Keramik – till nöds, till nytta och till nöje

Nummer 1 2015 löpnummer 75

32

Keramik – till nöds, till nytta och till nöje

Sven Isaksson

Keramikhantverkets historia sträcker sig långt tillbaka i tiden, mycket längre än vad många nog anar. Färdigheter i detta hantverk är kanske inte det mest angelägna att ha i en akut nödsituation. Men i ett mera långvarigt scenario är tillgång till eldfasta kärl absolut något som kan göra livet i nöd betydligt mycket lättare. Fast hur länge en nödsituation kommer att vara är ju inte alltid lätt att veta. Att arbeta med lera kan däremot vara mycket nöjsamt och därmed ett sätt att handskas med nödsituationens långtråkighet och tristess; och som ändå resulterar i något som är mycket användbart.

ISLANDSLAV. Kan med fördel tillredas i keramikkärl (från Hult 2012).


33

Keramiken i förhistorien Den förhistoriska lanseringen av keramikkärlsteknologin har länge kopplats samman med jordbrukets införande. Det ansågs vara när människan gick från kringflackande jägare-samlare till bofast bonde som keramikhantverket kom till pass. Det hängde så att säga ihop som ett paket, tänkte man sig – det neolitiska paketet – odling + boskapsskötsel + bofasthet + keramikhantverk. I någon mån verkar detta faktiskt stämma för den Skandinaviska halvön, men detta förhållande är, som vi snart skall se, snarare undantaget än regeln. Jordbruk och boskapsskötsel uppstod på flera olika ställen runt om i världen (minst sex stycken sådana innovationscentra har identifierats), mer eller mindre oberoende av varandra, och för ungefär 10 000 år sedan. En del av dessa människor hade också keramikhantverk, men långt ifrån alla. Flera exempel på tidigt jordbruk utan keramikhantverk finns alltså även det. Tekniken att framställa eldfasta kärl av keramik är i själva verket mycket äldre. Innovationsprocessen tog sin början redan under senaste istiden, under sen Pleistocen, för sisådär en 20-18 000 år sedan. Tre ungefär samtida innovationscentra, vilka har identifierats som de allra tidigaste, återfinns i östra Asien; en i Amurflodens dalgång i ryska Sibirien, en på den nordjapanska ön Hokkaido och en (tillika den med de hittills äldsta dateringarna) i sydöstra Kina, söder om Yantzefloden. En av de bäst studerade av dessa keramiksekvenser är den japanska, den så kallade Jomonkeramiken. Efter vad det verkar så var den allra första keramiken vida spridd men ändå sällsynt. Med detta menas att det påträffas keramik på de flesta av de tidiga boplatserna men få skärvor på varje plats. Gott och väl innan det stora klimatskiftet mellan Pleistocen och Holocen har keramiken


34

blivit mer rikligt förekommande, men blir inte riktigt allmänt spridd för än under millennierna efter klimatskiftet. Detta kan vara spår av tre steg i en innovationsprocess med en experimentfas, en intensifieringsfas och slutligen en integreringsfas. Någon direkt solklar koppling mellan just denna innovation och skiftet i klimat har vi ännu inte kunnat se. Själva uppfinnandet av keramikkärl ligger ännu längre tillbaka i tiden. Det är alls inte omöjligt att keramikkärl uppfunnits på ännu fler olika håll i världen men att teknologin på dessa platser aldrig accepterats. Intressant i sammanhanget är att dessa kärl inte är de äldsta föremålen av keramik som människan framställt. Från åtminstone 25 000 år sedan finns små statyetter av bränd lera, ofta föreställande tämligen yppiga damer, funna över stora delar av Eurasien. Den keramiska teknologin som sådan kom alltså först i konstnärligt bruk och endast senare till mer uppenbart funktionell användning. Frågan om varför keramikkärlsteknologin uppfinns över huvud taget är ganska enkel att svara på. Att uppfinna saker är något som människan gör, hela tiden. De bakomliggande anledningarna till detta – att människan är en uppfinnare – har diskuterats av psykologer, kognitionsforskare, m.fl., och är något som ligger utanför ramarna för denna text. Men varför keramikkärlsteknologin som uppfinning får fäste och allmän spridning just där och just då är däremot mindre uppenbart, fortfarande inte helt klarlagt och hett omdebatterat. Det kan kanske tyckas självklart – det här är ju ursprunget till alla grytor och kastruller i världen och vem kan tänka sig ett kök utan dessa redskap? Men det finns väldigt många andra sätt att laga mat på än att koka i en gryta (se till exempel artiklarna ”Bortom spritköket - Matlagning utan pannor och kastruller” i Överleva 58 (Nr 2 2006) och ”En djupdykning i kokgropen” i


