Språkekologins födelse: tvärvetenskapliga inslag i Einar Haugens ‘The ecology of language’

Språkekologins födelse 65

Föredrag i Kungl. Humanistiska Vetenskaps-Samfundet i Uppsala 10 april 2013. 1 Översättningarna av citat från engelsk- eller tyskspråkiga publikationer är gjorda av mig.

Språkekologins födelse: Tvärvetenskapliga inslag i Einar Haugens ’The ecology of language’*Av Stig Eliasson

Begreppet språkekologi (”ecology of language” eller ”language ecology”) lanserades på allvar i början av 1970-talet av den norsk-amerikanske skan-dinavisten och sociolingvisten Einar Haugen (1906–1994; bild 1), som gav följande beskrivning: ”Språkekologi kan definieras som studiet av växel-verkan mellan ett givet språk och dess omgivning” (Haugen 1972, 325).1Han utvecklar sitt synsätt närmare (ibid.; här citerat punktvis och med mina kursiveringar, SE):

• Ett språks verkliga omgivning är det samhälle som använder det som en av sina koder.

• Språket existerar bara i medvetandet hos dess användare, och det fungerar bara genom att relatera dessa användare till varandra och till naturen, dvs. de-ras sociala och naturliga omgivning.

• En del av dess ekologi är därför psykologisk: dess växelverkan med andra språk i medvetandet hos två- eller mångspråkiga talare.

• En annan del av dess ekologi är sociologisk: dess växelverkan med det sam-hälle, i vilket det fungerar som ett medel för kommunikation.

• Ett språks ekologi bestäms huvudsakligen av de människor som lär sig det, an-vänder det och överför det till andra.

Syftet med den här uppsatsen är att skissa bakgrunden till Haugens språk-ekologiska program och att diskutera viktigare tvärvetenskapliga inslag i detta. Först berör jag några anhalter i ekologibegreppets spridning från zoologi till botanik, samhällsvetenskap och språkvetenskap. Sedan redogör jag för den ram, inom vilken Haugen ursprungligen presenterade idén om en ekologi för språket, liksom för hans inspirationskällor, försåvitt de fram-går av hans artikel. Den ekologiska metafor han skapat och hans tio språk-ekologiska forskningsfrågor är teman för de två följande avsnitten. Därnäst beskriver jag i vilken utsträckning Haugen övertagit ekologisk terminologi och hur han tolkar de centrala ekologiska begreppen organism, omgivning och interaktion. Ett skiftande fokus i hur han definierar språkekologin, frå-

66 Stig Eliasson

Bild 1. Einar Haugen (1906–1994)

gan hur han ser på studieobjektets omfång, spörsmålet hur språkekologin förhåller sig till andra vetenskapsgrenar samt vilken vikt han i sin artikel fäster vid begreppen teori, modell, metodologi och heuristisk funktion, är ämnen för de fyra därefter följande avsnitten. Avslutningsvis ger jag en sammanfattande kommentar om Haugens språkekologiska projekt.

I första hand inriktar jag mig på Haugens grundläggande artikel i äm-net, Haugen (1972), först publicerad som Haugen (1971). Eftersom om-trycket från 1972 länge varit lättare att tillgå, har man vanligen refererat till detta och jag följer denna praxis. När det är av intresse, hänvisar jag också till andra bidrag av Haugen, främst hans båda övriga inlägg om språkekologi (Haugen 1979a, b). Haugens språkekologiska tankegångar behandlas ytterligare i exempelvis Garner (2004, 2005), Lechevrel (2009, 2010a, b) och Eliasson (2013), medan Eliasson (1997), Gulliksen (2001), Harris m.fl. (2001) och Henriksen (2009) orienterar om Haugens liv och verk i allmänhet.2 En självbiografisk skiss är Haugen (1980). För den

2 Einar Haugens levnad i sammandrag: Född 1906 i Sioux City, Iowa, USA, vistades i Oppdal i Norge 1914–16, Ph.D. vid University of Illinois, Urbana 1931, prof. vid University of Wis-consin, Madison 1938–1962, forskningsprofessor där 1962–1964, prof. i nordisk och allmän lingvistik vid Harvard University 1964–1975. Forskningsområden: skandinavistik, socioling-vistik, tvåspråkighetsforskning, språkkontakt, språkplanering, språkkonflikt, språkhistoria, deskriptiv lingvistik, dialektologi, språkvetenskapens historia, runologi, litteraturvetenskap m.m. President i Linguistic Society of America 1950, ordförande för Comité internationale permanente des linguistes 1966, hedersbetygelser från flera amerikanska och nordiska univer-sitet (hedersdoktor vid Uppsala universitet 1976, ledamot av Kungl. Humanistiska Veten-skaps-Samfundet i Uppsala 1977).


som vill tränga djupare in i ekologibegreppets historia och bakgrunden till dess användning i lingvistiken, bifogar jag en någorlunda detaljerad litteraturförteckning; fler referenser ges i Eliasson (2013). Av utrymmes-skäl kan jag här inte gå in på hur senare forskning vidareutvecklat Hau-gens idéer.3

UPPKOMSTEN OCH SPRIDNINGEN AV TERMEN OCH BE-GREPPET EKOLOGI

Ansatser till ekologiska tankegångar kan spåras långt tillbaka i tiden (Trepl 1987, Morgenthaler 2000) men själva termen är belagd först 1866.

Visserligen säger Goodland (1975a, 1975b, 242) under åberopande av OED Supplement (1972) att den amerikanske författaren och naturfilosofen Henry David Thoreau (1817–1862) skulle ha använt ordet ’ekologi’ redan tidigare, nämligen i ett brev från 1 januari 1858. Den aktuella passusen ly-der i Harding & Bodes utgåva av Thoreaus korrespondens: ”Mr Hoar is still in Concord, attending to Botany, Ecology, &c with a view to make his future residence in foreign parts more truly profitable to him.” (Harding & Bode 1958, 502). Samma uppgift om Thoreaus bruk av ordet dyker upp hos Barnhart (1988, 313) liksom i åtskilliga senare arbeten. Med hänvisning till Morgenthaler (2000, 250) skriver exempelvis Liimatainen (2008, 41) att ”Thoreau var … den förste som använt ordet ekologi i betydelsen av en specialitet inom naturvetenskaperna”. Emellertid är Thoreaus handstil inte alltid lätt att tyda. Faktiskt hade Harding år 1965 i tidskriften Science korri-gerat sin tidigare läsning ”Ecology” (Harding 1965; jfr även McIntosh 1975, 1985, 19). Skälen till Hardings rättelse var att amerikanska botaniker förenklat den ursprungliga stavningen ”oecology” till ”ecology” först 1893, att Thoreau ”flera gånger … samma vinter” berört ovan omförmälde ”Hoars intresse för bergarter och stenbrott” och att ordet i Thoreaus brev också kunde läsas som ”Geology”! Dessutom kan tilläggas att enligt Barn-hart (1988, 313) använde Thoreau ännu femton år senare år, dvs. 1873, inte stavningen med e utan den äldre med oe, alltså ”oecology”. Således medde-

3 Angående ekolingvistik, ett område som går i delvis andra riktningar än Haugens ursprung-liga program, se Fill (1993, 1998), Fill & Mühlhäusler (2001), Verhagen (2000), Bang & Døør (2007), Steffensen & Fill (2014) och Couto (2014). T.ex. Verhagen (1991, 28 och 2000, 35) definierar ekolingvistik som det ”vetenskapliga studium av språket vilket 1) observerar och utforskar hur språket påverkar och påverkas av tidigare och nutida ekologiska värde-ringar, attityder, aktiviteter och 2) utvecklar lexikala och syntaktiska strategier för den fram-brytande ekologiska tidsåldern grundade på en postmodern, ekologisk världsåskådning som är bio- och geocentrisk i stället för antropocentrisk”. — Om utvecklingen av det biologiska eko-logibegreppet se McIntosh (1985), Trepl (1987) och Morgenthaler (2000), om ekologisk teori-bildning Scheiner & Willig (2011).

68 Stig Eliasson

Bild 2. Ernst Haeckel (1834–1919)

lar Kluge (2011, 668), dock utan att nämna Harding, att ”det påstådda tidi-gare belägget hos H. D. Thoreau beror på en felläsning”.

Som upphovsman till termen ekologi kvarstår följaktligen den tyske pro-fessorn i zoologi i Jena, Ernst Haeckel (1834–1919; bild 2), som antas ha myntat den i analogi med beteckningarna ’ekonomi’ och ’biologi’ (Strauß m.fl. 1989, 478, 483).

I sitt stora verk Generelle Morphologie der Organismen (1866) ger Haeckel följande definition (Haeckel 1866, vol. 2, 286; spärrning i origina-let):4

Med ekologi menar vi den totala vetenskapen om organismens relat ioner t i l l den omgivande yt tervär lden, dit vi i vidare mening kan räkna alla ”exi-s tensbet ingelser”. Dessa är dels av organisk, dels av icke-organisk natur; såväl de förra som de senare … är av största betydelse för organismernas form, eftersom de tvingar dessa att anpassa sig till dem.

I verkets första volym (Haeckel 1866, vol. 1, 8) beskriver han ekologin som ”vetenskapen om organismers ekonomi, levnadssätt, yttre levnadsrela-tioner till varandra osv.”.

Emellertid utvecklade Haeckel inte ämnet och hans tanke på en ekolo-gisk vetenskap kom att hamna i skymundan av debatterna om darwinis-men, som följde på publiceringen av Charles Darwins On the origin of species år 1859 (Park m.fl. 1969, 913). Utan att citera Haeckel (1866) åter-inför således Hanns Reiter termen ett par årtionden senare i Die Consolida-tion der Physiognomik als einer Oekologie der Gewaechse (1885). Reiter

4 Om Haeckels vetenskapliga verksamhet se Handy (2006).


Bild 3. Eugen Warming (1841–1924)

talar om en gren av biologin, som ”fortfarande helt saknar ett särskilt, för den passande namn” men för vilken han vill ”föreslå beteckningen ekologi … eller hushållslära” (Reiter 1885, 5; fetstil i originalet). Ekolo-gin enligt Reiter (1885, 4) ”tar till utgångspunkt formerna hos den anpass-ning som förbindelsen mellan variabilitet och de naturliga existensbetingel-serna har framkallat”.

En fastare vetenskaplig grundval får ekologin likväl först på 1890-talet och termen därmed en vidare acceptans. En av de stora förgrundsgestal-terna här är Eugenius (Eugen eller Eug.) Warming (1841–1924; bild 3), professor i botanik i Köpenhamn och författare till det till flera språk över-satta verket Plantesamfund. Grundtræk af den økologiske Plantegeografi(1895).

Warming (1895, 2) sammanfattar den ekologiska växtgeografins uppgift på följande sätt:

Den økologiske Plantegeografi … belærer os om, hvorledes Planterne og Plante-samfundene indrette deres Form og Husholdning efter den Mængde af Varme, Lys, Næring, Vand m. m., som staaer til deres Raadighed …

I den engelska översättningen av Warmings verk (Warming 1909, 2) be-hålls motsvarande formulering men i de tyska versionerna från år 1918 och 1933 tillkommer i definitionen utöver form och hushållning den viktiga faktorn geografisk spridning (”ihre Gestalt, ihre Haushaltung und ihre Ver-teilung auf der Erde”, Warming & Graebner 1918, 2 resp. Warming & Graebner 1933, 4).

