Det hotade kollektivet

Neolitiseringsprocessen ur ettöstmellansvenskt perspektiv

Lars Sundström

Uppsala2003

ISSN 1404-1251ISBN 91-973674-5-1© Lars Sundström 2003PhD dissertation 2003Coast to coast-book 6Series editor: Helena KnutssonDesign, layout and cover: martin högvallCover drawing, illustration page 34: Jan JägerRevision of English and translations: Elisabet Green, Neil TomkinsonPublished and distributed by:Coast to coast projectDept. of Archaeologyand Ancient HistoryUppsala UniversitySt Eriks torg 5753 10 UppsalaSwedenPublished with aid from The Bank of Sweden Tercentenary Foundationand Berit Wallenberg FoundationPrinted by Wikströms, Uppsala, 2003

Klara

1

Innehåll

Inledning....................................................................................... 5

Del I1 Referensramen .................................................................... 11

Verkligheten och arkeologin ................................................................. 13Objektivitet och sanning .........................................................................13Tid och avstånd .....................................................................................26

Det arkeologiska perspektivet ............................................................... 29

2 En rekonstruktion............................................................... 33Sagan om den baksluge Martin Persson ........................................ 34

3 Det hotade kollektivet ...................................................... 40Inledning .................................................................................................. 40

En förändring redan cirka 4500 f.Kr. i Mellansverige? ......................... 46Vad innebär neolitiseringsprocessen – en återblick .................................. 51De neolitiska kulturgrupperna ..............................................................55En ny förståelsemodell ............................................................................57Vad betyder kollektivism och individualism? .......................................... 57

Människor i förändring – försvar av en ideologi ............................... 60Homo Academicus – akademisk värld i omvandling ............................. 63Malaysiska bönder och skördetröskan ................................................... 66Social turbulens inom adeln under 1600-talet i Sverige .......................... 69Kärnkraftverket Temelin och förflyttade människor ................................ 72Sammanfattning .................................................................................... 75

Det hotade – jägare-samlareideologi ................................................... 80Sociala strategier för samhällsreproduktion och motstånd tillförändring hos jägare-samlare ................................................................. 83Egalitet ..................................................................................................87Mobilitet ................................................................................................92Sharing ..................................................................................................94”Ägandet” .............................................................................................96Sammanfattning .................................................................................... 98

Segmentära stamsamhällen ................................................................. 100

2

4 Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring . 102Försvaret – trattbägarkultur ................................................................ 110

Jordbruket och överskridandet av gränser .............................................111Sociala representationer i den materiella TRB-världen ..........................118Samlingsboplatser – reproduktion av sociala ideal genom det förflutna .121Långhögslokaler som samlingsboplatser ................................................132Bjørnsholm ..........................................................................................133Sejerø ...................................................................................................135Andra danska platser .........................................................................136Kristineberg .........................................................................................136Sarup ..................................................................................................137Gravläggning och avindividualisering ...................................................139Tunnackiga yxor i flinta ......................................................................143Tunnackiga yxor i lokal bergart ..........................................................159Keramik ..............................................................................................166Sammanfattande diskussion .................................................................175

Ett problem – två lösningar ................................................................ 178Ökat motstånd – megalitisk trattbägarkultur ......................................182Sarupanläggningar – samlingsplatser ...................................................182Sarup I ................................................................................................183Sarup II ..............................................................................................183Megalitgravar .......................................................................................190Rössberga ............................................................................................193Andra megaliter ...................................................................................195Stenpackningsgravar ............................................................................200Neolitisk spånteknologi .......................................................................202Alternativet – gropkeramisk kultur ....................................................209

Det historiskt konstituerade samhället .............................................. 218Avrundning ............................................................................................ 227

3

Part II5 Social organisation and organisation of property in an

Early Neolithic society..................................................... 2336 An Early Neolithic Axe Production and Distribution

System, Part 1 (by Lars Sundström and Jan Apel) ..... 235Introduction ........................................................................................... 235The Site ................................................................................................... 236Axe production at the Skumparberget 2 site ................................... 240

The classification system .......................................................................240The production system ........................................................................ 242The production débitage from Skumparberget 2 ........................... 247Activity areas or refuse heaps? ........................................................... 251Preliminary interpretation ................................................................... 253The spatial distribution of porphyrite production débitagewithin concentration C ........................................................................ 255How many axes were produced at Skumparberget 2? .................... 258The organisation of the axe production at Skumparberget 2 ....... 260The structure of the TRB-society in eastern central Sweden ....... 261Understanding through the aspect of production .......................... 262Understanding through the aspects of access to andutilisation of raw material ................................................................... 265Understanding through the aspect of distribution ......................... 268

7 An Early Neolithic Axe Production and DistributionSystem, Part 2 .................................................................... 273The objectives ....................................................................................... 273

A brief discussion of the genesis of diabase .........................................274Evaluation of petrographical analysis results of some axesand flakes from Skumparberget, Skogsmossen and Hjulbergain the province of Närke ..................................................................... 275

Grain size – matrix and phenocrysts ...................................................276Mineralogy – similarities/differences between flakes and axesand/or different sites ............................................................................277

A discussion of implications for the understanding of EarlyNeolithic society based the results of the thin section analysis .... 279Summary of part 2 ............................................................................... 283

8 Summary ............................................................................. 285Referenser ............................................................................... 300

5

Inledning

Huvudtemat för denna avhandling är neolitiseringen men kan ocksåuppfattas som en mer principiell diskussion av förändringsprocesser.I ett försök att skapa en förståelse för de sociala processerna som ärinblandade i förändringar som hotar viktiga sociala värden och struk-turer har jag använt etnografiska och historiska studier. I dessa harsituationer som jag uppfattar som analoga till de förändringar sominträffade i samband med neolitiseringen blivit studerade. Frågeställ-ningen här är vilka reaktioner skapar dessa förändringsprocesser ochhur bör vi förstå mekanismerna bakom dem? Jag har speciellt försöktatt fokusera på den materiella kulturens roll i de här använda histo-riskt och etnografiskt beskrivna situationerna. Kan förändringar i denmateriella kulturen alltid förstås som speglingar av förändringar avandra aspekter i samhället? Det finns en komplex växelverkan mel-lan den materiella kulturen och de idéer och syften som formar den.Denna avhandling försöker att lyfta upp denna växelverkans betydelseför vår förståelse av neolitiseringen och dess, menar jag, avgörandebetydelse för den fortsatta förändringen av mänskliga samhällen.

Neolitiseringen studeras, som avhandlingens undertitel avslöjar,utifrån ett mellansvenskt perspektiv. Med Mellansverige avses härMälarregionen. Neolitiseringen eller införandet av jordbruk i ekono-min sker i hela Skandinavien relativt samtidigt kring cirka 4000 f.Kr.Denna tidsangivelse är precis som alla andra i avhandlingen kalibre-rade C14-år. Den kronologiska utsträckningen för den diskussion somförs här börjar i senmesolitikum och slutar i megalitisk trattbägarkulturoch gropkeramisk kultur. Behandlingen av det arkeologiska källma-terialet är i stora delar exemplifierande och inte heltäckande. Vill manha en heltäckande bild av det arkeologiska källäget i regionen, vaddet gäller trattbägarkultur, får läsaren vända sig till andra vetenskap-liga publikationer, som till exempel Ann Segerbergs avhandling

6

Lars Sundström

(1999). Avhandlingen saknar utöver detta en forskningshistorisk ge-nomgång, men en sådan har nyligen Elisabeth Rudebeck ägnat helasin avhandling (2000) och jag finner ingen anledning till att i ett min-dre format återge stora delar av hennes diskussion. Avhandlingensyftar inte till att vara en översikt vare sig det gäller det arkeologiskakällmaterialet eller den tidigare forskningen över ämnet. Istället villjag med denna diskussion försöka skapa en ny förståelse av neoliti-seringen, och som en sådan kräver den till viss del en ny förståelse(omklassifikation) av det arkeologiska källmaterialet. Det är ett ar-bete som jag bara påbörjat eller antytt. Utelämnandet av en forsknings-historik gjordes medvetet då jag i avhandlingens inledningsarbetetbara såg de kulturreproduktiva aspekterna av en sådan (vetenskaphar en ofrånkomlig kulturell aspekt). Att skriva en forskningshistoriaefter att jag avslutat mitt eget arbete kändes också knasigt, jag upp-skattade därför särskilt Rudebecks ingående forskningshistorik kringneolitiseringen.

Neolitiseringen som begrepp kan tyckas lite knölig men i dennaavhandling är det centralt att använda det då det beskriver föränd-ringar inte bara av ekonomin utan av samhället i stort. I avhandlingenförsöker jag utreda varför införandet av jordbruk också för med sigförändringar i utformandet av den materiella kulturen, trots att eninvandringshypotes blivit allt mer osannolik.

I den här boken har jag valt att använda mig av två språk, svenskaoch engelska. Dessa två språk får illustrera den skillnad i räckviddjag anser att de olika texterna har. Den kunskaps- och samhälls-teoretiska texten är på svenska medan de empiriska prövningarna ärpå engelska. De texter jag anser vara mer allmänna är således på eng-elska och den mer kontextberoende texten är på svenska. Med kon-text menar jag i detta fall forskningsmiljön; det vill säga det sätt påvilken forskningen förhåller sig till annan forskning, i vilken miljö ochtidsställning den passar in och hur långlivad och generell den är. Minåsikt är att de svenska texterna är intressanta främst i Skandinavienoch har begränsad aktualitet. De engelska avsnitten kommer att kunnavara användbara under lång tid och således också vara av intresse ävenutanför det område inom vilket de flesta förstår svenska. Detta pågrund av texternas olika räckvidd. För att förstå vad som menas meddetta krävs att texten ”Förståelseramen” läses. Nu kan det låta somom jag anser att texterna är olika viktiga men det är helt fel. De

7

Inledning

svenska texterna utgör den förståelsegrund, den grundhypotes somdet empiriska materialet skall prövas emot. Däri ligger motiven tillde empiriska studierna. Utan den bakgrunden är de studier som härredovisas på engelska ganska ointressanta.

Avhandlingen är utformad med utgångspunkt i två centrala pro-blemområden vilka jag tror har betydelse för att belysa aspekter avden kulturella transformation vi kallar neolitiseringen: den mänsk-liga naturen och mekanismer bakom social formering. Anledningentill att jag ser dessa två problemområden som betydelsefulla i en dis-kussion av neolitiseringen är dels att denna förändring traditionelltsett (fördomsbilden) ses som en övergång mellan ett naturligt tillståndtill ett kulturellt tillstånd. Dels att studier av förändringsprocessenavkräver en diskussion av mekanismerna bakom social formering.Förståelsen från diskussionen av dessa problemområden används föratt ur ett arkeologiskt perspektiv belysa de bakomliggande orsakernatill varför det första neolitiska samhället ser ut som det gör. Anled-ningen till att det är viktigt att diskutera den mänskliga sociala natu-ren är att denna förståelse har en direkt inverkan på hur till exempelegalitära system måste förstås. Det är i mitt arbete särskilt viktigt ioch med att jag, som vissa andra forskare anser att egalitet inte ärnågot som, så att säga, är naturligt inneboende i människan. Tvärtomtycks den mänskliga naturen vara anpassad för konkurrens och so-cial tävlan. Konsekvensen av detta är att alla egalitära mänskligasystem måste förstås som resultatet av medvetna politiska processersom åsidosatt människans naturliga konkurrensbeteende. När detgäller ett samhälles sociala formering är den historiska situationen avstor betydelse, inte minst när samhället utsätts för en kris. Historienbetraktas i avhandlingen således som en aktiv kraft i samhällsformer-ingen och i formandet av kulturell identitet. Den aktiva historien somformar samhället har ingen tillfällig karaktär utan är relevant för defaktiska förhållandena som rått, även om den är idealiserad och för-vanskad.

Avhandlingens undertitel är neolitiseringsprocessen ur ett öst-mellansvenskt perspektiv. Perspektivet har att göra med forskarmiljön,institutionen och forskarseminariet, men även med fornlämnings-situationen. Båda dessa speciella situationer skapar förutsättningarnaför en förändrad syn på neolitiseringen. Vad det gäller forskarmiljönså är den tolerant och öppen åtminstone vad det gäller attityden till

8

Lars Sundström

stenåldersforskningen. Det finns få låsta uppfattningar. Fornlämnings-situationen är också den unik. Neolitiseringen sker tillsynes abrupt idetta område. Landhöjningen har skapat unika förutsättningarna förrumsliga studier av de tidigneolitiska lokalerna, det finns ofta endasten liten påverkan av senare verksamhet på platserna. Utöver detta såöverges det bofasta och jordbrukande livet efter bara 400-500 år. Kortoch gott omständigheterna är, så vitt jag kan bedöma det, optimala.Jag är övertygad om att det är studier av neolitiseringen i detta om-råde som på sikt kommer att förändra synen på införandet av jord-bruk i Skandinavien, även om de studier som presenteras i dennaavhandling inte gör det.

Del I

11

Kapitel 1

Referensramen

When a person who has been blind since birth is operated upon andgiven sight, he does not directly see the phenomenal world which weaccept as normal. Instead, he is afflicted by a painful chaos of formsand colours, a gaudy confusion of visual impressions none of whichseems to bear any comprehensible relationship to the others. Only veryslowly and with intense effort can he teach himself that this confusiondoes indeed manifest an order, and only by resolute application doeshe learn to distinguish and classify objects and acquire the meaning ofterms such as ‘space’ and ‘shape’. (Needham 1963: vii)

Jag har som avsikt att undersöka vissa frågeställningar kring trattbägar-samhället i Östra Mellansverige. Denna strävan stannar inte i och medatt avhandlingen blir färdigskriven. Förhoppningsvis kan den ligga tillgrund för en fortsatt diskussion som även omfattar fler personer.Denna åsikt har fått konsekvenser för avhandlingens struktur. Direktefter detta kapitel följer en kort redogörelse för avhandlingens resul-tat i form av en saga, ett kort referat av avhandlingens slutsatser kringneolitiseringen. Därigenom skapas möjligheter för ett kritiskt läsande.För att fler skall kunna tillgodogöra sig mina studier och för att dis-kussionen skall kunna fortgå krävs en uppfattning om mitt sätt atttänka. Därför är det nödvändigt att skapa en gemensam plattform förförståelse. En plattform vi inte behöver vara överens om men somläsaren behöver känna till.

Syftet med detta kapitel är således att tydliggöra den världsbildsom ligger till grund för mitt sätt att göra arkeologi och att försökakonkretisera avhandlingens referensram. Kapitlet blir med andra ordsärdeles personligt eftersom avsikten är att redovisa den teoretiskagrunden för min egen arkeologi. Detta har varit nödvändigt eftersomdet inte fanns bara ett sätt att göra arkeologi när jag påbörjade mina

12

Lars Sundström

doktorandstudier i mitten av 90-talet, utan många. På så sätt var detett mycket gynnsamt läge att påbörja ett forskningsarbete. Jag tyckeratt det varit utvecklande, men frustrerande, att mer eller mindre själv-ständigt försöka komma till ett personligt ställningstagande till helaverksamheten. Varför och hur, arkeologi? Avsikten har således intebara varit att försöka sätta ord till mitt eget sätt att resonera, vilketär besvärligt, utan det har också handlat om att finna ett fungerandesätt att resonera. Jag är väl medveten om att intresset kring min egenperson är ringa bland denna skrifts potentiella läsekrets men ofrån-komligen kommer dock min person att i allra högsta grad prägla dettaarbete. Det är därför nödvändigt både för er och mig att försöka för-stå på vilket sätt denna inverkan har skett. Det är också viktigt attframhålla att jag inte ser denna förståelseram som den enda möjligaatt betrakta världen igenom. Den kan i bästa fall karakteriseras somöppen och dynamisk och bör uppfattas som felbar och samarbets-krävande. Trots allt är det så att den förståelseram som jag presente-rar här representerar vad jag tycker vara ett fungerande och riktigt sättatt göra arkeologi. Personligen uppskattar jag även andra sätt att göraarkeologi. Huvudsaken är att jag uppfattar dem som öppna, ärliga ochkonsekventa. I texten kommer jag att bland annat diskutera begreppsom objekt, subjekt och avstånd (tidsmässigt, kulturellt). Detta kantyckas förmätet, men eftersom jag kommit till den insikten att minuppfattning kring dessa begrepp i hög grad färgar min forskning, kännsdet trots allt viktigt att försöka klargöra min syn på dem.

Sett ur en avvikande världsbild kommer mina studier ofrånkomli-gen, om de tas på allvar och om det inte finns en insikt om mina in-tentioner och värderingar, att ligga till grund för en svårforcerad kon-flikt. Relevanta synpunkter behöver nämligen inte endast komma frånpersoner som delar den egna världsbilden, men irrelevant kritik harofta sitt ursprung i en oförmåga att sätta sig in i författarens förståelse-ram. Detta enligt min erfarenhet både som mottagare och avsändareav mer eller mindre irrelevant kritik. Det finns därför flera skäl tillatt försöka konkretisera och tydliggöra den förståelseram som liggertill grund för mitt arbete.

13

Referensramen

Verkligheten och arkeologin

Objektivitet och sanningAnvändandet av begreppet objektivitet är utmanande och bäddar förheta diskussioner. Jag har således blivit avrådd från att använda det.Man kan då fråga sig om begreppet har tjänat ut inom arkeologin. Jagkan förstå att användning av ett icke existerande begrepp kan upple-vas som kontroversiellt. Om det skulle förhålla sig på detta sätt tän-ker jag införa ett delvis nytt begrepp – objektivitet. Det är möjligt attmin definition och förklaring av begreppet inte är kristallklar men detstår klart att objektivitet är något som måste konstrueras. Därför krä-ver det också en definition.

Vårt beroendeförhållande till objektivitet som forskare kan tyckasuppenbar. Objektivitet i sin enklaste betydelse, kan förstås som ettoberoende förmedlande av information. Liksom när journalisten rap-porterar om aktuella skeenden rapporterar forskaren om skeendeninom sitt forskningsfält genom att undvika att personliga åsikter ochintressen styr resultaten. Det är svårt, omöjligt säger vissa, men detär hos mig en ambition och något jag uppfattar som ett ansvar. Pådetta vis ansluter jag mig till Karl Popper, som skriver att objektivi-tet bör vara en viktig del av det kollektiva kunskapssökandet ochkritisk granskning och självgranskning är i sin tur en viktig egenskapinom denna process (Popper 1972).

Vid forskning, och speciellt humanistisk forskning, byggs kunska-pen upp kring information som redan formulerats och även omfor-mats. I princip består det mesta av vår samlade kunskap av sådantsom blivit förmedlat, alltså det är försvinnande lite av mitt vetandesom jag fristående har införskaffat. Tron på att kunskap kan förmed-las leder till att forskningsresultatens trovärdighet blir en fråga avstörsta vikt. Ett sätt att uppnå detta är att göra anspråk på att för-hålla sig objektivt till forskningsobjektet. Objektivitet innebär att manmedvetet försöker att minska inflytandet från personliga intressen ochacceptera att materialet talar emot ens egna värderingar. Det är onek-ligen svårt, men värt att eftersträva. Vad jag menar med objektivitetutöver detta kommer jag att diskutera senare i texten. Till att börjamed vill jag redogöra för vad det inte är.

Objektivism, vilket inte är samma sak som objektivitet, innebäratt företeelser existerar oberoende av alla relationer till subjektet

14

Lars Sundström

(Hermerén 1995). Det sker ofta en förväxling av dessa två begreppsom skapar missförstånd och felriktade diskussioner inom arkeologin.Objektivism medför, enligt mitt förmenande ett olösligt problem. Hurkan vi någonsin veta att något existerar utanför våra sinnen. Hur vetvi att löven susar när ingen hör dem? Om det vore så att denna såfundamentala fråga entydigt, en gång för alla, gick att besvara skulleden redan ha varit besvarad. Frågan har nämligen diskuterats från deallra första filosofiska nerteckningarna fram till idag (Platon 1922:275).

Vad innebär då förhållandet att vi i egentlig mening inte kan vetaom det existerar något objektivt eller för den delen sant?

Vi människor skapar idéer kring vad som är sant och objektivt påsamma sätt som all annan identifierande kunskapsproduktion går till.Människor tillhörande ett samhälle skapar ett ramverk av regler, envärldsbild för att kunna fungera. Denna stipulerar hur världen fung-erar och alla som omfattas av dessa regelverk kommer att uppfattadetta som ”verkligheten”. Vetenskaparnas samhälle fungerar på ettliknande sätt men med ett speciellt regelverk. Den viktigaste skillna-den är objektivitetsanspråket och -ansvaret.

Inom den arkeologiska disciplinen existerar ett brokigt regelverk,speciellt i jämförelse med naturvetenskapliga discipliner. Detta be-ror delvis på den öppenhet gentemot andra vetenskapliga discipliner,varifrån uppfattningar om regelverk och metodiska principer (meto-der att analysera världen) hämtats. En öppenhet som beror på detbesvärliga mellanläge som många human- och samhällsvetenskaperbefinner sig i, mellan ett kritiskt granskande och ett samhälls-reproducerande uppdrag (se till exempel Hodder 1992). Frånvaronav ett explicit och enande regelverk leder till ett behov hos forskarenatt placera sig själv i forskningsprocessen, att deklarera sitt eget ram-verk, sin egen världsbild. Detta görs lättast, och ibland schablonmäs-sigt, genom att deklarera en teoretisk tillhörighet genom att slentri-anmässigt hänvisa till koder i form av teoretiska begrepp och väl valdareferenser.

Frånvaro av ett explicit och enande regelverk innebär ingalundaatt all arkeologi är tillåten eller likvärdig. Betygsnämnder och institu-tionspersonal bedömer dagligen arkeologiska alster, men utifrån vilkapremisser? Det finns och måste alltså finnas ett regelverk. I arkeo-logins fall är det ett i hög grad implicit sådant. Det finns uppfattningar

15

Referensramen

om vad som är dålig och bra arkeologi, men dessa är sällan uttalade.Arbetet vid de olika arkeologiska institutionerna har således blivitstarkt präglat av de egna lärarna och professorerna, vilket inneburitatt arkeologin i sin helhet är mycket diversifierad. Den osäkerhet somdetta skapat har lett till att det börjar bli svårt att bedöma och varaense om kvalitén i studentarbeten hos första och andra årsstudenter.Är detta bra eller dåligt? Innebär frånvaron av explicita regelverk ochnärvaron av implicita regelverk att den fria banbrytande forskningenfår spelrum eller ges istället utrymme för maktspel och befästandetav gamla mönster och strukturer då bedömningar grundas på mer ellermindre grumliga regler? Intressant i detta sammanhang blir den avHegardt framförda vetenskapsetiken som försvarar och förordar entolerant forskningsmiljö som inte utestänger alternativa tankesätt(Hegardt 1995). Frågan är hur en sådan tolerant forskningsmiljö skallkunna hantera det sociala maktspel som jag anser finns i alla grupperav människor (se diskussionen av egalitet, sid. 87ff). En av de fun-damentala grundsatserna i Pierre Bourdieus sociologi är att den so-ciala människan alltid är involverad i en kamp om knappa symboliskaeller materiella tillgångar. Den sociala värld hon vistas i är en histo-risk produkt formad av utgången av tidigare strider (Broady 1986:15). Så visst måste detta även gälla för det arkeologernas samhälle(som i enlighet med Bourdieus sociologi skulle kallas det arkeologiskafältet) (se till exempel Bender and Morris 1988) för en diskussion avden symboliska ekonomin inom arkeologi). Frågan är således om deni teorin toleranta och öppna forskningsmiljön också blir det i prakti-ken? Jag är rädd att denna typ av öppna miljöer endast gynnar redande privilegierade, de som i sin uppväxtmiljö lärt sig vilka beteendensom ger framgång. I en studie av de franska universiteten såg Bourdieuoch Passeron att det under demokratiseringsprocessen på 1960-ta-let, där fanns en vilja att behålla examina i form av uppsatser ochmuntliga prov. Detta för att behålla möjligheten att upptäcka de ”bril-janta” eleverna. Dessa visade sig vara elever som behärskade de rå-dande kulturella värderingssystemen. Studien bar namnet ”La repro-duction” (Broady 1986: 64f).

I båda ändar av dessa tänkta ytterligheter, den fria forskningen ochden reglerade, finns som jag ser det tydliga problem. Den fria arkeo-logiska forskningen är i sig en motsägelse. Själva ämnet, dess histo-ria dess källmaterial och inte minst de akademiska anspråken eller

16

Lars Sundström

miljön, begränsar och inskränker. Den ofria forskningen är lika fullten motsägelse. Forskning är, som jag ser den, en kreativ och nyska-pande process och kan följaktligen inte vara ofri. Är det kanske såatt själva kampen mellan representanter för dessa ytterligheter är detsom skapar utrymmet för den forskning som vi känner idag och i såfall är det själva debatten som måste upprätthållas och vara livaktig?Vetenskap betraktar jag som en institutionaliserad form av kulturkri-tik. Men vetenskapandet i sig är också en kulturskapande process,en kulturell praktik där verksamhetens kärna, den vetenskapliga verk-samheten reproduceras som en kultur (Bourdieu 1995: 76ff; Welin-der 2003: 155). Att leva i en värld som ständigt river fundamentenför tillvaron är kanske, även för en vetenskapare, allt för outhärdligtför att vara möjligt, men det finns åtminstone ett paradoxalt förhål-lande här.

Om essentiell och därför självklar objektivitet inte kan sägas fö-religga, finns ändå behovet av att förhålla sig till begreppet. Objekti-vitet brukar allmänt beskrivas som att objekten eller kunskapen omobjekten existerar trots subjektiva intressen och värderingar. L. R.Binford definierar objektivitet på följande sätt:

Objektivitet skapas när ett intellektuellt eller logiskt oberoende existe-rar mellan å ena sidan idéerna som skall utvärderas (resultaten) och åandra sidan de intellektuella verktygen (metoden) som används vidframställandet av idéerna (resultaten). (1983: 48)

Här hamnar metodiken i fokus och inte forskaren. Det omvändaförhållandet kan vara farligt och i förlängningen odemokratiskt. Ominte de vetenskapliga utsagorna bedöms utifrån det sätt genom vil-ket de tillkommit (metodiken) utan utifrån vem som står bakom dem,kommer den disputerade att ha rätt framför studenter på grundnivånoch så vidare. Då finns heller inget incitament till förändring av derådande uppfattningarna.

Objektivitet är först och främst en norm, en överenskommelse.Detta till skillnad från objektivism som jag tidigare beskrivit somnågot som skulle vara oss givet, en sorts grundförutsättning om hurverkligheten är beskaffad. Objektivitet kan vi fortsättningsvis disku-tera i två sammanhang; dels som en gemensam erfarenhetsbaseradobjektivitet, dels som en vetenskaplig metodik. Den första formen

17

Referensramen

för objektivitet är vad jag också skulle kalla vardagsformen eller detSearle har benämnt som institutionella fakta (Searle 1999: 15). Viutnyttjar de gemensamma konventionerna och den gemensammakunskapen för att säkerställa ett riktigt informationsutbyte mellanindivider. När någon frågar efter ett geografiskt avstånd ger vi ett svarbaserat på meterkonventionen, om vi vill vara säkra på att frågestäl-laren ska ta del av vår kunskap. Vi undviker omdömen som ”ganskalångt” eller konventioner som vi inte har gemensamt, till exempelandra icke gemensamma måttenheter. Denna typ av objektivitet fung-erar och hela vårt samhälle skulle rasa om vi verkligen började ifrå-gasätta detta verktyg, denna konstruktion och överenskommelse.Erfarenhetsbaserad objektivitet är något som är kontextberoende, detvill säga gemensamma konventioner och gemensam kunskap skaparen situation där alla är överens om förutsättningarna, om världensbeskaffenhet. Men detta faktum innebär inte att de gemensammaföreställningar som härstammar från dessa förutsättningar går attuppfatta som riktiga över tid. Detta har inte minst den vetenskapligahistorieforskningen visat på (Foucault 1982; Hegardt 1997). Gårda-gens vetenskapliga paradigm eller rön framstår i dagens kontext så-som konstiga eller rentav felaktiga. Denna insikt har resulterat i attdet blivit vanligt att kalla denna typ av överenskommen objektivitetför en intersubjektivitet (Alvesson and Sköldberg 1994: 252; Lübcke1988: 266). Då jag trots dessa inskränkningar har haft svårt att prin-cipiellt skilja ut intersubjektivitet från övriga former av objektivitet,har jag fortsatt kalla detta för objektivitet. En gemensam och över-enskommen objektivitet. Innebär detta att alla våra konventioner ochuppfattningar skall ifrågasättas eftersom vi i egentlig mening inte vetriktigheten i dem? Jag anser inte att objektivitet som ett användbartbegrepp kan gå utöver denna form av överenskommelser. Objektivi-tet kan inte stå vid sidan av våra sinnen, vårt förstånd och våra kun-skaper. Objektiviteten är obönhörligen fångad i vårt subjekt. Oav-sett vår principiella oförmåga att se den verkligt verkliga världenkonstruerar vi och har alltid konstruerat en värld så beskaffad att san-ning, lögn, objektivitet och subjektivitet existerat inom denna mänsk-liga verklighet (Hacking 2000). Därför skulle denna typ av erfaren-hetsbaserad eller vedertagen kommunikation kunna ses som kontext-uellt objektiv. Att svara på vilka av våra konventioner som i morgonblir ifrågasatta är en vansklig och nästintill omöjlig uppgift. Kommu-

18

Lars Sundström

nikation mellan individer där man delar verktyg för tolkningen, an-vändning av olika typer av måttstockar till exempel färgskalor, mått-band med mera, kan sägas öka upplösningen i kommunikationen ochöka säkerheten. Principiellt ingår dock dessa verktyg i den gemen-samma erfarenheten, kontexten och därför ingående i vad jag kallarerfarenhetsbaserad objektivitet. En mer detaljerad beskrivning kansåledes inte automatiskt sägas vara mer objektiv. En mer detaljeradbeskrivning kan bara i en högre grad antas tillmötesgå outtalade öns-kemål. Ett uttalande att avståndet Uppsala-Gävle, från orternas hy-potetiskt definierade mittpunkter, är 1020501 cm (för exemplets skullett fritt fabulerat, subjektivt genererat, intuitivt gissat avstånd) intemer objektivt än att säga att det tar en och en halv timma med bil attköra mellan orterna.

Den sistnämnda formen av objektivitet, den metodiska, skiljer sigpå en avgörande punkt från den överenskomna objektiviteten. Vikommunicerar inte längre inom en sfär där det existerar gemensammakonventioner eller kunskaper, vi kommunicerar istället, som i arkeo-logins fall, med döda ting. Det är inte heller så att vi som forskareeller människa har en inbyggd förmåga att ställa oss utanför oss självaoch objektivt betrakta någonting (Binford 1983(1982): 47). Det äralltså inte vår position som avgör huruvida våra observationer ärobjektiva utan det sätt på vilket vi gör dem. Metodisk objektivitet är ensituation där vi som forskare skapar utrymme för det studeradeobjektet att tala oberoende. Oberoende till subjektet (observatören)men naturligtvis beroende i förhållande till objektet. För att förhopp-ningsvis kunna förtydliga vad jag menar ger jag följande exempel. Närvi vill hävda att ett föremål är exceptionellt i någon bemärkelse kanvi även låta objektet tala genom att till exempel i ett diagram åskåd-liggöra på det sätt detta föremål särskiljer sig från andra.

I en studie av yxliknande flintartefakter från stridsyxetid mätteMats P. Malmer dessa föremåls största bredd och deras smalsidesvin-klar. Resultatet som redovisades i ovanstående diagram, fig. 1, varatt föremålen bestod av två naturliga grupper som går att kalla yxoroch mejslar (Malmer 1975: 71). Genom detta diagram har föremålenmöjlighet att själva signalera till läsaren oberoende av forskarens egetomdöme. Att sedan Malmer själv valt att mäta och presentera justdessa variabler har inget med objektivitet att göra. I aspekten obero-ende ligger även upprepbarheten som en direkt följd. En objektiv

19

Referensramen

Fig. 1. Korrelationsdiagram över största bredd och smalsidesvinkel hos 192yxor och mejslar av flinta från stridsyxekulturens typiska hockergravar(Malmer 1975: 170, fig. 57). – Correlation diagram for the largest widths andthe largest angles of narrow sides on 192 flint axes and chisels from typical,crouching-position graves from the Swedish Battle Axe culture (from Malmer1975:170, fig. 57).

20

Lars Sundström

studie skall gå att upprepa för annan forskare. Objektivitet kan vidaresägas uppstå när forskaren genom sitt val av undersökningsmetodskapar en situation där materialet (studieobjektet) får utrymme att protesteraoch trilskas under förutsättning att forskaren är öppen för dessa pro-tester. Objektivitet har således mer att göra med hur vi förstår än attgöra med vad vi förstår (Johansen and Olsen 1992: 420). Metodiskobjektivitet skapar råa fakta (Searle 1999) alltså prövbar fakta för män-niskor med tillgång till den metodiska objektivitetens verktyg.

Det finns en nödvändig kommunikation mellan dessa två formerav objektiviteter. De sociala fakta som kommuniceras innanför dengemensamma överenskomna objektiviteten måste förhålla sig till desanningskrav som omvärlden ställer och kan inte se ut hur som helst.Råa fakta har därför företräde framför institutionella fakta (Searle1999: 48f). Till exempel så går det inte att vidmakthålla uppfattningenatt stenar är mjuka och lämpliga att slänga i huvudet på varandra. Denmetodiska objektiviteten som är grunden för vetenskapen är ingetmodernt påfund. Det vetenskapliga tänkandet är ett tänkande somingår i ett nödvändigt förhållningssätt till omvärlden och finns i allamänniskor. Vetenskapligt tänkande är således inget som måste lärasut. Det finns inom oss redan från början. Vetenskapen handlar merom att med en medveten strategi använda detta tänkande i störstamöjliga mån för att kritiskt undersöka och pröva institutionella fakta.

Vi måste alltid anpassa vår förståelse till ‘sakerna själva’, vi måste lyssnatill dem och öppna oss så att de kan ‘tala till oss’, vi måste vara mot-tagliga för de sanningskrav som de ställer på oss. Men å andra sidanfår vi inte göra detta genom att utestänga eller glömma alla våraförhandsdomar och fördomar. Det är tvärtom endast tack vare dessaförhandsdomars spel som vi har förmåga att förstå ‘sakerna själva’.(Gadamer i Bernstein 1987: 194f)

Möjligen skulle Gadamer ha protesterat mot min användning ochapplicering av begreppet objektivitet. Hans arbete var ju inriktat påatt bekämpa positivismens hybris om att vi skulle ha en förmåga attutveckla en sann och ”objektiv” kunskap (objektivism) (Warnke 1993:13). Återigen upprepar jag dock att objektivitet inte gör anspråk pånågon utomsinnlig förmåga att se sakerna som de ”egentligen” är.Gadamer beskriver med sin hermeneutik det sätt på vilket han tror

21

Referensramen

att kunskapsutvinning sker. Det är därför också en beskrivning av ti-digare kunskapsprocesser som lett till ny kunskap, vår förförståelse.Genom att, vad kan tyckas envist, använda begreppet objektivitetskapas dock en teoretisk återkoppling till tidigare forskning och där-med ges en förklaring till det legitima i en användning av densamma.Som arkeologer befinner/placerar vi oss i en forskningstradition somvi måste förhålla oss till. Ett förnekande av möjligheten till kontext-oberoende kunskap skapar ett motsägelsefullt förhållande till vår egenkunskapsbas, som växt fram under lång tid. De bakomliggande mo-tiven för sökandet efter kunskap är helt andra nu än till exempel un-der 1800-talet. Det går inte, menar jag, att betrakta arkeologin somen kontext. Det finns en skillnad mellan den kunskap som framkomi arkeologins barndom, som vi fortfarande kan använda oss av ochsom vi anser vara giltig, och den kunskap som vi sedan länge redanratat. Skillnaden ligger i det sätt på vilket dessa olika kunskaper harkommit till stånd. Därmed är det inte sagt att denna utsortering mel-lan det fortfarande aktuella och det inaktuella är enkel att göra ochhar gjorts alltid gjorts rätt. Vi kan ta för givet att många gamla upp-fattningar lever kvar och återstår att pröva. Poängen är dock att för-ståelsen av forntiden har olika räckvidd och att detta går tillbaka påhur rönen gjorts. Det är i skenet av dessa tankar man bör förstå mittvidmakthållande av begreppet objektivitet. Arkeologer och andraforskare som arbetat på ett sätt som gjort att de lyssnat till de san-ningskrav som det studerade objektet krävt, har ofta själva benämntdenna metodik som objektiv. Detta oavsett om vi har eller de haftförmågan att se den sanna verkliga världen.

Åberopandet av ‘saken självt’ får inte missförstås som ett påståendeom att dessa ‘saker’ existerar ‘an sich’ och att vi måste ‘rena’ oss frånalla förhandsstrukturer och förhandsdomar för att kunna fatta ellerveta dem ‘objektivt’. Meningen hos ‘sakerna själva’ kan tvärtom för-stås endast genom förståelsecirkeln, en cirkel som förutsätter deförhandsstrukturer som gör det möjligt för oss att förstå. (Gadameri Bernstein 1987: 193)

Mitt sätt att betrakta kunskapsprocessen och min världsbild stäm-mer bra överens med mycket av det Gadamer målar upp, oavsett omdetta skett genom påverkan av de texter jag läst, bland annat de som

22

Lars Sundström

Gadamer legat bakom. Jag är dock av den uppfattningen att min bildav objektivitet, den konstruerade metodiska, går att passa in i denhermeneutiska process som Gadamer beskriver och då i det samman-hang där hypoteserna som fås ur vår förförståelse (fördomar, förhands-uppfattningar) testas och prövas kritiskt mot ‘sakerna själva’. Dennaobjektivitet kan inte på något sätt utgöra en sanning som ligger ut-anför våra sinnen.

Klart är också att allt inte går att mäta och behandla objektivt.Detta innebär absolut inte att jag förespråkar att vi som forskare skallsträva efter att bara sysselsätta oss med sådant som kan behandlasobjektivt, vilket mer än väl framgår av avhandlingen. Det skulle varasvårt att motivera existensen av en sådan avskalad och torr arkeo-logi.

Denna förståelse för begreppet objektivitet innebär i realiteten attdet existerar ett begränsat utrymme i den arkeologiska forskningendär man faktiskt kan förhålla sig objektivt till studieobjektet om vivill att arkeologin skall diskutera den förhistoriska människan ochhennes situation. När Robert Sanjek diskuterar vikten av upprepbaraoch pålitliga fältobservationer inom antropologin, för att komma bortfrån ”jag-var-där”-sanningar, så inser även han att det är orealistisktmed en antropologi som endast producerar denna typ av vad jag skullekalla objektiva iakttagelser (Sanjek 1991: 620f). Vidare är det natur-ligtvis så att en studie som funnits förhålla sig objektivt ingalundapekar ut sanningar. Denna förmåga till återkoppling finns inte på ettenkelt sätt. Ett enskilt riktigt resultat framträder på samma sätt somett felaktigt. Det finns således ingen definitiv empirisk prövning avhypoteserna i och med att prövningens svar måste tolkas och förstås.Dock tror jag att detta sätt att förhålla sig till det arkeologiska käll-materialet tillåter oss att successivt närma oss en fungerande förstå-else av det studerade förhistoriska samhället, i den bemärkelsen attdet förhistoriska samhället vi gemensamt konstruerar innehåller alltfärre inre motsättningar.

Om vi försöker arbeta metodiskt objektivt enligt det ovan be-skrivna, har vi en chans att tolka det förhistoriska samhället på ettför oss, från vår historiska utgångspunkt, meningsbärande sätt. Hu-ruvida vi har möjligheter att objektivt beskriva människor som förlänge sedan är döda är en fråga om tro, något som ligger utanför vårasinnens horisont och är således inget vi entydigt kan visa. Som jag

23

Referensramen

ser det föreligger inget behov av denna förvissning. Det går alldelesutmärkt att utgå utifrån det faktum att förhistorien först och främstär en nutidskonstruktion.

Den objektiva förståelseprocessen erbjuder, som jag ser det, detenda tillfället då studieobjektet kan rubba våra fördomar och hypo-teser. Utan denna möjlighet att testa våra hypoteser kommer ingenpåverkan från studieobjekten att ske. Experimentell arkeologi användsibland som exempel på hur man kan utvinna ny (egentligen återer-övra gammal, förlorad) kunskap, alltså kunskap om sådant som lig-ger utanför våra givna referensramar. När Gräslund exemplifierar detsom utgör den yttersta grunden för den arkeologiska tolkningen ochdärmed också ytterst den arkeologiska teorien, räknar han upp föl-jande: historiskt kända samhällen, recenta reliktsamhällen, modernasamhällen, mänskligt beteende och mänsklig biologi, personlig erfa-renhet, experimentella data, yttre miljö, naturlagar och så vidare (Gräs-lund 1990: 121). Att dessa beståndsdelar är av yttersta vikt för denarkeologiska forskningen (även om föreställningen om ”recenta relikt-samhällen” är något som inte längre går att upprätthålla se diskus-sion av jägar-samlaregrupper, s. 80ff) råder inget tvivel om, men ingenav dessa vägar ger någon förståelse som kan knytas till arkeologinsstudieobjekt, vare sig man sysslar med slitspår eller antropologi. Vis-serligen kan vi anta att en duktig flintsmed genom sina erfarenheterdelar en hel del av sitt kunnande med de flinthuggande människor viibland studerar och följaktligen kan vi gå vidare och säga att bönderidag delar en stor del av sina kunskaper med förhistoriska bönder ochså vidare. Alla dessa erfarenheter som räknades upp av Gräslund utgöri själva verket förutsättningen för arkeologin. Med andra ord utgörde våra fördomar och vår förförståelse. Att sedan många av dessafördomar bygger på resultaten av biologiska, teknologiska ellerantropologiska studier som inkluderat en objektiv metodik föränd-rar inte resonemanget utan förtydligar det. Det finns ingen kunskaputan förhandsuppfattningar och fördomar (Bernstein 1987: 182). Detär utifrån vår förförståelse vi sedan bildar våra hypoteser som vi skallkritiskt pröva. Denna prövning kan endast ske genom ett dialektisktmöte med studieobjektet och genom att utmana våra fördomar (Ga-damer i Bernstein 1987: 183). Det dialektiska mötet utgör enligt minuppfattning grunden för den objektiva metodiken. Arkeologins stu-dieobjekt är de materiella lämningarna och därför kan inte en teori

24

Lars Sundström

utelämna vad jag kallar det objektiva (dialektiska) mötet mellan arkeo-logen (forskaren, subjektet) och de materiella lämningarna (studie-objektet) som den av Gräslund föreslagna teorigrunden. Att riskeraoch pröva fördomar är en konstant uppgift, inte något slutresultat(Bernstein 1987: 183). Tolkningen av ett dialektiskt (objektivt) möteutgör delar av följande studies förförståelse och är då en av alla deförutsättningar som utgör dess subjektiva stomme. Fortsatta studiergår sedan vidare i prövning av denna förförståelse enligt den föreslagnametodiken.

Det vetenskapliga/objektiva förhållningssättet har, som jag för-står det, självklara begränsningar men är något annat att förvänta?Helheten är ogripbar. Vad det gäller studiet av förhistoriska samhäl-len och människor torde oförmågan att se helheten vara än mer up-penbar. Inte ens långvariga studier av aspekter av vårt eget samhällekan göra anspråk på att se hela verkligheten, alla perspektiven. Mankan också ställa sig frågan om människorna som utgör ett samhälleockså är de som kan ge den riktigaste, mest helgjutna eller den in-tressantaste bilden av detsamma? Många gånger är det så att utanför-skapet erbjuder möjligheter till att se mönster och strukturer som avolika skäl är dolda för dem som själva lever i dessa (Marcus and Fi-scher 1986). Vad skulle vi i så fall med sociologer till om det nu baravar så enkelt som att fråga folk (Durkheim 1968 (1897): 265)? Detstörsta hindret för att studera människor är att vi redan tror oss kännatill så mycket om dem.

Ian Hodder påpekar att ”it is only when we make assumptions about thesubjective meanings in the minds of people long dead that we can begin to doarchaeology” (Hodder 1986: 79). Som brukligt är får detta uttalandeolika betydelser beroende på hur man läser det. Jag skulle ha föredra-git om författaren utelämnat ”about the subjective meanings in the mindsof people long dead” men då skulle utsagan blivit rätt banal. Uppenbartär att den del jag skulle vilja utelämna är den som egentligen är detintressanta i Hodders påpekande. Jag ser det inte som vår uppgift att,även om det vore möjligt, återskapa en sedan länge död värld. (Seäven Karl Poppers kritik av Collingwood som Ian Hodder baserar sinteori om att komma åt den förlorade subjektiva meningen Popper1972: 186ff). Vår huvudsakliga uppgift är att göra förhistorien be-griplig för oss själva. Att faktiskt studera förhistorien som en del avvår värld utifrån vårt moderna, västerländska, trygga och inte minst

25

Referensramen

mänskliga perspektiv. Att underkänna nuet som en lämplig plattformför att betrakta det förflutna är orimligt och absurt (Johansen andOlsen 1992: 432). Bernstein skriver att:

den hermeneutiska förståelsens uppgift är inte att (bedrägligt) över-tyga oss om att vi på något sätt kan abstrahera oss från vårt eget his-toriska sammanhang eller att det ens skulle kunna tänkas att vi genomnågon sorts ren inlevelsehandling kan ta ett språng ut ur vår situationoch ‘in i’ konstverksskaparnas eller de historiska subjektens medve-tande... Meningen realiseras först i och genom förståelsens händelse.(Bernstein 1987: 180)

Denna tolkning av kunskapsprocessen, som jag delar, ligger helt ilinje med innehållet i det citat som jag inledde detta kapitel med.

Många ser en fara i att en arkeologi som gör anspråk på att för-söka förhålla sig objektivt till sitt studieobjekt blir tråkig och inne-hållslös. Detta är naturligtvis en läggningsfråga men som tur är finnsdet olika fora för skilda former av utsagor om det förgångna, till ex-empel sagan, romanen, utställningen, populärvetenskapen och deninstitutionaliserade vetenskapliga arkeologin. Det är viktigt att detfinns en kommunikation mellan dessa olika former av utsagor (seaktualism s. 26f och inte minst sagan i denna avhandling) men det ärockså viktigt att det finns en respekt för yrkeskunnandet inom dessaområden.

Valet av studieobjekt och frågeställningar är inga val som låter siggöras objektivt och det finns inget hotfullt i detta. Tvärtom kan ettpersonligt intresse vara förutsättningen för framgångsrika studier.Sträcker sig det personliga intresset längre än bara till valet av stu-dieinriktning så kan det förstås äventyra den vetenskapliga proces-sen och trovärdigheten kring resultaten. Ett sätt att förhindra att dennasammanblandning mellan personliga intressen och forskningsresul-tat, är förstås att diskutera och erkänna möjligheterna till det objek-tiva förhållningssättet. De slutsatser och rekonstruktioner man sedanarbetar fram ur resultaten är en process som inte i samma utsträck-ning går att genomföra med en objektiv metodik. Slutsatserna går docktill viss del att bygga oberoende av personliga intressen och värde-ringar genom att referera till kopplingar mellan resultat och slutsat-ser. Genom att vädja till läsarens eget förnuft kan forskaren genom

26

Lars Sundström

sitt resonemang och sin argumentation uppnå en sorts oberoende tillresultaten. Forskaren vädjar till läsaren – ”Sambandet är så uppen-bart att även du kan se det” och uppnår således en form av obero-ende. Forskaren presenterar resultat som kan anses vara giltiga i helaforskarsamhället.

Avslutningsvis skulle jag vilja påpeka att jag ingalunda tror att mindiskussion kring begreppet objektivitet kommer att förändra minamöjligheter att komma närmare mitt studieobjekt. Inte heller kom-mer mina studier att vara mer objektiva än många andra arkeologersforskning. Oavsett vad dessa arkeologer har för teoretisk bakgrundoch syn på objektivitet, praktiken är ofta den samma. Det är viktigtatt diskutera begreppet objektivitet inte minst därför att det råder enså stor diskrepans mellan teori och praktik. De hycklar de som på-står att objektivitet inte existerar och säger att de vill låta sin egenperson på ett aktivt sätt spela med i forskningen när de i själva ver-ket arbetar med materialet på ett traditionellt sätt som om objektivi-tet ändå existerade. Det går att förhålla sig objektivt som jag ser det.Till syvende och sist är det bara frågan om definition. Därför finnerjag det onödigt att tala om ”som-om-objektivitet” (Malmer 1980:262f). Då har man redan gett vika och närmat sig den hycklande in-ställningen. Jag finner inga skäl till ett sådant förhållningssätt.

Tid och avståndVår uppfattning om tid och avstånd är en viktig beståndsdel i vårtförhållande till förhistorien och följaktligen i vårt sätt att göra arkeo-logi. Hur pass avlägsna och främmande upplever vi de samhällen ochmänniskor vi studerar från vårt samhälle och oss själva (Ingold 1996c:199; Lowenthal 1985)? I vilken utsträckning kan vi använda vårt egetsätt att fungera och resonera för att förstå det vi studerar?

M. P. Malmer använder begreppet aktualism för att förklara sittförhållningssätt till tidsaspekten i arkeologisk forskning. Begreppetär hämtat från geologen J. Hutton och kan sammanfattas som: nuetär nyckeln till det förflutna (Malmer 1997: 11). Om vi utgår från attde studerade förhistoriska samhällena är fundamentalt olika vårt egetsätter vi oss i position där vi saknar verktyg att göra en analys. Det ärsåledes inte möjligt att studera strukturer i ett förhistoriskt samhälleom de inte har motsvarigheter i sentida samhällen (Welinder 1988a:19). Om vi istället antar att de förhistoriska människorna är lika oss

27

Referensramen

själva, oavsett om detta är fallet, skapar vi åtminstone en plattformför att diskutera detta och möjligheter till att se eventuella likheteroch olikheter (Malmer 1997: 13). På detta plan är jag överens medMalmer och ser inte heller något annat alternativ. Dessutom har jagsvårt att begripa hur man som ansvarstagande samhällsforskare kanbetona etniska eller kulturella skillnader som oövervinneliga hinderför förståelse. En av de engelska forskarna som mest präglat de sistatio årens neolitikumforskning, temat för denna avhandling, är JulianThomas. Hans arkeologi kan sägas i teoretiskt hänseende utgöra enmotpol till den arkeologi som här förespråkas. I ”Rethinking theNeolithic” (1991) inleder Thomas med att försöka förklara ur vilkenteoretisk angreppsvinkel han valt att angripa den accepterade förstå-elsen av neolitikum (Thomas 1991: xiii). Han inleder med att redo-göra för vad han ser som problematiskt med den mesta av den arkeo-logiska vetenskapliga produktionen, som han karakteriserar (enligtmodell från Paul Ricoeur) som ”Archaeology-as-Same”. Denna arkeo-logi utgår från att det finns en förståelsebrygga mellan förhistorienoch nutiden och kallar länken för någon form av universalism somanalogi, uniformitet eller ”middle-range” teori (Thomas 1991: 3).Problemet Thomas ser med denna arkeologi är att den producerar enicke fullständig förståelse av det förflutna. Alternativet ”Archaeology-as-Other”, söker inte efter likheter mellan det förgångna och nuet utanförsöker återvinna det förflutnas olikhet. Denna vision emanerar urNietzsches och Foucaults genealogi som kort går ut på att skapa enkontrasterande historia genom att utvinna dess olikhet. Det är enambition som är svår att kritisera. Genom förslaget till ”Archaeology-as-Analogue” tar dock Thomas ett halvt steg tillbaka och hamnar tryggtnågonstans mittemellan (Thomas 1991: 5). Resultatet är en arkeo-logi som inte vill påtvinga det förflutna moderna kategorier eller klas-sificeringar. Den vill behålla det förflutnas underlighet, det främmandesegenskaper. Inga koncept eller tankar framkallade i nuet kan någon-sin fullständigt greppa förhistoriens hela essens (Thomas 1991: 5).Thomas förslag att förstå förhistoriens människor som något diame-tralt annorlunda än oss själva har blivit en accepterad utgångspunktför några forskare i Norden (till exempel Burström 1999; Solli 1996).Den norske arkeologen Björnar Olsen ser till och med möjlighetenatt motverka främlingsfientlighet och nationalism genom att betonavårt egna ”främmande” förflutna (Olsen 1997: 278f)! Sökandet efter

28

Lars Sundström

likheter och en grundläggande mänsklig gemenskap har på så sätt bli-vit en icke önskvärd verksamhet enligt dessa forskare. Jag är ganskaförbluffad av detta resonemang. En slipad rasist hävdar ju inte att deandra är sämre utan bara fundamentalt olika oss. Vad kan då det efter-strävansvärda med det annorlunda vara? I den samlade mänskliga er-farenheten finns en mängd beteenden som för oss känns avlägsna ochirrationella som kannibalism, incest, självstympning, människooffer,arbetsovillighet, fred och så vidare. Men detta kan inte vara det somsöks. Som jag ser det är det en omöjlig uppgift att exemplifiera vaddetta annorlunda skulle kunna vara och om det ändå var möjligt hur skalldetta kommuniceras?

Upplevelsen av avståndet till det vi studerar som arkeologer ärofrånkomligt subjektiv, som upplevelser alltid är. Vi kan utgå från attvi är olika och styrka detta genom att betona olikheter eller utgå frånatt vi är i allt väsentligt lika och använda vår moderna västerländskavetenskapliga begreppsapparat för förståelse och i båda fallen ha likasvårt att visa att just denna utgångspunkt är den faktiskt riktiga.Skillnader och avstånd i kulturellt hänseende är inte faktiska utan ihög grad upplevda.

Därmed uppfattas tiden inte längre som en avgrund, som måsteöverbryggas… Sådan var ju historismens naiva förutsättning, nämli-gen att man försätter sig i tidsandan och tänker i dess begrepp ochföreställningar och inte i sina egna, och att man på detta sätt vinnerhistorisk objektivitet. I själva verket handlar det om att erkänna tids-avståndet som en positiv och produktiv möjlighet till förståelse.(Gadamer 1997: 144)

Aktualismens betydelse kan vid en första reflektion tyckas över-ensstämma med den tillsynes vanligt förekommande post-processuella”sanningen” att det förflutnas realitet inte tillhör det förflutna utannuet (Shanks and Tilley 1989: 4). Denna utsaga har till skillnad frånaktualismen som syfte att problematisera kunskapsproduktionen iställetför att utgöra ett verktyg för densamma. Shanks och Tilley för dennaståndpunkt vidare och menar att arkeologi inte är utläsandet av för-historien utan en process där dessa förhistoriska spår skrivs in i nuet(Shanks and Tilley 1989: 4), vilket skulle innebära att arkeologin bliren självreflekterande och politiserande process där våra västerländska

29

Referensramen

fördomar och värderingar projiceras på de studerade samhällena. Detavgörande problemet med denna förståelse, som jag ser det, är att deförhistoriska spåren inte existerar av sig själva. Lämningarna eller spå-ren måste antingen betraktas eller så slutar de att existera. Finns de, såbetraktas de, precis som gatstenarna utanför mitt fönster. Man kandärför inte tala om någon förvrängning av spår av förhistorien, spå-ren finns där i och med att vi betraktar dem. Det finns inget alterna-tiv.

…it is the very act of conceptualizing archaeological observations thatconveys meaning to them, and in turn implies conditions in the past.If our conceptual inventory is impoverished, relative the process whichcould be responsible for the objects remaining for us to see, then ourviews of the past will be correspondingly impoverished and unrealistic.(Binford 1983(1981): 240f)

Den till synes så avgörande kritiken av arkeologin som förts framav den post-processuella arkeologin under 1980-talet och som fort-farande är aktuell, kan också diskuteras på en annan punkt. Det gäl-ler uppfattningen att alla arkeologiska utsagor skulle formas i nuet.Allt vi ser omkring oss, alla tankar vi formar – allt refererar bakåt tilldet förgångna. Det förgångna kan sägas vara det påtagliga. Nutid ärdäremot det flyktiga, hävdar andra forskare (till exempel Feeley-Harnik 1996: 216f; Sahlins 1988: 214). Våra föreställningar om värl-den har alla sin historiska koppling som vi inte kan frigöra oss ifrån.Det är just därför vår historia och förhistoria är viktig för oss idag.Det förgångna kan således inte utgöra en isolerad ö, det förgångna ärvårt ofrånkomliga redskap för att förstå nuet.

Det arkeologiska perspektivetResonemanget ovan att objekten måste betraktas för att de överhu-vudtaget skall existera, innebär att verkligheten i sig självt är perspek-tivberoende.

Denna framställning visar närvaron av en oförvanskad verklighet(”the event of the past” eller ”the signs of the past”, Shanks & Tilley1989:4) som hypotetiskt skulle kunna vara åtkomlig för en människautan begreppslig prägling. Den kan ses som en form av förtäckt ob-

30

Lars Sundström

jektivism, ett antagande om att objekten existerar oberoende av allarelationer till subjektet. Det finns således en underliggande empirismsom återkommer hos flertalet av de postprocessuella arkeologerna.Det är den postprocessuella empirismen som ligger bakom den skep-ticism som dessa forskare har mot användning av analogier.

Postprocessualists justify their claims for a superior archaeology byadopting the methodology of critical divination. They call forreconstruction of the rationality of a past cultural system because theirvision dictates that knowledge of the thoughts of past actors mustprecede an interpretation of the archaeological record. (Binford 2001:474, ch. 2, not 2)

Trots att Binford är så kritisk till den postprocessuella arkeologin,har han en sak gemensam med den och det är synen på våra fördo-mar. Binfords syn på vad han kallar folk ”knowledge” och den störandeeffekt den har på den arkeologiska tolkningen ligger nära det somShanks & Tilley kallar transformation. Binford skriver bland annat:

Archaeology is perhaps in a fortunate position in that while there ismuch contemporary ‘culture’ or paradigmatic bias regarding the na-ture of man or concerning the causes of history, there is very littlefolk ‘knowledge’ regarding the formation of the archaeological record.(Binford 1983:48)

Här har Gadamer en helt annorlunda och en betydligt mer positivsyn på detta kulturella bagage som han kallar fördomar:

Traditionen har, genom sina avlagringar, en kraft som fortlöpandebestämmer vad vi håller på att bli. Vi är alltid redan ‘inkastade’ i en tra-dition... en tradition är inte något ‘naturligt’, något ‘givet’ som stårgentemot oss. Den är alltid ‘del av oss’ och verkar genom sin aktivahistoria. (Gadamer i Bernstein 1987: 199)

Medan Gadamer lyfter upp våra fördomar som en förutsättningför fortsatt kunskapsutvinning, ser Binford och den postprocessuellaskolan dem som en belastning. Här vill jag hålla med Gadamer. För-domarna är en utgångspunkt och därför är det dem vi skall utmanaoch försöka förändra med hjälp av de förhistoriska lämningarna. Det

31

Referensramen

vore svårt att som arkeolog förneka dessa lämningar efter som de utgörgrunden för vår tolkning, utan dem skulle det inte finnas en arkeo-logi. Därför är det också viktigt att försöka hantera kunskapen omförhistorien som bestående av två typer av förståelse, en som ärkontextbunden och komplex, och en som är kontextoberoende ochtrivial. Dessa måste förenas.

I brist på en självklar och naturlig förståelseram har jag försöktformulera min. Meningen är att den skall leda mig genom detta ar-bete. Bernstein skriver (1987: 32) att det inte existerar några icketriviala kunskapsanspråk som är immuna mot kritik. Naturligtvis ärdetta också fallet med den av mig så skissartat uppmålade referens-ramen. Denna referensram är därför till sin natur felbar, vilket inne-bär att den kräver samarbete med potentiella läsare och kritiska gran-skare. För att möjliggöra detta samarbete har jag försökt skapa en såöppen text som möjligt.

Objektivitet är således inte en metod, det är ett förhållningssätt. Enmetod kan däremot ha kvalitéer som gör den objektiv. Objektivite-ten är också förutsättningen för en fri dialog mellan jämspelta parteroch således en förutsättning för demokrati. Häri ligger kärnan i mitttjurskalliga vidmakthållande av begreppet objektivitet. Utan den så blirforskningen och dess resultat något som är i händerna på en akade-misk elit dit inte alla har tillträde.

Detta kapitel kan uppfattas som ett angrepp på hela den postpro-cessuella arkeologin men det är fel. Jag är medveten om att den av-handling som jag är i begrepp att skriva inte skulle vara möjlig att läggafram innan arkeologin förändrades genom den postprocessuella kriti-

Fig. 2: Relationen mellan artefakt och arkeologisk text (Shanks & Tilley 1989: 5,fig. 1). – The relationship between artefact and archaeological text (Shanks &Tilley 1989: 5, fig. 1).

32

Lars Sundström

ken på 80 och 90-talet. Vi skall inte kasta ut barnet med badvattnet,men efter ett tag blir det ändå nödvändigt att byta ut badvattnet.

Avhandlingen är ordnad på ett sätt som skiljer sig avsevärt frånforskningsprocessen. Inkörsporten till tankarna kring ”Det hotadekollektivet” var de formaliserade samtal jag förde med det empiriskamaterialet vid yxstudierna som i avhandlingen kommer i avhandling-ens avslutning. Min väg in i de tankebanor som avhandlingen kretsarkring har gått kors och tvärs över alla de problemområden som redo-visas här. Det finns således inget rättvisande sätt att organisera av-handlingen. Avhandlingens struktur och tankebana är en efterhands-konstruktion och har syftet att presentera problemområdet på detmest slagkraftiga och övertygande sättet.

Avhandlingens slutsatser har bland annat tolkats i en saga. Dennaföljer härnäst, som sig bör i en hermeneutisk förståelseprocess. Minaslutsatser blir dina fördomar. I resten av ditt läsande kan du prövarimligheten i tolkningen fritt, då vet du i vilken riktning jag vill ledadig. Det är bara att hänga med och spjärna emot när så behövs.

33

Kapitel 2

En rekonstruktion

När jag besöker ett museum så uppskattar jag olika typer av rekon-struktioner allra mest. En rekonstruktion kan kännas väldigt hotfullför en forskare. Det kan närmast liknas med att i yrkesrollen drabbasav ett frågvist barn. Någon som ställer alla de ”dumma” och oerhörtsvåra frågorna. Vad tänkte dom? Hur lekte dom? Vad hade de förnamn? och så vidare. Som vetenskapare och arkeologer har vi lärt ossatt använda abstrakta förklaringar. Vi definierar företeelser och plöts-ligt upplevs de som förklarade tills den dagen då vi drabbas av ettfrågvist barn. Plötsligt står vi där med byxan nere.

Anledningen till att jag väljer att göra denna rekonstruktion i formav en berättelse, är inte bara den att jag själv vill utsätta mig för dethotfulla i att rekonstruera, utan jag tror att själva byggandet kan gagnatänkandet och avmystifiera forskningsresultaten. I mitt fall känns detextra viktigt då jag har en så haltande bild av hur den sociala processsom jag försöker tolka fungerar på låg nivå, på individnivå. Det blir ettbra sätt att lyfta upp bristerna i mitt resonemang som i bästa fall ochutan denna saga kan felaktigt upplevas som välutredda.

Denna saga har skrivits av en författare utifrån en skiss som jag gjort.Min poäng med denna saga är inte att förändra det vetenskapliga sät-tet att skriva. Sagan kan liknas vid en rekonstruktionsteckning och harsamma syfte. Flera av de hypoteser som framträder i sagan är dåligtbelagda. Som till exempel att anledningen till att börja odla spannmålvar att kunna framställa öl (Fischer 2002; Jennbert 1984). Oavsett omdet var ölframställning eller inte så har just denna hypotes de rättakvalitéerna. Det saknas ett direkt ekonomiskt motiv till varför odlingenursprungligen kom till Skandinavien (Jennbert 1984), istället föresprå-kas ett socialt motiv. Hypotesen om ett patrilokalt bosättningsmönstervid övergången till neolitikum, sonson-andet i sagan, har förts framav Fredrik Hallgren (Hallgren 1996).

34

Lars Sundström

Sagan om den bakslugeMartin Persson

En gång för väldigt, väldigt länge sedan (närmare bestämt år 4003före Kristus), satt två syskon vid Mälarfjärdens strand och små-pratade med varandra. De pratade om livet och tillvaron ochfamiljen och om framtiden. Det var en solig och vacker vårdag,men den fuktiga brisen som blåste in från sjön var fortfarandekall. Den 21 år gamla Marta svepte en fäll över sin yngre brorMauritz axlar.

– Tänk, snart är det sommar igen, sa Marta.– Ja, men den verkar dröja, svarade Mauritz och kurade ihop

sig under fällen.De satt tysta en stund och betraktade ett par änder som kom

vandrande ned mot sjön, gled ned i vattnet och simmade bortmot vassruggen.

35

En rekonstruktion

– Vilken fest, va! sa Marta.Mauritz släppte änderna med blicken och tittade frågande på

sin syster.– Vaddå fest?– Bröllopet förstås, sa Marta. Vilken fest det var. Så ska ett

bröllop firas!Det hade sannerligen varit en fantastisk bröllopsfest, bara

några dagar tidigare, och hela Martas och Mauritz familj hadevarit där. Det hade varit massor med folk och ett aldrig tidigareskådat överflöd av helstekt gris och öl. Det hade sjungits ochdansats natten lång, och hela festen hade genomsyrats av envärme och en gemenskap som varken Marta eller Mauritz nå-gonsin tidigare upplevt. Och förmodligen ingen annan heller,för samtliga festdeltagare var rörande eniga om att alla gifter-mål hädanefter av nödvändighet måste firas just med öl ochhelstekt gris. Särskilt ölet var viktigt, och de dagar som förflutitsedan bröllopsfesten hade fyllts av diskussioner kring ölframställ-ningen för framtida gemensamma tillställningar. För öl regnarinte från himlen. Det kräver odlingar av korn och vete. Ochodlingar kräver att man binder sig till en speciell plats och enspeciell mark där man bygger boningshus och en gång för allager upp sitt kringströvande liv. Bofast eller kringströvande? Ölethade blivit ännu ett argument i frågan.

Och det var sådana saker, att en gång för alla slå sig ned ochbli bofast, som Marta och Mauritz samtalade om den här vårda-gen vid Mälarfjärdens strand. Hur skulle ett sånt liv te sig? Vilkaförändringar skulle det innebära? Vilka förtjänster och försakel-ser följer med en bofast tillvaro?

– Farmor, farfar och faster Marit skulle naturligtvis få flyttain, för att hjälpa till med allt arbete med odlingar och bonings-hus, sa Marta. Och skogen och havet finns ju faktiskt fortfarandekvar, även om vi slår oss ned här.

– Jovisst, sa Mauritz. Och ett riktigt boningshus vore inte sådumt.

– Det största problemet, funderade Marta, det är faktisktPerssons.

36

Lars Sundström

Martin Persson hade två egenheter. Dels var han skrytsam,och dels var han enögd. Att han var en skicklig jägare, sin enögd-het till trots, kunde ingen ta ifrån honom, men han skiljde sig endel från de övriga i gruppen. Han var en stor karl, Persson, ochingav en viss respekt när han spände sitt enda öga i en medmän-niska. Men han var av en manipulativ natur, och han var oftalite väl frikostig med olika typer av gåvor. Denna givmildhet ta-lade han själv gärna om, så fort han fick chansen.

– Vad tror du händer med Martin Persson om vi slår oss nedhär? sa Marta. Jag litar inte på den mannen. Här kommer han attkunna samla och lagra ur mycket som helst, och sen kommerhan med sina fina gåvor som vi aldrig kan återgälda. Och till slutär vi alla skyldiga honom nåt, och då kan han styra och ställasom han vill.

Mauritz, som var av en sorglös och lättsinnig natur, betrak-tade sin syster en stund.

– Jamen så behöver det inte bli! Tänk på de där bönderna vihälsade på. De klarade det ju! Alla byggde likadana hus och gjordelikadana yxor och krukor. Det var lika för alla, och så ska vi ocksågöra! Vi kommer att fortsätta vara lika. Persson också. Han skainte få styra och ställa i gruppen även om vi väljer att stanna här.Vi ska också begrava och återbegrava våra döda som böndernagjorde. Då, om inte förr, står det klart att vi måste fortsätta attvara lika och inte förhäva oss. Inte ens om man heter MartinPersson och har bara ett öga!

Marta kvävde en gäspning medan Mauritz malde på om attskaparguden inte skulle lämna dem i sticket, utan att allt nogskulle bli som det alltid trots allt varit.

– Inte skapade gud en ofullständig värld! predikade Mauritzvidare. Att ändra på den är att bryta med skapargudens inten-tioner. Jag är ganska övertygad om att ingenting kommer attförändras av att vi slår oss ned här, utom möjligen att alla festeroch sammankomster kommer att bli ännu festligare, tror du intedet?

Han lät frågan hänga obesvarad i luften och vände sig motsin syster. Hon låg på rygg i det svala gräset och sov som ett barn.

37

En rekonstruktion

Han tog av sig fällen, bredde den omsorgsfullt över systern, ochtraskade långsamt ned mot sjön och änderna.

* * * * *

12 generationer senare slumpar det sig så att Martas ättling, somockså heter Marta, och Mauritz ättelägg, som också heter Mau-ritz, råkar sitta i samma sluttning vid samma Mälarfjärd en lik-nande vårdag 336 år senare. De talar lågmält om familjerna Svens-son och Karlsson som gjort gemensam sak och lagt ner jord-bruket för att leva som människorna i de gamla myterna, ettkringströvande, fritt och mer jämlikt liv. Svenssons och Karls-sons bor nu tillfälligt på en ö i Mälarfjärden, inom synhåll förMarta och Mauritz, där de sitter i sluttningen och inandas densvala brisen från sjön. De har bestämt sig för att försöka över-tala sina familjer att också lägga ned jordbruket, ge upp denbofasta tillvaron och ansluta sig till de fria människorna på ön.De har tröttnat på spänningarna och konflikterna i samhället,som på senare år blivit allt mer frekventa och allvarliga.

– Tänk att vara fri och bara ströva runt! Till havet, till sko-gen, vart man vill! säger Mauritz drömmande och får medhållfrån Marta.

– Ja, det kan ju inte vara meningen att man ska sitta still påsamma plats livet ut!

Svenssons och Karlssons hade brutit med gemenskapen förfem år sedan efter det att den enögde Martin Perssons ättlingmed samma namn ärvt sin pappas och farfars ämbete som ad-ministratör av det årliga kriget och den årliga utbytesfesten. Dessatvå ämbeten hade förr alltid vandrat mellan de olika familjernaoch hållits åtskilda, men sedan den stora sammandrabbningenför snart hundra år sedan, hade Perssons behållit ämbetena i sinfamilj. Mauritz och Martas familjer hade därefter mer och merhamnat i nåt slags beroendeställning till Perssons, och irritatio-nen över detta hade spirat det sista året. Smygande hade Pers-sons skapat sig mer och mer inflytande över samhället, och snartvar gränsen nådd för vad folk tolererade.

38

Lars Sundström

Marta reser sig upp, borstar av sig lite gräs och löv, och tittardrömmande mot ön ute i fjärden

– Adjö Perssons! Nu går jag in till de andra och säger att viger oss av så fort sådden är avklarad. Våra familjer har funnitspå den här platsen i århundraden, men nu är det slut. Vi ska levasom våra förfäder gjorde, ett liv i frihet! Följer ni med, Mauritz?

Mauritz sitter kvar med blicken i fjärran. Han tänker på dethan hört från stammen som bor två veckors resa söderut ochsom länge upplevt liknande problem, men som trots allt fattatbeslutet att stanna. De tänkte inte ge upp utan istället lösa pro-blemen på plats. De planerade att låta bygga stora, kollektivastorstensgravar, precis som andra människor i samma situationlär ha gjort. Och de årliga festligheterna på stammens samlings-plats skulle få växa ut och bli ännu större gemensamma samman-komster där alla kunde umgås och ha fest tillsammans, allt föratt alla skulle förstå Skapargudens princip om alla människorslika värde. I ett sånt samhälle skulle även människor som Pers-sons tvingas rätta in sig i leden.

– Följer ni med, frågade jag? säger Marta med högre röst.Mauritz reser sig sakta upp. Han står stilla en stund och be-

traktar ett par änder som kommer traskande ned mot sjön, gli-der ned i vattnet och simmar ut mot vassruggen.

– Visst följer vi med.

* * * * *

(Jacke Sjödin 2002-08-06)

39

En rekonstruktion

I sagan behandlas ett problem som kommer att vara centralt förresten av avhandlingen, nämligen frågan om individen eller kollekti-vet som motor för samhällsförändringar. Sagan rekonstruerar StigWelinders tolkning av jordbrukets införande i Sverige. Han menar attbesluten som ledde fram till förändringen fattades av individer ellermindre grupper (Welinder 1997: 95). Men det är först då de individu-ella valen övergår till att bli kollektiva handlingar som de gör avtryck idet arkeologiska källmaterialet. Att det var kollektiva beslut som togspå individnivå kan tyckas märkligt, men så länge samhället ifråga antasvara icke-stratifierat så är det enda möjligheten. Jag frågar mig här omvi kan karakterisera valen som individuella bara därför att de gjorts avenskilda människor. Men för att förklara hur detta kan tänkas fungerabehöver jag använda resten av avhandlingen.

40

Kapitel 3

Det hotade kollektivet

Inledning

Det råder naturligtvis inget tvivel om att det neolitiska brottet i bety-dande grad omvandlat de tidigare paleolitiska folkens materiella lev-nadsbetingelser. Men var denna förändring tillräckligt fundamental föratt påverka samhällets väsen i grunden? Kan man säga att sociala sys-tem fungerar olika om de är pre- eller postneolitiska?… den neoliti-ska revolutionen drar inte automatiskt med sig en omvälvning av densociala ordningen… Alltså är det den politiska skillnaden som är av-görande och inte den ekonomiska förändringen. Den verkliga revo-lutionen i människans förhistoria är inte den neolitiska, eftersom dennamycket väl kan lämna den gamla sociala organisationen intakt, utandet är den politiska revolutionen, den mystiska, irreversibla, för deprimitiva samhällena dödliga uppkomsten av det som vi känner un-der namnet Staten. (Clastres 1974)

Jag vill ansluta mig till Clastres uppfattning att det inte är jordbruks-teknologin i sig som är revolutionerande när det gäller de stora för-ändringar som ägde rum när jordbruket introducerades i Skandina-vien för 6000 år sedan. Det är de sociala konsekvenser som följde idess kölvatten, som ger de dramatiska förändringarna i de materiellauttrycken. Jag vill hävda att det paradoxalt nog är en vilja att behålla detgamla och invanda, i en ny och potentiellt hotfull situation, som vi uppfattarsom förändringen. Detta är ett fenomen som även finns i den idag såaktuella invandringsdiskussionen. Människor i förskingring försökerbibehålla traditioner och sociala positioner i hopp att inte förlora sinaidentiteter, sina barn, sina närmaste. I skrivande stund, den förstafebruari 2002, begravdes Fadime Sahindal här i Uppsala och jag ochmina kollegor kunde hänga ut genom fönstren på vår arbetsplats för

41

Det hotade kollektivet

att få en skymt av uppståndelsen kring den minnesstund som hölls idomkyrkan. Mellan tre- och fyratusen personer hade samlats här föratt ta farväl och samtidigt visa sitt stöd för alla döttrar i hennes situa-tion. På ett av korten som fästs på blommor som lagts ner intill kyr-kan stod det ”Tack för ditt mod och din styrka. Kampen om flickorssjälvständighet lever vidare. Du är med för evigt. Du är bäst.”. Fadimehade mördats av sin far med hjälp av andra manliga släktingar tillhenne. Hon hade motsatt sig fadern och traditionen och valt att för-hålla sig självständigt gentemot de krav som fanns. Detta så kalladehedersmord, som i grund och botten tycks syfta till att stärka de so-ciala banden och bibehålla sociala positioner, resulterar i att en fardödat sitt barn. Sprickan i familjen Sahindal kan inte bli mer avgrunds-djup och händelsen har säkerligen ökat sprickan i alla invandradefamiljer, mellan de invandrade föräldrarna och de infödda barnen.Uppenbart har något gått riktigt snett. Det tycks som traditionen aldrigär så stark och viktig att upprätthålla som när den rycks ur sin kon-text och placeras i en främmande och hotfull ny situation. Därmedinte sagt att den, ur detta perspektiv, ursprungliga kurdiska kultureninte innehåller högst diskutabla egenskaper vad det gäller mäns ochkvinnors rättigheter (Kurkiala 2002). Det som sker i förskingringeninnebär en förstärkning av traditionella värden och uttryck. Dennaförstärkning och detta förtydligande av traditionen har utmynnat i ettnytt förhållningssätt som därför inte längre kan anses vara traditio-nellt. Det kan vara viktigt att poängtera att det finns en individuellpsykologisk förklaring till den extrema handlingen i just detta fall, ävenom den har en bakomliggande kulturell förklaring. Inte alla fäder medsamma bakgrund och i samma situation hade reagerat på samma sätt!

Jag skall här försöka tydliggöra mina tankar kring detta mänskligafenomen och visa varför detta perspektiv kan vara viktigt för förstå-elsen av den neolitiska situationen och speciellt trattbägarkulturen.Jag försöker förstå just trattbägarkulturen som en konservativ reak-tion på samhällsförändringar som hotar (det mesolitiska) samhälletssociala förhållanden. Kapitlet kommer därför att huvudsakligen be-stå av ett resonemang med endast antydda kopplingar till källmate-rialet. Det går inte att genom direkt empirisk prövning undersökagrundhypotesen. Den måste först brytas ner i mindre komplexa ochprövbara hypoteser. Kopplingen mellan grundhypotesen, den om enkvarhållen ideologi som materialiseras, och de enkla prövbara hypo-

42

Lars Sundström

teserna som till exempel rör gravars och husens orientering, är någotsom jag hoppas skall leda till vidare arkeologiska tolkningsdiskus-sioner. Min idé har successivt växt fram under många år genom endialog med det arkeologiska källmaterialet, på utgrävningar av boplatserfrån trattbägartid och i studier av lösfyndsamlingar. Något som gnagti mig har varit det tillsynes motsägelsefulla förhållandet att mångamateriella uttryck från trattbägarkultur i Skandinavien visar på en på-fallande likriktning, trots att den överväldigande delen av dessa är pro-ducerade på lokal nivå, inom en mindre social grupp som till exempelen storfamilj (Hulthén ms; Larsson 1984b: 215; Nordquist 2001: 124;Sundström and Apel 1998).

I fortsättningen kommer således introduktionen av det första jord-bruket i Östra Mellansverige cirka 4000 f.Kr. diskuteras. Jag vill fram-förallt fokusera på de sociala implikationer som denna förändringförde med sig eller var delaktig i att utforma. Detta innebär att dis-kussionen behandlar (antas behandla) en generell problemställningkring vad som sker i ett jägare-samlarsamhälle när det upptar en neo-litisk livsstil och blir mer bofast. När jag i texten använder begreppetjägare-samlare syftar jag på rörliga jägare-samlare. Grundantagandetär att de mesolitiska grupperna i Östra Mellansverige hade ett rörligtbosättningsmönster. Det har gjorts försök att hävda att detta intebehövt varit fallet, och till denna diskussion återkommer jag till litesenare i texten.

Inom antropologin och arkeologin finns det en stor diskussion kringproblematiken kring kategorin ”jägare-samlare” och hur vi bör för-stå den (Panter-Brick et al. 2001; Pluciennik 2002). Möjligen kan detuppfattas som om jag intar en alltför förenklad utgångspunkt. Denantropologiska kategorin jägare-samlare omfattar en variation vad detgäller olikheter i kulturella uttryck och det har ifrågasatts i vilken måndet är meningsfullt att tala om jägare-samlare som ett begrepp (Pan-ter-Brick et al. 2001). Denna variation har hanterats lite olika av olikaforskare. Inom jägar-samlarforskningen har diskussionen kring jord-brukets uppkomst samlats i vad idag kallas komplexitetsdebatten. Idenna evolutionärt färgade debatt har frågorna om hur och varförkomplexa samhällsformer utvecklas diskuterats. Det går att urskiljatvå huvudlinjer i denna diskussion: 1. Påverkan från yttre ekologiskafaktorer (överexploatering – överbefolkning eller motsatsen försörj-ningsmässigt överflöd). 2. Beroende av interna sociala faktorer (kon-

43

Det hotade kollektivet

kurrens inom giftermålsallianser och släktskapssystem skapar status-jakt och ackumulation av värde) (Lindholm and Vogel 1996: 10f).Diskussionen kring komplexa jägare-samlare uppkom från ett behovatt förklara neolitiseringen eller ”the emergence of cultural complexity”(Price and Brown 1985). Den komplexe jägaren-samlaren ses i dettaperspektiv som den nödvändiga övergångsformen mellan den mobileicke-komplexe jägaren-samlaren och den neolitiske bonden. Jag villmena att denna diskussion är mindre intressant i områden eller i stu-diet av människor som tar upp ett redan befintligt jordbruk, det villsäga inte själva uppfinner det. En av de elegantaste uppdelningar avolika former för jägare-samlarlivsföring är Binfords studie ”Willowsmoke and dogs´ tails” (1983(1980)). Där delar han upp jägar-samlar-grupperna i två kategorier, foragers och collectors. Den förstnämndakategorien karakteriseras av att de inte lagrar utan samlar och jagarsamtidigt som de är i en ständig rörelse. Ett exempel är vissa av San-folken i södra Afrika. Den sistnämnda kategorien, karakteriserad aven mindre grad av mobilitet och av lagring, kan exemplifieras medeskimåer. I sin studie visar han på ett slagkraftigt sätt att dessa olikaförsörjningsstrategier relaterar sig till ekologiska orsaker och i detnärmaste går att förstå som ett breddgradsfenomen. I biotoper därdet är långt emellan resurser i tid eller rum uppstår vad han kallar ettmer komplext bosättnings- och försörjningssystem som inkluderarbland annat lagring av resurser. Genom sitt resonemang visar hanockså att dessa två begrepp utgör ytterligheter och att jägare-samlar-grupper i själva verket befinner sig på ett kontinuum där emellan.Studien går också att förstå som att komplexa försörjningssystem inteär en konsekvens av produktiva biotoper utan framtvingade avförsörjningsmässiga fluktuationer som främst uppstår i boreala ellerarktiska klimat (Binford 1983(1980)). Diskussionen kring komplexajägare-samlare som ett förstadium till jordbrukandet skall således intesammanblandas med Binfords kategori collectors. Binfords collectorsskulle i en rikare biotop med mindre avstånd mellan resurserna blimindre komplexa och mer mobila. Graden av komplexitet hos jägare-samlare är således enligt Binford inte ett utslag av social evolutionutan ett breddgradsrelaterat fenomen. James Woodburn gör en i detnärmaste identisk uppdelning av jägare-samlare (1980; 1991). Hankallar sina kategorier ”immediate return system” och ”delayed return sys-tem” och de motsvarar Binford båda teoretiska begrepp. Woodburn

44

Lars Sundström

menar dock att de i modern tid studerade jägarna-samlarna inte utgören lämplig mall utifrån vilken jägare-samlargrupper levandes enbartomgivna av andra jägarsamlargrupper skall förstås. Han menar att jä-gare-samlare med ”immediate return system” är överrepresenterade imodern tid i jämförelse med hur situationen kan ha varit långt tidi-gare. På grund av konkurrens från växande bofasta och växandebefolkningar så har dessa senare grupper tvingats överge en livsstilsom han kallar ”delayed return system”. Det vill säga ”delayed return sys-tem” var vanligare förr och har med tiden blivit allt ovanligare. Precissom Binford menar han således att uppdelningen knappast på ettenkelt sätt går att förstå som en beskrivning av en social evolution.En intressant kollision inträffar mellan Woodburns och Binfords olikatolkningar. Om Woodburns resonemang håller, så skulle Binfordsredovisade mönster av en minskad grad av lagring och en ökad gradav mobilitet ju närmare ekvatorn den jagande-samlande gruppenbefinner sig vara resultatet av en historisk process. Detta skulle dåinnebära att konkurrensen från alternativa och expansiva levnadssättgradvis skulle falla med avståndet till ekvatorn vilket inte förefallerhelt orimligt. Mönstret som Binford baserar sina studier förändrasdock inte av detta. Båda dessa kategoriseringar, oavsett deras inbör-des konflikt vad det gäller tolkningen, utgör ingen grund för att för-stå jägar-samlartillvaron som innehållande en social evolution frånenkla mobila grupper till komplexa mer sedentära grupper. Diskus-sionen kring så kallade komplexa jägare-samlargrupper har enligt minuppfattning kretsat kring skapandet av en förberedelsefas inför neo-litiseringen. Den teori som lagts på denna förändringsprocess, infly-telserika individer som i sin strävan efter makt och bekräftelse på denförändrar världen, har behövt denna förberedelse och den komplexejägaren-samlaren. Med en annan syn på neolitiseringen behövs deninte och det är ett sådant alternativ jag försöker diskutera i denna av-handling.

Det finns en ganska bred flora av olika förståelser av jägare-sam-lare utöver dem som jag tar upp. Speciellt betydelsefullt är behovetav distinktioner i studier av nu levandes jägare-samlargrupper. Fören arkeolog är läget annorlunda. Vi har till vårt förfogande materi-ella lämningar från paleolitisk och mesolitisk tid som är annorlundaän lämningar från den efterkommande förhistorien, historien och vårnutid. Den bästa och mest passande förståelsen av detta material

45

Det hotade kollektivet

utgörs fortfarande av jämförelser med de sentida jägarna-samlarna.Detta trots att den människosyn som i början av 1800-talet utgjordeden teoretiska grunden för denna då nya komparativa arkeologin ärförkastlig (Hegardt 1997:123ff). De likheter man då såg i den mate-riella kulturen hos sentida jägar-samlargrupper och i det utgrävda ochupphittade stenålderslämningarna är fortfarande det bästa spåret attfölja. Sentida jägare-samlare kan sägas ha en livsstil som förutomekonomin och näringsformen även omfattar mobilitet (social ochrumslig), ”sharing” (en fördelningsprincip) och deras samhällsideologikan karakteriseras som egalitär (jämlik). Jägare-samlare, som jag an-vänder begreppet, kan således ses som en avskalad och rudimentärkategori under vilken en stor variation döljer sig. Kan vi accepteraatt vårt eget samhälle kan beskrivas som kapitalistiskt, trots den va-riation som detta begrepp döljer, så borde vi inte ha allt för stora pro-blem med begreppet jägare-samlare. Inte som en kategori för att be-skriva de andra människorna, de som är de vi inte är (moderna, indu-strialiserade, datoriserade), utan som en beskrivning av en mänskligsituation. En reflektion över vår livssituation och oss själva slutar tillsyvende och sist i oss som enskilda individer, individer skapta ur ochav ett kollektiv (Durkheim i Boglind 1998: 30; Bourdieu i Carle 1998:404)). Ett kollektiv med en historia där dessa stenålderslämningaringår och med ett förflutet som jägare-samlare. Så vad är egentligenfrämmande och avlägset?

