Recension av "Wealth and Prestige" av Boye & Lund Hansen

Recensionerhttp://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2011_litt_aFornvännen 2011, s. 59-69Ingår i: samla.raa.se

Gården i landskapet. Tre bebyggelsearkeologiska stu-dier. 2009. Red. Anders Högberg, Björn Nilsson& Peter Skoglund. Arkeologienheten, Malmö mu-seer 2009. 283 s. ISBN 91-85341-34-7.

Under de senaste dryga tio åren har en strid strömav digra, påkostade syntesvolymer vällt fram frånolika institutioner inom uppdragsarkeologin.Frågan är dock om inte den åtminstone form-mässigt ganska anspråkslösa boken Gården i land-skapet från numera avsomnade Arkeologienhetenpå Malmö Museer var en av de sista elefanterna,på väg till kyrkogården. I och med de nya verk-ställighetsreglerna och upphandlingsförfarande-na har den arkeologiska verkligheten ändrats dra-matiskt. Som arkeolog kan man förfäras – fak-tum kvarstår ändå: det finns inte längre resursertill stora inomvetenskapliga synteser, där resultatfrån större områden och grävningar kan samman-ställas.

Kanske kan vi till viss del också skylla oss själ-va. För vem har vi producerat dessa påkostadevolymer? Svaret är naturligtvis självklart – föross arkeologer, för den inomvetenskapliga forsk-ningen, även om det i upphandlingssamman-hang har talats vackert om förmedlingsuppdra-get (numera omdöpt till »kommunikation»).Men kanske har vi också samtidigt missat chan-sen att föra ut vår nya kunskap; att för den bre-dare allmänheten visa på komplexiteten, både idet förhistoriska sociala skeendet och i föränd-ringen av det fysiska landskapet. Frågan är ocksåom inte tiden har sprungit förbi sådana här pub-likationer på andra sätt; kanske kan publiceringdirekt på nätet ge oss både snabbare och mera»publikvänliga» resultat.

Med dessa mera övergripande reflektioner ibakhuvudet kan jag konstatera att Gården i land-skapet är ett mycket gott exempel på hur långtman kan komma i sina analyser när man har möj-lighet att bearbeta ett stort material. I detta fallrör det sig om Malmö museers undersökningar iMalmöområdet, främst undersökningarna införbyggandet av Citytunneln i början av 2000-talet,

sammanförda med grävningarna vid Fosie IV, förÖresundsförbindelsen och inför Annetorpsledenm.fl. Och inte har det varit särskilt dyrt heller,sett ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. StigWelinder nämner summan 60 miljoner kronorsom en totalkostnad för den arkeologiska delenav Citytunnelprojektet. Det ska jämföras medslutnotan för hela bygget på ca 9,5 miljarder kro-nor, varav arkeologikostnaden var ungefär enhalv procent. Man kan bara hålla med Welindernär han skriver att det knappast kan vara rimligtatt likställa begreppet kostnadseffektivitet medkostnadsminimering – på den ambitiösa forsk-ningens bekostnad.

Som Björn Nilsson konstaterar i bokens in-ledning har över 30 år med stora arkeologiskaprojekt i Malmöområdet inneburit att tidigarehypoteser om bebyggelsens utveckling har kun-nat ersättas av empiriskt och materiellt grundadtolkande historia. Bebyggelsearkeologin blir enform av historisk folklivsforskning! Det är inteminst tydligt i den första av publikationens trestudier, betitlad »Kulturlandskapets kontinuitet– platser, gårdar och vägar i ett långtidsperspek-tiv», skriven av Nils Björhem och Peter Skog-lund.

Deras övergripande bebyggelsearkeologiskaanalys ger en mycket spännande bild av hur går-dar, odlingsytor, betes- och ängsmarker föränd-ras, förflyttas och omfördelas i Malmöregionenunder de ca 1 500 år som vi kallar järnåldern.Därmed kan analysen också ge en bild av ett un-der århundradena föränderligt kulturlandskap,där även politiska och sociala förändringar blirtydliga. De kustnära boplatserna försvinner un-der loppet av yngre romerska järnåldern och folk-vandringstiden; i stället koncentreras bebyggel-sen till inlandet. Kusten blir ett »produktions-landskap», ett ängs- och beteslandskap, som sam-tidigt är en sorts buffertzon eller försvarslinje motfientliga anfall. Under vendel- och vikingtidensker så en återbebyggelse av kusten.

Studiens mycket intressanta syntes – där jäm-förelser också görs med övriga södra Sverige och

Fornvännen 106 (2011)

Recensioner

��n��on�r �� a�o�t � �� .�� da ��

Danmark – störs dock av ett svårläst kart- och fi-gurmaterial, särskilt förenutsocknessomjag.Den-na kritik gäller publikationen som helhet. Dethade inte skadat med lite fler moderna platsangi-velser och andra hållpunkter i bokens kartor ochplaner. Nu krävs det en mycket inbiten Malmö-arkeolog för att till fullo förstå dem.

Från de stora dragen i landskapets förändringgår publikationens nästa studie, av Stig Welin-der, till »Den äldre järnålderns lilla landskaputanför Malmö». Han gör det i förstone inte lättför sig – och inte för läsaren heller. Efter att hatragglat sig igenom en materialredovisning därdet mesta redovisas i bokstavs- och sifferförkort-ningar kommer han in i målfållan (vilket hanstredje kapitel också heter). Och här ansluter hansig slutligen elegant till bebyggelsearkeologinsom folklivsforskning – trots att han, delvis själv-kritiskt, också diskuterar svårigheterna med så-dana här studier utifrån material från uppdrags-arkeologi i fullåkersbygd. Han lyckas ändå skissaupp olika gårds- och odlingssystem, liksom olikastrategier för boskapsskötseln under sina tvåundersökta perioder, 300–200 f.Kr. respektive100–200 e.Kr.

Publikationens sista studie gäller »Gårdsan-knutna ritualer – en diskussion om föremål ochdepositionsmönster», skriven av Bo Friman ochPeter Skoglund. Återigen visar författarna hur enregional studie – tillsammans med jämförelsermed mera övergripande arbeten – både kan för-djupa och bredda den arkeologiska förståelsen avett material, i detta fall föremål som förefaller haanvänts i ritualer. Deras diskussion om hur ritua-lerna har förändrats, både i tid och rum underjärnåldern, är – liksom de andra två studierna –ett utmärkt exempel på bebyggelsearkeologi somfolklivsforskning.