70 Stig Eliasson

Bild 4. Amos H. Hawley (1910–2009)

Från botaniken tränger ekologibegreppet vidare in i samhällsvetenska-perna. I sin omfattande Introduction to the science of sociology, ett slags antologi som sammanställer sociologiskt relevanta textavsnitt från många olika källor, inför sociologerna Robert Park och Ernest Burgess för första gången i ett sociologiskt sammanhang uttrycket ”Human Ecology” (Park & Burgess 1930, 559 [1921, 588]; jfr Schnore 1958, 620, fn. 1).5 Kanske mest känd är termen humanekologi från arbeten av den amerikanske sociologen Amos Hawley (1910–2009; bild 4), som hävdar att ekologin i grunden an-lägger ett sociologiskt perspektiv på sitt undersökningsobjekt.6 Hans be-skrivning av ekologin i Human ecology. A theory of community structure(Hawley 1950, 67f.) förtjänar att citeras i sin helhet (mina kursiveringar, SE):

Föremålet för den ekologiska forskningen är … samhället, vars form och utveck-ling studeras med särskild hänsyn till omgivningens begränsande och under-stödjande faktorer. … [Ekologin] söker bestämma beskaffenheten hos samhälls-strukturen i allmänhet, de typer av samhällen som uppträder i olika naturliga mil-jöer samt den specifika ordningsföljden hos förändringar i samhällsutvecklingen. …

5 Tidigare – i en skrift med titeln Sanitation in daily life (1907) – hade enligt Merchant (2007, 179) den amerikanska kemisten Ellen Swallow Richards använt beteckningen humanekologi om hemmet och dess omedelbara grannskap (se även McIntosh 1985, 20). När Hawley anmär-ker att ”[t]ermen humanekologi gjorde sin debut [i originalet: ”made its appearance”, SE] år 1921 i volymen An introduction to the science of sociology av R. E. Park och E. W. Burgess” (Hawley 1950, 8), bortser han således från Swallow Richards’ användning.6 Jfr fytosociologin hos Braun-Blanquet (1928).


Den enhet som observeras … är inte individen utan kollektivet som antingen är organiserat eller som håller på att organiseras. … Ekologin … är alltså praktiskt ta-get synonym med vad växtekologer kallar ”synekologi” — studiet av organismers inbördes förhållanden … Vad växtekologer betecknar som ”autekologi” — studiet av anpassningar som görs av den individuella organismen under hela dess livshisto-ria … — utesluts emellertid i det synsätt som framläggs [här]. … Det måste understrykas att i alla sina tillämpningar innebär ekologin med nöd-vändighet ett sociologiskt, inte ett biologiskt undersökningssätt. … vi vill … betona att humanekologin i allt väsentligt har en sociologisk bakgrund.

Även psykologin tar upp termen ekologi, delvis i mycket speciella betydel-ser. Så betecknar Brunswik (1943, 259, fn. 2) psykologisk ekologi som ”statistisk analys av korrelationer i omgivningen” och ekologisk psykologi som ”organismens vederbörliga anpassning till sådana korrelationer, att ut-tryckas i termer av prestation”.7 Välkänd är psykologen James Gibsons (1904–1979) ekologiska teori för perceptionen (Gibson 1966).8

Inom lingvistiken förknippas uttrycket språkekologi framför allt med Haugen. Ibland hävdas dessutom att han var den förste att applicera ekolo-gibegreppet på språkliga företeelser. Så uppger Fill (1993, 1) att ”[p]å språ-ket tillämpades begreppet ’ekologi’ för första gången år 1970”. I liknande ordalag och med hänvisning till Fill (ibid.) säger Liimatainen (2008, 569) att ”[p]å språket tillämpades begreppet ’ekologi’ för första gången 1970 av Einar Haugen”. Längre fram i sin text (Fill 1993, 11) modifierar dock Fill sitt påstående. Haugen själv meddelar nämligen att han så småningom ob-serverat att ordet ekologi faktiskt redan nyttjats inom språkforskningen, närmare bestämt av lingvisten och antropologen Carl Voegelin med medar-betare i två bidrag publicerade 1964 och 1967, det senare enligt Haugen skrivet före det förra. Voegelin & Voegelin (1964, 2) definierar lingvistisk ekologi (”linguistic ecology”) så här:

lingvistisk ekologi … representerar en förskjutning av fokus från ett enskilt språk i isolering till många språk i kontakt … I lingvistisk ekologi börjar man inte med ett särskilt språk utan med ett särskilt område, inte med att selektivt behandla några få språk utan med att på ett mer övergripande sätt behandla alla språken i området.

Vidare skiljer de mellan ”mellanspråklig ekologi” (språk i kontakt) och ”inomspråklig ekologi” (dialekter i kontakt) (ibid. 3). Voegelin, Voegelin

7 I originalet: ”a statistical analysis of intra-environmental correlations” resp. ”the organism’s proper adjustment to such correlations, to be expressed in terms of achievement”. Angående beteckningarna ekologi och ekologisk jfr vidare Brunswik (1943, 267, fn. 3 och 271, fn. 8). Om ekologisk validitet och ekologisk allmängiltighet se Brunswik (1947, 37) resp. (1956, 38).8 Jfr även det långt senare publicerade verket Gibson (1979). Om användningar av begreppet ekologi i psykologi se vidare Lang (1984), Åberg-Bengtsson (1996), Neisser (1999) och Cole (1999). Om ekologisk psykologi se också Steffensen & Fill (2014, 13f.). En kort biografisk ar-tikel om Gibson är Pick & Pick (1999).

72 Stig Eliasson

& Schutz, Jr. (1967, 405) klargör slutligen att de ”begränsar [sin] använd-ning av termen EKOLOGISK till språkliga/kulturella samhällen eller situatio-ner som är två- eller trespråkiga”.9

I sin artikel anger Haugen att ”[d]en enda tidigare användningen av ’ekologi’ med avseende på språk … är den hos Voegelins och Noel W. Schutz, Jr.” (1972, 327; min kursivering, SE). I enlighet med detta säger fortfarande Grenoble (2011, 30) att ”[t]ermen SPRÅKEKOLOGI … går tillbaka till Voegelin et al. (1967) och förknippas allmänt med Haugen (1972)”. Men som exempelvis van Lier (2000, 251) och Hornberger & Hult (2008, 280) nämner, begagnade engelsmannen John Trim uttrycket ”linguistic ecology” redan i slutet av 1950-talet.10 Trim, som pekade på variationens väsentliga roll i språket, definierar lingvistisk ekologi som ”[s]tudiet av va-riation inom ett språksamfund och dess funktion” (Trim 1959, 24) eller mer specifikt som ”fastställandet … av villkoren för bruk och balans [i ett språksamfund, SE] mellan till synes rivaliserande former” (Trim 1959, 9). Vare sig Voegelin et al. (1967), Voegelin & Voegelin (1964) eller Haugen (1972) förefaller känna till Trims bidrag. Haugen inkluderar det inte heller i litteraturförteckningarna till sina senare artiklar om språkekologi (1979a, b).

Tabell 1 sammanfattar schematiskt några steg i spridningen av termen ekologi från zoologin och botaniken till andra vetenskaper.11

Efter dessa prov på hur termen och begreppet ekologi använts i biologi, samhällsvetenskap och lingvistik, låt oss nu se litet närmare på Haugens konception.

RAMEN FÖR HAUGENS URSPRUNGLIGA PRESENTATION

Upprinnelsen till Haugens berömda artikel från år 1971/1972 var ett före-drag med titeln ”On the ecology of languages”, vilket han höll vid en konferens, som Wenner-Gren Foundation for Anthropological Research i

9 Ett aktuellt exempel på användning av begreppet lingvistisk ekologi som beteckning på det språkliga landskapet, i detta fall under förhistorisk tid, är Whitman (2011), som dock inte refe-rerar till Voegelin utan enbart till Haugen.10 John Trim (1924–2013), grundare av och under två årtionden chef för lingvistikinstitutio-nen vid Cambridge-universitetet, bidrog verksamt till etableringen av tillämpad lingvistik i England.11 Bather (1902) skrev att ”’ekologi’ är och kommer utan tvivel länge förbli en rent teknisk term” men detta förhållande ändrades under 1960-talet. Förutom i strikt vetenskaplig diskurs brukas ordet ekologi ju numera ofta i överförd betydelse. Så urskiljer Strauß m.fl. (1989, 484) för tyskans del totalt fyra viktigare typer av användningar: ”I texter i den offentliga diskussio-nen används ekologi för att beteckna (a) ett område för politiskt handlande, (b) en samhälle-lig-politisk rörelse, (c) en mer eller mindre vetenskapligt grundad lära och (d) enstaka natur-hushåll [dvs. ekosystem, SE].”


Tabell 1. Exempel på överföringen av den biologiska termen ‘ekologi’ till andra vetenskaper

Biologi Sociologi Psykologi Lingvistik1866 Haeckel (zoologi)

1885 Reiter (botanik)

1895 Warming (botanik)

1921 Park & Burgess inför uttrycket humanekologi i sociologin

1943, 1947, 1956

Brunswik: psykologisk ekologi; ekologisk psykologi m.m.

1950 Hawleys Human ecology

1959

1964, 1967

Trims ling-vistiska ekologi (variation i språksamfundet)

Voegelins lingvistiska ekologi (språk/dialekter i kontakt inom ett geografiskt område)

1966 (jfr äv. 1979)

Gibson: ekologisk optik

1971, 1972 Haugens språkekologi

New York sponsrade på Burg Wartenstein i Österrike år 1970. Samman-komsten med titeln ”Toward the Description of the Languages of the World” (Burgoyne 1971) var den andra av två möten det året, vilka orga-niserades av Center for Applied Linguistics (CAL) i Washington, DC med ”syftet att utveckla en internationell plan för att beskriva världens språk” (Lewis 1971, 7). Bland deltagarna på Burg Wartenstein märks för-utom Haugen bl.a. allmänlingvisten E. M. Uhlenbeck, sociolingvisten Charles Ferguson, tagmemikern Kenneth Pike, språkgeografen och spe-

74 Stig Eliasson

Bild 5. Deltagarna i konferensen ”Toward the Description of the Languages of the World”, Burg Wartenstein, Österrike 1970. Främre raden: E. M. Uhlenbeck (Leiden), Julie Burgoyne (CAL), Gilbert Ansre (Ghana), E. Haugen, John Lotz (CAL, symposieorganisatör), Viktoria N. Jarceva (Moskva), Lita Osmund-sen (forskningsdirektör, Wenner-Gren Foundation), C. Stone, Werner Winter (Kiel), Shirô Hattori (Tokyo). Bakre raden: Charles A. Ferguson (Stanford), Jean Perrot (Paris), Prabodh B. Pandit (Delhi), Jorge A. Suárez (Mexiko), Archibald N. Tucker (London), Kenneth L. Pike (Michigan), George V. Tsereteli (Tbilisi), Stephen A. Wurm (Canberra)

cialisten på språk på Nya Guinea och i Australien Stephen Wurm, språk-historikern och allmänlingvisten Werner Winter samt japanologen Shirô Hattori (bild 5).