Utgångspunkten för diskussionen som förs i avhandlingen är si-tuationen i Östra Mellansverige kring tidpunkten för neolitiseringen,ca 4000 f.Kr. Området lämpar sig ypperligt för en principdiskussionkring neolitiseringsprocessen då förändringen i de materiella uttryckenhär sker abrupt utan att föregås av en mesolitisk keramisk fas som isödra Skandinavien. Här blir neolitiseringen ur ett arkeologiskt, ma-teriellt perspektiv, verkligen manifesterad. Hela det neolitiska pake-tet: sädesodling, djurhushållning, keramik, med mera, anländer tillsynes samtidigt. Ur ett skandinaviskt perspektiv så har den kontextur vilken trattbägarkulturen som arkeologisk kategori är sprungen,förändrats under de sista årtiondena. Så länge som den skandinaviskatrattbägarkulturen uppfattades som endast härrörande ur den senme-solitiska erteböllekulturen, så föreföll det troligt att just denna kundevara den övergångsform som man letade efter (Price 1985). Men i ochmed att det empiriska underlaget förändrats med rika och varierade

46

Lars Sundström

fyndsammanhang i centrala Skandinavien (Apel 1996; Apel et al. 1995;Hallgren et al. 1997; Lekberg 1997) så måste också tolkningarna göradet. Det har i och för sig diskuterats en förberedande förändring ävenvad det gäller senmesolitikum i Mälarregionen (Knutsson et al. 1999;Lindgren 1997b) men i dagsläget är det svårt att finna empiriskt stödför dessa teorier. Men innan jag går vidare i min analys av neolitiser-ingen i området krävs ett artikulerat ställningstagande till denna förmin argumentation viktiga aspekt av processen.

En förändring redan cirka 4500 f.Kr. i Mellansverige?Det finns alltså forskare som inte anser att neolitiseringen i Mellan-sverige sker abrupt, vilket ur mitt perspektiv blir problematiskt. Åt-minstone om den inledande neolitiseringen i form av trattbägarkulturföregås av en förberedande fas. Det har föreslagits att det finnsiakttagbara generella förändringar i det mesolitiska materialet cirka500 år före neolitiseringen i Mellansverige. De arkeologiska signalersom sägs visa detta är förändringar i kvartsteknologin, införande avtvärpilspetsar i flinta och kvarts och förekomsten av prickhuggna ochfyrsidigt slipade grönstensyxor med smalsidor (Knutsson et al. 2002;Knutsson et al. 1999: 104; Lindgren 1997a). Själv har jag svårt attbli övertygad av den argumentation som förs fram. Det är kansketroligt att de förändringar som sker i senmesolitikum i Sydskandina-vien (erteböllekulturen) borde få återverkningar i Mellansverige, spe-ciellt som det tycks finnas täta kontakter mellan områdena. Det finnsnämligen trovärdiga argument för att dessa områden ingår i ett ge-mensamt överregionalt socialt system (Hallgren 1996). Dessutomtyder arkeologiska indicier (till exempel Hallgren 1993), och antropo-logiska modeller (Binford 1983(1980)) på att människorna inte varbofasta utan var rörliga, både socialt och geografiskt under den såkallade jägarstenåldern. Speciellt trolig blir hypotesen om en föränd-ring 4500 f.Kr. i Mellansverige, om man anser att erteböllekulturenbör uppfattas som ett tydligt brott med tidigare mesolitiska traditio-ner. Om däremot erteböllekulturens samhällsomdanande effekt tonasner (Knutsson 1995; Tilley 1996) kanske återverkningarna i Mellan-sverige inte längre kan sägas vara så självklara. Problemet med idénom påtagliga förändringar i det senmesolitiska, mellansvenska samhälletär att dessa förändringar är så svåra att följa i det arkeologiska källma-terialet. Enligt mitt tycke har ett svagt källmaterial övertolkats, kanske

47

Det hotade kollektivet

uttryckande behovet av den ”gradvisa ändringen” före neolitiseringensom diskuterats ovan. I den anförda argumentationen används främsttre senmesolitiska kontexter, Myrstugeberget 2, Åby koloniområde ochPärlängsberget (Knutsson et al. 1999). Dessa tre platser är alla belägnai östra Södermanland.

Pärlängsberget har tolkats som en plats som troligen represente-rar just den neolitiska förändringen som sker cirka 4000 f.Kr. och inteden förändring som enligt Knutsson et al., skall ha skett 500 år tidi-gare (Hallgren et al. 1995). Även lokalen Åby industriområde har tidig-neolitiska inslag både vad det gäller fyndmaterial (Frykberg and Lind-gren 1998: 33; Lindgren 1997b: 30) och dateringar (Knutsson et al.1999: 96). I själva verket tycks lokalen Åby industriområde snararevara tidigneolitisk än senmesolitisk, att döma av de C14-dateringarsom gjorts på träkol i fyra härdar. Endast en av dessa har ett sanno-likhetsintervall som sträcker sig längre tillbaka än 4000 f.Kr. (4218-3776 BC – 2 sigma). Två av dateringarna är gjorda på tall och de tvåandra på hassel. Den äldsta dateringen är från tall och den yngsta frånhassel. Möjligen har tallen en egenålder som det inte tas hänsyn tilloch kanske är det dateringarna på hassel som bättre beskriver tidpunkt-en då härdarna varit i bruk. Hursomhelst är det felaktigt, eller åtmins-tone extremt opreciserat, att ta ytterändarna på de två ytterstadateringarna och låta detta intervall beskriva lokalens användningstid,4200-3500 f. Kr., (Frykberg and Lindgren 1998: 41). Om dessa fyradateringar härrör från en händelse eller ett händelsesammanhang gårdet att slå ihop dem och statistiskt ytterligare snäva in sannolikhets-intervallet kring den daterade händelsen eller händelsesammanhanget.Författarna av grävrapporten har tolkat det som att platsen under sten-åldern utsatts för ett permanent boende (?) under kanske ett par år(Frykberg and Lindgren 1998: 48).

Utifrån de tillgängliga dateringarna tycks det som att Åby industri-område snarare är neolitisk än mesolitisk (Kihlstedt 1997: 111). Enplats från trattbägarkultur där endast kvarts, härdar och grönstensav-fall har blivit kvarlämnade (Persson 1999: 101). På platsen har det ävenpåträffats en tvärpil i flinta och ett flintavslag med slipyta, vilket för-anleder utgrävarna att luta åt en tidigneolitisk datering av boplatsen(Frykberg and Lindgren 1998: 48). Vad det gäller dessa kontexter,Pärlängsberget och Åby koloniområde, är det svårt att se hur de skullekunna illustrera en förändring som skall ha skett redan 4500 f.Kr.

48

Lars Sundström

Fig. 3. En statistisk kombination av fyra dateringar: Ua 6464 – 5100+/-65C14år BP, Ua 6465 – 4940+/-80 C14år BP, Ua 6466 – 5005+/-65 C14år BPoch , Ua 6467 – 5150+/-80 C14år BP. (Frykberg and Lindgren 1998: 37;Knutsson et al. 1999: 95). Denna kombination är baserad på att ett nyttmedelvärde med ett nytt snävare sannolikhetsintervall skapats utifrån fleramätvärden och deras respektive sannolikhetsintervall. Sammanslagningen harmöjliggjorts genom författarnas egna tolkningar om kortvarigt utnyttjande avplatsen. Mer om detta står i manualen för det använda datorprogrammet(http://www.rlaha.ox.ac.uk/oxcal/arch_cmb.htm). – A statistical combination offour radiocarbon datings: Ua 6464 - 5100±65 radiocarbon years BP, Ua 6465- 4940±80 radiocarbon years BP, Ua 6466 - 5005±65 radiocarbon yeras BP,och Ua 6467 - 6150±80 radiocarbon years BP (Frykberg and Lindgren 1998:37; Knutsson et al. 1999:95). This combination is based on the mean valuewith a new, narrower, probability interval derived from additional measure-ment values and their individual probability intervals. The pooling has beenbased on the the excavators’ own interpretations of the short, prehistoricuse of the site. There is more about the method in the manual for thecomputer program used (http://www.rlaha.ox.ac.uk/oxcal/arch_cmb.htm).

Myrstugeberget 2 är en lokal som undersökts och rapporteratssynnerligen ambitiöst och noggrant. Här samlar sig C14-dateringarnafrämst kring två faser; en senmesolitisk (fig. 4.) och en bronsåldersfas(redovisas inte här) (Granath-Zillén 2001).

Vad det gäller Myrstugeberget 2 är den senmesolitiska prägelntydligare än på de två tidigare diskuterade lokalerna. I kombinations-diagrammet ovan har jag lagt in sju dateringar som visar på en sen-mesolitisk aktivitet. Granath Zillén tolkar de senmesolitiska datering-arna som indikerande tre skilda nyttjandefaser (Granath-Zillén 2001:20) men i denna granskning räcker det för mig att de daterar sen-

49

Det hotade kollektivet

mesolitisk verksamhet på platsen. Är detta då en plats där det är lämpligtatt studera senmesolitisk materiell kultur? Det är möjligt att det för-håller sig så, men här har utforskarna av platsen gjort det alldeles förlätt för sig. Trots att hela den utgrävda ytan är fyndförande, vad detgäller till exempel kvarts och trots att de olika kronologiska fasernainte är ordentligt rumsligt separerade, så tolkas t.ex. hela kvarts-materialet och i princip hela grönstensmaterialet (förutom en frag-mentarisk borrtapp och en fragmentarisk skafthålsyxa) som tillhö-rande en senmesolitisk horisont (Granath-Zillén 2001: 35, 43). Av17 analyserade C14-prover var sju (41%) entydigt senmesolitiska, två(12%) neolitiska och fyra (24%) bronsålder. Trots detta härleds alltsåall kvarts och 99,98% av grönstenen till senmesolitikum. Detta re-sonemang får även konsekvenser för förståelsen av flintamaterialet;

Fig. 4. En statistisk kombination av sju senmesolitiska dateringar: Ua 7813 –5575+/-55 C14år BP, Ua 7823 – 5580+/-75 C14år BP, Ua 7824 – 5455+/-75C14år BP, Ua 7825 – 5455+/-80 C14år BP, Ua 7828 – 5285+/-65 C14år BP,Ua 7829 – 5345+/-55 C14år BP och Ua 7834 – 5365+/-80 C14år BP(Granath-Zillén 2001:19). Möjligen kunde dateringen Ua 7822 – 5130+/-75C14år BP få ingå i diagrammet men i och med att det finns TN-indikationerpå Myrstugeberget 2 och detta är en TN-datering, om än knappt, så har jagplockat bort den. Om den ändå fått ingå i diagrammet skulle dess utseendeinte ha påverkat nämnvärt. – Statistical combination of seven Late Mesolithicdates: Ua 7813 – 5575±55 radiocarbon years BP, Ua 7823 – 5580±75 r y BP,Ua 7824 – 5455±75 r y BP, Ua 7825 – 5455±80 r y BP, Ua 7828 – 5285±65r y BP, Ua 7829 – 5345±55 r y BP, Ua 7834 – 5365±80 r y BP (Granath-Zillén 2001:19). The dating Ua 7822 – 5130±75 radiocarbon years BP couldperhaps be included in the diagram, but, because of the EN indications on theMyrstugeberget site, and this is an EN dating, though barely sufficient, it hasbeen removed. It would not change the form of the diagram substantially, ifincluded.

50

Lars Sundström

I den kronologiska bedömningen av flintan har det, liksom för deövriga stenmaterialen, bedömts som mest sannolikt att majoriteten avrestprodukterna tillkommit under den senmesolitiska bosättningsfasen,då stenbearbetning varit en central aktivitet.

Det blir ett cirkelresonemang som stör den i övrigt ambitiöst upp-lagda rapporten. Varför? Uppenbart finns det senmesolitisk verksam-het på platsen men det görs ingen ansträngning att ta reda på vad justden består i. Det är faktiskt vanligt att bearbetad sten av olika slaghittas även på neolitiska och bronsålderslokaler.

På ett driftigt sätt försöker man datera alla lokalens anläggningarutifrån fem olika variabler: C14, anläggningstyp, kontext, läge, fynd.Av de daterade anläggningarna är 61% senmesolitiska eller senmeso-litiska? (denna frågeteckenskategori finns bara för senmesolitikum),3% neolitiska, 31% bronsålder (bland annat ett hus) och 5% järnålder(Granath-Zillén 2001: 89f). Bara för att understryka viljan att dateraföreteelser till just senmesolitikum så kan diskussionen kring dater-ingen av anläggning 7433 nämnas. Detta är en grop i vilken manpåträffat 16 stycken kärlfragment från vad som bedömdes vara grop-keramik men det C14-prov som togs ifrån gropen gav en senmesolitiskdatering. Den enklaste förklaringen av detta vore att betrakta anlägg-ningen som gropkeramisk och kolet som inblandat men det gör maninte. Anläggningen dateras med hjälp av kolet och keramiken betrak-tas som sekundärt inblandad (Granath-Zillén 2001: 89). Lite raljantskulle en tolkning av keramiken som troligen senmesolitisk kunnaefterlysas. Så lättvindigt tycker jag att den kronologiska tolkningenav stenmaterialet på platsen görs. Varför har man i detta viktiga fallåsidosatt arkeologins absolut viktigaste dateringsprincip (Gräslund1974), fyndassociationen?

Det är inte så att jag betvivlar att det under mesolitisk tid skettförändringar i den materiella kulturen och att dessa kan tolkas i so-ciala termer. Det jag är skeptisk till är viljan att se någon form avförändring i det senmesolitiska materialet i Östra Mellansverige somskulle förbereda vägen till införandet av jordbruk. En produktion avi det närmaste fyrsidiga små grönstensyxor tycks ha startat redan isenmesolitikum, är ett exempel som kan nämnas (Apel 1996: 21). Menvi bör bara vara försiktiga med att släta ut den påtagliga förändringsom sker när jordbruket införs i Östra Mellansverige genom hänvis-

51

Det hotade kollektivet

ning till ett så svaga källmaterial som de ovan diskuterade.För att på ett seriöst sätt diskutera en eventuell förändring som

sker under senmesolitikum i Mellansverige krävs åtminstone någramesolitiska lokaler, eller ytor, från tiden efter 4500 f. Kr. som intemisstänks innehålla neolitiska komponenter. Något som inte bordevara någon omöjlighet med tanke på det gynnsamma forskningslägesom landhöjningen erbjuder oss i Mälarregionen. På många sätt är justde pre-neolitiska samhällena så mycket svårare att studera utifrån denmateriella kulturen än de neolitiska, vilket jag kommer att utreda ochdiskutera senare i avhandlingen. Men för att gå händelserna lite iförväg är min utgångspunkt att den mesolitiska materiella kultureninte är en social manifestation i samma utsträckning som den mate-riella kulturen senare blir (Knutsson 1995). På grund av detta är detett oerhört förrädiskt material att söka sociala skillnader i.

Vad innebär neolitiseringsprocessen – en återblickDet finns således ännu ingen större anledning att diskutera någraförändringar i slutet av mesolitikum som skulle ”bereda vägen” förinförandet av jordbruket i Östra Mellansverige. Ofta har det disku-terats huruvida neolitiseringen skall karakteriseras som ett brott medtidigare traditioner, till exempel (Knutsson 1995; Madsen 1986; Niel-sen 1986; Rudebeck 2002b), eller om processen präglas av kontinui-tet, till exempel (Callahan 1987: 64; Florin 1958: 148; Stafford 1999:14). Forskare som fokuserar på samhällets sociala aspekter lutar åtatt se neolitiseringen som präglad av förändring medan forskare somfokuserar på redskapstekniker ofta ser kontinuiteter. Dessa två till-synes oförenliga begrepp, förändring och kontinuitet, vill jag kombi-nera eftersom jag menar att inget av de två begreppen ensamt ger enrättvis förklaring till det som inträffar. Jag skall försöka visa att debakomliggande orsakerna till de arkeologiska signalerna som indikerarförändring, i själva verket syftade till att behålla och försvara en ho-tad social situation. Ur detta perspektiv representerar paradoxalt nogförändringen också utifrån ett social-ideologiskt perspektiv en kon-tinuitet.

Utifrån de tolkningar vi kan göra av det mesolitiska materialet,bör det ha tillhört ett egalitärt samhälle. Såsom Polly Wiessner (2002)betraktar jag alltså egalitet som en ideologi med tillhörande institu-tioner för sin reproduktion. Pär Nordqvist har i sin avhandling, som

52

Lars Sundström

behandlar konstruktionen av ojämlikhet i Skåne, valt en liknande synpå det egalitära samhället. Det är ett samhälle vars ideologi aktivtundertrycker tävlan om makt och vars socioekonomiska system ka-rakteriseras av att alla individer har lika tillgång till de viktiga resur-serna (Nordquist 2001: 19ff). De mesolitiska materiella lämningarnaantyder för oss att förändringar skedde ytterst långsamt och trögt. PerPersson hävdar därför att det rimligen borde ha rått en kulturkonser-vatism under mesolitikum (1999: 179). Neolitiseringen innebär enligtden gängse tolkningen av de efterlämnade materiella lämningarna ettstarkt brott, en förändring som tvingar fram kraftfull och medvetenkonservatism. Jag vill hävda och nedan försöka argumentera för attdet i ett arkeologiskt/materiellt perspektiv så markanta kulturbrottetsom sker vid neolitiseringen, i själva verket är resultatet av en ideolo-gisk konservatism i en ny social situation. Den kris som neolitiseringendå innebar för den egalitära ideologin, medförde att denna plötsligtavslöjades och tydliggjordes, det vill säga att ideologin förkroppsliga-des. Utifrån detta synsätt är således omöjligt att hävda att neolitiser-ingen medförde ett kulturbrott eller att vi ser en obruten kontinuitet ilämningarna. Dessa harmonierar vilket bland annat har illustrerats inomantropologisk och sociologisk forskning (Bourdieu 1996; Sahlins 1988).

De senaste årens arkeologiska forskning kring neolitiseringsproces-sen i Skandinavien har till stor del kretsat kring att avdramatisera detmarkanta brottet i all slags materiell kultur (det vill säga såväl i utform-ningen av boplatser som de redskap som människorna använde), ge-nom att karakterisera de senmesolitiska jägarna och samlarna som merkomplexa och mer bofasta än vad tidigare antagits (Jennbert 1985; Price1985; Rowley-Conwy 1983; Strassburg 2000; Taffinder 1998; Zvelebil1998) och de första bönderna som mindre bofasta och mindre neo-litiska (Strassburg 2000; Thomas 1991; Welinder 1997). Det finns be-lägg för båda dessa uppfattningar. Nya arkeologiska rön och en för-ändrad antropologisk debatt har mer eller mindre tvingat det arkeo-logiska forskarsamhället att överge alltför förenklade kategoriseringarav jägaren/samlaren å ena sidan och bonden å den andra. En omvär-dering har blivit nödvändig. Men när det gäller studier som visar på enbegynnande stratifiering inom det senmesolitiska samhället, känns detsom att bilden färgats i en allt för hög grad av ”vad som komma skall”,det vill säga den är ett resultat av ”efterskrivningens” fundamentalaproblematik (Drugge and Johansson 1997: 12, 26). Mesolitikum är ett

53

Det hotade kollektivet

begrepp som bara existerar i sin relation till neolitikum. Mesolitikumskall betraktas som både föregångare och alternativ till neolitiska sam-hällen (Zvelebil 1991b: 7). Ur detta perspektiv blir neolitiseringen någotsjälvklart, de var ju ”Hunters in transition”(Zvelebil 1991a) Senmesoliti-kum betraktas som en ”förberedelsefas” för alla de förändringar somneolitiseringen innebar. Denna tankebana är kanske mest tydlig iJennberts viktiga och ofta diskuterade avhandling: ”Den produktivagåvan” (Jennbert 1984). Där förklarar hon introduktionen av jordbruksom en del i ett utbytessystem av prestigeobjekt. Jordbruket uppfat-tas som en statusmarkör i en stratifieringsprocess. Införandet av jord-bruk blir således begripligt i och med att det finns individer, inflytel-serika sådana, och inte bara en abstrakt bunt med människor. Där-med kräver neolitiseringen en förberedande fas där den sociala värl-den innefattar något som kan uppfattas som utbildandet av ettprivilegierat fåtal. Det senmesolitiska samhället bör enligt detta syn-sätt alltså ha varit stratifierat (se till exempel Price 1995). Jennbert menari konsekvens med detta resonemang att distinktionen mellan mesoli-tikum och neolitikum bör mjukas upp (Jennbert 1985). Hela föränd-ringsprocessen framstår då som mer lättförklarad, en gradvis och suc-cessiv förändring mot ett alltmer komplext samhälle. Denna tolkningutgår från en syn på samhällsutvecklingen som har sin grund i en på-tagligt förenklad variant av socialevolutionistisk teori. För att förståsamhällsutvecklingen i ett tidsmässigt begränsat perspektiv som detrör sig om här, krävs som jag ser det mer djupgående resonemang.Möjligen måste dessutom den sociala evolutionen omdefinieras ochvi bör fokusera på hur den materiella kulturen och de materiellarepresentationerna blir en evolutionär kraft i samhällsförändringen.Det är inte människorna som förändrar sig utan det är relationenmänniska-artefakt som förändrar samhället och därmed människor-nas tänkande (se Johansson 2003: 139ff). Jag kommer att utveckladetta i avhandlingens avslutning då detta resonemang har med studi-ens resultat att göra.

Gordon Childe introducerade begreppet ”den neolitiska revolutio-nen” och menade med detta införandet av agrara komponenter i eko-nomin och övergången till bofasthet (Childe 1928; Price 2000a:1).Utifrån det perspektiv som redovisats här vore det fel att kalla dennatillsynes dramatiska förändring för revolutionär. Det var aldrig fråganom att medvetet förändra samhället, tvärtom utgår jag i avhandlingen

54

Lars Sundström

från att det gjordes stora ansträngningar att förhindra att samhälletförändrades. Detta visade sig senare, enligt min argumentation längrefram i texten, vara ett omöjligt företag och själva ansträngningarnaatt bevara samhällets struktur bidrog till en verklig förändring. Det ärinte svårt att förstå Childes val av term, dels eftersom han var socia-list, dels eftersom förändringen så här i efterhand, ter sig synnerligendramatisk och avgörande. Detta arbete kan ses som ett försök attvitalisera tanken om en dramatisk neolitisk omvandling, trots att grun-den för detta inte så mycket ligger i det nya, utan i förhållandet tilldet gamla. Det är enligt mitt förmenande övergivandet av den gamlalivsstilen i kombination med viljan att behålla dess ideologi som ärgrunden för nydaningen. Den nya försörjningsekonomin är i ett långt-idsperspektiv av omvälvande betydelse, men i ett kortare endastmarginell och kanske försumbar. Den ekonomi som jordbruket komatt införlivas i, led ingen brist och var i försörjningshänseende inte ibehov av kompletteringar, den var fullödig (Persson 1999: 175; Priceand Gebauer 1995: 7; Tilley 1996: 57). Trots att jordbruksekonomininte innebar några större förbättringar eller försämringar i försörjnings-hänseende (se till exempel Ahlfont et al. 1995; Ahlström 2001; Kent1989c: 134; Welinder 1998:69) kom den att dramatiskt och direktpåverka livssituationen på andra avgörande sätt och därmed utlöstesden kraftiga reaktion som det arkeologiska materialet avslöjar. Orsa-ken till denna kris var att de instrument som reglerade den jagande-samlande livsstilen sattes ur spel när de nya inslagen i ekonomin in-förlivades. De institutioner som upprätthåller samhällets kontinuitethos jägare-samlare är och antas vara; Sharing-systemet, mobiliteten/uppbrottet, sanktioner mot och kontroll av ackumulering av egendom.Dessa var viktiga socialt reglerande instrument och därför kultur-skapande (Lindholm and Vogel 1996). Anledningen till att dessa reg-lerande instrument upphörde att fungera var jordbrukets krav på fastapunkter i landskapet (Griffin 1989; Nolan and Lenski 1999: 124; Wolf1971: 97) oavsett hur marginellt jordbruket var. Jordbruket innebaräven en nödvändig investering i marken (Wolf 1971: 33) som gjordesnabba uppbrott problematiska. Detta i kombination med att det förstajordbruket i Skandinavien sannolikt var baserat kring hushåll bestå-ende av en eller två familjer (Andersen 1997b: 93; Apel et al. 1995;Apel et al. 1997; Madsen 1982; Nordquist 2001: 124) omöjliggjordebevarandet av de mesolitiska socialt reglerande mekanismerna som ovan

55

Det hotade kollektivet

diskuterats. Genom C13-analyser av mänskliga skelett går det dock attpåvisa en förändrad diet i samband med neolitiseringen i södra Skan-dinavien. Kosten förändras från att komma huvudsakligen från havettill att efter neolitiseringen ha ett märkbart större inslag av föda frånland (Richards et al. 2003). Denna förändring av kosten behöver intedirekt tolkas som en indikation på att jordbruksprodukterna efter neo-litiseringen påtagligt i sig själva påverkar kosthållningen. Det kan näm-ligen också indikera en förändrad boplatslokalisering till inlandet somi sin tur innebär att det inte längre finns samma möjligheter att utnyttjahavets resurser som tidigare.

Därmed förändrades både människan och den materiella kultu-ren från att ha varit rörlig till att bli statisk. Den materiella kulturensom tidigare var satt i ständig cirkulation knyts nu till en punkt i land-skapet precis som människan. Den sociala rörlighet, som kan sägaskarakterisera ett jägare-samlarsamhälle, omöjliggörs med bofasthetenoch den sociala strukturen stelnar. Förlusten av de socialt så viktigainstitutionerna kan inte ha gått spårlöst förbi, men det är svårt atttänka sig att de skulle kunna överleva i den nya miljö som neolitise-ringen innebar (se nedan). Rörligheten blir så småningom ett privile-gium i det statiska samhället. Långt senare blir resandet och mobili-teten ett instrument för kampen om och legitimeringen av priviligierför kungar och de välbärgade och makt utövas genom att låsa in ochbegränsa rörligheten (Helms 1988).

De neolitiska kulturgruppernaAtt det endast är i tidigneolitikum och mellanneolitikum som detarkeologiska kulturbegreppet lever kvar i Norden, från att tidigarefunnits i alla arkeologiska tidsperioder, är något som Stig Welinderuppmärksammat (Welinder 1998: 53). De neolitiska arkeologiskakulturerna tolkar han som speglande olika grupper av människor medolika livsstilar (Welinder 1998: 62). Att det förhåller sig på detta vis,att livsstilarna blir materiellt manifesterade just under denna tid, serhan som en följd av att människorna blir bofasta. ”Med bofasthetenföljer aggressivitet och ritualisering. De rörliga människorna är meraspontana och känslosamma. De undviker konflikter genom att flytta”(Knutsson 1995; Welinder 1998: 223). Han ser därför bofasthetensom en orsak till en social kris som ritualiseringen, införandet av nor-mer och regler, skall försöka motverka. Denna ökade ritualisering av-

56

Lars Sundström

speglas arkeologiskt i den materiella kulturen bland annat genomstandardiseringar (Welinder 1998: 223). Denna koppling mellan bo-fasthet och en ökad ritualisering är något som Helena Knutsson på-visat både i arkeologiska material och i antropologiska källor vad detgäller gravritualer (1995). Det är denna koppling jag vill fortsättaundersöka och försöka förstå. Det faktum att det arkeologiska kultur-begreppet i princip försvinner efter den mellanneolitiska perioden utanatt bofastheten överges, betyder att Welinders förklaring inte är ful-lödig utan behöver kompletteras. Hans iakttagelse att aggressivitetoch ritualisering ökar med bofasthet är något som inte problematiserasytterligare av honom.

Tilläggas bör också att resonemanget inte bygger på att det sketten dramatisk befolkningsökning och att detta beteende således be-ror på en extrem befolkningstäthet. Tvärtom, det tidigneolitiska Skan-dinavien var relativt glest befolkat. Per Persson har i sin avhandlingvisat att det inte skett någon nämnvärd befolkningsökning i direktsamband med jordbrukets införande i Skandinavien. Däremot menarPersson att det skett en befolkningsökning en tid efter introduktio-nen av jordbruk. Hans argumentation bygger på antalet C14-dateradegravar från mesolitikum till och med senneolitikum. Han tar upp derelevanta källkritiska aspekterna som bland annat har att göra medden överlägsna synligheten hos megalitgravarna gentemot jordgravar(Persson 1999: 176). Det är naturligtvis svårt att direkt jämföra an-talet påträffade mesolitiska gravar med neolitiska och uttala sig ombefolkningstillväxt. Men Perssons data visar att det inte är troligt attdet är en befolkningsökning i det senmesolitiska samhället som lig-ger till grund för de förändringar som sker kring 4000 f.Kr. Under denföregående perioden, mesolitikum, tycks det inte heller ske någondramatisk befolkningsökning i Danmark. På grund av den stigandehavsnivån under denna tid går det inte att jämföra antalet kustnäraboplatser och göra bedömningar av befolkningsutvecklingen. Dettaresulterar i att de allra tidigaste kustboplatserna idag ligger undervatten oåtkomliga för ordinär arkeologisk inventering. Ju äldre boplatsdesto längre ut till havs och desto djupare. Om man däremot jämförantalet inlandsboplatser över tid så kan det finnas fog att tala om enlångsam befolkningstillväxt från Maglemose fram till Ertebölle iDanmark (Price 1985: 355). Vi kan, tills källäget tillåter annat, anta attdet rådde samma utveckling i Sverige.

57

Det hotade kollektivet

Uppkomsten av de neolitiska kulturgrupperna och den ritualise-ring av normer och regler som de kan vara ett uttryck för kan såledesinte gå att förstå som ett utslag av befolkningsökning och den stressoch konkurrens som denna kan tänkas fört med sig. I stället tycksbehovet av denna ritualisering vara en konsekvens av att den gamlalivsstilen radikalt förändras. Övergivandet av det mobila levnadssättetkan vara denna avgörande förändring.

En ny förståelsemodellI boken Samhället mot staten (Clastres 1974) målar den franske an-tropologen Pierre Clastres upp en idealistiskt och civilisationskritisktgrundad bild av vad han kallar det primitiva samhället. Han påståratt det i de primitiva samhällena finns ett inbyggt motstånd mot atthövdingar stärker sin makt och embryonala stater formas. Hans stu-dier av hövdingainstitutionen hos sydamerikanska indiansamhällenla vid handen att hövdingarnas makt var kraftigt beskuren och tyd-ligt reglerad. Clastres bedrev fältstudier i Paraguay och Venezuela därhan samlade material från bland annat Aché (Guayaki), nomadiskajägare-samlare som lever i den paraguyanska urskogen och Guarani,jordbrukare med hövdingainstitution och grannfolk till Aché (Gua-yaki). Det fanns en tydlig medvetenhet i dessa samhällen om faranmed makten och Clastres menar att människor här medvetet avvi-sade och bekämpade detta hot (Boehm 1993; Clastres 1974). Häriligger något intressant och annorlunda, nämligen att det finns ettmedvetet motstånd i icke-hierarkiska samhällen mot vad vi betrak-tar som utveckling, därför att människorna där förstår och vill und-vika de sociala konsekvenserna som denna ”utveckling” för med sig.Det är denna tanke jag vill försöka utreda ytterligare och se vilkakonsekvenser ett sådant betraktelsesätt får för förståelsen av denförändring som neolitiseringen innebar.

Vad betyder kollektivism och individualism?Den egalitära ideologin är en kollektivistisk ideologi, en ideologi somaktivt motarbetar individuellt förhävande.

Kollektivism och individualism är också två begrepp som på olikasätt sedan länge använts inom arkeologin för att diskutera spänningarinom samhällen och förändringar av samhällen. I takt med att vårtvästerländska samhälle blivit allt mer individualiserat så har tonvikten

58

Lars Sundström

från det kollektivas betydelse flyttats till individen och dess möjlighettill makt, även inom arkeologisk forskning. Det har bland annat beto-nats genom användningen av begrepp som ”agency” (Dobres and Robb2000) och ”aggrandizer” (Hayden 1995) i tolkningar av samhälls-förändringar. Motiven bakom individualistiska perspektiv är oftast attdessa kan förklara just samhällsförändringar och att detta inte är möj-ligt med mer kollektivistiska perspektiv som till exempel Marxism justpå grund av att de saknar den självständiga individ som kan förändravärlden på ett oförutsägbart sätt (Bell 1992). Jag skall här med hjälp avnågra exempel redogöra för vikten av att dessa två begrepp laddas meddjupare betydelse.

1998 kom Anders Carlssons översikt över svensk stenålder: ”Tolk-ande arkeologi och svensk forntidshistoria. Stenåldern”. Med hänvis-ning till bokens stora spridning och utbredda användning på landetsuniversitet och högskolor kan boken och dess innehåll anses varaväletablerad i Arkeologisverige. I denna bok går att läsa om senpa-leolitikum bland annat : ”En ’individualistisk’ ideologi som betonar rörlig-het kan ha främjats, allt samarbete till trots. Varianter av denna ideologi kanha bevarats i tusentals år.” (Carlsson 1998: 24). Erteböllekulturenskökkenmöddingar ser Carlsson som ett tecken på att den individua-listiska jägare-samlarideologin håller på att överges och en kollektivideologi träder in i dess ställe därför att ”…nu ritualiseras lämningarnaefter gemensamma måltider. …Ostron och skaldjur konsumeras och avfalletblir i efterhand en symbol för detta samarbete. Avfallet ritualiseras allt meroch ges nya betydelser.” Varifrån hämtas då dessa idéer? En ökad kollek-tivisering och ritualisering är inget en ostronansamling på något di-rekt sätt kan kommunicera. Här kan man istället misstänka att Carls-sons tolkningar, eftersom inga referenser ges, fångar upp fördomarsom är ganska etablerade inom arkeologin och då främst fördomenatt den mesolitiska människan är individualistisk och fri medan denneolitiska diton är kollektivistisk och låst i traditioner (och därmedkulturell). Är dessa fördomar endast resultatet av en etablerad roman-tisk idé kring det förgångna (Höiris 1997) eller är det så att det finnsstöd för detta i det arkeologiska källmaterialet? I avsnittet ”Verklig-heten och arkeologin” har jag försökt att klargöra bland annat hur jaguppfattar relationen mellan förförståelse (idéer/fördomar) och denempiriska prövningen. Där framgår att båda dessa beståndsdelar ärnödvändiga och alltså inte utgör två motsägelsefulla begrepp. Där fram-

59

Det hotade kollektivet

går att fördomar måste erkännas som just varandes detta för att sedankritiskt granskas genom om möjligt en empirisk prövning. Det finnsnämligen anledning att kritiskt diskutera dessa uppfattningar vad detgäller individualism och kollektivism i förhistorien som Carlssons bokger uttryck för. Ur ett rent materiellt (arkeologiskt) perspektiv kan denmesolitiska människan förefalla påfallande individualistisk i förhållandetill den neolitiska människan. Kännetecknande för mesolitiskaartefakter och lämningar är att de är heterogena (Knutsson 1995: 167),vilket bland annat har resulterat i en mängd olika lokala arkeologiskakulturgrupper i Sydskandinavien som dock alla mer och mer bordeförsvinna till förmån för en mer allmänt definierad mesolitisk kultur.Ett undantag är kanske Erteböllekulturen (Price 1985)? Den befinnersig kronologiskt och artefaktmässigt i ett gränsland mellan detmesolitiska och det neolitiska. Det kan tyckas paradoxalt att trots attden mesolitiska människan sannolikt rörde sig inom ett större om-råde än sina mer eller mindre bofasta efterföljare, så uppvisar denmateriella kulturen en betydligt större variation (Larsson 1990). Efterneolitiseringen förstås samma stora område, Sydskandinavien, medtillämpning av det arkeologiska kulturbegreppet bäst som ett endasammanhängande kulturområde, trattbägarkulturen. Kulturkomplexetsträcker sig dessutom över större delen av norra Europa, från Hol-land i väst till östra Polen i öst och från Mälardalen i norr, ned tillMähren i söder (Midgley 1992: 32; Price 2000a).

Analyser av begravningar och begravningsritualer har varit cen-trala i försöken att tolka sociala aspekter av övergången till neolitikum.Utifrån utförliga studier av antropologiskt och etnografiskt materialhar man kunnat konstatera att det inte finns några typiska jägare ochsamlarbegravningar. ”…det är själva variationen i beteendet som kon-stituerar gravskicket i jagande-samlande, rörliga samhällen… gravsedenär framförallt platsbestämd och ej konventionsbestämd.” (Knutsson 1995:166). I det ljuset är det intressant att det redan från början av tidig-neolitikum i östra Mellansverige inte bara finns särskilda platser förde döda utan också ett specifikt och komplicerat hanterande av de döda(Apel et al. 1995; Lekberg 1997). Det är bland annat detta som liggertill grund för att den reglerade neolitiska materiella kulturen tolkas somkollektivistisk och den bångstyriga mesolitiska materiella kulturen somuttryck för individualitet. Denna situation med kontrasterande mate-riella uttryck, ett heterogent mesolitikum och ett homogent neolitikum

60

Lars Sundström

på ömse sidor om tidpunkten för jordbrukets införande kring 4000f.Kr., är ingalunda ett skandinaviskt fenomen utan samma situationråder på till exempel de brittiska öarna (Price 2000b: 17-18) och i Cen-traleuropa (Binford 2001: 204). Den tidigare anförda tolkningen blirproblematisk först när de mesolitiska lämningarna ses som avsatta avmobila jägare-samlare. Här har man alltså lagt betydelser i individuali-tet och kollektivitet som bara på ett ytligt plan stämmer överens medden bild som ges av de materiella lämningarna. Här har man dessutomanvänt dessa begrepp i enlighet med en närmast folklig tolkning avdessa utan någon större problematisering av det som rimligen ocksåborde betraktas ”under ytan”. En relativt enkel definition som för-modligen härrör från en vulgärevolutionism där man menar att utveck-lingen i sociala termer sker från individuell omedvetenhet till organi-serad, kulturmedveten kollektivitet. Vid närmare påseende verkar dettainte vara fallet. Hos alla etnografiskt studerade mobila jägare-samlareär individualitet i förhållande till det kollektiva kraftigt nedtonat, intetvärtom. Istället är ett ständigt förringande av den egna förmågan ochbetydelsen karakteristisk för historiskt kända jägare-samlare. Detta pro-blemkomplex är av avgörande betydelse för argumentationen i mittperspektiv och kommer att utvecklas senare i avhandlingen. Tillsvi-dare räcker det med att lyfta upp och förtydliga denna diskrepans somjag finner mellan å ena sidan de materiella uttrycken (arkeologin) ochmänniskorna bakom dem (etnografin, antropologin, sociologin).

Människor i förändring – försvar av en ideologi*

I kapitel två har jag försökt förklara hur jag ser på den vetenskapligaprocessen. Där poängterar jag att vi endast kan förstå den förhisto-riska situationen ur vår egen kontext och genom vår världsbild. Därframgår också att jag anser att det inte finns några andra alternativ.Det går inte heller att förstå förhistoriska situationer och förlopp urnågon form av förhistorisk kontext. Här finns naturligtvis åtminstoneen intressant paradox och det är den självklara, att nuet bara kan för-stås som en historisk produkt (Küchler 1996: 227). Allt vi gör, seroch tänker skapades igår, för ett år sedan eller för ”jättelänge sedan”.

* För diskussion av ideologibegreppet och dess relation till jägare-samlarsamhällense sid. 80ff.

61

Det hotade kollektivet

Det verkligt flyktiga och svårgripbara är nuet. Historien däremot harvi runt omkring oss. Ämnena historia och arkeologi utgår ifrån ett full-ständigt normalt mänskligt beteende, nämligen att förankra sitt nu iden historia man själv upplevt eller fått presenterad för sig. Vårt livbestår av ständiga analogislutledningar för att hantera nuet. Därförär det viktigt att förhålla sig till analogi både i vardagen och för denvetenskapliga situationen (se till exempel Wylie 1982). Kontentan ärdock den att vi måste och därför kan och bör, explicit, använda oss avförståelser av vårt eget samhälle då vi studerar det förgångna. Analo-gier är nödvändiga för vår förståelse av förhistorien, de utgör denförförståelse vilken vi prövar på de materiella lämningarna. Analogi-bruket sker antingen medvetet eller omedvetet. Vad det gäller använ-dandet av analogier inom arkeologin har det nästan uteslutande varitbrukligt att utvinna dem ur etnografiska studier av så kallade natur-folk (Gould and Wason 1982; Orme 1981; Ravn 1993: 73; Wylie 1982;Wylie 1988). Dessa naturfolk var människor som tidigare betraktadessom opåverkade, statiska, fossiliserade rester (”relikter”) av vårt egnaförflutna (Trigger 1993: 446). Trots att antropologins syn på dem dras-tiskt förändrats (Sanjek 1991), har inte den arkeologiska praktiken gjortdet. Fortfarande anses naturfolken och ursprungsbefolkningarna varade kulturer som är bäst lämpade för att blåsa liv i de arkeologiska tingenoch ofta oavsett kontexter, ibland utifrån ett implicit ekofunktiona-listiskt perspektiv med visst hänsynstagande till deras naturmiljö. Imånga fall är det så att människor på många sätt beter sig likartat för-utsatt att levnadsbetingelserna är de samma (bland annat försörjnings-ekonomin och naturmiljön) som ofta framstår som en betydelsefulllänk mellan den levande kulturen och den döda, arkeologiska. Därförär det ofta motiverat att använda sig av analogier från mänskliga sam-hällen fungerande under liknande levnadsbetingelser som den antagnaförhistoriska situationen. Ökad grad av likheter medför ökad grad avrelevans. Till denna diskussion bör tilläggas att inom till exempel denarkeologi som tar sin utgångspunkt i fenomenologin, ses använd-ningen av analogier som överflödig. Den subjektiva erfarenheten ärnog. Detta är en subjektsfilosofi som jag ser som bäst lämpad för renatolkande vetenskaper, vetenskaper utan empiri som till exempel teo-logi och jag har svårt att se hur denna skall hjälpa oss att lära oss nå-gonting nytt om den värld som lämnat efter sig det vi kallar vårt käll-material. Då jag inte helt förstått fenomenologin och dess betydelse

62

Lars Sundström

för förståelsen av människans förflutna nöjer mig med att återge attdet sägs finnas alternativ till analogibruket bland annat inom feno-menologin (Fuglestvedt 2001: 14ff). I de arkeologiska tillämpninga-rna av den fenomenologiska teorin används dock analogier (till ex-empel Fuglestvedt 2001; Tilley 1994) trots att teorin gör analogin över-flödig.

Det tycks stå klart att analogier är viktiga instrument inte minst iskapandet av en för oss meningsfull förhistoria. För att förstå hän-delserna i en så komplex process av förnyelse och reaktioner mot den,som neolitiseringen uppenbarligen utgör, vill jag nu ge exempel påallmänna mänskliga reaktioner som är mindre kopplade till levnads-betingelserna, utan vilka är mer situationsbetingade. Jag visar här hurmänniskor reagerar på förändring som hotar den sociala situationeneller ideologin. I mitt fall har jag valt ut fyra processer som jag anservara analoga till den av mig studerade förhistoriska situationen. Dessafyra likartade processer har också det gemensamt att de studerats urett intressant perspektiv sett utifrån min frågeställning. Alla har dess-utom genererat akademiska rapporter som fortfarande är aktuella. Derepresenterar en del av den stora spännvidden av möjliga mänskligasamhällskonstruktioner. Det är svårt att med ett fåtal exempel uppnåen större spännvidd än denna, från 1600-talets aristokrati i Sverigevia sydostasiatiska bönder och förflyttade tjeckiska bybor, till detsamhälle i vilken just denna text produceras – det akademiska. Genomatt även lyfta fram den egna kontextens sociala komplexitet ges en extradimension. Det är viktigt att uppmärksamma att vi forskare inte baraär passiva betraktare och analytiker utan att vi alltid mer eller mindreär involverade i en reproduktion av en social värld där vi implicit ochexplicit försvarar våra positioner (Bourdieu 1996) och använder ossav vår forskning för att vinna sociala fördelar. Vi verkar alltså långtifrån det ideal om forskarens ”kritiska distans” som ofta framställs ivåra kontakter med det omgivande samhället (Lowenthal 1985: 234ff).Även om detta påpekande för de flesta är något av en truism, så är detär inte heller möjligt att komma runt den sociala sidan av forskandet.Forskningen är ju som allt annat vi gör ett mänskligt handlande ochen social process och måste så förbli. Jag menar inte att vi skall för-söka ställa oss utanför oss själva och försöka motarbeta dessa egen-intressen, för det riskerar bara att bli hyckleri. Det gäller därför att haen forskningsstrategi som gör detta åt oss. Medvetenheten om att det

63

Det hotade kollektivet

finns en social sida av vetenskapandet har funnits länge (Fleck 1997(1935)) och resulterat i ett undvikande av jäv vid tillsättande av betygs-nämnder och vid andra bedömningar av vetenskapliga arbeten. Attforskandet dessutom innehåller personliga lojaliteter och åsikter ärockså något ofrånkomligt. Dessutom bör forskningen förhålla sig tilldet omgivande samhället, vara aktuell och intressant, vilket skulle kunnakarakteriseras som en politisk nivå. För den humanistiska forskningenblir detta ett problem då den till så stor del är tolkande. Det finns ettbetydligt större inslag av individualitet i humanistisk forskning än inaturvetenskaplig. Därför anser jag är det viktigt att forskningen är såöppen och genomlyslig som möjligt så att det omgivande samhällethar möjlighet att granska den. Humanistisk forskning är inte naturligtdemokratisk, men den kan vara det om viljan finns. Det farligaste voredet naiva alternativet att förneka denna politiska inblandning (Lowen-thal 1985: 325f; Rowlands 1994: 129). Arkeologi är således ingetoskuldsfullt, utan en högst mänsklig verksamhet. Homo Academicusfinns inte!

Homo Academicus – akademisk värld i omvandlingDet första exemplet på sociala formationer i kris och omvandling ärPierre Bourdieus studie av universitetsvärlden och de förändringarsom påtvingades den för snart fyrtio år sedan. Det som är intressantför mitt resonemang är det sätt på vilket denna förändring mottogsoch det försvar som den utlöste. De tre övriga studierna som behand-las längre fram skall läsas på samma sätt.

”Homo Academicus” (1996) är ett bra exempel på Pierre Bour-dieus empiriska arbeten. Resultaten bygger på omfattande datainsam-ling och datatolkning (Gesser 1996). I ”Homo Academicus” skildrashur de dramatiska förändringar som skedde i de franska högreutbildningarna kring 1968, hanterades dels av de redan etableradeakademikerna dels av de nya. Det finns många infallsvinklar på dennainnehållsrika bok men jag har valt att koncentrera mig på de delarnasom rör förändringen och hur denna bemöts av dem som den främstberör, de etablerade. Bourdieu betraktar den akademiska världenfrämst som en social värld. Trots titeln förstås och analyseras akade-mikerna som vanliga människor. Bengt Gesser skriver i förordet tillden svenska översättningen att ”Homo Academicus” inte endast be-rör intellektuella i Frankrike utan skall ses som en generalisering och

64

Lars Sundström

att Bourdieus sociologi inte bara gäller för moderna samhällen utanäven de så kallade primitiva (Gesser 1996). Det är viktigt att påpekaatt de analysverktyg, habitus, symboliskt och kulturellt kapital, somBourdieu använder i analyser av den akademiska världen skapadesunder etnografiska studier av bönder i Kabylien (Algeriet) (Broady1986: 19; Broady 1991: 294). Den främmande kontexten gjorde attBourdieu kunde betrakta det sociala spelet utifrån och se den grund-läggande symboliska ekonomi som egentligen styrde de kabyliskaböndernas hederskänsla. När väl verktygen var formulerade kundeBourdieu vända dem mot sitt eget fält och så att säga se även detutifrån (jämför med Marcus and Fischer 1986).

De förändringar som skedde i slutet av 1960-talet, inte bara iFrankrike, innebar att universitetens och de högre utbildningarnasexklusivitet för ett privilegierat fåtal hotades. De stora efterkrigsge-nerationerna krävde utrymme. Utbildningarna skulle bli samhälls-nyttiga, inte bara genom att utbildningarnas fokus förändrades, utanockså genom att de nu kom att betraktas som utbildare av hela be-folkningen. Det är förlusten av de exklusiva rekryteringsvägarna somBourdieu främst lyfter fram som mest hotande. Reformerna medfördeinte bara att nya ämnen skapades. Studentkåren växte kraftigt ochdärigenom också lärarkollegiet. För detta krävdes en reducering avde formella kraven till de olika nivåerna i hierarkin och därmed de-valverades värdena. Försvararna av den gamla ordningen försökteförhindra detta bland annat genom att införa spärrade intagningar(Bourdieu 1996: 159). Det som behövdes försvaras var universitets-kårens sociala konstans, detta med en krympande skara av lämpligakandidater (Bourdieu 1996: 167). Det gällde att utöka kåren utan attbidra till dess ”förfall”. Ökningen av antalet studenter förändradefrämst de principer som tidigare styrt rekrytering och karriären inomfakulteterna och ämnena. Trots att denna omvandling (och gynn-samma konjunktur) inte bara var till fördel för nykomlingarna utanockså i hög grad för de redan etablerade, så mötte det gamla etablis-semanget den med stort motstånd (Bourdieu 1996: 165). Genom attrekrytera enligt de gamla normerna handlade lärarna omedvetet somgoda försvarare av den egna kåren (Bourdieu 1996: 174). På dettasätt lyckades man bibehålla karriärnormerna (Bourdieu 1996: 175).Utbildningskapitalet förblev därför ungefär det samma och i den måninte kåren gick att försvara på rekryteringsnivån gjordes det på karriär-

65

Det hotade kollektivet

nivån genom karriärlagar. Detta handlande förstås av Bourdieu som”produkten av en kollektiv, medveten och organiserad strategi avsedd att för-svara kollektiva intressen” (Bourdieu 1996: 177). Han skriver vidare att

Det som kan förefalla som en sorts kollektivt och organiserat försvarav lärarkåren är inget annat än det sammanvägda resultatet av tusen-tals oberoende men ändå organiserade reproduktionsstrategier, tusen-tals handlingar som verkligen bidrar till kårens bevarande eftersomde är produkter av det slags sociala bevarandeinstinkt som utmärkeren härskarhabitus. (Bourdieu 1996: 179)

Bourdieus tolkning att detta beteende är något som är typisktelitistiskt (i ett utifrånperspektiv) är jag skeptiskt till. Jag kan upp-leva denna typ av inställning hos grupper vilkas position i samhälletinte kan sägas vara privilegierad. Grupper som ändå själva uppleversig som viktiga, utvalda och hotade, som detta kapitlets inledandeexempel med människor i förskingringen. Detta är dock inte direktrelevant i min användning av Bourdieus iakttagelser då den grupp avmänniskor jag vill studera, den mesolitiska människan, inte går attkategorisera som vare sig underprivilegierade eller privilegierade iförhållande till några andra.

Den djupgående förvandling som Bourdieu menar att 1968-kri-sen innebar för de etablerade inom universitetet handlade om attuniversitetets vanliga ordning (rekrytering, forskningsinriktningar)blev ifrågasatt. Detta utlöste en motreaktion, ”att omvandla den diffusaoch ogripbara maskopi som låg till grund för de nätverk som byggde på närhetmellan habitus – gemensamma minnen, vänskap från Ecole normale-tiden– till en aktiv och institutionaliserad solidaritet…” (Bourdieu 1996: 179).Det var denna solidaritet som behövdes försvaras men eftersom alltdetta varit en självklarhet var det inte alla som insåg detta behov. Desom nu framträder som de främsta försvararna av den gamla ordningenhade tidigare bara haft biroller i denna. ”Det intressanta här är att dessaförsvarare nu ställde upp mål som tidigare bara kunde uppnås om man inteställde upp dem som sådana” och ”öppet som inträdesbiljett krävt egenskaperoch titlar som dittills endast kunde uppfattas via kännetecken som inte kanuttryckas i ord eller via obestridliga rykten om anseende hos en Ecole” (Bourdieu1996: 180). Här blir då den gamla outtalade och outtalbara ideologinmanifest genom definitionen av titlar och egenskaper och det är ocksåhär försvararna biter sig själva i svansen. De kriterier som tidigare

66

Lars Sundström

funnits hade varit vaga och svårdefinierade, blev nu avgränsade ochuttalade och därför plötsligt helt uppenbara, synliggjorda och i ochmed det sårbara. Häri ligger ett paradoxalt förhållande som är intres-sant. Vad är det som till slut stjälper ordningen? Är det själva föränd-ringen eller försvaret av det gamla? Det finns spänningar och para-doxer i denna förståelse som pekar mot en komplexitet i förståelsenav en förändringsprocess. En markant manifestation av en hotad ord-ning som tidigare varit inbyggd i kulturen innebär en helt förändradsituation – nu ligger spelets regler öppna och det är fritt fram att påolika sätt använda dessa. Nu kan det legitima i en uteslutning plöts-ligt bestridas. Men de sätt på vilken förändringar av detta slag sker,och hur lång tid de tar varierar nog. Bourdieu skriver i slutet av detnäst sista kapitlet ”– och vi ser inte varifrån de krafter skulle kunna kommasom vore i stånd att i praktiken genomföra inrättandet av en ordning där re-krytering och avancemang endast skulle bero på pedagogisk och vetenskapligproduktivitet och effektivitet.” (Bourdieu 1996: 186).

Ur ett arkeologiskt perspektiv är det intressant att det är först ef-ter krisen som det tidigare systemet synliggörs – det är först då ideo-login och det obestämda och luddiga materialiseras och manifeste-ras. Krisen blir en avslöjare (Bourdieu 1996: 208). I detta fall utgörskrisen av att de sociala positionerna och deras värde hotas genom enform av inflation. En värdeminskning uppstår genom att exklusivi-teten försvinner. Men inte bara det, avslöjandet gör systemet synligtoch därmed möjligt att angripa. Konstruktionen blir skör.

Malaysiska bönder och skördetröskanI slutet av 1970-talet tillbringade antropologen James C. Scott två åri en malaysisk och risodlande by, Sedaka. Han var där för att studeraden ideologiska kampen i byn mellan de fattiga jordlösa bönderna ochde rika jordägarna. Två år innan Scott kom dit hade stora skördet-röskor för första gången införlivats i jordbruket och detta, tillsammansmed den övriga omställningen i samma riktning, bland annat infö-randet av två skördar, resulterade i en förändrad social situation (Scott1985: xvii). I Sedaka har således en ideologisk konflikt byggts uppsom en följd av den statsunderstödda mekaniseringen av jordbruket.Bakom fasaden av symboliskt tillmötesgående döljer sig en uppsjöav ideologiskt motstånd (Scott 1985: 305) .

67

Det hotade kollektivet

The enclosures, the introduction of agricultural machinery, theinvention of the factory system, the use of steam power, thedevelopment of the assembly line, and today the computer revolu-tion and robots have all had massive material and social consequencesthat undermined previous understandings about work, equity, security,obligation, and rights. (Scott 1985: 346)

Införandet av skördetröskan förändrade således helt situationenför de jordlösa bönderna. Sett ur deras ögon tog skördetröskan nu-mera deras pengar och gav dem till storbönderna. Förr var det de rikajordbönderna som gav de fattiga jordlösa bönderna pengar, nu blevdet tvärtom. Förr var bra väder och en god skörd något som gynnadealla men nu gynnas bara jordägarna. Efter skördetröskans intåg hop-pades de jordlösa bönderna tvärtom på dåligt väder och regn för dåmåste det bli frågan om att skörda för hand och därmed jobb för dem.Till och med vädret har blivit en klassfråga i Sedaka (Scott 1985: 164).

Detta resulterade bland annat i att det förgångna blev extra vik-tigt för de fattiga bönderna. Tillsammans skapade de historia i formav Den ihågkomna byn och Den ihågkomna ekonomin. En gyllenetid då bland annat jordägarna sökte upp och behövde arrendatorer,när arrendet var skäligt och då det fanns gott om jobb (Scott 1985:178). De jordlösa bönderna ville hävda de rättigheter och anspråk somde hade haft innan de stora förändringarna kom inom jordbruket(Scott 1985: 318).

Infarten till byn Sedaka var vid Scotts besök delvis spärrad ochovanför denna avspärrning hängde en skylt som meddelade att last-bilar och traktorer inte var tillåtna inne i byn (Scott 1985: 212). Detfanns flera förklaringar till varför den hängde där. Det påstods att vägeninte skulle klara av dessa tunga fordon, vilket dock inte tycktes varafallet. En annan förklaring är att de gjorde att jordägarna inte på nå-got enkelt sätt kunde transportera in det otröskade riset utan att detvar tvunget att transporteras på cyklar eller små motorcyklar vilketgav de jordlösa en chans att ta del av inkomsterna. Nu tycks det inteheller ha varit på detta sätt då transporterna nästan uteslutande kör-des på motorcyklar som nästan bara de rikare familjerna hade tillgångtill (Scott 1985: 219). Det är tydligt att avspärrningen inte uppskatta-des av jordägarna som försökte göra sig av med den. De mötte våld-samt motstånd från de fattiga bönderna, trots att avspärrningen inte

68

Lars Sundström

tycks ha någon form av ekonomisk betydelse för dem (Scott 1985: 216).I stället var skylten och avspärrningen en symbolisk protest, en mani-festering av och aktiv konstruktion av den gamla goda tiden, när devar lyckligt befriade från lastbilar och traktorer.

Just introduktionen av skördetröskan drabbade samhället speci-ellt hårt, och var den enskilda händelse som mest aktivt motarbeta-des. Detta skedde bland annat handgripligen genom att man försöktehindra tröskorna att åka ut på fälten, genom anläggandet av bränderoch genom andra typer av sabotage (Scott 1985: 248). Olika formerav bojkotter inträffade, vid till exempel planteringsarbete hos de bön-der som tänkt använda skördetröskan vid skörden. Ingen av dessaaktioner var synligt arrangerade eller kan karakteriseras som någonform av öppen manifestation. Maskning och tillsynes individuellaavhopp och skäl att inte kunna delta, var formen dessa tog (Scott1985: 250). Dessutom fanns det en överenskommelse mellan de fat-tiga arrendatorerna om att inte konkurrera om arrendena och därmedspela jordägarna i händerna (Scott 1985: 290). Ett tydligt kollektivtmotstånd skulle vara alltför farligt och utmanande (Scott 1985: 273).Demonstrationer och andra former av öppna protester slogs iblandbryskt ner från statligt håll med massarresteringar och mord (Scott1985: 274). Från statligt håll var dessa förändringar inom jordbruketnämligen något bra och något som värnades.

Trots att de jordlösa bönderna i Sedaka var mycket medvetna omde mycket begränsade möjligheter de hade att påverka händelseut-vecklingen så präglades deras liv av att göra praktiskt och symbolisktmotstånd, men mer i smått än i stort. Möjligheterna att göra motståndminskade successivt. Jordägarnas nya rikedom har möjliggjorts av ensystematisk nedmontering av de tidigare förhållanden som förklaradeoch legitimerade deras rikedom, status och ledarskap. Den dramatisktökade ekonomiska dominansen har således tillkommit till priset avderas sociala position och sociala kontroll av deras fattiga grannar.Dessa har i sin tur blivit sittandes med ett ideologiskt användbartförflutet där de blev försvarare av det gamla samhällets seder och bruk.Den marginaliserade gruppen, eller rättare sagt, den grupp som upp-levde sig marginaliserad manifesterar den idealiserade historien medande etablerade jordägande bönderna agerade motorer i förändrings-processen genom att blicka framåt.

Om neolitiseringen skett på detta sätt genom att ett privilegierat

69

Det hotade kollektivet

fåtal förändrar den ekonomiska och sociala världen i syfte att gynnasig själva, borde den första fasen av förändringsprocessen innehållatvå olika uttryck, konservatism och förändring i olika delar av sam-hället. En institutionaliserad social stratifiering kan antas vara aldrigså manifest och synlig som i en förändringsprocess som drivs av ettprivilegierat fåtal. Det arkeologiska källmaterialet från denna tid, somalltså kan antas ligga i början av denna process, kan inte stärka bil-den av en sådan fragmentering i det tidigneolitiska samhället. Ävenom de specifika socioekonomiska förhållandena (bland annat storabyar) i det malaysiska exemplet är annorlunda än dem av mig stude-rade, är det intressant att se att förändringsprocessen möts av ett starktmotstånd och att detta motstånd tar sig materiella uttryck. Dessamateriella uttryck manifesterar ett idealiserat förflutet. Trots att stu-dien i Sedaka är gjord av en antropolog, och således inte fokuserarpå den materiella kulturen, kan man som arkeolog finna tydliga ten-denser i bruket av denna i olika gruppers och individers sociala stra-tegier. Nästa exempel skildrar en annan förändringsprocess där rol-lerna är omvända. Där är det de etablerade som agerar konservativtoch på så sätt liknar ”Homo Academicus”.

Social turbulens inom adeln under 1600-talet i SverigeUnder 1600-talet genomgick den svenska adeln stora förändringar tillföljd av en expansiv politik. Den gamla adeln klarade inte av att fylladen växande statens alla funktioner avsedda för den och därför kräv-des, förutom den gamla etablerade, en ny adel.

I sin avhandling ”Det hotade huset” har historikern Peter Englundförsökt att förstå hur en starkt konservativ adel hanterade denna si-tuation då just de var synnerligen utsatta för omvälvning. Paradoxaltnog var det också så att denna starkt konservativa adel stod bakommånga av de reformerna och förändringarna som ägde rum (Englund1989: 103). Att adeln dock i grunden var starkt konservativ tycks detinte råda några tvivel kring. Den ville nämligen bevara det som upp-fattades som ordning och då inte bara den sociala. Förändringar be-traktades som farliga och skulle leda till ordningens undergång. Närexempelvis Gustav II Adolf ville åtgärda rättegångsordinantian varförändringen tvungen att döljas under förevändningen att det gjor-des för att bevara och vårda det bestående. Englund skriver vidare isin avhandling att han tror att denna konservativa grundsyn genom-

70

Lars Sundström

syrade alla samhällsskikten och inte var något specifikt adligt (Eng-lund 1989: 105-106). Intressant nog var rädsla för förändringar ochtron på ett evigt och stabilt samhälle nära sammanlänkade med enannan del av ideologin, nämligen svärmandet för allt ålderdomligt.Det som var gammalt var gott och det som var gott var gammalt. Pådetta sätt skapades inte bara legitimitet kring de rådande förhållan-dena utan de blev betraktade som något av godo genom referens tillanor och uråldrighet (Englund 1989: 107). När adeln ville genom-föra vissa privilegieförbättringar, så gjordes de under förevändningatt återupprätta forna rättigheter som gått förlorade. Alternativt såsades att åtgärderna krävdes för att återupprätta det som en gång varit(Englund 1989: 107).

Under 1600-talet la adeln därför ner mycken möda på att konstru-era släktens genealogier. Det gällde att ha så fina och gamla anor sommöjligt, och detta var ju något som skiljde ut de redan etablerade frånde nyadliga. Förutsättningen var den att man föddes in i sin positioni världen, sedan gick den inte att påverka, om man nu inte gav sig påsjälva historien (Englund 1989: 108f). Antikdyrkan och göticismenföddes i detta andliga klimat (Englund 1989: 113).

Adeln hade dock insikt om att världen förändrades och förvand-lades men som de såg på saken så var denna förändring av ondo, ennedbrytningsprocess (Englund 1989: 115ff).

Den adliga ideologi som kom att hotas under 1600-talet var stånds-funktionell. Den beskrev och förklarade samhällets hierarkiska upp-byggnad som en välavvägd och perfekt helhet där människorna hadeskilda funktioner beroende på börd (Englund 1989: 121f). Redanunder 1500-talet kom denna modell att hotas genom att betydandeekonomiskt uppsving som sker då med en ökad social rörlighet somföljd. Englund skriver ”Och ju mer den sociala mobiliteten ökade ju skar-pare satte sig de adliga till motvärn mot detta.”(Englund 1989: 126)

Efter denna första kris kommer en andra under 1600-talets förstahälft. Då sker nämligen en omfattande nyadling av borgare eller an-dra med ofrälsebakgrund. Omfattningen av dessa nyadlingar saknarmotstycke på andra håll i Europa och hade sin orsak i statsapparat-ens starka tillväxt (Englund 1989: 153). Nyadeln kom naturligtvis attifrågasätta bördens betydelse för olika företräden och istället lyfta uppegenskaper som merit och kompetens. På 1680-talet kom en viktigseger för uppkomlingarna och ifrågasättarna av bördens betydelse. Då

71

Det hotade kollektivet

kom den första rangrullan för armén och den slog fast att det skullevara ämbetet och meriten som skulle bestämma platsen och statuseni hierarkin (Englund 1989: 171). Nu fick de personliga egenskapernaett försteg över de kollektiva (de ärvda) och i slutändan var det enutmaning av hela samhällsideologin. Kortsiktigt och i stort förändra-des dock inte mycket i praktiken. Samhällselitens legitimering av sinmakt kom att förändras, nu kom den visserligen att bero av hänvis-ning till förträffliga personliga egenskaper snarare än börd (Englund1989: 181).

Parallellt skedde det inom vetenskapsvärlden en gradvis och för-siktig omvärdering av tron att allt var bättre förr och att världen hål-ler på att tyna bort (Englund 1989: 184) . Detta utvecklade sig till enkamp på många plan mellan traditionalister och modernister och detvar i den vetenskapliga världen den först blev synlig (Englund 1989:187). Det är dock svårt att skilja mellan verklig förändring och för-ändring på ytan, eller som Englund i detta sammanhang skriver ”Mensamtidigt som dessa för svenska förhållanden mycket stora förändringar genom-fördes behöll man många av de gamla begreppen, formlerna och gesterna… ettexempel på hur gammal form får nytt innehåll.” (Englund 1989: 188)

Hur slutar då Englunds historia? Jo, den adliga ideologin föränd-rades. Det rigida ståndstänkandet mjukades upp. Mot slutet av 1600-talet tycker sig Englund se en ny samhällsideologi. Stånden dör såsmåningom och ersätts av klasser. Den gamla statiska konstruktio-nen ersätts långsamt av en mer dynamisk samhällsmodell (Englund1989: 231).

Det kan tyckas lite märkligt att Englund i sin avhandling så liteberör uppförandet av Riddarhuset, avhandlingens titel till trots. Eng-lund diskuterar endast Riddarhuset som ett exempel på förändringari adelns konsumtionsmönster (Englund 1989: 209). Det är intressantatt Riddarhuset uppförande inleds 1641 då tomtmarken köps på vil-ken ”ett väl och kosteligen byggt hus till Ståndets heder” sedan uppförs (Lang1974: 1). 1657 var det dags för adeln att flytta in i sina nya lokaler(Lang 1974: 3). Det var bara adeln som ägde medlemskap i Riddar-huset och adelskapet var och är ärftligt. Både texter på fasaden och ibildspråket i form av bland annat statyer manifesteras de adliga idealenpå synnerligen slagfärdigt sätt. Där finns bland annat en citat ur endikt av Horatius ”Det är ljuvt och ärofullt att dö för fosterlandet”. Ur sam-manhanget framgår det tydligt vilka offer de gjort och är beredda att

72

Lars Sundström

göra, adeln. I den stora riddarhussalen finns adelns alla vapensköl-dar, nu 2893 till antalet. Adelsståndet höll här sina sammanträdenända fram till 1866 då ståndsriksdagen upplöstes. Signe Lang skriveratt under den inledande tiden var högadelns yttre framträdandeglansfullare än någonsin (Lang 1974: 18). Det torde inte finnas någratvivel om de anspråk som adeln ville göra genom riddarhusets upp-förande, dess centrala läge och sin ståtlighet. Genom riddarhusetmanifesterade adeln sin betydelse, vilket var speciellt viktigt justdärför att Huset hotades.

Vi ser här hur en process som sträcker sig över flera sekel där enideologi som upplevdes alltmer hotad, mer omfattande och med störremakt använder sig av publika symboler där det förflutna spelar enbetydelsefull roll. Allt i en vilja att bevara den rådande sociala situa-tionen. Den ideologi som en gång representerade en naturlig världs-ordning blir således, i sin konflikt med verklighetens praxis, tvingadupp ur det omedvetna och gjorts diskursiv (Barrett 2001: 148, 154f).Denna process innebär också att ideologin materialiseras, förkropps-ligas. Strukturen överkommuniceras i symboliskt laddade signaler omdistinktion.

Kärnkraftverket Temelin och förflyttade människorI ett sent skede av avhandlingsarbetet kunde jag koppla en ny studietill de tre tidigare beskrivna. Även denna visar ett konserverande be-teende i en hotfull situation där materiella representationer av ideo-logins innehåll uttrycker krisen. Parallellt med mitt arbete har Jan Grillstuderat människor som under 1990-talet tvångsförflyttades från sexbyar i södra Tjeckien och hur de socialt sett hanterade denna föränd-ring av sin livssituation (Grill 2002). Tvångsförflyttningen var ett led iuppförandet av kärnkraftverket Temelin. Människorna i de nerrivnabyarna kring kärnkraftverket erbjöds olika typer av ersättningsbostädereller hjälp med eget byggande på anvisade platser. Det fanns en storbyråkratisk apparat runt förflyttningen med vissa möjligheter för deutsatta att påverka sin blivande situation. Det är emellertid intressantatt det inte var den fysiska levnadssituationen, utan gruppens socialastruktur och historiska identitet som led av det påtvingade uppbrot-tet. Jan Grills syfte var att med studien bidra till en större teoretiskdiskussion kring mänskliga reaktioner på inkräktande förändringar ochomskapandet av identitet (Grill 2002: 7). Den empiriska grunden för

73

Det hotade kollektivet

Grills studie utgörs av fältarbete och intervjuer hos de drabbade samtläsning av dokument som skildrar händelserna ifråga. En avgrundförutsättningarna, som kan tyckas rätt självklar, är att det finnsklara skillnader mellan en frivillig flytt och en påtvingad. Bland annatfinns oftast möjligheten att återvända när flytten är frivillig (Grill 2002:29f). I fallet med byggandet av Temelin så revs de drabbade byarnaoch platsen blev totalt förändrad och ett återvändande omöjligt. Denlokala förankringen (locality) är i detta fall behandlat som en som enviktig komponent i formandet av den sociala identiteten. Lokal-förankringen måste kontinuerligt reproduceras genom sociala aktivi-teter och upprätthålls dels genom skapandet och formandet (genomriter och rutiner) av subjekten (aktörerna) tillhörande kollektivet ochdels genom materiella representationer (Grill 2002: 37). Genom attbete sig på ett visst sätt, göra saker på ett visst sätt, genom att prata påett visst sätt blir platsen representerad och en del av de enskilda män-niskornas habitus. Platsen och personen flyter samman i en förkropps-ligad platsförankring (embodied locality) (Appadurai 1995: 205; Grill2002: 37). När denna blir hotad, till exempel som en följd av en för-drivning, lyfts de invanda rutinerna och ritualerna fram, blir diskute-rade, ifrågasatta och därigenom objektifierade både för en utomstå-ende och för de drabbade (Grill 2002: 39). Det som tidigare hade ta-gits för givet och på så sätt fanns i det fördolda blir nu framlyft somen följd av att den ontologiska tryggheten hotas.

In subsequent negotiations over the extent of impact, they are forcedto articulate in words their relationship to the surrounding environment.By this very activity of re-evaluation the relationships themselves changetheir initial meanings. (Grill 2002: 40)

Ett verktyg för att försöka motverka de sociala konsekvensernaav förflyttningen blir historien om den övergivna byn (Grill 2002: 43f;Scott 1985). Det idealiserade förflutna blir ett redskap i förhållandettill den nya situationen och en kritik av denna (Höiris 1997). Tradi-tionen blir objektifierad och konstruerad, den blir till ett redskap uti-från vilken världen måste och bör förstås. I och med att den blir utom-kroppsligt representerad, här i form av ett idealiserat och manifeste-rat förflutet, så blir dess möjliga representationer inte bara utmanings-bara utan också utbytbara (Hornborg 1998a: 152).

Det vanliga i liknande planerade och påtvingade folkförflyttningar

74

Lars Sundström

är att människorna först reagerar genom ett förnekande. De inbillarsig att allt är som vanligt och förflyttningen inte kommer att bli av.Inte förrän rivning och byggnationerna verkligen börjar, så blir dethela verkligt (Grill 2002: 58). Efter förflyttningen från Temelinom-rådet skapas ett nytt forum ”De inföddas möte” för alla människorsom förflyttats därifrån. Detta forum organiserades av de utflyttadesjälva och hade som syfte att vara en plats där de kunde samlas föratt komma ihåg och tillsammans sörja det inträffade. De inföddasmöte sker på olika bemärkelsedagar i de förlorade byarnas historiaoch religiösa liv (Grill 2002: 60f). Ett centrum för dessa samlingarblev kyrkan som fanns i en av de rivna byarna men som, till skillnadfrån den övriga bebyggelsen, fick stå kvar. Så kyrkan och de kristnaceremonierna fick genom folkförflyttningen förnyad kraft och aktua-litet. Människor som inte är religiösa deltar också i mässor som fåtten ny innebörd och på så sätt berör många fler än bara de religiösa(Grill 2002: 63). Flytten ansågs vara orsaken till flera dödsfall ochtill att människor blev sjuka. Beroende på de drabbades ålder blevproblemen olika. Yngre människor klarade generellt sett förflyttningenbättre än äldre. Nästan alltid är det svaga grupper med litet inflytandesom blir tvingade till oönskade förflyttningar. Dessa grupper har all-tid begränsade möjligheter att göra kraftfullt motstånd. Folkförflytt-ningar drabbar inte de etablerade och inflytelserika grupperna av sam-hället (Grill 2002: 68). Sådana gruppers motstånd skulle antagligeninnebära att den hotande förändringen aldrig skulle komma till stånd.

Om vi stannar upp och tänker efter lite om de förflyttade männis-kornas situation i Grills undersökning och det sätt på vilket deras livförändrats efter flytten, så framstår just åtgärderna att behålla detgamla som det som verkligen förändrar livssituationen. För att för-klara hur jag tänker detta är jag tvungen att måla upp en bild utgå-ende från Grills studier: Människorna som tidigare levt vanliga byliv, um-gåtts med grannar, sällan besökt kyrkan, inte upplevt någon speciell samhörig-het med de omkringliggande byarna (kanske till och med tvärtom?) börjar efterförflyttningen leva helt andra liv. De organiserar sig, politiskt, ekonomiskt ochsocialt på ett helt nytt sätt och mer medvetet. De reser hemifrån på viktiga hel-ger, medan deras grannar stannar hemma och firar lokalt, som det kanske är tänktoch som de förflyttade tidigare också gjorde. De går i kyrkan i en helt annat om-fattning än tidigare. De manifesterar sitt ursprung på ett mer medvetet sätt änförr. På det här sättet ser jag framför mig det paradoxala förhållandet

75

Det hotade kollektivet

att människor som faktiskt i stor utsträckning hade kunnat leva somtidigare inte gör det, just på grund av viljan att behålla det gamla. Dettabeteendemönster går också att spåra i Bourdieus studie av den fran-ska akademiska världen när denna plötsligt expanderar. De som ut-gjorde den gamla lärarkåren drog naturligtvis nytta av expansionen,karriärerna accelererade och fler prestigefyllda positioner högre upp ihierarkin inrättades och besattes av just dem som upplevde att derassociala värld som hotad genom reformerna (Bourdieu 1996: 165). Detgår alltså inte att enbart se detta mönster som ett rationellt motståndmot något som faktiskt är försämrande. Istället tycks det som omkriserna initieras genom påtagliga förändringar av den sociala världen,där den sociala identiteten hotas eller förändras.

SammanfattningNär jag påbörjade arbetet med detta avsnitt hade jag redan insett attden problematik jag ville diskutera, människors reaktioner på föränd-ring, först måste förstås i levande samhällen. Min första tanke var attgöra en stor genomgång av antropologiskt material av människor varslivssituation drastiskt förändrats och som därigenom hotat de gamlalevnadssätten. Jag tänkte mig samer som tvingas in i byar eller stä-der, nordamerikanska indianer i reservat med mera. Överhuvudta-get skulle ursprungsbefolkningars reaktioner på kolonisering i alla dessformer vara intressanta att studera. Är det något som antropologerstuderat så är det just icke-västerländska kulturers möte och konfliktmed ett expansivt exploaterande och hotfullt västerland. Det måstefinnas den typ av information som jag söker i överflöd. Men så blevdet inte. Av någon anledning blev perspektivet och materialet näs-tan alltid ohanterligt för mig. Det tycktes som antropologerna komför nära de studerade människorna. Går det att kallhamrat och meddistans studera hur till exempel en ursprungsbefolkning materiellt sätt(rumslig organisation med mera) manifesterar den gamla sociala ideo-login när man samtidigt har en nära relation till dessa människor somi årtionden blivit förtryckta och diskriminerade och fallit offer föralkohol och annat. Går det att i en sådan misär behålla distansen ochär det eftersträvansvärt? Jag vet inte om detta är anledningen, men deetnografiska arbeten jag gick igenom var alla oerhört detaljerade ochindividcentrerade. Det är en känd erfarenhet, att de antropologiskastudierna svarar på andra frågor än de som arkeologer oftast är ute

76

Lars Sundström

efter. Det är den som ligger bakom Lewis Binfords mångåriga pro-jekt att försöka systematisera genom att nytolka etnografiska data(Binford 1983(1981): 231; Binford 2001: 2) och för all del även IanHodders fältarbeten i Baringo (Hodder 1982).

De fyra studierna som redovisats ovan belyser alla från olika per-spektiv reaktioner på kris som skapats av utifrån kommande föränd-ringar av livssituationen. Några kommentarer om deras användbar-het för förståelsen av förhistorien bör göras. Sett utifrån frågeställ-ningen var den historiska studien den mest lättanvända. Där finns detlånga perspektivet. De långsamma och generella mönstren framträ-der där på ett tydligt sätt. Trots att Bourdieus sociologiska studiesaknar detta tidsdjup och distans är den användbar genom att ävenhär finns en tydlig fokusering kring de generella sociala mönstren.Människan och hennes handlingar förstås först och främst som kol-lektiva produkter. Tyvärr, och för mig lite överraskande, blev den an-tropologiska studien den mest svårhanterliga. Här var tidsaspektenen helt annan, ofta var det enskilda individers handlingar som be-skrevs. Dess utgångspunkt var att fånga upp detaljer för att ge en såöppen redovisning av verkligheten som möjligt. De fyra olika studi-erna diskuterar samma mänskliga krissituationer och beteende mengör det på olika sätt. Jämförelsen dem emellan bör ändå äga viss gil-tighet. I alla fallen har observatörerna kunnat konstatera att reaktio-nerna på hot hos den utsatta gruppen medförde återblickar och vid-makthållande av det gamla. Den sociologiska studien har dessutomformulerat en generell teori om hur beteende i krissituationen lyfterupp otydliga, halvt medvetna strukturer till en medveten ideologisknivå. Det är uppenbart att det finns skönjbara mönster i det sättmänniskor reagerar på förändringar som hotar den rådande socialasituationen och att dessa får konsekvenser i form av materiella ut-tryck.

Jan Grills undersökning visar, liksom de tre andra ovan redovisadestudierna, att människor är ovilliga till förändringar som riskerar attförändra den rådande sociala strukturen och de invanda livsmönstren.Vare sig det är en (påtvingad) förändring i lokalisering, förändraderekryteringsvägar eller teknologiska förändringar som hotar, så bemötsdessa hot på ett likartat sätt. Här betraktar jag som i det ovan beskrivnafallet i Temelin inte själva förändringen som det hotfulla, utan föränd-ringens konsekvenser som det centrala. Det kan kännas som ett hår-

77

Det hotade kollektivet

klyveri men i denna analys är det viktigt att särskilja dessa begrepp trotsatt det verkar svårt att hålla isär dem. En förändring eller en flytt be-höver inte alltid mötas av reaktioner som här beskrivits. Det är baranär man upplever att förändringen hotar något av ontologisk bety-delse för individen/kollektivet som dessa reaktioner utlöses. Man åter-vänder till eller skapar symboler, ibland som materiella representationer,för den tidigare rådande situationen. Om symbolerna har förmåga attåterkoppla till, eller förklara, de hotade värdena så blir de speciellt vik-tiga (som till exempel, examina eller betyg från vissa skolor ellerutbildningar eller hävdandet av anor vid förändringar av rekryterings-vägarna, den hågkomna byn utan bullrande stora fordon eller denkvarlämnade kyrkan). Symbolerna är dessutom förankrade i ett idea-liserat förflutet. Men det är inget främmande förflutet som idealiseras.

Alf Hornborg har i Sydamerika gjort iakttagelsen att byarnas rums-liga organisation tydligast avspeglar de ideella föreställningarna omsläktskapsprinciperna där efterlevnaden av dessa principer är somsämst. Där systemet brutit mer eller mindre samman är det som vik-tigast att veta sin plats i den sociala världen. I byar (som är mindre)där släktskapsprinciperna följs är dessa inte lika manifest represen-terade i den rumsliga organisationen (Hornborg 1998b: 100).

Det kan tyckas märkligt att jag försöker förstå ett egalitärt jagandeoch samlande samhälle genom studier av hur privilegierade grupperfungerar. I historisk tid och i de nationalstater som byggts upp runtom de egalitära samhällena har just dessas medlemmar betraktats somoch utgjort en underprivilegierad och utstött grupp (Wilmsen andDenbow 1990). Därför kan det tyckas lättare att associera dessa medandra grupper från samhällets bottenskikt, men så var ju förmodli-gen inte fallet under den nu studerade delen av förhistorien. Demesolitiska samhällen som behandlas här kan inte betraktas som för-tryckta av någon samhällelig överklass. Detta samhälle måste förståssom autonomt. Att det är omöjligt att karakterisera någon som privi-legierad ur ett socialt perspektiv är ju själva poängen i ett egalitärtsystem. Adeln i 1600-talets Sverige (ovan) och franska akademikernapå 1960-talet (ovan) var både privilegierade och underprivilegieradei ett större perspektiv. Men utifrån min frågeställning, saknar dettabetydelse. Här utgör de exempel på hur människor reagerar på för-ändringar som hotar den rådande sociala situationen.

Möjligen finns det fortfarande en och annan läsare som tycker att

78

Lars Sundström

det är märkligt eller rent utav fel, att sammankoppla det sociala funge-randet hos till exempel 1600-talets svenska adel och ett 6000 år gam-malt nybörjarjordbrukssamhälle. Avståndet mellan dessa exempel ver-kar vid en ytlig betraktelse vara oöverstigligt långt. Men på ett sätt lig-ger studierna betydligt närmare varandra än så, cirka 10 år bara. Dethotade huset skrevs för drygt 10 år sedan av en författare bara 10 åräldre än jag, och på nästan exakt samma geografiska plats som dennatext blir till. De förenas i synen på hur vi idag (plus minus ett antal år)försöker förstå förändringsprocesser i mänskliga samhällen. Och vifår hoppas att de studierna är upplagda så att de försvunna objektenför dessa studier varit delaktiga i och påverkat resultaten och såledeskanske minskar (?) jämförbarheten mellan dem. Beroende på hur vibetraktar forskningsprocessen så blir problemen olika. En empirist elleren så kallad kontextuell arkeolog bör ha större problem med dennatyp av jämförelse då förståelsen upplevs som emanerande ur två olikakontexter, en forskare som delar den av mig redovisade syn på denvetenskapliga processen, betydligt mindre.

I en avhandling som behandlar flintdolksteknologin under senneo-litikum och början av bronsåldern i Skandinavien, har Jan Apel tol-kat denna som en social strategi för marginaliserade grupper av män-niskor för att bibehålla sin traditionella sociala struktur (Apel 2001:331). Apel gör i avhandlingen inga försök att förstå flintdolkstill-verkarnas relativa sociala position gentemot det övriga samhället. Detsociala handlandet och bibehållandet av traditioner vilket möjliggjordeen hantverkstradition som sträckte sig över 800 år, förklarar han somett normativt system traderat genom generationer (historien). Syste-met läggs på individen, genom bland annat uppfostran under barn-domen, och blir slutgiltigt en del av individens personlighet och iden-titet (Apel 2001: 47f). Det är således inte bara de privilegierade somvill behålla världen som den är utan i många fall även de som utnytt-jas i systemet på grund av de konservativa krafter som finns inomdet segmentet av samhället. Varje enskild social grupp av människorhar oberoende hur den relaterar sig till andra grupper en inre strukturmed dominerade och dominerande positioner. Inom dessa strata finnsdet både en undre och en övre gräns för det tillåtna (Durkheim 1968(1897): 207f).

Det är således alldeles för enkelt att förstå socialkonservatism ochstolthet över tillhörighet som något som växer ju längre upp i den

79

Det hotade kollektivet

samhälleliga hierarkin man kommer. Den här artikeln inleddes meden berättelse om en kvinna vid namn Fadime. Hon mördades av sinegen far för att hon bröt familjens/kurdiska normer och krav. Deinvandrade kurderna i Sverige år 2002 utgör ingen privilegierad grupp.Denna berättelse för oss vidare i resonemanget kring jämförelser avbeteende i hotfulla situationer. Såväl privilegierade som marginalise-rade grupper verkar vilja försvara sina normer och traditioner. För-svarsmekanismerna tycks vara så starka och så allmänna att vi harfog att förvänta oss dem i en så avlägsen tid som mesolitikum. Dess-utom kan de fördomar som finns både om stenålderstillvaron ochockså de betydligt mer sentida privilegierade grupperna, ifrågasättasi och med att kopplingen görs. Därför skulle jag vilja utvidgaBourdieus uppfattning om social konservatism som typiskt för etthärskarhabitus. Den sociala mekanism som han talar om bör betrak-tas som betydligt allmännare och inte bara omfattande fältets härs-kare. I Bourdieus studie var det människor från fältets mellanskiktsom agerade som de främsta försvararna. Det kan nog ofta vara pådetta vis. För mellanskiktet är antagligen hotet mer allvarligt än förhärskarna. Härskarna har ofta höga tankar om sig själv och tror signog kunna vara vinnare även i en ny social situation. Även om denrådande situationen också bevakas och reproduceras av befolkarnaav fältets undre regioner, så har de kanske varken det sociala kapita-let eller den verkliga motivationen till att dra igång ett manifest för-var. Det är dock intressant att notera att vi inte kan söka incitamentettill samhällsförändring hos eliten. Det finns ingen uppenbar motiva-tion hos dessa att förändra den rådande sociala situationen eller attens riskera den. Detta har ju varit en av tankarna bakom tidigare tolk-ningar av neolitiseringen. Att först måste en elit växa fram, en elitsom sedan har kraft att förändra samhället (som till exempel Fischer2002; Jennbert 1984; Price 1995). Dessa resonemang har förts framutan att diskutera den sociala konservatism som Bourdieu vill kallaett härskarhabitus. Vi kan anta att detta socialt konserverande bete-ende var närvarande i förhistorisk tid då människor under långa tiderlevde på likartat sätt.