Sammanfattningsvis är Gården i landskapet enbetydelsefull bok för den arkeologiska järnålders-hyllan. Heder åt den sista elefanten!

Erika RäfÖstergötlands länsmuseum

Box 232SE–581 02 Linköping

[email protected]

Wealth and Prestige. An Analysis of Rich Graves fromthe Late Roman Iron Age on Eastern Zealand, Den-mark. Red. Linda Boye & Ulla Lund Hansen.Esbjerg 2009. 408 s. ISBN 978-87-993025-3-6.

Boken är den första av två planerade som för-medlar resultaten av ett forskningsprojekt. Debehandlar sju gravfält från den yngre romerskajärnåldern i Köpenhamns västra förorter, alla un-dersökta under de senaste 20 åren. Flera av gra-varna var utrustade med statusbetonade föremålsom t.ex. romersk import och utsökta fibulor.Den första volymen fokuserar på föremålsfyn-den, medan den andra skall behandla benen.

Efter förord och inledning följer tretton ar-tiklar, varav åtta på tyska och fem på engelska.Dessa följs av två kataloger på engelska och endansk version av kapitlet om slutsatserna. Det ärinte är arkeologi för alla och envar, utan fakta-späckade materialstudier för ett fåtal som verkli-gen vill gå på djupet.

Per Ethelberg skriver om merparten av fibu-lorna. Därefter följer två artiklar av Marzena J.Przybyta om utvalda lyxspännen från Engbjerg.Hon sätter in dem i tekniska, konsthistoriska, kro-nologiska, rumsliga och sociala sammanhang.Både Ethelberg och Przybyta diskuterar initieratoch ingående det ledande skiktets klädedräkt –utifrån typer av fibulor och deras placering i gra-varna – och hur och varför den förändrades underyngre romartiden och folkvandringstiden.

Efter fibulorna följer keramiken, studerad avFreerk Oldenburger. Han klassificerar och typin-delar kärlen förtjänstfullt utifrån fysiska karak-teristika. Därtill kommer en formanalys som för-tydligar indelningen ytterligare. Dessutom bely-ser Oldenburger en mängd andra förhållanden,som kronologi, kärlens användningsområden, de-ras placering i gravarna, samt förhållandet mel-lan kärlen och de gravlagdas ålder, kön och sta-tus. Uppsatsen är ett viktigt bidrag till vår kun-skap om tidens keramik.

Ulla Lund Hansen behandlar pärlorna, be-skriver typerna och daterar dem. Därefter pre-senterar hon pärlmodets förändringar ingående,kronologiskt och regionalt/lokalt, både i frågaom enskilda typer och sammansättningarna i defullständiga pärlbanden.

Ethelberg återkommer med en artikel om

59Recensioner


��n��on�r �� a�o�t � �� .�� da ��

åtta fingerringar av guld ur de aktuella gravarna.Han presenterar dem utifrån typologin med sär-skilt fokus på den enda ormhuvudringen. För densom läst böckerna om Skovgårde och Himlingøjeär det inte förvånande att Ethelberg ser ringarnasom ett uttryck för bärarnas sociala rang.

Även om de 22 kammarna skriver Ethelberg,och även här är tyngdpunkten typologisk ochkronologisk. Han jämför med fynd från Illerup,Himlingøje och Skovgårde. Artikeln innebär enförfining av kammens typologi för yngre romar-tiden, och i mina ögon är det ett värdefullt kun-skapslyft.

Sedan tar sig Lund Hansen an glaset: sju helabägare från fem gravar samt ett antal skärvor frånytterligare sju gravar, allt presenterat av en storkännare på området. Glaset kommer i flera fallfrån Sydosteuropa. Lund Hansen för ett intres-sant resonemang om var glasproduktionen sked-de under senromersk tid i relation till att så mångaav produkterna påträffas på Bornholm och Själ-land. Hon fortsätter sedan med en artikel om tvåträspannar med bronsbeslag och två bronskärl.Artikeln är detaljerad, men mer strikt beskri-vande än merparten i boken.

Aleksander Bursche berättar om två myntsom använts som hängsmycken: en siliqua och enbarbarisk guldimitation. Myntens dateringar ochproveniens redovisas utförligt. Bursche menaratt de inhemska kopiorna med hängöglor kan hatillverkats vid regionala maktcentra som pres-tigeföremål för den lokala eliten.

Adam Cieśliński diskuterar fynd ur gravar vidKong Svends Park med kopplingar till södra Ös-tersjöområdet. Han ser en halsring med dosfor-migt knäppe och klubbformade bärnstenspärlorsom uttryck för utbyte mellan östra Själland ochområdet kring Weichselmynningen i Polen. Bådadessa regioner utgjorde enligt Cieśliński viktigalänkar i en kontaktzon för utbyte av varor från devästromerska provinserna respektive Svarta ha-vets kuster.

I en av bokens längre artiklar behandlar ArneJouttijärvi ambitiöst hantverket bakom metall-artefakterna utifrån en teknisk-kemisk synvin-kel. Han redovisar ingående sina analysmetoderoch metallsammansättningen i föremålen. Mer-parten är framställda av romersk skrotmetall. Förden metallurgiske novisen är det intressant att

notera att benämningen »bronsfibula» ofta ärmissvisande. En inte ringa del av fibulorna till-verkades i själva verket av mässing och andrakopparlegeringar än brons. De intressantasteresultaten är annars att föremål från gravar påolika gravfält i flera fall kan knytas till sammaverkstäder. Det ger en fingervisning om vilkamöjligheter den här typen av analyser erbjuder.

De avslutande slutsatserna dras av Boye, Eth-elberg och Lund Hansen. Här sammanfattas intebara resultat och tolkningar i själva boken, utandärtill även tolkningar som Boye m.fl. har pre-senterat i en mängd andra publikationer. Indi-viderna på gravplatserna inlemmas i den striktarex-servus-hierarki som är signum för dessa fors-kares tolkning av den sociala strukturen underyngre romartiden på Själland. Det intressantastetillägget till deras modell är att de nu också pekarpå ett rumsligt samband mellan gravar av olikastatus och långhus av olika typer. Förenklat ut-tryckt ligger rika gravar vid stora hus och ordi-nära gravar vid ordinära hus. Den stora luckan imodellen av en tidig statsbildning är fortfarandefrånvaron av en centalplats av Gudme/Uppåkra-karaktär på Själland.

