ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAV! ADOLPHI XLIY

Studier till en svensk ortnamnsatlas

utgivna av Jöran Sahlgren 11

HAR OCH HARG AV

ALLAN RO STVI K

Mit deutscher Zusammenfassung

I distribution

AB LUNDEQUISTSKA BOKHANDELN, UPPSALA

Almqvist & Wiksells

BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

UPPSALA 1967

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Illustrationsförteckning

Förord ....... .

Material och materialredovisning

Ortnamnselementet harg . . . . Sverige Finland och östersjöprovinserna Danmark Norge .. Island . Färöarna Orkney. England Kontinenten

Nederländerna 72 Tyskland, Österrike 72

Appellativet harg Sverige Danmark Norge och Island

Fornvästnordiskan 82 Norska dialekter 89 Nyisländskan 91 Färöarna ...... . England och kontinenten .

Ordet harg. Sammanfattning

Ortnamnselementet har. Som förled ..... Som senare led . . .

Materialsamling (Bilaga) Kommentar 101

Appellativet har Sverige Finland England och kontinenten .

4

7

9

14 14 49 49 52 66 69 69 69 71

74 74 82 82

91 92

93

97 97

101

121 121 131 132

3

Ordet har. Sammanfattning

Etymologi ...

Zusammenfassung

Källförteckning .

Ortnamnsregister

lllustrationsförteckning Bilder

1. Hurjom, Överlännäs sn, Vrnl. 1. 2. Hårga, Hanebo sn, Gävl. 1. .. 3. Harg, Vätö sn, Sthlms 1. 4. Söderharg, Hargs sn, Sthlms 1. 5. Väggarö, Sorunda sn, Sthlms 1. 6. Harg, Odensala sn, Sthlms 1. 7. Harja, Bo sn, Ör. l.

8. Hartsö, Bälinge sn, Söd. 1. 9. Stora Harg, Vikingstads sn, Östg. 1.

10. Östra Harg, sn, Östg. 1. . . . . . . 11. Hargen, f. d. Bäckseda sn, Jönk. 1. . 12. Hargen, Bäckseda, enl. ek 6F3b Vetlanda . 13. Västhorja, Värnamo, Jönk. 1. . . 14. Horjeboda, V. Torsås sn, Kron. 1. 15. Horgen, Rolvso, 0stfold 16. Horgen, Frogn, Akershus . . . . 17. Horgi, Byglandsfjord, Aust-Agder 18. Horge, Borgund, Sogn og Fjordane 19. Innerskärsharen, Houtskär, Åboland 20. Leksandsharen, Sollerö sn, Kopp. 1. 21. Vitharan, Nagu sn, Åboland 22. Haran, Houtskärs sn, Åboland 23. Stora Grisselharan, Nagu sn, Åboland 24. Söderängsharen, Houtskärs sn, Åboland

Kartor

1. Harg i Odensala. Ägofigur . . . . 2. Harg-namn belagda före år 1600 . . 3. Harg, horg i appellativ och ortnamn

4

134

145

156

160

172

15 15 17 18 19 22 25 27 35 36 41 41 43 45 53 54 57 63

104 105 111

141 143 144

23 65 79

4. Härge, horge, horgel i appellativ och ortnamn 5. Ortnamn på -har. Genusfördelning .. 6. Appellativet har osv. Genusfördelning

7. Obest. sing. harn(e) ..... . 8. Appellativet har osv. Betydelser

Tabeller

1. Har-namnens procentuella fördelning på kust- och insjönamn samt

81 120

135 137 140

på landfasta och kringflutna lokaler . . . . 100 2. Har-namnen fördelade efter olika förledstyper 103 3. Har-lokalernas höjd över havet 142 4. Sekundära har-namn 142

5. Primära har-namn . . . . . . 142

5

Förord

Den avhandling som här framläggs är inte en mans verk. Professor Valter Jansson har följt mitt arbete med intresse och uppmunt­

ran alltsedan jag 1958 påbörjade en licentiatavhandling om har-namnen. Han har läst hela arbetet i manuskript och korrektur.

Professor Lennart Moberg har välvilligt läst och ingående diskuterat flera manuskriptversioner av etymologikapitlet liksom ett korrektur på hela arbetet.

Professorn i nordiska språk, särskilt ortnamnsforskning, Harry Ståhl, tillika min svärfar, har i båda dessa funktioner bokstavligt talat alltid varit beredd att lyssna till och diskutera alla problem, vetenskapliga såväl som rent praktiska, som mött mig under arbetets gång.

Professor Jöran Sahlgren har givit värdefulla råd angående materialets presentation i kartform. Han har även berett avhandlingen plats i den av honom utgivna serien Studier till en svensk ortnamnsatlas samtidigt som styrelsen för Kungl. Gustav Adolfs Akademien beslutat intaga den i sina Acta.

Arkivchefen Helge Lindberg har välvilligt rekommenderat Kungl. ort­namnskommissionen att tillstyrka mina upprepade tjänstledighetsansök­ningar.

Utnyttjade arkiv och institutioner framgår av inledningskapitlet. Flera personer har bidragit till illustrationsmaterialet. Kartorna har renritats av fru Hjördis Mattsson. Den tyska sammanfattningen har översatts av biblio­tekarie Margarete Andersson. Hjälp med litteraturförteckningen har lämnats av amanuens Harriet Bengtsson.

Till alla lärare, arbetskamrater, studiekamrater och vänner som sålunda medarbetat i avhandlingen framför jag ett varmt tack.

Först och sist tackar jag min hustru Margareta för hjälp och uppmuntran, tålamod och överseende.

Uppsala i oktober 1967

Allan Rostvik

7

:Material och materialredovi~ning

Materialet till föreliggande avhandling har insamlats under åren 1958-1966. För ortnamnsmaterialet har jag främst anlitat Svenska ortnamnsarkivet (SOA), där flertalet uppteckningar och excerpter i sedes genomgåtts. De finländska namnen har huvudsakligen hämtats ur Svenska litteratursällska­pets i Finland ortnamnssamlingar (SLS). Kontroller har gjorts i Landsmåls­arkivet i Lund (LAL) beträffande sydsvenska namn och i Institut for Navne­for3kning i Köpenhamn beträffande danska namn. Norskt namnmaterial har tillställts mig av arkivchef Per Hovda vid Norsk stadnamnarkiv (NSA) i Oslo och kompletterats vid besök i NSA. Äldre kartor har genomgåtts i Lantmäteristyrelsens arkiv (LSA), i Krigsarkivet (KrA), som även hyser f.d. Sjökarteverkets arkiv (SjA), i skilda lantmäterikontor samt i Finlands lantmäteristyrelses arkiv i Helsingfors (FLSA). Genomgångna modernare kartor framgår av litteraturförteckningen. Arkivmaterialet har komplette­rats vid egna undersökningar -0ch förfrågningar i fältet och per brev.

Av de på karta 2 upptagna namnlokalerna har samtliga svenska (utom det ej lokaliserade *Hörgeböke i Västbo hd, Jönk. l.) och det danska Horby,

Holbrek amt, samt alla norska med undantag av Horvnes i Nordland, Horjem

i Nord-Tröndelag och Horgjem i M0re og Romsdal besökts. I samband med dessa resor har flera naturnamnslokaler studerats, särskilt i Östergötland, Småland och Aust-Agder. Har-lokaler har undersökts i Dalarna, Västman­land, Gästrikland, Åland och Åboland.

Det appellativa materialet kommer huvudsakligen från Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala (ULMA), där flertalet sedessamlingar genom­gåtts, liksom samlingar i kvarto från övre Dalarna (Dalm.ordb.), Dala­Bergslagen och Västmanland samt frågelistsvar (till frågelistorna nr 30 och M 46) och enstaka andra samlingar. Vidare har anlitats dialektordsregistret i SOA, samlingarna i LAL och Folkmålskommissionens samlingar i Helsing­fors (FMK) samt uppgifter från Norsk målf0rearkiv (NMA) och NSA i Oslo. Även dialektmaterialet har kompletterats med egna undersökningar i fältet.

För bedömningen av materialet är en viss kännedom om de större arki­vens samlingar av värde.

SOA:s excerpter ur medeltida och andra äldre handlingar är framför allt hämt'.1de ur de båda serierna av Svenskt diplomatarium samt ur

9

Riksarkivets medeltida pergamentsbrev, som finns i fotostat i SOA. En del medeltida jordeböcker, enskilda i Riksarkivet deponerade arkiv, t. ex. Eriksbergsarkivet och Skoklostersamlingen, liksom Uppsala universitets­biblioteks pergamentsbrev, Linköpings stifts- och landsbiblioteks perga­mentsbrev och andra smärre samlingar finns likaså excerperade från foto­statkopior i SOA. Dessa källor citeras efter fotostatkopiorna. Däremot är t. ex. Riksarkivets medeltida pappersbrev ännu ej excerperade.

De beläggserier för ortnamn med medeltida anor som med rimlig arbets­insats kan åstadkommas blir således ej fullständiga i den meningen att de skulle uppta allt till vår tid bevarat material. För bebyggelsenamn med medeltida eller äldre ursprung, som t. ex. karg-namnen, är dock arkivets äldre belägg fullt tillräckliga.

Ortnamnsarkivets uppteckningsarbete inriktades i början på jordebokens samt generalstabskartans och konceptkartans namn. Andra namn kom med endast i den mån sagesmännen spontant gav upplysningar om dem. Ganska snart började denna insamling kompletteras med mera djupgående undersökningar i intressanta områden. Insamlingsarbetet efter den äldre planen blev i stort sett klart under 1930-talet, medan djupundersökningarna fortfarande pågår i den mån lämpliga upptecknare finns att anlita.1

Av det sagda följer, att det tillgängliga namnmaterialet är mycket ojämnt till sin täthet, dvs. antalet namn per ytenhet. Ojämnheten är helt naturligt mest kännbar i fråga om naturnamn. Man kan säga att svårigheterna blir större ju mindre lokaler den undersökta namngruppen betecknar. Sjö- och ånamn kommer med redan i en översiktlig fältundersökning. Namnen på sjöns vikar och åns strömdrag kommer med så snart man går ett stycke utöver de småskaliga kartornas namnförråd. Men för att spåra upp namn på enstaka stenar och grund i eller under vattenytan - sådana lokaler som min undersökning till stor del behandlar - krävs ingående djupundersök­ningar.

Den viktigaste konsekvensen av detta är att det inte går att göra en meningsfylld frekvenskarta över hela mitt material. Däremot går det att med rimliga felmarginaler göra en iitbredningskarta, såväl över materialet i stort som över olika aspekter på materialet.

Samlingarna i ULMA är, liksom SOA: s, ojämna till såväl kvantitet som kvalitet. Beroende på arkivets personella resurser har vissa dialekter blivit synnerligen väl undersökta, medan andra är mindre väl kända.

Många äldre dialektupptecknare var huvudsakligen intresserade av ljud­historia, varför deras upptecknade ord ofta helt saknar förklaring eller

1 Se om uppteckningsarbetet Kungl. ortnamnskommissionens petitaskrivelse för

budgetåret 1946/47, tryckt i NoB 1945 s. 117 ff., särskilts. 133 ff.

10

har översättningar av typen stenhar n. 'stenhar'. Andra upptecknare har varit mest intresserade av andlig och materiell kultur, vilke~ avspeglar sig i deras samlingar i form av talrika termer för linberedning, slakt, kolning o. dyl., medan vanliga terrängbetecknande ord som berg, bäck, holme saknas. För en ortnamnsforskare är därför dialektordsregistret i SOA ett ytterst värdefullt komplement till ULMA:s samlingar.

Arkivens samlingar erbjuder även svårigheter av annat slag. En ortnamns­upptecknare vill alltid veta vilken sorts lokal det upptecknade namnet avser. När det gäller bebyggelsenamn är terminologien tämligen enhetlig. Socken, by, gård osv. avser i stort sett likadana företeelser över hela landet och har sina bestämda motsvarigheter i övriga delar av mitt undersöknings­område. I fråga om naturnamn är det inte lika enkelt. Särskilt beteckningar för 'öar', 'holmar', 'grund' och liknande förekommer i förvirrande mångfald med flytande gränser. En ortnamnsupptecknare, särskilt en som inte är infödd i orten, känner inte till vad som skiljer en hara från en grynna, ett grund, en både, ett skär osv. Han rättar sig därför efter namnets efterled och kallar Storgrynnan 'grynna', Lillskäret 'skär', Rödkobben 'kobbe'. En upptecknare från Möja i Stockholms skärgård konstaterar: >>Det är ytterligt svårt att uppdraga någon gräns mellan användandet av de olika benäm­ningarna å 'skär'. Ordet 'hara' förekommer ej annat än i utskärgårdarna. Där förekomma däremot ej namn på '-ö', '-holm', och endast mera sparsamt på '-kobb' .... Några 'haror' äro så små, att de rätteligen borde betecknas som grund.>>1 Finländska kännare av de skärgårdsområden som intresserat mig (Åke Granlund, Kurt Zilliacus, Per-Henrik Solstrand) har på min förfrå­gan bekräftat svårigheten att dra gränser mellan de olika begreppen.

Beträffande materialredovisningen må följande framhållas. Av äldre belägg redovisas vanligen endast de tre äldsta originalformerna,

om namnets formutveckling är klar och entydig. Avskriftsformer meddelas i regel endast i brist på originalformer eller om avskriften är äldre än äldsta originalformen. Endast i fråga om oklara namn och namn som undergått kraftig ombildning, t. ex. Odensala, Torshälla, redovisas flera former, så att utvecklingen till nuvarande form i stort kan följas.

Norska uttalsbeteckningar har omskrivits till grov beteckning i nära anslutning till principerna hos Widmark 1959.2 Uttalsuppgifter med svenskt landsmålsalfabet i norska namn härrör från egna iakttagelser i orten somma­ren 1966. En del smärre avvikelser från uppteckningarnas uttalsbeteck­ningar har av tryckeritekniska skäl gjorts. Tjockt l, med eller utan slag, betecknas genomgående med l.

1 J. Westin 1931. ULMA 3419, svar på frågelista 30, s. 80, 86. 2 Widmark 1959 s. 24.

11

För det svenska materialet gäller att dialektuppteckningar i ULMA och ortnamnsuppteckningar i SOA ej betecknas särskilt. Dialektord ur SOA:s samlingar och ortnamn ur ULMA:s samlingar liksom såväl ortnamns- som dialektmaterial ur LAL och IODG betecknas resp. SOA, ULMA, LAL, IODG. Årtal anger året för uppteckningen. Allt inom citationstecken före årtalet är hämtat från uppteckningen.

Materialsamlingen av har-namn är en utskrift från datamaskin gjord i samband med bearbetning av materialet vid Uppsala datacentral (UDAC). En kortfattad redogörelse för denna bearbetning kan vara motiverad.

Namnen stansades på datakort med uppgift om lokalisering till sn, hd (tg) och län. För varje namn stansades koduppgifter om läge vid kust (skärgård) eller insjö (vattendrag) och om lokalen är landfast eller kring­fluten samt genusuppgift. Osammansatta namn särskildes från de samman­satta, vilka uppdelades i olika kategorier efter förlederna enligt tab. 2. Med ett särskilt sorteringsprogram sorterades materialet efter län och genus och lagrades på band i den ordning som materialet presenteras i avhand­lingen. Huvudprogrammet räknade namnen inom varje kategori, dels länsvis och dels på hela materialet, och beräknade varje kategoris procen­tuella andel av hela namnmaterialet inom resp. län och av totalmaterialet. För förledskategoriernas olika underavdelningar beräknades dessutom varje underavdelnings procentuella andel av huvudkategorien. Alla beräk­ningar gjordes dels på kust- och skärgårdsmaterialet (>>kustnamn►>), dels på insjömaterialet (>>insjönamn>>), dels på dessa två kategorier tillsammans. Resultaten skrevs ut i form av tabeller med absoluta och relativa tal. Efter varje tabell för förledskategorierna skrevs en lista ut på alla namn som ingick i tabellens siffermaterial.

