Kulturens årsbok 1957


ULTUREN firadeden 12.

juni sitt J)-årsjubileum. M er

än 6oo gäster och medlemmar med.K.ommgen i-spetsen deltog i högtidligheten,som ägde rum i

den nybyggda. MedeltidshaJlen


Såsom symbol för Kulturens jubileumsår hade vi valt ett tecken i form av en spiral, som från begynnelsepunkten 1882 skruvade sig uppåt i allt vidare ci1·ldar. Det var ingen oäven bild. Men det var ingen kurvation efter den moderna statistikens sinne. Därtill var spiralens serpentinslinga för regelbunden. Våra ofärdsår speglade sig icke däruti. De skuJie ha medfört att spiralens cirklar under en tid, Jå växlarna förföll i takt med de areparerade byggnaderna, blivit trängre och rubbat skönheten i vår linje.

Vår stigande spiral var en önskedröm inför 7 s-årsjubileet. När detta förflutit gnuggar vi oss i ögonen och iörsöker vakna upp. Men då finner vi att vi i själva verket är vakna och att det som vi trodde var en dröm är livs levande verklighet. AIJa

3


våra förhoppningar inför jubileet har icke blott blivit uppfyllda, d~ har överträffats. Vi önskade oss ett hus att ·utställa Lundasamlingarna uti. Myndigheter och enskilda sat te genast medel i våra händer att fullfölja tanken. Givmildheten var så stor att våra drömmar växt ut och nu sysslar med att bygga nya slorc för samlingarna. Denna gång svängde verkligen spiralen i en mäktig slinga uppåt.

Det gångna året har varit ett av de roligaste i museets tillvaro. Förutom jubileumsbyggnaden har museet fått ett stort antal gåvor till samlinga rna och tillsamman med övriga förväiv utgör tillväxten en av de betydelsefullaste i Kulturens historia. Glassamlingarna har fått värdefulla tillskott liksom vapensamlingen, och det embryo till en kollektion av masker som museet redan ägde har genom förvärvet av skådespelaren Benkt-Åke Benktssons masksamling vuxit till världsklass. Lika roligt har det varit att mtJseet under året besökts av mer än 6s.ooo personer, fler än någonsin och hela 15.000 mer än fjolåiet. Lägger jag härtill att vår skara av medlemma r vuxit med 1.500 ti!J z6.ooo så kan till och med en museichef icke begära att ha roligare.

Vi önskar dessa nya medlemmar välkomna i vår krets och överlämnar denna tjugotredie årgång av Kulturens årsbok tacksamt till alla våra medlemmar.

Sven T. Kjellberg


Kungen, blommorna och Boel 12 juni 1957.

5


KREBS' PORTRÄTT AY KARLIN

Bland de många gåvor av olika slag, som uppskattare av Karlins skapelse ihågkom denna med på dess 7 s-åriga jubileumsdag den 12 juni 1957, var också ett porträtt av Kadin. Det är målat av den dansicfödde lundamålaren Fredrik Krebs 191.3 och donator var · konstnären Theodor J önsson i Esarp.

Den avporträtterade sitter bokstavligen i 11sitt barns sköte» -Karlin kallade nämligen alltid Kulturen nmitt baro n - ty ban är placerad i fönstersmygen i Borgarhusets gripsholmsrum. Han har slagit sig ned på den väggfasta bänken i nischen. Sin vänstra arm stöder han på bordkistan från Nosaby och handen leker med den gamla malmstaken, som glänser i solskenet. Mot hans knä lutar sig yngste sonen, Torkel. Karlins guldröda bår - han kallades it1te 11 Huaröd n för intet - lyser i kapp med den skinande malmstaken på bordet och hans blick är riktad på målaren. Likheten med originalet är inte att ta fel på, i varje fall inte på avstånd sett. Tar man målningen i närmare ögonsikte, lägger man måhända märke till ett visst ängsligt drag i blicken, som man inte riktigt känner igen. Hans blick brukade vara ganska skärpt, om inte humorglimten låg på lur i ögonvrån. Det kan naturligtvis tänkas, att KaJ·Iin funnit det tämligen tröttsamt att sitta modell och ledsamt att försumma dyrbara arbetstimmar. I huvudsak är det dock ett vällyckat konterfej med det för Krebs' interiörbilder så typiska rembrandtinfluerade ljus- och skuggmåleriet. Den blomsterprydda grönmålade panelväggen tillsammans med det färgglada porträttobjektet kan nästan sägas symbolisera det senares färgstarka inre. Ty färgstarkt var det, så det sprakade .och slog gnistor som hästhovar mot stenläggningen en vinterkväll. Karlins temperament hade ett brett register, från släktskapen med Tor, när han körde genom rymden, till människovännen, som har det ömmaste hjärta för de mindre väl lottade i samhället. Det senare draget framträdde dock mera diskret.

W. K.

6


\ ' . l J

... l ' J 1 ·" ~ . • _,j l

l s" , . l - l . ' . .' . . .,

)

l '

.' .... ~ > .~.,

Georg J :son Karlin. Oljemålning av Fredrik Krebs 1923. KM : 51.449·

7


FALK Sl MON

En av Kulturens goda vänner, dess hedersledamot och donator, Falk Simon hu gått bort, mätt av år - men ännu i det sista besatt av samlarens omättliga lidelse och lust.

Falk Simon v:Jr en konnässör i ordets verkliga bemärkelse. Under ständigt sovrande i sina samlingar skilde han bort den lägre kvaliteten för att ersätta den med vad som var bättre. Han hade konstvännens händer och blick - fingrarnas känslighet berättade för honom det ögonen icke kunde uppfatta. Under ett långt Jiv stegrades hans kunnande, ty han band sig icke fast vid en enstaka specialitet. Ännu långt in i ålderns dag kastade han sig över nya samlingsområden och skaffade sig nya erfarenheter. För den som haft förmånen att under de sista trettio åren följa Falk Simons personliga utveckling och hans <;amlingars, var det en källa till kraft att förnimma denna vital itet. De ständigt ökade samlingarna gav därjämte kunskap inom nya områden, där fat tiga museer säll an har något att ge.

Mest känd är Falk Simon som silversamlare. Mycket tidigt skaffade han sig en förnämlig kollektion av svenskt silver. Vid sidan därav kom hans intresse od:så att sträcka sig till det utländska. Ingen betydande auktion under 30-talet gick honom förbi och han skaffade sig förbindelser med de ledande konstoch antikvitetshusen på kontinenten. 1934 donerade han en del av sitt utländska silver till Kulturen, men den övervägande större delen till Röhsska konstslöjdmuseet i hemstaden Göteborg.

Hans samlingsverksamhet kom sedan att omfatta så gott som alla konsthantverksgrenar - keramik, möbler, textilier, bronser, bolekoost - samt måleri, skulptur, grafik. Inom allt var det bara toppsakerna han ville ha, kvaliteten.

S. T. K.


Falk Simon vid utställningen av sin samling målningar och teckningar i Götc

borgs Konstmuscum •9.55·

9 2


H. H. ,·on SC IJ \,\ ' E R fN

Friherre Hans Hugold Julius von Schwerin tillhörde den krets av ansvarskännande män, som ryckte in fö1· att rädda Knlturhistorisl<a föreningen från totalt sönderfall vid det ödesdigra föreningsmötet julticlen 1933. Föreningens ekonomi var vid detta tillfäUc helt undergrävd och det talades om att sälja delar av samlingarna för att återupprätta den. Meningsskiljal<tigheter i styrelsen hade medfört att dess ordförande tillsammans med sju andra ledamöter avgått. Baron von Schwerin trädde in i styrelsen och lät sig omedelbart inväljas .i det nya arbetsutskottet, som hade den svåra uppgiften att bringa reda i förhållandena.

Han var visserligen född i Lund, son av geografiprofessorn därstädes Hans Hugold von Schweri.n, men hade tagit stuelenten vid Lundsberg o~h bedrivit sina akademiska studier i Uppsala. Aret innan det ovan skildrade hade han disputerat och promoverats till fil. dr med en avhandling om Skånska Herrgårdar efter R oski lclefreden. H an flyttade ned till Lund 19 3 r och blev sedan bosatt i Skåne. Såsom arvinge efter farbrodern Verner Gottlob von Schwerin blev han innehavare av Skarhult, där han senare bosatte sig.

När Hans von Schwerin r9.n gick bort, hade han varit medlem av vår styrelse i tjugofyra år. Från den första svåra tiden minns jag honom som en god hjäl pare och ett starkt stöd åt den nytiiiträdde intendenten. Han hade elen mycket tilltalande vanan att sällan infinna sig till ett sa mmanträde utan att föra med sig en gåva. Ännu sista året kom han till jubileet med skulpterade delar av ett altarskåp från Skarhults vincl. ·

Hans von Schwerin ägde den ldassiska skånska berättarkonsten - detta på en gång omständliga, högtravande och illftmdiga, som vä l odla t blir god episk konst. Den som hört honom berätta eller t. ex. läst hans minne av farbrodern i )) Frostabygden)), vet att vi i honom födorat en fö rtäljare av traditioner på höjd med Barfods Märkvärdigheter rörande skånska adeln.

»H. H .n tillhör dem som man kommer att minnas - och minnas bättre allt som tiden går. S. T. K.

ro


H. H. von Schwerin i biblioteket på Skarhult.

Il


JESU DOP

D en vidstående bilden av en kinesisk porslinstallrik bär en framställning av Kristi dop och därunder en inskrift hänvisande till Matt. 3.1 6. Detta bibelställe lyder sålunda:

- Och när Jesus var döpt, steg han strax upp tll" vattnet, och se, då van himlen öppnad, och han såg Guds ande nedsväva såsom en duva och komma över honom.

Jesu dop liksom överhuvudtaget kristendomen och dess symboler var säkerligen helt främmande för den kinesiske målare, som med rostrött och guld delwreradc tallril<en. H an hade fått en förlaga från Europa att arbeta efter och denna hade han följt utan att förstå innebörden. I själva verket hade han översatt elen till kinesiska - se bara på huvudpersonerna, landskapet och den helige andes egendomliga duva . Till och med dekorationen på fatets brädd är en blandning av europeiska putti och kinesiska ornament.

Bland det kinesiska exportporslinet till Europa förekommer en mycket intressant grupp med religiösa och allegoriska bilder efter sådana förlagor. Hit hör det s. k. jesu itporslinet, som i sitt svarta streckmaner mot den vita hottneo söker efterbilda kopparsticlc. Den kristna kyrkan har vid flera tillfällen verkat genom missionärer i Kina, tidigast under Djingis Kan. Senare kom jesuiterna, vilkas lärda mission1ircr under r6oo- och 1 700-talen genom sina skrifter om kinesisk historia och samtid a förhållanden spred kunskap o m den fjärran viiriden i östern. Sä rskilt erinrar man sig Pere d'Entrecolles brev från 17 r 2 och 1722, vilka hör till huvudkällorna för vår kunskap om det lcinesisl<a porslinet.

S. T. K.

l 2


Tullri l< uv l;incsiskt exportporslin med europeiska mori\',

•7oo-talcts W r r~ del. KM: 3. 70!.

l .l


1\RACTSTRUNI\

D enna tyska beteckning på ett glas av vidstående msecnde betyder kålstjälk. Glasformen tiUhör senmedeltiden, men utsmyckningen med noppor har mycket ålderdumliga föregång:ue. Vårt glas har en vacker grön färg, som bryter ljuset i färger erinrande om solkatter i medelhavsvatten. Materialet hänför det till vad man kallar ,, waldglaS>l, varmed menas tillverkningen i den tyska skogsbygden i äldre tider.

l en predikan om glas, tryckt 1562, omtalas krautstrunken. Dess egendornliga form med de spretiga nopporna säges där vara tillkommen för att hindra den beskänkte att tappa glaset. Naturligtvis kan detta syftemål oclcså ha uppnåtts genom dem, men som redan sagts har nopporna en mycket gammal tradition att bygga på. Därtill har krautstrunken, som inget annat samtida glas, varit förbunden med kyrkan. Ett stort antal bevarade exemplar har påträffats som relikgömmor i altaren eller som offergåvor i husgrunder. Den intresserade hänvisas till det nyordnade museet i Trier.

Inom glasets typologiska historia spelar krautstrunken en stor roll såsom moderform ur vilken flera glaskärlsarter utvecklat sig. Sålunda kan den s. k. remmaren söka sitt ursprung här liksom en typ av r soo-talsbägarc, av villcen många fragment påträffats i Lun.ds jord. Båda har uppstått genom att krautstrunkens läpprand utvidgats skålformigt medan den noppförsedda delen blivit kvar som ett skaft att hålla uti.

Glaset är en gåva av Sydsvenska Kraftaktiebolaget och ett av museets värdefullaste glasförvärv.

S. T. K.

'4


Bägare av glas, »krautstr unkn, medeltidens slut. KM: 50·795·

r s


GRi\DDKANNA A\' J AC OB G Y13E RG

Det lundensiska silversmidet kan följas tillbaka ned i medeltiden. En lång rad av mästarnamn träder oss till mötes i bevarade arkivaliska handlingar från tletta tic..lsavsnitt och ända f r am till 1 700-talets början. Genom krigiska och andra förödande händelser har emellertid deras arbeten gått all världens väg. Endast ett par nattvardskalkar från r6oo-talets mitt har med frågetecken kunnat tillskrivas en Herman ))guldsmed)) i Lund. Först med r 740-talet och därefter kan man kontinuerligt följ a mästare och produkter i det lundensiska äclelmetallsmidet.

Den tid den här avbildade gräddkannan företräder är relativt sen. Den är årsstämplad 1795 och dess mästare är Jacob Gyberg, verksam 179Y- r8r 4. l sitt mästerstycke 179 1, en kandelaber, är han i sin stil gustaviansk och det förblev han under hela sin verksamhet. Gräddkannan är ett typiskt exempel på stilens utfonnning i linjer och dekor : hj älmformen med sina rena, välbehandlade silverytor och den drivna och ciselerade dekoren lwncentrerad till fotstöden och grepen. D e gjutna ornamenten på sidan i form av pålödda medaljonger, ofta av kametyp, kom efter Idassiske schema efter hand också in i dekoren. Detta slags prydnader har även Gyberg gjort bruk av på den sockerskål, som är årsbarn med vår gräddkanna och har sa mma fotstöd och handtag i drivet och ciselerat arbete. Ytornas renhet och den sparsamma dekoren är ett angliserande drag.

Gdiddkannan är en gåva till Kulturen vid dess 7 s-å rsjubileum av Lisa och Valfrid Nordström, Lund.

W. K.

r6


Gräddkanna och sockerskrin, Jacob G y berg ' 795· Lund. Kannan KM : 5 r.128 .

17


PASSG LAS

D etta höga cylinderformade glas av en typ, som tyskarna kallar Stangenglns, är delat genom horisontalt påsmälta ringar av krusade glastrådar i sex ))pass )) . Mellan dessa är glaset dekorerat med bladkransar, prästkragar och liljekonvaljstånd, två unga män drickande m passglas samt en inskrift av åtta versrader, så lydande:

VIVAT ln gesundheit Mein und dein Sollcn die Päss ausgetrunken sein Wär aber seinen Pass nicht dräffen kan der Soll den andern gleich auch hahn. Woll nn so wil Ich Sehen Zu dnss Ich den Pass bcschcid auch du Das Bier Ist goth die Päss sind fein zu trioken wil Ich nuch batd färdtig sein.

Vi·vnl! Till diu odJ min biilsa sk n/l pi/S.~m d.rickns m. M en de11 som ej sitt pnss knn tömma slwll gennst dricka iimzu ett. V ii/ an, så 'Vill j ng mt se till att ock jng gör besl?ed med passet.. O/et iir gott, passm iir lagom s/i s/w/l jag ock tut dricka snart va' k/ur.

De båda unga männen är studenter från r68o-talet att döma av dräkterna och frisyren. Mycket av den finurliga ceremoni och skämtan, som var förknippade med barocktidens våldsamma dryckesseder, leder sitt msprung från studentlivet, där de också levde kvar längst. Passdrickningen hör hit. Ordet pass är studentslang bildat av latinets passus, som betyder steg.

Glaset är cillverl<at i Sachsen och har tillhört greve Schoniesings samling, Tatenhausen bei Munster. Ett liknande passglas finns i de österrikiska glassamlingarna i statsmuseet i Wien och typen förekommer ett gott stycke in på 1 700-talet. - Gåva t ill Kulturen av Sydsvenska Kraftaktiebolaget.

S. T. K.

t8


Passglas med emaljmålning, Sachsen, 168o-taler. KM: 50.799·


l ,()' l''l 'ORNAS ' l ' El\A?\1\: J\

D enna tekanna är något av en viirldsmeclborgare. Den är ett ganska gorr exempel på en internationell stil, som omkring och efter 1700 växte fram som resultat av en livlig kontakt mellan östcrlanJ och väster! and. De som först lm ör handelsföl binclelsc med Kina var portugiserna. Pi\ 16oo-talet intog holländarnas Ostindiska Kompani de förras plats, holländarna i sin tur avlöstes av engelsmännen på r 700-talet. De mängder a v porslin, som strömmade in i Europa under dessa århundraden, har vi de Ostindiska Kompanierna att tacka för. Många av dessa föremål är gjorda efter fridagor på beställning av förmögna europeer. Säkerligcn kan vå1· kanna hänföras till denna kategori.

Om man ser närmue efter, finner man nämligen kinesiska och europeiska stildrag förenade. Godset röjer ett kinesiskt ursprung: vir, hårdbränd skärva med den kanl l<teristiska gråprickiga texturen. Den inre formkärnan har överklätts av en lång rad europeiska formelement från senbarocken (omkring 1 700), t. ex. den mellan konka vt och konvex t alternerande konturen, den rika, raffinerade uppbyggnaden i ry tmiska avsatser och metallhandtagets placering över locket. Dessa stildrag möter vi ofta hos de dåtida silvertekannorna i Europa och det är mycket tänkbart, att viir tekanna haft just en sådan förlaga . Dekoren är till sin karal<tär europeisk. Kannans reffladc nederdel talar för detta, likaså den rika ornamentslingan på dess översida. Denna är symmetrisk med återkommande ornamentdetaljer och stela, kraftigt stiliserade blommor. En sådan dekor är f rämmande för den kinesiska konsten; där känner man inte alls samma bnndenhet till den monotona upprepningen. Kineserna arbetar med den fria, organiska utsmyckningen. Däremot tycks färgen , bruntonat guld med roströd konturering, vara kinesisk. l Europa är en sådan konstellation inte vanlig. Man skulle kunna säga, att vår kanna är en kinesisk kropp i europeiska kläder.

Kannan överlämnades såsom gåva vid 7 5-årsjubilcct av Lunds lottakår. Enligt uppgift hade den kommit från Bangkok.

K. K. D.

20


Tekanna av kinesiskt porslin med europeisk form och dekor, •7oo-talets början.

KM: 5"435·

2.I


IIUMPEN FRÅN 1693

D enna höga, lockkrönta dryckespokal bär kurfursten Johan Georg l !l :s vapen och initialer samt inskriften 11 Hoffkellereij Dresden t693JI· Den tillbör sälanda den sort av glaspokaler, som tillverkats för det sachsiska hovets bruk alltsedan slutet av r.r;ootalet. Den väldiga ölmängd, som denna humpen kan rymma, förde osökt mina tanka1· till en annan sachsisk lctu·furste med namnet Johan Georg, den med vilken Gustav II Adolf slöt förbund före slagit vid Breitenfeld. Han kallades n01-Göran 1l av svenskarna och man påstod att hans beddfter bestod i att jaga och tömma ölsejdlar.

Vapenbilder och all annan dekor är målad med emaljfärg på glaset. D enna dekorationsteknik hade kommit till de tyska glasbyttorna i mitten av r soo-talet från Venedig. Där var emaljmåleriet lcänt sedan mer än ett århundrade. Venetianerna hävdar att de själva uppfunnit denna konst, men troligt är, att de lärt den från de islamska länderna, där man emaljdekorerat sina glas redan uneler n oo-talet. Alltnog, en hel krets av stora ölkärl med emaljmålade vapen, riksörnen, som på sina vingar bäl· alla det romerska kejsardömets sköldemärken, kurfurstarnas sinnebilder m. m. kom till vid dc tyska glashyttorna i Böhmen, Thiiringen och Sachsen m. fl.

De sachsiska pokalerna utmärker sig för ett vid denna tid ovanligt rent glas samt klara emaljfärger. Genom sin storlek är de goda symboler för tidevarvets måttlösa överdåd.

Den avbildade hnmpen, vilken förvärvats samman med ett hovkällarglas med August den Starkes vapen, är en gåva av antilevitetshandlare Karl Martin, Stockholm.

S.T. K.

Sachsisk lockpokai med emaljmålning och kurfurscen .Johan Georg III:s vnpen.

KM: 51.199·

22.


23


GO RA.NSJ ARN

G oråns- och tunnrånsjärnen kan man fö lja ned till l6oo-talet och än nu längre. Rådfrågar man lwkböcker av äldre årgångar, får man också nuggr:mua .recept på tillagning av dessa rån. I en kokbok från J 73 7 meddelar den anonyma författarinnan följande om 11 god-råns >>-smetens tillagning och bakning. n\ ,Vispa tiugo ägg en stund rätt wäl, Jägg der uti ett skålpund socker, wispa åter en stund, til dess det blifwcr hel tiockt, sedan lägg der till ett q•Nintin groft stötta cardcmummor och ett qwintin muska rblomma, knåda ock der uti en halft qwarter skirt smör, knåda det wäl om, tag litet opp i sänder, arbeta det wäl, så at det ci hänger med fingren. G iör der af hinglor och lägg uti järnet, krama det wäl ihop och lägg det på en jämn eld af biötcld<ohl och låt sachteligen gräddas; H åll ei järnet hårdt fast, sedan det lwmmcr på elden, utan låt det h afwa sin frihet at sw[illa och när det wändes, måste järnet grant achtas, at det ei leramas ihop. •1 Vad >>tunn-rån>> angår, så skall det enligt samma källa utom de ovan nämnda ing redienserna också vara mj ölk, rosenvatten, sa ffran och stött anis.

J Margareta Ny landers kokbok av år J R .. p är en del av dc gaml a kryddo rna borta men i stället har kommit citron. Hon säger också, att järnet skall va ra väl uppvärmt och smort med vax, innan baket börjar.

D et här avbildade gorånsjärnet har i sina mönster på ena pla ttan krönt SA, omgivet av tre kronor. Enligt givarens uppgift skall det ha tillhört prinsessan Sofia Albertinas husgeråd. Ingenting jävar riktigheten av denna uppgift, då prinsessans bohag. som till huvudsaklig del hamnade i Lolottc Scenbocks ägo, efte r arvskiften och auktioner kommit att spridas på vitt skilda platser.

Gor~nsjämet är en gåva av f. stationsinspektoren Åke Nordenskjöld, Lund, i samband med Kulturens 75-årsjubileum.

W. K.


Gorånsjärn med prinsessan Sofia Aloertinas krönta monogram och riksvapnet.

1700-ta lcts slut. KJ\11: so.971.

3


ITALI ENS J'T RENASSAN SS KÅ P

Det var länge sedan Kulturen fick ett verkligt högklassigt möbelstycke. Detta skedde emellertid under vårt lyckliga jubileumsår i och med det italienska renässansskåp som museet förvärvade vid auktionen på Löberöd.

Skåp var icke vanliga i de italienska hemmen i äldre tid, kistan var den omtyckta förvaringsmöbeln. Denna kunde man låsa in sina tillhörigheter uti och även frakta med sig på resor, om man ville ha kontroll över dyrbarheterna. Men i och med renässansen, då skrivkunnigheten blev större, utvecldade sig ett särskilt skrivskåp, genom att man på en bordkista med dörrar satte ett mindre skåp med draglådor, så som bilden visar. Det övre skåpet hade en nedfällbar läm, som i uppslaget tillstånd kunde låsas framför lådorna, och i nedfällt vilade på två utdragbara stöd och bildade skrivbordet. Vårt skåp saknar denna del.

De äldsta skåpen av detta slag var prydda med inläggningar, men dessa ersattes under renässansen, 1 5oo~talets senare hälft, av snidade bilder, oftast liksom skåpet i sin helhet av valnöt. Dessa bilder va.r alltid arrangerade i lodräta rader vid skåpets hörn. Vårt skåp visar denna anmdning. Skulpturerna utgöres av nakna ynglingagestalter, som bär blommor och frukter i händerna eller i korgu. Vi iakttar på det övre skåpet ett nischformat mittparti flankerat av hermer och krönt av en bruten fronton med vingade dnkar. l nischen en skulpturgrupp med knäböjande kvinna framför en soldat, som svingar hennes barn över sitt huvud. Lådornas handtag är små barnhuvud och skåpets fötter utgöres av putti, som rider på lejon.

Denna utsmyckning brukar kallas a b a m bo c c i, vill<:et kan översättas med den-tjocka-barn-stilen.

S. T. K.

Skåp a\' va lnöt, Ligurien, tjOo-talets senare del. KM: )t.,u6 .

z6


SERGE L-l\llA 'l'R l SE RNA FR/\N LOB ERÖD

o

Ar 1767 fick J oh. T obi as Sergel ( 1740-1 814), fixstjärnan i svensk bildhuggarkonst, statens resestipendium för studier i utlandet. Han for till Rom. På sin väg ned genom Sverige gjorde han ett längre uppehåll på Löberöd i Slcåne, ett av de stora gods som tillhörde Hans Ramel på Ovedskloster, ))Byggerameb kallad för de stora byggnationers skull han genomförde på sina många gårdar. Orsaken var den, att Se1·gel fått i uppdrag att göra en byst av Ramel och detta verkställde han på Löberöd. Den står numera på Ovedskloster. Under sin tid här har han emellertid också sysslat med medaljongporträtt av kända samtida personer. Då han reste från Löberöd, lämnade han kvar en samling matriser, sannolikt i avsikt att hämta dem vid sin återkomst från Rom. Här kom han att stanna kvar i över tio år . .Matriserna blev helt bortglömda och kom aldrig mera i hans händer.

När grosshandlare Oscar vViens 1 91 7 köpte Löberöd och satte igång med en grundlig renovering av slottet, fann man en dag på ett vindskontor några staplar helt höljda av seklernas damm. Man var just i fät·d med att samla dem till annat skräp för bortfraktning, då man kom att observera fördjupningarna i de runda plattorna och började granska dem litet närmare. Efter verkställda undersökningar fick man klarhet i sammanhanget. Det var Sergels bortglömda medaljongmatriser. En del avgjutningar har sedan gjorts av dem, dels för ägarens räkning, dels för personer, som på ett eller annat sätt räknat släktskap med de avporträtterade. Under senare år har några avyttrats. Den kvarvarande samlingen, åtta stycken, överlämnade kanslirådet H arald Wiens som present till Kulturen på museers 7 s-årsjubileum.

W. K.


Sergels moder, Elisabeth Sergell. f. 1703, d. '774· En medaljong

efter denna matris är signerad: S-L 1766. KM: 51.443.


GUTTRO L F

D etta är en glasflaska med fyra rörformade halsar, vridna i spiral omkring varandra och slutande i en liten skå l med tut. Den är tillverkad i T yskland under T soo-talet. Där har typ~::n

kallats Kuttrolf ell er Gu ttt·olf, vilket namn är härlett från det latinska guuus, som betyder droppe. D et har också benämnts An g s t e r, likaledes efter ett latinskt ord, mrgustus = trång. Båda orden syftar på egensbpcn hos detta kärl att genom den trånga halsen endast droppvis ge i f rån sig sin innehåll.

Man har påvisat att gunrolfen redan fanns under antiken, då som ert drycl<eskärl. Dess karaktär av flaska har först utvecklats under medeltiden. För oss är typen intressant genom sitt samhand med den vid svenska glashyttor i stora kvantiteter tillver kade bränmrinsfl aslm, som ser m som ett timglas. Denna kallas ofta ll lduckaflaska , på grund av det kluckande ljud som uppstår i de fyra smala halsarna, då bränn vinet rinner genom dem. Det kan if rågasiittas o m icke vårt >dducka>> i grund och botten har samma ursprung, som fö rleden i kuttrolL D etta ord har länge förklarats såsom uppstått ur det gurglande ljud, kuttrande, !duckande, som flaskan ger ifrån sig.

Vår guttrolf med sin böjda nacke har f. ö. en frände i våra samlingar - en persisk silverflaska från 1 70o-talet.

Flaskan är inköpt i T yskland och ingår i Sydsvcnska Kra ftaktiebolagets jubi leumsgåva.

S. T. K.

Ty~k ~ kluckufhtsk;u från r soo-r~lct. K~ l : j0.796.

JO


3 l


BERGS.vlANSYXA OC H BERGSMANS DR ÄKT ER

l Sachsen, vid r:tnden av Erzgebirge, gjordes silverfyndigheter r t 68. Gruvdri ft igångsa ttes omedelbart, och i gruvdistriktets centrum grundades 1 r S6 staden Freiberg. Under tidernas lopp utvecklades inom området en starkt lokalt betonad bergsmanskultur, uppammad av en sta rk självkänsla hos bergshanteringens utövare och uppburen fra m(örallt av bergsmännens korporationer, die Knappschaften. Stor stå t utvecklades vid sammankomster och fester. En sådan fest i Freiberg år 1 701 kulminerade i en bergsmansparad metl 1 .o6z deltagare. Rikedomen i bergsmanskulturen animerade August den Starke att l ]T9 anordna en lysande fest vid det sachsiska hovet, vid vilken han själv och deltagarna agerade i bcrgsmansdräkter. Festen har sl<ildrats i en samling kopparstick av Christoph Weigel, vilka inspirerat den berömde J. J. Kändler att modellera en serie porslinsfiguriner föreställande bergsmän, varav Kultu ren äger en (S. T. Kjellberg, Porslinsfiguriner, 1957, bild 1 o ). Senare har också den 1765 grundade BergsaJ<ademien i Freiberg blivit en härd för bevarandet av sä rdrag i den gamla bergsmanslmlturen.

I några detaljer är denna Freibergska bergsmanskultur representerad även i Kulturhistoriska museet i Lund. De rör bergsmännens beväpning och dräkt.