35

Överleva 78 (Nr 2 2014)). Det finns också exempel från områden i östra Nordamerika där det i de arkeologiska källorna finns rikligt med tidig keramik men där den ursprungsbefolkning (Native Americans/First Nations) som bebor området under senare tid inte använder keramikkärl – utan kokkärl av näver, bland annat. Eldfasta kokkärl behöver inte nödvändigtvis betraktas som mer funktionsdugliga än de många alternativen eller ens som önskvärda. När vi tittar på vårt eget kök ser vi resultatet av en lång kulturell evolution som åtminstone till del varit styrd av slumpen och bland annat därför på intet sätt är självklar i sin komposition. En viktig ledtråd i sammanhanget är att försöka ta reda på vad denna den tidigaste keramiken faktiskt använts till. Under ett antal år har jag varit involverad i ett forskningsprojekt som syftat till just detta. I samarbete med arkeologer i Japan och Ryssland har vi analyserat spår efter matrester i den allra tidigaste keramiken från Hokkaido, Honshu och Kyushu och från Sakhalin och Kurilerna. Resultaten visade att det fanns en stark gemensam nämnare och det var att de flesta kärlen använts för tillredning av akvatiska animalier (det vill säga fisk och marina däggdjur). Många av fyndplatserna låg ursprungligen i en strandzon, antingen vid havet eller vid floder. En strandzon är ett exempel på en ekoton, ett område eller gränsland mellan två eller flera biotoper. Två viktiga egenskaper som brukar karaktärisera ekotoner i allmänhet är dels en stor andel exotiska arter (växter, djur, insekter, m.fl.) och dels en utmärkande stor artrikedom. Det är lätt att föreställa sig att sådana områden varit attraktiva för jägare-samlare. Om man dessutom tänker sig att där finns en år efter år säkert återkommande resurs (såsom laxvandring eller migrerande sälarter), vars utnyttjande är betjänt av eldfasta kärl (till exempel för utvinning av fisk- eller tranolja?), så kan


36

detta vara ett incitament för – vanligen – kringvandrande jägare-samlare att i väntan på denna resurs slå sig ned ett tag och investera tid och energi i att i förväg färdigställa sådana kärl. En annan idé bygger på att keramiken i början främst var en prestigegivande teknologi, i synnerhet om den kopplas samman med processandet av exotiska eller på annat sätt speciella råvaror. Det är inte resursutnyttjandets nödtvång som sådant som driver på keramikanvändningen utan dess möjlighet att plocka sociala poäng. När keramik-kärlsteknologin så småningom når integreringsfasen har den accepterats och får en mer allmän spridning inom gruppen. Keramikkärlsteknologins vidare spridning över den Eurasiska kontinenten verkar ta minst ett par olika vägar. Den ena förefaller gå åt sydväst. Möjligen kan denna kopplas ihop med den keramik som så småningom når Europa från sydost, tillsammans med jordbruket. Den andra vägen går bland jägare-samlare västerut genom Sibirien, över Ural och når fram till Östersjön för ungefär 7000 år sedan. Här händer dock något märkligt. Denna den tidigaste jägare-samlarekeramiken når Baltikum, Finland, Åland, Kolahalvön och Nordnorge; men inte större delen av Skandinaviska halvön. I norra delen av halvön finns en skarp gräns som går från området kring Varangerfjorden i norr och Kalixälvens dalgång i söder där tidig jägare-samlarekeramik – en stil kallad Säräisniemi 1 – finns öster och norr om denna men inte väster och söder därom. Denna gräns verkar dessutom ligga relativt fast i cirka tusen år. Det är inte så att Skandinaviska halvön var folktom, tvärtom. Det verkar utifrån fyndmaterialet vara så att människorna trots allt hade kontakt över denna gräns men att de som bodde i väster inte tyckte att keramikkärl var någonting att ha. I söder, framför allt i Skåne, finns lite tidig keramik längs kusten. Stilen kallas för Ertebøllekeramik och