En annan slutsats man kan dra av de fyra fallstudierna och berät-telsen om Fadime Sahindal är att historien som ett ideologiskt verk-tyg blir särskilt viktig i en socialt omvälvande situation (Höiris 1997;Urry 1995). Skapandet av en idealiserad historia har fungerat som

80

Lars Sundström

försvar för både den gamla adeln i 1600-talets Sverige och också förmalaysiska jordlösa bönder i slutet av 1900-talet vilkas sociala platt-formar är hotade. Situationerna var olika på de flesta sätt men för-svarsmekanismerna mycket snarlika.

I det fortsatta arbetet har jag alltså som utgångspunkt att i en för-ändringsprocess, som upplevs som hotande den sociala tillvaron, för-stärks och medvetandegörs den existerande sociala ideologin. Deideologiska fundamenten för den sociala situationen lyfts fram. Hurskall vi då förstå den sociala ideologi som kan antas ha existerat un-der mesolitikum? En uppfattning som tycks vara oomtvistad är attman under denna period livnärde sig som jägare, fiskare och samlare.

Det hotade – jägare-samlareideologiJägare-samlare har ofta ur skilda samtidsperspektiv karakteriseratssom en utgörande kvarlevande representanter för vårt ursprung(Höiris 1997: 20; Levi-Strauss 1968: 349). De antas leva i ett naivtstadium i människan historia innan hon smakat på kunskapens äpple.De karakteriseras som mänskliga samhällen i avsaknad av kultur(Höiris 1997:20; Lindholm and Vogel 1996), som människor levan-des antingen i en lycklig och oskyldig tillvaro, utgörande ett naturligttillstånd eller som människor levandes i ett bristsamhälle. I båda fal-len har dock bilden av jägaren-samlaren och stenåldern en viktig funk-tion för att för oss själva förklara vårt eget ursprung (Bender andMorris 1988). Den utgör startpunkten för vår egen kulturella ochsociala existens och således avspeglar den ofrånkomligen vår själv-bild (Höiris 1997: 13). Uttalanden om vårt ursprung måste avspeglahur vi ser på oss själva på samma sätt som en beskrivning av ett tänktframtida samhälle, ”science fiction”, måste göra det.

Föreställningarna om jägaren-samlaren, som utgörande ett naivt,naturligt och ursprungligt tillstånd, skapar ofrånkomligen en så starkpolarisering mellan jägare-samlare och bönder, att det blir svårt ochnäst intill omöjligt att diskutera kontinuitet i samband med introduk-tionen av en neolitisk livsstil. Det är påfallande svårt att helt göra sigav med dessa fördomar kring jägare-samlare men jag vill överbryggaavståndet mellan vi och dem genom att diskutera jägare-samlare sombärare av kultur i lika hög grad som andra människogrupper. Därförvill jag i enlighet med en förändrad syn på dem försöka undvika att

81

Det hotade kollektivet

betrakta dem som utgörande ett statiskt och ursprungligt tillstånd.När det gäller mesolitikum/neolitikumforskning kan det många

gånger vara intressant och fruktbart att just polarisera jägare-samlarepå ena sidan och bönder på den andra (Hodder 1990; Knutsson 1995).Men när det gäller att förstå just förstå processen som omvandlar sam-hällen mellan dessa två ”tillstånd” så är en sådan polarisering fel vägatt gå (Bradley 1998: 21; Jennbert 1985; Price and Gebauer 1992: 112).

Ideologi är intimt förknippad med mänsklig kultur. Den kan defi-nieras som information för att förstå erfarenheter och hjälp att struk-turera socialt liv. Ideologi är något alla mänskliga samhällen behöverför att reglera och strukturera sitt kollektiva liv (Nolan and Lenski1999: 38).

One of the chief functions of ideology is to preserve valued insights ofthe past. Since these insights usually include the belief that the existingsocial order is a moral order that ought to be preserved, a society’svalues, norms, and leadership acquire an aura of the sacred and thusbecome less vulnerable to efforts to alter them. Ironically, evenrevolutionary ideologies like Marxism eventually acquire a sacred andconservative character: once they win acceptance, they too become aforce for continuity and for resistance to change. (Nolan and Lenski 1999: 52,min kursivering)

Om vi accepterar denna definition även för en mesolitisk ideologi,bör den antas ha gjort det möjligt att förhindra förändringar och vidfaktiska förändringar av livsföringen ha fungerat konserverande påkulturen. Enligt Durkheim är alla samhällen med låg grad av arbets-fördelning konservativa (Durkheim 1966 (1893)). Bourdieu har medsitt begrepp habitus, det förkroppsligade sociala och kulturella baga-get, förklarat hur och varför det förhåller sig så. Då i princip alla män-niskor i ett samhälle med låg arbetsfördelning delar samma habitus finnsinte något stort utrymme för förändring (Apel 2001: 112).

Finally, the systemic nature of human societies is a major force forcontinuity. This is because most of the elements in a sociocultural sys-tem are linked to other elements in such a way that change in one areaoften makes change in other areas necessary. As a result, the membersof a society do not adopt change casually, especially when they areaware of how extensive – and expensive – that change may ultimatelybe. (Nolan and Lenski 1999: 52)

82

Lars Sundström

Det förefaller därför svårt att förklara neolitiseringen som endasten förändringsprocess. Vi kan se en påtaglig förändring men om deinblandade människorna var medvetna om konsekvenserna som vi kanse den idag, skulle den inte ha skett så lättvindigt som den tycks haskett. Neolitiseringsprocessen kom att omfatta Centraleuropa betyd-ligt tidigare än Sydskandinavien. I själva verket tycks neolitiseringenha stannat upp i norra Tyskland under så lång tid som nästan 1000 år.Men som jag tidigare diskuterat så ser jag denna gräns inte främst somen gräns mellan två olika ekonomier, utan som mellan två sociala sys-tem. Jägare-samlare i norr och bandkeramiska bönder i söder. Inteförrän under trattbägarkulturen, här i mitt perspektiv ett jordbruk iegalitära kläder blev ett tillgängligt alternativ, kunde jordbruket inkor-poreras i de nordliga mesolitiska samhällena. När väl jordbruket togsupp i Sydskandinavien genom den neolitiseringsprocess (eller händelse)som diskuteras i denna avhandling, så skedde spridningen snabbt. Iden kronologiska upplösning vi har till förfogande sprids de nya idé-erna samtidigt över ett mycket stort område, från Danmark och upptill Dalälven och Oslofjorden (Price 2000c: 271). Det är snabbhetenoch den tillsynes heltäckande geografiska omfattningen som jag me-nar kan vara tecken på lättvindighet. Trattbägarekulturens sönderfalldäremot, sker betydligt mer ostrukturerat i både tid och rum än desstillkomst. Lättvindigheten i upptagandet av jordbruket tyder på att manvar omedveten om de långsiktiga konsekvenser som vi i efterhand kanse att införandet av jordbruk hade för det sociokulturella systemet. Detfanns en omedvetenhet om att de tidigare reglerande sociala mekanis-merna var oersättliga (jämför med Hornborg 1998a: 152; Ortner 1984).Det är därför inte orimligt att tänka sig att människorna som var in-blandade i denna omställning faktiskt var omedvetna om konsekven-ser som inträffade långt senare. En kanske långt dragen analogi voredet hypotetiska fallet att en forskare i framtiden hävdar att vi intensivtanvände växthusgaser i slutet av det andra årtusendet i syfte att ökajordens medeltemperatur för att skapa ett behagligare klimat i deområden där jordens rika befolkning bor (Giddens 1979; Johansson1997: 25). Utifrån detta perspektiv på ”omvandlingen” måste jag nulite närmare försöka ge en bild av jägare-samlare som kulturskapareoch de strategier som använts för att reproducera det egna socialasystemet. Det är ju detta som kom att ”hotas” och således utgör nyck-eln till förståelsen för dess eventuella materialisering.

83

Det hotade kollektivet

Sociala strategier för samhällsreproduktion och motstånd till förändringhos jägare-samlareSedan 1970-talet har den arkeologiska diskussionen kring jägare-sam-lare dominerats av två debatter, ”revisionistdebatten” och ”komplexi-tetsdebatten” (Knutsson 1995). ”Revisionistdebatten” har främstförts på ett metodiskt plan och tangerar tydligt den ovan berörda synenpå jägare-samlare. Debatten behandlar framförallt frågan om huru-vida de i modern tid existerande jägare och samlaregrupperna är jäm-förbara med förhistoriska folk, det vill säga om de är ahistoriska ellerinte. En viktig aspekt av denna debatt, är att sentida jägare-samlare-samhällen inte längre uppfattas som statiska utan i högsta grad ärdynamiskt integrerade inte bara i ett omgivande natur- och kultur-landskap utan också i ett omgivande socialt landskap. Ett problem,enligt min uppfattning, är att utgångspunkterna för denna syn är bil-den av den ursprungliga jägare-samlarlivsstilen som oskyldig ochnaturlig och som vid kontakt med andra livsstilar befinner sig i nå-gon form av självklart underläge. Utgår vi istället från en syn på jä-gare-samlare som upprätthållare av en kultur, en livsstil, och som vårajämlikar i detta avseende, blir eventuell påverkan från andra livsstilarmindre betydelsefull (Woodburn 1980). En coca-cola flaska kanskeinte tillåts förändra det viktiga i samhället och ett jägare-samlare-samhälle kan nog, även det, vara kulturkonservativt.

Utan att förringa effekterna av den så besvärande diskrimineringsom för många invandrade grupper av människor får uppleva i Sverige,tycks det vara vanligt att minoriteter i kontakt med mäktigare grup-per beter sig kulturkonservativt. Och det är inte endast ekonomisktoch politiskt marginaliserade grupper som reagerar genom att över-kommunicera den etniska identiteten. Det kan ske i många mer ellermindre helt assimilerade minoritetsgrupper, till exempel ungrare iVästerås eller svenskar i Minnesota. Som våra exempel tidigare visadekan även maktfullkomliga små grupper fungera så i situationer där derasidentitet blir hotad. ”Etnisk identitet blir som allra viktigast när dess bärarekänner att den är hotad… etnicitet hör samman med kontakt, och inte med iso-lering.” (Eriksen 2000: 323)

I en studie av två rituella samlingsplatser, Nämforsen i Ångerman-land och Olenij Ostrov i Ryska Karelen, utgår Marek Zvelebil från enstereotyp bild av jägare-samlarsamhällen som känsliga och oskuldsfullasystem (Zvelebil 1997). Detta är förvånande då han själv bedrivit stu-

84

Lars Sundström

dier av moderna jägare- och samlargrupper, Ket vid Tunguska i Sibi-rien, ett folk som lyckats behålla sin livsstil trots otaliga och långårigakontaktytor med människogrupper som fungerat helt annorlunda. Ideras fall har de till och med klarat av övermakten från en stratifierad,överregional och totalitär regim. Revisionistdebattens bidrag till för-ståelsen av denna problematik är således enligt min mening inte denpolitiska tolkningen om kulturpåverkan från dominerande alternativalivsstilar utan framförallt insikten om att inga mänskliga befolkningarhar levt isolerade från andra, inte minst de i modern tid kvarvarandejägarna och samlarna. Något som måste betyda att åtminstone de mo-derna exemplen har haft en stark motståndskraft mot yttre påverkan,vilket Zvelebil i en annan diskussion faktiskt tillstår (Zvelebil 1998: 10).I Zvelebils resonemang kring de jägare-samlaregrupper som legatbakom de hällristningarna på Nämforsens öar, framstår de som svagaoch i det närmaste oskuldsfulla i sin relation till bönderna (vilka förut-sätts leva i hierarkiska system?) i söder och deras prestige (?) varor.Nämforsen antas nämligen vara just en kontaktplats för dessa två grup-per, ”a centre for exchange with farmer traders from the south” (Zvelebil 1997:39). Enligt Zvelebil har kontakterna oundvikligt lett fram till spänningari jägare-samlaresamhället och gett upphov till strukturella förutsätt-ningar för social tävlan och socialt beroende (Zvelebil 1997: 41). Märk-ligt nog anser Zvelebil att den egalitära ideologin trots allt lever kvaräven om det sociala beteendet blivit förändrat. Den kvarlevande ideo-login måste därför symboliskt bli representerad genom bland annathällristningar för att maskera den sociala verklighet som är i strid medideologin (Zvelebil 1997: 141). Den sociala verkligheten ser vi nämli-gen i de mesolitiska gravarna, som Olenij Ostrov och den verklighe-ten är att det finns en social stratifiering menar Zvelebil. Om det är såsom Zvelebil, utan någon egentlig diskussion framför, att dessa jägare-samlare lever socialt stratifierade (gravarnas vittnesbörd i Olenij Ost-rov) och därmed bryter mot den egalitära ideologin som trots allt ändåråder (jämför med Tilleys tolkningar av Nämforsens ristningar 1991)varför manifesteras inte ideologin just vid begravningarna? Hur kandet vara så att det just är vid begravningarna som de så flagrant brytermot ideologin. Är inte begravningen, det bästa tillfället att maskera derådande problematiska förhållandena (Bloch and Parry 1982; Hodder1998; Huntington and Metcalf 1979: 2)? Detta borde gälla i synnerhetför Olenij Ostrov som Zvelebil tolkar just som ett mesolitiskt gravfält

85

Det hotade kollektivet

anlagt vid en plats för årliga samlingar för en stor grupp människor(Zvelebil 1997: 45). Den enklaste förklaringen till den av Zvelebil an-tagna diskrepansen mellan hällristningarnas frånvaro av hierarkiskauttryck och det varierade gravskicket, är att ifrågasätta antagandet attskillnader i mesolitiskt gravskick går att förstå som skillnader i socialstatus (se diskussion av jägar-samlares gravskick nedan). Det intres-santa här är ändå antagandet om att kontakter mellan bofasta grupperoch mobila jägare-samlare måste leda till att jägarna-samlarna föränd-ras, på de bofastas villkor.

Om vi nu återgår till moderna jägare-samlaregruppers motstånds-kraft mot förändring, kanske vi kan ställa frågan om de själva upple-ver att de domineras av de omgivande bönderna eller boskapssköta-rna? Det finns antropologiska beskrivningar som antyder att det intealltid är fallet. Turnbull har beskrivit en scen då en pygméflicka avli-dit vid ett tillfälligt besök hos det bofasta jordbrukande grannfolketBaBira som dessa pygméer (BaMbuti) stod i ömsesidigt beroendeför-hållande till. I och med att flickan avled där blev hon föremål förBaBira-folkets begravningsritualer. Pygméerna fann dessa ritualer sålustiga att de faktiskt fnittrade, trots all bedrövelse. När sedan ritua-len kom till den fas då någon skulle ställas till svars för detta dödsfall(och bli anklagad för häxeri) lämnade pygmégruppen helt sonika plat-sen och återvände till skogen (Turnbull 1976: 45f). Detta är ett avmånga exempel på de mobila gruppernas reaktioner på andra grup-pers försök att inordna dem i sina strukturer (se även diskussion iKnutsson 2001: 128).

När det gäller nutida jägare-samlare, som exemplifierats ovan, lå-ter de sig oftast inte domineras av bönder som vill härska över democh deras arbete. Så länge det finns skog eller bush att fly undan i föratt jaga och fiska är de svåra att kuva (Woodburn 1991: 48f). Wood-burn menar dock att den sociala och ekonomiska sida som jägarna-samlarna idag visar upp till viss del är ett resultat av en hotande om-givning, pastoralister och bönder, och således en relativt sen förete-else (Woodburn 1991). Woodburn menar att de moderna jägarna-samlarna som han studerat antagligen har renodlat sin kultur och fram-hävt essensen i denna. Därigenom skapas en påtaglig kontrast till densociala omgivningen utanför den egna kulturen. Genom dennakontrastering så riskeras inte på samma sätt de kulturella värdena atturlakas vid denna kontakt. Det i detta sammanhang viktigaste med

86

Lars Sundström

Woodburns resonemang är den ansträngning dessa människor gör föratt bibehålla sin livsstil i möten med andra levnadssätt.

Trots att jägar-samlarbefolkningarna är en så pass tydlig kategorioavsett var och i vilket större socialt sammanhang och i vilken natur-typ de befinner sig, vore det dock naivt och felaktigt att se dem somen relikt från det förgångna. De är snarare delar i ett större socialtsystem där de har varit och fortfarande är, aktiva aktörer. I linje medWoodburns resonemang, har jag valt att betrakta de moderna jägarna-samlarna som exempel på hotade minoriteter och således som med-vetna bärare av ideologiska koncentrat ärvda från förhistoriska ochhistoriska jägare-samlaresamhällen (jämför med Woodburn 1991: 62).

Enligt Roger Sanjek har den akademiska och professionellaetnografin sina rötter i en uppfattning om traditionella samhällen somjust sårbara och oskuldsfulla. En konsekvens av detta har varit ettförsök att skilja ut det förändrade från det genuina. Ett systematisktbortsorterande av det som har uppfattats som icke-traditionellt(Sanjek 1991) och ett skapande av tidlösa traditionella samhällen.Denna uppfattning anser jag vara en uppfattning som bygger på för-domar av traditionella samhällen som underlägsna vår eget. Vårt somfulländat och deras som embryon. De är samhällen karakteriseradeav brist och avsaknad, med luckor som snabbt fylls upp i kontakt medmer kompletta samhällen. Uppfattningen om det tidlösa och ursprung-liga jägar-samlarsamhället är inte längre hållbar, inte heller i antro-pologisk forskning, men jag ser att den fortfarande präglar vår syn påtill exempel neolitiseringen. När det på 1960-talet kom fram att dessatraditionella samhällen under lång tid varit i kontakt med andra kultu-rer och att de antropologiska beskrivningarna blivit friserade, för attkonstruera det ”genuina” utlöstes en kris inom antropologin (Ortner1984: 127ff; Pluciennik 2002; Sanjek 1991: 614) som bland annat togsig uttryck i revisionistdebatten.

Trots revisionistdebatten och upptäckandet av de ”befläckade”jägarna-samlarna kan vi inte helt frångå att använda moderna jägare-samlare som modell för förhistoriska tänkta motsvarigheter. Dessa ärnämligen skapade ur förståelsen av de i historisk tid existerande jä-gare-samlare. Underkänner vi utgångspunkten för denna analogi för-verkas samtidigt möjligheten att överhuvudtaget tala om förhistoriskajägare-samlare och återigen står vi där med en förflutenhet i form aven mängd artefakter som kräver sin förklaring, sin kontext. Visserli-

87

Det hotade kollektivet

gen uppfattar jag revisionistdebatten som en viktig process som för-djupat förståelsen av jägare-samlarekulturer, men samtidigt anser jagatt det är viktigt att försöka gå vidare och att acceptera att det intefinns några fullgoda analogier till det okända och det bortglömda, däriligger den stora och intressanta utmaningen och möjligheten till nykunskap.

Om inte jägare-samlaretillvaron kan sägas utgöra ett naturligt till-stånd, utan i själva verket är resultatet av mänsklig konstruktion ochidag rentav ett destillat av en äldre ideologi, bör samhället karakteri-seras som kulturellt. En jägare-samlarekultur reproduceras och legi-timeras genom olika samhälleliga institutioner. Jägare-samlare är ut-präglat jämlika, egalitära, men detta uppenbart inte på grund av från-varon av uppfattningar om hierarkier. Hos t.ex. G/wi san existerarflexibla hierarkier i lekgrupper bland barn och baseras på ”respekt”vilka finns kvar tills vuxenlivet tar vid (Wiessner 1996). Det är såle-des inte naivitet eller ursprunglighet som ligger bakom frånvaron avinstitutionaliserad ojämlikhet. Denna frånvaro bör således vara enföljd av ett aktivt upprätthållande och försvarande av en samhälls-ideologi, en samhällskultur, en ideologi som inte överges i första ta-get (Binford 2001: 470; Wiessner 1996: 187).

EgalitetEgalitet som kommer från franskans egalité och betyder jämlik, äralltså först och främst en ideologi – en samhällsnorm (Nordquist1999). Egalitet står därför i bjärt i kontrast till de olika typer av bete-ende som utmärker våra närmaste släktingar i djurriket. Också i allamänskliga grupper finns ojämlikhet. Ett egalitärt samhälle karakte-riseras av motstånd mot institutionaliserad ojämlikhet och avsaknadav reproducerade hierarkier. Ojämlika förhållanden i till exempel jä-gare-samlargrupper kan således förekomma och ändå kan deras sam-hälle definieras som egalitärt.

Att egalitet bäst förstås som en samhällsinstitution är något somPolly Wiessner visar i sin utmärkta artikel ”The vines of complexity”(Wiessner 2002). Hon använder sig av Norths definition av institutio-nen där den förstås som spelets mänskligt och historiskt bestämda reg-ler och ideologi. Ideologi förstås som de värden och föreställningar somstyr människors mål och teorier om hur världen fungerar (North 1994).Det absolut viktigaste med denna förståelse av egalitet (eller kanske

88

Lars Sundström

rättare sagt, den institutionaliserade egaliteten) är att den absolut inteutgör ett icke-kulturellt, biologiskt, ursprungligt tillstånd (Cashdan1980: 116). Om man utgår från denna definition kan man inte beskrivahistoriskt kända/moderna jägare-samlaregruppers samhällsorganisa-tion för rester eller relikter. Egalitet bör ses som en samhällsform ochsamhällsideologi som från första början är konstruerad och i behov avständig reproduktion – precis som hierarkiska samhällen.

I ett långtidsperspektiv, som illustreras i fig. 5, står det klart att desentida och hierarkiska samhällena måste leta långt tillbaka efter his-toriska motsvarigheter vad det gäller social organisation. Ur detta per-spektiv tydliggörs det faktum att egaliteten är ett specifikt mänskligtfenomen som är direkt förknippat med kulturskapandet och uppträ-der i samband med människoblivandet, diagrammets punkt B. Vad sominte framgår ur bilden är den demokratiska utveckling som på densenaste tiden kommit att omfatta allt fler människor och som innebären på många plan klart minskad stratifiering och en utvecklig i rikt-ning mot större jämlikhet.

Egaliteten är en moralisk ideologi som också är en viktig grunden-het i hierarkiska system därför att den inordnar och bevakar alla jämlikarinom varje klass/strata. Egaliteten kan således förklara varför det finns

Fig. 5. Den sociala strukturens utveckling över tid. Punkt A är tidpunkten dåde första humanoiderna uppträder. Punkt B: s tidsposition är osäker meninträffar då det egalitära sociala beteendet först uppträder. Punkt C inträffarnågon gång efter neolitiseringen, åtminstone vad det gäller Skandinavien, enligtmin mening (teckning av Alicja Grenberger efter förlaga i Erdal and Whiten1996: fig. 12.1). – Development of the social structure over time. A = thetime when the first humanoids appear; B = first appearance of egalitariansocial behaviour; the time of this event is uncertain; C = some time afterNeolithisation, at least in Scandinavian environments, in my oppinion. (Draw-ing by Alicja Grenberger from the original in Erdal end Whiten 1996: fig. 12.1).

89

Det hotade kollektivet

så förhållandevis liten rörlighet mellan olika klasser/strata. Individerbevakas och inordnas av sina egna ”klasskompisar”.

Flanagan menar att egalitära sammanhang eller situationer finns ialla samhällen. Alla hierarkiska samhällen innehåller egalitära sub-system (Flanagan 1989). Woodburn menar även han att egalitet somideologi finns i hierarkiska system och då inte bara i lågstatusgrupperutan även i de övre delarna i hierarkin. Och han föreslår också attdet kan vara just denna egalitet inom grupperna som gör att hierar-kin kan bestå över tid (Woodburn 1991). Det går även att läsa ut dettasociala bevakande beteende i studierna av den akademiska eliten iFrankrike och den svenska adeln under 1600-talet i de tidigare redo-visade fallstudierna.

Den sociala tävlan och strävan att dominera över andra är såledesnågot som karakteriserar våra närmsta icke mänskliga släktingar,primaterna och kan misstänkas vara drag som sitter djupt rotade i vårnatur (Gräslund 2001: 260; Wiessner 1996: 187; Wiessner 2002). Urett evolutionärt perspektiv kan anledningen till människans hittills ganskaframgångsrika historia hittas just i vår förmåga att organisera sig egalitärt ochmed kulturens hjälp skapa avancerade former av samarbete som inte tillåtasstöras av social tävlan.

De huvudsakliga instrumenten, eller kollektiva strategier för so-cial reproduktion av den egalitära ideologin antas vara: rörlighet (mo-bilitet), fördelningsstrategier (”sharing”) och sanktioner mot ackumu-lering av egendom. Dessa instrument är alla så väl inbyggda i jägare-samlares livsföring att de kan användas i sig själva som definitionerpå ett jägare och samlarsamhälle (Flanagan 1989: 249). Möjligen kanman påstå att jagandet och samlandet förblivit just som ett sätt attuppnå de sociala målen, istället för tvärtom – att den sociala situa-tionen är ett resultat av ekonomin. För att återkoppla till det som ti-digare tagits upp vad det gäller neolitiseringen så går det att förståjägar-samlargrupper som överger ekonomin men ändå tror sig kunnauppnå de sociala målen om det funnits attraktiva alternativ. Det ärde sociala idealen som håller kvar dessa grupper i ekonomin. Förutomde ovannämnda, strategierna finns det en rad andra mycket viktigasocialt reglerande strategier för att reproducera den egalitära samhälls-ideologin (Boehm 1993: 227f), som till exempel humor och skäm-tande. Skvaller, förlöjligande och drift motverkar tendenser att brytamot det eftersträvansvärda beteendet (Lee 1988: 264; Nordquist

90

Lars Sundström

1999: 33; Wiessner 1996: 186). Men inga av dessa hotas av den bo-fasta jordbrukartillvaron. Ett annat sätt att upprätthålla samhälls-normerna i deras livslånga ömsesidiga beroenden mellan individer,är sanktioner mot personer som bryter normen, till exempel genomatt de betraktas som inte möjliga att lita på och inte respektabla. Ilängden kan sådant leda till att individer riskerar uteslutning frångemenskapen och de gemensamma resurserna, att de inte tillåts ex-istera inom gruppen (Binford 2001: 467f).

… the flexibility, mobility and social equality of the Original AffluentSociety may be the most remarkable and specialised social form thathumans have ever evolved. It has no claim to be the original humancondition. (Rowley-Conwy 2001: 65)

Peter Rowley-Conwy använder Marshall Sahlins term ”OriginalAffluent Society” (Sahlins 1968a; Sahlins 1972) för rörliga jägare-samlare. I den ovan citerade artikeln vill författaren problematiseradet vanliga antagandet att vårt ursprung varit det ursprungligaöverflödssamhället. I Rowley-Conwys artikel redovisas etnografiskaexempel på hur den sociala strukturen förändras i grupper av män-niskor som en adaptiv respons på fluktuationer i naturmiljön. Reso-nemanget bottnar i en eko-funktionalistisk förklaringsmodell somRowley-Conwy drivit en längre tid. Tidigare har Rowley-Conwy förtfram idéer om att trattbägarkulturens uppkomst i Danmark skulle gåatt förklara genom förändringar i naturmiljön. En minskad salthalt ihavet skulle ha lett till att näringsresurserna skulle ha minskat vilketresulterat i en minskning av ostronbestånden vilket det behövdeskompenseras för inom ramen för Erteböllekulturen (Rowley-Conwy1999: 144; Zvelebil and Rowley-Conwy 1986: 80). Den största in-vändningen mot denna tolkning är att den inte alls förklarar varförförändringen kom att omfatta så många fler människor än de som åtostron (Price and Gebauer 1992: 106). Människorna i Mälarområdetbörjade också de odla samtidigt som ostronätarna i Danmark. Deteko-funktionalistiska perspektivet kan aldrig ensamt förklara föränd-ringar i mänskliga samhällen. En krass grundsyn på människan görockså det svårt för mig att uppfatta henne som en varelse som ratio-nellt anpassar sig efter de rådande förhållandena, men visst önskarjag att det vore så. Om vi inte idag rationellt anpassar oss efter derådande miljömässiga förhållandena, varför vi kan ta för givet att

91

Det hotade kollektivet

människor gjorde det förr?I sin artikel syftade Rowley-Conwy till att utreda ”det ursprung-

liga överflödssamhällets” ursprunglighet. Den slutsats han kommerfram till är att det inte går att hävda denna ursprunglighet. Huvud-argumentet är det som många andra forskare fört fram, se fig. 5, attvåra närmsta släktingars, primaternas, samhällssystem, är hierarkisktuppbyggda och väldigt olika de rörliga jägarna-samlarnas. I ställetbetraktar han det samhälle som Sahlins benämnde det ”ursprungligaöverflödssamhället” som ett avancerat mänskligt system som knap-past går att uppfatta som det ursprungliga (Rowley-Conwy 2001: 65)det vill säga i linje med min här framförda uppfattning. Men han drarhelt andra slutsatser av denna åsikt.

En viktig förutsättning för en egalitär samhällstruktur, i den formden tar hos mobila jägare-samlarbefolkningar är befolkningsstorleken.De lokala grupperna får inte vara alltför stora (Binford 2001: 357f;Boehm 1993: 228). Däremot finns det inget kausalt förhållande mel-lan små lokala grupper och egalitet (Boehm 1993: 228) vilket ytter-ligare belyser min uppfattning att egalitet inte är något som bara upp-står utan något som behöver skapas och reproduceras.

Jägare-samlare är uppenbart en kategori som rymmer en mängdolika variationer eller användningar (Binford 1983(1980); Lee andDeVore 1968; Woodburn 1980; Woodburn 1991). Jägare-samlare harinom arkeologin spelat en stor roll i förståelsen av den opåverkademänniskan, människan innan jordbruket. Fördomsbilden och kate-goriseringen av jordbruket som en kultiverare av människan och hen-nes samhälle går långt tillbaka, ända till klassiska författare som Aris-toteles och Thukydides. Den kultiverade bonden tycks alltid ha bli-vit speglad i den vilde jordlöse jägaren-samlaren som i och med dettafått representera det ociviliserade tillståndet (Pluciennik 2002;Rudebeck 2000). Detta är en fördomsbild som är svår att befria sigfrån då den bland annat satt sig i själva språket, till exempel kultive-rad (synonymt med förfinad, civiliserad och så vidare). Den jägare-samlare som här diskuteras har som gemensam nämnare förutomekonomin och det mobila levnadssättet det egalitära samhällsidealetoch avsaknaden av en institutionaliserad hierarki. Men egalitet är ingetabsolut tillstånd, det är ett kontinuum (Kent 1993: 480). Denna ideo-logi är uppenbarligen starkt bevakad i dessa grupper. Det behövssåledes påtagligt starka arkeologiska signaler om att denna ideologi

92

Lars Sundström

är övergiven innan en diskussion kring så kallad social komplexitet iden förhistoriska situationen kan komma på tal.

MobilitetMobiliteten har avgörande betydelse som reglerande instrument vidupprätthållande av en egalitär social struktur (Lindholm and Vogel1996). Detta trots att det går att klara sig utan den mobila livsstilenoch ändå upprätthålla det egalitära levnadssättet som hos till exem-pel Enga på Nya Guinea (Wiessner 2002). Engas historia har stude-rats av Wiessner och hennes studier visar att först 250 – 400 år efteratt Engas ekonomi förändrades, från att ha varit jagande och sam-lande med rörligt trädgårdsjordbruk (taro) till en överskottsekonomi(sötpotatis) med svinhållning, förändrades även dess sociala struk-tur och den egalitära organisationen fick ge vika för en institutiona-liserad hierarki (Wiessner 2002:246f). Även här förändrades den so-ciala världen långt senare än den ekonomiska, och detta trots att Engalevde nära andra folk vilkas samhällen var påtagligt hierarkiska. Denmellansvenska trattbägarkulturen som endast överlevde i cirka 500år, utgör en intressant jämförelse med Wiessners uppgifter om denegalitära strukturens överlevnad efter introduktionen av sötpotatisoch grisar bland Enga. Tyvärr finns det inga uppgifter i Wiessnersstudie om denna förändring, den alltmer hotade samhällsideologin,avspeglade sig i den materiella kulturen. Det skulle naturligtvis varaav största intresse att studera Engas historia arkeologiskt för att för-söka se de materiella manifesteringar som här diskuteras som tratt-bägarkultur.

Det mobila levnadssättet är det bästa sättet att bevara en egalitärsocial struktur. När mobiliteten överges tycks det bara vara en tids-fråga, om än i vissa fall lång, innan en institutionaliserad ojämlikhetuppträder. Elisabeth Cashdan som studerat jägar-samlargrupper iKalahari, menar att mobiliteten är en följd av att människor lever ioförutsägbara ekonomiska miljöer och att mobiliteten, så att säga, ären rationell lösning på ett försörjningsproblem. Hon menar vidare attdenna mobilitet förhindrar en ackumulation av ägodelar. Det tycks,enligt henne, att människor kan släppa på den strikta egalitetens be-gränsningar och tillåta ackumulation och statushävdande när det finnsekonomiska buffertar att kompensera för fluktuationer i tillgången påförnödenheter (Cashdan 1980). En utgångspunkt som ligger till grund

93

Det hotade kollektivet

även för Brian Haydens förklaring till uppkomsten av social ojämlik-het (Hayden 1995). Utifrån Cashdans resonemang borde anledningentill att det finns egalitära mobila jägare-samlare än i dag vara att dessamänniskor har avstått från en sedentär tillvaro med ekonomiska buf-fertar. Det folk hon bedrivit studier hos och som har gett henne dennaidé är //Gana som är ett undantag bland bushfolken. De är i principbofasta, de lever i viss utsträckning i socialt stratifierade grupper, deodlar bönor, majs och tsama melon och har viss djurhållning. Men deverkar och lever under samma naturbetingelser som andra jagande ochsamlande bushfolk (Cashdan 1980). Men dessa, som till exempel !KungSan, har inte valt att leva som //Gana och fortsätter att vara, somWiessner uttrycker det, extremt egalitära (Wiessner 1996: 174). EmilioMorans studier av mobila jägare-samlare i Amazonas lågland har visatatt detta mobila livsmönster inte nödvändigtvis utgör det optimalasättet att leva. De grupper han studerade var känsligare för föränd-ringar vad det gäller till exempel mortalitet, sjukdomar, fertilitet, änvad fallet vore om dessa grupper levde mer sedentärt. Därför höjerhan ett varnande finger mot förklaringar av mobiliteten hos dessagrupper i Amazonas som ett resultat av adaption (Moran 1983). Debaksidor Moran såg i mobiliteten kan vara ett utslag av att dessa grup-per är små. Blir befolkningstätheten alltför stor är det mobila jagandet-samlandet inte längre möjligt. För att upprätthålla ett sådant leverneunder en lång tid krävs att befolkningen inte ökar (Binford 2001).Mobiliteten går således inte att förstå som endast ett utslag av ettadaptivt ekonomiskt beteende (som till exempel i Harris 1978).

Mobiliteten är ett viktigt instrument vid konfliktlösningen. Bort-flyttning till en annan grupp i samband med konflikter och skilsmäs-sor är inte ovanliga hos rörliga jägar-samlargrupper (Knutsson 1995:66). Vid bofasthet blir även de sociala relationerna statiska och krä-ver mer komplicerade system för att sammanhållningen skall kunnaupprätthållas (Wolf 1971: 101f). Rörligheten, som ett sätt att minskasociala spänningar i gruppen, ligger nog ofta bakom dessa gruppersibland obegripliga rastlöshet och följaktligen bakom antropologersfeltolkningar då dessa trott att det rör sig om någon form av mer ellermindre omedvetna uppfattningar kring områdens ”carrying capacity”och en ovilja att tära på naturresurserna. Att denna rörlighetsideo-logi inte på ett enkelt sätt kan kopplas samman med resurser, somantyddes av Cashdan, visas av till exempel Knutsson (1995: 44) med

94

Lars Sundström

exempel från Chenchu, en mobil jägare-samlarbefolkning som lever ibergiga skogsområden i mellersta Indien. När en besökande antro-polog frågade människorna varför de var på väg att överge boplatsenoch flytta till en ny plats besvarades han att det var ont om mat iområdet. Kort efter det att platsen övergivits flyttade en ny grupp inpå samma plats med motiveringen att här finns det mat.

SharingSharing är en fördelningsprincip som är karakteristisk för jägare-samlaresamhällen (Kent 1993; Lee and DeVore 1968: 11). I dettasammanhang fokuserar jag på de ideologiska förklaringarna bakomsharing. Det finns en rad ekologisk-funktionella förklaringar men dessafaller alla på det faktum att sharing-principen är en viktig del i allajägare-samlargruppers vardag oavsett den ekologiska miljö dessa le-ver i. Eko-funktionella förklaringar kan vara intressanta för att sevariationer i betydelse av sharing hos enskilda grupper under olikaomständigheter. Däremot har dessa förklaringar förtvivlat svårt attförklara varför detta system är så utbrett och tycks omfatta alla jägar-samlargrupper. Detta klarar bara sociala eller ideologiska förklarings-modeller (se genomgång i Enloe 2002). Funktionella förklaringar gåratt tillskriva alla samhällsfunktioner eller mekanismer om de fung-erar och om de fungerar över tid. Det mesta tyder på att sharing-sys-temet har funnits med under lång tid och det fungerar i den naturligamiljö det befinner sig i. Detta betyder inte att dess viktigaste funk-tion är att vara eko-funktionell.

Till skillnad från mer komplexa samhällen, där flödet av varor skermed hjälp av olika former av utbyten, saknar sharingsystemet kravet pååtergäldande – det är en form av renodlad fördelning enligt uppgjordaregler. Här finns regler som begränsar gåvans krav på återgäldande(Mauss 1972). Större jaktbyten är de tillgångar som tydligast och mestformellt omfattas av sharing-principer och därför måste delas med grup-pen (Woodburn 1980: 103). Formen för denna fördelning varierarmellan olika grupper men kontentan är alltid den samma, att alla fårvara med och dela, till och med tillfälliga gäster (Gibson 1988). Struk-turellt fungerar sharing så att det är individer som delar med gruppen.Härigenom skuldsätts ingen mottagare gentemot någon specifik givareutan bara gentemot gruppen (Gibson 1988: 175). Ett vanligt sätt attundvika att distributörens (jägaren eller jaktredskapets ägare/tillverkare)

95

Det hotade kollektivet

betydelse vid en sharing är låta sharingen ske i flera steg. Först delas tillexempel bytet i större delar som distribueras. Dessa större delar delassedan ytterligare en gång och så vidare tills alla erhållit sin del av bytet(Wiessner 1996: 182f). I vissa fall är inte ens jägaren eller jägarna tillåtnaatt ta del av det kött som denne/de skaffat utan får vänta på någon annanjaktgrupp har jaktlycka. Det vanliga är dock att de får en lika stor del avbytet som alla andra (Wiessner 1996: 183).

Ofta finns det sharing-förpliktelser gentemot egos frus, eller rik-tigare sagt sambos, familj. I mer hierarkiska samhällen innebär gif-termål ofta långtgående allianser med ekonomiska förpliktelser. I jä-gare-samlaresamhällen utgör inte äktenskapet en allians mellan tvågrupper utan en överenskommelse mellan två individer. Den genom-snittlige jägaren-samlaren har minst fem olika ”äktenskap” bakom sig.Det är ingen bindande institution (Gibson 1988).

Buid-folket på Filipinerna är svedjebrukare men enligt Gibson kanderas politiska ideologi karakteriseras som är egalitär. Han menar attegaliteten som präglar dessa människors samhällsliv är mer framträ-dande än hos de ofta diskuterade jägarna och samlarna i Asien ochAfrika och att det paradoxalt nog kan vara så att jordbrukare som Buid-folket kan vara nyckeln till en djupare förståelse av jägare och samlar-samhällenas sociala fungerande (Gibson 1988: 165, 179). Jag misstän-ker att det Gibson ser, i likhet med den ”extrema egalitet” !Kung Sanuppvisade i exemplet ovan, är just det som jag menar finns i det vikallar trattbägarekultur, en manifestering, en överkommunikation avhotade sociala regler. Det skulle naturligtvis vara intressant att tittanärmare på Buid-folket inte minst för att utreda på vilket sätt ideolo-gin manifesteras materiellt och hur deras historia ser ut. Detta är frå-gor som Gibsons korta genomgång inte redovisar och jag har självinte gått längre än så här vad det gäller Buid-folket. Här krävs fält-arbeten av den typ som Wiessner genomfört bland Enga, där Buid-folkets historia bland annat blir föremål för studier.

If it were not for the all important sharing networks that extendbeyond the sharing of food, these societies could not maintain theirfacade of egalitarianism… sharing perpetuates social bonds. (Kent1993: 480)

Citatet av Kent belyser sharing som en social mekanism för upp-rätthållande av en social situation eller som ett bekräftande av en sam-

96

Lars Sundström

hällelig ideologi mer än endast ett ekonomiskt hanterande av resurser.Att distribuera förnödenheter till sina medmänniskor har potentialenatt bekräfta och stärka de sociala banden, mildra sociala spänningar,visa på organisationsförmåga och visa på generositet (Wiessner 1996:175). Det är en egenskap som tillsammans med blygsamhet skaparanseende. Framgångsvägen i ett egalitärt jagande och samlande sam-hälle är förringandet av sin egen betydelse. (En sådan politiker, ellervetenskapare för den delen, skulle aldrig komma någonvart i vårt sam-hälle.)

”Ägandet”En materiell och social aspekt av kultur är ägandet. Och olika kultu-rella och politiska system förhåller sig olika till just ägande. Ägandetsstruktur är således en viktig aspekt av en förståelse av det samhällesom studeras. För oss nutida västerlänningar är det uppenbart attägandet har sina sociala konsekvenser, vilka de än må vara. Ett sam-hälle som jägar-samlarsamhället som diskuteras här, skiljer sig uppen-barligen från vårt, men precis som vårt samhälle försöker det av so-cial ideologiska skäl hantera och jämna ut ägandet. I vårt fall medhjälp av till exempel arvsskatt, jägar-samlarsamhället regleras detgenom andra ekonomiska mekanismer som till exempel ”sharing”.

En !Kung San-jägares koger innehåller pilar varav ungefär hälftenav pilarna är av egen produktion. Den andra hälften har tillverkatsav andra och sammanförts genom en mängd utbyten och represente-rar relationer (Wiessner 1983: 261). Denna blandning av olika pilarfrån skilda tillverkare kan efter en jakt få sin betydelse då sharing-principerna vad det gäller bytet utgår från tillverkaren av pilen inte avden som avlossade den mot bytet. På detta sätt upprätthålls desocioekonomiska relationerna - egaliteten (Ichikawa 2002; Wiessner1983) då köttet distribueras utifrån tillverkaren av pilen. Däremot bördet vara intressant att byta pilar med denne. Det hela blir en intrikatväv av förhållanden som är svår att reda ut och följaktligen att drapersonlig nytta av. Som till exempel i fallet då tillverkaren av dendödande pilen är ”ägare” till bytet. Eftersom pilarna endast blir verk-ningsfulla tillsammans med gift som verkar långsamt, är det också såatt bytet kan vandra länge och långt med den dödande pilen. Demsom till slut hittar bytet känner igen ”ägaren” genom markeringar påpilen (Wiessner 1983).

97

Det hotade kollektivet

Karl-Johan Lindholm och Pierre Vogel har gjort en omfattandestudie av mobila jägare-samlare och studerat beskrivningar av ett 40-tal olika grupper i vitt skiljda miljöer och på flera kontinenter. I derasstudie har de bland annat tittat på hur dessa grupper förhåller sig tilldet vi uppfattar som ägande. De kom fram till att ägande hos jägare-samlare skiljer sig på ett systematiskt sätt från det ägande som vikänner från vår egen kultur och från bofasta bönder. Hos jägare-sam-lare handlar ägande om rätten att bli tillfrågad och rätten att ge. Manär tvungen att uppfylla önskningar men kan kräva att bli tillfrågad.Ett exempel på detta är den Pintupi (Australien) som säger ”Mitt landär platsen där jag kan ta trä till en spjutkastare utan att behöva fråga någon”(Lindholm and Vogel 1996: 34; Myers 1986: 99).

Just när det gäller förhållandet ägande – egalitet så innebär jord-bruket och inte minst djurhållningen stora problem. Det är uppen-bart att just egalitära jägar- och samlargrupper motarbetar individersmöjligheter att ackumulera egendom (Lee 1988).

Ofta diskuteras skillnaden mellan icke-komplexa och komplexajägar-samlargrupper som skillnad i förhållande till lagring, det vill sägaackumulation av egendom. Komplexa jägare-samlare lagrar medande icke-komplexa inte gör det. I arkeologiska diskussioner är lagringnågot som allt som oftast saknar sociala implikationer. Ökad lagringses som avspeglande en ökad produktion eller som ett sätt att balan-sera variationer i resurstillgång. Motiven tolkas ofta som risk-mini-mering. I stället så framstår just motståndet mot lagring, som är enaspekt av ägande, som en social strategi för att upprätthålla egaliteteni de grupper där lagring inte förekommer. Lagring och egalitet parasinte ihop helt oproblematiskt. Lagring är således inte endast en renekonomisk företeelse utan till stor del även en social. Gibsons iakt-tagelse att det var hos de bofasta egalitära bönderna som upprätthål-landet av samhällsideologin var som tydligast kanske även gäller här.Att jägare-samlare som lagrar förnyar eller förstärker de samhälls-reproducerande instrumenten och på så sätt försöker motverka en-skilda individers möjlighet att kontrollera dessa lagrade resurser ochderas möjlighet att omvandla detta ekonomiska kapital till ett soci-alt kapital.

98

Lars Sundström

SammanfattningJägar-samlartillvaron som den framstår i etnografiska beskrivningar kanmycket väl som Woodburn föreslagit vara en produkt av en långvarigoch hotande kontakt med andra samhällen, andra samhällsideal. Dennakontakt kan därför ha tvingat de kvarvarande jägarna-samlarna attförtydliga och renodla de allra viktigaste aspekterna av sin livsstil ochhistoria. Sålunda kan dessa sentida jägare-samlargrupper utgöra enbättre om än något förändrad bild av hur människorna som lämnadeefter sig det arkeologiska källmaterial som vi förstår som mesolitiskt.Med det menar jag att det är i hotade grupper som de samhälleligaidealen tydligast framhävs. Exempel på detta är de tidigare diskuteradefallen med !Kung San och Buid (Gibson 1988; Wiessner 1996). Det ärgrupper som lever i nära relation med stratifierade jordbrukare ochpastoralister.

I genomgången av de viktigaste samhällsreglerande mekanismernai ett jägar-samlarsamhälle, framgår hur konstlad denna struktureringär. Alla kretsar kring en och samma aspekt nämligen mobiliteten. Närdenna sedan överges så går de övriga reglerande mekanismerna påkonstgjord andning. Vid övergivandet av mobiliteten förloras denviktigaste hörnstenen i upprätthållandet av den egalitära samhälls-ideologin. Sharing och motstånd mot ackumulation av egendom ärockså de mekanismerna som blir lidande i en bofast statisk situation.Som jag kommer att visa senare i avhandlingen är detta vad som skeri samband med att jordbruk och husdjurshållning inkorporeras i eko-nomin. Människan och hennes arbete binds till en plats, den odlademarken. Som det kommer att framgå i beskrivningen av den tidig-neolitiska trattbägarkulturen innebär inte denna bindning att män-niskorna endast uppehöll sig på en plats. Däremot menar jag att denodlade marken ofrånkomligen knyter brukarna av denna på så sättatt det inte längre går att använda mobiliteten på det samhällsregle-rande sätt som är möjligt utan odling (se även Kent 1989b).

Utifrån den samhällsteoretiska genomgången och förståelsen avjägar-samlarsamhället som ett kulturellt och ideologiskt format lev-nadssätt vill jag påstå att det är svårt att argumentera för införandetav jordbruket som en del av en medveten omformning av samhället.En omvälvning som förändrar essensen, den egalitära ideologin, i detsenmesolitiska samhället. Istället och med stöd från förståelsen avreaktioner på hotande förändring av samhällsideologier som jag för-

99

Det hotade kollektivet

sökt utreda, ovan genom fyra exempel, vill jag föreslå att ideologinlyftes fram och blev manifest i en del i ett konservativt handlings-mönster. Detta försvar aktiverar en idealiserad förflutenhet.

Denna genomgång av jägar-samlarsamhället har delvis haft somsyfte att problematisera och utreda huruvida det är adekvat att för-stå det som individualistiskt (se till exempel Carlsson 1998). Minförståelse av de etnografiska beskrivningar som ligger till grund förden ovan förda argumentation är att jägar-samlarsamhället istället ärpåfallande kollektivistiskt. De viktigaste sociala mekanismerna harsom syfte att motverka individualitet i form av självförhävelse. Dessamekanismer är dock inte materialiserade utan inbyggda och mer ellermindre omedvetna. Det är naturligtvis svårt att spekulera i gradenav medvetenhet. Ideologin kan enligt Clastres studier i Sydamerikahävdas ha varit medveten (se sid. 40). I fallet med Aché så levde dei nära relation till Guarani, ett jordbruksamhälle med en hövdinga-institution. Jag vill mena att det är först när det normala livet i någonmån hotas som människorna blir medvetna. Det går inte längre att tavardagen för given. I relation till vad som vi kan se händer i och medneolitiseringen så går det att hävda att människorna under mesoliti-kum var omedvetna om hur den samhälleliga ideologin upprätthölls.De samhälligt reproducerande mekanismerna var så inbyggda i detvanliga livet att det inte gick att skilja ut dem från något annat i livs-föringen.

I fortsättningen kommer jag att diskutera det arkeologiska käll-materialet. I antropologiska försök att kategorisera olika samhälls-typer förekommer ibland begreppet segmentärt stamsamhälle. Dettaär en samhällsform som flera arkeologer använt sig av vid tolkningarav den skandinaviska trattbägarkulturen (till exempel Andersen1997b; Browall 1986; Renfrew 1976; Sundström and Apel 1998).Deras argument för detta kommer jag att diskutera längre fram i tex-ten. Eftersom jag delar denna uppfattning om det användbara i dennateoretiska förenkling för att skapa en förståelse av trattbägarkultu-rens samhälleliga uppbyggnad behövs en kort redogörelse för begrep-pet och den förståelse jag lägger i det.

100

Lars Sundström

Segmentära stamsamhällenNär Marshall Sahlins i en bok från 1968 definierar segmentära stam-samhällen gör han det från ett starkt evolutionärt betraktelsesätt.Utgångspunkten för hans resonemang utgörs bland annat av Durk-heims studie ”The Division of Labor” från 1947 (Sahlins 1968b: 114).Sahlins skriver:

At the underdeveloped end of the spectrum, barely constituting anadvance over hunters, stand tribes socially and politically fragmentedand in their economies undiversified and modestly endowed. Theseare segmentary tribes proper… extreme decentralisation… small, local,autonomous groups… independent local groups… small… scatteredhomesteads or hamlets… structurally equivalent… functionallyequivalent… politically equal… Jealous of their own sovereignty, theyrecognise no greater political cause standing over and against theirseparate interest… normal state of disunity… production is small-scale. (Sahlins 1968b:20f)

Jag har valt att använda Sahlins tolkning, men jag ser den segment-ära organisationsprincipen som en form av formaliserad egalitet. Enegalitet som under eller efter en kris blir materialiserad och manifes-terad. Det finns få antropologiska exempel på denna organisations-princip (Lewellen 1983: 24) och utifrån den förklaringsmodell somjag försöker bygga i denna artikel är det inte heller svårt att förstådetta. Om det segmentära stamsamhället går att förstå som starktformaliserad egalitet är det inte konstigt att dessa samhällen är rela-tivt kortlivade (upp till 600 år) och på så sätt är ovanliga. I dessa sam-hällen är nämligen människors lika värde mätbart och det är, i rela-tion till ovan anförda resonemang om människans naturliga tävlings-instinkt, i längden ohållbart. Brian Hayden har använt begreppet trans-egalitär för denna typ av samhällsorganisationer som han uppfattarsom varken egalitära eller politiskt stratifierade (Hayden 1995). Trotsde övriga problemen med Haydens användning av begreppet trans-egalitet, så är det tydligt att han betraktar det som en övergångsformfrån ett egalitärt stadium till ett hierarkiskt (Wiessner 2002: 262). Jagfinner det rimligt att betrakta det segmentära stamsamhället som enövergångsform, ett instabilt system, men inte nödvändigtvis så starktenkelriktat evolutionistiskt mellan just ett egalitärt och ett hierarkiskt

101

Det hotade kollektivet

system, som Hayden menade. I fallet med trattbägarkulturen i Mel-lansverige övergår detta samhälle faktiskt i den gropkeramiska kultu-ren som inte uppvisar någon form av institutionaliserad ojämlikhetutan snarare kan uppfattas som en övergång till ett rörligt samhälledär jämlikheten kan fortleva. Den instabilitet som den regleradeegaliteten i form av det segmentära samhället kan innebära, behöverinte nödvändigtvis sluta med en hierarkisering.

Därför tvingas jag faktiskt i någon bemärkelse att som motvikttill de evolutionära teorierna som dominerat förklaringsmodellerna,införa en historisk förklaringsteori. Minnet och det förflutna är ocksåen aktiv kraft i samhällsformeringen, i förändringsprocesserna ochsamhällsreproduktionen (Ingold 1996b: 201f; Sahlins 1988).

102

Kapitel 4

Neolitiseringen – mänskligasamhällen i förändring

Motiven bakom neolitiseringen i Skandinavien är svår att se. TorstenMadsen har beskrivit processen som en ”svart låda”, vi kan se hursamhället såg ut innan och vi kan se hur det ser ut efteråt men vi kaninte se själva förändringen (Madsen 1986: 237). Jag tvivlar dessutompå att vi kommer att kunna komma åt orsakerna. För mig framstårbesluten att inkorporera jordbruk i ekonomin som icke-rationellt.Förändringen går inte att se som ett svar på några kritiska behov, urtill exempel försörjningshänseende. Istället får vi nöja oss med att spe-kulera kring andra mänskliga behov som att framställa rusprodukter,till exempel öl (Fischer 2002; Jennbert 1984). Brian Hayden har uti-från antropologiska studier också föreslagit att fester kan ha spelat enbetydelsefull roll i de förändringsprocesser vi kan se i människans his-toria (Hayden 1996). Hayden menar att festen som samhällelig insti-tution erbjuder möjligheten att omvandla matöverskott till skulder,hierarkiserad och centraliserad kontroll och i förlängningen ökad pro-duktion. Han kallar sådana fester för ”competitive feasts” och menar attdessa uppträder först och främst i en bofast miljö. En viktig aktör iarrangerandet av dem är eliten (Hayden 1996). Trots att jag till skill-nad från Hayden inte ser samma möjligheter för samhällsförändringarvill jag lyfta fram festen som en möjlig förklaring till införandet av dennya ekonomin. Precis som fallet är med Lemonniers studier av festerpå Nya Guinea, så behandlas bara festen i stratifierade samhällen. Därär det tydligt att festen inte används för att utmana systemet (egentligtävling) utan som en del i att reproduktion och bevarande av det sam-hälleliga systemet (Lemonnier 1996). Men fester används på sammasätt för att reproducera egalitära system och fungerar då helt annor-lunda än de som Hayden och Lemonnier diskuterar (se till exempelWiessner 1996 och diskussion s. 87ff). Med tanke på hur känsliga alla

103

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

mänskliga samhällen är för rusprodukter och vilka problem de ställttill med i världen, så bör det ligga nära till hands att tänka sig att forntid-ens människor även i denna aspekt fungerat som sina sentida ättlingar.Det tycks troligt att keramiken använts till just jäsning och syrning avlivsmedelsprodukter. Många gånger förekommer så kallade ”matskor-por” på keramiken. Det är en tjock svart beläggning som förekom-mer på insidorna och som inte är rester av fastbränd mat utan justrester som härstammar från jäsnings- och syrningsprocesser (Lindahl2002b). Det förefaller rimligt att tänka sig att matskorporna kan vararester efter öljäsning (Lindahl 2002a).

Det finns enligt min uppfattning en avgörande skillnad mellan deovan diskuterade fallen av samhällen i kris och det vi kan läsa ut frånde materiella lämningarna från början av Skandinaviens neolitikum.Vad det gäller neolitiseringen så omfattar förändringen alla och dentycks ske samtidigt över ett större område. Detta antyder att föränd-ringen var ett resultat av ett kollektivt beslut. Det mesta tyder såle-des på att neolitiseringen var en förändring som var frivillig och ini-tierades inifrån det egna samhället. Det finns därför inte heller någraindikationer på att förändringen genomdrivits genom en exklusivgrupps ansträngningar. I sådana fall borde det finnas större skillna-der mellan olika trattbägarlokaler och även regionala skillnader. Detsenmesolitiska samhället skiljer sig från exemplen ovan också genomatt alla dess lämningar tyder på att det saknar en statsapparat. I allajämförelseexemplen finns en statsapparat vars medvetna politik varorsaken till de skildrade förändringarna. Å andra sidan var föränd-ringens storlek så oerhört mycket större för det mesolitiska fångst-samhället. Bland annat bör det ha inneburit stora förändringar i rö-relsefriheten och ägandestrukturen (förutsatt att tolkningen av djur-ben, huslämningar, keramik, odlade grödor etcetera på inlandslokale-rna betyder ett någotsånär fast gårdsbruk). Denna nya livsstil grepalltså djupt in i de enskilda människornas invanda levnadsmönster.Det kan antas ha varit det upplevda hot mot den bestående ordningensom denna nya livsstil utgjorde, som varit orsaken till att jordbruketunder en så lång tid som nästan 1000 år inte spred sig längre norrutän till nuvarande Nordtyskland och att dess nordgräns var stabil un-der så lång tid (Price 2000c: 272). Förändringen var, när den kom,frivillig, men i samband med denna förändring uppstod en medve-tenhet om de omedelbara baksidorna och farorna. Enligt min mening

104

Lars Sundström

och som jag argumenterat för tidigare, skydde de mesolitiska männis-korna stratifiering och med olika strategier bekämpade man dessa ten-denser i sitt eget samhälle. Jordbruket i sig var inget problem menbärarna av den (linjebandkeramisk kultur) upplevdes som represen-tanter för ett samhälle man själv inte ville utvecklas till. Därför upp-levdes jordbruket i den tappningen som alltför hotfull och represen-terade inget alternativt leverne.

Fig. 6. Schematisk bild över situationen innan trattbägarkulturen etablerar sig i Skandina-vien. Det skrafferade området markerar den bandkeramiska kulturens ungefärligautbredning. Årtalen (kalibrerade) markerar ungefärligt den bandkeramiska kulturensförsta uppträdande i respektive området. De svarta punkterna markerar mesolitiskaboplatser (illustrationen är gjord efter Gronenborn 1999: 125, fig. 1). De mesolitiskagrupperna som diskuteras i texten är utmärkta på områden där de uppträder. Dentolkning som diskuteras i texten angående trattbägarkulturens uppkomst i Kujawien,Polen och spridning därifrån är också utmärkt på kartan. – General outline of thesituation in central Europe at the time just before the establishment of the TRB culturein Scandinavia. The grey area shows the approximate extension of the LBK culture. Thedates are calibrated and they mark the first appearance of the LBK culture in the area.The black dots show the Mesolithic sites (illustration after Groenenborn 1999:125,fig. 1). The Mesolithic groups discussed in the text are marked on the map as is thespread of the TRB culture from its oldest places of occurrence in Kujawia, Poland. Theinterpretation, which makes Kujawia the area where the TRB culture first came intoexistence is discussed in the text.

105

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

Det tog alltså cirka 1000 år från den första arkeologiskt igenkänn-bara kontakten med jordbruksekonomin innan jordbruket i sig inkor-porerades i det mesolitiska jägar-samlarsamhället. Det är först i slutetav denna 1000 års period som jordbruket i söder utgörs av trattbägare-kultur. Först 300-400 år innan neolitiseringen av Sydskandinavienuppstår trattbägarkulturen i ett band från Kujavien (Polen) till nord-östra Tyskland (Midgley 1992: 227f; Price 2000c: 270) genom att lo-kala kvarvarande jagande-samlande grupper, som under lång tid levt inära interaktion med bönder från den bandkeramiska lengyelkulturen,upptar jordbruket (Bogucki 1988: 219; Midgley 1992: 42, 477f). Dettycks alltså som om trattbägarkulturen skall kunna vara resultatet aven långvarig interaktion mellan mesolitiska grupper och en möjligeninvandrad linjebandkeramisk bondekultur. Denna typ av interaktionskulle i så fall vara ett ganska unikt fenomen vad det gäller linjeband-keramisk kultur och dess relationer med omgivande mesolitiska grup-per (Keeley 1992: 91). Keeley har studerat Rhine-Meuse-Schelde (RMS)gruppen i nuvarande Holland. Han menar att det keramikhantverk somdessa mesolitiska grupper plockar upp inte går att koppla till den sam-tida och närliggande linjebandkeramiska kulturen. Istället tycks hant-verket kommit via den belgiska swifterbantkulturen. RMS-keramikenär påfallande lik den som finns i swifterbantkulturen och mycket oliklinjebandkeramiken (Keeley 1992: 88f). Det samma gäller La Hoguette-keramiken som uppträder i ett mesolitiskt sammanhang strax innanden linjebandkeramiska kulturens uppdykande i närområdet, cirka 5600f.Kr. La Hoguette-keramik hittas på boplatser i gränslandet mellannuvarande Frankrike och Tyskland (Gronenborn 1999: 138f).

I samband med att den neolitiska bandkeramiska kulturen etable-rar sig i Centraleuropa sker det förändringar i många mesolitiska grup-per som redan fanns i norra Europa, som till exempel RMS, swifter-bant, La Hoguette och ertebölle. En påverkan som tycks ske utan attdet finns en etablerad kontakt mellan dessa invandrade neolitiska grup-per och de redan etablerade mesolitiska grupperna. Den invandradejordbrukskulturen bosatte sig i områden som mer eller mindre varoutnyttjade av den inhemska mesolitiska befolkningen (Verhart 2000:16). Keramiktraditionen tycks därför framför allt ha spridits genomkommunikationen mellan de olika mesolitiska grupperna (Gronenborn1999; Keeley 1992; Verhart 2000). Men denna förändring sker i kro-nologisk och geografisk korrelation med etableringen av den band-

106

Lars Sundström

keramiska neolitiska traditionen så det är svårt att inte se dessa hän-delser som beroende av varandra oavsett varifrån den mesolitiska ke-ramiktraditionen härstammar. Verhart som studerat neolitiserings-processen i Holland har bland annat påpekat att det inte sker någonförändring i flintteknologin i swifterbantkulturen utan den är ”meso-litisk” i sin karaktär ända fram till 4200 f.Kr. då tamdjur och jordbrukinkorporeras i ekonomin (Verhart 2000: 230).

I norra Tyskland är situationen densamma. Den erteböllekultur somdär levde rumsligt nära den linjebandkeramiska kulturen tog, till ex-empel aldrig upp vare sig jordbruk eller tamdjurshållning. På boplat-sen Rosenhof i Schesvig-Holstein har i och för sig nio benfragmentfrån tamboskap hittats i lager som hänförs till ertebölle. Benen är da-terade till 4700 f.Kr. Dessa ben kan åtminstone tills vidare ses somundantaget som bekräftar regeln. I inga andra erteböllekontexter harben från domesticerade djur påträffats (Hartz et al. 2002: 328). Medtanke på att dateringen är så tidig är det också svårt att se dessa fyndsom del av en gradvis neolitisering. Tack vare att de är tidiga liggerdet mycket närmare till hands att se dessa som rester efter tambo-skap som blivit konsumerad på platsen och troligast härstammandefrån en närliggande bandkeramisk boplats. Bortsett från dessa benförekommer ben från boskap och får/get endast i senare lager och dåtillsammans med trattbägarkeramik. Trattbägarkeramik i vilken manäven har funnit avtryck efter emmer. Den första trattbägarkeramikendateras i detta område till 4100 f.Kr., det vill säga strax innan tratt-bägarkulturen når Skandinavien.

Denna första trattbägarkultur uppvisar i flera avseenden stor kon-tinuitet med det föregående mesolitiska samhället i området (till ex-empel bosättningsmönster – val av plats, kortvariga bosättningsfaser– inblandningen av jakt och insamling i ekonomin, boende strukturer)(Bogucki 1988: 219; Midgley 1992: 477ff; Price 2000c: 270). Det ärtydligt att det bandkeramiska samhället på avgörande punkter skiljersig från trattbägarkulturen (Verhart 2000: 17). Det är antagligen ingenslump att det just är trattbägarkulturen som introducerar jordbruk iSkandinavien och inte den bandkeramiska kulturen. Den första tratt-bägarkulturen, vilken dyker upp i Polen omkring 4400 BC är, är en-ligt den argumentation jag skall föra längre fram, ett jordbruk i enegalitär kostym. Detta är orsaken till den snabba spridning den se-dan får (jämför Strassburg 2000: 362). Utgångspunkten för det föl-

107

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

jande är således att det fanns viktiga aspekter i trattbägarkulturen somgjorde det möjligt för den mesolitiska befolkningen att ta upp jord-bruk och bli bofasta i tron att detta inte skulle i grunden förändraderas livsstil. Hur lockande jordbruksprodukter än kan ha varit förde i Skandinavien levande jagande-samlande samhällena så var detförst i och med trattbägaralternativet fanns som jordbruket inkorpo-rerades. Enligt mitt synsätt har de bandkeramiska bosättarna som dökupp i Norra Tyskland och i Polen varit invandrare (Bogucki 2000;Keeley 1992).

Det bandkeramiska samhället hade således redan en lång historiamed jordbruk när det etablerade sig i norra Tyskland och var därmedallt för olikt de omkringlevande mesolitiska samhällena för att utgöraett alternativt levnadssätt. Om det inte varit frågan om invandring,utan istället frågan om lokala mesolitiska grupper i Norra Tysklandoch Polen vilka övertagit jordbruk och bandkeramisk kultur, så bördet inte ha funnits några hinder för att denna livsstil skulle ha fått enstörre spridning långt tidigare. Anledningen till att den bandkerami-ska livsstilen aldrig lämnade de centraleuropeiska lössjordarna hade alltsåmed dess främmande ”kultur” och sociala ordning att göra. EnligtLawrence Keeley finns det inget i de materiella lämningarna vare sighos de linjebandkeramiska grupperna eller hos de intilliggande jagande-samlande grupperna som antyder att de interagerat. Istället tycks deha levt i separata ekologiska nischer och haft begränsade kontakter(Keeley 1992). Gronenborn hävdar att det funnits kontakt mellan dessatvå som han uppfattar etniska grupper, den invandrade linjebandkerami-ska och den redan etablerade mesolitiska. Han kan nämligen identi-fiera exempel på ”främmande” materiell kultur i de båda olika sam-manhangen (Gronenborn 1999). Möjligheten att hitta främmande in-slag som härstammar från en intilliggande och samtida grupp av män-niskor existerar bara, menar jag, om det skett en mycket begränsadkontakt mellan de olika grupperna. Gronenborn har utöver detta kun-nat visa att den senmesolitiska La Hoguette-keramiken inte uppkom-mit i kontakten med linjebandkeramisk kultur (Gronenborn 1999).Situationen i Polen måste ha varit annorlunda då det uppenbarligenskett en ömsesidig kommunikation mellan den linjebandkeramiskakulturen och jagande-samlande grupper där, vilken således, efter enlängre tids interaktion, gav upphov till en ”mesolitisk” variant av jord-bruk, trattbägarkulturen. Denna skissartade hypotes får nu utgöra grun-

108

Lars Sundström

den för senare delen av avhandlingen där jag med avstamp i trattbä-garkulturen och mitt inledande teoriavsnitt och på olika sätt försökerbelysa problematiken kring förändring och försvar av ideologier. Detmärkliga med uppkomsten av jordbruket har ur detta perspektiv ingetmed förutsättningar eller kunskap att göra, utan beror på skapandetav en kulturell miljö i vilken jordbruket kunde accepteras och repro-duceras. Det måste dock påpekas att denna utflykt till Centraleuropaoch den arkeologiska debatten i dessa områden varit mycket vågad dåden kräver mycket mer arbete än vad jag lagt ner. Anledningen till attjag ändå gjort den har varit att jag tycker att det i slutskedet av mittskrivande äntligen var möjligt att hantera den information som jag ti-digare bara tagit till mig som kuriosa. Det var först i och med att jagbildat mig en uppfattning kring vad trattbägarkulturen kan vara för ettfenomen som jag också insåg att de processer som sker i Centraleu-ropa före neolitiseringen av Skandinavien är betydelsefulla för en för-ståelse av det som sker här. Även om denna utblick är lite grovt teck-nad så visar den på de konsekvenser som resonemanget kring den förstajordbrukskulturen har i ett större perspektiv.

Fallstudierna i början av detta kapitel låter oss anta att förändringenockså innebar ett hot mot det bestående. Införandet av jordbruk iSkandinavien kan därför ha aktiverat ett försvar av de rådande socialanormerna och detta försvar kan ha getts ”historiska kläder”. Omvand-lingen kunde, enligt den syn på trattbägarkulturens väsen som presen-terats ovan, genomföras i tron på att inget viktigt skulle förändras utanatt allt skulle förbli som det alltid varit. Den hade ju en egalitär kläde-dräkt. När sedan denna trattbägarkultur når Skandinavien och etable-rar sig här, förändras den materiella kulturen på ett dramatiskt sätt.Enligt min argumentation, en förändring som inträffade på grund avatt den materiella kulturen nu behövde bära ett socialt budskap. Bud-skapet var att trots bofastheten med allt vad det innebär så måste densociala ordningen, det vill säga egaliteten bestå. Förutsättningarna förupprätthållandet av den egalitära ideologin förändrades så radikaltunder denna omvandlingsprocess att det var nödvändigt att med hjälpav alla upptänkliga materiella uttryck reglera och manifestera den so-ciala ordningen. Trattbägarkulturen som den ser ut när den kommertill Skandinavien bör därför vara resultatet av en process som tagit tid.Om det skulle gå att hitta trattbägarkulturens ursprungsområde så bördet också gå att demonstrera hur dessa materiella uttryck växer fram.

109

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

De övriga nyheterna var inga egentliga nyheter. Liksom i fallet medRiddarhuset så fanns allt redan innan det materialiserades. Här var dettanken om bördens betydelse för den sociala positionen som redanfanns innan den blev manifest. Detta förändrades inte genom Rid-darhuset som förstås som en materialisering och objektifiering av justden ideologi som bar tanken om bördens betydelse. Däremot blirsystemet, i trattbägarkulturens fall egaliteten som grundidé, merutmaningsbart och mycket skörare genom att det blir konkret.

Sociala fenomen materialiseras ibland i så stor utsträckning att de blirföremål i sinnevärlden. En viss typ av arkitektur är t.ex. ett socialt fe-nomen… De sociala liv som utkristalliseras på detta sätt, bärs uppoch får fast form genom materiella föremål och fenomen: härige-nom blir det också oberoende av dem och påverkar individen uti-från. (Durkheim 1968: 267f)

Historien, världen, dess tillkomst och dess förklaring, behöverunder ”normala” omständigheter inte lyftas fram och förstås, utanfinns ständigt närvarande i vardagliga rutiner, i mänskliga relationeroch i relationer till omgivningen. När rutiner och invanda mönsterriskeras, hotas den ontologiska tryggheten och då blir historien detsom får utgöra tryggheten. Ett idealiserat förflutet växer fram.

Om vi nu låter våra tidigare exempel (fallstudierna) forma vårförståelse av hur egaliteten och neolitiseringen möts kan vi förväntaoss att ideologin kommer att förtydligas. När detta sker blir ideolo-gin manifest/synliggjord/medvetandegjord/diskursiv och därmedutmaningsbar. Utmaningsbar bland annat genom att den alltid mereller mindre förekommande förskjutningen mellan ideologi och prak-tik blir uppenbar och problematisk. När ideologin blir tydliggjord,objektifierad och förenklad framträder en konflikt som tidigare intevarit synlig. (Tidigare har ideologin kunnat tolkas och vara kontext-känslig, förhandlingsbar.) Exempelvis är det detta som sker när enreligion tillåts tolkas fundamentalistiskt. Variationer i mänskligt be-teende blir då problematiska. Rigida system uppstår som inte tarhänsyn till de olika förutsättningar och personlighetsskillnader somalla mänskliga grupper inrymmer.

Clifford Geertz menade att kultur inte var något som fanns inutimänniskors huvuden utan den fanns förkroppsligad i form av publika

110

Lars Sundström

symboler. Symboler som användes för att kommunicera världsbilden,värderingar och så vidare (Geertz 1973; Ortner 1984: 129). Även omdenna kulturdefinition i vissa fall kan verka vara problematiskt kanjag inte tänka mig ett bättre exempel på en materialiserad ideologi äntrattbägarkulturen. Åtminstone som jag här har valt att betrakta den.Trattbägarkulturen utgör som jag tidigare redan nämnt och kommeratt utveckla ytterligare en homogen företeelse. En uppsättning avnästan identisk materiell kultur uppträder över ett stort område, täck-ande hela det område som vi uppfattar som tidigneolitisk trattbägar-kultur i Skandinavien. Generellt sett finns ingen regional variationatt tala om. Detta förhållande menar jag måste innebära att just dessajämnt spridda materiella uttryck har en betydelsefull funktion isamhällsreproduktionen och därmed kan betraktas som publika sym-boler eller som en materialisering av en ideologi.

Försvaret – trattbägarkulturI och med neolitiseringen förändras människans förhållande till ma-teriell kultur på ett markant sätt och ägande i vår moderna betydelseser dagens ljus för första gången som jag förstår det i enlighet medresonemanget ovan. Det är nu det privata ägandet kan sägas uppstå(Nordquist 2001: 133). Den materiella kulturen går från att vara he-terogen och rörlig till att bli homogen och statisk. Tingen blir nu enrepresentation för individen (Knutsson 1995) – tingen går inte längreatt särskilja från ägaren. Tingen har blivit identitetsskapande.

Det är svårt att förbehållslöst fundera kring effekterna av ett över-givande av det mobila levernet och konsekvenserna av detta. En sakframstår dock klart, den sociala ideologin i egalitära samhällen regle-ras av en mängd samhälliga institutioner och flera av de viktigaste ärberoende av det mobila levernet. Jordbrukets krav på fasta punkter ilandskapet kommer att mer eller mindre omöjliggöra upprätthållan-det av de tidigare utjämnande mekanismerna i samhället. Det före-faller heller inte troligt att de överges i första taget med tanke på hurkonservativa dessa mänskliga system bör ha varit. I stället kan vikanske förutsätta att dessa samhällsfunktioner, med referens tillWiessners Enga-studie och Gibsons Buid studie, lever kvar i den nyatillvaron och i en förstärkt och materialiserad form. Jag kommer iföljande del av avhandlingen diskutera vilka uttryck denna objektifie-

111

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

ring kan tänkas ha tagit sig och i det följande kapitlet skall jag försökaredogöra för dem.

Min hypotes om att trattbägarkulturen utgör en materiell mani-festation av en hotad egalitär samhällsideologi är alltså detta kapitelstema. Det kan därför vara intressant att nu diskutera materiella ma-nifestationer i trattbägarkulturen (de materiella uttrycken) och däri-genom belysa hypotesens eventuella meningsfullhet, lämpligen genomen aktiv koppling mellan begreppen (individualitet – kollektivitet ochhistoria) och ”arkeologin”. Min idé har växt fram genom ett ickeformaliserat ”samtal” med trattbägarlämningar på museer, i böckeroch i utgrävningssituationer. Den genomgång som följer kommer attinnebära några djupdykningar bland fynd och deras kontexter, tvåstudier av tunnackiga yxor samt några kritiska analyser av tidigaretolkningar av utgrävda fornlämningar daterade till trattbägartid.Tvärtom mot vad jag föredrar, är det uppenbart i detta avsnitt medsina ”vinklade och hastiga inblickar”, att det är jag som styr tolkning-arna och inte materialet. Det senare vore att föredra. Studierna av detunnackiga yxorna som avslutar avhandlingen, är i betydligt högre gradmaterialstyrda.

Under avhandlingsarbetets gång dök ständigt nya aspekter avtrattbägarsamhället upp som behövde genomlysas och analyseras.Somliga har fallit utanför ramen för denna diskussion och måsteplockas bort. Andra har lyfts upp här, men en ingående analys av demhar inte hunnits med. En viktig aspekt av diskussionen, vilken togsupp ovan när jag kommenterade Polly Wiessners Enga-studie, är detegalitära systemets bräcklighet i en bofast tillvaro. Denna problema-tik återvänder jag till senare i ett avsnitt om den efterföljande grop-keramiska kulturen, där jag också utvidgar diskussionen kring de his-toriska kopplingarna i samhällens reproduktion och förändring.

Jordbruket och överskridandet av gränserNeolitiseringen innebar en strukturell förändring av den symboliskavärlden, där bland annat fertilitet och sexualitet tycks ha fått en nyinnebörd och betydelse. Jag anser att bofastheten skapar förändradeförutsättningar som bland annat tar sig utryck i fertilitetsritualer.Fertilitet blir genom bofastheten en fråga om att försöka hanteraväxlande förutsättningar för fastboendet. Det går inte längre att påett enkelt sätt flytta från en plats när förutsättningarna ändras (Wolf

112

Lars Sundström

1971: 33). Detta är ett beteende som avspeglar sig i den ökade frek-vensen av offernedläggelser i mossar i och med neolitiseringen. Ettexempel är den förändring i deponeringsfrekvens som går att iaktta iHindby offerkärr (Karsten 1994: 167). Eva Koch som sammanställtoch analyserat stenåldersfynd gjorda i mossar på Själland, Mön,Lolland och Falster menar att det är först i och med neolitiseringensom traditionen att offra i våtmarker tar fart (Koch 1998: 158). Detidigneolitiska mossnedläggelserna sker ofta intill de samtida boplat-serna (Koch 1998: 170, 183). Offrandet tycks ha skett inom en pri-vat sfär (inom hushållsenheten) genom upprepande nedläggelser(Karsten 1994: 172). Den tidigneolitiska trattbägarboplatsen Skogs-mossen är ett exempel från Östra Mellansverige där de upprepadenedläggningarna går att koppla ihop med den sociala enheten i formav ett hushåll likt de danska exemplen. Där har en boplats med res-ter efter ett hus påträffats intill ett undersökt samtida offerkärr (Hall-gren et al. 1997). Trots att offrandet här, tolkat som en del av enfertilitetskult (hanterande av bofasthet) sker privat (inom hushålls-enheten), så är det kollektivt reglerat och manifest på ett sätt sominte är synligt i tidigare sammanhang. Det verkar även som om grän-ser och överskridandet av gränser är något som ges betydelse undertrattbägartid.

Flera forskare hävdar att jägare-samlare inte gör någon avgörandeåtskillnad mellan människan och naturen (Bird-David 1990; Ingold1996a). Rimligtvis blev detta tänkande av betydelse först när jord-bruket introducerades och människorna uppfattade sig som bofastaoch placerade ”utanför” naturen (Bradley 1997: 16; Bradley 1998:34). Det blev så först då naturen och kulturen kom att ställas emotvarandra och inkräkta på varandra. Vårt eget moderna förhållnings-sätt till naturen som en resurs att hejdlöst utnyttja är ett beteende somär mycket olikt många naturfolks. Detta förhållningssätt måste där-för ha uppstått någon gång under vår egen historia. Här blir neoliti-seringen ett viktigt och avgörande steg mot att göra naturen till ettobjekt (Kent 1989a) och dikotomin natur/kultur blir uppenbar. Ävenom jägare-samlare gör en åtskillnad mellan kvinnliga och manligasysslor och att dessa ofta sammanfaller ofta med de kategorier somvi uppfattar som det vilda (jakten, skogen och så vidare) och det tama(hushållet, ”kultivering” av växter och så vidare), så är denna indel-ning inte strikt och överskridandet oproblematiskt (Hornborg 2001).

113

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

Hos Biaka-pygméerna till exempel deltar kvinnor i de flesta manligasysslorna inklusive jakter (McCreedy 1994: 19). Hos mobila jägare-samlare så kollapsar den normativa arbetsfördelningen mellan mänoch kvinnor relativt regelbundet och då vid tillfällen när de lever sommest uppsplittrat (Binford 1983: 339). Tillfällen då människorna be-finner sig längst ifrån den normativa fasen – vid samlingsboplatserna(Lindholm and Vogel 1996).

Under de senaste årtiondena har förståelsen av den passive jäga-ren-samlaren, den som lever ur hand i mun, starkt förändras. Idag tycksdet finnas en konsensus bland antropologer att även mobila jägare-samlare varit aktiva påverkare av naturen genom konstruerandet avvattenhål, eldregimer och så vidare (Jones 1995; Lindholm manuscript;Lourandos 1987; Powell 1998). Detta agerande kan dock inte på någotsätt jämställas med till exempel det förkapitalistiska och kapitalistiskaresursutnyttjandet. Den påverkan som dessa jägar-samlargrupper haftpå naturen framstår i den jämförelsen som endast naturvårdande.

Att gränser mellan kategorierna, natur – kultur är viktiga för jord-brukare och något ovidkommande för jägare-samlare är inte så kon-stigt. Susan Kent menar att domesticeringen av djur och ett minskatberoende av de vilda djuren skapat den tankemässiga strukturelladistinktionen mellan det mänskliga och det ickemänskliga (Kent1989a). De jagande och samlande människorna har naturligtvis haftförmåga att göra sådana distinktioner men inte behovet. Bland ar-keologer har det gjorts försök att hävda att en klar distinktion mellandet vilda och det tama går att föras tillbaka till mesolitisk tid (tillexempel Carlsson et al. 1999: 68) men dessa resonemang är mycketbristfälliga. De består bara av antaganden och saknar argument. Ochde för heller ingen diskussion om problematiken. Jag menar att deförsta böndernas tycks ha haft ett problematiskt förhållande till ka-tegorierna/tillstånden natur och kultur som saknar arkeologiskt settmotstycke i äldre fyndsammanhang. I dessa äldre kontexter finns dockstruktur men de är resultatet av ett latent, omedvetet beteende somtill exempel den rumsliga organisationen på de mesolitiska lokalernaLeksand (Larsson 1994c), Lysinge (Artursson in press), Valhalla (Apelet al. 1996). På tidigneolitiska inlandsboplatser som Skumparbergetoch Skogsmossen, framträder de rumsliga strukturerna däremot påett uppenbart sätt. Här kan man inte undgå dem därför att de ingår iden samhälliga reproduktionen och därför tydliggörs på ett sätt som

114

Lars Sundström

inte tidigare varit nödvändigt. De rumsliga mönstren är resultatet aven medveten social reproduktion och därigenom går att uppfatta sommanifesta. För att exemplifiera detta skall jag diskutera trattbägarbo-platsen Skumparberget i Närke.

På denna plats framträder detta kategoriska tänkande på ett ma-nifesterat och tydligt sätt, även om vi som uttolkare och utgrävare avmaterialet blev medvetna om detta ganska sent i rapportarbetet. Närdet stod klart för oss att det hus som vi påträffade på platsen måsteha brunnit och sannolikt blivit medvetet nedbränt, så framträddemönstret så sakteliga (Apel et al. 1997). I och med att vi oberoendeav detta antagit att dessa första bönderna var svedjebrukare (Ander-sen 1988; Andersen 1993b) gick det att ana sig till en struktur, etttänkande, som kan formaliseras genom tankekedjan:

Natur – (eld) – Kultur – (eld) – Natur

Även i andra delar av Europa finns mönstret med medvetet ned-brända hus ifrån den inledande fasen av neolitikum (Chapman 1999;Stevanovic 1997). På Skumparberget var det inte bara huset somgenomgick denna transformation i början och slutet av vad som kan-ske kan förstås som sin levnadscykel. Keramiken var sekundärt brändi fragmenterad form vilket tyder på att även keramiken gick igenomdessa faser. Lera har genom eld omvandlas till keramik och efter attden förbrukats blev den åter bränd. Det fanns indikationer att dettaförhållningssätt även omfattade stenmaterialet. Flintan till exempel,var på Skumparberget som på så många andra tidigneolitiska boplat-ser inom trattbägarkulturens utbredningsområde, bränd efter att denslutanvänds (Apel 1996: 154; Karsten 1994: 157; Larsson 1989).Denna företeelse lever sedan vidare i senare faser av neolitikum.Flintan på Skumparberget 2 klassificerades i två morfologiska kate-gorier, en grupp bestående av formella redskap och ämnen (exem-pelvis större avslag) och en andra grupp som bedömdes som avfall(fragmenterade redskap och mindre produktionsavfall som inte gickatt vidarebearbeta). I den senare gruppen var 59% av flintartefakte-rna brända och i den förstnämnda gruppen 13%. Detta låg till grundför slutsatsen att flintamaterialet bränts i samband med avfallshan-teringen (Apel 1996: 154). När det gäller grönsten är det betydligtsvårare att vid en okulär besiktning bedöma huruvida den blivit bränd.

115

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

Det är dock troligt att grönstensavslagen från produktionen avgrönstensyxor på lokalen inte blivit bränd då yxproduktionsplat-serna påträffades rumsligt intakta. Grönstenen verkar dock ha bru-tits från fast klyft (Sundström and Apel 1998) och det är möjligt attdet skett med hjälp av eld vilket påvisats i de fall stenbrott från dennatid undersökts (Bruen-Olsen and Alsaker 1984). På Skumparbergetpåträffades inga gravar. Däremot begravdes och återbegravdes dedöda på särskilda och annorlunda platser som den relativt närbelägnaboplatsen Fågelbacken är ett exempel på (Apel et al. 1995; Lekberg1997). Där påträffades brända människoben från flera individer (merom detta sid. 139).

Sedan länge har det varit brukligt att koppla samman spår av brän-ning med neolitisk beteende, framförallt bränd flinta. Även om detfinns sporadiska förekomster av bränning av flinta och människor-ester i äldre kontexter, är det först i och med neolitiseringen detta brukav rituell och medveten bränning blir vanligt förekommande. Tillexempel förekommer bränd flinta i, i stort sett, alla trattbägarekon-texter: offer, gravar och boplatser (Larsson 1989; Larsson 2000; Midg-ley 1992: 464; Steineke 1997a: 17). I tidigare boplats/gravsamman-hang (från mesolitikum, paleolitikum) förekommer brända flintorfrämst i härdar. Det är sannolikt att de där är resultatet av ett meroavsiktligt brännande.

Torsten Madsen karakteriserar trattbägarmänniskorna och derasförhållande till eld ”Seemingly, fire is present everywhere to a degree ofpyromania”(Madsen 1997: 79). Efter denna iakttagelse för han ettresonemang kring trattbägarkulturen och den benägenhet att man därhar med eld förstört materiell kultur. Där drar också han den tillsy-nes självklara slutsatsen att elden betraktats av trattbägarmänniskornasom ett transformationsmedium, eller som han uttrycker det ”…firemay well have attained a meaning as a life creator through destruction” (Mad-sen 1997: 79).