Då silverfyndigheten1a vid Freiberg började bearbetas, var förhållandena så pass osäkra, att bergsmännen måste gå beväpnade. De bar det ga mla bondevapnet yxan. Med tiden blev daglig beväpning onödig, men därför slopades inte yxan. Den bibehölls som ett bergsmännens värderingstecken vid fester och parader. Till detta stadium hade m::m hunni t vid nyare tidens början, och då hade också bergsmansyxan i Freibergområdet fixerats i en särpräglad form, väl l<änd i hundratals exemplar i framförallt tyska museer. Kulturen äger tre sådana yxor, alla goda representanter för typen.

Den här avbil dade yxan har skaftets handtagsända omsluten


Bild 1. Bergsmansyxa fr5n Freiberg Sachscn. Längd 77 cm. KM: ro.358.


Bild 2. B"'rgsman i rrcibcrg, cnli~t rr~slculrtur fr:in t638 i domen i I:rcibcrg.

Bild 3· • Bcrgoifici1mt• enligt en lwprarsrick från 17oo-talcts slut förestäl

lande en bcrgsman~rarad i Freibcrg.

av en hylsa av ben med graverad clelwr, vari jngår ett par rundlar med heraldiska bilder. Den ena av dessa är det internationella bergsbruksemblemet med två korslagda gruvverktyg, slägga och bergjärn, den andra är synbarl igen Kur-Sachsens vapen. I Freiberg ka llas yxor av detta slag Bergbarte.

Vår yxa är från 16oo-ta let. Red an under samma århundrade uppträder bergbarten i förm insk.ld skala som dekorat iv krycka på promenadkäppar, använda bl. a. av tjänstemännen v id gruvorna i Freibcrg.

Det var emellenid inte endast yxan, bergbarten, som utmärkte de freibergska bergsm~inncn . Ä ven deras gruvd räkt utvecklades till en uniformsbetonad paradutstyrsel, som dock följde modets viixlingar. Hur en bergsman såg ut 1638 ses å bild z. H an har en kort jacka med axelkarmar. Baktill nedhänger ett skört, det s. 1<. lädret. Utanpå byxorna sjtter knäskydd. Huvudbonaden är en kapuschong, ändarnålsenlig med hänsyn till takdropp i g ru van.

Vid August den Starkes ovannäm nda hovfest 1719 liksom på


Kändlers porslinsfiguriner är bergsmännens klädsel av samma slag som på bergsmannen av 16_J8. Huvudbonaden är emellertid genomgående en slags mössa med bergsbruksemblemet slägga och bergjärn. Bild 3, en ,, bergofficiantll i paradeldikt frå n 17ootalets slut, visar hur jackan vid denna tid, tydligen under påverkan från militärunifo rmcrna, förändrats till en frack och mössan rill en cha peau med plym, kokard och Sachsens vapen. Men lädret och knäsl<ydden är fortfarande med. Man är med denna bild inne i en period, då paradeldikten för åtskilliga befattningshavare var reglementerad. E tt i Stadt- und Bergbaumuseum i Freiberg befintligt porträtt, målat 1 827, av den dåvarande högste iimbctsmannen inom Sachsens ,, bergskollegium h, O berberghauptman August v. H erder, även direktör fö r Bergsakademien, visar denne i en civiluniform, som bortsett från frackens snitt och några andra detaljer är densamma som på bergofficianten bild 3. H an har jämte sabel även en bergbarre av sa mma fonn som den här avbildade.

Vid Bergsakademien i Freiberg liksom vid andra tysl<a högskolor hade de studerancle uniformer. Ett par plagg av sådana, bild 4 och 5, får i Kulturen representera dräktskicket i det Freibergska bergsbruksområdet. D e har tillhört bergsingenjören Theodor Schmidt, född i G latz i Schlcsicn 183 8, som c:a 1 86o avlade bergsingenjörsexamen i Freiberg. Av bergsmansdräkten sådan den ser ut på bergofficianten bild 3 f inns inte kvar stort mer än detaljer. Rocl<en bild 4 har snitt ungefär som de tysl<a militära vapenrockar, som infördes på J 83o-talet. Det enda som erinrar om den tidigare bergsmansd räkten är axelkarmar och ärmpuffar. Dc av silver utförda knapparna och stjä rnorna på i<ragen har bcrgsbrul<semblemet slägga och bergjärn.

Den blusliknande tröjan bild 5 har med sin vidlyftiga krage, sina ärmbuljoner, sammetsbesättningar och silveJ·snodcler mera k;m1ktär av paradplagg. Bergverksemblemet finns på knapparna och dessutom vid axlarna.

Bergsingenjör Schmidt kom 1 &67 i tjiinse hos det belgiska gruvföretaget La Sociere des M incs et Fonderies de Zinc de la Vieilie Mo ntagne med placering vid den av bolaget a!)_p förviirvade Z inkgruvan vid Amrneberg inte långt från Askersund.

35


Bild 4· Rock för studerande vid Bergsakademien i Freiberg. Av svarc kläde,

krage och besättningar av svan sammet. Knapp av silver. KM: 49·567.


Bild 5. Bcrgsmansrock. se föregående.

37


Han är en i den långa rad av tyska bergsmän, som all t sedan medeltiden tagit tjänst i den svenska gruvhanteringen och som var och en medfört något av bergsmanskulturen i sitt hemland. Detta har på många sätt g jort sig märkbar t i dc svenska bergslagen. Bl. a. hu dc svenska bergsmännen burit yxor, som synbarligen lånat formen från den gamla Freibergska bergba rten.

R. Bqt.

Bild 6. Knapp med bergsmansemblem från rocken bild 4·


FOR~T I D - I'Ri\ ,\IT I D

Anfönmde vid J(,tfturm.r

7_1-rlnjllbileum ttv

SVEN T. KJELLBERG

N ågra år efter starten skaffade sig Kulturhistoriska föreningen och museet ett emblem med valspråk. Det var dekorationsmålaren Svante Thulin som ritade det. Thulin är k;ind för sina rumsdekorationcr, särskilt för sina charmanta matsalstak i en mycket väl studerad teniissansstil. men främst genom doml<Yrkans valvmålningar, som vi nu ser försvinna under domens genomgripande reparation.

Detta emblem visade inom en cirkel formad medaljong ett av en sjuuddig stjärna belyst sydsvenskt landskap med stad, borg, kyrka, land och i fonden en strimma av havet. Från medaljongen utgick tvenne band med orden Forntid- Fram.tid, vilka sades markera föreningens och museets dubbla uppgift.

De nya institutionerna hade fått en blomma i sitt knapphål. Brevpapper, omslag, försättssidor p.rycldes därmed. Nä1· man senare förvärvat Tollska gården ll'led den Lingska byggnt:~den och denna blivit museets huvudbyggnad under namnet Herrehuset, sattes över ingången en skickligt driven kopparkartusch med detta emblem och med elen dubbla devisen.

Man .följde därvid en tradition, som i vårt land dock hade knappt hundraåriga anor. Liksom den med Ktutnren jämnåriga universitetsbyggnaden blivit prydd med inskdften Gnotlti sea ll t on, d. v. s. känn dig själv, iiver ingången till aulan, en devis som Arthur Hazelius iiven gjort till Nordiska museets, lmnc.le vår nya institution följa tidens sed och därmed giva sig något av en officiell glans.

39


Men Kulturens devis bör nog icke av en eftervärld beskådas med ett halvt löje. Alla ldinner vi väl igen devisens rytm - Forntid - Framtiu.

Forntid sig med framtid enar, sngnn sanning blir en gång.

Det är Gustaf Nybh1:us' ''Ur Ossians dunkla sagovärld'' från 184o-talet, som går igen. Nyblxus verkade .i tjugo år, fram till 1862, som akademisk fäktmiistare i Lund och befrämjade den Lingska gymnastiken. - Per Henrik Ling tillhör vår traditionskrets. Han bebodde och ägde det långa korsvirkesbuset på Kulturens område utmed Adelgatan och byggde av materialet efter de båda medeltida tegelkapellen från domkyrkans södra sida den byggnad vi kallar Herrehuset och som Karlin förvandlade till ett litet Tessinskt pnlats - och som alltid har kommit mig att undro om min företrädare va r störst som arkitekt eller som museiman.

Men nu har jag blandat korten litet. Ty emblem och devis tillhör 1 88o-talet och vår förbindelse med Ling 1 89o-talet. Mina åhörare får ha tålamod med mig, när jng nu ger en snabb skildring av våra institutioners tillkomst, för att därefter knyta an vid frågan om vår devis.

Kulturhistoriska föreningen och museet stiftades 1882. Såsom alla världshändelser tir sl<apelseögonblicl<et fö remål för mytbildning - var, vem, när? Redan 1891 tecknade föreningens förste ordförande, hävdaforskaren professor Martin Weibull, dess aktmässiga stiftelsehistorin. Några år därefter gav ordföranden i Landsmålsföreningarnas i Lund samfällda utskott, A. J. Gustafsson, en avvikande skildring i första häftet av den av Karlin utgivna kvartalsskriften "Kulturhistoriska meddelanden,>.

Det hela rör sig om insatserna från två i Lund verkande vetenskapliga sammanslutningar. Den ena är De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening, den andra Landsmålsföreninga1'11a vid Lu11ds Universitet. Båda hade hopbragt små grundsamlingar i avsil<t att få till stånd ett kulturhistoriskt museum. Historikerna hade samlat 106 nummer. som de förva rade


i Universitetets histOriska museum, folkmålarna 141 nummer sommaren r 88 2 - landsmålsföreningarnas avsikt var f rån början att skaffa en samling folkdräkter och föremål för de sceniska framställningar med episoder ur svenskt allmogcliv, som de brukade uppföra. Förgrundsmännen kan karakteriseras sålunda: historikerna var de äldre och vetenskapligt mer erfarna, akademiska lärare; folkmålarna unga studenter. Bland de förra märktes professorerna Martin vVeibull och C. Th. Odhner samt docenten A. Kock, bland de senare fil. lic. Nils Olseni och kandidaterna C. M. Olelin och G . J :son Karl in. Dessa , ·ar de ombud från båda parternas sida, som den z s oktober 1 88z enades om att föreslå sina uppdragsgivare at t bilda en kulturhistorisk förening och anta de av dem utarbetade stadgarna.

Det intryck man idag får r~v vad som hände hösten r882 är,

Högtidssarnm3ntr<idct vit! J'vlcdl'ltidshallcn den 1 2 juni 1957.


Hans i\lajcstät Konungen och gäster vid högtidssammanträdet i elen gobeläng

smyckade Mcdeltidshallen.

at t marken var väl beredd, samt att det var de yngre, som framgick med den större entusiasmen och att det var de som fick dra lasset, när det kom till kritan, men väl stödda och hjälpta av sina äldre akademiska kolleger i styrelsen. Märkligt är att fortfarande De skånska landskapens historiska och arkeologiska fören ings samling ingår såsom en deposition i museet, medan landsmålsföreningarnas kollektion från början blev den nya kulturhistoriska föreningens egendom.

Det nystartade museets första utställning hölls samma år i Akademiska Föreningen. Karlin har berättat för mig hur han stod och spikade upp föremål på väggarna, därmed ackompanjerande slamn:t av s tOlar i Stora salen, där man ordnade för den bankett, som skulle kröna invigningen av det nya Z etterv:dlska universitetshuscr. Den 2 r oktober r 88z. är emellertid


det officiella datum för museets öppnande i Ltmdagårdshusets bottenvåning.

Styrelsens första betydande uppgift blev att formulera ett upprop och att söka erhålla prominenta namnunderskrifter. Uppropet är fulländat till innehåll och form. D et röje1· sin upphovsman - Martin Weibull. Undertecknarna var 84.

Förenjngcns och museets historia har tidigare och i dagarnas välvilliga press haft sina skildrare. J ag tänker blott ange några punkter däruti. Men först vill jag ta fasta på ett uttalande av betydelse i uppropet, vilket samtidigt var ett programuttalande. Avsikten att skapa en kulturhistorisk samling till belysande av hembygdernas kultur och folklivsförhållanden framhålles och skärskådas ur flera synpunkter. Bland dessa är till sist följande, sorn jag anför ordagrant: )) Den torde ej heller sakna sin betydelse för hemslöjdens och konstflitens fortgående utveckling; ty inorn hembygden kan på Jetta sätt en mönstersamling lwm -

Srudcms:ingarna vid garden partyt i Kulturens park. Over 6oo personer deltog

med Konungen i spetsen.

43


ma tiU stå nd av samma arr och betydelse som den, vilken Svenska Handa rbetets Vänner upprättat i huvudsraden genom bidrag ej minst f rån J et sydliga Sverige. J lär är ctr tält, där särskil t kvi nnornas med ve rkan er f ordras ... ))

J ag har mycket starkt på känn att denna sista passus b ii r Karlins signatur, ty under hela den tid han ledde museet -och man får väl också säga föreningen - så stod konstslöjdens befrämjande lika högt på arbetSpJ·ogrammet som töremålssamlandet. Denna sida av instin1tionens verl<samh et ~ir i våra dagar föga känd. J ag s.kall dä1·för uppehålla mig något närma1·e därvid.

Redan 188 5 deltog museet i en utställning av gammal skånsk textilslöjd i Kristianstad. P å hösten följande år slog föreningen själv på store, hyrde Industrifor eningens loka ler i Köpenhamn och anordnade en omfattande exposition av skånsk vävnadsslöjd. När man läser de entusiastiska beskrivningarna i de danska avisorna, finner man att utställningen även efte r modern teknik måste anses ha stått på toppen. Mitt i lnuusrriforeningcns s tora hall hade Karli n byggt upp den stuga från Gärds härad, som nu står i vår a llmogehalL ])[it·inne satt två g räbbor i sina vaclo·a d räkter och vävde. Fyra :~ntlra väverskor smällde i sina stolar. T. o. m. den skånska ko nstslö jdens ))grand old damen Tora J( ull c deltog. 8.ooo personer såg utställningen och det såldes för över 1.500 honor.

Utställningen var uran tvekan en demonstra tion av den nya fören ingens slagkraft. M en den hade likväl ett syfte därbredvid: att sa mla vä vnadskons tens utövare och konstslöjdare på landsbygden till en o rganisation för att bereda avsättning av deras produkter. Kulturen blev för lång rid fr amår en sådan central. Någon m ånad efter hemkomsten från Köpenhamn begärde föreningen anslag av dc skånska Hushållningssällskapen ti ll upprättande av ett slö jdmagasin i Lund.

V erkligt stöd fi ck verksamheten i början a v r 890-talet, då l<ungl. maj :r beviljade fö reningen koncession för Sydsvcnsl<a Konstindustrilotreriet. Genom detta fick slöjdarna avsättning tör sina arbeten. Vinsten användes till en början ti ll resestipendier. 6 st. konstslöjdare fick stipendium att resa till världsutstä llningen i Paris år 1900. Samridigr· upprättades en fac kskola

H


Mcdaljörcrma: Fr5n väns ter rustmästare vVilhclm Jönsson, skulptören Per

Månsson och konservator E ric H anson.

vid Kulturen och 11nstä ll des lärare i trä- och metallslöjd och i vävnadskonst. Bland lärarna märktes textilkonstnärinnan Märta Måås-Fjätterström. Det var så lunda ett växlande liv som fö rdes inom Kulturens råmärken. Det stora förvärvet av den Tollska gården, vårt s. k. gamla område, gjorde det överhuvud möjligt att dri va en verksamhet av denna omfattning.

Mitt i detta stod intendenten Karlin som det sta rka stödet och den icke sinande kraftkällan. Hans ande räckte t. o. m. till att skapa vävnadsmönster ti ll Konstslöjdanst:alten. Och härmed kommer jag åter ti ll frågan om K u l turens devis Forntid -Framtid.

Vävnadsslöjden arbetade uneler 1 88o- och 1 890-talen helt på tradit ionell grund, man återu ppli vade den gamla hemslöjdens mönster, färger och teknik. För Kulturens ledning var detta icke nog; ur denna grund ville man se en ny nationell konst spira fram. Vid museets Konstslö jdansta lt komponerades hel t

45


l samb~nd med jubileet hade ordn~ts en utställning, » 188o-taletn. Kungen ser

in i matsalen, där Tilda står vid serveringsbordet.

nya saker och man sökte leda in slöjden på dessa spår. Detta rönte motstånd och den lmngliga kommitten för arrangerande av Sveriges deltagande i Parisutställningen 1900 uteslöt Kulturen. Styrelsens protokoll har mycket att berätta i denna fråga. »Föreningens moderna arbeten>> , står det bl. a., )) ansluter sig såväl i teknik som ämnesomfattning nära till svensk saga och sägen, svenskt växt- och djurliv>>. Som ett prov på denna art kan Märta Måås-Fjätterströms gobeläng på vår minnesutställning tjäna med sitt motiv över visan om Sven i Rosengård. På r92o-talet blommade denna romantiska stil åter upp, men moderniserad j kartonger av Gösta Adrian-Nilsson. Hans och Kulturens största gobeläng, Finn- tapeten, kommer nu efter många års glömska åter till sin r ätt i Universitetsbibliotekets nya läsehall.

Om vi samman fa ttar vad som hänt inom denna verksamhets-


gren, skall vi återfinna ett händelsemönster, som vi igenkänner inom många områden av vårt kulturliv: först upptäcktes skönheten i de gamla vävnaderna, som fördes till museet, därefter kopierades mönstren, sedan skapades vad man ansåg vara en utV'eckling, detta slog icke igenom och man blev hindrad deltaga i utställningar och förlorade sin marknad, man återgår s-å till kopieraodet av de gamla vävarna, men då slår den allmänna smaken om, de gamla förebilderna blir omoderna och man tvingas lägga ner rörelsen.

För Kulturen och dess ledare var denna utveckling bitter, ty samlandet var icke nog i sig själv, det måste på ett påtagligt vis omsättas och göras nyttigt för framtiden. Ständigt framkommer i uttalanden från Karlin att föreningens devis Forntid - Framtid skall översättas med Museum - Konstslöjdanstnlt. När Konstslöjdanstalten bröts ned i samband med saneringen för 2 5 år sedan, beredde detta honom en stor smärta och han utropade förtrytsamt: >>Konstslöjdanstalten, den praktiska sidan av vår verksamhet, det starka bandet mellan forntid och framtid - bandet i all synnerhet mellan oss och kvinnorna.>>

Ett kvarts sekel har gått till iinda sedan dess. Vi har betalat skulder och reparerat förfallna hus. Det har varit världslerig och inflation, museet har evalmerats . Många gånger har det sett mörkt ut för vår institution. Man lever ju inte på att betala skulder. 1945, det år då världskriget slutade, va1· föreningen tack vare bl. a. lotterimedel skuldfri - det var första gången sedan 188 5. Det kändes märkvärdigt nog inte särskilt roligt. Emellertid har vi rättat till detta förhållande nu och den för Kulturen traditionella skuldatmosfären omger oss och eggar oss till friska fö rsök att genom olika slags företagsamhet skapa rörelsekapital.

Vi gjorde emellertid en mycket klok sak vid denna 2 5-årsperiocls början, då vi byggde upp föreningens medlemsinstitution . När kriget kom od1 ans1ag och inkomster sjönk, då stod vår ädla medlemsskara fast. Man drog sig icke undan och man betalade sin tribut. Sedan dess har vi aldrig släppt greppet om denna institution. I dag räknax den över 2 5 .ooo mecllemmar,

47


det :U· lika mycket som en medelstor svensk stad. Vårt ombudsmannakontor har en omfattande kyrkobokföring, som icke får slå fel. Ty ett misstag med dubbelt s i Person kan få ödesdigr:l följder. Denna medlemsstock är en makt att lita ti ll. Vid detta tillfälle sku lle vi gärna önska att vårt varma tack kunde nå dem alla.

Även om denna period kan sägas var:1 framförallt en restaureringens, medlemmarnas och årsbokens t id, har lik väl mycket annat till museets fromma ägt r um. Vi har ökat samlingar, fastigheter och fonder. Bland de s istnämnda märkes den av hovintendenten Kroon åvägabragta >>SI<åncbokens fond ll på mer än 45.ooo kronor, Bror vV. Olofssons fond på över 28.ooo kronor, Anna Lithströms fo nd på 1o.ooo m. fl. Ad voka t och Fru Nordenstedts gåva av Toppeladugårds slott med park och härligheter hör till dem vi med tacksa mhet erinrar oss, liksom 1892-års mäns donation av Bosjöklosters mölla med underhållsfond och Skånes Smedmästareförbunds gåva av H ylla smedja. Med stor tacksamhet erinrar vi oss den betydande penninghjälp, som Gamla och Nya Sparbankerna i Lund år efter år under den svåraste tiden bisprang oss med, liksom så många andra enskilda och företag, som undsatt oss.

Förvärven till samlihgarna ha r varit omfattande och o ftast gåvor, att uppräkna dem är icke möjligt. Några må angivas: Falk Simons silvergåva, Carl J ohan Lamms sa mling av koptiska vävnader, Bror Olofsons gåva av det Ehrensvärdska arkivet, häradsskrivare H ans Collins testamente, professor Fredr ik vVulffs sterbhus' gåva och t ill jubileet AB Sydkrafts glaskollektion.

193 8 igångsattes en insamling under dåvarande H ertigens av Skåne beskydd för att åstadkomma medel för uppförande av vä lbehövliga lokaler åt museets samlingar. Världskriget tvingade oss att nedlägga den. I år, 18 år senare, har genom storartade insatser av allmänna och enskilda g ivare en del av dessa planer realiserats genom byggandet av mcdeltidshallen, varuti vi nu befinner oss. G åvorna räcker till dess inredande och ett stycke på väg härutöver att bereda rum åt andra samlingar.

Vi är lyckliga och tacksamma Ö\'Cr den överväldigande välvilja, som visats oss.


Jubileet firades under midsommaren i Huaröd. »Katja of Swcdenn demonstrerar

en dräktparad. Här 189o-talet med en dräk t, som burits av fru Anna l<arlin.

Allting får fort sin forntid . Jvlorgondag är snart gårdag. Mittemellan gårdag och morgondag lever vi, mellan forntid och framtid.

Om jag sträcker ut mina båda armar, kan jag föres tälla rntg

49


En utställning av Kulturens äldsta förvärv i Huaröds skola.

att jag håller gårdagen i min vänstra, svagare hand och morgon dagen i min högra, starkare, mellan dem är mitt hjärta och min tanke - och allt detta är helhet.

I en nations och en människas liv får ingen av de båda händerna förtvina. Då brister balansen.

Vi inom Kulturen vill verka i andan av den gamla devisen och skapa ett bestående minne av fäde rnas liv och gärning, fö r att ge den rotfasthet åt vår egen tid, vartill kännedomen om ursprunget och utvecklingen av vår kultur kan bidraga.

FORNTID - FRAMTID

so


~~iX't~Yii~'U 1f 't~~i! 't1fit ~Ji~'M:i'if~ii 1:~~1ri'ifit 11'~V~if~1f ~~~rtf 'if~~

A,· \Villiam Karlson

N är efter reformationens genomfö rande dopceremonielet för ändrades, skapades också nya former för dopkärlen. Förut hade dopfunten fyllts med helga t vatten för neddoppning av barnet, nu erfordrades blott en skål eller ett f at vid den trefaldiga vattenbegj utningen av barnets huvud och skuldror. Begjutning torde emellertid ha förekommit redan före reformationen. Medeltidens dopfuntar utfördes i allmänhet av sten, men präktiga exemplar av brons finns också bevarade fast i relativt ringa antal. Den nyare tidens dopfat och dopskålar gjordes företrädesvis av metall, vanligen mtissing, men också av si lver, tenn eller koppar. Dopfaten t illverkades i en storl ek så att de skulle passa att lägga över dopfuntens mynning.

Som fabrikationsland fö r dopfaten av mässing har sedan länge T yskland i första hand framhållits och inom dess gränser framför allt Niirnberg . Här verkade yrkesmän på området -de kallades Beckcnmacher eller Beckenschlagcr - redan


13 7 3· men några bevisligen säkra produkter av deras hand har man först från tiden omkring 1 soo. Enligt arkivaliska källor har det varit en starkt utvecklad metallhantering i denna stad med blomstrande rörelse under medeltidens senare del och början av nyare tiden. På 1 soo-talet fi ck den till och med en viss industriell prägel med differentierade moment i framstäl lningen. En arbetsgrupp f ramställde själva stommen av i at(' t, en annan den dekorativa utstyrseln. Ännu fram emot 16oo-talets mitt var verlmäderna i Ni.irnbcrg i full verksamhet, men därefter försvinner den ena efter den andra.

Tyska forskare har också nämnt andra tysl•a stäuer, som L u beck, Augsburg och Braunschweig, såsom till verkningsorter för dessa mässings fat. Några di rek ta bevis ha r emellertid ej framl agts. Tvärtom har Stegmann, som ingående sysslat med materialet, bestämt påstått, att samtliga fat har sin hemort i Niirnberg. Ett sådant påstående torde dock endast delvis iiga giltighet. Man måste observera, att mässingsslagare även funnits i andra länder. Sålunda har Jet också i Belgien och H olland vid denna tid och senare funnits produktionsorter för detta lands varor. Vad Belgien angår, var staden Oinant, belägen i södra Namur vid flnden Nleuse, under medelticlen en blomstrande industristad och särskilt känd för sina konstnärliga metallarbeten, så kallade dinanterier. Stadcn tillhörde sedan !JOO

talet Hansan och hade alltså vidsträckta handelsförbindelser även med Norden. Denna dess storhetstid upphörde emellertid 1466, då staden först0rdes av burgunderna. Ledarskapet inom mässingsproduktionen övertogs då av Aachen, som under medeltiden var en blomstrande stad med ett invånarantal överstigande hundratusen personer. På grund a v de religionshistoriska striderna och en iörhärjande eldsvåda 1656 förlorade staden sitt välstånd och sin betydelse som industri - och handelsstad. För Sveriges del bör tmm också anteclma dc holländska städernas produktion och export av mässingsvaror, sä rskilt under 16ootalet.

Vad dopfatens proveniens beträffar, får man inte heller förbise vårt eget Ianels produktion av mässingsalster. Redan Gustaf Vasa hade visat stort intresse för grundandet av en svensk


mässingsindustri. Genom att från Tyskland låta inkalla mässingshantverkare ville han få till stånd en sådan. Hans ansträngningar ledde emellertid inte till något positivt 1·esultat. Först under Johan Ill :s regering kom den i gång genom en holländare Caspar Johansson eller, som hans egentl iga nederländska namn v nr, J aspar J ansson. Med denne tecknatie konungen 1 571 ett kontrala om anlägganeJet av ett mässingsbruk i Sverige. Den kontrakterade anläggningen blev Vartholma bruk i Uppland. Caspar J ohansson medförde som personal till det nya bruket en överste mästersven och sex dräoga1· samt dessutom en del råmaterial, som galmeja (zinl<malm) från Aachen och lera från Namur. 1 den medförda utrustningen ingick också en del redskap, kittelbammare, städ, lattunhammare, småhammare, bundställ, plåtsaxar, smältdeglar, gjutstenar m. m. 157! var bruket startklart. Av de här framställda produkterna levererades under 1570-talet till hovets behov olika nyttighetsartiklar. som bäcken till >>Kongelige Maiestätz badestuffue >> och till dess »cammer» små bäcken, skopor, kittlar, kylfat, ljusstakar o. s. v. Dessa bäcken kan ha varit tvättfat av samma typ som våra dopfat, av vilka ju en del, efter vad som lwnstater::Jts, varit profana hushållskärl innan de blivit kyrklig egendom.

Av andra svenska mässingsbruk l<an nämnas Nyl<öpings, grundat 16o6, Slwlt una 1607, Vällinge i niirheten av Stockholm 1624, Nacka, 1625, Norrköping r6z7, Gusum j Östergötland r661 och Bjurfors i Dalarna 1667. Liksom ifråga om annan industriell verksambet i Sverige vid denna tid hade Louis D e Gee~: si n hand med i spelet även beträffande mässingsbruken. Ä ven vid dessa bruk har säkert bäcken :tv sam ma typ som våra dopfat tillverkats som profana brukskärl och seda n genom gåva blivit kyrkligt gods eller dircia som dopfat b~ställts av donator eller kyrk~1 n själv.

Dopfatens form är till en början wnd med i regel breda brätten, bild 1. In på 16oo-tal et börjar också den polygona formen uppträda, troligen Jörst i Holland och efter förebild därifrån i Sverige, bild z. Bland tyska relativt ticliga fat observeras också en skålformig typ med något konvex botten och smalt


brätte, bild 3· .En sådan skåltyp är bland annat representerad i Germanischcs Muscum i Niirnberg med en vapen bild i bottendekoren och årealet r52 3. Vad fatens djup angår visar detta tendenser att med tiden bli grundare och bottnen mera konvex. Förhållandet framgår tydligt vid jämförelse mellan fat från 15oo-talet och 1 6oo- ta lets förra del samt sådana från det senare århundradets slut och 1 700-talet. Dock ingen regel utan undantag. Brättena blir i dc senare också mera snedställda.

Bä ckenslaga r en brände själv i sin ugn mässillgslegeringen enligt skråförordningarnas bestämmelser. Huruvida han sedan själv också uthamrade denna massa till den plåt, som simlie brukas för ändamålet och va rs tjocklek var omkring 1 mm, vet man ingenting bestämt om, liksom ej heller om han själv utförde skrapningen av plåten. Möjligen har uthamringen skett med stånghammare av en sä rskild yrkesman och sluapningen av en mässingskrapare, en självständig kategori av hantVerkare. Därefter inträdde svarvaren i sin f unlction och grovarbetade det avskurna och tillpassade mässingsblecket. Denna procedur omfattade fördjupning, buktning och formning och utfördes med ett tryckståL Detta redskap hade en avrundad och polerad ända, som var insmord med fett. Med detta verktyg tryckte svarvaren sakta ned den i svarvstolen insatta plåten, så att den formade sig efter en formdyna, utförd av hån trä, varigenom fatet fick den form man avsett. Den överflödiga kanten klipptes därefter bort.