Påfallande är att inga generativt orienterade forskare eller språkteoretiker deltog i symposiet. Denna omständighet förklaras sannolikt till en del av att de flesta generativister vid denna tid fortfarande ställde sig avvisande till språktypologi och sociolingvistik för att nu inte tala om forskning om språ-kets mer globala inordning i samhällsstrukturen.12 Att märka är även att CAL-konferenserna anordnades som ett led i de preliminära förberedel-serna för ett större utredningsprojekt. Av den anledningen var Haugens fö-redrag förmodligen inte avsett som en systematisk genomgång av sitt äm-nesområde utan mer som en skiss. Det publicerades också först i det mer informella informationsbladet The Linguistic Reporter, inte i någon större etablerad lingvistisk facktidskrift som exempelvis Language.

12 Jfr t.ex. Chomskys uttalande om sociolingvistiken citerat i Eliasson (2013, 46).


HAUGENS INSPIRATIONSKÄLLOR

Varifrån hämtade Haugen inspirationen till sin idé om språkekologi? En-ligt den danske ekolingvisten Sune Vork Steffensen ”gjorde [Haugen] en framgångsrik överföring av Haeckels begrepp till språkets sfär, sannolikt under inflytande av sin berömde landsman och fadern till djupekologin/den ekologiska filosofin (eller ekosofin), den norske filosofen Arne Næss” (Steffensen 2007, 5). Likaså menar Steffensen & Fill (2014, 8) att ”det skulle kunna hävdas att Haugen var influerad av den norske filoso-fen och djupekologen Arne Næss”. Steffensen underbygger inte sina utta-landen med belägg eller specifika referenser. Vad gäller tidpunkten torde Arne Næss (1912–2009) ha varit inne på ekologiska tankegångar tidigare än Haugen, vilket gör en påverkan kronologiskt möjlig. Så säger Dreng-son (2008, 6) att Næss’ arbete sedan mitten av 1960-talet i allt högre grad inriktades på miljöfrågor. Men å andra sidan anses Næss ha myntat den speciella, vida uppmärksammade beteckningen djupekologi (”deep ecol-ogy”) först i september 1972 i ett föredrag i Bukarest (jfr Næss 2008 samt Anker 2008) och termens internationella genomslag följde efter pub-liceringen av hans klassiska artikel Næss (1973). Denna artikel utkom emellertid tre år efter Haugens föredrag på Burg Wartenstein och två år efter Haugens första publicerade bidrag om ekologi.

Haugen själv hänvisar inte till Næss och i hans framställning finns inga omisskännliga spår av just Næss’ tänkande. De titlar som Haugen räknar upp i referenslistan, fördelar sig på forskningsområden så som anges i Tabell 2.

Tabell 2. Titlar i Haugens litteraturförteckning (1972, 337–339) fördelade på vetenskapsområden

Medan referenser till filosofiska och psykologiska publikationer liksom ex-empelvis Haeckels och Warmings biologiska arbeten fullständigt saknas, anger Haugen tre bidrag från humanekologi och inte mindre än sexton titlar från språksociologi, tvåspråkighetsforskning m.m. Bland de forskare utan-för språkvetarnas led som han upptar i sin litteraturförteckning, finner vi de amerikanska sociologerna Amos Hawley, August Hollingshead, Everett Hughes och George Theodorson samt den amerikanske entomologen och ekologen Orlando Park, i det senare fallet i dennes egenskap av huvudför-

Ekologi (artikel i encyklopedi)Sociologi

11

Sociolingvistik, språksociologi, etnolingvistik, tvåspråkighetsforskning 16

Humanekologi Psykologi

3—

Forskning om brytning som särskild språklig varietet 1

Filosofi — Kontrastiv lingvistik 1

76 Stig Eliasson

fattare till artikeln om ekologi i uppslagsverket Encyclopædia Britannica(jfr Park m.fl. 1969). Utan särskilt omnämnande av deras skrifter i biblio-grafin anför Haugen från humanekologin ”[p]ionjärer på området som [Ro-bert] Park, Burgess, McKenzie …” (1972, 328). Titeln på Hawleys verk Human ecology får äran att återges både i texten och i bibliografin (1972, 327, 338). Samma sak gäller Everett Hughes’ sociologiska arbete French Canada in transition (Hughes 1943; se Haugen 1972, 328, 338). Därutöver framhåller Haugen med syftning på humanekologin att ”[s]pråkekologi skulle vara en naturlig utvidgning av detta slags studium” (ibid. 327). Vad gäller överföringen av ekologibegreppet till språkets område, drar han lika-ledes en sociologisk parallell, nämligen övertagandet av begreppet i hu-manekologin (1979b, 244):

Det finns ett tidigare likartat exempel för en sådan utvidgning i utvecklingen av ’humanekologin’, en gren av sociologin som (… enligt Webster) definieras som ’studiet av de inbördes rumsliga och tidsmässiga förhållandena mellan människor och deras ekonomiska, sociala och politiska organisation’.

Slutligen meddelar på min förfrågan dr Camilla Cai, professor emerita vid Kenyon College, Gambier, Ohio, USA och dotter till Einar Haugen, att hon mot slutet av 1960-talet haft ett längre samtal om ekologi med sin far men att hon inte erinrar sig namnet Arne Næss (eller Ernst Haeckel för den de-len) från detta samtal. Däremot minns hon att hennes far lagt märke till att ordet ekologi vunnit insteg bland den breda allmänheten (personligt med-delande 2013-09-21; jag behåller här den engelska texten):

I do remember a conversation we had, it must have been the late 60s because it was before he published The Ecology of Language. I had come across the word ”ecology” and was fascinated by it, having not heard the concept before. It was be-coming a fashionable word and seemed important (though I was a musician, not a scientist). He also had noticed its appearance among the general public, and we continued that evening with a spirited conversation about the word and its mean-ings. I would not, for a moment, suggest that I triggered his interest in the concept. I am sure he discussed it with others, but, I really think it was his own fascination with what the word could be used for, beyond its literal meaning in science …

Möjligen kunde en konsultation av Haugens efterlämnade vetenskapliga material och korrespondens vid Harvard och i Trondheim (se Eliasson 2013, 16) bringa ytterligare klarhet i huruvida han influerats även av Næss. Av hans centrala ekologiartikel att döma och i brist på närmare informatio-ner förefaller det emellertid mer sannolikt att han fått idén på hemmaplan i USA än att han inspirerats av Næss i Norge.

Ej heller finns i Haugens uppsats spår av psykologins bruk av termen ekologi (som hos Brunswik, Gibson m.fl.), men detta beror kanske på att han kan ha upplevt dessa användningar som alltför speciella för att kom-


menteras i samband med en analys av språkliga företeelser.13 Till sist vad lingvistik beträffar, uppger han i en följande, i en tagmemisk tidskrift pub-licerad artikel att synsättet i hans språkekologi delvis inspirerats av Ken-neth Pike, vilken i sin s.k. tagmemik (Pike 1967) söker skapa en ”enhetlig teori för strukturen hos mänskligt beteende” (Haugen 1979a [1987, 27]).

Steffensen (2007, 7) noterar mer allmänt att det inom det ekolingvistiska samfundet uppstått en dogm att Haugen och Halliday (se Halliday 1990) gav upphov till var sin riktning inom ekolingvistiken. Steffensen framhål-ler dock att ”[v]ad Haugen och Halliday gjorde var att artikulera tankar och stämningar som cirkulerade vid dessa särskilda tillfällen i historien” (ibid.).14 Haugen var emellertid den förste som mer utförligt utvecklade språkekologibegreppet.

DEN EKOLOGISKA METAFOREN

I sin uppsats från 1972 inrangerar Haugen sin propå mot en fond av tre breda, på varandra följande strömningar i tidigare språkvetenskap: den his-torisk-komparativa språkforskningen, strukturalismen och den generativa grammatiken. Han gör det genom att presentera fyra metaforer för utfors-kandet av det mänskliga språket, tre som figurerat i tidigare litteratur och en som är hans egen (Tabell 3).

Tabell 3. Metaforer inom språkvetenskapen enligt Haugen (1972, 326f.)

Emedan Haugen introducerar språkekologin i form av en metafor, fram-hävs i senare forskning vanligen denna sida av hans förslag.15 Ekologin i

Metafor Definition Riktning(a) Biologisk metafor Språket betraktat som en organism

som lever, fortplantar sig och dörHistorisk-komparativ språkforskning under 1800- talet och framåt

(b) Instrumentell metafor

Språket som instrument eller redskap

(c) Strukturell metafor Språket som ett fast sammanhållet system av inbördes relaterade delar

Strukturalism och generativ grammatik

(d) Ekologisk metafor Språket betraktat som en organism i sin naturliga omgivning

Haugens egen metafor

13 Att James Gibson, verksam vid Cornell University, Ithaca, NY, inte var obekant för Haugen kan man ta för givet. Den 22 december 1979 skickade mig för övrigt hans hustru Eva Haugen ett klipp ur The New York Times av den 13 december 1979 om James Gibsons bortgång.14 Därtill överlappar delar av innehållet i Haugens språkekologi med den vid Columbia Uni-versity i New York verksamme romanistikprofessorn Mario Peis geolingvistik, ett forsknings-gebit som studerar hur språken fördelar sig på jorden, vilken vikt de har i olika avseenden (po-litiskt, ekonomiskt, kulturellt osv.), hur de påverkar varandra m.m. (Pei 1965, 2–3). 15 Om metaforbegreppet se t.ex. Kövecses (2010) med hänvisningar.

https://helda.helsinki.fi/bitstream/handle/10138/19235/untersuc.pdf?sequence=2

https://helda.helsinki.fi/bitstream/handle/10138/19235/untersuc.pdf?sequence=2

78 Stig Eliasson

biologisk mening betecknar han visserligen som en ”vetenskap” (1972, 327, 329 två ggr) men en vetenskaplig ansats kan naturligtvis tjäna som en metafor inom ett annat vetenskapsområde. Tanken på språkekologi som en metafor kan kanske ligga till grund för uttalandet att ”språkekologi är … en aspekt av det tvärvetenskapliga området sociolingvistik eller språksocio-logi” (1979b, 245; kursivering, SE), även om uttalandet inte helt verkar stämma överens med det omvända konstaterandet att ”sociolingvistiken är en ’ekologi för språket’” (1978, 7). Ett stöd för tolkningen att ordet språk-ekologi betecknar en metafor snarare än en disciplin kunde dessutom vara att Haugen uppenbarligen betraktar den ekologiska metaforen som ett i många fall användbart tankeredskap och värdefullt heuristiskt verktyg (jfr 1972, 326f.). Vidare är det intressant att jämföra med Camilla Cais ovan ci-terade yttrande om sin fars ”fascination with what the word could be used for, beyond its literal meaning in science” (kursivering, SE). Emellertid fö-rekommer det även att Haugen beskriver språkekologin som ett forsknings-område (”field of study”) (1979b, 243; se också 1972, 328). Vidare argu-menterar han för att språkekologin skall ses som en del av en heltäckande sociologisk ”vetenskap” (1979b, 245). I någon mån förefaller han alltså vackla mellan att betrakta språkekologin som en metafor och som en veten-skaplig disciplin.

