheims kritik av utilitarismen. Ekonomer så som Smith hade förutsatt att attityder, val och kunskap var personliga och att människan gjorde rationella val baserat på perception och det inneboende värdet hos en viss åsikt. Durkheim menade istället att värde är en social konstruktion och att det är konventioner snarare än förnuft som skapar värde. Att bli att en social människa innebär att man följer regler och lär sig kontrollera sina passioner för socialt samarbetes skull. Det är dock inte samarbetet i sig som får människan att lyda regler – människan följer regler på grund av att reglerna är del av ett system av heliga kollektiva representationer. Magiska känslor av tillhörighet med andra blir på så vis mer värdefullt än frihet och rikedom (Wilk 2007:87ff).

Marx är en annan förgrundsfigur i det sociala paradigmet. Wilks beskrivning av Marx överensstämmer på flera sätt med den av Durkheim och fokuserar kritiken av neoklassisk ekonomi. Vad Marx tillförde till den var en klassanalys som beskrev hur människor indelades i grupper utifrån sitt förhållande till egendom (Wilk 2007:42). Människors strukturella position sågs forma deras medvetande vilket politiserade alla former av socialt liv. I likhet med Durkheim var det inte tankar eller idéer som formade individens medvetande utan båda ansåg att ‖human consciousness was determined by social relations‖ (Wilk 2007:101).

Även om Marx och Durkheim enligt Wilk representerar ett i grunden liknande perspektiv på människans natur då människor enligt båda levde och verkade i grupper så varierade deras svar på vad för slags sociala djur människan var. För Durkheim utgjordes medvetandet av kosmologi eller rituell erfarenhet genom gruppmedlemskap. Durkheim kan med detta ses representera harmonin som uppstår genom fungerande social integration. För Marx utgjordes det mänskliga i mänskligheten istället av arbete. Människan upptäcker sig själv, utövar sin frihet och ges möjlighet förändra sig själv och sin identitet genom att arbeta tillsammans med andra i grupper. Människan arbetar även när den inte behöver eftersom ‖free conscious activity‖ är del av dess ‖species being‖ (Wilk 2007:96). Det är genom det som människan skiljer sig från andra arter. Arbete är det högsta och enda verkliga värdet. Marx såg därför arbete som den mesta fundamentala aspekten av mänsklig aktivitet (Ibid.)

Det som slutligen förenar snarare än nödvändiggör ett åtskiljande av Marx och Durkheim är likheterna i deras syn på människans natur, menar Wilk: ‖for both of them, the various forms of expressive symbolic culture […] are not fundamental motivations for human behavior‖ och att människan som de beskrev var ‖basically a social animal rather than a symbol-using one‖ (Wilk 2007:102). Durkheim menade att sådan symbolisk kultur fungerade som ett klister som binder samman människor medan Marx såg det som en ideologisk överbyggnad som både kunde binda samman människor och förblinda dem mot deras eget intresse (Ibid.)

2.2.3 Det moraliska paradigmet

I det moraliska paradigmet undersöks mänskligt handlande utifrån vad människor tror och tänker om världen när de förklarar sina handlingar. Det som underbygger detta är ett antagande om människans natur som säger att människor är drivna av en uppsättning principer inlärda i barndomen som avgör vad som ses som ont och gott. Ett stabilt samhälle uppstår först när människorna förskansat sig ett gemensamt och sammanhängande värdesystem. Det goda samhället hänger således på att människor har lärt sig olika värden samt att de strävar efter att göra det rätta (Wilk 2007:118). Dessa ideal utgör ‖a cosmology—a culturally patterned view of the universe and the human place within it‖ (Wilk 2007:43). Liksom i det sociala paradigmet är olika moraliska teorier olika starka, men bara till en viss gräns: ‖no moral system can prescribe every action and opinion‖. Istället kommer det alltid finns ett möjligt handlingsutrymme (Wilk 2007:44).

17

Inspirerad av den tyska romantiken uppfattas handling som formad av kulturellt specifika trossystem och värderingar snarare än fysisk och mental kapacitet. Människor betraktas därför i första hand som kulturella varelser snarare än flockdjur. Det kulturella ska här förstås som symbolisk kommunikation och meningssystem. Människans förmåga till sådan kommunikation utgör vad som är fundamentalt i människans natur. Människan är i första hand symbolisk och det är denna kapacitet som möjliggör socialt liv. Skillnaden gentemot det sociala paradigmet har, förutom kulturens företräde framför inneboende socialitet, med prioriteringen mellan tanke och materia att göra: ‖for a moral theory of human behavior, rules and categories of thought take priority over the physical, measurable aspects of the world‖ (Wilk 2007:123, 147).

Synsättet som idag kännetecknar paradigmet växte fram genom relativiserandet av tidigare ansedda ‖naturliga lagar‖. Exempelvis tror många samhällsvetare idag att moral är kulturellt och situerat i tid och rum, vilket även är det dominerande förhållningssättet inom det moraliska paradigmet (Wilk 2007:123ff). En människans natur kan i det avseendet därför inte mätas objektivt eller förklaras av universella lagar utan enbart förstås subjektivt genom erfarenhet och detaljerad studie av enskilda individer. Människans natur sågs således som inbäddad i tid och rum (Wilk 2007:123).

Weber är en nyckelfigur i det moraliska paradigmet eftersom han förde in den tyska romantiska traditionen i sociologin. I Wilks beskrivning av Weber framställs han som en kritiker mot både marxism och utilitarism eftersom han till skillnad från dem inte ansåg att det fanns någon universell impuls bakom handling. Han trodde istället att olika motiv – vare sig de motiverades av tradition, egenintresse eller uppfattningar om värden – avgjordes kontextuellt. Varje kultur skulle nödvändigtvis förstås som ‖a unique whole‖ (Wilk 2007:123f). Ett samhälle sågs därför dela en uppsättning värden ‖that transcended class or economic values‖ (Wilk 2007:125). Denna aspekt av Webers tänkande har ofta kontrasterats med Marx som också ansåg att människor var skapade i ett visst sammanhang men att de också hade förmågan till klassmedvetenhet grundad i den materiella verkligheten i deras liv som arbetare och producenter (Ibid.)

Liksom Durkheim var Weber var kritisk till utilitaristiska idéer, vilka han såg förkroppsligade i den byråkratiska staten som alltmer kom att dominera moderna samhällen och rationalisera mänskliga relationer. Målrationalitet, ett beteende där egenintresse betonades, var det som till Webers förtret kom att dominera det tyska samhället under 1900-talet (Wilk 2007:124). Rationalitet, för Weber, var dock slutligen

not a principle in and of itself; it was a social product. Although we all have some degree of freedom of action […] our goals are given to us by culture, which also sets the rules for what is acceptable behavior (Wilk 2007:128).

Här har vi nu sett prov på Wilks retroduktion av förutsättningarna för ekonomisk antropologi. De tre dominerande paradigmen kategoriseras och åtskiljs på basis av antaganden om människans natur, vilket också blir den minsta gemensamma nämnaren dem emellan. Det tycks följa att om det saknas ett perspektiv på människans natur så går det inte längre att studera mänsklig handling. Som jag läser Wilk lyckas han visa på en filosofiskantropologisk grund i ämnet ekonomisk antropologi. Han visar därmed att ämnets studier av kulturer är under stark påverkan av dess antaganden om människans natur. Studiet av kulturer spiller således över till att också bli en studie av människan, vilket Wilk själv medger: ‖[a]nthropology is more fundamentally the study of human nature‖ (Wilk 2007:181). Detta är en av aspekterna jag ska undersöka framöver – är det möjligt att göra en liknande retroduktion av förutsättningarna för sociologin?

18

3 Metateoriernas brister och möjligheter I det här kapitlet skall jag utifrån förra kapitlets redogörelse besvara frågan om vilka paradigm som är dominerande inom sociologin och vilka antaganden om människans natur som förutsätts inom dem. Jag kommer först att diskutera vilka paradigm som är nödvändiga för att beskriva sociologin. Baserat på det resultatet övergår jag sedan till att återge vilka antaganden om människans natur som de påverkas av. Slutligen presenterar jag en sammanställning och nämner brister med metateorierna. Figur 1 – En översikt av metateoriernas paradigm och dess förebilder

Syftet med kapitlet är även att ta reda på hur de olika metateorierna skiljer sig åt och på vilka punkter de är förenliga. Som figuren ovan visar är Marx, Weber och Durkheim förebilder för en majoritet av paradigmen i båda metateorierna. Frågan är dock om det enbart är paradigmen associerade med dem som kan sägas dominera inom sociologin. Vilken roll spelar paradigmen som inte har någon av dessa teoretiker som förebilder? Det finns även skillnader mellan Brantes och Wilks metateorier i hur de föreställer sig detta som behöver utredas. Härnäst kommer jag argumentera för att paradigmen som inte är knutna till endera Marx, Weber eller Durkheim präglas av vad jag kallar region- och disciplinspecificitet.

3.1 Region- och disciplinspecificitet

Med region- och disciplinspecificitet menar jag att innehållet i, och kategoriseringarna av, paradigmen i metateorierna kan ge intrycket av att vara allmängiltiga fastän det i vissa fall snarare rör sig om lokala och ämnesspecifika egenarter. Teoretiker eller forskningstraditioner som faller utanför det som jag betraktar som sociologins minsta gemensamma nämnare (dvs. Marx, Weber och Durkheim) exemplifierar sådana egenarter. Tre fall kommer att undersökas. Det första rör det egocentriska paradigmet i Wilks metateori som saknar en tydlig motsvarighet i Brantes metateori. Det andra rör Brantes sociala beteendeparadigm som saknar en motsvarighet i Wilks metateori. Det tredje rör förvisso Marx och Durkheim, men det som behöver undersökas är Wilks val att placera dem i samma paradigm. I Brantes metateori står de, jämförelsevis, som

Paradigm i Brantes metateori

Dominerande forskningstraditioner i sociologi

Social definition

Max Weber

Sociala fakta

Émile Durkheim

Marxism

Karl Marx

Socialt beteende

B.F. Skinner

Paradigm i Wilks metateori

Samhällsvetenskapens antaganden om människans natur

Sociala

Karl Marx,

Émile Durkheim

Moraliska

Max Weber

Egocentriska

Adam Smith

19

förebilder för varsitt (se figur 1). Jag ska nu undersöka i vilken mån disciplin- och regionspecificitet förklarar dessa skillnader.

I det första fallet rör det sig om regionspecificitet i Brantes sociala beteendeparadigm. Anledningen till att Brante väljer att inkludera paradigmet kan, som nämnt, hänföras till Ritzer (1975) vars arbete legat till grund för Brantes metateori. Liksom Brante själv medger så är Skinner och behavioristisk sociologi främst relevant i USA, där den under en period på 1950–60-talet hade en stark ställning.29 Sett till hur behaviorismen omnämns idag är det möjligt gå ännu längre och hävda att behavioristisk sociologi så gott som upphört även i USA.30 Det går även att åberopa den i avsnitt 2.1 nämnda skillnaden mellan amerikansk och europeisk sociologi (jmf. Lundin 2004:36). Sammantaget är det svårt att se varför behavioristisk sociologi bör ses som ett dominerande sociologiskt paradigm.

I det andra fallet bör förekomsten av disciplinär specificitet undersökas i relation till det egocentriska paradigmet i Wilks metateori. Som jag nämnde i avsnitt 2.2 genomsyras detta paradigm av antaganden om människans natur som brukar förknippas med Adam Smith, grundaren till den rationella valhandlingsteorin. Eftersom Wilk menar att hans metateori har allmängiltighet för hela samhällsvetenskapen så inbegrips även sociologi, och då någon motsvarighet till det paradigmet vid första anblick saknas i Brantes metateori blir frågan hur förhållandet mellan rationell valhandlingsteori och sociologi ser ut.31 Ett möjligt svar kommer från Wilk själv. Enligt honom kan avsaknaden förklaras av historiska händelser samtida med sociologins tillblivelse då dess identitet på slutet av 1700-talet formades som en motreaktion på människosynen hos förebilderna i rationell valhandlingsteori:

Economics, in the hands of Adam Smith and the later theorists of the nineteenth century followed Hobbes instead of Rousseau, accepting that human beings are essentially selfish […] But other social philosophers never accepted this premise, beginning a disagreement that is partially responsible for the emergence of sociology […] Comte and Durkheim, assumed that human beings are naturally social animals (Wilk 2007:41, originalkurs.).