Nu hade fatet kornrnit så långt i sin framstä llning, att bäckenslagaren kunde sätta i gång med dekorationsarbctet. De små cirklar, stjärnor, fiskar, blommor, kors och andra små ornament, som pryder fa tens brätten och stundom också bottenplattan, punsades in direkt på ovansidan. All relieferad dekor hamrades upp från fatets baksida, antingen på fri hand, som är den ålderdomligaste metoden, eller, som senare, över en fast modell. Enligt den äldre meroden använde man sig av ett eller flera olikformade städ, varöver man med olika slags hammare bearbetade plåten omväxlande från ovan- och undersidan. Givetvis var detta ett mycket tidsödande och omständligt arbete. Den största delen av det bevarade dopfatsbeståndet förefaller


också vara tillkommet på ett enklare och snabbare sätt, som en av de tyska forskarna på området, Hans Stegmann, tror sig ha kunnat konst~tera. A v beståndet i Germanisches Museum i Ni.irnberg, 34 fat, har han alltså funnit, att endast ett är framställt efter den äldre metoden. Alla de övriga är utförda efter den senare.

Den yngre metoden arbetade med en fast modell. Bäckenslagaren använde härvid en härdad järn- eller stålform, en urholkad så Jcallad dyna med en negativ bild av motivet. O ver denna lades fatet med ovansidan nedåt, betäckt med bly, för att inte mässingen skulle bli direkt utsatt för de hårda slagen, då den lätt kunde bli sönderhamrad. På denna blybeläggning föll alltså bäckenslagarens hammarslag, när han arbetade in delcorationsmotivet. När det gällde större motiv och rikare dekorerade brätten, tycks han ha brukat en pressningsmetod, som bestått i ett fallverk eller en fallhammare, vars undersida haft en järn- eller stålstans med en positiv bild, som passade precis in i den negativa på dynan under fatet. Eventuella rundstavsprydnader framställdes efter samma princip. Denna pressningsmetod kan betraktas som en utveckling av den manuella drivningsmeroden. Den maskinella kraften kan, enligt Helge Kjellin, möjligen också ha utgjorts av en skruvstädsliknande apparat, där de båda >>käftarna >>, en övre och en undre, hållit var sin del av stansen. Mängden av dopfa t med samma bottenmotiv, som tyska riksvapnet, och likformigheten dem emellan anser Kjellin också tyda på att de framställts enligt den mera maskinella och senare metoden. För Niirnbergs del anser emellertid Stegmann, att bäckenslagarna där i det längsta styvt hållit på skråordningens bestämmelser om det manuella arbetssättet. En överarbetning för hand, efterciselering, har sedan verkställts med en puns för att ytterligare framhäva vissa detaljer, varigenom fatet fått ett mera hantverksmässigt utSeende.

Denna pressningsmetod rörande vissa prydnadsdetaljer förde till nästa utvecklingsfas i framställningssättet, att hela fatet på en gång pressades på detta sätt. Den slu tliga utvecl<lingen blev gjutningen och därmed hade den forna hantverksprodukten blivit en maskinvara.

55


l>å samma sätt som mässingsfaten arbetades f a ten av lwppat·, medan tennfaten givetvis göts i formar av sten.

Samtida avbi ldningar ger oss också en viss ledning, när det gäller att få någon vetskap om y rkesmännens tillviigagångssätt i sitt hantvcrksarbete. Som hjälpredor härvidlag har vi t. ex. 11 Mendels Zwölfbrlidcrhaus11 , som representerar de i detta fall äldsta hildframstiillningarna och nu fc.irvaras i Niirnbergs stadsbibliotek. Den äldste där nämnde bäcJ,e;nslagaren, H ans Hoffmon, dog 147+ Ett annat bildverk är JostAmmans ,IEygentlichc Beschreibung aller Stände auff Erden e tc. )) , till vilket H ans Sachs skaldat dc upplysande versar, som beledsagar illustrationerna. Till sist har vi också Christoph vVeigels IIAbbi ldung der gemcin-niitzlichen Haupständc . . . biss au[ alle Kunstler und Handwerker ... meist nach dem Leben gczeichnet und in Kupfer gctruckr1' (Regensburg 1698).

Den dekor som prydde mässingsfaten, vilka nu gemenligen kallas dopfat, är av både religiöst och profant innehåll. Man tycker måhända att faten, om de ursprungligen tillverkats för att tjänstgöra vid dopet, borde haft en dopscen eller överhuvudtaget en religiös scen som huvudmotiv i dekoren. Detta är dock ingalunda allmänna förhållandet, något som ju kan tyda på att de ursprungligen ämnats för helt andra ändamål. Härtill skall vi senare återkomma.

A v bibliska scener förekommer såtlana som skapelsen, syndafa llet, utdrivaodet ur Paradiset, bebådelsen, !saks offrande och speja rna J osua och Kaleb med vindruvsklasen, bild ·h 5· r , 6, 7, q. l vilken kronologisk ordning dessa mot i v kommit till användning är icke känt. lng:.1 detaljundersökningar härvidlag har ännu utförts. Ej heller vet mnn vill<a motiv, som varit typiska för den ena eller andra tillverkningsorten, o m de nu överhuvudtaget varit det för någon. På forskningens nuvarande ståndpunkt är det dekorationsdetaljerna på brättet och oml<ring huvudscenen i bottnen, som i någon mån kan ge vägledning vid en datering, och så naturligtvis fatets inskriptioner. Sl mycket tror man sig dock ha kunnat konstatent, att det först är under 16oo-caler som J o rdan -d<)pct börjat anv:indas såsom dekorativt botten-


Bild ~. Dopfat av mässing med dekor i drivet, punsat och stansat arbete; i

botten utdrivandetur Paradiset, på brättet en jaktscen. Niirnberg. omkr. r6oo.

Diam. 56 cm. KM: 11.89o.

57


Bild z. Dopfat av mässing, dekor i drivet, ciselerat och punsat arbete med

knäbild av en man i J6oo-talsdräkt i bottnen, omgiven av gren- och blad

slingor. Holland, 16oo-t:s förra hälft. Diam. JO,J cm. KM: 11 .891.

ss


Bild 3· Dopskål av mässing, med en driven och ciselerad framställning av

syndafallet i botten. Troligen Niimberg, 1500-t:s förra hälft. Diam. 17,7 cm.

KM: 15.290.

59


Bild 4· Dopfat av mässing, dekoren i botten framställer Evas skapelse, drivet

och ciselerat arbete. Tyskland, 1600-t:s förra del. Diam. 41 cm. KM: 28.970.

6o


Bild 5· Dopfat av mässing, i botten en framställning av syndafallet i drivet

och ciselerat arbete, omgiven av minuskelskrift, f. ö. stansad dekor. Niirn·

berg, 1500-t:s förra hälft. Diam. 43,2 cm. KM: zz.p.J.


Bild 6. Dopfat av mnssmg, i botten en driven och ciselerad framställning a\'

Marias bebådelse. Nurnberg, r5oo-t:s förra hälft. Diam. 39,6 cm. KM: 6.452 .

62

•


Bild 7· Dopfat av mässmg, i botten spejarn3 Josua och Kalcb i drivet och

·ciselerat arbete. Holland, 16oo-t:s förra hälft. Di am. 41,6 cm. KM: 11.945 .


Bild 8. Dopfat av mässing, i botlen en driven och. ciselerad vindruvsstock.

Holland, t6oo-l:s förra h:;lft. Diam. 30,6 cm. KM: 19.o6t.


Bild 9· Fat av mässing, ursprungligen troligen avsett för profant bruk, sedan

tjänat som dopfat, i botten ett profilhuvud, enligt omskriften framställande

Marcus Tullius Cicero; under brättet graverat N N, möjligen hantverkarens

signatur. Niirnberg eller Braunschweig, 15oo-talet. Diam. 37,8 cm. KM: om.


Bild 10. Dopfat av mässing, i botccn en fläktörn av drivet och ciselerat arbete.

Niirnberg, 1600-t:s förra del. Diam. 39,3 cm. KM: om.

66


Bild 11 . Dopfat av mässing, i bottens centrum en urna med blommor i c.lrivet

och ciselerat arbete, på urnans fot är graverat: IVRGEN LEMAN t6tj, mäs

tarens signatur. Holland, 1615. Diam. 48,8 cm. KM: 31.946.


Bild 12. Dopfat av rnässing, i botten ett par sköldhållande lejon, utom den

gravPrade skölden: R. O. D., inom denna: C S R och över . S . N . C .,

ägare- eller donatorsinitialcr; i bottnens ytterkant inskription. Holland, Mid-

delburg ('), 16oo-t:s förra hälft. Diam. 44,8 cm. KM: 6.394.

68


Bild 13. Dopfat av massmg, dekor i drivet och ci~clcu~ s~mt Mansar arbete,

på brättet ett ägarevapen med P P över. Niirnberg, omkr. rlloo. Diam. 53,2 cm.

KM: 7·927.


Bild 14. Dopfat av mässing, i botten en driven och ciselerad framställning

av syndafallet. Holland, omkr. 16oo el. 1600-t:s början. Diam. SJ,8 cm.

KM : 6.480.

70


Bild 15. Dopfat av mässing, utan dekor, på brättet ett par stämplar: L .§..M

och M S, den förra troligen ägarestämpel, den senare möjligen mästarestämpeL

Sverige, r6oo-talets förra hälft. Di am. 49,9 cm. KM: 31.493.

71


Bild 16. Dopfat av mässing, i botten en upphamrad buckelrosett, omgiven

av en nött inskription. Niirnberg, omkr. 16oo. Diam. 48 cm. KM: 11.480.


motiv. Av andra bildmotiv, som syndafallet, uppträder f lera olika framställningar, vilka kan inordnas i en typologisk utvecklingsserie.

Till de profana bottenmotiven hör sådana som porträtthuvuden, den fläkta örnen, urnor, vapenbilder och vindruvsklasa r, bild 9-1 1. Andra har en dekorativ utstyrsel bestående av växtslingor, geometriska mönster och bucklor. Beträffande faten med kvarnstensmönstrade rosetter av päronformade bucklor, bild 1 3, har Sigurd Erixon framkastat hypotesen, att deras proveniens möjligen skull e kunna härledas till Niirnberg. Han stöder denna förmodan därpå, att vid mässingsbruk i Venedig denna dekor förekom som ett resultat av orientaliskt inflytande. Från Vened ig skulle denna dekorationsart sedan ha kommit till Niirnberg.

Med ledning av brättenas utsmycl<ning kan man konstatera, varifrån de olika faten är. De ni.irnbergska faten av äldre datum utmärkes sålunda av sin enkl a stämpelornerade dekor, som på fatet bild 6, och de yngre och rikare av djur- eller jaktscener i relief, ofta mot en botten av heltäckande ranlwr i lägre platt relief eller gravering, bild 1 o. Som holländska har man marleerat dem, som har en l<rets av sick-sackställda m:mdelfo rmiga bucklor på brättet, bild, 8, 1 1. Ibland bildar dessa bucklor pärlbandsliknande cirkelkedjor omkring fatets brätte i enkla eller dubbla rader, bild 1 1. Dessa buckelornament uppträder stundom med en centralscen i fatets botten med N ederländernas nationalhjälte Wilhelm av Oranieu ( 1 544-1 584) eller en S:r Görans-grupp såsom symbol för landets frihetspatos. Representanter för denna fattyp från 1 6oo-talets förra hälft är särskilt företrädda i Skåne och Bohuslän. FJätbårder och bårder med stiliserad blomkrans har också ansetts som holländska dekorationstyper, bild r3. Av holländskt urspr ung är troligen också fatet bild 7 med sin volutartade rankdekor på brättet och motivet med spejarna Josua och Kaleb med vindruvsklasen i botten.

Mot slutet a v t 6oo-talet hade den svensl<a mässingsproduktionen i viss mån gjort oss självförsörjande. D essutom börj ade föremål av denna art komma ur bruk. Ur delmrativ synpunkt har man antagit, art dopfat med helt graverad ornering skulle visa

73


på svensk tillverkning. I Söderköpings stadskyrka finns ett sådant med helt grav<:'rad dekor med bladrankar på det breda brättet och likaså i borten omkring en scen med Kristi uppståndelse. fatet är i inskriften, som enligt Sigurd Erixon synes vara u rsprunglig, daterat r6s8. Etc annat i Liareds kyrka (Västergötland) härrör från 1644. Dess dekor i drivet och punsat arbete med eft~r hanJ förgrovad buckcl- och li njeprydnad, som v i känner igen från ljusstakar och ljusplåtar från z6oo-ta1ets slut och '700-talets förra hälft, kännetecknar också en del svenska dopfa t. Där dessa fat har 8-kantig form, förråder de närmast holländsk påvcrl<an och uppträder vanligast i Skåne och Västsverige, bild 2. Fatet bild J 5 torde i aU sin enkelhet utan tillstymmelse till ornering vara av svenskt ursprung. O ch som dec kommer från Marl<iehage, kan det ju möjligen tänkas ursprungligen ha tillhört gårdens bestånd av hushålls- ell er serviskä rl.

Många forskare ha r mödat sig med att söka rolka de i omväxlande maj uskler och minuskler uppslagna inskriptionerna omkring fatens centrala bildframställningar. Framför allt har tyska forskare sysslat med detta problem, dock utan att komma ti ll någon bestämd visshet ifråga om inskrifternas innehåll. l många fa ll syns det vara samma ramsa som schablonmässigt upprepats och kanske inte ens begripits av dem, som slagit in den. Man måste erinra sig, att läskunnigheten den gången visst inte var allmän. Någon enstaka gång har dock dessa inskrifter varit så pass tydliga, are man lyckats läsa t . ex.: Got sei mit um,. eller: Hilf Got ntts Not. Bland svenska forskare har Helge K jeiiin sökt nå fram till en rimlig tydning nv dessa ramsor men utan något positivt resultat. Carl R. af Ugglas gjorde i samband med den kyrkliga utställningen i Strängnäs J 91 o t idigare försök med i stort sett samma utgång. Och på denna punkt står allt jämt fo rskningen härv idlag. Tills vida re är dessa obegripliga nmsor alltså endast ett slags dekorativt inslag i bi lden. Se bild q , 16, 5, 6, 17. Efter allt att döma har bäckenslagarna handskats gansk~1 nonchalant med dessa inskrifter vid återgivandet och tydligen betänkligt förvanskat dem. De tyska forskarna drar den slutsatsen, att det ursprungligen v::trit frågan om en verklig inskrift, som i sin nu-

74


varande form blivit starlct korrumperad och att skriften i denna form inte kommit i bruk före mitten av r soo-talet. D et finns gott om fat med dessa inskriptioner i våra svenska kydwr.

Andra tydliga och läsliga inslcrifter kan genom det språk varpå de förfat tats lämna oss besked om det land, där de tillverkats. I Kulturens bestånd av mässingsfat av här behandlade l<araktär ingår t. ex. ett sådant, bild 1 2, på vilket man i bottnens yrtre cirkelbälte läser:

ALS.LEWEN.WILLEN. WY.ONS.WEEREN. lS.GOT.MET.ONS. WIE.CAN.ONS.DAN.DEEREN.

I svensk översättning betyder det: Om vi vilja leva l måste vi oss värja. l Om Gud är med oss l Vem l<an oss då fördärva. Fatet förråder genom denna inskrift sin holländska· proveniens. D et ovan omtalade dopfatet i Söderköpings stadskyrka är på brättets inre krets försett med en inskrift på svcnsk~1, som lyder: GUD '"'~ARE MED OSS. IHS. MANS PERSON. MPS. (i monogram) INGRID MARTENS DOTTER. ANNO r6s8. 16 TANIARIUS. Enligt Sigurd Erixon fön•faller inskriften vara ursprunglig och skulle då ge oss ett besked om att fatet är av svenskt ursprung.

Endast i undantagsfall har bäckenslagaren försett sina alster av detta slag med någon signatur, namnstämpel eller bomärke. Härvidlag har vi således inte mycket att hämta, när det gäller att bestämma fatets ursprungsort. Helt lyser dock inte signar.urerna med sin frånvaro. Så har man på en par dopfat i Fosie kyrka (Skånc) och Caroli kyrlca i Malmö funnit namnstämpeln R S. En tysk forskare på området har iakttagit densamma på ett liknande bäcken i I<arows l<yrka i Pommern. Och i Tomter kyrka i Norge förekommer den på ett fat med bebådelsescenen i botten. l Kulturens samlingar ingår ett fat med samma scen, bild 6, med namnstämpeln H S och ett annat med samma signatur och bildmotiv finner man i Flenninge kyrka (Skåne) . E tt annat fat i Kulturen, bild 1 s. sannolikt av svenskt ursprune; och härrörande från Markiehage (Skåne), \lppvisar ett par ingraverade stämplar: M S och L M S. En av dessa torde få betraktas som en mästar-

75


signatur, troligen den första. Den andra skulle då närmast få uppfattas som ett ägaremärke. Det redan omtalade dopfatet i Liareds kyrka har en ovanligt fullständig mästarestämpel, som lyder: H . EVERT HANSSON r644. På ett, troligen holländskt, fat i Kulturens ägo läser man: lURGEN LEMAN r6r 5, ingraverat på foten av urnan i fatets botten, vilket således näppeligen kan uppfattas som ett ägaren am n, bild r 1. Ett dopfat i J örlanda l<yrka i Bohuslän uppgives vara gjort av en viss ESAIAS. På ett skålformigt dopfat från Nilrnberg har man funnit en fabrikseller mästarestämpel av bomärkesliknande karaktär, ett dubbelkors med tvärslåar i ändarna och ett par punkter under. Den ryske forskaren Lehieldt har ansett det möjligt, att man stundom skulle kunna spåra ett mästarnaron i dc minuskel~ och majuskelramsor, som ovan omtalats. I Lunds Universitets Historiska museum finns ett sådant iat, ett annat i Farhults kyrka (Skåne) och slutligen ett pa1· i danska och tyska museer, vilkas cirkelbårdsinskription angivne forskare läst som: ALLZEIT GELUK EBART. I samband Mrmed har han förmodat, att Ebart möjligen skulle kunna angiva mästarens namn. Anledningen till dessa gissningar är ett gjutarnamn Ecl<bhart von Brnnwick, vars bärare på l)6o-talet utförde en kyrkklocka i Udcstedts kyrka (vVeimar).

Ett spörsmål, som diskuterats i detta sammanJ1ang, är vad uppgift dessa s. k. dopfat tidigare tjänat. Trots de ofta förekommande bibliska motiven i dekoren har ett stort antal av dem ursprungligen haft ett utomkyrkligt bruk. Det var ju mycket vanligt, att även för sådant ändamål välja motiv ur den bibliska världen. Man behöver baca erinra sig våra järnugnshällar, reliefprydnader på skåp och kistor, te.-.:tilier m. m. Naturligt hade väl också varit, om dopmotivet enbart valts som bottendekor i dessa fat, om de från början vaxit ämnade att fungera vid dopceremonielet. Tviirtom har man konstaterat, att t. ex. J ordan-dopet först på 16oo-talet uppträder i motivkretsen, som ovan nämnts. Mycket ofta stämmer ej det årtal, SOIU anger: kyrkans åtkomst av fatet med den tidpunkt, som pjäsens utstyrsel eller andra särm1\rken anger eller låter oss ana. De inslagna årtalen är i 1·egel väsentligt senare. Vidare är det först, för Sveriges och Danmarks


vidkommande, j rs68 och T57l års kyrkoordningar officiellt föreskrivet, an endast barnets blottade huvud- och skulderparti skall begjutas med vatten, även om det i Norden någon kortare tid dessförinnan •• V<lrit sed)), som det säges. Under hela medeltiden och katolsk tid sänktes b:~rnet ned i den fyllda dopfuntskuppan eller i den däruti nedsatta kopparkitteln. Kiellin meddelar, att det äldsta årtal, som han känn~r till på ett svensJu dopfat, det i Vadensjö kyrka (Skåne), är 1580. l kyrkans ägo kom det dock först 17 22 som gå va och bilden i dess botten återger bebådelscscenen. Han nämn~r också ett annat, nämligen det i Stehags kyrka (Skåne) med årtalet 1587, men dess framställning av syndafallet visar, att fatet måste ha ett tidigare til lkomstdatum och sannolikt vara tillkommet under •soo-tales början eller förra hälft. Ett dopfat, som det i Ostra Ljungby kyrka (Skåne), ger oss ett direkt besked om den tidigare uppgift det Jyllt. Dess ursprungliga inskrift lyder: THETIE BECKF..N HORER T ILL KI0BMEND OCH TILL IU0BMEND LA VG OCH BLEF DET Kl 0BT DEN T lD NIE.LLS ERICHS0N WAR OLDERMAND ANNO CHRISTI t oo2 . Fatets sennrc inskrift meddelar, att det 172 8 skänktes till kyrkan.

Andra profana iindamål dessa fat kunnat tjäna innan Je togs i bruk som dopfat är t. ex. som tvättfat eller som uppläggsfat vid festliga måltider. Dc kan också ha varit endast skåde- eller prydnadspjäser. I sitt arbete om äldre husinventarier från Helsingör anför J orgen O lrik t. ex. ••ett stort messingsbeckem•, som satt ))uver d0ren i smen ti l stegerset11 1579, alltså som ett slags prytlnadsföremåJ. Dc kan ocJcså ha använts som åderlåtningsfat och som bröllopsfat, på vilket gästerna lade sina gåvor vid bröllopsfesten. Kjellin har säkert rätt, då han anmärker mot Harry Fett, vilken ansett dem vara utförda ••Oprindelig til brug i hus og kj0kken)). Andra har karakteriserat dem som fat brukade vid hemmadop. Denna förmodan är i varje fa ll till dels alldeles riktig, ty på ett dopfat i Tryde kyrka (Sidine) berättar inskriptionen, att det 1664 brukats vid ett adligt barns dop och att det tio år senare a v barnets föräldrar skänktes 11 till f u n ten ,, i kyrlnm.

En annan möjlighet föreligger också beträffande fatens tidigare bruk nämligen den, att en del av dem redan tidigare varit

77


i kyrkans tjänst och fyllt funktion som tvagningsfat i kyrkans sakristia eller vid insamling av kollekt eller som jordfästningsfat. Att kollekthtshypotesen har visst fog för sig visar förekomsten av ett sådant i Göteborgs museum. Inskriften på detta lyder nämligen: WENN. DU . GIBS . SO. LAS . DI . LINKE . NICHT. WISSEN. WAS. 01 . RECHTE. THUT. (När du skänker, så lät inte den vänstra (ha Jiden) veta, vad den högra gör.) Om bruket av de nuvarande dopfaten som kollektfat talar också L. vVetzel i sin uppsats ))Die Klein-Renkdorfer Taufbecken)) i Baltische Studien 1 877. Han hade till och med i sin landsända aldrig sett ett sådant fat brukas som dopfat, sl<river han. l kyrkornas ägo har dessa fat kommit genom köp eller som gåva i regel efter 1 soo-talets slut och långt f ram på 1700-talet. Det har alltså hänt efter den tidpunkt, då kyrkoordningen av år r 57 J utfärdade bestämmelser för det nya dopceremonielet.

Dopkärl av silver förekommer givetvis inte i samma omfattning som av mässing. I regel är de gåvor till kyrkan från i församlingen boende eller besuttna herremans- eller borgarfamiljer och deras härkomst, form och ofta inskription låter oss förstå, att de tillverkats och brukats för profant ändamål. Sigurd Wallin har i en uppsats om >l Pintorpafruns gravsilven - ))Pintorpafrum> hette Beata von Yxkull och var gift med Erik Gyllenstierna på Pinntorp, numera Eril<sberg, i Södermanland - givi t oss exakta exempel på huru de gamla herremansfamiljerna vid anhörigas död och begravning följt en inom deras stånd förekommande sed och tradition att till kyrkorna överlämna silverkärl, ubegravningssilveru, till åminnelse av de bortgångna. Kanske ett slags försoningsskänk till l<yrkan för den dödes själ. Dessa gra\'gåvor kunde gälla nattvardssilver, ljusredskap, krucifix samt skålar och fat, de senare lämpade för dopceremonien.

E.n sådan skå l av vanlig J ISoo-talsform, rund med nedtill rundad profil och utan brätte samt med et t par rakt utstående handtag av trebladsform, skänkte Brita Magdalena Fleetwood till Taxinge kyrka (Södermanland) under 1 700-talets förra hälft. Den är ut(örd av silversmeden Petter Lenert i Stockholm på r 6zo-ralet och har på sidan graverade två par vapen framställande Carl Eril<sson Gyllensticmas och Annn Ribbings fäde rne-


och mödernevapen samt årtalet J 6z6. Skålar av denna typ tillhörde under r6oo-talet silverbeståndet i de förmögnare högresråndsbemmen. D en ifrågavarande skalen hade ärvts f rån paret Gyllensrjerna-Ribbing av dottern Brita Gyllenstierua, gift med general Georg Fleetwood. Från deras son Gustaf Miles F1eerwood, gift med Märta Stake, gick den som arvegods till hans dotter Brita Magdalena Flcetwood, gift med ]oh. von vVestpha1 och bosatt på Näsby i Ta.xinge socken. Till sin sockenkyrka skänkte hon bland annat denna skål att brukas som dopskål.

Gyllenstiernorna blev genom gifte ocksa ägare till Tyresö (Södermanland) . Det var Christoffer G)dlenstierna, som knöt hymens band med Gustaviana Oxensticrna på Tyresö. Bland denna kyrkas silverskatter ingår en som dopskål brukad kaUsldilsskå1, viiJ<en som profant kärl gjort bruk vid festliga tillställningar på slottet. Den har den vanliga fonnen för kallskålsskålar under t 6oo-talets senare hälft. D et är en skål med rundad profil, stående på tre klo- och bollfötter och med ett par svängda, uppstående handtag. Den är troligen gjord av Henning Petri i Nyköping och given till kyt·kan av Gustavjana Oxenstierna till åminnelse av hennes 1705 avlidne make.

Ert annat exempel på silvergåvor till kyrkor avsedda för dopceremonien är ett s. k. presenteJ·fat med rik dekor i drivet och ciselerat arbete av Jacob Warmberger i Augsburg från I67o-8otalet, som, enligt jnskription, fröken Emerentja von Döben J 713 förärade till Kungsholms kyrka i Stockholm, bild 1 8. fatet är numera deponerat i Statens historiska museum. Som profana objekt tyd<s dessa fat huvudsakligen ha varit prydnadsföremål på hemmets sl<i:inkhylloi·. Samma kyrka äger ocl•su en dopskål av liknande typ som Gyllenstierna-skålen i Tyresö kyrka ocl1 från samma tid, r6oo-ta1ets senare hälft, skänkt av medlemmar av familjen Pahl. 1728 skänkte samma Emerentia von Duben en dopskål, bild 19, till Riddarholmskyrkan. Den är utförd av Gustaf StafheU d. ä. 1727 och ursprungligen avsedd att tjänstgöra vid dopceremonien, varom skålens bottenbild rydligt talar. S:t Petri kyrka i Malmö har som dopfat brukat ett si lverfat ov profant ursprung med familjerna Thotts och Rosencrantz.' vapen i botten, b ild 20. Det är ett stort far, hela 47 cm i diameter. D er

79


saknar mästarstämplar. Sannolikt har det tidigare använts som serverings f at. Det ii r förärat till !<yrkan a v Don e Rosencrantz till minne av hennes avdöde make, länsherren Otto Thott till Näs (TroUenäs), och tillhör alltså kategorien ~t gravsilvern.

Donationsåret ii r 165 7, som står graverat tillsammans med vapnen på den platta, som fastgjorts j fatets botten j samband med donationen. Fatet brukas numera som kollelusl{å].

Det förekom emellertid också, att gåvor av detta sla6" av givarna beställdes direkt för sitt ändamål och då också dekorerades med bildframställningar, som sammanhänger med dopet. Ett stort, till sin form runt dopfat av detta slag skänktes till Hedvig Eleonora kyrka i Stocl<holm 1685 enligt den graverade inskriptionen av Diedrich Ståhle och hans maka, Eva Liefländer. Fatet saknar mästarstämplar. På samma sätt förhåller det sig med Malmö S:t Petri kyrkas nya dopfat. Detta donerades till kyrkan 1919 och är utfört av den kände si lversmeden Jakob Ängman i Stockholm med dekorati v utstyrsel efter ritningar av E. G. Asplund.

Utom genom gåvor har ocksä genom direkt köp av församlingarna själva dopfat av silver kommit i kyrkornas ägo. nFör Lunda Kyrckas (Uppland) medel är denna skål kiöpt ... » heter det t. ex. i denna församlings räkenskaper för år 1789. Föremålet är en terrinformig skål på fot med ett par handtag och två medalj ongprydnader på sidan. Och till Trefaldighetskyrkan i Kristianstad inköptes j början av innevarande sekel ett dopkärl i form av en rund, ganska g rund skål på sl<nftfot med driven och ciselerad dekor framställande Kristi dop i skålens botten.

En hel del goda exponenter av såväl svensk som utländsk si lversmideskonst har så ledes genom gåvor och köp blivit kyrkornas egendom. Och flera av vårt lands mera framstående mästare på silversmidets område, både äldre och yngre, är företrädda bland dessa kyrkliga skatter, som Stafhell, vVittkopf, Signeul, Angman.och vVivcn Nilsson för att namnge några av dem.

Med r6oo-talet började tennet komma in i det svenska dopkärlsbeståndet. Kulturen har ingen representant för dessa i sitt föremålsbestånd. l varje fall finns varken några fat eller skålar med dekor eller inskription, som bestämt karaktäriserar dem som

Bo


Bild 1 7· Dopfat av mässing, i bottens centrum en upphamrad buckclrosett

med en otydbar inskriptionsramsa omkring, upprepad fyra gånger. Niimberg,

omkr. 1600. Diam. 44,6 cm. KM: 11.895·

6'


Bild 18. Ursprungligen presenterfur för profant bruk. Sldinkt till Kungsholms

kyrka i Stockholm 1713 av Emcrcntia von Oiiben, utfört av Jacob Warm

berger i Augsburg 167o-8o-talct. Oep. av Kungsholms kyrka i Starens Hisr.

museum, Stockholm 1882. Inv. n:r 6921. Foto. Starens Hist. museum.


Bild 19. Dopfat från Riddarholmskyrkan i Stockholm, skänkt av Emerentia von Diiben 1728. Utfört av Gustaf

Stafhell d. ä., Stockholm, 1727. Utlämnat från Kungl. Skattkammaren genom Kungl. Kammarkollegium 1865

till Statens Hist. museum. lm•. n:r 7565: 22. Foto. Statens Hist. museum, Stockholm.


Bild 19 A. Bottenplattan i dopfatet bild 19, framställande Kristi dop.