Beräkningarna gjordes på UDAC:s maskin CD 3600 via Fortran-kom­pilatorn. Avsikten var att utskrifterna skulle ske på Akademiska sjuk­husets maskin IBM 1440, som har svenskt alfabet. På grund av fel på transmissionen till Akademiska sjukhusets terminal måste resultatet av sorteringsprogrammet stansas på hålkort som sedan matades in vid termi­nalen och skrevs ut på dess printer. Den stora datamängd som levererades av huvudprogrammet gjorde en motsvarande utmatning på hålkort eko­nomiskt oförsvarlig, varför dess resultat togs ut på en printer vid UDAC. Dessa listor och tabeller kunde ej direkt återges i avhandlingen, då bokstä­verna å, ä, ö där måst ersättas av andra symboler, vilket gör texten svårläst. Förlusten är emellertid ringa eller ingen, ty tabellerna hade ändå krävt ett sammandrag enligt föreliggande tab. 2, och namnlistorna hade inneburit en tröttande och föga givande upprepning av sorteringsprogrammets lista, som i avhandlingen tjänar som materialsamling.

De finländska namnen med svag feminin form skrivs genomgående -hara,

12

-haran, -hararna i överensstämmelse med motsvarande namn i Stockholms skärgård, trots att de finländska kartorna i nära anslutning till uttalet skriver -haru, -harun, -haruna. Däremot har jag för de fåtaliga norrbott­niska namnen valt formen -hörun enligt uttalet.

Ortnamnskartorna har liksom dialektkartorna endast en symbol för varje socken och namntyp, och symbolen ligger på platsen för sockenkyrkan. Enda undantaget är belägget från Gotland, som lagts på platsen (St. Karlsö). Anledningen framgår av vad ovan sagts om frekvens- gentemot utbredningskartor. Jag anser att den valda metoden ger den mest rätt­visande bilden av namnens frekvens, samtidigt som nackdelen med den inexakta lokaliseringen är liten eller obefintlig även i socknar med stor areal.

13

Ortnamnselementet harg

SVERIGE

Elementet harg förekommer i både bebyggelsenamn och naturnamn. Be­

byggelsenamnen, som med få undantag uppvisar medeltida belägg, före­

kommer inom ett område från Ångermanland till Skåne. Naturnamnen är

ofta halvappellativiska benämningar på stenbundna eller på annat sätt

oländiga områden. Deras utbredningsområde omfattar i stort Götaland

utom Skånelanden.

Västernorrlands län

Hurjorn h1i'r711rn, by, Överlännäs sn, Ång. mell. doms. tg. - Hörghijm

Herghijöm 1535 ghj. Horgem 1542-1555jb. - Namnet har senast behand­lats av T. Bucht i SOVn 2 s. 74 f. Senare leden torde med Bucht vara or­

det hern i bet. 'gård'. Om förra leden skriver Bucht: >>Rimligast synes

vara, att horg här ej syftar på någon forntida kultplats utan på den av

sten(block) och hällar uppfyllda terrängen i byn (eller på det ovanför byn

liggande berget).>> Byn är nu avhyst under Holms säteri. Gårdarna har legat

på ett berg som ganska brant höjer sig ca 25 m över byns åkerjord. Här syns fortfarande husgrunder liggande direkt på de kala hällarna. Se bild 1.

Om den u-omljudda formen se Gun Widmark 1959 s. 235 ff.

Gävlec:;rqs län

Hårga h11'rga by, Hanebo sn, Bollnäs doms. tg. - de horghum 1324

SD3 s. 643 or. ij horga 1540 u.d. Segerstad UUBp or. - Namnet återgår

på plur. av horg. Söder om byn ligger Hårgaberget, där det enl. sägnen

funnits en offerplats.1 Berget höjer sig ca 150 m över byn och har en del

branta stup. Det mest karakteristiska för byn är emellertid ett antal väldiga

flyttblock mitt ibland bebyggelsen. Frågan är om inte dessa har varit de

namngivande >>horgarna>>. Se bild 2.

Hari hg're, hg're, fäbodställe (jr-namn), Hamrånge sn, Gästr. ö. doms. tg.

- ett Torp benemp Harige 1556 Harigh 1558 aff Harige Haröö rödning

Strandharige 1559 Härgh, Herg 1567 Hargh 1571 Harij Fäbodeställe 17012

1 Sv.lm. bd 1 s. 238, Bringeus 1961 s. 117. 2 Beläggen hämtade från Hedblom 1958 s. 144.

14

Bild 1. Hurjom, Överlännäs sn, Vrnl. L Platsen för den östligaste gltrden sedd från

sydväst. Märk husgrunden t. v. och i mitten samt den blommande syrenhäcken t. h. Foto förf. 15.6.1966.

Bild 2. Hårga, Hanebo sn, Gävl. I. Ett av de stora flyttblocken i byn. Foto förf. 13.6. 1966.

15

Hargs.k. [-skär] 1672 LSA V9 Hargfierden 1693 LSA V11 - Hedblom sammanställer1 med tvekan namnet med ordet har och, med tanke på de äldsta skrivningarna, med harg. Uttalet med grav accent tyder enligt Hed­blom närmast på en ursprunglig sammansättning. I en not2 pekar han dock på förekomsten av inskottsvokal i skrivningar som i haroge 1364 (Ö. Harg, Östg.), aaff Haregsokn, i Haregby 1501 (Hargs sn, Sthlm) och talrika skriv­ningar av typen Berig för Berg. Vill man fortsätta Hedbloms tankegång, kan man, eftersom fäboden av gammalt disponerats av kyrkoherden i Hamrånge3, tänka sig att det nuvarande uttalet vore ett läsuttal, som genom prästernas auktoritet trängt ut ett genuint, på enstavigt Harg

återgående uttal. Man bör dock snarast räkna med en stelnad dativ av typen Berge, Hede osv., en tvåstavig form med språkhistoriskt betingad grav accent. Förlängning av kort vokal framför r är vanlig i gästrikemålen.4

Den gamla fäbodvallen, som nu håller på att växa igen, är sönderdelad av flera låga berghällar i och strax över markytan.

Stockholms län

Harg arg, by, Vätö sn, Bro o. Vätö skg. - i Harg i Wätö sockn 1478 Sthlms tänkeb. 1474-83, s. 180 i hargh 1493 Uppl. lagmansdb. s. 71. -I Hargs by ligger socknens prästgård, i kameralt avseende utbruten ur byn, men så när som på en smal korridor västerut till Vätösundet, där kyrkan står, omgiven av byns mark. Strax intill prästgården och på dess mark ligger ett lågt berg med kala, delvis söndervittrade hällar. Se bild 3.

Harg hurg, sn, Frösåkers hd. - in parochia harg 1291 SD2 s. 103, 104 or. Harg 1310 20/7 Scriptores 2 s. 89 (SD 2 s. 627) De hargh 1314 SD 3 s. 147 avskr. 1344. - Namnet har behandlats av flera författare, som alla vill tolka harg som 'offerställe'. 5

Kyrkan står på en ås eller sandhed. Nära kyrkan ligger Hargs bruk med en stor herrgård, som i jr heter Norrharg. Söder därom ligger byn Söderharg,

i södra hargh 1493 Uppl. lagmansdb., på båda sidor om den ås som kyrkan står på. Särskilt på västra sidan, men även på den östra, förekommer låga bergryggar och hällar mitt inne bland bebyggelsen. Jag anser namnet vara naturbetecknande, syftande på terrängen i Söderharg. På Söderhargs ut­mark vid kusten finns gamla slåtterängar som kallas Harboängarna hu'rboe., 'ya.

1 Hedblom 1958 s. 144. 2 A. a. s. 202.

" A. a. s. 144. 4 Se Lindkvist 1942 s. 19. 5 Så bl. a. A. Noreen, Spr. stud. 2 (1903) s. 80, 89; 3 (1913) s. 87, 104, v. Friesen

UNTJ 1919 s. 4 och Sahlgren i Sv. beb. Stockholms län 1 (1951) s. 81.

16

Bild 3. Harg, Vätö sn, Sthlms I. I bakgrunden prästgårdens tak. Foto förf. 23.10.1962.

Förleden i detta namn är gen. plur. av hargboe 'invånare i Harg' med bortfall av gh i trekonsonantism. Jfr strax nedan Hargbokvarn i Skånela samt i det följande namn som Harby, Hörby och andra, där man får räkna med samma utveckling. Se bild 4.

Harg han, hg, Skånela sn, Seminghundra hd. - in Harg 1276 SD 1 s. 512 avskr. in harg 1300-t. D 7 rad 3 i hargh [2 ggr] 1457 12/3 Skånela RAp or. -Herrgården ligger på en höjd ca 1 km öster om sjön Fysingen. Omedelbart väster om herrgårdsbyggnaden ligger berget i dagen i en ganska brant sluttning. Mellan herrgården och sjön finns flera höjdryggar med berg i dagen. Den höjd på vilken gården står torde ha varit namngivande. Norr om Harg ligger Hargbokvarn, skrivet hargboquern 1489 D 5 s. 12 hargh­boquern 1503 D 6 s. 8 widh Harbo kuarn 1564 Långhundra hdsdb. s. 135.1

Förleden i detta namn är gen. plur. av harghboe 'invånare i Harg'. Jfr Harboängarna till Harg i Frösåker, ovan.

Skederid lf:'dce,re., sn, Sjuhundra hd. - in skmtharg 1287 21/2 Lund RAp or. ecclesie skimdarghi 1317 SD 3 s. 303 or. Ecclesiis ... et skiredhmrghi 1337 29/11 u.o. RAp or. i Skmdharke sokn 1418 SDns 3 s. 297 or. j skmdarga

1 N. Edling och 0. Svenonius, Långhundra härads dombok 1545-1570. Uppsala &

Leipzig 1946. (Upplands domböcker utgivna av Kungl. Hum. Vetenskaps-samf.

Uppsala. 7.) - Namnet är i utgåvan felaktigt lokaliserat till Harbo sn.

2 - 674325 A. Rostvik 17

Bild 4. Söderharg, Hargs sn, Sthlms I. Foto förf. 26.5.1967.

sokn 1463 1/11 Söderköping Upps.dipl.or. i skrodhre sokn 1476 14/10 Västerby Upps.dipl.or. - Strax intill kyrkan ligger en liten höjd med berg i dagen mot väster och söder. Den gamla kyrkbyn har hetat Skedersby, väl av *Skedhargsby. Den är nu avhyst under Finsta, och namnet brukas ej i dagligt tal men lever kvar i jr. Den f. d. byns mark omger kyrktomten på alla sidor.

Formutvecklingen till Skederid anses av Sahlgren1 bero på korrektion. Förleden har behandlats av flera forskare. Sahlgren2 föreslår att i förleden se ordet sked 'gräns'. >>Namnet skulle då betyda 'gränsröset, råröset'. Den gamla kyrkbyn låg på gränsen till Husby-Lyhundra socken.>>

Senast har elementet Sked- behandlats av Ståhl.3 Med namnet Skerike som utgångspunkt diskuterar han namn som Skederid, Skegrie, Skedvi m. fl. Han ser i förleden ett fem. sked 'bräde', som ingår i fsv. vinsked, sv. dial. vindsked 'takbräde på husgavel', och jämför därmed skid i ord som skidgård 'gärdsgård av unga kluvna trän'. Medan Sahlgren uppfattar harg som rent naturbetecknande i namnet Skederid, vill Ståhl förstå ordet som teofort, betecknande en kultplats. Därigenom kan han tolka både Skederid och

1 NoB 1947 s. 120 f. 2 I Sveriges beb., Stockholms län 3 (1952) s. 89. 3 Ståhl 1956 s. 294 f.

18

Bild 5. Väggarö, Sorunda sn, Sthlms I., från nordväst. Foto förf. 7.10.1964.

t. ex. Skedvi som 'den inhägnade kultplatsen' eller 'det av bräder eller kluvna stockar byggda templet'.

Grundbetydelsen av urn. *skaio-, fvn. skeio, fsv. skedh är 'det som delar, skiljer'. I flera svenska dialekter förekommer ordet skede n. i bet. 'rågång', 'vägskäl', 'åkerren eller väg mellan åkrar', 'åkerstycke'.1 Betydelsen 'gräns, rågång' förekommer i flera götiska ortnamn.2 Ordet har antagits ingå i likartade betydelser även i uppsvenska ortnamn, t. ex. Skenäs, hg, V. Vingåkers sn, Oppunda hd, Söd. 1.3, Skediga, gd, Bälinge sno. hd, Upps. 1.,4

Skedbo, by, Ununge sn, Närdinghundra hd, Sthlms 1.5, Skälby I. by, Svedvi sn, Snevringe hd, 2. by, Lundby sn, Västerås stad, båda Västm.1. 6, Skedom,

by, Häggdångers sn, Ång. s. tg, Vrnl 1.7 Väggarö vdJgra, vdJgaro, by, Sorunda sn, Sotholms hd. - in villa wegyaergh-

1 Jfr HellqEO s. 930 art. sked, s. 931 art. skede och Collinder Ordbok s. 198 art. skai'te.

2 Sahlgren i NoB 1950 s. 4 ff. 3 Ståhle 1946 s. 288. 4 Ståhle 1946 s. 288, Schagerström i NoB 1934 s. 134. 5 En!. Ejder i Sv. uppslb. 26 sp. 182 f. sannolikt gen. plur. av en inbyggarbeteck­

ning *skedboar 'gränsbor'. 6 j Sk::edhby 1384. Detta och flera belägg avser ettdera namnet. Se Ståhle 1946

s. 285, Ståhl 1956 s. 303, 305, HellqEO sp. 970b, 1304a. 7 SOVn 1 s. 20.

19

irh1 1281 13/7 Adelsö RAp or. in villa wegyrerghirh ibid. a t. in vregerghum 1367 24/8 u.o. RAp or. j wredjrergum ibid. a t. j vredgrerghum 1383 efter 29/9 Sotholms hdsting RAp or.2 j vredgrerghum 1384 efter 17 /6 Sotholms hdsting RAp or. Wäggerö 1602 Sthlms tänkebok 1601-02 s. 320 or. - Byn ligger på en avsats på västsluttningen av ett större berg. Nedanför gårdarna finns en nästan lodrät bergvägg ner mot en odlad dalgång. Ovanför byn höjer sig berget tämligen brant med delvis kala hällar. Jag delar Lindroths uppfattning, då han skriver:3 >>Jag ser i detta ett V mggjar-hargh (l. -hmrghi) 'bergväggstoppen', 'den höga bergbranten'. . . . Topografin rättfärdigar översättningen.>> Enligt min mening är det närmast bergväggen nedanför (väster om) byn som varit namnanledningen. 4 Se bild 5.