37

återfinns framför allt längs kusterna i Danmark och Nordtyskland. Det är först för cirka 6000 år sedan som keramikkärlsteknologin sprids på bredare front i Skandinavien, initialt upp till och med Mälardalen söder om Dalälven och till södra Norge. Stilen kallas för Trattbägarkeramik och dess spridning har kopplats samman med spridningen av jordbruk och boskapsskötsel. I krukskärvor från trattbägarlokalen Skogsmossen i Västmanland har jag också kunnat påvisa fettrester efter mjölk, de hittills äldsta spåren i Sverige. Introduktionen av denna keramikstil och av den nya livsstilen (bonde/herde) verkar ha gått snabbt. Men det tar mycket lång tid för den att bli allmänt accepterad. Först två tusen år senare, i övergången mellan stenålder och bronsålder, har jordbruket blivit allmänt accepterat som den livsstil de allra flesta anammar i Skandinavien. Mellantiden karaktäriseras istället av en stor variation med utpräglad ambivalens och vankelmod rörande livsstil och försörjning. Under bronsålder och äldre järnålder uppträder keramikkärl av olika form tillsammans i vad som närmast kan benämnas serviser. Under järnålderns gång får keramikkärlen i allt högre utsträckning konkurrens från eldfasta kärl av metall. Dessa är mer slagtåliga än keramiken men ännu under vikingatid är metallkärl så pass dyrbara att mycket av den vardagliga matlagningen fortfarande gjordes i keramikkärl. Först under medeltid introduceras drejskivan till Sverige och också tekniken att glasera keramik. Det första krukmakarskrået i Sverige bildas senast år 1587 i Stockholm. Att tillverka och använda kärl av lergods Keramik tillverkas av lera och magringsmedel. Lera är en jordart med kornstorlekar mindre än 0,002 mm. Olika typer av lera består av ett eller flera lermineral och har skilda


38

egenskaper. Gemensamt för alla leror är att de kan absorbera vatten och att de då blir plastiska och formbara, samt att de kan avge fukten vid torkning och att de hårdnar vid bränning till fast struktur. När leran absorberar vatten ökar dess volym och när den torkar så krymper den. Hettas leran upp över 500

C så avdunstas allt fritt vatten. Vid upphettning till ännu högre temperaturer mister lerkristallerna sin struktur, de bildar fasta föreningar med varandra och förlorar sin förmåga till vattenupptagning och plasticitet. Man har istället fått keramik, eller lergods som det också kallas. Alla sorters leror är inte lämpliga för keramiktillverkning; en del spricker sönder vid bränning medan andra har för dålig plasticitet, till exempel. I fält är detta inte alltid lätt att avgöra så man får pröva sig fram. Torr, krossad lera skall ha en sval och talkliknande känsla, en lagom fuktad lera skall gå att rulla till tunna korvar med bara några millimeters tjocklek utan att falla sönder. Låt en sträng eller en några millimeter tjock platta av lera lufttorka ordentligt i skuggan innan du bränner provbiten i eldstaden. Då får du en uppfattning om hur leran du har fungerar för lerkärlstillverkning. Ett sådant test kan vara bra att göra innan du sätter igång med något större projekt. Om krympningen vid torkning och bränning blir för stor så kommer godset att spricka. För att minska krympvolymen blandas leran med till exempel sand, krossad sten, krossad keramik eller växtmaterial. Detta kallas för att magra keramiken. Precis som med olika leror så har olika magringsmedel skilda egenskaper. Om det är ett kokkärl jag skall tillverka behövs mer magringsmedel, uppåt en 25 %, eftersom det också gör det färdiga kärlet mer eldfast. En bra tumregel är också att om jag ska hetta upp kärlet så är det bra om magringsmedlet också hettats upp innan jag blandar det


39

med leran. En eldsprängd sten från eldstaden kan ibland gå att smula sönder med handen eller krossas till grovt pulver med en annan sten. Sådan upphettad och krossad bergart är ett utmärkt magringsmedel. Om ett keramikkärl går sönder kan det med fördel krossas till smul och användas som magring till nästa kärl. Denna typ av magring kallas för chamotte.