Givet detta skulle det således gå att förstå varför Brante väljer att exkludera ett rationellt valhandlingsparadigm eller något som på annat sätt kunde ses som en motsvarighet till det egocentriska paradigmet. Man kan då undra om den rationella valhandlingsteorin överhuvudtaget spelar en viktig roll inom sociologin. För att undersöka det har jag titta närmare på ett specialnummer av tidsskriften The American Sociologist från 1997 där ämnet avhandlades. Redaktören Douglas Heckathorn argumenterar, utifrån en sympatisk inställning till rationell valhandlingsteori, för att det visst finns en sådan tradition inom sociologin:

[The] argument that rational-choice analysis is prevalent in traditional sociological analysis is based on the demonstration that most research views behavior as purposive, and hence as deriving from a process of choice. This dependence of most sociological research on purposive models of individual decision making [has been] recognized [for] long […] For example, Robert Bierstedt (1938) noted that two alternative fundamental perspectives underlie most of sociology […] The second perspective […]

29 Ritzer & Goodman (2004b:50f) daterar dess storhetstid som kommandes efter Chicagoskolan men före strukturfunktionalismen. 30 Detta baserar jag på hur behaviorismen beskrivs i exempelvis Ritzer & Goodman (2004b) och Engdahl & Larsson (2006). Fokus ligger på B.F. Skinners och George C. Homans arbeten på 50–60-talet medan inget sägs om dess nutida roll. 31 En möjlighet att ändå hävda att det finns en koppling hade varit att hänföra det egocentriska paradigmet till sociala beteendeparadigmet. Ett exempel på det ges av Homans (1961) där den behavioristiska tanken med stimuli/respons kombinerades med tesen att ‖människan genom sina erfarenheter lär sig vad som är belönande och bestraffande‖ (Engdahl & Larsson 2006:46) och agerar rationellt därefter. Anledningen till att jag inte går vidare med detta har att göra med de invändningar som exempelvis Engdahl & Larsson nämner. En allvarlig brist som, enligt dem, förhindrade Homans fusion var diverse applicerings- och avgränsningsproblem samt att Homans aldrig lyckades lämna ett behavioristiskt tankesätt (Engdahl & Larsson 2006:47).

20

the ‗means-end schema,‘ sees behavior as motivated by a set of values, goals, or preferences (Heckathorn 1997:1).

Bierstedt menade alltså att synen på mänskligt beteende som ‖ändamålsenligt‖ (purposive) förutsätts i de flesta sociologiska studier (Heckathorn 1997:1). Ett sådant resonemang är blott en hårsmån ifrån att hävda att sociologi därför förutsätter den rationella valhandlingsteorins handlingsmodell. Jag anser dock ett sådant påstående stå på mycket lös grund. Brantes metateori visar inte minst på teorier inom sociologi – exempelvis konceptet om den ekonomiska basen i det marxistiska paradigmet och strukturer i sociala faktaparadigmet – som antas influera eller till viss del även determinera mänskligt handlande.32 Men om det stämmer, vilken roll har då egentligen rationell valhandlingsteori inom sociologi?

I sociologiska läroböcker så som Sociologiska perspektiv: grundläggande begrepp och teorier av Oskar Engdahl & Bengt Larsson (2006:44), hävdas det att rationell valhandlingsteori har en viktig roll inom sociologi.33 Det tycks osannolikt att Brante kan ha missat detta. Om vi återgår till hans metateori så är det framförallt i det sociala definitionsparadigmet som idén om ändamålsenligt handlande ges utrymme på det sätt som Bierstedt beskrev. I Brantes redogörelse för det paradigmet tillskrivs det en voluntaristisk handlingsmodell, vars egenskaper då har gemensamt med Bierstedts påstående en ändamålsenlighet (jmf. Brante 1985:18). Istället för att reducera sociologin till antaganden bakom den rationella valhandlingsteorin kan vi därför påstå att dess antaganden har starkast förankring i sociologin via det sociala definitionsparadigmet.

För att sammanfatta diskussionen hittills kan jag konstatera att det egocentriska paradigmet, som från början verkade vara en disciplinär egenart, visade sig ha en motsvarighet inom sociologin såväl som i Brantes metateori.

I det tredje fallet, som rör Wilks sociala paradigm, kan såväl disciplinär som regional specificitet påtalas i relation till valet att inkludera både Marx och Durkheim i samma paradigm. Föreställningen att de tillhör samma tradition kan nämligen ses som en artefakt av social- och kulturantropologins historia. En av 1900-talets stora debatter inom disciplinen rörde konkurrensen mellan fransk och amerikansk antropologi. Den franska antropologin utmärktes av studiet av ‖det sociala‖. Några av de främsta inspirationskällorna för en sådan hållning var Marx och Durkheim. Den amerikanska antropologin, med Franz Boas i spetsen, fokuserade istället på andra problemområden. Mycket förenklat kan denna debatt ses som orsaken till varför antropologin delades itu och anledningen till att den franska antropologin, liksom det sociala paradigmet i Wilks metateori, främst analyserade grupper och strukturer medan den amerikanska istället hade kultur som sitt främsta studieområde (Hylland Eriksen 2001:14). Detta ger även en bakgrund till varför Marx och Durkheim hänförs till samma paradigm i Wilks metateori. I sociologin har det jämförelsevis inte förekommit någon liknande debatt, vilket är en av anledningarna till Marx och Durkheim brukar ses som olika traditioner.

Sammanfattningsvis har jag redovisat belägg för förekomsten av regional och disciplinär specificitet i Brantes och Wilks metateorier. Sådan specificitet är olycklig givet uppsatsens syfte att förstå sociologins dominerande paradigm. Det är således nödvändigt att försöka överkomma specificiteten. Detta innebär, för det första, att Brantes sociala beteendeparadigm kan bortses ifrån. För det andra har jag funnit att man istället för att reducera bort Wilks egocentriska paradigmet bör fundera på om det kan hänföras till det sociala definitionsparadigmet och förebilden Weber. För det tredje har sättet att förstå Marx och Durkheim som del av samma

32 Determinism är ett begrepp som brukar nämnas i samband med distinktionen voluntarism/determinism och beskriver i vilken mänskligt handlande avgörs av någon överindividuell process eller struktur (determinism) eller om en individ kan sägas handla själv (voluntarism). Debatten om voluntarism kontra determinism har dock i dagens sociologi kommit att ersättas av debatten mellan aktör kontra struktur. I det tankesättet har voluntarism flera likheter med aktör och den metodologiska individualism som ofta tillskrivs Weber medan determinism förknippas med Durkheim. 33 James Coleman kan även nämnas som en erkänd förebild för denna tradition. Han brukar associeras med synen på människan som en rationell nyttomaximerare (Engdahl & Larsson 2006:89).

21

paradigm visat sig kunna förklaras av en specificitet i social- och kulturantropologins historia. Det sociala paradigmet kan fortfarande användas för dess insikter om dess två förebilder men jag kommer fortsättningsvis, likt Brante, att se dem som tillhörandes två distinkta paradigm.

De paradigm som då återstår är de två paradigm med Durkheim som förebild (Wilks sociala paradigm och Brantes sociala faktaparadigm); paradigmen där Weber ses som förebild (Wilks moraliska paradigm och Brantes sociala definitionsparadigm); och de paradigm inom vilka Marx ses som en förebild (Wilks sociala paradigm och Brantes marxistiska paradigm). Jag ska nu vända mig till frågan om vilka av dessa som kan sägas vara de dominerande inom sociologin.

3.2 Durkheim – samhällsteori och människosyn

När vi betraktar Durkheim så som han framstår i det sociala paradigmet respektive det sociala faktaparadigmet kan vi till en början notera likheterna mellan framställningarna. Båda två betonar studiet av ‖det sociala‖ som en egen och gentemot andra självständig sfär, samt individens relativa avsaknad av handlingsutrymme. Ytterligare en likhet dem emellan som fodrar en vidare diskussion är hur de betonar studiet av normer och moral. Hos Brante nämns det i relation till det sociala faktaparadigmets studieobjekt som är ‖samhället som moralisk miljö‖ (Brante 1980:303, jmf. 1985:17). Det nämns även i det sociala paradigmet där studiet av normer betraktas som ett krav för att förstå socialt beteende (Wilk 2007:43).

Sett till framställningar av Durkheim i sociologiska läroböcker så ges även detta en relativt stor signifikans. I sin diskussion av Durkheim och Talcott Parsons hävdar Engdahl & Larsson (2006) att båda var eniga om att ‖den moraliska kraft som institutioner utövar inte är individuell. Institutionerna baseras tvärtom på en kollektiv moral som de enskilda individerna socialiseras in i‖ (Engdahl & Larsson 2006:188). Durkheims position, menar de vidare, är att människans biologiska drifter och individuella begär enbart kan ‖regleras av gemensamma samhälleliga föreställningsvärldar och normsystem, inpräntade genom socialisation‖ (Engdahl & Larsson 2006:195).

Att Durkheim studerade moral tycks därmed vara otvivelaktigt. Man bör dock notera den disintegrerande effekt som en sådan förståelse av Durkheim ställer det sociala paradigmet inför. För det första: om Durkheim studerade moral är det liktydigt med en idealistisk position.34 Moral blir då ett koncept att jämföra med vad Marx, som ofta benämns som materialist, kallade för ‖ideologisk överbyggnad‖ (se avsnitt 2.2.2). Debatten mellan idealism och materialism är en uråldrig debatt som än idag saknar lösning. Om Durkheim och Marx står på varsin sida i den debatten är det att betrakta som ännu ett argument till varför de bör ses som del av olika traditioner.

För det andra ger beskrivningen av det sociala paradigmet intrycket av att normativitet är underkastat socialitet, vilket inte tycks få stöd i Durkheims tänkande. Wilk påstår att symbolisk kultur inte på ett fundamentalt sätt motiverar mänsklig handling och att människan som Durkheim beskrev var en social snarare än symbolanvändande varelse (jmf. avsnitt 2.2.2, Wilk 2007:102). Ordet fundamental antyder en hierarki där människan som ‖symbolanvändande‖ ses som mindre viktigt än dess ‖socialitet‖. Detta tycks även vara vad Wilk pekar på när han säger att Durkheim betraktade värden som ‖social product[s]‖ (Wilk 2007:90). Det är emellertid svårt att förstå hur Wilk kan ställa socialitet mot normativitet på det här sättet. Sett till hur Engdahl & Larsson beskrev Durkheim ovan framstår socialitet och normativitet som, om inte ett och samma, så åtminstone nära sammanvävda för Durkheim. Om vi återvänder till Wilk så finner man ibland att även han tycks ge stöd för en sådan hållning:

34 Det kan vara kontroversiellt att påstå att Durkheim var idealist. Här är det nyttigt att skilja mellan subjektivistisk och objektivistisk idealism. Weber är ett exempel på det förstnämnda och Durkheim på det sistnämnda. Även om Durkheim menade att normer och strukturer skulle behandlas som om de var materiella så är de likväl tankar snarare än materiella ting i sig själva (jmf. Ritzer 1975:39ff).

22

Durkheim did not think that humans were naturally social; he argued that religion was the human institution that taught people to be social and that it led them to place the interests of the group above the self through use of common symbols (Wilk 2007:43).

Med andra ord menar Wilk att socialitet faktiskt har sitt ursprung i religion. Men religion, åtminstone i betydelsen som Wilk ger det, som system av heliga kollektiva representationer, måste snarast förstås som något symboliskt. Enligt Engdahl & Larsson är det vidare genom religion som människor socialiserades in i en kollektiv moral. En bättre förståelse av Durkheim vore kanske därför att hävda att det sociala såväl som det normativa är underkastat det symboliska i detta tankesätt.

Orimligheten i att rangordna betydelsen av socialitet över normer i Durkheims tänkande tvingar fram ett ifrågasättande av Wilks ursprungliga position. Anledningen till varför Wilk gör en åtskillnad mellan normer och socialitet tycks vara för att det är nödvändig för att kunna skilja mellan det sociala och det moraliska paradigmet. Om åtskillnaden däremot inte är befogad innebär det att Durkheims tillhörighet i det sociala paradigmet kan ifrågasättas.