Om formerna se kap. Etymologi. *Hargsön, förr ö (och bebyggelse?), Värmdö sn, nu del av Värmdön,

Boo sn, Värmdö skg. - harxo 1282 23/11 Kungshusby RAp or. harxo [!]

ibid. a t. in argso 1285 31/7 u.o. RAp er. jnsulam harxo 1323 13/3 u.o. RAp or. insula harxo ibid. a t. jnsule Harxo 1323 13/3 Stockholm RAp or. j harxo ibid. a t. pro insula arkso 1323 25/3 Uppsala RAp or. insulam dictam arxo 1323 1/4 Stockholm RAp or. super insula arkxo ibid. a t. paa hargoon 1478 28/6 Tälje RAp or. - Hargsön har omfattat den del av Värmdön som nu kallas Ormingelandet, eller möjligen endast västra delen därav5 • Förleden torde urspr. vara fsv. *hargher. Området är uppfyllt av ganska höga, kala berg, som vänder klippväggar mot Skurusundet, Lännerstasundet och Baggensstäket. Nuvarande Baggenstäket eller Stäket kallades förr *Har­stäket, skrivet haricstik omkr. 1300 i Seglingsbeskr. i Valdemars jordebok. Detta namn behandlas i förbigående av Lindroth6 och utförligt av Modeer. 7

Lindroth förmodar, med instämmande av Modeer, att ett högt berg vid Skogsö på södra sidan av sundets östra inlopp varit namngivande. Sanno­likare är dock att det höga berg som ligger på norra sidan av sundets västra inlopp, alltså på den gamla Hargsön, varit anledning till namnet. Ett namn *Hargh på detta berg kan, direkt eller via ett likalydande bebyggelsenamn, ingå som första sammansättningsled i såväl Harstäket ( < *Harghstik) som *Hargsön. - Jfr Hartsö, Söd. 1.

1 y något osäkert. 2 Tre brev, SRP nr 1966, 1967 och 1968, med varsin identiskt lika form. 3 Lindroth 1914 s. 195. 4 Se även R. Otterbjörk, SOA 1467 s. 61 ff. Otterbjörk, som ej tycks ha känt till

Lindroths behandling av namnet, räknar med kultisk innebörd. 6 Se Modeer 1937 s. 106. 6 Lindroth 1914 s. 146. På grund av felaktig läsning harustik i Valdemars jb räknar

han med fem. hara som förled och sammanställer inte namnet med Hargsö. 7 Modeer 1937 s. 104 ff.

20

Tollare to'Jare.,, gd, Boo sn, Värmdö skg. - Tollerge 1403 Sthlms jb s. 445 avskr. 1700-t. - Gården ligger på den nyssnämnda Hargsön. Namnet behandlas av Lindroth.1 Senare leden är väl karg, antingen - med Lindroth - syftande på bergväggen mot Lännerstasundet eller att fatta som en »partialharg>> till * Hargk i * Hargksö. Förleden är oklar. Lindroth jämför med namnet Tullgarn, vars förled anses vara en fsv. motsvarighet till fisl. pollr

'fura, träd, stock, pinne'.2 Beträffande formen 1403 se kap. Etymologi. Odensala o'n,sg)a, sn, Ärlinghundra hd. - Ecclesie othinsharg 1286

8-15/9 Sigtuna RAp or. ecclesie othinsrerg 1288 7 /3 >>Karlsberg>> RAp or. Ecclesie othinshargh 1291 16/5 Vreta RAp or. de opinserg 1303 2/11 Knivsta RAp or. j odenberghe (!) sogn 1470-t. C 4 f. 22 i Odensale sokn 1493 Uppl. lagmansdb. s. 89 i odensarge sokn 1493 ibid. s. 91.-Namnet har behandlats ur olika aspekter av flera forskare, bl. a. Wessen3 och Sahlgren4 • Alla är överens om att namnet vittnar om kult och att karg här betyder 'offeraltare, offerställe, kultplats'. F. leden är väl gudanamnet Oden.

Man har tydligen utgått ifrån att Otkinskarg legat där kyrkan och präst­gården nu ligger. Sahlgren har observerat5 att det även finns en gård Harg i socknen, men han har inte diskuterat de båda namnens inbördes för­hållande. Gården Harg, i hargh ... i odhinssarghe sokn 1437 18/6 Venngarn RAp or., ligger ca 2 km norr om kyrkan, och dess jord gränsar till präst­gårdens. Det ligger nära till hands att antaga att Harg och Odensharg ursprungligen utgjort en enhet och att Odensharg senare utbrutits ur Harg och fått en särskiljande bestämning tillagd till sitt namn. Se karta 1.6

Gården Harg ligger på en inte särskilt hög men tydligt markerad backe med flera berghällar i dagen. Se bild 6. Den mest i ögonfallande ligger öster om gården intill uppfartsvägen från landsvägen och i kanten av ett stort grav­fält. I hällen finns en runristning, och ovanpå hällen har en i närheten funnen runsten placerats. 7 Odensala kyrka ligger på en markerad morän­höjd. Väster därom, på andra sidan ett smalt sankområde, ligger gamla prästgården på en liten höjd, där berggrunden ligger nära ytan och delvis går i dagen.

Namnen Harg och Odenskarg måste uppenbarligen sammanhållas. Om

1 Lindroth 1914 s. 191 f. 2 Lindroth 1914 s. 193 f., HellqEO s. 1240, art. 1 tull. 3 Medd. från Östergötlands fornminnesfören. 1922 s. 6 ff. 4 NoB 1947 s. 97, 118 f., 125. 5 NoB 1947 s. 119. 6 De tre angränsande gårdarna Lund, Torslund och Aslunda är av ägofiguren att

döma också utbrutna ur Harg. De saknar medeltida belägg. Lund och Aslunda nämns i ghj 1535 som landbogårdar utan mantalsuppgift och kallas torp i jb 1540. Tordzlundh möter första gången i jb 1579 som torp.

7 U 450 resp. U 449. Upplands runinskrifter 2: 1 s. 24 7 ff.

21

Bild 6. Harg, Odensala sn, Sthlms I., från väster. Foto H. Ståhl 22.3.1964.

harg i sig hade kultisk innebörd, skulle vi alltså här ha att göra med två kultplatser på knappt två kilometers avstånd från varandra, en mera ►>allmärn> och en (utbruten?) speciellt ägnad åt Oden. Om harg i gårdnamnet vore naturbetecknande, vore det egendomligt, om harg i sockennamnet skulle ha en annan innebörd. Om man i de båda namnen vill se samma, naturbetecknande ord harg, kan man kanske också bättre förstå förutsätt­ningarna för den förvanskning namnet Odensharg utsatts för. ►>Namnfor­

merna ge vid handen, att h i namnets senare led redan tidigt fallit och att associationen med ordet harg blivit alltmer ovanlig>>.1 Om Odensala skall förstås som en utbrytning från Harg med en i specialiserande syfte tillagd förled till namnet, behöver det inte finnas någon harg vid Odensharg. Det senare namnet betyder då 'den del av Harg som förknippas med Oden'. Det har i så fall även saknats sakliga förutsättningar att upprätthålla den på formella grunder försvagade associationen med ordet harg.2

Harg harJ, gd, Odensala sn, Årlinghundra hd. Se ovan och bild 6.

1 Sahlgren i NoB 1947 s. 119. 2 L. Hellberg har muntligen framställt en rakt motsatt syn på sambandet mellan

namnen H arg och Odensala. Enligt hans mening är Odensharg det ursprungliga och s. a. s. >>officiella,► namnet, till vilket de i trakten boende bildat en kortform Harg, eftersom de inte haft behov av den längre namnformen.

22

PRÄSTGÅRDEN

Kar'.a 1. Harg i Odensala. Ägofigur.

Västmanlands län

Hargen, holme i Mälaren. Se nedan under Södermanlands län. Skerike J mrka, sn, Norr bo hd. - Datum skregherhgi 1283 20/11 Skerike

RAp or. in parrochia skedherghe 1306 27 /11 Stockholm RAp or. parochia skredhergre ibid. a t. parochia skredariki 1312 20/3 Vårfruberga RAp or. parrochie skmdhrike ibid. a t. parochie skiredierghe 1320 4/12 Fiholm RAp or. Skiredhrerghe 1330-34 SDa I: 1 s. 346 parrochie skiredreke 1350 17 /2 u.o. RAp or. i skmdhrike sokn övers. av föreg. i vidim. 9/10 1441 i Skedrighe sokn 1413 SDns 2 s. 683 or. - Kyrkan ligger på prästgårdens mark, som i söder gränsar mot Skerikesby jrErhJsbyTJ,. Byns gårdar ligger på en mindre bergknalle ca 400 m söder om kyrkan. Gränsen mellan byn och prästgården följer en mindre bäck som i byns nordligaste hörn mynnar i Svartån.

23

Namnet är möjligen formellt identiskt med sockennamnet Skederid.1 Be­träffande utvecklingen g > k jfr trädnamnet sälg~ sälk (Fries 1957 s. 177 ff). Om formutvecklingen i övrigt se kap. Etymologi.

Örebro län

Harga ha'rJa, gd, Bo sn, Sköllersta hd. - harge 1457 C 7 f. 17 hargh 1500 25/1 DN 16 s. 372 avskr. Harg 1555 G I:s reg. 25, s. 305 or. - Jb­former: Hargom 1549-1556 Harghom 1555 Haga [!] 1561 Harga, Hargha 1572-1880 Harge 1600 Herga 1615, 1623, Hargia 1680. - Gården ligger på en berghäll i norra kanten av ett åkerområde. Gårdsplanen är tämligen jämn och utgörs nästan helt av kalt berg. Se bild 7. Bakom ekonomibygg­naderna går en låg, kal bergsrygg i nord-sydlig riktning. Söder om åkerom­

rådet, ca 700 m söder om gården, går flera bergsryggar i dagen mellan sänkor med tunn och mager morän. Detta område kallas H arga hällar.

De äldsta skrivningarna har sing. form, men jordeböckernas former ser ut att återgå på dat. plur. Skrivningarna med -a kan dock återge en ur­

spårad form av dat. sing. harghe, som på grund av tvåstavigheten uppfattats som plural, och skrivningarna med -um kan då vara >>hyperkorrekta>> vari­anter av dessa. Mönster av sådana namn som Berga, Bergum kan ha bi­dragit till utvecklingen.

Harge ha'r7e, by, Rammars sn, Sundbo hd. - i hargh 1405 14/11 Asker­sund RAp or. j Harget, Haria by 1695 Ölk2 Herrgryt eller Harget 1696 Ölk3 - Jb-former: Hargh, Harg 1550-1880 Harge 1568, 1579 Harigh 1617 Hargett, Harget 1640-1687 Härget 1650, 1665 Hargiet 1680-1688. - Sahl­gren, som i förbigående berört namnet,4 uppfattar här harg som terrängbe­tecknande.

Den nuvarande namnformen återgår på dat. sing. Formen har tydligen uppfattats som best. form till harg, vilket lett till skrivningar som Harget

o. dyl. Jfr Harga närmast ovan. Hargevrån ha':nebr1J, 1a, terräng å 3 Sörby, Edsbergs sn o. hd. - Hargs­

åkrarne 1788 lk. 5 - Namnet behandlas av E. Edlund i en proseminarie­

uppsats 1946.6 Edlund räknar med att f. led. innehåller ordet harg, antingen i bet. 'samling av något' (Rietz), syftande på bråte och skräp som förs dit av

1 Ovan under Stockholms län. 2 Rammars socken, akt 2. Kartskiss, en!. ant. i LSA av Toring. Akten har på bak­

sidan påskriften Een åker j Harget uthj Hammar Sochen. På själva kartskissen står

bl. a. Haria by 4½ Hem!!. 3 Rammars socken akt 3. 4 Saxons bok på 75-årsdagen (1934) s. 23. s Exc. i SOA.

• SOA A 1388 s. 18 ff.

24

Bild 7. Harga, Bo sn, Ör. 1., från söder. Foto förf. 31.8.1963.

vårfloden i en bäck, eller, mera tveksamt, i bet. 'offerplats'. Han uppger att marken där inte skulle vara särskilt stenig eller oländig, men att det >>funnits ett par stenar där». Ordet harg är som appellativ okänt i Edsbergs sn.

Södermanlands län

Hargö ha'rra, ö i Östersjön, Uttervik, Tunal::ergs sn, Jönåkers hd. -Haarghöö senare kop. av ka 1673 KrA XXII: 23 Hariö 1734KrAXXIV: B: 2 Hargön 1752 o. 1767 SjA VII: 18 Häriö mitten av 1700-t. KrA XXII: 25 Harriön 1752 SjA VIII: 3. - Ön är ca 1100 m lång. Östra delen är hög och brant med enstaka träd i bergskrevorna. Namnet har med rätta av H. Gustavson1 antagits innehålla harg i ursprunglig, dvs. terrängbetecknande, betydelse.

Hartsö ha'~e.,, bebyggd ö, Bälinge sn, Rönö hd. - harx00 1344 4/6 UUBp vidim. avskr. 1385 21/5 haars00 1455 23/4 Stockholm RApp or. 2 harssöö, harssö 1644 Johan Månsson 44, 47, 69. - Namnet tycks innehålla gen. av ordet harg i terrängbetecknande betydelse.3 På ön ligger ett berg som på kar-

1 NoB 1936 s. 299. 2 Även tryckt hos Rääf, Ydre härad 1 s. 258. 3 Franzen 1937 s. 230.

25

torna skrivs Hargberget men vars genuina form tycks vara Hargöberget. 1

Gården Hartsö ligger ca 1 km öster om bergets topp vid öns nordöstra strand. Vid gården finns ett lågt berg, men sannolikt har ön namn av Hargö­berget (dvs. berget Harg),2 som är ett välkänt sjömärke.3 Se bild 8. -Skrivningen med t är att betrakta som dekorativ stavning. Jfr *Hargsön

i Sthlms 1. ovan. Hargberget, se Hartsö ovan. Harg harJ, samhälle, Helgona sn, Rönö hd. - ?Harg 1310 SD 2 s. 627

avskr. av tr.4 ?På Hargzhammars wägnar 1695 Kungsådreinst. s. 219 or. -Gården Harg, på vars mark det nuvarande samhället växt upp, ligger på en bergknalle som höjer sig markerat över omgivningen. Mot landsvägen omedelbart väster om gården vetter berghällar. Norr om gården har en stor del av berget nyligen sprängts bort.

Harby hg'rby, gd, Kärnbo sn, Selebo hd. - ?in harghby (2 ggr), ?in hargby (2 ggr) 1305 16/11 Sallösa RAp or. 5 littera super harby ibid. a t. 5 ij haarby 1379 15/2 Strängnäs RAp or. (SRP 1405)6 ?j haarby 1379 18/10 u.o. vidim. 1414 12/3 u.o. DaRA haarby 1453 21/12 Örebro slott RAp or. i haarby 1453 28/12 Strängnäs RAp or. (motbrev till föreg.) hargby 1472 1/9 Stockholm RAp or. hargby 1472 5/10 Trögds ting RAp or. 7 - Gården ligger nu på sydspetsen av ett bergigt skogsparti. Den ursprungliga byn låg ca 350 m sydligare på en liten backe med berg i dagen. Ett hus på platsen kallas Lill-Harby.

F. leden i namnet är tydligen harg i terrängbetecknande betydelse. I förbindelsen rghb har gh fallit. 8 Jfr det vanliga Bärby < Bmrghby samt Hörby nedan.

Harby hg'rby, gd, Toresunds sn, Selebo hd. - ij haarby 1379 15/2 Sträng­näs RAp or. (SRP 1405)6 j harby 1380 25/10 Selebo hdsting UUBp or. j harby

1 En meddelare i Horsvik, Hånö, yrkesfiskare och välbekant med trakten, fann det

påfallande >>att man säger Hartsö men Hargöberget, när berget ligger på örn (30.5.1966). Uttalet av önamnet har alltså påverkats av skrivformen.