Bild 20. Fat av silver, tidigare sannolikt använt som serveringsfat, Thotts och

Roscncrantz' vapen på bottenplattan och graverad blom- och bladdekor p!i

brättet. Gåva till S:t Petri kyrka i Malmö av Dortc Rosencrantz till minne

av hennes avdöde make 1657. Fatet saknar mästarstämplar.

B s


Bild 11. Dopfat av tenn f dn Mölleberga kyrka, Bara hd, Skåne, utfört av

tenngjutaren Anders J öransson Lind i Lund 1688. Tillh. dir. Hugo Sjöberg.

Malmö. Foto. Otto Ohm, Malmö.

86


Bild 22. Dopfat av koppar med en driven och ciselerad jaktscen i botten.

Osign. Sverige(?), 16oo-talets mitt eller senare hälft. Diam. 53.4 cm.

KM: lJ-7to.


Bild 23. Dopfat av koppar med driven och ciselerad dekor. Osign. Sverige(?),

t6oo-talet. Diam. 46,6 cm. KM: 8.876.

88


dopkärL Ute i landets kyrkor finns däremot både dopfat och dopskålar a v tenn med tillverkningsdatum från 16oo-talet och fram till r Soo-ta lets senare hälft. Ett av de tidigast kända dopfaten i tenn från Skåne är det, som bild 21 framställer. Det är daterat J 688 och utfört av lundatcnngjutaren Anders J äransson Lind enligt de ännu tydbara stämplarna. Det har ursprungligen tillhört Mölleberga kyrka (Bara hd) men är numera i privat ägo. I Bettoa kyrka (Södermanland) förvaras alltjämt både ett dopfat och en dopskål från J647· En rund sl<ål med lock samt klo- och bollfötter på såväl den förra som det senare, vilken tillhör Lilla Mellösa kyrlcas (Södermanland) doputcnsilier, torde van gjord någon gång under !JOO-talets förra del efter dess form att döma. Med all sannolikbet är den ursprungligen gjord för profant bruk, som kallskålsskål, och har vid något tillfälle som gåva kommit i kyrkans ägo. Den erinrar starkt om kallskålsskålarna i silver från 16oo-talets senare del, fast den saknar grepar. l Skåne finns, utom det redan omtalade Möllebergafatet, representanter för dopkärl av tenn bland annat i Skurups kyrka från J 7 59(?) och i Hann as från 1 777, i båda fallen runda fat. Ännu så sent som under J 8oo-talets mitt och senare hälft har kyrkorna fått nya dopkärl av tenn, som i V. Karleby 1848 och i Hörby J 871, båda ucförda på Lunds siste tenngjutare fredrjk vVerrenraths (död 190J) verkstad.

Mindre vanlig tycks förekomsten av dopkärl i koppar ha varit. Ett av de tidigaste av detta slag torde vara det, som tillhör Jäders kyrka (Södermanland) och enligt sin latinska in skrift är utfört 1533, en gåva till kyrkan av dess dåvarande kyrkoherde, som hette Johannes. Till samma kategori hö r ett

dopfat i .Bosarps kyrka (Skåne), som r IS99 var en skänk till denna från pastor loci. Det har driven och punsad ornering, som i botten visar Karl XH :s krönta namnchiffer, uppburet av tven ne lejon inom repstav och bladbård. På brättet löper en driven bladranka. Allt detaljer som erinrar om mässingsfatens ornering. En odaterad dopskål i koppar tillhör Höörs l<yrka. J Kulturen förvaras tre dopfat av koppar, som till sin utsmyckning likaledes för tanken på mässingsfatens prydnadsschema. Det å bild z. 2 återgivna med sin i botten f ramställda jaktscen


Bild 14. Dopfat av koppar med driven ornering. Sign.: Gustaf Fovelin.

Anno 1741. Diam. 14.2 cm. KM: •6.790 .

mot en fond av blommor torde kunna dateras till 1 6oo-talcts mitt eller senare hälft och kan till sin proveniens vara svenskt. Svenskt torde väl också det å bild 23 vara med sin huvudsakliga rank- eller blomdekor samt repstavskant. Det tredje, bild 24, är med säkerhet svenskt enligt signaturen på fa tets baksida, som omtalar att mästarens namn är Gustaf Fovelin av en hantverkarsläkt, som synbarligen haft hemortsrätt i Småland, bland annat i Jönköping. Fatets tillkomstår, 1741, :i r angivet i samband med signaturen.


Bild 25. Dopfat med vanenkanna av serpentinsren med montering av förgyllt

silver; i fatets botten en silverplatta med en dri,ren och ciselerad framställning

av Kristi dop. Silverarbetet är troligen utfört av Ch. Fr. Holland 1731.

Tillh. N;1tionalmuseum. inv. n:r JO)ZI I939· Foto. Nat ionalmuseum. Srockholm.

Avslutningsvis skall också omtalas ett sällsynt garnityr bestående av fat och kanna, tillverkade av serpentinsten med montage av förgyllt silver. Det förvaras i Nationalmuseum och angives som ett Dresden-arbete, troligen av Ch. Fr. Holland '73 r. Med hänsyn till bottenplattans framställning av Kristi dop har garnityret tydligen redan från början var it avsett att tjänstgöra vid dopccremonien. Det har genom inköp under senare tider kommit från Tyskland till Sverige.

91


LITTERATURfÖRTF.CI\N INC.

EnrxoN, Src:urw. Mässing. Stockholm •943 •

KJt..Lr.IN, l-lr" ,C11·:, Ornerade mässingsfat och deras ins l;rihcr. l 1\ldrr kyrklig lwnst i Skilnc. Lund 1921 , ~id. zo r ff.

MAt.MSTF.N, I<Aill., Den svenska miissingsindustriens upplwmst. l Hammare

och fackla. Del ro, •93 9· sid. 131 ff.

O r.nrK, ]0K<.iC:->. Borgerlig~ ll jcm i Helsinger for JOO A:tr siden. Köpenhamn 190J-o4.

Sn:cM,INN, IIAss. Zur Geschichte tler Herstcllung und Vcrzicrung der ge

schlagenen Mcssingsbcchcn. r-z. l Mittf: ilungcn aus dem Cermanischen

Nationalmuseum. J uhrg. 1899.

STr.:-oc~r::•>. WAr: rr.R, Die Mcrkzeichcn der Niirnhcrgcr Rotschmicdc. l Mit

tcilungen aus dem Gcrmanischen Museum. Jahrg. t 9 18, sid. 107 ff.

UcGJ.AS, CArtL R. AF, Ert par Nurnbergerfat. ( Utstä llningen af iilclrc kyrldig lwns1 i Strängnäs 19 ro. Studicr z. Stocl;hulm 1913, sid. 48 ff.

- , Utställning af ii ld re kyrklig konst från Strängnäs s tift. Katalt)g. Strängnäs

'!)tO.

vVAJ.LIN, SrCURI>. Kyrievinredning för herremän. Stockholm 1948, sid. 101 ff., Pintorpafruns gra\'si lvcr.

\Vr::Tzct, E., Die Klein-Rcinkcndorfer Taufheckcn. l Balrischc Srudien t878 . Jahrg. z8. sid. 183 ff.


Av Märta Lindström

1>H an har sedt sitt cbristningatäcke men ej sitt swepe-lakmu

Alltsedan det kristna dopet instiftades har den som simlie döpas burit särskilda kliider, dopdräkten. I våra dagar är denna nästan undantagslöst av vitt tyg. Så har icke alltid varit fa llet, även om den vita färgen har gamla anor. I Kulturens gömmor finns en mängd av den sorts färgrika och påkostade kristningakläder som man lnmde se på landsbygden ännu för hundra år sen. Det är påsar och svep och bröstlappar och kåpor, som många gånger ser ut att ha blivit hopsatta av sidenbitar och broderier ur bästa lapplådan. De har sedan blivit prydda med allt sorts pynt av knappar och broscher, örhängen och dräktsilver, metallspetsar, bandrosor, pappersblommor och pärlbroderier. Men ett och annat surt där inte bara för att ))glisa l>. Vargtänder, silverlwrs, ravhjärtan och ringar till exempel simlie

93


sl<ydda den odöpte mot onda makter eller från att bli bortbytt av de små underjordiska.

Med undantag av några vita klänningar och tyska dopdräkter kommer allt museets material från södra Sverige, fdin Slcåne, Halland, Blekinge, Småland och Oland. Vid första anblicken ser alla dräkter ungefär likadana ut, men när de delas upp på sina olika ursprungsorter framträder vissa särdrag. De långa påsarna tycks komma från Småland, de korta från Skåne, i Listers hd, Blekinge har dopdräkten en lätt igenkännlig dekor o. s. v. Detta gäller den del av materialet som har utpräglad allmogekaraln;ir, där det äldsta hör till sent r 700-tal och det yngsta till I 8 so-Ro-talen. Dopdräkter av högreståndstyp har inte samma provinsieUa särpriigel. De är ungefär likadana i London, Stockholm och Växiö.

Riktigheten av dessa iakttagelser bekräftas vid ett närma1·e studium av dopdräktsmaterialet. De resultat som i korthet redovisas i det följande och blivit inlagda på utbredningskartorna har framkommit vid en undersökning av de bevarade dopdräkterna inte endast vid Kulturen utan även vid inventeringar och förfrågningar i de flesta andra sydsvenska museer samt i Nordiska museet, Dansk Folkemuseum och Norsk Folkcmuseum.

Södra Sverige kan indelas i tre större utbredningsområden. r. Ostra Blekinge och Småland otom Kronobergs län, som utmärks av långa doppåsar. 2. Södra Halland, Kronobergs län, nordligaste Skåne och västra Blekinge, där dopsvepen är dominerande och påsar hör till sällsyntheterna. 3· Skåne med svep och korta påsar. Ifråga om dopdräktens längd hör område 2

ihop med Skåne men ifråga om materini och utsmyckning hör det till Småland. De korta påsarna mäter i medeltal 55 cm och de långa 65,1 cm. Medelvärdet 6o cm visade sig vara ett användbart gränsmått.

Benämningarna i folkspråket är också upplysande. I Halland heter det va nligen nkrest nasvebn, ibland dopmantel eller svep kl äde. I Sl<åne hör man o fta ll kristnatyg,>, (jfr danska kristentöj) och ,,krisrnadsposse ,, och i Jämshög i Blekinge heter det för säkerhets skull svepmantel förutom dopmantel, svepkläde och täcke. I Sunnerbo talar man om en !) kres s-

94


Utbredningen av de olika dopdräktstyperna i södn Sverige.

ningahätte, men i Torna om en , lcristnadsmössa", i Vemmenhög om en >>gumorahua t> o. s. v. Ett gammalt gängse uttryck är kristningskläder vilket hör till rikssvenskan. Bland dc uppgifter från r6oo-ta1et som författaren funnit om dopdräkter nämns Ch r i s t n i n g s kl ä de r, Ch r is t n i ngsman t e l, B a r n e Mantel!. Mantel var troligen namnet både på ett svep och en dopkilpa. möjligen också en påse. vilken betydelse ordet kan ha få tt senare. Djurklou talar r874 om ll mameln, en två alnars påse t\. I Norge heter de gam b doppåsarna u s v e i p tl.

95


,, ....... ..

Utbredningen av dopdräkter av rött ylle.

lnom dc större områdena fram träder variationer som gör att man ännu närmare kan bestämma ursprungsorten. Kristnatygen i nordvästra Skåne kan i viss grad skiljas från dem i sydväst eller nere på Osterlen. Och ser man efter vad som är karaktäristiskt finner man ofta någon motsvarande detalj i den kvinnliga folkdräkten på respektive orter.

I nordvästra Skåne ses en påfallande mängd stråpärlsbroderade röda påsar och svep. Detsamma är förhållandet på Öland. Pärlbroderade dopdräkter finns även på andra håll, men här kan man kalla dem typiska. Går man till kvinnodräkten för att finna någon motsvarighet så förekommer på båda hållen en pärlbroderad huvudprydnad, som är karaktäristisk för ifrågavarande områden. På Öland i:ir det ett rött pannband och i nordvästra Sl<åne är det en runt!, röd ))nackalappn, som bars av brud och brudpigor. Ibl and sattes nacl<alappen direkt på kristnatyget


Bild r. Allmogemåssig dopdräkt från 18oo-talcts början, nordvästra Sk5nc.

KM: 6.188.

97 7


Bild 1. 0 t>pdr3kt, •• kristningatyg ». från 18oo- talct) början med dräkts ilver

fr~n I]OO-talct, nordvästra Skåne. KM: 6.l88 .


l:lild J. Dopdräk1 av grön, blommig sidcnhrokJd, r ll36, ~yd\·as1ra Skånc.

KM: Allm. l.

99


Bild 4· Dopdräkt, »kristningapåse• , av vitt ripssidom a1eci applikationsbroderi

samt guldspets och silkcsniljor, broderiet från 1700•talcts förra hälft, dräkten

sammansatt senare. Dal by. Torna hd, Sk&ne. KM: 875.

roo


Bild 5· Dopmössa av blommige siden med guldspets och rosafärgade rosc[[cr,

18oo-talets Förra del, sydvästra Skåne. KM : Allm. 18.

101


lli ld 6. Dopmössor. överst gossmössa av ljust grönrandigt siden med silver

spets, tid igt r6oo-r.al; därunder flicl<mössa av vitt siden med reliefbroderi ;w

~i l vertr5d, 1700-ta lets mitt. Mössorna tillhör dopsvepet bild r6. KM : 8.385.

102


Bild 7· Dupmös~a av gul n1sk med band, spetsar och blommor, •8Jo-so-talcn.

KM: 9.4z8.

l OJ


Bild Il. Dopdräkt av röd rask med applikationer och pärlbroderi, 1791 ,

järrcstads hd, Skåne. KM: 6.o6:.

104


tillsammans med den övriga brudgrannlåten och på bild 1-2

ser vi den skymta nedanför trillekorset, brudkransen och det övriga dräktsilvret. Bårder och rosetter av guldspets omramar

det hela. Dopdräkten har kanske gått i släkten eJJer lånats av gudmor

som hålle~· barnet. Om hon vill kallas hederlig skall hon ha skänkt dopmössan och helst också kristningsskjortan till den lille ))sveveglytten 11 som kanske inte är mer än tre eller fyra dar gammal. Han ligger svept som en stock med armarna i kors över bröstet. Det förmodades att han siwlie bli 11 armastarb av behancllingen.

Silverprydnader kan vara till hjälp för att bestämma såväl tid som bygel. I det här fallet, bild 1- 2, kommer allt från Ängelholm. Triliekorset är utfört av Sven Olsson ( 1 797- 1 813), kedjan av Mikael Lindberg ( 1767-1 792) och bucklorna kommer från Jöns Holmberg (1750-1775) . I sin nuvarande form skulle svepet kunna dateras till t8:w- 4o-talen. Det har inte sett ut så från början, ty bakom alla prydnader kommer det fram fragment av ett gammalt pärlbroderi. En uppteclming från Döshult i Allerums sn omtalar en röd påse med pärlbroderier, använd

första gången 1 8 3 9· En dopldädnad, mellan 2 5 och 30 cm bred, som endast täcker

barnets framsida finns på många håll, i Skåne mest på slätten mellan Landskrona och Hälsingborg. Här har författaren inte funnit någon särskild benämning men kallar den bröstlapp liksom i Västergötland, Småland och på Gotland. I Danmark heter motsvarande bröstduk, i Norge bringeduk. Det är inte omöjligt att den i vissa fall fått namn efter den riJct garnerade bröstlapp, som hörde till modedräkten omkring 1 700. Både på Nordiska museet och på Gotland finns flera sådana bröstlappar bland dopkläderna.

Enkan Anna Jöns Pers, som föddes 1838 och var från Veberöd i Torna hd i sydvästra Sl<åne, hade burit sju barn till kristendomen. Hon berättade om dopldädseln, att man 11 fäste ett linne om det hela och stoppade pågen ner i en kristnadepasse av linnetyg, klädd med brokatsilke, blå och grön botten med blommor och andra krucifixer. Man snöra ihop passen vid

ros


barnets hals. Gudmodern hade givit en kristnadsmössa av brokatll. Det är inte omöjligt att Anna Jöns Pers menar samma bro-kut som finns på kvinnodräl<rens överliv i sydvästra Skåne och uppåt H ariagers hd och som vi ser på påsen från söders! ätt, märkt l-IND r 836, bild .l· Geometrislca figurer av galon och metallspets och rundlar· av rynkade sidenband hör till den typiska dekoren. Till sydvästra Skåne hör också doppåsar med avgjort rektangulär form vars motsvarighet vi finner på Amager på andra sidan sundet. Ofta är de av dyrhara stoffer och i många fall troligen från sent '700-tal, bild 4·

Dopmössorna brukar vanligen vara svåra att bestämma till ursprunget, men inom detta område har de sina särskilda kännemärken med de två sidenrosorna och ovanl igt bred guldspets på blå eller grön brokad. De är i allmänhet välgjorda och kan ha tillverkats i större skala för försäljning, bild 5· Till dopdräkten hörde ofta två dopmössor. E n gossmössa, hopsart av fem eller se..x l<ilar som möttes uppe på huvudet, och en flickmössa, som hestod av ett mittstycke och två sidostycken, bild 6. Förebilden går tillbalol till t 6oo-talets ba rndräkt. På andra håll där man var mindre konservativ fick samma mössa duga till gossar och flickor. De småländska mi)ssorna :1r i detta f:1 ll utan konkurrens ifråga o m utstyrsel, bild 7-

U tom mössan, som redan nämnts, sku lle gudmodern gärna sbnka ett lintyg att bäras vid dopet. En 11 kri s tningssärk 11 omtalas 1599 (Stockholm). Många gånger senare nämns en llkristnaskjorta ll . r863 antecknade E. Rietz från västra 131ekinge: 11 Kristnaskjorta; fo rdom brukade allmogen taga vara på det lintyg som barnet haft då det döptes. Overlämnades niir burnet kom till förstånd. Gömdes som en helig relik som åstac..lkom seger och lycka för egaren11.

Från Järrestads hd i sydöstra Skåne l<Ommer ett ovanligt ståtligt pärlbroderat svep av röd rask märkt HOS NOS 179 1- Stråpärlorna bildar konturer kring applicerade blomrankar inom en bård av guld och silverspets. Samma slags stråpärlor pryder också de rikt broderade äldre bröstlapparna som hör till festdräkten. Detta är det enda dopsvep av denna typ som författaren känner från Osterlen. Vanligen har de röda svepen och

T06


påsarna prytts med moderns brudlist och är troligen något yngre, bild 8. Något så trivialt som ett yllefoder kan också tala om ursprunget för oss. J Kulturens rikhaltiga samling av allmogedräkter påträffas då och då tröjor och vantar från Gärds hd i nordöstra Skåne med ett särdeles tjockt ljust brunrött yllefoder. Samma tyg fanns på baksidan av två röda vadmalspåsar utan ortsbestäQ1Jljng, som på så sätt odes~ kunde inringas.

Utbredningen av en viss typ slutar sällan alldeles invid gränsstenen. Det röda nkrestnasvebetll från Höks hd i södra Halland, bild 9, »ett kulört dopkläde, ungefär en aln långt och hälften så brett>J , har en viss likhet med dem i nordvästra Skåne. I vanliga fall är hallandssvepen bredare, så som dopmanteln från Sunnerbo hd, bild 10. Många är av röd rask med veritabla bandfransar nertill och så utstofferade att man hör sagesmännen darra på rösten vid tanken på alla silverpinglor och kedjor och färgrika njuvelen> av glas. En sådan dopmantel ägdes bara av de rikare i byn och gick i lån till de fattiga. Banddekorationerna och tyllklädseln på dopsvepet från Hallaryd i Sunnerbo hd är typisk för hela mellanområdet från väster till öster. Längre år öster blir svepen gärna smalare, volangen nertill längre och saknar sällan sidovalanger av bomullstyg eller tyll. Den maskingjorda tyllen började kunn a tillverkas t 8 !13 och ger därför en säker datering bakåt i tiden. l allmänher är de tyllklädda dopdräkterna från r8 3o-5o-talen.

Det finns andra typer som är lätt igenkännliga och t. o. m. kan placeras inom ett mindre område. Dit hör svepklädet på bild 1 T.

De raka raderna av )) blommor•• mellan guldspetsar, spetsvolangerna och en särskilt sorts rundhålig spetsväv mot röd eller grön balegrund har kanske ha ft en gemensam tillverlcerska, ty de är koncentrerade till norra delen av Listers hd, Blekinge och uppges vara från 18Jo-4o-talen. Redan 1773 skrev Oller härifrån att nH war någorlunda förmögen och hederlig Qvinna har merändels själv sådana dopkläder; antingen med silke utsydde på sidentyg eller enbart av taft med påsatte sidenband n. Från J emjö i Ostra hd berättas om llett med kulört garn broderat täcke, som knöts baktill n. Det kunde nästan vara täcket på bild 12, uppköpt i Hoby i Bräkne hd. Men samma sorts rokokoartade tambursöms-

107


broderier möter oss en mångfald dräktdetal jer i nästan hela Blekinge.

T yllen, banden och volangerna följer de långa påsarna efter hela östkusten. Längre åt väster försvinner sidavolangerna och dopdräkterna ger ett grannare och ålderdomligare intryck. Svärds- och serafimerordnar hör till de charmantare prydnaderna på en >> mantel, en två alnars påsen av purpursammet, beskriven av Djurldou i n Unnarsboa rneu, 1874 och nu på Malmö museum. 11Påsen omvirades med dal- och korsleedior som borde vara arfwesölf>> och det är säkerligen också arfwesölf som jämte sköna band pryder påsen från Barkeryd i T veta hd, bild 13.

D e öländska dopdräkterna har bevarat en egenart av äldre typ. Nästan samtliga påsar och svep är av rött ylle med stråpärlsbroderier. Några av dem är troligen från I?OO-talets slut. Ett stycke av ett brev från t 700-talets mitt bildar underlag till ett >> pärlhjärta >, , men är nog äldre än broderiet. Den röda färgen har här en speciell betydelse ty: liOm barnet siwlie döpas under fastan skulle täcket som var svept om barnet vara svart. Under den glada tiden va r barnets täcke rött~>.

Förutom på Oland finns även i Skåne och angränsande traJuer en hel del dopdräkter av rött y lle, se karta sid. 96. De är en kvarleva sedan medeltiden, då spädbarnen sveptes i granna färger, företrädesvis rött. Det heter i en gammal folkvisa: uJ ag blev födt i Bure blandt Fn1er och gode Möer, svöbte de mig i Silke och Sicarlagen röd >> . Peter och Ludvig Munk fick som nyfödda på Isoo-talet två och en halv aln nengelskt rött till svepekläder n. Över den vita svepningen lindades ofta röda band. D et röda svepet var en världslig dräl<t. Om inte förr så hade det tagits upp av den skånska allmogen under r soo-talets slut, då landskapet upplevde en högl<onjunktm, som bland annat avspeglade sig i dräktskicl<et. Många av de företeelser som stabiliserades vid I6ootalets början överlevde tills en ny tid bröt in på 1 8oo-talet. När därför den förmögnare allmogen vid r 700-talets slut började använda egna dopdräk ter, kunde det hända att de prydde det röda svepet eller påsen med guld och glitter. På Svaneholms slottsmuseum finns ett rött dopsvep av y lle. om vjll<et traditie nen säger, att det användes då man visade upp barnet. T sydvästra Skåne har

108


Bild 9· Dopdräkt, »krcstnasvcb», av röd rask med silverkors, pärlor och band,

r8oo-talcts förra del. Höks hd, Halland. KM: zo.67z.

109


Bild 10. Dopdräkt av rosofärgat bomullstyg klädd med tyll och sidenband.

l hllarycl, Sunnerbo hd, Småland. KM: '3·982 h.

110


Bild ' '· Dopdräkt, 11svcpldäde"• av rött , tryckt bomullstyg med guldspetsar,

t83o-4o- talen, Listers hd. Blekinf~e. KM: 1.955·

lll


Bild r 2. Dopdriikt, • mantel•, av rosafärgat bomullstyg med mAngfärgat

yllebroderi, omkr. r8oo, Bräkne hd, Blekinge. KM : 14.296.

l l 2


Bild 13. Dopdräkt av tryckt linne med dräl<tsilvec och sidenband,

18oo-talets början, Tveta hd, Småland. KM: 7·436.

IIJ


Bild •4· Dopdräkt, kåpa, av vitt bomullstyg helt broderat med .bottcnsömmar

och sticksöm, 1700-talcrs förra hälft . KM: 4.645.

114


Bild 15. Dopdräkr, mantel, av vitt bomullstyg med horrensöm och marelasse,

tidigt 170o-tal, Lund. KM: 4·5 16.

1 r s


; /

Bild 16. Dopdräl<t, baksidan, sammansatt av två grågröna sidenbrokader, den

ena brocherad med silver, tidigt 1700·tal, dräkten senare, Lund. KM : z.178.

IJ 6


Bild 17. Dopdräkt av gråbrunt, mönstrat siden med silverspetsar och galoner

från 1700-talets mitt, Lund. KM: S.JSJ.

117


Bild 18. Dopdräkt av grålila taft med broderi av guld och silke från omkr.

1700, d.räkten från 1700-talets andra hälft , Torna hd, Skåne. KM: 4·557·

r r 8


Bild 19. Dopdräkt av silke- och guldbroderat linne samt flandrisk spets fr3n

r6oo-ulets slut , driiktcn frAn r8oo-ralets början, Småland. KM: 49·551.

r 19


Bild zo. Ståndsmässig dopdräkt av rött siden från 1700-talets andra hälft,

Småland. KM: 35 ·791.

120


Bild ~ 1. Detalj av tryckt fode r till dopdräkt från 1 700-talets andra hälft.

KM: 35·791.

l 21


Bild 22. Dopklänning av vit, gles bomullsväv, broderad med umbursöm, 181 o,

Jönköping. KM: 35·791.

1 22


Bild z3. Dopmössor. Ovan: för gosse av vitt linne med tJottensömmar och

knutsöm, 1700-talets mitt, Skåne. KM: z4.388. - Under: av tunt bomullstyg

med vitbroderi och skära rosetter, beställd i Vadstena •8 53. KM: 3 1.954·

123


Bild 24. Detalj av vitbroderi frän dopklänning b~ställd Vadstena •853.

KM: 3!.954·


den röda dopdräkten troligen inte varit allmän eller snart trängts undan av de dyrbarare doppåsar av siden, som man där hade råd att skaffa sig.

De långa doppåsarna i Småland och östra Blekinge har ett senare ursprung än de korta dopdräkterna i område 2 och 3. Uppåt landet var det nämligen barocken som spelade den stora rollen som stilbildare för landsbygdens befolkning och det är traditionerna från den karolinska tidens långa och dyrbara kristningskläder, som här förs vidare.

På kartan, sid 95, syns tydligt hur förekomsten av sä rskilda kristningskläder i Skåne koncentrerar sig till de rika slätterna, men tycks vara så gott som obefin tliga i de magra skogsbygderna kring Linderödsåsen. Bland de obemedlade fick det räcka med ett vitt !intyg, en servett eller det vita lwnfirmationsförklädet (Skåne), eller kanske en silkeschal sen barnet blivit klätt och fått dopmössa och kristnaskjorta på. Så har det varit bland de fattiga över hela landet.

Men varför just något vitt? Var det ett fattigdornsbevis eller en tradition? Båda delarna. Redan i den äldsta l<ristna kyrkan skulle den döpte klädas i en vit dräkt. Flera uppländska runstenar från början :tv Jooo-talet berättar om dem som dött i )) vita våder)), d. v. s. i sin vita dopklädnad. På en sten i Veckholms sn läses: nlngelef lät resa denna sten åt sin man Brune, han vard död i Danmark i vita vådePL Det invecklade ceremonielet med både magiska och symboliska handlingar kring vuxendopet hade bevarats i den katolska medeltida barndopsritualen. Till dem hörde bl. a. det trefaldiga neddoppaodet av barnet och dess skrudande i en vit klädnad, vilken dock efter hand laympte till ett symboliskt tygstycke. När Luther skrev sin första dopbok '52 3 förekom knappast några ändringu i ritualen. Där fanns fort f arande besvärjelsern:t, saltgivningen, tie båda smörjelserna, överräckandet av den vita ldäcln:tden och ett brinnande ljus. Den låg tiiJ grund för Ola u s Petri dopbok 152 3 där det står: 11Sedhan clädher presten itt hwitt clädhe på barnet och segher - J esus Christus clädhe tich j thet rena clädhet som tuskalt bära obesmittat for hans domstooh>. Men så småningom togs det ena efter det andra bort, smörjelserna 154'. salt, kristningakläde och ljus

125


1614. Dessa handlingar hade Luther radikalt strukit i den andra dopboken 1526, vilken kom i bruk i Danmark-Norge vid den danska reformationen 15 3 6.

När bruket av det Yita kristningaklädet upphörde ville man ändå till det yttre markera den viktiga tilldragelse som dopet var. Dopdräkten ficlc en profan karaktär och tillverkades av praktfulla stoffer enligt tidens smak, ofta ända till tre alnar lång. Men endast de mycket förmögna hade råd att skaffa den - antingen för eget bruk eller för att skänkas till kyrkan, där den kunde lånas av dem som önskade. Prakten i dopkläderna antog t. o. m. sådana proportioner att det måste utfärdas en förordning att >> icke någon Excess med Christningeldäder skulle tålas)). På t 6 JOtalet begåvades Ortomta kyrka i Ostergötland med följande sal<er, skänkta av fröken Sigrid Baner: >> 1 barne hufwa, 1 Liten barne hat, 1 barne hillika, 1 barne Mantel, 1 barne blyia, I Litnc barne skiorta )). Bemälda ädla och välborna jungfru Sigrid eller möjligen hennes fränka med samma namn skänkte 1659 till Lidingö kyrka: l> ISt. R öd SammetzMyssa, medh gullknyttningh och der inuthi en skirrdukshufwa medh lmyttning. 1 st. Manthel av tråddamast, under fodrat medh Rödt klädhe. 1 st. Hyllka medh knyttning. r st. Hufwudkläclc med kny ttning. ' st. Handkläde grofft att torka flaska or.:h kanna mcdh. ' st. grant klädhe, något slethet, at torka kalk, patennet och skrinet medhn . I Växiö domkyrka kunde man r699 få låna uChristningsldäder af rödt tubin och spetsar>> för ett silvermynt. Så småningom övertog prästerna utlåningen och kunde göra sig en icke föraktlig inkomst därav. Ända in på t8oo-talet var det vanligt i fattigare bygder att dopkläder lånades ut till bönderna. Så sent som på 187o-8otalen lånade k lockaren i Törnsfalls sn i S. Tjust ut en dopkåpa av rosa bomull för 25 öre.