Båda de ovan beskrivna problemen med Durkheims position i det sociala paradigmet kunde tyckas få en lösning om han istället placerades i det moraliska paradigmet. I min beskrivning av det moraliska paradigmet noterade jag att ett av antagandena bakom det var att ett stabilt samhälle först uppstår när människorna förskansat sig ett gemensamt och sammanhängande värdesystem (avsnitt 2.2.3, jmf. 2.1.1). Detta måste ses som förenligt med beskrivningen av Durkheim som hittills framkommit. Som jag också beskrev har tankevärlden företräde framför det den materiella i det moraliska paradigmet, vilket också det kan ses harmoniera med Durkheims idealism. Ett svårhanterbart problem är dock att det moraliska paradigmet alltid lämnar ett teoretiskt utrymme för individen, något som inte är i samklang med Durkheim som istället försökte visa hur olika strukturer stänger utrymmet för frivilliga handlingar. Inte heller att förglömma är att i Wilks tolkning av Durkheim så betraktades individens frihet som illusorisk (jmf. avsnitt 2.2.3).

Sammanfattningsvis har Wilks sociala paradigm visat sig vara otillräckligt för att förstås som ett sociologiskt paradigm. Istället får vi lov att betrakta Brantes sociala faktaparadigm som mer desto mer lämpligt. Snarare än att helt förkasta Wilks framställning av Durkheim kan vi fortfarande använda delar utav den för att beskriva hans antaganden om människans natur – ett ämne som Brante lämnar outforskat. Noterbart är dock att denna uppdelning leder till ett teoretiskt glapp mellan Durkheims syn på människans natur, som vi får från Wilk, och hans samhällsteori, som vi får från Brante.

3.3 Webers två ansikten

För att undersöka skillnaden mellan paradigmen med Weber som förgrundsfigur, det moraliska paradigmet och sociala definitionsparadigmet, ska jag börja med att återknyta till diskussionen tidigare i detta kapitel. Jag fann där att det var det sociala definitionsparadigmet som bäst tycktes förklara den roll som rationell valhandlingsteori spelar för sociologin. Jag nämnde även att antaganden inom rationell valhandlingsteori var dominerande i ett annat av Wilks paradigm – det egocentriska. Om detta är korrekt måste vi ställa frågan varför inte Wilk själv placerat Weber i det egocentriska paradigmet?

Svaret på den frågan är att Wilk ger en annorlunda bild av Weber än vad Brantes sociala definitionsparadigm gör – Wilk placerar inte Weber i det egocentriska paradigmet därför att han talar om en annan Weber.35 I Wilks beskrivning av Weber ses människan som en kulturell och meningsskapande varelse utan givna preferenser. Som jag nämnde i avsnitt 2.2.3 prioriterar det

35 Även om det finns väldigt många tolkningar av Weber har jag försökt att i stora drag sammanfatta två vanligt förekommande sidor av hans teori.

23

moraliska paradigmet ―rules and categories of thought‖ snarare än ―the physical, measurable aspects of the world‖ (Wilk 2007:147). Dessa regler och kategorier utgör en förutsättning för symbolisk kommunikation. I detta står, som nämnt, Weber nära Durkheim eftersom båda betonade det symboliska. Där Durkheim menade att det på olika sätt styrde människan ser den här sidan av Webers teori istället varje enskild människas förmåga till symbolisk kommunikation som fundamental. Rationalitet blir därför något kulturellt kontingent. Jag kommer framöver att benämna detta som den weberska teorins meningskapande sida.

Den andra sidan av Weber har desto mer gemensamt med rationell valhandlingsteori. En av de viktigaste skillnaderna här är att rationalitet ses som något universellt. Som Agne Lundquist påpekar innebär en sådan tolkning av Weber att mänskligheten ses gå ‖en ödesbestämd vandring från tidiga, primitiva stadier av irrationellt handlande mot allt högre grad av rationalitet‖, en process som ‖försiggår i alla kulturer och alla samhällen‖ (Lundquist citerad i Engdahl & Larsson 2006:71). Rationalitet blir därmed något mer än en fråga om kultur. Webers handlingsmodell kan ses ge stöd för en sådan ödesbestämd vandring genom att beskriva hur ‖människornas handlande alltmer går från […] värderationellt handlande till målrationellt handlande‖ (Andersen & Kaspersen 2007:125). Målrationella handlingsmodeller utgår ofta från att människan är styrd av stabila preferenser och intressen – precis det som Wilks moraliska paradigm förkastade (jmf. Engdahl & Larsson 2006:43). Sett till denna den weberska teorins målrationella sida framstår därför människan som i huvudsak styrd av egenintresse snarare än meningsskapande.

Explicit talar Brante vare sig i termer av målrationalitet eller meningsskapande när han beskriver Weber och det sociala definitionsparadigmet (se avsnitt 2.1.4). Istället talar han om voluntarism36, som är en framträdande hållning i rationell valhandlingsteori där just fria nyttomaximerande individer intar förgrunden. Det var den kopplingen mellan rationell valhandlingsteori och all sociologi med en ändamålsenlig handlingsmodell som Bierstedt pekade på. Trots det är det inte möjligt att se en voluntaristisk position som exklusiv för den målrationella sidan av den weberska teorin. Som jag framhöll i avsnitt 2.2.3 finns det alltid en viss flexibilitet och handlingsutrymme för individen i det moraliska paradigmet. Detta får ytterligare stöd då Wilk menar att en väsentlig skillnad mellan det sociala och det moraliska paradigmet är att det förra, till skillnad från det senare, ‖leaves no theoretical place for individuals‖ (Wilk 2007:113).

Då Brante talar om voluntarism i det sociala definitionsparadigmet är det således möjligt att påstå att han har lyckats identifiera något som är gemensamt för båda sidorna av Weber. Mycket mer än så får vi emellertid inte från det sociala definitionsparadigmet. Det är inte rimligt att säga att voluntarism är tillräckligt för att förstå Weber.37 För våra syften är det viktigt att båda sidorna av Weber erkänns.

Sett till Wilk står det klart att inte heller han fångar den weberska teorins båda sidor på ett tillfredställande sätt. Detta framgår när vi undersöker hans beskrivning av Webers syn på rationalitet. Som jag nämnde i avsnitt 2.2.3 sågs rationalitet i det moraliska paradigmet som något som hade sitt ursprung i kulturen snarare än en princip i sig själv. Människosynen för den weberska teorins meningsskapande sida har därför mer gemensamt med värderationellt handlande medan den målrationella sidan snarare framställde värderationalitet som en typ av rationalitet som var på väg att försvinna till förmån för målrationaliteten som via kapitalism invaderade mänskliga relationer och ledde till en ‖avförtrollning av världen‖ (Andersen & Kaspersen 2007:125f).38 Det kulturella och relativistiska perspektivet på rationalitet som Wilk beskriver är därför endast förenligt med den weberska teorins meningsskapande sida.

36 Se not 32. 37 Vad gäller den weberska teorins båda sidor förefaller det sociala definitionsparadigmet paradoxalt nog att gynnas av att missa den aspekten. Om det hade gett anspråk på att se båda sidorna av Weber hade det inte längre funnits någon anledning till varför det skulle förstås som ett sammanhängande paradigm. Förekomsten av två sinsemellan olika sidor hade rimligen inneburit att det sociala definitionsparadigmet delats itu och utgjort två separata paradigm. 38 Det är dock viktigt att poängtera att den weberska teorins meningsskapande sida inte kan reduceras till värden. Enligt Weber producerar människor inte enbart värden utan kognitiva föreställningar av alla slag (jmf. Wallace 1990).

24

Sammanfattningsvis är vare sig Brantes eller Wilks metateorier tillräckliga för att förstå Webers båda sidor. Detta medför att rationell valhandlingsteori, som jag har visat har en betydande roll inom sociologin, faller mellan två stolar eftersom ingen av metateorierna lyckas knyta någon av sociologins klassiker till den.39 En ljuspunkt är dock att det moraliska paradigmet lyckas fånga den weberska teorins meningsskapande sida.

3.4 Paradigmen med Marx som förebild

Slutligen ska jag undersöka de två återstående paradigmen med utgångspunkt i Marx. Frågan är vilka likheter och olikheter som finns mellan det sociala paradigmet och det marxistiska paradigmet? Som diskussionen kommer att visa hänger det på två skilda att sätt att uppfatta Marx. Brantes förhållningssätt bygger på en uppdelning mellan Marx tidiga/sena period. Han menar att det finns två inriktningar – kritisk marxism och vetenskaplig marxism. För att begripa konsekvenserna av detta måste vi vända oss till Althusser, som var en av de första att göra en sådan uppdelning (Ritzer & Goodman 2004a:136). Enligt honom är skillnaden mellan tidiga/sena Marx att den tidiga hade en filosofisk antropologi genom ett arv från Hegel och Feuerbach medan den sene hade övergivit alla sådana anspråk.40 Enligt Althusser skedde en brytpunkt 1845 då Marx ‖broke radically with every theory that based history and politics on an essence of man‖ och att det i praktiken hade inneburit ett brott från ‖every philosophical anthropology‖ (Althusser 1965, originalkurs.) Ett liknande förhållningssätt följer med in i Brantes beskrivning av den kritiska respektive vetenskapliga inriktningen inom marxism eftersom han menar att den förra intresserar sig för Marx ungdomsverk medan senare intresserar sig för den sene och mer strukturalistiska Marx.

Det andra sättet att förstå frågan kommer från Wilk som inte erkänner uppdelningen av tidiga/sena Marx. Tyngdvikten ligger istället på Marx antaganden om människans natur och alienationsteorin i Ekonomisk-filosofiska manuskript från 1844. I det verket framkommer Marx intresse för frågor om specifikt mänskliga egenskaper och förmågor. Wilk för, till skillnad från Althusser, aldrig på tal att Marx i ett senare skede av sitt liv skulle ha övergivit denna människosyn.41

Vilken förståelse vi får av Marx hänger således på huruvida vi accepterar uppdelningen av hans livsverk i en tidig och sen fas eller inte. Att godta uppdelningen ger förvisso den analytiska fördelen att vi kan se Brante och Althusser som tillhörandes en sene-marxtradition och Wilk utifrån en ung-marxtradition. Att göra så innebär dock att frågan om Marx hade övergivit sin filosofiska antropologi blir irrelevant eftersom tesen förutsätter att han gjorde det.42 Ett problem med den tolkningen, utöver att den inte finner någon grund hos Wilk, är att Brantes och Althussers förståelse av marxismen inte kan reduceras till den sene Marx. Framförallt är den även inspirerad av den franska durkheimska sociologin för vilken strukturalismen är ett kännetecken. Denna typ av marxism är snarast att betrakta som ett slags fusion av det marxistiska och sociala faktaparadigmet. Det kan därför inte oproblematiskt hänföras till en den sene Marx eftersom de

39 Det finns dock ytterligare en annan möjlighet att kunna lösa detta som jag kommer gå in på i kapitel 4. 40 Egentligen identifierade Althusser fyra olika perioder, men det är övergången från den ‖unga‖ till ‖mogna‖ Marx som jag tolkar som den väsentliga (se Althusser 1965). 41 Det kan dock vara värt att påpeka att Wilks framställning av Marx syn på människans natur inte är spänningsfri, vilket kan illustreras av följande citat: ‖They [Marx och Durkheim] thought that human consciousness was determined by social relations‖ (Wilk 2007:101) medan han på ett annat ställe säger att Marx ―never asserted that class or social relations mechanically determine human consciousness‖ (Wilk 2007:95 originalkurs.). Dock är det inte relevant för frågan om människans natur eftersom en natur måste sägas omfatta något mer än enbart medvetandet. Snarare än att säga att Wilk säger emot sig själv kan man istället säga att oklarheten anknyter till en viktig debatt inom marxismen som gällt huruvida historien har en egen förutbestämd logik eller om historiens gång är möjligt att påverka genom olika handlingar. 42 Se Johan Andersson (1997:82ff) för en diskussion om ramarna för en sådan hållning.

25

teoretiska diskussionerna bakom Brantes och Althussers position dessutom har ägt rum långt efter Marx liv.