2 Så H. Ståhl i NoB 1936 s. 299 not 2. 3 Hargberget, ett jämnkullrigt och skogbevuxet berg med en kal fläck på södra sidan

av toppen, ligger på nordvästra delen av Hartsön ca 8 nm [nautiska mil] nordost om Hävringe och är den bergshöjd, som syns längst till sjöss, då man står ost om Hävringe eller Landsort. Svensk lots 2 (1953 års uppl.) s. 117 f.

• Jfr Scriptores 2 s. 89, D D 1 s. 5, D Dan 2: 6 s. 238. 6 Belägget kan avse Harby i Kärnbo eller Harby i Toresund. 6 Belägget förekommer 2 ggr i brevet, tydligen avseende olika lokaler: ij haarby

half attunde 0rtoghland iordh ... ij haarby frem 0risland oc tyo prenningeland iordh. Sannolikt avses de båda Harby i Kärnbo och Toresunds snr.

7 1472 1/9 två belägg, brev och ir.otbrev. Brevet 1472 5/10 behandlar samma trans­aktion.

8 Jfr Franzen 1937 s. 229 f. angående det nedan behandlade bynamnet Harsby i A sn.

26

Bild 8. Hartsö med Hargöberget, Bälinge sn, Sthlms I., från söder. Foto förf. 30.5.1966.

1383 2/6 Södertälje RAp or. j harby 1383 2/6 Södertälje Linkp or. (mot brev till föreg.). Jfr även beläggen för föregående namn. - Endast grund och källare är kvar efter gården. En sent uppförd arbetarbostad står ca 20 m söder om och något lägre än husgrunden, delvis på en slät berghäll, som går i dagen väster och sydväst om huset. I sluttningen mot landsvägen öster om huset står en runsten.

Även i detta namn är förleden troligen det terrängbetecknande harg.

Namnet har då utvecklats på samma sätt som det nyssnämnda Harby i Kärnbo sn.

Hargen ha'r1a, holme i Mälaren, i gränsen mellan Västerås-Barkarö sn, Västm. 1. samt Vallby och Sundby snr, Österrekarne hd, Söd. 1. - Hargen G 74 Sj 242 ek 10G9i Härjan kG 74 NV. - Namnet är upptecknat i Barkarö sn 1920? och 1938, men ej i Vallby eller Sundby. Uttalsformen kan vara best. fem. sing. eller neutr. plur. Appellativet harg är ej känt vare sig från Västm. eller Söd. län. I naturnamn är det okänt i Västm. län och förekom­mer i Söd. 1. endast i de ovannämnda Hargö i Jönåkers hd samt Hartsö

och Hargöberget i Rönö hd, alltså i diametralt motsatt del avlänet.Hargeni Mälaren är således geografiskt isolerat och svårförklarligt. Möjligen är det fråga om ett uppkallelsenamn, ovisst dock efter vilken lokal.

Torshälla to'~(l!Ja, stad. - Datum thorsharchum 1252 2/10 RAp or. Jn thorshargy 1279 22/3 Höle RAp or. in thorshargi 1288 11/9 Stockholm RAp or. in thorsharghe 1291 9/4 Fröshammar RAp or. i[n] thorsh:ergi 1296 u.d. Hammarö RAp or. Ecclesie thorshiergie (gen.) 1308 25/3 u.o.

27

RAp or. de thorssargh, in Thorssargh, ad villam Thorssargh, ipsi Thorssar­genses 1317 24/2 Nyköping RAp or. de thorsairiai 1318 u.d. Eskilstuna RAp or. in parochia thorsherghy, ecclesie thorsherghy 1318 13/2 u.o. RAp or. i toorselghe 1445 7/6 Stockholms slott RAp or. j thorshailiai, j thorshailia 1446 3/6 Eskilstuna RAp or. j thorsharghe 1502 D 12 f. 189 v. - Namnet har behandlats av många forskare, utförligast av Sahlgren.1 Förleden anses allmänt vara gudanamnet Tor och efterleden hargh i betydelsen 'offerplats, altare'. Terrängen är mycket kuperad med branta och kala berg bl. a. omedelbart nordväst om kyrkan och längs Torshällaåns östra strand. Hargh kan således mycket väl vara terrängbetecknande även i detta namn.

Om formen thorshairgi se kap. Etymologi. Utvecklingen till -hälla har väl underlättats av en växling rgh~lgh~lgh (lj). 2

Värmlands län

Kråkehargen ek 10C4d, terräng, Björby och Rolfsbyn, Svanskogs sn, Gillbergs hd. Namnet är ej upptecknat. Kartbilden ger ingen upplysning om terrängens utseende. F. led. är kompositionsform av fågelnamnet kråka.

Horjan h1i'rJa'!}, gärde, Norra äng, Västra Glänne, Frykeruds sn, Kils hd. Det uppgivna uttalet är egendomligt. Om namnet vore best. sing. av ett horg f. väntade man uttalet h1J1'[Ja. Såväl u-omljud som fem. genus skulle då vara västliga drag, som här skulle uppträda geografiskt isolerat. Inga upplysningar lämnas om terrängens beskaffenhet.

Hargene ha/rpn'J ä, ha'r7'Jn'J y, by, By sn, Näs hd, numera Säffle stad. -Harien 1503 NoH 2 s. 72, 73. Jordeboksformer: Harien 1540, 1715 Herienn 1581 Hargen(n) 1568, 1686 Hargene 1825, 1877. - Byn ligger på ett lågt men till stor del kalt berg, som höjer sig över omgivande slättmark.

Namnet är urspr. best. form av fsv. hargh i terrängbetecknande betydelse.3

Enl. SOV4 har Hargen ombildats till Hargene efter mönster av den närbe­lägna gården Södra Borgene.

Skaraborgs län

Härja ha'na, sn, Vartofta hd. - ?Hagasokn ?Haga Sokn 1380 B 16 f. 363, 378 i hargh sokn 1397 18/1 Skara DaRA or. j hargha sokn 1403 15/8 Skara Strängnäsperg. or., 1410 2/3 RAp or. parochia Hargha ibid. a t. - Socknen har sitt namn från kyrkbyn. Namnet har behandlats av I. Lundahl. 5 Han

1 NoB 1947 s. 122 ff. 2 Växling r ~ { är vanlig i vissa förbindelser i dialekterna. Om dess förekomst i sörm­

ländskan se Ericsson 1914 s. 134. Enligt Sahlgren i NoB 1946 s. 124 skulle övergången

rg ( >{j) >ll ha underlättats av association till adj. helig. 3 SOV 11 s. 20 och Jansson 1951 s. 87.

• SOV anf. st. 5 SOSk 13 s. 120.

28

förklarar ändelsen -a som urspr. gen. plur. av *Harghar 'invånare i Hargh'. I skrift har första stavelsen a i början av 1600-talet ersatts av e eller ä.

Detta sammanställer Lundahl med en i moderna västg. dial. känd övergång av gammalt ä till a före r, vilket lett till en hyperkorrekt skrivning Härja för ett uttal Harja.

Lundahl anser det omöjligt att avgöra vilken av betydelserna 'stenhög' eller 'offeraltare' man bör tillmäta harg i detta namn. Strax intill kyrkan finns emellertid en hög och brant berghäll. Jag anser det sannolikt att den har givit anledning till namnet.1

Älvsborgs län

Nordals hd: Harget ha'rJot, hmd, Ränsliden, Dalskogs sn. Upptecknat i SOA 1963 utan sakupplysningar.2

Stenharget st1/nharpt, slåttermark, Kläppesnäs, Dalskogs sn. >>Knappt 1 tunnland. Fullt med sten där. Svårt att slå med lie.>> 1963.3

Valbo hd: Harget ha'rJöt, åker, Eloverud, Lerdals sn. >>Invid åkern finns ett stenharg.>> 1949.

Arudshärget ek 9B3g, terräng, Stenerud, Råggärds sn. Ca 300 m söder om en hmd Arud. Då uttalsuppgift saknas är det omöjligt att avgöra vilken vokal som här återges med ä. Samtliga övriga harg-namn i länet uppges ha a-vokal.

Asmunderudharget a 1§mn' '[}öröha 1rJöt, >>stenharg>>, Bäckenäs, Rännelanda sn. >>Tillhör Asmunderud.>> 1950.

Harget ha'rpt, skogsskifte, Blomskog, Rännelanda sn. >>Området är bergigt.>> 1950.

Hargen ha'rJa, stenrammel, Mellområdane, Ödeborgs sn. 1961. Uppteck­ningen har uppslagsformen Harja enl. uttalet. Namnet är tydligen best. form neutr. plur., knappast fem. sing.

1 Som harg-namn har även räknats bynamnet Skarke, Varnhems sn, Valle hd. Det

skrivs parochia schadrugh::e 1370 10/9 RAp or. Ecclesia in scadrugh 1371 11/8 RAp or,

skadrughe ibid. a t. skatrikis sokn 1404 25/11 Förenäs RAp or. Namnet var tidigare

även sockennamn. I uppsatsen En nordisk gudagestalt i ny belysning genom ortnam­

nen, Antikvarisk tidskr. 20:4 (1914), s. 29, uppfattar Lindroth med tvekan namnet

som en förvanskning av ett *Skadhahargh(e), där förleden skulle vara Skade som namn

på en kvinnlig eller tvekönad g-1dom, och senare leden *hargher i kultisk bet. Sahlgren

(NoB 1947 s. 122) tycks godtaga denna tolkning och förklarar den dåliga överensstäm­

melsen med de äldre skrivningarna med sin teori om korrektion. Tills vidare får man

nog med Lundahl (SOSk 12 s. 48) anse att namnet är oklart. Varken de äldre formerna

eller det moderna uttalet tyder på en sammansättning med harg, och terrängstudier

vid platsen för den gamla sockenkyrkan ger inget stöd för tanken på ett terräng­betecknade harg i namnet.

2 Jfr SOÄ 15 s. 13, SOÄ 20: 1 s. 53. 3 Årtal efter citat anger år för uppteckning i SOA, varifrån citatet är hämtat.

29

Vedbo hd: Knappåshargen kna'p1wha'r1a, rävgryt, Västra Torp, Dals-Eds sn. >>Rävgryt vid berget Knappås.» 1950. Uttalsformen sannolikt best. form neutr. plur.

Knäpphålsharget knce'p"/:i~&ha'rp, >>harg>>,1 Rävmarken, Dals-Eds sn. »Härledn. av f. led ej känd. 'Kanske därför att di »knäppt>> så mycket rävar där'.>> 1950. Namnet avser ej samma lokal som föregående namn.

(Stora) Stenharget str/nharp, plats, Rävmarken, Dals-Eds sn. »Stora stenblock. Stupar rätt ner i sjön [St. Le]. Man måste gå försiktigt där.>> 1950.

Getterhargen ek 9B8g, berg, Vägne, Håbols sn. Ej upptecknat. Enl. kartan ett ganska brant berg. Formen är neutr. plur. F. led. är väl gen. sing. av djurnamnet get. Jfr S. Fries i NoB 1961 s. 108 f. och där anförd litteratur.

Skåkeharget ek 10B3d höjd?, Nössemarks sn. Ej upptecknat. F. led. är väl skåk 'skakel'. 2

Siljehögsharget dlrahofssha'rJJt, terräng, Törsängen, Rölanda sn. >>Område i skogen med stenblock och rävgryt. Det växte förr stora sälgar där.>> 1954. I förleden ingår Siljehögen, namn på två hemmansdelar å Högen, vilka gränsar till Törsängen.

Kinkeharget 1i''BhJha 1rJJt, berggryt, Rot, Rölanda sn. >>F. leden Kinken, en mosse.>> 1954.

Lövöharget lEJ'v0ha 1rJJt, stenanhopning, Rot, Rölanda sn. >>Stenrammel.>> 1954. Namnet är sekundärt till Lövön.

Harget ha'rp, försv. torp, Bligan, Steneby sn. Upptecknat utan kommen­tar 1951.

Releharget rr/lJharJJt eller Räveharget rq/vJharJJt, >>harg>>,1 Relen, Steneby sn. >>Gott om räv där. 'Han går in där, så man inte kan komma åt honom'.>> 1951.

Roveharget ek 9B7h, terräng, Rovan, Steneby sn. Vid Releharget. Ej upp­tecknat.

Harget ha'rp, två f. d. torp, Angebo, Torrskogs sn. >>Sammanfattas ofta tillsammans med ett tredje torp Harget inom Artemarks sn under ben[äm­ningen] Hargen.>> 1949.3

Styggedalsharget sty'1pdg,~hce 1rJJt, -hu'rJJt, >>harg>>,1 Bönn, Töftedals sn. >>F. led. efter dalen Styggedal.>> 1952. Vokalen ce representerar tydligen kort öppet a framför r.

Bråteharget bry'tJha 1rJJ, gryt, Vårviks sn. ULMA 1951. Uppteckningen har ingen kommentar till namnet.

Kaseharget kg'sJha 1rJJ, gryt, Vårviks sn. ULMA 1951. Ingen kommentar uppteckningen. Jfr för detta och föregående namn dialektordet harg n.

1 Citationstecknen upptecknarens. 2 Jfr Skåkerna SOÅ 18 s. 160 och SOÅ 20 s. 327. 3 Jfr SOÅ 19 s. 145, 187.

30

från Vårvik nedan. F. led. är kas f. 'svedjefall', som appellativ eller bebyg­gelsenamn. SOA:s samlingar upptar 9 bebyggelser Kasen, Kasarna i socknen.

Stenharget stf)nharp, berg, Vårviks sn. >>Gråvitt, skifferaktigt. 5-6 hål i berget. Grävling och räv finns där.>> 1961.

Geteharget 7e'tJha'rra, >>stort stenharg>>, Bön, Ärtemarks sn. 1929. Uppteck­naren hänvisar till >>Geten el. Geteberget>>. Uppslagsformen Geten har fråge­tecken, och som uttal anges 7e'!:a. Under Geteberget står: >>Ett otillgängligt berg kan enligt uppgift kallas för 'ett riktigt geteberg'. (Jmf. hundväder o. d.)>>. Jfr de rätt vanliga ortnamnen Bockeberget och Bockstenen samt Bockaharget i Kronobergs 1. nedan.

(Södra) Harget sti"t;arJ ha'rp, f. torp, Hökhult, Ärtemarks sn. Jfr ovan under Torrskogs sn.

Prylerudharget pry'far-aha'rra, >>stort harg>>, Hedalen, Ärtemarks sn. >>Nära hmd. Prylerud.>> 1929.

Sjökaseharget J0'/_p,JsJha'r7,;, >>harg>>, S. Backen, Ärtemarks sn. >>Stort brant harg ... Efter ett försv. torp Sjökaserna.>> 1929.

Dalshargen dg' &ha'r7a, >>stora stenharg>>, Dalen, Ödskölts sn. 1953. Harget ha'r7Jt, försv. torp, Berg, Ödskölts sn. Upptecknat utan kommen­

tar 1953. Katterudharget ka'tarcehar7Jt, >>harg>>, Orsbyn, Ödskölts sn. >>F. led. efter

ett torp Katterud i närheten.>> 1953. Myreharget my'r,;harpt, >>stenharg>>, Ivägsholm, Ödskölts sn. >>Nära ett

Myren.>> 1953.