De tidigare metaforerna har enligt Haugen inte varit lyckade (1972, 326f., 1979b, 244f., se också 1974, 58). Han verkar medveten om att även hans egen ekologiska metafor har begränsningar (jfr 1972, 244, 245) men anser tydligtvis att förtjänsterna hos den nya metaforen överväger.

HAUGENS SPRÅKEKOLOGISKA FORSKNINGSFRÅGOR

Men en metafor i sig räcker självfallet inte till för att analysera språkliga för-hållanden utan måste konkretiseras. För språkekologiska undersökningar sammanställer Haugen därför en uppsättning forskningsfrågor, vilka samti-digt dikterar innehållet i hans språkekologiska beskrivning. I Haugen (1979b, 246) talar han uttryckligen om ”tio slags data … för en adekvat ekologi” (kursivering, SE). Jag återger hans tio ”ekologiska frågor” i Tabell 4.

Haugens översikt över vilka uppgifter som ankommer på en adekvat språkekologi, innefattar många intressanta problem, som jag här inte när-mare kan beröra. En övergripande iakttagelse är emellertid att Haugen i detta sammanhang verkar se språkekologin mer som ett perspektiv än ett särskilt studieområde eller en särskild vetenskaplig disciplin eller deldisci-plin (jfr ovan). En annan är att han samlar ett antal frågeställningar från olika, vanligen språkvetenskapliga områden under en enda ekologisk hatt. I vad mån företrädarna för dessa olika områden (t.ex. filologer) skulle ten-


Tabell 4. Haugens tio forskningsfrågor för språkekologisk analys av ett gi-vet språk (sammanfattning av Haugen 1972, 336f.; somliga frågor lätt para-fraserade)

a Haugen (1957 [1972, 331]) använder benämningen dialingvistik som synonym till ”bilingual description”.b Haugen (1972, 337): ”typology of ecological classification”.

Språkekologiskt spörsmål (enligt Haugen): Berörd deldisciplin av språkvetenskapen:(1) Hur klassificeras språket i förhållande till

andra språk?Historisk och deskriptiv lingvistik

(2) Vilka använder språket? Lingvistisk demografi(3) Vilka är språkets användningsdomäner? Sociolingvistik(4) Vilka andra språk används av språkets

talare?Dialingvistik a

(5) Vilka interna varieteter uppvisar språket? Dialektologi(6) Vad för slags skrifttradition är knuten till

språket?Filologi

(7) I vilken utsträckning är språkets skriftform standardiserad?

Preskriptiv lingvistik, traditionell grammatik, lexikologi

(8) Vad för slags institutioner reglerar och sprider språket?

Glottopolitik

(9) Vilka attityder uppvisar talarna gentemot språket?

Etnolingvistik

(10) Vilken är språkets status i jämförelse med andra språk och i vilken riktning förändras denna status?

Typologi för ekologisk klassifikation [av språk] b

dera att rubricera sin hithörande forskning som ekologisk är dock oklart (se vidare nedan). Framför allt återspeglar språkekologin frågeställningar från sociologiskt orienterade undersökningar av språk, nämligen från ”arbeten om språkförändringar och variabilitet, om språkkontakt och tvåspråkighet och om standardisering” (1972, 327).

En mer specifik sak är att Haugen i samband med sin första forsknings-fråga anger att språkklassifikation är en angelägenhet för historisk och de-skriptiv lingvistik. Synkron strukturell klassifikation av ett givet språk ver-kar han då se som en uppgift för den deskriptiva lingvistiken. Slående ut-ifrån nutida synvinkel är att han utelämnar språktypologin, vilken numera är ett stort och framträdande forskningsområde (se t.ex. Song 2011). Be-greppet var emellertid inte så gängse på den tiden, vilket faktum avspeglas i den tidens standardintroduktioner i lingvistik. Ordet typologi förekommer bara någon enstaka gång i Hockett (1965, 92, 620) och i sakregistret i Glea-son (1961, 502) lyser ordet med sin totala frånvaro. Gleason kallar sin bok An introduction to descriptive linguistics och han förklarar vad han menar med deskriptiv lingvistik (ibid. 440; kursivering, SE):

Deskriptiv lingvistik rör två mycket olika men nära besläktade uppgifter: Den första är att beskriva enskilda språk eller dialekter i enlighet med deras egen karakteris-tiska struktur. … Den andra uppgiften för den deskriptiva lingvistiken är att ut-veckla en allmän teori om språkstruktur — dvs. att uppställa ett begreppsmässigt

80 Stig Eliasson

system som en forskare kan arbeta inom när han söker förstå ett bestämt språk. Denna teori måste vara tillräckligt generell och flexibel för att tillåta varje typ av språkstruktur som kan komma att påträffas, men även tillräckligt precis och syste-matisk för att vara till verklig hjälp.

När Haugen ställer sin första språkekologiska fråga, ser han förmodligen på den deskriptiva lingvistikens roll på ett likartat sätt som Gleason. Å andra sidan var han knappast omedveten om de strömningar som började växa fram och som så småningom skulle leda till den moderna språktypolo-gin. Dels deltog han i det innovativa symposium om språkliga universalier som låg till grund för Joseph Greenbergs berömda volym Universals of language (Greenberg 1963) (ibid. ix), där begreppet typologi ibland före-kom. Dels figurerar området språktypologi eller typologi i rapporterna från de båda CAL-konferenserna, som Haugen medverkade i (Burgoyne 1971, 6 resp. Lewis 1971, 8). Kanske förklaras Haugens utelämnande av typolo-gin bland ansvarsområdena för fråga 1 till en del av den allmänna tvekan om språktypologins kapacitet som Lewis återger i sin rapport (ibid.):

En annan fråga som ställdes gällde de kriterier som skulle användas för att välja ut språken och organisera data. De flesta av de närvarande föredrog en genetisk klassi-fikation. Även de som föredrog typologi medgav att forskningen på detta område inte är så framskriden som genetisk forskning och att dess bruk skulle medföra allt-för många svårigheter.

Något överraskande använder Haugen däremot beteckningen typologi i förbindelse med sin tionde forskningsfråga, vilken avser språkekologisk, inte strukturell, klassifikation eller taxonomi, med andra ord ”ett universellt schema för ekologisk klassifikation av språk” (1972, 332).

HAUGENS ÖVERTAGANDE AV EKOLOGISK TERMINOLOGI OCH HANS TOLKNING AV BEGREPPEN ORGANISM, OMGIVNING OCH INTERAKTION

Som framgår exempelvis av det klassiska, encyklopediska verket Principles of animal ecology (Allee m.fl. 1949), har den biologiska ekologin utarbetat en lång rad begrepp och principer. Vissa av dessa har inspirerat eller tagits upp och modifierats av humanekologin (t.ex. Hawley 1950). Vilka ekolo-giska och humanekologiska begrepp har i sin tur Haugen lånat in?

Först bör konstateras att Haugen allt som allt nyttjar en ytterst begränsad ekologisk vokabulär. Att han inte finner någon plats för företeelser som biologisk reproduktion är självklart. I Haugen (1974, 58) säger han: ”det finns ingenting alls i språket som är identiskt med biologisk härstamning”. Anmärkningsvärt är dock att han inte uttryckligen kommenterar centrala ekologiska termer som ekosystem, densitet, spridning, nisch, bristande an-


passning (eng. ’maladaptation’) m.m. Även om åtskilligt av innehållet bakom termerna återfinns i framställningen, hade de kunnat fungera som mer explicita byggstenar i hans språkekologiska begreppsapparat. Framför allt består denna av de tre centrala elementen ’organism’, ’omgivning’ och ’interaktion’. I hans uttydning motsvaras organismen av språket. Omgiv-ningen blir i sociologisk mening lika med samfundet, dvs. språksamfundet, och i psykologisk mening lika med medvetandet, dvs. det individuella medvetandet (se inledningscitatet ovan i denna uppsats). I sin ursprungliga formulering knyter han slutligen samman organismen (dvs. språket) och omgivningen (dvs. i första hand språksamfundet) genom interaktion. Även om Haugen ibland anspelar på språkets naturliga eller fysiska miljö (1972, 325), skulle hans huvudfokus i jämförelse med Haeckels definition av eko-login kunna framställas som i Figur 1.

Figur 1. Centrala begrepp i Haeckels definition av ekologi och Haugens språkeko-logi

Som ofta påpekats (t.ex. Garner 2004, 2005), är det emellertid svårt att dra helt övertygande paralleller mellan språk och ekologi.

Ett problem är liknelsen mellan språk och organism. Haugen (1972, 325) understryker, som vi ovan såg, att ”[e]tt språks ekologi bestäms huvudsakli-gen av de människor som lär sig det, använder det och överför det till andra” (min kursivering, SE). Och i Haugen (1979b, 244) säger han själv uttryckli-gen att språket inte är en organism. Med andra ord är språket ingen aktör och dess relation till omvärlden är helt och hållet indirekt via dess brukare.

Ett annat spörsmål gäller begreppet omgivning. I Haugens framställning framskymtar ibland den fysiska miljön liksom den psykiska omgivningen, dvs. individens medvetande, men, säger han, ”[e]tt språks verkliga omgiv-ning är det samhälle som använder det som en av sina koder” (1972, 325; min kursivering, SE). Således uppstår en viss oklarhet om vad som egent-ligen utgör omgivningen. Steffensen & Fill (2014, 7) uttrycker saken så här:

Paradoxalt nog, samtidigt som Haugen valde en ny ekologisk riktning i lingvis-tiken, så öppnade han också dörren för ett konceptuellt problem som har hem-sökt dess utövare under decennier: medan det är jämförelsevis enkelt att av-gränsa en enskild biologisk varelses ekologi, dvs. mer eller mindre den naturliga

Ekologi ORGANISM

ABIOTISK OMGIVNING

BIOTISK OMGIVNING

RELATION

Språkekologi SPRÅK

SPRÅKSAMFUND

MEDVETANDE

INTERAKTION

82 Stig Eliasson

miljö som den vistas i under sin livstid, så är det inte alls självklart vad ett språks omgivning kan vara. På grund av denna obestämbarhet har mycket olika sätt att närma sig språkekologin sett dagens ljus efter Haugen.