De rika vitbroderierna som är typiska för 1 700-talets förra del pryder även kåpan, bild 14, och manteln, bild r5, från samma tid. Kåpor av detta slag är inte ovanliga och i de flesta fall säkerligen verkstadsarbete, möjligen också import. H os allmogen har dopkåpan aldrig slagit igenom.

När det gäller det borgerliga mellanskiktet får man vara mera försiktig med datering av föremålets ålder. Doppåscn, bild 16,


och dopsvepet, bild 17, har tillhört borgarfamiljer i Lund omkring t 7oo-talets mitt, men påsens brokad i grönt och silver hör till århundradets början. Från samma tid är det magnifika broderiet i silke och silvertråd på grålila siden, som ungefär 50 3r senare blev kristningspåse åt något viiibeställt barn i lundatrakten, bild 18. Den flandriska spetsen och guld- och silverbroderiet på iinaste linne på högreståndsdräkten, bild 1 g, kan dateras ti ll J 6oo-talets slut, men andra detaljer visar att påsen ej är äldre än omkring 1 Soo. Ä ven i kyrkorna ändrades garnmalt till nytt och >> en gammal mässhake af gyllenduk omsyddes J 767 till dopklänning>>, för Kriseine kyrka i Jönköping. Den röda sidenkåpan med silkebroderier, bild 20, Jean efter sitt tryckta linnefoder i

blått, rött och svart hänföras till 1 700-talets andra hälft, bild 2 J.

Redan då sågs en och annan dopklänning men fö rst omkring J 8oo kom de på modet, sydda av samma tunna, ljusa tyger och broderade som de vu:xnas ldänningar, bild 2 2. Till den avbildade dopklänningen från r8To, bild 22, hc)r en bärkudde och en huvudkudde av samma material. Enbart vita dopklänningar, med eller utan rosa eller ljusblå sidenband. blev inte allmänna förr iin något senare. Dopklänni ngen är fonfarande vit, men modellen har skiftat. Som ett exempel på vad son1 har kunn:lt åstadkommas visas mössan, hi l d z 3, och en detalj, bild q, av en dopklänning, som beställdes i Vadsten:1 J 8.n av fru 1-1. l. C. Branting f. Roos.

127


,. Bengt-J\ rne Person

{)m ,, en oförsiktig ot.:h frnmiusen jordegumm:t11 , som i svagdricka döpte ett barn rill lngar, berättas det i Svalövs kyrkobok den 1 6 augusti 1 8oo. flickan infördes under det namnet i kyrkoboken, men dog efter några timmar. ,, Hade hon levat )) , skriver prästen, llhade jag ämnat ge henne ordenteligen dop och jordegumman fick den förmaning och bestraffning som vederborde,, .

Detta och liknande exempel är vittnesbörd om en allmänt utbredd föreställning hos allmogen, att barn skall döpas snarast efrer födelsen. Redan i den rnetleltida fo lkvisan talas om Germand Glaclensvend, )) att född blev han en afton och kris tnade de honom om natten ,, ,

~~s


Tid och pJats för dopet

Det ingav föräldrarna trygghet och tröst, att ett barn så tidigt som möjligt blev upptaget i den l<r istna församlingen och man ville ej vänta längre än nödvändigt. En bonde från Munktorp i Västmanland bad en gång prästen att stanna efter gudstjänsten i kyrkan för att döpa hans barn. D å det drog \lt på tiden och barnet blev borta, frågade priistcn, om de ej skulle komma snart. Men det var inte lätt för fadern att sva ra på, ty när han gick hemifrån var barnet ännu inte fött . Annars va r regeln, att första söndagen efter födseln skulle barnet döpas i ky rkan, ll Uti menighetem1. D etta överensstä mmer med att enligt I 529 års kyrkohandbok, kyrkoordningen I 5 71 och kyrkolagen r686 dopet skall förrättas i kyrkan inom det åttonde dygnet. Brott häremot straffades med kyrkoplikt och krav på ansenlig gåva till kyrkan och de fat tiga. 1 ödsliga bygder hände det kke sällan, att man på grund av det stora avståndet till kyrkan väntade tills prästen hade någon förrättn ing i byn, såsom husförhör och annat. Dy lika omständigheter kunde tillåta ett hemmadop. Adeln rned sin patronatsrättighet utnyttjade den förmån, som hemmadopet innebar, att därmed förena stora festligheter, v ilka som framgår av det följande stat~makterna försökte stävja med upprepade förbud och förordningar.

V id 18oo-talets mitt blev hemmadopet allt vanligare i borgerliga kretsar. Det kunde arrangeras mycket högtidligt med ett litet bord till altare med vit duk, bibel, tända ljus och blommor. Någon större spridning hos allmogen vann hemmadopet först v id landsbygdens egentliga urbanisering under I Boe-talets slut. En smålandsgumma berättar härom: nJ\Ifan tog det gra.nnaste skrälle en hade och tog dopvattnet i, t. ex. en gxann grötskål , soppskål eller ett snyggt tvättfat av porslin.n

Då det i äldre tid oftast var barnmorskan, som fick förrätta ett brådskande dop, s. k. nöddop, blev prästerskapet uppmanat enl igt såväl kyrkoordning som kyrkolag att undervisa härom 11 till allt missbruks förekomm:mde )) . N umera får varje konfirmerad person förrät ta nöddop och icke sällan händer det, art sjuksköterskor på våra barnbördshus omedelbart döper späda


och sjukliga barn. Här finns också möjlighet för varje moder art få sitt barn döpt. I Lund har lasarettet sin egen pastor och han döper nu ända till ett dussin barn i veckan i ett särskilt doprum. Det är väl främst trångboddheten i hemmet och en rationell inställning till dessa kyrkliga frågor, som är avgörande för dop i denna miljö. Under senare år har likväl en ökad tendens mot kyrkliga dop gjort sig märkbu. Kyrkolagens bestämmelser om rid och plats för dopet fick genom en kunglig förordning r864 ett tillägg med tillstyrkan, att där skäl förefinnes må dopet ske i prästens bostad eller å annat lämpligt ställe. Samtidigt utsträcktes tiden för dopet till sex veckor.

E n bestämd skillnad vid dop gjordes förr mellan äkta och oäkta barn. De fö rra döptes under katolsk tid alltid före gudstjänsten och de senare efteråt, men en synod i Strängnäs 1585 bestämmer, att oäkta barn döpes på en söckendag för att därmed särskilt utpeka föräldrarna. Det hände t. o. m., att man använde olika psalmer vid dessa tillfällen. Likställighet dem emellan påbjöd först G ustaf m r 778. Dopet kunde även få förrättas mellan epistel- och evangelietexten. Det var främst i städerna, som man opponerade sig mot att ha dopet före högmässan, ty därigenom kunde denna sällan börja på utsatt t id. Men prästerskapet hävdade, att gudstjänsten v id dopet efter gammal sed skulle vara en samlad menighets förbön och vittnesmål.

Dopritualet och dess fö rändringar

I vårt lands första evangeliska kyrkohandbok r 5 29 säger Olaus Petri i företalet, att han behållit de flesta ceremonier, nsom varit tillförne brukliga och i el< e strida emot Guds lag )) . Förebilden var en av Luther 15 z 3 utgiven dopbok. Så gott som hela det katolska arvet var här kvar, även om det fått en evangelisk omtydning. Vi skall emellertid se, hur det ena elementet efter det andra avvecldas.

Dopakten uppdelades i två hälfter, varav den ena, den s. k. primsignelsen, var av förberedande karaktär. Den försiggick vid lcyrlcodörreo, där prästen mötte gudfar, gudmor och barnet.

J JO


Besvärjelsen (exoxcismen) började med att prästen blåste på barnets ansikte, gjorde korstecken och sade: nFar ut du orene djävul och giv den Helige Ande rum, genom hans l<raft, som skaJl komma att döma levande och döda. >) Barnet korsades på nytt, medan prästen uttalade: >!Tag det heliga korstecl{net både i ditt ansikte och bröst. n Efter handpåläggning och tvenne böner gavs barnet salt i munnen som ett tecken på döpelsens varaktighet. Därvid lästes: )) Gud, som dig skapat haver, han upplyse dig och give dig visdomens salt, som din ledsagare vara skall till evinnerligt liv.,, Barnet hade nu sedan Fader vår och Ave Maria blivit lästa fått den be1·edelse, som möjliggjorde dess intagande i kyrkorummet. Prästen tog det vid handen och sade: >> Herren bevare din ingång och utgång nu och till evig tid.>> Kyrkdörren öppnades och strax inn:<~nför stod dopfunten. Först frågade prästen vad barnet skulle heta och faddrarna svarade tre gånger med dess namn. Därefter riktade prästen tre frågor, som faddrarna jakande skulle besvara: >! Avsvärjer du dig djävulen? Och alla hans verk? Och hela hans väsen? »

Ritualen fortsatte med att prästen smorde barnets öron och näsa med spott, dess bröst och skulderblad med olja, medan han uttalade: >>Ephotah, vilket betyder )) Oppna dig>>. Ånyo ställde han en fråga till barnet: >> Vill du varda döpt? 1> , som faddrarna hade att jakande besvara.

Så doppades barnet naket tre gånger i funten, >• ty blott naken kan man bli ett med Kristus)), enligt sluiftens ord. Dopet skedde enligt den triniranska dopformeln i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Ett kors gjordes med smörjelse på barnets hjässa, innan priisten svepte in det i ett vitt kläde och sade: >>Tag denna vita och obefläckade klädnad, som du skall bära inför vår Herres Jesu Kristi domstol.» Till sist gav prästen barnet ett ljus i handen och sade: nTag din brinnande lampa i dina händer och bevara ditt dop astraffiigen o. s. v.>>

En jämkning av det första dopritualet med borttagandet av några av de katolska ceremonierna kom med 1541 års handbok, då bl. a. smörjelsen på barnets hjässa utelämnades. Det betraktades som en vidskepelse, vilken från primitiva folk upptagits i kyrkans lära. Då prästen vid dopaktens slut överlämnat ljuset,

IJI


skulle han numera också säga: 11 Frid vare med dig)), samt hålla en förmaning t ill faddrarna att lära barnet Fader vår, trosbekännelsen och tio Guds bud. Denna fadderförmaning levarstod till 1 894.

När Laurentius Petri 15 71 fick stadfäst sin kyrkoordning riktades nllvarJiga anmärkningar mot honom, att många obehövliga, gagnlösa ceremonier, såsom salt, ljus, kriseningakläde och faddrar bibehållits. H ans enda motivering var, att de ej stred mot Guds ord. Mycket blev inom en snar framtid ändrat, men den a v honom nyinförda tacksägelsebönen, som prästen skulle läsa efter döpelsen, finns fortfarande i vår kyrkohandbok, dock med tillägget: 11 Gån i Herrens h-id. u

Uppsala möte 1593 innebar protestantismens fullständiga seger i Sverige över den kvardröjande katolicismen. Nu blev saltoch ljusceremonierna förbjudna vid dopet och den inledande besvärjelsen mildrades i evangelisk anda. l 1614 års handbok är förändringarna genomförda och här är även den vita l<ristningaldädnaden borttagen ur ritualen liksom prästens handtagande och införande av barnet.

Beträffande kor stecknet gavs 1614 intet förbud utan enbart rättighet att bortlägga det, om man så önskade. En officiell avskaffning kom först 1799, men hos folket har seden for tlevt ända fram i vår tid. I 18 t 1 års handbok är de sista restema av katolska sedvänjor borta, men i mellansvenska bygder har seden drö jt sig kvar, att faddrarna gör korstecken, innan de går fram till funten.

Namngi,·ning och dopvarren

En gudmor från V. Torsås i Sm51and, som blev t illfrågad av prästen, vad barnet skulle heta, svarade Skakel. Prästen, som trodde sig ha hört fe], frågade igen och fick samma svar. Efter en stund sade han: J>Det är inte möjligt, att han skall heta Axel. n J> Jahn )) , svarade gumman, JJSå va' dä, ja' minns väl, att de va' nån slags köraryg. 11 Detta och många likalydande exempel visar hur namngivningen kunde komma på vildvuxna vägar, om den ej övervakades av dopförrättaren. I ett visitationsprotokoll från

l 3 2


Bild L Dopfunt från Gumlösa kyrka av stenhuggaren Tove år 1191. Jesu dop

i J orJanen - man ser Johannes döparen och Maria, som bär Jesu dop kHidcr.

I J3


Löts socken på Olnnd har biskop S. Enander Jfj53 skrivit, 11 att bam skola strax efter den naturliga födelsen havas till den heliga döpelsens sakrament. Skola fader och moder vara färmante giva sina barn brukliga namn, icke Sten, Ulf, Björck etc. n Sedan 1946 är präst enligt lagen skyldig att vid dop se till, att barnen ej får namn, som uppenbarligen kan väcka anstöt eller åtlöje.

Efter det att födldrarna Jcommit överens om, vad barnet sku lle heta, fi ck de ej tala om det för någon, ty då blev barnet skvalleraktigt. Före avfärden till kyrkan frågade gudmor fö räldrarna tre gånger: >> Välsigna oss i Jesu namn, far och mor ge barnet namnn och svaret kom omgående.

Namngivning av spädbarn med vattenösning ägde rum i Norden redan under hednisk tid och omnämnes ofta i sagorna. Rigkvädet berätt ar: nAmma fick en son, han blev begjuten med vatten, de kallade honom Karl, han kom i svep.u Genom gåvor kunde en fader namnfästa sin son. Det berättas t. o. m. om hävdingasöner på Island, som fått stora gårdar i förläning.

Barnet erhåller vid vattenösningen sitt namn, men det var icke prästen utan faddrarna, som i äldre tid hade att säga barnets namn. Detta avskaffades med 1693 års handbok och prästen ålades att före akten göra sig underrättad om barnets tillämnade namn, en bestämmelse som allt fortfarande är gällande. Redan i kyrkoordningen T 5 71 och kyrkolagen t 686 ålades prästerskapet att i kyrkoboken, resp. födelse- och dopboken anteckna ort och dag för barnets föde lse och dop liksom barnets, föräldrarnas och vittnenas namn.

I vårt gamla bondesamhälle erhöll barnet blott ett dopnamn, vanligen från en avliden anfader eller anmoder, ry man sade sig på det sä ttet ,, uppkalla ,, den döde. Den första pojken fick i allmänhet farfaderns och flickan mormoderns namn.

G. O. Hylten-Cavallius har visat hur man i Värend i Småland ännu så sent som under t 6oo-talets förra hälft brukade gamla nordiska namn, som Anund, Björn, Esbjörn, Gunnar, Torsten, Åke, Bålla, Inge!, Kajsa, Sissa m. fl. Från samma bygd ha r kontraktsprosten H enning Pleijel gjort en sammanställning av namnskicket på I]OO-ta let och dänrid funnit, at t det var


först med de lutherska priisterna, som ett kri11tct namnskick med försvenskade helgonnamn och bibliska namn infördes, såsom Jonas, Peter, Anders, Nils, Sara, Maria, Christina m. fl., tills vid århundradets slutskede kuJ1gliga namn som Ca1·l och Gustaf tar ledningen.

Eftersom namnet ansågs vara en del av personen själv och bestämmande för hans framtida lycka, fick berömda personer i bygden och först och främst själva kungligheten släppa till sina namn. Vid 1 8oo-talets mitt nyttja des flitigt J o han, J osefina, Kristina och något senare Oskar och Sofia. Med järnvägarna och amerikabreven kommer på 188o-talet en ny namnflora som Bernha1·d, Edvard, Amanda, Jenny o. s. v. Under de sista årtiondena har namn från den amerikanska film- och teatervärlden kommit till användning, men nu tycks en omsvängning ske till förmån för kortare namn av mera inhemsk prägel. Får barnet i dopet flera förnamn är det praktiskt att tänka på, att det som skall brukas vid tilltal står främst, c y i officiella sammanhang nämnes alltid det först inskrivna namnet i kyrkoi.Jokcn.

Vid medeltidens dop förekom både vattenösning och neddoppning. Laurentios Petri sanktionerar båda sedvänjorna och framhåller i sin kyrkoordning blott, att döpelsen skall ))med rent och obemängt vatten förrättas)). Den väsentliga yttre skillnaden mellan katolskt och protestantiskt dop ligger dock i handlingens förändring från neddoppning av barnet i funten till vattenösning på hjässa och skuldror. Detta ger också föridaringen till, att man i de stora medeltida sandscensdopfuntarna, som ännu i så stort antal finns i våra kyrkor, under 1500- och 16oo-talen placerade metalldopfat.

Mycken vidskeplighet förknippades med dopvattnet. D et ansågs äga en övernaturlig kraft, som kunde förstärkas, om man t. ex. Jade ett metallföremål i vattnet. Till undvikande av alla magiska bruk härmed påbjöd kungliga förordningar redan på r 6oo-talet, att dopvattnet skulle hällas i kyrkans grund eller på annat lämpligt ställe, vanligen på l<yrkogårdens södra sida.

Klod<aren hade t ill uppgift att byta vatten åt varje barn1

men han kunde väl försumma sig ibland. Man trodde då att en flicka, som döptes efter en pojke, blev manhaftig och stolt.

'35


Bild 2. Jesu dop. Detalj av dopfunten rrån Dalby );yrlla, Skånc, l IOO-tulcc.

Bilden ~·isar det :ildsta kristna dopets form.


Bild 3· Jesu dop. Dct:tlj av dopfunt från Bjcresjö kyrka, Skånc, 11 00-talec.

Bilden visar neddoppning i dopfunten.

l 37


En sagesman f rån Älghult i Småland berättar, att det var opassande, om en fattig torpares son döptes i samma vatten som en rik bondes dotter, ty när de blir vuxna, så fattar de kärlek till varandra och ingenting kan skilja dem åt. Den vanligaste uppfattningen om personer, döpta i samma vatten, var att de som dopsyskon stod i visst släktskapsförhållande till varandra.

Det berättas om personer, som trängts kring funten för att hälla vattnet på flaskor och använda det som medicin åt barn vid hudåkommor. l Loshults församlings kyrkobok 1 715 står en notis om ryttare A. Löfberg, som tillkännagivit för prästen, att efter det hans barn kristnats förra söndagen, hade ryttare Lagmans hustru gått fram till dopfunten och tagit ett stop av vattnet med sig. Löfberg ansåg detta skadligt för sitt eget barn.

Dopvattnet var också ett effektivt medel mot sängväta, om det gavs i ny e!Jer nedan. Ett nyfött barn behövde aldrig använda glasögon, trodde man, om dess ögon tvättades tre dagar å rad med dopvatten. Nicolovius berättar om hur man på Söderslätt vid dopet fuktade barnens ögonlock för att stärka synen.

Vid hemmadop kom man lättare åt vattnet och då kunde man tvätta barnet över hela kroppen, så var det skyddat mot allehanda sjukdomar. Innan solen gått ner skulle man hälla vattnet över en l<rusbärsbuske, så fick barnet lockigt hår. V ar det fråga om ett flickebarn, som man Önskade långt hår, så slogs det ut längs en långhalmskärve. En kvinna från Säter i Västergötland, född 186o, berättar sin erfarenhet: ))När min första flicka döptes, stod dopvattnet på spiseln och torkade in och därför fick hon rakt hå f)).

Folktro kring dopet

De sist anförda uppteckningarna vittnar om hur angelägen man var att med olika magiska åtgärder befrämja barnets framtida väl. Det nyfödda barnet var från första stund omgivet av faror, som t. o. m. troddes kunna resultera i att det blev bortbytt. Så länge det var odöpt, var det en hedning, övet vilken man måste vaka dag och natt med ständigt brinnande ljus och


flammande eld. För att skrämma bort trollen kunde man taga in huggkubben och rulla med den på golvet under nätterna. Att >>vaka hedning>> skedde under munterhet och skämt och blev ibland till ett helt folknöje.

I Skåne lät man barnet under de första dygnen sova i ett >>dröftetrun eller en såkorg, medan man i Dalarna lade det i en speciell korg, s. k. dopkasse. Nicolovius berättar, att bönderna nstålade)) sina barn ti11 skydd mot onda makter, varför en lie eller ullsax sattes över dörren intill stugan. I fönstren placerades alekors och med tjära ströks kors över dörrarna för att hindra allt trolltyg.

Barnet i ett allmogehem borde snarast göra sig bekant med husdjuren, ty man trodde att det förde lycka och tur med sig i arbetet, men framför allt var man väl medveten om att ett vidrörande av häst eller hund gav gott läkekött. Det berättas t. o. m. om hem där föl togs in i stugan och barnet sattes upp på ryggen. M. Hörlen har i Gamla seder och bruk från Inge! -

Bild 4· Dopakt.

Takm3lning i

Södra Råda

kyrka, Värm

land. r JOO-talet.

IJ9


stads härad beskrivit hur barn sattes upp på hästryggen och framför hästen gjordes ett kors med foten, sedan man dragit den i pannluggen. Om Unnarydsborna skriver Gabriel Djurldou: nMed barnet i famnen skulle gudmodern på dopdagen före solens uppgång vandra omkring alla uthusen samt låta barnet vidröra såväl bosl<ap som andra föremål för att trygga dess lycka såsom blivande husfader eller husmoder. » Ett fl ickebarn måste röra vid staken eller veven på kärnan och rycka i väven för att få tur med sitt arbete. Sydde man några stygn på en lapp och stoppade den i svepet , så förväntade man, att hon skulle bli intresserad a v sömnad.

Gudmor infann sig tidigt hos barnaföderskan för att kunna f ullgöra alla sina förberedande åtgärder. Man menade, att hon t. o. m. borde över vara födseln och tvätta den nyfödde. Var hon senfärdig och slarvig, så återföll detta på barnet. Försiktighet var bäst, ty skulle det sägas om ett drulligt barn, ,. ja, du är då så lik din gudmon1, var det föga smickrande. En schal eller ett huvudkläde, som tillhörde barnaföderskan, bar gudmor

q o

Bild 5· Djävulen byter

bort sit t bam. Detalj av

ka lkrnåJning i Ondlöse

kyrka, Danmark.

145o-;o.


gärna, ty 11dec bådade gottn sade man i Blekinge. Nya klticlesplagg fick bon absolut inte ha, ty då blev barnet högmodigt och praktälskande.

När barnet lindades passade gudmor på act i listen smussla in en silverpeng och ett psalmboksblad. D et skulle ge god läskunnighet. l lindan kunde barnet ha en brokig samling föremål till skydd mot allt ont, t. ex. ormhuvud, vätteljus, flintskärva, svavel, krut och v itlök. För att hindra barnet att någonsin lida nöd i livet stoppade man dit bröd och ost, s. k. vägamat. 11En peng i svepet och en bit ost och bröd i listen skulle man lägga dit och när man kom hem efter dopakten skulle modern äta upp det. Så har jag själv gjort11, berättar en gudmor från mellersta Skånc.

Omedelbart före avfärden till kyrkan gjordes i ordning en tröstare eller ,,sudd », d. v. s. en liten kaka, som uppblötts med brännvin, socker och moderns saliv. vilket lagts i en tunn linnelapp. På den sög barnet, när det blev oroligt. Om gudmor själv hade ett nyfött barn, så uppskattades det mycket, ty då kunde hon ge barnet di under resan.

När gudmor med barnet lämnade huset, var fadern påpasslig och kom emot dem, så att man undvek käringmöte. Då kunde han säga till sitt barn: >1 Får du inte värre möte än din far i livet, så är det inte farligt n eller 11 Gud m åtte aldrig giva dig sämre möte, barn.11

Kyriefärden var många gånger påfrestande, helst om gudmor på fastande mage fick vandra långt genom oländig terräng, innan målet nåddes. Hon måste ju också l<omma ihåg att öppna och stänga alla led, så att barnet blev nlättvelet)), d. v. s. tjänstaktigt. Färden till kyrkan företogs den bästa vägen, så tog barnet inga omvägar, när det blev vuxet. Stod någon ridhäst till buds, utnyttjades den och barnet lades i en påse på gudmors rygg. På slättbygden färdades man vanligen i vagn och icke sällan uppstod då kappkörning till kyrkan, när man visste, att det var flera barn, som skulJe döpas, ty att komma främst innebar företräde för barnet livet ut. Man fick dock iakttaga, att det ej blev för stort gap i vagnsradeo, vilket kunde ge barnet l> långa hälan1, d. v. s. en släpande gång - ett uttryck,


Bild 6. Melunchton förrättar dop.

Efter målning 3v Lucas Cranach i W itten

bergs kyrka.


Bild 7· Dop med vattenösning. Detalj av målning på altarbordet Thors

Junde kyrka, Danmark, 1561.

143


som härrör f rån forntiden och var trälens kännetecken. Hästen fick inte dricka under färden, ty då blev barnet dräggligt. Av hästens rörelser kunde man tolk:l barnets framtid. Slog den huvudet uppåt, så blev det gammalt och neråt tvärtom.

Framlcomna till stigluckan blottades barnets ansikte, ty var det täckt, när man gick över kyrkogården, kunde det medföra dålig andedräkt, trodtle man. Vid kyrkporten stötte gudmor tre gånger barnets huvud så nätt emot dörrposten till skydd mot sjukdomar. Sedan hälsade hon på alla utanför kyrkan, för att det inte skulle bli ett alltför blygsamt barn. När primldoclwn i koret ringde samman, gick hon in i kyrkan och efteråt följde faddrarna, men fadern, som skjutsat till kyrkan, fick ej övervara dopakten. Härom berättar Oller från J ämshög: >> Det vaJ· mera en osed och vane, den jag bjudit till att rätta, än det egentligen är någon vidskepelse, att då barnet döpes i kyrkan, går fadern ej gärna in, man står utanför kyrkan och kyrkdörren.>>

Redan på 16oo-talet är känt, att gossebarn döpes före flickebarn. Prästerskapet i Lunds stift frågar vid denna tid domkapitlet, om rikemans flickebarn får döpas före fattigmans gossebarn vid samma dopakt. Svaret blev diplomatiskt avfattat: nDet är rådligast att bliva vid landsens plägsed. n

Bäregumman - gudmor - stod till höger framför prästen och faddrarna runt om henne. Fanns det en udda fadder, 11rumpefadden, så skulle det vara en pojke eller flicka av motsatt kön till barnet. En flicka kallades även för n hätte- eller mössegudmon, därför att hennes uppgift var att 1ösu upp dopmössan och hålla den under akten. Gudmor var påpasslig, att så fort som mössan togs av kvickt torka sig om munnen med den, ty då blev det ett renligt barn. Hennes blick skulle hela tiden vara riktad på prästen och hon följde noga barnets beteende. Skrek det högljutt, så blev det en god sångare, en föreställning som än i dag är levande även bland den yngre generationen. A t t försöka vyssa barnet medförde att det blev darrhänt och nervöst. Sov det blev det slött och lättjefullt, smilade det blev det lättvindigt och grät det blev det olyckligt.

Så fort man kom hem knackade gudmor på dörren tre gånger och barnet överlämnades - en gosse till fadern och en flicka

l44


till modern - med orden : ))Här har du en kristen i stället för en hedning. Lär honom att läsa i stället för att svära. 11 En annan version av denna ramsa är upptecknad i Bräl<ne-H oby i Blekinge: )) Nu kommer jag med en kristen i stället för en hedning, Lisa (eller annat personnamn) skall växa och bli stor, sl~iktas på far och mor och inte på guffar och gumor.ll Var den förstiöuJe en pojke kunde föräldrarna tillägga: nAlle vårt skall bli ditt och mer till •,, så kunde de se fram emot en tryggad ålderdom.

Scdan man sjungit en psalmvers, vanligen Så kornmer jag min Gud i J esu namn rätt glacier (Sv. ps. z6 1: -+), lades barnet i vaggan att sova med dopkläderna på och gudmor kommenterade: ••Nu skall han sova !:inge, sn blir han snälL•

Barnsängsgtöt och kvinnogille, faddrar och faddergå,·or

När ett barn blivit fött fick släkt och grannar genast meddelande därom för att kunna fu llgöra sina skyldigheter till barnsängskvinnan, nämligen att koka gröt eller ölsupa. Här är ett av de många tillfällen, då byalagets gemenskapskänsla kommer till uttryck, att som i detta fa llet ngranne är grannes systen.

Nornagröt kallas denna gröt på Färöarna och i Norge, vilket sannolikt syftar på de tre hedniska nornorna, som hjälper alla föclselkvinnor. Om sedens höga ålder vittnar säviii den gamla fornnordiska sagotraditionen som de medeltida kalkmålningarna. Ett motiv framställer Jesu födelse, där Josef lwkar en dylik gröt åt jungfru Maria.

Det var en kraftig och närande gröträtt med smör, honung och hackat ägg, som i grötspannen bars f ram till den lyckliga modern. Olsupan bestod enligt ett recept från t 8Jo- talct av öl och svagdricka, kokt med kanel och kryddpeppar samt avredd med sirap, grädde, ägg och brutna vctcskorpor. Av alla gåvor skulle hon smaka och ju mer hon kunde Lita, dest(l större ära visades den, som tillagat rätten.

D e uppvaktande kvinnorna stannade i allmänhet kvar och detta gav upphov till ett särskilt hinnogille, som i Västs\'erige benämndes rittöl. Männen var uteslutna och råkade någon kom-

'45 lO


ma dit, så behandlade man honom nesligt genom att dra :lv honom hatten eller mössan, som senare fick inlösas. Detta var kvinnornas självskrivna rättighet. Man sade om en person, som kommit i denna situation, 11att han har ränt huan å sej n. Det var skamligt art mista sitt vänlighetstecken och så kostade det någon vit d:1ler, ty det fick allt besökaren till straff stoppa under barnets huvudkudde eller lägga på dess bröst. Denna sed har tydligtvis främst varit avsedd att vara en vink om gåva till den nyfödde.

Det anses vara den romerske biskopen H yginus, som omkring h· 152 infört fadderbruket i den kristna församlingen. Namnen inskrevs redan vid denna tid i kyrkans böcker, vilket kunde komma att få stor betydelse för o mvårdnaden av föräldralösa barn under de kristna förföljelserna.