GRÖT PÅ ISLANDSLAV. Tillredd i lergodskärl och färdig att förtära (från Hult 2012).

Lera bildas främst genom vittring av bergart. För att vara användbar för keramiktillverkning behöver lerpartiklarna sorteras ut från de grövre jordarternas större partiklar. Detta är något som rinnande vatten är bra på och de flesta leror är därför sedimentära – de har först med vattendrag till sjöar


40

eller hav där de långsamt avlagrats i bottensediment. Det är därför i lågpunkter i landskapet man kan söka efter lera. Men det innebär också att om man befinner sig ovanför högsta kustlinjen, det vill säga på nivåer som aldrig legat under vatten efter istiden, så kan det till och med vara svårt att hitta bra lera. Hittar man en blöt lera så kan det vara en bra idé att låta den torka först. Den torra leran kan sedan krossas och det är lättare att plocka eller sålla bort främmande föremål som grus, sten, rötter, med mera. Därefter återfuktas leran successivt och knådas tills den får bra formbarhet. Har jag en lertäkt med ren lera och lagom fuktighet behövs inte detta steg. Nu tillsätts magringsmedlet och knådas ihop med leran som ska vara formbar, plastisk och inte spricka för lätt vid bearbetning. Ett enkelt sätt att göra en liten skål är att ta en klump med lera och med tummarna trycka ned en grop och forma skålen mellan fingrarna. Tekniken kallas inte förvånande för tumning. Detta kan också utgöra början till ett större kärl. Ett smidigt sätt att bygga upp ett kärl är genom rull- eller remsbyggning. Den magrade leran rullas till långa jämna rullar, något tjockare än önskad godstjocklek, som sedan läggs ovanpå kanten av bottenskålen och kläms och stryks fast. Fortsätt att lägga på rullar till dess kärlet får önskad storlek. Det går också att börja från andra hållet, genom att lägga ut en ring som motsvarar mynningen på kärlet och sedan successivt lägga på kortare och kortare rullar av lera till dess botten är nådd. Ytterligare ett sätt är att baka ut den magrade leran till en platta som sedan rullas upp på en lagom stor stock eller stör; skarven tummas ihop, en bottenplatta sätts på och tummas fast, varpå stocken med kärlet rullas mot ett hårt underlag så att


41

kärlväggen tunnas ut och vidgas. Det färdigformade kärlet kan nu lirkas av från stocken. För att få ett tätare kärl kan ytan glättas. Glättningen kan göras med hjälp av en fuktad slät sten eller en fuktad hand. Om kärlet exempelvis är kraftigt magrat kan jag slamma upp lite ren lera i lite vatten och bestryka ytan, vilket kallas för att slamma kärlet. Sedan måste kärlet lufttorka i skugga. När ytan känns läderartad kan denna poleras med hjälp av något föremål med blank yta för att bli tätare. Rabbning är raka motsatsen till polering. Då slammar jag upp lera och smetar ut den grovt över utsidan på kärlet i syfte att göra ytan skrovligare. Poängen med detta är att göra kärlet mer lätthanterligt. Till slut får kärlet torka långsamt i skugga innan det bränns i elden. En bra strategi är att börja med en liten eld och ställa de lufttorkade kärlen i närheten av elden så att de sakta värms upp och den fuktighet som finns kvar stillsamt lämnar leran. Medan kärlen ännu inte är varmare än att de går att hantera kan elden skrapas ut till en cirkel och kärlen placeras i mitten inför sista bränningssteget. Elden byggs på gradvis inåt till dess kärlen täcks. Det är bra att bygga elden på höjden med inte allt för grov ved så att kärlen inte blir för tungt belastade och kläms sönder. Låt elden sedan brinna ut av sig själv. Räkna alltid med att något eller några kärl går sönder vid bränningen. Det är därför bra att om möjligt göra fler än ett kärl åt gången. De spräckta kärlen kan alltid användas till magring för nästa omgång.