Även begreppet interaktion (växelverkan, ömsesidig påverkan) framstår som problematiskt. En biologisk organism påverkar såsom aktör både sin abiotiska (icke-levande, fysiska) och biotiska (levande) omgivning. Delar av den biotiska omgivningen påverkar också aktivt den individuella orga-nismen, medan den abiotiska omgivningen mera bildar en ram, inom vilken organismen existerar. Språk som sådana inverkar emellertid knappast på den fysiska eller abiotiska omgivningen. Inte heller influerar språkens struktur och lexikon samhället aktivt (som aktör) och en mer indirekt influ-ens av språkstruktur på tänkandet så som den förutsätts i den s.k. Sapir/Whorf-hypotesen (språklig relativism) har visat sig svår att klart påvisa (jfr t.ex. Lucy 1999). Påverkan i fråga om språket löper alltså primärt från sam-hället, dvs. talarkollektivet, till språket, inte till dels tvärtom. Intressant här-vidlag är Haugens utsaga att ”[a]nalysen av ekologin kräver inte bara att man beskriver varje språks sociala och psykologiska situation utan även ef-fekten av denna situation på språket självt” (1972, 334). Likaledes säger han (1987, 50) att ”[l]ikt djur- och människoarter avpassas formerna hos givna språk till behoven [”needs”] i deras omgivning”. Någon effekt av språket på omvärlden anför han här inte. En schematiserad bild av sam-manhangen, vad gäller handlande aktörer och aktiv påverkan, skulle alltså kunna vara den i Figur 2.16

Figur 2. Schematiserad framställning av faktiska skillnader mellan språkekologin (i en tolkning) och ekologi/humanekologi ( = ömsesidig inverkan, eller = en-sidig påverkan)

’Aktör’i fokus

Aktivpåverkan

Omgivning

Ekologi ORGANISM ABIOTISK OMGIVNING

BIOTISK OMGIVNING

Humanekologi MÄNSKLIG FYSISK OMGIVNING

ORGANISM SAMHÄLLE

———— ————

Språkekologi SPRÅKFYSISK OMGIVNING

SAMHÄLLE

16 Jag använder här ordet ’fysisk’ för att starkare betona också de av människan skapade, arti-ficiella omgivningarna som byggnader, vägar, städer osv. i jämförelse med de naturligt före-kommande abiotiska miljöerna. Om växelverkan mellan språk i den flerspråkiga individens medvetande se nedan.


Sammanfattningsvis är språket ingen organism och den aktiva interaktio-nen mellan språk och omgivning reduceras i första hand till samhällets, dvs. språksamfundets, påverkan på språket.

VARIERANDE FOKUS I DEFINITIONERNA AV SPRÅKEKOLOGIN

Vi kommer nu till studieobjektet i språkekologin, vilket enligt Haugens ur-sprungliga definition är växelverkan eller interaktionen (”interactions”) mellan ett språk och dess omgivning (1972, 325) resp. ”interaktion mellan språk och deras användare” (ibid. 329). Att märka här är att inom biologin betonar både Haeckel och Reiter organismens anpassning till omgivande organiska eller icke-organiska betingelser men antyder inte någon nödvän-dig ömsesidighet i denna anpassning. Senare (1979b, 244) byter Haugen utan kommentar ut begreppet interaktion mot ’förhållanden’ och ’det in-bördes förhållandet’ mellan språk och deras omgivningar (”relations” resp. ”interrelationship”). I detta fall kan man jämföra uttrycket ”relationer” i Haeckels definition. Haugen (1979a [1987, 27]) slutligen använder ut-trycket ”språket i relation till sin mänskliga omgivning”, en formulering som påminner om hans med fleras redan vid Burg Wartenstein-konferen-sen framförda åsikt att ”en fullständig beskrivning måste behandla språk i deras symbiotiska omgivning” (Burgoyne 1971, 2). Fokus i Haugens defi-nitioner förskjuts alltså från

INTERAKTION INTERRELATION SPRÅK I RELATION

Fluktuationen i definitionerna har uppenbarligen att göra med att begreppet interaktion i biologins respektive humanekologins scenarier, där en orga-nism/människa kan interagera med andra organismer/människor, inte låter sig direkt överföras på sambandet mellan språk och samhälle, där språket ej är en biotisk aktör.

STUDIEOBJEKTETS OMFÅNG

I forskning som strävar efter ett övergripande holistiskt perspektiv är stu-dieobjektets omfång av särskild vikt. Låt oss här ta upp två aspekter av Haugens konception.

Den ena aspekten är psykolingvistikens roll i språkekologin. ”Språket existerar bara i medvetandet hos dess användare”, påpekar Haugen, och ”[e]n del av dess ekologi är därför psykologisk: dess växelverkan med andra språk i medvetandet hos två- eller mångspråkiga talare” (1972, 325).

84 Stig Eliasson

I ljuset av detta uttalande torde den språkpsykologiska eller psykolingvis-tiska domänen kräva en ingående behandling. Denna domän faller dock snabbt bort i Haugens artikel till förmån för sociolingvistiska frågeställ-ningar.

En annan aspekt är modaliteterna i mänsklig kommunikation. Flera forskningsfrågor i Tabell 4 är starkt inriktade på talat och skrivet språk. Fråga 6 avser den skrifttradition som är knuten till språket. Fråga 7 gäller i vilken grad skriftformen blivit standardiserad. Fråga 4 handlar om vilka övriga språk talarna nyttjar och fråga 1 om hur språket skall klassificeras. Intrycket här är att det rör sig om talade och skrivna språk. För att återan-knyta till den planerade kartläggningen vid CAL rapporterar Burgoyne (1971, 3) att deltagarna i symposiet på Burg Wartenstein dryftat ”frågan huruvida projektet skulle inkludera behandling av ersättningssystem för språk (t.ex. teckenspråk, vissling och trumspråk)”, av vilka åtminstone stu-diet av teckenspråk kommit att få stor uppmärksamhet i nyare forskning (jfr t.ex. Pfau, Steinbach & Woll 2012). Denna diskussion har dock inte fått något genomslag i Haugens artikel. Ickeverbal kommunikation i allmänhet (jfr nu t.ex. Hinde 1972, Knapp 1978, Manusov & Patterson 2006) figure-rar ej heller i artikeln. Trots sin holistiska ambition bortser Haugen från så-dana komplementära kommunikationssystem och hur dessa kan tänkas samverka med talat och skrivet språk.

SPRÅKEKOLOGINS KOPPLING TILL ANDRA FORSKNINGS- GRENAR

Haugens propå leder likaledes till det intressanta spörsmålet hur språkeko-login skall inordnas bland eller avgränsas gentemot andra forskningsinrikt-ningar eller forskningsområden, med andra ord hur språkekologin skall fo-gas in i en klassifikation av vetenskapsområden.17 I anslutning till sina tio forskningsfrågor (Tabell 4) räknar Haugen upp en lång rad vetenskapliga områden som innefattas av respektive frågeställning. Språkekologin över-lappar alltså i hög grad med diverse vetenskapliga deldiscipliner som filo-logi, språkhistoria, dialektologi, deskriptiv lingvistik, psykolingvistik, et-nolingvistik, språkantropologi, sociolingvistik, språksociologi m.m. (jfr 327) men exakt hur dessa överlappningar skall förstås framgår inte av tex-ten. Lättast att förena är de med en syn på språkekologin som enbart ett forskningsperspektiv, som man kan anlägga inom ramen för olika delve-tenskaper. Men när Haugen säger att språkekologin är ett forskningsom-råde, uppstår, som jag ovan antytt, en osäkerhet om vart ett givet veten-

17 Om klassifikation av delområden av lingvistiken jfr exempelvis Eliasson (1987).


skapligt problem egentligen hör, till språkekologin eller till en annan språk-lig deldisciplin. Ankommer det t.ex. på språkekologin att klassificera språk genetiskt (del av fråga 1 i Tabell 4) eller skall detta förbli en uppgift för den historiska lingvistiken? Eller är språkekologin möjligen att ses som ett slags metadisciplin (jfr Lechevrel 2010a, 163)? Ännu en komplikation in-träder, när Haugen å ena sidan hävdar att ”sociolingvistiken är en ’ekologi för språket’ och därför del av samhällets ekologi” (Haugen 1978, 7) och å andra sidan att ”språkekologi är … en aspekt av det tvärvetenskapliga om-rådet sociolingvistik eller språksociologi” (1979b, 245; min kursivering, SE). Bilden kompliceras ytterligare, när Haugen framhåller att ”bevarandet av språk [ett ämne för språkekologin, SE] är en del av humanekologin, som i sin tur är en gren av de större forskningsområdena sociologi och statskun-skap” (1985, 4f.). Eventuellt kan något i stil med sambanden i Figur 3 ha föresvävat honom.

Figur 3. Förhållandet mellan sociolingvistik och humanekologi inom ramen för statsvetenskap och sociologi i en tänkbar tolkning av Haugens position

Humanekologin skulle då befinna sig i skärningen mellan statsvetenskap och sociologi och sociolingvistik skulle vara ett delområde av humanekolo-gin. Om sedan språkekologin skall ses som en aspekt av sociolingvistiken eller om sociolingvistiken är en del av språkekologin är oklart i de just cite-rade uttalandena av Haugen. Likaså framgår inte hur lingvistiken skall byg-gas in i en sådan disciplinär struktur.

TEORI, MODELL, METODOLOGI, HEURISTISK FUNKTION

Ytterligare ett väsentligt spörsmål är om och i vad mån språkekologin är in-fluerad av teori- och modellkonstruktion och metodologi i andra vetenska-per. Den betydande teoretiska och metodologiska stringensen i biologisk ekologi, de många principiella resonemangen i humanekologin och det sju-dande intresset för språkteori i Cambridge, MA, där Haugen verkade vid ti-

STATSVETENSKAP

SOCIOLINGVISTIK HUMANEKOLOGI

SOCIOLOGI

86 Stig Eliasson

den för artikelns tillkomst, samt diskussionerna vid Burg Wartenstein-sym-posiet kunde alla tänkas inspirera till teoretiska överväganden. Från sym-posiet rapporterar Burgoyne (1971, 2f.):

Det underströks flera gånger under symposiet att språkteori och språkliga data i allmänhet inte är så väl integrerade som de borde vara. Väsentliga teoretiska ut-vecklingar är ofta onyttjade i [lingvistiska] beskrivningar och tillgängliga data ignoreras i teoretiska formuleringar med resultatet att teorin inte blir överty-gande och datamängden är en obearbetad, oorganiserad samling material. För-hoppningen uttrycktes att ett koordinerat beskrivningsprogram skulle bidra till en bättre syntes mellan språkteori och språkligt datasamlande.

Givet detta kunde Haugen möjligen ha föranletts att ägna denna sida av sa-ken en kommentar, inte minst som han i en följande ekologiartikel också talar om att ge ”en allmän översikt över några teoretiska principer” för språkekologin (1979b, 244). Naturligtvis skulle en systematisk teoretisk genomgång helt spränga ramen för en kort uppsats, men han går egentligen inte in på någon utredning alls av teori eller generella språkekologiska prin-ciper och parametrar. Ej heller granskar han sådana inom den biologiska ekologin eller i humanekologin. Haugen är framför allt en empiriskt arbe-tande forskare och för honom är språkekologin i första hand ”deskriptiv och normativ” (Haugen 1979b, 247). Betecknande nog talar han på ett ställe om sin språkekologi som ”deskriptiv språkekologi” (1979b, 246).

I uppsatsen från 1972 ger han sig inte i kast med uppgiften att konstruera en modell. I en senare uppsats med titeln ”An ecological model for bilin-gualism” resp. i omtryckt form ”An ecological model” (1979a [1987, 30]) använder han däremot grafiska diagram för att beskriva variationer i språk-form i språksamfundet. Det konkreta innehållet i dessa diagram är hämtat från sociolingvistiken och språksociologin.