Vid svearnas kristnande nämner Rimben i sin l<rönika om Ansgar bruket av en enda fadder, men D.alalageo, o. q oo, fäTeskriver däremot, att piltebarn skall ha tv3 manliga faddrar och en kvinnlig, men pigabarn tvärtom. Under katolsk tid nöjde man sig med så få faddrar som möjligt, vanligtvis tre. Det var främst därför, att fadderskapet betraktades som ett andligt syskonförhållande och utgjorde älnenskapshindcr såväl mellan faddet och fadderbarn som mellan faddrarna. En kvarleva av denna slöktskapskänsla framsky mtar hos en åttiohig lundadam, som för några år sedan yttrade: ,, Vi var i släkt på sätt och vis, för hennes föräldrar var mina gudföräldran1.

När Olaus Petri utgav sin handbok 1529 bibehöll han den katolska or dningen med faddrar, som skulle åtaga sig förplik telsen med det döpta barnets kristliga fostran. Deras direkta medverkan i ritualet försvann med fadderlöftets avskaffande 1894 och de blev nu blott passiva vittnen till dopet.

Det var faderns uppgift att inbjuda faddrarna. Han sades ,,gå med vita käppen11. Att neka till en inbjudan ansågs olycksbådande för barnet.

l god rid uppgavs, helst sluiftligen, faddrarnas namn ti lJ prästen, för att som det star i kyrkoordn ingen, 11 icke något oväsende, sedan de kommit i kyrkan, må fö rorsakasn. Vid dessa tillfällen uppstod ofta förveck linga r. En fader i Svensköp i Skåne iimnade


llild 8. Barndop i Hannas kyrka, Skånc, på 1 &.jo-talet. Prästen, gudmor med

barnet samt faddrarna är samlade vid dopfunten

Akvarell av Frans Lindberg '934·

själv vara fadJer, och när han skrev till prästen om sitt önskemål fick det följande urseende: >> Dinne gången ä' ja' säl fader te barnet».

Betydelsefullt var att få en aktad och hedersam gudmor. som bar fram barnet, ty på henne berodde, som vi hört, till stor del den nyföddes framtida öde. Oftast var det faderns mor som

T47


~ / l

J ,.·• /) .-<._.'~ ._,....,.

t

Bild 9· Moder ,·aggar s itt harn i dopkasscn. Pcnntccl<ning rrti n Dalurn:1

3V j . F. Hiicl;ert .


första gången ficl< uppduger och då blev farfar gudfar. Nils G. Bruzelius berättar däremot, att i Löderups socken i Skåne bars barnet vanligen av byns jordegumma, llSOrn jämte prästen intog den förnämsta platsen vid bordändan)). Detta bruk uppkom säkerligen först efter r Soo-talets mitt med barnmorskans ökade sociala ställning i samhället.

Gudmor hade alltid förning med sig åt såväl moder som barn. Redan nu började de plikter gentemot gudsonen, som upphörde tidigast med konfirmationen, då en bibel eller psalmbok ansågs vara en självskriven present. Vid födelsedagar och årshögtider kom »gudmorskakanll, som vid julen var särskilt rikligt tilltagen med brödkaka, småkakor, pengar och julklapp. Dog barnet var det som regel gudfar, som bestod kista och gudmor svepning. Ett gammalt ordspråk säger, llatt när barnet är dött, är fadderskapet allt».

För att stå fadder måste man ha ll)äst framll, d. v. s. vara konfirmerad. Antalet kunde variera efter stånd och börd och därav uppkom talesättet >> att skaffa faddrar, en rad så lång, att den räcker från kyrkdörren ända fram till koret>>. Fattigt folk ktmde däremot få nöja sig med gudfar och gudmor. Från Regna by i Ostergötland antecknades vid ett tiUfälle t 7 faddrar, men blott de s. k. >>funtfaddrat:na» behövde vara närvarande. De övrigas uppgift var närmast att frambära gåvor till barnet.

Det var först efter reformationen, som faddrarnas antal växte i snabb takt. Drottning Kristina fick genom resolution på prästerskapets besvär 1643 förhindrat ovanan att alltför många vittnen inbjöds till bamdop. Prästerna var ur offraodets synpunkt mycket angelägna om ett så stort antal som möjligt. Direkta direktiv gavs emellertid r664 och r668 härom, nämligen, att adelsbarn får ha upp till nio faddrar, präst- och borgarbarn högst tre av vardera slaget. Allmogen blev ej föremål för lagliga åtgärder, ty här fortlevde det gamla bruket från katolsk tid med två till tre par faddrar.

Faddrarnas största roll blev onekligen att genom gåvor på materiellt sätt understödja barnet. Vid den forntida namnfästningen gav fadern sitt barn en gåva, vilket kanske är den tradition, som faddrarna under medeltiden övertog. Gåvornas storlek

149


Bild 10. Konfekt från Hans Steuch's dop, 1899. KM: 38.183.

vä.xlade allt ifrån pengar till stOra åker- och skogsloner. Under r()oo-talet utfärdades överflöclsförordningar, vilket ledde till att faddergåvor 1664 blev helt förbjudna, såvida de ej gavs som hjälp :it fattiga. Förbudet släpptes efter några år, men gåvor om 4-6 silvermynt var maximum.

Under 1 700- och 1 8oo-talen gav gudmor vanligen en silversked, som under lcristningagillet stoppades ner i doppåsen. Numera säljer silversmederna en specialkomponerad faddersked med barnets namn och en ingraverad klocka, som anger tidpunkten för födseln. Gudfar gav i äldre tid en släktidenod i form av en kanna el. dyl., men däremot sällan något smycke. l Kulturens samlingar finns ytterst få föremål , som med säkerhet kan sägas vara faddergåvor. En silversked, märkt Stephan Westerstråhlc, Stockholm 1 799, har graverad inskription på skaftets baksida:


nfadder Gåfva til Demoiselle Andronetta Christina Broman n. Närmare uppgifter om skeden och dess ursprung fanns ej. då den 1926 inköptes från Malmö.

Offer och barnsiii

Barndopsoffer i kyrkan är en medeltida sed. Först efter clopakten gick gudmor fr:~m och offrade i tre högar på altaret - till präst, klockare och ky rkaväkta re - och därefter de övriga faddrarna. Föräldrarna kunde ibland också ha inbjudit sina vänner till kyrkan för att nhålla på barnet)}, d. v. s. offra en slant till såväl präst som barn. Att prästen kunde anse dessa offer som en självklar rättighet framgår av Kungl. Maj:ts förordning om prästerskapets uppbörd i Skånc 1 723, där det bl. a. heter: •> Kyrkoherden åtnjuter det offer, som frivilligt utgives och vare prästerskapet förbjudet, att något annat därföre fordra)). Om

Bild 11. Konfekt från prins Eril<s dop, •899· KM: J8.•8J.


Bild 12. Sk:inkcrna frambli res rill barnsängskvinna n. Oljemålning av Bengt

Nordenberg. Blekinge.

angelägenheten av en slant för besväret skymtar också fra m i ett sm5ländskt ordstäv: )) Det blir därefter, sa' prästen, när han döpte barnet för tjugofem öre)) . Det vid varje barndop i kyrkan influtna offret kungjordes från predikstolen.

Förutom detta offer till kyrkan och dess tjänare fick den nydöpte i kyrkorummet mottaga sin beskärda del. Gudmor stod vid utgången av sin bänk med barnet i famnen och här kunde faddrar och övriga dopvittnen offra en silverslant på barnets bröst. I Knäred brukade man vjd barndop ta upp kollekt i kyrkan och sedan gottgjorde förä ldrarna detta med ett kristningagille. D enna sed blev dock avskaffad genom kyrkostämmans beslut 1849.

Så snart man kommit hem från kyrkan väntade barnsölet eller kristningagillet. Att hos allmogen smycka stugan inför detta till-


Bild '3· Faddc:rkyss. Teckning a,· Fritz von Dnrdcl.

fälle var en av gudl11ors mångahanda uppgifter. l taket hängdes upp en stor svinborstlerona och väggarna pryddes med bonader och röda pappersblommor. Hos ridder- och prästerskapet ledde dessa g illen till stor yppighet under r 6oo-talet och åtskilliga hämmande förbud måste utfärdas. Vid barndop i städerna förbjöds 1 7 3 1 all traktering med mat, dryck och konfekt. På landsbygden fick däremot barns-ölet måttligen hållas i högst två dagar. Då plockade man fram förn ingsskänkerna med kokt fläsk, pannkaka, risgrynsgröt same öl och bränn vin. Gudmor var >lföregångskäring >> , ty hon skulle ta förse av alla rätterna. Med barnet i famnen gick hon runt bordet och lät det smaka a v allting. Innan barnet åter lades ner i vaggan, dansade gudmor med det på armen tillsa mmans med den man, som kört dem till kyrkan.

>>Mellan förs tegångsfaddrar och nämndemanssysslan är många instanser, , var eec gängse talesätt om de unga ogifta småfaddrarna, , drängen och pigan,, som vid detta gille skulle växla krans och lerona samt ge varandra fadderkyssen. Seden kan knap-

1 53


Bild 14. Barndop hemmet 1814. Gravyr Magasin för konst, nyheter

och moder.

'54


past sägas vara folklig, den har främst varit utbredd bland de högre kretsarna i samhället. Fritz von Dardel har i en karikatyr återgivit detta dråpliga tillfälle vid ett hemmadop i Stockholmssocieteten. På Ousbyholm i Skåne förekom vid Carl Gustaf vop Seths dop 1858 bl. a. konfekt på vilken det stod: JlUngkarlsfaddrar skall taga ut sin rätt n. Louise Hagberg, som skärskådat seden, har velat göra gällande, att brulcet har svenskt uxsprung, vilken uppfattning dock ej delas av J. S. Möller, som påvisat såväl danska som kontinentala förebilder.

Dopkalasen fick på landsbygden vid 1 8oo-talets mitt en annan utformning. I stäJ iet för mat och dryck övergick man nu tiU kaffe, vin och doplwnfekt. I herrgårds- och borgarmiljöerna användes däremot dopkonfekt pa I6oo-17oo-talen. Numera förekommer sådan y tterst sällan. I Kulturens samlingar finns konfektyrer från bl. a. prinsarna \Vilhelms och Eriks dop, utförda av hovkonditor J. L. L:mdclius i Stockholm.

~va seder

En påtaglig agitation för ökaJ aktivitet inom det svenskn kyrkoli\'et har under senare år varit märkbar när det gäller dopet.

Det lilla tryckta dopmhmt:t , som man för cirka trettio år sedan började ge åt barn i städerna, har nu blivit en sed i så gott som varje församling.

Fadderinstitutionen har man också försökt att finn;~ ert levande intresse för i fndrlcrbrevel, som efter dopal<ten överlämnas till minne och erinran om de förmaningar prästen givit.

Ännu en ny sed håller på att växa fram i dopdngsbrevet, som under fyra år sändes varje dopdag till det lilla barnet. De två första breven riktar s ig till mor och far med en p5minnelse om dopets innebörd s:tmt någrr~ lämpliga böner för barn. D e bägge andra talar direl<t till bnrnet med hl. a. en inbjudan till söndagsskolan. Dopförrättaren llnclertecknar varje brev. Denna ky rkliga förnyelse syftar till att intimare knyta samman l\yrl<a och hem i gemensam barn:t fos tran från dopet via söndagsskolan till konfirmationen.

155


KÄLLOR

Primärmaterial i form av uppteckningar har välvilligt s tällts till disposition

av nedanstående institutioner och arkiv.

Folklivsarkivet, Kyrkohistoriska ukiver och LandsmaJsarkivet Luncl .

Etnologiska undersökningen, Nordiska museet, Stocl<hnlm.

Landsmåls· och fomminnesarkivet. Uppsala.

Västsvenska folkminnesarkivet, Göteborg.

Litteratur :

Svt'.N BAr;LTER, Historiska anm:irlmingur om Kyrko-t:eremonicrna.

Orcbro 1838.

F. BunJAM, Den skandinaviska folktron om barnet. Helsingfors 191 7.

LoursE I-1.\GRERG, Den nyfiiddc världsmedborgaren.

Svenska kulrurbildcr. Del XI. Srockholm '93 z, sid. 77 iL

LoursE H AGBERG, Fadderkrona och fndderkyss. Ri~:r ryzs. sid. 143 ff.

Lourst: HACBF.KG, Scdcr och tro vid m:irkestillfällenn i barnets liv. Livets hog

tider. Nordisk Inritur X X. Köpenhum n 1949. sid. 14 f f.

BIKGIT LAQUrST, Fr&n hedning rill kri5tcn. Fr4n bergslag och l)C)ndehyg-d •ys _;. Orcbro 1953. sid. 105 ff.

]. S. Möt.LF.Il, Moder og Barn dansic folkcoverlcvering. Köbenhavn '9-IO.

H t:LCA P F.nssoN, Födelse, dop och kyrktagning. Skånes hembygdsförbunds

årshuk 1935, sid. 116 H.

HrLOrNG P r.F.rJEL, f< rån hustavlans tid . Lund 195 r.

H ErNnrc u Pwss, Das Kind. 3· Aufl. Leipzig 191t-u.

E.ovAno Ro o w;, Dopritualer i svenska l<yrkan efter rcfurmatiuncn. Lund t y t o .

EovAno RoouE, Svenskt gudstjänstliv. Uppsala 1923.

TnoF.r.s-LuNo, Dagligt liv i Norden. Band VIlL Födsel och dop. Köhcnh;~vn

1919-Jl .

Dessutom finns den topogra fiska litteraturen talrika uppgifter om tro och

sed kring dopet.


B land de många förvärven under jubileumsåret r95 7 är BenkrAke Benktssons samling av masker det förnämsta. Genom inköpet av denna blev det möjligt att inom Sydsverige bevara frukterna av denne storsamlares flit, kunnighet och ekonomiska uppoffringar. Han fick erfara - såsom han själv uttryckt det - huru vanskligt det är >>för en pet·son i tjänstemannaställning att samla konstföremål, vilka noteras på den internationella konstmarlmaden>l. Att han likväl höll ut med att samla berodde på den njutning och glädje, som han alltid edor inför ett primitivt konstverk, och på den tankeflykt som umgänget ml!d dessa sällsamma skulpturer skänkte honom. Den som hört och sett Benkr-Ake Benktsson demonstrera sin samling förstår att denna tankeflykt innebar en färd till främmande länder och kulturer, vilka i själva verket hörde samman med den värld han själv levde uti - sl<ådespelarens. Hans utveckling som samla re visar samtidigt hans personliga u tveckling - från det primitiva representerat av Västafrikas negerskulpturer till det raffinerat avslipade och konstmässiga i de japanska no-maskerna. Det erfordras en starkare grad av inlevelse och en högre konstnärlig tuktan av sinnet att njuta och förstå den senare än att våldtagas av negerskulpturens fräna urskogsmystik Hans senaste förvärv var ett stort antal japanmaslu:r, som tillhört skådespelaren Anders de vVahl.

Samlingen omfattar trehundra nummer. Geografiskt fördelar dessa sig på Söderhavet med Nya Irland, Gardneröarna och Nya Guinea, Nord- och Sydamerika, Afrika, Asie n med Ostindiska öarna, Ceylon, Kina och Japan samt E uropa med Schweiz. Betydande är kollektionerna från Västafrika och Japa n.

Som alla vet är masken avsedd att bäns framför ansiktet. Den är ogenomskinlig, men har h31 så att man kan se och andas


då man bär den. Vanligen är masken for mad som ett mänskligt ansikte även då den skall föreställa en gud eller en demon. Men den kan också bära dragen av ett djur, såsom krokodil, apa, antilop. I sin utformning växlar masken från en efterbildande naturalism till en stark expressionism och symboHsm. Vi betraktar masken som ett stycke konst. för bäraren ligger dess värde i de inneboende magiska krafterna. Vi ser masken lösryckt från sin miljö. Vid sin användning ingick den som en del, men den viktigaste, i den förklädnad av strå, hudar och tyger som bars vid den rituella dansen och ceremonin, vilka genom sin rytm och sitt innehåll redan i sig själv utgjorde ett stycke levande konst. All verkligt betydande konst har sprungit fram ur ett religiöst, magiskt behov. För den primitiva människan är riten och ceremonin en åtgärd till skydd mot de farliga makter som omger henne. Masken som avbildar demonen, vare sig denna är en sjukdomsgud eller en anfader, får sin kraft enligt den gamla regeln lika mot lika, ont skall med ont fördrivas. Inom alla de gamla kulturerna, Egypten, Babylon, Grekland, Rom, Mexiko och Peru, har man täckt den dödes ansikte med en mask av guld eller sten för att ge det skydd, som maskens inneboende kraft kunde skänka bäraren.

Med den grekiska teaterkonsten kom masken att överföras från det rent religiösa planet till sididespelets värld. Skillnaden är väl från början icke stor mellan maskens användning i de åldriga spelen och ceremonierna vid offren åt Dionysos och Demeter och bruket av den i Idassiska komedier och tragedier. Men inom den civiliserade världen kom masken att så småningom bli symbolen för teater och skådespelskonst. Inga grekiska masker fi nns bevarade, men det är känt att de gjordes i övermänsklig storlek av tyg som målades. De var grovt och summariskt tecknade, avsedda att vara lätt f attbara för den avlägsnaste åskådaren i de väldiga grekiska teatrarna. - En betydande ättling av den grekiska teatermasken lever ännu kvar i de sedan högmedeltiden kända maskspelen i J apan, de s. k. no-spelen.

Inom sällskapslivet spelar halvmasken dominon, sådan den upptogs retlan under medeltiden av Harlekin, Pulcinella, Panta-

l 59


lone och andra inom den italienska Commedia dell'Arte, en roll vid glada tillställningar, maskerader, Var och en som har använt en mask har känt den egendomliga förtrollning denna förklädnad innebär. Masken har ännu kvar något av sin gamla magi.

Negermasker

Den klassiska negerskulpturen har sitt hemvist i Västafrika. det väldiga urskogsområde, som sträcker sig i en båge längs

Guineabukten på båda sidor om ekvatorn från Angola i söder till Sierra Leones bergland i norr, har de olika negerrikena levat ett för europeiskt inflytande relativt fredat liv. I skydd härav har de in i våra dagar bibehållit sin egen kultur. Man talar gärna om negerkultur och negerkonst som om dec vore enhetliga materier. Så är långt ifrån fallet. De många stammarna har särpräglade livsformer och livsyttringar, varom icke minst deras masker bär vittne.

De ilesta maskerna är skurna i trä och målade. I ekvatorns klimat ruttnar och sönderfaller trä snabbt. Det säges att den största livslängden för en skuren mask är femtio :l hundra år. Detta innebär att verkligt gamla masker av trä ej förekommer. Trots den religiösa karaktiir, som gör masken till tabu, är den ett bruksiöremål. De för brukade maskerna ersättes av nya, som ofta tillverkas av särskilda yrkesmän. Tillverkningen sker efter nedärvda normer så att masken nir det traditionella utseendet. En nygjord mask ger oss sålunda i dag i stort sett samma bild som om den vore gammal. Men huru gammal är dess förebHd? Inga historiska källor vittnar därom. Men eftersom vi vet att masken förekommit hos andra raser och kultmer årtusenden före vår tideräkning, får man anta att den även inom negerkulturerna har en hög ålder.

T stort sett får urskogsområdets negerkulturer sin karaktär av en äldre odling med hackbruk, moderrätt., kvinnliga hövdingar, hemliga sällskap, ankult och fruktbarhetsknlt. Denna har i det norra området blandats med en gammalsudanesisk

160


Bild t. Masker av trä från Västafrika. Ovan från vänster: oxe med järntungor,

Dua/la; krokodilgud, Baga. Nedan: förfaders ande, Guro; m:tsk, Senofu.

11


Bild z. M ask av svärtat trä från Belgiska Kongo, Västafrika.


11"

Bild 3· Ceremonimask från baule-stammen. Elfenbenskusten,

Västa f rika.


Bild 4· Antilop-mask från dua/la-stammen, abachi-trä.

Kamerun, Västafrika.


Bild 5. Dansmask f rån guerze-stammen. Elfcnbenskusten, Västafrika.


Bild 6. Fruktsamhets-fetish från ashanti-stammen. Guldkusten, Västafrika.

J66


Bild 7· Mask av trä från daTI-Stammen. Elfenbenskusten, Västafrika.


Bild 8. Mask använd av det hemliga kvinnosällskapet, bundu, i mendi-stammen.

Sierra Lcone, Västafrika.

168


Bild 9· Medicinmans-mask från bapmde-stammen. Belgiska Kongo, Västafrika.


. .

Bild 10. Mask från yoruba-stammen. Nigeria, Västafrika.

170


Bild 1 1. Mask av trä och tyg broderad med pärlor och kaurisnäckor, bena

lulua-stammen. Belgiska Kongo, Västafrika.

' 7'


Bild r z. Mask målad i svart och vitt med krulligt hår, buren ~om hjässluön,

ekoi-stammcn. Kamerun, Västafrika.

172


Bild 1 3· Mask buren som hjässkrön, ekoi-stammen,

Kamerun, Västafrika.

T 73


Bild 14. Mask från den ormdyrkande kuyu-stammen.

Franska Ekvatorialafrika.

174


Bild 15. Totemfigur av trä klädd med mässing, bild av den

dödes ande, bakota-stammen. Franska Kongo, Västafrika.

175


Bild 16. Bälteprydnad av brons f rån Bcnin. N igeria, Yästafrika.


Bild 17. Kvinnlig mask använd no-spel. J apan.

177


Bild 18. Okina-mask använd vid prologen till no-spel. Japan.


Bild 19. Hannya-mask, kvinnlig demon, använd vid no-spel. Japan.

179


kultur, kännetecknad av patriarkalisk organisation, faderrätt, storfamilj, anlmlt och hövdingar som är regnmakare. l förhistorisk tid har dessa äldre kulturformer täckts av en likaledes från Sudan kommande strömning, en hovkultur besläktad med den gamla medelhavs- och främreorientaliska stadskulturen. Denna har bidragit till utvecklingen av monarkisim välden med invecklade sociala rangskalor. Konungen anses äga gudomlig makt och omgives av ett mäktigt hov. Hans maktfullkomlighet begränsas av hovetiketten och av de religiösa riter och ceremonier, som traditionellt utföres av honom. Även männens hemliga sällskap bidrar att inskränka hans makt. Dessa synes ha uppstått som en motvikt till kvinnornas makt i ett äldre moderrättssamhälle. Men även kvinnorna har sina hemliga sällskap inom många negerstammar. Liksom de manliga upptas de unga kvinnorna genom särskilda invigningsriter i de äldres krets. De får i dessa hemliga kvinnosällskap undervisning i vad den gifta kvinnan, modern och husmodern, bör känna till.

I negersamhället är så gott som varje handlande reglerat av religiösa lagar. Omvärlden bebos av andeväsen, som oftast är onda och som blidkas med offer, rituella danser och ceremonier. Mäktiga är förfädernas andar. De kan ta sitt säte i djur, träd eller liknande, som därför vördas och blir tabu. Människan återfödes emeUertid efter kort tid till livet enligt en spridd uppfattning och detta sker inom den egna stammen eller släkten. Ankulten syftar till att genom dyrkan av de bortgångna skaffa sig förebedjare hos den stora skaparguden, och därmed skydd för personen, stammen och riket. Med magiska medel söker stammens medicinmän bota sjuka och framkalla regn. De ikläder sig fantastiskt formade masker för att skrämma bort demonerna. Ofta känner de sig själva i den rituella dansens extas ett med demonen och dennes kraft övergår til1 medicinmannen och masken.

Man har ifnignsatt ett samband mellan den egyptisl<a konsten och negerplastiken och visat på vissa yttre likheter, såsom Y orubastammens masker med deras höga tiaraformade krön, men också på en mera andlig Överensstämmelse i skulpturens irontalitet och lagbundna slutenhet. Bevis föl' lwntakt saknas

180


emellertid. Har den funnits torde den sökas i avlägsna förhistoriska åldrar. Många frågor väntar på sin lösning när det gäller negerplastikens förhistoria och nya fynd torde ännu kunna göras. t 9 to framdrog sålunda afrikaforskaren Leo Jo'robenius en mycket högtstående och dittills okänd art av skulpturer i Ife, Yorubalandets religiösa centrum sedan gamla tider. Dessa ur konstnärlig synpuukt utOmordentligt högt stående skulpturer i brons och terrakotta har ännu icke kunnat sammanstälias med någon annan plastisk konst och ej heller bestämmas till tiden.

I vad mån konsten från lfe varit stilbildande för andra negerfolk är ännu icke påvisat. Det är dock påtagligt att förelwmsten av bronsgjutning hos folken i en krets runt Ife talar om ett samband med den gamla Ifekulturen såsom givare. På bronsgjutningens område är det också som ett annat folk i dessa trakter, bioi i Benin, har gjort sig gällande.

Från Portugal utgick i början av 1400-ta let expeditioner, som sökte finna nya vägar till Indien runt Afrika. Dessa utforskade Afrikas västkust och 14 7 z upptäcktes under Alfons V, kallad Afrikanen, negerkungadömet B e n i n. Portugiser och senare engelsmän anlade faktorier vid kusten och drev handel med de i inlandet boende negrerna. Resebeskrivningar från 16oo- och 1 700-talen skildrar det lnmgliga palatsets härlighet i huvudstaden Benin och omtalar att dess pelare var prydda med bronsplattor.

I slutet av 1 89o-talet hade en Ii len engelsk expedition under utforskande av en oldnd del av Nigeria kommit till staden Benin. Där blev de dödade. En straffexpedition förstörde sedan staden. Några plundrande soldater fann då i en förfallen hydda mängder av bronsföremål, reliefer, figurer, smycken. Det mesta av detta fördes till British Museum i London.

Man hade upptäckt en främmande, utsökt konstart, som skänkte ny belysning åt negrernas kultur. Beninkansten har givit upphov till en omfattande litteratur. Man .räknar med sex tidsperioder från en arkaisk, 1 r 49-1360, till en sen period, 1691-18t9· De äldre pjäserna bar ett utsökt tekniskt utförande i den gjutningsteknik, som kallas cil·e perdue.

Kulturen har genom Benkt-Åke Benktssons samling fått två bronsföremål från Benin.

J8t


Japanska No-masker

J den Benktssonska samlingen ingår ett ått iotal japanska masker, av vilka den övervägande delen använts i de s. k. nos p e l e n. Ordet llllOll är lånat från kinesiskan och betyder le u nnande, förfining, konst. No-spelen har i j apan en 6oo-årig tradition och karakteriseras av en teaterkonst, där dans och sång utföres vid instrumentalmnsik och där hu vudaktören, shite, och dennes medhjälpare, shite-zure, bär mask. No är en sammansättning av skilda shintoistiska tempeldanser, de buddhistiska pantomimerna och hovets krigiska danser. En omfattande vetenskaplig litteratur har sökt Idarlägga no-spelens ursprung. Man har funnit likheten i de västerländska medeltida mysteriespelen och i det grekiska dramat. D et allmänt religiösa och moraliska innehåller kan framdragas såsom stöd härför -men no-spelet har sin egen karaktär. D enna formades under r JOO-talet a v prästen och tempeldansaren K w a n a m i och dennes son Seami med släktnamnet KiyotsLlgu. Från denna tid stod no-spelen under hovets beskydd och bibehöll i det väsentliga sin konstnärliga form till r8oo-talcts mitt, då de miste sin privilegierade ställning. Västerländsk kultur trängde vid denna tid in j J apan. Sena1·e har ansatser gjorts till no-teaterns återupplivande, men d en synes mista sin dragningskraft på nutidens japaner.

Seami skrev en bok kallad K wadensko, vilket betyder ))boken om all överHimna blomman n, därvid syftande på Buddhas blomma - tanken. I denn:t bok avhandlas konsten act skriva no-spel. Därv id betecknar han dessa ofta med ordet y u gen. En vit fågel med blomma i munnen är enligt Seam i en symbolisk bild av detta ord, som kan översättas med l> det som ligger under y tan l) , antydn ingen i motsats till det sagda, det subtila i motsats t ill det vardagliga, det eleganta, det sköna, det skarpsinniga. Det väsentliga hos uttrycksmedlen ligger hos no-spelet i den koncentrerade enkelheten, enheten och harmonin och i symbolismen. Maximum :tv scenisk effekt v~intas av aktören genom ett minimum a v rörelse.

No-spelet har visserligen ett slags dramatisk röd tråd, men


huvud1;aken är icke händelsen utan att åhöraren uppfattat det sköna, rytmiskt och musikaliskt, genom dans och sång. Händelser och karaktärer iir sådana som levat i folkets minne och känslor. Eftersom teaterns syfte är att lämna ett sublimt skönhetsintryck intar det individualistiska och personliga en sekundär plats i dramat. Det är därför som de symboliskt formade maskerna användes eller aktören bär ett oföränderligt ansiktsqttryck under he.la spelet. När skådespelaren sätte1· på sig sin mask tar hans kropp och själ form efter den han avser att föreställa. En god spelare ger liv åt masken.

No-spelen är sammanställda av flera skådespel. Sammanställningen regleras av lagarna för j o, h a och k y o, d. v. s. introduktion, utveckling och fulländning samt klimax och final. Skådespelen kan delas i fem grupper efter sin art: I vV a k i n o =

efterföljande skådespel, eller kami-mono, gudaspel; II Shuramono, krigsspel, eller otoko-mono, manliga spel; III Katsura-mono, perukspel, eller onna-mono, kvinnospel; lV kyoj o-m o n o, rasande kvinnospel, e1ler k u r u i-m o n o, ursinnesspel; V Kirino-mono, slutspel, eJier kichiku-mono, trollspel. Det finns också andra indelningsgrunder och beteckningar, men de angivna ger en god föreställning om varav no-spelen bestod.

l denna förteckning upptages icke en inledningspjäs, som brukar förekomma vid särskilt högtidliga tillfällen och vilken såsom en helig pjäs står i en klass för sig. Denna kallas Okina, d. v. s. den gamle mannen. Den är väsentligen religiös och utgör ett slags rening av skådeplatsen. Samma dag föreställningen skall ske uppbygges ett altare i skådespelarnas rum och i ett skrin på detta placeras den vita masken för okina och den svarta masken för s a m b o so, en figur i detta spel. O kinans mask är ett godmodigt skäggigt gubbansikte, vilket dll skillnad från andra masker har en rörlig underkäke.