Väljer vi istället Wilks position där ingen skillnad görs mellan tidiga/sena Marx undkommer vi det problemet och får en framställning av Marx antaganden om människans natur så som de framträder i hans originaltexter. På köpet får vi dock även här den sammanblandning av Marx och Durkheim som finns inneboende i det sociala paradigmet. Den bästa vägen framåt tycks istället vara att använda Brantes marxistiska paradigm utan att blanda in uppdelningen mellan tidiga och sena Marx. Som jag nämnde i avsnitt 2.1.3 finns det hos båda inriktningarna vissa gemensamma beröringspunkter så som klasskamp och exploateringsperspektiv. Med utgångspunkt i detta kan vi föreställa oss ett marxistiskt paradigm inom sociologin som med fördel kan kompletteras av de antaganden om människans natur som framkommer i Wilks studie av Marx.

3.5 Sammanfattning

Jag ska nu summera diskussionen om de återstående sex paradigmen. I sökandet efter sociologins dominerande paradigm har jag konstaterat att Brantes val av paradigm allena är otillräckliga. Hans metateori ger oss enbart två adekvata paradigm i form det marxistiska och sociala faktaparadigmet. Dessa redogör för Marx och Durkheims ställning som förebilder inom sociologin. Vad gäller Weber kommer jag, per diskussionen innan, att avvika från Brantes metateori för att beskriva de dominerande paradigmen i sociologin. I Webers fall kräver en adekvat representation något mer än den voluntarism som Brante identifierar. Istället har jag funnit att Wilks moraliska paradigm erbjuder ett alternativ eftersom dess framställning fångar den weberska teorins meningsskapande sida. Detta berättigar att vi lägger det sociala definitionsparadigmet åt sidan och istället ser det moraliska paradigmet som en idealtyp även för sociologisk teori. Det är nu dags att återknyta till Wilk och sammanfatta vilka antaganden om människans natur som dessa tre paradigm förutsätter.

Sociala faktaparadigmet. Här ses det som människans natur att vara ett socialt flockdjur. Människans individuella psykologi ses som en konsekvens av samhällets påverkan i form av normer och moral. Vare sig rationalitet eller handlingsfrihet ses som del av människans natur. Enligt förebilden Durkheim var magiska känslor av tillhörighet med andra mer betydelsefulla än frihet eller rikedom.

Marxistiska paradigmet. Här ses människan som ett flockdjur vars natur är att arbeta fritt. Att vara en del av en arbetande gemenskap sågs enligt förebilden Marx som den praktik i vilken människan blir människa. Utifrån ett exploateringsperspektiv blir realiserandet av denna natur det politiska målet.

Moraliska paradigmet. Här ses människan som en meningsskapande kulturvarelse. Förmågan till att skapa kultur genom att uttrycka sig symboliskt är det enda som är essentiellt. Enligt förebilden Weber fanns det inga andra universella impulser. Människor influeras istället av kontextuellt definierad mening och viljan att göra det rätta.

Nu när jag presenterat ovanstående perspektiv på sociologin kan vi överblicka vad som kommit fram genom att använda Brantes och Wilks metateorier. Jag ska avsluta detta kapitel med att diskutera några av deras brister.

Som jag nämnde inledningsvis har Wilk tagit fram de filosofisktantropologiska betingelserna för ekonomisk antropologi. Även om sociologin har många klassiker gemensamt med socialantropologin följer det inte automatiskt att även sociologin har en sådan

26

grundbetingelse. Det som hade kunnat visa på en sådan hade krävt att Brante och Wilk varit mer kompatibla. Med hjälp av Brante har jag enbart kunnat utröna vad i Wilks teori som är gångbart för sociologin. Motsvarande användning av Wilk har dock inte kunnat ge oss mer än ett tentativt svar på vilka paradigmernas antaganden om människans natur är. För att komma vidare är det nödvändigt att formulera ett nytt svar med hjälp av ett mer varierat teoretiskt urval.

Ett annat problem med metateorierna är deras reduktionism. Detta är till synes mycket svårt att undvika när frågeställningen rör ett helt ämnes karaktär.43 Likväl är det användbart att förstå hur reduktionismen yttrar sig i detta specifika fall. I Brantes och Wilks fall syns det tydligast på dominansen av en aktör/strukturproblematik. Med det menar jag att de, å ena sidan, tycks sätta aktör/strukturproblematiken ovan andra dualismer eller distinktioner och, å andra sidan, tycks stå allt för nära endera ett aktörs- eller strukturperspektiv.

Problemet kan enklast exemplifieras genom att kontrastera Brante och Wilk med de perspektiv som brukar associera med begreppen aktör och struktur. Enligt Lundin (2004) förutsätter strukturbegreppet att ‖människors motiv och handlingar huvudsakligen kan föras tillbaka till strukturerna‖ (Lundin 2004:24) och påvisar i vilken grad som individens själva medvetande är ett resultat utav desamma. Brantes metateori har gemensamt med Durkheims strukturtänkande ett intresse av att reducera bort frågor som antas ha sitt ursprung i individuell psykologi. Brante är därför kritisk mot webersk sociologi för dess fokus på föreställningar om subjektet. Konsekvensen av en sådan uppdelning såg vi ett exemplifierat i synen på Marx i vilken hans tidiga och filosofiskt antropologiska fas endast ges en marginell betydelse. En sådan strukturell analys må ha fördelen att den kan förklara sociala och intellektuella processer men har desto mindre säga om frågor rörande människans natur.44

Enligt Lundin är ett aktörsperspektiv något som ‖förbinder handling med meningsfull orientering‖ och att ett ‖centralt antagande är att människorna aktivt […] bidrar till att skänka omvärldens skeenden mening‖ (Lundin 2004:24f). Detta antyder att människan i första hand bör ses som vad hon kallar ‖meningsskapande aktörer‖. Här finns det många likheter med Wilks metateori som enligt honom själv syftar till att förstå mänsklig handling. För att kunna göra det blir det nödvändigt att förstå subjektet, som då blir utgångspunkten. Trogenheten till ett aktörsperspektiv märks på influenserna från Weber vars idealtypiska handlingsmodell utgör basen för Wilks tre paradigm. Det är dock, som vi har sett, bara den weberska teorins meningsskapande sida som kommer fram genom en sådan utgångspunkt vilket kan ses som en av dess svagheter. Från Wilks aktörsperspektiv blir paradigmen slutligen inte mer än olika tolkningar som människor ger av sitt eget beteende.

Genom deras reduktionistiska ansatser har alltså Brante och Wilk förstått klassikerna olika. Problemet är att hur de har förstått dem tycks hänga på deras positionering i aktör/strukturdualismen, som blott är en av många teoretiska distinktioner. Det blir därför angeläget att här efterfråga ett mindre reduktionistiskt alternativ. Kritiker av sådana reduktionistiska problemformuleringar – där aktör står mot struktur eller där det ena perspektivet antas ha större förklaringsvärde än det andra – har påpekat att inget av perspektiven nödvändigtvis är tillräckliga, eller att det snarast är själva dualismen som är problemet. Istället för att behöva sympatisera med aktör eller struktur har därför ett flertal teoretiker intresserat sig för olika sätt att upplösa dualismen.45 Men snarare än att förespråka upplösande av den eller några andra dualistiska distinktioner vill jag istället argumentera för att man behöver ta hjälp av många fler distinktioner för att förstå sociologin och dess antaganden om människans natur.

43 Inte heller jag har till varje pris velat undvika reduktioner. Jag har t.ex. i början av kapitlet argumenterat för att metateorierna inte är nog reduktionistiska med tanke på deras region- och disciplinärspecificitet. 44 Anledningen till att detta sker tycks bero på att de oförutsedda konsekvenserna av handlingar får företräde framför handlande aktörers intentionalitet. Jag diskuterar detta mer utförligt i början av avsnitt 4.3. 45 Denna attityd fanns även närvarande hos Kuhn (1962). Enligt Lundin (2004:18) finns det även de som förespråkat att överbrygga aktör/struktur. I det senare fallet kan Giddens (1984) nämnas som ett exempel.

27

4 Sociologiska antaganden om människans natur I föregående kapitel blottlades svagheter i Brantes och Wilks metateorier. Ett av problemen var att de hanterade teoretiska distinktioner och dualismer (hädanefter begreppspar) på ett reduktionistiskt sätt – somliga, så som aktör/struktur, togs för givna medan andra glömdes bort. När man undersöker sociologiska antaganden om människans natur finns det, hävdar jag, betydligt fler begreppspar som behöver inkluderas. Utöver aktör/struktur kommer jag att diskutera tre andra begreppspar – idealism/materialism, konflikt/konsensus, atomism/holism. Först när vi tagit hänsyn till samtliga dessa kommer vi att förstå hur paradigmen påverkas av sina förebilders antaganden om människans natur. Det här kapitlet kommer därför att fungera som ett utkast till en ny metateori om sociologiska antaganden om människans natur.

Grunden för min metateori kommer att bestå av en systematisk genomgång av hur de sociologiska paradigmen kan positioneras i relation till de olika begreppsparen. Ett bredare urval av positioner kommer ge tillgång till en större mängd idéströmningar. Detta kommer dock i sin tur att kräva att man tar hjälp av andra teoretiker än Brante och Wilk. Som vi såg var det svårt att utifrån dem diskutera paradigmernas antaganden om människans natur, men utifrån metateorin som jag talar om kommer det att vara möjligt. Innan jag går närmare in på begreppsparen jag valt behövs emellertid en kort diskussion om hur jag ser på paradigmen i föregående kapitels metateorier.

4.1 Två justeringar

I föregående kapitel identifierades tre paradigm ur Brantes och Wilks metateorier som bedömdes vara representativa för sociologin. På det stora hela finner jag urvalet att vara adekvat – om än med två förbehåll. Den första poängen jag vill göra gäller den betydande roll som rationell valhandlingsteori har inom sociologi. Olyckligtvis föll denna forskningstradition mellan två stolar i Brantes och Wilks metateorier. För att kunna fånga sociologin är det nödvändigt att inkludera rationell valhandlingsteori som ett separat paradigm. En lämplig ingång för att göra det finns i Wilks egocentriska paradigm. Som diskussionen visade har det paradigmet flera paralleller till rationell valhandlingsteori. Två frågor kvarstår dock: vem är dess förebild och vilka är dess antaganden om människans natur? Här kommer jag att argumentera för att det är vissa tolkningar av Weber som vi bör fokusera på. Som jag noterade är det möjligt att identifiera två olika sidor av Webers samhällsteori. En av sidorna, den målrationella, passar väl in på det egocentriska paradigmet. Sociologerna Peter Hedström & Lotta Stern (2008) ger stöd för en sådan koppling då de noterar att

Rational choice-inspired theorizing has a long tradition within sociology. Max Weber […] argued for the importance of basing sociological explanations on clearly articulated ideas about rational action (Peter Hedström & Charlotta Stern 2008).

Det egocentriska paradigmet och den weberska teorins målrationella sida har, som jag snart kommer gå in på närmare, en gemensam syn på exempelvis rationalitet och aktörsskap. Utifrån detta förefaller det rimligt att betrakta Weber som förebild för ytterligare ett av sociologins paradigm. När väl det är sagt kan det tyckas motsägelsefullt att en teoretiker samtidigt kan stå som förebild för två olika paradigm. Eftersom det dessutom rör sig om två inkommensurabla synsätt på rationalitet där det endera ses som något kulturellt eller universellt (se avsnitt 3.3) så räcker det förmodligen inte med att hänvisa till interna spänningar i Webers verk, även om det knappast vore unikt för honom. Ett möjligt svar på frågan ger sociologen Walter Wallace (1992) när han talar om begreppsförvirring och citerar studier som funnit att Weber, likt Kuhn tidigare,

28

tillskrev ett begrepp, i det här fallet rationalitet, inte mindre än sexton olika betydelser (Wallace 1990:2). En annan möjlig förklaring erbjuder Turner (1999:83) som menar att Webers människosyn hittills har varit relativt outforskad. Det innebär att tolkningar av Weber som inte tagit hans antaganden om människans natur i åtanke kan ha gått miste om vissa aspekter av, exempelvis, hans rationalitetssyn. Jag kan i den här uppsatsen inte göra mer än att peka på dessa möjliga svar. Då frågan är allt för stor för att kunna utredas vidare får vi nöja oss med att olika aspekter eller tolkningar kan ligga till grund för den weberska teorins två sidor.