Två barngravar från Östra Vrå kan ytterligare illustrera trattbägar-kulturens intresse för eldbegängelse och överskridandet av gränser.Gravarna utgjordes av två oregelbundna stenpackningar, cirka tvågånger fyra meter stora, i vilka det påträffades både obrända ochbrända ben efter från små barn. Tillsammans med benen påträffadesockså keramik och enstaka förkolnade sädeskorn. Till stor del bestodde täckande stenpackningarna av sadelformade malstenar, samman-

116

Lars Sundström

lagt 80 stycken (Kihlstedt 1996; Kihlstedt 1997: 118). Malstenar somredskap att mala säd är något som direkt och konkret är kopplat tillneolitiseringen. Det är först i och med neolitiseringen som malstena-rna i någon större utsträckning börjar förekomma i de arkeologiskamaterialen, åtminstone i Mälarregionen, och det är först nu de formassystematiskt (Lidström-Holmberg 1998: 128f). Malstenar är i och försig praktiska redskap som förvandlar säd till mjöl, men symboliskt blirde också ting som förvandlar det vilda till det tama. Det var dennatransformerande egenskap som kan ha gjort att malstenarna hade enroll att spela vid begravningarna av barnen (Kihlstedt 1996: 75).

Ett liknande mönster har gjort att Ian Hodder i sin monografi”Domestication of Europe” talar om en domesticering inte bara avgrödor och djur utan också en domesticering av människan (Hodder1990). Människan uppfattas således som gående från att vara natur-lig till att bli kulturell. Resonemanget kring jägaren-samlaren och inteminst egaliteten i kapitlet ”Det hotade – jägar-samlarideologi” lederi mitt arbete emellertid fram till en förståelse av det egalitära sam-hället som allt annat än ett naturligt tillstånd. Detta får vidare konse-kvenser för vår förståelse av jordbruket och överskridandet av grän-ser. Det är svårt att hävda att människan blir domesticerad och kul-turell i och med neolitiseringen utan att samtidigt beskriva denmesolitiska människan som vild och naturlig, i motsats till kulturell.Hodders resonemang, som i stort sett sammanfattat de rådande åsik-terna om människan och neolitiseringsprocessen, går alltså inte atttillämpa utifrån mitt sätt att se.

Under neolitiseringen uppträder ett nytt inslag i beteendet som inteär manifesterat i tidigare kontexter, nämligen ett problematiskt för-hållande till det vilda (natur) och det tama (kultur) (Hodder 1990).Det är först då som människorna tycktes tydliggöra gränsen mellandessa tillstånd. Kanske för att de själva skulle kunna ta steget överoch ändå hålla sig kvar där? Genom manipulation av naturen skaparden neolitiska människan sig ett utrymme i vilket hon kan verka. Dettaär nödvändigt eftersom hon är varken det ena eller det andra, varkenföre eller efter neolitiseringen. Snarare medför bofastheten och jord-bruket ett krav att plötsligt organisera världen i kategorierna naturoch kultur.

Vi kan använda den mångkantiga yxan som exempel på hur en ar-tefakt – en kulturskapelse – under denna tid kan symbolisera den hela

117

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

människan. Den som består av både det manliga och det kvinnliga.Redan i inledningen av trattbägartid dyker den mångkantiga skafthåls-yxan upp. Här avses varianten som Zápotocky, i sin stora genomgångav europeiska tidigneolitiska stridsyxor, benämner K(A) III (se fig. 7)(Zápotocky 1992: 51, 74). Detta är uppenbart ingen arbetsyxa utanen icke-funktionell yxa, en symbol. Det räcker bara att uppmärksammade ofta använda tillverkningsmaterialen för att förstå att dessa yxoraldrig var avsedda att användas som yxor. Många gånger har betydligtporösare stenmaterial valts för dessa yxor än för till exempel tunnackiga(egen observation av museisamlingar). Därför är de många gångerordentligt vittrade då de påträffas som den mångkantiga stridsyxan frånde tidigneolitiska boplatserna Skumparberget, Närke (Apel et al. 1997)och Skogsmossen i Västmanland (Hallgren et al. 1997: 92). Ett mju-kare råmaterial erbjuder naturligtvis en enklare och mindre tidskrävandebearbetning, detta är speciellt viktigt då dessa stenar skall borras. Borr-ningarna i dessa yxor har gjorts med de mindre effektiva massiva borr-spetsarna (Fenton 1984: 227). Mellanneolitiska stridsyxor, av senareslag, och de senneolitiska skafthålsyxorna är borrade med rörborr-huvuden (Lekberg 2002; Malmer 1975: 93, 129, tab. 11), vilket är enmer effektiv metod. Mångkantsyxornas symbolspråk kan utifrån mindiskussion ovan tänkas signalera fruktsamhet. I yxan finnsrepresentationer för både det kvinnliga och det manliga (Hallgrenmanuscript). Denna föreslagna kombination mellan två kategorier,manligt och kvinnligt, och samtidigt hålgörandet av stenen gör dessayxor starkt symboliskt laddade. Yxan blir en anomali, något som över-skrider det normalas gränser, och vi kan därigenom föreställa oss den

Fig. 7. En mångkantig stridsyxa, Projektet kusttill kusts ”logo” (Montelius 1917: 22, nr 295).Knoppen på yxans nacke ses som symbolise-rande det manliga könsorganet medan skåranoch det borrade hålet symboliserar detkvinnliga. – A faceted battleaxe, the logotypeof the Coast to Coast Project (from Montelius1917:22, no. 295). The knob on the neck ofthe axe represents the penis, while the notchand the hole symbolises the vagina.

118

Lars Sundström

som helig (Douglas 1988). Det finns ingen entydig funktionalitet imångkantsyxorna. De är inte avsedda att hugga, snickra eller klyva med.Föremålen är på något sätt ändå yxor, stenkopior av kontinental-europeiska metallmotsvarigheter (Karsten 1994: 59) men uppenbarli-gen inte avsedda som arbetsyxor. Det som återstår för oss är den sym-boliska yxan. En klassisk tolkning har varit att förstå yxorna som ensymbol för fruktsamhet. Men kanske är de också en symbol för helamänniskan, en människa som inte är bara det ena eller det andra, na-tur eller kultur. Om vi kan acceptera tanken om att den tidigneolitiskamänniskan började och behövde skilja dessa begrepp åt, är yxornas”holistiska” budskap där dessa ”ytterligheter” kombineras. Detta ären kombination som bryter mot de mönster som de tidigneolitiskalämningarna i övrigt signalerar om, behovet att hålla isär begreppen.Möjligtvis så är yxans sammansatta symbolik något som kan tänkasvara en påminnelse av historisk art, ett minne från en tid då opposi-tionen inte var konfronterande och inkräktande. Min fortsatta diskus-sion kommer att visa varför jag valt att låta symboliken styra tolkningenav den mångkantiga stridsyxan som representerande en ”gammal” ochhistoriskt förankrad syn på den mänskliga situationen.

Sociala representationer i den materiella TRB-världenDe materiella lämningarna från trattbägartid kan alltså ses som in-strument för reproduktion av en historiskt förankrad egalitär ideo-logi. Den materiella kulturen kan antas ha haft också andra betydel-ser än just den här studerade (Wiessner 1983: 270). Men diskussio-nen fokuseras på de företeelser som anses återspegla just denna sym-boliska reproduktion. Här ansluter jag mig till och försöker bidra tillett specifikt kulturteoretiskt perspektiv som ägnat kraft åt att förståsamhällen som historiskt formade genom människors intentioner ochhandlingar. Däremot så framhålls där, att samhällsförändringar inteskall förstås som processer mot medvetna mål. ”...major social changedoes not for the most part come about as an intended consequence of action.Change is largely a by-product, an unintended consequence of action” (Ortner1984: 157). Jag skall i denna diskussion försöka hålla mig till den nivåsom skulle kunna tänka konstituera hela den skandinaviska trattbä-garkulturen. Detta även om det finns en variation i beteende från denenskilda individen upp till den allra högsta nivån av social organisa-tion. Det är svårt att bedöma graden av likhet och olikhet, speciellt

119

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

om man vill titta på flera materialgrupper, för att avgöra vilken av dessanivåer av social kommunikation i form av materiell kultur som har mestgenomslagskraft. I den här studien antas den överregionala nivån varaden mest betydelsefulla även om argumentationen för detta är kom-plex och i princip utgör hela avhandlingen.

I Mälarområdet har det sedan relativt länge varit känt att det tidi-gaste jordbruket kommit tillsammans med lämningar från trattbägar-kultur (Florin 1958: 9). På grund av att denna inledningsvis uppfat-tades i geografiskt hänseende som frikopplad från den övriga tidig-neolitiska trattbägarkulturen, som då närmast fanns i Danmark ochSkåne, fick denna mellansvenska variant namnet vråkultur (Florin1958: 146). Sedan dess har källäget dramatiskt förändrats och idagär det väldigt svårt att argumentera för en regional variant, trots attdet alltså finns en forskningshistorisk förankrad idé om en regionalgrupp. Dessutom kan den svenska arkeologins strukturella och ad-ministrativa uppbyggnad, med olika regionala arkeologiska institu-tioner, inom universitetet, museerna och exploateringsarkeologintveklöst gynna tolkningar mot ett regionaliserat förflutet, på sammasätt som nationalstaterna sätter sin prägel på det förflutna (se tillexempel Blandelt, Macaulays och Richards kritiska diskussion av denpopulationsgenetiska kartläggning som Cavalli-Sforzas team gjortöver Europa (Bandelt et al. 2003; Cavalli-Sforza et al. 1994). Det finnsen påtaglig enhetlighet i det arkeologiska materialet från denna tidvilket pekar på att en sådan regionalisering inte är möjlig att hävda.

Den materiella världen kan, som den mångkantiga stridsyxan iexemplet ovan, användas i reproduktionen och konstruktionen av densociala världen (Appadurai 1986; Schiffer 1999). Trots att den mate-riella kulturen alltid kan sägas ha haft denna roll, innebär neolitiser-ingen att artefakten som social markör blir särskilt betydelsefull. I ochmed att även den materiella kulturen som en följd av bofastheten blirmer eller mindre statisk, så blir den ett med sin ägare, eller rättaresagt, den får en ägare.

Många gånger har jag fascinerats över hur duktiga vi arkeologerär. Mina kollegor får en ornerad krukskärva i sin hand och om denfaller inom deras tidsperiod, så kan de med ganska stor noggrannhettidsbestämma den. Om sedan matskorpan på skärvans insida blir C14-daterad så bekräftar den, nästan alltid, den typologiska dateringen.Visst är det fantastiskt? OK, ibland kan det vara svårt och ibland krävs

120

Lars Sundström

det mer keramik och ibland lite mer kompletterande uppgifter menvisst är det otroligt att det fungerar! Det går att förstå detta som attalla dessa individer som har tillverkat dessa artefakter haft sammatycke och smak. Lite mer individuell variation kunde man kanskeförvänta sig. Så det är kanske inte enbart vår skicklighet i analys ochtypologi eller vetenskapliga konventioner (Knutsson 1998) som lig-ger bakom dateringsskickligheten, utan kanske snarare den unifor-mitet som varje period utkrävde vid till exempel tillverkning avkeramikkrukor. Det ligger då nära till hands att uppfatta stilar ochutformningar av materiell kultur som uttryck för identitet, som so-cial kommunikation snarare än som funktionella och/eller estetiskalösningar (Wiessner 1983).

Som jag redan diskuterat är den arkeologiska beteckningen tratt-bägarkultur så entydig att den fortfarande används som definition avden period som inleder neolitiseringsprocessen i norra Europa. Vadjag vill försöka visa i det följande är att denna likhet representerar enstark bakomliggande kulturell kraft. Den materiella kulturen undertrattbägartid är så enhetlig att den enligt mitt förmenande kan tolkassom ett aktivt uttryck för ett förnekande av skillnader och därmedav det individuella. De socialt reglerande mekanismerna i mobila jä-gare-samlarsamhällen av den typ jag enligt ovan anförda diskussionanser föregick trattbägarkulturens uppträdande är intimt förknippademed och beroende av det rörliga livet. Denna sociala strategi äromöjlig att ta med sig in i den mer eller mindre bofasta tillvaro somär förutsättningen för att bedriva odling, oavsett hur liten omfattningdenna har. En transformering av dessa instrument blev nödvändig omden sociala grundstrukturen skulle kunna upprätthållas. För att för-stå det här går det inte att behandla mobilitet, sharing, motstånd motackumulation av värde med mera, som separata företeelser och letaefter deras respektive efterträdare i den nya samhällsformen. I ställetär det nödvändigt att försöka se vad de reglerande instrumenten syf-tade till och hur de fungerade.

Syftet att upprätthålla det egalitära samhället uppnåddes som jagtidigare diskuterat, genom ett aktivt undertryckande av alla formerav individuellt förhävande. Ett liknande upprätthållande av alla in-dividers lika värde genom ett aktivt bevakande och eliminerande avförsök till individuellt självförhävande, är som jag ser det möjligt attse i trattbägarkulturens materiella lämningar. Trattbägarkulturen ut-

121

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

gör en unik historisk situation, den utgör, vill jag mena, det förstatillfället i Skandinavien då den materiella kulturen får denna viktigasociala innebörd. Detta bland annat som en följd av att ägandet fåren ny och komplicerad innebörd genom bofastheten. Bofasthetenleder inte bara till att människorna blir statiska utan detta gäller ocksåden materiella kulturen som blir en del av platsen, en del av männis-korna och därigenom en betydelsefull bärare av social information.Speciellt tydlig och enhetlig blir den materiella kulturen när dennaanvänds för att reglera något så besvärligt som ett egalitärt mänskligtsystem i ett samhälle där de väl utarbetade traditionella systemen fördetta slagits ut genom bofasthet. Egaliteten är, som redan diskute-rats, inget som går att uppfatta som liggande i den mänskliga natu-ren, tvärtom tycks människan vara högst inriktad mot social tävlan.Den tydliga publika symbolik som jag menar karakteriserar trattbä-garkulturen, skall jag därför i det följande mer explicit försöka disku-tera som resultatet av en aktiv kontroll av just denna sociala tävlan.

Samlingsboplatser – reproduktion av sociala ideal genom det förflutnaJägar-samlarsamhällen är samhällen i ständig förändring och karak-teriseras av delningar och sammanslagningar. Från att vissa tider pååret kunna bestå av enstaka personer (en familj) till att under en an-nan tid bestå av flera hundra personer (Lindholm and Vogel 1996 ochhänvisningarna i den). När dessa människor samlas i större grupperpå så kallade samlingsboplatser träder de in i en normativ fas. Det ären fas då de sociala förhållandena inom gruppen mer explicit repro-duceras genom olika former av alliansbyggande och – bekräftande(Conkey 1980). Det förefaller troligt att en så central reproduktivinstitution som årliga större samlingar även omfattade de förhisto-riska jägarna-samlarna (se diskussioner i Jackson 1991; Verhart 2000:228).

Även i ett bofast samhälle med jordbruk kan det antas finnas be-hov av kollektiva samlingspunkter för reproduktion av samhälleligaideal och för alliansbyggande. Trattbägarsamhällets struktur i Mel-lansverige har utifrån undersökningar av flera boplatslämningar tol-kats som bestående av ett segmentärt organiserat samhälle karakte-riserat av ett antal ensamliggande gårdar som binds ihop i samlings-boplatser som besöks återkommande och under en kortare tid (Apelet al. 1995). Inte minst viktiga och till och med nödvändiga blir dessa

122

Lars Sundström

knytpunkter i trattbägarsamhället om tolkningen av de ensamliggandegårdarna skall vara möjlig (Browall 1986: 153). Annars skulle det varaomöjligt för de separerade enheterna att under så lång tid som flerahundra år reproducera i princip identiska uttryck. Dessa verkställdespå gårdsnivå men som var lika över stora geografiska områden ochunder lång tid. I sin avhandling kring hierarkiseringsprocesser understen- och bronsålder i Skåne berör Pär Nordquist trattbägarkulturensbosättningsstruktur. Han menar med hjälp av etnografiska jämförel-ser att bosättningsmönstret inte går att förklara utifrån ekofunktio-nalistiska förklaringsmodeller. Han menar istället att det finns en tydligkoppling mellan idealet om den lokala gruppens autonomi och de en-samliggande gårdarna (Nordquist 2001), det vill säga att bosättnings-mönstret är en återspegling av en ideologi. Detta ideal blir inte minsttydliggjord på samlingsboplatserna som Fågelbacken och Barkær. Itolkningen av de ensamliggande gårdarna ingår förekomsten av knut-punkter där samhället sammansvetsas och regleras. Samlingsboplat-ser från tidigneolitikum i Skandinavien är något som är nästan heltoutforskat (Andersson 2003: 46; Madsen 1982: 208f; Nordquist 2001:128), vilket kanske är ganska förklarligt. De skiljer sig nämligen på-tagligt från ensamgårdarna i inlandet. Forskarna har inte tänkt i dessabanor och har följaktligen ännu inte fått upp ögonen för deras exis-tens. Typiskt nog är de lika svåra att identifiera som de mesolitiskasamlingsboplatserna, till skillnad från den senare mellanneolitiskamotsvarigheten (Sarupplatserna), som tycks vara betydligt lättare attupptäcka och dessutom skilja från ”vanliga” boplatser.

Just det faktum att trattbägarmänniskorna bodde på vad som tycksvara i ekonomiskt hänseende, mer eller mindre autonoma ensam-liggande gårdar i inlandet (Nordquist 2001; Sundström and Apel1998), är en viktig utgångspunkt i hela mitt resonemang kring tratt-bägarkulturens framträdelseform. Den ger implikationer för förstå-elsen av till exempel begravningarna. Precis som hos många bofastahushållsbaserade befolkningar måste begravningarna förstås som vik-tiga och kollektiva företeelser (Kuijt 1996: 315f) under trattbägartid.Detta måste komma från ett förhållningssätt som står i skarp kon-trast till mobila jägare-samlares hanterande av de avlidna. Jägare-sam-lare överger ofta sina boplatser efter att någon dött (Knutsson 1995;Woodburn 1982: 202). Ett sådant övergivande blir inte lika lätt gjorti ett jordbrukande samhälle. Jordbruket, hur betydelselöst det än är i

123

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

rent ekonomisk mening, innebär en investering, social och ideologisk,som hindrar människorna från att oplanerat överge platsen. På inlands-gårdarna från trattbägartid, som till exempel Skumparberget ochSkogsmossen, har inte heller några gravar påträffats utan de dödamåste ha begravts på andra platser, möjligtvis på samlingsboplatserna(Apel et al. 1995). Det ligger därför nära till hands att misstänka attjust begravningar var viktiga delar i samhällsreproduktionen och attalla samhällsmedlemmarna var samlade vid dessa tillfällen. Bloch ochParry har bland annat visat att begravningsritualen har en betydelse-full funktion i samhällsreproduktionen. För att belysa denna betydelseså visar de med hjälp av etnografiska exempel att individer somkonceptuellt befinner sig utanför samhället, som barn, slav eller främ-ling, hanteras vid händelse av dödsfall. Dessa människors död föran-leder sällan eller aldrig någon större uppmärksamhet, sorg (kollek-tiv) eller någon omfattande hantering av den döda kroppen. Detmotsatta är fallet när en samhällsmedlem avlider (Bloch and Parry1982: 4). Hur kan då dessa kollektiva betydelsefulla händelser, nären samhällsmedlem avlider ha hanterats? Antagandet här är attbegravningen varit en viktig samhällelig angelägenhet och att män-niskorna samlats för dessa tillfällen. Förslagsvis kan begravningarnaha ordnats på en bestämd tid på året, då alla gruppens människor ändåvar samlade på dessa platser. Men människor dör inte på en bestämdtid på året. Så vad gjorde man av de döda i väntan på begravningen?Det är uppenbart att jägare-samlare inte vill ha de döda inpå sig.Utmärkande för jägare-samlare i förhållande till den döda kroppenär att den mer eller mindre omedelbart grävs ner eller på andra sättlämnas på platsen, som sedan överges (Knutsson 1995). Om män-niskorna under tidigneolitikum fortfarande följde samma traditionerkan vi anta att de döda transporterades till samlingsboplatsen så snartde avlidit och att de där förvaras på ett sådant sätt att liket inte varåtkomligt för rovdjur och andra djur. De dödshus som bland annathar påträffats på Fågelbacken, det fyndsammanhang i Mellansverigesom tolkats som just en samlingsplats (Apel et al. 1995; Lekberg1997), kunde ha använts just för detta ändamål. Något som skiljerdödshuset på Fågelbacken, och även de andra som kommer att berö-ras nedan, från bostadshusen från denna tid, är att de har en sten-grund. En sådan stengrund kan ha varit nödvändig för att hålla störredjur borta från liken (Rausing 1991). Även själva huskonstruktionen

124

Lars Sundström

kan ses som en förvaringsplats för liken ovan mark som i händelseav till exempel tjäle kunde vara nödvändig. Under den megalitiskatrattbägarkulturen blir sådana förvaringsplatser allt viktigare symbo-ler och ändrar också form, som dikena på Sarup och pålanläggningeni Alvastra (mer om detta s. 183ff).

Just det faktum att begravningen är indelad i flera faser möjliggöratt begravningen kan ske på bestämda tider på året i samband medtill exempel kollektiva festligheter. Ian Kuijt som gjort en etnogra-fisk sammanställning av bruket av sekundär begravning visade på ettsamband mellan detta och begravningen som en viktig kollektivmanifestation där just den gemensamma identiteten blir manifeste-rad (Kuijt 1996: 317f).

Dessa tolkningar är hämtade från Ian Kuijts studie av begravnings-skicket under tidigneolitisk tid (Pre Pottery Neolithic A – PPNA) iLevanten (Kuijt 1996). Det är alltså en period som innehåller det för-sta jordbruket i det området, cirka 8000 f.Kr. Han hävdar att gravskickunder denna tid ingår i en strategi att behålla en egalitär samhällsord-

Fig. 8. Kuijts modell av skillnaderna i tid och gemensamt deltagande mellan gravritualermed enkel och upprepad begravning (Kuijt 1996: 318, fig. 1). – Kuijt’s model of the timeand common participation differences in rites concerned with simple and reiteratedburials (Kuijt 1996:318, fig. 1).

125

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

ning och med detta opponerar han sig emot den etablerade tolkningenatt det skulle tvärtom vara ett uttryck för en begynnande social strati-fiering. Gravskicket med återbegravningar består i hans fall av att gra-varna i detta fall öppnas efter det att kropparna avfläskats. Kranietavlägsnas då för att återbegravas tillsammans med andra kranier på enny plats. Uppträdandet av detta gravskick sätter han bland annat i sam-band standardiseringen av bostäderna som sker samtidigt. Bostädernauppvisar mycket liten variation i form, storlek och organisation underdenna tid.

Han menar att företeelsen med återbegravningar av kranierna ikollektiva gravar återspeglar en ideologisk betoning av kollektivetsnarare än individen.

… the study of the social impact of secondary mortuary practicesoutlines that acts such as the collective removal and reburial of craniafacilitate increased contact and connections between and acrosshousehold and kin lines. (Kuijt 1996: 330)

Även om han i citatet ovan menar att dessa förändringar av demateriella uttrycken avspeglar en ökning av kontakter och resone-manget i denna avhandling istället skulle förstå det som ett uttryckför ett försvar av en kommunikation som tidigare funnits men som ioch med den nya situationen hotas så ser vi båda ett och sammamönster. Kuijt menar att förändringen ibland annat gravskicket gåratt förstå som ”means of recognizing a collective shared past and identity,and thereby countering social stresses linked to changing economic and subsistencepractices” (Kuijt 1996: 322). Denna historiska koppling som Kuijt dis-kuterar kan också vara inbyggd i den materiella manifestationen somhan diskuterar, det vill säga den yttre förändringen skall inte förståssom en förändring av det inre, människornas föreställningar. Kuijtmenar också att det finns en kontinuitet i den bakomliggande ideo-login bakom det förändrade gravskicket. Han menar sålunda att denkollektiva identiteten och den egalitära samhällsideologin manifes-terar sig i det tidigneolitiska gravskicket genom:

1. Frånvaro av gravgåvor.2. Homogena gravstrukturer3. Sekundära begravningar av kranier

126

Lars Sundström

Det finns stora likheter mellan neolitiseringen i Levanten och iSkandinavien och denna likhet beror inte på någon form av ”kultu-rellt mode”. Det vi ser i tidigneolitikum i Skandinavien i form av tratt-bägarkulturen är en manifestation av en ideologi som grundas i enlivsstil som överges i samband med införandet av jordbruk. Det lik-artade mönster som uppträder i samband med neolitiseringen iLevanten och i Skandinavien har att göra med att problemen ochförutsättningarna var de samma vid övergången till den bofastajordbrukstillvaron. Trots att dessa företeelser är geografiskt och kro-nologiskt varandra avlägsna.

Vi har idag bara ett exempel i Skandinavien på en lokal som tol-kats som en tidigneolitisk samlingsboplats, den ovannämnda Fågel-backen. Jag låter därför tolkningen av denna utgöra modell för dentypiska tidigneolitiska samlingsboplatsen för att därefter utvidga re-sonemanget att gälla trattbägarkulturen i övriga Skandinavien. Fågel-backen förefaller förhållandevis oansenlig i jämförelse med de väl-kända mellanneolitiska samlingsplatserna av Sarup-typ. Men det ärenligt mitt förmenande möjligt att fler fall av sådana samlingsboplat-ser kan finnas bland redan undersökta lokaler, som till exempel dedanska lokalerna Bjørnsholm och Sejerø och den skånska lokalenKristineberg. Dessa tre lokaler har alla tolkats som så kallade lång-högslokaler. Flemming Kaul och Elisabeth Rudebeck är båda av denuppfattningen att flera långhögslokaler gömmer sig i redan undersöktaboplatser (Kaul 1988; Rudebeck 2002a: 77). Deras resonemang gåri korthet ut på att de dolda långhögarna är anlagda på övergivna ochäldre trattbägarlokaler. Det är i deras scenario denna blandning avkontexter som gör att det kan vara svårt att urskilja långhögen. Lång-högarna här saknar dessutom själva högen och utgöres bara av enrektangulär stenpackning som uppfattas som själva graven och enfasad öster därom. Fasaden utgör gravens ena avslutning och bestårav ett antal större stolphål. Avsaknaden av hög förklaras ofta varaett resultat av senare tiders plöjning. I några fall tycks ”långhögen”aldrig haft en hög (Rudebeck 2002a). Det finns alltså fog för att ar-beta utifrån hypotesen att det allmänt under tidigneolitisk trattbägar-kultur funnits samlingsboplatser av Fågelbackentyp. Jag skall någotfördjupa mig i den frågan då det berör så fundamentala, reproduktivastrategier i trattbägarsamhället, men först en utvidgning av dessa lokal-ers karakteristik, med hjälp av Fågelbackenkontexten.

127

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

Det finns andra saker som utmärker samlingsboplatser av Fågel-backen-typ. Det är först och främst små D-formade hyddor och från-varon av långhus. En annan skillnad är närvaron av någon form avgravar och av dödshus, vilka beskrivits här tidigare. En tredje skill-nad finns i förekomsten av artefakter. Bland annat depositioner avså kallade prestigeföremål, antingen på eller i nära anslutning till dessaplatser.

På flera trattbägarlokaler, inte bara i Östra Mellansverige har mankunnat registrera 10-15 meter långa hus av mesulatyp (Larsson 1994a).På de ovannämnda platserna, bäst dokumenterat på Fågelbacken, finnsistället små D-formade hus, cirka 4-5 meter breda och små stenlagdafyrkantiga byggnader. De D-formade husen har motsvarigheter på re-gionens mesolitiska lokaler och även på de specialiserade tidigneoliti-ska fångstplatserna som Pärlängsberget (Hallgren et al. 1995). Om viföljer mitt resonemang kan de D-formade husens närvaro på just dessaneolitiska lokaler ses som en manifestation av en traditionstillhörigheteller en historisk förbindelse med den tidigare jägar-samlartillvaron.

Redan då dessa D-formade hyddor påträffades på Fågelbackenkunde en dimensionsöverensstämmelse skönjas med det då ganskaunika och samtida Mossbyhusets gavlar. Det gick att visa att mes-ulahuset motsvarade två D-formade hus ställda mot varandra. Där-för var det möjligt att se mesulakonstruktionens ursprung i denmesolitiska hyddan som denna kombination av två hyddor (Lekberg1995). Den D-formade hyddan är dock lite av ett mysterium, det ärsvårt att rekonstruera hyddan utifrån den D-formade lämningen. Dethar dock gjorts sådana försök av till exempel Eriksen och Madsen(1984: 70).

Detta förhållande, att två hyddor motsvarar ett långhus, föranleddeföljande tolkning av bosättningsmönstret; ett boende i tvåfamiljshuspå svedjegården under delar av året och boende i enfamiljshyddorunder andra delar av året (Lekberg 1995: 103).

Min idé om hårdnackat bevarande av den egalitära ideologin inomtrattbägarkulturen har bland annat sitt ursprung i denna anomali avtvå samtida men olika boplatstyper. Den ena har tolkats som ensam-gård med en till två familjer boende under längre perioder i långhus.Den andra formen med ålderdomliga huskonstruktioner och dessutomett antal andra företeelser som hör till sfären av rituella och symbo-liska manifestationer.

128

Lars Sundström

På Fågelbacken påträffades drygt 9000 fragment av ben som kundebestämmas som härrörande från människa (ytterligare 13.500 styckenfragment bestämdes med viss osäkerhet till människa). Benen somalla var brända hade en sammanlagd vikt på drygt 5,5 kilogram. Be-nens rumsliga sammanhang gjorde att de tolkades som tidigneoliti-ska. Detta var då (1995) långtifrån en självklarhet. Ett neolitisktbrandgravskick kändes främmande och både söder och väster om denundersökta boplatsen fanns kända järnåldersgravar. Vid denna tid-punkt var det heller inte möjligt att C14-datera dessa ben då de vi-sade sig innehålla alltför lite kollagen (Bäckström 1997: 70). Fem årsenare fanns nya metoder att tillgå som gjorde det möjligt att C14-datera små brända ben, som de från Fågelbacken. Ett antal brändaben från olika kontexter på Fågelbacken blev således C14-analyse-rade och alla daterades till tidigneolitikum utom ett som dateradestill senneolitikum (Hallgren manuscript). Benet med den avvikandedateringen kom från en anläggning på västra delen av undersökning-sområdet som vi då trodde var från järnåldern. Denna anläggningavvek både rumsligt och utseendemässigt från de anläggningar somde konstaterade tidigneolitiska människobenen förekom i. Här kanvara viktigt att påpeka att det var de rumsliga förhållandena, männi-skobenens rumsliga association till mer etablerade tidigneolitiskalämningar, som först tvingade oss att förstå dessa som tidigneoliti-ska. Grävningen var upplagd på ett sådant sätt att de rumsliga för-

Fig. 9. Mossbyhusets grundplanjämfört med två av hyddornapå Fågelbacken (Apel et al.1995: 101, fig 26). – Plan ofthe house at Mossby, com-pared with the plans of twohuts at Fågelbacken (Apel et al.1995:101, fig. 26).

129

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

hållandena (samvariation och uteslutningar) fortlöpande styrde under-sökningen och vi ansträngde oss att tolka på ett stringent sätt även ide fall bilden inte passade in i fördomsbilden. Fördomsbilden vad detgällde kremering och närheten till närliggande gravar från järnåldernhade annars på ett bekvämt sätt bäddat för en tolkning av benen somhärstammande från förstörda järnåldersgravar.

Ylva Bäckström skriver i sin osteologiska rapport från Fågelbacken-undersökningen: ”Man får nästan en känsla av att man har plockat ihopskelettdelar från olika individer och placerat dom på måfå i olika gravar eller gro-par” (Bäckström 1997: 73). Det ligger nära tillhands att betrakta bete-endet bakom detta fragmenterande och sorterande av de avlidnas ben

Fig. 10. Plan över Fågelbackenlokalen. En förenklad bild av hyddbottnar, dödshus och groparinnehållande bland annat brända människoben. – Map of the settlement at Fågelbacken. Asimplified picture of the huts, burial house and pits with burned human bones, among otherthings.

130

Lars Sundström

som ingående i en symbolisk av-individualiserande process där allainomgruppsliga olikheter löses upp och förnekas (Hodder 1984: 64;Hodder 1990: 295). Sammanlagt uppgick antalet begravda individertill 22-24 stycken. Utmärkande för gravarna/groparna är att det liggerflera individer i dem. I den grav som innehöll flest individer (anlägg-ning 229) fanns rester efter minst fem individer varav två var vuxnakvinnor och en vuxen man (Bäckström 1997). På boplatsen påträffa-des under grävningens allra sista dagar, i 20 gradig decemberkyla, de-lar av vad vi tolkat som ett dödshus eller de-karnationshus.

I dödshuset påträffades bland annat en tunnackig grönstensyxa(gjord av porfyritisk diabas), en grönstensmejsel, en malsten, ett bryneoch 2,5 kilogram keramik. Keramiken tillvaratogs i koncentrationeroch var inte alls så fragmenterad som keramiken från övriga delar avboplatsen. Av de 20 största skärvor, med en enskild vikt på 20 grameller mer, härrör 16 stycken från anläggningar i dödshuset. En förtä-

Fig. 11. Dödshuset eller dekarnationshuset på Fågelbacken (Apel 1997: 101, fig. 76). Av olikaskäl blev bara halva strukturen grävd. Den halva som antas ligga utanför undersökningsom-rådet blev aldrig undersökt. – The burial or decarnation house at the Fågelbacken settlement(Apel et al. 1997:101, fig. 76). From various reasons, only half of the building was excavated.The half which is assumed to lie outside the excavation area was never examined.

131

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

tad fosfatkartering visade att proverna tagna i dödshuset hade åtskil-ligt högre värden än de tagna från alla övriga ytor på boplatsen. Ingamänniskoben tillvaratogs i konstruktionen (Apel 1997). Allt dettatalade för en tolkning av konstruktionen som ett dödshus ellerdekarnationshus, en plats där de avlidna initialt blivit placerade. Detföreföll troligt att skelettet efter den avlidne, efter att ha avfläskats idödshuset, blivit bränt och slutligen begravt i en stenfylld grop somi vissa fall även utgjort ett fundament för en påle. Att döma avlämningarna var begravningar inte det enda som platsen var avseddför. Förutom de stolpstrukturer som tolkades som rester efter hyddor,fanns indikationer på annan verksamhet på platsen. Genom sin kust-nära lokalisering utgjorde den dessutom en lämplig utgångspunkt förmarint näringsfång. Något som också avspeglas i det osteologiskamaterialet i form av sälben och fiskben. Till skillnad från de i inlandetbelägna samtida svedjegårdarna, som till exempel Skumparberget(Apel 1996) och Skogsmossen (Hallgren et al. 1997), finns ingadomesticerade djur i benmaterialen (Bäckström 1995; Bäckström1996: 171, fig. 124; Bäckström 1997: 81, tab. 3). Utifrån benmaterialetdrar Bäckström slutsatsen att både kustlokalen Fågelbacken ochinlandslokalen Skumparberget har använts både sommar och vinter(Bäckström 1996: 171). Däremot är det långsökt att tänka sig attplatserna representerar två olika grupper av människor med två olikaekonomier. Istället tycks bosättningsmönstret vara sådant att män-niskorna levt mer eller mindre sedentärt på inlandslokalerna menbesökt samlingsboplatsen kanske två gånger per år, en gång för säl-jakt på vår/vintern och ytterligare en gång när tjälen lämnat marken(sommarhalvåret) för begravningsritualer. Det är troligt att dessa till-fällen använts för andra aktiviteter som till exempel utbyten och an-dra former av alliansbyggande. Samlingarna kan ha möjliggjorts avsäljakt och annat som havet kunde erbjuda på samma sätt somresursanhopningar i andra områden utnyttjats för större återkom-mande samlingar (Forsberg 1985: 271; Lourandos 1987).

Fågelbackenlokalen ger alltså en rik och varierad kontext varskaraktär kan utgöra en utgångspunkt för en vidare diskussion avnärvaron och betydelsen av samlingsboplatser inom tidigneolitisktrattbägarkultur i övriga Skandinavien.

Följande karakteristika kan vara vägledande i klassifikationen aven tidigneolitisk samlingsboplats:

132

Lars Sundström

1. Lokalisering vid dåtida havet på en höjd, sandås2. Begravningar, bengropar – dödshus3. Samtida boendelämningar, hyddor4. Utnyttjande av återkommande men tillfälliga överflöd i tillgången

på föda, marint fokus?5. Deponeringar av ”prestigeföremål”, riklig förekomst av rikt deko-

rerad keramik

Långhögslokaler som samlingsboplatserSom redan nämnts finns det anledning att tro att samhällelig repro-duktion genom ritualer som knyter an till det förflutna, förfäder etc,kan vara ett centralt tema för de aktiviteter som ägde rum på sam-lingsboplatserna under tidigneolitikum. Fågelbackenlokalen visade sigvara just en plats som gick att förstå som fungerande på detta sätt.Motsvarande lokaler, till Fågelbacken, från trattbägarkulturen i öv-riga Skandinavien, i form av tidigneolitiska samlingsboplatser, finnsi redan undersökta lämningar men har då tolkats som långhögar. Lång-högslokaler där själva högen inte har kunnat observeras och som inne-hållit ett boplatslager. Detta är en svår diskussion då jag är medvetenom att det inte är lätt att omtolka lokaler. Förväntningar och fördo-marna styr undersökningsmetodiken och undersökningsmetodikenstyr i sin tur undersökningsresultaten. Poängen med detta försök tillomtolkning av vissa av de så kallade långhögslokalerna, är att visaatt Fågelbackenlokalen som jag definierat den ovan, sannolikt inteär en isolerad eller regional företeelse. Detta försök till revidering äringalunda en revidering av alla långhögar för vissa är tveklöst annor-lunda än Fågelbacken. Men det finns intressanta likheter i komposi-tionen av pålfundamenten och dödshusen/gravarna som gör en kopp-ling mellan långhögarna och de platser som jag skulle vilja förstå somsamlingsboplatser, inklusive Fågelbackenlokalen, högst förståelig.Under utgrävningsarbetet med Fågelbackenlokalen hade vi kontaktmed Per Persson i Göteborg. Efter att ha sett våra grävplaner med-delade han oss att han trodde att vi grävt ut en långhögslokal, just pågrund av relationen mellan det vi tolkat som ett dödshus och pålfun-damenten öster därom (Persson 1994; Steineke 1997a: 26). Just dennarumsliga relation är viktig för klassifikationen av långhögar (Rudebeck2002a: 78). Det är svårt att tro att likheten är slumpmässig mellan de”riktiga” långhögarna och de platser jag skulle vilja tolka om och att

133

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

det därför är troligt att det finns kopplingar mellan dessa något olikafornlämningar. Vad det gäller Fågelbackenlokalens rumsliga struk-tur och likheter med många långhögslokaler avseende gravkammare/dödshus och fasadstolpar/pålfundament, så är detta något som ävenRudebeck fört fram utan att explicit hävda att Fågelbackenlokalenenligt hennes mening borde förstås som en långhögslokal (Rudebeck2002b). Rudebeck påpekar också det faktum att de skandinaviskalånghögarna är anlagda på sandiga höjder som ansluter till våtmarker,vattendrag eller öppet vatten (Rudebeck 2002b: 121). Ett topogra-fiskt läge som stämmer för Fågelbackenlokalen och också för demellanneolitiska Sarupanläggningarna (Madsen 1982). De undersöktaensamliggande boplatserna ligger däremot i inlandet, eller i ett indra-get läge i förhållande till kusten (Apel et al. 1995; Apel et al. 1997;Hallgren et al. 1997; Larsson 1984b; Madsen 1982; Price 2000c: 274).Hur ser då dessa långhögslokaler ut?

BjørnsholmLånghögslokalen Bjørnsholm kan vara ett exempel på en tidigneolitisksamlingsboplats. Jag uppmärksammade den då jag egentligen var uteefter att undersöka gravskicket under tidigneolitikum. Det slog migdå att lokalen på många sätt påminde om Fågelbackenlokalen ochatt den befintliga tolkningen var så haltande. Den blev inledningentill detta försök att omtolka långhögslokaler av samma typ somBjørnsholm. På en begränsad yta, knappt 300 kvadratmeter, under-söktes flera lämningar från tidigneolitisk trattbägarkultur. Lämninga-rna består av en rektangulär stenpackning, två kraftiga och stenskoddastolhål med någon form av stenfylld ränna däremellan och boplats-lämningar i form av kulturlager samt ett U-format dike (fyra meterlångt). Cirka 20 meter från dessa lämningar finns en samtida kökken-mödding (Andersen and Johansen 1990). Hela anläggningskomplexetBjørnsholm är intressant då det på många sätt påminner om Fågel-backen (Apel et al. 1995; Lekberg 1997). De är båda lokaliserade vidkusten och det finns i båda fallen ett tydligt ekonomiskt fokus på justhavsresurser. På Fågelbacken finns benrester efter säl och i Bjørnsholmen tidigneolitisk kökkenmödding. Den tidigneolitiska verksamhetenpå båda platserna bestod av begravningar och vanligt boplatsliv (medindikationer på hyddliknande strukturer). Dessutom finns det en storlikhet i utformningen av de anläggningar som i båda fallen förknip-

134

Lars Sundström

pas med begravningarna. En rektangulär stenpackning i vilken kom-pletta tunnackiga yxor påträffas och stenskodda, stora stolpanlägg-ningar där keramik deponerats. Anläggningen i Bjørnsholm skiljer sigmarkant från långhögarna i bland annat Polen, där de består av enmäktig långsträckt hög där en mur av stora stenar håller massorna påplats (Bogucki 1988: 187f). Snarare ligger en jämförelse med just Fågel-backen närmare till hands, åtminstone när det gäller långhögen iBjørnsholm. Själva högen, det som binder samman den rektangulärastenpackningen och de stenskodda stolpanläggningarna, saknas iBjørnsholm. Det enda som återstår är ett mystiskt, tunt lager av gråsand som dock inte har en ”komplett” utbredning. Resonemangenkring den antagna men försvunna högen kan därför anses ha sinabrister (Andersen and Johansen 1990: 47). Tolkningarna avBjørnsholmslokalen skulle antagligen tjäna på att höghypotesen över-gavs. Till exempel skulle det kompletta skicket hos de keramikkärlsom påträffats i nivå med den ursprungliga marknivån i de stenskoddastolpanläggningarna i öster, kunna förklaras. För hur är det möjligtatt dessa inte är mer fragmentariska om de deponerats i den ena än-den av en långhög, som senare, på något sätt försvunnit?

Låt oss anta att det inte funnits en hög på platsen. Hur kan då derumsliga förhållandena förstås? På vilket sätt hör stolparna och denrektangulära stenpackningen ihop? Kan de samtida boplatslämninga-rna sägas alla ingå i platsens struktur? En analys av dessa förhållan-den skulle med fördel kunna utgå från Fågelbacken. Det är dock intei nuläget svårt att förstå vad som gjort att utgrävarna valt att tolkaBjørnsholmslokalen som en långhög. Det finns som redan påpekatsfyndomständigheter och strukturella likheter med typiska långhögarsom det närbelägna Storgård IV (Kjær-Kristensen 1989). Man fak-tum kvarstår, det finns tydliga problem med tolkningarna av lång-högarna. Trots en ibland mycket bristande rumslig förståelse av hurdessa fungerar, sorteras strukturer som både i tid och rum inte gåratt skilja ut från långhögselementen, bort. Förståelsen av långhögarnabehöver dessutom en rumsligt mer omfattande arkeologisk insats. Deträcker inte att undersöka det som uppfattas som själva långhögen. Ifallet med Bjørnsholmslokalen undersöktes endast ett cirka 290 kvmstort område (Andersen and Johansen 1990: 40, 42, fig. 4), vilket ficksom konsekvens att den boplats man hittade i anslutning till lång-högen, uppfattades som mycket liten och av begränsad varaktighet.

135

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

Trots att man bland annat i kökkenmöddingen, som man uppfattarsom sammankopplad med boplatsen, har hittat ben från kor, domes-ticerat svin och får/getter (Andersen and Johansen 1990: 56f). 290kvm är en mycket liten boplats, men om tamdjursbenen härstammarfrån denna bör boplatsen även fortsätta även utanför det undersöktaområdet. Detta kan få konsekvenser för tolkningen av boplatsernasvaraktighet och därmed problem att kronologiskt separera långhögs-elementen med boplatslämningarna. Anledningen till att boplatsenuppfattades som kortlivad beror på de lämningar som hänförs tillboplatsfasen är så få. Dessutom uppfattas fyndmaterialet i fasadrän-nan och från det så kallade kulturlagret som i princip samtida (An-dersen and Johansen 1990: 50). En intressant skillnad jämfört medFågelbackenlokalen är dock närvaron av ben från domesticerade djurpå Bjørnsholmslokalen. Detta skulle kunna tyda på att det finns enavgörande skillnad mellan Fågelbackenlokalen och de här diskute-rade långhögslokalerna. Men det skulle också kunna förstås som re-gionala mönster som kan ha med skillnader i geografiska avståndmellan samlingsboplatserna och de ensamliggande gårdarna att göra.Diskussionen kring Alvastra pålbyggnad och den skillnad i antal”rum” mot vad som uppfattas representera samma sociala enheter iDanmark, Barkær (”rum”) och Sarup I (systemgrav), föreslås nedan(se sid. 186ff), vara ett resultat av olika befolkningstätheter i de olikaregionerna. Förekomsten av ben från domesticerade djur på Bjørns-holm skall också sättas i relation till den närliggande och samtidakökkenmödding som jag anser hör ihop med själva långhögslokalenoch i relation till dessa kanske de domesticerade benen skulle utgöraen försvinnande del av det totala djurbensmaterialet på platsen. Engenomgång av benmaterialet på ett stort antal liknande långhögs-lokaler skulle vara intressant och särskilt i relation till de mera iinlandet liggande boplatserna.

SejerøEn annan kandidat till tidigneolitisk samlingsboplats i Danmark, utvaldpå samma grunder som ovanstående, har grävts ut på ön Sejerø, nord-väst om Själland. Platsen undersöktes 1977 och totalt omfattade under-sökningen en knappt 100 kvadratmeter stor yta. Där påträffadesstenpackningar, boplatslämningar, flera malstenar, tidigneolitisk keramikoch ett bränt och troligt människoben. Stenpackningarna tolkades som

136

Lars Sundström

resterna efter ett dödshus. Problematiskt med denna plats är att det ävenfinns lämningar från senare tider representerade av en tjocknackig flint-yxa (Liversage 1982). Precis som Fågelbacken och Bjørnsholm, liggerSejerøboplatsen vid den dåtida kusten. Det förefaller troligt att boplat-sen utnyttjades under en kortare tid av året då ön är ganska liten (elvakilometer lång och drygt en kilometer bred) och att det även här var demarina resurserna som utnyttjades under tiden då boplatsen användes.Problematisk i förhållande till den ideala tidigneolitiska samlingsboplat-sen är förekomsten av malstenar. Utan att fördjupa mig ytterligare i käll-kritiska resonemang som skulle kunna förklara bort dessa så är det nöd-vändigt att ha tillgång till all dokumentation från grävningen och göraen mer utförlig analys än vad som är möjligt inom ramen för denna av-handling. Syftet med denna genomgång är att visa på de möjligheter ochbrister som finns i denna nytolkning.

Andra danska platserTvå andra platser som tidigare tolkats som gravar men som mycketväl också skulle kunna ingå i ett mer komplicerat sammanhang ärSkivum och Rimsø på norra Jylland (Madsen and Nielsen 1977). Bådaplatserna är tolkade som jordgravar på grund av de gravliknande,rektangulära, stenpackningarna som påträffats. Inga människoresterär hittade. Utan att fördjupa sig för mycket i detta spekulerande såfinns det några besvärligheter med den befintliga förståelsen, till ex-empel så tycks graven i Skivum ha blivit öppnad under sin använd-ningstid. Det fattas delar av gravgåvorna. Den keramik som påträf-fades i graven var inte komplett (Madsen and Nielsen 1977: 33). Omdessa gravar inte är egentliga gravar utan resterna efter dödshus ellerdekarnationshus så är själva öppnandet av gravarna mer förståeligt.På dessa platser påträffas också lämningar efter vanlig boplatsaktivitetoch där åtminstone Rimsøboplatsen är beläget kustnära och de un-dersökta ytorna är mycket små (Madsen and Nielsen 1977).

KristinebergLokalen är belägen i den södra delen av Malmö, Skåne och utgör enav få svenska exempel på långhögar. Kristinebergslokalen har ur-sprungligen tolkats som en boplats, men Rudebeck har senare om-tolkat den till en långhögslokal. Det är av naturliga skäl osäkert vadden av henne identifierade primärgraven är för något och det samma

137

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

kan sägas gälla för de påstådda fasadstolparna (Rudebeck 2002a). SomRudbeck ser det är också detta en lokal där en samtida boplats ochmed därtill härrörande aktivitetsavfall kombineras med en antagenlånghög. Det är en långhög som likt Bjørnsholm saknar hög eller an-nan form av sammanhållande struktur (som till exempel hägn, kant-kedja). Också på denna lokal går det inte att kronologiskt skiljaboplatsmaterialet från fyndmaterialet i långhögskontexterna, vare sigmed typologi eller med koldateringar (Rudebeck 2002a). Trots attlånghögarna ofta daterats till den allra första fasen av trattbägartidså antas dessa vara anlagda på en än tidigare fas av ”vanliga” tratt-bägarlokaler (Larsson 2002: 157). Om förförståelsen kring dessa ib-land diffusa långhögar breddas något, kanske de tidsmässigt samtidamaterial som idag inte uppfattas som direkt knutna till dem fortsätt-ningsvis kommer att ingå i tolkningen av dessa, se till exempel (se tillexempel Rudebeck 2002a: 82). På Kristinebergslokalen hittades ingamänniskoben och inte heller någon form av typiskt gravgods. Detfinns dock brända ben på platsen som inte gått att närmare bestämma(huruvida de härstammar från djur eller människa) och i fyllningen ien av de så kallade fasaderna förekom en del brända ben som var förnedbrutna för att de skulle gå att ta reda på dem (Rudebeck 2002a).

Niels H. Andersen har uppmärksammat att långhögar och Sarup-anläggningar aldrig är samtida i Sydskandinavien vilket är lite förvå-nande då detta är fallet på andra platser i Europa (Andersen 1997b:267). I Sydskandinavien är långhögarna alltid äldre än Sarupanlägg-ningarna vilket antyder att långhögarna faktiskt kan vara Sarupanlägg-ningarnas föregångare och på så sätt bäst förstås som tidigneolitiskasamlingsboplatser, inte enbart som begravningsplatser.

SarupMellan åren 1971 och 1984 undersökte det förhistoriska museet iMoesgård ett sex hektar stort område i Sarup på Sydvästra Fyn iDanmark. Det som undersöktes var vad som från början uppfatta-des som en befästningsanläggning från mellanneolitisk trattbägartid.Idag är denna krigiska funktion ifrågasatt och nu förordas iställetsociala funktioner. Således kallas platser av detta slag för centralplatsereller Sarupanläggningar.

På Sarupanläggningens södra udde påträffades fyra större stolphålplacerade så att de bildar en fyrkant. I tre av dessa påträffades brända

138

Lars Sundström

människoben, ben som blivit brända torra, det vill säga brända utanatt köttet var kvar (Andersen 1997b: 86), på liknande sätt som männi-skobenen från Fågelbacken. Det är svårt att avgöra huruvida dessakan tillhöra en äldre, tidigneolitisk fas men det skiljer sig från detbrända människoben som påträffats i en av systemgroparna. Benetsom hittades i systemgropen var bränt med köttet på (Andersen1997b: 87). Möjligen är det så att Sarup är anlagd på en plats där detäven under tidigneolitikum fanns en samlingsboplats?

En ingång till att försöka förstå landskapsutnyttjandet är att stu-dera hur lösfynden fördelar sig i rummet (Lekberg 2002). Undertidigneolitikum fördes tunnackiga yxor av olika längd genom utbytes-nätverk från södra Skandinavien till Mellansverige (Sundström 1995).Om min tolkning av de långa tunnackiga flintyxornas deponerings-mönster i landskapet stämmer, markerar de långa tunnackiga flint-yxorna förekomsten av just tidigneolitiska samlingsboplatser i Mäla-rområdet. Vilket implicerar att dessa har varit talrika och, i paritetmed det antal som Torstens Madsens studie i östra Jylland förutsäger(Madsen 1982). De bör även ha varit jämnt distribuerade i landska-pet, i huvudsak längs kusten. Det är i detta sammanhang intressantatt notera att Elisabeth Rudebeck uppskattar att endast en bråkdelav långhögslokalerna i Skåne har upptäckts (Rudebeck 2002b: 121).Detta stärker ytterligare sambandet mellan samlingsboplatserna ochlånghögslokalerna. Även den kända långhögslokalen Barkær är loka-liserad på en sandhöjd intill den dåtida havsstranden. Dess lokalise-ring är enligt Liversage atypisk, eftersom platsen ligger på så dåliglantbruksjord. Detta obegripliga läge anser han vara en konsekvensav att det är en så pass tidig plats (Liversage 1992: 111f). Vid jämfö-relse med de andra långhögarnas och samlingsboplatsernas lokalise-ring är läget dock typiskt (se fig. 13). Barkær är emellertid exempelpå en långhögslokal som utseendemässigt avviker från ovannämndaoch möjliga samlingsboplatser. Det som däremot är intressant medBarkær är att den har en segmentär indelning. Anläggningen kan be-skrivas som två cirka 90 meter parallellt löpande stenramar. Sten-ramarna är cirka sju meter breda och har en inre indelning i form avfack som är cirka 3 meter. Allt som allt finns cirka 30 stycken i prin-cip identiska fack i vardera stenram. Både antal och struktur påmin-ner om Sarupboplatsen och faktiskt även gånggrifternas nisch-indelning och Alvastra pålbyggnads rumsindelning. I de två sist-

139

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

nämnda fallen verkar det dock finnas ett annat indelningsmönster.På Barkær finns även dödshus/primärgravar och pålanläggningar/fasader. Två dödshus/primärgravar i vardera gravanläggning och åttarespektive tolv pålfundament i vardera fasad (gravanläggningarnasavslutning i öst) (Liversage 1992). Det finns indikationer som tyderpå att dessa lokaler av Fågelbackentyp, långhögar, och (som jag se-nare skall visa) även Sarupboplatser/Alvastralokalen, bör förstås somatt de hade samma sociala funktion i trattbägarsamhället.

Jag är medveten om att det är en vansklig och svår sak att omtolkalokaler som i detta fall vissa långhögslokaler, till samlingsboplatser.Men jag tror inte att Fågelbackenlokalen är ett unikum utan mycketväl går att förstå som en strukturellt viktig del i det tidigneolitiskasamhället. Diskussionen av några diskutabla långhögslokaler har förstoch främst detta syfte. Det står dock klart att vår förståelse av dessaföreteelser är bristfällig. Jag skulle önska att nästa gång en dylik lokalblir föremål för en arkeologisk undersökning, undersökarna även ut-går från möjligheten att lämningen kan vara en samlingsboplats. Enförförståelse som inte utesluter möjligheten till ett större strukturelltsamband mellan dödshus/gravar, pålanläggningar/fasadrännor, hyd-dor/bostäder och den övriga fyndbilden.

Fågelbackenboplatsen bör därför inte betraktas som ett unikumutan bör ses som en del av ett system av tidigneolitiska platser spriddaöver hela den Skandinaviska trattbägarkulturens område, vilkas funk-tion bland annat var att vara ställen där döda människor uteslutandehanteras och deponeras.

Gravläggning och avindividualiseringSom redan påpekats uppträder alldeles i inledningen av trattbägartidi södra Skandinavien så kallade långhögar. Stora anläggningar somförst uppfattades som resterna efter stora hus (Glob 1949) men somsenare omtolkades som rester efter stora gravanläggningar (Madsen1979). Drygt 70 sådana anläggningar är hittills kända i Danmark ochdå framförallt på Jylland och cirka 10 stycken i Skåne (Rudebeck2002b). Som jag tidigare påpekat innehåller denna kategori en storvariation. Det finns dock anledning att anta att dessa trots allt haften någorlunda enhetlig social funktion. De kan enligt mitt resone-mang ha fungerat som platser där en större grupp av människor sam-lats med återkommande intervall för bland annat genomförandet av

140

Lars Sundström

begravningar. Gemensamt för dessa gravanläggningar är i de fallskelettmaterial bevarats, att de alltid innehåller flera upprepade be-gravningar. Anläggningarna är komplexa, uppbyggda med sten, jordoch timmer (Madsen 1993: 93). I många av dem finns det spår somtyder på att de medvetet och systematiskt förstörts, både själva gra-ven och eventuella överbyggnader har eldhärjats. De gånger bevarings-förhållandena varit sådana att de begravdas ben bevarats, påträffasflera individer (Madsen 1993: 98). Trots detta råder det oenighet omgravarna var avsedda för en eller flera personer. På norra Jylland, intelångt från det berömda Ertebölle, har den långhög Bjørnsholm somtidigare här diskuterats (sid. 133ff) undersökts. Denna har tolkats somen enpersonsgrav (Andersen and Johansen 1990; Price 2000d: 313)men det finns inga skelettrester bevarade (Andersen and Johansen1990). Denna uppenbara brist har dock inte hindrat utgrävarna attdra långtgående slutsatser kring begravningen:

The grave structure belongs to the oldest Neolithic graves found inDenmark and is one of the richest: Firstly, there are the three beautifuldecorated vessels from the ditch system, and secondly the thin buttedflint axe – the symbol of the farmer, the ceremonial axe – symbol ofmale power, bow and arrows – symbol of the hunter in the grave.To this is added the investment and labour of the whole construction:the very large, deep grave pit, two large pits with posts, the mound,and finally the large collection of stones of the same size. (Andersenand Johansen 1990: 50)

Just Bjørnsholmslokalen kan, som tidigare diskuterats, betraktassom en samlingsboplats av Fågelbackentyp. Det är troligt att högen,som omskrivs i citatet ovan, aldrig existerat. Karakteristiskt för denordeuropeiska långhögarna är just att så många saknar rester eftermänniskoskelett. Det förefaller inte helt övertygande att hävda attdetta alltid beror på bevaringsförhållandena då det ibland är så attdjurben påträffas i gravarna men inga människoben (Midgley 1985:190f). Detta kan vara en indikation på att den anläggning som manuppfattat som själva graven i själva verket är resterna efter ett döds-hus. Ett dödshus som i själva verket bör ha varit en förutsättning fören kollektiv begravningsritual om människorna levt stora delar av åreti autonoma en- eller tvåfamiljsenheter, en idé som presenterades i dis-kussionen ovan. Frånvaron av ben i dessa anläggningar kan också indi-

141

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

kera att begravningsritualen bestått av en hantering av de döda krop-parna som haft en negativ inverkan på benens möjligheter att beva-ras. En sådan hantering skulle exempelvis kunna vara att benen kros-sats och malts ner. Malstenar är relativt vanligt förekommande i tidig-neolitiska gravkontexter. I arkeologiska diskussioner omnämns oftamöjligheten att de brända människobenen malts ner som en del ibegravningsritualen (till exempel Kaliff 1997; Victor 2002), däremotär det svårare att hitta etnografiska paralleller till detta beteende.Yanomamö, svedjebrukare i Sydamerika, krossar de dödas brända bentill pulver som blandas i en banankompott som sedan äts (Chagnon1983: 14ff; Knutsson 1995).

Under denna första fas av trattbägartid så finns det även andra ty-per av begravningar än långhögar. Jordgravar är en annan variant (Mad-sen and Nielsen 1977). Precis som långhögar påträffas de främst pånorra Jylland men även i övriga Danmark och i Skåne finns enstakaexempel (Larsson 1980; Steineke 1997a: 4). Jordgravarna är cirka tvåmeter långa nedgrävningar med eller utan stenpackningar. I de fall detfinns stenpackningar, kan de bilda en låg hög som kan vara synlig påytan. Rester efter liken finns sällan bevarade. Malstenar och slipstenarkan ingå i stenpackningarna. Ibland påträffas rester efter bränning somkol och bränd flinta i gravarna, tillsammans med tunnackiga flintyxoroch bärnstenspärlor (Jørgensen 1977: 176). I vilket sammanhang dessajordgravar skall förstås är ännu oklart. Vad är dessa gravars relationtill boplatser, samlingsboplatser och långhögar? Är de rent av en delav någon av dessa (Ebbesen 1994; Rudebeck 2002b: 119)? Påfallandemånga av dessa jordgravar saknar gravgåvor (Ebbesen 1994: 81).

Från Sverige finns det få exempel på tidigneolitiska gravar. Enjordgrav (?), utan stenpackning och skelettdelar, men med en långtunnackig flintyxa och en kragflaska är hittad i Oxievång, Skåne (Lars-son 1980). I Östra Vrå, Södermanland, har två jordgravar med sten-packning hittats. I dessa anläggningar påträffades både obrända ochbrända ben- och tandfragment från små barn. I stenpackningarnapåträffades inte bara keramik utan även 80 stycken malstenar. An-läggningarna är C14-daterade till slutet av tidigneolitikum (Kihlstedt1996: 75). Därtill kommer de begravningar som påträffats på Fågel-backenboplatsen, som redan diskuterats ovan.

Mycket tyder enligt ovanstående resonemang på att det redan frånförsta början av tidigneolitikum finns ett gravskick som är indelat i

142

Lars Sundström

minst två faser (Madsen 1993). En fas av avskiljning där den dödeskiljs från samhället. Kroppen placeras i ett dödshus, antingen grävsden ner innanför dödshuset eller läggs direkt på golvytan. Under dentid som sedan går fram till den slutgiltiga begravningen går kroppenigenom en nedbrytningsprocess som är avindividualiserande,avpersonifierande. Denna nedbrytningsperiod betraktas i många kul-turer som en farlig period. En period då den döde är varken det enaeller det andra (Douglas 1988). Detta är intressant då detta kan indi-kera att platsen inte bebos just under likets nedbrytningsfas. När dendöde tas fram igen, sker detta inför en större grupp. Då socialiseraskroppen in i samhället igen och ritualen blir ett kraftfullt uttryck fördet kollektiva och det gemensamma (Bloch and Parry 1982: 4; Lars-son in press: 9). I fallet med Fågelbacken har benen dessutom sorte-rats och bränts, för att slutligen deponeras i anläggningar där begrav-ningar skett redan tidigare. Detta hanterande förstärker intrycket aven manifestation av det kollektiva framför det individuella (jämförmed Edmonds 1995: 31). När bara skelettet återstår av en människaär vi svåra att åtskilja, svåra att betrakta som individer. Bränningenkan också sättas i samband med behovet av att särskilja kategorierna(natur/kultur, dött/levande) som uppfattas som inkommensurabla.(se även kap. 4).

Hanterandet av de avlidnas kroppar kan sättas i samband med denmaterialisering av den egalitära ideologin genom att den kan förståssom en avindividualiserande process, en kollektivisering av indivi-den. Flera arkeologer och antropologer har studerat hur ritualer ochbegravningar har använts för att reproducera en egalitär samhäll-ideologi (se Kuijt 1996 och där anförd litteratur). Det vi kan se påFågelbacken och på andra motsvarande platser är en återbegravnings-ritual där benen har blivit sekundärt hanterade. Sekundärt behand-lade på ett sätt som inneburit att benen från en individ inte hållitssamman utan blandats med ben från andra tidigare avlidna individer.Detta indikerar inte bara att förfäderna (historien) spelat en stor rolli samhällsreproduktionen utan också att de ingår i en manifesteringav det kollektiva framför det individuella (Kuijt 1996: 318). Som endel i en strategi neutralisera social tävlan och en hierarkisering avgruppen.

Flera företeelser på boplatser av Fågelbackentyp kan tolkas somlämningar efter medvetna strävanden till att upprätthålla den gamla

143

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

sociala ideologin, egaliteten. Fyra sådana saker har hittills diskute-rats. Hanteringen av de döda, som går att förstå som en avindividua-liserande process; det faktum att dessa begravningar sker på gemen-samma samlingsplatser; boendet i hyddor och inte i hus och att jord-bruket är frånvarande. Istället stod fisket och jakten i fokus på dessaplatser.

På platser av Skumparberget-typ däremot levde man i mindre grup-per och där fanns den nya ekonomin representerad.

Tunnackiga yxor i flintaBränning av de döda och sekundärbegravningar under tidigneolitikum,kan alltså uppfattas som ett aktivt manipulerande av publika symbo-ler i syfte att kollektivisera individen och utgör ett av fundamentenför samhällsreproduktion inom trattbägarkulturen. Denna manipu-lation som kan ha sin utgångspunkt i en egalitär ideologi, kan spårasäven i andra sammanhang inom trattbägarkulturen, som till exempelde tunnackiga flintyxorna. Innan jag går vidare skulle jag vilja klargöra en möjlighet och fördel som föreligger i studier av tidigneolitikumi Östra Mellansverige. Den består av frånvaron av megalitisk tratt-bägarkultur i detta område. De lösfunna artefakterna här represente-rar endast den första fasen av trattbägarkulturen. Detta ger oss enmöjlighet att tolka som inte finns någon annanstans i Skandinavien.

Sedan länge har det varit känt att det funnits ett samband mellandet första jordbruket och en omfattande slipning av stenyxor (tillexempel Lubbock 1913 (1865): 2; Montelius 1917: 3). Det är dockviktigt att förstå att det inte går att betrakta slipning av stenartefakter,till exempel yxor, som ett utvecklingssteg i traditionell evolutionärbemärkelse. Kunskapen om slipning av stenverktyg är mycket äldreän trattbägarkulturen. Det är inte heller en företeelse som är funk-tionellt förknippat med själva jordbruket (Rowley-Conwy 2001: 63).Det går alldeles utmärkt att bedriva jordbruk med hjälp av detmesolitiska redskapsinventariet. Ändå är det så att en slipning av helayxan, eggen och den övriga yxkroppen, är något som är intimt för-knippat med neolitiseringen i Skandinavien. Den föregående perio-den karakteriseras av oslipade stenyxor och den efterföljande av sli-pade. Under mesolitikum förekommer visserligen slipning av egga-rna på trindyxor och lihultyxor, men yxans övriga delar förblir oslipade.Undantag från detta generella mönster finns således på båda sidor om

144

Lars Sundström

tidpunkten för jordbrukets introduktion, delvis slipade mesolitiskayxor, och helt slipade mejslar (Lindgren 1997a) och dåligt slipadeneolitiska yxor. Men den tidigt observerade tendensen att det är förstefter införande av jordbruk som en omfattande slipning av yxors krop-par uppträder, gäller i stort fortfarande. Kanske kan man tala om en”funktionell” eggslipning under mesolitikum och en ”icke-funktio-nell” slipning av yxkroppen under neolitikum. Speciellt tydligt blirmönstret när det gäller yxor tillverkade i flinta (Madsen 1984: 48;Stafford 1999: 126; Vang-Petersen 1999: 101) och detta beror säker-ligen på egenskaper som är speciella för flintan som råmaterial. Föratt skapa en större slipad yta på en flintyxa är det i praktiken nöd-vändigt att ta hänsyn till detta redan vid tillslagningen av yxplankan(Madsen 1984: 55). Detta beror på att flintan som råmaterial är såhård att det inte med en rimlig arbetsinsats går att slipa ner alltförstora ojämnheter. Flintan är dessutom för spröd för att ojämnhete-rna skall gå att bulta ner, till skillnad från andra mjukare och segareråmaterial som till exempel grönsten (en arkeologisk benämning avstenarter med speciella egenskaper Kars et al. MS; Welinder 1985:14). Därför är det nödvändigt att den tillslagna yxplankans form lig-ger så nära den slutgiltiga formen som möjligt när det gäller flintyxor.Skall slutformen vara en helslipad yxa är det inte bara själva slipningensom skall till utan också en mer avancerad tillslagning av yxplankan(Madsen 1984). Tillslagningen är dock inte så avancerad att tekno-login i sig är en indikator på hantverksspecialisering. Min erfarenhetav flintsmide säger att de människor som lagt manken till och haftråmaterial att tillgå har lyckats producera fyrsidiga yxplankor (förf-ormen till helslipade yxor). När man väl lärt sig göra yxplankan tardet cirka 2 timmar att tillverka dem (Hansen and Madsen 1983) ochsedan återstår bara mångdubbelt fler timmar av monotont slipande.Flintyxorna visar att det är först i och med neolitiseringen denna ex-tra ansträngning vid tillslagningen och slipningen görs, för att skapafyrsidiga, helslipade yxor.

Vad är då anledningen till att stenyxorna efter introduktionen avjordbruk blir föremål för en slipning av, inte bara eggarna, utan helayxkropparna? Eftersom det är svårt att hävda att slipningen avyxkropparna är en funktionell anpassning till den nya situationen(Christiansson and Knutsson 1982; Olausson 1983: 22ff; Stafford1999: 127f), det vill säga att röja skog, bygga hus och så vidare, även

145

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

om sådana argument förekommer (Burenhult 1999: 274; Price andBrown 1985: 11; Vang-Petersen 1999: 101), har man försökt att för-klara att slipningen med att det ingått i ”det neolitiska paketet” (Tho-mas 1988; Thomas 1991: 181). Det tycks inte råda något tvivel omatt den slipade slutgiltiga formen efterliknar kontinentala flatyxor ikoppar (Randsborg 1979: 306) men frågan är, varför hänger helslipadeyxor och det första jordbruket samman som de gör? Varför kommerden omfattande slipningen och jordbruket inte olika snabbt till olikaregioner, även om det är frågan om ”ett neolitiskt paket”? Idéerna om”det neolitiska paketet” är inte helt felaktiga men de förklarar inget, de be-skriver bara den empiriska situationen. Slipningen av yxorna sker isamklang med förändringar i samma riktning inom andra material-grupper och andra materiella uttryck. Dessa nya materiella uttrycktillfredsställer enligt teorin om avindividualisering inte funktionellautan sociala behov som uppstår när ekonomin förändras. Därför kandetta ”mode”, ett integrerat, konceptuellt klassificeringssystem, intekomma i separata delar vid olika tidpunkter. De är beroende av var-andra. Slipningen utgör en standardisering och som jag vill hävda, enavindividualisering av de tidigneolitiska yxorna. Genom slipningenförsvinner spåren av tillslagningsprocessen. Flintan och de bergartersom brukades för yxornas tillverkning har egenskaper som gör att allaföremål ser olika ut efter tillslagningen. Man kan säga att de äger enindividualitet. Denna individualitet kan elimineras genom just slip-ning av yxkropparna. Det uppstår med andra ord ”en massa bröder”som är lika inuti (det valda råmaterialet), lika på utsidan. Det kanpåpekas att det finns en spänning i uttrycken då skickliga flintslag-are i vissa fall tagit hänsyn till flintans naturliga färgskiftningar ochlåtit dessa harmoniera med yxans form och lyckats skapa en anomali,en individuell tunnackig yxa. Detta symboliserar hur individen ändåibland kommer fram men är fångad i formen (kollektivet). Alla ägaretill sådana yxor får sina sociala roller förklarade och manifesterade ilikheten i dessa ägodelar som alltså blir publika symboler av en kul-turell ”idé”. Flintyxorna i Östra Mellansverige och faktiskt i stora delarav trattbägarområdet måste så som vi ser det idag skaffas genom lång-väga utbyte. Men de kom in i ett samhälle som tidigare varit rörligtoch de upp till 700 kilometer som avståndet till de naturliga flinta-förekomsterna var, tycks inte ha utgjort något större hinder. Dettakan bekräftas av en mängd studier av historiska rörliga grupper rö-

146

Lars Sundström

relsemönster och kontaktytor (Knutsson 2001; McBryde 1987). Idetta sammanhang kan en jämförelse göras med de senneolitiskadolkarna vilkas blad efter en slipningsfas på nytt blir utsatta för enavslutande parallellhuggning. Denna omarbetning syftar till att utplånaalla spår efter slipningen. Flintdolkarna tillverkas av specialister i etthierarkiskt samhällssystem där just dessa föremål ingår i reproduc-erandet av samhällsstrukturen både genom teknologin de represen-terar och som ägarens uppvisningsföremål (sociala markörer) (Apel2001). De senneolitiska dolkarna kan således förstås som uttryck förindividualitet till skillnad från de tunnackiga yxornas likformighet.En likformighet som kommit till stånd genom slipningen och en in-dividualitet som framhävts som ett resultat av borttagandet av deslipade ytorna.

Centralt för argumentationen i mitt arbete är det faktum att detunnackiga flintyxorna transporterats till alla delar av det skandina-viska trattbägarområdet. Det kan bara förstås som att de på någotsätt var viktiga för samhällets reproduktion. Slipningens avindividua-lisering är en aspekt av denna process, men den tunnackiga yxan kanäven avslöja ytterligare sociala och strukturella aspekter av trattbä-garsamhället. I en tidigare studie undersökte jag trattbägarkulturenssociala organisation och integrationsnivå. Där användes dentunnackiga flintyxans längd som en viktig variabel. Längden betrak-tades, inom ramen för en utbytesteori, som en funktion av avståndettill flintyxornas ursprungsplats. I arbetet definierat till Skåne/Dan-mark (Apel et al. 1995; Sundström 1992). Förutsättningen för under-sökningen var enkelt formulerad. Eftersom yxornas längd med tidenavtar, som en följd av användning och successiva omslipningar, kanyxans längd beskriva graden av användning. Sålunda skulle Skånesyxor vara i genomsnitt längre än till exempel yxorna i Södermanland/Närke om de färdats från tillverkningsplatsen och råmaterialets ur-sprungsområde genom ett så kallat ”down-the-line” utbyte (Hodderand Lane 1982; Renfrew and Bahn 1991) därför att avståndet blir ettmått på hur många händer eller användare yxan passerat (=använd-ningstid). Yxans livshistoria och kontext säger alltså något om sam-hällets integrationsnivå. Om yxorna inte varierar längdmässigt medavståndet till källområdet utan varje region skulle vara den andra likmed avseende på just längden (och användningstiden) skulle dettakunna indikera närvaron av ett direkt utbyte, (se Apel 2001: 305ff),

147

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

vilket i sin tur visar att de färdats inom ramen för en ”elitnivå” i ettsamhälle med institutionaliserad social differentiering.

Det första problemet som tillstötte var att en av utgångspunkternaför studien visade sig vara felaktig. De tunnackiga flintyxorna gickinte att förstå som en homogen grupp. Det gick däremot genom detvalda längdkriteriet bra att förstå att populationen bestod av två grup-per. De tunnackiga flintyxorna är som framgår av diagrammet nedanibland varandra mycket olika, från så korta som knappt en decimetertill så långa drygt fyra decimeter. De allra största och längsta yxornabetraktades förr utan större diskussion vara i princip obrukbara ochutgörande först och främst prestigeobjekt (Nielsen 1984). Denna bildändrade sig dock genom de studier som Deborah Olausson genom-förde. Både genom experiment med nytillverkade yxor och genom attpåvisa bruksspår på originalen, kunde hon visa att dessa tidigare somöverdimensionerade betraktade, yxorna var användbara och att vissaav dessa yxor faktiskt hade använts (Olausson 1983). Trots detta blevdet dock nödvändigt att behandla de tunnackiga yxorna som bestå-ende av två grupper med avseende på just på längden.

Diagrammet i figur 12 visar ett urval av tunnackiga yxor från Skånei söder till Närke i norr sorterade efter längden. Yxornas längdvariationformar en bimodal kurva. Man kan säga att det finns två delpopula-tioner, en längre och en kortare, som delar sig någonstans vid 26-27centimeter. Hela gruppen tunnackiga flintyxor är med avseende pålängden mer och mer heterogen ju längre från källområdet Skåne/Danmark de är funna (Sundström 1992). Längst i norr är skillnadenmellan grupperna som störst.

De två grupperna av yxor beter sig alltså olika med avståndet tillkällområdet. Gruppen korta yxor avtar successivt i längd medan grup-pen långa yxors längd förblir stabil. Däremot blir de långa yxorna enallt vanligare del av hela populationen. Av detta drogs slutsatsen attde korta yxorna användes under sin färd från Skåne/Danmark ochatt de långa inte gjorde det. De långa yxorna användes inte utanförkällområdet men det förefaller troligt att de har använts inom det(Olausson 1983). De korta yxorna som avtog i längd med avståndettill Skåne/Danmark gav skäl till en tolkning av utbytet som en ”down-the-line”-typ. ”Down-the-line”-utbyte är ett ekonomiskt system somär det karakteristiska för ostratifierade samhällen eller rättare sagtfrånvaron av centraliserad eller specialiserad handel (Hodder and Lane

148

Lars Sundström

1982; Renfrew and Bahn 1991: 307ff). Det fungerar så att föremålenvandrar långa tider mellan olika användare och brukas och förbrukasunder utbytestiden. Det kan till en början således antas att även dettayxproducerande samhälle saknade en hierarkisk samhällsstruktur. Enannan skillnad mellan grupperna av yxorna upptäcktes också. Delånga yxorna, i motsats till de korta, blir successivt vanligare ju längrefrån källområdet de påträffas. Detta kan förklaras så att de mindreoch funktionella faktiskt användes men inte de långa. Efter en visstids användning återstod så lite av yxan att den inte längre gick atträdda genom omhuggning och omslipning då kasserades den. Utan-för källområdet återanvändes råmaterialet och av flintan (från den

Fig. 12. Slipade tunnackiga flintyxor sorterade efter längd. En ruta representerar en yxa.Diagrammet redovisar alla lösfunna yxor från Syd- och Mellansverige som finns påStatens historiska museum och Örebro länsmuseum; de lösfunna och hela yxorna iOlausson 1983: 17 representeras av de ljusa rutorna. Det nedre diagrammet visaryxlängderna i Södermanland och Närke från lösfyndssamlingarna i ovan nämnda museer.– Polished, thin-butted, flint axes sorted by length. Each square represents one axe. Inthe diagram the squares show all the stray axes found in southern and central Swedenand stored in the Museum of National Antiquities in Stockholm and in the ÖrebroCounty Museum. The white squares show the whole, unbroken axes from the area(Olausson 1983: 17). The lower diagram presents the lengths of the axes from theprovinces of Södermanland and Närke.

149

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

kasserade yxan) tillverkades bland annat tvärpilar (Sundström andApel 1998) (vilka ofta bär på spår efter den slipade yxans yta) vilketgjorde att andelen korta yxor sett till hela populationen, minskade medtiden/avståndet. Stig Welinder (1988b) har i en studie av andelenlokalt producerade tunnackiga yxor (i lokala bergarter) noterat att deökar andelsmässigt med avståndet till Danmark/Skåne. För att stu-dien skall förstås på detta sätt krävs att Dalarnas och Gästriklandsfåtaliga tunnackiga yxor utesluts. Motivet till att jag gör detta är attjag anser att antalet yxor därifrån är alltför litet för att gå att jämföramed sydligare landskap. Dessutom ligger dessa landskap norr om tratt-bägarkulturens idag kända nordliga gräns (Hallgren manuscript).Detta kan också förklara de fåtaliga tunnackiga yxorna i Dalarna ochGästrikland i Welinders studie. De korta tunnackiga flintyxorna kandärför uppfattas som ingående i samma begreppsliga sfär somgrönstensyxorna.

I och med att kategorien korta yxor visade sig vara arbetsverktygkom kategorien att även få begreppet funktionella kopplat till sig. Delånga och inte använda yxorna kom följaktligen att benämnas rituella.Detta trots att till exempel alla de funna korta yxorna någon gångmåste ha tagits ur cirkulationen. Ett ”rent” funktionellt hanterandeav yxorna borde ha resulterat i att alla yxorna, efter att de slutanvänts,reducerats ner till andra mindre artefakter som tvärpilar. Så är alltsåinte fallet, alla korta yxor som återfunnits måste i slutskedet ha flyt-tats över från den funktionella sfären till den icke-funktionella. För-klaringen att de representerar borttappade yxor (till exempel Bradley1972: 197) finner jag ingen mening att diskutera, inte minst med tankepå hur ineffektiv och meningslös en sådan förklaring visat sig vara iandra sammanhang (Lekberg 2002). Den tydliga skillnaden i längdger vid handen att yxornas funktion var olika ända till tiden fördeponeringstillfället.

I östra Mellansverige kan de korta flintyxorna klassificeras somfunktionella och de långa som rituella, för här är skillnaden mellande båda kategorierna tydligast (se fig. 12, nedre diagrammet). Här kansåledes det relativt jämnt fördelade lösfyndmaterialet ses och stude-ras som avtryck av ett aktivt konstruerat förhistoriskt kulturlandskapgenom att undersöka hur dessa två kategorier fördelar sig i rummet(jämför med Lekberg 2002). Utgångspunkten är att den polariseradestrukturen som ett uttryck för yxornas livshistoria, uppenbar i

150

Lars Sundström

flintyxornas längd i Mälardalen, också reflekterar en meningsbärandestruktur i trattbägarsamhället (jämför med Kopytoff 1986). Här an-tas också att rituella och funktionella aktivitetsområden och därmeddepositionsområdena för yxor med olika livshistoria har varit rumsligtåtskilda.

De vid de dåtida kusterna liggande och med jämna avstånd ut-spridda fyndplatserna för långa rituella yxors spridning skiljer sig frånde övriga tunnackiga yxornas fördelning i landskapet. Uppenbart finnsen skillnad på det sätt de två kategorierna, korta och långa yxor, för-delar sig i landskapet. De långa flintyxorna har alla påträffats vid dendåtida kusten och de korta flintyxorna och de tunnackiga grönstens-yxorna förekommer förutom vid kusten också i relativt stor mängd iinlandet. Det finns en regelbundenhet i de långa yxornas lokalisering,de förekommer alla, utom den nordligast belägna yxan, med relativtjämna intervall på 7-16 km. Alla är deponerade på fastlandskusteneller på någon av öarna i nära anslutning till fastlandet. De kortaflintyxorna fördelar sig i landskapet på ett närmast identiskt sätt somyxor av grönsten. Dessa yxor är i huvudsak deponerade i inlandet.Med inland menas här att fyndlokalen inte ligger i direkt anslutningtill kusten det vill säga att avståndet till kusten i vissa fall kan vararelativt kort som fallet är med till exempel Skogsmossen (Hallgren etal. 1997). Denna rumsliga fördelning stärker tanken om de korta flint-yxornas funktionella karaktär. Det är främst i inlandet som det finnsett behov att röja skog och yxorna har troligast använts till detta än-damål. De i inlandet belägna boplatserna Skumparberget och Skogs-mossen (Apel et al. 1997; Hallgren et al. 1997), strax norr om test-området har tolkats som just svedjegårdar där djurhushållning ochodling bedrivits. Kanske är det lite förvånande att så många hela yxordeponerats i inlandet. På Skumparberget och Skogsmossen hittades,i och för sig, både delar av flintyxor och en del grönstensyxor i varie-rande skick. Det är inte så att de här karakteriserade funktionellaområdena och materialen endast och alltid är funktionella. På tillexempel boplatsen Skogsmossen undersöktes en mindre mosse (inteden som namngivit den närbelägna gården) vilken visade sig innehållamängder av fynd deponerade i ett sådant skick att deponeringarna integick att tolka som avfall. Mossen tolkades som en rituell plats där of-fer ingått (Hallgren et al. 1997). Det förefaller troligt att de i inlandetdeponerade korta flintyxorna och grönstensyxorna representerar en-

151

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

Fig. 13. Ett tidigneolitiskt kulturlandskap så som det framträder sett utifrån detunnackiga yxorna. Testområdet är beläget sydväst om Mälaren, sydväst om Eskil-stuna. Kustlinjen motsvarar dagens 35 meter över havet. – An Early Neolithic,cultural landscape as it appears from the spread of the thin-butted axes. This testarea is situated south-west of Lake Mälaren and south-west of the town of Eskil-stuna. The coast line is marked out at the present level of 35 m above sea-level.

152

Lars Sundström

skilda svedjegårdar. De långa flintyxorna är deponerade i anslutningtill den dåtida kusten, precis som de tidigneolitiska kopparyxorna iDanmark (Randsborg 1979: 308). De får i mitt arbete hypotetiskt re-presentera den typ av samlingsboplatser som Fågelbackenlokalen ärett exempel på. Ingen lång tunnackig flintyxa är dock påträffad i an-slutning till Fågelbackenboplatsen. Stora delar av den ursprungligaboplatsen var emellertid förstörd av grustäkt. Dessutom finns fortfa-rande andra delar av boplatsen kvar vilken ännu inte undersökts. Dä-remot har långa tunnackiga flintyxor påträffats i långhögar som tillexempel Storgård IV (Kjær-Kristensen 1989), vilket skulle kunna sessom ett stöd för min allmänna teori om relationen långhögar, rituellasamlingsboplatser och långa yxor. En av de tolkningar som jag tidi-gare tyckt varit mycket långsökt har varit Christopher Tilleys förstå-else av de långa tunnackiga yxorna som symboler för långhögar. Dettautifrån den formmässiga likheten mellan dessa (Tilley 1996: 113f). Menvad gör man när man först påstår att de långa tunnackiga yxornamarkerar platserna för lokaler av Fågelbackentyp och sedan tycker sigse likheter mellan Fågelbacken och långhögslokalerna? Jag blir tvungenatt omvärdera Tilley och lovar att läsa honom med ett öppnare sinne-lag nästa gång!

En intressant jämförelse till fig. 13, och det tidigneolitiska kultur-landskapet i Mälardalen är den karta som P. O. Nielsen produceratutifrån T. Madsens sammanställning av grävda och inventerade tratt-bägarlämningar på östra Jylland (Madsen 1982).

Även om fig. 13 och fig. 14 i princip speglar två kronologiska ho-risonter (tidigneolitisk och megalitisk trattbägarkultur) är de var-andra väldigt lika. De tidigneolitiska samlingsboplatserna och Saru-panläggningarna, eller centralplatserna, är lokaliserade med jämnaintervall längs kusten (Madsen 1982: 215; Madsen 1990: 37, fig. 5).Naturligtvis vore det intressant att göra en noggrann inventering avett motsvarande område i Mälardalen och se om motsvarande kul-turlandskap uppträder här, något som yxstudien alltså antyder.

Ett sätt att pröva om den uppdelning mellan långa och korta sli-pade tunnackiga flintyxor som framträder i Mälarregionen också kanvara användbar för situationen i södra Skandinavien är att studera ivilka miljöer dessa två olika kategorier av yxor deponerats. Jag haranvänt mig av två kataloger över neolitiska depåfynd för att försökautreda om den ovan diskuterade indelningen även i Danmark och

153

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

Skåne kan avspegla olika förhållningssätt eller organisatoriska kate-gorier. Dels har jag använt mig av Manfreds Rechs studie av trattbä-garkulturens och stridsyxekulturens depåfynd i Norden (1979) för dedanska depåerna och Per Karstens studie över neolitiska offerfynd iSkåne (1994) för de skånska depåerna. En sammanställning av alladepåer där det funnits både uppgifter om de tunnackiga yxornas läng-

Fig. 14. Karta över boplatser och gravar från trattbägartid (Nielsen 1993). Defyra östligaste centralplatserna är inte undersökta och därmed osäkra, (Price2000c: 283, fig. 10.9; Andersen 1997b: 271, fotnot 125). – Map of settlementsand graves from the TRB period (Nielsen 1993). The four, easternmost, centralplaces have not been excavated, and are therefore uncertain (Price2000c:283, fig 10.9; Andersen 1997b:271, footnote 125).