Göteborgs och Bohus län

Hargemyren, myr, Naverstads sn, Bullarens hd. F. led. kompositionsform av harg n.1

Hargen ha'r7a, åkrar, Rova, Forshälla sn, Inlands Fräkne hd. Namnet är tydligen best. plur. av harg n. 2

Harget ha'r7,;t, försv. torp, Upplehult, Lane-Ryrs sn, Lane hd. Namnet avser nu en grind vid ett stenröse.3 Uttalet med ä-vokal bör väl uppfattas som en vidareutveckling av övergången a>a som 0GB 12: 1 omnämner.4

Stenharget str)nha'l7,;t, -ha'r7,;t, försv. torp, Sörbo, Lane-Ryrs sn, Lane hd. Betr. ä-vokalen se Harget ovan. Betr. växlingen r~tjockt l se 0GB 12: 1 s. LIX. Jfr även Torshälla ovan.

1 0GB 18 s. 363. 2 0GB 11 s. 122. 3 0GB 12: 1 s. 140.

• 0GB 12: 1. s. LIX. Jfr även uttalet av app. stenharg o. ortn. Stenharget, a. a. s. 132,

140, 300.

31

Stenharget stf:'nharrat, >>kal moräm>,1 Huveröd, Lane-Ryrs sn, Lane hd. Ligger i gränsen mot Frändefors sn, Sundals hd, Älvsb. 1. Betr. uttalet jfr Harget och Stenharget ovan.2

*Hargberget, berg, Tegneby sn, Orusts v. hd. OGB3 ansätter med tvekan

denna uppslagsform. Uttalet är Har-, i sammansättning Harr-. 0GB fram­håller att tolkningen av f. leden som innehållande harg 'stenhop' med bortfallet g i trekonsonantism är mycket osäker.

Hargen ha'r7a, gd, Björneröd, Myckleby sn, Orusts ö. hd. - Harjet 1791 Harjet, Härjet 1843 Harjen 1845 Harja ek 1938. - 0GB 9 s. 25 tycks -med rätt3, - tvivla på accentuppgiften. Utifrån den bör namnet inne­hålla >>en pl. böjningsform av det numera i boh. utdöda harg>>. Formen Harget beror enl. 0GB på >>tidigare förekomst av ett *harg, n.>> Gården

ligger vid en bergshöjd. Med tanke på de ovannämnda bohuslänska karg-namnen och de t:1lrika

beläggen på harg n. både som ortnamn och appellativ i Dalsland finner jag det uppenbart att vi här har det neutrala harg i best. form plur., syftande på berget intill gården. Den anförda uttalsformen med grav accent är antingen felaktigt återgiven eller urspårad. - Från samma socken upptar 0GB två nu ej levande naturnamn, där förleden torde vara genitiv av harg, nämligen *Hargsebråten, Gäddestala (Harjse-, Harse-, Harjs- 1860) och *Hargsekullen, Bågane (Harse- 1856). Se 0GB 9 s. 167 resp. 130.

Östergötlands län

Harsby hr/~by, by, Å sn, Björkekinds hd. - ij harsby ij abo sokn 1368 9/10 u.o. RAp or. ij harsby ibid. jn harsby ibid. a t. in villa harsby jn parochia aa 1378 9/4 Vadstena RAp or. j harzby 1378 17-24/6 Skänninge RAp or. harsby ibid. a t. ioan harby 1410 12/5 Björkekinds hdsting RAp or. j hasby j aasoghn 1441 4/12 Roskilde? RAp or. wtj harxby i Aa sokn 1467 6/6 Stockholm Krapperupsarkivet. - Namnet behandlas av Franzen.4 Han avvisar på goda grunder Lundgren-Brates och Hellquists tidigare tolkning av namnet som en sammansättning med mansnamnet Hardh. I stället

utgår Franzen från en form *Harghsby och jämför med bl. a. östg. dial. harg

'stenhög'. Han fortsätter: >>Möjligen har ordet harg här haft den från fisl. och många nord. ortnamn kända betydelsen 'offerplats'. Av intresse i detta sammanhang kan vara att byn är belägen invid ett högt berg, Jätteberget,

1 OGB:s beskrivning. 2 0GB 12: 1 s. 300. 3 0GB 8 s. 253. 4 Franzen 1937 s. 229 f.

32

till vilket talrika sägner om övernaturliga väsen och händelser äro knutna; på berget finnas även rester av en fornborg.>>1

Franzen tycks mena, att bergets namn och sägnerna om övernaturliga väsen skulle tala för kultisk innebörd av ordet harg, om detta ingår i namnet. Namnet Jätteberget är dock ett ungt namn, det finns ej på de äldre kar­torna i LSA eller i Llk, och Widegren 18282 kallar berget Harsby-berget. Såväl sägnerna som namnet Jätteberget torde ha sitt upphov i fornborgen.

Större delen av byn är avhyst under Lundby säteri. Endast en gård åter­står, och den ligger intill den nordligaste utlöparen av Jätteberget. Den gamla byn låg emellertid ca 700 m längre österut, intill Lundby.3 På den gamla bytomten står nu en loge, tillhörande Lundby. Ca 150 m öster om denna loge finns en backe som på ek heter Kvarnbacken. Jag anser det sanno­likt att Harsby i förleden innehåller ordet harg i terrängbetecknande betydelse, syftande på stenhällar i Kvarnbacken. 4

Harggölen ha'nola göl, Kristbergs sn, Bobergs hd. 1937. Inga upplys­ningar om läge eller utseende.

Hargstorp hGr, 1 !!_tlirp, försv. lht, Öringe, Ekeby sn, Göstrings hd. 1930. Inga upplysningar om namnanledning eller terrängförhållanden.

Harg harJ, hg, Kisa sn, Kinda hd. - ?curiam meam hargh 1301 12/9 Kal­mar RAp or. (curiam meam hargh 1306 23/8 RAp vidim. avskr. av föreg.) videlicet hargh 1306 23/8 u.o. RAp vidim. avskr. av 1301 12/9 Kalmar; mot brev till föreg. ? i ... harghe 1368 25/7 u.o. RAp or. ? i .. harghe 1368 25/7 u.o. RAp or.; motbrev till föreg., in harghe 1369 24/8 Vreta kloster RAp or. j hargh 1381 12/7 Nyköping RAp vid. avskr. 1382 28/4. i hargh 1382 15/5 Reimersholme RAp or.; motbrev till föreg. i harghe 1417 SDns 3 s. 206 or. 5 - Gården Harg ligger på en liten höjd söder om Hargsjön. Något

1 Franzen har ej känt till belägget wtj harxby 1467. Det är visserligen 100 år yngre

än äldsta kända skrivningen, harsby, men bör ändå anses som ett formellt stöd för

Franzens tolkning. 2 Widegren 1828 2 s. 266: På Harsby egor är ett mycket högt Berg, Harsby- berget

kalladt, på hwars högsta kulle, åt Norra sidan, är en rund stenläggning el. Borg,

i hwilken finnas Kulor el. Grottor, mer och mindre igenfallne. 3 Lik A sn nr 1, Geometrisch Charta öfwer Harsby i Aå Sochn ... Delineerad A 0 1692,

liksom tradition i orten.

• Jfr glk A 71. 5 Beläggen 1301, (1306) och 1368 torde sannolikt höra hit. Det talas i brevet 1301

12/9 (SD 1345) om >>curiam meam hargh cum nouem colonis et quatuor molendinis>>

och i det endast i avskrift kända motbrevet (SD 1346) om »hargh cum colonis molendi­

nis ac ceteris attinenciis>>. I brevet 1381 12/7 talas om en attung i Harg och en kvarn­

ström vid Föllingsö. 1417 avs.tår Vreta kloster från alla anspråk på bl. a. en gård

i Harg mot bekräftelse på besittning av bl. a. Fyllinxedhis querna.

3 - 674325 A. Rostvik 33

berg i dagen finns ej i gårdens omedelbara närhet. Widegren1 uppger att det berättas om en gammal offerplats vid Harg.

Norra o. Södra Harget eller Nola harg nr/~a ha'r7 o. Sära harg Sf!'ra ha'r7,

partier av Omberg, V. Tollstads sn, Lysings hd. Norr om Grytbergen. Av kartan att döma branta bergväggar mot Vättern.

Harget ha'r7Jt, lht, Rödje, Trehörna sn, Lysings hd. 1931, 1935. Inga upplysningar om terrängförhållanden.

Harget ha'rrat, hmd, St. Aleryd, St. Åby sn, Lysings hd. 1935. Namnet saknar äldre skrivningar. Huset ligger på en moränhöjd som sluttar täm­ligen brant mot öster. Mellan huset och ladugården går en svagt lutande stor berghäll i dagen. Denna häll är sannolikt namngivande.

Harget ha'r7Jt, ödetorp, Basliden, St. Åby sn, Lysings hd. 1931. Inga upp­gifter om terrängförhållanden.

Harget ha'r7Jt, skogsmark, Åsa, St. Åby sn, Lysings hd. 1935. Inga upp­lysningar om terrängförhållanden eller namnanledning.

Harget ha'rrJt, terräng, f. torp, Börstabol, Ödeshögs sn, Lysings hd. 1936, 1954. Inga upplysningar om terrängförhållanden eller namnanledning.

Harget ha'rpt, bete, Sjögetorp, Ödeshögs sn, Lysings hd. 1936. Vid mitt besök på platsen 1963 kände ingen av mina sagesmän till namnet, men man antog att det avsett någon lokal i närheten av den enligt sagesmännen >>hargiga►> stranden av Visjön.

Harget ha'rrJt, hmdr, Sunneby l5 och 16, Ödeshögs sn, Lysings hd. Stenig mark kring gårdsbyggnaderna. 1953. Mellan de båda husen, som ligger ca 50 m från varandra, finns en kal och ganska hög berghäll, som torde ha varit namngivande.

Harget ha'rrat, stenar i Visjön, Visjö, Ödeshögs sn, Lysings hd. Kallas även Visjö harg, Natanaelharget och Sammelaharget. 1936, 1953, 1954. Formen Natanaelharget efter en Natanael som givit namn åt Natanaelgården i Visjö. Sammelaharget är kanske elliptiskt för *Sammelabergsharget. I sjön finns ett undervattensgrund som kallas Sammelaberget efter en Samuel som drunknat där. Tyvärr är detta >>berg>> ej exakt lokaliserat. Möjligen avser namnen Sammelaberget och Sammelaharget samma lokal.

Harg har7, by, Vikingstads sn, Valkebo hd. - Byrger i Harge 1353 SD 6 s. 456 Sparres avskr. j hargh 1358 29/7 u.o. RAp or. ?i .. harghe 1368 25/7 u.o. RAp or. ?i .. harghe 1368 25/7 u.o. RAp or. (mot brev till föreg.; kan även avse Harg i Kisa, se ovan). terre in harghe 1369 21/10 Söderköping RAp or. hargh ibid. a t. Esbiorn ij harge 1420 3/10 Gammalkil Skokl. 2: 29 or. i vesthra hargh i vikingxstadhe sokn 1446 5/3 u.o. RAp or. i

wrestra hargh j wikingxstadhe sokn 1448 10/10 RAp Valkebo hdsting or. -

1 Widegren 1817 s. 320.

34

Bild 9. St. Harg, Vikingstads sn, Östg. 1. Bilden tagen från grinden in till gårdsplanen

framför mangårdsbyggnaden. Foto förf. 27.7.1963.

Centralt i byn ligger gården Stora Harg, på en liten höjd, vars topp utgörs av en kal häll med en 1,5-2 m hög lodrät kant mot söder. Enligt min upp­fattning har denna häll varit namngivande. Se bild 9.

Harg, Västra, harJ, sn, Vifolka hd. - ?apud ecclesiam hargh 1350 12/6 RAp vidim. u.d. u.o. ?i Harg 1361 3/2 Ljungsatorp HSkH 21 s. 275: 58 regest ?parochie hargh 1366 12/11 Uppsala RAp vidim. u.d. u.o. min gardh hargh ... j hargh sokn 1382 4/3 Bettna UUBp or. ij harghx soken 1382 19/11 Åhus slott RAp or. ?i hargh sokn 1402 25/7 Linköping RAp vidim. u.d.u.o. ?niclis i hargh 1411 11/6 Laggarp RAp vidim. avskr. 1438 9/3 Vadstena ?j hargh sokn 1422 18/1 Linköping RAp vidim. u.d.u.o. nidra harge liggendis i harg sokn i wifolke hered 1427 27/3 Vadstena RAp or. Wrestra hargh j gyrstingx hreradhe i hargh sokn 1463 17/3 Vadstena RAp or. i harugh Socken 1500 24/1 Skara Krapperuparkivet.1 - Socknen har sitt namn från

1 Att denna socken liksom socknen Östra Harg i Åkerbo hd länge kallats enbart

Harg gör det ibland omöjligt att bestämt lokalisera de äldre formerna. Beläggen 1350,

1366, 1402 och 1422 är hämtade från samma vidimation. De har tydligen samlats för

att belysa en viss jords öden. 1350 säljer Johannes fors >>partem meam possessoriam in

35

Bild 10. Östra Harg, Östg. I. Kyrkan från norr. Foto förf. 27.7.1963.

byn Harg, numera Stora Harg, på vars gamla mark kyrkan ligger. Omedel­bart öster om kyrkan finns ett högt och brant berg med delvis bortsprängda hällar ner mot landsvägen, som gir utmed kyrkogårdsmuren. Detta berg har enligt min mening varit namngivande. Bestämningen Västra har tillagts sockennamnet för att skilja socknen från (Östra) Harg i Åkerbo hd.

Harg, Östra, harJ, sn, Åkerbo hd. -?in hargh 1291 15/2 Harg RAp or. in parochia hargh 1318 20/9 u.o. RAp or. in villa ecclesie Hargh 1332 9/8 SD' 4 s. 279 or. j hargh sokn ibid. a t. ? in haarghe 1334 18/5 u.o. RAp or. (?) apud ecclesiam hargh 1350 12/6 RAp vidim. u.d. u.o. i haroge 1364 3/10 UUBp or. j harghe 1365 6/2 u.o. Skokloster or.1 - Socknen har sitt namn av en gård Harg, på vars mark kyrkan ligger. Både kyrkan och gården ligger på en tydligt markerad höjd med branta berghällar på norra sidan, vilka torde ha varit namngivande. Se bild 10.

insula birers0 [kan läsas birerc0; så SDJ dicta apud ecclesiam hargh>>. 1366 talas om

»totam partem meam ... quam possideo in insula swrerkils0 parochie hargh>>.

1402 intyg,r biskop Knut i Linköping att han läst ett brev enligt vilket hanis foors

till ärle:ljäknen i Linköping sålt »sin reghadeel i bierk0 som ligger landbwnnen widh

swrerkis0 i hargh sokn ... wthan then reghadeell som the [hans arvingar] i sledzstadhom

haffua liggiande i sama 00». 1422 säljer så anders anderson j sledstadhom till ärkedjäk­

nen j0nis i Linköping >>innan 0i0m j hargh sokm. Detta sledstadhom avser Slestad, by,

Slaka sn, Hanekinds hd, * Bfärkö och *Sverkilsö har ej kunnat identifieras. Man torde

dock ha anledning att söka dem i Östra Hargs socken, som ligger vid sjön Roxen. 1 Om lokaliseringen av de äldre beläggen jfr föreg. not.