Den klassiska sammanställningen av ett no-program upptog oftast fem pjäser. Mellan dessa framfördes ett par eller tre komiska mellanspel, kallade k y o g e n. Dessa spel är heJ t realisriska och folkliga. Med sin grovkorniga aktörkonst bildar dc en slående och välbehövlig kontrast till no-spelets upphöjdhet. Ä ven i detta spel an vandes mask.


l no-spelens många p1aser uppträder ett stort antal olika karaktärer, som var och en fordrar sin mask. Maskerna har en gång i avlägsen tid fått sin fonn och denna efterbildas. Materialet är det mycket lätta k iri träet, Paulownin imperiaiis. Okina-maskerna säges vara de äldsta och man namnger fyra skulptörer från tiden omkr. 6oo-rooo, såsom deras skapare. Det är dock först med den under 12oo-ralets senare del verksamme Shaku-zuru som de egentliga no-maskerna tillkommer. Han skapade grund typerna för ett stort antal masker, såsom den här avbildade kvinnliga demonen Hannya. Om denna berättas i det populära no-stycl<e, som kallas Adelsdamen Aoi. I korthet skildrar detta hur adelsdamen Rokujo gripits av en häftig och olycklig kärlek till prins Genji. Hon förfö ljer dennes unga och vackra, sjuka hustru Aoi och uppträder som demon med den behornade hannyamasken. Hon betvingas slutligen genom en vis munks besvärjelser.

Från r 200-talet och fram till vår tid känner man ett stort antal masksnidare och skolor. För en no-spelplan med 200 pjäser fordras något mer än 300 masker.

Sven T. Kjellberg.


REDOGÖ RELSE FÖR

KULTURH ISTORISKA FÖ REN IN GENs FÖR

SÖDRA SVERIGE VERKSAMHET FÖR ÅR 1956

A. LEDAMOTER, STYRELSE OCH REVISORER.

Högste beskyddare:

HANS MAJ :T KONUNG GUSTAV Vl ADOLF.

Hedersledamöter: t Direktör Falk Simon, Göteborg. Hovintendent John Kroon, Malmö. Direktör Karl Wistrand, Stockholm. Landshövding J oh an Nilsson, Kristianstad. Advokat Rolf Nordenstedt, Toppeladugård.

Ständiga ledamöter på grund av särskilda förtjänster :

Professor J. G. Andersson, Stockholm. Disponent H. Dunker, Hälsingborg. Direktör Th. Winborg, Stockholm. Sekreterare Bengt Lanke, Malmö. Kamrer Birger Grambeck, Malmö. Sekreterare H. Henriksson, Kristianstad. Konstsmeden Henning Persson, Lund. Kontraktsprosten Yngve Werger, Angelholm. Byggnadschefen Carl Erik Holmberg, Lund.

Antalet ständiga ledamöter i övrigt uppgicl< per den 3 r december till 383 och årsbetalande till 24.754·

De senare fördelade sig på följande siitt : Malmö . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.639 Lund . . . . . . • .... .. . . .. . . . . 1.988 Hälsingborg . . . . . . . . . . • . . . . . 95 2

Kristianstad . . . . . . . . . . . . . . . . 461

Landslerona . . . . . . . . • . . . . . . . 139 Ystad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . !75 TrcUeborg . .. . • . • .. .. . .. .. . 213

Ängelholm . .. . . . . . . . . .. . . . . Höganäs . ... .. . . .. . ... .. . . . Eslöv .. .. .. . ... . ..... . .. .. .

214

97 194

Simrishamn . . . . . . . . • . . . . . . . 49 Hässleholm . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 r 3 Skonör-Falstcrbo . . . . . . . . • . . . 18

Skanes landsb)'gd .. . . . . . .. . . 4 .9 11


U tnn/ör SkA11c:

Stcckholm . . . . . . . . . . . . . . . . . 991 Göteborg . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1. 517

i iivrigt .. , ... , ..... ..... . . .

utrikes ... ...... .. ......... .

Abonnenter . .. . ........ ... . 100

Föreningens årsmöte hölls elen 5 juni uneler ordförandeskap av styrelsens ordförande, landshövding G. A. Widell, varvid styrelsen bevi ljades ansvarsfrihet för förvaltningen år 195 5·

Föreningen återvalde intill årsmötet '959 de i mr avgående styrelseledamöterna redaktör Johan Nilsson, fabrikör Walfrid Nordström och friherre H . H. von Schwerin samt till styrelsesuppleant för samma tid byggmästare Harrr Karlsson.

Till revisorer av 1956 års förvaltning utsåg årsmötet föreningens förutvarande revisor disponenten C.-E. Borgenstierna samt efter kassadirektören Nils Bäckman, som avsagt sig, bankdirektören David Berglund. Till suppleanter nyvaldes direl<tören Frans Mäller och bankdirektören S. Lundeborg efter stationsinspektoren Å.ke Nordenslcjölcl, som avsagt sig på grund av åldersskäl, och bankdirektören D avid Berglund, som blivit vald till ordinarie revisor.

Till revisorer av den Fahlbeckska kulturfonden för samma tid utsåg styrelsen sina sålunda valda revisorer.

Såsom Kungl. Maj:ts revisor fungerar landskamrer Sigurd Dahlrup och såsom staden Lunds revisor bankkamrer K. E. Len n torp.

Arsmötet beslöt enhälligt att årsavgiften under r 95 7 skall utgå med ro kronor.

Efter förhandlingarna samlades deltagarna vid den nyordnade utställningen ))Koppen förr och nm,, vilken demonstrerades av intendenten.

Styrelsen har under året utgjorts av: lanelshövding G. A. vVidell, ordförande och Kungl. Maj :ts ombud, med direktör Sune Wetterlundh som suppleant, professor Lauritz ·weibull, v. ordförande, riksdagsman Rud. Anderberg, Malmöhus läns landstings ombud, greve Carl Trolle-Bonde, direktör Holger Crafoord, landstingsman Edvard 1-Iallberg, Kristianstads läns landstings ombud, hovintendent John Kroon, redaktör Johan Nilsson, fabrikör \\T alfrid Nordst röm, direktör ALf red Persson, Lunds stads ombud, iolkskoleinspektör K. G. Ljunghill, Lu11ds stads

186


ombud, friherre fil. dr H. H. von Schwerln, major Christer \Vahlgren och l<yrkoherde Curt vVallin samt självskriven ledamot intendenten fi l. dr Sven T. Kjellberg, sekreterare.

Suppleanter i styrelsen har varit: överläkaren med. dr Gunnar Edström, Lunds staels ombud, lwnsul Georg Lindström, riksdagsman Emil Ahlkvist, Malmöhus läns landstings ombud, akademikamrerare Malte Ragnarsson, Lunds stads ombud, professor Sigfrid Svensson och byggmästare Harry K arlsson.

Styrelsen har sammanträtt den J0/ 3, s/6 och s/1 1. Det av styrelsen tillsatta arbetsutskottet, bestående av hrr vVeibull, ordf., Kjellberg, sekr., Nordström, Persson och Svensson, har sammaoträtt den 29/ 5, z6/7 och 8/ 10.

B. FORENlNGENS EKONOMI,

Föreningen har mottagit eller erhållit löfte om följande anslag till upprätthållande av sin verksamhet:

av staten .. .. . .. ... ... ..... ... ...... . . . .. . ... .... 8 J. Ioo:

Lunds stad .. .... .... ...... . . . ... ... . . .. •. . . . . 55.000:

Malmöhus läns landsting . . . . . . . . . . • . . . . . . . . . . . . 15 .ooo: Kristianstads läns lundsting . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.500: Hälsingborgs stad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . J .ooo: -Anderslövs kommun . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . so: -Au sås B osa r ps Fjälldoge Ostra F(irs Förslövsholms " Kattarps ........ . . .. . .... .... . . . . . Kvidinge . . .... • . • .. . . .... ..... . . .. Löderups .. .. . . . ..... ... ..... . . • . . . Oppmanna V ånga kommun . . ..... . . . . . .. • ... . . Oshy kommun .... . . . ... . . . . . . .. . .. ... . ..... . . Riscberga kommun .... .. . .... • . .... . . . . . . . ... . Rängs . . . ... • . .. . . . .. . •.•. . . . .. • . . Rönne!Jerga . . . . . .. . .. . . ... . . .......... . Röst~nga n . .. • ...• . • • . . ... .. .. .... • . ..

Skarhults » . . . ... .... . . • . • ... . .. • . .. ...

Skegric

10 0: -

so: -100: -

; oo: too: -100:

JOO:

100: -

so: so: so: -

100: -

200: -

100:

J OO: J OO: -


av Skurups kommun Snogeröds Staffanstorps • Svalövs V eliinge Vemmenhögs • Vollsjö Orkeneds

av AB Förenade Superfosfatfabriker

so: zoo: roo: -100: -

100: -

100: -100: -

so: - (z.8oo: - )

för treårsperioden •9s6/ r9s8 vart år . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . 1.000: Föreningen Skånska Andelsslakterier Sean . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.000: Hässleholms Verkstäder AB för treårsperioden 195611958 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . • . . . . . • . . 6oo: -Kockums Mekaniska Verkstads AB för treårsperioden 1956/1958 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . J .OOO: Rcymersholms Gamla Industri AB för treårsperioden l9j6/ 1958 vnrt ar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . r.ooo: Skånska Cementaktiebolaget för treårsperioden rgs61r!)s8 .. .. .. .. .. .. .. . .. .. .. .. . .. . .. . p.1uo:

Sk:inska Hypoteksföreningen för treårsperioden •955/t 957 vare år . . . . . . . . • . . . . . . . . . . . . . . . r.soo:Svenska Sockerfabriks AB för treårsperioden 1954/ 1956 vart år . . . . • . • . . . . . . . . . . . . . . . . . J .ooo: Sydsvenska Kraftaktiebolaget för treårsperioden 1956/1958 va r t år . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . r.ooo: -

Genom nådigt beslut av den 14/J 2 har K. Maj:t beviljat föreningen ett slutligt anslag från lotterimedelsfonden med zo.ooo kronor som bidrag till avveckling av skuld för restaurering av föreningens fastigheter i Lund.

Till firande av föreningens 75-årsjubileum, som kommer arr högtidlighållas den l2 juni 1957, har styrelsen beslurat söka få till stånd en byggnad för utställande av de nu magasinerade stadsarkeologiska samlingarna, omfattande i huvudsak medeltida jordfynd från Lund. För att erhålla medel härtill har styrelsen gjort f ramställningar hos myndigheter, företag och enskilda. Under året har följande anslag och gåvor givits för detta ändamål: Stadsfullmäktige i Lund 6o.ooo kronor, landstingen i Malmöhus län 1 o.ooo kronor, i Kristianstads län 5 .ooo kronor, i Hallands län 2.ooo kronor och i Kronobergs län 2.ooo kronor, fnga-Lisa och vValfrid Nordström ro.ooo kronor, samt 690 kro-

r88


nor av fjorton givare. Genom det av hovintendenten John Kroon för samma ändamål utgivna och försålda bokverket ,,skånskt adertonhundratal i bild» har tills dato uppstått en behållning av ca zo.ooo kronor. Försäljningen härav fortsätter. I allt hade vid årets slut ca 1 1 o.ooo kronor influtit. Ritningar till byggnaden har utarbetats av arkitekten Klas Anshelm.

Till bearbetning och publicering av de stadsarkeologiska sa mlingarna har Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse anslagit ett belopp av 1oo.ooo kronor till föreningen.

Genom testamentariskt förordnande av fru Hanna Landby, Lund, har föreningen erhållit t o.ooo kronor 11 att enligt museiintendentens eget heprövande användas för ändamål, wm överensstämma med de av Kulturens skapare en gång uppdragna riktlinjerna,, ,

Medlemsvärvningen har pågått i sedvanlig omfattning. Den totala medlemssiffran visar en ökning med 1.575 till 25.152.

Arsboken har utgått i 25.000 exemplax, författarna har lämnat sina bidrag kostnadsfritt och Aktiebolaget Åkerlund & Rausing har i likhet med tidigare år ställt skyddskartonger för årsbokens förpackning kostnadsfritt till föreningens förfogande.

Skånsk Bildalmanacka 1957 har återgivit målningar av konstnären J o han J oh ansson och utgått i en upplaga av ca 9.ooo exemplar.

Den på initiativ av hovintendenten John Kroon utgivna falesimilreproduktionen av F. de Wit's lcarta över Skåneland har fortfarande rönt efterfrågan och behållningen har ökat med kr 1.250: 79 till kr 32·742: 66.

Höjning av försäkringsvärdet å museets byggnader och samlingar i Lund har ägt rum med 1.296.5oo kr. varefter samtliga försäkringar nu utgöres av

Lund: å byggnader och samlingar . ... . . . ..... . ....... .... . Kr .5·787.500 företagsförsäkring : personskoda högst . . . . . . . . . . . . . . . . " rJo.ooo

e.gendomssk:tda " .. . .. . .. . ...... , " 1o.ooo Östarp: å byggnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . • . . . . . . 411.8oo

ll lösöre . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . • r6.ooo • skog . . . . . . . . . . • . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . b 6o.ooo

Bosjöldostcrs mölla: brand . ... . . . ..... . ...... ... ...• . , . . . . " _lo.ooo

ansvar ... .. ...... . ...... . . . . . ... , . . . . • 3 zo.ooo


Samlingarnas värde har ökats med 48.909: 76 kronor, därav genom gåvor med 11.989 kronor.

Styrelsen framför föreningens varma tack för dessa anslag och gåvor, genom vilka verksamheten har kunnat upprätthållas och museet tillväxa.

UTDRAG UR KULTUREN$ RÄKE.NSI<APE.R FOR AR 1956.

T o b l n ö 7J e r k o s 111 11 d r r o c !J i 11 t ii k t r r.

K o s t n a d e r :

Löner, pensioner och c:~:pcnsmcdc l ............. .. ...... ... . . Fastighetsutgifter ................ ..... . ...... . . , JO. lOJ ; 48 Belysning, vatten, värme och renh&llning . . . . . . . . . . .lJ.p6: 69

Resor, frakter, porto och telefon ......... ....... ...... ~ Reklam, annonser och skrivmaterial ......... . ... .. . ... .... . Skatter, tiks- och hrandförsäkringar ..... . . . . . . . , .......... . Trädgårdens underhåll, utställningar och attraktioner . . ....... . Utgifter för konserveringsanstalten ..... . ............. • ......

• Östarp .... .................................. . • fotografering ................................ . ,. 1955 års årsboks färdigställande (rcstlikvid och » distribu t ion) .. .............. .......... .. . . . . . . " 1956 års årsboks tillverkningskostnad (beräknad • bokförd kostnad) ...... . •....... ......... . .... •l mcdlemsvärvning. registrering av medlemsstocken

och inkassering av förutvarande medlemmars avgifter:

portol<ostnader . .. . . . •. .. ......... trycksaker . ...... . • .... . . . .. ..... provisioner . .... .. . ......... .. .. . övriga kostnader . . ...... .. . . . . . .• .

24.075' l]

4.661: 29 24.698: 6o

•6.6sz: 37 •

Diverse utgifter ......................................... . Riinteutgi f ter ............... . .......... . ....... ... . ...... . Nedskrivning av bibliotekers bokheständ . . • . • . . . . . zo.ooo:

N inventarier ...... ... ... . . .. . . .. . 2.020: r 7 Kapitalkonco

6J.6JO: l 7

5· ' J f: 6j 3·47 1: 7J 4·l50: to 1.0 11: 8J

1.986:44 ZJ.2jl: 88

S.ng: 83

l :.(i68: jj

jo.ooo:

70.087: H

4·999 ' 83

9·075= 55

21.020: J 7

101.186: J O

Summa kronor 593·799= zo

• Däri ing5r eec belopp av kr 7.oRo:

cxpcdirionshidrag för år 1951). utgörande av föreningen lämnor


l n t ii k t e r:

Inträdesavgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . J 6.s 31: 6o Medlemsavgifter och abonnemang å årsboken . . . . 147.540: -

Därutöver erlagda avgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . J -698: so l5LlJ8: so Hyror, naturaförmåner nch arrende för kaferörelsen . . . . . . . . . . 7.R6o: -Inkomster från Ostarp . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . z8.0J1: JO

av annonser j samt försäljning av årsboken . . . . . . . . 11.607: 35 Kontanta gåvor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . • . 1o.z83:

Nettoinkomst av Skånsk bildalmanacka . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . li.-195: li .l Ränteinkomster . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . z .. po: 49

Nettoinkomst av trycksaker ....... . .. ........ .... . ........ . Värdet av under året skänkta före mål till samlingarna •... ....

• " bibliotek och arkiv .. Bidrag till rörelsen från Kulturens donationsfonder . ..... . .... .

Årsanslag: från Staten ... ... .... ...... ....... ....... ..... . 8 1.100: -

"

Lunds stad . . . . . . . . . . . . . . . . . . • . . . . . . . . . . . . 55.000: -andra kommuner . , ....................... . Malmöhus läns landsting ... . .... .... ...... .

_..ooo: -

16.soo: -

j6o:o7 11 ·989:

SIJ: Z].J68: z6

Kristiansrads läns landsring ....... ...... .. . 7-500: - 164.100: -

Anslag från lotterimedelsfonden JS.OOO:

Summa kronor 593·?99' zo

B fl l fl 11 s r ii k 11 i 11 g:

T i Il g Ii n g a r: 3 J/n 1955 J" ' z 1956

Fastigheter j Lund och Ostarp ........ . .... . 75J·OOO: - 753 -000: -Samlingarna ... ......•...... . .............. r.go8.68 1: 6~ '-957·591: 40 Bibliotek och arkiv ... ............ .... ..... . 40.505: z8 13·752: 01

Inventarier ............................... . t : - 1: -

Varor (textil ier) .. ..... .. ........ ... ...... . J . jlO: - J.s zo: -

Fordringar .......... ... ............ . ..... . 1o.z8o: So , r.zo9: sR

Obligationer, förlagsbevis och aktier tillhöriga donationsfonderna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ss.og6: 99 ss.og6: 99

L:in till Fastighetsför. Hjorten u. p. a. . . . . . . . . zg.ooo: - 19.000: -

Kassa, bank och postgiro ............ ... ..... 186.8o3: 4J zzo.]p:J6

Pub!. »Skånskt 1.8oo-ral i hildo . . . . . .. .. . . . .. 1.117: H 1.11]: 55

••Skånska Ut.sigren• av U. Thcrsncr . . . . . 19: 6o -------------------------------Summa lmmor 2.988.007: Ci9 3-0)5.o8r: -1 9


S l• u l d e r :

Låneskolder Diverse skulder .................. • . ..•. . . . • Innebållen preliminärskatt å nnställdas löner .. Anslag för utgivande av arbete om skånsk textil-

konst samt från Gustaf Nilssons sterbhus for senare inrättande av butik . • ... .. ........ •

Kulturens 16oo-tatskarta ................. • . . Gåva för bestridande av kostnader för den s. k.

Luodamodellen ............... . . . .... ... . Pub!. »Skånska Utsigtern av U. Thersner .. . • . • Donationsfondernas sammanlagda kapitalbehåll-

ning . . ...... .. ............ ............. . Jubileumsbyggnaden (insamlade medel) .. • . . .. Anslag frå n 'Vallenbergs stiftelse för Lundafyn-

dens vetensl1aplign bearbetande .... ... ... . . Kapital .. .. . .. . ... . . .. ....... .. . ......... .

169-93 l: 41 1 12.676: Sz

8.558: -

4-000: -

3•·491 =87

ll .OJ6! 61

7' -

:46.5o6: 92

231:44

2.403.566: 6z

124·709! 27 JC6.170: 40

9·291: -

4.000: -

32 ·742! 66

11.468: 55

247·231! 10 2.109: 18

l 1.405: 3 l z.sos.8sz: 92

-----------------------------Summa kronor z,g88.007: 69 3·055 .081: 49

F o n d e r n n s k a p i t a l b e h n l l n i n g.

Förenipgen äger av

fon derna disponera:

Icke disponibel del av fonderna :

Thomanderska fonden . ... .•.• .. . •. . Anna Karlins premiefond .... ... . . . • . Ole Olsens Keromiske Legat ....... . Beathc och Sven Bengtssons fond .. • . Boseho .lcyrkokassa . ......... . . • ..... Skånska Brands fond ... .. .... .. .... . Kulturhistoriska M uscets J u belfond .. Skånebokens fond ..... , . , . .. . ... .. . togeborg H oleks fond .... . . .. .. . . Kulturens Nybyggnadsfond . . . • ...... Anna Lithströms fond .. .. .... . .. . Bror W. Olofsons fond ... , . ... • . , .. . Enskilda anslag från bolag m. Il. . . ... . Ständiga medlemmars fond ..... . . .. .

Jl l n 1956 J IIH 1955 2.7U: 66 10.554; 11

691:76 Ll92! 68

2.579' 66 3 2.854: 54

999' 15 J.068: !9 2.0!5:91

J.745! 21 l !.]99: 76

446:}8

4·371:45 841: B

2.84s:3s ] .846: 96

16.113 : 7!

H.OJI! 33

10.830: 78

9·640: 97 45·091: 55

].101: 39

10.462: 75

z8.095: 01

Jl/11 1956 J0 .6J4: OJ

!.199: 99 33·370: 10

11 .116: '5

to.88o: 66

9.68s: o2

45 ·340: .s ].I69; 43

to.sn : 92 28.215: Oj

------------------------------------Summa honor 68.098:59 177·857: u

Efter tillägg ov de medel föreningen enligt ovan äger disponera

utgör fondernas sammanlagda kapitalbehållning per 3 Il 1 2 195/1

l79·13J : 51

68.098: 59

~47 • 2]2 : 10


UPPGIFT I'ER p / n 195fi i\NGAENDf. FONDTILLGANGARNAS ART

Ungcfiirlig marknads- Bol<fört

kurs vid 1956 till: års slut:

nom. Kr :o.ooo: - Mo-Dumsjö 4 °/o förlagsbevis

1945 • · · • • • · · · · • · • · • · · · · · · · 8L 0/ <1 10.000: -

•s.ooo: Svenska statens 3 °/u obi. av •si n 1946 ...... .. .. ...... 76r' '•

5.000: L. M. Ericssons 4'/• "/v för-lagsbevis 1944 . . . . . . . . . . . . . . 89 °/u 5 .ooo: -

100 st. aktier i Svenska Sockerf. AB a Kr 6o: - 77: 6.ooo: -20 st. aktier Svenska Sockerf. AB O. Kr 76: so 77: - 1.530: -

56 st. aktier i Skand. Banken AB a Kr 108:37 •74' - 6.069: 15 11 st. aktier i Skand. Banl<en AB a Kr 139: 74 • 74: - 1.537: u

----------------------Summa kronor 55.096: 99

Härtill kommer:

Thomanderska fondens fordran hos Fastighetsföreningen Hjorten u. p. a. mot siil<erhet a'' inteckning ........... .

Innestående å motböcker med Sparbanken i Lund .. ..... . Till föreningen lämnat tillfälligt lån från fonderna fö•·

4.ooo: IJJ .61I : 51

rörelsen ... ..... .. • ..... . . . ..... .. .. .. ............. ----------------------Summa kr-onor Lund i febn1ari 1957.

Sven Tomborg

REV I S I ONSBERÄTTELSE

Undertecknade, utsedda att granska Kulturhistoriska föreningens för södra Sverige räkenskaper och förvaltning för år 1956, få efter fullgjort uppdrag avgiva följande berättelse.

Styrelsens protokoll samt föreningens räkenskaper och övriga handlingar berörande revisionen ha av oss genomgåtts utan anledning till erinran.

Banktillgodohavandena och förefintliga värdehandlingar hava inventerats utan anmärkning.

Kassan har av oss uppräknats och befunnits riktig. Försäkringarna av föreningens byggnader och samlingar synas

oss vara tillfredsställande. Särskild utsedd siffergranskare har över sin verksamhet avgi

vit egen berättelse.

l93


Då någon anledning till anmärkning icke förefunnits, tillstyrka vi att ansvarsfrihet beviljas styrelsen för elen tid revisionen omfattat.

L u n d den 28 maj '957·

Carl-E. Borgenslierna

S. Dahlrup Ucsedd av Kungl. Maj :c.

D. Berglund S. Lundeborg

K. E. Le11ntorp Utsedd uv stadsfullmäkt ige

i Lund.

SAMMANDRAG AV STIFTELSEN KULTURfONDENs RÄKENSKAPER FOR AR 1956.

J n g å c n d e b a l a n s:

Konungariket Sveriges stadshypotekskassas 3,5 °/o obi. av ~r 1950 . . ........ . . ... ...... .

Lunds stads 3 Ufo ohl. av år 1940 ............... . Stockholms stads 3 °/u obi. av år 1940 ......... . Göteborgs stads 3,5 °/u obi. av år 195 1 •••• ••••• •

Svenska Statcns 4.5 °/u obi. o v år 1955 .... .... . . Innestaende i Sparbanken i Lund ......... .... . lnnest&cndc i Skand. Banl<cn ................. .

Upplupna ej förfallna räntor

l n k o m s t e r:

Ränta å Scockholms stads obl. . ... . , ........... .

» Göteborgs stads obi. ... , ............. .

" Svenska Statens obi. ............. .... . » Lunds stads obi. ............. . ...... . ~ Sv. Stadshypotcl;skassas obi. .......... .

" Skand. Banken AB ............... .... . " Sparbanken i Lund .............. .... •

Upplupna ej förfallna räntor

121.000: 2.000:

4.000: j.OOO!

J.000: -

677:35 2.285: 79 1.86-j.:OS

120: -175= IJS : -

6o: -4-lJ5:-

119: 63 36:93 .J..89r:s6

1.864: o8

Kronor •46-sSz: 86

U t g i f t c r:

Upplupna ej inbetalda r äntor ..... •. .. • .................... r.86-J.: oB Kulturhistoriska föreningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4--uo: 81 Förvaltarearvode . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 195: 64

194


U t g å c n d c b a l g n s:

Konungariket Sveriges Srndshypotekskassns 3·5 °/n obi. av år 1950 •............ .. ....... 121.000: -

Lunds stads 3 q/o ohl. av år 1940 .......... . .... . 1.000:

.j .000: -

5·000:

J.OOO: -

1.144: zll

2.063:97 1.864: oll

Stockholms stads 3 % obi. av år 1940 .......... . Göteborgs stnds 3.5 Ofo obi. av år 19p ... ..... • . Svenska Starens 'b5 Of n tlbl. av år '95 5 ...... •.•. lnncst~endc i Sparbanken i Lund . .. ....... ... . Innestående i Skand. B~nkcn AB .............. . Upplupna ej för fallna räntor . ... ........ . ... • .

Kronor q 6.58z: 86

För Stiftelsen Kulturfonden a Drätselkammarens vägnar: Hnm lugt!mmiS071 /G. Paulsson

Förestående räkenskaper granskade och godkända: För St:~dsrevisionen : För Kulturhistorislm Föreningen:

G. Std/JI Carl-E. Borgenstit'ma D. Bas/mul

C. PE RSONAL OCH VERKSAMHET.

Intendent: Antikvarier:

Amanuens: Konservatorer :

Rustmästare: Si<attmästare: Ombudsman: Kanslibiträde:

fil. dr Sven T. Kjellberg ( 1934) fil. dr William Karlson ( 1 92 1)

fil. dr Ragnar Blomqvist ( 1 9 2 9) fil. kand. Bengt-Arne Persson ( 1955) fröken Märta Lindström ( 1950) herr Eric H anson (1930) herr WiJhelm Jönsson ( 1930) f. bankdirektören Sven Tornborg ( 1948) ö verste Sven Forsberg ( 1946) fru Astrid Sörensson ( 1954)

Utom den fasta personalen har såsom tidigare varit anställda en snickare, en gårdskarl och ett par man till handrädmingsarbeten vid byggnadernas reparation, två biljettkassörskor, två städerskor och ett antal söndagsvakter samt ett biträde på textilavdelningen. Nattvaktstjänsten har varit uppdragen åt Malmö Nattvakts Garantia.ktiebolag.

Såsom arkivarbetare har överste Konstantin Kanep under året varit anställd vid museets bibliotek. Under två månader har fru


E.IJy Ljungman även arbetat på biblioteket. Avlönade med medel från Wallenbergska fonden och Humanistiska fonden har för arbeten på den stadsarkeologiska avdelningen fil. kand. Birgitta von Heland varit anställd i fem månader och hur Fred R. Allik under hela året.

Såsom nyhet är :m anteclma att museet under tre sommarmånader varje dag demonstrerades av därtill utbildade guider. Såsom sådana tjänstgjorde fil. stud. Katarina Kvillner och fiJ. kand. Torkel Eriksson.

sedvanliga underhållsarbeten på de kulturhistoriska byggnaderna har ägt rum. Nyordningen av museets magasinerade föremål har fortsatt, varvid förhyrda lokaler i fastigheten Adelgatan 3 tagits i anspråk. Den tillfälliga utställningen av Sydsvenskt folkligt måleri har avlösts av utställningen ))Koppen genom tiderna,, och i keramikavdelningen har anordnats en utställning av Klassisk terrakotta.

Gruppdemonstrationer har hållits för föreningar, kongresser och andra. Till museet har såsom tidigare förlagts kurser för Folkuniversitetet. Inom den yttre verksamheten märkes främst medverkan vid tillkomsten av Simontorpsutställningcn, till vilken även utlånades en del föremål och dräkter från museet, övervaleningen av restaureringen av den kringbyggda gården A..ncorp i Hammarlövs socken, vilken utgör ett omistligt inslag i den äldre byggnadskulturen på Söderslätt, kontrollerandet av nedtagning och återuppförande av den gamla Klockaregården i Kävlinge, samt rådgivning och hjälp vid ordnandet av hembygdsgården i Onslunda.

Till Boseho kyrka förlades fyra högmässagudstjänster då domkyrkan var stängd på grund av reparation. I övrigt har kyrkan upplåtits för femtiotre gudstjänste1·, bland vilka märkes sommarens turistgudstjänster samt de nystarrade helgmålsbönerna. Tjugo bröllop, fyra barndop och sex föreningshögtidligheter har hållits i kyrkan där också konserter förekommit av professor Bedrich Janacek och Lunds folkskoleseminariums kammarkör.