Den andra poängen jag vill göra rör paradigmernas otillfredsställande terminologi. Detta är en konsekvens av att jag i föregående kapitel lånade paradigm från två olika källor men det beror också på att deras beteckningssätt inte alltid reflekterar deras innehåll givet att man också uppmärksammar deras antaganden om människans natur. Det sociala faktaparadigmet är ett exempel på det. ‖Sociala fakta‖ är främst en metodologisk föreskrift medan det som behöver lyftas fram även inbegriper antaganden om människans natur som, i Durkheims fall, grundar sig på den roll som strukturer har. Jag föreslår därför att det går under namnet strukturparadigmet. När det gäller det moraliska paradigmet med Weber som förebild är det rimligt att säga att den meningsskapande sidan av honom bättre fångas av begreppet kultur än moral eftersom det senare ofta associeras oftast med Durkheim medan Weber har haft stort inflytande på det sociologiska studiet av kultur (Turner 1999:31). Detta bör därför återspeglas terminologiskt vilket gör att vi istället kan kalla det för kulturparadigmet. Vad gäller det egocentriska paradigmet föreslår jag en förändring som förtydligar sambandet till rationell valhandlingsteori inom sociologi. Det marxistiska paradigmet behåller sitt namn. Figur 2 – Sammanställning av förändrad terminologi

Brantes paradigm Ny terminologi

Sociala faktaparadigmet

Strukturparadigmet

Marxistiska paradigmet Marxistiska paradigmet

Wilks paradigm Ny terminologi

Moraliska paradigmet Kulturparadigmet

Egocentriska paradigmet Rationella valparadigmet

4.2 Begreppspar

Jag kommer nu presentera fem begreppspar som fångar sociologisk teori. Som Lundin (2004:23) säger är det vanligt att se sociologin utifrån sådana begreppspar eller dualismer. De fyra jag valt – aktör/struktur, konflikt/konsensus, materialism/idealism, atomism/holism – är välkända inom sociologin och spänner över stora kunskapsområden.46 Eftersom diskussionerna associerade med dem omfattar långt mer än vad som är relevant för min frågeställning så kommer jag att fokusera på de aspekter som kan vara till hjälp för att plocka fram antaganden om människans natur. Vi ska nu bekanta oss närmare med de olika begreppsparen. Begreppsparet aktör/struktur (och dess föregångare voluntarism/determinism) har hittills haft den mest framträdande rollen i uppsatsen. Citerandes Nicos Mouzelis påpekar Lundin (2004:24) att aktör/struktur mer än något annat begreppspar skiljer paradigm från varandra.

46 Den ursprungliga idén bakom detta urval fick jag från min handledare Mikael Carleheden. Det finns därtill fler som gör en liknande uppdelning. Se t.ex. Turner (2000).

29

Frågan är dock om inte detta, på samma sätt som Brantes och Wilks metateorier gjorde, tillskriver begreppsparet en allt för dominerande roll. Men även om det skulle vara sant vore det ett misstag att helt förneka dess betydelse. Frågan som kan sägas avhandlas inom ramen för aktör/struktur är huruvida den starkaste drivkraften är individens handlingsutrymme – som i ett aktörsperspektiv ses som verkligt och en del av människans natur – eller om den största förklaringskraften snarare finns i samhälleliga strukturer som aktören omedvetet, eller via tvång, reproducerar. Aktören i ett strukturalistiskt perspektiv är alltså fundamentalt påverkbar och kan ses som en avspegling av den sociala omgivningen och kulturen (jmf. Engdahl & Larsson 2006:32f).

Brantes och Wilks metateorier har tidigare behandlat vissa aspekter av begreppsparet, framförallt frågan om subjektet är en ideologisk konstruktion eller en verklig och meningsfull utgångspunkt. Mer intressant är dock vad som kan sägas om de klassiker som kommit att influera synen på subjektet som en ideologisk konstruktion – Marx och Durkheim. Trots att strukturer i en analytisk mening ligger utanför aktören måste de i en praktisk mening finnas inkorporerade i kroppen för att kunna ha någon påverkan. En intressant fråga blir därför om exempelvis Durkheims strukturalism nödvändigtvis förnekar aktörens handlingsutrymme och därmed även att människans natur skulle manifesteras genom dess handlingar.

Konflikt/konsensus har hittills inte diskuterats och det saknas en exakt definition av vad begreppen uttrycker. De får ofta sin betydelse utifrån inflytelserika teoretiker och fungerar som ett sätt att kategorisera sociologer i introduktionsböcker och dylikt.47 Frågan som avhandlas i ett konsensusperspektiv är ‖hur är social ordning möjlig?‖. Antagandet brukar vara att det finns en potential till ett närmast harmoniskt samhälle. I ett konfliktperspektiv ses istället samhället utgöras av sinsemellan konkurrerande aktörer och/eller grupper med oförenliga intressen som kämpar om knappa resurser (Engdahl & Larsson 2006:210). Detta kan jämföras med ett konsensusperspektiv som betonar att ‖människor enas om och accepterar den rollfördelning som finns i samhället‖ (Ibid.) Begreppsparet fångar således huruvida det ligger i människans natur att kunna leva harmoniskt tillsammans eller om människors förhållande till varandra istället kommer att vara spänningsfyllt.

Idealism/materialism betecknar två förhållningssätt med ursprung i filosofin som tänkare i årtusenden dragit en skiljelinje mellan. Bara avgränsat till sociologin finns det, som vi kommer att se, många olika sorters idealism och materialism. Huvuddragen i begreppet idealism kan beskrivas som ‖any system or theory that maintains that the real is of the nature of thought‖ (Urdang & Hoequist 1981). Den materiella världen ses därför som en produkt av medvetandet eller idéer och något ickemateriellt ses som ursprunget för allt synligt. Materialism förkastar detta och menar att det endast är den fysiska världen som kan förklara mentala fenomen (Turner 2000:208). Det finns ett flertal varianter av denna distinktion varav den mest frekvent använda för sociologin är begreppsparet symbolisk/materiell.

Koncept som människans natur kan verka som en typisk idealistisk konstruktion med tanke på dess arv från t.ex. Hegel som talade om en världsande närvarande i alla levande ting (jmf. Ritzer 2000:116). I den form av materialism som åberopats inom t.ex. positivismen skulle inte en sådan ande anses vara möjlig att forska om. Kritiker har beskyllt materialismen för att framställa människan som determinerad av biologiska eller sociala krafter som ligger utanför individen (jmf. Adriansson 1992). Som vi har sett har dock såväl symboliskt som materiellt orienterade teoretiker visat sig ha antaganden om människans natur. Vi behöver därför undersöka närmare hur skillnaderna mellan olika slags materialism och idealism inverkar på detta.

Begreppsparet atomism/holism diskuteras bl.a. av Charles Taylor (1985). Enligt honom betecknar ―atomism‖ doktriner som växte ur 1600-talets sociala kontraktsteorier ‖which inherited a vision of society as in some sense constituted by individuals for the fulfillment of ends which were primarily individual‖ (Taylor 1985:187). I det perspektivet förnekades därför betydelsen av

47 Det finns med andra ord inte någon konsensus angående vad ett konfliktperspektiv ska definieras som och konflikt angående definitionen av ett konsensusperspektiv.

30

kultur till fördel för individuella okränkbara rättigheter som istället spelar en central roll för ―the justification of political structures of action‖ (Ibid.).

Motsatsen till atomism är ett socialt betraktelsesätt där människors beroende av varandra ses som en förutsättning för utvecklandet av identitet, eller som Taylor uttrycker det: ‖the way in which an individual is constituted by the language and culture which can only be maintained and renewed in the communities he is part of‖ (Taylor 1985:8). Vad Taylor pratar om är således en holism där individen blir omöjlig att föreställa sig utan att tala om samhället. Betraktelsesättet har vidare samhörighet med en specifik typ av metodologisk holism som är vanlig i hermeneutiskt grundade ansatser. Där är idén att människan måste begripas som ett historiskt och samhälleligt väsen. Premissen för att studera människor blir utifrån deras (forskaren inkluderad) gemensamma deltagande (jmf. Gilje & Grimen 1995:183).

Förutom metodologisk holism finns även ontologisk holism. Skillnaden mellan dem kan illustreras genom två olika tolkningar av den holistiska tesen att ‖samhället antas vara något mer än summan av alla enskilda individer och handlingar‖ (Engdahl & Larsson 2006:243). Där den metodologiska holisten gör tolkningar av hur människor och koncept relaterar till varandra skulle den ontologiske holisten snarare betrakta koncepten ‖individ‖ och ‖individuell handling‖ som sociala konstruktioner i sig själva då det i denna typ av holism inte finns någon annan analytisk nivå än helheten.48 Antaganden om människans natur i ljuset av detta handlar därmed om huruvida det finns enskilda individer som skall studeras för sig (atomism), genom att studera dem som deltagande (metodologisk holism), eller att individen överhuvudtaget inte bör förstås som något separerbart från helheten (ontologisk holism).

4.3 Paradigmernas människosyn

Jag skall nu undersöka sociologins dominerande paradigm att se deras förhållande till begreppsparen och vilka konsekvenser det får det för paradigmernas antaganden om människans natur. För varje paradigm går jag först igenom dess positioner och därefter gör jag ett nedslag diskuterar några infallsvinklar mer utförligt. Strukturparadigmet är…

…ett strukturalistiskt paradigm, vilket innebär att strukturer snarare än aktörer anses ha den största förklaringskraften (avsnitt 3.2).49

…symboliskt snarare än materiellt med tanke på Durkheims studier av normer och moral (avsnitt 3.2).

…konsensusinriktat med tanke på Durkheims intresse för social ordning.50

…holistiskt snarare än atomistiskt (jmf. Engdahl & Larsson 2006:243, Andersen & Kaspersen 2007:103).

Utifrån detta förefaller den mänskliga naturen att vara sådan att den studeras genom att undersöka strukturer. Människan betraktas som en varelse beroende av sitt samhälle, där normer och regler avgör vad som ses som rätt eller fel och möjliggör en hög grad av social ordning. Såhär långt har vi en så gott som identisk beskrivning som den vi fick ifrån Wilk där människan sågs som social men saknade handlingsutrymme.

48 Walter & Butler (1991) exemplifierar en ontologisk holism med frågan om det finns en individ och finner att ―Individual persons, therefore, depend upon socially constructed situations, as opposed to mere existence, in order for their thoughts, words, and actions to have meaning‖ (Walter & Butler 1991:158). 49 För att undvika upprepningar av positioner som redan klargjorts så kommer jag istället att med hjälp av parenteser referera dit där diskussionen ifråga förts. 50 I Arbetsdelningen från 1893 redogjorde Durkheim för en ny framväxande organisk solidaritet som genom arbetsdelningen gjorde att alla var, vad Calhoun et al. (2007:136) beskriver som, ‖functionally connected to our mutual needs‖.

31

Det finns dock problem med detta som även inbegriper Wilks position och kräver att vi tittar närmare på paradigmets förhållande till aktör/struktur och atomism/holism. En konsekvens av Durkheims strukturalism är att aktör/struktur betraktas dualistiskt, vilket innebär att svar inte bör sökas i människans subjektivitet utan snarare i samhälleliga normer. Att människan är social blir i det synsättet liktydigt med en inlärd psykologisk förmåga som kan förklaras med hänvisning till strukturer snarare än något essentiellt. Durkheims holism måste, i ljuset av det, betraktas som ontologisk. Men om individen inte kan skiljas ut från samhället så är inte heller dess psykologi en determinant för ‖det sociala‖ och samhället. Därmed får inte människans socialitet några allvarliga konsekvenser för denna samhällsteori.51 Snarare än att förstå människor genom deras handlingars intentionalitet så är deras oförutsedda konsekvenser av desto större vikt för strukturparadigmet, vilket är idé som framförallt Robert Merton (1936) utvecklade inspirerad av Durkheim. I det tankesättet ses varje mänsklig handling få en rad effekter utöver de förväntade. Samhällets lagar och normer blir således till utan människors medvetna handlingar. Detta innebär att en människans natur inte är något som en samhällsanalys bör lägga vikt vid. Det tycks därför vara oklart om strukturparadigmets antaganden om människans natur överhuvudtaget får några konsekvenser.