36

Gotlands län

Lauphargi la'v,pha'rgi, terräng, Stora Karlsö, Eksta sn, Gotl. s. hd. 1920~23, 1931. Namnet behandlas utförligt av H. Gustavson.1 Syftningen är hos många meddelare oklar, men Gustavson finner att namnet avser dels en med kalkstensblock översållad platå, dels ett på platån liggande brons­åldersröse. F. led. är gotl. laup m. 'rymdmått, en fjärdedels tunna', ofta ingående i eller ensamt använt som namn på raukar, som liknats vid ett sådant rymdmått. S. led är harg n. 'stenig mark', av Gustavson upptecknat i Ekst:1 och Fröjels snr. Namnet betyder enl. Gustavson 'det steniga området där de som sjömärke använda, laupformiga raukarna stå'.

Harglaupar ha'rgla'v,par är ett hos P. A. Säve2 påträffat namn på det

ovannämnda röset på Lauphargi. Det finns även upptecknat i SOA som namn på »stenrös>>, men Gustavson påpekar i sin ovan anförda upp:sats att SOA:s upptecknare (1931) använde Säves anteckningar som stomme, varför uppgiften i SOA kanske inte är genuin. Gustavson anför vidare ett par ställen i den topografiska litteraturen, av vilka framgår att Harglaupar avser en rauk. Namnet skulle då betyda 'det laupformiga sjömärket på harget'. Säves form kan vara mask. sing. med nominativändelsen -ar, vanlig

på Gotland, eller, mindre troligt, plur., som sammanfattande benämning på alla laup:1r på området Lauphargi.3

Jönköpings län

Harget ha'rpt, åker, Sjöstorp, Forserums sn, Tvet::t hd. Stenig. 1937. Hargedalen ha'rradg'fon, dalgång, Sjöstorp, Forserums sn, Tveta hd.

Stenig. 1937. Namnet är väl sekundärt till föregående. Stenaharget st1./naha't.,7;;t, röse, Torp, Öggestorps sn, Tveta hd. 1936. Inga

upplysningar om terrängförhållanden i övrigt. Tydligen en halvappellativ benämning.

Harget ek 7E6h, skär i sjön Vänstern, Vänsternäs, Adelövs sn, N. Vedbo hd. Ej upptecknat.

Harget ha'r7;;t, torp, Lövstad, Adelövs sn, N. Vedbo hd. 1933. Inga upp­gifter om terrängförhållanden.

Harget ha'1ipt, f. d. hmd, Hulan, Skärstads sn, Vista hd. 1934. Bebyg­gelsen är nu borta. Namnet finns på ek 7E3e, men tycks där endast avse ägomark. Närmare uppgifter om terrängförhållanden saknas.

*Hörgeböke, bokskog, Västbo hd. - hyrghaib0kai, jn horghaiboki 1346 11/11 u.o. RAp or. - De båda namnformerna avser upp:mb'.1rligen samma

1 NoB 1936 s. 295 ff. 2 UUB R 623; Gotländska samlingar I nr 487.

• Gustavson a. a. s. 302 f.

37

lokal, trots att de vid första p1seendet verkar oförenliga. Det vore till­talande att läsa den andra formen h0rghmb0ki. Senare leden -baki måste vara fel för -b0ki. Frågan är om man törs räkna med två likadana felskriv­ningar i samma namn. Brevet uppvisar emellertid flera felaktigheter och

inkonsekvenser. Sålunda växlar thrugusbothe med thurgusboth skogh,1

morkrebothm med morkmthm skogh,2 in hokmb0 silua med in h0kab0km och in

silua hokreb0gim. 3 Ett genom u-omljud uppkommet o kan redan omkring 1300 övergå till 0 framför r (och kakuminalt l).4 Skrivningen hyrghm- kan jämföras med brevets skrivningar ryk.sholt för nuv. (?) Röshult, Burserud och ryklum för nuv. Röckla, S. Hestra sn. 5 Att y växlar med (o för) 0 i samma n'Lmn är i ljuset av brevets övriga former ej särskilt märkligt. 6

Jag finner det sannolikt att de båda skrivningarna återgår på en form h0rgh- < horgh- och att namnet betyder 'bokskogen med eller vid harget'.

Härget ek 5D7b, terräng, Fållinge, Villstads sn, Västbo hd. Ej uppteck­nat. Kartan ger ingen klar bild av terrängförhållandena. Jfr följande.

Västra o. Östra Stenhärjet str/1nha 11ipt, gravrösen, Dravö, As sn, Västbo hd. 1931. Skriftformens ä återger i detta liksom i närmast föregående namn ett framför r öppnat a. 7 Namnen bör alltså ej uppfattsts som avledningar.

Herrestad ha'§ta, hg, Kärda sn, Östbo hd. - hargsktd<t (nom.) 1356 30/9 Nydala RAp or. j hargstadhum 1405 9/10 Vrigstads kyrka RAp or. i Hark­stadhum 1418 SDns 3 s. 320 or. Hargstadha ibid. a t. j harsk.d<t 1475 17 /2

Kolvarp RAp or. hardzstada ibid. a t. annan hand, i luerst:1d holmegard 1498 C37 f. 32 v. - Gården ligger vid Herrestadssjöns sydvästra strand intill sjöns utlopp. Stranden är här ganska hög, och i skogsområdet omedel­

bart nordväst om gården går berget på flera ställen i dagen i sluttningen ner mot sjön. Förleden är sannolikt harg i terrängbetecknande betydelse. Senare leden är plur. av fsv. stadher.8

1 Möjligen~ Tuskebo, Villstads sn (SOA). 2 Mörkebo, Burseryds sn. 3 Av SOA med tvekan identifierat med Högagård, Burseryds sn. 4 Noreen AschwGr. § 104. 5 Märk dock att y i de två sistnämnda exemplen står framför k. Jfr AschwGr. § 106. 6 SD säger i en not till brevet: ,>Skriften upptager bladets båda sidor. Skriftdragen

äro tjocka och bläcket ovanligt svart. Man kan således misstänka ett falsarium; men

stilen, ehuru mindre vacker, tillhör medlet af 1300-talet.» - Arkivarien G. Pellijeff har

föreslagit mig att förklara brevtextens bristfälligheter som en med trakten obekant

skrivares renskrift av en i Västbo härad mera hemmastadd skrivares hastigt tillkomna

koncept. Med tanke på formen h@kce'J0;;ice är det ej uteslutet att ronskriftens upp­

hovsman varit dansk, kanske närmast hallänning. Skri.ningen y för@ kJ,n förJ'ås som

en omvä1d skrivning b,ro,mde på övorgångJn y>0 i ord s:.,:n byria, yrt (A c:,w. Gr.

§ 116). 7 G. Hedström 1932 s. 114. 8 Se Linde 1951 s. 245.

38

Horgen he'1ipn, åker, Kärda, Kärda sn, Östlo hd. 1938. Inga upplys­ningar om terrängens beskaffenhet. Namnet kan vara best. sing. mask. eller best. plur. neutr. Namnet har u-omljud till skillnad från det ovannämnda Herrestad i samma socken men i likhet med bynamnen Västhorja och Östhorja i Värnamo stad, till vilken Kärda sn gränsar.

8tenharget st~'nha'!!]e.t, åker, Åkershult, Alseda sn, Östra hd. 1934. Inga uppgifter om terrängförhållanden.

Hargen ek 6F0e, terräng, Borshult, Lemnhults sn, Östra hd. Namnet är ej upptecknat, men av kartan framgår att det avser ej odlad mark mellan två större åkrar. Formen är troligen neutr. plur.

Harget ek 6E3j, parti av Emån, Strömmahult, Näsby sn, Östra hd. Ej upptecknat. Emån delar sig här i en mängd grenar och bildar forsar över grunt och stenigt vatten.

Hargen ha11J,pn, hage, Näsby, Näsby sn, Östra hd. 1939. Inga upplys­ningar om terrängens beskaffenhet. Namnformen troligen neutr. plur.

Harghult ha'IJ,plt, by, Ökna sn, Östra hd. - i harghult 1542 L: I: 1 s. 4 avskr. ca 1600-1605 i harghullt 1602 ibid. s. 52 or. Harghult 1631 ibid. s. 8 or. - Byn ligger högt på en bergssluttning. Den odlade jorden är mycket stenbunden. F. led. är väl harg i den ännu levande betydelsen 'stenbunden mark'. Senare leden är hult n. 'skogs backe, skogsdunge'.

Harget ha'rrat, terräng o. lht, Reaby, Gränna stad. Där är stenigt. 1934, 1943.

Härjet hce'tiJ'iJt, terräng, Västansjö, Nässjö stad. Namnet avser ett skogs­område som är mycket stenigt och snårigt. 1962. Detta liksom följande namn innehåller tydligen en avledning härje n.

Rikehärje 1if ke.ha'IJ,J9, terräng, Gullbrohult, Nässjö stad. Området hör delvis till gården Riket. 1962.

Hargen ha'1i1e.n, parti av Emån, Stensåkra, f. d. Bäckseda sn, Vetlanda stad. 1934. Området är fyllt av större och mindre stenar och tät snårskog, där Emåns vatten är uppdelat i en mängd små rännilar. Se bild 11 och 12. Namnformen är troligen neutr. plur.1

Hargen, ödekvarn, Stensåkra, f. d. Bäckseda sn, Vetlanda stad. Låg oländigt. 1938. Kvarnen låg tydligen i den ovannämnda Hargen och hade namn av den.

Harget ha' tiJ'iJt, äng, Prästgården, f. d. Bäckseda sn, Vetlanda stad. Sumpig och stenig mark. 1938.

Illhargen i 'Jha1ipn, buskskog, Ågård, f. d. Bäckseda sn, Vetlanda stad. 1938. Namnet kan fattas som subst. illharg n. (best. plur.) eller som en sammansättsättning med harg som s. led. I båda fallen är Ill- antingen

1 Se följande kap. om det appellativa materialet.

39

adj. med bet. 'besvärlig, oländig' eller adv. med förstärkande bet., jfr app. illharg, illhärje, nedan s. 75 ff. och ett ord som illtjut.1

Västhorja vce'stha'tiJa och Östhorja o'stha 11,,Ja2, byar, Värnamo stad. -de horghum 1286 14/5 u.o. RAp or. de Horghum 1299 25/6 u.o. RAp or. in Horghum 1355 SD 6 s. 567 or. Parochia Vernamo Vesthorgha ibid. a t. in vresthorgha 1359 8/9 u.o. RAp or. westorgha ibid. a t. ii hurghum 1370 24/6 u.o. Bergsh. or. horgha 1371 21/6 u.o. Bergsh. or. ihurghum 137119/11 Nydala kloster RAp or. i 0sthorgum 1422 19/1 Värnamo Bergsh. or. -Västhorja ligger omedelbart väster om Värnamo f.d. by och har delvis st:idsliknande bebyggelse. Östhorja ligger ca 3 km nordost om den egentliga stadsbebyggelsen. Beläggen redovisas tillsammans, då det är oklart vilken by som avses i de äldsta beläggen. Västhorja finns belagt på 1350-talet, Östhorja först 1422. I Östhorja finns två bebyggelser med namnen Norr­

horja och Söderhorja, tydligen unga benämningar, då äldre belägg saknas. Det torde vara omöjligt att med bestämdhet avgöra vilken av byarna som först kallats Horghum. I båda byarna finns lämningar av förhistorisk be­byggelse, och båda är ungefär lika stora (Västhorja 3 mtl, Östhorja ca 2 5/6 mtl3). F. Askeberg har behandlat de två bynamnen.4 Han framlägger en teori om två stora kultcentra på varsin sida om Lagan. Askebergs resonemang går i korthet ut på följande: Västhorja och Östhorja kan inte ha med varandra att göra, då de är geografiskt åtskilda, dels av Lagan med dess sanka stränder, dels av byarna Värnamo och Nederby. Västhorja har varit kultcentrum för byarna väster om Lagan samt runt Vidösterns norra ände, alltså på båda sidor om Lagans utflöde i Vidöstern. Östhorja har däremot varit centrum i ett bebyggelseområde vid sjön Hindsen, om­fattande Östhorja, Hov, Lindstad, Nederby och Hindsekind i Värnamo socken samt Näs i Fryele socken. Byarna Östhorja och Hov ligger intill varandra och har äldst bildat en enhet. Namnen återspeglar en kronologisk skillnad: >>mit korg hat man die ältere, primitive Opferstätte bezeichnet, mit hov einen avancierteren Tempelort>>. Den nuvarande enheten Värnamo socken är sekundär. Ytterligare ett stort religiöst centrum finns längre i nordöst, vid Fryele. Så långt Askeberg.

1 Jfr namn som Styggforsen och uttryck som styggt land 'besvärlig, oländig terräng',

där betydelsen av stygg varken är »moralisk,> eller >>estetisk>>. Ill, illa har nästan alltid

en mer eller mindre utpräglat >>moralisk» valör. Jfr SAOB art. Ill och Illa. 2 Vokalen IJ är vad man kan vänta här. Den uppges i ordet korg från Värnamos grann­

socken Hånger av Hedström 1932 s. 367. 3 Enl. jr-utdrag i SOA. Askeberg (se i det följande) uppger 3 1/8 mtl resp. 2 1/2 mtl. 4 Kult und Siedlung im nördlichen Finnveden. Föredrag vid 4:e internationella

namnforskarkongressen i Uppsala 1952, tryckt i: Quatrieme congres international de

sciences onomastiques, Uppsala & Khvn 1954, s. 112-123.

40

Bild 11. Hargan, f. d. Bäckseda sn, Vetlanda stad, Jönk. I. Foto G. Pettersson 30.7.1963.

~ ,il 1111 H,

Bild 12. Hargen, f. d. Bäckseda sn, enligt kartan. Jfr bild 11. Särtryck ur ekonomiska

kartan från RAK. PubEceringstills'.ånd nr 5367, SRA fack, Välli'1gby 1.

41

Denna teori gör på mig ett anakronistiskt intryck med sina väl avgrän­sade kultcentra, offerplatser och tempel. Askeberg har utgått från att nam­net *Horga är kultiskt. Några arkeologiska eller andra spår av kultplatser finns så vitt jag vet inte i någon av de två byarna. Om kultplatsen vid

Östhorja ersatts med en mer >>avancerad>> sådan vid Hov, varför finns det då inget Hov vid Västhorja? Skulle kulten där inte liksom på andra sidan Lagan

ha kunnat >>sich in der Form ... erneuerm>?1 Vad beträffar Öst- och Västhorjas geografiska åtskildhet må påpekas

att Nederby2 måste vara ett sekundärt namn, givet i förhållande till

någon annan by, snarast Östhorja. På en karta i LSA3 finns en rad namn på slåtterängar kring Härån längst norrut i nuv. Östhorja by. Där förekommer namnen Östhoria weke, N orrhörja Engs W eke och Sörhörja W eke, men även Wästhöria Weke. Dett'.1 talar för att de båda byarna av gammalt haft gemensamma utmarker. Två av varandra helt oberoende byar med samma namn inom samma socken är knappast tänkbart, och säkra exempel torde ej gå att uppdriva. Om Väst- och Östhorja i Värnamo vore ett sådant exempel, borde man redan från sockenbildningens tid ha haft behov av att skilja dem åt genom väderstrecks- eller andra bestämningar. Askebergs teori motsägs för övrigt redan av den faktiska sockenbildningen Värnamo.