42

KERAMIKEN ÄR TORKAD OCH UPPVÄRMD. Nu påbörjas bränningssteget (Foto: G. Pastoriza, från Hult 2012).

Kokkärl behöver som sagt en högre andel magring än förvaringskärl. Det är också bra att glätta och polera insidan på kokkärl, utsidan kan istället gärna rabbas för att bli mer greppvänlig. Formgivningen kan också bidra till funktionaliteten, där en skuldra, en vulst eller knoppar på utsidan kan underlätta hanteringen av ett hett kärl med lika hett innehåll. Annars är det kanske bäst att ta bort elden från kärlet och låta det svalna något, av säkerhetsskäl. Ett kokkärl med rundad botten kan ställas på tre stenar i eldstaden, då är det också lätt att reglera värmen med mer eller mindre ved eller glödkol inunder. Det en aldrig skall göra med ett lergodskärl är att stoppa ned ett som är hett i kallt vatten, eller att hälla kallt vatten i ett hett kärl. Med den snabba temperaturväxling som detta innebär är risken mycket stor för att kärlet spricker. Annars är det bara att köra på med alla de kulinariska äventyr som skogen har att erbjuda.


43

BRÄNNINGEN AV KERAMIKEN ÄR KLAR. Nu får kärlen sakta svalna (från Hult 2012).

Keramikkärl kan användas till mycket annat än bara kokkärl. Förvaringskärl har redan nämnts. För förvaring av vätskor kan lergods ibland bli lite väl porösa och genomsläppliga. I detta syfte har kärl förr i tiden exempelvis kokats med mjölk eller bestrukits med olika sorters fett, bivax eller kåda. Denna bestrykning kan göras direkt efter bränningen medan kärlet ännu är hett så att tätningsmedlet sugs upp av godset. Detta kan också göras i efterhand om kärlet återupphettas. Används kärlet som kokkärl så kommer vätskor från maten att tränga in i kärlväggen. I dessa vätskor finns ämnen från maten – fetter, proteiner och kolhydrater. Dessa är svåra att diska ur och kan ge smak åt nästa anrättning. Av den anledningen kan det vara bra att ha separata kärl för olika råvaror, så som för kött respektive för fisk. Om kärlet får stå kan denna buljong också bli grogrund för mögel och för bakterietillväxt. Allt eftersom kärlet används gång på gång kommer ämnena från maten att reagera med varandra och bilda större och större och allt mer värmetåliga makromolekyler. Bildandet av denna


44

organiska komponent i kärlväggen bidrar till att täta kärlet. För att bli av med mögel i ett kärl så kan man bränna kärlet igen, men då får man också vara beredd på att behöva täta kärlet igen. Detta faktum att lergods är mer eller mindre poröst har också använts i samband med alkoholfermentation i olika tider och i olika delar av världen. I sådana jäskar har bryggaren genom flitig användning fått in jästen i godsets porer, så när vörten hälls i kärlet behöver ingen jäst tillsättas – den finns redan där, i kärlväggen. Bra sådana jäskar var de mycket rädda om och sådana kärl kunde vara i bruk i över trettio år. Men vanligen är det ju keramikens eldfasthet som varit mest attraktiv; keramikkärl kan användas i samband med tjärframställning, för att koka ihop tjäror till beck, för att koka linolja och tranolja, osv. Andra användningar av keramik som sådant är inom metallhantverk och då främst i deglar och gjutformar men också som härdfoder och blästmunstycken. Med magrad lera kan gropar bestrykas så att en gropugn erhålls och genom att bygga upp ett halvklotformigt valv av magrad lera som sedan bränns så blir det en kupolugn. En av lerans främsta egenskaper är som sagt dess formbarhet – en egenskap som tilltalat människans uppfinningsrikedom under långa tider.