Till sist kommer en katalog av Boye med detal-jerade beskrivningar i ord och bild av varje gravoch föremålen i dem, följd av en katalog av PiaBennike över människobenen. Den presenterarvilka skelettdelar som var bevarade i varje gravsamt en enkel bestämning av de dödas kön ochålder.

Vid läsningen av denna bok står det snabbtklart att författarna anlägger ett uttalat hierarkisktperspektiv på samhället under yngre romerskajärnåldern. Emellanåt kan jag tycka att elitper-spektivet får lite för stort utrymme – för att intesäga så gott som allt utrymme. Den sociala oba-lansen är delvis ofrånkomlig, men ibland kännsovanifrånperspektivet lite för påtagligt. Men detvar inte projektets ambition att spegla alla aspek-ter av samhället på Själland. Det är helt i sin ord-ning att fokusera på elitens uttryck och roll i sam-hället. Wealth and Prestige är en utomordentligtviktig studie som hjälper oss att förstå samhälls-utvecklingen under järnåldern bättre. Men djuptförsjunken i texten märker jag ändå att jag innerstinne saknar lite av det vardagliga: den alldagligamänniskan, som jag kan identifiera mig med.

60 Recensioner


��n��on�r �� a�o�t � �� .�� da ��

Efter denna personliga reflektion vill jag sum-mera min läsning med att detta är ett impone-rande verk där ett antal experter delar med sig avsina djupa kunskaper om föremål och vilken in-formation de besitter. För den som studerar gra-var eller någon romartida föremålskategori re-kommenderar jag verkligen boken. Den är in-spirerande, och rik på fakta och resonemang omgravar, artefakter och sociala förhållanden underyngre romartiden. Foton och teckningar är gen-omgående utsökta. Några diagram har dålig upp-lösning som drar ner slutbetyget något. Vad jagverkligen saknar är kartor i medelskala – mellanprickkartorna över Själland eller Skandinavien –Tyskland – Polen å ena sidan, och schaktplaner-na över enskilda gravfält å den andra. Hur liggergravfälten i landskapet och i förhållande till and-ra lämningar? Dessa påpekanden är dock mar-ginella i förhållande till det helgjutna helhetsin-trycket. I likhet med många andra materialstu-dier och sammanställningar är det här en boksom kommer att leva länge. Den manar oss sven-skar till att publicera våra utgrävningar på ett likagenomarbetat sätt. Den här typen av »gammal-dags» sammanställningar är enligt min meningdet bästa sättet att göra materialet tillgängligt förinternationell arkeologisk forskning. Jag ser verk-ligen fram emot projektets andra publikation.

Tony BjörkSydsvensk Arkeologi AB

Box 134SE–291 22 Kristianstad

[email protected]

Forntid längs ostkusten 1 – Blankaholmsseminariet detvå första åren. Red. Kenneth Alexandersson, Lud-vig Papmehl-Dufay & Roger Wikell. Västerviksmuseum 2010. 205 s. ISBN 978-91-977367-4-9.

Denna antologi samlar artiklar från 2008 och 2009års arkeologiska seminarier i Blankaholm. Tan-ken med Blankaholmsseminariet är att samlaOstkustens arkeologi- och historieintresseradeunder ett och samma tak. Seminariet riktar siginte bara till fackfolk utan också, och kanskeföreträdesvis, till den intresserade allmänheten.

Boken innehåller 14 artiklar och håller sig geo-

grafiskt till den svenska sydostkusten, från Tor-tuna i Västmanland i norr till Simrishamn i sö-der. Kronologiskt hanteras ett tidsspann om 10000 år, från mesolitiska boplatsindikationer tillskärgårdsfiske i historisk tid. Emellertid liggertyngdpunkten på den förhistoriska fasen: hälftenav bidragen behandlar bronsåldern.

De inledande två artiklarna av Mattias Pet-tersson & Roger Wikell respektive Patrik Gus-tafsson berör mesolitikum. Pettersson & Wikellbeskriver ett forskningsprojekt vars titel aldrignämns, men det framgår att det rör sig om vad dekallar »erövringen av utskären». Syftet är attbygga upp en basmodell för livet i Södertörnsskärgård under mesolitikum och få en förståelseför nyttjandet av landskapet. De ifrågasätter entidigare landskapsbild och tolkade bosättnings-mönster främst baserade på fynd av stenyxor. Denya resultaten bygger istället på ett resonemangkring strandlinjeförskjutningsförloppet och ettstort antal nyfunna lokaler med slagen kvarts.Författarna har tveklöst stor erfarenhet av inven-teringar, och metoden att utgå från en förståelseav landskapet i tolkandet av förhistoriska livs-mönster är enligt min mening helt rätt. Då pro-jektet berör just bosättningsmönster så saknasdock en tydlig definition av en boplats, och jagsaknar en diskussion om förhållandet till denämnda s.k. yxboplatserna.

Författarna gör också ett tydligt försök att an-vända ett mer populärt språkbruk, men detta kännsofta aningen överarbetat. Samma sak återkom-mer i Wikells andra bidrag i boken, t.ex. »…bestämmer sig för att ta upp det här med jord-bruk…» (s. 62). Detta till skillnad mot publika-tionens andra artikel, där Gustafsson på ett pub-likvänligt vis behandlar två undersökningar avmellanmesolitiska lokaler i Södermanland. Äveni denna text diskuteras resurs- och landskapsut-nyttjande, och som främsta syfte vill Gustafssonstyra den tidigare inlandsbaserade diskussionenmot ett mera maritimt perspektiv.

Ludvig Papmehl-Dufay har två artiklar omundersökningar på Öland. Den första berör sten-åldersgravar i Köpingsvik, vilka lite osäkert date-ras till den senare delen av mesolitikum. Det rörsig således om en av Kalmar läns äldsta gravar.Den andra artikeln berör en trattbägarboplatsmed spår efter bl.a. Ölands äldsta kända hus. En

61Recensioner


��n��on�r �� a�o�t � �� .�� da ��

annan trattbägarboplats, belägen i Söderman-land,behandlasavRogerWikellochMarcusEriks-son. Denna artikel följer i samma spår som bo-kens två inledande texter med fokus på ett mari-timt landskap och båtens betydelse för denförhistoriska kustbefolkningen.