Enligt min mening har vi att räkna med en ursprunglig by Horgha, som genom senare utbrytningar delats i flera delar, av vilka de två största be­hållit det ursprungliga namnet, men med särskiljande tillägg. Var den äldsta bebyggelsen legat är väl omöjligt att fastställa. Jag gissar närmast

på platsen för nuvarande Västhorja, som måste anses ha ett mera centralt läge än Östhorja. Enligt uppgift i orten ligger Södragården i Västhorja på sin gamla plats. Troligen har även den omedelbart norr därom liggande delen av Mellangården sitt ursprungliga läge, medan övriga gårdar i byn flyttats ut. Vid Mellangården påminner terrängen osökt om den vid t. ex. Östra Hargs kyrka och Stora Harg i Vikingstads sn i Östergötland, med låga men långsträckta och kantställda berghällar. Se bild 13 och jfr bild 9 o. 10. Jag finner det troligt att nuv. Västhorja och Östhorja ursprungligen utgjort en enda by med bebyggelsen vid nuv. Västhorja. Namnet, urspr. dat. plur. Horghum, är terrängbetecknande och syftar på berghällarna vid nuv. Södragården och Mellangården i Västhorja.

1 A. a. s. 119. 2 i N(Etherby 1403 SDns 1 s. 254 avskr. (Sparre). 3 Charta uppå Höria Byns Allmenne Skog och Utmarck, Belägen uti Jönkiöpings

Lähn, Östbo Härad och Wärnamo Sochn, Afmätt 1740 Af Carl Edborg. LSA Värnamo

sn nr 42: 1.

42

Bild 13. Västhorja, Värnamo stad, Jönk. 1. Mellangårdens mark från uppkörsbron till logan. Foto förf. 2.8.1963.

Kalmar län

Stenharget st!!'nha't,,J'Jt, åker, Järeda, Järeda sn, Aspelands hd. År stenig. 1951.

Härgen ha'rJ'Jn, hce'r1e.n, äng, Skröplan, Mörlunda sn, Aspelands hd. År stenig. 1952. Ängen är nu igenväxt med småskog. Den gick inte att slå, >>för det var så hemskans med sten där», enligt ägarens uppgift 1963. Namnet synes vara best. sing. av en avledning härje med sekundärt mask. genus och vacklande vokal i ställning framför r.

Vihargen V'l.'ha'rpn, skog, Aby, Mörlunda sn, Aspelands hd. Orsaken till namnet okänd i bygden. I skogen ligger Kräkelbäckskärret. 1952. F. led. är väl växtnamnet vide.

Hargen ha' hJ'Jn, terräng, förr torp, Blackelid, Virserums sn, Aspelands hd. År mycket stenig. 1949.

H argen ha' hJ'Jn, bete, Venskögle, Virserums sn, Aspelands hd. År >>fördärvat stenigt>>. 1949.

Hargen ha1hJ'Jn, åker, Guttebo, Fagerhults sn, Handbörds hd. 1948. Ingen uppgift om terrängbeskaffenheten.

Harget hv' 1,,pt, gärde, Gössbäck, Förlösa sn, N. Möre hd. Bredvid gärdet växer ett 'torneharg' ,1 buskage med törnbuskar. 1936.

Härget hce'rJ'Jt, snårig och stenig terräng, Flaka, Södra Vi sn, Sevede hd. 1954. Ä-vokalen i detta namn är troligen ett framför r öppnat a.2

1 I uppteckningen återgivet med landsmålsalfabet. 2 Jfr Areskog 1936 s. 64. Enligt Areskog måste ce i denna ställning i uppteckningar

från bl. a. Södra Vi avse a.

43

Harg karJ, by, Loft:1 sn, N. Tjusts hd. - i harghe 1361 SD 8 s. 83 avskr. 1690. - Byn ligger på båda sidorna av en dal med en lit-:m bäck som rinner

ut i Loftaån. Samhället Björnsholm ligger nästan helt på byns mark. Den enligt uppgift äldsta gården ligger på östra dalsidan, som här är tämligen brant och har berghällar i dagen ca 25 m söder om boningshuset. Jfr följande

namn. *Långakarg, nu Nygård, gd, Lofta sn, N. Tjusts hd. - j langaharghe som

nw callader ffir nyegardher 1422 14/4 Gamleby RAp or. i nygarden sorn for­dom kallades langha hargh 1431 15/6 Gamleby RAp or. - Gården ligger på moränmark vid Dynestadsjöns södra ände. Omkring 300 m söder om gården finns ett berg med hällar mot norr och nordost. Dessa hällar har sannolikt varit namngivande. Såväl *Långakarg som det 3 km nordligare Harg i samma socken bör således vara naturbetecknande namn.1

*Harg, nu Odensvikolrn, gd, Odensvi sn, S. Tjusts hd. - aff harg 1514 C 21 f. 19 aff harg C 40 f. 11. - Gården ligger vid Kyrksjöns norra strnnd.

Omedelbart väster om gården är en hög moränkulle. Ca 500 m österut finns på gårdens mark ett tämligen högt berg med hällar på västsidan. Moberg2

behandlar namnet i anslutning till sockennamnet Odensvi. Han skriver: >>Odens namn möta vi i sockennamnet Odensvi. V i betyder 'helig plats',

Odensvi alltså 'Odens heliga plats'. Odensvi har tydligen varit en kultplats, helgad åt Oden. . .. Ej långt från Odensvi kyrka ligger en gård med det gamla namnet Harg, numera kallad Odensvikolrn. Ordet karg betyder egentligen 'stenhop' men även (som kultnamn) 'stenaltare, offerställe'. Det är givet, att Harg skall ses i ljuset av det närbelägna Odensvi och att

Harg sålunda här har kultisk innebörd: vid Odensvi fanns ett stenaltare, >>harg>>, där det offrades åt guden (jämför Odensharg, nu Odensala, i Upp­land).>> Av denna framställning framgår ej om Moberg tänker sig att detta karg varit en del av vi'et, eller om han menar att vi här haft två av varandra oberoende kultplatser på en knapp kilometers avstånd från varandra för dyrkan av samma gud. Vill man tolka karg som kultiskt i detta namn, stöter

man på samma svårighet som vid namnparen Harg: Odensalaoch Västkorja: Östkorja att sakligt förklara förekomsten av två kultplatser så nära var­andra. Enligt min mening är även Harg i Odensvi ett terrängbetecknande namn.

Kronobergs län

Horgeboda ko're,bg'a, gd, V. Torsås sn, Allbo hd. - Horgaboda qvarn 1558 Almquist, Lokalförvaltn. 3 s. 234 or. - Byn ligger vid sjön Åsnen.

1 Så uppfattas de även av L. Moberg i Tjustbygdens kulturhistoriska förenings års­

bok 1947 s. 10 f. 2 A. a. s. 10.

44

Bild 14. Horjeboda, V. Torsås sn, Kron. I. Foto G. Pettersson 31.7.1963.

På ett näs intill ligger gården Horgenäs och nordväst om Horgeboda

ligger byn Horgemo. Delvis inom Horgemo ligger den lilla sjön Horgen.

Från sjön rinner en liten å, Horgeån, genom Horgemo och Horgeboda till Åsnen. Den 1558 omnämnda kvarnen låg troligen i denna å. I dess nedre lopp

finns enl. ek (1951) fortfarande kvarn och såg. En stor vik av Åsnen utanför

Horgenäs kallas Horgefjorden. Sjönamnet Horgen behandlas av Hellquist

1903-06.1 Han fattar namnet som en n-stamsavledning av horg i bet. 'sten'

och översätter det alltså med 'stensjön'. Widmark 1959 framhåller att sjön

är relativt obetydlig och att man lätt'.lst förklarar sjönamnet som bildat till

en beb. *Horg, som kvarlever i de tre bebyggelsenamnen Horgeboda,

Horgemo och Horgenäs. 2 Att sjönamnet är sekundärt är sannolikt. Frågan blir då hur de tre bebyggelsenamnen förhåller sig till varandra. Om man får döma av tillgängliga äldre belägg skulle Horgeboda vara äldst. De två

övriga skulle då kunna vara ellipser av *Horgebodamo och *Horgebodanäs.

Enligt ägaren till Horgeboda 14 skulle denna gård vara den äldsta i hela

trakten. För denna tradition talar gårdens läge nära sjön Åsnen samt för-

1 Hellquist 1903-06 s. 225 f. 2 Widmark 1959 s. 238.

45

hållandet att Horgeboda äger holmar långt ut3 i sjön, omgivna av andra byars vatten. Hur man än. bör uppfatta de enskilda namnens inbördes förhållande kan man räkna med att de innehåller ett terrängbetecknande ord horg, en u-omljudd form av harg. Terrängen vid Horgeboda är uppfylld av större och mindre flyttblock i ett tunt moränlager genom vilket urberget här och där går i dagen. Se bild 14. Åsnen är utomordentligt stenig utanför

Horgeboda. Hargstenen ha'i.,7st1/nmn, flyttblock, Siggahult, Linneryds sn, Konga hd.

1937. Upptecknaren ger ingen kommentar till namnet. Nära stenen finns en källa som kallas Hargkällan.

Hargen hr~/u7mn, berg med stenigt område, Åsen, Ljuders sn, Konga hd. I berget finns en klyfta på en knapp meters bredd, där man brukade vräka ner döda grisar och annat; >>vi visste aldrig vart det tog vägen.>> 1935. Här har vokalen tydligen förlängts och öppnats, jfr det från Ljuder upptecknade kr;J}e 'kar'.

Borgarna, hagmark, Lövhult, Bergs sn, Norrvidinge hd. 1934. Uppteck­naren kommenterar ej namnet. Han har uppslagsformen Hurjarna men anger uttalen ho'e1i7ana, ho'7ana, den senare betecknad som äldre. Tydligen en u-omljudd form med sekundär genusövergång från neutr. till mask.

Hargen ha'1i7mn, hmd, Gasslanda, Gårdsby sn, Norrvidinge hd. 1934. Inga upplysningar om terrängen på platsen. Till gården hör en ängsbacke Harga­

lunde ha1ijafo'!Jm.

Hörgen h11' ~7e.,n, plats, Rishult, Traryds sn, Sunnerbo hd. Naturskön, parkartad plats. LAL 1948.1

Hargåker ha'1i7ayJ.sa, åker, Bökevara, Algutsboda sn, Uppvidinge hd. Mycket stenig. 1940.

Hargåkern ha'1iJG1il}[san, åker, Ålgärdehult, Algutsboda sn, Uppvidinge hd. Krokig. 1940.

Hargen ha'r7mn, äng, Sevedstorp, Drevs sn, Uppvidinge hd. Mycket stenig. 1933.

Harget hu' 1ipt, försv. beb., Lenhovda, Lenhovda sn, Uppvidinge hd. 1935. Inga uppgifter om terrängförhållandena.

Bockaharget bo'[saha 11i7mt, slåtter, Hult, Nottebäcks sn, Uppvidinge hd. Mycket stenig. 1938. F. led. är väl djurnamnet bock. Jfr Geteharget i Älvs­borgs län ovan.

Ekhorgen eller Ekhorvet, torp, Flöxhult, Älghults sn, Uppvidinge hd.

1 Betr. den växlande vokalen i de u-omljudda formerna hänvisas till Widmark 1959 s. 287, där hon konstaterar skiftande utvecklingar inom det sydskandinaviska

området, vilket tyder på att Q varit en till kvalitet och artikulation obestämd vokal. Jfr uttalsformerna för Härja, Krist. I. nedan.

46

1934. Upptecknaren har formen Ekhorgen efter en enda meddelare, i övrigt allmänt Ekhorvet. Exemplet är således osäkert.1

Hargen, f. d. gd, Krokshult, Ålghults sn, Uppvidinge hd. >>Av harg 'en av småträd tätbevuxen ängsbit', t. ex. äspe- (asp-)harg.>> Ålghults krönika 1947 s. 32 f. Jfr följande namn.

Äspehargen, terräng?, Krokshult eller Björkebo, Ålghults sn, Uppvidinge hd. Hylt.-Cav. Årsb. 1932 s. 54. Möjligen avses samma lokal som Hargen närmast ovan. Närmare upplysningar saknas, intetdera namnet är upp­tecknat i SOA. F. led är äspe 'dunge av aspar'.

Blekinge län

Hörby hrj'rby, by, Mjällby sn, Listers hd. - in Horby u.d. SDns 2 s. 836 avtr. av vidim. 1414 19/7 ?Hördby gaardh sl. 1400-t. lEDA 1 s. 84. Namnet upptas som horg-namn av Widmark 1959 men är ej närmare behandlat i litteraturen. De äldre skrivningarna ger inget säkert stöd för tanken på horg-namn med bortfallet gh framför b. A andra sidan är det inte lätt att finna någon annan acceptabel tolkning. Jfr Hörby i Malmöhus län, nedan. Sydligast i Hörby by ligger den största gården, Hörbygård, mitt ute på slätten. De nordligaste gårdarna kallas Norremark. Där har man kört upp en mängd stora stenar ur åkrarna. Inga markerade höjder finns inom byn.

Kristianstads län

Härja hg,'t.,7a, ho'1,,7a, ho'1,,7a, sn, V. Göinge hd. - Hörgh 1413 Styffe Skand. s. 87 aff Hörie sognesteffne y Horie sogen 1529 lEDA 4 s. 314 avskr. 1577. - Socknen har namn efter kyrkbyn. Den nuvarande formen med ändelsen -a återgår kanske på en gen. plur. av *Hörghar 'invånare i Hörgh', i så fall en parallell till det västgötska sockennamnet Härja. Namnet anses vittna om hednisk kult. 2 Kyrkan ligger på en höjd intill Rökeån, som här enl. glk 61 genombryter ett område med rullstemgrus.

Malmöhus län

Hörby ho'rby, sn och köping, Frosta hd. -Horby prest 1330 DDan 2: 12 s. 209 pastor i Horby 1330 DDan 2: 12 s. 209 de Horby 1334-66 LDLV s. 103 or. i Horby [1351-1400] Rep. U 382 or. i Horgby, aff Horgby 1417 11/12 SDns 3 s. 290 or. i Horby 1452 Rep. Il nr 152 or. - Trots att de äldsta beläggen saknar -gh- får man räkna med att namnet är ett horg-namn och innehåller en u-omljudd form av hargh med bortfallet gh före b. Socknen

1 Om ordet horv, horva osv. se Valter Jansson i NoB 1938 s. 138 ff., särskilts. 157 ff.

Om Ekhorvet se a. a. s. 159. 2 Såt. ex. A. Noreen, Spr. stud. 2 (1903) s. 80, Lindroth Fornv. 1911 s. 188. Palmer

är mera försiktig i En bok om Skåne 1 (1936), se härom nedan under namnet Hörr.

47

har sitt namn av kyrkbyn. Den täta bebyggelsen hindrar närmare te,räng­studier, men de flesta författare som behandlat namnet tycks räkna med terrängbetecknande betydelse.1

Hörjåker, försv. åkernamn, Prästgården, Harlösa sn, Frost'.t hd. Namnet meddelas av Palmer 1936 s. 125. Det finns ej upptecknat i SOA. Palmer menar att f. led. är hörj <korg. Det framgår ej, om han uppfatt:u namnet som sammansatt med ett ortnamn (en försvunnen beb. *Hörgh 1. dyl.), eller om han räknar med ett appdlativ. Något appellativ hörg, korg, harg

är ej belagt från Skåne. Höör hft,,, sn, Frosta hd. - H0rg 1145 SD 1 s. 50 avskr. 1494 i ... H0rgh­

sochn 1349 Rep. 2207 spec. 1693 i Hörgh sochn 1350 Rep. 2263 Spclc. 1693 in parrochia H0ryg 1351 Rep. 2345a avskr. in parrochia Horgh 1367-99 LDLV s. 240 or. - Socknen har namn av kyrkbyn. Terrängen är kuperad, men den täta bebyggelsen förhindrar närmare terrängstudier. Ljunggren har senast behandlat namnet 1948 s. 30. Han anser att hörg här snarast är terräng betecknande.