Dansk Radiofoni inspelade ett program på Kulturen och i Ostarp, vilket utsändes i dansk radio den s/8.


Tack vare fortsatt anslag från Humanistisl<a fonden har den föregående år påbörjade systematiska bearbetningen av grävningsfynden från Lund kunnat fortsättas med herr fred. R. Allik som heltidsanställd medhjä lpare. Genom anslag från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse har arbetet kunnat y tterligare intensifieras i och med att fil. l<antl. Birgitta von Heland anställts som medarbetare från den J/ 8, Lundnarkivet har tillförts ett anta l originaluppmätningar från årets fä ltundersökningar samt c:a s8o fotografier och negativ.

De lundahistoriska undersölmingarna har omfattat övervakning av grund- och ledningsgrävningar samt uppmätning och fotografering av utdömda byggnader. Omfattande undersökningar av äldre kulturlager har kunnat utföras i samband med stadens grävning för kulvert i Kyrkagatans södra del. På Helgonabacken har för medel, som ställts till universitetets förfogande av Försäkringsbolaget Skånska Brand-Hermes, företagirs en större grävningsundersökning på platsen för det forna Allhelgonaklostret. Arbetet, som på platsen letts av fil. dr Z. Lakocinski, kommer att avslutas 1957. Antikvarien har biträtt vid de genom Lunds stads fastighetskontor utförda restaureringsarbetena på medeltidshuset Stäket och korsvirkeshuset IGliansgatan r 1 och därvid även utfört byggnadshistoriska undersöleninga r av byggnaderna.

D. SAMLINGAR, BIBLIOTEK OCH ARKIV.

Samlingarna har ökats med 669 nummer, varav 5 44 genom gåvor och z genom deposition. Accessionen omfattar n:ris so. rz6-so. 794·

Allm ogeavdelningen har endast ett fåtal förvärv att uppvisa, bland dem företrädesvis fo lkdräktsdetaljer och te:'<tilier. En åkkappa av mörkblått hemvävt vadmal med hål för armarna och stor rund krage från H äglinge i V. Göinge tillhör en i samlingarna tidigare icke representerad typ. K vinnotröjor från Herrestad och Yngelstad samt en brudgumsskjorta från S. Sandby, T orna, kan dessutom nämnas, liksom ett par kvinnaskor

197 13


av halvtoffelmodcll, lngelstad, vilka tillhör de numera sällsynta klädespersedlarna. Ett par agedynor i fl:amsl<vävnad, den ena med stjärnmönster och årtalet I 788, den andra med två röda lejon på mörkblå botten, härs tammar troligen från Oxie och ett täcke i röllakan och krabbasnår med årtalet t 797 från Gärds. - Till samlingarna för jakt har kommit en rapphönsryssja från Lyngby i Bara.

H ögre ståndsavdelningens förvärv förskriver sig företrädesvis från borgerliga sterbhus i Lund, där museet haft tillfälle utvälja en mångfald förem ål representativa för förhållandena omkring sekelskiftet. Ä ven här dominerar dräktförvärven. Dessa kompletteras rikt av gåvor från den \Ncibullska familjen med företrädesvis småbarnskläder från mitten och senare delen av r8oo-talet. Nämnas bör en klänning, som burits vid doktorspromotio n av en lmmsflicka. Här kan i övrigt antecknas en gymnastiledräkt från A rividssons gymnastikinstitut i Stockholm, 1910-talet, frack sydd i Lund 19 18 för intendenten Karlin, täcke av guJt siden med silkesbroderier i flera färger från r 700-talets mi t t.

Inom de allmänna k o n sth an t ve rkss amlin garna har vackra förvä rv gjorts av keramil< och glas. Främst märkes två kärleksgrupper av danskt porslin från omkr. 1795 signerade med Andreas Halds märke och försedda med lösa plintar, till synes de enda kända exempluen med s/id:1na, samt 2 figuringrupper >> to smaa Drenge gaaende i ivrig Samtaleli och ,, to smaa Drenge i Slagsmaaln (Fredstrup), båda från omkr. 1792. Dessa utsökta figuriner har kunnnt förvärvas tack vare anslag ur Ole Olsens keramisl<c Legat. Av tidigt meissenporslin är två kaffekoppar och två koppar med dubbelgrepe dekorerade i guld och blått. Av fajans må nämnas ett skålfat från Rhodos, T700-talet, en mycket vacker mariebergstallrik signerad a v Peter Akermarl< 1765, en väggplatta från Egypten med arabisk sluift, språk ur Koranen, tillverkarens namn och imamernas, r 5-1 6ootalet. Som deposition har mottagits en spansk-morisk vas med fat med ljusgul guldlyster samt en r 7oo-talskakelugn från Gö-


teborg med polykroma blommor. - Aven glassamlingen har fått några goda tillskott: en holländsk lockpokal med gravyrer från r 700-talets förra del, en bägare med den s. k. ålderstrappan, Böhmen om !<r. 1 8 r o, ett kungsholmsglas med insl<rifren: Gustaf von Psilander 1 73 5 - denne hade året innan blivit president i amiralitetskollegiet i Karlskrona - samt ett par andra böhmiska glas från r8oo-talets början. Av intresse är en silverbägare på kulfötter ftån 1740 av Gregor Vogt i Kristianstad, vars märke man tidigare icke känt, en ananaspokal från 1 6oo-talets förra hälft av den i Niirnberg verkande silversmeden vVolff Straub, samt ett silverarmband med topaser från T 86o-talet, vilket tillhört fru Emilia Ström i Lund. -Bland fåtalet möbler är nämnvärda ett par ovala spegellampetter, r 84o-taJet, och en damsehetär av mahogny tillverl<ad i Lund r 902 efter ritning av Louis Nilsson med intarsia av Ernst Norlind och beslag av Sven Bengtsson.

Hantverkssamlingarnas märkligaste nyförvärv är snickareämbetets i Sölvcsborg skrålåda och dess protokollsbok från 1840. Dessa förvärvades från en arvinge efter ämbetets siste ålderman, Sven Peter Flinkenberg, tillsammans med dennes gesiillprov från J 802, en skänk med inlagda snickareemblem. Träskomakaren Gustaf Fors' i Färingtofta verkstad, som är uppställd på Kulturen, har kompletterats med diverse redskap. Eljest märkes en gjutform av skiffer för hjärtformiga spännen, hårnålar och andra smycken funnen i Varatrakten, Västergötland, ett bultlås daterat r 644 och ett fickur av guld tillverkat av den i Paris t807-2 5 verksamme Antoine J o ly.

Bland föremål från staden L u n d skall framhåflas en gouachemålning av Lilla Torg i samtida ram målad på r 8 z o-talet av G. W. Palm. Av personhistoriskt intresse är en gipsrelief med porträtt av ciselören Sven Bengtsson och hans fru, ett porträtt i kol utfört av Sven Wahlberg 1926 föreställande grundaren av Lunds populärvetenskapliga byrå Nils Lundahl (r8s8-r94o), ett porträtt målat av Pehr Vickenberg i Paris r843 samt ett stekfat av finfajans, vilket enligt påskrift tillhört den s. k.

199


>~Skumpenn. En mycket märklig donation har gjorts av konstnären Gösta Adrian-Nilsson, som skänkt oss sina skissböcker och teckningar från ungdomsåren, väl ett tusental blad.

De lundaar keo logiska samlingarna har ökats med ett antal jordfynd, de flesta av sedvanligt slag. Framhållas kan en med genombrytningar och ristade ornament sirad enl~ell<am av horn från tidig medeltid, funnen vid grävning för pannrum utanför Stälcets västra gavel, samt en patris av brons fr ån .1 oootalet, använd vid tillverkning av en speciell sort av runda spännen. Sistnämnda föremål är funnet i utkörningsjord från 1954 års grävning för transformator på Stortorget och är det första

sitt slag bland jordfynden från Lund.

Bland förvärven till ar id vet märkes den omfattande samlingen av räkenskaper, korrespondens och andra handling::tr från den Esbjörnssonska lanthandeln i Löddeköpinge, omkr. 1 86o' 9l 5, ett 6o-tal brev från Bengt Nordenberg och en liten samling teckningar i blyerts och kol av Christian Berling, I 83o-talet.

Bib lioteket har ökats med 363 nummer, därav 1.+3 genom byte och r66 genom gåva. Accessionen omfattar n:ris 10.567

- 10.929·

' 956 ARS DON ATORER.

Förteckning över dem, som skänkt föremål tm museet, biblioteket och arkivet - där ej annorlunda angives är hemorten Lund.

Akademiska föreningen, fru Carl Andersson, Malmö, f. d. poliskonstapel Gösta Andersson, fröken Maria Andersson, frisörmäst. Sune Andersson, fröken Gerda Bendz' sterbhus, pastor Sven O. Berglund, doktor W. Bergwall, bestyrelsen fcir Simontorpsutställningen, antikvarie Ragnar Blornqvist, univ.-bokhandl. Knut Brante, fru Inga Bringert, marinläkare Sven Camp, Karlskrona, Carlsbergs-Fonden, Köpenhamn, godsägare O. Ch. Christensen, Uppåkra, fru Bertha Cöster, Eslöv, fröken Anna Dahl-

200


q vist, fru Margit Edström, byggnadssnicl<::m: l var Enarsson, Stångby, ci viling. Åke Esbjörnsson, Malmö, fil. ur E. Forssman, Stockholm, AB. Fougstedt, Malmö, fru Ester Frieberg, Malmö, fru Rosa af Geijerstam, Skövde, Generalstabens litografiska anstalt, Stockholm, Glasmuseet, Växjö, missionär Axia G\lStafsson, Rydaholm, konservator Eric Hansson, Ma lmö, registrator Bror Hedemann~Gades sterbhus, teckningslärare Sven Hemmel, fröken T ea Henriksson, Hököpinge, försöksledare Sven Hintze, Alnarp, herr Lennart Holmberg, Jönköpi ng, professor Olle Holmberg, fru Sigrun Holmberg, kapten Arne Holst, Eslöv, fil. lic. Claes Hommerberg, Falsterbo, observa torievaktmästare Gösta Hultzen, International seeretariat for research on the history of agricultural implemcnts, barnavårdschef Uno J eppson, lantbrukare And. Johansson, Dalby, fru Ebba Jönsson, sparbankskassör Folke J önsson, rustmästare Wilhelm Jönsson, antikvarie William Karlson, Kinesiska Legationen, Stockholm, fru Greta Kjellberg, intendent Sven T. Kjellberg, fröken Helmi lGeberg, Hälsingborg, Konsthist. Institutet, Stockholm, Kosta glasbruk, Kosta, hovintendent John Kroon, Malmö, Kungl. Skogs- och Lantbruksalc:!demien, Stockholm, folkskollärare A. Lauren, Sk. Wemmerlöv, intendent C. G. Lekholm, Bjäned, fru Milla Lel<sell, registrator C. G. Lindgren, Stockholm, fröken Märta Lindström, Lunds brandkår, Lunds Universitets konstmuseum, fröken Elin Lundh, fru Dagny Lundberg, Finnhult, ingeniör B. Erik Lundberg, Finnhult, fru Augusra Lundström, Södra Lindved, typograf A. J. Löfgren, dir. Elmer Madsen, fru Nora Mannsdorff, Köpenhamn, skolynglingen Alberr Mildner, professor Axel Mobergs sterbhus, fru len Moberg, herr G. Nilsson, Billinge, konstnär Gösta Adrian-Nilsson, Stockholm, fröken Hilda Nilssons sterbhus, dir. fröken Maja Nilssons sterbhus, Malmö, disp. Per Nilsson, Ystad, f. stariansinspektor Ake Nordenskjöld, fabrikör Walfrid Nordström, fö rste bibliotekarie W. Norlind, boktryckare Per-Håkan Ohlsson, okänd, seminarielärare Berndt Olden, reassuranschef Albert O lin, 1\'l:llmö, landsantikvarie Harald Olsson, fil. dr Uno Otterstedt, Stockholm, amanuens Bengt-Arne Person, herr E. Persson, Polska Legationen, Stockholm, major Olof von Post, Stockholm, tclegrafkommis-

201


sarie 'Willy Prior, fru Anna Rahm, USA, fröken Estrid Ribbings sterbhus, fru Marianne Richter. Stocl<holm, doktor Al var Sandberg, Kävlinge (genom testamente), doktor Friden Sandbergs sterbhus, Kristianstad, lantbrukare J o han Sandberg, Tulls torp, arkitekt Olle Santesson, Stockholm, fru Eina Schmitz, Malmö, friherre H. H. von Schwerin, Skarhult, möbelhandl. Axel H . Silfverberg, Malmö, läoerhandlare Lars Simonsson, lantbrukare Oscar Sjöberg, Skabersjö, herr G. Sjöblom, Staffanstorps sockerfabrik, genom disp. G. Schröder, gravören Henry Steckcl, Stockholms H ögskola, Stockholm, fröken Anna Stoltz, sjuksköterskan Berta Svensson, fru Astrid Sörensson, fru Bertha Sörensson, rektor G. Thörnefors, Jämshög, bankdir. Sven Tornborg, fru Gisela Trapp, Arild, löjtnant John Ulfgrim, Göteborg, kapten Julius Weibulls sterbhus, Ma lmö, professor Lauritz \tVeibull, fröken Louisa Weibulls sterbhus, fröken Martina Weibull, fil. dr Carl Werner, fru Emil Westergård, fru Elsa Westerström, fil. kand. Henry Villgrund, Alfred Zarcba. Warschawa.

f·:. BESOK.

Av de 49.678 besökarna har 2.406 studenter och 7·il53 skolungdomar varit avgiftsfria samt besökande med nedsatt avgift varit 1 t.285.

Antal

M5nad fritt Antal Summa Antal

besö- inträdes- inträdes- medlems-kantic betaluntic avgifter besök

Januari ••••• o • •••••• 455 923 1.057 ' 75 165

Februari . .. ... .. . ... ]61 338 151: 50 75 Mars ••••• o ....... .... 1.058 630 828: - 92 April ... . ' .......... 1.09 1 1.183 ~.~sr zo q•

Maj .. .... .. .... .... ~-56 J -l-056 .... ,ss: JO)

Juni .. . ...... ....... :.886 5-234 5·-l•fi: 35 2115 Juli ...... ~ ..... .. .. 1.452 6.291 9-473: 20 -135 Augusti • •• ••• ••• o • •• 1.39 1 5·333 7·559! 10 19-l

September ... ....... 2.029 1.814 J.6H: 70 2J7

Oktober .... .... .. .. 1.891 '.192 r.66r 90 l )i

November • o • ••••• •• 1.299 901 49'-1! 40 T l~

December . ... .... ... '·-*H '-160 z68:so 93

l0-3 t l l9-J66 36.5Jr: 6o 2.293

10l


F. ÖSTARP.

Gamlegårdens byggnader har i det yttre lagats, l<alkats och tjärats. En ny vattenho på gårdsplatsen har fått ersä tta den gamla, vartill ekstocken skänkts av friherre Otto Ramel på Ovedskloster. Röjning har sl<ett i alet vid bäcken och möllan samt i trädgården, där nya fruktträd och kompletterande häckpartier av buxbom satts in.

Ett kän nbart hot mot Östarpsgårdens ka raktär av kultur- och naturreservat har uppstått genom planerad förs~iljning av tomter till småstugebebyggelse utmed in farten från Lund- Ystadvägen t ill Tingvallen. Byggnadsförbud för detta område och stora delar av Bläncarps socken har utfärdats av länsstyrelsen i avvaktan på ordnad planläggning av detta slags bebyggelse inom kommunen.

Gamlegården har hållits öppen för besökare d s-u II o. Antalet besökare utgjorde 7·446, varav 569 fria och 1.745 med nedsatt avgift. Entreinkomsterna va r kr .).8zo: So.

G. TEXTILAVDELNINGEN.

Verksamheten har bedrivits i sedvanlig utsträckning med vård och konservering av samlingarna samt katalogisering och avbildning av nyförvärv. Realkata logiseringen omfattar stickade täcken. - Under dc sistförflutJ1a tre åren har avdelningen mot· tagit praktikanter från Konstfackskolan i Stockholm, vilka deltagit i det praktiska arbetet och bedrivit studier i samlingama.

H. ROLF NORDENSTEDTS STIFTE.LSE.

Förvaltningen av stiitelsens medel, som omhänderhas av Sicandinaviska Bankeos notariatavdelning, Malmö, ha1· skett under överinseende av D onator.

Lund den r t april 1957. STYR ELSEN

ZOJ


rNNE HÅLI.

Förord .. . .. . .... ... . . . . , . . .... .. .. .. .. ... . . .. .. . . . . . .. .. . .... . .

Föreml l ur Kulturens samlingar i ord och bild. Ensidesartiklar med illustr3tioncr av Ragnar Blomqvist (R. Bqt.), Katarina KviDner-Duner (K. K.-D.) , William Karlson (W. K.) och Sven T. Kjellberg . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6

SVEN. T. KJ ELLBERG, Forntid - Framtid. Anförande vid Kulturens 75-årsjubileum . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 39

WILLIAM KARLSON, Dopfat och dopskUar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 51

MARTA UNDSTROM, Kristningakliider . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 93

BENGT -ARNE PERSON, Dopseder . . . . . . . . . . . . . . . . . . • . . . . . . . . . . . 1 z8

SVEN T. KJELLBERG, Masker ur Benl<t-Ake Benktssons samling . . , . 157

Redogörelse för Kolturhistoriska föreningens för södra Sverige verksam-het för 1956 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 185

Arsbokens donatorer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 205

Fotografier av Bertil Cenurwa/1 och Gösta Hultzin, diir ej mmnt angives. - Fotogrnfiema av maskerna ur Benkt-Akt' Benkissons samling är tngnn av Sven Hemmrl.

T t!ckniugar av Sv m T. Kjrllbug.


ARSBOKENS

DOKATORER

Akademiska Föreningen Akademiska Föreningens Restaurang, Lund AB. Allhems Förlag, Malmö AB. Albin & G. Andersson, Lund AB. Apotekarnas Mineralvattenfabrik, Lund AB. Eskilstunaboden Georg Lind, Lund AB. Felix, Eslöv AB. Glaceläderfabriken, Kävlinge AB. Grahns Pappershandel, Lund AB. Grand Hötel, Lund AB. P. Håkansson, Eslöv AB. Lenoartssons T1·ävaruaffär, Lund AB. \iV:m Schannong, Lund AB. A. Scholander & Co, Lund AB. Svenska Urdepoten, Malmö AB. Vatten & Värme Carl Holmberg, Ltmd AB. Åkerlund & Rausing, Lund Erik DuneJ·s Advokatbyrå, Lund Gullan Hjelm-Elovsons Advokatbyrå, Lund Advokat Gunno Fries, Lund Advokat Hans lngemanson, Lund Advol<at Sture Jernryd, Lund Advokat Gunvor vVallin, Lund Advokat Olof Wcllmark, Lund Advokatfirman Winblad och Lundius, Lund Conditori Lundagård, Lund Dalby Gästgivaregård Finbrukens Försäljnings AB., Stockholm Försäkringsbolaget Skånska Brand-Hermes, Lund


Gamla Sparbanken, Lund Hemmets J Ollrnal, Malmö Gust. H olmbergs Eftr., Lund E.. vV. Holmstedts Möblcringsaffär, Lund Kooperativa föreningen Solidar u. p. a., Malmö Lundaortens Mejeriförening, Lund Lunds Dagblad, Lund Malmö Sparbank, Malmö Wiwen Nilsson, Lund Nya Sparbanken, Lund Målerifirman O. E. Olsson, Lund Oxie Händs Sparbank, Malmö Salanders Fabriks~Aktiebolag, Lund J olm Sandströms G lasmästeri, förgy lleri o. ramaffär, Lund Skandina viska Banken Sparbanken Bikupan i Malmö Sparbanken i Christianstad

Bleckslagifirman Axel Särensson A B., Lund Torna Sparbank, Lund

Ahlanders Elektriska, Lund Ostarps Gästgivaregård


oäbjar till nuoaranbr od) förut• uaranbt altabrmialta mtb.horgarr:

JBiiu närnltiltl lrtlamot!

iJärigrnom gagnar iJu flltab. ]förrn., gagnar iBig njälo, od)

il u förblir lunlltnnarr!

fliirmttrt upplyeningttr ang. eiireh.-lrbomote• inehriuning lämnos t\ fff:e r,rp.


KLIPPAN

IS73 GRYCKSBO 1740

LESSEBO

Tre traditionsrika bruk med förstklassig teknisk utrustning. Genom seldec ha dessa bruk - landets äldsta- gått i spetsen för utvecklingen av finpapperstillverkningen i vårt land. Vill Ni vara säker på att få högsta kvalitet, se då till, att Ni får papper från

FINBRUKEN

BeJiik

~a turskönt läge

tn vsamma lokaler

gott bord

fullständiga rättigheter


Lundaortens Mejeriförening

Bästa inköpskälla av

förstklassiga

mejeriprodukter U. P. A.

GrunJiagd 1896

TEL~FON 175-10 Vi\XEL

god mat \ ie kaffe } Be

s~ ~ a<' restau~~.sern: G

T"ROLUBERGSV.l.GtN fo.Tn.mn LUND

AKTIEBOLAGET

Vatten & Värme Carl Holmberg Clemenstorget 3, LUND Tel. 10752, 11213, 10733

Rekommenderas för

utföronde av :

VÄRME· OCH SANITETSTEKNISKA INSTALLATIONER

VE NT l LATIONSANLÄGGNINGAR

OL)EELONINGSINSTALLATIONER

REPARATIONER


Vi utföra !./Ils- och k raftinstol/otioner

.~·vagstrÖII!SOIIIiiggnit~,gar

AHLANDERS ELEKTRISKA AB Clemenuorget ~. Lund Tele lon 10639, 15139

LUND

T ILLVER"A RE AV

Mattor ,.. Tyger

Filt a?' "· Garner

.\IA~UFAI-..TL'RAFFÄRER l

LUND- ESLÖV- HÖÖR

M d/erifi l' III O

0. E. OLSSON Cnm dlogd 1817

ALLA SLAG A V

MI\ L E RT ARBETE -

FÖRSTKLASSJGT

MODERAT

PRIS

Bantorget 6, lund Tel. 10076

BLECKSLAGERIFIR.MAN

Axel Sörensson AB STORA SÖDERGATAN 26 TELEFON 11900

* Taktäckningar- Takreparationer Takmålningar


EBEL HORLOGEAlE DE PA:t.CISION

Det exklusiva armbandsuret

AB SVENSKA URDEPOTEN MALMÖ - STOCKHOLM - GÖTEBORG - HÄLSINGBORG - TRELLEBORG


För en god bit mar l '])ans onsdag

och tredig underh&llning, välj

l lördag

GRAND hotel

Ät god mat i trivsam miljö besök

Dal by

Gästgivaregård 'l'd. Lund ~oo o6 och 1026X

BESTÅLLNINGAI{ :

St\Vi\1 . l-TÖRRE SOM MINDRb

E~IOTTAGI,S T ,\CKSAMT

i

söndag

Musik LUND :- dagligen

Till Lund

och det " Lundensiska"

hör ett besök på

M I TT FÖR U NI VERSITETET

Kungl. Hovlev. Tel.113 58

SPARBANKEN l CHRISTIANSTAD -- .(änets äldsta och största sparbank


14

AB P. Håkansson, Eslöv

SALUBRIN

SPRITÄTTIKA

SENA P

Ha alltid några burkar Felix i Edert skafferi. Felix-produkterna är all tid bra att ha till hands och i det omfattande tillverkningsprogrammet ingår justsådana produk ter, som gör maten godare

FELIX tillverkningar:

Gurkor, Rödbetor, Soppor, Saft, Sylt, Marmelad, Fruktinläggningar, Äpple- o. Potatisprodukter, Tomatketchup, Champinjoner, Ravioli m. m .

FELIX-FRYST . .. godare djupfryst

AB FELIX/ESLÖV


RI NG

Scholanders TELEFON LUND

C I,ASMÄSTERl FÖRGYLLERI

RAMAFFÄR

John Sandström

Tdcfnn 11 0 (i l

St. G r:\ brödersgata n t 3

LUND

Rekommenderas

När

det gäller

bränsle

102 00,

120 00,

120 12

D e store/

.fö(ietongem as

f!Cb de spä;/1/aJidf

J/0/lt /lrma.f

Hemmets

JOURNAL


Gamla Sparbanken

Torna Sparbank

Nya Sparbanken

LUND

.. ~~


14'

Sparba11kerna i Mal1llii

Malmö Sparbank

Oxie Härads Sparbank

Sparbanken Bikupan

•

PAPPERSHAN DEL Fiskaregatan 8 · l u n d

Tel. 100 91 , 14391

e. w . HoLMSTEDT

MöblerittgsaJlör

7'apetsemrel;crkslt!d

~). ~1.\IITH.:~c;.\'rM, •

Tl.l.l · l 0!'. 106 11


r

T R Ä V A R O R och BYGGNADSMATE RIEL

LD Allhed3n 1ns h~ r Lundaborna kuHnat h;1mu s• na nyheter ur

lUNDS DAGBLAD, som vord•r de lokala. tntressena med storSta o msorg och objekovnet lund a· born;,;s ansprak .JU (~ vetot vad

.som sker • deras h~mort tr ll ·

godoses bU.t 1 sudens egen udning.

ANNONSER ING for lund med omnetd b hr bade b • I II& ocn efl~kt•v orn den konce nt reras tt 11

LUNDS DAGBLAD

t-.:ris/a/1

P1Jr.rli11

Cia i

k'l'rtllltik

Stadens enda tidning Klostergatan 14. Lund


T .'!tira(iJIISier

ä t K loster- och Kyrkagatorna fi nner Ni alltid

fcitn{imsta nyheter fran in- och utlandet

Holmbergs Eftr. HERR EKIP E R fNGSMAG ASlN

1 :tJ kla.•.r /JQJ/ällnine,ss/.;,·iidderi

Telefon 100 8' J.unJ

WIWEN NILSSON

A.B. ESKILSTUNABODEN G H)RG U r-: D

Telefon 173 00, Vä x e l- Lu nd

1' /al>t ll < 11/<'U J•lll.<t) r ft r tl d t

JÄRN. BOSÄTTNINGS- FÄRG- TAPET- OCH KEMIKALIEHANDEL


FOR~i-\KR l NGSI\UI.A<. :ET

SKÅNSKA BRANl) - HERME S

S.IOFt.WSAKRINGS-AKliF.BOLACr.T

SECU RITAS

Tcgncrsplot:5Cn <~, Lund

Tel. 170SO

()/Ilbud Öl'cr hela londf'l


Advokater Lund LEDAMÖTER AV SVERIGES ADVOKATSAMFUND

ERIK DUNERS ADVOKATBYRÅ Erik Duner, Rolf Anderson

Mlr<enstorzet 8. Tel. 158 00, 158 27, 216 20 (vbel)

ADVOKAT GUNNO FRIES Gunno Fries, Ulf Atfredson , jur. kand. Dana Holmberg

Klostergatan 9. Tel. 203 00, 103 50

GULLAN HJELM·ELOVSONS ADVOKATBYRÅ Gutlan Hjelm-E iovson, jur. kand. Macnus-Chr. Chrlstiernson

Mag le St. Kyrkagata 10. Tel . 135 59, 193 02

ADVOKATEN HANS INGEMANSON Hans ln&emanson, Barbro Walter-Agrell

Klostercatan t 1. Tel. 172 20 (v:ixel)

ADVOKATEN STURE JERNRYD L:a Fiskarecaun 10, Tel. 1-4171, Hl 71

GUI'I.IVOR WALLIN Skomakarecatan 17 B. Tel. 1153~.11539

ADVOKATEN OLOF WELLMARK Advokat Olof Wellmark . jur. kand. Per H. Hulog

Kloster&atan 7. Tol. 18400,174n

ADVOKATFIRMAN WINBLAD OCH LUNDIUS Anders Wlnblad, Torsten Lundlus Kloster&atan 11. Tel, 17220 (v:ixeJ)


KULTURENS

PUBLIKATION ER

+ KULTURENS ARSBÖCKER För medlemmar, som önska komplettera sln sam Ung, finnas ännu föl

jande årgångar av Kulturens årsbok pol lager och erhållas för 10 h onor per exemplar + porto: 1936, 1939 - 1942,1946 - 1910, 1954. T9H och 19~6.

+ SKANSK BILDALMANACKA 1958 Väggalmanacka med 24 löstagbara vykort med teckningar av Intendenten Sven T . KjcUbcrg. Pris per styck -t! - kr. Rabattering vid be

ställning av mcr iin 2~ exemplar. Restupplagan av årgångarna 195 5 och 1956 med motiv ur Thersncrs >>Sko\nska Ursigten> och 1957 (re

produktioner av skånemålaren J. Johanssons arbeten) säljes till ett pris

av 3:50 per styck.

• JUL~ OCH NYARSKORT med bilder efter Tbersncrs nSkånska Utsigten> frnn r82o-talcer. Dubbelvikta i forniater tJO x to~ mm med tecknad hälsning på. framsidan

och med bild på den tredje. Utges i 2 serier om 12 olika kort1 inlagda jämte u kuvert i pappkartong. Sändes pottofritt mot postförskott :i.

kr 4:~0 per serie.

• ORDSPRAKsMÄRKEN Brevmärken med teckning och text cftc.-r Ramla ordspdk. !>alje.~ i kM tur om ro strckcn å r kr kartan + porto.

Beställning sker hos Kttlt11rm_. L1111d, tel. tooo4


BOKEN J\R REDIGERAD AV SVEN T. KJELLBERG

D~N itR TRYCKT I BOKTRYCK OCH DJUPTRYCK

PA AB ALLHEMS TRYCKERIER 1 li'IALMö 1958

OCH BUNDEN PA TRYCKERIETs BOKBINDERI

PAPPERET ÄR FRAN AB öSTANA PAPPERSBRUK OCR

KLICHei!:RNA FRAN AB ALLHEMS KLICHf.;ANSTALT

f lPPLAGAN ÄR 28.500 ~XEMPLAR

Printed in Swedm

AktieboJaget Allhems TL·yckel'iel' - Ma.lrn6 19511


•

Kulturens årsbok 1957

Documents

Transcript of Kulturens årsbok 1957