Haugen diskuterar ingen metodologi som skulle vara specifik för språk-ekologin, vilket är naturligt utifrån den synpunkten att metodologi mesta-dels inte utgör något avgörande kriterium för att definiera vetenskapliga discipliner (jfr Hawley 1944 [1961, 148], Eliasson 1987, 24). Om språk-ekologin i stället främst skall tjäna som en metafor, vore en metodologisk utläggning intressantare, bl.a. vad gäller hur denna metafor på ett avgö-rande sätt skulle kunna påverka valet av forskningsmetoder.

Däremot betonar Haugen att begreppet ekologi har en mycket betydelse-full heuristisk funktion. Det heuristiska värdet uppkommer uppenbarligen framför allt genom forskningsfrågorna som forskaren ställer till sitt mate-rial. Som ofta påpekats (t.ex. av Garner 2004), utmynnar överföringen av ekologiska föreställningar till språkets område emellertid inte i någon in-ternt enhetlig språkekologisk konception.


HAUGENS SPRÅKEKOLOGISKA PERSPEKTIV: SAMMANFATTANDE ANMÄRKNING

Avslutningsvis kan det vara värt att summera några huvudpunkter i diskus-sionen ovan, med början i den biologiska ekologin. Själva termen ’ekologi’ myntades år 1866 av den tyske zoologen Ernst Haeckel, Hanns Reiter an-vände den i botaniken 1885 och under 1890-talet gav botaniker som dans-ken Eugen Warming den vidare spridning inom biologin. Under 1900-talet togs termen upp i andra vetenskaper, däribland sociologi, psykologi och språkvetenskap. I lingvistiken är engelsmannen John Trim (1959) först med att applicera den på språkliga förhållanden, amerikanen Carl Voegelin begagnar den under 1960-talet och Einar Haugen i början av 1970-talet. Haugen är dessutom den förste som ger språkekologin mer substans, varför han allmänt betraktas som språkekologins grundare. Hans klassiska essä ”The ecology of language” från år 1971/1972 är i grunden en reaktion mot de dominerande strömningar inom 1900-talets lingvistik som starkt beto-nade språket som ett statiskt, självständigt system, lösgjort från sitt kom-munikativa sammanhang, liksom mot den åtföljande tendensen i generativ grammatik till stark idealisering och abstraktion av studieobjektet (reduk-tionism). Av vikt för hur man skall förstå Haugens artikel är den omedel-bara institutionella ram inom vilken han framförde sina idéer, liksom hans inspirationskällor i den mån man kan utläsa dem av hans framställning. När Haugen publicerade sin artikel, avsåg han knappast att framlägga en strin-gent utarbetad teori eller modell. Snarare är den att ses som ett preliminärt utkast och diskussionsinlägg, där många aspekter återstår att utvecklas när-mare.

Impulserna till Haugens språkekologi kommer ytterst från biologin men direkta biologiska influenser är sällsynta i hans text. Ej heller återfinns otvetydiga spår av psykologins och filosofins olika användningar av ekolo-gibegreppet. En förmodan att den norske filosofen Arne Næss’ idéer kan ha spelat en roll som ett incitament för Haugen, är svår att belägga i artikeln från år 1971/1972. Däremot är sociologiskt influerade tankegångar högst påtagliga. Enligt Haugen är mänskliga språk oupplösligt sammanflätade med och infogade i sina respektive historiska, sociala, politiska och kultu-rella kontexter, varför det krävs ett integrativt, holistiskt angreppssätt i språkvetenskapen. Vidare är språksamfund alltid heterogena och före-komsten av variation är ett karakteristikum för språket. Med sina tio språk-ekologiska forskningsfrågor ger han en mer konkret bild av hur han tänkt sig att en språkekologisk beskrivning skall utformas. Den taxonomi han skisserar, gäller i betydande utsträckning hur sociala faktorer påverkar språkform och språkbruk, varför språkekologin i hans tappning mycket kommer att handla om språklig variation. ”Jag har funnit det fruktbart att

88 Stig Eliasson

överta den allmänt brukade termen ’ekologi’ och att tillämpa den på varia-tionen i språket”, säger han i Haugen (1979a [1987, 27]).

Problem i Haugens konception innefattar språkekologins status som me-tafor eller disciplin, överföringen av ekologiska begrepp, termer och pro-cesser på språket, definitionen av studieobjektet, avgränsningen gentemot andra forskningsförehavanden, modellkonstruktion och teoribildning. I första hand applicerar han begreppet ekologi på språket i form av en meta-for men emellanåt talar han om språkekologin som en vetenskaplig disci-plin. Svårigheten som ligger i att översätta biologiska och sociala betingel-ser till språkliga förhållanden, leder till att fokus skiftar i hans olika defini-tioner av språkekologin. Språkekologins studieobjekt är därmed inte helt väldefinierat och ej heller är språkekologins relationer till andra vetenska-per och till andra grenar av språkvetenskapen alltid tydliga. Haugen disku-terar inte teori och metodologi. Modellkonstruktion spelar ingen roll i Hau-gen (1972), men grafiska scheman figurerar i en senare publikation. Han framhäver att det språkekologiska betraktelsesättet har en viktig heuristisk funktion att fylla.

Haugens essä har inte lett till att ett enhetligt språkekologiskt forsknings-fält eller forskningsparadigm utvecklats men så är inte heller ekologin och humanekologin homogena discipliner. Enligt McIntosh (1985, 2) är ”eko-logi … som bäst en polymorf vetenskap”. Paradoxalt nog har en av de mer centrala uppgifterna i Haugens språkekologi inte implementerats i den ut-sträckning man kunde ha väntat; David Crystal talar om ”Haugens i stort sett ignorerade uppmaning till en ’typologi för ekologisk klassifikation’” (Crystal 2000, 94). Vad beträffar verkan utanför språkvetenskapen, alltså inflytandet på ”allmänt ekologiskt tänkande”, talar Crystal (2000, 98) om ”Haugens med orätt negligerade uppsats”. Å andra sidan har artikeln spelat stor roll inom flera grenar av lingvistiken och har inspirerat skilda rikt-ningar inom ekologiorienterad forskning om språk. Ett av de allra främsta bidragen som Haugen ger i sin banbrytande artikel ”The ecology of lan-guage”, är det dynamiska, integrerande helhetsperspektiv som han lägger på beskrivningen av mänskliga språk.

LITTERATUR

Åberg-Bengtsson, Lisbeth. 1996. En sammanfattning av James J. Gibsons ekolo-giska ansats – An “ecological approach to visual perception”. (Rapporter från Institutionen för pedagogik, Rapport nr 1996:02.) Göteborg: Göteborgs univer-sitet, Institutionen för pedagogik.

Allee, Warder C., Alfred E. Emerson, Orlando Park, Thomas Park & Karl P. Schmidt. 1949. Principles of animal ecology. Philadelphia & London: W. B. Saunders Company.


Anker, Peder. 2008. Deep ecology in Bucharest. The Trumpeter 24, 56–67. [Inkluderar Næss (2008).] http://www.academia.edu/1264782/Deep_ecology_in_Bucharest

Bang, Jørgen Christian & Jørgen Døør. 2007. Language, ecology and society. A dialectical approach. (Edited by Sune Vork Steffensen & Joshua Nash.) London & New York: Continuum.

Barnhart, Robert K. (red.). 1988. The Barnhart dictionary of etymology. New York, NY: The H. W. Wilson Company.

Bather, F. A. 1902. Œcology. [Brev till redaktionen.] Science 15 (nr 390, 20 juni 1902), 993. http://www.jstor.org/stable/1629222

Braun-Blanquet, Josias. 1928. Pflanzensoziologie. Grundzüge der Vegetations-kunde. Berlin: Julius Springer. [3:e uppl. Wien & New York: Springer-Verlag, 1964.]

Brunswik, Egon. 1943. Organismic achievement and environmental probability. The Psychological Review 50 (3), 255–272.

Brunswik, Egon. 1947. Systematic and representative design of psychological ex-periments. With results in physical and social perception. Berkeley, CA: Uni-versity of California Press.

Brunswik, Egon. 1956. Perception and the representative design of psychological experiments. Berkeley, CA: University of California Press.

Burgoyne, Julie. 1971. Conference Toward the Description of the Languages of the World. The Linguistic Reporter 13 (1) (Winter 1971), 1–6. http://www.cal.org/pdfs/lr/the-linguistic-reporter-volume-13.pdf

Cole, Michael. 1999. Ecological validity. I: Wilson & Keil (1999, 257–259).Couto, Hildo Honório do. 2014. Ecological approaches in linguistics: A historical

overview. Language Sciences 41, Part A (temanummer om Ecolinguistics: The ecology of language and the ecology of science), 122–128. http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0388000113000867

Crystal, David. 2000. Language death. Cambridge, England: Cambridge University Press.

Drengson, Alan. 2008. The life and work of Arne Næss: An appreciative overview. I: Alan Drengson & Bill Devall (red.), Ecology of wisdom. Writings by Arne Næss. Berkeley, CA: Counterpoint, 3–41.

Eliasson, Stig. 1987. The interrelations between theoretical and applied linguistics. I: Olga Mišeska Tomić & Roger W. Shuy (red.) The relation of theoretical and applied linguistics. New York & London: Plenum Press, 21–49.

Eliasson, Stig. 1997. Einar Haugen (1906–1994). I: Eliasson & Jahr (1997, v–xi).Eliasson, Stig. 2013. Language ecology in the work of Einar Haugen. I: Wim Van-

denbussche, Ernst Håkon Jahr & Peter Trudgill (red.), Language ecology for the 21st century. Linguistic conflicts and social environments. Oslo: Novus forlag, 15–63.

Eliasson, Stig & Ernst Håkon Jahr (red.). 1997. Language and its ecology. Essays in memory of Einar Haugen. (Trends in Linguistics. Studies and Monographs 100.) Berlin & New York: Mouton de Gruyter.

Fill, Alwin. 1993. Ökolinguistik. Eine Einführung. (Narr Studienbücher.) Tübingen: Gunter Narr Verlag.

Fill, Alwin. 1998. Ecolinguistics – state of the art 1998. Arbeiten aus Anglistik und Amerikanistik 23, 3–16. [Omtryckt i: Fill & Mühlhäusler (2001, 43–53).]

Fill, Alwin & Peter Mühlhäusler (red.). 2001. The ecolinguistics reader. Language, ecology and environment. London & New York: Continuum.

90 Stig Eliasson

Garner, Mark. 2004. Language. An ecological view. (Contemporary Studies in Descriptive Linguistics 1.) Oxford, etc.: Peter Lang.

Garner, Mark. 2005. Language ecology as linguistic theory. Kajian Linguistik dan Sastra 17 (No. 33), 91–101. http://eprints.ums.ac.id/220/1/MARK_GARNER.pdf

Gibson, James J. 1966. The senses considered as perceptual systems. Boston, MA: Houghton Mifflin Company.