Som nämnt ligger publikationens tyngdpunktpå bronsåldern. Om den har seminariets anord-nare Michael Dahlin författat två artiklar. Denförsta behandlar det kända Snäckedalsgravfälteti Småland. Dahlin diskuterar profan kontra sak-ral aktivitet i gravfältets direkta närhet utifrånbl.a. en nyfunnen skålgropssten nedanför grav-fältet och en nyfunnen boplats centralt på det-samma. Den senare fyndlokalen innehåller sla-gen kvarts och flinta och är därför aningen svår-daterad. Huruvida det rör sig om en boplats ellerinte får framtida utgrävningar utvisa. Intressantär dock att jag ser samma mönster på Gotland.Det tycks som om en rad aktiviteter, vilka de änmå ha varit, har pågått i direkt närhet till brons-ålderns gravmonument. Dessa aktiviteter kanendast spåras om fokus flyttas från de enskildagravkonstruktionerna, eller nya perspektiv an-läggs på dessa. Denna ingång har också Dahlinsandra artikel. Där diskuterar han, utifrån en mitt-blocksstensättning innehållande en barngrav, sam-manlänkningen mellan profant och sakralt i forn-tidens samhällen.

HällristningsgiganternaSven-GunnarBroströmoch Kenneth Ihrestam rapporterar om 30 års verk-samhet på Ostkusten som resulterat i tusentalsnyfynd. De redogör i sin artikel för fyra favorit-lokaler samt den för ostkusten speciella figur-typen »ramfigur». Författarnas inventering vi-sar att hällristningstraditionen var spridd längshela kusten och inte bara koncentrerad till någrafå klassiska lokaler som är kända sedan tidigare.Hällristningar, närmare bestämt skålgropar, dis-kuterar också Roger Wikell i ytterligare en arti-kel i samlingen.

Fortsättningsvis redogör Helene Ermerud förHelleröprojektet i Tjust och dess framtid. Under-sökningarna har givit skiftande resultat, allt frånspridda fynd av mellanneolitisk keramik till enhusgrund från 1600-talet. Projektet är intressantdå det också täcker ett brett spektrum av forntidaaktiviteter: gravar, boplatslämningar, skärvstens-högar, huslämningar, metallhantering, fossil åker-

mark etc. Ermerud ger en tydlig bild av projektet,men når aldrig fram till någon riktig diskussionfastän potential finns. Särskilt kanske ur ett brons-åldersperspektiv, med tanke på de fynd av bo-platskaraktär som nyligen gjorts. Tyvärr är intedetta område markerat på översiktskartan, menen intressant diskussion torde kunna föras röran-de relationen till övriga lämningar från perioden.Landskapsrelationer skulle exempelvis kunna dis-kuteras utifrån det perspektiv som Kristian Lund-qvist för fram i sin artikel. Han utför landskaps-analys med en visuell metod applicerad på ettområde i Mönsterås. Resultaten berör främstskärvstenshögar och skålgropslokaler. Lundqvisttycker sig kunna urskilja ett tudelat landskap därskärvstenshögarna kopplas samman med ett sak-ralt landskap medan skålgropslokalerna hör tillett mer renodlat agrart sådant.

Kenneth Alexandersson & Joakim Goldhahnpresenterar ett grepptungesvärd från yngre brons-åldern som nyligen påträffats i Oskarshamn. Deredovisar fyndets lokala, regionala samt interre-gionala kontext, samt en efterundersökning ochdess resultat. Texten varvas med trevliga inslagkring fyndomständigheterna och upptäckarfa-miljen Hjelm. Svärdet tolkas som sekundärdepo-nerat i modern tid. Diskussionen om dess ur-sprungliga kontext är givande och värd att min-nas i umgänget med tidigare framkomna lösfyndav liknande karaktär.

Veronica Palm diskuterar en nyfunnen vi-kingatida silverskatt från Hellerö: fältundersök-ningar presenteras, men beklagligt nog är dis-kussionsdelen aningen blek. Jan Sellings avslu-tande artikel om skärgårdsfisket som »artefakt»är väl det mest avvikande bidraget. Inte bara föratt det är den enda text som berör ett historisktmaterial, utan även för att den har ett mera teo-retiskt perspektiv. Författaren tar ett intressantgrepp om skärgårdsfisket utifrån en diskussionom kollektivt minne och muntlig tradition.

Rörande publikationen som helhet så saknasen inledande del som kunde ha behandlat detgeografiska området och tecknat en forsknings-bakgrund. Detta hade varit värdefullt särskilt dåboken verkar vara riktad till allmänheten. Vidareskiftar artiklarna avsevärt i utformning och syfte.Det rör sig om allt från kortfattade sammanfatt-ningar av mindre utgrävningar till längre gene-

62 Recensioner


��n��on�r �� a�o�t � �� .�� da ��

rella utläggningar utifrån pågående projekt. Merdjupgående bidrag saknas. Det tycks dock somom arkeologin som ämne är, och alltid har varit,i behov av publikationer av denna typ; en platsatt presentera mindre utgrävningar och pågåen-de projekt. Med min gotländska bakgrund tänkerjag närmast på de många gånger jag hört det mutt-ras negativt om den förändrade inriktningen påGotländskt Arkiv, från brett skiftande artikelsam-lingar om gotländsk kultur och arkeologi till da-gens temavolymer.

Arkeologin behöver forum där forskare, ar-keologiskt verksamma och allmänt intresseradekan mötas. Detta behov framgår inte minst avdet stora antalet deltagare vid Blankaholmssemi-nariet. Den recenserade boken fyller således ettsyfte, även om mindre omarbetningar hade höjtdess allmänna värde. Exempelvis hade det i fleraav artiklarna återkommande maritima perspek-tivet kunnat diskuteras fristående, för att senareknytas till mera detaljerade undersökningar. Deflesta av artiklarna saknar också en överregionaldiskussion där de lokala undersökningarna kun-de sättas in i ett större arkeologiskt perspektiv.Sådant hade också troligen intresserat den bre-dare publiken.

Joakim WehlinHögskolan på Gotland

Cramérgatan 3SE-621 67 Visby

[email protected]

The Cambridge Companion to Historical Archaeolo-gy. Red. Dan Hicks & Mary C. Beaudry. Cam-bridge University Press 2006. ISBN 978-0-521-85377-0/2.

Handböcker, introduktioner, och »companions»är en egen genre i den anglosaxiska världen.Åtskilliga titlar ges ut årligen inom de kulturhis-toriska ämnena, och de stora förlagen konkur-rerar om största möjliga sortiment av sådana.Bara inom fältet historisk arkeologi, som i det härsammanhanget betyder eftermedeltida arkeolo-gi, finns redan flera goda synteser och översikts-verk. Det behöver inte hindra att det kan finnas

plats för ytterligare en sammanställning, menkonkurrensen höjer kraven.