154

Lars Sundström

der och uppgifter kring fyndförhållanden presenteras här i form avtvå diagram från vardera område.

Som tydligt framgår i diagrammen i fig. 15 finns det en skillnad ideponeringarna av de två kategorierna långa och korta yxor även i

Fig. 15 a, b, c & d. Skånska och danska depåer av slipade tunnackiga yxor uppdelat påfyndkontexter. Långa depåer avser depåer där minst en yxa är längre än 27 centimeter.Korta depåer avser depåer där det saknas yxor som är längre än 27 centimeter. Så kalladefyrsidiga spetsnackiga yxor (typ 2 och 3) har här inkluderats i kategorien tunnackiga.Depåer som påträffats vid dikning har i fallen med de skånska depåerna klassats somvåtmarksfynd, detta för att skapa jämförbarhet med den klassifikation som Rech gjort för dedanska depåkontexterna (Rech 1979: 13). (I gruppen långa depåer Skåne utgör depåernafunna vid dikning 5% och i gruppen Korta depåer Skåne 11%). – Scanian and Danishdepot finds of polished, thin-butted, flint axes sorted by find context. The long depots arethose with at least one axe that is 27 cm long or more. The short depots are those whichhave no axes of longer than 27 cm. The category of four-sided axes with pointed butts(types 2 and 3) are included in the category of thin-butted axes. The depots found inSkåne during drainage works are classified as wetland finds, to make them comparable withthe Danish categories established by Rech (1979:13). (In the class of long depots 5% werefound during drainage works; in the class of short depots 11% were found during drainageworks.

155

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

Skåne och Danmark. Både i Danmark och i Skåne deponeras långayxor mer sällan i våtmarker än de kortare yxorna. Majoriteten av dekorta yxorna, cirka 66-67%, är deponerade i våtmark vilket också ärfallet med de depåer av oslipade yxor, där 64% påträffas i våtmark(Karsten 1994: 56). Korta flintyxor och oslipade yxor (långa somkorta) kan därför uppfattas som representerande liknande värde el-ler betydelse till skillnad från de långa yxorna. För att återkoppla tillfrågan om de långa yxorna deponerades på platser som kan uppfat-tas som samlingsboplatser, är det slående att för 10% av de skånskadepåerna av bland annat långa yxor finns anteckningar om att yxornafunnits på eller intill höjder. Som exempel kan nämnas nummer 214i Karstens katalog som påträffades på krönet av en höjdrygg intill ettsandtäckt (Karsten 1994: 234). Utan att i alltför hög grad övertolkade mycket inkonsekvent insamlade uppgifterna om höjder är det slå-ende att de i sådan påtagligt låg grad är associera med depåer av kortayxor, 4% i Danmark, men alltså faktiskt förekommer i samband medde långa yxorna.

Det finns skillnader i Rechs respektive Karstens studier i hur be-greppet depåfynd skall uppfattas och användas. I denna genomgånghar jag dock använt mig respektive forskares kataloger och klassifi-kationer detta då mina syften endast varit att studera i vilka miljöerde korta och långa yxorna blivit deponerade. En skillnad som före-ligger mellan Karstens och Rechs undersökningar och kataloger äratt Karsten inkluderat enkelfynd. I en jämförelse mellan enkelfynd-ens längdvariation och depåfyndens framgår att enkelfynden är kor-tare än depåfynden. I den mån dessa enkelfynd påverkat bilden av deolika deponeringskontexterna, är det framförallt kategorien ”Kortadepåer” i figuren ovan som borde påverkas av denna skillnad i repre-sentation. I och med att det i min behandling av fynden, trots attKarsten inkluderat enkelfynd i sin studie över Skåne, det finns ensådan överrensstämmelse just i denna kategori, finns det skäl attmisstänka att dessa enkelfynd representerar samma beteende som synsi depåfynden. Detta var också en central frågeställning i Karstensavhandling (Karsten 1994: 7).

Denna hastiga inblick vad det gäller deponeringar av tunnackigayxor tolkar jag som att den skillnad i deponeringssituation som gåratt påvisa för Östra Mellansveriges del också gäller för Sydskandina-vien. Genom att använda de befintliga kartorna i Karstens upplös-

156

Lars Sundström

ning är det möjligt att på sockennivå pricka ut de depåer som ingår idiagrammen, fig. 15 (Skåne), och på så sätt ytterligare pröva hypote-sen om skillnader i de långa tunnackiga flintyxornas och de kortatunnackiga flintyxornas deponering. De skånska socknarna är de allraflesta mycket små och i den skala som här studeras kan den upplös-ningen anses tillräcklig.

Av den rumsliga fördelningen av depåer innehållande långa(>27cm) slipade tunnackiga flintyxor att döma så fördelar de sig gan-ska jämt över landskapet. En betydligt tätare spridning visar de i ochför sig mycket vanligare depåerna som saknar långa yxor. Det finnsett mönster i fördelningen av de långa depåerna. Det är längre av-stånd emellan dem i västra Skåne än vad det är i södra och östra Skåne.Om vi antar att depåerna av de långa yxorna representerar platser somskiljer sig från de reguljära boplatserna, här representerade av depåe-

Fig. 16. De långa och korta depåernas (definition i Fig. 15) fördelning i Skåne.Baserad på information hämtad från katalog i Per Karstens avhandling (1994).– The distribution of long and short depots in Skåne (definition in Fig. 15).Based on information from Karsten 1994.

157

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

rna av korta yxor, och att dessa kan förstås som kollektiva samlings-punkter kan denna bild hypotetiskt säga något om trattbägarsamhäl-lets organisation i Skåne.

Det kan vara intressant att lägga märke till att avståndet mellande olika punkterna ungefärligt överrensstämmer med avstånden mel-lan långa slipade tunnackiga flintyxor inom ett provområde i Söder-manland och centralplatser på Östra Jylland, se figurerna 13 och 14.Resultatet av denna begränsade studie av depåfynd av de båda längd-kategorierna av tunnackiga yxor i Danmark och Skåne skall inte sessom bekräftande av de tidigare redovisade mönstren utan som intemotsägande. För en bekräftelse behövs en djupare analys än denöversiktliga som gjorts här.

Det är inget ovanligt att vissa varor (artefakter i ett utbytes/han-delssystem) plockas ut ur den vardagliga varucirkulationen och ut-gör en kulturell kategori av varor med ett speciellt rituellt och sym-boliskt värde. Dessa symboliska varor skiljs från de vardagliga ochfår sina speciella utbytessfärer (Kopytoff 1986: 73f). Det förefallertroligt, enligt min studie att de långa tunnackiga yxorna haft en an-

Fig. 17. En tolkning av kollektiva samlingspunkter i Skåne utifrån placeringenav depåer innehållande långa slipade tunnackiga flintyxor, som presenterats iFig. 16. De införda avstånden avser avståndet (i km) till den närmast liggandesamlingspunktsgrannen för respektive samlingspunkt. – Interpretation of findsof long-axe-depots in Skåne (in Fig. 16) as places for collective gatherings. Thenumbers on the lines are the distances in kilometers between the two conjoi-ned places for collective gatherings.

158

Lars Sundström

norlunda cirkulation än de funktionella yxorna. I och med att dessayxor tycks deponeras endast på specifika, och som jag argumenteratför, på kollektiva samlingsboplatser, se fig. 13, kan de uppfattas somkollektiva representationer. Genom att skapa en kulturell klassifika-tion av dessa långa yxor, som prestigeobjekt och ingående i en cirku-lation av varor utanför den vardagliga utbytessfären (den som indivi-der är involverade i) desarmeras yxans potentiella kraft och förmågaatt ge dess ägare social prestige (jämför med Kopytoff 1986: 87f).Individer kan helt enkelt inte använda dessa yxor på detta sätt.

One can draw an analogy between the way societies construct individu-als and the way they construct things. In small-scale societies, a person’ssocial identities are relatively stable and changes in them are normallyconditioned more by cultural rules than by biographical idiosyncrasies.The drama in an ordinary person’s biography stems from whathappens within the given status. It lies in the conflicts between theegoistic self and the unambiguous demands of given social identities,or in the conflicts arising from interaction between actors with definedroles within a clearly structured social systems. (Kopytoff 1986: 89)

Det går inte att behandla den materiella kulturen som neutral, denär betydelsefull för mänskliga relationer i alla mänskliga system. Detär inte heller så att den endast går att förstå som individuella produk-ter bara därför att det är individer som producerat dem. De är likamycket produkter av det kulturella system som de verkar i och i dettasystem är de aktiva komponenter i relationen mellan individ och sam-hälle. Det är så vi måste förstå, menar jag, de tunnackiga yxornasrörelse inom trattbägarsamhället, men även det faktum att de ser utsom de gör.

Utifrån undersökningen av de tunnackiga yxorna kan därför föl-jande slutsatser rörande trattbägarsamhället göras:

1. Yxornas rumsliga utbredning indikerar att samhället var organi-serat kring bland annat ensamliggande gårdsenheter och kollektivasamlingsboplatser. En samhällelig organisation skiljer sig inte struk-turellt från egalitära samhällen kända genom etnografiska beskriv-ningar.

159

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

2. Yxorna skiljer sig från de mesolitiska på en avgörande punkt – deär standardiserade på ett sätt som de mesolitiska yxorna inte enskommer i närheten av. De går att förstå som naturliga typer somhade en aktualitet under trattbägartid. Kategorien tunnackiga yxan,är alltså inte bara en modern klassifikatorisk kategori. Den var enkategori som dessutom ser ut att ha varit en aktiv del av kultur-skapandet och en publik symbol delaktig i den sociala konstruktio-nen av trattbägarsamhället. Formgivningen genom slipning tog bortden individualitet som artefakter har möjlighet att skänka sina ägare.Tillformningen, där den omfattande slipningen ingår, fungerade av-individualiserande och skapade genom enskilda artefakter kollek-tiva representationer inom gruppen av tidigneolitiska människor.

Tillsammans gör dessa två observationer rörande den tidigneoliti-ska tunnackiga flintyxan, att den genom tillverkning och användning,det vill säga sin specifika historia, kan indikera inte bara en frånvaroav hierarkiska strukturer. Detta är speciellt tydligt utanför produktion-sområdena. Slipningen av hela yxan kan förstås som en symboliskrepresentation av det kollektiva. Slipningen innehåller, sedd ur dettaperspektiv, samma symboliska budskap som den sekundära begrav-ningen och bränningen av de döda. Sålunda kan man att uppfatta densociala ideologin bakom detta symbolspråk som egalitär.

Den symboliska kommunikationen av en egalitär ideologi förmed-las genom den sekundära begravningen, bränningen av de döda ochslipningen av hela yxorna. Denna ideologi uttrycks genom referensertill ett idealiserat förflutet. Samlingsboplatsen länkar därför sammanden sociala ideologin med det förflutna. Trattbägarsamhället kopp-lade på detta sätt ihop sin egen historia med centrala metaforer försynen på hur människor bör vara. Mina grundläggande frågor ommekanismerna bakom kulturell och social reproduktion och denmänskliga naturen belyses här på ett intressant sätt.

Tunnackiga yxor i lokal bergartInom trattbägarkulturens utbredningsområde hittas olika typer avtunnackiga yxor. Dessa yxor är antingen tillverkade i en flinta varsursprung är begränsat till Sydskandinavien eller i lokala bergarter somofta är olika former av diabaser. En variant av diabas är porfyritiskdiabas som är makroskopiskt lätt igenkännbar genom sina stora kris-

160

Lars Sundström

taller av fältspat (fenocryster). Detta råmaterial är vanligt när det gäl-ler en hel del av de tunnackiga yxorna som hittas i Närke och har där-för varit föremål för flera studier av lokal produktion och utbyte(Hulthén and Welinder 1981; Sundström and Apel 1998; Welinder 1985;Welinder and Griffin 1984).

På 1970-talet deltog Stig Welinder i undersökningarna av ett partidigneolitiska platser i Närke. På en av dessa, Hjulberga 1, påträffa-des större mängder produktionsavfall och yxor i ett närmast identisktråmaterial, en porfyritisk diabas (Hulthén and Welinder 1981). I ochmed att tunnackiga yxor i detta lokala råmaterial hade en relativtbegränsad rumslig utbredning att döma av de lösfunna yxornas för-delning i landskapet såg Welinder möjligheten att studera dessa yxorsom uttryck för handel eller utbyte (Welinder 1985; Welinder andGriffin 1984).

År 1995 undersöktes två i inlandet belägna ensamliggande går-darna från tidigneolitisk tid. Dessa två lokaler, Skumparberget ochSkogsmossen är belägna på Käglan mellan Örebro och Arboga ochbåda visade sig innehålla produktionsrester från yxtillverkning,produktionsrester som uteslutande befanns vara av den lokalt före-kommande variant av porfyritisk diabas som tidigare hittats påHjulberga 1. Upptäckten av dessa två produktionsplatser gjorde detmöjligt att återuppta och fördjupa de studier av relationer mellan olikahushållsenheter inom trattbägarsamhället som Welinder påbörjat.

Denna återupptagna studie av tunnackiga yxor i porfyritisk dia-bas i Närke skedde i två faser. I den första studien försökte vi utredahuruvida det tillsynes likartade råmaterialet gick att härleda till engemensam källa eller om materialet skilde sig på ett systematiskt sättmellan de tre olika boplatserna, Skumparberget, Skogsmossen ochHjulberga. Dessutom gjordes en genomgång av de lösfunna bergarts-yxorna i Närke som gick att uppfatta som tunnackiga (se liknandediskussion kring typologisk bestämning av tunnackiga grönstens yxori Welinder 1985: 12). I den andra studien skulle resultaten från denförsta prövas ytterligare. Till skillnad från den första ingick här ävenen tunnslipsanalys på hela yxor.

Jag har valt att behandla informationen som utvunnits ur de analy-serade tunnackiga yxorna som bestående av två olika former av signa-ler, manifesta och latenta. Detta begreppspar har tidigare använts avandra forskare för att försöka nå förståelse kring mänskligt beteende.

161

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

Inom sociologin introducerade Robert Merton begreppen mani-festa och latenta funktioner för studiet av framförallt mänskliga ritu-ella institutioner. Hans syfte var att med dessa distinktioner avslöjaceremoniers verkliga funktioner genom att tränga igenom det mani-festa för att nå de latenta funktionerna (Giddens 1979: 211). Ettexempel på hans användning av begreppen är analysen av Hopiindianernas regndans. Han menar att det inte går att hävda att detmanifesta syftet, att producera regn, är denna ceremonis sanna funk-tion. Istället menar han att den bakomliggande orsaken, den latentafunktionen, bland annat omfattade skapandet av en sammanhållningi gruppen (Merton 1968: 118ff). Intressant här är att de latenta funk-tionerna uppfattades som omedvetna i förhållande till de manifesta.Jag skulle ur detta funktionalistiska perspektiv vilja lyfta fram ochanvända de två begreppen manifest och latent för min diskussion kringde lokalt producerade tunnackiga yxorna.

Inom arkeologin har Anders Andrén tidigare använt detta begrepp-spar för att urskilja två olika typer av materiella lämningar på medel-tida fyndplatser. Det han kallade manifesta och latenta spår gick mereller mindre att översätta till bebyggelselämningar och massmaterial(Andrén 1985; Andrén 1989). Andrén betraktar uppdelningen somen uppdelning mellan olika perspektiv (Andrén 1989: 43). Det är ienlighet med båda dessa användningar som jag skulle vilja diskuteraden genomförda analysen av de tunnackiga yxorna i porfyritisk dia-bas i termer av manifesta och latenta signaler. Det är problematisktatt närma den manifesta informationen när det gäller de tunnackigayxorna. Denna information ligger förborgad i det kulturella systemsom producerat yxorna. När jag valde att angripa problemet med delokalt tillverkade tunnackiga yxorna var det första hindret hur skalljag känna igen dem och skilja dem från andra yxor och andra råmate-rial? Hur skall jag komma åt den tidigneolitiska klassifikationen avråmaterialet och yxans utformning, den manifesta informationen? Mittnärmande till, till exempel råmaterialet utgår från den erfarenhet somjag fick genom att gräva, sålla fram, tvätta, klassificera och sorteramängder av slagen sten vid utgrävningen av Skumparbergetboplatsen.Det är utifrån denna erfarenhet om ”yxmaterial” som jag sedan letati museisamlingar efter liknande yxor.

Klassifikationen av dessa yxor var uppenbarligen även ett problemför Stig Welinder. Han saknade nämligen en definition av dem. Han

162

Lars Sundström

utgick därför, precis som jag gjorde, från en allmän föreställning omhur en tunnackig yxa skall se ut utifrån erfarenheter som han byggtupp genom att studier av tunnackiga yxor i flinta (Welinder 1985: 12).Det resonemang som jag driver i avhandlingen medför att den mani-festa informationen, ”yxmaterial” och ”yxform” (se fig. 18) som sig-naleras handlar om likhet. Det handlade om att producera en sortsyxa, en yxa som är lik grannarnas yxor. Problematiken i studie uppen-barar sig om den förstås i termer av manifest och latent. När jag letatupp yxorna har jag letat efter de manifesta yxorna, alltså de som en-ligt den tidigneolitiska människan hade ”yxformen” och var gjorda i”yxmaterialet”. Det är därför inte en självklar och avgörande kritiksom levereras när en geolog menar att någon av yxorna inte är gjorda

Fig 18. Tre exempel på tunnackiga yxor i porfyritisk diabas från Närke. Detöversta exemplet är hittat i Norrbyås socken, Lysinge (Örebro länsmuseuminv. nr.149 – 18 cm lång), det mittersta är hittat i Hidinge socken (Örebrolänsmuseum inv. nr.1547 – 25 cm lång) och den understa yxan är frånÖrebro (Örebro länsmuseum inv. nr. 3 – 27 cm lång). – Three examples ofthin-butted axes made of pophyritic diabase from the province of Närke. Thetop axe was found in Norrbyås parish, Lysinge (Örebro County Museum Inv.No. 149 – 18 cm), the axe in the middle was found in Hidinge parish (ÖrebroCounty Museum Inv. No. 1547 – 25 cm) and the bottom axe was found in thetown of Örebro (Örebro County Museum Inv. No. 3 – 27 cm).

163

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

i ”rätt” material. Nu har jag visserligen känt mig tvingad att i störstamån ta hänsyn till dessa synpunkter men jag hade inte behövt göradetta. Under förutsättning att jag kunnat visa att den klassificeringav materialet som jag använt mig av är den tidigneolitiska människans.Men hur gör man detta? Det är naturligtvis lättare att låta en expertsutlåtande vara vägledande. Men hennes klassifikation behöver intenödvändigtvis vara relevant då även dennes klassifikation befinner sigutanför det kulturella system som producerat yxorna. När det gällerförståelsen av de latenta signalerna så är det inte längre nödvändigtatt ta hänsyn till den tidigneolitiska människans åsikt, eller rättare sagtdet är meningen att inte ta hänsyn till den. Där har den geologiskaexpertens öga och kunskap sin plats i analysen av yxorna. Det är så-ledes de manifesta signalerna som är problematiska att fånga upp.

Även om själva analysen på så sätt strävat efter att spåra den la-tenta information som inte var möjlig för yxtillverkarna att förhållasig till (den var osynlig eller omedveten) så fanns där även informa-tion som går att uppfatta som manifest. Den information som det gickatt förhålla sig till, framförallt utseendet och kvalitén på materialetvisade på likheter mellan de olika produktionsplatserna och mellanyxorna och avslagen (se sid. 276ff). Till exempel finns det ingen skill-nad i grundmassans kornstorlek mellan avslagen (i genomsnitt 1,03mm) och de färdiga yxorna (i genomsnitt 0.95 mm) detsamma gällerför storleken på fenocrysterna mellan avslag (i genomsnitt 2,47 mm)och de färdiga yxorna (i genomsnitt 2,55 mm). Detta kan indikera attjag lyckats välja ut de rätta yxorna i det rätta materialet och såledesligger nära den tidigneolitiska människans klassifikation. Med vissförsiktighet kan man utöver detta kanske också hävda att dessa re-sultat visar att de manifesta signalerna handlat om likhet i de aspek-ter som var märkbara.

Styrkan i tunnslipsanlysen är dock att försöka titta tränga igenomdet manifesta för att försöka spåra det latenta och omedvetna. Attsöka skillnader mellan olika produktionsplatser och färdiga yxor. Denutvidgade analysen (sid. 273ff) bekräftade resultaten från pilotstudien(Sundström and Apel 1998 och sid. 235ff). Det finns skillnader mel-lan de tre produktionsplatserna främst i råmaterialets uralit- ochsericitomvandling. Denna skillnad kan tolkas som att de tre gårdarnahaft egna råmaterialbrott (se fig.53). Ett förvånande resultat från dennaundersökning var att de färdiga yxorna som påträffades på de tre

164

Lars Sundström

boplatserna nästan alla var tillverkade på en annan plats (se fig. 54). PåSkumparberget där avslagsmaterialet har en tydlig och begränsad mi-neralogisk sammansättning fanns det en tydlig skillnad mellan mate-rialet i de färdiga yxorna och i produktionsavfallet. Med bara någotenstaka och möjligt undantag hade yxorna en annan ursprungsplatsän den de hittats på. Detta var förvånande då en rumslig studie avtunnackiga yxor i porfyritisk diabas hade tolkats som indikerande enlokal konsumtion av de färdiga yxorna. Denna slutsats drogs av detfaktum att de tre boplatserna, Skumparberget, Skogsmossen ochHjulberga alla låg inom det område där yxor i detta material koncen-trerade sig som mest (se fig. 56). Utanför detta område, söderut till-verkades tunnackiga yxor i en högre grad i andra bergarter. Det mönstersom ändå föreligger är att de färdiga yxor som hittats på boplatsernaär tillverkade i samma material som de yxor som producerats där. Detär inte yxor gjorda i andra bergarter än den porfyritiska diabasen somhittas som produktionsavfall på dessa platser. Det finns som jag serdet två möjliga tolkningar av detta mönster.

1. Boplatserna är representativa för alla gårdar som producerat yxor iområdet. Avslagen och de färdiga yxorna är gjorda i samma mate-rial utvunnet ur olika brott. Det är därför inte rimligt att tolka yx-orna som utbytta mellan olika grupper av människor. I så fall skulledet finnas platser där produktionsavfallet och de färdiga yxorna ärtillverkade i igenkännbara olika bergarter. Istället representerar defärdiga yxorna och de yxor som tillverkats på platsen olika genera-tioner av yxor. I tolkningen av Skumparbergetboplatsen har det fö-reslagits att det rört sig om ett rörligt svedjejordbruk där man efterett antal år övergivit bosättningen för att etablera sig på en ny plats(Apel et al. 1997). De färdiga yxorna är således tillverkade på dengamla platsen och blir uttjänta på den nya platsen där nya yxor i ettnärmast identiskt material blir tillverkade. De uttjänta yxorna ochproduktionsavfallet på platsen blir då en representant för en socialreproduktion mellan generationer. Denna tolkning innebär att yx-orna tillverkas inom den sociala grupp inom vilken de också konsu-meras. Detta skulle då innebära att de färdiga yxorna och produktion-savfallet på de i inlandet liggande gårdarna skall i teorin vara gjordai nästan oskiljaktiga material medan samlingsplatser som till exem-pel Fågelbacken skall innehålla en variation av olika material.

165

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

2. De tre boplatserna är inte representativa utan det finns gårdar därdet skall gå att påträffa förbrukade yxor i andra material än de somproduceras på platsen. Detta är ett mönster som innebär att yx-orna har vandrat mellan olika grupper av människor. Att döma avde mönster som föreligger på de tre analyserade boplatserna så ärdet troligt att man utbytt yxor med den närmaste grannen. Dettaskulle då innebära att yxorna tillverkats av en grupp av männis-kor men helt eller delvis konsumerats inom en annan grupp.

I nuläget känns den förstnämnda tolkningen som den mest natur-liga. Det nuvarande källäget är utgångspunkten för tolkningen. Detvore dock fel att tolka allt för snävt och föreslå att inga yxor somproducerats i lokala bergarter utväxlades mellan människor. Det voreockså fel att påstå att inga yxor deponerades på den plats där de till-verkades men det finns anledning att tro att de flesta yxorna konsu-merats inom den grupp de tillverkades och att brukningstiden för varjeenskild yxa var i genomsnitt så lång att boplatsen där de tillverkatshunnit överges innan de är förbrukades.

Den viktigaste iakttagelsen kring tillverkningen av yxor i lokalaråmaterial är att de producerats på alla gårdar. Alla gårdar hade till-gång till egna råmaterialkällor. Det tycks inte ha funnits någon sam-ordning som skulle kunna effektivisera verksamheten vid tillverk-ningen av yxor trots att gårdarna inte går att betrakta som isoleradefrån varandra. Detta menar jag måste ses som ett uttryck för en idéom hur samhället skall vara organiserat och inte som ett rationellt ochnaturligt förhållningssätt. Tanken på den autonoma gruppen passarväl in i förståelsen av trattbägarkulturen som ett segmentärt organi-serat samhälle, där alla segment är varandra lika. Här tydliggörs ocksådet paradoxala förhållandet att den överregionala och enhetliga ma-teriella kultur som vi förstår som trattbägarkultur är producerad inomboplatsenheten. De enhetliga materiella uttrycken beror således intepå någon form av centraliserad produktion. Tolkningen av de lokaltproducerade tunnackiga yxorna har således kunnat visa att produk-tionsförhållandena signalerar ett oberoende. Men å andra sidan inne-håller de materiella uttrycken budskapet om likställdhet mellanproduktionsenheterna.

166

Lars Sundström

KeramikMin studie av de tunnackiga yxorna pekar på att den materiella kul-turen i trattbägarsamhället haft en betydande roll för regleringen avindividens förhållande till samhället. Ett annat källmaterial från dennatidshorisont är keramiken. Även denna artefaktgrupp har jag försöktförstå utifrån samma frågeställningar och perspektiv.

Så här beskriver Magdalena Midgley trattbägarkeramiken:

However, its use as a medium for exchange of social information ona regional level and its stylistic similarity over large areas emphasisethe essentially contradictory need for social affiliation and social inte-gration on a level above that of the local lineage. (Midgley 1992: 483)

Midgley uppfattar som motsägelsefullt att den tidiga fasen av tratt-bägarkulturen är uppbyggd av små oberoende släktgrupper som trotsallt lyckas kommunicera med varandra på ett sätt som skapar en över-regional uniformitet i det materiella uttrycket (Midgley 1992: 484).Även andra forskare uppfattar trattbägarkeramikens uniformitet överstora områden som karakteristisk för just denna tid och tradition (Stil-borg 2002b: 59). De menar att det inte är frågan om ett mode utanformen och dekoren på dessa kärl har haft ett uppenbart socio-poli-tiskt innehåll (Madsen 1997: 79; Nielsen 1986: 242). Denna storska-liga uniformitet kan enligt mitt förmenande, bära ett likartat socialtbudskap som kunde ses i de tunnackiga yxorna. Gemenskap och likavärde förmedlas över de små gruppernas gränser. Individualitet ochoriginalitet blir aktivt motarbetat. De lokalt placerade och geogra-fiskt utspridda enheterna blir genom den materiella kulturen inkor-porerade i ett större gemensamt sammanhang.

Ett exempel på en sådan lokal enhet är den tidigneolitiska fynd-platsen Skogsmossen. Skogsmossenboplatsen utgör en av trattbägar-kulturens nordligaste utposter. Här påträffades stora mängder av ke-ramik som blivit föremål för en fördjupad studie av hantverk ochråmaterialutnyttjande (Hulthén ms: 7). Den tidigaste trattbägarkera-miken som påträffas i Östra Mellansverige är redan från början resul-tatet av ett välutvecklat keramiskt kunnande motsvarande den skånskakeramiken från ungefär samma tid (Hulthén ms). Detta utan att dettidigare har funnits keramisk tradition i området. Fredrik Hallgren harutifrån bland annat denna iakttagelse tolkat hantverkets och jordbru-

167

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

kets spridning som motsvarande den senmesolitiska befolkningensexogaminätverk. Eftersom kunskapen om hur keramik tillverkas i östraMellansverige redan från början fanns i en utvecklad form, föreslårHallgren att det var just den part som tillverkar keramik som var denpart som flyttade vid giftermål. Han kontrasterar hur denna teknologiter sig i jämförelse med den lokala ombearbetning av flintredskap till-verkade i Sydskandinavien. I östra Mellansverige på de allra tidigastkända trattbägarboplatser fanns kunskapen om hur keramikteknologinfungerade men inte hur de fyrsidiga flintyxorna skall bearbetas för attbibehålla yxans ursprungliga form (Hallgren 1996; Hallgren 2000;Hallgren in press). Det tycks således som yxtillverkarna stannade iområdet där de växte upp och gifte sig med den part som ansvaradeför keramikframställningen. Det är därför troligt att kunskapen omjordbruket i Skandinavien spreds med dessa keramiktillverkare. Just densnabba etableringen av trattbägarkulturen över ett ganska vidsträcktområde, från södra Danmark och upp till norra Uppland, gör tolk-ningen av neolitiseringen som en följd av invandring mindre trolig(Hallgren 1996). Idag finns det inte några bra argument för invandrings-hypotesen (se diskussion i Kihlstedt 1997: 12f).

På Skogsmossen har tre skilda bosättningsfaser antagits, baseratpå analys av C-14daterad keramik som deponerats i kärret vid treskilda tillfällen. Vid analysen har också material från den intilliggandeboplatsen ingått. I keramiken ser Birgitta Hulthén, som gjort en ana-lys av materialet, en konservatism över de tre tidshorisonterna påSkogsmossen. Inte bara vad det gäller former och dekor utan ocksåvad det gäller lertyper och magringsmaterial. I och för sig ser hondenna konservatism, som skogsmosssenborna tycks ge uttryck för,som ”naturlig” (hennes användning av citattecken) och något sompräglar traditionellt keramikhantverk (Hulthén ms). I denna analysanvändes vidare ett jämförelsematerial från några närbelägna fynd-platser för delvis samtida keramik, nämligen Skumparberget, Närke(Apel 1996), Hjulberga, Närke (Hulthén and Welinder 1981), Malma-hed, Södermanland (Olsson and Hultén 1986) och en skärva frånValby, Närke (Hulthén ms). Hulthén kommer fram till att vad detgäller det keramiska hantverket finns det specifika drag för de skildafyndlokalerna även om materialen har mycket mer gemensamt än vadsom skiljer dem åt. Det som är särskiljande är magringsmetoder, valav råmaterial, olika tillgång på kvalitativt råmaterial (Hulthén ms),

168

Lars Sundström

alltså främst egenskaper som har med skillnader med boplatsernasnaturliga omgivning att göra och det faktum att keramiken är lokaltproducerad.

Keramiken som påträffades på Skogsmossenlokalen har som re-dan antytts på statistiska grunder utifrån C14-dateringarna av mats-korpor och genom arkeologiska överväganden, delats in i tre olika faser(Hallgren and Possnert 1997). Den sammanlagda tolkningen är attplatsen varit bebodd vid tre olika tillfällen under trattbägartid och attman vid alla dessa tillfällen deponerat keramik i den lilla mosse somfanns intill den boplatsyta som har utförligt undersökts. Boplatsenantas ha varit i bruk i cirka 25 år för att sedan vara övergiven i 150-200 år (Hallgren et al. 1997: 104f). På grund av påfallande likheter ikeramikdekoren mellan de tre faserna, som tycks vara specifik för justde människor som använt denna plats, går det att dra slutsatsen attjust detta sätt att dekorera keramiken fungerat som en social signaturför just denna släkt och att det varit just denna släkt som haft till-träde till det större område inom vilken Skogsmossenlokalen ligger(Hallgren et al. 1997: 106f). Hulthéns analys av keramikteknologinbekräftar således tolkningarna som gjordes utifrån dekoren, nästanalla kärl som påträffades på Skogsmossen hade tillverkats inom enspecifik teknisk tillverkningstradition oavsett datering (Hulthén ms).

Vad det gäller den tidigaste trattbägarkeramiken består den av tvåhuvudsakliga varianter, Oxie (Beckers A) och Volling/Svaleklint. Enmer detaljerad indelning står dock att finna i Kochs genomgång avtidigneolitisk keramik på de danska öarna (Koch 1998). Oxiekerami-ken har i Danmark/Skåne huvudsakligen en östlig fördelning ochVollingkeramiken en västlig (Madsen 1986). Oxiegruppen definierassom keramik med liten ornamentering under mynningen. Den haringen ornering på nacken men ibland, om än sällan förekommer, en-kel och sparsmakad ornering på kärlens bukar (Koch 1998: 45; Lars-son 1984b; Madsen and Petersen 1984: 98). Vollinggruppen karakte-riseras av mynningsornamentik som oftast består av horisontella lin-jer av snör- eller tvärsnoddornering avbrutna av sekvenser av tommafält eller fält med vertikala/sneda linjer. Vissa kärlformer har yttäckandeornering (Koch 1998: 45; Madsen and Petersen 1984: 99f). Svaleklint-gruppen är nära besläktad med Vollinggruppen. Det som skiljer äranvändningen av pinninstick istället för snör- tvärsnoddsornering.Pinninstick förekommer dock även på Vollingkeramik om än i liten

169

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

utsträckning. Kompositionen och kärlformerna tycks i övrigt vara lik-artad (Koch 1998: 45; Madsen and Petersen 1984: 100). Vollingkeramikförekommer i Danmark nästan uteslutande på Jylland och Svaleklintpå de danska öarna. I min behandling av den tidigneolitiska keramikenkommer jag dock att behandla Volling och Svaleklint som represen-tanter för samma fenomen. Svenstorpsgruppen är en annan benäm-ning på keramik som går att se som en parallell till Volling/Svaleklintoch hittas främst i Skåne (Madsen and Petersen 1984: 100). Volling/Svaleklint/Svenstorpkeramiken ses idag som avspeglande en regionalindelning under tidigneolitikum som motsvaras av Jylland/Själland/Skåne (Madsen 1991: 490). Den tillverkades av regionala grupper somdock uppvisar en nära relation med varandra (Madsen 1993: 99).

Stilistisk sett är det mycket som åtskiljer de två samtida typer avkeramik vi valt att kalla Volling/Svaleklint/Svenstorp respektiveOxiekeramik (Madsen and Petersen 1984: 102). Den mest utbreddaförklaringen är att de utgör två olika lokala grupper (Madsen 1994)och/eller sociala/etniska system (Koch 1998). Precis som i ÖstraMellansverige är dessa två keramiktyper även i Danmark och Skånesamtida. Deras brukningstid sträcker sig över hela tidigneolitikum(Hallgren 2000; Hallgren and Possnert 1997; Kihlstedt 1996; Koch1998: 180f; Larsson 1994b: 224; Olsson 1995).

Utifrån den spridningsbild som redovisas i fig. 19, framgår att detvå keramikgrupperna Volling/Svaleklint/Svenstorp och Oxie integår att förstå som regionala fenomen. Madsen kommenterar dockbilden med att Oxie-gruppen är svagt representerad på Jylland ochatt det antagligen bör ha varit resultatet av ett mycket kortvarigt”Oxie-keramiskt” utnyttjande (Madsen 1994: 233). Det är oklart i Mad-sens redovisning vad tolkningen av Oxie-fasens kortvarighet baseraspå. På just norra Jylland har på senare år en rad långhögslokaler un-dersökt. Sådana långhögslokaler saknas på Själland. Enligt Eva Kochberor detta antagligen på skillnader i forskningsstrategi och under-sökningsintensitet mellan dessa två områden (Koch 1998: 183). Dettaskulle kunna antyda att det även finns en underrepresentation av van-liga boplatser på Jylland, och om det är så, att det funnits en medve-ten strategi att fokusera på långhögslokaler i just detta område. Dettaskulle kunna förklara varför Oxiekeramiken uppfattas som svagt re-presenterad just där.

De två keramikgrupperna uppträder även i Östra Mellansverige och

170

Lars Sundström

också här representerar dessa keramikstilar två traditioner, Mogetorpoch Östra Vrå (Hallgren and Possnert 1997; Kihlstedt 1997). Moge-torptraditionen motsvarar Oxie och Östra Vrå-traditionen motsvararVolling/Svaleklint/Svenstorp. De tidigneolitiska trattbägarboplatsernatycks alltid vara av antingen av den ena eller andra typen men typernaär inte geografiskt samlade utan uppträder om vartannat (Hallgrenmanuskript). Den rumsliga uppdelningen i Östra Mellansverige gårsåledes inte att förstå som avgränsade regionala grupper.

Den tidigneolitiska trattbägarkeramiken uppvisar en stor homoge-nitet vad det gäller form och dekor, men kan tydligt delas upp i tvåhuvudsakliga grupperingar eller stilar. Hur dessa två keramikstilar skallförstås är oklart även om keramiken som ett regionalt eller etnisktuttryck känns avlägset. Snarare tycks keramiken, på liknande sätt som

Fig. 19. Utbredningen av tre tidigneolitiska kategorier av keramik i Danmark.(efter Madsen 1994: 232, Abb. 3.). – Distribution of three EN TRB potterycategories in Denmark (from Madsen 1994:232, Abb. 3).

171

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

Fig. 20. A: exempel på profan tidigneolitisk keramik (Skumparberget). Teckningoch rekonstruktion Gunlög Graner. B: exempel på rituell keramik (Fågelbacken)Rekonstruktion Elisabeth Olsson och teckning Jan Jäger. – A, an example ofsecular EN TRB pottery (Skumparberget). Reconstruction and drawing byGunlög Graner. B, an example of ritual pottery from the same period (Fågel-backen). Reconstruction Elisabeth Olsson and drawing by Jan Jäger.

A

B

172

Lars Sundström

den övriga materiella kulturen inom trattbägarkomplexet, främst kom-municera inomgruppsligt. Den förklarar, som jag ser det, individensförhållande till det egna samhället/sammanhanget. Precis som falletär med de tunnackiga grönstensyxorna, så tycks keramiken enligtHulthéns analys vara producerad på hushållsnivå, de överregionala lik-heterna till trots (Hulthén ms). Trattbägarkulturens bärare har använtsig av lokala leror och magringsmaterial medan dekoren och kärl-formerna var gemensam.

Jag skulle vilja föreslå att de två grupperna, den sparsamt dekore-rade Oxie-keramiken och den betydligt mer dekorerade Volling/Svale-klint/Svenstorp-keramiken, skall förstås som reflekterande den re-dan föreslagna uppdelningen av det trattbägartida landskapet i kate-gorierna, funktionellt (profant) och rituellt. Detta är en tanke somElisabeth Olsson redan fört fram i en diskussion av keramiken frånFågelbacken (Olsson 1995). Hon föreslår också att den mellanneo-litiska uppdelningen i gravkeramik och hushållskeramik har en tidig-neolitisk föregångare där den i princip odekorerade keramiken för-stås först och främst som profan och den rikligt dekorerade keramikensom påträffades på Fågelbacken som rituell.

Den ovan redovisade rumsliga studien av lösfunna tunnackigaflintyxor visade att det finns en rumslig separering av de rituella ochde profana platserna. Dessa platser kan utifrån ett mellansvensktperspektiv indelas i ”svedjegårdar”, med profant innehåll (korta yxor)i inlandsmiljö och ”jaktstationer” med en rituell prägel i utsatta kust-lägen. En kort genomgång av olika tidigneolitiska lokaler från Dan-mark i söder till Östra Mellansverige i norr som vi skall se nedan tyckstills vidare ge stöd för denna tolkning av keramiken inom trattbägar-kulturen. Även här ser vi en distinktion mellan främst profan kera-mik på ”inlandsgårdarna” och rituell på kustmiljöerna.

Några exempel på platser med Oxie och Volling/Svaleklintkeramik:Oxie – Skumparberget 2 (Apel 1996; Apel et al. 1997; Hallgren

2000: 183), Mogetorp (Segerberg 1999: 88), Anneberg (Segerberg1999: 88), Frotorp (Eriksson et al. 1994: 38; Kihlstedt 1997: 115),Tjugestatorp (Hallgren and Possnert 1997: 121)

Volling/Svaleklint/Svenstorp – Fågelbacken (Apel et al. 1995; Lek-berg 1997), Östra Vrå , Barkær (Liversage 1992: 89f), Bjørnsholm(Andersen and Johansen 1990), Mosegården (långhögslokal)(Madsen

173

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

and Petersen 1984), Kristineberg (Rudebeck 2002a), Mossby (Rude-beck 2002a: 89), Skogsmossen (Hallgren et al. 1997), Brokvarn (Ols-son 1995: 110),

Denna preliminära uppdelning bygger på enbart publicerade upp-gifter och är inte fullt genomarbetad, bland annat saknas uppgifterom keramiken från Sejerø, Skivum, Rimsø. Den har som syfte att visakonsekvenser av den tolkning jag presenterat ovan för keramiken frånnågra i avhandlingen diskuterade tidigneolitiska lokaler. För att kunnagå vidare krävs en förnyad och konsekvent genomgång av dessa ochandra lokalers keramik.

Det finns dock två lokaler som ur mitt perspektiv redan vid ettförsta intryck förefaller problematiska, nämligen Mossby och Skogs-mossen. På Mossby är ett av de få välbevarade mesula-husen påträf-fat (se fig. 9, se också Larsson 1992). Enligt resonemanget som försi denna avhandling borde denna plats, tolkad som en svedjegård,således inte innehålla den rikt dekorerade Volling/Svaleklint/Svenstorps-keramiken utan istället Oxie-keramik. Men av den ana-lyserade keramiken från Mossby var knappt 4 % (54 stycken skär-vor) av den mycket fragmenterade tidigneolitiska keramiken dekore-rad (Larsson 1992: 71). Det är dock just den fåtaliga dekoreradekeramiken som används för datering och sålunda blir platsen definie-rad utifrån Svenstorpkeramiken, trots att platsen domineras av ode-korerad keramik. Denna dekorerade keramik förekommer nu inteöverallt inom boplatsområdet utan på två skilda ytor (trench I & II)som ligger cirka 60 meter ifrån varandra. Mesulahuset ligger i det enaschaktet men anläggningar och bränd lerklining indikerar att det ävenkan ha stått ett hus i det andra. Jag har inte lyckats förstå mer av dendekorerade keramikens rumsliga utbredning än att den tycks före-komma på båda ytorna (Larsson 1992: 66ff).

Även Skogsmossenlokalen har ett mesula-hus påträffats så därgäller samma sak. Dessa båda fyndförhållanden kan således vara ettproblem för mitt tolkningsförslag. Går vi emellertid ytterligare in ikontexternas detaljer tycks det finnas tendenser till en separering avolika kategorier av keramik inom vissa lokaler. På Skogsmossen skil-jer sig materialet i offermossen från det boplatsfunna materialet ge-nom att i en mycket större utsträckning vara dekorerad. Därför be-traktas den också som en speciell typ av keramik (Hallgren et al. 1997:

174

Lars Sundström

72). 90 av totalt 118 kg keramik som påträffades på Skogsmossen här-rör från själva offermossen (Hallgren 2000: 182).

Det kan således vara svårt att utifrån boplatsmaterial allena hävdadet finns en uppdelning mellan profan och rituell keramik undertidigneolitikum och att denna återspeglas i klassifikationerna Oxieoch Volling/Svaleklint/Svenstorp så länge keramik från boplatsernainte är kontextualiserad genom till exempel en rumslig analys och sålänge boplatsundersökningarna är ytmässigt små. Om det finns enindelning mellan profan och rituell keramik och om båda dessa före-kommer samtidigt på boplatserna kan vi anta att dessa kategorierförekommer i olika sammanhang, som de gör på Skogsmossenboplat-sen. I ett sent skede av avhandlingsarbetet kom jag i kontakt med enstudie av bland annat tidigneolitisk keramik som Anna Lagergren-Olsson gjort i samband med undersökningar av flera stenåldersbop-latser med anledning av byggandet av Västkustbanan. I denna argu-menterar hon för att den Svenstorpskeramik och den Oxiekeramiksom påträffats på Dagstorpsboplatsen, belägen mellan Lund ochLandskrona, skall förstås som olika typer av keramik med olika funk-tion. Svenstorpskeramiken påträffades nämligen i gropar medanOxiekeramiken påträffades i det som kallas ”kulturlagret”. Lagergren-Olsson jämför denna fyndsituation med liknande förhållanden påandra tidigneolitiska lokaler. Hon tar då bland annat upp den härdiskuterade Skogsmossenboplatsen (Lagergren-Olsson 2003: 199).

De bästa argumenten för att den tudelning av keramiken kan spå-ras i den skandinaviska tidigneolitiska trattbägarkulturen, inte utgörrepresentationer av två olika grupper av människor, går att finna i EvaKochs nyligen utgivna avhandling. Denna behandlar neolitisk kera-mik från de danska öarna. I den framgår att Oxie-keramik nästan aldrigförekommer i gravkontexter. Det finns endast ett exempel på dettaoch det är den också i övrigt aparta graven från Dragsholm (Fischer2002: 377; Koch 1998: 181). Oxie-keramik är mycket ovanlig somvåtmarksoffer och i de fall den ändå förekommer i våtmarker rör detsig om enstaka kärl. Oxie-keramik associeras ofta med spetsnackiga(tvåsidiga) flintyxor (Madsen 1994: 235). Svaleklintkeramik (Volling/Svenstorp) däremot förekommer ofta i våtmarksoffer i närheten avboplatserna och då vanligen tillsammans med tunnackiga yxor (Koch1998: 182f). Ett exempel på sådana fyndomständigheter i ÖstraMellansverige är Skogsmossen (Hallgren et al. 1997).

175

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

Som jag nämnt tidigare tycks det finnas en diskrepans i forsknings-intensitet och inriktning mellan Jylland och Själland. Denna omstän-dighet medför att långhögslokaler är idag främst finns kända ochundersökta på Jylland (Koch 1998: 183). På dessa långhögslokalertycks det nästan uteslutande finnas Vollingkeramik. Jag har inte stöttpå någon långhögslokal med Oxie-keramik. Det är således frånvaronav Oxie-keramik i rituella kontexter och inte närvaron av Volling/Svaleklint/Svenstorpskeramik på boplatser som är det främsta argu-mentet (tillsammans med den geografiska och kronologiska samti-digheten) för att den tidigneolitiska keramikens tudelning i själva verketavspeglar samma uppdelning som de ovan diskuterade tunnackiga yxorna alltsåen uppdelning mellan rituellt och profant (kollektiv och individ).

Under den efterföljande megalitiska trattbägarperioden finns entydlig skillnad mellan hushållskeramiken som hittas på boplatsernaoch keramiken som påträffas i gravarna. Denna tudelning har intetidigare ansetts haft en föregångare i tidigneolitikum (Stilborg 2002a).Under megalitisk trattbägartid har hushållskeramiken en begränsadoch enkel dekor medan gravkeramiken är rikt dekorerad (Stilborg2002a). Birgitta Hulthén har i sin avhandling visat många fall inomett begränsat område kring Hagestad i Skåne, där gravkeramiken ochboplatskeramiken har blivit tillverkade med samma lera (Hulthén1977: 120f). Det går alltså att jämföra den sparsamt dekoreradekeramiken från Skumparberget (två av tre skärvor var odekorerad)och den rikligt dekorerade (17 av 18 skärvor hade dekor) keramikenfrån Skogsmossen. Den skillnad i keramisk teknologi som iakttogsär troligen ett resultat av två olika produktioner, snarare än attkeramiken producerats av en och samma grupp för olika syften. Vidanalysen av det keramiska materialet från Skogsmossen analyseradestolv skärvor (varav elva dekorerade) från mossen och sex skärvor (allavar dekorerade) från den intilliggande boplatsen (Hulthén ms). Pro-blem som kan uppstå vid analyser av keramik från tidigneolitikum ärsåledes att hushållskeramiken egentligen inte blir undersökt.

Sammanfattande diskussionAv studierna av de tunnackiga yxorna och den tidigneolitiska kerami-ken framgår det att det krävs studier av råmaterialen (latent informa-tion) för att se om produktionen varit lokal. Den manifesta informa-tionen form och dekor pekar på samhörighet över stora geografiska

176

Lars Sundström

avstånd och avstånd över tid. Båda dessa signaler är komplementäraoch viktiga för förståelsen av tidigneolitikum. Det har varit viktigt attproducera den materiella kulturen på lokal nivå (familjenivå) men dethar samtidigt varit lika viktigt att förhålla sig till det stora samhället ochinfogas i de värderingar som där rådde. Den individualitet som ändåbryter fram krävs det oftast en högupplösande utrustning för attkomma åt (se kap. 3).

En central frågeställning i min avhandling och som kort berörtsredan i behandlingen av kontexter och artefakter är: Vad kan ansesutgöra en manifestering av gamla ideal och vad kan anses som nytt(ett förändrat tänkande som en följd av bofastheten)? Främst gällerdetta bränningen av de döda. Sker detta som ett led i en av-individu-alisering av de döda eller som en följd av ett problematiskt förhål-lande till gränser mellan tillstånden kultur och natur (liv och död)?Det finns egentligen många fler av-individualiserande aspekter i han-teringen av de döda än bara bränningen. Det förefaller alltså troligtatt samma resultat hade uppnåtts utan bränning. Det problematiskaförhållandet till gränser mellan kultur och natur kan snarare ses somden viktigaste orsaken till bränning. Det finns andra vägar till enmanifestering av det kollektiva genom ett undertryckande av det in-dividuella som till exempel krossning eller malning. Att just bränn-ingen var delaktig i denna omvandlingsprocess har antagligen att göramed eldens betydelse i andra sammanhang som ett transformativtmedium mellan olika stadier.

De utgångspunkter jag ställt upp för denna analys kan tyckas inne-bära ett sorts moment 22 (Heller 1989 (1961)). Det finns små möj-ligheter att uppfatta något riktigt nytt i de materiella representatione-rna, det vill säga det arkeologiska källmaterialet. Detta på grund avantagandet att allt det som dyker upp och synliggörs som ny materi-ell kultur, antas ha funnits latent även tidigare. Tidigare har det varitosynligt, icke manifesterat och inbyggt i den samhälleliga ideologin.Detta är en fälla som är svår att ta sig ur. För visst borde det varamöjligt att tänka sig att något originellt nytt uppstår i och med neo-litiseringen. Att teorier på detta sätt har sina brister är i sig inget kon-stigt. Brister kommer alltid att finnas och det är svårt att föreställasig en teori som förklarar allt. Skulle den dagen ändå infinna sig nären sådan teori dyker upp kommer den att göra forskandet överflö-digt, det skulle inte finnas något kvar att förklara och förstå. Proble-

177

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

met med teorin finns där för att påminna om svårigheterna med teo-rier av detta slag, göra oss ödmjuka inför forskaruppgiften och tole-ranta mot alternativa förklaringar.

Det känns dock viktigt att belysa detta problem något ytterligare.I princip handlar det om att jag tror att bofastheten och neolitiser-ingen till viss del faktiskt innebär en äkta förändring, ett nytt sätt attse på världen, och skapandet av något nytt. Det är en tanke som ärså starkt inrotat i fördomsbilden av denna förändring att den är svåratt bryta sig ur. Vad jag främst syftar på är relationen människa – kulturoch hur denna anses förändras genom bofastheten och jordbruket.

Under tidigneolitikum kan det finnas anledning att försöka sepa-rera mellan dels de ritualer som försiggått nära boplatserna och somresulterat i nedläggelser av malstenar och keramik i mossar (som tillexempel på Skogsmossenboplatsen) och dels de ritualer som utspelatsig på samlingsboplatserna. Detta därför att det finns skillnader ibeteende bakom dessa olika företeelser. De ritualer som ägt rum inärheten av boplatserna kan ses som kretsande kring fertilitet medande som utspelat sig på samlingsboplatserna kretsat kring samhälle-liga ideal som varit historiskt förankrade. Fertilitet, i detta samman-hang handlar om problematiken med att vara låst till en plats i våttoch torrt och inte kunna på ett enkelt sätt kunna flytta när omstän-digheterna blir ogynnsamma. I den förstnämnda rituella praktikenbehöver således inte fler människor än en familjegrupp vara närva-rande medan den sistnämnda behöver vara kollektiv. I de ritualer somförsiggått på samlingsboplatserna är det tydligt att den gamlamesolitiska livsföringen, till exempel näringsfång och boende, mani-festerats. De formas utifrån en idealiserad historia där det förflutnavävs in och ges legitimitet i de ritualer som avindividualiserar män-niskorna i enlighet med den bärande ideologin. Således kan det fung-era som självklara platser för begravningsritualer, en plats där de dödagör förfäderna sällskap. Lämningarna som påträffas i våtmarker intillboplatserna i inlandet saknar dessa kollektiva historiska kopplingar.Ritualerna som försiggår här är lokala och privata och manifesterarmöjliga ättelinjer. De går därför att uppfatta som något nytt.

Jag vill hävda att de kollektiva symboler som vi uppfattar som tratt-bägarkultur i själva verket är en återspegling av en kollektiv historia,en ontologi. Den reflekterade inte bara ett egalitärt ideal utan denförklarade också individens förhållande till samhället och till för-

178

Lars Sundström

fäderna. Det var också på de kollektiva samlingsplatserna som justdenna kommunikation skedde. I tolkningarna av boplatsen Fågel-backen föreslogs att platsens rumsliga struktur med avseende hyddoroch bengropar utgör ett slags mikrokosmos, en bild av den idealasamhälleliga strukturen. Än mer tydlig blir denna tolkning om de tvålånghögarna i Barkær förstås som just en motsvarighet till Fågel-backen. Rummen kan förstås som representerande en familjegruppoch ramen som fogar samman rummen som representerande denstörre sociala enheten. Inget rum är större än det andra vilket börförstås som att ideellt sett är alla segment (familjegrupper) lika var-andra. Samhället saknar en hierarkisk struktur. Denna manifesteringav den egalitära ideologi kan också ses i hanteringen av de döda ochi den likformighet som eftersträvas genom slipningen av yxorna.

Detta försök att kombinera den bofasta jordbrukstillvaron med enegalitär ideologi varade i Skandinavien i cirka 600 år. Med tanke påatt en av mina utgångspunkter för diskussionen av egalitet var attmänniskan i sin natur är en socialt tävlande varelse och att de starkareglerande instrumenten som är en följd av ett mobilt levnadsmöns-ter saknades, var det en bedrift att upprätthålla den egalitära sam-hällsideologin så pass länge. Efter 600 år förändras dock den arkeo-logiska bilden. Samhället förändras.

Ett problem – två lösningarTrattbägarkulturen präglas av starka behov att manifestera samhö-righet och ett jämlikt ideal över ett stort område i norra och centralaEuropa. I Skandinavien varar den första fasen, den tidigneolitiska,som sagt cirka 600 år. I det tidigneolitiska samhället fanns en struk-turell tudelning som inte bara går att uppfatta som relaterad tillbosättningsmönster eller ekonomi utan denna går djupare. Tudelning-en är synlig bland annat i bosättningsmönstret och den verksamhetsom sker på de två olika lokaliteterna; den enskilda inlandsboplatsen,där det neolitiska levnadssättet med odling och husdjurshållning finnsrepresenterade, och samlingsboplatsen, den kollektiva platsen lokalise-rad vid kusten, där det ekonomiska och sociala fokuset inriktas motjagande, fiskande, samlande och förgångenhet. Denna tudelning harstor betydelse för förståelsen av den tidigneolitiska kulturens kollapseller rättare sagt fortsatta förändring. Inbyggt i det tidigneolitiska

179

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

samhället fanns två olika förhållningssätt, två olika sätt att hanteradet samhälleliga idealet som på sikt skulle visa sig oförenliga.

Mellanneolitikum (3400-2300 f. Kr.) präglas av trattbägarkultu-rens successiva sönderfall. Med sönderfall menar jag här att det ma-teriella symbolspråket förändras och att denna förändringsprocessendast är regionalt förankrad. Olika regioner inom den tidigneoliti-ska trattbägarkulturen väljer olika vägar och denna förändringspro-cess är inte överregionalt synkroniserad. Om den tidigneolitiskatrattbägarfasen skall förstås som ett överregionalt symbolspråk i syfteatt skapa likhet så bör den regionalisering som framträder i mellan-neolitikum förstås som ett sönderfall eller en kollaps (av detta sym-bolspråk). Sönderfallet ser således olika ut i olika regioner. På vissaplatser avlöses trattbägarkulturen av den så kallade gropkeramiskakulturen och på andra platser går trattbägarkulturen in i en ny fas,den megalitiska trattbägarkulturen. Detta sker cirka 600-700 år ef-ter att jordbruket introducerades i Skandinavien, alltså 3400-3300f.Kr. (Segerberg 1999: 126f). När sedan den megalitiska trattbägar-kulturen, som hittas främst i Sydskandinavien och Västsverige till slutfaller sönder omkring 2800 f.Kr. uppträder stridsyxekulturen (Buren-hult 1999: 317; Malmer 1975; Welinder 1998: 100). Denna nya före-teelse har en större geografisk spridning än den megalitiska trattbä-garkulturen, men dess uppdykande infaller samtidigt med/efter denförsta jordbrukskulturens slutgiltiga kollaps. Torsten Madsen menaratt den megalitiska trattbägarkulturen är ett resultat av en ökad ri-tualisering som uppstått för att försöka möta ökade sociala spänningarinom trattbägarsamhället. Madsens tolkning är att dessa spänningarberor på att de ekonomiska förutsättningarna har förändrats genomett mer omfattande jordbruk, och att detta lett fram till sociala spän-ningar i ett samhälle som var anpassat för en småskalig ekonomi. Denslutgiltiga kollapsen är enligt honom inte förvånande: “Thus, a rituali-sed organisation of society escalated in order to keep equilibrium in socially andeconomically expanding society, where the intra and inter group relationshipsbecame more and more delicate matter” (Madsen 1990: 37). Även om jagi denna avhandling diskuterar problematiken med att upprätthålla denegalitära ideologin i en bofast och statisk tillvaro och därför är inrik-tad mot sociala förklaringar till skillnad från till exempel TorstenMadsen som inriktat sin analys mot ekonomiska faktorer, så finns detstora likheter i förståelsen av förändringsprocessen.

180

Lars Sundström

Det problem som uppträder är således att det tidigneolitiskatrattbägarsamhället faller samman och det tycks mig som att de tvålösningarna blir att antingen förstärka de rådande idealen och sym-bolerna – en ökad manipulation av publika symboler, en ritualiseringvilket också Madsen föreslår (Madsen 1990: 38) eller att helt enkeltöverge jordbruket och bofastheten. En megalitisk trattbägarkulturbildas således av de grupper som stärker de konservativa levnads-sätten baserad på en aggressiv egalitetsideologi. Upprätthållandet avjordbruk brister hos andra grupper och de stiger in i en ekonomi sombättre stöder den egalitära ideologi som man kämpat med i flera år-hundraden som bönder – gropkeramisk kultur uppstår.

När den tidigneolitiska trattbägarkulturen faller samman förstörssamtidigt kontaktvägarna, infrastrukturen. Kvar blir den megalitiskatrattbägarkulturen och en mängd lokala varianter av en mobil, jagandeoch fiskande befolkning, som har det gemensamt att de arkeologisktförstås som gropkeramiker (Malmer 1973). Det tycks som det finnskontaktvägar inom den gropkeramiska livsstilen (Edenmo et al. 1997:198) men det finns stora regionala skillnader som jag förstår som ettresultat av försämrad infrastruktur till följd av ett sönderfallandebofast och egalitärt samhälle.

Att det skall finnas ett samband mellan trattbägarkulturens kol-laps och stridsyxekulturens framväxt är inget som diskuterats när detgäller det övriga norra Europa. Stridsyxekulturen har av vissa fors-kare betraktats som resultatet av en invandring. Fortfarande präglardetta tolkningar av stridsyxekulturen trots att invandringsteorier blirallt mindre populära förklaringar till samhällsförändringar. Redan 1957publicerades Mats P. Malmers ”Pleionbegreppets betydelse för stu-diet av förhistoriska innovationsförlopp”. Där visar han tydligt atttrattbägarkulturen och den följande stridsyxekulturen har sammarumsliga utbredning i Skåne. Därmed avfärdar han inte bara antag-andena kring stridsyxekulturens invandring, åtminstone i Skåne, utandessutom visar på den starka rumsliga relation som de båda arkeolo-giska kulturerna har till varandra (Malmer 1957). Stridsyxekulturenutnyttjar landskapet på nästan exakt samma sätt som föregångarenmegalitisk trattbägarkultur. Detta gör att en invandringstolkning bliroerhört svår att driva. Även om jag nu tar upp stridsyxekulturen såkommer jag inte att inom ramen för avhandlingen att få plats med attutveckla någon diskussion om denna. Jag skall istället koncentrera

181

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

mig på den tidigare förändringen, den som resulterar i vad vi kallargropkeramisk kultur.

Den viktigaste diskussionen i denna avhandling handlar om sam-hällsförändringar och dessa förändringars synlighet. Här hävdas detatt de första materiella uttrycken för neolitiseringen var historisktförankrade. De utgjorde en manifestering och förstärkning av hotadeideal. Samtidigt som dessa konservativa åtgärder sattes in har dockvärlden förändrats och därigenom förutsättningarna för att upprätt-hålla ideologin. Den nya materiella och sociala världen återverkadepå människorna och deras världsbild. De genomgick en genomgri-pande, och som Clastres i detta avsnitts inledning beskrev, mystiskoch irreversibel förändring, som inte lämnade manifesta spår efter sig.Den skedde långsamt och i det fördolda. Det är inte förrän samhälls-formen föll samman som vi förstår att något förändrats och att dettatidigare har varit osynligt för oss. Tidigare i texten diskuterade jagsocial evolution och hur jag anser att en sådan fungerar genom attmänniskan och den materiella kulturen samverkar. Det är alltså intemänniskan som förändras, det är den omgivande världen. Det har åena sidan varit brukligt att se teknologier, som till exempel jordbru-ket, som motorer i samhällsförändringen. Det har å andra sidan häv-dats att framväxten av olika sociala organisationsprinciper, som tillexempel hövdingadömet, var förutsättningarna för ”nästa evolution-ära steg”. Denna diskussion har varit uppbyggd kring omedvetnaantaganden om att människor strävar mot ökad bofasthet och ökadhierarkiserad samhällsbildning. I detta sammanhang kan det vara vik-tigt att se att det varit och är en privilegierad intellektuell elit somskrivit och skapat den historiska utvecklingen och att det kan ha le-gat i deras intresse att i ett historiskt perspektiv framställa framväx-ten av en elit som betydelsefull för samhällets utveckling. En viktigaspekt har därmed glömts bort, nämligen undersökningen av hurartefakter påverkar människorna och förändrar deras tänkande; allti-från torg, skriftspråk, den rätvinkliga triangeln, helslipade yxor,Internet och så vidare (se till exempel diskussion i Johansson 2003),förändringar som till största delen kan sägas vara oavsiktliga. Underneolitiseringen har den materiella kulturen fått spela en så viktig rolli samhällsreproduktionen att detta förändrade människornas tänkandepå ett avgörande och kanske även irreversibelt sätt. Artefakten bleven del av individen. Syftet i början var dock, som jag ser det och för-

182

Lars Sundström

sökt argumentera för, främst att signalera samhörighet och likhet.Konsekvensen blev dock att artefakten också fick funktionen av attvara en beskrivning av individen. Detta nya ägande och tänkande varsvårt att hindra när det väl slagit rot. Och egalitära systemet bröts såsakteliga ner i samband med att det lyfts upp en medvetandenivå,förtydligats och därmed gjorts förhandlingsbart.

Ökat motstånd – megalitisk trattbägarkulturSamtidigt som dösar, gånggrifter och Sarupanläggningar börjar upp-föras i början av megalitisk trattbägartid, förändras även andra as-pekter av den materiella kulturen, bland annat keramiken. Den skil-jer sig från den tidigneolitiska främst genom en betydligt större design-variation, både i form och i ornamentik. Därtill ökar den regionalavariationen och lokala grupper framträder tydligare än under denföregående perioden (Stilborg 2002a: 64). I keramikmaterialet frånmegalitisk trattbägartid finns en förtydligad skillnad mellan boplats-keramik (den profana) och gravkeramiken (den rituella) (Lagergren-Olsson 2002). En skillnad som är mindre tydlig i det tidigneolitiskamaterialet eller snarare är mindre uppmärksammad av forskarna.Keramikens förändring mot en ökad regionalisering kan utifrån sammalogik som sade att trattbägarkulturens likartade materiella uttryckunder tidigneolitikum tydde på en övergripande och sammanhållandeideologi, således ses som spegling av en ökad splittring av samhälletsamtidigt som begravningsritualens betydelse för den samhälleligareproduktionen ökar. Två krafter drar åt två olika håll. Sarupan-läggningarna som är den megalitiska motsvarigheten till de tidigneo-litiska samlingsboplatserna, kommer i det följande avsnittet att an-vändas för att illustrera hur de sammanhållande krafterna manifeste-rar sig.

Sarupanläggningar – samlingsplatserSarupanläggningar eller centralplatser är ytmässigt relativt stora ( från1,6 hektar ända upp till 20 hektar) och därför har endast ett fåtal avdem blivit föremål för täckande undersökningar. Den bäst undersöktaoch utförligast rapporterade ligger i Sarup i Danmark (Andersen1997b). Sarup är beläget på sydvästra Fyn intill Helnæsbukten. Un-dersökningarna vid Sarup har resulterat i flera imponerande publika-tioner där det förutom en redovisning av grävresultaten även finns

183

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

en omfattande genomgång av liknande anläggningar runt om i Eu-ropa och deras olika tolkningar.

Sarup består av flera faser där två härrör från megalitisk trattbägar-tid, Sarup I (3400 f. Kr.) och Sarup II (3200 f. Kr). Sarup I och II ärenkelt beskrivet två inhägnader av stora arealer. Sarup I inhägnar 8,5hektar och palissaden är cirka 570 meter lång. Sarup II inhägnar 3,5hektar och palissaden är cirka 160 meter lång, se fig. 21. Inhägnade-rna består av en eller flera systematiskt placerade rader av avlånganedgrävningar. Innanför dessa som systemgravar tolkade anlägg-ningar, hittades resterna av en eller flera palissader (Andersen 1997b).

Sarup IPalissaden på Sarup I antas ha bestått av cirka fyra decimeter breda,spjälkade, ekstockar som rest sig två till fyra meter över markytan.På palissadens yttersida finns rester efter mindre rektangulära inhäng-ningar som ligger med jämna mellanrum längs hela palissaden och ärfrån 6x7 kvm till 7x20 kvm stora. I anslutning till palissadanläggning-arna, i gropfyllningen och på ytan intill, påträffades rester efter knappt300 keramikkärl, träkol, bränd flinta och brända ben. Bland annathittades tå- och fingerben efter människor här.

Systemgravarna på Sarup I ligger i två parallella band utanförpalissaden. Sammanlagt finns knappt 80 stycken. Karakteristiskt förgravarna är att de blivit omgrävda och igenfyllda gång på gång. I vissaav dem finns stenläggningar, bålrester och enstaka rester eftermänniskolik. Gravarna är annars fyndtomma.

Den yta som systemgravarna och palissaden tillsammans med detvå vattendragen innestänger är relativt tom på spår efter förhisto-riska aktiviteter. Den innehåller svårbegripliga nedgrävningar med fåfynd.

Sarup IISarup II anläggs alltså ungefär 200 år efter Sarup I. Sarup II skiljersig på ett par punkter från sin föregångare. Palissaden bildar nu intelängre en ogenomtränglig vägg, istället liknar nu palissaden närmasten pålspärr: Ett 1-2 meter brett och 160 meter långt bälte beståendeav cirka 20 cm tjocka resta pålar. Sammanlagt beräknas hela avspärr-ningen ha bestått av 900 pålar (knappt 6 pålar per meter). Pålarnaantas inte ha varit högre än ungefär en meter över markytan. Från

184

Lars Sundström

detta glesa staket utgår vinkelräta korta rader av pålar från ”staketet”som bildar små, öppna rum. I dessa rum ligger den innersta raden avsystemgravar. Även Sarup II har två band av systemgravar som liggeralldeles utanför pålanläggningen, den innersta är delvis placerad ipålanläggningen. Även dessa systemgravar är utsatta för upprepadeomgrävningar och igenfyllningar. De är också relativt fyndtomma.Innanför det inhägnade området har 144 anläggningar daterats till ti-den för inhägnaden och systemgravarna. Av speciellt intresse är någraanläggningar på näsets sydspets. Innanför stora halvbågeformadeanläggningar påträffades kraftiga stolphål. Fyra av dessa är placeradecentralt i den ena halvbågen och bildar en rätvinklig rektangel med

Fig. 21. Sarup I och II. (Teckningar Alicja Grenberger efter illustrationer iAndersen 1997b). – Sarup I and II. (Drawings by Alicja Grenberger afterillustrations in Andersen 1997b).

185

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

sidor på knappt två meter. I två av dessa stolphål påträffades brändamänniskoben som bedöms vara brända efter att benen rensats frånalla mjukdelar. Förutom dessa två anläggningar finns ytterligare ensamtida anläggning med brända människoben (Andersen 1997b). (Seäven diskussion ovan på sid. 114ff)

Tolkningarna av verksamheten på platsen utgår främst från system-gravarna. Karakteristiskt för Sarup och andra liknande samtida plat-ser är att gravarna grävts om och igenfyllts upprepade gånger. I Etton,England, har man konstaterat åtta stycken faser av omgrävning ochigenfyllning (Pryor 1988: 115, fig. 6.5). Nielsen menar, med stöd frånbland annat iakttagelser gjorda i Ilsfeld i Tyskland, att gravarna ut-gjort tillfälliga förvaringsplatser för de döda. Systemgravarna har in-gått i en kedja av platser och ritualer som den döde behövt passerainnan den slutdeponerats någon annanstans än i systemgraven. Där-för förekommer det i princip inga ben eller gravgåvor i de så kalladesystemgravarna.

I anslutning till undersökningarna av Sarupanläggningarna har detgjorts noggranna inventeringar i den direkta omgivningen. Inom ettområde på 5x7 kvadratkilometer har 22 stycken boplatser och 122megalitgravar samtida med Sarup I och II hittats. Dessa förhållandentalar starkt emot spekulationer om att megaliterna fungerade somgravar för endast ett fåtal människor. Megaliterna är alldeles för mångaför att en sådan tolkning skall vara trolig. Boplatserna som påträffa-des i inventeringen var begränsade till ytan, vilket gör att Nielsentolkar dem som bosättningar för som mest ett par familjer. I en un-dersökt dös påträffades keramik som motsvarar den som hittats påSarup I och då tillsammans med människoben. Till skillnad från Saru-panläggningarna påträffas ofta stora mängder keramik i och utanförmegalitgravarna, de gånger bevaringsförhållandena tillåter det påträf-fas också en hel del skelettmaterial. Torsten Madsen har konstateratatt sambandet mellan megalitgravar och Sarupanläggningar inte baraär kronologiskt utan också rumsligt. I centrum av megalitsamlingarfinns ofta en centralplats, se fig. 14 (Madsen 1982; Madsen 1990).Andersens iakttagelser vid Sarup visar också detta rumsliga sambandoch pekar mot att båda fornlämningstyperna hade var sin roll i han-teringen av de döda.

Det bakomliggande samhället och dess sociala struktur förstårAndersen utifrån den arkitektoniska utformningen av Sarupan-

186

Lars Sundström

läggningarna. Han föreslår att de två banden av systemgravar utgörett idealiserat mikrokosmos av det omgivande samhället. Som ana-logier till detta resonemang använder han dels ett exempel frånMapuchefolket, södra Chile och dels från vissa danska kyrkogårdarsorganisation fram till 1800-talet. I båda fallen är samlingsplatsen ochkyrkogården organiserad som miniatyrer över samhällena ifråga (An-dersen 1997b: 305f, not 287).

One can hypothesize that the sites were places at which the popula-tion of scattered settlements carried out both the temporary burialof their deceased relatives and subsequent ceremonies which includedthe exhumation of the bodies and their reburial elsewhere… Manypeople gathered at or by the sites for these ceremonies; the assembliesmust have played an important integrating role for the scatteredsettlements. (Andersen 1997b: 309)

En liknande tolkning har Hans Browall gjort av Alvastra pålbygg-nad (Browall 1986). Alvastra pålbyggnad skiljer sig till det yttre endel från Sarupanläggningarna men dess funktion som en samlings-plats för en omgivande bygd kan, i enlighet med Browalls argumen-tation, förstås vara likartad (Andersen 1997b: 275f). Browall tolkarpålbyggnadens arkitektoniska uppbyggnad som en idealiserad avspeg-ling av trattbägarsamhällets sociala struktur.

Både Browall och Andersen tolkar rummen eller de enskilda system-gravarna som representerande varsin familjegrupp. Dessa enskilda seg-ment knyts ihop i två separata enheter som motsvarar en högre formav social samhörighet, rader av rum eller systemgravar. Dessa två en-heter går sedan upp i ytterligare en social enhet som utgör den sam-hällsenhet som samlas på respektive plats. I och med att rummen ochgroparna alla är lika stora och ordnade på det sätt de är, tolkar bådeBrowall och Andersen det bakomliggande samhället som ett segment-ärt stamsamhälle (Andersen 1997b; Browall 1986). Som tidigare nämntsfinns samma planlösning på Barkær, (sid. 135). Browall gör i sin av-handling olika försök att beräkna storleken på det bakomliggande sam-hällets befolkning. Om samhället är segmentärt motsvarar de enskildarummen samhällets minsta sociala enheter ett hushåll/en familj. I enuträkning som baseras på etnografiska analogier kommer Browall framtill att varje hushåll/familj i genomsnitt haft 7,5 medlemmar. Därmedskulle pålbyggnaden ha varit en samlingsplats för cirka 130 personer

187

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

Fig. 22. Principskiss över Alvastra pålbyggnad(Browall 1986: fig. 29). – General outline ofAlvastra lake-dwelling (Browall 1986: fig. 29).

188

Lars Sundström

(Browall 1986: 90). Browall gör ett försök att utifrån rummens golvyta(kombinerat med antropologiska studier) och andra antropologiskamodeller över hushållsstorlekar, bestämma storleken på hushållen/fa-miljen inom pålbyggarsamhället. Enligt Browall och Malmer förefallerdet dock osannolikt att pålbyggnaden använts till reguljärt boende förhela familjen på grund av dess placering i en myr och på grund av desmå utrymmena (om de representerar en familj) (Browall 1986: 64, 91;Malmer 1984: 374). Browall tolkar i sin avhandling Alvastra (Browall1986), som en centralplats för en större grupp av människor men hu-ruvida själva pålbyggnaden varit en bo-/uppehållsplats för familjen el-ler inte under själva samlingarna, framgår inte tydligt i diskussionen.Browalls befolkningsberäkning och diskussion kring vad rummen re-presenterar ger i alla fall en indikation om att de kan förstås som av-speglande varsin familjeenhet även om denna familj aldrig bott i rum-met. De tycks vara snarare metaforer för familjeenheter. I senare pre-sentationer har Browall mindre diskuterat ekonomin och rumsstorlekaroch än mer betonat platsens rituella och sociala funktion och gjort tyd-liga kopplingar till megalitgravar och Sarupanläggningar (Browall 1991:112, 129). Jag skulle vilja föreslå en tolkning av pålbyggnaden som heltmotsvarande Sarupanläggningarna och inte se något som helst normaltboplatsliv på själva pålbyggnaden. I stället vill jag föreslå att den skallförstås som Niels H. Andersen uttryckt saken vid tolkningen av Sarupsom ”landsbyer for de dødes sjæle” (Andersen 1997a: 22). Anläggningen harbara varit avsedd för de döda. Om det varit så att avlidna människorförvarats på plattformen i väntan på en begravning i en megalitgrav, såkan plattformens placering i en myr och åtkomlighet bara genom ensmal spång, vara förståelig. På detta sätt förhindrades större djur attkomma åt liken. Pålbyggnaden verkar främst varit avsedd för rituellaändamål där bland annat elden har haft en central funktion (Malmer1986: 96f). De människoben som förekommer på boplatsen ligger i deövre lagren och anses därför inte höra till pålbyggnadens första fas(Malmer 1986: 98). Eftersom det finns ett gropkeramiskt nedslag påplatsen, är det inte orimligt att benen kan tänkas höra till denna fas ochatt benen under trattbägartid lades i megalitgrav, till exempel den sam-tida megaliten som ligger cirka två km från pålbyggnaden.

Denna megalitgrav blev arkeologiskt undersökt år 1916. Undersök-ningen kom till stånd först efter att graven blivit sprängd i ett försökatt bli av med de stora stenblocken som hindrade jordbruksarbete på

189

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

platsen (Browall 1986; During 1983). Den är den nordostligaste kändaoch säkerställda megaliten från trattbägartid (på andra sidan Vättern,i Falbygden, finns gånggrifter i höjd med Alvastra). Det finns någradiskutabla megalitgravar från trattbägartid norr därom men de är allaosäkra (Lindqvist 1963: 120ff; Steineke 1997b). I Alvastramegalitenpåträffades spår efter en nischindelning som är vanlig i gånggrifter itill exempel Västergötland (Janzon 1984: 362). Dessa nischer liknar isin ”planlösning”, pålbyggnadens rum eller Sarupanläggningenssystemgravar, med två rader av fack. De C14-dateringar som finns frångraven och pålbyggnaden visar på ett samtidigt utnyttjande av loka-lerna (Browall 1991: 130; Janzon 1984). Människoben påträffades påbåda ställena, så även på Alvastra stärks således sambandet mellanbegravningar och samlingsboplatser trots att denna plats geografiskt/kulturellt ligger i ett besvärligt gränsområde. Att människoben före-kommer både på pålbyggnaden (där de inte borde finnas) och i dennärliggande megalitgraven är något som både visar på samband menockså bestrider den tolkning som här framförs. De ben som förekom-mer i pålbyggnaden tycks dock härröra från en senare fas av grop-keramisk användning av platsen där den traditionella användningen(trattbägarkultur) delvis övergetts (Malmer 1983: 116). Alvastra inne-håller lämningar från både en tidig fas (trattbägarkultur) och en se-nare fas (gropkeramisk kultur). Dessa två faser är på platsen tydligtkronologiskt och stratigrafiskt åtskilda. Pålbyggnaden uppförs ochbyggs till under trattbägartid och används under cirka 40 år men kortdärefter blir den föremål för besök av människor som bland annatanvänder sig av gropkeramik. Browall förstår platsen som avspeglandeövergången från trattbägarkultur till gropkeramisk kultur (Browall 1991:133).

Det bör nämnas att man under de senaste decennierna funnit fleraliknande anläggningar. I Danmark, drygt 20 stycken (Andersen1993a) och i Sverige ett fåtal (ej tillräckligt undersökt men av Saruptypsägs vara anläggningen vid Stävie i västra Skåne vara (Larsson 1982;Larsson 1984a)). En anläggning som tycks vara senare efterföljare tilldessa är palissadkomplexet i Dösjebro. Man kan nämna att på Dös-jebro har utgrävarna tolkat vissa ingående lämningar som rester efteryxtillverkning, och att det i övrigt är sparsamt med spår av använd-ning som huskonstruktioner, avfalls- eller förrådsgropar, förutom ettantal så kallade offergropar med antingen flintredskap eller keramik.

190

Lars Sundström

Ett stridsyxegravfält med samtidiga C14-dateringar är påträffade straxnorr om anläggningen. Gravfältet består av åtta stycken bevaradegravar (Andersson and Svensson 1999).

På de här beskrivna mellanneolitiska samlingsplatser finns ingatecken som tyder på att samhället innehållit någon form av privile-gierad grupp istället har både Alvastra pålbyggnad och Sarupplatsernablivit tolkade som manifestationer av ett samhälle som är segment-ärt organiserat. En teori som stöds av andra företeelser i trattbägar-samhället som det stora antalet megalitgravar (Madsen 1997) ochproduktion av tunnackiga yxor (Sundström and Apel 1998). Det ärnaturligtvis omöjligt att uttala sig om hur verkligenheten bakom dennamanifestation har sett ut. Det är rimligt att anta att den skiljer sig frånidealet, att samhället var fullt av sociala spänningar annars skulle inteden starka manifesteringen av idealen, ett samhälle utan institutiona-liserad ojämlikhet, ha behövts. För att förstå samlingsplatserna måstevi nu ta in megalitgravarna i samma diskussion. De tycks inte baradyka upp samtidigt, de har också ett viktigt rumslig samband medcentralplatserna.

MegalitgravarDet finns två huvudtyper av megalitgravar som uppförs undertrattbägartid, gånggrifter och dösar. Båda dessa varianter börjar upp-föras ungefär samtidigt, cirka 3500 f.Kr. i hela Skandinavien (Pers-son and Sjögren 2001: 203). Trots att det finns en skillnad i storlekmellan dem, dösarna är generellt sett mindre, är begravningar ochgravgåvor likartade. De är dessutom båda avsedda för återkommandeanvändning (Sjögren 1986: 246), precis som fallet var med system-gravarna, ovan.

Det finns två klassiska, men kombinerbara tolkningar av megalit-gravarna. Dels att de markerar en markant förändring av religionen,en ny megalitgravsideologi (Browall 1991), och dels att de markeraren social förändring där samhällets sociala ojämlikheter blir synligjordaeller först uppträder (Kristiansen 1984; Randsborg 1975; Skaarup1990). Båda tolkningarna anser jag på följande grunder vara felaktiga.Nya grävningsresultat, nya analyser och min tolkning av deras sam-lade bild, har lett mig fram till uppfattningen att de megalitiska ut-trycken inte bryter med det gamla trattbägarsamhällets struktur ellersamhällsideal, de materialiserar dem ytterligare. De monumentala

191

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

lämningars synbarhet har gjort att forskningen kring trattbägarkulturkoncentrerats på just den megalitiska fasen i de områden där dennafinns representerad, vilket medfört att förståelsen av den föregåendeperioden blivit eftersatt (Persson 1999: 166f; Persson and Sjögren2001). Inom det område som saknar megalitiska lämningar från tratt-bägarkulturen har den tidigare fasen av naturliga skäl blivit bättre stu-derad, som läget är i till exempel Östra Mellansverige. Här har vi, trorjag, börjat hitta nycklarna till förståelsen av trattbägarkulturen i stort,och kanske viktigare, de historiska dragen i samhällsreproducerandeprocessen och egaliteten som en ideologi med sitt eget behov av ak-tiv reproduktion. Det är när trycket på det senare ökar i slutet avtidigneolitikum som de kulturella koderna återigen måste ändras.

De tidigneolitiska begravningsritualerna i långhögar (Madsen 1979;Madsen 1993; Madsen 1997), och i ”Fågelbackenbegravningar” (s.141f), visar således snarare på en kontinuitet i begravningsbeteendeti förhållande till de som äger rum i megalitgravarna. Förutom att detskett förändringar i valet av byggnadsmaterial genom användningenav stora stenar, så kvarstår det mesta av det gamla tidigneolitiskabehovet av tydliga markeringar, kollektiva begravningar, stora grav-anläggningar, användning av eld och placering och val av gravgåvor(jämför med Madsen 1997). Madsen menar att det inte går att hävdaatt gravarna, under trattbägartid, går från att vara enkla till att bli merkomplexa. Redan från första tiden är begravningsritualen komplice-rad och omfattande (Madsen 1979: 317). Utifrån detta synsätt är detsvårt att acceptera de ovannämnda tolkningshypoteserna om omlägg-ning av religion eller en social omstrukturering av samhället.

Det främsta argumentet mot tolkningarna av megalitgravarna somuttryck för en institutionaliserad ojämlikhet i trattbägarsamhället äratt de ursprungligen varit så många som cirka 25.000 stycken i Dan-mark (Ebbesen 1985: 54; Skaarup 1993: 104) och uppförts under enså pass kort tid som 300 – 400 år (Madsen 1997: 77; Skaarup 1993).Ger man dessa gravar en viss användningstid och samtidigt anser attdessa gravar endast representerar en del av befolkningen, en elit, såfår man i det närmaste orimliga befolkningssiffror vid denna tidpunkt(Sundström 1992: 17). Detta även om det blir allt vanligare att pro-blematisera och frångå den så väl lanserade exponentiella beskriv-ningen av befolkningstillväxten, åtminstone som en beskrivning förbefolkningstillväxten de senaste 6000 åren (Ahlström muntl. uppg.).

192

Lars Sundström

Närvaron av multipla begravningar och anläggningsfrekvensen är somjag uppfattar det istället goda indikationer på en segmentär samhälls-organisation där megalitgravarna representerar en familjegrupp ellermotsvarande (Madsen 1997; Sundström 1992). Den skeva fördel-ningen av megaliter i Sverige och det faktum att vissa grupper anam-mat just denna gravform, medan andra valt andra begravningssätt,pekar också på att det underliggande samhället inte varit stratifieratutan bestått av grupper som varit mer eller mindre autonoma.

Det har presenterats en hypotes som säger att megalitgravarnaindikerar ett samhälle som är socialt stratifierat och att det skall fin-nas en intern stratifiering inom megalitgravskicket, där vissa gravarär större (långdösar) och avsedda för endast en eller ett fåtal indivi-der och att de tillsluts efter denna enda användning. Det finns en heldel problem med denna hypotes, vilket på ett ärligt sätt presenteras isamma artikel som idéerna förs fram i (Sjögren 1986). Resonemangetleder också fram till två olika tolkningar av samhällsorganisation itrattbägarkultur i Bohuslän respektive Västergötland. Dels på grundav att långdösarna inte finns i Västergötland medan de i Bohuslänutgör sex av åtta megalitgravar, dels på grund av olikheter i rumsligtbeteende (oregelbundna grupper i Bohuslän och regelbundna i Väs-tergötland). Vidare drar Sjögren paralleller mellan tidigneolitiska lång-högar och långdösar för att bättre förstå långdösarnas sociala funk-tion (Sjögren 1986). Långhögarna kan som jag försökt visa inte hel-ler de förstås som avsedda för endast ett fåtal privilegierade.

Falbygden i Västergötland är ett av Europas megalitgravstätasteområden, drygt 250 stycken gravar finns inom ett begränsat område(Persson and Sjögren 2001: 6). Detta kambrosilurområde består blandannat av stora kalkstensplatåer. Kalkstenen har i stor utsträckning varitdet material av vilket man byggt megalitgravarna av (Persson and Sjö-gren 2001: 8). Berggrunden och byggnadsmaterialvalet har resulterati exceptionella bevaringsförhållanden vad det gäller benmaterialet(Ahlström 2001: 304). En av Falbygdens få undersökta megalitgravar,Rössbergagånggriften, har blivit föremål för en omfattande osteolo-gisk analys (Ahlström 2001) vilket gör denna, för tillfället, specielloch signifikant för förståelsen av dessa anläggningar. Genom områ-dets goda och unika bevaringsförhållanden finns det anledning att låtadetta benmaterial fungera som en mall utifrån vilken gravar frånområden, med sämre bevaringsförhållanden kan förstås.