I avsnitt 3.2 noterade jag ett glapp mellan Durkheims antaganden om människans natur och hans sociologi. Glappet tycks här ha bekräftats ytterligare. Richard Bell & George Ritzer (1981) ger stöd för det då de säger om Durkheim att ‖although he has clear assumptions about human nature, they are comparatively unexplored in his work‖ (Bell & Ritzer 1981:992). Konsekvensen av detta tycks vara en subjektslös vulgärstrukturalism där sociala processer förstås utan hänsyn till människors fria vilja.

Innan jag lämnar strukturparadigmet är det emellertid nödvändigt att undersöka ett alternativt förhållningssätt. I samma artikel av Bell & Ritzer som jag hittills diskuterat lägger de fram idén att Durkheim – utöver den konsekvenslösa tesen om socialitet – även hade andra, mer substantiella, föreställningar om människans natur som påverkade hela hans sociologi. Dessa antaganden var istället baserade på förställningen att ‖people are endowed with a variety of egoistic drives― (Bell & Ritzer 1981:982), som utgör ett hot för både människan och samhället. Människans natur är, i det här synsättet, en uppsättning passioner som behöver regleras för att människor inte skall förslavas av dem. Förutom av de redan nämnda får denna tolkning även stöd av Engdahl & Larsson (2007:184f) och, paradoxalt nog, Wilk (2007:87ff) trots att han inte verkar ha reflekterat över hur detta står i kontrast till idén om att Durkheim såg människan som social.

Den kanske tydligaste formuleringen av denna idé kommer från Luc Boltanski och Eve Chiapello (2005:428) som påpekar att Durkheim såg människan som styrd av ‖unchecked desire‖ och i det närmsta omättliga begär. Enligt Bell & Ritzer kan detta förstås som orsaken till ―[Durkheims] curious (on the surface) definition of freedom as external control over passions‖ (1981:982) – människor är enbart fria när deras passioner kontrolleras av utomstående krafter. En gemensam moral blir därmed något av det allra viktigaste då det är den som förhindrar det Thomas Hobbes kallade allas krig mot alla genom att tämja de irrationella begären (jmf. Boltanski & Chiapello 2005:428). Det är således utifrån Durkheims pessimistiska syn på människans natur som man finner den grundläggande anledningen till varför han ansåg att sociologer skulle studera strukturer snarare än aktörer.

Detta sistnämnda förslag förefaller lovande eftersom det är ett antagande om människans natur som är förenligt med Durkheims strukturalism och holism. Godtar vi förslaget blir det även möjligt att tala om skillnaden mellan djur och människor. Ernest Wallwork säger att ―[m]en differ from animals, Durkheim contends, precisely because images and ideas intervene between innate inclinations and behavior" (Ernest Wallwork citerad i Bell & Ritzer 1981:982). Med andra ord

51 Här argumenterar jag på samma sätt som Bell & Ritzer (1981:981). Durkheims människosyn beskrivs även där som naturligen social och försedd med ‖a set of social penchants‖ (Ibid.) så som kärlek och sympati. Bell & Ritzer menar dock att ‖these sentiments did not play an active role in his sociology and were therefore relegated to psychology‖ (Ibid.).

32

kommer utrymmet mellan naturligt beteende och passioner alltid att medieras av moral. Men som Boltanski och Chiapello (2005:428) framhåller finns det även en än mer basal skillnad: skillnaden mellan människa och djur i Durkheims tänkande är att de förra, till skillnad från de senare, inte begränsas naturligt av sina instinkter utan är omättliga. Ett reviderat påstående i ljuset av detta vore därför att det trots allt går att tala om betydelsen som specifika antaganden om människans natur har för strukturparadigmet. Det marxistiska paradigmet…

…förefaller vid första anblick att vara strukturalistiskt.

…är konfliktorienterat med tanke på dess exploaterings- och klasskampsperspektiv (avsnitt 2.1.3). Marx ses ofta som exempel på en av sociologins konflikteoretiker (Engdahl & Larsson 2006:215).

…brukar associeras med att ha ställt den idealistiska (tänkande) Hegel på sina (materiella) fötter. Istället för idealism förespråkas därför en social typ av materialism vars utmärkande drag är synen på människan som en materiell arbetande varelse (avsnitt 2.2.2). Även dess relation till och bearbetning av naturen för sin överlevnad blir då signifikativt (se Ritzer 2000:116).52

…är slutligen övervägande holistiskt snarare än atomistiskt.53 Det marxistiska paradigmets kombination av strukturalism och materialism har av somliga tolkats som konsekvensen av en deterministisk historiesyn där människans natur uppfattats som ett andligt koncept som inte kan studeras. Detta är, som vi minns, Althussers position.54 I motsats till Althusser vill jag hävda att det marxistiska paradigmet explicit vilar på vissa specifika föreställningar om människans natur. Som stöd för min position ska jag närmare diskutera paradigmets position i aktör/strukturdistinktionen. Här kan vi börja med att återge ett av Marx mest kända påståenden:

Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt, utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande (Marx [1852] 1981:11f).

I detta belyses att människan inte enbart är determinerad av yttre krafter. Här håller jag med Giddens (1984:XXIf), vars tolkning av citatet tillskriver aktören handlingsutrymme. Det paradoxala blir därmed att Marx menar att människan både styr, och styrs av, historien. För att förstå Marx på denna punkt och se vilka antaganden om människans natur som det vilar på har jag tagit hjälp av Lars Anderssons (1997) sätt att resonera. Han gör en åtskillnad mellan Marx koncept av ‖mänskligt abstrakta egenskaper‖ och ‖mänskligt konkreta egenskaper‖. Abstrakt sett är ‖människans förmåga att arbeta en konstitutiv egenskap‖ medan något konkret, så som ‖kapitalistens strävan efter att maximera mervärde‖, snarare är en samhälleligt betingad egenskap (Andersson 1997:79).55 Genom en sådan åtskillnad är det således möjligt att isolera vad Marx såg som en konstitutiv del av människans natur och vad som var samhälleligt kontingent.

52 Detta är en förenkling. Hos Marx finns det åtminstone två olika ‖materialismer‖: historisk/social och dialektisk. Hänsyn till den förstnämnda förefaller vara mest lämpligt för att beskriva Marx antagande om människans natur. 53 Marxismen är dock allt för diversifierad för att kunna säga att holism är en gemensam nämnare. Motexempel, så som analytisk marxism som var atomistisk och försvarade rationell valhandlingsteori i marxismen, blir enkla att finna. En holistisk inställning tillskrivs dock vanligen förebilden Marx. 54 Spår till en sådan position finner vi även hos Wilk, som placerade Marx i det sociala paradigmet där individen inte tillskrevs handlingsutrymme (se avsnitt 2.2.2). 55 Givet att Marx menade att människan både hade konkreta och abstrakta egenskaper så omöjliggörs Althussers position som sade att sena Marx hade övergett alla filosofiskantropologiska anspråk (jmf. Andersson 1997). Althusser tycks därför enbart ha uppmärksammat den sene Marx föreställningar om människan konkreta egenskaper och

33

Ser vi till vad Marx betraktade som de abstrakta mänskliga förmågorna kan vi snabbt urskilja flera likheter med Wilks framställning (jmf. avsnitt 2.2.2 & Andersson 1997) där människans natur beskrevs som att vara produktiv och bearbeta naturen. Det bör dock tilläggas att det specifikt mänskliga inte ligger i detta eftersom även de flesta djur kan sägas arbeta. Skillnaden mellan människa och djur är istället att djuren enbart arbetar då ―immediate physical need compels them to do so‖, medan människan

produces even when he is free from physical need and truly produces only in freedom from such need; [djuren] produce only themselves, while man reproduces the whole of nature; [djurens] products belong immediately to their physical bodies, while man freely confronts his own product (Marx [1844] 2000:32).

Citatet visar att Marx förutsätter att människan styrs av något utöver instinkter. I Teser om Feuerbach från 1888 pratar han vidare om en materialism som kännetecknas av mänsklig handling – ‖sensuous human activity, practice‖ (Marx [1888] 1995:1). Det är en materialism som handlar om utbytet med tingen snarare än tingen i sig. Genom arbetsprocessen blir människan medveten om sig själv som ett objekt och får genom det sina specifikt mänskliga egenskaper: en materiell självmedvetenhet. Med hjälp av den är det möjligt att planera handlingar och det är genom deras frivilliga genomförande som man också kan hållas moraliskt ansvarig för dem (jmf. Wilk 2007:96). Givet att det finns en människans natur som tillåter en sådan frivillighet blir det marxistiska paradigmet, till skillnad mot strukturparadigmet, oförenligt med ontologisk holism och kännetecknas istället av metodologisk dito.56 Om vi väljer denna tolkning av Marx framstår det marxistiska paradigmet att ha vila på antaganden om människans natur som för med sig revolutionära implikationer: om människan inte kan sägas vara människa förens han eller hon kan arbeta fritt och utan tvång så kräver det att exempelvis lönearbetet såväl som det kapitalistiska ekonomiska systemet byts ut. Jag har hittills redovisat belägg för att Marx hade konkreta föreställningar om människans natur. Som Andersson (1997) påpekar råder det ‖ingen tvekan om att det på ett flertal ställen finns utförliga diskussioner om frågor som vad är en människa?, hur kan man förklara mänsklig handling?, vad skiljer människan från djuren? etc.‖ (Andersson 1997:37). Det marxistiska paradigmet förutsätter således tanken på en universell människans natur, liksom studiet av denna. Det rationella valparadigmet är…

…aktörsinriktat sett till dess voluntarism och metodologiska individualism som även var gemensam för den Weberska teorins målrationella sida (avsnitt 3.3).

…konfliktorienterat eftersom det är individens begär och egenintresse som ses som fundamentalt jämsides dess konkurrens med andra för att få maximala fördelar för sig själv (avsnitt 2.2.1).

…materiellt snarare än symboliskt eftersom det handlar om givna preferenser och intressen med en utgångspunkt i den mänskliga kroppen snarare än idéer eller symboler (jmf. Laver 1997:18).

…atomistiskt – en snabb överblick visar en gemensam historia mellan förebilderna för mikroekonomisk teori, rationell valhandlingsteori och de som brukar beskrivas ha arbetat inom en atomistisk doktrin. Förebilden Weber har beröringspunkter med alla tre. I det här perspektivet ses individen som den minsta beståndsdelen i samhället (jmf. min diskussion av Wilks egocentriska paradigm i avsnitt 2.2.1).

missat de abstrakta. Liksom Andersson (1997:82) ser jag detta som ett argument för att det hos Marx finns ‖en grundläggande likhet mellan de tidiga och sena skrifterna‖. 56 Se även Allan Megill (2002:216) som stöder tesen att Marx holism var metodologisk och inte ontologisk.

34

Den mest brännande frågan när vi betraktar detta paradigms antaganden om människans natur är vilka konsekvenser dess atomism får. Som Taylor (1985) påpekar brukar atomistiska doktriner hänvisa till ―[c]lear and distinct intuition which we all share […] about human rights‖ (Taylor 1985:208). Av denna position följer dock ett implicit förnekande av koncept som människans natur: "They will not generally admit that the assertion of rights is dependent on any particular view about the nature of man‖ (Taylor 1985:189). Ett sådant antagande blir problematisk givet den här uppsatsens premisser. Det finns ingen anledning att tro att atomistiska doktriner, och i förlängningen Weber och det rationella valparadigmet, saknar antaganden om människans natur. Att de, som Taylor påstår, inte själva har explicitgjort sina antaganden om människans natur innebär endast att deras position måste klargöras vid sidan av deras egna texter och teoretiska förebilder.

Till att börja med utgår paradigmet från individen på ett exklusivt sätt; det talas till skillnad mot exempelvis strukturparadigmet inte om någon strukturell nivå med en egen logik. För att förstå händelser på samhällsnivå ska man enligt Weber titta på individuellt beteende. Således måste det vara aktörens olika handlingar och egenskaper som avslöjar dess natur. Rationalitet är förmodligen den egenskap som spelar den mest centrala rollen i paradigmet, vilket får konsekvensen att ‖alla aktörer antas göra rationella val utifrån redan givna preferenser (böjelser) som kan rangordnas‖ (Engdahl & Larsson 2006:43). Rationalitet kan således betraktas som en universell såväl som essentiell del av människans natur.57 Som jag tidigare visat fick detta sitt tydligaste uttryck i den weberska teorins målrationella sida (avsnitt 3.3).