Det historisk-arkeologiska fältet är för tillfäl-let expansivt och vitalt. En äldre generation do-mineras av nordamerikaner. Att en yngre gene-ration baserad i Storbritannien nu vill samman-ställa en egen introduktion är både önskvärt ochförståeligt. Redaktörerna tillhör de mera namn-kunniga forskarna inom den historiska arkeolo-gin. Mary C. Beaudry disputerade 1980, och haren lång och bred publikationslista. Hon är nuprofessor i historisk arkeologi i Boston. Dan Hickstillhör i detta sammanhang den yngre genera-tionen men har även han en omfattande produk-tion bakom sig. Hicks disputerade 2005 på enavhandling om plantagelandskapet i Karibien ochhar sedan dess redigerat flera antologier inomden historiska arkeologin. I likhet med Beaudryhar han bedrivit arkeologiska studier i en stor delav den atlantiska världen.

Vad tillför då Hicks & Beaudry med flerabidragsgivare till det historisk-arkeologiska fäl-tet? Tyvärr inte så mycket. Tiden förefaller fort-farande inte vara mogen för en världsomspän-nande bred sammanställning av global historiskarkeologi. Man kunde önska sig en uppdateradersättare till klassikerna Images of the Recent Past,red. C.E. Orser 1996 och Historical archaeology:back from the edge, red. P.P.A. Funari et al. 1999.Boktypen, som i Norden är tämligen okänd, harsin grund i det omfattande utbildningssystemet iden engelskspråkiga världen. Sett från ett svensktperspektiv är marknaden för kursböcker bara iStorbritannien närmast obegränsad, och läggsdärtill USA, Kanada, Australien med flera länderär det inte svårt att förstå att det är en lukrativmarknad. Det är i ljuset av en sådan omfattandemarknad som tillkomsten av The Cambridge Com-panion to Historical Archaeology måste förstås.

Antologins inledning lovar gott med en tyd-ligt uttalad ambition att undvika gränsdragning-ar gentemot förhistorisk-/medeltidsarkeologi,industriarkeologi och »postmedieval archaeolo-gy». De två senare är underdiscipliner som främstär relevanta i Storbritannien. Boken består av 17artiklar skrivna av 26 författare, inklusive en in-ledning och ett efterord. Bland författarna märksflera av den historiska arkeologins mest namn-kunniga skribenter, men samtidigt saknas flera

63Recensioner


��n��on�r �� a�o�t � �� .�� da ��

namn. Till efterordet har redaktörerna lyckatslocka Barry Cunliffe och som baksidesreferentstår Mark Leone. Dessa har förankrat antologinpå högsta möjliga nivå på båda sidor av denengelskspråkiga delen av Atlanten.

Indelningen är tematisk med fem avsnitt, 1)arkeologi och historia, 2) huvudteman i historiskarkeologi, 3) historisk arkeologi och materiellkultur, 4) historisk arkeologi och landskap, 5)historisk arkeologi och byggnader. Flera av tex-terna är spännande och välskrivna, men urvaletoch dispositionen är på det hela oklar. Det är frånbörjan otydligt vilken läsekrets som avses. Ärantologin en »följeslagare» för den yrkesverk-samme eller för studenten, eller båda?

Upplägget är metodologiskt/källmaterialba-serat och inte teoretiskt eller historiskt, vilket gerett splittrat intryck. Det hade kanske varit meröverskådligt om studierna hade utgått från detmoderna / historiska samhället i sig självt och vadsom definierar det, som till exempel kolonialism,postkolonialism, kapitalism, globalisering, indi-vidualisering, industrialisering och avindustria-lisering?

Antologins fem delar har metodologisk ut-gångspunkt. Men är det verkligen rimligt att ko-lonialismen, det tillstånd som kanske mer ännågot annat definierar det moderna, ska behand-las i endast en artikel och inte som ett huvud-tema? Kolonialismen finns visserligen med i fleraav artiklarna men då som del av en eurocentiskempiri – européerna (läs: de engelskspråkiga eu-ropéerna) koloniserade stora delar av världenoch har därför lämnat ett källmaterial efter sigför dagens arkeologer att studera. Exempel frånvärlden utanför Europa och Nordamerika är få:Arktis, Asien, Latinamerika och Östeuropa sak-nas i princip helt.

Genusarkeologi är ett annat fält som inte fåttnågot eget avsnitt eller ens en egen artikel i dennaantologi. Intressanta genusstudier saknas emel-lertid inte. Artikeln »Documentary Archaeolo-gy» av Laurie A. Wilkie innehåller flera mycketintressanta fallstudier, bland annat en av mas-kulinitet i det sena 1800-talets Berkeley och avhur föremål, arkitektur och skriftliga källor kananvändas för att förstå det moderna samhälletsgenusroller. Att hitta dessa spännande exempelkräver dock en envis läsare. Wilkies text saknar,

vilket också gäller övriga, undertitel och tydligintroduktion.

Relationen mellan arkeologi och historia äg-nas ett helt avsnitt, inriktat på metod, vilket före-faller mycket då områden som kolonialism, reli-gionernas roll och kapitalismens uppkomst fåttlitet utrymme. Detta talar också mot texternasnatur av att vara självständig kulturhistoria, frifrån den tröttande diskussionen om relationentill historieämnet. I epilogen påpekar också BarryCunliffe uppfriskande: »…history is a valuableway of studying some aspects of the most recentfragment of the archaeological record.» (s. 314).En text som rör detta ämne är Rosemary Joyces»Writing Historical Archaeology», som på ettspännande sätt diskuterar polyfoni utifrån despecifikahistorisk-arkeologiskakraven.Trotsgodaföresatser kommer denna artikel sannolikt hasvårt att bli en omtyckt del av kurslitteraturen pågrund av sitt invecklade språk.