193

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

RössbergaI Rössbergagraven har minst 128 personer begravts, från trattbägartidoch fram till slutet av bronsålder (Persson and Sjögren 2001: 162).Det har gjorts 16 dateringar på människoben, från vad som antagitsvara skilda individer, varav åtta daterades till trattbägaretid (Ahlström2001: 334). Fem dateringar ligger i slutet av mellanneolitikum, en iövergången till bronsålder och två stycken i bronsålder (Persson andSjögren 2001: 162). Då de okalibrerade trattbägardateringarna lig-ger så samlat föreslår Ahlström att gånggriften under trattbägaretidvarit i bruk under en mycket begränsad tid. Därmed blir populationensom skulle kunnat bidra med så pass många naturligt döda på så korttid relativt stor (Ahlström 2001: 334).

På grund av variationer i kalibreringskurvans förlopp blir vissaintervall svårare att närmare datera. Perioder med minskad C14-haltbildar platåer i kalibreringskurvan vilket resulterar i att prover frånolika tider ger samma C14-ålder (Persson and Sjögren 2001: 206),vilket leder till att vissa tidsintervall kan komma att representeras aven och samma C14-ålder. Mellanneolitikum innehåller två sådanaplatåer (Segerberg 1999: 106), varav en sammanfaller med trattbä-gardateringarna från Rössberga. Det går därför inte att använda C14-dateringar som ett argument för en kort användning när dateringarnaligger inom dessa platåer. Diskrepansen mellan de okalibrerade C14-dateringarnas utpekade intervall och det kalibrerade C14-date-ringarnas intervall framgår väl i fig. 23. Sålunda går det inte att hävdaen kort tids utnyttjande för Rössbergagånggriften baserat på C14-dateringarna.

Genom att använda sig av till synes relevanta uppgifter om med-ellivslängd (livsförväntning vid födsel), antalet gravlagda individer ochbrukningstid gör Ahlström ett försök att rekonstruera den popula-tion som använde megalitgraven. Ahlström menar i detta samman-hang att en brukstid på ett år och ett befolkningsunderlag på 4000personer inte är en orimlighet (Ahlström 2001: 352). Ahlström haräven ställt upp andra möjliga modeller för utnyttjande och av dessaanser jag har valt ut två stycken. Ahlströms populationsberäkning visaratt det krävs en brukstid på drygt 200 år för att för uppnå en bakom-liggande befolkning som motsvarar en familj (hypotetiskt 8 personer).Ett annat intressant alternativ är en storfamilj (hypotetiskt 15 perso-ner) och en sådan behöver en brukstid på 125 år för att uppnå det

194

Lars Sundström

antalet gravlagda individer i gånggriften (Ahlström 2001: 335). Så-dana användningstider, de källkritiska problemen beaktade, motsägsalltså inte av de befintliga C14-dateringarna, fig. 23.

Som fallet är med många megalitgravar så förekommer inga ana-tomiskt artikulerade individer i Rössbergamaterialet, benmaterialetär fragmenterat och detta utan att till exempel skärmärken har kun-nat identifierats (Ahlström 2001: 303). En mycket liten del av benenvar eldpåverkat (8 av 5981 fragment). Skelettdelar från samma indi-vid är i de flesta fall utspridda och har hamnat i olika delar av graven(Ahlström 2001: 319, fig. 4:12). Eftersom Ahlström behandlar en-dast Rössbergamaterialet diskuterar han inte möjligheten att krop-parna skeletterats på annan plats än i graven. Han ser förutsättningartill en mumifieringsprocess i den miljö som gånggriften utgjort. Men

Fig. 23. En statistisk kombination av de åtta C14-dateringar frånRössbergagånggriften som härrör från trattbägartid. OxA 2708 – 4590+/-120C14år BP, OxA 2707 – 4460+/-150 C14år BP, OxA 2717 – 4450+/-110C14år BP, OxA 2714 – 4440+/-120 C14år BP, OxA 2711 – 4420+/-150C14år BP, OxA 2713 – 4400+/-110 C14år BP, OxA 2710 – 4400+/-130C14år BP, OxA 2763 – 4360+/-70 C14år BP. (Persson and Sjögren 2001:162). – A statistical combination of the eight radiocarbon datings from theRössberga passage grave deriving from TRB period. OxA 2708 – 4590±120radiocarbon years BP, OxA 2707 – 4460±150 r y BP, OxA 2717 – 4450±110r y BP, OxA 2714 – 4440±120 r y BP, OxA 2711 – 4420±150 r y BP, OxA2713 4400±110 r y BP, OxA2710 – 4400±130 r y BP, OxA 2763 – 4360±70radiocarbon years BP (Persson and Sjögren 2001:162).

195

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

en sådan mumifiering skulle resultera i att benen låg anatomiskt sam-lade och inte som nu i en disartikulering av skeletten. Gånggriftsmiljöngynnar inte en snabb nedbrytning av kropparna (Ahlström 2001: 321).Ändå föreslår Ahlström att nedbrytningen har skett på flera olikaställen inne i gravkammaren. Sedan skall lösa skelettdelar och kra-nier ha deponerats sekundärt på andra ställen i gravkonstruktionen(Ahlström 2001: 322). Den heterogena fördelningen av benen iRössbergagraven antyder, trots Ahlströms försök att hävda motsat-sen, att liket först sekundärt blivit deponerad i gravkammaren.

Andra megaliterEfter publikationen av boken ”Falbygdens gånggrifter 1” (Persson andSjögren 2001) har bilden av megalitgravsbegravningarna i Falbygdenförändrats något. Vid ett föredrag på projektet Kust till kusts slut-konferens, 1.-6.10.2002, presenterade Torbjörn Ahlström nya studierav bland annat gånggriften Frälsegården där flera anatomiskt artiku-lerade skelett påträffas. Dessa anatomiskt sammanhängande indivi-der är inte daterade men om det skulle visa sig att man upptäcker attgånggrifterna innehåller flera artikulerade individer som blivit be-gravda under trattbägartid bör det få konsekvenser för hur begrav-ningsritualen skall förstås. I Falbygden har man ännu inte hittat någraSarupanläggningar eller pålbyggnader av Alvastratyp. Det har intehittats några dödshus heller som skulle ha tjänat som temporäraförvaringsplatser för de dödas kroppar i Falbygdenområdet.

Man har inte heller undersökt systematiskt eller i större skala deomkringliggande samtida boplatserna. Vi vet i princip bara att deborde finnas där. Om man skall leta efter förklaringar till varför det ivissa megaliter ligger anatomiskt sammanhängande skelett, medande i andra är spridda över gravarna, måste man antagligen söka efterde temporära förvaringsplatserna (om sådana har funnits) på de sam-tida ännu inte påträffade eller identifierade samlingsplatserna. Det kanha funnits temporära förvaringsanläggningar för de dödas kroppar sommöjliggjort frakten till gravarna och sekundärbegravningen utan ana-tomisk rubbning av skeletten. Sådana torkade paket är kända frånmånga kulturer och skulle kunna vara möjliga i flera av de anlägg-ningar som är kända från den övriga trattbägarkulturen. En annanförklaring vore att i Falbygden fungerade megalitgravarna som bådesom dödshus och slutförvaringsplats eller helt enkelt bara som grav.

196

Lars Sundström

Det sistnämnda alternativet att de bara skulle vara gravar passar dockinte ihop med trattbägarkulturens sedvänjor att återbegrava sina dödai andra områden.

Gånggrifternas kammare har ofta spår av en nischindelning upp-rättstående hällar som delar in kammaren i mindre utrymmen, se fig.24 (Persson and Sjögren 2001: 8). Per Persson har föreslagit att justdenna nischindelning kan indikera att trattbägarsamhället har ensläktskapsorganisation baserad på härstamning. Nischerna skulle dåmotsvara en grupp i samhället (Persson 1978: 82), kanske en familje-grupp (Madsen 1988: 325). Då man funnit så många megalitgravarkring till exempel Sarup så kanske det inte är helt orimligt att en nischrepresenterar en enstaka individ även om denna får flytta på sig närgraven blivit fylld. Det finns dock ett mönster oavsett vilket socialkategori dessa ”rum” representerar – de är alla lika stora. Det finnsinga fack, rum eller gropar som utmärker sig. Det har länge funnitstankar om att megalitgravarna skall utgöra territoriemarkeringar i ett

Fig. 24. Kammaren med nischindelning, Rössbergagånggriften. Bild AlicijaGrenberger omritad efter (Persson and Sjögren 2001: 157, fig. 156). – Thechamber in the Rössberga passage grave divided into compartments.Redrawn by Alicja Grenberger from Persson & Sjögren 2001:157, fig. 156.

197

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

segmentärt organiserat samhälle. Gravarna var här uttryck för en kol-lektiv identitet, de små autonoma enheternas kollektiva identitet. ColinRenfrew, som diskuterat megalitgravarnas funktion, har kommit framtill att de måste ha spelat en central roll i upprätthållandet av den so-ciala organisationen (Renfrew 1976: 208).

Det är uppenbart att det funnits regler för uppförandet ochutformandet av megaliter. Detta är inte minst tydligt vad det gällertill exempel gånggrifternas orientering gentemot väderstrecken, se fig.25. Även på Falbygden är gravarna orienterade på samma sätt medmedelriktningen 18 grader (Persson and Sjögren 2001: 7). Att tratt-bägarkulturens långhus och gånggrifterna utseendemässigt påminner

Fig. 25. Orienteringen av 204 stycken danska gånggrifter publicerade i”Jættestuer i Danmark” (Hansen 1993). Tårtbitarnas längder är baserade pådet antal gånggrifter som faller inom det aktuella vinkelintervallet. En konse-kvens av detta är att två tårtbitar kan vara olika långa men utgöra lika storandel angivet i hela procent. Det rör sig om två olika noggrannheter i redovis-ningen. – Orientations of 204 Danish passage graves published in “Jættestuer iDanmark” (Hansen 1993). The lengths of the “pie slices” show the totalnumber of graves which fit into the individual angle interval. The numbersshow the percentages of the graves within the interval. A consequence of thisis that the lengths of the slices differ from the numbers. This marks the twodifferent degrees of precision in the report.

198

Lars Sundström

om varandra är uppmärksammat av många forskare sedan länge(Hodder 1984).

Gånggrifterna som alltså till sin form påminner om hus, tycks ocksåvara orienterade på samma sätt som dessa. Här kanske man kan för-vänta sig att den lilla diskrepans som föreligger mellan den genom-snittliga husriktningen och den genomsnittliga orienteringen avgånggrifter minskar när fler hus finns att tillföra.

Om vi använder oss av det befintliga källäget gäller tillsvidare föl-jande:• I gånggriften finns alla ålderskategorier och båda könen represen-

terade på ett sånt sätt att det går att tala om en komplett popula-tion. Varken kön eller ålder har haft betydelse för placering i gra-ven (Ahlström 2001). Denna iakttagelse har också gjorts i danskamegalitgravar från trattbägartid (Madsen 1988: 324).

• Det har vanligtvis skett ett sekundärt hanterande av skeletten ef-ter det att allt övrigt förmultnat eller förruttnat (Ahlström 2001).

• En jämförelse med mesolitiska material ger vid handen att var-ken kroppslängden eller kroppsvikten förändras som en följd avneolitiseringen. Artros, förslitning av leder, är dock ett fenomensom dyker upp efter neolitiseringen och kan vara en följd av enökad fysisk stress (Ahlström 2001).

Det megalitiska begravningsskicket uppvisar på många sätt ettlikartat mönster som går att se i det föregående hanterandet av dedöda under tidigneolitikum. Några viktiga förändringar går dock attuttyda. Platserna har genom användandet av de stora stenblocken fåtten mer permanent karaktär. Det är svårt att uppfatta att de skullekunna utgöra platser i ett samhälle där ett mobilt jägar-samlarförflutetlyfts fram, något som antagits bland annat genom undersökningen avFågelbacken. Bränningen av de dödas ben har också blivit ovanligt.Begravningsplatserna saknar lämningar efter ”vanligt” boplatsliv.Detta är förändringar som bör uppfattas som viktiga då de sker påplatser där samhället antas reproducera de samhälleliga idealen genomen aktiv användning av historien. Kanske skall vi förstå det så att denlegitimerande historien och dess metaforiska aktörer ändrats? Jag åter-kommer till denna tanke längre fram i texten.

199

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

Fig. 26. Några trattbägarhus. A – Bygholm, DK (Larsson 1994a); B – Mossby,Skåne (Larsson 1994a); C – Skæppekærgård, DK (Eriksen 1992); D – Orne-hus, DK (Eriksen 1992); E – Limensgård hus FH (Eriksen 1992); F – Skumpar-berget, Närke (Apel et al. 1997). – Some TRB houses. A – Bygholm, DK(Larsson 1994a); B – Mossby, Skåne (Larsson 1994a); C – Skæppekærgård, DK(Eriksen 1992); D – Ornehus, DK (Eriksen 1992); E – Limensgård hus FH, DK(Eriksen 1992); F – Skumparberget, Närke (Apel et al. 1997).

A

B

C

D

E

F

200

Lars Sundström

StenpackningsgravarPå norra Jylland har en speciell typ av mellanneolitiska trattbägar-gravar undersökts som kallas stenpackningsgravar. De består av tvåparallella badkarsstora stenfyllda nedgrävningar. Dessa nedgrävningarbildar ofta långa rader avbrutna av rektangulära stensättningar somuppfattas som dödshus (Becker 1967). Precis som fallet är med Saru-panläggningarna så är dessa strukturer lokaliserade i närhet till mega-litgravar (Jørgensen 1993).

Ytterligare en likhet är att det inte har påträffats några människo-ben i vare sig ”gravarna” eller i ”dödshusen”. En fyndkategori somockså är frånvarande i dessa gravar är bärnstenspärlorna. Bärnstens-pärlor har dock påträffats i närliggande megalitgravar (Jørgensen 1977:196). Det är därför svårt att bortse från likheterna som finns med Saru-panläggningarna inte minst den rumsliga strukturen. Två parallella bandmed ”gravar”. Oavsett hur man väljer att förstå de olika konstruktions-delarna i begravningskomplexet, stenpackningsgravarna, ”dödshusen”och megalitgravarna så är det troligt att precis som i fallet med Sarupatt den döda kroppen gått igenom en återbegravningsfas.

I Sverige finns, mig veterligen ännu inga paralleller till dessa sten-packningsgravar. I en alldeles nyligen utkommen licentiatavhandlingpresenterar Janis Runcis ett gravfält, Borgeby, som möjligen går attförstå som en skånsk motsvarighet. Tyvärr har Runcis valt att han-tera gravfältet utifrån den föga slagkraftiga utgångspunkten att för-söka undvika att sätta in det i ett större begripligt sammanhang. Hanskriver:

Fig. 27. Stenpackningsgravskomplexet vid Vroue Hede II (Jørgensen 1977; Jørgensen 1993:112). – The stone-packing-grave complex at Vroue Hede II (Jørgensen 1977; Jørgensen1993:112).

201

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

Valda analogiexempel och parallellisering av materialet i kronologiskaoch kulturjämförande syften är inte en metodik som eftersträvas i dettaarbete, även om det stundom blir ofrånkomligt. (Runcis 2002: 81)

Motiven tycks vara att han uppfattar en sådan behandling som re-ducerande. Reduktion likställs ofta i denna typ av arkeologiska ochteoretiska arbeten som förvanskning. Detta tycks mig vara en sådansjälvklarhet att det inte behövs fördjupas något ytterligare (seförståelseramen s.11ff). Hursomhelst leder denna strävan till att ma-terialet blir svårt att använda sig av då det fortfarande saknar dennanödvändiga jämförande analys. I väntan på att någon skall företa sigdenna så kan gravfältet tillsvidare preliminärt ses som en möjlig skånskmotsvarighet till de danska stenpackningsgravarna. Det jag har lyck-ats destillera ur boken är ändå att det rör sig om 17 stycken gravarsom tycks ligga i två parallella band. Gravfältet fortsätter utanförutgrävningsområdet (Runcis 2002: 146). Gravarna var inte synligaovan mark och gravfältet låg i anslutning till den dåtida kusten. Tillskillnad från de danska stenpackningsgravarna (Jørgensen 1977: 196)påträffades bärnstenspärlor, närmare 200 stycken. En annan intres-sant jämförelse med de danska stenpackningsgravarna är att det på-träffats skelettrester i Borgebygravfältet. Stenpackningarna somnamngivit de danska gravarna saknas också. Det enda som återstårav likhet är gravfältens planlösning. Skillnaderna mellan jämförelse-objekten är spännande och kanske bör de tvinga fram en separat be-handling av två olika fenomen. Bärnstenspärlorna verkar således följamed de döda vid en eventuell återbegravning. En återbegravning för-anleder behovet att skydda den temporära förvaringen från att grävasupp av större djur. Detta har skett genom stenpackningarna i Dan-mark. Speciellt för Borgebygravfältet är att det uteslutande är barn somär begravna. Det är möjligt att barn behandlades annorlunda eller attomständigheterna vid deras död var sådana att en återbegravning intevar aktuell. Ett liknande undantag som redan diskuterats är barnet sompåträffades i Östra Vrå. Det var begravt under tidigneolitikum tillsam-mans med en mängd malstenar. Malstenar bör uppfattas som tydligtassocierade med jordbruket och därför enligt det här förda resone-manget passar de inte in i tolkningen. Förutom bärnstenspärlor ochskelettrester påträffades megalitisk trattbägarkeramik och en mängdflintspån i gravarna på Borgebygravfältet. Flintspånen tycks alla sakna

202

Lars Sundström

spår av användning och slutsatsen som Runcis drog av detta var att devar tillverkade enkom för begravningstillfället. Författaren drar paral-leller till Helena Knutsson slutsatser kring användningen av flintspåni stridsyxegravar i norra Europa (Knutsson 1995). Detta är en tekno-logi som kontrasterar sig mot den samtida gropkeramiska använd-ningen av flintspån, vad det gäller både framställningsmetodik ochdeponeringsmönster (Knutsson 1999; Knutsson 2000).

Neolitisk spånteknologiEn intressant och betydelsefull förändring tycks därför ha skett i ochmed den megalitiska trattbägarkulturen. Flintspån och bärnstenspärlorfår nu följa den avlidne in i döden i form av gravgåvor. Som tidigarediskuterats vad det gäller jämförelser med de iakttagelser som IanKuijt gjorde i det tidigneolitiska gravskicket på Levanten att grav-gåvor inte förekom. Kuijt tolkade detta som en medveten strategi föratt just betona det kollektiva genom att undvika det individuella, detsärskiljande (Kuijt 1996). Möjligen kan nedläggandet av gravgåvorproducerade speciellt för begravningstillfället var en del i en sådanstrategi. Användning skapar ju en speciell livshistoria hos artefakten,en livshistoria som går att spåra i bland annat de förändringar somslitage ger upphov till (Knutsson 1988: 22f). Under tidigneolitikum iSkandinavien tycks gravgåvor spela en underordnad roll. Så bådeförekomsten av flintspån som gravgåvor och den symboliska kopp-ling spånen har till jordbruket, åtminstone i stora delar av Europa ochMindre Asien (Knutsson 2001), tvingar fram en diskussion kringdessa. Jag har ju tidigare hävdat att ceremonierna kring det tidigneo-litiska gravskicket kretsat kring en återkoppling till ett idealiseratförflutet som jägare och samlare.

Den mellanneolitiska trattbägarproduktionen av flintspån tycksdärför precis som de producerade inom den efterföljande stridsyxe-kulturen, vara avsedda endast för begravningar. Detta nedläggandeav flintspån i gravar är något som ännu inte är känt från tidigneoliti-ska trattbägarkontexter utan tycks först uppträda i inledningen avmegalitisk trattbägarkultur, det vill säga den period då trattbägarkul-turen börjar rämna. När det gäller just spånproduktion i tidigneolitisktid så är denna relativt outforskad och kräver fördjupade insatserutanför ramen för denna avhandling. En sådant kommer dock attpresenteras framöver (Knutsson and Sundström in prep.). En inle-

203

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

dande arbetshypotes som kommer att presenteras här föreslår attspånen även under tidigneolitikum har producerats ur kärnor varsplattformar blivit preparerade. Den metoden bryter med tidigaremesolitiska teknologier i Skandinavien främst med avseende påplattformspreparering (Vang-Petersen 1999). I Sydskandinavien slåsspån under mesolitikum ur kärnor vars plattformar inte bearbetasytterligare.

Framställningen av spån med hjälp av denna metod följer sammaprinciper i prepareringsteknik som den fyrsidiga neolitiska yxtekno-login. Avslagsnegativet från prepareringen formar förutsättningen förproduktion av spån. I framställningen av fyrsidiga yxor utnyttjas påsamma sätt avslagsnegativet från föregående avslag vid frigörandetav nästa. Detta är en förändring av tillverkningsstrategin som på mångahåll i Europa går att koppla till neolitiseringen. I södra Centraleuropakan den dock ha skett innan neolitiseringen. Gronenborn ser dennaförändring i tillverkningsmetod redan i senmesolitiska kontexter.

Fig. 28. Fyra spånkärnor (Vang-Petersen 1999: 57). – Four blade cores. (Vang-Petersen 1999:57).

204

Lars Sundström

Denna återfinns senare också i linjebandkeramiska fyndsammanhang.Han vill således se en ”förberedande” förändring som ligger inommesolitiska tidshorisonten och inte i samband med neolitiseringen.(Gronenborn 1999: 126). Det är inte möjligt för mig i detta samman-hang att närmare granska det arkeologiska källmaterial som ligger somgrund för Gronenborns slutsatser. Tidigare har jag dock kunnat visaatt de empiriska beläggen för ett liknande resonemang kring neoliti-seringen i Mellansverige inte är tillräckliga för att hävda denna ”för-beredelse”. Tolkningsproblematiken är densamma i båda fallen. Detgäller att ha flera väldaterade kontexter som befinner sig entydigt innanneolitiseringen och det bör dessutom gå att utesluta senare neolitiskinblandning. Gronenborn har också enligt egen bedömning ett ”ex-tremt” magert material att utgå ifrån (Gronenborn 1999: 134). I Cen-traleuropa finns det redan från den linjebandkeramiska etableringenen spånteknologi som skiljer sig från den mesolitiska genom en stan-dardisering (som åstadkoms genom en plattformspreparering) och ideponeringen av oanvända spån i gravar (Gronenborn 1999). Därförborde den kallas och karakteriseras som neolitisk. Detta blir inte minsttydligt i Gronenborns försök att se en förberedande neolitisering ge-nom att placera denna neolitiska spånteknologi i senmesolitiska kon-texter. Han menar att den utgör ett tydligt brott med mesolitisk tradi-tion men är närmast identisk med den teknologi som återfinns i linje-bandkeramiska kontexter (Gronenborn 1999). Sedan återstår att se omhan lyckas med detta. I så fall finns det mycket goda argument för enförberedande fas i och med att teknologin är så utpräglat neolitisk. Finnsen förberedande fas så är teorin om en invandrad linjebandkeramiskkultur i dessa områden mindre sannolik.

Vi behandlar all information vi får utifrån vad vi tidigare vet, vårafördomar (se kap. 2). Det är mina fördomar som gör mig skeptisk tillGroneborns resonemang kring en förberedande fas inför neolitiser-ingen. Vad kan då Gronenborns egna teorigrund bestå av? Till skill-nad från min ovanredovisade förståelse av jägar-samlarlivsföringenså framgår det i Gronenborns studie att han uppfattar mobiliteten (geo-grafisk och social) som anpassningar försörjningsmässiga fluktuatio-ner och inte som viktiga komponenter i upprätthållandet av en sam-hällsideologi som jag argumenterat för (Gronenborn 1999: 130). Omlivsstilen betraktas som ett utslag av otillräcklig kontroll över försörj-ningen så blir förändringar inom detta samhälle oproblematiska. Det

205

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

enda som blir svårt att begripa är människor som väljer bort ”neoliti-seringen”. I sammanhanget talas det även om en möjlig husdjurs-hållning (vildsvin) inom denna sen-”mesolitiska” fas (Gronenborn1999: 129).

Den tidigneolitiska spånproduktionen i Sverige är som jag tidigarenämnt för närvarande bristfälligt undersökt. I boplatsmaterialet frånmånga tidigneolitiska boplatser i Skåne som Mats Larsson redovisari sin avhandling finns dock något han klassificerat som cylinderspån-metod närvarande både i form av kärnor och också spån (1984b). IMellansverige på till exempel den tidigneolitiska boplatsen Skumpar-berget hittades rester efter spån som dock var för fragmentariska föratt reduktionsmetod skall gå att bestämma (Apel 1996: 151). (Föratt återkoppla till tidigare diskussion kring fragmentariska flintor såkan det nämnas att alla dessa var eldpåverkade, se sid 115). Mesoli-tisk spånproduktion i Sydskandinavien saknar plattformpreparering.I Dalarna och i Norge finns det dock en plattformspreparering av detdiskuterade ”neolitiska” slaget redan i mellanmesolitikum (Knutssonet al. 2002 och där anförd litteratur). Det kan dock föreslås att facette-ringen av spånkärnornas plattformar är något som hänger ihop medneolitiseringen i Sydskandinavien, och därför kan vara en del av dentidigneolitiska trattbägarkulturen. Möjligen är det så att den cylindris-ka spånteknologin även den går att spåra till tidigneolitikum. I Norgei Vestfold uppträder den cylindriska spånteknologin för första gångensamtidigt som Sydskandinavien neolitiseras, cirka 4000 f.Kr. Dennateknologi uppträder dock då i en jägare-samlarkontext och i lokalaråmaterial.

Under denna tidigneolitiska fas konsumeras dock spånen uteslu-tande på boplatser och ingen deponering sker således på samlingsbo-platserna eller i gravarna.

Detta förändras vid övergången till den megalitiska trattbägarkul-turen. Nu tycks spånen produceras ur koniska kärnor och depone-ringen sker även i gravarna. Enligt Runcis är de spånen som depone-ras i gravarna producerade enkom för detta ändamål, det vill säga detär oanvända spån som deponeras i gravarna. Närvaron detta rituali-serade användande av flintspån i både megalitisk trattbägarkultur ochstridsyxekultur samtidigt som det saknas i tidigneolitiska och grop-keramiska gravar, förstärker bilden av de förhållanden som dettaavsnitt inleddes med. Möjligen är det så att den cylindriska spån-

206

Lars Sundström

teknologin också är något som förenar tidigneolitiska trattbägarkul-tur och gropkeramisk kultur.

Michael Stafford har studerat övergången till jordbruk just genomatt studera flintteknologi på ett flertal boplatser daterade på ömsesidor om gränsen för neolitiseringen (Stafford 1999). Nästan allaboplatserna i Staffords analys ligger kring Åmosen på Själland. Un-dantaget är kustboplatsen Norsminde som ligger på Östra Jylland.Genom att jämföra den mesolitiska och neolitiska spånteknologinkommer Stafford fram till att:

1. Spånanvändningen minskar, avslagsanvändningen ökar med tiden.2. Mjuk-hammare (horn - indirekt) teknik ersätts med hård-hammare

(sten) teknik

Den begränsade produktionen av spån i tidigneolitikum tycks hasyftat till att tillverka skrapor, knivar och tvärpilspetsar (Stafford 1999:102). Stafford visar i sin studie att spånteknologin inte bara blir ovan-ligare och avlöses av en enklare stenteknologi utan den blir sig självmindre komplicerad. Här återstår dock en hel del arbete där fler tidig-neolitiska kontexter undersöks. Det kan nämligen vara så som disku-teras i denna avhandling vad det gäller tunnackiga yxor och keramik,att även spånteknologin går att separera mellan något som kan för-stås som profant och rituellt (inland – kust). Utgående från resultatenav Staffords analys kombinerade med tidigare diskussion kring spån-produktion finns fog för att se neolitiseringen som en process som för-ändrar användningen av spån. Spån har helt enkelt under tidigneoliti-kum inte längre samma funktion som under mesolitisk tid. Spån-användningen blir mer begränsad och möjligen något som blir mer för-knippat med den neolitiska livsstilen. Möjligtvis innebär neolitiser-ingen en ny klassifikation av spånen och spånteknologin som begrän-sar möjligheterna att använda dem i sammanhang som tidigare var möj-liga. Möjligtvis kan detta vara en förklaring till att nedgången av spån-produktion sker redan under Ertebölle om senmesolitikum skall upp-fattas som ett avståndstagande från den neolitiska livsstilen.

Helena Knutsson har i en studie av kunnat visa att det första jord-bruket i Främre Asien och Södra Europa redan från början är närasammanlänkat med en standardiserad spånteknologi för produktionav långa spån (Knutsson 2000). Detta är alltså en situation som är olik

207

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

det första jordbruket i Skandinavien. Här har spånteknologin närmastbetraktas som en länk mellan mesolitikum och neolitikum och där-med något som visat på kontinuitet mellan dessa (Stafford 1999). IFrämre Asien och södra Europa däremot ingår den standardiseradespånproduktionen i det ”neolitiska paketet”, vilket däremot inte tillexempel keramiken gör. Denna neolitiska spånproduktion uppträderi Främre Orienten redan 8000 f.Kr. och sker uteslutande i högkvalitativaråmaterial (obsidian och flinta). Spånen har använts som skäror eller itröskslädar, alltså verksamheter som går att förknippa med den neo-litiska odlingen (Skakun 1999). Dessa spån lades ofta ner i gravarnasom en del i gravritualen. Spånen kan således också ha ingått som endel i reproduktionen av det neolitiska samhället, i en på mytiska berät-telser grundad gruppidentitet (Knutsson 2001).

Knutssons resonemang kring spånteknologin och dess betydelseför reproducerandet av identitet tar fasta på att jordbruket sprittsgenom migration. Spånen ingår i den ritualiserade jordbruksteknol-ogin som ger utvandrarna en historia och en identitet, i de nya ochfrämmande omgivningarna (Knutsson 2001: 126). En av konsekven-serna av Knutssons teoretiska diskussion kring neolitiseringen är justatt jordbruket och därmed sammanhängande livsstilar främst spriditsgenom utvandrande jordbrukare. Dessa gynnar till skillnad från mo-bila jagande-samlande grupper en befolkningstillväxt och behovet avlandvinningar. Min diskussion kring neolitiseringen av Skandinaviensammanfaller i stora drag med den som Knutsson arbetat fram. Dettatrots att jag hävdar att jordbruket i just Skandinavien inte är invand-rat utan införlivat i ett jägar-samlarsamhälle. Denna förändring hardock i ett kortare perspektiv inte varit direkt och helt omvälvande.Min tolkning är att den har skett gradvis eller i flera etapper.

Möjligen kan vi på grundval av det ovan förda resonemanget talaom en ”andra neolitisering” vid övergången till megalitisk trattbägar-kultur. Denna är främst ideologisk medan den första kanske går attförstå som ekonomisk.

I avhandlingen har gropkeramisk kultur diskuterats som en fort-sättning av den tidigneolitiska trattbägarkulturen, en konsekvens av dentidigneolitiska kulturens kollaps, och stridsyxekulturen som en föränd-ring av den megalitiska trattbägarkulturen. Dessa kopplingar blir tyd-liggjorda i just en diskussion kring flintspånen och gravplatserna.Möjligen har synen på flintspån förändras vid en kontakt med

208

Lars Sundström

jordbrukskulturer där flintspånen är viktiga komponenter ireproduktionen av jordbrukssamhället. Detta skulle då kunna varaorsaken till nedgången i flintspånsanvändningen under Ertebölle somStafford har kunnat visa (Stafford 1999). Spånen har laddats med nyaoch hotande värderingar, de blir associerade med jordbruket och denlivsstil den för med sig (linjebandkeramisk kultur). Frånvaron av flint-spån i tidigneolitiska gravsammanhang kan därför sättas i samband medden förståelse som här argumenterats för, att samlingsboplatserna re-producerat ett historiskt förflutet som jägare-samlare. Flintspånen ochandra med jordbruket tillhörande företeelser påträffas på de enskildagårdarna under tidigneolitikum och inte på samlingsboplatserna eller igravarna. I samband med megalitisk trattbägarkultur förändras dennabild framförallt på samlingsplatserna och gravarna. Bland annat depo-neras flintspån i gravarna. Flintspånen och separationen av boplats –begravningsplats kan här ses som ett brott med historien. En föränd-ring sker, en ny berättelse har skapats. Jordbruket har blivit en del avhistorien från att ha varit jägare-samlare blir förfäderna nu bönder.

En konsekvens av denna diskussion är att den mångkantiga strids-yxan bör vara tidigneolitisk och försvinna i och med den megalitiskatrattbägarkulturen. Detta om vi tolkar yxan som en historiskt förank-rad symbol för en tillvaro där kategorierna man - kvinna och natur -kultur inte var skarpt åtskilda stämmer (se s. 117). Mångkantsyxantycks också vara en utpräglad tidigneolitisk föremålsgrupp och före-kommer på många tidigneolitiska boplatser i Östra Mellansverige (tillexempel Skumparberget, Skogsmossen och Anneberg men också pådanska långhögslokaler som Rustrup och Dragsholm (Hallgrenmanuscript). Några modeller som till exempel Zápotocky´s KII före-kommer också i megalitgravar. Av de knoppförsedda mångkantsyxorna(K) som förekommer i Skandinavien och som Zápotocky benämnersom nordiska typer (KII, KIII, KV och KVI) är det två stycken somhar en ”skåra” (KIII & KV)(Hallgren manuscript; Zápotocky 1992:51). Det är alltså i dessa (knopp och skår-yxorna) där kombinationenman - kvinna tydligast signaleras och dessa yxor förekommer i prin-cip aldrig i megalitgravar som till exempel KII (Zápotocky 1992: 68,165). Möjligen är det så att även den mångkantiga stridsyxan (medknopp och skåra) kan stärka tanken om en förändrad ursprungs-berättelse, från att handla om ett förgånget som jagande och samlandetill ett förgånget som bofast jordbrukande.

209

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

De mångkantiga yxorna (K) deponeras främst i boplatskontexter(66% boplats, 17 % grav (Zápotocky 1992: 165) vilket är något somindikerar en skillnad mellan den lokala ritualen (dessa yxor är intefunktionella som yxor, s. 117) och den gemensamma på samlingsbo-platserna. Den lokala fokuserade på fruktsamhet (problematiken medatt vara bofast) medan den gemensamma och samhälleligt reprodu-cerande hade ett historiskt fokus under tidigneolitisk trattbägarkul-tur. Det vill säga den framhävde gruppens identitet och samhörighetbåde bakåt i tiden och i rummet. Då det tidigare argumenterats föratt det är på samlingsboplatserna som ritualen kretsat kring det för-flutna så är det kanske förvånande att de flesta mångkantsyxorna tycksha deponerats på boplatserna.

Jag har så här långt sökt argumentera för att megalitisk trattbägar-kultur karakteriseras av en ökad manifestering av det egalitära sam-hällsidealet vilket har resulterat i den segmentära planlösningen påsamlingsplatserna och i gånggrifternas nischindelning. Förutom dennaförstärkning sker en förändring i de samhällssegment som fortsättervara bofasta och behåller jordbruket i form av odling. De överger ellertappar sin historiska förankring som jägare-samlare. Denna föränd-ring går att spåra i samlingsboplatserna/samlingsplatserna, navet församhällets reproduktion. Dessa blir i och med den megalitiska tratt-bägarkulturen platser endast avsedda för begravningar. Boplats-lämningar som förut fanns närvarande i form av hyddor försvinner.Det jagande och fiskande som tidigare bedrivits på dessa platser för-svinner också. I stället börjar nyproducerade flintspån att läggas igravarna. Jag har därför föreslagit att förändringen skall förstås somett resultat av att den ursprungsberättelsen varpå samhället vilar harförändrats och att spånen materialiserar en ny aktör i samhällets gu-davärld, bonden. Det fanns dock alternativ till denna förändring i formav gropkeramisk kultur. Denna uppvisar många likheter med den tidig-neolitiska trattbägarkulturen. Här har upprätthållandet av den socialaideologin således tagit en annan väg än den jag försökt följa i denmegalitiska trattbägarkulturen.

Alternativet – gropkeramisk kulturI östra Mellansverige ersätts trattbägarkulturen av en ny form av ma-teriella uttryck, nämligen den gropkeramiska kulturen. Därmed avslu-tas en cirka 600-årig trattbägartradition i detta område (Segerberg 1999:

210

Lars Sundström

126). Längre söderut lever, som ovan redovisats, trattbägarkulturenkvar längre och går igenom en ny fas med en hel del nya inslag mentveklöst fortfarande i samma trattbägartradition. Brita Kihlstedt haruppmärksammat att just försvinnandet av trattbägarkulturen i ÖstraMellansverige sammanfaller med tidpunkten för megalitgravarnasuppträdande i Västsverige, Danmark och Skåne och ser utvecklingeni Östra Mellansverige som en alternativ strategi för att hantera ideolo-giska och sociala relationer (Kihlstedt 1996). Hans Browall har före-slagit en liknande tolkning, att den gropkeramiska kulturens uppkomsthar sin förklaring i ideologiska och sociala omvälvningar inom tratt-bägarkulturen (Browall 1991: 136).

Majoriteten av stenåldersforskare är överens om att den grop-keramiska kulturen utgör någon form av insteg i en ekonomi baseradpå jagande, fiskande och samlande (Björck 1998; Guinard 1995: 42;Kaelas 1973; Knutsson 1995; Malmer 1975: 108; Segerberg 1999:201; Strinnholm 2001: 122f; Welinder 1998). De fasta fornlämninga-rna från gropkeramisk tid är de flesta lokaliserade nära den dåtidakusten till skillnad från flertalet av de tidigneolitiska trattbägarläm-ningarna (Lekberg 2002: tabell 3.9, fig. 3.15a), vilket skulle kunnabekräfta att en omläggning i ekonomin sker. Under tidigneolitikumutgjorde kusten en viktig lokaliserande faktor för den typ av samlings-boplats som Fågelbacken är ett exempel på. Det var platser där dettidigneolitiska samhället reproducerade den samhälleliga ideologinbland annat genom att aktivt återknyta till en idealiserad förflutenhetsom jägare-samlare. Det som sker vid den gropkeramiska kulturensuppdykande är att inlandsboplatserna överges (jämför dock medLekberg 2002 för en något annan tolkning).

Gropkeramisk kultur kan därför förstås som härrörande från enjagande-samlande befolkning. Av namnet framgår att dessa männis-kor skiljer sig på åtminstone en punkt från de mesolitiska jagande,fiskande och samlande människorna i östra Mellansverige – de harkeramik. Från den föregående tiden kan de tänkas ha behållit en vissdjurhushållning. Det finns indikationer på att de kan ha hållit sig medhalvtama grishjordar (Welinder 1998: 183). Förutom denna gris (vildeller tam)-ekonomi var deras ekonomi tydligt fokuserad på marinaresurser (Storå 2001: 3ff; Welinder 1998: 183). De människor somanvände gropkeramik levde företrädesvis vid kusten och då möjligt-vis i mindre byliknande sammanslutningar (Björck 1998; Welinder

211

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

1998: 183). Den gropkeramiska kulturen, som enligt min meningemanerar ur den tidigneolitiska trattbägarkulturen, har en utbredningsom dock skiljer sig från både trattbägarkulturen och den mesolitiskadialektgrupp (eller motsvarande) som införlivade jordbruket (Hall-gren 1996). Denna nya utbredning är bara problematisk att förklaraom den gropkeramiska kulturen uppfattas som bestående av en bo-fast befolkning som föreslagits av vissa forskare (till exempel Björck1998). Om gropkeramisk kultur istället är avsatt av en grupp män-niskor som går från att ha varit bofasta till att bli mobila (Knutsson1995), så är detta annorlunda utbredningsområde lättare att förstå.Om människors rörelsemönster förändras så förändras också denarkeologiska rumsliga informationen.

Själva begreppet gropkeramisk kultur har blivit ifrågasatt (Edenmoet al. 1997; Strinnholm 2001; Thorsberg 1997). Symptomatiskt noghar detta ifrågasättande sin grund i att den gropkeramiska kulturenupplevs som alltför heterogen för att utgöra en kultur (Malmer 1973).Så till exempel har Strinnholm menat att begreppet gropkeramiskkultur måste sönderdelas i en mängd lokala traditioner (2001: 114).Dessa lokala traditioner har dock enligt mitt förmenande ett gemen-samt ursprung i den tidigneolitiska trattbägarkulturen och således ärnågon form av övergripande förståelse både möjlig och nödvändig.Det är dock intressant att de homogena trattbägaruttrycken omvand-las i en sån utsträckning att det diskuteras huruvida det är möjligt attskapa en överregional förståelse för de materiella lämningar som föl-jer därefter.

Helena Knutsson, som studerat de gropkeramiska gravarna, sertydliga likheter mellan dessa, det mesolitiska gravskicket och de frånetnografin kända gravarna från historiska jägar-samlarsamhällen(Knutsson 1995: 185ff). Detta karakteristiska gravskick står i starkkontrast med de gravar som uppträder i jordbrukande och bofastakontexter, som till exempel trattbägarkultur och stridsyxekultur(Knutsson 1995). Det som är viktigt är att den gropkeramiska kultu-ren tycks ha historiska kopplingar, som utan den förståelse som jaghär argumenterar för vad det gäller tidigneolitisk trattbägarkultur, blirsvårbegripligt avlägsna. De likheter som finns mellan gropkeramiskkultur och mesolitisk materiell kultur är ett utslag av likartade stra-tegier för att upprätthålla en egalitär samhällsideologi. En ideologisom aldrig övergavs under tidigneolitisk trattbägarkultur utan levde

212

Lars Sundström

kvar i bland annat manifest form på samlingsboplatserna. Det är sam-lingsboplatserna och den historia som där upprätthölls vilka är län-ken mellan mesolitiskt och gropkeramiskt leverne. Denna historia fårnytt liv när inlandsboplatserna överges tillsammans med odlingen (denaspekt av jordbruket som hindrar människorna från att leva mobilt).

Åsa Larsson har i en artikel problematiserat den många gångeralltför förenklade typologiseringen av det neolitiska gravskicket. Honmenar med rätta att vår klassifikation kan göra oss blinda för de va-riationer som finns i alla samhällens gravskick (Larsson in press). Idenna diskussion tar hon upp två mellanneolitiska dödshus, Turingei Södermanland (Lindström 2000) och Bollbacken i Uppland (Arturs-son 1996). Trots påtagliga likheter i till exempel lokaliseringen intillden dåtida stranden, dödshusens konstruktioner och den verksam-het som varit på platserna, finns det intressanta skillnader mellanBollbacken och Turinge. I dödshuset på Bollbacken hittas uteslutandeartefakter som traditionellt förstås som gropkeramiska, i dödshuset iTuringe påträffades uteslutande stridsyxekeramik. På Bollbacken hit-tades djurben från hund och säl men i Turinge ben efter tamdjur, får/get (Larsson in press). Jag vill, trots Larssons invändningar mot ettalltför generaliserande kring gravskick, pröva en klassifikation somskiljer sig från de tidigare. Jag är intresserad av att se om min uppdel-ning och analys kan skapa reda i begreppen.

De likheter som finns mellan de båda platserna Bollbacken ochTuringe, har de också gemensamt med det tidigneolitiska dödshusetvid Fågelbacken. De likheter och skillnader som föreligger mellandessa tre olika lokaler förstärker argumenten för den gropkeramiskakulturens nära relation till den tidigneolitiska trattbägarkulturen ochstridsyxekulturens relation till den under mellanneolitikum verk-samma megalitiska trattbägarkulturen. Alla tre platser ligger närakusten. Alla innehåller rester efter återkommande hantering av dedödas kroppar, bland annat genom bränning. Det som skiljer dem åtär närvaron av boplatsindikationer (dödshuset från stridsyxekultur haruppenbart legat avskilt från den boplatsen) och närvaron av tamdjurs-ben. Det yngsta huset (från stridsyxekultur) visar på tamdjur (ben)som delaktiga i begravningsritualen. Det går dock inte att rakt uppoch ner hävda att begravningsritualerna i de två äldre dödshusen, tillskillnad från stridsyxehuset, inkluderade vilda djur. Dessa kontexterär ju mer komplexa i och med att de blandas med avfall från boplat-

213

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

sen. Härrör benen från ritualen eller från det vanliga boplatslivet? Ifallet med Fågelbackenlokalen tycks det stå klart att valet av närings-fång varit ideologiskt förankrat. Det är ett sätt att förankra samhällethistoriskt och därigenom måste benen från detta näringsfång betrak-tas som laddade med ideologisk betydelse oavsett om benen förekom-mer i uppenbara ”rituella” kontexter eller i ”vardagliga” kontexter.Det finns också skäl, menar jag, att tänka sig den återgång till en mobillivsföring som gropkeramisk kultur utgör är ett uttryck som i sig ideo-logiskt är socialt motiverad. Djurbenen kan således anses i fallen meddet gropkeramiska och trattbägardödshusen vara delaktiga i begrav-ningsritualen i och med att själva boendet och näringsfången i bådafallen är medvetna ideologiskt förankrade val. Det är inte en vardagsom drabbas av död utan en vardag där döden redan finns. Dessaplatser, Bollbacken och Fågelbacken, kan inte uppfattas som någotannat än en medveten kombination av boplats och begravningsplatsmedan stridsyxedödshuset avspeglar en lika medveten separation avboplats-begravningsplats, det vill säga liv-död. Denna separation ärunder tidigneolitikum tydlig på inlandsboplatserna (s. 118ff) medankategorierna hålls ihop på samlingsboplatserna. Detta förändras i ochmed den förändring som trattbägarkulturen genomgår i övergångentill det som här kallas megalitisk trattbägarkultur. På samlingsplatsernafrån denna tid (till exempel Sarup och Alvastra) finns inga indikatio-ner på boende på platsen. Behovet att skilja mellan dessa tillstånd liv- död, boplats - begravning har nått samlingsplatsen. I detta beteende

Plats Fågelbacken Bollbacken Turinge

Keramik TRB GRK STY

Lokalisering Kustnära Kustnära Kustnära

Sekundära begravningar Ja Ja Ja

Människoben Brända Brända Brända

Boplatsnärvaro Ja Ja Nej

Djurben Vilda djur Vilda djur +hund Tamdjur

Fig. 29. Jämförelse mellan tre neolitiska dödshus från Östra Mellansverige. IÖstra Mellansverige finns mig veterligen ännu inga fler noggrant rapporteradeliknande kontexter. (Apel et al. 1995; Artursson 1996; Lindström 2000).– Comparison of three Neolithic burial houses in eastern central Sweden. Inthis region, these are the only features of this kind so far reported. (Apel et al.1995; Artursson 1996; Lindström 2000).

214

Lars Sundström

blir dödshusets från stridsyxekultur förankrat i megalitisk trattbägar-kultur där denna åtskillnad också tycks vara viktig inte bara på bop-latsen utan också på begravningsplatserna.

Det finns en samstämmighet i den svenska arkeologiska forsk-ningen om att gropkeramisk kultur är något som bryter med trattbä-garkulturen och i sin karaktär närmast påminner om dess mesolitiskaföregångare. Carlsson karakteriserar gropkeramisk kultur och detmesolitiska samhället som individualistiskt och trattbägarsamhälletsåsom kollektivistiskt (Carlsson 1998). Strinnholm anser att bådegropkeramisk kultur och senmesolitisk tid karakteriseras av ”storalokala skillnader” medan han anser att trattbägarkulturen karakteri-seras av ”små lokala skillnader” (Strinnholm 2001: 122). Stig Welin-der menar att det är den stora variationen som är karakteristisk förden gropkeramiska kulturen och att denna beror på ekologisk grun-dad anpassning, något som skiljer gropkeramisk kultur från trattbä-garkultur och stridsyxekultur (Welinder 1998: 183f). Björck menaratt gropkeramisk kultur hamnar i ett sorts limbo mellan vad som ärtypiskt neolitiskt och mesolitiskt. Likheterna mellan gropkeramiskkultur och mesolitisk kultur ligger främst i boplatslokalisering ochekonomi, enligt Björck (Björck 1998: 70). Helena Knutsson, som isin doktorsavhandling försöker att utreda skillnader mellan jägare-samlarkulturers och bofasta bondekulturers förhållningssätt till livet,har fokuserat på hanterandet av livskriser, som till exempel dödsfall(Knutsson 1995: 12). De skillnader i attityder hon sett i det antropo-logiska källmaterialet försöker hon överföra på tolkningen av de ar-keologiska skillnader som föreligger mellan mesolitiska gravar ochstridsyxegravar. Det visade sig finnas en god överensstämmelse mel-lan etnografiskt beskrivna jägare-samlares hanterande av de döda ochde arkeologiska beskrivna mesolitiska begravningarna. Det sammagäller mellan bofasta bönder och stridsyxebegravningar. I studienmedtogs även de gropkeramiska gravarna och slutsatsen blev att dessabegravningar avspeglade ett beteende som motsvarade det som gåratt spåra i mesolitiska begravningar och är beskrivet i etnografiskarapporter om jägare-samlare. Knutsson ser skillnader i det arkeolo-giska materialet som hon tolkar som orsakade av olika livsattityderhos mobila jägar-samlargrupper och bofasta jordbrukande befolk-ningar. Där de bofasta ritualiserar och problematiserar förhållanden(som till exempel livskriser) som hanteras mer ”naturligt” och direkt

215

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

av jägar-samlare. Detta jägar-samlarbeteende skiljer sig på ett påtagligtsätt från förhållningssätt som går att spåra i stridsyxegravarna (Knuts-son 1995: 197f; Knutsson 1999: 58). Det finns alltså en diskrepans somär oberoende av de skillnader som finns i de olika materiella uttryckenmellan gropkeramisk kultur och stridsyxekultur. Skillnaden går tillbakapå hanterandet av den materiella kulturen. Knutsson har inte arbetatmed material från trattbägarkultur, eftersom hon då ansåg att det varen problematisk och otydlig grupp. Detta förutom att det mest tyd-liga gravskicket representerades av gruppbegravningar i megaliter.Något som i det dåvarande forskningsläget hade krävt mycket mer ochannorlunda jämförelsearbete. Detta arbete kan ses som ett försök attbeskriva och problematisera det begravningsbeteende som ligger kro-nologiskt mellan det mesolitiska och de neolitiska ”jägar-samlar”-grup-perna (gropkeramisk kultur) såsom det hittills definierats.

Det går därför att i ljuset av diskussionen ovan att hävda att dengropkeramiska kulturen är en motreaktion mot ”den neolitiska livs-stilen”. Vi kan se reaktionen som en verklig ”återgång” till en jagandeoch samlande tillvaro. En tillvaro som har levt kvar under tidigneoliti-kum genom ett aktivt upprätthållande av ett idealiserad förflutet somjägare-samlare. En historia som sedan överges i samband med att tratt-bägarkulturen går in i den megalitiska fasen. Men denna hållning ärinte bara utmanande, den är dessutom en smula problematisk.

The development of complex knowledge, skills and social relation-ships necessary to exploit any habitat efficiently by hunting andgathering, while maintaining adequate nutrition and relative stabilityof population numbers and density, can only be achieved over a time-span of many generations. (Woodburn 1980: 96)

Precis som Woodburn säger räcker det inte med att några männis-kor bestämmer sig för att leva på jakt, fiske och insamling för att åstad-komma ett fungerande jagande och samlande samhälle som grop-keramisk kultur är ett exempel på. Om trattbägarkulturen betraktassom ett brott med tidigare traditioner återstår enligt mitt förmenandebara två förklaringar. Antingen är den gropkeramiska kulturen ett ut-slag av en invandring från något okänt håll eller så har den skapats uren mycket intensiv interaktion med jägare-samlare i närområdet. Minalternativa förklaring, som jag redan redogjort för, bygger på min synpå trattbägarkulturen som en fortsättning av den tidigare sociala struk-

216

Lars Sundström

turen och också som en medveten förstärkning av de då rådande so-ciala idealen. Förståelsen av Fågelbackenboplatsen blir då viktig.Detta är en plats där en större grupp människor, som andra delar avåret lever åtskilda, samlas för att reproducera samhällsidealen, blandannat i form av begravningsritualer. Detta är dock inte det enda somsker på platsen som skiljer sig från livet på de ensamliggande inlands-gårdarna. Här bor människorna i hyddor, och inte långhus, här jagasoch fiskas det och odlingen är frånvarande. Man skulle kunna sägaatt på platsen reproduceras ett idealiserat förflutet. Det gamla meso-litiska levernet glöms aldrig bort det är högst närvarande och undertidigneolitisk tid lyfts detta fram på just samlingsboplatserna.

Möjliga samlingsboplatser tycks finnas även i det gropkeramiskamaterialet (Edenmo et al. 1997: 175). Leif Jonsson som studerat grop-keramisk kultur i Bohuslän har föreslagit att boplatserna Ånneröd,Dafter och Rörvik skall förstås som samlingsboplatser. Dessa tre lo-kaler har det gemensamt att de har kökkenmöddingar som alla byggtsupp kring lämningar som tolkats som gravar. I Dafter finns en delfin-grav, i Rörvik en val (nordkapare) och i Ånneröd är hela kökkenmöd-dingen anlagd på ett lager av rödockra (Leif Jonsson muntligen). Fau-nalämningar i gropkeramiska gravar på Gotland skiljer sig från detsom hittas på de samtidiga boplatserna de ligger i. I gravmaterialet ärdet vanligt med föremål tillverkade av ben och tänder av vilda djur,djur som inte är speciellt vanliga i avfallsmaterialen på boplatserna(Ahlfont et al. 1995: 176; Taffinder 1998: 87, fig. 3:28). Detta kantolkas i termer av en idealiserad historia där de vilda djuren varit vik-tiga symboler precis som fallet är med de djurgravar som hittats påvästkusten. Jan Storå som studerat det osteologiska materialet från degropkeramiska boplatserna Jettböle på Åland och Ajvide på Gotlandser stora likheter i behandlingen och deponeringen av sälben ochmänniskoben. Han sätter detta mönster i samband med de antro/zoomorfa lerfiguriner som påträffats på boplatserna. Dessa har tol-kats som antingen föreställande sälar eller människor. Storå menar attbåda tolkningarna kan vara rätt samtidigt. Det tycks som människornamedvetet tonade ner gränsen eller inte upplevde någon fundamentalskillnad mellan säl och människa. Storå föreslår på grundval av det sättpå vilket sälben deponerats på boplatserna att det funnits kosmolo-giska/religiösa föreställningar där bytesdjuren har haft en betydelse-full ställning som styrt detta beteende (Storå 2001: 46ff). Kim Dar-

217

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

mark som har studerat hur den lokalt förekommande kvartskerato-fyren använts på de åländska stenåldersboplatserna föreslår att denlångt gångna reduktionen av stenmaterialet inte går att funktionelltförklara. Istället föreslår han att den rituella sönderdelningen sompräglar hanterandet av sälkroppar, leridoler och människokroppar påplatsen även omfattat hanteringen av stenmaterialet. Den långt gångnareduktionen av stenmaterialet kan således vara ett utslag av en världs-bild där alla dessa kategorier av lämningar behandlats på ett likartatsätt när de förbrukats (Darmark 2001). Möjligen kan man på dessaplatser se ett brott mot det tidigneolitiska behov av särskiljande av olikakonceptuella kategorier, som har diskuterats tidigare, sid. 118ff. På dessaovan beskrivna blandas kategorier människa/djur/sten rumsligt ochär alla utsätta för en liknande eller identisk hantering. Både Storå ochDarmark har oberoende av varandra sett mönster som kan förstås somen uppluckring av distinktionen av kategorierna natur/kultur åtmins-tone i en jämförelse med de tidigneolitiska inlandsboplatserna. Sålundakan man tala om ett brott med den tidigare situationen inte bara iekonomiskt hänseende utan också i ett kosmologiskt/konceptuellthänseende. Ett brott som bör ha att göra med övergivandet av detbofasta levernet.

För att förstå den gropkeramiska kulturen och dess många yttringarär det nödvändigt att försöka förstå ur vilken historisk situation denuppkommit ur, precis som jag hävdar vad det gäller den tidigneoliti-ska situationen. Mitt arbete skulle från början inte behandla grop-keramisk kultur, det skulle behandla neolitiseringen. Men när en bildav processerna som föregick gropkeramisk kultur så småningom fram-trädde så fick denna bild även konsekvenser för hur fortsättningenkan förstås.

Gropkeramisk kultur kan betraktas som framförallt förankrad i detidigneolitiska samlingsboplatserna. Dessa platser utgjorde den dåhistoriska förankringen och hade en viktig samhällreproducerandefunktion för det tidigneolitiska samhället. När odlingen övergavs såövergavs den tidigneolitiska bofasta livsstilen. Denna förändring avlevnadssätt förstås som ett sätt att hantera problem som uppkommitmellan de sociala idealen och den verkliga sociala situationen. Dedelar av samhället som däremot valde att behålla bofastheten ochodlingen, den megalitiska trattbägarkulturen, förstärkte i ställetmanifestationerna av det sociala idealet. Det gropkeramiska mobila

218

Lars Sundström

levnadssättet innebar dock skillnader gentemot det tidigneolitiska ge-nom en återgång till en situation där begreppen natur och kultur återi-gen inte var strikt åtskilda. Denna utveckling är diametralt annorlundamot den som skedde inom den kvarvarande trattbägarkulturen, däråtskillnaden förstärktes och blev synliggjort i den specialiserade an-vändning av samlingsplatserna och gravplatserna. En sådan sorteringvar tidigare bara uppenbar när det gällde inlandsboplatserna. Det tycksdärför som att den rörliga tillvaron är lika tvingande vad det gäller attintegrera abstraktionerna kultur-natur som den bofasta som tvingarfram en separation där oppositionen blir inkräktande och konfronte-rande. Dessa skillnader ser jag främst som mer eller mindre oavsikt-liga konsekvenser av de olika levnadssätten. De medvetna målen medbåda de två olika levnadssätten, som vi kategoriserar som megalitisktrattbägarkultur och gropkeramisk kultur, var dock att behålla densociala ideologin i en allt mer hotfull situation.

Det historiskt konstituerade samhälletInom sociologin har det historiska perspektivet alltid varit närvarandeäven om det under vissa tider varit betraktat med skepsis eller oin-tresse. På senare tid har detta perspektiv återigen blivit mer framträ-dande. Ambitionen med denna ansats har varit att försöka förståsociala processer snarare än tillstånd. Historiesociologer har ofta för-hållit sig kritiska till överhistoriska förklaringsmodeller som struktur-funktionalismen (Johansson 1997). Funktionalistiska förklarings-modeller innebär att sociala fenomen kan förklaras via sina konse-kvenser. ”Man förklarar de historiska epokerna med hänvisning till de funk-tioner de fyller ; den senare historien görs till ändamål för den tidigare” (Jo-hansson 1997: 34). Det är inte svårt att se att detta är just vad somhänt med förståelsen av senmesolitikum då den uppfattas som enförberedelsefas. (Bakåttittandets dilemma som har diskuterats tidi-gare i avhandlingen, sid. 26ff) Utöver denna kritik av funktionella för-klaringar av historiska skeenden präglas den historiska sociologin somden presenteras av Johansson av konfliktperspektivet. Där föränd-ringar och socialt handlande betraktas som formade av motsättningarmellan aktörer och kollektiv. Intressemotsättningar och konflikterbetraktas som drivande i samhällsförändringar och den historiskasociologin innebär ett kritiskt förhållningssätt till teorier om det ful-

219

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

ländade harmoniska samhällstillståndet. Förenklat kan man säga attom samhället bäst förstås som en process, än ständig förändring blirdet historiska perspektivet nödvändigt. Betraktas samhället som ettharmoniskt och balanserat tillstånd är dock den historiska aspektenonödig.

Även inom antropologin har det historiska perspektivet återigenblivit uppmärksammat som av avgörande betydelse för förståelse avsamhälleliga fenomen och förändringar (Ortner 1984). Ett exempelpå detta är Marshall Sahlins studie ”Kapten Cooks död” där hanhävdar att kulturen är en syntes av stabilitet och förändring, förflut-enhet och samtidighet (Sahlins 1988: 209). Han menar att det är felatt ställa stabilitet och förändring mot varandra därför att de är in-vävda i varandra. Kapten Cooks båda besök på Hawaii i slutet av1700-hundratalet föll helt olika ut. Först hälsades han som en gudoch vid det andra besöket kort därpå slogs han ihjäl. Båda dessa apartahändelser förklarar Sahlins som ingående delar i en reproduktion avsamhället och kosmologin – strukturen. De blir bara begripliga omde förstås i ett historiskt perspektiv och som delar i ett vidmakt-hållande av ordningen, den samhälleliga reproduktionen (Sahlins1988). Sherry Ortner menar att det historiska perspektivet är ”extremelyimportant” för antropologin (1984: 159). Hennes motiv till detta ärenkla och självklara. Om vi skall studera processer, förändring, re-produktion, transformation och så vidare så är det nödvändigt attinföra en historisk dimension till studien. Det går då inte att förståsamhällen som homogena och statiska (Ortner 1984: 158).

Inom arkeologin har det historiska perspektivet dock spelat enundanskymd roll inte minst inom den nya arkeologin paradoxalt i dettasammanhang också benämnt som processuell arkeologi. Det har fun-nits en uppfattning om en konflikt mellan ett vetenskapligt och etthistoriskt förhållningssätt (Hodder 1987). Ian Hodder har med sinkontextuella arkeologi försökt att ta in historien som en viktig faktori samhällsformeringen. Lite vanvördigt så kan man säga att det his-toriska perspektivet faktiskt erbjuder möjligheten till en partikularis-tisk behandling av det problem som behandlas. Det som studeras ärett resultat av platsens unika historia. Vi måste således tränga in i denförhistoriska situationen och dess historia för att kunna skapa oss enrelevant bild av det problem som studeras. Som jag tidigare redogjortför i kapitlet ”Förståelseramen” har jag andra teoretiska problem med

220

Lars Sundström

denna kontextuella arkeologi. Däremot kan jag skriva under på denkritik som bland annat Hodder gett uttryck för av den nya arkeologinför att utelämna det historiska perspektivet (Hodder 1987). Inte minsttydlig i den systemteoretiska arkeologin (Clarke 1978). Den var i självaverket anti-historisk (Trigger 1993: 372ff). Den nya arkeologin harockså erkända problem med att förklara samhällsförändringar, utanatt införa en påverkan utifrån som ekologiska orsaker (Trigger 1993:364). För att det skall vara möjligt att diskutera samhällsförändringså tror jag att det är viktigt att förstå historiens betydelse i reproduk-tionen av samhället. En studie av förändringsprocesser är helt enkeltberoende av ett historiskt perspektiv i analysen.

Utifrån detta perspektiv utgör också neolitiseringen en förändringsom måste förstås som en reproduktion av samhälliga ideal som haren historisk förankring. Om vi inte gör på detta sätt riskerar vi attbetrakta de första bönderna som historielösa, i avsaknad av historiskförankring och levandes i ett ontologiskt limbo. Det som utlöser neo-litiseringen, som jag beskrivit den, är just det hot av historien somjust jordbruket innebar. Det är historien som lyfts fram och bevakasi en vilja att bevara världen som den alltid varit och som man förstården. Så för att förstå neolitiseringen anser jag att det är viktigt attinte göra tvärtom och se neolitiseringen som en nyhet och det neo-litiska samhället som väsensskilt från det mesolitiska. Det är fel menarjag i enlighet med det funktionalistiska betraktelsesättet att försökaförstå denna förändringsprocess genom att blicka framåt mot vad somskall komma. (ovan). Istället är det viktigt att förstå att människornavilka förändringen omfattade befann sig i en tradition och en histo-ria. Det är viktigt att försöka förstå vilka värden som människornaomfattades av och försökte behålla. De värden som var viktiga isamhällsreproduktionen. Detta skulle kunna kallas en historisk ar-keologi, där den historiska bakgrunden lyfts upp som viktig för för-ståelsen av de samhällsprocesser man vill studera. En konsekvens avdetta blir att de studerade människorna inte betraktas som passivaaktörer fångade i system och händelser, utan ses som aktiva indivi-der med sin egen historia och erfarenhet (Ortner 1984: 143).

Individer kan bara fungera socialt inom ideologier som har en his-torisk förankring (Hodder 1984: 66; Nolan and Lenski 1999: 52). Omdetta stämmer bör stora delar av den nya tidigneolitiska ideologin varahistoriskt förankrad i jägar-samlartillvaron. Och då blir frågan: är det

221

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

ett egalitärt eller hierarkiskt samhälle vi ser resterna efter? I de tidig-neolitiska materiella uttrycken finns det inget som signalerar ojäm-likhet, istället tycks de undertrycka skillnader. Det är intressant attdet ideologiska budskapet blir egalitärt. Den neolitiska materiella kul-turen signalerar jämlikhet och om vi väljer att se den som historisktförankrad bör detta få konsekvenser för våra tolkningar av det före-gående mesolitiska samhället. Då blir det svårt att acceptera tolkningarsom ser en gryende hierarkisering redan då, åtminstone i det områdesom sedan innehåller den trattbägarkultur som här diskuteras.

En annan kanske uppseendeväckande lucka i det som behandlasär en diskussion av de komplexa jägarna-samlarna. Om jag hade skri-vit denna artikel alldeles i början av mitt doktorandarbete hade dennasamhällsmodell fått betydligt större utrymme. Då kändes det natur-ligt att förstå neolitiseringen som en gradvis förändring mot allt störrekomplexitet med början en bit tillbaka i mesolitikum. Men alltefter-som en förståelse för trattbägarkulturen byggdes upp, i avhandlingenredovisad som en manifestation för en egalitär ideologi, föreföll enbegynnande hierarkisering under mesolitikum som allt mindre san-nolik. Förvånande nog blev det därför trattbägarkulturen som avslö-jade hur den föregående fasen bör förstås. Det är först efter neoliti-seringen och den sociala kris denna medförde som den tidigare struk-turen synliggörs – det är först då den i kulturen inbäddade ideologinoch det obestämda och luddiga materialiseras och manifesteras. Kri-sen blir en avslöjare (Bourdieu 1996: 208). Om det tidigneolitiskasamhället skall förstås som starkt egalitärt blir ett stratifierat ochojämlikt senmesolitikum osannolikt. Därför blev det så att jag förtydlighetens skull valde att inte diskutera dessa samhällssystem. Islutändan är jag också ganska nöjd med detta. Jordbrukets införandehar alltid varit förknippat med en hierarkisering av samhället ochförståelsen av senmesolitikum har präglats av detta. Förändringartycks ha varit lättast att förstå som gradvisa och långsamma. Jag hop-pas att min diskussion av de socialt konservativa krafterna i mänsk-liga samhällen kan bidra till en något mer nyanserad bild av föränd-ringsprocesser som till exempel neolitiseringen.

De förändringsprocesser som diskuteras i avhandlingen är först ochfrämst behandlade som kollektiva processer. Det finns, menar jag, ettbehov inom arkeologin idag att betrakta förändringsprocesser somberoende av individer. Starka individer som vill förändra världen i en

222

Lars Sundström

riktning som tjänar deras syften. Jag tror att det just är denna mångagånger outtalade teoretiska utgångspunkt som ligger bakom ”skapan-det” av ett komplext jägare-samlarsamhälle i senmesolitikum med enbegynnande social stratifiering. Det finns dock alternativ till denna.I den diskussion kring neolitiseringen som förs i denna avhandlingfinns inte behovet av dessa samhällsförändrande individer. Jag me-nar att inga individer har haft större inflytande över neolitiseringenän sagans Marta, Mauritz och Martin Persson. Deras enskilda påver-kan är begränsad men när tusentals individer agerar och tänker isamma riktning då förändras världen. Det är en svår uppgift att spåraalla de små samverkande stegen i processen som leder fram till attmånga människor agerar mer eller mindre samtidigt och likartat. Denhär avhandlingen är ett försök att peka på några av de mekanismersom ligger bakom denna förändring och är ett försök att diskuteraderas arkeologiska konsekvenser.

Under neolitiseringsprocessen sker den betydelsefulla förändringen,en transformering av den sociala strukturen, av samhället gradvis ochomedvetet som en konsekvens av att livssituationen och förutsätt-ningarna blivit radikalt annorlunda (jämför med North 1994). Anled-ningen till denna osynliga, successiva och irreversibla förändring harjag försökt att spåra i den förändrade roll som den materiella kultu-ren fick i och med bofastheten. När människan blev bofast så var detinte bara hon som blev rumsligt och socialt förankrad utan dennaförändring påverkade också den materiella kulturen. Den blev somen följd av den bofasta tillvaron låst i en kontext, den fick en ägareeller förvaltare. Den materiella kulturen kom att utgöra en represen-tation av individen. Detta uppfattar jag som också en initial och med-veten strategi för att reglera människans inneboende behov till socialkonkurrens. Den egalitära ideologins normsystem blev i en externa-liseringsprocess överförd till den materiella kulturen. Detta tog siguttryck i en likformning och standardisering. Den historiskt förank-rade ideologin syftade till att motverka social splittring. En standar-diserad materiell kultur är ett av de karakteristiska dragen i neolitiskarkeologisk kultur. Principen blev: vi är lika därför att vi har lika ellerser lika ut. När de sociala reglerna blir tydliggjorda på detta sätt såriskeras samtidigt den sociala ideologin. När förutsättningarna lyftsfram skapas förutsättningarna för att utmana systemet och förhävasig själv framför andra. Jag har mer, större eller bättre och därför är

223

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

jag mer, större eller bättre. I den rörliga tillvaro som föregick trattbägare-kulturen gav skillnader av detta slag inte samma möjligheter till socialkamp. Den samhälleliga reproduktionen av normer och värden varinbyggt i vardagen. Den materiella kulturen kommunicerade inte dessasociala betydelser. Den materiella kulturen hade inte getts denna kraftden var inte statisk. Den utgjorde inte beskrivning av den person sominnehade den. Den beskrev inte heller denna persons relation till sam-hället. Denna förändrade betydelse för den materiella kulturen skeddei samband med neolitiseringen. Denna nya sociala betydelse som denmateriella kulturen då får är svår att befria sig från när den väl slagitrot. Paradoxalt nog syftade denna betydelse till att reproducera de sam-hälleliga egalitära idealen men så småningom så var det denna sombanade väg för det stratifierade samhället och möjligheterna för ett fåtaloch individen att förändra världen.

Neolitiseringen förstås därför som en konsekvens av sociala reglersom har en historisk förankring och som reproduceras genom blandannat utformningen och användandet av materiell kultur. Den ekono-miska förändringen är sålunda bara sekundärt inblandad i den beskrivnaförändringsprocessen. Dess bidrag är att den tvingar fram eller ledertill ett sedentärt levnadssätt och omöjliggör upprätthållandet av de reg-lerande mekanismerna som tidigare funnits under mesolitisk tid.

Generic hunter-gatherers do not give up an egalitarian way of life.They may be surprised to discover that their adherence to a patternof small-unit cooperation literally moves them into an emerging re-gional structure in which non-egalitarian relationships in subsistencesecurity among basic, on-the-ground social units is an inevitable resultof habitat patchiness. Territoriality becomes organizationally importantin this context, and limits on territorial trespass and actual defense ofterritory are likely to increase as the quantity and volume of craft itemsincrease. The value of many items is based on the scarcity of thematerials and the quality and quantity of “value-added” labor under-lying their procurement and production. (Binford 2001: 470)

Att det tidigneolitiska samhället, i all sin statiska och homogenaförklädnad, är en grogrund för stark omvandling råder det inget tvi-vel om. Trattbägarkulturen är ett samhälle där strukturen och idealenär materialiserade och därför synliga för alla och envar. Att se struktu-ren genom att uppnå en kritisk distans till den kan vara omvälvande.

224

Lars Sundström

Allt som oftast är det så att praktiken inte överensstämmer med struk-turen och ideologin (till exempel Hacking 2000). Av de materiellalämningarna att döma var det samhälleliga idealet under hela trattbä-garkulturen egalitärt och det framträder genom den segmentära orga-nisationen. Det förefaller dock troligt att denna ideala situation skiljersig från den verkliga situationen.

En av likheterna mellan kommunismen och katolicismen är att barade ’bildade’ är helt ortodoxa…Ibland tittar jag på en socialist – denintellektuella, broschyrskrivande sortens socialist, med sin pullover, sittorediga hår och sina Marxcitat – och undrar vad fan hans motiv kanvara. (Orwell 1983: 193f)

Detta citat beskriver en besvärlig maktrelation som Orwell varmedveten om. Den socialistiske akademikern är ortodox därför atthan sitter inne med böckerna och kunskapen om vad de innehåller.Den utnyttjade arbetaren, däremot, han är socialist därför att tror attdet kommer att gynna honom men på ett helt annat sätt. Det sorg-liga är att akademikern inte har något egentligt intresse av en föränd-ring, han har det bra som det är. Han har ett exklusivt tillträde till detsom står i böckerna. Arbetaren hoppas på och behöver förändring.Denna reflektion har antagligen en liten relevans för förståelsen avden initiala neolitiseringen, det finns ingen ”arbetare” och ingen ”aka-demiker”. Däremot så kan den förklara hur ett samhälle med ökandeklyftor mellan privilegierade och underprivilegierade ändå kan bibe-hålla en egalitär ideologi. Så länge världen inte hotas av förändringoch de privilegierade inte riskerar sin position så spelar det ingen rollom ideologin är förljugen, då som nu.

När vi skisserar stora sociala förändringar, som till exempel dentotala omstrukturering av samhället som neolitiseringen rimligen inne-bar, bör vi vara medvetna om de stora spänningar och konflikter defört med sig. Vi bör också vara medvetna om att mänskliga socialasystem har en stor inneboende tröghet som definitivt bör återspeglasi vår bild av förhistorien. Från första början av den institutionaliseradearkeologins födelse har förhistorien haft som funktion att förklara hurduktig och utvecklad nutidsmänniskan är (Hegardt 1997: 20; Höiris1997:18). Det ligger således i arkeologins natur att se förändringar somförbättringar som slutligen resulterar i den bästa av världar – vår egen.

225

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

Därför kan det finnas anledning att tänka vidare, för säkerligen är detså att människan också tidigare tänkte sig att den levde i den bästa avvärldar, precis som vi gör, och att förändringar alltid är försämringar.Parallellt med detta civilisationsförklaringsprojekt har det dessutom helatiden funnits ett romantiskt perspektiv på jordens tillsynes primitivavildar (Höiris 1997). Huruvida detta romantiska perspektiv verkligeninnebär en vilja att förändra sin egen värld är en annan sak. Det ro-mantiska perspektivet tycks vara ständigt närvarande vid denna typ avutblickar hos bland annat överklassen då de betraktar underklassen.Det romantiska perspektivet på världens så kallade ursprungsbefolk-ningar har fått en allt större betydelse på senare tid genom den marx-istiska teorins uppsving på 1960-talet och inte minst med den sistatidens New Age-rörelse (Höiris 1997). Än i dag är ämnena arkeologioch antropologi starkt präglade av det ursprungliga syftet att med hjälpav forntida materiella lämningar och främmande kulturer förstå vårtegna samhälle och dess historia. Och bra är det. Det gäller dock attförstå att detta syfte finns och vilka konsekvenser det får för förståel-sen (se Johansson 2003).

Som jag betraktat neolitiseringen och den så småningom framväx-ande sociala stratifiering så tror jag att det är viktigt att förstå detsistnämnda som en konsekvens av den förlorade rörligheten, dengeografiska och den sociala. Ett egalitärt samhälle kan beskrivas somett samhälle med stor social rörlighet och ett stratifierat som ett medlåg social rörlighet, du föds in i den sociala positionen. Det är intebara människor som blir statiska som en följd av den förlorade rörlig-heten utan också de sociala positionerna, historien (härstamningen)och den materiella kulturen. I ett mobilt jagande-samlande samhällepräglat av en stor social rörlighet, lever människorna vissa tider på åreti stora grupper, för att under andra vara tillsammans i mycket smågrupper. Karakteristiskt för dessa grupper är också att man under sinlivstid gått igenom flera partnerbyten/skilsmässor. Den bofasta till-varon gör att denna sociala rörlighet blir betydligt svårare att upprätt-hålla. Istället tyder en övergripande studie som Eric R. Wolf gjort överbondebefolkningar att dessa är benägna att gynna tekniker för socia-lisering och undertryckande av öppen aggressivitet och sexualitet (Wolf1971: 102). Detta innebär att människor som tidigare delat härstam-ning, eller inte haft en unik härstamning/historia, plötsligt får det.Plötsligt blir det fördelaktigt att behålla sin partner och göra denne till

226

Lars Sundström

ens livskamrat. Tillsammans kan de skapa en exklusiv härstamning tillsina barn.

Den materiella kulturen, som också den blir statisk genom deautonoma gårdarna blir föremål för ett ägande och också något avekonomisk betydelse som går i arv. De tillhör plötsligt någon och deutgör också en representation av denna. Dessa konsekvenser av neo-litiseringen är det möjligt att det inte gick att värja sig mot och attdessa möjligheter till social manipulation utnyttjades och skapade såstora spänningar i samhället att det till slut sprack.

Processen att legitimera och idealisera den sociala ordningen er-bjuder alltid dem vilken processen är riktad till samtidigt också in-strumenten för att ifrågasätta den samma (Scott 1985: 338). Eller somGeorge Orwell utryckte det ”For a left-wing party in power, its most seriousantagonist is always its own past propaganda” (Orwell genom Scott 1985:350, not 102).

I avhandlingen har jag diskuterat historiens roll i förändrings-processer, i detta fall det idealiserade förflutna som jägare-samlareunder tidigneolitikum. Maurice Bloch har med två begrepp ”the past inthe present” och ”the present” diskuterat kognition och dess betydelse församhällelig förändring (Bloch 1989). Begreppen har sin grund i en kritikav bland annat Durkheims syn på kognition endast socialt skapad, somsociala fakta. Durkheims båda begrepp grundlades i en teori som be-traktar samhället som ett organiskt, harmoniskt och statiskt tillstånd.Alltså samhällen som är oförmögna att förändras. Blochs motiv tillatt finna dessa nya begrepp var att skapa en förståelse av samhället

Fig. 30. Jämlika sociala förhållanden kan vara svårare att upprätthålla än ojämlika. – Equalsocial conditions may be more difficult to uphold than unequal ones.

227

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

som ett föränderligt system med inbyggda motsättningar. ”The present”skall förstås som den del av kognitionen som inte är socialt förmed-lad, den är ahistorisk. Den har en biologisk grund och präglas av denfysiska omgivningen och de fysiska förutsättningarna. ”The past in thepresent” är den samhällsreproducerande komponenten av mänskligkognition och tar sig tydligast uttryck i riter, myter och religion. Desssyfte är att reproducera ett idealiserat förflutet och att reproducera envärldsbild, en samhällsbild. Genom införandet av ”the present” skapa-des således en möjlighet till förändring då människan inte till fullo ärformad av den sociala omgivningen.

Metaforiskt skulle man använda Bloch terminologi för att disku-tera den samhällsförändring som sker i samband med jordbruketsinförande. ”The past in the present” motsvarar då det historiska ochidealiserade förflutna medan ”the present” motsvarar de nya levnads-förhållandena. Under tidigneolitikum, som jag valt att betraktat det,framträder dessa två aspekter (i denna betydelse) och spänningenmellan dem på ett tydligt sätt. Samlingsboplatserna manifesterar ettidealiserat förflutet och de ideala samhällsförhållandena. Inlandsbo-platserna däremot signalerar något helt annat, en ny tillvaro sombofasta småbrukare. Tidigneolitisk trattbägarkultur har jag såledesförstått som en period där människorna klarat av att leva med en vadvi idag kan se som förljugen bild (en stor diskrepans mellan ”the pastin the present” och ”the present”) av det egna samhället. En bild som idet långa loppet dock blir omöjlig att upprätthålla. Lösningen kan seut på två sätt antingen övergår ”the present” till att bli en del av ”thepast in the present” (megalitisk trattbägarkultur) eller så leder konflik-ten fram till att ”the present” måste förändras (gropkeramisk kultur).Även om jag med detta har lagt en delvis annorlunda förståelse in iBlochs termer så blir det tydligt vilken inneboende kraft till föränd-ring som finns i spänningen mellan dessa två aspekter av kognitio-nen eller som jag valt att använda dem av samhället.

AvrundningSlutligen kan man fråga sig om trattbägarsamhället var ett trevligt sam-hälle att leva i. Bortsett från alla självklara brister i sjukvård i jämfö-relse med den nutida svenska så tror jag fortfarande inte det. Tron attmänniskor har lika värde går att överföra i materiell likhet är något

228

Lars Sundström

som även varit ett modernt experiment i form av bland annat kom-munistiska diktaturer och resulterat i obegripligt och omfattandemänskligt lidande. Det är, tror jag, farligt att tro att våra lika värden ärnågot som går att se och mäta. Däremot inte sagt att vi måste accep-tera oresonabla olikheter i välstånd – skillnader så stora att de upphä-ver våra lika värden som människa. Utmaningen i samhällsbyggandetligger i att skapa ett jämlikt samhälle där vi tillåts vara annorlunda ellerrättare sagt individer. Denna form av externaliserande samhälls-byggande då vi på ett medvetet plan försöker forma det kan sägas startai och med neolitiseringen. Först då blev det nödvändigt att manifes-tera de sociala relationerna materiellt och världen något som måstebyggas, i och med att den materiella kulturen, lokaliteten, och de so-ciala relationerna först då kan sägas ha stelnat och blivit statiska. Detneolitiska experimentet som jag valt att se det gick ut på att reglera alltdetta. Den materiella kulturen genom likformning som till exempelslipningen av yxor. Lokaliteten genom bestämda rumsliga regler vaddet gäller husens utformning och organisationen av boplatsaktiviteter.De sociala relationerna och historien bevakades och uttrycktes i ritualerpå samlingsboplatserna. Där manifesterades det gemensamma för-flutna och i begravningsritualen, individens relation till kollektivet.Härigenom blir det möjligt att även se kontinuitet vid neolitiseringen,inte bara där det förefaller uppenbart och där det framträder tydligtsom i fallet i stenteknologi, se till exempel (Stafford 1999) utan ocksåi många av de nya materiella och neolitiska kategorierna genom attuppfatta dem som materiella manifestationer för idéer som tidigarevarit mer eller mindre osynliga. Om historien är en central aspekt attlyfta fram i samhällsformeringen och speciellt i så omvälvande stundsom neolitiseringen innebar, så är det också rimligt att detta blir sommest tydligt på samlingsboplatserna.

Om vi skiljer mellan det medvetna målet och det omedvetna resul-tatet så var målet för trattbägarsamhället att bevara en historiskt för-ankrad egalitet men resultatet blev att urgamla sociala drifter mot enhierarki plötsligt fick en spelplan. Den materiella kulturen blev detinstrument som skulle förklara och bevara de sociala relationerna.Ambitionen var att alla aktörer skulle iklädas samma materiella utanpå-verk och således erhålla samma värde. Problemet var bara att utanpå-verket gavs ett sådant viktigt socialt värde. Bevarandestrategin såddeförändringens frö.

229

Neolitiseringen – mänskliga samhällen i förändring

Ett sätt att föra samman diskussionen av det vetenskapliga sam-hällets fungerande i bland annat ”Förståelseramen” och diskussionenkring samhällen i förändring är att fundera kring vad som i denna av-handling diskuteras som instabilitetsfaktorer. När handlingsrecepten,ideologin görs manifest så riskeras den samtidigt. Om forskarsamhälletvill vara ett samhälle som vill undvika förändring så är ett gott råd attundvika tydlighet och istället se till att regler och rekryteringsvägar hållsouttalade. Diskussionen som inledde avhandlingen kretsade kring avden objektiva metodiken. Den tog upp möjligheter till förändring ochmöjligheten att lära sig något nytt. I vilken mån är forskarkulturenöppen för förändring? Till vilken grad skall systemet bakom vad somär acceptabelt och riktigt ligga öppet? Den objektiva metodiken er-bjuder just dessa egenskaper. Den är manifest, synliggjord och diskursivoch därmed möjliggör den förändring. Förändring är inget som kansägas vara naturligt för några kulturer, inte ens för forskarkulturen.

En central tanke i Bourdieus och Giddens sociala teorier är dencentrala roll som det strukturerade och rutinmässiga beteendet spe-lar för det systematiska reproducerandet av den samhälleliga struk-turen. Denna reproduktion sker främst inom de enskilda hushållenoch det är också här den utpräglade konservatismen verkar vara lo-kaliserad (Ortner 1984). Samhällets reproduktion tenderar till att varainbyggt i vardagliga rutiner. Samhället reproduceras genom sociali-sering och ritualer. Detta innebär att normer och värderingar byggsin i det vardagliga livet och formar medvetandet. Ideologin är omed-veten och inbyggd. Så länge den samhälleliga reproduktionen främstsker på detta vis finns det lite utrymme för förändring. De inblandadeindividerna kan inte ställa sig utanför, skapa kritisk distans till ideo-login. När ett samhälle blir utsatt för ett hot sker det en externalise-ring och ett medvetandegörande av samhällsideologin och reproduk-tionen av värden och normer får en ny betydelse (Ortner 1984: 154ff).I fallet med trattbägarkulturen har den samhälleliga reproduktionensövergått från att tidigare främst ha skett inom de enskilda hushållentill att ske på offentliga platser, på samlingsboplatserna. Detta är ettexempel på hur ideologin externaliseras från att ha varit inbyggd ivardagliga rutiner. När de vardagliga rutinerna förändras på ett mar-kant sätt så hotas den ideologi som de reproducerar. På de tidigneo-litiska samlingsboplatserna är det en jägar-samlartillvaro som fram-träder och trots sin blygsamma framtoning (låga synbarhet) är det ändå

230

Lars Sundström

viktig information som förmedlas. Budskapet har en historisk förank-ring och kommunicerar en förflutenhet. Det är på de enskildaboplatserna som det egentliga neolitiska livet framträder. Vardagensplatser.

Förändringen som vi förstår som neolitisering uppkommer då tra-ditionella strategier och sociala strukturer (jägare-samlartillvaron)möter en helt ny företeelse (bofastheten) och denna nymodighet be-möts med traditionella värderingar och normer (det egalitära levnads-mönstret). Resultatet av detta blir en helt förändrad situation, ettutslag av en förändrad reproduktionsstrategi och därmed är det intesjälvklart att det förändrade samhället skall ses som ett avsiktligt mål(Sahlins 1988). Förändringen som vi i efterhand ser den är oavsiktlig(Ortner 1984: 157).

Part II

233

Chapter 5

Social organisation and organisationof property in an Early

Neolithic society

The reason for having a thesis in two languages is partly to illustratethe different reaches these two parts have. The first part is character-ised as being context bound, the other part, Part 2, as being contextindependent, more discussed in chapter “Frame of understanding”(“Referensramen” in Swedish). Another reason for having written thispart of the text in English is the fact that the production of the textwas thought to be collective and international. This last argumentillustrates the first concerning the context independence of this textas a contrast to the Part 1.

Part 2 consists of two different projects; the first concerning theproduction and distribution of thin-butted axes in a local porphyriticdiabase was written as collaboration with Jan Apel. Although it wasa result of a collective effort, Jan Apel did most of the work with theproduction debitage and the analysis of the axe production on thesite Skumparberget 2, and I concentrated on the stray found axes ofthe same or similar material. In the second project I worked togetherwith associate professor Kees Linthout, Vrije Universiteit, Instituutvoor Aardwetenschappen, Amsterdam. Here Kees Linthout´s con-tribution was as an expert in petrology. He did all the work with theactual thin-section analysis and the petrological descriptions, sortingthe newly examined material in groups according to similarities foundin the samples. Linthout also took a second look at the previouslystudied thin-section (the study by Kars) enabling a joining of thesetwo separate analysis. In cooperation with dr Lena Grandin, Geoar-chaeological laboratory (GAL) in Uppsala, I subsequently did theactual merging of the analysis.