Gibson, James J. 1979. The ecological approach to visual perception. Boston, MA: Houghton Mifflin Company.

Gleason, Henry Allan, Jr. 1961. An introduction to descriptive linguistics. 2:a uppl. New York, NY osv.: Holt, Rinehart and Winston.

Goodland, R. J. 1975a. History of “ecology”. [Brev till redaktionen.] Science 188 (nr 4186, 25 april 1975), 313. http://www.jstor.org/stable/1739315

Goodland, R. J. 1975b. The tropical origin of ecology: Eugen Warming’s jubilee. Oikos 26 (2), 240–245. http://www.jstor.org/stable/3543715

Greenberg, Joseph H. (red.). 1963. Universals of language. Cambridge, MA & London, England: The M.I.T. Press.

Grenoble, Lenore A. 2011. Language ecology and endangerment. I: Peter K. Austin & Julia Sallabank (red.), The Cambridge handbook of endangered languages. Cambridge, England: Cambridge University Press, 27–44.

Gulliksen, Øyvind T. 2001. Einar Haugen. Norsk biografisk leksikon. Band 4, 150–151. Oslo: Kunnskapsforlaget.

Haeckel, Ernst Heinrich. 1866. Generelle Morphologie der Organismen. Erster Band: Allgemeine Anatomie der Organismen. Zweiter Band: Allgemeine Ent-wickelungsgeschichte der Organismen. Berlin: Verlag von Georg Reimer.

Halliday, M. A. K. 1990. New ways of meaning: The challenge to applied linguis-tics. Journal of Applied Linguistics 6, 7–36. [Omtryckt i: Martin Pütz (red.), 1992, Thirty years of linguistic evolution. Studies in honour of René Dirven on the occasion of his sixtieth birthday. Philadelphia, PA & Amsterdam: John Ben-jamins, 59–95.]

Handy, Rollo. 2006. Haeckel, Ernst Heinrich (1834–1919]. I: Donald M. Borchert (red.), Encyclopedia of philosophy. 2:a uppl., vol. 4. Detroit osv.: GALE, Gen-gage Learning, 201–205.

Harding, Walter. 1965. Thoreau and “Ecology”: Correction. [Brev till redaktionen.] Science 149 (nr 3685, 13 augusti 1965), 707. http://www.jstor.org/stable/1715844

Harding, Walter & Carl Bode (red.). 1958. The correspondence of Henry David Thoreau. Washington Square: New York University Press. http://www.walden.org/Library/The_Writings_of_Henry_David_Thoreau:_The_ Digital_Collection/Correspondence

Harris, Joseph, Eckehard Simon, Calvert Watkins & Stephen Mitchell. 2001. Fa-culty of Arts and Sciences — Memorial minute: Einar Haugen. Harvard Uni-versity Gazette, May 24, 2001, 16.

Haugen, Einar. 1957. The phoneme in bilingual description. Language Learning 7, 17–23. [Omtryckt i: Evelyn Scherabon Firchow, Kaaren Grimstad, Nils Has-selmo & Wayne O’Neil (red.), 1972, Studies by Einar Haugen. The Hague & Paris: Mouton, 331–335.]

Haugen, Einar. 1971. The ecology of language. The Linguistic Reporter, Vol. 13, Supplement 25, Winter 1971. Washington, DC: Center for Applied Linguistics, 19–26. http://www.cal.org/pdfs/lr/the-linguistic-reporter-volume-13.pdf [Om-tryckt som: Haugen (1972).]


Haugen, Einar. 1972. The ecology of language. I: Einar Haugen, The ecology of language. Essays by Einar Haugen. (Selected and introduced by Anwar S. Dil.) Stanford, CA: Stanford University Press, 325–339. [Omtryckt version av Hau-gen (1971).] [1972 års version omtryckt i: Fill & Mühlhäusler (2001, 57–66). Tysk övers.: Die Ökologie der Sprache. I: Joachim Raith, Rainer Schulze & Karl-Heinz Wandt (red.), 1986, Grundlagen der Mehrsprachigkeitsforschung. Forschungsrahmen, Konzepte, Beschreibungsprobleme, Fallstudien. (Zeit-schrift für Dialektologie und Linguistik. Beihefte Heft 52.) Stuttgart: Franz Stei-ner Verlag Wiesbaden, 1–11.]

Haugen, Einar. 1974. The curse of Babel. Dialogue [Washington, DC] 7 (2), 57–64.Haugen, Einar. 1978. The challenge of sociolinguistics. I: John Weinstock (red.),

The Nordic languages and modern linguistics / 3. Proceedings of the Third In-ternational Conference of Nordic and General Linguistics, The University of Texas at Austin, April 5–9, 1976. Austin, TX: The University of Texas at Aus-tin, 3–9.

Haugen, Einar. 1979a. An ecological model for bilingualism. Notes on Linguistics12, 14–20. [Även på CD-ROM: LinguaLinks Library Plus; se http://www.sil.org/linguistics/nol.htm. Omtryckt under titeln “An ecological model” i: Haugen (1987, 27–34).]

Haugen, Einar. 1979b. Language ecology and the case of Faroese. I: Mohammad Ali Jazayery, Edgar C. Polomé & Werner Winter (red.), Linguistic and literary studies in honor of Archibald A. Hill IV: Linguistics and literature / Socio-linguistics and applied linguistics. (Trends in Linguistics. Studies and Mono-graphs 10.) The Hague, Paris & New York: Mouton Publishers, 243–257. [Även i: Irmengard Rauch & Gerald F. Carr (red.), 1979, Linguistic method. Essays in honor of Herbert Penzl. (Janua Linguarum, Series Maior 79.) The Hague, Paris & New York: Mouton Publishers, 183–197.]

Haugen, Einar. 1980. On the making of a linguist. I: Boyd H. Davis & Raymond K. O’Cain (red.), First person singular. Papers from the Conference on an Oral Archive for the History of American Linguistics (Charlotte, N.C., 9–10 March 1979). (Amsterdam Studies in the Theory and History of Linguistic Science. Se-ries III. Studies in the History of Linguistics 21.) Amsterdam: John Benjamins, 133–143.

Haugen, Einar. 1985. The language of imperialism: Unity or pluralism. I: Nessa Wolfson & Joan Manes (red.) Language of inequality. (Contributions to the So-ciology of Language 36.) Berlin, New York & Amsterdam: Mouton Publishers, 3–17. [Först publicerad i: Douglas C. Walker (red.), 1977, Langue et société — Language and society. Ottawa: University of Ottawa Press, 66–82.]

Haugen, Einar. 1987. Blessings of Babel. Bilingualism and language planning. Problems and pleasures. (Contributions to the Sociology of Language 46.) Ber-lin, New York & Amsterdam: Mouton de Gruyter.

Hawley, Amos H. 1944. Ecology and human ecology. Social Forces 22 (4), 398–405. http://www.jstor.org/stable/2571805 [Omtryckt i: George A. Theodorson (red.), 1961, Studies in human ecology. Evanston, IL & Elmsford, NY: Row, Peterson and Company, 144–151.]

Hawley, Amos H. 1950. Human ecology. A theory of community structure. New York, NY: Ronald Press.

Henriksen, Carol. 2009. Haugen, Einar Ingvald. I: Harro Stammerjohann (red.), Lexi-con grammaticorum. A bio-bibliographical companion to the history of linguis-tics. Volume I, A–K. 2:a uppl. Tübingen: Max Niemeyer Verlag, 624–626.

92 Stig Eliasson

Hinde, Robert A. (red.). 1972. Non-verbal communication. Cambridge, England: Cambridge University Press.

Hockett, Charles F. 1965. A course in modern linguistics. 8:e tryckn. New York, NY: The Macmillan Company. [1:a tryckn. 1958.]

Hornberger, Nancy H. & Francis M. Hult. 2008. Ecological language education policy. I: Bernard Spolsky & Francis M. Hult (red.), The handbook of educa-tional linguistics. Malden, MA & Oxford, UK: Blackwell Publishing, 280–296.

Hughes, Everett C. 1943. French Canada in transition. Chicago, IL: The Univer-sity of Chicago Press.

Kluge, Friedrich. 2011. Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache. 25:e uppl. Bearbetad av Elmar Seebold. Berlin & Boston: De Gruyter.

Knapp, Mark L. 1978. Nonverbal communication in human interaction. 2:a uppl. New York, NY: Holt, Rinehart and Winston. [1:a uppl. 1972.]

Kolderup Rosenvinge, Janus Lauritz Andreas (red.). 1911. Biologiske Arbejder tilegnede Eug. Warming paa hans 70 Aars Fødselsdag den 3. November 1911. København: H. Hagerups Forlag.

Kövecses, Zoltán. 2010. Metaphor. A practical introduction. 2:a uppl. New York, NY: Oxford University Press. [1:a uppl. 2002.]

Lang, Alfred. 1984. Ökologie. II. Psychologie. I : Joachim Ritter & Karlfried Grün-der (red.), Historisches Wörterbuch der Philosophie, Band 6 : Mo–O. Basel & Stuttgart : Schwabe & Co AG Verlag, spalterna 1147–1149.

Lechevrel, Nadège. 2009. The intertwined histories of ecolinguistics and ecological approaches of language(s). Historical and theoretical aspects of a research para-digm. http://hal.archives-ouvertes.fr/docs/00/41/39/83/PDF/History_of_ ecological_approaches.pdf (åtkomst 2013-08-13).

Lechevrel, Nadège. 2010a. L’écologie du langage d’Einar Haugen. Histoire, épisté-mologie, langage 32: 151–166.

Lechevrel, Nadège. 2010b. Les approches écologiques en linguistique. Enquête cri-tique. (Sciences du langage. Carrefours et points de vue 2.) Louvain-la-Neuve [Belgique]: Academia Bruylant.

Lewis, Kathleen. 1971. Washington Conference on Languages of the World. The Linguistic Reporter 13 (1) (Winter 1971), 7–8. http://www.cal.org/pdfs/lr/the-linguistic-reporter-volume-13.pdf

Liimatainen, Annikki. 2008. Untersuchungen zur Fachsprache der Ökologie und des Umweltschutzes im Deutschen und Finnischen. Bezeichnungsvarianten un-ter einem geschichtlichen, lexikographischen, morphologischen und lingui-stisch-pragmatischen Aspekt. (Finnische Beiträge zur Germanistik 22.) Frank-furt am Main: Peter Lang. https://helda.helsinki.fi/bitstream/handle/10138/19235/untersuc.pdf?sequence=2

The Linguistic Reporter. Newsletter of the Center for Applied Linguistics. Vol. 1–25, 1959–1982. Washington, DC: Center for Applied Linguistics. http://www.cal.org/resources/linguistic-reporter.html

Lucy, John L. 1999. Linguistic relativity hypothesis. I: Wilson & Keil (1999, 475–476).

Manusov, Valerie & Miles L. Patterson (red.). 2006. The SAGE handbook of non-verbal communication. Thousand Oaks, CA: Sage Publications.

McIntosh, Robert P. 1975. “Ecology”: A clarification. [Brev till redaktionen.] Sci-ence 188, (nr 4195, 27 juni 1975), 1258. http://www.jstor.org/stable/1740995

McIntosh, Robert P. 1985. The background of ecology. Concept and theory. (Cam-bridge Studies in Ecology.) Cambridge, England: Cambridge University Press.