Några andra bidrag som förtjänar att särskiltlyftas fram är Gavin Lucas pedagogiska och tanke-väckande »Historical Archaeology and Time»som tar ett helhetsgrepp om arkeologers kon-ceptualisering av tid och hur människor sett påtid under tidigmodern och modern tid samt hurdetta kan studeras genom den materiella kultu-ren. En annan artikel som behandlar tid är Cor-nelius Holtorfs och Howard Williams »Landsca-pes and Memories». Här finns ett brett och ny-fiket analytiskt perspektiv på tid och rum, i varie-rande typer av historiska landskap med djupakronologiska rötter. Artikeln utgår från fleraeuropeiska exempel. Det hade varit givande omredaktörerna hade låtit denna följas av andra tex-ter som tog upp exempel och perspektiv frånvärlden utanför Europa och Nordamerika. Dåhade läsaren fått se en annan bild än den sombygger på den i England så betydelsefulle land-skapshistorikern och arkeologen W.G. Hoskinsperspektiv och arv.

Sammantaget är The Cambridge Companion toHistorical Archaeology läsvärd genom de mångauppslagsrika och välskrivna artiklarna. Delarnaleder dock inte till någon större betydande hel-het. Detta är synd då de enskilda texterna bär sålångt. De ovannämnda 90-talsantologierna avOrsers och Funari et al. är nu mogna att ersättas.Med en starkare tematisering och ett verkligt

64 Recensioner


��n��on�r �� a�o�t � �� .�� da ��

globalt, inte brittisk/amerikanskt globalt, per-spektiv hade denna sammanställning kunnat blien betydande bred plattform för den vitala his-toriska arkeologin som bedrivs runt om i värl-den, och en bok som passat bra som introduktionför framtidens arkeologer.

Men trots mycket kunskap och flera spän-nande perspektiv väcker boken fler frågor än denger svar. En annan struktur, en bredare uppsätt-ning författare från flera språkområden än denengelska och en lite starkare redaktionell handhade kunnat göra denna sammanställning till englobal angelägenhet. I stället blir det mycket aven repetition av engelsk och framför allt nord-östkustamerikansk historisk arkeologi.

Jag önskar att jag med större entusiasmkunde rekommendera The Cambridge Companion,men som det nu är får det bli i väntan på nästasammanställning.

Jonas Monié NordinHistoriska museet

Box 5428SE–114 84 Stockholm

[email protected]

The Reception of Medieval Europe in the Baltic SeaRegion. Papers of the XIIth Visby Symposium held atGotland University, Visby. Ed. Jörn Staecker. ActaVisbyensia XII. Visby 2009. 275 pp. ISBN 91-973653-5-1.

Contained in this glossy and weighty hardbackare twenty-four papers that conclude an eleven-year collaborative project called “Culture Clashor Compromise”. In this project, which has al-ready published twelve other monographs or es-say collections, a group of scholars from all sidesof the Baltic and beyond attempted to elucidatethe processes by which the Scandinavian andBaltic regions became “Europeanized”. This term,as several of the contributing authors admit, iscontentious. So were, informs us Jörn Staecker’sintroduction and Nils Blomkvist’s conclusion,the differing backgrounds of the Western- andSoviet-trained scholars involved. At conferencesall across the study area, all were eventually

pushed out of their linguistic and intellectualcomfort zones. The fruitfulness of the resultingcollaboration is amply demonstrated by the quan-tity of its output. For readers such as myself,arriving at the end of this long process, this finali-ty is admittedly a mixed blessing. Some contri-butors rallied to the occasion with grand conclu-sions; some (most notably Tryggve Siltberg) hadclearly finished and here merely summarise earlierwork; and for some the enquiry was still ongoingand only provisional results are even now avail-able. The fact that all contributions are in eitherEnglish or German nonetheless gives a presum-ably desired Western readership an importantwindow onto scholarship into which languagesmight have prevented them from enquiring.

The volume is dominated by the work of NilsBlomkvist. Not only does his contribution occu-py more pages than any other, his work clearlyformed the intellectual background to the projectas a whole. Almost all of the papers cite his 2005book The Discovery of the Baltic, and other work ofhis also appears prolifically in citations through-out. Not all contributors have partaken of hisviews, but his fifty-page conclusion performs akind of magic trick in containing, in clear andanalytical English, nothing that excludes any ofthe contributors from his depiction of the pro-ject’s findings, without sacrificing his argument.This article alone will be of considerable use toreaders not familiar with the discourses that theproject brought into contact with each other.

Despite the harmony Blomkvist thus creates,disagreements between contributors remain evi-dent at various points, as is natural in such a pro-ject. That shared by most lies around the value ofthe term “Europeanization” for a set of proces-ses that variously encompassed commercial ac-culturation, indigenous reform and conversion,violent conquest and assimilation applied fromoutside and, as several papers emphasise, found alimit in a kind of rural passive resistance, mani-fested as continuity of use of pre-Christian ceme-teries and dress well into the modern era. It couldbe (and is) argued that no other term comes evenclose to admitting all these definitions, but thispresentist perspective, with the expanding Euro-pean Union consciously invoked by Staecker,classifies these different responses as species of

65Recensioner


��n��on�r �� a�o�t � �� .�� da ��

the same phenomenon when they could equallybe seen as near-opposites.

More specific disagreements are evident, forexample, over Baltic hillforts, such as those inLatvia that Andris Šnē sees as mainly craft cent-res, with real urban development to be observedelsewhere, and those in Samland which AntjeWendt sees primarily as refuges, albeit with aconsiderable range of variation (which her de-tailed maps do not really clarify). The principalbone of contention here is that for Wendt herBurgwälle are better seen as a reaction to the Ro-mans than to the Germans, whereas Šnē under-standably sees his fortifications in a more imme-diate and military context. More deeply, how-ever, the comparability of the two zones andwhether their respective scholarships can disre-gard outside thinking are here thrown into ques-tion. This kind of confrontation must have beenone of the great benefits of the project, but itsfruit is not visible in the printed output.

Even more opposed are Vladas Žulkus andRomas Jarockis. Žulkus’s argument is that changein burial rite, in particular from cremation toinhumation, cannot be simply used as an index ofconversion given how much of it is demonstrableprior to the arrival of Christianity as a power inthe Baltic area. Jarockis’s analysis of cemeteries’relation to settlements in Semigallia, on the oth-er hand, relies explicitly on such indexes and linkssettlements to cemeteries and vice versa withoutany consideration of significance to reassure thereader that the argument is not completely circu-lar. I for one was unable to determine the associa-tions that Jarockis suggests from his distributionmaps. None of these contentions are, however,made explicit in print.