Eftersom atomism och rationalitet spelar en så pass viktig roll för paradigmets förståelse av mänskliga egenskaper är det möjligt att dra en parallell till det Michael Sandel (1984:16) kallar ett ‖unencumbered self‖. Centralt för ett sådant synsätt på människan är föreställningar om rättigheter och självtillräcklighet. Liksom i atomistiska doktriner talar man inte om några särskilda rättigheter utan om den principiella rättigheten att kunna välja: ‖what matters above all, what is most essential to our personhood, are not the ends we choose but our capacity to choose them‖ (Sandel 1984:86). Detta innebär att plikter eller överenskommelser blir oväsentliga och att människor ses som ‖freely choosing, individual selves, unbound by obligations antecedent to rights, or to agreements we make‖ (Sandel 1984:94). Atomismen i det rationella valparadigmet tycks även det i förlängningen innebära att människan står fri från alla typer av kulturella krav.

Detta ska dock enligt Taylor (1985:189ff) inte förstås som människor är skapta sådana att de förmår att leva ute i vildmarken helt ensamma. Vad som menas kan istället begripas genom begreppet självtillräcklighet (self sufficiency). Människan föds inte självtillräcklig utan blir det först genom att utveckla förmågor och göra sig förtjänt av respekt. Samhället och andra människor spelar således en viktig roll, men enbart i ett instrumentellt avseende: de är endast värdefulla i den mån som de bidrar till utvecklandet av essentiella förmågor, så som rationalitet.

Sett till det rationella valparadigmets fokus på rationalitet ges här en ledtråd om dess antaganden om människans natur. Sett ifrån det perspektivet kan vi nämligen konstatera att det måste vara rationaliteten som skiljer människor från djur. Kulturparadigmet är…

…aktörsinriktat. Paradigmet betonar, till skillnad från strukturparadigmet, individernas deltagande i det gemensamma skapandet av kulturen. Det är aktörens kreativitet som är utgångspunkten och kulturen som blir resultatet (avsnitt 2.2.3).

…konsensusinriktat. Weber i kulturparadigmet skiljer sig således från Weber i det rationella valparadigmet. Liksom Durkheim ansåg den förstnämnda Weber att samhället delade en uppsättning värden som gick bortom klass och ekonomisk status (avsnitt 2.2.3).

57 Annan rationell valteori betraktar enbart människan som om den vore rationell. Här rör det sig om en metodologisk föreskrift mer än något annat. Vilka antaganden som ligger bakom det har jag inte utrymme till att gå in på här.

35

…symboliskt snarare än materiellt eftersom handling motiveras av trosuppfattningar (avsnitt 2.2.3).

…holistiskt. Eftersom paradigmet kräver att hänsyn tas till varje kulturs unika helhet rör det sig mer specifikt om en metodologiskt holistisk syn på människan (avsnitt 2.2.3).

Som vi kan utläsa av paradigmets relation till begreppsparen är dess antaganden om människans natur på flera punkter lik Wilks beskrivning av den weberska teorins meningsskapande sida i föregående kapitel. Paradigmets antagande om människans natur innebär således att en särskild förklaringstyngd läggs hos meningsskapandet, en tankegång som finner stöd i Ekonomi och samhälle (1925) där Weber beskriver sociologin en vetenskap ‖som försöker förstå meningen i ett socialt handlande och därigenom klargöra orsakerna till dess förlopp och verkningar‖ (Weber [1925] 1983:3 min kurs.). Frågan är dock vad Weber egentligen menar med mening?

Enligt sociologen Walter Wallace bör Webers koncept av mening förstås helt och hållet som något mentalt som möjliggörs av medveten kategorisering av världens egenskaper ‖as means and ends of given human actions‖ (Wallace 1990:205). Wallace menar att detta är orsaken till att det är ―psychical, rather than physical, behavior that is causally dominant in Weber's image of human nature‖ (Wallace 1990:204). Denna dominans grundas således på att det enbart är människans mentala förmågor som kan hantera mening (Wallace 1990:204f). Wallace diskussion av Weber bör därför ses som enbart förenlig med kulturparadigmet och inte med det rationella valparadigmet med tanke på att det symboliska och mentala tar företräde framför det materiella och kroppsliga.

Som jag tidigare argumenterat är betydelsen av kultur en av grundpelarna i kulturparadigmet. För att förstå hur Weber menar att kultur kan uppstå måste vi enligt Wallace fokusera på rollen som människors samspel har. Han menar att människan i Webers tänkande visserligen har förmågan att kunna tänka ut medel för ett visst ändamål men att den däremot är fundamentalt oförmögen att jämföra och välja bland olika alternativ utan hjälp från andra människor. För att mening och kultur ska kunna uppstå krävs således samspel med andra, vilket gör människan till en beroende snarare än en självtillräcklig varelse.58 Häri ligger själva nyckeln till hur samhället kan uppstå: ―It is on this foundation of combined abilities and inabilities of human nature that Weber's theory of that collectivity of fellow humans called ‗society‘ is constructed‖ (Wallace 1990:220). Att det är just samhällen och kultur som uppstår som ett resultat av människans förmågor och beroenden tycks vara något som med nödvändighet skiljer människan från djuren.

Sammantaget förefaller kulturparadigmet att vila på en specifik människosyn. Beroende på om vi ser till människans förmågor eller oförmågor får vi emellertid olika svar på vad den kan innebära. Den är svag och relativt betydelselös i det avseendet att människan i ett makroperspektiv tycks vara underkastad kulturen, vilket i förlängningen leder till en kulturrelativism som tillåter människan ytterst lite natur. Ser vi istället till människans förmågor framstår den som starkare eftersom det finns substantiella anlag för ett visst kunnande eller rationalitet. Hur detta kommer att yttra sig är dock fortfarande medierat av kulturen. Här är vi således tillbaka till den bekanta idén att Weber ville undersöka när och var människor betedde sig egocentriskt, socialt eller i enlighet med en moralisk kosmologi. Inget utav dessa beteenden var på förhand givna men kan likväl förstås som olika konfigurationer av tillvaratagande av förmågor och oförmågor i människans natur.

58 Wallace har här en viktig poäng: genom att sätta fokus på individens samspel med andra illustreras hur det är möjligt för paradigmet att på samma gang vara aktörsinriktad och holistiskt.

36

4.4 Sammanfattning

Jag har återgivit paradigmernas positioner i tabellen nedan. Figur 3. Begreppspar (vertikalt) och paradigm (horisontellt).

Struktur-paradigmet

Marxistiska paradigmet

Kultur-paradigmet

Rationella valparadigmet

Förebild Durkheim Marx Weber (meningsskapande)

Weber (målrationell)

Aktör/Struktur

Struktur Både aktör och struktur

Aktör Aktör

Konflikt/Konsensus

Konsensus Konflikt (rättvisa)

Konsensus Konflikt (resurs-

konkurrens)

Symbolisk/Materiell Symbolisk (moral)

Materiell (social) Symbolisk (tankar) Materiell (kroppsliga

begär)

Atomism/Holism Holism (ontologisk)

Holism (metodologisk)

Holism (metodologisk)

Atomism

Människosyn Omättliga begär

Materiell självmedvetenhet

Kulturellt definierad mening

Rationalitet

Tabellen visar vilka antaganden om människans natur som påverkar paradigmen på ett omedelbart sätt. Med tanke på betydelsen som dessa har vore det ett misstag att betrakta föreställningar om människans natur som kuriosa eller något oskyldigt som kan åsidosättas. Det är snarare något som, implicit eller explicit, styr tankearbetet innan en sociolog påbörjar sin forskningsprocess.

37

5 Slutdiskussion Nu när uppsatsen närmar sig sitt slut är tiden inne att diskutera vad jag har kommit fram till, vilka svårigheterna har varit och hur arbetet fortsättningsvis kan fortskrida. I den här studien har jag undersökt vilka antaganden om människans natur som ligger till grund för sociologins dominerande paradigm. Jag har explicitgjort dessa antaganden. Genom att använda ett bredare urval av teoretiska begreppspar har jag även försökt visa hur det är möjligt att studera sociologiska antaganden om människans natur utan att hänfalla till samma ‖begreppsparsreduktionism‖ som fanns hos Brantes och Wilks metateorier.

Resultatet kan tolkas som en invändning mot den sociologi som inte har brytt sig om att förstå sin egen människosyn. Huruvida sociologer som idag intresserar sig för kulturstudier59, strukturalism, marxism eller rationell valteori har något att tjäna på förståelsen av vilka antaganden om människans som deras arbeten förutsätter är förstås upp till dem själva att avgöra. Oavsett om den insikten kommer dem till nytta så fortsätter emellertid deras antaganden att influera deras forskning. Det kan därför tyckas frestande av påminna dagens sociologer om kostnaderna av att försaka frågan om människans natur i ljuset av ett mer reflexivt förfarande.

I den här uppsatsen har jag försökt att visa hur dessa antaganden kan studeras. Studien och dess resultat bör betraktas som preliminära. Frågeställningens komplexitet fodrar mer omfattande undersökning än vad som är möjligt inom ramen för en magisteruppsats. Arbetet med frågeställningen har, utöver omfångsbegränsningarna, även inneburit svåra avvägningar. Försöket att diskutera sociologin utan att först läsa all sociologisk teori väcker frågor om resultatets generaliserbarhet. Risken är att en metateori skapar en allt för abstrakt (och på samma gång för snäv) bild av de sociologiska forskningstraditionerna. Att utgå från just Brantes och Wilks metateorier har vidare medfört risken att konceptet människans natur antar en betydelse som är avhängig deras antaganden om människans natur. Detta riskerar att leda till ett cirkelresonemang där betydelsen av antaganden om människan i sig beror på antaganden om människan, som i sin tur avgör betydelsen av antagandena… För att parera (men kanske inte helt undkomma) cirkelresonemanget vill jag understryka att jag i första hand har velat se om det går att förstå sociologin med en ansats som denna.

Att förlita sig på Brante och Wilks metateorier har oundvikligen medfört vissa avgränsningar. Utöver Marx, Weber och Durkheim finns det andra sociologer som hade kunnat inkluderas. Med det i åtanke ska jag nu skissera hur en uppföljningsstudie hade kunnat se ut. På senare år har det kommit att talas om tre andra teoretiker. Georg Simmel, Karl Mannheim och Ferdinand Tönnies har fått erkännande som sociologiska klassiker. De och deras efterträdare hade kunnat kontraseras med de teoretiker som diskuterats i denna studie. Därutöver skulle det vara av intresse att vända blicken mot moderna klassiker som Giddens, Bourdieu, Habermas eller Foucault. Med tanke på deras försök att endera bygga eller bränna broar mellan sociologiska paradigm kan vi fråga efter vilken roll deras antaganden om människan spelar för detta.

Ett annat intressant spår för vidare forskning vore att kartlägga vilka avtryck paradigmernas människosyn gjort i den moderna sociologiska litteraturen. Detta kan illustreras genom ett hypotetiskt exempel. Homosexuella pars rätt att gifta sig och bilda kärnfamilj är en fråga som intensivt debatterats på sistone (i Sverige, 2009). Utifrån den här studiens resultat är det möjligt att anta att olika antaganden om människans natur skulle influera hur frågan undersöks.60 Nedan

59 Med kulturstudier åsyftar jag just kulturparadigmet men den större frågan blir vilken relation detta har till s.k. cultural studies och den kulturella vändningen i stort. Jag har inte diskuterat relationen mellan cultural studies och paradigmen men menar att en sådan studie med fördel kan ta sin början med den weberska teorins meningsskapande sida. Som exempelvis Turner (1999) påpekar har Weber varit mycket betydelsefull för införandet av Friedrich Nietzsches idéer i sociologin. Nietzsche hjälpte, tillsammans med t.ex. Jean-François Lyotard, Michel Foucault och Jacques Derridas, att ge en filosofisk grund för den kulturella vändningen. 60 Det är dock viktigt att poängtera att paradigmens antaganden om människans natur inte enbart påverkar vilka resultat som är möjliga utan även vilka frågeställningar man intresserar sig för inom ett paradigm.