Merchant, Carolyn. 2007. American environmental history. An introduction. New York, NY: Columbia University Press.

Morgenthaler, Erwin. 2000. Von der Ökonomie der Natur zur Ökologie. Die Ent-wicklung ökologischen Denkens und seiner sprachlichen Ausdrucksformen. (Philologische Studien und Quellen 160.) Berlin: Erich Schmidt Verlag.

Næss, Arne. 1973. The shallow and the deep, long-range ecology movement. A summary. Inquiry. An Interdisciplinary Journal of Philosophy 16, 95–100. [Av Næss rekonstruerad version av förlorat engelskt manuskript till föredrag i Buka-rest 1972. Jfr Næss (2008).] http://dx.doi.org/10.1080/00201747308601682

Næss, Arne. 2008. The shallow and the deep ecology movement. I: Anker (2008, 59–66). [Översättning tillbaka till engelska av den rumänska versionen av Næss’ år 1972 förlorade engelska föredragsmanuskript. Se Næss (1973).]

Neisser, Ulric. 1999. Ecological psychology. I: Wilson & Keil (1999, 255–257).OED = Oxford English Dictionary. Supplement, 1972. New York, NY: Oxford Uni-

versity Press.Park, Orlando m.fl. 1969. Ecology. Encyclopædia Britannica, vol. 7. 14:e uppl.,

1969 års tryckning. Chicago, IL osv.: Encyclopædia Britannica, 912–924.Park, Robert E. & Ernest W. Burgess. 1930. Introduction to the science of soci-

ology. 2:a uppl., 7:e tryckn. Chicago, IL: The University of Chicago Press. [1:a uppl. 1921.]

Pei, Mario. 1965. Invitation to linguistics. A basic introduction to the science of language. London: George Allen & Unwin.

Pfau, Roland, Markus Steinbach & Bencie Woll (red.). 2012. Sign language. An in-ternational handbook. (Handbücher zur Sprach- und Kommunikationswissen-schaft 37.) Berlin & Boston: De Gruyter Mouton.

Pick, Herb, Jr. & Anne Pick. 1999. Gibson, James Jerome. I: Wilson & Keil (1999, 349–351).

Pike, Kenneth L. 1967. Language in relation to a unified theory of the structure of human behavior. (Janua Linguarum. Series Maior 24.) 2:a uppl. The Hague & Paris: Mouton.

Reiter, Hanns. 1885. Die Consolidation der Physiognomik als Versuch einer Oeko-logie der Gewaechse. Graz: Leuschner & Lubensky. [Omtryckt av Kessinger Publishing, Whitefish, MT, USA, 2010.)

Scheiner, Samuel M. & Michael R. Willig (red.). 2011. The theory of ecology. Chi-cago, IL: The University of Chicago Press.

Schnore, Leo F. 1958. Social morphology and human ecology. American Journal of Sociology 63 (6), 620–634.

Song, Jae Jung (red.). 2011. The Oxford handbook of linguistic typology. Oxford, UK: Oxford University Press.

Steffensen, Sune Vork. 2007. Language, ecology and society: An introduction to Dialectical Linguistics. I: Bang & Døør (2007, 3–31).

Steffensen, Sune Vork & Alwin Fill. 2014. Ecolinguistics: The state of the art and future horizons. Language Sciences 41, Part A [temanummer om Ecolinguistics: The ecology of language and the ecology of science], 6–25. http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0388000113000843

Strauß, Gerhard, Ulrike Haß & Gisela Harras (red.). 1989. Brisante Wörter von Agitation bis Zeitgeist. Ein Lexikon zum öffentlichen Sprachgebrauch. (Schrif-ten des Instituts für deutsche Sprache 2.) Berlin & New York: Walter de Gruy-ter.

94 Stig Eliasson

Trepl, Ludwig. 1987. Geschichte der Ökologie. Vom 17. Jahrhundert bis zur Gegenwart. (Athenäum Taschenbücher 4070.) Frankfurt am Main: Athenäum.

Trim, John L. M. 1959. Historical, descriptive and dynamic linguistics. Language and Speech 2 (1), 9–25.

van Lier, Leo. 2000. From input to affordance: Social-interactive learning from an ecological perspective. I: James P. Lantolf (red.), Sociocultural theory and second language learning. Oxford, UK: Oxford University Press, 245–259.

Verhagen, Frans C. 1991. Ecolinguistics: Context, contours, constraints, chal-lenges. Mimeo. New York, NY: Sociological Energy Services International.

Verhagen, Frans C. 2000. Ecolinguistics: A retrospect and a prospect. I: Bernhard Kettemann & Hermine Penz (red.), ECOnstructing language, nature and so-ciety. The ecolinguistic project revisited. Essays in honour of Alwin Fill. Tü-bingen: Stauffenburg Verlag, 33–48.

Voegelin, Carl F. & Florence M. Voegelin. 1964. Languages of the world: Native America fascicle one. Contemporary language situations in the New World. An-thropological Linguistics 6 (6), 2–45.

Voegelin, Carl F., Florence M. Voegelin & Noel W. Schutz, Jr. 1967. The language situation in Arizona as part of the Southwest Culture Area. I: Dell H. Hymes & William E. Bittle (red.) Studies in southwestern ethnolinguistics. Meaning and history in the languages of the American Southwest. The Hague & Paris: Mou-ton, 403–451.

Warming, Eugenius. 1895. Plantesamfund. Grundtræk af den økologiske Plante-geografi. Kjøbenhavn: P. G. Philipsens Forlag.

Warming, Eugenius. 1909. Oecology of plants. An introduction to the study of plant-communities. Oxford, UK: Clarendon Press.

Warming, Eugenius & Paul Graebner. 1918. Eug. Warming’s Lehrbuch der ökolo-gischen Pflanzengeographie. 3:e uppl. Berlin: Verlag von Gebrüder Borntrae-ger.

Warming, Eugenius & Paul Graebner. 1933. Lehrbuch der ökologischen Pflanzen-geographie. 4:e uppl. Berlin: Verlag von Gebrüder Borntraeger.

Whitman, John. 2011. Northeast Asian linguistic ecology and the advent of rice culture in Korea and Japan. Rice 4, 149–158. DOI 10.1007/s12284-011-9080-0

Wilson, Robert A. & Frank C. Keil (red.). 1999. The MIT encyclopedia of the cog-nitive sciences. Cambridge, MA & London, England: The MIT Press.

BILDER

Bild 1. Einar Haugen Fotot återgivet med tillåtelse av prof. Camilla Cai. [Ett senare porträtt av Haugen finns i Eliasson & Jahr (1997, iv).]

Bild 2. Ernst Haeckel Wikimedia Commons: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Ernst_Haeckel_2.jpg?uselang=de (åtkomst 2014-01-17)

Bild 3. Eug. Warming Från: Kolderup Rosenvinge (1911, [V]).Bild 4. Amos Hawley ”Hawley, pioneer in ’Human Ecology,’ dies”.

uncnews.unc.edu, September 1, 2009. The University of North Carolina at Chapel Hill. uncnews.unc.edu/content/view/2829/107/ (åtkomst 2013-10-10). Fotot återgivet med tillstånd från The University of North Carolina at Chapel Hill.


SUMMARY

The Birth of Language Ecology: Interdisciplinary Influences in Einar Haugen’s ‘The ecology of language’

The Norwegian-American linguist Einar Haugen (1906–1994) is generally re-garded as the founding father of the area of research named ‘language ecology’ or ‘ecology of language’. In a classic 1971 paper, more widely accessible as Haugen (1972), he suggests that “[l]anguage ecology may be defined as the study of interactions between any given language and its environment”, where “[t]he true environment of a language is the society that uses it as one of its codes”. Here we look at some of the background and impulses in biology and the social sciences that through the mediation of other scholars ultimately led to Haugen’s proposal. The German zoologist Ernst Haeckel coined the term ‘ecology’ in 1866, it was employed in a botanical treatise by Hanns Reiter in 1885, and experienced a wider dissemination through, among others, the Danish botanist Eugen Warming, whose 1895 work Plantesamfund (‘Oecology of plants’) was soon translated into German, Polish, and Russian, and eventually also into English (1909). From biology the term spread to further disciplines, including sociology, and figured prominently in research areas such as ‘human ecology’, represented for instance by the American sociologist Amos Hawley (Hawley 1950, etc.). In linguistics, the term is most commonly associated with Haugen, but before him Trim (1959) as well as Voegelin & Voegelin (1964) and Voegelin et al. (1967) had utilized it in order to describe linguistic variation and linguistic settings, respectively. The most tangible influences on Haugen’s linguistic ecological reasoning evolve out of sociology, from which he takes the general idea, while the much more elaborate conceptual apparatus, theories, and models in zoology and botany are not considered. In addition, a recent surmise that the Norwegian philosopher Arne Næss may have stimulated Haugen’s thinking about language ecology is hard to pin down in Haugen’s ecological writings. Fundamental discrepancies between the application of the concept of ecology in biology and sociology, on the one hand, and the attempted appli-cation of that concept to language, on the other, render details of Haugen’s framework somewhat disputed. In particular, it is difficult to transpose smoothly the three central concepts of organism, environment, and interaction to human language, and in his articles Haugen wavers between placing the focus on the interaction, on the interrelation, or on the ‘organism’, i.e. in his case language. Moreover, as the object of study of language ecology is not sharply delimited, the relations of language ecology to other neighboring disciplines are not always clear. Haugen also acknowledges that ecological problems have long been studied in these adjacent research areas, albeit not under that name. He primarily

Bild 5. Mötesdeltagare, Burg Wartenstein 1970

”Toward the Description of the Languages of the World, Burg Wartenstein Conference #49, August 1–8, 1970, Burg Wartenstein Conference Center [Austria].” The Wenner-Gren Foundation [Homepage]. http://wennergren.org/history/conferences-seminars-symposia/wenner-gren-symposia/cumulative-list-wenner-gren-symposia/we-44 (åtkomst 2013-10-10)

96 Stig Eliasson

treats language ecology as a metaphor, but alternatively he occasionally speaks of language ecology as a scientific field. While, in his original ecology paper from 1972, he does not devote attention to explicit model construction or methodological issues, he underlines the heuristic value of his proposal. On the whole, the holistic, multi-faceted and dynamic perspective that his approach offers constitutes a valuable corrective to linguistic approaches concentrating one-sidedly on language as an autonomous, static, synchronically quasi-invari-able system. This fact provides a major reason for the notable impact of his 1972 article on subsequent sociologically and ecologically oriented linguistic re-search.

Address of authorStig EliassonNoreens väg 96SE-752 63 Uppsala, [email protected]://www.sneb.uni-mainz.de/univ-prof-em-dr-stig-eliasson/http://uni-mainz.academia.edu/StigEliasson

Språkekologins födelse: tvärvetenskapliga inslag i Einar Haugens ‘The ecology of language’

Documents

Transcript of Språkekologins födelse: tvärvetenskapliga inslag i Einar Haugens ‘The ecology of language’