Some omissions are surprising. Although Ger-man merchants are invoked, often via Nils Blom-kvist, in many papers, only Anton Pärn really pla-ces them in the forefront of his study. He empha-sises that successful convert Estonians might eas-ily move into a distinctively German materialhabitus and style of house, such as we can nowdetermine from material culture. Perhaps thisperceived fluidity of ethnicity, albeit mediated bya power gradient, is why the Hanse is never in-voked as a coordinating influence, but to theWestern reader it is conspicuous by its absence.

The West may have something to learn about itsstereotypes here, although the emphasis on com-merce as an agent of change in Nils Blomkvist’sanalysis leads one to suspect that the questionwas at least raised at the project conferences.

I was also surprised to find no reference to re-cent Western scholarship on the Crusades, whichhas consciously expanded to include the BalticCrusades as part of its remit. It is perhaps absentbecause only John Lind and Anti Selart reallycover warfare between Christians and paganshere (although two counterfactual papers byAlvydas Nikisžentaitis and Jes Wienberg mustalso be mentioned, and Lars Hermansson is en-lightening on warfare between Christians). Twovolumes edited by Alan Murray, Crusade and Con-version on the Baltic Frontier 1150–1500 (2001) andThe Clash of Cultures on the Medieval Baltic Frontier(2009), are the most surprising omissions, be-cause both feature contributors to The Receptionof Medieval Europe! In this respect this book oper-ates oppositely to the processes it describes, offe-ring the East up to the West for the latter’s bene-fit without taking anything in exchange. Onemight generously suppose that some such cita-tions were contained in the final endnotes thathave somehow been lost from Detlef Kattinger’sand Wendt’s contributions. These botches are allthe more surprising as otherwise the volume isalmost completely free from typographical er-rors, despite the fact that few if any of the authorswere working in their first languages.

Such care for print standards is not by anymeans all that scholars in the West have to learnfrom this selection of studies, however, and theAnglolexic complaint above deserves to be bal-anced with praise. Žulkus’s study of conversionalready mentioned ought to make scholars in theWest think twice about “Germanic” paganism.Western readers might be predisposed to ques-tion the long pagan continuity in the Baltic zonesadduced here (perhaps suspecting the sort of pat-riotic regional scholarship that Christian Lübkeenlighteningly dissects). Much of the evidencehere for such pagan practices is Early or Late Mo-dern and well-documented, however, which mayplace the West’s paradigms of Christianizationon the defensive rather than the East’s. I alsofound the web of connections between Baltic Sea

66 Recensioner


��n��on�r �� a�o�t � �� .�� da ��

princes and their families that included not justthe Slavs but the various Finnic and Baltic peop-les, depicted here by Kattinger and Lind, a usefulcorrective to some current Western Viking-cen-tric perspectives. To this should be added a reit-eration of the great worth of Nils Blomkvist’sconcluding essay. His determination to see thewhole Baltic zone as a conceptual unity is welljustified by the mutual applicability of many ofthese studies. I finished the volume resolved togo back and explore the Culture Clash or Com-promise project’s other work, my interest piquedby the selection here.

Jonathan JarrettThe Queen’s College

Oxford OX1 3AW

United Kingdom

[email protected]

Jesper Larsson, Fäbodväsendet 1550–1920. Ett cen-tralt element i Nordsveriges jordbrukssystem. ActaUniversitatis Agriculturae Sueciae 2009:51. 432s. Uppsala 2009. ISBN 978-91-86195-98-4.

Jesper Larssons avhandling om det nordsvenskafäbodväsendet tillhör en kategori av vetenskapli-ga arbeten där det är uppenbart att resultaten haren vidare betydelse än enbart för den kronolo-giskt och geografiskt avgränsade empiri som stu-deras. Hans analysobjekt fäboden – ett omtycktoch ofta romantiserat inslag i vår nationella arse-nal av symboler för ett svunnet, förindustrielltbondesamhälle, där kulande kullor vallar djurenom somrarna kring timrade hus i storskogen –studerades tidigt av etnologer och uppfattades dåofta som en ålderdomlig, reliktartad företeelse. ILarssons arbete blir fäboden emellertid någon-ting helt annat än en relikt. Hans infallsvinkel äragrarhistorisk och den huvudtes han driver i av-handlingen är att fäbodväsendet uppstod ganskasent. Det får enligt Larsson sitt egentliga genom-slag på 1500-talet som en del av en agrara expan-sion som tar fart då.

Larssons studie handlar till stor del om fä-bodväsendets organisation och regelverk undernya tiden. Den har emellertid betydelse också fören historisk-arkeologisk diskussion kring land-

skapets nyttjande i ett långtidsperspektiv somförts under senare år och där frågan om fäbod-väsendets uppkomst kommit att bli central. Lars-son driver sin tes med tydlig polemisk udd motden »skogsarkeologiska» forskning som växtefram i huvudsak under 1990-talet och som fram-för allt handlat om nyttjandet av utmarkerna i avforskningen tidigare förbisedda skogsbygder. Den-na forskning har velat visa hur en differentieradbondeekonomi tillhandahöll alternativa överlev-nadsstrategier i dessa bygder. Därigenom stodman där bättre rustad att möta nedgångar i sam-hällsutvecklingen än exempelvis i agrara central-områden.

Som ett av många exempel på utmarksnä-ringar blev fäbodväsendet snart ett studieobjektför den skogsarkeologiska forskningen. Med stöd ibl.a. pollenanalyser i anslutning till fäbodvallarhar det hävdats att fäbodarnas ursprung måstesökas i ett mycket tidigt skede, i yngre järnålderneller tidiga medeltiden. Dessa anläggningar skullealltså vara en del av ett utmarksutnyttjande somalltid kännetecknat skogsområdena och som för-blivit i princip oförändrat genom århundradena.Denna uppfattning går stick i stäv mot Larssonsoch därmed utmanar han skogsarkeologin på enavgörande punkt. Det gäller alltså inte endastfäbodväsendets uppkomst utan också hur manpå ett grundläggande plan betraktar landskaps-utvecklingen i Skandinavien under äldre tid. Hurhanterar då Larsson denna uppgift?

Larssons definition av fäboden är fundamen-tal. Han knyter fäboden specifikt till boskaps-skötseln och mjölkhanteringen. Dess funktionhänger samman med nyttjandet av skogen sombetesmark under sommarhalvåret och omvand-lingen av mjölken till produkter som smör, mes-smör och mesost. Detta arbete sköttes av specia-liserad kvinnlig arbetskraft och ställde särskildakrav på fäbodvallens byggnader. Med denna or-ganisation var fäboden något helt annat än hem-gården där man i första hand sysslade med åker-bruk. Sådant kunde givetvis förekomma även vidfäbodarna men var inte den primära verksam-heten där.