Litteratur

Craig, O. E., Love, G. D., Isaksson, S., Taylor, G. & Snape, C. E. 2004.

Stable carbon isotopic characterisation of free and bound lipid

constituents of archaeological ceramic vessels released by solvent

extraction, alkaline hydrolysis and catalytic hydropyrolysis. Journal

of Analytical and Applied Pyrolysis 71. Sid 613-634.


45

Craig, O. E., Saul, H., Lucquin, A., Nishida, Y., Taché, K., Clarke, L.,

Thompson, A., Altoft, D. T., Uchiyama, J., Ajimoto, M., Gibbs, K.,

Isaksson, S., Heron C. P. & Jordan., P. 2013. Earliest evidence for the

use of pottery. Nature 496. Sid 351-354.

Fuller, D. Q. & Rowland, M. 2008. Towards a Long-Term Macro-

Geography of Cultural Substances; Food and Sacrifice Tradistions in

East, West and South Asia. Chinese Review of Anthropology 12. Sid

1-37.

Hein, A., Müller, N. S. & Kilikoglou, V. 2007. Great pots of fire:

thermal properties of archaeological cooking ware. EMAC’07

Budapest – Vessels: Inside and Outside. Sid 15-19.

Hult, L. 2012. Fäst vid keramik – En experimentell undersökning av

lipidrester i keramik, med GC-MS-metod, efter nedbrytningsförsök.

Kandidatuppsats i arkeologi med laborativ inriktning. Arkeologiska

forskningslaboratoriet, Stockholms universitet.

Hultén, B. 1994. Keramik. Kompendium i arkeologi. Lund.

Isaksson, S. 2006. Bortom spritköket - Matlagning utan pannor och

kastruller. Överleva, Nr 2 2006, Löpnummer 58. Svenska

Överlevnadssällskapet. Sid. 7-14.

Isaksson, S. 2014. En djupdykning i kokgropen. Överleva, Nr 2 2014,

Löpnummer78. Svenska Överlevnadssällskapet. Sid. 12-23.

Isaksson, S., Karlsson, C. & Eriksson, T. 2010. Ergosterol (5, 7, 22-

ergostatrien-3β-ol) as a potential biomarker for alcohol

fermentation in lipid residues from prehistoric pottery. Journal of

Archaeological Science 37. Sid 3263-3268.


46

Isaksson, S. & Hallgren, F. 2012. Lipid residue analyses of Early

Neolithic funnel-beaker pottery from Skogsmossen, eastern Central

Sweden, and the earliest evidence of dairying in Sweden. Journal of

Archaeological Science 39. Sid 3600-3609.

Jordan, P. & Zvelebil, M. (red.) 2010. Ceramic before farming. The

Dispersal of Pottery among Prehistoric Hunter-Gatherer. Left Coast

Press.

Lindqvist, G. 1996. Krukmakare. I: Nyström B., Biörnstad, A. &

Bursell, B. (red.) Hantverk i Sverige. Om bagare, kopparslagare,

vagnmakare och 286 andra hantverksyrken. LTs förlag. Sid 208-215.

Mears, R. 1992. The Complete Outdoor Handbook. Rider Books.

Müller, N. S., Kilikoglou, V., Day, P. M. Hein, A. & Vekinis, G. 2007.

The influence of temper on performance characteristics of cooking

ware ceramics. EMAC’07 Budapest – Vessels: Inside and Outside. Sid

145-149.

Shelach, G. 2012. On the Invention of Pottery. Science 336. Sid 1644-

1645.

Wu, X., Zhang, C., Goldberg, P., Cohen, D., Pan, Y. Arpin, T. & Bar-

Yosef, O. 2012. Early Pottery at 20,000 Years Ago in Xianrendong

Cave, China. Science 336. Sid 1696-1700.

Keramik – till nöds, till nytta och till nöje

Documents

Transcript of Keramik – till nöds, till nytta och till nöje