234

Lars Sundström

The main reason for working on these specific axes was the op-portunity to understand some aspects of the organisation of the EarlyNeolithic society of this region. In a rather narrow geographical situ-ation, production waste from three different sites, Skogsmossen,Skumparberget 2 and Hjulberga 1, were classified by ocular inspec-tion as very similar raw materials, a porphyritic diabase, which isavailable in the dykes of this region (Gorbatschev 1972). The ques-tions that emerged through these observations were: Is there a com-mon source for this material? If not, is it possible to distinguish dif-ferent signatures for the different settlements and relate stray foundaxes in the same material found in the region to these settlements?

In two steps, the following examinations will show whether it ispossible to answer these questions.

235

Chapter 6

An Early Neolithic Axe Productionand Distribution System

Part 1*

IntroductionDuring 1995, a unit from the Department of Archaeology at UppsalaUniversity and Arkeologikonsult AB excavated Skumparberget 2, anEarly Neolithic site located east of Örebro in the province of Närkein central Sweden (Fig. 31). Among the artefacts recovered, whichincluded pottery, burnt bone, flint and quartz flakes and tools, wereaxes, axe preforms and vast amounts of débitage in a local porphyrite.The purpose of this paper is to discuss some aspects of the produc-tion, distribution and consumption of thin-butted, porphyrite axesin central Sweden. This will be done by making a technological evalu-ation of the porphyrite material from Skumparberget 2 and museumcollections. Porphyrite can be described as a spotted dolerite, a lo-cal, porphyritic greenstone that is exposed in dikes in many places incentral and eastern Sweden (Kars & Kars mauscript: 1).

In all, 9973 artefacts in porphyrite, with a total weight of 56,046kg, were recovered from Skumparberget 2. The greater part of thismaterial consisted of unretouched flakes (to be referred to as pro-duction débitage). Apart from tools, such as some small chisels andhammerstones, 41 axes and axe preforms were found. Five percentof the production débitage had ground surfaces on their dorsal faces.Some of these flakes displayed ground facets forming a relativelysteep angle, showing that they derived from the intersections of thebroad and narrow sides of thin-butted, square axes. The porphyriteaxes found on the site were classified as thin-butted square axes (Fig.32), a type of axe which, in Scandinavia, is diagnostic of the TRB

* by Lars Sundström and Jan Apel. Previously published in Proceedings from theThird Flint Alternatives Conference at Uppsala, Sweden, October 18-20, 1996 (eds.Lena Holm and Kjel Knutsson). OPIA 16, 1998. Uppsala

236

Lars Sundström

culture. All known TRB sites in central Sweden are dated to a 550-year period, 3900-3350 cal BC, in the Early Neolithic (Kihlstedt 1996:Fig. 2; Hallgren & Possnert 1997: Fig. 2). These sites also have theearliest evidence of pottery, agriculture and stock-raising in this re-gion.

The SiteSkumparberget 2 was located on the crest of a glacial esker c. 58 mabove present sea level. Immediately to the north-west of the site,the Skumparberget hill provides shelter from the north wind, and asmall lake, Tjugesta sjön, is situated 300 m to the south-east. Duringthe period of use, Skumparberget 2 was an inland site located c. 2km from the shore of the Litorina Sea (the larger, Early Neolithic stageof the Baltic Sea). The site was positioned in a forested area and had

Fig. 31. The location of Skumparberget2. The site is located in the province ofNärke in eastern central Sweden.

237

An Early Neolithic Axe Production and Distribution SystemPart 1

Fig. 32. Reconstruction drawings of four ofthe thin-butted porphyrite axes fromSkumparberget 2 (drawing by Jan Jäger).

238

Lars Sundström

not been affected by postdepositional, cultural transformations, andseemed to be of a single period, as is often the case with EarlyNeolithic sites in this part of Sweden, where isostatic land-upliftcontinuously opened up new areas for exploitation. Although Skum-parberget 2 was an inland site, it was affected by this phenomenonwhich made new arable land available. Thus, during the excavation,it was possible to determine some aspects of the spatial organisationof the site; it consisted of the remains of a 12,5m x 6m house struc-ture surrounded by a domestic activity area, refuse areas and whatseemed to be at least four specific activity areas (Fig. 33). The house-hold area was located north-west of the structure and comprisedhearths, small fragments of funnel beakers and stone tools tradition-ally associated with household duties, such as different kinds of

Fig. 33. Reconstruction of the site structure based on the results from theexcavation.

239

An Early Neolithic Axe Production and Distribution SystemPart 1

grindstones for the processing of grain. The refuse areas were locatedon the edge of the site and were defined by large amounts of pot-tery, fragmented stone tools, lithic production débitage and burntanimal bone. The four areas that were tentatively interpreted as spe-cific activity areas consisted of three dense concentrations ofporphyrite débitage (see below), and a concentration of burnt cattlebone, possibly marking a butchering area.

One of the more intriguing patterns discovered during the exca-vation was the spatial difference inherent in the location of the do-mestic area and the distribution of artefacts associated with house-hold activities, on one hand, and the location of the specific activityareas and the distribution of a particular kind of pottery (small col-lared flasks) on the other (Fig. 34). It is reasonable to argue that theseremarkable patterns reflect not only the functional need of spatialseparation within the site, but also the fact that a categorical divi-sion of space was in use on the site. Just how such categorical divi-sions were organised is a culture-specific question, and thus difficultto comprehend. It is, however, reasonable to suggest that the divi-

Fig. 34. The distribution of different kinds of grindstones for processing grain(solid circles, circles and triangles), and the specific activity areas recognisedduring the excavation.

240

Lars Sundström

sions correspond to groups of people defined by age and/or sex orperhaps by the use of a technical skill. Ethnoarchaeological studieshave demonstrated how the existence of such groups operates upon,and affects, the make-up of a site, for instance determining the posi-tioning of activities as well as the dumping of refuse from activities(Moore 1986). It has also been argued that such socially-structuredpatterns can both confirm or mask real circumstances within thesociety in question (Tanner 1991: 22). In other words, in this con-text, it is rather difficult to present a specific interpretation of theclear-cut division of the site that does not appear trivial. To achievea credible interpretation, there is a need for a deeper theoretical analy-sis that goes far beyond the scope of this presentation. This articlewill be concentrated on a discussion of the production and distribu-tion of thin-butted axes in porphyrite. As a point of departure forthis discussion, the porphyrite axe production débitage will be ana-lysed in detail.

Axe production at the Skumparberget 2 siteThe classification systemAt Skumparberget 2, the porphyrite production débitage, togetherwith all other find materials, was classified and entered into a data-base during fieldwork. There was no time to create a classificationsystem based on experiments with square-axe technology in this par-ticular raw material. Instead, a tentative classification system wasdevised, based mainly on very limited personal experience with theproduction débitage from square axe manufacture in flint. It wasdecided only to record data which was considered to be useful forour interpretation of the production system in use on the site. Thus,a rudimentary classification system was used; the production débitagewas classified in four categories (Fig. 35), as follows:

a Complete flakes with platform remnants and feathered termi-nations.

b Broken flakes with complete platform remnants.c Broken flakes with fragmented platform remnants (mainly flakes

with radial fractures).d Broken flakes with no visible platform remnants.

241

An Early Neolithic Axe Production and Distribution SystemPart 1

The lengths and widths of all (a)-flakes were measured accordingto Fig. 36a. The platform remnants on all (a)- and (b)-flakes were clas-sified according to the following criteria (see Fig. 36b-d):

1 Flat platform remnants = wide, ‘behind the edge’, platformremnants with flat surfaces (Fig. 36b).

2 Divided platform remnants = wide ‘behind the edge’ platformremnants with one or more ridges on the platform remnant betweenthe two faces of the flake (Fig. 36c).

3 Bifacial thinning flakes = in this study, bifacial thinning flakes areregarded as ‘on the edge’ flakes, and they all have small, narrowplatform remnants. These flakes often display platform prepara-tion on the platform remnants (Fig. 36d).

Fig. 35. Classification system for the porphyrite production débitage used atSkumparberget 2 (drawing by Jan Jäger).

Fig. 36a-d. The length and width ofthe whole flakes were measuredaccording to drawing a. Platformremnants on all (a)- and (b)-flakeswere classified according todrawings b, c and d (drawing byJan Jäger).

242

Lars Sundström

The débitage from the production of all regular core artefacts tendsto get smaller and more regular the further into the reduction sequenceone proceeds. Thus, large and irregular flakes will be predominant inthe early stages, and small and regular flakes will be predominant inthe middle to late reduction stages (Newcomer 1971: 92). The meas-urements of (a) and (b) flakes, which will allow us to monitor thesesize differences, within and between flake concentrations, were con-sidered to be a reasonable approach to this aspect.

The production systemThe production of thin-butted, greenstone axes in eastern centralSweden has recently been studied experimentally in the Flaten Project,instigated by the Museum of National Antiquities in Stockholm andsupervised by Dr Kjel Knutsson, of Uppsala University. These ex-periments were triggered by the fact that, although ground square axesin local materials are found in large quantities in eastern central Swe-den, few square-shaped preforms, like the flint preforms in southernScandinavia, have been found. Instead, the existing preforms seemto display a more random and less elaborate reduction technology.The result of the experimental study suggested that the irregularmorphology of the preforms was due to unpredictable qualities withinthe raw materials in use and that the final squared shape was accom-plished, in contrast to the production of square axes in flint, largelyby grinding (Kars et al. 1991: 215f).

This conclusion is similar to the results of experimental studies ofthe production of flint and greenstone axes in Skåne carried out byDr Deborah Olausson in the early 1980s (Olausson 1983). From theseexperiments it was concluded that ground stone axes can be manu-factured more rapidly than flint axes, mainly because they are mucheasier to grind. It was also concluded that greenstone axes were nearlyas efficient when it came to heavy tasks, while flint axes, on accountof their relatively thin and sharp edges, would be preferred for finewoodworking (Olausson 1983: 59). Observations during the experi-ments and studies of museum collections suggested that the flint axesbroke more often and were more susceptible to bending/compressionbreaks than the greenstone axes during work, while the edges of thegreenstone axes were dulled quicker (Olausson 1983: 59).

243

An Early Neolithic Axe Production and Distribution SystemPart 1

According to Dr Errett Callahan, who produced many of the axesused in both the Flaten Project and the Olausson investigation men-tioned above, the ideal production of a greenstone axe can be de-fined in stages. The following description of these stages is based onpersonal communications from Callahan in the autumn of 1995. It ispresented here to allow of a synchronisation of the classification ofthe production débitage at Skumparberget 2 with Callahan´s differ-ent production stages. A more thorough description of these stages,together with an extensive analysis of the production system and theproduction débitage from the Flaten experiments, will be presentedin a forthcoming article by Eva Kars, Errett Callahan, Kjel Knutssonand Henk Kars.

Obtaining raw material: A suitable raw material is collected or quar-ried. During this process some initial reduction of the raw materialcan take place in order to form suitable pieces for transportation.

The archaeological results of quarrying would be visible damageon the bedrock from which the raw material was obtained, and large,irregular pieces and flakes from the preliminary shaping of the pre-form.

Rough-out: A bevel is created on each of the two narrow sides of thepreform. These bevels can be located either on the same face or onopposing faces of the preform (Fig. 37). The stage involves ‘behindthe edge flaking’ by direct percussion. In this context, ‘behind the edgeflaking’ refers to a strategy in which the blow is aimed at a point behindthe margin of the platform edge (Dr Errett Callahan, personal com-munication). The platform remnants of these ‘non-marginal flakes’will be wide and thick and the flakes will not display signs of plat-form preparation (Bradley 1978: 8ff, and Callahan 1987: 31). Forpreference, a heavy billet is used as the striking tool during this stage.According to Callahan, on softer materials, such as many types ofgreenstone, it can be an advantage to use a wooden billet. Woodenfabricators seem to detach flakes more easily than fabricators of ant-ler or stone, but their use requires more skill. He also suggests thatthe breadth of the platform remnant increases with the softness ofthe fabricator, as does the thinness of the distal portion. In otherwords, if wooden billets were in use, we would expect relatively

244

Lars Sundström

Fig. 37. A scheme showing the cross-section and the flake removals of the first three stagesin an ideal production system for a polished greenstone square axe. 1 = rough-out stage,2 = primary preform stage, 3 = final preform stage (based on personal information fromCallahan 1995) (drawing by Jan Jäger).

245

An Early Neolithic Axe Production and Distribution SystemPart 1

broader platform remnants and thinner distal ends in the débitage.Overall, Callahan considers heavy antler billets to be 8-10 times moreuseful than wooden ones. Wood is more suitable only under certainconditions. Of course, controlled experimental data are needed toverify these ideas. When an initial bevel has been created on each ofthe two narrow sides (Fig. 37), flakes are detached from the bevel onthe broad sides of the two faces of the preform. These detachmentsalso involve ‘behind the edge’ flaking, conducted by direct percus-sion with a heavy billet.

According to the classification system used for the material fromSkumparberget 2, it was predicted that this stage would produce rela-tively large and irregular flakes. The majority of the flakes woulddisplay flat platforms and a limited number of flakes would havedivided platforms. This was due to the fact that accidentally dividedplatforms are the natural results of any core-axe reduction. These fewflakes would, however, be distinguishable from flakes with dividedplatforms further along the chain of reduction because of their mass,size and irregular shape.

Preforming: One edge on each narrow side of the preform is knapped(Fig. 37). The stage involves mainly ‘behind the edge-flaking’(Callahan, pers. comm.) using punch. This means that the tip of thepunch is placed behind the platform edge. For this reason, it is notnecessary to prepare the platform edge, and the platform remnantson these flakes will be relatively thick. The flakes are removed in arow, on alternate sides of the existing ridge, in order to construct asquared edge. The negative flake scar, that results from each removal,is used as a platform for the following removal (Fig. 38). The primaryaim of this strategy is to produce a squared cone with a relatively steepedge angle on each narrow side. In this context, the term ‘squarededge’ corresponds to an edge with a high angle (up to 90 degrees).Similar strategies were used to construct crests on Corbiac blade coresduring the Palaeolithic (Bordes & Crabtree 1969: 15), to form crestson the large livre de beurre blade cores during the Neolithic (Pelegrin1982: 65), to create the four crests that make up the lateral edges onNeolithic square axes in flint (Hansen & Madsen 1983: 45ff), and tomake square-shaped handles on Scandinavian flint daggers of typesIII and IV (Callahan & Apel, manuscript).

246

Lars Sundström

The ideal flake from this stage would be regular in shape and rela-tively small. Such flakes would display predominantly divided plat-forms.

Cutting edge shaping. The cutting edge is formed by carefully planned,‘on the edge’, bifacial thinning flakes taken from the edge. This stageis conducted preferably with a punch.

The knapping of the cutting edge will produce a variety of flakestaken from both narrow sides and from the actual cutting edge. Adiagnostic flake type that is exclusive to this stage is the bifacial thin-ning flake with a small platform remnant. It was predicted that theseflakes would show signs of platform preparation.

Final shaping. The narrow sides are pecked into shape with a hard,spherical or oval hammerstone (Fig. 37). Problem areas, bumps and

Fig. 38. Drawing of the edge constructed during the primary preform stage(left) and a drawing of a greenstone preform with a similar edge from Skum-parberget 2 (right) (drawing by Jan Jäger).

247

An Early Neolithic Axe Production and Distribution SystemPart 1

excessive convexities, are also pecked. These areas could also be elimi-nated by grinding if necessary but grinding is about four times slowerthan pecking (Callahan, pers. comm.). The final shaping stage caninclude percussion, if needed.

The archaeological evidence that is liable to remain from this stageis the typical, hard, spherical and oval hammerstones that were used(Callahan 1987: 45). A spherical hammerstone in quartz, perfect forpecking, was in fact recovered at Skumparberget 2. It is also likelythat it would be possible to isolate and identify certain, characteris-tic, small flakes resulting from the crushing and pecking that wouldbe diagnostic for this stage. However, these flakes have yet to bedefined experimentally as a first step.

Grinding. During this stage, the preform is finished into a square-shaped axe by grinding. This was presumably done by hand, usingwater, on a flat sandstone slab.

The archaeological evidence from this stage could be traced indi-rectly through grindstones and sandstone flakes deriving from thepreparation and reshaping of grindstones.

The production débitage from Skumparberget 2The porphyrite production débitage from Skumparberget 2 consistsof 9907 flakes with a total weight of 44,190 kg. Fig. 39 shows theproduction débitage divided into flake and platform categories ac-cording to the classification system described above (for an illustra-tion, see Fig. 40). The average complete flake with a type-1 platform

1 2 3 4 sum %

a 1325 595 31 0 1951 20

b 1237 453 17 0 1707 17

c 0 0 0 274 274 3

d 0 0 0 5975 5975 60

sum 2562 1048 48 6249 9907

% 26 10 1 63 100

Fig. 39. The production débitage from Skumparberget 2 ; a-d represent thedifferent flake categories and 1-4 represent the different platform remnants,both described above.

248

Lars Sundström

remnant had a weight of 7,2 g. The average flake with a type-2 plat-form remnant had a weight of 11.4 g and the average flake with atype-3 platform remnant had a weight of 1,7 g. The complete flakeswith type-1 and type-2 platforms were generally wider than long. Theaverage lengths and widths on these types of flakes were 21,2/23,5mm for the flakes with type-1 platforms, and 25/30,3 mm for theflakes with type-2 platforms. The flakes with type-3 platform rem-nants were generally as wide as they were long (18,8/18,5 mm). The

Fig. 40. Assorted (a)-flakes in porphyrite from Skumparberget 2. Note thedifferent kinds of platform remnants: type 1 (upper flake), 2 (middle flake) and3 (lower flake) (drawing by Jan Jäger).

249

An Early Neolithic Axe Production and Distribution SystemPart 1

Fig. 41a-b. Diagrams showing the size distribution of all the a-flakes with type1 and type 2 platform remnants from Skumparberget 2: a = flakes with type 1platform remnants, b = flakes with type 2 platform remnants.

250

Lars Sundström

diagram in Fig. 41a-b shows the actual size distribution of the totalnumber of (a)-flakes from Skumparberget 2. The division of flakeswith divided platforms (type-2 platforms) into two size groups isshown in the diagram (Fig. 41a). The cluster of smaller flakes withthis kind of platform is typical of débitage stemming from the pro-duction of thin-butted axes. The larger flakes with divided platformsmay be the result of the production of any type of core axe.

During the classification of the material, few flakes with visibleevidence of trimmed platform remnants were registered. However,some of the flakes with type-3 platform remnants displayed platformpreparation. This was anticipated, since these flakes were probablydetached by a direct, ‘on the edge’ technique designed to create asharp, thin edge. All the other stages seem to have been carried outwith ‘behind the edge flaking’, with no signs of platform prepara-tion.The latter represent indirect evidence of punch technique, es-pecially when they display divided platform remnants (Callahan,pers. comm.).

Most of the production débitage, 8674 flakes (88%) with a weightof 28,698 kg, was found in three dense concentrations, referred toas areas A, B and C (Fig. 33). The three concentrations were detectedand defined with the help of 0.5m x 0.5m testpits evenly distributedover the excavation area before being fully excavated. The fact thatother areas of the site were dug, revealing, for instance, concentra-tions of pottery, burnt bone, etc, without finding any large amountsof porphyrite, indicates that the three concentrations were delimitedwithin the site. During the excavation, they were provisionally inter-preted as knapping floors. Thus, the primary aim of the excavationof these areas was to find out whether they in fact represented activ-ity areas or whether they were the result of secondary deposition –i.e. ‘rubbish dumps’. If it is possible to argue convincingly for thepresence of primary knapping floors at Skumparberget 2, the classi-fication system could be used to monitor whether different stages inthe production process were carried out in different settlements or atdifferent locations within the same settlement. Information on thiscould open up the possibility of discussing how the production wasorganised – for instance, whether it was organised on an individualor a group level.

251

An Early Neolithic Axe Production and Distribution SystemPart 1

Activity areas or refuse heaps?The three concentrations were excavated in 0.5m x 0.5m squares.Published experiments on the production of square axes in flint havedemonstrated that this resolution is sufficient for detecting certain,typical, spatial structures inherent in a knapping floor (Hansen &Madsen 1983: 47). All the soil from each square was water-sievedthrough a 5 mm mesh to make certain that the débitage was recov-ered.

Concentration AExcavated area (total of 0.5m x 0.5 m squares): 24No. of pieces of production débitage: 1002Weight of production débitage (kg): 2,998Production débitage displaying ground surfaces: 9 %

Data on the classified material from concentration A are presentedin Fig42. Most of the material was recovered from two deep features(A9 and A275) represented by darker areas in the surrounding yel-low sand. These were interpreted as refuse pits (Fig. 43) and werelocated south-east of the remains of the house (Fig. 33).

Concentration BExcavated area (total of 0.5m x 0.5m squares): 28No. of pieces of production débitage: 3787Weight of production débitage (kg): 14,276Production débitage displaying ground surfaces: 4 %

1 2 3 4 sum %a 167 59 3 0 229 23

b 119 30 3 0 152 15

c 0 0 0 23 23 2

d 0 0 0 600 600 60

sum 286 89 6 623 1004

% 28 9 1 62 100

Fig. 42. The production débitage from concentration A, Skumparberget 2.

252

Lars Sundström

This concentration was located 10-15 m east of the house (Fig.33). In Fig. 44, data on the flake types and platform remnants in thematerial from area B are presented. With regard to these aspects, thecomposition of the material from concentration B coincides neatlywith the values observed in the total material from the site. How-ever, if we look at the average weight of the (a)-flakes with differenttypes of platforms, it is apparent that concentration B contains largerflakes with platform remnants than all the other excavated materialfrom the site and the débitage from concentration C.

Fig. 43. The cross-section of feature A9, one of two refuse pits associated withconcentration A.

1 2 3 4 sum %a 374 173 8 0 555 15

b 467 175 8 0 650 17

c 0 0 0 75 75 2

d 0 0 0 2507 2507 66

sum 841 348 16 2582 3787

% 22 9 1 68 100

Fig. 44. The production débitage from concentration B, Skumparberget 2.

253

An Early Neolithic Axe Production and Distribution SystemPart 1

Concentration CExcavated area (total of 0.5m x 0.5m squares): 36No. of pieces of production débitage: 3883Weight of production débitage (kg): 11,423Production débitage displaying ground surfaces: 4 %

This concentration was located 5-10 m south of the southernmostpoint of the house (Fig. 33). In Fig. 45, data on the flake types andplatform remnants in the material from concentration C are presented.The average weight of the (a)-flakes in this concentration was con-siderably lower than in concentration B (2.9 g). This difference is alsoevident in the diagrams showing the flake-size distribution of themeasured (a)-flakes.

Preliminary interpretationConcentration A most probably represents a secondary deposit ofdébitage from a nearby knapping floor. This interpretation is basedon the following observations: (i) the occurrence of two refuse pitswith large quantities of porphyrite-production débitage, (ii) the rela-tively high percentage of flakes with ground surfaces which coincideswith the percentages for the whole site rather than with those of thematerial from the other concentrations, and (iii) the fact the averageweight of the (d)-flakes (splinters and fragmented flakes without plat-form remnants) corresponded to the average weight of all the recov-ered porphyrite material from Skumparberget 2 but was considerablyhigher than those of the materials from concentrations B and C. (Fig.46). From ethnographic evidence, this interpretation also makes sense,

Fig. 45. The production débitage from concentration C, Skumparberget 2.

1 2 3 4 sum %a 556 226 18 0 800 21

b 508 170 6 0 684 18

c 0 0 0 153 153 4

d 0 0 0 2246 2246 58

sum 1064 396 24 2399 3883

% 27 10 1 61 100

254

Lars Sundström

since the concentration is close to a house. It is not likely that a spe-cific activity of this kind, which could be regarded as a bulk-process-ing activity that would leave large amounts of unpleasant débitagelying around, would be located in the vicinity of a dwelling structure(Schiffer 1987: 69; O´Connell 1987). It has been demonstrated inethnoarchaeological literature that natural depressions, abandonedstructures and pits often become disposal locations within all typesof settlements (Schiffer 1987: 61f). It is therefore tempting to regardthe porphyrite production débitage in concentration A as infilling forpits that no longer served the purpose for which they originally weredug.

Following this initial investigation, the B and C concentrations arestill regarded as possible knapping floors. There is nothing in thecomposition of the production débitage or in the positions of fea-tures that invalidates the knapping-floor hypothesis. On the otherhand, there is insufficient evidence to reject a refuse heap interpreta-tion. In the following analysis, we will try to find out if there arepatterns inherent in the distribution of items within these two areasthat will allow us to draw conclusions for or against the knapping-floor hypothesis. First, however, we would like to point out a fewdifferences that are apparent between concentrations B and C. Theaverage flake is considerably heavier in area B than in area C (Fig.46). There are relatively more small (a)-flakes with type 2 platformremnants in concentration C than in concentration B. In line with ourarguments regarding the construction of the edges of the preformduring the primary preforming stage, it may be argued that later stageswere most likely to have been conducted in concentration C, whileearlier stages were conducted in concentration B. This difference in

area A area B area C SB tot

1 2,6 8,1 4,2 7,2

2 5,1 12,1 5,1 11,4

3 0,8 1,6 1,8 1,7

4 2,5 1,9 1,9 2,4

average 3,1 3,8 2,9 4,45

Table 46. The average weight of the total number of flakes from Skumpar-berget 2 and the average weight of the flakes from the A, B and Cconcentrations discussed in the text.

255

An Early Neolithic Axe Production and Distribution SystemPart 1

size and weight may however, also depend on the fact that relativelybigger axes were produced in B than in C.

The spatial distribution of porphyrite productiondébitage within concentration CThe distribution of the production débitage in concentration C isshown in Fig. 47a-b. Owing to time and cost factors, the excavationof the concentration was delimited by squares containing less than70 porphyrite fragments. The production débitage was concentratedin the centre of the area, where two of the 0.5m x 0.5m squares con-tained more than 300 flakes and fragments of flakes. This impliesthat this could be a knapping floor. Danish (Hansen & Madsen 1983:51f) and Swedish (Kars et al. manuscript) experiments on the pro-duction of thin-butted axes in flint and greenstone have shown thatsimilar patterns are produced during the manufacture of axes. But itis also true that similar patterns can be created when productiondébitage is collected on a raw hide or blanket and dumped in a refusepile, a practice that has been documented ethnographically (Thorsberg1984: 47ff ; Schiffer 1987: 63). In order to be able to distinguishbetween these two alternatives, the average weight of the flakes ineach 0.5m x 0.5m square was plotted on a diagram (Fig. 48a-b). Al-though there are about the same numbers of flakes in the squares eastand west of the main concentration, it is obvious that the flakes thatwere recovered to the east have a higher average weight. This pat-tern further strengthens the knapping-floor hypothesis. One interpre-tation of this pattern is that the knapper worked with his face to theeast and that the bigger flakes were deposited in a semicircle beyondthe main concentration. Two of the biggest and most irregular flakeswere found in the southern part of the semicircle and the discoveryof a facetted hammerstone in sandstone immediately adjacent to themain concentration (Fig. 49) also strengthens the knapping-floor hy-pothesis. Before we continue the discussion, any post-depositionaldisturbances that might have affected, or even created, the observedspatial patterns must be discussed.

The porphyrite débitage in concentrations B and C was depositedin sand. During the excavation of the Fågelbacken site, another EarlyNeolithic TRB site in eastern central Sweden that was also situated

256

Lars Sundström

on a glacial esker, the post-depositional effects on these kinds ofdeposits were evaluated. During this excavation, it was concluded thatlithic débitage, as well as other categories of finds, such as potsherds,were indeed subjected to a vertical, post-depositional separation. Inthe case of lithic débitage, smaller flakes tended to be found higherup in the soil profile than larger flakes. The opposite was true of thevertical distribution of potsherds. These observations were consid-ered to be the result of post-depositional disturbances such as tram-pling, frost lifting and so on (Sundström 1997). It is more problem-atic to evaluate the effect that post-depositional disturbances have

Fig. 47a-b. The distribution of porphyrite production débitage in concentrationC: a = absolute no. of flakes, b = generalised distribution.

Fig. 48a-b. The average weight of the flakes in each 0,5m x 0,5m square inconcentration C. a = absolute average weight, b = generalised distribution ofweight.

257

An Early Neolithic Axe Production and Distribution SystemPart 1

on the horizontal distribution of artefacts. It has been demonstratedthat artefacts on slopes will be displaced by soil movements createdby severe rilling and gullying (Allen 1991: 47), and it is possible thatsome other post-depositional disturbances created the patterns ob-served in concentration C, although it was situated on a flat surface.

In order to investigate this matter further, a technological argu-ment will be presented. This argument has the advantage that it isnot related to flake size or weight, and therefore the assignment ofthis pattern to post-depositional disturbances can be more easilyavoided. As mentioned above, the preforming stage was predicted

Fig. 49. The distribution of sandstone artefacts recovered in concentration C.

Fig. 50a-b. The distribution of a- and b-flakes with type 2 platform remnants inconcentration C. a = absolute no of flakes, b = the frequency of flakes withtype 2 platform in relation to all flakes.

258

Lars Sundström

to produce many small, regular flakes with divided platform remnants,i.e. flakes with type-2 platform remnants. These flakes are generallyunderstood as having been detached by punch technique, whichmeans that they are liable to travel further away from the knapperthan ordinary percussion flakes (Hansen & Madsen 1983: 51). It isapparent that a comparatively larger number of these flakes in con-centration C were recovered east of the central part of the concen-tration (Fig. 50). This is a strong indication that the main concentra-tion actually represents a primary knapping floor. It is, however, pos-sible to punch in ways which do not have the before mentioned ef-fect. For example, the Danish flintknapper, Torbjörn Petersen, usesthe punch technique against his chest, resulting in the flakes fallingbetween his knees. The fact that we have distinguished a semicircu-lar relative distribution of flakes with type-2 platform remnantsaround the central part of the concentration suggests that the axe-knappers in fact did not use Petersen´s technique.

In this context, we have not yet had time to analyse the spatialdistribution of porphyrite production débitage in concentration B, butpreliminary results indicate that a similar pattern is visible in this areaas well.

How many axes were produced at Skumparberget 2?If we compare the figures from Skumparberget 2 with the figures fromthe axe-production experiments in the Flaten Project (Kars et al.manuscript), it appears that many axes, or at least preforms in vari-ous stages, were produced at Skumparberget 2. The following for-mula was constructed to allow an estimation of the number of axesproduced at Skumparberget 2:

c + (f / 2) / ef = ea

c = flakes with complete platform remnants ((a)- and (b)-flakes)f = flakes with fragmented platform remnants ((c)-flakes)ef = estimated number of principal flakes from the production

of one thin-butted axe in greenstone. (The figure used in this paper –100 principal flakes – is based on the average value from the follow-

259

An Early Neolithic Axe Production and Distribution SystemPart 1

ing experiments carried out by Dr Errett Callahan within the Flatenproject in 1990: exp. 2 = 80 principal flakes (Axe 90EC165), exp. 4= 76 principal flakes (Axe 90EC167) and exp. 6 = 145 principal flakes(Axe 90EC177). These experiments will be fully published in a forth-coming article by Eva Kars, Errett Callahan, Kjel Knutsson and HenkKars).

ea = estimated amount of complete thin-butted porphyrite axes

Based on data from Fig. 39, the formula was used to determine howmany axes were produced at Skumparberget 2:

3658 + (274/2) = 3795/100 = 37.95

If we accept the experimental data as sufficient for this purpose,this means that probably at least 38 axe preforms were produced atSkumparberget 2. However, the data in Fig. 39 do not represent allthe production débitage originally deposited on the site. Firstly, noneof the three concentrations A, B and C was completely delimited dur-ing the excavation. Secondly, during the excavation, we realised thatlarge amounts of production débitage were located under a modernroad that crossed the area of investigation. This material probablyrepresents the remains of other knapping areas. It is also likely that agravel pit adjacent to concentration C contained porphyrite produc-tion débitage. Of course, it is very difficult to assess how large theunrecovered production débitage is, but a reasonable guess would bethat we recovered 50-60% of the total material originally depositedon the site. Thus, in theory, at least 76 axe preforms could have beenproduced on the site. Many preforms seem to have been rejected veryearly in the production sequence, most of them during the rough-outstage. This is apparent, as over 30 axe preforms were found on thesite. These preforms vary substantially in shape, and examples of boththe rough-out strategies mentioned above are present in the mate-rial. Naturally, the average reject at Skumparberget 2 did not producenearly as many flakes as 100. There is hardly any evidence in theproduction débitage of any secondary use of flakes as raw materialfor some other artefact type, and it is likely that most of the produc-tion débitage was left when removed from the axe preform.

260

Lars Sundström

The organisation of the axe production atSkumparberget 2It seems likely that the nodules used as axe blanks on the site wereobtained from the local bedrock. This was apparent from the manylarger flakes with flat breaks that indicated that they had been collectedfrom dikes and not as naturally ground nodules. It is reasonable to sug-gest that some preliminary shaping of the nodules, apart from the ac-tual mining process, was conducted where the raw material was ob-tained, before the nodules were taken to the site. This is indicated bythe fact that few lumps or large pieces of material have been found atthe site. Thus, débitage from the rough-out stage to the finished axe isprevalent on Skumparberget 2. If we compare Skumparberget 2 withanother production site for axes in porphyrite – Skogsmossen, whichis situated 15 km east of Skumparberget 2 – it is obvious that thereare more large, irregular flakes at Skogsmossen, compared withSkumparberget 2 (af Geijerstam manuscript). This could be a func-tion of a different logistic organisation; a quarry may have been closerto Skogsmossen than to Skumparberget 2. This would explain why theaxe-makers at Skogsmossen did not shape the preforms at the quarryin the way the people at Skumparberget 2 did. An alternative explana-tion is that Skogsmossen was located near the sea during the EarlyNeolithic period. It is easier to bring large amounts of raw material onboats than carry it on land, because of the fact that the effective dis-tance (the distance one has to carry the porphyrite) gets shorter.

Olausson (1993) has suggested that the degree of prehistoric craftspecialisation can be determined by examining the archaeologicalevidence for certain characteristics on products: ‘For instance, itemsproduced at the household level should involve short manufacturingtime, little skill, high error frequency but a low degree of standardi-sation. They should occur widely and be made of raw materials whichare available to virtually everybody’ (Olausson 1993: 3).

If one looks at the porphyrite material from Skumparberget 2, thefollowing conclusions may be drawn: a relatively short manufactur-ing time was involved in the production of unground, thin-butted,axe preforms. This statement is based on the experimental materialfrom the Flaten Project, the experimental data available in Olausson(1983), and the present authors’ personal experience of the technol-ogy. There seems to be relatively little skill involved in the flaking

261

An Early Neolithic Axe Production and Distribution SystemPart 1

process of the preforms – at least, if we compare the preforms fromthe Skumparberget 2 site with the southern Scandinavian square axesin flint or with the Late Neolithic daggers from the same area. Theo-retically, skill does not seem to have been so important, since mis-takes during the flaking stages might be repaired by grinding the axe(Olausson 1983) – grinding is time consuming and requires somestrength but which is a fairly simple proceedure from a technologicalviewpoint. There seems to have been a high error frequency, as indi-cated by more than 30 rejects found at the site, compared to the pro-posed number of axes produced on the site. The unground preformsdisplay a wide variety of forms. It is true that the finished axes arestandardised in form, but it is important to remember that this uni-formity was brought about by the grinding of the preform and that,even though the process of grinding requires a certain amount of time,it does not have to be the work of a specialist. And finally, the rawmaterial is local and, for all we know, available to everybody.

From a technological point of view, the production of thin-butted,porphyrite axes at the site may be considered to have been a domes-tic mode of production. In line with the argument presented above,we suggest that the inhabitants of each farm in eastern central Swe-den during the Early Neolithic could acquire the knowledge andknow-how to produce their own thin-butted axes in different vari-ants of local greenstone. The large amount of production débitagerecovered from the knapping floors at Skumparberget 2, and the es-timated number of axes produced on them, indicate that these spotswere used several times, but the recognisable pattern shows us thatthe knapper/knappers used the same location on different occasions.This indicates that the structure of the settlement was remarkablyconstant during the time of occupation.

The structure of the TRB-society in eastern centralSwedenThree different approaches are used to trace the structure of the TRB-society of eastern central Sweden. They involve studies of produc-tion, distribution and access to raw material concerning the thin-butted axes in porphyrite. In theory a society’s structure can be re-flected in these aspects.

262

Lars Sundström

In order to understand the distribution, all stray finds of thin-buttedaxes, made of greenstone and originating in the provinces of Närke,Södermanland, Västmanland and Uppland have been documented.These provinces constitute a coherent region that we may call east-ern central Sweden. The stray finds of thin-butted axes used werecollected from the following museums: the Museum of NationalAntiquities, Stockholm (SHM), the County Museum of Västmanland,Västerås (VLM) and the County Museum of Örebro län, Örebro(ÖLM).

The attempt to study a society’s organisation or structure in ar-chaeological source material may seem difficult or even far-fetched.In order to demonstrate how such an approach is possible, we shouldlike to mention our interpretation of the Mesolithic Skumparberget1 site (Apel 1996). On this site social structures in the Mesolithicsociety, in it’s most basic form, can be identified archaeologically. Theinterpretation suggests that two persons were sitting there, side byside, working on quartz, waiting for an opportunity to hunt seals. Thisinterpretation is questionable but, assuming that we interpret theremains correctly, we will see social structures when our interpreta-tions involve living and functional human beings. How detailed andcorrect this picture may be is impossible to say. Methods, theory andtechniques are still far from fully developed and still there are hugeamounts of archaeological material, already excavated, and not at allused at its full potential.

Understanding through the aspect of productionThe production of thin-butted, axe preforms in porphyrite seems tobe relatively free of conventions and standards, at least compared withthe production of the corresponding preforms in flint. Apart fromthe flint preforms, the thin-butted preforms in porphyrite at the Skum-parberget 2 site and at the adjacent site of Skogsmossen (Hallgren etal. 1997) were produced by using a two-ridge method (Fig. 38). Thesetwo-ridged preforms seem to reflect an attempt to optimize produc-tion, as regarded time and work efficiency. This means that there seemnot to have been any norms of production that complicated theknapping. Errett Callahan has produced thin-butted, greenstone axeswhose preforms have been much closer in shape to the final, thin-

263

An Early Neolithic Axe Production and Distribution SystemPart 1

butted axe (pers. observation). The method used by Callahan for toproduce this specific greenstone axe was the square-axe method(Hansen & Madsen 1983), which represents a much more intricateproduction method than that revealed by the material from Skum-parberget 2 and Skogsmossen. The square-axe method was themethod used in Denmark and Skåne to produce the thin-butted, flintaxes which are probably to have been the original model for the lo-cally made axes in eastern central Sweden, that is, outside the areaof the natural occurrence of flint. There are also one or two exam-ples of the use of this method on greenstone among stray finds fromeastern central Sweden, for instance, ÖLM 5141, which is a thin-butted, greenstone preform. Judging from its marked dissimilaritiesfrom the preforms found on the Skumparberget 2 and Skogsmossensites, this square-axe preform was probably made by a skilful flint-axe knapper. It is likely that this preform was manufactured in Den-mark or Skåne. The functional benefit of using the square-axe methodfor the manufacture of thin-butted axes is that the preform ends upwith a shape that is much closer to that of the finished ground axe,thus minimising the subsequent grinding. This is clearly an advan-tage when manufacturing axes in flint, since flint is much harder togrind, than, for instance, greenstone (Olausson 1983). One aspectof our observations is that the two different methods reflect, in a way,a rational decision to produce axes in the most efficient way. Thechoice of knapping strategy seems to be related to the properties ofthe raw material. To complicate this picture, there are a large numberof thin-butted, flint axes in the provinces studied by us that havebeen reworked using the two-ridge method (for example, SHM13686:11, SHM 13844:1, SHM 6517:4 and SHM 11495:534). Thereason why this is visible has to do with the fact that has been men-tioned before, that grinding a two-ridge preform in flint is in theoryvery time-consuming. These axes were therefore never re-ground.Probably this treatment was only applied to edge fragments and onlythe butt and body of these fragmentary axes were reworked. Mostprobably, this indicates that not only did this re-working take placein eastern central Sweden, or at least outside the production area ofthe thin-butted, flint axes, but also that the rational decision, previ-ously discussed, is not a real decision. The people who did this re-working, worked within a technological tradition. It is also likely that

264

Lars Sundström

the development of the square-axe method was dependent on thepresence of easily-flaked material such as flint.

To sum up, there are obviously possibilities of more complicatedmethods of manufacturing these axe preforms, like the square-axemethod, and they are lacking. This axe production, which theSkumparberget 2 material is an example of, can be regarded as notmerely the result of a lack of suitable raw material but also as a tech-nology which was culturally chosen. This signal can be understoodas a non-exclusive technology, a technology and method that ‘any-one’ could uphold and participate in. The conditions of productionmay be characterised as egalitarian.

Moreover, these ideas about the non-existence of a complicatedmethod can furthermore be illustrated by an example from the previ-ously discussed Mesolithic Skumparberget 1 site. On this site com-posite arrowheads with microblades from microblade cores weremanufactured. What is the reason for the use of such a relativelycomplex and demanding, manufacturing method, especially on quartz,when the same result could be accomplished by using much simplerstrategies? By using the bipolar method (Callahan 1987) on a pieceof quartz one obtains a lot of flakes that fulfil the same functionalqualities as microblades. These bipolar blades can even be very dif-ficult to distinguish from actual microblades (Knutsson 1998; Apel1996). One reason for the use of the microblade method could be atemporary lack of raw material. During the part of the year when theground is covered with snow, quartz may have been a bit difficult tocome by and then it could be advantageous to have a microblade corefrom which one could easily produce new microblades and use thequartz core as insurance gear (Willemark 1992; Binford 1983). Thispractical aspect is not as obvious as we see it. There are many possi-ble solutions to the problem of a temporary lack of quartz that wouldnot involve a change in knapping method. For example, nodules ofquartz can be cached in the terrain. In this way the landscape can befurnished (Binford 1983) with quartz nodules at places where theyare easily recovered. Another solution would be to pick up and saveas many extra suitable flakes as would probably be needed when re-ducing a quartz core with the bipolar method. This method gener-ates large quantities of flakes that would be suitable. In choosing tomanufacture these flakes with the microblade method, one automati-

265

An Early Neolithic Axe Production and Distribution SystemPart 1

cally limits the access to raw material considerably, since this methoddemands a much higher quality quartz than the bipolar method.

Thus, use of the microblade method on quartz seems not to be afunctional choice but more the result of a cultural pattern, a norma-tive choice. In this case, one could argue that a more complicated wayof producing these composite arrowheads has been favoured. Thepattern seems to be the opposite to that reflected in the productionof thin-butted, porphyrite axes. Looked at from the same perspec-tive as adopted when considering the Neolithic axe production, theconclusion must be that the reason behind this choice must have beento make the production of arrowheads exclusive. Not anyone wassupposed to participate in this activity. The existence of non-egali-tarian relations within hunter-gatherer societies is not in itself sur-prising. They do seem to have existed and they often coincide withthe categories age, gender, ability and health (Cashdan 1980; Flan-nagan 1989). It seems reasonable to assume that this was also thecase with the manufacturing of composite arrowheads at theMesolithic site on Skumparberget.

To avoid any misunderstandings we should explain what may seemobvious. The inequality and equality that we have traced in theMesolithic and Neolithic societies of eastern central Sweden are, atleast for the present, limited to the production of composite arrow-heads and thin-butted axes in porphyrite. We have, in any case, high-lighted an unequal state of production in what seems, at a more gen-eral level, to be an egalitarian society. At the same time, we have high-lighted an equal state of production within the first farming commu-nities which are often characterised as the foundation of institution-alised inequalities. These results are not inconsistent with the largerpicture but call for a more complex understanding and utilisation ofthese concepts.

Understanding through the aspects of access to andutilisation of raw materialPrior to the present paper, the thin-butted axes in porphyrite weresubject of a similar study. The fact that thin-butted axes in this quitetypical and easily identifiable material have a relatively limited dis-tribution has inevitably, promoted studies of exchange and social

266

Lars Sundström

interaction (Hultén & Welinder 1981; Welinder & Griffin 1984). Oneof the conclusions from these studies is that the raw material wastoo homogeneous to be derived from boulders from Quaternary de-posits. Instead, the raw material was extracted from a limited numberof dikes (Welinder & Griffin 1984: 179).

In the light of these previous studies, we realised that the possi-bilities of understanding more about the structure of the TRB soci-ety would increase drastically with the excavation of these newlydiscovered sites, containing production waste from the manufactureof thin-butted axes in porphyrite. We decided not only to take petro-graphic samples from the sites at Skumparberget 2 and Skogsmossenbut also to have some samples from the Hjulberga 1 site (Hultén &Welinder 1981) analysed. All these three sites lie close to each other(Fig. 52) and they all contain production waste from the manufac-ture of thin-butted axes in porphyrite.

Three samples – flakes big enough for thin-section analysis – weretaken from each discovered and suspected knapping floor on theSkumparberget 2 and Skogsmossen sites. These three flakes wereobtained from the 0.5m x 0.5m square test pit that yielded the larg-est number of flakes and were also chosen so that they would reflectthe variation that could be seen visually in the material recovered fromthat testpit. Apart from the Skumparberget 2 and Skogsmossen ma-terial, we also obtained permission to analyse five samples from theHjulberga 1 site, whose material was seemingly identical with thematerial extracted at Skumparberget 2 and Skogsmossen. BecauseHjulberga 1 had been subjected only to a minor excavation, it wasnot possible to determine by the same means wheather a knappingfloor was present or not and we simply took these five samples fromthe square which contained the largest number of flakes, in the samemanner as was done at the other two sites. Since two knapping floorswere located and excavated at Skumparberget 2 and three atSkogsmossen the petrographic analysis came to include a total of 20samples.

From the petrographic analysis, we expected to get indications asto whether the production waste originated from the same source orthat it did not. If the samples derived from different sources ofporphyrite, did these correlate with the sites or even with the knappingfloors?

267

An Early Neolithic Axe Production and Distribution SystemPart 1

The petrographic analysis of our samples was made by Prof. HenkKars (Rijkdienst voor het Oudheidkundig Bodemonderzoek inAmersfoort, The Netherlands). His study shows that, despite the highdegree of homogeneity, it was possible to distinguish different sub-groups. These subgroups result from differences in texture and in sec-ondary transformations of the rock due to retrograde metamorphismand diagenesis. From these results, the conclusion was drawn that eachsite had its own source of raw material (Kars & Kars manuscript). Forfurther confirmation of this, the raw material sources will have to belocated and analysed petrographically. For the present, it seems likelythat all these three settlements had their own porphyrite dike or dikeswithin their own territory. On technological grounds, we have previ-ously speculated a little about the relative distances between settle-ments, knapping floors and the raw material sources. It also seems likelythat these three sites are not only contemporary but are also incorpo-rated in a common structure, in which they all reflect similar parts ofthis common structure. The indications that each settlement had itsown source of raw material coincides with the results of the analysisof the aspect of production. Not only was the production organisedon the household level but so too was the access to and exploitationof the raw material. Each household was in control of the whole proc-ess from the mining of the raw material to the finished axes.

If our analyses had shown that there was no variation in the rawmaterial between the different settlements and therefore that thesettlements had exploited the same raw material source, would thatin itself have been an incitament to say that there was some sort ofcontrol over this behaviour? Probably not. Hypothetically, it wouldnot have been surprising if the manufacturers of these axes wereforced to travel great distances to get the raw material and if thesesources were limited without the presence of a centralised control.Now this is not the case.

In western Norway, the production and distribution of axes andadzes have been investigated in connection to a study of two largeStone Age quarries, Hespriholmen and Stakaneset. This study showeddifferences in the Stone Age utilisation of raw material over time. Inpre-neolithic times rather few out-crops where exploited in a large-scale manner. In the beginning of the Neolithic a shift took placetoward small-scale exploitation of a petrologically wide variety of

268

Lars Sundström

rocks (Bruen Olsen & Alsaker 1984: 93). These results not only con-firm our interpretations concerning the utilisation of raw materialduring the Early Neolithic in eastern central Sweden, but also indi-cate a possible difference in the exploitation pattern of the preced-ing period in this area.

Understanding through the aspect of distributionFor the purpose of understanding the distribution of thin-butted axesin porphyrite we have, as stated before, recorded all the stray findsof thin-butted axes in greenstone, which includes porphyrite, fromeastern central Sweden, extracted from three different museum col-lections. In all, 813 axes were recorded, of which 163 were made ofporphyrite. Distributed between the provinces, the frequency ofporphyrite axes in the total greenstone-axe population are as follows:

Närke 30 % (of a total of 293 greenstone axes)Södermanland 15 % (of a total of 363 greenstone axes)Västmanland 13 % (of a total of 105 greenstone axes)Uppland 10 % (of a total of 52 greenstone axes)

This distribution between the provinces shows that the provinceof Närke is distinguished clearly by the greatest frequencies of thin-butted axes in porphyrite. This pattern changes somewhat if one looksat the distribution on the parish level.

The most striking thing about the map is, of course, the smallnumber of samples in most parishes. This fact is problematic andnot easy to overcome. It is likely that the picture would have beendifferent if the samples had been bigger, but, because of the appar-ent clustering of parishes with higher frequencies of axes inporphyrite, we suspect, that despite the relatively small samples, themap gives a reasonably accurate picture of the relative distributionof thin-butted axes in porphyrite in the area. By using this way ofreproducing the distribution map, at least many source-critical prob-lems are avoided.

From this distribution on the parish level, one also sees clustersof parishes with higher frequencies of thin-butted axes in porphyrite.In addition to what has already been said about the distribution at

269

An Early Neolithic Axe Production and Distribution SystemPart 1

the provincial level, an area in the province of Södermanland is re-vealed as having a concentration of axes in porphyrite.

The main advantage of an artefact-distribution map of this kindis, of course, not the distribution patterns in themselves, but thetheory for understanding them. Artefact distributions are often un-derstood as reflecting a group of people and are then also labelled asa culture. The use of the concept of culture has therefore been seenas too narrow and often more misleading than helpful (Hultén &Welinder 1981: 18; Löfstrand 1974: 30). Löfstrand (ibid.) insteadsuggests the use of a new concept, that of the ‘sphere of technol-ogy’ (teknokrets).

Our understanding of the distribution of thin-butted axes inporphyrite in eastern central Sweden (Fig. 51, 52) has its foundationin the understanding of the technology, the production and the ac-cess to and utilisation of raw material. These studies have indicatedthat these axes were manufactured on a household level and for do-mestic use. This does not mean that this applies to every axe madeof porphyrite or greenstone. For example, one thin-butted axe inporphyrite was found at the Fågelbacken site in Västmanland (Apelet al 1995; Lekberg 1997), which was interpreted as an aggregationsite and had no indications of any axe production. Furthermore, atHolmstorp, in Tysslinge parish, Närke, a thin-butted preform inporphyrite was found together with two, oversized, thin-butted, flintaxes (Lindqvist 1963: 55ff). The presence of oversized flint axes mayindicate that these axes were deposited on a aggregation site (Sund-ström 1995: 112ff). Some axes in porphyrite were apparently not usedfunctionally within the domestic sphere, but the overall picture is stillvalid. The thin-butted axes in porphyrite were mainly manufacturedat the household level and for household purposes. This indicates thata distribution of these axes can be interpreted as a distribution ofsettlements where thin-butted axes were manufactured and used. Thedistribution of thin-butted axes in porphyrite cannot therefore beunderstood as a pattern of exchange, which has been a common in-terpretation of such distribution patterns (Hulthén & Welinder 1981;Welinder & Griffin 1984; Welinder 1985). In a later paper, Welindermodified his earlier, slightly one-sided view of the distribution of axesby trying to determine whether these greenstone axes were exchangedat all (Welinder 1988b).

270

Lars Sundström

We interpret the distribution of axes in porphyrite as a result of atechnological tradition, i. e. the axe distribution shows where porphy-rite was preferred as the raw material for axe production in TRB so-ciety. The structural part of our understanding is the fact that themanufacturers of thin-butted axes used local raw material found in

Fig. 51. The relative distribution of thin-butted axes in porphyrite. The map shows the relativepresence of thin-butted axes of porphyrite within each parish, mapped as the ratio betweenthe porphyrite axes and the total number of axes made of greenstone (including axes inporphyrite). Parishes with only one stray axe are excluded. Recorded on the map are parisheswith 50 % or more of axes in porphyrite (dark shaded) and parishes containing between 25 %and 49 % axes in porphyrite (light shaded). The numbers within each recorded parish showthe total number of greenstone axes (including porphyrite axes) within that parish.

271

An Early Neolithic Axe Production and Distribution SystemPart 1

the vicinity of their settlements. The traditional part is the fact thata specific raw material was preferred. These two parts make up the

Fig. 52. The core area of the relative presence of thin-butted axes inporphyrite related to the Early Neolithic shoreline. (Detail of Fig. 51). Theblack dots show the locations of the sites discussed. From the west, these areHjulberga 1 (C), Skumparberget 2 (A) and Skogsmossen (B).

272

Lars Sundström

way in which we understand the system that created the archaeologi-cal signals. All axe-manufacturers worked within a technological tra-dition. They were taught how to choose raw material and the methodby which the axes should be produced. In theory, a person in thissystem would continue to use the raw material he or she had origi-nally been taught to use and was familiar with, even if he or she even-tually moved to a different location. This would probably have beenthe case even if a raw material with equivalent qualities was easierto obtain. Of course, there is a limit to such behaviour, that is whenthe effort to obtain the raw material one is accustomed to becomestoo great, and a suitable, alternative, raw material is at hand. Thistreshold is probably what limits the distribution of thin-butted axesin porphyrite in those directions, south and east, where finds of theTRB society occur.

273

Chapter 7

An Early Neolithic Axe Productionand Distribution System

Part 2

The objectivesIn 1995 a unit from the Department of Archaeology at Uppsala Uni-versity together with the private company Arkeologikonsult AB ex-cavated the early Neolithic Funnel-Beaker site at Skumparberget. Thesite is located east of Örebro, in the province of Närke in centralSweden, and was interpreted as the remains from a Funnel Beakerfarmstead. On this site, as on other contemporary similar sites, muchproduction waste from the manufacturing of thin-butted axes in a lo-cal porphyritic diabase was excavated (see Chapter 6). As a part ofthe initial study of this site, the flakes from the waste were analysedtogether with similar waste from two other Funnel-Beaker sites in thevicinity, Skogsmossen and Hjulberga (see Fig. 53). The main ques-tion under study was whether the material was collected from a sin-gle source. The result from the pilot study was that the axe materialfound on these three different sites instead derived from differentsources. These indications are important in the understanding of theorganisation of the society in question. The society was seen as or-ganised according to a segmentary principle, meaning that the soci-ety consisted of only equal segmentary social units and lacked a hi-erarchical social organisation. Since one of the aims of my thesis isto investigate the social organisation of the Early Neolithic society,it was necessary to further establish this pattern. This was one of theobjectives with the renewed study.

A further analysis of axe material – ready-made axes found at thesites in question and also stray-found axes from the province of Närke– was made. The preliminary results, which indicated a possibility toseparate different production units from each other, opened up foran analysis of ready-made axes to see if they matched the signatures

274

Lars Sundström

from the production waste. This comparison could give informationabout the interpretation of a local consumption pattern as suggestedby the distribution pattern investigated in the previous study.

Before presenting the results of this renewed investigation I wouldlike to touch upon the geological conditions important for the analy-sis.

A brief discussion of the genesis of diabaseThe diabase is a rock type that was formed at a relatively late stage,geologically speaking. It is formed by magma forcing itself upwardsthrough the cracks of the bedrock, which is of an older date(Lundegård et al. 1972: 28). Eventually this magma cooled down inthe cracks and on the surface of the bedrock. Diabase can thus oc-cur in both dykes and sills. Much of the diabase has a common geo-logical history, originating from the same magma source. On its wayup to the surface, the very hot magma (about 1200ºC) came in con-tact with the much cooler country rock resulting in a rapid solidifica-tion. This rapid cooling where the surrounding rock meets theupcoming magma results in a chill zone where the magma forms avery finely grained crystalline rock. Further away from the walls ofthe crack, the cooling process is slower and the result of this is a morecoarse grained rock. Dykes can strongly vary in size, from tiny veinsonly centimetres in width up to several meters thick. Thin dykes, withclose opposite contacts, will be entirely filled with very finely grainedcrystalline rock but thicker dykes will have a bigger variety of grainsizes from very coarsely grained crystalline to very fine.

The geological situation was thus problematical for the kind ofstudy put forward here due to the probable common origin for thediabase or dolorite of the analysed area. The patterns that showedup in the pilot study were, in a sense, surprising, at least from a geo-logical point of view. For the purpose of this analysis, it was not im-portant weather the patterns were caused by different extraction strat-egies or if the dykes used had different geological backgrounds. Theinterpretation would be the same, i.e. that the settlements most prob-ably were extracting the raw material from different sources. Accord-ing to Lena Gradin (GAL) who conducted the geological interpreta-tions of the thin-section results for the follow-up analysis, it is likelythat the patterning is due to differences in the rocks in the different

275

An Early Neolithic Axe Production and Distribution SystemPart 2

dykes, which today still only known from the materials left on the set-tlements.

The first analysis conducted within the project of the Skumpar-berget excavations (Apel 1996) was launched as a pilot study. Asmaller sample of flakes was analysed in order to get a detailed de-scription (microscopically) of the material from three different sitesand from at least six different knapping floors (two from Skumpar-berget, three from Skogsmossen and at least one from Hjulberga 1).Thus, it was deemed necessary to test the patterns that showed up inthis first analysis by increasing the number of samples with anothertwenty flakes. As already mentioned, the thin-section data was ex-tracted and described by associate professor Kees Linthout, VrijeUniversiteit, Instituut voor Aardwetenschappen, Amsterdam. Thesedescriptions were then interpreted by Dr. Lena Grandin (Riksantik-varieämbetet, UV GAL) who has written a report, in cooperation withmyself has produced a number of diagrams showing how the differ-ent samples vary within the main group of samples.

Evaluation of petrographical analysis results of someaxes and flakes from Skumparberget, Skogsmossen andHjulberga in the province of Närke*Thin-sections of a number of stone axes and flakes from three EarlyNeolithic sites have been studied by docent Kees Linthout. In anearlier description (Kars & Kars 1996) of a minor selection of mate-rial of same character from the sites, the main rock type is describedas dolerite (including a few aberrations). The dolerite is said to showvariations within the defined term as to mineralogy and texture aswell as extent of transformation (due to metamorphosis of the rock).

The present evaluation, performed on commision by Lars Sund-ström, Department of Archaeology and Ancient History, UppsalaUniversity, is based on the petrographic results presented by docentKees Linthout. The samples are briefly described after ocular inspec-tion as to colour and texture. The results of the petrographical ob-servations include the minerals present, mainly plagioclase and

* Report written by Dr. Lena Grandin, Geoarchaeological Laboratory, National Heri-tage Board.

276

Lars Sundström

clinopyroxene, the matrix grain size and the size of phenocrysts ofplagioclase if present. The study also mentions the presence of otherminerals and degree of transformation. These results have been col-lated in a table by docent Kees Linthout and include the grain sizeof plagioclase in the matrix and in the phenocrysts. In addition, pres-ence/absence of quartz and/or clinopyroxene is presented. The ab-breviations ”url” and ”src” are presented in a table graded between”very weak” and ”strong” on a four-level scale. It is likely that boththese describe a secondary transformation to uralite (replaces pyro-xene and olivine) and sericite (replaces plagioclase). The presentevaluation is focussed on grain size (results compiled by Lars Sund-ström) and composition as presented in the collated table.

Grain size – matrix and phenocrystsAll axes and flakes from the three sites were compared with respectto grain size (t-test). The result showed that there are no differencesbetween the two groups. A more detailed study of flakes and axesfrom the three sites comprised a comparison of the flakes with theaxes within a site as well as flakes with axes between the sites.

Flakes cannot be separated from axes within a site as to grain size.The matrix grain size however shows that both Skogsmossen andSkumparberget are close to the limit for deciding that flakes and axesactually differ. Phenocryst grain size of Skumparberget could not beestimated since the axes are too few.

Neither can the three sites be completely separated with respectto axes, but the Hjulberga axes were close to the limit value to differfrom the other two sites. There are no such tendencies among theflakes: grain size is similar in flakes from all three sites (both matrixand phenocrysts).

It seems likely that the grain size is more applicable to judge thequality of the material, and its characteristics, rather than provenience,since the grain size can widely differ, even within the same doleritedike, from finer in the rim to coarser in the core (which can also beseen in the description of the regional rock in the area (SGU Af 102and Af 103).

277

An Early Neolithic Axe Production and Distribution SystemPart 2

Mineralogy – similarities/differences between flakes and axes and/ordifferent sitesThe mineral occurrence can be statistically treated, but it must benoted the some of the terms presented in the table are geologicallyrelated, i e minerals are not stable at all levels of pressure and tem-perature or chemical compositions and are thus not present together.In other words, the presence or absence of a substance is an indica-tion of the formation and development of the rock, which is of in-terest for a study of its place of origin. However, the purpose of thisevaluation is not to find the quarry/quarries for the axe material butto see whether there are any differences or similarities within andbetween the investigated sites, as well as to see whether the flakesand axes are related.

In order to make an ordination plot of the c. 70 samples (PCA-analysis), the four-degree scale presented by Linthout for transfor-mation into uralite and sericite, respectively, the presence/absenceof quartz and clinopyroxene as well as matrix grain size and size ofphenocrysts (divided into four groups according to size) was used.The analysis was only performed on the flakes. The axes from thesites and the stray-found axes only participated passively and did notinfluence the ordination. The results show that the eigenvalue ofsericite and uralite can explain c. 60 % of the variance. A correspond-ing analysis using active axes and passive flakes would not be appli-cable to the present material.

The results indicate that the flakes from Skumparberget consti-tute a relatively homogenous group with many similarities includinga high degree of sericite transformation and a low degree of uralitetransformation (a few samples dissent with a stronger degree ofuralite transformation). However, the axes from Skumparberget can-not be related to the local flakes.

The flakes from Skogsmossen show a greater variation than theones found on the Skumparberget site. Characteristic for theSkogsmossen samples is a stronger degree of uralite transformationthan in samples from Skumparberget, mainly in combination with aweaker degree of sericite transformation. One of two axes fromSkogsmossen also fit into this group (33251). There are also flakesfrom the Skogsmossen site that correspond to the flakes from Skum-parberget.

278

Lars Sundström

The flakes from Hjulberga constitute a homogenous group in thatthey show a similar weak sericite transformation, but the group showsvariances in degree of uralite transformation. Some of the axes fromthe site show similar characteristics. The remaining axes indicate alarge variation and are more similar to flakes from Skogsmossen.

In conclusion, Skumparberget, as well as to a lesser extent, Hjul-berga, constitute homogenous groups, separated from the rest (al-though some exceptions exist) concerning the flake material. TheSkogsmossen flakes indicate a larger distribution but are mainly sepa-rated from the other two sites. However, there is some overlappingwith Skumparberget.

The axes from the three sites show a large variation, although theyonly constitute a small part of the studied material. The axes from

Fig. 53. Correspondence analysis of 40 flakes from three different settlementsites in Närke.

279

An Early Neolithic Axe Production and Distribution SystemPart 2

Skumparberget are definitely not connected to the flakes from the samelocation. The axes from Hjulberga can in some instances, but not all,be related to the flakes from the same site. It is possible that one ofthe axes from Skogsmossen can be related to the flakes.

The stray-finds from a larger area in Närke consist exclusively ofaxes and show some differences in the material with a variance indegree of transformation in the rock. However, a missing variant isone with a high degree of sericite transformation in combination witha low degree of uralite transformation, a characteristic feature of theflakes from Skumparberget. In other words, is seems as though theproduction in Skumparberget has not manufactured any of the axesunder study, either in any of the three sites mentioned nor in any ofthe others. However, the differences between the stray-found axesand the flakes from Skogsmossen are much less.

Furthermore, it is interesting to note that most of both axes andflakes from Hjulberga have a very low degree of transformation (withthe exception of 12902 and 13165), since this site is closest to theinteresting quarry of Ullavi Klint, which contains transformed dolerite(SGU Af XX102 eller 103). As mentioned in a previous study, UllaviKlint does not constitute a suitable source for raw material (Kars &Kars 1966).

A discussion of implications for the understanding ofEarly Neolithic society based the results of the thinsection analysisThe follow-up study confirmed the observations made by professorHenk Kars in the pilot study. The flake material from Skumparber-get, Skogsmossen and Hjulberga forms three rather distinct materialgroups.

The correspondence analysis clearly shows how the flakes fromSkumparberget and Hjulberga 1 form two distinct and separategroups. The flakes from Skogsmossen are more varied and they spreadover a larger area than the flakes from Skumparberget and Hjulberga.The homogeneity of the flake material from Skumparberget cannotbe a result of the flakes deriving from a small nodule of raw mate-rial. The flaked material is randomly collected from within a largecollection of flakes from two separate knapping floors on the site.

280

Lars Sundström

More than 50 kg of flakes in this porphyritic diabase was collected.The site was excavated by a flexible sampling strategy thus enablingan estimation of the total amount of production débitage originallydeposited at the site. An estimation of the total number of axes pro-duced on the site suggests that as many as 76 axes were produced atthe site. The homogeneity of the material from Skumparberget can-not be dismissed because suspicions of the material deriving fromfor instance a single nodule. The flake material from the Skogsmossensite was retrieved from three different areas (knapping floors). Fromthe Hjulberga site five samples were collected from one single exca-vation unit, but in the diagram this material is not more homogene-ous than for instance the flake material analysed from Skumparber-get.

The renewed study therefore reinforced the interpretation from thepilot study, suggesting that the three different settlements extractedraw materials from different raw material sources. Each settlementhad their own raw material source.

The new component of this renewed investigation was the involve-ment of ready-made thin-butted axes deriving both from the sites andfrom the surrounding landscape. Samples were taken from these axesfor the purpose to relate them to the patterns derived from the analy-sis of the flakes.

The diagrams showing the results from the petrographical analy-sis of the axes are projected on the diagram (above) produced fromthe flakes. That is the information from the axes does not change theappearance of the diagram. These are without “gravitation”, they arepassive in relation to the appearance of diagram. Thus it is possibleto compare the positioning of the axes with the positioning of theflakes from the three different settlements.

From this diagram (Fig. 54) it is obvious, as already mentioned inthe report from Dr. Lena Grandin, that the axes were not producedon the sites they were found in (with only on or two possible excep-tions). This was a rather surprising result and it contradicts the inter-pretation from the pilot study. In that study it was suggested that eventhe consumption of the axes was local. The argument for this wasthat all these sites are situated in an area where the thin-butted axesin porphyritic diabase are most common (see fig. 52). Outside thisarea axes made of other raw materials are more common. The distri-

281

An Early Neolithic Axe Production and Distribution SystemPart 2

bution of axes in different raw materials was interpreted as also be-ing the areas where axes in these raw materials were produced. Thisobservation is difficult to change completely. All thin-butted axesfound on the Skumparberget site were made from the easy distinguish-able porphyritic diabase and not other greenstones. The waste ma-jority of thin-butted axes (mostly fragments) collected in connectionto the Hjulberga site is also made from the same material. The sameobservation can be made at Skogsmossen (Hallgren et al. 1997: 69).So the axes were evidently not produced on the sites they are foundbut they are still made out of the raw material that is locally used forthe production of axes. They come from the neighbourhood; they arestill local in some sense.

The stray found axes from the landscape around the settlements

Fig. 54. Correspondence analysis of axes found on Skumparberget, Skogsmos-sen and Hjulberga.

282

Lars Sundström

represent a big variety of different variations of prophyrithic diabase.This indicates quite strongly that the three discussed production units;Skumparberget, Skogsmossen and Hjulberga can only to a very smalldegree be responsible for the manufacture of stray found axes fromthe region. One consequence of this observation is that we are miss-ing a whole bunch of other production units within the early Neolithicsociety of the province of Närke.

Comparing the two maps (Fig. 55 & 56), it is striking that axesthat are close in one aspect are not close in the other aspect. Thisfurther enhances the interpretation of a circulation of the ready-madeaxes in the Funnel-Beaker culture of Närke, axes, that presumablyall were produced within a household unit. It is evident from this result

Fig. 55. Correspondence analysis of stray found axes from the county ofNärke. The diagram showing differences in the material between axes. Thediagram was produced by Ulf Grandin, Swedish university agricultural sci-ences (SLU).

283

An Early Neolithic Axe Production and Distribution SystemPart 2

Fig. 56. The analysed axes from Fig. 55 plotted on the find locations (map byKarl Johan Lindholm).

that the axes found on the excavated sites are not produced from thesame material that is found as production waste on the same loca-tion. Whether or not this circulation is actually a circulation of axesbetween different groups of people or if it is a result of people mov-ing between locations (raw material sources) is not such a straightforward choice as it first might seem.

Summary of part 2It was evident that there is a structural difference in the materialbetween the analysed settlement sites. Whether this difference is dueto differences in the sources, or if it is a result of different culturalstrategies in extractions of raw material is something that is beyondthe scope of this study. The important observation is that there existdifferences between the investigated production units. These differ-ences strongly indicates that the individual settlements (productionunits) all had their own source for extracting raw material for the

284

Lars Sundström

production of axes. These axes could be seen as being involved in acirculation of ready-made axes between settlements. Another maybemore plausible explanation for the differences between the depositedready made axes and the axes produced on the site is that they repre-sents two different generations of axes. This would explain the mani-fest similarities in raw material but also the latent differences. In theinterpretation of the early Neolithic society of Eastern Central Swe-den it has already been suggested that the farming was swidden agri-culture (Apel et al. 1997; Hallgren et al. 1997). This means that set-tlement system most probably involved a systematic change of placefor habitation and agriculture activities within certain intervals. Thiscould mean that the ready made axes represent an older phase, theprevious settlement. The analysis also suggests that a rather largenumber of settlements producing axes in porphyritic diabase musthave existed apart from Skumparberget, Skogsmossen and Hjulberga.

The important observation from these studies of axe productionis the principle of household production; a principle that cannot onlybe understood as simply a natural or rational solution. It is a consciousand a political strategy for upholding an egalitarian society. This isalso the reason for the standardisation of material culture that ischaracteristic for the process of Neolithisation. Otherwise the para-doxical situation with a homogenous material culture almost exclu-sively produced on a household level is otherwise difficult to explain.

285

Chapter 8

Summary

This dissertation questions the established view on the social proc-ess in connection with Neolithisation. During the past decade, theempirical situation has markedly improved, not least in Eastern Cen-tral Sweden, which I maintain would necessitate a change in the un-derstanding of Neolithisation. Thus, the aim is to understand theFunnel-Beaker Culture as seen against the backdrop of the extensiveexcavations in the Mälardalen region during the past few years. Ne-cessity has forced the discussion into a more general one on princi-ples, on how to understand this process of change, when itineranthunter-gatherers became settled farmers.

The dissertation begins with the chapter “Förståelseramen” (Frameof understanding) which aims at clarifying the logics, structure andscientific basis. The most important part is the discussion on differ-ences between the interpretations presented and the treatment of theempirical material on which they are based. One way to exemplifythis difference is to write the mainly interpretative text in Swedish(limited availability) and the more empirically based text in English(less limited availability). I maintain that the objective methodologymust be admitted as an important part in archaeological practise – aview that I term methodological objectivity. However, I argue thatthe objective methodology must be combined with questions ema-nating from a subjective experience. The interrelationship betweeninterpretations and objective issues should not be seen as two defi-nite and separate steps in a research process. This reasoning leads intoan understanding of the research process as a continual movementbetween the empirical record and interpretation, a hermeneutical in-terpretative process. This understanding of the archaeological inter-pretation problem with an unclear border between the abstractions

286

Lars Sundström

of objectivity and subjectivity should not be used as an argument forleaving out objectivity from archaeological research. The view thatobjectivity is not absolutely objective (objectivism) but has its limi-tations should instead be seen as a possibility to a modest relation-ship with other ways of explanation. Objectivity has far more impor-tant functions in our research society and for that matter in societyas a whole than to be used to deliver unproblematic truths. In myopinion, objectivity offers the only powerful instrument to maintaina dynamic and vital research milieu, which must be an important task.One consequence of the hermeneutical perspective of the researchprocess is the desire to allow the reader to partake of the disserta-tion conclusions as early as possible. Thus the discussion of the prob-lems begins with a fairy tale where the research results are presentedfrom a perspective from the within. Thus, the fairy tale is an attemptto present the discussed transformation process on an individual basis,how the people involved could have experienced the transformation.

In recent years, Neolithisation has been seen as the product of atransformation process which begun well before the introduction ofagriculture. This transformation process has been described as thegrowth of a complex hunter-gatherer society. I maintain that there isonly a limited support for this opinion in ethnography, and not leastin the comparative studies of hunter-gatherers performed by e.g. LewisBinford and James Woodburn. The quest for this preparatory phaseis rather an expression for what I see as an underdeveloped explana-tion theory, which has been used for the problem of Neolithisation.Attempts to argue for this preparatory phase have also been made ineastern central Sweden. The dissertation examines three sites that arecentral for the discussion on preparatory changes that concern thisregion. The sites, Pärlängsberget, Åby koloniområde and Myrstuge-berget are all situated in the province of Södermanland. Of these,only Myrstuguberget contain definite Late Mesolithic remains. Theother two sites are Neolithic rather than Mesolithic despite a lack ofpottery, which invalidates them for a description of a change thatwould have occurred before the Neolithisation. I argue that the in-terpretation of the Late Mesolithic site Myrstugeberget does not fullyaccount for the relatively extensive Neolithic involvement on the site(judging from the dating of the C14-samples and the typologicallydetermined pottery sherds found on the site). Thus, it is impossible

287

Summary

to take for granted that all worked stone material from the site canbe dated to the Late Mesolithic use of the settlement, as some re-searchers have done. This critique of the discussion of a changeoccurring c. 4500 BC in eastern central Sweden is based a centralempirical argument: a transformed stone technology. For that reason,I maintain that there is today no empirical support for a preparatorychange during the Late Mesolithic in eastern central Sweden – achange that would pave the way for the introduction of agriculture.I argue that this persistent quest for a preparatory phase originates inthe often unspoken but still prevailing theory of the causes for societalchange that often underlie the studies of the Södermanland sites. Imaintain that the quest for these transitional phases contains a so-cial evolutionism. Thus, the interpretations are not based on theempirical situation but on the underlying theory. Consequently, I aimto formulate a new social theory, based on an alternative perspectiveto understand the processes manifested in the archaeological sourcesin connection with the Neolithisation.

Under the heading “The hotade kollektivet” (The threatened col-lective) I would like to propose an alternative social theory from thatexpressed in the discussion on complex hunter-gatherer societies. Ipoint out that the underlying reasons for the archaeological signalsthat indicate change instead could reflect actions of defence. Thisreaction was triggered by the fact that agrarian economy was seen asa threat to the social ideology of society. The dissertation argues thatthe Mesolithic society was egalitarian and that the itinerant way oflife was a consequence of an active maintenance of this social ideol-ogy, rather than an expression of a rational economic behaviour. Themost important instrument for maintaining the egalitarian ideologywas the itinerant way of life.

In order to discuss the process of Neolithisation from a new theo-retical basis, it was necessary to create a new understanding of howpeople react to changes threatening the social ideology within theframes of the dissertation. For this purpose, I have used four differentstudies that discuss people’s reactions to changes that threaten thesocial order and ideology. The four studies are: Bourdieu’s study ofthe transformations of the French university society in connection withthe student revolt in 1968 (Homo Academicus). Scott’s study of Malayfarmers and the changes brought about by the modernisation of agri-

288

Lars Sundström

culture (Weapon of the Weak), Englund’s study of the Swedish nobil-ity in the 17th century (A House in Peril – Det hotade huset) (in Swed-ish) and finally Grill’s study of the consequences of forced migrationdue to the construction of the nuclear power plant Temelin (Commu-nities in Adversity). Using different perspectives, the four studies allreflect reactions on social crises caused by changes in situations in life.The four case studies clearly indicate that the reaction contained con-servative retrospections and a preservation of the old. Thus, the cri-sis had resulted in that blurred and semiconscious structures were liftedup to a conscious, ideological level. Inherent in the awareness processhas been an active use of material culture, both in the production ofsymbols and in communication. An important ideological reaction inthe social conservatism triggered by the transformations in all four casestudies was the formation of the idealised history.

Since my opinion is that the hunter-gatherer society cannot beunderstood as a natural condition of any kind, or even as only theeffects of an ecologically adaptive behaviour, this society is equalledto all other human communities, such as e.g. the four case studies.Instead, I propose that the Mesolithic hunter-gatherer society shouldbe seen as an ideologically anchored way of life, which, we shouldassume, contained an awareness of the system’s frailty. Consequently,it is possible that the social conservatism, which appeared in the casestudies, was also an important factor in the large transformation proc-ess of Neolithisation. The most important reason for stating that theNeolithisation must have meant a clear break with the earlier exist-ence is the abandonment of the itinerant way of life, both geographi-cally and socially.

To further illustrate the forceful societal reproduction that encom-passes the hunter-gatherer society, I refer to the discussion that hasdominated and partially disabled research on hunter-gatherers for thepast thirty years, namely the revisionist debate. This discussion hasincluded whether the modern hunter-gatherers really can be used toillustrate the existence of the prehistoric people e.g. during theMesolithic. The revisionist debate arose since it was no longer possi-ble to maintain the image of the modern hunter-gatherers as isolated.Earlier it had been argued that it was precisely the long-term isola-tion that was the reason for the survival of these societies into mod-ern times, and that these societies thus amounted to a form of pre-

289

Summary

historical remains. Later investigations revised these conclusions.More and more information indicated the extent of integration be-tween these groups and surrounding communities with ways of lifethat in some cases radically differed from that of the hunter-gatherercommunities. This new information resulted in the necessity to re-evaluate the groups and see them as dynamically integrated not onlyin the natural landscape but also in the surrounding social landscape.This observation is only problematic for the will to retain the hunter-gatherers as reflecting an imagined pre-historical model if we con-tinue to see the hunter-gatherer existence as naïve and natural. Thisimage has existed for a long time in the ethnographical renderings ofthese people. They have often been portrayed as our opposites andthe origin of our civilised Western society. If we instead see the hunter-gatherers as our equals and consequently as upholders of a culture,influences from other life styles are no longer of decisive importance.I have followed Woodburn in seeing the modern hunter-gatherers asminorities, and as conscious carriers of an ideological essence withhistorical associations.

The pronounced equality, the absence of an institutionalised in-equality that determines the modern hunter-gatherers has been main-tained through innumerable societal institutions. In this dissertation,I mention some of these: sharing, sanctions against accumulation ofproperty and mobility. I maintain that these mechanisms, regulatedby society, in effect concern one single aspect of the hunter-gathererexistence – the mobility. It was probably this aspect, which was im-placably disabled when the people decided to farm the land and thusthreatened the egalitarian ideology. Based on the four case studies, Isuggest that the abandonment of the mobile existence triggered aconserving action pattern, a defence which among other things acti-vated an idealised past. As a counterbalance to the evolutionary theo-ries, where looking ahead is an important part and results in prepara-tory phases, among other things, I would like to introduce a histori-cal explanation theory, where memory and the past are active forcesin community formation, in the transformation processes as well asin the societal reproduction.

In this dissertation, I argue that the extent and speed of theNeolithisation was the result of a joint, collective decision. The trans-formation was voluntary and was initiated from within. The intro-

290

Lars Sundström

duction of agriculture in Scandinavia around 4000 BC took placewithin the frame of what archaeologically is termed the Funnel-Beaker Culture. For almost a thousand years before the Neolithisation,contacts had existed between Scandinavian hunter-gatherers andLinear Pottery Culture farmers in the south. However, only whenagriculture had taken the outer form of Funnel-Beaker Culture didagriculture become an alternative existence for the hunter-gatherers.I suggest that this was due to the “egalitarian clothing” of agricul-ture. The Funnel-Beaker Culture combined the new economy (sta-tionary way of life) with the old ideology. The Funnel-Beaker Cul-ture was thus seen as carrying a social message of that in spite of thesettling and its consequences, everything would remain as it alwayshad been. Since the prerequisites for maintaining the egalitarian ide-ology had been radically changed, it was necessary to use all sorts ofmaterial expressions to regulate and manifest social order. The Fun-nel-Beaker Culture must consequently be seen as a materialised mani-festation of the threatened egalitarian ideology.

The material remains from the Funnel-Beaker period can thus beperceived as instruments of reproduction of a historically well-an-chored egalitarian ideology. I subsequently go through selected partsof the archaeological source material from this period to discuss theway in which the remains can mirror such a symbolic reproduction.

The collective aggregation sites are given a focal role in the dis-cussion on social reproduction. Several archaeological investigationshave indicated that the Funnel-Beaker society consists of a largenumber of individual farms, located away from the coast and whichoften contain a longhouse. These inland sites are the focus of the neweconomy. The investigated site Fågelbacken is shown as an exampleof the second type of settlement during the Early Neolithic – theaggregation site. In itinerant hunter-gatherer societies, there is a needfor larger gatherings in places where the social relationships can bereproduced through different forms of alliances. The Early NeolithicFunnel-Beaker communities in eastern central Sweden indicate astructure where the individual farms are joined by aggregation sitessuch as the Fågelbacken site. These collective sites are important forunderstanding why autonomous and widely dispersed farms can pro-duce such similar material expressions during such a long period andin such extensive areas.

291

Summary

In an attempt to create a generalised picture of the Early Neolithicaggregation site based on the interpretation of the Fågelbacken site,a number of criteria have been formulated:

1. Situation by the contemporary sea on an elevated place, often asandy ridge.

2. Burials, bone pits – death houses.3. Contemporary settlement remains in the form of huts.4. Usage of temporary but recurrent surplus in food resources,

possibly marine resources.5. Deposits of “prestigious objects”, extensive occurrences of richly

decorated pottery (Volling/Svaleklint/Svenstorp).

Using these characteristics, other Early Neolithic sites in Scandi-navia have been examined in order to test whether the site Fågel-backen as a phenomenon can reflect the occurrence of a more ex-tensive Early Neolithic. One category of sites that matched the gen-eral image of Early Neolithic aggregation sites was the many of theso-called long-barrows found in both Denmark and Scania.

As a counterbalance to the evolutionary theories, where lookingahead is an important part and results in preparatory phases, amongother things, I would like to introduce a historical explanation theory,where memory and the past are active forces in community forma-tion, in the transformation processes as well as in the societal repro-duction.

In the discussion on the Early Neolithic aggregation sites, I haveparticularly considered the rituals that tie in with the past, and seenthem as a central theme for what took place on this site. This wasthe site for burying and reburying of the deceased community mem-bers, hunting and fishing activities took place, and people lived in huts,rather than in longhouses as on the inland settlement site. Conse-quently, this was a connection to the origin as hunter-gatherers.

One important function for the aggregation sites in the Early Neo-lithic society was as the site for burials of the dead. The presence ofdeath houses on these collective settlement sites can be seen as anindication of that the burial ritual included a reburial. When peoplegathered on these sites, they took the opportunity to bury their dead,who had been kept in the death houses (above or below the ground)

292

Lars Sundström

in expectation of this opportunity. At times when people were gath-ered, the de-fleshed bones were dug up, and, as in the case of thesite Fågelbacken, to be sorted and burnt. The final deposit of theburnt and sorted bones took place in stone-filled pits. The presenceof a secondary burial should be seen as an indication that the burialwas an important collective manifestation.

The burial ritual can also be seen as de-individualising in all itsexpressions; it was an active suppression of individuality and there-fore a forceful collective manifestation.

Secondary burials, where the bones are, among other things, burnt,should accordingly be seen as an active manipulation of public sym-bols with the aim to collectivise the individual and is therefore animportant part of the societal reproduction during then EarlyNeolithic. This manipulation is not only noticeable in the direct treat-ment of the individuals themselves but also in the artefacts. One ofthe consequences of a settled existence is namely that not only doesthe human become static – this is also valid for the material culture.The objects become representations for the individuals and henceidentity creating. Settled life gives the artefacts a new or enhancedimportance as a social marker. This increases the possibility to usematerial culture as a social capital in a fight for social prestige or in-fluence. This threat is remedied by a standardisation project. Thematerial culture is regulated partly by being made identical and partlyby separating private and collective ownership. I use a leading arte-fact of the Funnel-Beaker Culture to illuminate this theory – the thin-butted axes.

Great changes occur in the material culture in connect in with theNeolithisation. The material transformation is not only the mostobvious change, but also the most important one. Such a change isthe well-known conversion in the stone axes. The Neolithisationbrings about an extensive polishing of the chopped axes, from a levelwhere polishing had a functional meaning and basically only con-cerned the edges. This transformation is particularly obvious in theaxes made from flint. I argue that the extensive polishing of the axesshould be understood as having the same social function as the sec-ondary treatment of the dead. By polishing the axes, a de-individual-ising takes place of the axes, the individuality that the unpolished axecould be said to have had disappears through polishing. All owners

293

Summary

to such axes have their social roles explained and manifested in thesimilarity between their possessions, which thus become public sym-bols of a cultural idea.

All thin-butted flint axes found in eastern central Sweden havebeen manufactured somewhere in Denmark or Scania, and are thus“imported”. Through the fact that some of these axes – the short flintaxes – decrease in length in relation to the distance of the origin ofthe axes, I show that these particular axes travelled within a frame ofa “down-the-line” exchange system. This can be seen as a supportfor the interpretation of the Early Neolithic Funnel-Beaker societyas a society that lacks a social and economic superstructure. How-ever, this decrease in length did not extend to all axes. Axes definedas long (longer than 27 cm) did not decrease in length, but insteadbecame proportionally more common the more far away they arefound from their area of origin. The reason that the short thin-buttedaxes decreased in length proportionally to the distance to Scania/Denmark was seen as a consequence of the usage. As a result, thegroup of long axes were interpreted as non-functional axes. A topo-graphical study of the deposit pattern showed that these two catego-ries of thin-butted axes were deposited in different environmentswithin an investigation area in eastern central Sweden. The long axeswere exclusively deposited by the coast in localities that correspondedto the above-mentioned site Fågelbacken. The more numerous shortflint axes were mainly deposited in the inland, in localities correspond-ing to inland localities such as the Skumparberget site and the Skogs-mossen site. A corresponding study has also been carried through forScania. Here, the axes seem to be deposited according to the samepattern. Deposits of long thin-butted flint axes are placed at regularintervals, closer together in west Scania but contrary to the investi-gation area in Södermanland, not only on the coast but also in theinland. Consequently, these sites are interpreted as collective settle-ment sites. I argue that the two categories of thin-butted axes circu-lated in different ways in the Early Neolithic society where the shortaxes moved between individuals whereas the long axes were encom-passed by a collective ownership. In this way, it was impossible touse the size of the axes in a struggle for social prestige.