Med denna definition i ryggen går Larsson såvidare med två större undersökningar för att prö-va sin tes. Först studerar han utvecklingen av djur-bestånden i tre socknar i Kopparbergs, Gävle-

67Recensioner


Recensioner s58-70 (s 60-72):Layout 1 11-02-14 14.53 Sida 67

borgs resp. Jämtlands län från 1571 och fram tillmodern tid. Källmaterialet är bl.a. Älvsborgs lö-sen, boskaps-och utsädeslängder och bouppteck-ningar. Därefter följer studie av Leksands sockenvid Siljan, där utgångshypotesen är att en expan-sion av fäbodväsendet innebar en ökande kon-kurrens om utmarkerna. Här utgörs källorna iförsta hand av ett omfattande domboksmaterialfrån 1600-, 1700-och 1800-talen. På det teore-tiska planet utgår Larsson för övrigt från modernsamhällsvetenskaplig teoribildning i form av Eli-nor Ostroms arbeten om förvaltning av allmän-ningarna. Resultaten från de bägge undersök-ningarna kan mycket kort sammanfattas som atten påtaglig ökning av djurbesättningarna kanbeläggas från 1500-talet och fram till mitten av1800-talet, och att denna ökning måste ha gåtthand i hand med en etablering av nya fäbodar.»... en ökad konkurrens om utmarken från 1600-talet fram till 1800-talet framträder» ur studietav domböckerna.

Efter att sålunda ha skaffat sig en god em-pirisk grund för antagandet om en expansion avfäbodväsendet från och med 1500-talet tar sigLarsson an uppgiften att teckna en bild av detta iett långtidsperspektiv. Till att börja med får hanägna ganska stort utrymme åt att bemöta alla deforskare som velat se ett utvecklat fäbodväsenunder betydligt tidigare skeden. Här är han utantvekan ganska framgångsrik. De skriftliga beläg-gen från tiden före 1500 är få och det är i självaverket högst diskutabelt om de är uttryck förfäbodar enligt Larssons definition.

En avgörande punkt i Larssons kritik av denskogsarkeologiska forskningen gäller betydelsenav tydliga definitioner. För att kunna föra fäbo-den tillbaka till yngre järnåldern eller tidiga me-deltiden har företrädarna för nämnda forskningvarit tvungna att ge den en mycket vid definition,som ett av många uttryck för agrar verksamhet iallmänhet i utmarkerna. Ett pollenresultat i an-slutning till en i sen tid känd fäbodvall har dåkunnat anses som ett fullt tillräckligt bevis för attdenna haft sitt ursprung i exempelvis tidiga me-deltiden. Men att lösa upp fäbodbegreppet tillden grad att det endast blir liktydigt med agraraaktiviteter i utmarken medför, som Larsson fram-håller, stora problem med att identifiera de av-görande förändringarna i landskapsutveckligen.

Vi får därmed »svårare att förstå äldre tiders ut-marksbruk».

Med sin betydligt precisare definition av fä-boden som knuten till specialiserad verksamhet isamband med boskapsskötsel och mjölkhante-ring kan Larsson på ett tämligen övertygandesätt argumentera för att dess uppkomst inte skallsökas i den tidiga medeltiden utan i senmedelti-den, efter agrarkrisen på 1300-talet och förstahälften av 1400-talet. Han menar att dess vidareutveckling skall ses som en del av den agrara ex-pansion som tog sin början på 1500-talet. Fäbod-väsendet blev därefter, under 1600-och 1700-tal-en, en viktig del av norra Sveriges agrara ekono-mi. Larsson pekar på en rad faktorer som bidrogtill utvecklingen, såsom en ökad efterfrågan påanimalieprodukter, områdets inlemmande i enstörre europeisk marknad, 1600-talets krigseko-nomi och en allmänt ökande betydelse för ut-marksnäringarna. Förutom dessa faktorer lyfterhan även fram en växande arbetsdelning somgenerellt präglade de västeuropeiska agrarsam-hällena under det aktuella skedet.

Med sin avhandling har Larsson gjort etttungt och tankeväckande inlägg i debatten kringutmarkerna under äldre tid. Tvärtemot vad denskogsarkeologiska forskningen hävdat har nytt-jandet av utmarkerna genomgått stora och av-görande förändringar och i hög grad påverkats avsamhällskonjunkturerna.

I den fortsatta diskussionen, som förhopp-ningsvis får värdefull näring av Larssons resultat,borde tre teman kunna vara centrala. Det förstagäller den senmedeltida agrarkrisen och i vad måndenna kan uppfattas som en grundläggande dis-kontinuitet i utvecklingen och inte endast en mereller mindre omfattande ödeläggelse av bebyg-gelse. Det finns idag många belägg, inte minst avarkeologisk karaktär, som antyder att det somskedde på 1300- och 1400-talen inte bara var enagrar kris utan en allmän samhällsförändring.

Ett andra tema handlar om utmarkerna un-der yngre järnåldern och tidiga medeltiden. Lars-sons resultat motsäger ju inte att dessa utnyttjatsunder nämnda skeden. Däremot kan utmarks-bruket då ha haft en annan karaktär än det fickefter agrarkrisen.

Det tredje temat slutligen fokuserar på denagrara expansion i början av nya tiden som Lars-

68 Recensioner



son knyter fäbodväsendet till. Uppkomsten avdet sistnämnda är en viktig aspekt av dennaförändring, men knappast den enda. Det manexempelvis kan iaktta i de marina utmarkerna,d.v.s. längs kusterna, där permanenta fiskelägenbörjade växa fram under senare delen av 1500-talet, är sannolikt ett annat uttryck för en ökadarbetsdelning och specialisering i agrarsamhäl-let. Konsekvenserna av förändringen blev av alltatt döma vittgående – inte endast på ett agrar-

ekonomiskt plan – och det är en angelägen upp-gift för den historiska arkeologin att mera sys-tematiskt än tidigare studera den i alla dessmateriella dimensioner.

Lars ErsgårdRiksantikvarieämbetet UV Syd

Odlarevägen 5226 60 Lund

[email protected]

69Recensioner



Recension av "Wealth and Prestige" av Boye & Lund Hansen

Documents

Transcript of Recension av "Wealth and Prestige" av Boye & Lund Hansen