38

följer ett hypotetiskt exempel på vad respektive paradigms människosyn hade kunnat få för följder om frågan gällde varför par gifter sig och bildar kärnfamilj.

I strukturparadigmet skulle problemformuleringen handla om människans omättliga begär. Giftermål och kärnfamilj skulle därför ses som normer (i formen av ‖ideas and images‖) som skär in i och påverkar drifterna och beteendet, och som därmed reglerar gruppen homosexuella pars handlingar. Efterföljandet av dessa normer skulle kunna graderas på en skala mellan harmonistiskt och anomiskt (jämfört med t.ex. andra länder). Undersökningsansatser skulle handla om att göra statistiska komparationer av t.ex. hur många par som historiskt sett har gift sig (jmf. Brante 1985:19).

I det marxistiska paradigmet skulle problemformuleringen handla om alienationen som följer av förnekandet av människans fria handlingar. Problemformuleringen skulle vara sådan oberoende av om frågan gällde giftermål/familjebildning som ett moraliskt-ideologiskt tvång eller om det tvärtemot gällde diskriminering och förtryck i samband med att homosexuella par historiskt har nekats rätten till giftermål/familjebildning. I det senare fallet skulle orättvisan antas vara ett förnekande av det fundamentalt mänskliga behovet av omsorg och kontrasteras mot kapitalistiska sociala relationer där sådana behov inte erkänns (jmf. Nina Björk 2008:25ff). Metodologiskt skulle sådana studier syfta till att studera motsättningar, t.ex. mellan staten eller kyrkan och gruppen homosexuella par (jmf. Brante 1985:19).

I det rationella valparadigmet skulle problemformuleringen handla om vad de individuella aktörerna har att tjäna på att gifta sig eller bilda kärnfamilj i rättsliga och ekonomiska avseenden.61 Att vara gift i Sverige har historiskt varit förbundet med juridiska fördelar i frågor om exempelvis arvsrätt. Giftermål och bildande av familj skulle därför undersökas som en rationella snarare än kulturella handlingar. En metodologisk ansats kunde vara att göra statistiska analyser av tillgång och efterfrågan av sådana juridiska arrangemang (jmf. Wilk 2007:60ff).

I det kulturella paradigmet skulle problemformuleringen handla om att analysera giftermål och familjebildning som meningsskapande handlingar. Snarare än beslut fattade utifrån egenintresse skulle det analyseras som en form av beslut som enskilda aktörer nödvändigtvis tar i samråd med andra.62 Studien skulle genomföras med hjälp av kvalitativa intervjuer med paren för att förstå deras livsvärld. Frågorna här skulle handla om studerandet av rationaliteter: hur de ser på sig själva och varandra samt vilken mening de tillskriver giftermål och familjebildning.

Till sist vill jag även säga något om mitt eget förhållningssätt. Som jag nämnde i kapitel 1 fodrade det här arbetets upplägg en analytisk distans. Nu när analysen är genomförd kan det därför vara relevant att återge min egen förståelse för människans natur. Vetenskapligt ser jag begreppet människans natur som synnerligen användbart. I kontrast till den idag vanligt förekommande kritiska hållningen mot människans natur som varandes blott en ‖diskurs‖ menar jag att det även kan förstås som något som delvis finns bortom det rent diskursiva. Medan den diskursteoretiska hållningen ter sig motiverad i en tid när gamla och förlegade ‖sanningar‖ med rätta utreds och ifrågasätts, så menar jag att vi för att kunna förstå varför människor överhuvudtaget agerar i världen måste kunna hänvisa till någon form av grundbetingelser som möjliggör och sätter ramar

61 En sådan utveckling skulle förmodligen förebilden Weber ha sett som ännu ett steg mot den rationella järnburen eftersom det är målrationella beräkningar snarare än passioner eller karisma som styr. 62 Även om det exempelvis skulle kunna röra sig om giftermål under hot av våld från den ena partnern så skulle den som hotar med våld inte ha kunnat välja den handlingen utan att ha fått hjälp ifrån andra.

39

för vad som är möjligt att göra eller vara. Som sociolog ligger det nära till hands att hänvisa till människans socialitet som en rimlig grundbetingelse. Att förorda en sådan hållning placerar mig måhända nära den kommunitaristiska traditionen i vilken människan betraktas som formad utefter intersubjektiva processer (jmf. Taylor 1985). Av sociologins paradigm står jag förmodligen närmast kulturparadigmet eller det marxistiska paradigmet (och längst från det rationella valparadigmet). Jag kan inte utesluta att detta påverkat framställningen, men den slutgiltiga domen överlåts till läsaren.

Litteraturförteckning Tryckta källor

Adriansson, Jan (1992): Den tidlösa utvecklingen. Nora: Nya Doxa.

Andersen, Heine & Kaspersen, Lars (2007): Klassisk och modern samhällsteori. Lund: Studentlitteratur.

Andersson, Lars (1997): Alienation – En genomgående linje i Karl Marx’ tänkande. Nora: Nya Doxa.

Bell, Richard & Ritzer, George (1981): ―Emile Durkheim: Exemplar for an Integrated Sociological Paradigm?‖ i Social Forces, Vol. 59, No. 4, s. 966-995.

Björk, Nina (2008): Fria själar : ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Boltanski, Luc & Chiapello, Eve (2005): The New Spirit of Capitalism. London: Verso.

Brante, Thomas (1980): Vetenskapens struktur och förändring. Lund: Doxa.

Brante, Thomas (1985): ‖Paradigmteorin och samhällsvetenskaperna‖ i Häften för kritiska studier, Vol. 18, No. 3, s. 6-18.

Bruce, Steve & Yearley, Steven (2005): The SAGE dictionary of sociology. London: Sage.

Bryant, Christopher (1992): ―Sociology without Philosophy? The Case of Giddens's Structuration Theory‖ i Sociological Theory, Vol. 10, No. 2, s. 137-149.

Butler, Johnnella & Walter, John (1991): Transforming the curriculum: ethnic studies and women's studies. Albany: State University of New York Press.

Calhoun, Craig., Gerteis, Joseph., Moody, James., Pfaff, Steven., Virk, Indermohan. (ed.) (2007): Classical Sociological Theory. 2nd edition. Oxford: Blackwell Publishing.

Carleheden, Mikael (1998): ‖Another sociology – the future of sociology from a critical theoretical perspective‖ i Dansk sociologi, Vol 9, Bilaga 9:5, s. 55-76.

Carleheden, Mikael (2007): Kritisk teoretisk metodologi eller konsten att bedriva teoretisk och normativ forskning : föredrag på Sociologiförbundets årsmöte i skövde 10-12 februari 2006. Örebro: Univ., Inst. för samhällsvetenskap.

Collins, Randall (2007): Den sociologiska blicken: att se bortom det uppenbara. Lund: Studentlitteratur.

Danermark, Berth., Ekström, Mats., Jakobsen, Liselotte., Karlsson, Jan. (1997): Att förklara samhället. Lund: Studentlitteratur.

Engdahl, Oskar & Larsson, Bengt (2006): Sociologiska perspektiv: grundläggande begrepp och teorier. Lund: Studentlitteratur.

Evans-Pritchard, Edward ([1951] 2004): Social Anthropology. London: Routledge.

Friedrichs, Robert (1972): A sociology of sociology. New York: Free Press.

Giddens, Anthony (1984): The constitution of society: outline of the theory of structuration. Berkeley: University of California Press.

Gilje, Nils & Grimen, Harald (1995): Samhällsvetenskapens förutsättningar. Göteborg: Daidalos.

Heckathorn, Douglas (1997): ―The paradoxical relationship between sociology and rational choice‖ i The American Sociologist Vol. 28 No. 2, s. 6-15.

Heidegren, Carl-Göran (2002a): ―Anthropology, Social Theory, and Politics: Axel Honneth‘s Theory of Recognition‖ i Inquiry Vol. 45, No. 4, s. 433-446.

Heidegren, Carl-Göran (2002b): Antropologi, samhällsteori och politik. Göteborg: Daidalos.

Hylland Eriksen, Thomas (2001): Small places, large issues : an introduction to social and cultural anthropology. London: Pluto Press.

Kuhn, Thomas (1962): The structure of scientific revolutions. Chicago: University of Chicago.

Laver, Michael (1997): Private Desires, Political Action: An Invitation to the Politics of Rational Choice. London: Sage.

Lengermann M. P. & Niebrugge, G (1998): The Women Founders: Sociology and Social Theory 1830-1930. London: McGraw-Hill.

Lundin, Elin (2004): Motstånd och kreativitet : George Herbert Meads bidrag till aktör-strukturdebatten. Eslöv: B. Östlings bokförlag Symposion.

Marx, Karl ([1852] 1981): Louis Bonapartes adertonde brumaire. Göteborg: Proletärkultur.

Megill, Allan (2002): The burden of reason (why Marx rejected politics and the market). Lanham, MD: Rowman & littlefield publishers, Inc.

Merton, Robert (1936): ―The Unanticipated Consequences of Purposive Social Action‖ i American Sociological Society Vol. 1, No. 6, s. 894-904.

Ritzer, George & Goodman, Douglas (2004a): Classical sociological theory. Boston: McGraw Hill.

Ritzer, George & Goodman, Douglas (2004b): Modern sociological theory. Boston: McGraw-Hill.

Ritzer, George (1975): Sociology : a multiple paradigm science. Boston: cop.

Ritzer, George (1992): Metatheorizing. Newsbury Park, CA.: Sage.

Ritzer, George (2000): The Blackwell companion to major classical social theorists. Oxford: Blackwell Publishers Ltd.

Sandel, Michael (1984): ―The Procedural Republic and the Unencumbered Self‖ i Political Theory, Vol. 12 No. 1, s. 81-96.

Taylor, Charles (1985): Philosophical papers. 2, Philosophy and the human sciences. Cambridge: Cambridge Univ. Press.

Turner, Bryan (1999): Classical Sociology. London: SAGE Publications Ltd.

Turner, Bryan (2000): Blackwell companion to social theory. Malden, Mass.: Blackwell Publishers.

Urdang, Laurence & Hoequist, Charles (1981): -ologies & -isms : a thematic dictionary. Detroit, Mich.: Gale Research Co.

Vine, Ian (1985): ‖The Human Nature of Human Nature: The Quest for a Biosocial Paradigm Continues‖ i New Ideas Psychol., Vol. 3, No. 2. s. 201-206.

Wallace, Walter (1990): ―Rationality, Human Nature, and Society in Weber's Theory‖ i Theory and Society, Vol. 19, No. 2, s. 199-223.

Weber, Max ([1925] 1983): Ekonomi och samhälle: Förståelsesociologins grunder (band I). Lund: Argos.

Wilk, Richard (2007): Economies and cultures : foundations of economic anthropology. Boulder, Colo.: Westview Press.

Elektroniska källor

Althusser, Louis (1965): For Marx (Part Seven. Marxism and Humanism) hämtad från: http://www.marxists.org/reference/archive/althusser/1964/marxism-humanism.htm den 8:e september 2009.

Hedström, Peter & Stern, Charlotta (2008, kommande): Rational choice and sociology. Hämtad från: http://www.nuffield.ox.ac.uk/users/hedstrom/rct.pdf den 10:e september 2009.

Marx , Karl ([1844] 2000): Economic & Philosophic Manuscripts of 1844. Hämtad från: http://www.marxists.org/archive/marx/works/download/pdf/Economic-Philosophic-Manuscripts-1844.pdf den 8:e september 2009.

Marx , Karl ([1888] 1995): Theses On Feuerbach. Hämtad från: http://www.marxists.org/archive/marx/works/1845/theses/theses.pdf den 12:e december 2009.

Metcalf, Stephen (2007): What made him a crucial American philosopher? Hämtad från: http://www.slate.com/id/2168488/ den 5:e december 2009.

Databaser

Artikeldatabasen ‖Elin‖, hämtad från: http://elin.lub.lu.se.db.ub.oru.se/elin den 1 juni 2009.

Uppsatsdatabasen ‖uppsatser.se‖, hämtad från: http://www.uppsatser.se den 1 juni 2009.