Not all thin-butted axes found in eastern central Sweden are im-ported. A local variety was manufactured on several solitary farms

294

Lars Sundström

in the province of Närke. These axes are made from a locally avail-able porphyritic diabase. In among other places the Early Neolithicsettlement sites Skumparberget, Skogsmossen and Hjulberga 1, largeamounts of production debris from axe production have been recov-ered. Two thorough studies (thin-section analyses) have been madeof the production remains, finished and used axes. In spite of unfa-vourable natural prerequisites, these analyses could be carried out bystudying differences in the mineral compositions and in the degreeof transformation in the diabase between the above mentioned set-tlement sites. The first study aimed at seeing whether there were anypossibilities to use the thin-section analysis, to see differences betweenthe sites that could not be seen through ocular inspection. When thiswas seen as feasible, the analysis was expanded. Many flakes wereanalysed to further test the differences and in addition, samples weretaken from over 60 stray-found axes. Morphologically, all stray-foundaxes seemed to be similar. They are thin-butted and also seemed tobe produced in a by ocular inspection similar raw material, the por-phyritic diabase.

As has already been implied, the main question was to studywhether the raw material differed between the different sites. It wasassumed that this could indicate the degree of cooperation and au-tonomy in the Early Neolithic society, something that cannot be stud-ied in many other different ways. The reason for the more intensivestudy of axes in the same material found in large parts of EasternMiddle Sweden was based in the same question. How large a part ofthese axes could have been produced in any of these three settlementsites? The analysis of the finished axes contained two fragmentaryaxes from each of the Skumparbeget site and the Skogsmossen site.Five stray-found axes from the site Hjulberga, Eker parish have beentreated in the analysis as though they had been found in the same placeas the analysed flakes from Hjulberga 1 site. The analysis of the axesfound on the settlement sites were intended to test the preliminaryinterpretation of the introductory study – to see whether both theproduction and the consumption were local. The increased studyenhanced the pattern for a local production and raw material extrac-tion, but the analysed axes found in the three sites showed withoutdoubt that these axes had not been manufactured on the sites wherethey were found.

295

Summary

Furthermore, the study of the stray-found thin-butted axes showedthat the three analysed production sites could not be understood asthe only sites where axes have been produced from this raw material,and as the origin of the axes found in fields around the province.Instead, it could be argued that these three sites could only representa small part of all production sites from where the stray-found axesoriginate. The result of the analysis is that there were a large numberof for us unknown axe producing inland farms in the province ofNärke where axes were produced in the same tradition.

The pattern that appears indicates that all Funnel-Beaker farmswere economically autonomous. Although the farms were locatedclose geographically, and in spite of the fact that the finished axescirculated between different places, a specialization was rejected. Thisspecialization would have made production more efficient and ra-tional. This must be understood as a conscious strategy connectedto many other factors discussed in here in order to defend and legiti-mise the egalitarian societal ideology. It was important that all unitswere similar and that everyone, independently of each other, produceda similar material culture.

When the raw material, the diabase, in the study was analysed, itwas not possible to make ocular distinctions between either items offlakes or between different axes or to see differences between thesettlement sites. In order to see any differences, it was necessary tostudy the raw material highly magnified. The point is that the differ-ences in the material that I have used in my discussion on the EarlyNeolithic society are latent signals that were not available to theFunnel-Beaker people. Instead, the manifested signal speaks of simi-larities between the axes of the different farms and thus, in a trans-migrated sense, of similarities between people.

The material expressions, which have given name to the EarlyNeolithic culture complex, the Funnel-Beaker pottery, is also subjectto an examination based on the above prerequisites. Many research-ers have seen different types of Early Neolithic pottery as expres-sions for contemporary groups of people. I refute this hypothesis andargue for that the division between richly decorated pottery (Volling/Svaleklint/Svenstorp) and sparingly decorated pottery (Oxie) insteadshould be seen as a division between profane and ritual pottery. Thiscorresponds to the division in the thin-butted axes and in the settle-

296

Lars Sundström

ment pattern (individual farms and aggregation sites). To generalise,it could be said that solitary farms, short axes and sparingly decoratedpottery represent the small autonomous group, while aggregation sites,long axes and richly decorated pottery are collective representations.I show that pottery as such does not necessarily describe differenceswithin the Funnel-Beaker Culture but that it was a part of the repro-duction of an egalitarian society ideal, which is discussed in this dis-sertation. The clear differences that exist in the pottery should in-stead be explained as reflecting different functions, rather than dif-ferent people. However, it was important to manifest the differencebetween these various functions or situations. A study of the clay usedin pottery making at the Skumparberget and Skogsmossen sites inanother sub-project within the Coast to Coast Project gave similarresults as the analysis of the locally produced axes. Similar potterywas produced on the different sites, but using different types of clay.Thus, the production is interpreted as if it had occurred within thefarm unit and a result of the will to act similarly but autonomously(independently equal).

In my examination of the Early Neolithic find material, I haveaimed to show how the Funnel-Beaker Culture can be understood asan attempt to combine the old egalitarian societal ideology with thesettled agrarian existence. The Funnel-Beaker Culture is here seen asan attempt to retain the old ideology without then old regulatingmechanisms, which built on a geographical and social mobility. Afterc. 600 years, radical changes occur, and the division of society whichis visible in the split into collective settlement sites and individualfarms become of great importance for the continued developmentafter the demise of the Early Neolithic Funnel-Beaker Culture.

The Middle Neolithic (3400-2300 BC) was thus characterised bythe successive fall of the Funnel-Beaker Culture. By fall, I mean thatthe material symbol language changed and that this transformationprocess was only regionally anchored. Different regions within theEarly Neolithic Funnel-Beaker Culture chose separate ways and thusthe transformation process cannot be understood as super-regionallysynchronised. If the Early Neolithic Funnel-Beaker Culture shouldbe understood in terms of a super-regionally symbolic language aim-ing to create similarity, we should see the regionalisation, which ap-pear in the Middle Neolithic as a fall or demise. This fall is different

297

Summary

in different regions. In some places, the Funnel-Beaker Culture issucceeded by the so-called Pitted-Ware Culture and in other areas,the Funnel-Beaker Culture enters a new phase, the Megalithic Fun-nel-Beaker Culture.

The aggregation site situated by the coast where the social andeconomic existence focused on an existence of hunting, fishing andgathering, and where the past used to be the centre of societal repro-duction, is the place where transformation is at its most tangible.

Consequently, transformation opens up two paths. One is to con-tinue on the path already taken but to strengthen the connecting andegalitarian expressions, that which we see as the Megalithic Funnel-Beaker Culture. I base my arguments mainly on the burial remainsfrom this period, the megalithic burials and the Sarup structures.However, there are important differences between the Early NeolithicFunnel-Beaker Culture and the subsequent Megalithic one and thatis that history has changed. No longer are the ancestors hunter-gath-erers but farmers. I base this argument on the flint blades seen asimplements for harvesting which are now present in the burials andthe fact that people seem to cease living on the aggregation sites. Thiscould indicate that the activities that used to be important on thissite apart from the burials, i e the hunting, the fishing and the gather-ing now have disappeared. The very first “farmers” had a past as hun-ter-gatherers. This past was not left but instead it became a societalideal that was manifested on the aggregation sites, in burials and notleast in the activities that did take place on the site. However, thepast became more and more distant, and the discrepancy between theideal and the fact increased with time.

The development of the Funnel-Beaker Culture at this point seemsto have been necessary and I see this as an expression for that theFunnel-Beaker Culture was an unstable social form of organisation.If one alternative to control the tensions in the system was an in-creased ritual control, the other alternative became a return to a moremobile existence where the farming of the land ceases. This resultedin what we see as Pitted-Ware Culture. The fact that the agrarianeconomy has probably been kept in the way of pig husbandry in thePitted-Ware Culture underlines the importance of settled life for thetransformations, which occur in connection with the Neolithisation.It is not the changed economy as such that is important but the de-

298

Lars Sundström

mands of residency which agriculture implies. It is their influence onthe maintaining of the egalitarian societal ideology that poses theproblem.

Thus, the Pitted-Ware Culture can be said to be based in the EarlyNeolithic aggregation settlement. In these sites, an idealised and im-portant history has been manifested through burials, a special typeof living and not least the collective economic activities. If we un-derstand these sites in this way, it is not difficult to explain the for-eign, strange way of existence. Otherwise, where would the ideas andknowledge of the itinerant life come from? By lifting up history asan important component of transformations of society and forma-tions of societies, I argue that the Neolithisation and the Pitted-WareCulture becomes understandable.

In sociology and anthropology, the historical perspective has lat-terly become more and more prominent. This has been part of a gen-eral tendency to abandon the view of societies as closed systems andbalanced existences – a thought that has long prevailed within func-tionalistic explanation models, most clearly seen in systems theoryin archaeology. The historical perspective has always played a minorpart in archaeology. People have thought that history and science havesomehow conflicted and that it was necessary to choose one or theother. However, as I have shown at an early stage of this disserta-tion, I do not consider these perspectives as in any way contradic-tory but rather complementary. The division of the dissertation intoa Swedish text (history) and an English text (science) aims at furtherclarifying these necessary parts of an archaeological research proc-ess. The same division is seen in the use of Merton’s terms “latent”and “manifest” and in Maurice Bloch’s terms “present” and “past inthe present”. These terms have been used in the dissertation to de-scribe the same structure of thought in different connections and withsomewhat different aims. This is, after all, a discussion of objectiv-ity (ahistorical) and subjectivity (historical). Thus, it may seem para-doxical that I begin by discussing the importance of that archaeol-ogy retains the methodological objectivity as an important part ofthe research process, and end by arguing that it is necessary to studysocietal transformations as a process where history plays an impor-tant role in the formation of society.

The captain of the Swedish women’s soccer team, Marika Doman-

299

Summary

ski-Lyfors has a motto: “It does not matter where you are coming from,but the important thing is where you are going” (Svenska Dagbladet2003-03-15). This could be said to correspond with the starting pointfor understanding the Neolithisation that I criticise in this disserta-tion. I would like to change the motto into “The important thing iswhere man comes from, and he has no idea where he is going”.

300

Referenser

Ahlfont, Karin, Michel Guinard, Elinor Gustafsson, Carina Olson, and StigWelinder. 1995. Patterns of Neolithic Farming in Sweden. Tor 27:133-184.

Ahlström, Torbjörn. 2001. Det döda kollektivet. Skelettmaterialet frånRössbergagånggriften. In Falbygdens gånggrifter. Undersökningar 1985-1998, editedby Per Persson and Karl-Göran Sjögren, pp. 301-363. Institutionen förarkeologi, Göteborgs universitet, Göteborg.

Allen, M. J. 1991. Analysing the landscape. In Interpreting Artefact Scatters: Contribu-tions to Plough-zone Archaeology, edited by A. J. Schofield, pp. 39-58. OxbowMonograph. Oxford.

Alvesson, M., and K. Sköldberg. 1994. Tolkning och reflektion. Vetenskapsfilosofi ochkvalitativ metod. Studentlitteratur, Lund.

Andersen, Niels H. 1993a. Causewayed camps of the Funnel Beaker Culture. InDigging into the Past. 25 Years of Archaeology in Denmark, edited by Steen Hvassand Birger Storgaard, pp. 100-103. Jutland Archaeological Society, Højbjerg.

– 1997a. Dansk resumé. Sarup vol. 1. The Sarup Enclosures. The Funnel Beaker Cultureof Sarup site including two causewayed camps compared to the contemporary settlements inthe area and other European enclosures. Jutland Archaeological Society, Højbjerg.

– 1997b. Sarup vol. 1. The Sarup Enclosures. The Funnel Beaker Culture of Sarup siteincluding two causewayed camps compared to the contemporary settlements in the area andother European enclosures. Jutland Archaeological Society, Højbjerg.

Andersen, Svend Th. 1988. Pollen Spectra from the Double Passage-Grave,Klekkendehøj, on Møn. Evidence of Swidden Cultivation in the Neolithic ofDenmark. Journal of Danish Archaeology 7:77-92.

– 1993b. Early- and Middle-Neolithic agriculture in Denmark: Pollen spectra fromsoils in burial mounds of Funnel Beaker Culture. Journal of European Archaeol-ogy 1:153-180.

Andersen, Søren H., and Erik Johansen. 1990. An Early Neolithic Grave atBjørnsholm, North Jutland. Journal of Danish Archaeology 9:38-58.

Andersson, Magnus. 2003. Skapa plats i landskapet. Tidig- och mellanneolitiska samhällenutmed två västskånska dalgångar. Almqvist & Wiksell International, Stockholm.

Andersson, Magnus, and Mac Svensson. 1999. Palissadkomplexet i Dösjebro. InArkeologi i Norden 1, edited by Göran Burenhult, pp. 306-309. Natur & kultur,Stockholm.

Andrén, Anders. 1985. Den urbana scenen. Städer och samhälle i det medeltida Danmark.GWK Gleerup, Malmö.

– 1989. Spåren förskräcker? META 89:2.

301

Referenser

Apel, Jan. (Editor). 1996. Skumparberget 1 och 2. En mesolitisk aktivitetsyta ochtidigneolitiska trattbägarlokaler vid Skumparberget i Glanshammar sn, Närke.Arkeologikonsult AB, Upplands-Väsby.

– 1997. En tidigneolitisk gravanläggning. In Fågelbacken, ett fornlämningskomplex iöstra Västmanland. Del I. Lämningar från tidigneolitikum, mellanneolitikum ochjärnålder undersökta 1993. Raä 73, 147 och 158, edited by Per Lekberg, pp. 99-103.Arkeologikonsult AB, Upplands-Väsby.

– 2001. Daggers Knowledge and Power. Institutionen för arkeologi, Göteborgsuniversitet & Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet,Uppsala.

Apel, Jan, Ylva Bäckström, Maarit af Geijerstam, Anna-Lena Hallgren, and AndersKritz. 1996. Valhalla. En mesolitisk lägerplats vid Lingbo, Ockelbo sn, Gästrikland.Arkeologikonsult AB, Upplands Väsby.

Apel, Jan, Ylva Bäckström, Fredrik Hallgren, Kjel Knutsson, Per Lekberg, ElisabethOlsson, Morten Steineke, and Lars Sundström. 1995. Fågelbacken ochtrattbägarsamhället. Samhällsorganisation och rituella samlingsplatser vidövergången till en bofast tillvaro i östra Mellansverige. Tor 27:1:47-133.

Apel, Jan, Claes Hadevik, and Lars Sundström. 1997. Burning down the house.The transformational use of fire and other aspects of an Early Neolithic TRBsite in eastern central Sweden. Tor 29:5-47.

Appadurai, Arjun. 1986. Introduction: commodities and the politics of value. InThe social life of things. Commodities in cultural perspective, edited by ArjunAppadurai, pp. 3-63. Cambridge university press, Cambridge.

– 1995. The production of locality. In Counterworks. Managing the diversity ofknowledge, edited by Richard Fardon, pp. 204-225. Routledge, London.

Artursson, Magnus. 1996. Bollbacken, en sen gropkeramisk boplats och ett gravfält frånäldre järnålder. RAÄ 258, Tortuna socken, Västmanland. Arkeologikonsult AB,Upplands Väsby.

– (Editor). (In press). Lysinge. Två mesolitiska boplatser i Östra Mellansverige.Lillkyrka sn, Närke. Arkeologikonsult AB, Upplands Väsby.

Bandelt, Hans-Jurgen, Vincent Macaulay, and Martin Richards. 2003. What mol-ecules can´t tell us about the spread of languages and the Neolithic. In Examin-ing the Farming/Language Dispersal Hypothesis, eds. P. Bellwood, and C. Renfrew.Cambridge.

Barrett, John C. 2001. Agency, the Duality of Structure, and the Problem of theArchaeological Record. In Archaeological Theory Today, edited by Ian Hodder, pp.141-165. Polity Press, Cambridge.

Becker, C. J. 1967 Gådefulde jyske stenaldergrave. Nationalmuseets Arbejdsmark1967:19-30.

Bell, James. 1992. On Capturing Agency in Theories About Prehistory. In Represen-tations in Archaeology, edited by Jean-Claude Gardin and Christopher S. Peebles,pp. 30-55. Indiana University Press, Bloomington.

Bender, Barbara, and Brian Morris. 1988. Twenty years of history, evolution andsocial change in gatherer-hunter studies. In Hunters and Gatherers 1. History,evolution and social change, edited by Tim Ingold, David Riches, and JamesWoodburn. Berg, Oxford.

Bernstein, Richard J. 1987 .Bortom objektivism och relativism. Vetenskap hermeneutik ochpraxis. Röda bokförlaget, Göteborg.

302

Lars Sundström

Binford, Lewis R. 1983 (1982). Objectivity - Explanation - Archaeology - 1981. InWorking at Archaeology, edited by Lewis R Binford, pp. 45-55. Academic press,New York.

– 1983(1980). Willow Smoke and Dogs’ Tails: Hunter-Gatherer SettlementSystems and Archaeological Site Formation. In Working at Archaeology, edited byLewis R. Binford, pp. 337-356. Academic press, New York.

– 1983(1981). Behavioral Archaeology and the “Pompeii Premise”. In Working atArchaeology, edited by Lewis R. Binford, pp. 229-241. Academic press, NewYork.

– 2001. Constructing frames of reference: an analytical method for archaeological theorybuilding using hunter-gatherer and environmental data sets. University of Californiapress, Berkely.

Bird-David, N. 1990. The giving environment. Another perspective on the eco-nomic system of hunter gatherers. Current Anthropology 31:183-196.

Björck, Niclas. 1998. Fräkenrönningen - en “by” för 5000 år sedan. En gropkeramiskboplats, RAÄ 399, Valbo socken, Gästrikland. Länsmuseet Gävleborg.

Bloch, Maurice. 1989. Ritual, History and Power. Selected Papers in Anthropology. ThAthlone press, Atlantic Highlands, N.J.

Bloch, Maurice, and Jonathan Parry. 1982. Introduction: death and the regenerationof life. In Death and the Regeneration of Life, edited by Maurice Bloch andJonathan Parry, pp. 1-44. Cambridge university press, Cambridge.

Boehm, Christopher. 1993. Egalitarian Behavior and Reverse Dominance Hierarchy.Current Anthropology 34:227-254.

Boglind, Anders. 1998. Strukturalism och funktionalism. In Moderna samhällsteorier.Traditioner, riktningar, teoretiker, edited by Per Månson, pp. 25-70. Rabén Prisma,Stockholm.

Bogucki, Peter I. 1988. Forest Farmers and Stockherders. Early Agriculture and itsConsequences in North-Central Europe. Cambridge university press, Cambridge.

– 2000. How agriculture came to north-central Europe. In Europe´s First Farmers,edited by T. Douglas Price, pp. 197-218. Cambridge university press, Cambridge.

Bordes, F. and Crabtree, D. 1969. Corbiac Blade Technique and Other Experiments.Tebiwa 12 (2): 1-22.

Bourdieu, Pierre. 1995. Praktiskt förnuft. Bidrag till en handlingsteori. Daidalos,Uddevalla.

– 1996. Homo Academicus. Brutus Östlings bokförlag Symposium, Stockholm.Bradley, B. 1978. Hard hammer – Soft Hammer: an Alternate Explanation.

Flintknapper’s exchange 1 (2): 8-10.Bradley, Richard. 1972. Prehistorians and pastoralists in Neolithic and Bronze Age

England. World Archaeology 4:192-204.– 1997. Domestication as a state of mind. In Ideology and social structure of stone age

communities, edited by Annelou van Gijn and Marek Zvelebil, pp. 13-17. Thefaculty of archaeology, Leiden university, Leiden.

– 1998. The significance of monuments. On the shaping of human experience in Neolithicand Bronze Age Europe. Routledge, London.

Broady, Donald. 1986. Bourdieu som empiriker. In Kultur och utbildning. Om PierreBourdieus sociologi, edited by Donald Broady, pp. 1-26. UHÄ foU, Stockholm.

– 1991. Sociologi och epistemologi. Om Pierre Bourdieus författarskap och den historiskaepistemologin. HLS förlag, Stockholm.

303

Referenser

Browall, Hans. 1986. Alvastra pålbyggnad. Social och ekonomisk bas. Institutionen förarkeologi, Stockholms universitet, Stockholm.

– 1991. Om förhållandet mellan trattbägarkultur och gropkeramisk kultur. InVästsvenska stenåldersstudier, edited by Hans Browall, Per Persson, and Karl-Göran Sjögren, pp. 111-141. Institutionen för arkeologi, Göteborgs universitet,Göteborg.

Bruen-Olsen, Asle, and Sigmund Alsaker. 1984. Greenstone and Diabase Utiliza-tion in the Stone Age of Western Norway: Technological and Socio-culturalAspects of Axe and Adze Production and Distribution. Norwegian ArchaeologicalReview 17:71-103.

Burenhult, Göran (editor). 1999. Arkeologi i Norden. Natur och kultur, Stockholm.Burström, Mats. 1999. Cultural Diversity in the Home Ground. How Archaeology

Can Make the World a Better Place. Current Swedish Archaeology 7:21-26.Bäckström, Ylva. 1995. Djurben, tafonomi och kontexter. i Apel et al 1995. Tor

27:68-79.– 1996. Benfynd. In Skumparberget 1 och 2. En mesolitisk aktivitetsyta och

tidigneolitiska trattbägarlokaler vid Skumparberget i Glanshammar sn, Närke., editedby Jan Apel, pp. 167-180. Arkeologikonsult AB, Upplands-Väsby.

– 1997. Osteologisk analys. In Fågelbacken, ett fornlämningskomplex i östraVästmanland. Del I. Lämningar från tidigneolitikum, mellanneolitikum och järnålderundersökta 1993. Raä 73, 147 och 158, edited by Per Lekberg, pp. 70-86.Arkeologikonsult AB, Upplands-Väsby.

Callahan, Errett. 1987. An Evaluation of the Lithic Technology in Middle Sweden duringthe Mesolithic and Neolithic. Societas Archaeologica Upsaliensis, Uppsala.

Callahan, Errett and Apel, Jan. Manuscript. Untitled manuscript on NeolithicDanish dagger analysis and replication.

Carle, Jan. 1998. Pierre Bourdieu och klassamhällets reproduktion. In Modernasamhällsteorier. Traditioner, riktningar, teoretiker, edited by Per Månson, pp. 371-412. Rabén Prisma, Stockholm.

Carlsson, Anders. 1998. Tolkande arkeologi och svensk forntidshistoria. Stenåldern.Stockholm universitet, Stockholm.

Carlsson, Tom, Anders Kaliff, and Mats Larsson. 1999. Man and the Landscape inthe Mesolithic: Aspects of Mental and Physical Settlement Organization. In TheMesolithic of Central Scandinavia, edited by Joel Boaz, pp. 47-72. UniversitetetsOldsakssamling, Oslo.

Cashdan, Elisabeth A. 1980. Egalitariansim among Hunters and Gatherers.American Anthropologist 82:116-120.

Cavalli-Sforza, L. L., P. Menozzi, and A. Piazza. 1994. The History and Geography ofHuman Genes. Princeton University Press, Princeton.

Chagnon, Napoleon A. 1983. Yanomamö. The Fierce People, New York.Chapman, John. 1999. Deliberate house-burning in the prehistory of Central and

Eastern Europe. In Glyfer och arkeologiska rum - en vänbok till Jarl Nordbladh,edited by Anders Gustafsson and Håkan Karlsson, pp. 113-126. Institutionenför arkeologi, Göteborgs universitet, Göteborg.

Childe, Gordon V. 1928. The Most Ancient East: The Oriental Prelude to EuropeanPrehistory. Kegan, Paul, Trench & Trubner, London.

Christiansson, Hans, and Kjel Knutsson. 1982. Bjurselet. Gamla och nya experi-ment. Fjölnir 1:30-43.

304

Lars Sundström

Clarke, David L. 1978. Analytical Archaeology. Methuen, London.Clastres, Pierre. 1974. Samhället mot staten. Studier i politisk antropologi. Nordan,

Stockholm.Conkey, Margaret W. 1980. The Identification of Prehistoric Hunter-Gatherer

Aggregation Sites: The Case of Altamira. Current Anthropology 21:609-630.Darmark, Kim. 2001. Att stycka en sten. Kvartskeratofyr som källmaterial. CD-uppsats,

Uppsala University, Uppsala.Dobres, Marcia-Anne, and John Robb (editors). 2000. Agency in Archaeology.

Routledge, London.Douglas, Mary. 1988. Purity and danger. An analysis of the concepts of pollution and

taboo. Routledge & Kegan Paul Ltd, New York.Drugge, Ulf, and Mats Johansson (editors). 1997. Historisk sociologi.

Studentlitteratur, Lund.During, Ebba. 1983. Stenålder eller medeltid i Alvastra? Inlägg i en 60-årig

diskussion. Fornvännen 78:176-187.Durkheim, Emile. 1966 (1893). The Division of Labor. The Free Press, New York.– 1968 (1897). Självmordet. Argos förlag AB, Uppsala.Ebbesen, Klaus. 1985. Fornminderegistrering i Danmark. Fredningsstyrelsen,

Miljöministeriet, Köpenhamn.– 1994. Simple, tidligneolitiske grave. Aarbøger for Nordisk Oldkyndighed og Historie

1992:47-102.Edenmo, Roger, Mats Larsson, Bengt Nordqvist, and Eva Olsson. 1997.

Gropkeramikerna - fanns de? Materiell kultur och ideologisk förändring. InRegionalt och interregionalt. Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansverige, editedby Mats Larsson and Eva Olsson, pp. 135-213. Riksantikvarieämbetet, Stock-holm.

Edmonds, Mark. 1995. Stone Tools and Society. Working Stone in Neolithic and BronzeAge Britain. B.T. Batsford Ltd., London.

Englund, Peter. 1989. Det hotade huset. Adliga föreställningar om samhället understormaktstiden. Atlantis, Stockholm.

Enloe, James G. 2002. Food Sharing Past and Present: Archeological Evidence forEconomic and Social Interactions. In Presented at the Symposium “Patterns of FoodConsumption, Health and Demography among Hunters Past and Present - the Last10,000 Years” at the 9th International Conference on Hunting and Gathering Societies,September 9-13, 2002 Edinburgh, Scotland, Edinburgh.

Erdal, David, and Andrew Whiten. 1996. Egalitarianism and Machiavellian Intelli-gence in Human Evolution. In Modelling the early human mind, edited by PaulMellars and Kathleen Gibson, pp. 139-150. The McDonald Institute forArchaeological Research, Cambridge.

Eriksen, Palle, and Torsten Madsen. 1984. Hanstedgård. A Settlement Site from theFunnel Beaker Culture. Journal of Danish Archaeology 3:63-82.

Eriksen, Thomas Hylland. 2000. Små platser - stora frågor. En introduktion till socialantropologi. Nya Doxa, Nora.

Eriksson, Thomas, Dan Fagerlund, and Britta Rosborg. 1994. Sten- ochjärnåldersbönder i Frotorp. Från bergslag och bondebygd. Årsbok för Örebro länshembygdsförbund och Stiftelsen Örebro läns museum: 29-50.

305

Referenser

Feeley-Harnik, Gillian. 1996. Against the motion (1) - The past is a foreign country.In Key Debates in Anthropology, edited by Tim Ingold, pp. 212-218. Routledge,London.

Fenton, M. B. 1984. The Nature of the Source and the Manufacture of ScottishBattle-axes and Axe-hammers. Proceedings of the Prehistoric Society 50:217-243.

Fischer, Anders. 2002. Food for Feasting? An evaluation of explanations of theneolithisation of Denmark and southern Sweden. In The Neolithisation ofDenmark. 150 Years of Debate, edited by Anders Fischer and Kristian Kristiansen,pp. 343-392. J. R. Collins publications, Sheffield.

Flanagan, James G. 1989. Hierarchy in Simple “Egalitarian” Societies. Annual Reviewof Anthropology 18:245-266.

Fleck, Ludwik. 1997 (1935). Uppkomsten och utvecklingen av ett vetenskapligt faktum.Inledning till läran om tankestil och tankekollektiv. Symposium, Stockholm.

Florin, Sten. 1958. Vråkulturen. Stenåldersboplatser vid Mogetorp, Östra Vrå ochBrokvarn. Almqvist & Wiksell, Stockholm.

Forsberg, Lars L. 1985. Site variability and settlement patterns. An analysis of the hunter-gatherer settlement system in the Lule River Valley 1500 B.C. - B.C/A.D.Institutionen för arkeologi, Umeå universitet, Umeå.

Foucault, Michel. 1982. The Archaeology of Knowledge and the Discourse on Language.Pantheon Books, New York.

Frykberg, Yvonne, and Christina Lindgren. 1998. Jägare eller bonde? Boplatsen Åbykoloniområde, Nynäsbanan. Södermanland, Västerhaninge socken, Raä 479.Riksantikvarieämbetet, UV-Mitt.

Fuglestvedt, Ingrid. 2001. Pionerbosetningens fenomenologi. Sørvest-Norge og Nord-Europa 10 200/10 000 - 9 500 BP. Dr.art-graden, Universitetet i Bergen, Bergen.

Gadamer, Hans-Georg. 1997. Sanning och metod i urval. Daidalos, Göteborg.Geertz, Clifford. 1973. The Interpretation of Cultures. Basic Books, New York.af Geijerstam, M. Manuscript. Stenmaterial. In Skogsmossen, en tidigneolitisk

trattbägarboplats i Örebro län, edited by F. Hallgren. Slutundersökningsrapportfrån Arkeologikonsult AB. Unpublished manuscript. Upplands Väsby.

Gesser, Bengt. 1996. Förord. In Homo Academicus, edited by Pierre Bourdieu, pp. 9-29. Brutus Östlings bokförlag Symposium, Stockholm.

Gibson, Thomas. 1988. Meat sharing as political ritual: forms of transaction versusmodes of subsistance. In Hunters and Gatherers 2: Property, power and ideology,edited by Tim Ingold, Davis Riches, and James Woodburn, pp. 165-202. Berg,Oxford.

Giddens, Anthony. 1979. Central Problems in Social Theory. Action, Structure andContradiction in Social Analysis. The Macmillan Press LTD, London.

Glob, P. V. 1949. Barkær. Danmarks ældste landsby. Fra NationalmuseetsArbetsbejdsmark 1949:5-16.

Gorbatschev, Roland. 1972. Beskrivning till berggrundskartbladet Örebro NO. SverigesGeologiska Undersökning, Stockholm.

Gould, R. A., and P. J. Wason. 1982. A dialogue on the meaning and use of analogyin etnoarchaeological reasoning. Journal of Anthropological Archaeology 1:355-381.

Granath-Zillén, Gunilla. 2001. Besökt och återbesökt - stenålders- och bronsåldersboplatsvid Myrstugeberget, Väg 259, Södermanland, Huddinge socken, Masmo 1:8 ochMyrstugeberget 2, RAÄ 331. Riksantikvarieämbetet, UV Mitt.

306

Lars Sundström

Griffin, P. Bion. 1989. Hunting, farming, and sedentism in a rain forest foragingsociety. In Farmers as hunters. The implications of sedentism, edited by Susan Kent,pp. 60-70. Cambridge university press, Cambridge.

Grill, Jan. 2002. Communities in Adversity. A Study of Reconstitution of Identities in theCase of the Temelin Resettlement. CD-uppsats, Uppsala.

Gronenborn, Detlef. 1999. A Variation on a Basic Theme: The Transition toFarming in Southern Central Europe. Journal of World Prehistory 13:123-210.

Gräslund, Bo. 1974. Relativ datering. Om kronologisk metod i nordisk arkeologi.Institutionen för arkeologi, särskild nordeuropeisk, Uppsala Universitet,Uppsala.

– 1990. Teori, emperi och språk - en kommentar till Leif Gren, Frands Herschendoch Björnar Olsen. Fornvännen 85:120-122.

– 2001. De första stegen. Urmänniskan och hennes värld. Atlantis, Stockholm.Guinard, Michel. 1995. Jordbrukande jägare. C-uppsats, Uppsala University, Uppsala.Hacking, Ian. 2000. Social konstruktion av vad? Thales, Stockholm.Hallgren, Fredrik. 1993. Bosättningsmönster i gränsland. Gästriklands stenålder.

Institutionen för arkeologi, Uppsala universitet, Uppsala.– 1996. Sociala territorier och exogamirelationer i senmesolitisk tid. En diskussion

utifrån boplatsen Pärlängsberget, Södermanland. Tor 28:5-27.– 2000. Lineage Identity and Pottery Design. In Form, Function & Context, edited

by Deborah Olausson and Helle Vandkilde, pp. 173-191. Almqvist & WiksellInternational, Lund.

– (In press). My place or yours? In Meso 2000, edited by Kjel Knutsson andAgneta Åkerlund.

– (Manuskript). Untitled PhD thesis, Uppsala universitet, Uppsala.Hallgren, Fredrik, Åsa Bergström, and Åsa Larsson. 1995. Pärlängsberget, en

kustboplats från övergången mellan senmesolitikum och tidigneolitikum. ArkeologiKonsult AB, Upplands Väsby.

Hallgren, Fredrik, Ulrika Djerw, Maarit af Geijerstam, and Morten Steineke. 1997.Skogsmossen, an Early Neolithic settlement site and sacrificial fen in thenorthern borderland of the Funnel-beaker Culture. Tor 29:49-111.

Hallgren, Fredrik, and Göran Possnert. 1997. Pottery design and time. The potteryfrom the TRB site Skogsmossen, in view of the AMS-datings of organicremains on potsherds. Tor 29:113-136.

Hansen, Peter Vemming, and Bo Madsen. 1983. Flint Axe Manufacture in theNeolithic. An Experimental Investigation of a Flint Axe Manufacture Site atHastrup Vænget, East Zealand. Journal of Danish Archaeology 2:43-59.

Hansen, Svend. 1993. Jættestuer i Danmark. Konstruktion og restaurering.Miljøministeriet, Skov- og Naturstyrelsen, Köpenhamn.

Harris, David R. 1978. Settling down: an evolutionary model for the transformationof mobile bands into sedentary communities. In The Evolution of Social Systems,edited by J. Friedman and M. J. Rowlands, pp. 401-417. University of Pitts-burgh press, Pittsburgh.

Hartz, Sönke, Dirk Heinrich, and Harald Lübke. 2002. Coastal Farmers - theneolithisation of northern-most Germany. In The Neolithisation of Denmark.150 years of debate, edited by Anders Fischer and Kristian Kristiansen, pp. 321-340. J. R. Collis publications, Sheffield.

307

Referenser

Hayden, Brian. 1995. Pathways to Power. Principles for Creating SocioeconomicInequalities. In Foundations of Social Inequality, edited by T. D. Price and G. M.Feinman, pp. 15-86. Plenum publishing, New York.

– 1996. Feasting in Prehistoric and Traditional Societies. In Food and the StatusQuest. An Interdisciplinary Perspective, edited by Polly Wiessner and WulfSchiefenhövel, pp. 127-146. Berghahn Books, Providence.

Hegardt, Johan. 1995. Men gudskelov, att professorer finnas, för vilka sanningen ärganska klar... Tor 27:2:675-724.

– 1997. Relativ betydelse. Individualitet och totalitet i arkeologisk kulturteori.Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala.

Heller, Joseph. 1989 (1961). Moment 22. Wahlström & Widstrand, Stockholm.Helms, Mary W. 1988. Ulysses´sail. An ethnographic odessey of power, knowledge geo-

graphic distance, Princeton, N.J.Hermerén, G. 1995. Subjektivism. In Nationalencyklopedin. Ett uppslagsverk på

vetenskaplig grund utarbetad på initiativ av statens kulturråd, edited by C Engström,pp. 391. Bra böcker, Höganäs.

Hodder, Ian. 1982. Symbols in Action. Cambridge University Press, Cambridge.– 1984. Burials, houses, women and men in the European Neolithic. In Ideology,

power and prehistory, edited by Daniel Miller and Christopher Tilley, pp. 51-68.Cambridge university press, Cambridge.

– 1986. Reading the past. Current approaches in archaeology. Cambridge UniversityPress, Cambridge.

– 1987. The contribution of the long term. In Archaeology as long-term history,edited by Ian Hodder, pp. 1-8. Cambridge university press, Cambridge.

– 1990. The Domestication of Europe: Structure and Contingency in Neolithic Societies.,Oxford.

– 1992. Towards a Coherent Archaeology. In Theory and Practice in Archaeology,edited by Ian Hodder, pp. 169-180. Routledge, London.

– 1998. Gender Representation and Social Reality. In Theory and Practice in Archae-ology, edited by Ian Hodder, pp. 254-262. Routledge, London.

Hodder, Ian, and Paul Lane. 1982. A Contextual Examination of Neolithic AxeDistribution in Britain. In Context for Prehistoric Exchange, edited by J. E.Ericson and T. K. Earle, pp. 213-235. Academic Press, New York.

Hornborg, Alf. 1998a. The Mi´kmaq of Nova Scotia. In Voices of the Land: Identityand Ecology in the Margins, edited by Alf Hornborg and Mikael Kurkiala, pp. 135-172. Lund University Press, Lund.

– 1998b. Opposition, Hierarkchy and Gender in Aboriginal South America:Linguistic and Architectural Homologies. In The World-View of Prehistoric Man.Papers presented at a symposium in Lund, 5-7 May 1997, arranged by the Royal Academyof Letters, History and Antiquities along with the Foundation Natur och Kultur,Publishers, edited by Lars Larsson and Berta Stjernquist, pp. 93-102. Kungl.Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Stockholm.

– Vital signs: an ecosemiotic perspective on human ecology of Amazonia. SignSystems Studies 29:121-152.

Hulthén, Birgitta. 1977. On Ceramic Technology during the Scanian Neolithic and BronzeAge. Akademilitteratur, Stockholm.

308

Lars Sundström

– (Manuskript). Vem offrade i mossen? Keramiken ger svar? Ceramologiskundersökning av keramik från fyndlokalerna vid Skogsmossen i Fellingsbro sn,Västmanland. In Fredrik Hallgren. Manuskript. Uppsala universitet, Uppsala.

Hulthén, Birgitta, and Stig Welinder. 1981. A Stone Age Economy, Stockholm.Huntington, Richard, and Peter Metcalf. 1979. Celebrations of Death. The Anthropol-

ogy of Mortuary Ritual. Cambridge university press, Cambridge.Höiris, Ole. 1997. Kampen om stenalderen. Antropologiske bud på vor oprindelse

i fortid og nutid. KUML 1995-96:13-44.Ichikawa, Mitsuo. 2002. Reply to Polly Wiessners article “The Vines of Complex-

ity”. Current Anthropology 43:258-259.Ingold, Tim. 1996a. Hunting and Gathering as Ways of Perceiving the Environ-

ment. In Redefining Nature. Ecology, Culture and Domestication, edited by RoyEllen and Katsuyoshi Fukui, pp. 117-155. Berg, Oxford.

– 1996b. Introduction - The past is a foreign country. In Key Debates in Anthropol-ogy, edited by Tim Ingold, pp. 201-205. Routledge, London.

– (Editor). 1996c. Key Debates in Anthropology. Routledge, London.Jackson, H. Edwin. 1991. The trade Fair in Hunter-Gatherer Interaction: The Role

of Intersocietal Trade in the Evolution of Poverty Point Culture. In BetweenBands and States, edited by Susan A. Gregg, pp. 265-286. Center for Archaeologi-cal Investigations. Southern Illinois University, Carbondale.

Janzon, Gunborg O. 1984. A Megalithic Grave at Alvastra in Östergötland, Sweden.In The Archaeology of Carrowmore. Environmental Archeology and the MegalithicTradition at Carrowmore, Co. Sligo, Ireland, edited by Göran Burenhult, pp. 361-366. Institutionen för arkeologi. Stockholms universitet, Stockholm.

Jennbert, Kristina. 1984. Den produktiva gåvan. Tradition och innovation iSydskandinavien för omkring 5300 år sedan. Liber, Malmö.

– 1985. Neolithisation - a Scanian Perspective. Journal of Danish Archaeology 4:196-197.

Johansen, H, and B Olsen. 1992. Hermeneutics and Archaeology: on the Philoso-phy of Contextual Archaeology. American Antiquity 57:419-436.

Johansson, Mats. 1997. Historisk makrosociologi - en introduktion. In Historisksociologi, edited by Ulf Drugge and Mats Johansson, pp. 19-45.Studentlitteratur, Lund.

Johansson, Per. 2003. The Lure of Origins. An Inquiry into Human-EnvironmentalRelations, Focused on the “Neolithization” of Sweden. Institutionen förhumanekologi, Lunds universitet & Institutionen för arkeologi och antikhistoria, Uppsala universitet, Uppsala.

Jones, Rhys. 1995. Mindjongork: legacy of the firestick. In Country in Flames.Proceedings of the 1994 symposium on biodiversity and fire in North Australia, editedby D. Bird Rose, pp. 11-19. Biodiversity unit, Canberra.

Jørgensen, Erik. 1977. Hagebrogård – Vroue – Koldkur. Neolithische Gräberfelder ausNordwest-Jütland. Akademisk forlag, Köpenhamn.

– 1993. Jutlandic stone-packing graves. In Digging into the Past. 25 Years ofArchaeology in Denmark, edited by Steen Hvass and Birger Storgaard, pp. 112-113.Aarhus universitetsforlag, Århus.

309

Referenser

Kaelas, Lili. 1973. Den gropkeramiska kulturen vid den svenska västkusten - bofasteller ej. In Bonde - veidemann, bofast - ikke bofast, i nordisk forhistorie. Foredrag ogdiskusjoner fra XIII. nordiske arkeologmøte i Tromsø 1970, edited by Povl Simonsenand Gerd Stamsø-Munch. Universitetsforlaget, Tromsø.

Kaliff, Anders. 1997. Grav och kultplats. Institutionen för arkeologi och antikhistoria, Uppsala.

Kars, Eva A. K., Kars, H. and McDonnell, R. D. 1991. Greenstone axes fromeastern central Sweden: A technological-petrological approach. Archeometry 34:213-222.

Kars, Eva A. K., Erret Callahan, Kjel Knutsson, and Henk Kars. (Manuscript).Greenstone axes in Eastern Central Sweden: An experimental Study.

Kars, H. and Kars, E. A. K. Manuscript. Petrography of some flakes from axeproduction sites in Central Sweden. In Skumparberget 1 och 2. En mesolitiskaktivitetsyta och en tidigneolitisk trattbägarboplats vid Skumparberget i Glanshammar sn,Närke, edited by J. Apel. Slutundersökningsrapport från Arkeologikonsult AB.Unpublished manuscript. Upplands Väsby.

Karsten, Per. 1994. Att kasta yxan i sjön. En studie över rituell tradition och förändringutifrån skånska neolitiska offerfynd. Almqvist & Wiksell International, Stockholm.

Kaul, Flemming. 1988. Neolitiske gravanlæg på Onsved Mark, Horns herred,Sjælland. Aarbøger 1987:27-83.

Keeley, Lawrence H. 1992. The Introduction of Agriculture to the Western NorthEuropean Plain. In Transition to Agriculture in Prehistory, edited by Anne BirgitteGebauer and T. Douglas Price, pp. 81-95. Prehistoric press, Madison.

Kent, Susan. 1989a. Cross-cultural perceptions of farmers as hunters and the valueof meat. In Farmers as hunters. The implications of sedentism, edited by Susan Kent,pp. 1-17. Cambridge university press, Cambridge.

– 1989b. Cross-cultural persceptions of farmers as hunters and the value of meat.In Farmers as Hunters. The implications of sedentism, edited by Susan Kent, pp. 1-17. Cambridge university press, Cambridge.

– 1989c. New directions for old studies. In Farmers as hunters. The implications ofsedentism, edited by Susan Kent, pp. 131-136. Cambridge university press,Cambridge.

– 1993. Sharing in an egalitarian Kalahari community. MAN (N. S.) 28:479-514.Kihlstedt, Britta. 1996. Neolitiseringen i östra Mellansverige - några reflektioner med

utgångspunkt från nya 14C-dateringar. In Stenålder i Stockholms län. Två seminariervid Stockholms länsmuseum, edited by Peter Bratt, pp. 72-79. Stockholms länsmuseum, Stockholm.

– 1997. Östra Mellansverige. In Regionalt och interregionalt. Stenåldersundersökningar iSyd- och Mellansverige, edited by Mats Larsson and Eva Olsson, pp. 110-123.Riksantikvarieämbetet, Stockholm.

Kjær-Kristensen, Inge. 1989. Storgård IV. An Early Neolithic Long Barrow nearFjelsø, North Jutland. Journal of Danish Archaeology 8:72-87.

Knutsson, Helena. 1995. Slutvandrat? Societas Archaeologica Upsaliensis, Uppsala.– 1999. Two Technologies - Two Mentalities. Urgeschichtliche Materialhefte 14:37-58.– 2000. Rituella och funktionella flintor. In Hantverkets roll i samhället - produktion

och reproduktion. Rapport från tredje workshopen om hantverksspecialisering Uppsala 18-19 mars 1999, edited by Eva Hjärthner-Holdar and Christina Risberg, pp. 17-33.Riksantikvarieämbetet UV GAL, Uppsala.

310

Lars Sundström

– 2001. Technology, mythology and the travels of agricultural package in Europe.In Documenta Praehistorica, edited by Michael Budja, pp. 117-132. Department ofArchaeology, University of Ljubljana, Ljubljana.

Knutsson, Helena, and Lars Sundström. (In prep.). Spånteknologi i skandinaviskttidigneolitikum.

Knutsson, Kjel. 1988. Making and using stone tools. The analysis of lithic assemblagesfrom Middle Neolithic sites with flint in Västerbotten, northern Sweden. Institutionenför arkeologi, Uppsala Universitet, Uppsala.

– 1998. Convention and lithic analysis. In Proceedings from the Third Flint AlternativeConference at Uppsala, Sweden, October 18-20, 1996, edited by Lena Holm and KjelKnutsson, pp. 71-93. Department of Archaeology and Ancient History,Uppsala University, Uppsala.

Knutsson, Kjel, Per Falkenström, and Karl-Fredrik Lindberg. 2002. Appropriationof the Past. Neolithisation in the Northern Scandinavian Perspective. InMesolithic on the Move, edited by Lars Larsson, Kindgren, Kjel Knutsson, DavidLoeffler, and Agneta Åkerlund, pp. 414-430. Oxbow books, Oxford.

Knutsson, Kjel, Christina Lindgren, Fredrik Hallgren, and Niklas Björck. 1999. TheMesolithic in Eastern Central Sweden. In The Mesolithic of Central Scandinavia,edited by Joel Boaz, pp. 87-123. Universitetets Oldsaksamling, Oslo.

Koch, Eva. 1998. Neolithic Bog Pots from Zealand, Mön, Lolland and Falster. Detkongelige nordiske oldskriftselskab, Köpenhamn.

Kopytoff, Igor. 1986. The cultural biography of things: commoditization asprocess. In The social life of things. Commodities in cultural perspective, edited byArjun Appadurai, pp. 64-91. Cambridge university press, Cambridge.

Kristiansen, Kristian. 1984. Ideology and material culture: an archaeological perspec-tive. In Marxist perspectives in archaeology, edited by Matthew Spriggs, pp. 72-100.Cambridge university press, Cambridge.

Küchler, Susanne. 1996. Against the motion (2) - The Past is a Foreign Country. InKey Debates in Anthropology, edited by Tim Ingold, pp. 224-228. Routledge,London.

Kuijt, Ian. 1996. Negotiating Equality through Ritual: A Consideration of LateNatufian and Prepottery Neolithic A Period Mortuary Practices. Journal ofAnthropolgical Archaeology 14:313-336.

Kurkiala, Mikael. 2002. Den stora skräcken för skillnader. Dagens Nyheter.Lagergren-Olsson, Anna. 2002. Den neolitiska keramiken. In Bärnstensbarnen. Bilder,

berättelser och betraktelser, edited by Janis Runcis, pp. 197-202.Riksantikvarieämbetet, Stockholm.

– 2003. En skånsk keramikhistoria. In I det neolitiska rummet, edited by MacSvensson, pp. 172-213. Riksantikvarieämbetet, Lund.

Lang, Signe. 1974. Riddarhuset i Stockholm. Kungl. boktryckeriet P A Norstedt &Söner, Stockholm.

Larsson, Lars. 1982. A Causewayed Enclosure and a Site with Valby Pottery atStävie, Western Scania. Meddelnaden från Lunds Universitets Historiska Museum1981-1982:65-114.

– 1984a. Stenålder i hägn och ram. Ale. Historisk tidskrift för Skåne, Halland ochBlekinge 1984:1-17.

311

Referenser

– 1989. Brännoffer. En tidigneolitisk fyndplats med brända flintyxor från södraSkåne. In Arkeologi och religion. Rapport från arkeologidagarna 16-18 januari 1989,edited by Lars Larsson and Bozena Wyszomirska, pp. 87-97. Arkeologiskainstitutionen och historiska museet, Lund.

– 1990. The Mesolithic of Southern Scandinavia. Journal of World Prehistory 4:257-310.

– 2000. Axes and Fire - Contacts with the Gods. In Form, Function & Context.Material culture studies in Scandinavian archaeology, edited by Deborah Olaussonand Helle Vandkilde, pp. 93-103. Almqvist & Wiksell International, Lund.

– 2002. Långhögar i samhällsperspektiv. In Monumentala gravformer i det äldstabondesamhället, edited by Lars Larsson, pp. 147-171. Institutionen för arkeologioch antikens historia, Lund.

Larsson, Mats. 1980. An Early Neolithic Grave from Malmö. Meddelanden från Lundsuniversitets historiska museum 1979-1980:23-28.

– 1984b. Tidigneolitikum i Sydvästskåne. Kronologi och bosättningsmönster. CWKGleerup, Lund.

– 1992. The Early and Middle Neolithic Funnel Beaker Culture in the Ystad area(Southern Scania). Economic and social change, 3100-2300 BC. In The Archaeol-ogy of the Cultural Landscape. Field works and research in a South Swedish rural region,edited by Lars Larsson, Johan Callmer, and Berta Stjernquist, pp. 17-90.Almqvist & Wiksell Internalional, Stockholm.

– 1994a. Ett tidigneolitiskt hus från Brunneby i Östergötland. In Arkeologi iSverige, edited by Ann-Marie Pettersson. Riksantikvarieämbetet, Stockholm.

– 1994b. Lokale Gruppen des Frühneolithicums in Südschonen, Schweden. InBeiträge zur frühneolithischen Trichterbecherkultur im westlichen Ostseegebit. 1.Internationales Trichterbechersymposium in Schleswig vom 4. bis 7. März 1985, editedby Jürgen Hoika, pp. 209-225, Neumünster.

– 1994c. Stenålder vid Siljan. En atlantisk boplats vid Leksand. Fornvännen 89:237-250.

Larsson, Åsa M. (In press). Secondary Burial Practices in Middle Neolithic: Causesand Consequences. Current Swedish Archaeology.

Lee, Richard B, and Irven DeVore. 1968. Problems in Study of Hunters andGatherers. In Man the Hunter, edited by Richard B Lee and Irven DeVore, pp. 3-12. Aldine, Chicago.

Lee, Richard B. 1988. Reflections on Primitive Communism. In Hunters andGatherers 1. History, Evolution and Social Change, edited by Tim Ingold, DavidRiches, and James Woodburn, pp. 252-268. Berg, Oxford.

Lekberg, Per. 1995. Sociokulturella aspekter på tidigneolitisk byggnadstradition. iApel et al 1995. Tor 27:95-103.

– (editor). 1997. Fågelbacken, ett fornlämningskomplex i östra Västmanland. Del I.Lämningar från tidigneolitikum, mellanneolitikum och järnålder undersökta 1993. Raä73, 147 och 158. Arkeologikonsult AB, Upplands-Väsby.

– 2002. Yxors liv, människors landskap. En studie av kulturlandskap och samhälle iMellansveriges senneolitikum. Institutionen för arkeologi, Göteborgs universitet &Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Uppsala.

312

Lars Sundström

Lemonnier, Pierre. 1996. Food, competition, and the status of food in NewGuinea. In Food and the Status Quest. An Interdisciplinary Perspective, edited byPolly Wiessner and Wulf Schiefenhövel, pp. 219-234. Berghahn Books, Provi-dence.

Levi-Strauss, Claude. 1968. The Concept of Primitiveness. In Man the Hunter,edited by Richard B. Lee and Irven DeVore, pp. 349-352. Aldine publishingcompany, Chicago.

Lewellen, Ted C. 1983. Political Anthropology. An Introduction. Bergin & Garvey, NewYork.

Lidström-Holmberg, Cecilia. 1998. Prehistoric Grinding Tools as MetaphoricalTraces of the Past. Current Swedish Archaeology 6:123-142.

Lindahl, Anders. 2002a.– 2002b. Kärlets form och bruk. In Keramik i Sydsverige. En handbok för arkeologer,

edited by Anders Lindahl, Deborah Olausson, and Anne Carlie, pp. 38-44.Keramiska forskningslaboratoriet, Lund.

Lindgren, Christina. 1997a. Mesolitiska grönstensyxor i Östra Mellansverige. InRegionalt och interregionalt. Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansverige, editedby Mats Larsson and Eva Olsson. Riksantikvarieämbetet.

– 1997b. Östra Mellansverige. In Regionalt och interregionalt. Stenåldersundersökningari Syd- och Mellansverige, edited by Mats Larsson and Eva Olsson.Riksantikvarieämbetet.

Lindholm, Karl-Johan. (Manuscript). Untitled PhD-thesis. Uppsala University,Uppsala.

Lindholm, Karl-Johan, and Pierre Vogel. 1996. Omedelbarhetens landskap. CD-uppsats, Uppsala Universitet, Uppsala.

Lindqvist, Sune. 1963. Forntidens Kumla och omvärlden. Kumla stad och Kumlalandskommun, Kumla.

Lindström, Jonathan. 2000. Ett dödshus från stridsyxetid. Stockholms länsmuseum,Stockholm.

Liversage, David. 1982. An Early Neolithic Ritual Structure on Sejerø. Journal ofDanish Archaeology 1:13-18.

– 1992. Barkær. Long Barrows and Settlements. Institutionen för förhistorisk ochklassisk arkeologi, Köpenhamn.

Lourandos, Harry. 1987. Swamp Managers of southwestern Victoria. In Australiansto 1788, edited by D. J. Mulvaney and J. Peter White, pp. 293-308. Fairfax, Syme& Weldon Associates, Broadway.

Lowenthal, David. 1985. The Past is a Foreign Country. Cambridge University Press,Cambridge.

Lubbock, John. 1913 (1865). Prehistoric Times as Illustrated by Ancient Remains andManners and Customs of Modern Savages. Williams and Norgate, London.

Lübcke, Poul (editor). 1988. Filosofilexikonet. Filosofer och filosofiska begrepp från A tillÖ. Forum, Stockholm.

Lundegård, Per H., Helmut Hübner, Hugo Wikman, Lars Karis, and ErnstMagnusson. 1972. Beskrivning till berggrundsgeologiska kartbladet Örebro NV.Sveriges Geologiska Undersökningar, Stockholm.

Löfstrand, L. 1974. Yngre stenålderns kustboplatser. Undersökningar vid Ås ochstudier i den gropkeramiska kulturens kronologi och ekologi. Aun 1. Uppsala.

313

Referenser

Madsen, Bo. 1984. Flint Axe Manufacture in the Neolithic: Experiments withGrinding and Polishing of Thin-Butted Flint Axes. Journal of Danish Archaeol-ogy 3:47-62.

Madsen, Bo, and Poul Otto Nielsen. 1977. To tidlig-neolitiske jordgrave.Antikvariske studier tilegnet Knud Thorvildsen på 70-årsdagen 18. december 1977:27-34.

Madsen, Torsten. 1979. Earthen Long Barrows and Timber Structures: Aspects ofthe Early Neolithic Mortuary Practice in Denmark. Proceedings of the PrehistoricSociety 45:301-320.

– 1982. Settlement Systems of Early Agricultural Societies in East Jutland,Denmark: A Regional Study of Change. Journal of Anthropological Archaeology1:197-236.

– 1986. Where did all the Hunters go? An Assessment of an Epoch-MakingEpisode in Danish Prehistory. Journal of Danish Archaeology 5:229-239.

– 1988. Causewayed Enclosures in South Scandinavia. In Enclosures and Defences inthe Neolithic of Western Europe, edited by Colin Burgess, Peter Topping, ClaudeMordant, and Margaret Maddison, pp. 301-336. B.A.R., Oxford.

– 1990. Changing patterns of land use in the TRB culture of South Scandinavia.In Die Trichterbecherkultur, Neue Forschungen und Hypothesen. Teil 1. Material desInternationalen Symposiums Dymaczewo, 20-24 September 1988, edited by D.Jankowska, pp. 27-41. Instytut Prahistorii Uniwersytetu im. AdamaMickiewicza, Poznan.

– 1991. The social structure of Early Neolithic society in South Scandinavia. In DieKupferzeit als historische Epoche. Symposium Saarbrücken und Otzenhausen 6. -13.11.1998. Teil 1, edited by Jan Lichardus, pp. 489-496. Dr. Rudolf HabeltGMBH, Bonn.

– 1993. Barrows with timber-built structures. In Digging in the Past. 25 years ofArchaeology in Denmark, edited by Steen Hvass and Birger Storgaard, pp. 96-99.The Royal Society of Northern Antiquaries & Jutland Archaeological Society,Århus.

– 1994. Die Gruppenbildungen im frühesten Neolithicum Dänemarks und ihreBedeutung. In Beiträge zur frühneolithischen Trichterbecherkultur im westlichenOstseegebit. 1. Internationales Trichterbechersymposium in Schleswig vom 4. bis 7. März1985, edited by Jürgen Hoika, pp. 227-237, Neumünster.

– 1997. Ideology and social structure in the earlier Neolithic of south Scandinavia.A view from the sources. In Ideology and social structure of stone age communities inEurope, edited by Annelou van Gijn and Marek Zvelebil. The faculty of archaeol-ogy, Leiden university, Leiden.

Madsen, Torsten, and Jens Erik Petersen. 1984. Tidligneolitiske anlæg vedMosegården. Regionale og kronologiske forskelle i tidligneolitikum. Kuml (1982-83).

Malmer, Mats P. 1980. Om arkeologins teori, metod och material. Ett debattinläggmed utgångspunkt i fyra arbeten av Arne B. Johansen. Fornvännen 75:260-265.

– 1997. On Objectivity and Actualism in Archaeology. Current Swedish Archaeology5:7-18.

– 1957. Pleionbegreppets betydelse för studiet av förhistoriskainnovationsförlopp. Finska fornminnesföreningens tidskrift 58:160-184.

314

Lars Sundström

– 1973. Om den gropkeramiska kulturens väsen. In Bonde - veidemann, bofast - ikkebofast, i nordisk forhistorie. Foredrag og diskusjoner fra XIII. nordiske arkeologmøte iTromsø 1970, edited by Povl Simonsen and Gerd Stamsø-Munch, pp. 59-61.Universitetsforlaget, Tromsø.

– 1975. Stridsyxekulturen i Sverige och Norge. Liber Läromedel, Lund.– 1983. Alvastra pålbyggnads konstruktion och användning. In Hus, gård och

bebyggelse. Föredrag från det XVI nordiska arkeologmötet, Island 1982, edited byGudmundur Ólafsson, pp. 115-120. ûjó”minjasafn Íslands, Reykjavík.

– 1984. On the Social Function of Pile Dwellings and Megaliths. In The Archaeol-ogy of Carrowmore. Environmental Archeology and the Megalithic Tradition atCarrowmore, Co. Sligo, Ireland, edited by Göran Burenhult, pp. 371-375.Institutionen för arkeologi. Stockholms universitet, Stockholm.

– 1986. Aspects of Neolithic Ritual Sites. In Words and Objects. Towards a DialogueBetween Archaeology and History of Religion, edited by Gro Steinsland, pp. 91-110.The institute for comperative research in human culture, Oslo.

Marcus, G. E., and M. M. J. Fischer. 1986. Anthropology as Cultural Critique: AnExperimental Moment in the Human Sciences. University of Chicago Press, Chicago.

Mauss, Marcel. 1972. Gåvan. Argos, Uppsala.McBryde, Isabel. 1987. Goods from another country: Exchange networks and the

people of the Lake Eyre Basin. In Australians to 1788, edited by D. J. Mulvaneyand J. Peter White, pp. 253-274. Fairfax, Syme & Weldon Associates, Broadway.

McCreedy, Marion. 1994. The Arms of the Dibouka. In Key Issues in Hunter-GathererResearch, edited by Jr. Ernest S. Burch and Linda J. Ellanna, pp. 15-34. Berg,Oxford.

Merton, Robert K. 1968. Social Theory and Social Structure. The Free Press, NewYork.

Midgley, Magdalena S. 1985. The Origin and Function of the Earthen Long Barrows ofNorthern Europe. B.A.R. International Series, Oxford.

– 1992. TRB Culture. The First Farmers of the European Plain. Edinburgh UniversityPress, Edinburgh.

Montelius, Oscar. 1917. Minnen från vår forntid. I Stenåldern och bronsåldern. P. A.Nordstedt & söners förlag, Stockholm.

Moore, H. 1986. Space, Text and Gender. An Anthropological study of the Mara Kuelof Kenya. Cambridge University Press. Cambridge.

Moran, Emilio F. 1983. Mobility as a negative factor in human adaptation: the caseof South American tropical forest populations. In Rethinking human adaptation,edited by Rada Dyson-Hudson and Michael A. Little, pp. 117-136. Westviewpress, Boulder.

Myers, Fred R. 1986. Pintupi Country, Pintupi Self. Sentiment, Place, and Politics amongWestern Desert Aborigines. Smithsonian Institution Press, Washington.

Needham, Rodney. 1963. Introduction to Emile Durkheim & Marcel Mauss. InPrimitive classification, pp. vii-xlviii. University of Chicago press, Chicago.

Newcomer, M. H. 1971. Some quantitative experiments in handaxe manufacture.World Archaeology Vol. 3, No. 1: 85-93.

315

Referenser

Nielsen, Poul Otto. 1984. Flint Axes and Megaliths - the Time and Context ofEarly Dolmens in Denmark. In The Archaeology of Carrowmore. EnvironmentalArcheology and the Megalithic Tradition at Carrowmore, Co. Sligo, Ireland, edited byGöran Burenhult, pp. 376-387. Institutionen för arkeologi. Stockholmsuniversitet, Stockholm.

– 1986. The Beginning of the Neolithic - Assimilation or Complex Change?Journal Of Danish Archaeology 5:240-243.

– 1993. Settlement. In Digging in the Past. 25 years of Archaeology in Denmark,edited by Steen Hvass and Birger Storgaard, pp. 92-95. The Royal Society ofNorthern Antiquaries & Jutland Archaeological Society, Århus.

Nolan, Patrick, and Gerhard Lenski. 1999. Human societies: an introduction tomacrosociology. McGraw-Hill, New York.

Nordquist, Pär. 1999. Egalitetsbegreppet – kan jämlika samhällen existera? InMarxistiska perspektiv inom skandinavisk arkeologi, edited by Joakim Goldhahnand Pär Nordquist, pp. 27-47. Umeå universitet, Umeå.

– 2001. Hierarkiseringsprocesser. Om konstruktionen av social ojämlikhet i Skåne, 5500-1100 f. Kr. Arkeologiska institutionen, Umeå universitet, Umeå.

North, Douglass C. 1994. Institutional Change: a Framework of Analysis.http://netec.wustl.edu/WoPEc/data/Papers/wpawuwpeh9412001.html.

O’Connell, J. 1987. Alyawara Site Structure and its Archaeological Implications.American Antiquity, Vol. 52.

Olausson, Deborah S. 1983. Lithic Technological Analysis of the Thin-Butted Axe.Acta Archaeologica 52:1-87.

– 1993. Report on an ongoing research project. Craft specialization and prehistoricsociety. Fornvännen 1993/1: 1-8.

Olsen, Björnar. 1997. Fra ting til tekst. Teoretiske perspektiv i arkeologisk forskning.Universitetsforlaget, Oslo.

Olsson, Elisabeth. 1995. Variation i keramikdekor-gruppidentitet och ritual. Tor27:103-112.

Olsson, Eva, and Birgitta Hultén. 1986. Stenåldersboplatsen på Malmahed. Fornlämning49, Malmahed, Lilla Malms sn, Södermanland. Delundersökning 1981, Stockholm.

Orme, Bryony. 1981. Anthropology for Archaeologists. Gerald Duckworth & Co. Ltd.,London.

Ortner, Sherry B. 1984. Theory in Anthropology since the Sixties. Comparative Studiesin Society and History 26:126-166.

Orwell, George. 1983. Vägen till Wigan Pier. En bok för alla, Kungsbacka.Panter-Brick, Cathrine, Robert H. Layton, and Peter Rowley-Conwy. 2001. Lines of

enquiry. In Hunter-Gatherers. An Interdisciplinary Perspective, edited by CathrinePanter-Brick, Robert H. Layton, and Peter Rowley-Conwy, pp. 1-11. Cambridgeuniversity press, Cambridge.

Pelegrin, J. 1982. An interview with flintknapper Jaques Pelegrin by Errett Callahan.Contract Abstracts Vol. 3, No. 1: 62-70.

Persson, Per. 1978. Megalitgravarna och det neolitiska samhället. Ett exempel frånVästsverige. Kontaktstencil 15:75-88.

– 1994. Brev.– 1999. Neolitikums början. Institutionen för arkeologi, Göteborgs universitet &

Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Uppsala.

316

Lars Sundström

Persson, Per, and Karl-Göran Sjögren. 2001. Falbygdens gånggrifter. Undersökningar1985-1998. Institutionen för arkeologi, Göteborgs universitet, Göteborg.

Platon. 1922. Staten, Sjunde boken. In Skrifter i svensk tolkning, edited by ClaesLindskog. Hugo Gebers förlag, Stockholm.

Pluciennik, Mark. 2002. The invention of hunter-gatherers in seventeenth-centuryEurope. Archaeological Dialogues 9:98-118.

Popper, Karl R. 1972. Objective Knowledge: An Evolutionary Approach. Oxforduniverity press, Oxford.

Powell, Neil. 1998. Co-Management in Non Equilibrium Systems. Cases from NamibianRangelands. Doctoral, Swedish university of agricultural sciences, Uppsala.

Price, T. Douglas. 1985. Affluent Foragers of Mesolithic Southern Scandinavia. InPrehistoric Hunter-Gatherers. The Emergence of Cultural Complexity, edited by T.Douglas Price and James A. Brown, pp. 341-363. Academic press, San Diego.

– 1995. Social Inequality at the Origins of Agriculture. In Foundations of SocialInequality, edited by T. Douglas Price and Gary M. Feinman, pp. 129-151.Plenum Press, New York.

– (editor). 2000a. Europe´s First Farmers. Cambridge university press, Cambridge.– 2000b. Europe´s first farmers: an introduction. In Europe´s First Farmers, edited

by T. Douglas Price, pp. 1-18. Cambridge university press, Cambridge.– 2000c. The introduction of farming in northern Europe. In Europe´s First

Farmers, edited by T. Douglas Price, pp. 260-300. Cambridge university press,Cambridge.

– 2000d. Lessons in the transition to agriculture. In Europe´s First Farmers, editedby T. Douglas Price, pp. 301-318. Cambridge university press, Cambridge.

Price, T. Douglas, and James A. Brown (editors). 1985. Prehistoric Hunters-Gatherers.The Emergence of Cultural Complexity. Academic Press, San Diego.

Price, T. Douglas, and Anne Bigitte Gebauer. 1995. New perspectives on thetransition to agriculture. In Last Hunters - First Farmers. New perspectives on theprehistoric transition to agriculture, edited by T. Douglas Price and Anne BigitteGebauer, pp. 3-19. School of american research press, Santa Fe.

– 1992. The final frontier: Foragers to Farmers in Southern Scandinavia. InTransitions to Agriculture in Prehistory, edited by Anne Birgitte Gebauer and T.Douglas Price, pp. 97-116. Prehistory press, Madison.

Pryor, Francis. 1988. Etton, near Maxey, Cambridgeshire: A Causewayed Enclosureon the Fen-edge. In Enclosures and Defences in the Neolithic of Western Europe,edited by Colin Burgess, Peter Topping, Claude Mordant, and MargaretMaddison, pp. 107-126. B.A.R., Oxford.

Randsborg, Klavs. 1975. Social Dimensions of Early Neolithic Denmark. Proceedingsof the Prehistoric Society 41:105-118.

– 1979. Resource distribution and the function of copper in Early NeolithicDenmark. In The Origins of Metallurgy in Atlantic Europe. Proceedings of the fifthAtlantic Colloquium. Dublin, 30th March to 4th April 1978, edited by Michael Ryan,pp. 303-318. The Stationery Office, Dublin.

Rausing, Gad. 1991. Bears, boars and burials. Fornvännen 86:75-77.Ravn, Mads. 1993. Analogy in Danish Prehistoric studies. Norwegian archaeological

review 16:59-90.Rech, Manfred. 1979. Studien zu Depotfunden der Trichterbecher- und Einzelgrabkultur

des Nordens. Karl Wachholtz Verlag, Neumünster.

317

Referenser

Renfrew, Colin. 1976. Megaliths, territories and populations. In Acculturation andContinuity in Atlantic Europe mainly during the Neolithic period and the Bronze Age.,edited by Sigfried J. De_Laet, pp. 198-220. De Tempel, Brygge.

Renfrew, Colin, and Paul Bahn. 1991. Archaeology. Theories, Methods and Practice.Thames and Hudson, London.

Richards, Michael P., T. Douglas Price, and Eva Koch. 2003. Mesolithic andNeolithic Subsistance in Denmark: New Stable Isotope Data. Current Anthropol-ogy 44:288-295.

Rowlands, Michael. 1994. The politics of identity in archaeology. In Social Construc-tions of the Past. Representations as Power, edited by George Clement Bond andAngela Gilliam, pp. 129-143. Routledge, London.

Rowley-Conwy, Peter. 1983. Sedentary hunters: the Ertebölle example. In Hunter-Gatherer Economy in Prehistory. A European Perspective, edited by Geoff Bailey, pp.111-126. Cambridge university press, Cambridge.

– 1999. Economic Prehistory in Southern Scandinavia. In World Prehistory. Studiesin Memory of Grahame Clark, edited by John Coles, Robert Bewley, and PaulMellars, pp. 125-159. Oxford university press, Oxford.

– 2001. Time, change and the archaeology of hunter-gatherers: how original is the“Original Affluent Society”? In Hunter-gatherers: an interdisciplinary perspective,edited by Catherine Panter-Brick, Robert H. Layton, and Peter Rowley-Conwy,pp. 39-72. Cambridge university press, Cambridge.

Rudebeck, Elisabeth. 2000. Tilling Nature. Harvesting Culture. Exploring Images of theHuman Being in the Transition to Agriculture. Almquist & Wiksell International,Stockholm.

– 2002a. En tidigneolitisk långhög i Kristineberg. In Monumentala gravformer i detäldsta bondesamhället, edited by Lars Larsson, pp. 77-109. Institutionen förarkeologi och antikens historia, Lund.

– 2002b. Likt och olikt i de sydskandinaviska långhögarna. In Monumentalagravformer i det äldsta bondesamhället, edited by Lars Larsson, pp. 119-146.Institutionen för arkeologi och antikens historia, Lund.

Runcis, Janis. 2002. Bärnstensbarnen. bilder, berättelser och betraktelser.Riksantikvarieämbetets förlag, Stockholm.

Sahlins, Marshall. 1968a. Notes on the Original Affluent Society. In Man the Hunter,edited by Richard B. Lee and Irven DeVore, pp. 85-89. Aldine, Chicago.

– 1972. Stone Age Economics. Aldine de Gruyter, New York.– 1988. Kapten Cooks död. Författarförlaget, Stockholm.Sahlins, Marshall D. 1968b. Tribesmen. Prentice-Hall, inc., New Jersey.Sanjek, Roger. 1991. The ethnographic present. MAN 26:609-628.Schiffer, Michael Brian. 1987. Formation Processes of the Archaeological Record. Univer-

sity of New Mexico Press. Albuquerque.– 1999. The Material Life of Human Beings. Artifacts, behavior, and communication.

Routledge, London.Scott, James C. 1985. Weapons of the Weak. Everyday Forms of Peasant Resistance. Yale

university press, New Haven and London.Searle, John R. 1999. Konstruktionen av den sociala verkligheten. Daidalos, Göteborg.Segerberg, Ann. 1999. Bälinge mossar. Kustbor i Uppland under yngre stenålder. Depart-

ment of archaeology and ancient history, Uppsala.

318

Lars Sundström

Shanks, M, and C Tilley. 1989. Archaeology into the 1990s. Norwegian ArchaeologicalReview 22:3-12.

Sjögren, Karl-Göran. 1986. Kinship, Labor, and Land in Neolithic SouthwestSweden: Social Aspects of Megalithic Graves. Journal of Anthropological Archaeol-ogy 5:229-265.

Skaarup, Jørgen. 1990. Burials, votive offerings and social structure in early neolithicfarmer society of Denmark. In Die Trichterbecherkultur, Neue Forschungen undHypothesen. Teil 1. Material des Internationalen Symposiums Dymaczewo, 20-24September 1988, edited by D. Jankowska, pp. 73-91. Instytut PrahistoriiUniwersytetu im. Adama Mickiewicza, Poznan.

– 1993. Megalithic graves. In Digging into the past, edited by Steen Hvass and BirgerStorgaard, pp. 104-109. The Royal Society of Northern Antiquaries & JutlandArchaeological Society, Århus.

Skakun, Natalia N.. 1999. Evolution of Agricultural Techniques in Eneolithic(Chalcolithic) Bulgaria. Data from use wear analysis. In Prehistory of Agriculture.New Experimental and Ethnographic Approaches, edited by Patricia C. Anderson, pp.199-210. Institute of Archaeology. University of California, Los Angeles.

Solli, Brit. 1996. Fortiden er et annet sted. Om arkeologi og kulturminnevern, røtterog føtter. Norsk antropologisk tidskrift 2:79-90.

Stafford, Michael. 1999. From Forager to Farmer in Flint. A Lithic Analysis of thePrehistoric Transition to Agriculture in Southern Scandinavia. Aarhus UniversityPress, Aarhus.

Steineke, Morten. 1997a. Påleanlegg og groper med brente menneskebein. Omtraktbegerkulturens gravskikk og rituelle handlingsmønster utfra undersøkelsene påboplassen Fågelbacken, Västmanland. D-uppsats, Uppsala universitet, Uppsala.

– 1997b. Påtruffet, glemt og genoppdaget - om en mulig megalittgrav påFågelbacken, Hubbo sn, Västmanland. In Fågelbacken, ett fornlämningskomplex iöstra Västmanland. Del I. Lämningar från tidigneolitikum, mellanneolitikum ochjärnålder undersökta 1993. Raä 73, 147 och 158, edited by Per Lekberg, pp. 274-281.Arkeologikonsult AB, Upplands-Väsby.

Stevanovic, Mirjana. 1997. The Age of Clay: The Social Dynamics of HouseDestruction. Journal of anthropological archaeology 16:334-395.

Stilborg, Ole. 2002a. Mellanneolitikum. Trattbägarkultur ca. 3300 - ca 2600 f.kr. InKeramik i Sydsverige. En handbok för arkeologer, edited by Anders Lindahl,Deborah Olausson, and Anne Carlie, pp. 64-70. Keramiskaforskningslaboratoriet, Lund.

– 2002b. Tidigneolitikum 4000-3300 f.kr. In Keramik i Sydsverige. En handbok förarkeologer, edited by Anders Lindahl, Deborah Olausson, and Anne Carlie, pp.59-61. Keramiska forskningslaboratoriet, Lund.

Storå, Jan. 2001. Reading Bones. Stone Age Hunters and Seals in the Baltic. institutionenför arkeologi, Stockholms universitet, Stockholm.

Strassburg, Jimmy. 2000. Shamanic Shadows. One hundred Generations of UndeadSubversion in Southern Scandinavia, 7,000-4,000 BC. Institutionen för arkeologi,Stockholm Universitet, Stockholm.

Strinnholm, Anders. 2001. Bland säljägare och fårfarmare. Struktur och förändring iVästsveriges mellanneolitikum. Institutionen för arkeologi, Göteborgs universitet& Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Uppsala.

319

Referenser

Sundström, Lars. 1992. Trattbägarsamhället och dess utbytessystem. CD, Institutionenför arkeologi, Uppsala University.

– 1995. Trattbägarsamhällets organisation. i Apel et al 1995. Tor 27:112-122.– 1997. Fyndspridning och postdepositionella faktorer. In Fågelbacken – ett

fornlämningskomplex i östra Västmanland, edited by Per Lekberg.Slutundersökningsrapport från Arkeologikonsult AB. Upplands Väsby.

Sundström, Lars, and Jan Apel. 1998. An Early Neolithic Production and Distribu-tion System within a Semi-Sedentary Farming Society in Eastern CentralSweden, c. 3500 BC. In Proceedings from the Third Flint Alternative Conference atUppsala, Sweden, October 18-20, 1996, edited by Lena Holm and Kjel Knutsson,pp. 155-191. Department of Archaeology and Ancient History, Uppsala Univer-sity, Uppsala.

Taffinder, Jacqueline. 1998. The Allure of the Exotic. The social use of non-local rawmaterials during the Stone Age in Sweden. Institutionen för arkeologi och antikhistoria, Uppsala.

Tanner, A. 1991. Spatial organization in social formation and symbolic action: Fijianand Canadian examples. In Social Space. Human Spatial Behaviour in Dwellings andSettlements, edited by O. Grøn, E. Engelstad and I. Lindblom pp. 21-39.Proceedings of an Interdisciplinary Conference. Odense University Press.Odense.

Thomas, Julian. 1988. Neolithic Explanations Revisited: The Mesolithic-NeolithicTransition in Britain and South Scandinavia. Proceeding of the Prehistoric Society54:59-66.

– 1991. Rethinking the Neolithic. Cambridge University Press, Cambridge.Thorsberg, K. 1984. Analys av boplatser. Teori och metoder med exempel från den

senglaciala boplatsen Segebro. C-uppsats. Institutionen för arkeologi. UppsalaUniversitet.

– 1997. Den gropkeramiska kulturens o-väsen. In Till Gunborg. Arkeologiskasamtal, edited by Agneta Åkerlund, Stefan Bergh, Jarl Nordbladh, and JacquelineTaffinder, pp. 49-57. Institutionen för arkeologi, Stockholms universitet &Statens historiska museum, Stockholm.

Tilley, Christoffer. 1996. An Ethnography of the Neolithic. Early Prehistoric Societies inSouthern Scandinavia. Cambridge University Press, Cambridge.

– 1991. Material Culture and Text. The Art of Ambiguity. Routledge, London.– 1994. A Phenomenology of Landscape. Places, Paths and Monuments. Berg, Oxford.Trigger, Bruce G. 1993. Arkeologins idéhistoria. Brutus Östlingsförlag Symposium,

Stockholm.Turnbull, Colin. 1976. The forest people. Pan books, London.Urry, John. 1995. Consuming Places. Routledge, London.Vang-Petersen, Peter. 1999. Flint fra Danmarks oldtid. Høst & Søn, Köpenhamn.Verhart, L. B. M. 2000. Times fade away. Faculty of Archaeology, Leiden University,

Leiden.Victor, Helena. 2002. Med graven som granne. Om bronsålderns kulthus. Institutionen

för arkeologi och antik historia, Uppsala Universitet, Uppsala.Warnke, Georgia. 1993. Hans-Georg Gadamer. Hermeneutik, tradition och förnuft.

Daidalos, Göteborg.

320

Lars Sundström

Welinder, Stig. 1985. Tunnackiga stenyxor och samhälle i Mellansverige 5000 B.P.Universitetets Oldsaksamling, Oslo.

– 1988a. Det arkeologiska perspektivet. Institutionen för arkeologi, Lundsuniveristet, Lund.

– 1988b. Exchange of Axes in the Early Neolithic Farming Society of MiddleSweden. In Trade and Exchange in Prehistory, edited by Birgitta Hårdh, LarsLarsson, Deborah Olausson, and R. Petré, pp. 41-48. Institutionen förarkeologi, Lunds Universitet, Lund.

– 1997. The Stone Age Landscape of Coastal Southeast Sweden at the NeolithicTransition. In The Built Environment of Coast Areas during the Stone Age, editedby Danuta Król, pp. 87-97. Regional centre for studies and preservation of builtenvironment in Gdansk, Gdansk.

– 1998. Del 1. Neoliticum - Bronsålder 3900-500 f.Kr. In Det svenska jordbruketshistoria, edited by Janken Myrdal. Natur och kultur, Stockholm.

– 2003. Min svenska arkeologihistoria. Ett ekonomiskt och socialt perspektiv på 1900-talet. Studentlitteratur, Lund.

Welinder, Stig, and William L. Griffin. 1984. Raw material sources and an exchangenetwork of the earliest farming society in central Sweden. World Archaeology16:174-185.

Wiessner, Polly. 1983. Style and social information in Kalahari San projectile points.American Antiquity 48:253-276.

– 1996. Leveling the Hunter. Constraints on the Status Quest in ForagingSocieties. In Food and the Status Quest. An Interdisciplinary Perspective, edited byPolly Wiessner and Wulf Schiefenhövel, pp. 171-191. Berghahn Books, Provi-dence.

– 2002. The Vines of Complexity. Egalitarian Structures and the Institutionaliza-tion of Inequality among the Enga. Current Anthropology 43:233-269.

Willemark, Kajsa. 1992. Boplatsvariation i ett fångstsamhälle. Mikroskadeanalys av skraporfrån tre fångstboplatser, från tiden 1500 - 500 f.Kr. i mellersta Norrland. C-uppsats.Institutionen för arkeologi. Uppsala Universitet.

Wilmsen, Edwin N., and James R. Denbow. 1990. Paradigmatic History of San-speaking Peoples and Current Attempts at Revision. Current Anthropology31:489-524.

Wolf, Eric R. 1971. Bönder. En socialantropologisk översikt över bondesamhällets utveckling.Wahlström & Widstrand, Stockholm.

Woodburn, James. 1980. Hunters and gatherers today and the reconstruction ofthe past. In Soviet and Western Anthropology, edited by Ernest Gellner.Duckworth, London.

– 1982. Social dimensions of death in four African hunting and gatheringsocieties. In Death and the Regeneration of Life, edited by Maurice Bloch andJonathan Parry, pp. 187-210. Cambridge university press, Cambridge.

– 1991. African hunter-gatherer social organization: is it best understood as aproduct of encapsulation? In Hunters and gatherers 1. History, evolution and socialchange, edited by Tim Ingold, David Riches, and James Woodburn, pp. 31-64.Berg, New York.

321

Referenser

Wylie, Alison. 1982. An analogy by any other name is just as analogical: A commen-tary on Gould-Watson dialogue. Journal of Anthropological Archaeology 1:382-401.

– 1988. ‘Simple’ analogy and the role of relevance assumptions: implications ofarchaeological practice. International Studies in the Philosophy of Science 2:134-150.

Zápotocky, Milan. 1992. Streitäxte des mitteleuropäischen Äneolithikums. VCH,Weinheim.

Zvelebil, Marek. (Editor). 1991a. Hunters in transition. Mesolithic societies of temperateEurasia and their transition to farming. Cambridge university press, Cambridge.

– 1991b. Mesolithic prelude and neolithic revolution. In Hunters in transition.Mesolithic societies of temparate Eurasia and their transition to farming, edited byMarek Zvelebil, pp. 5-15. Cambridge university press, Cambridge.

– 1997. Hunter-gatherer ritual landscapes: spatial organisation, social structure andideology among hunter-gatherers of northern Europe and western Sibiria. InIdeology and social structure of stone age communities, edited by Annelou van Gijnand Marek Zvelebil, pp. 33-50. The faculty of archaeology, Leiden university,Leiden.

– 1998. What´s in a Name: the Mesolithic, the Neolithic, and Social Change at theMesolithic-Neolithic Transition. In Understanding the Neolithic of North-WesternEurope, edited by Mark Edmonds and Colin Richards, pp. 1-36. Cruithne Press,Glasgow.

Zvelebil, Marek, and Peter Rowley-Conwy. 1986. Foragers and farmers in AtlanticEurope. In Hunters in transition. Mesolithic societies of temperate Eurasia and theirtransition to farming, edited by Marek Zvelebil, pp. 67-93. Cambridge universitypress, Cambridge.

Coast to coast – Stone Age Societies in ChangeA Bank of Sweden Tercentenary Foundation Project.

Department of Archaeology and Ancient History, Uppsala University,St Eriks torg 5, SE-753 10 Uppsala, Sweden.Department of Archaeology, University of Gothenburg, Box 200,SE-405 30 Gothenburg, Sweden.Department of Human Ecology, Lund University, Finngatan 16,SE-223 62 Lund, Sweden.Scientific board: Dr Helena Knutsson (head of project), FL Karl-GöranSjögren (koordinator), docent Kjel Knutsson, professor Kristian Kristiansen,professor Alf Hornborg, professor Bo Gräslund.Scientific advisory commitee: dr Anders Fischer, Copenhagen; dr Helle JuelJensen, Århus; professor Henk Kars, Amsterdam; professor Milton Nuñez,Oulu, dr Christopher Prescott, Oslo; professor Douglas Price, MadisonWisconsin; dr Helle Vandkilde, Århus and Lund, professor Stig Welinder,Östersund; professor Einar Østmo, Oslo; docent Anders Carlsson, Stock-holm.

Coast to coast books1. Per Persson, Neolitikums början – undersökningar kring jordbrukets

introduktion i Nordeuropa. Göteborg 1999. 263 p., 89 figs., 44 tab.2. Helena Knutsson (editor), Halvvägs kust till kust – stenålderssamhällen i

förändring. Uppsala 2000. 342 p., 103 figs., 27 tab.3. Jan Apel, Daggers, Knowledge & Power – The Social Aspects of Flint-

Dagger Technology in Scandinavia 2350-1500 cal BC.Uppsala 2001. 368 p., 73 figs., 21 tab.

4. Anders Strinnholm, Bland säljägare och fårfarmare – struktur ochförändring i Västsveriges mellanneolitikum. Uppsala 2001. 142 p., 52 figs.

5. Per Lekberg, Yxors liv – Människors landskap. En studie av kulturland-skap och samhälle i Mellansveriges senneolitikum.Uppsala 2002. 330 p., 73 figs., 35 tab.

6. Lars Sundström, Det hotade kollektivet. Neolitiseringsprocessen ur ettöstmellansvenskt perspektiv. Uppsala 2003. 321 p., 56 figs.

7. Per Persson (editor), Strandlinjer och vegetationshistoria. Kvartärgeologi-ska undersökningar inom Kust till Kust-projektet, 1998-2002.Göteborg 2003. 174 p., 51 figs., 33 tab.

8. Per Johansson, The Lure of Origins. An Inquiry into Human-Environ-mental Relations, Focused on the “Neolithization” of Sweden.Uppsala 2003. 268 p., 5 figs.