Hörjel ho'1,,7e,l, by, Vanstads sn, Färs hd. - i Horogel 1470 Rep. II 2770 s. 191 or. (fel för Hörögel LAL 6863) H0rogell 1499 Rep. II 8957 s. 225 avskr. H0rr0gell 1624 Prästrel. s. 50 or. - Namnet är enl. Falkman 1877 s. 57, 83 sammansatt av hörg 'stenkummel' och rögle, rögla 'liten höjd'. Även Palmer 1936 räknar s. 124 f. med hörg i f. led., men yttrar sig ej om s. leden. Däremot nämner han i annat sammanhangs. 124 ett sk. dial. rögel 'mindre ås'. Jag finner det både sakligt och formellt troligt att namnet är ett fsk. *H@rghrykil

med betydelsen 'den steniga eller bergiga åsen' .2 Strax norr om gårdstecknen finns enl. glk 142 ett område med blockrik mark.

Hörr ho'J.,, by, Tolånga sn, Färs hd. - i Hörgh 1386 Rep. 3509 Spec. 1693 vdj H0rig ?1387 lEDA 4 s. 342 avskr. 1577. - Enl. uppgift i orten är byn utflyttad och de gamla tomtplatserna uppodlade. Terrängen är flack med undantag av en sandås några hundra meter från den gamla byns plats.

Lilla Hörstad ho' §ta, ho' IJ.,Bta, by, Tofta o. Asmundtorps snr samt Råga

Hörstad, by, Asmundtorps sn, Rönnebergs hd. - Sondra Horstada 1356 Rep. 2510 spec. 1693 in h0rstatha 1361 15/3 Lund RAp or. - Falkman 18773 och Linde 19514 vill i förleden snarast se fsk. h0rgh i terrängbeteck­nande bet. S0rensen 19585 framhåller att detta namn liksom ett danskt H0rsted är oklart. Kartorna ger ingen klar bild av terrängförhållandena, men enligt Linde a. st. är terrängen här stenig. Jfr Herrestad, Jönk. 1.

1 Såt. ex. Palmer 1936 s. 125, Ljunggren 1948 s. 30. 2 Betr. rykil se Ståhle 1946 s. 462 f. och där cit. !itt. 3 A. a. s. 56 f. 4 A. a. s. 255. 6 A. a. s. 86 f., 213, 263 not.

48

Skegrie !ftJ:'gri'e, sn, Skytts hd. - Schethrogum 1120-23 NL s. 8 or. in uilla schethrcege 1126-34 NL s. 85 or. - Lindroth,1 Ståhl2 och - med tvekan - Sahlgren3 ser i namnets senare led ordet hargh. Ejder4 menar att senare leden snarast är subst. hög, men betecknar namnet som oklart. För­leden innehåller enligt Lindroth ett gudinnenamn Skeoja, vilket betvivlas av Sahlgren. Ståhl vill här liksom i Skederid och Skerike se ett ord sked f. 'bräde'. Både Lindroth och Ståhl anser namnet vara kultiskt. Lindroth påpekar att det i socknen finns en stor dös nära kyrkan och säger: >>Åt­minstone från början behöver hargh kanske här blott ha betytt 'sten, sten­kummel' liksom i Danmrugh. Eljes är ju en till äldre tiders gravar bunden kult intet oerhört.>> Lindroth tycks således mena att dösen kallats hargh 'stenkummel', men att den blivit föremål för kult, så att senare leden efter hand(?) fått betydelsen 'hedniskt offeraltare'. Resonemanget är föga över­tygande. Ejders tolkningsförslag får anses vara det bästa, eftersom namnet formellt väl ansluter sig till den stora skånska gruppen av namn på -hög.

FINLAND OCH ÖSTERSJÖPROVINSERNA

Något harg-namn är inte känt från Finland. I Estland finns i Paskleps kom­mun ett bynamn Harga (Storharga och Lillharga). Enligt Nils Tiberg5 är stranden här mycket stenig, varför namnet enligt hans mening kan vara bildat till harg i bet. 'stenig terräng'. Namnet kan dock vara av estniskt eller lågtyskt ursprung. Något appellativ harg är ej belagt från Finland eller Estland.

Som en kuriositet kan nämnas, att den estniska provinsen Harrien,

sannolikt en förtyskad form av estn. Harjumaa, i Gustav Vasas registratur ibland tolkas som ett harg-namn. Där skrivs i/rå Harg, om Hargenn bd 28 s. 515, 519, the Harges-uthschickedes, um the hargske, the hargiske bd 29 s. 2, 4, 7.

DANMARK

På danskt område finns ett par bebyggelsenamn som med säkerhet och ett fåtal som med större eller mindre sannolikhet innehåller ett fda. *hargh, *horgh. Jag redovisar här summariskt de viktigaste i bokstavsordning. 6

Haraldskmr, hg, Skibet sn, Torrild hd, Vejle amt. - Harildkerr 1434 14/4

1 Antikv. tidskr. 20: 4 s. 27 f. 2 Västeråstraktens ortnamn (1956) s. 294. 3 NoB 1947 s. 121.

• Sv. uppslagsbok 26 sp. 189. 5 Tiberg 1951 s. 224 f. och där cit. litteratur samt muntliga upplysningar. 6 Äldre skrivningar anförs efter DS där ej annat anges.

4 - 674325 A. Rostvik 49

Harildkier 1434 14/10. - DS 8 s. 89 ser i förleden Harrild- en sammansätt­ning av en motsvarighet till sv. har eller fda. *hargh eller djurnamnet hare och fda. wcethil 'vadställe'. Senare leden är kcer 'kärr'. Jfr Harrild nedan.

Harre, by, sn och hd, Viborg amt. - Hargrehrereth 1231 avskr. 1200-t. Harre 1386 avskr. 1450-49 Harghehmreth 1407 30/11 vid. 1414 20/12 Harre, Hare 1408 Harwe, Harffwe, Harff 1420 26/7 Harigh, Harighmrith

1429 17/2 Harre 1435 6/4 Harreherrit 1436 osv. - Nielsen1 tror att det i byn funnits en hednisk offerplats. DS 9 s. 44 ger följande kommentar: ►>Det sidste bygger alene paa, at Harre er Herredsby, men det er aldrig bevist, at Herredsbyer var hedenske Offersteder. Det kan i Virkelig­heden ikke afg0res, om Harre betyder 'Offersted' eller 'Stenhob', men da *hargh i Stednavne kun i Forbindelse med Gudenavn med Sikkerhed har sakral Betydning, er det snarest det sidste.>> Hald 19652 räknar dock fort­farande med kultisk innebörd i namnet. Kartan3 visar att kyrkan ligger ca 850 m från Harre vig och 35 m över havet, en ganska stor nivåskillnad i detta landskap. Förbi kyrkan rinner en liten bäck i en markerad dal ner till

viken. Mer detaljerade iakttagelser tillåter ej kartan, då byn runt kyrkan är markerad som tätort. En naturbetecknande innebörd av namnet är dock fullt tänkbar.

Formellt är namnet enligt DS 9 s. 44 plur. eller dat. sing. av fda. *hargh. Att döma av de äldsta beläggen kan vi här ha att göra med en inbyggarbe­teckning i gen. plur. *Hargha(-). Namnet vore då att direkt jämföra med sockennamnet Härja i Skar. 1., varom se ovan.4

Harreby, by, S0nder-Hygum sn, Fr0s hd, Raderslev amt. - Harebui 1202-41 odat. Harghby 1206 21/1 avskr. 1578 Hareby 1246-73 avskr. 1578. -Enl. DS 4 s. 598 ingår i namnet ►>Subst. glda. *hargh, der svarer til oldn. hQrgr 'Stendynge', muligvis i kultisk Betydning 'Stenalter' el. 'Tempel', jfr 0. NielsBen i Ul [Blandinger] I 271 ►>. Då den enda kända skrivningen med Hargh- förekommer i en sen avskrift, kan man inte med full säkerhet

räkna med ett harg-namn. Kartan5 ger intryck av tämligen flack terräng omkring Harreby.

Harm~, by, Brede sn, T0nder-, H0jer- og L0 hdr, T0nder amt. - Harix 1365 avskr. 1578 Haritz 1420 harijs 1479 avskr. 1578, 1490 avskr. 1578. -Enl. DS 5 s. 409 med tillägg DS 3 s. 1796 är förleden fda. hargh 'hedniskt

1 Blandinger 1 s. 271. 2 Vore stednavne 2:a uppl. s. 254. 3 Danmark 1: 25 000 blad 1116 II S0 Roslev, tr. 1964. 4 Om dylika bildningar se I. Lundahl i NoB 1937 s. 40 ff. 5 Geodretisk instituts maalebordsblade I: 20 000 blad M 3606 sr Hygum, tr. 1933. 6 Tillägget föranlett av Franzens anmälan av DS 5 i ANF 53 s. 302.

50

t3mpel' eller 'st3n' eller en p.:'.rallell till sv. di<tl. har 'st:m'. Senc;re lcclen 1mtas

vara hus eller ris. Kartan1 visar att t3rrängcn h{r är mycket fhck.

Harresbjerg, berg, Husby sn och hd, Sydslesvig. - HardeBb<trch 1702. -

Namnet diskuteras i Sydslesvigs Stednavnc 7 s. 208 tillsammans med

Harreshoj (Harreshuy ca 1754) i samma sn och Harreskrog (Harres Krog

1800) i grannsocknen Hyrup, med vilka det ant:rn stå i >>topografisk For­

bindelse». >>I alle tre Navne indgaar da antagelig et usari1mens<tt Stednavn

* Harre, identisk med Sb. glda. *hargh, vn. hQrgr m. 'Stendynge', der fore­

kommer i da. Stednavne i Betydningen 'Stenhob' eller 'Offerplads' .>>

Harreso, by, Givskud sn, N0rvang hd, Vejle amt. - Harres0e 1499 avskr.

1700-t. Harritzoomarck 1531 avskr. 1552 Harresoe 1610. - Enl. DS 8 s. 61

kommer namnet av fd<t. *hargh i bet. 'St:mdynge' eller 'St::malter, hedensk

Offersted'. DS 8 yttrar sig ej om senare leden. Enl. kart:m2 är terrängen

tämligen kuperad med en ravin mellan två kullar ca 300 m norr om går­

darna. Vid bebyggelsen finns ett par små vattensamlingar. Senare leden är

väl so eller möjligen hoj. Harild, gdr, Vokslev sn, Hornum hd, Ålborg amt. - Harym gardt stedt

1527 Harrim gordstedt 1533.3 - Hald 19421 menar i anslutning till Nielsen5

att förleden är fda. *hargh antingen i bet. 'alter, helligdom' eller i bet.

'stengrund'. Gårdarna ligger enl. Hald i mycket hög och kuperad terräng.

Senare leden är enl. Hald hem, och som parallell anför han det norska

Horgjem i Romsdalen, varom se nedan.

Harrild och Brande-Harrild, by och gdr på gränsen mellan Ejstrup sn,

Vrads hd, Skanderborg amt och Brande sn, Norvang hd, Vejle amt. -

Harride 1352 avskr. 1551 Harild 1610. - I DS 12 s. 160 f. antas namnet

vara sammansatt av djurnamnet hare och fda. wmll 'kildevreld'. DS 8 s. 76

fattar även förleden som djurnamnet hare, medan senare leden kunde vara

antingen wmthil 'vadested' eller ett suffix. Till dessa två förslag fogar

Gunnar Knudsen i ett signerat tillägg förslaget att fatta namnet som ett

urspr. *hargh-hilla, där förleden vore *hargh 'alter, helligdom' och senare

leden *hilla 'gudehus, alter'. Förslaget, som går tillbaka på A. Olrik i

Danske Studier 1911 s. 9 ff., är föga verklighetsbetonat.

Horby, hg och sn, Tuse hd, Holbrek amt. - Horby 1316.6

Horby, sn, Dronningslund hd, Hjorring amt. - Horby 1408.7

1 Generalstabens topografiske kort 1: 20 000 blad 4005 Bredebro, tr. 1926. 2 Generalstabens topografiske kort 1: 20 000 blad 3009 Jelling, tr. 1904. 3 Beläggen hämtade från Hald 1942 s. 70. 4 A. a. s. 70 f. 5 Bla -.dinger 1 s. 272. 6 Belägget från Trap5 3: 2 s. 427. 7 Belägget från Trap5 6: 1 s. 244.

51

Horby, sn, Hindsted hd, Ålborg amt. - ~0rb0i 1467.1 - Dessa namn anses av Hald 1965 s. 106 vara etymologiskt identiska med det skånska Hörby och innehålla fda. *horgh i kultisk betydelse. Utan skrivningar med -gh-, utan uppgifter om kultplatser och utan terrängundersökningar, vilkas resultat eventuellt kunde tala för ett terrängbetecknande *horgh, är dock tolkningen osäker. Horby i Holbrek amt, som jag besökt, ligger ned3,nför en hög kulle, som helt dominerar landskapet. Berghällar eller större stenblock lär dock enligt uppgift i orten inte finnas i närheten.

Horret, landsby, Mårslet sn, Ning hd, Århus amt. - Horit 1473 3/11 Horett 1489 Hortt 1489 Horit 1506. - F. led är enl. DS 12 s. 61 antingen växtnamnet hor 'lin' eller, som antagits av Hald,2 ett subst. motsvarande fvn. hirgr. I det senare fallet skulle man emellertid enl. DS kanske vänta sig en jysk form med a i stället för o. Senare leden antas var fda. with 'skog'.

I art. Harre, DS 9 s. 44, nämns bebyggelsenamnen Harregård, Bested sn, Hassing hd, Thisted amt och H arregårde, Mårup sn, Vennebjerg hd, Hjorring amt som exempel på namn med fda. *hargh i förleden. Alternativt har ordet även antagits ingå i ett antal naturnamn, nämligen Harager, åker?, Tranebjrerg sn, Samso (DS 1 s. 14), Hardiget, vall, Besser sn, Samso (DS 1 s. 80), Harager Hegn, hage?, Mårum sn, Hobro hd, Frederiksborg amt (DS 2 s. 73), Harmose, mosse?, Lojt sn, Rise hd, Åbenrå amtsrådskrets (DS 6 s. 213), Harreagre, åkrar?, Felsted sn, Lundtoft-Vis hdr, Åbenrå amtsråds­krets (DS 6 s. 446) och Stenhor Molle ca 1600, försv. kvarn, Jordlose sn, Sallinge hd, Svendborg amt (DS 13 s. 128) I det sistnämnda exemplet har 1600-talskällan upplysningen >>af en Sten Clip>>, varför DS 13 med visst fog räknar med ett urspr. fda. *stenh0rgh m. 'stendynge'. Övriga exempel är, som även DS menar, tvivelaktiga.

NORGE

De norska harg-namnen uppträder alla i u-omljudd form, Horg- eller Horg-. 3

Jag redovisar dem fylkes- och häradsvis med fylkena i samma ordnings­

följd som NG. 4

0stfold

Horgrn, Vestre o. 0stre, hör'jen gdr, Rolvso, Tune hd. - i Horgini ca 1400 Horien 1593. - Senare leden är vin. >>Iste Led maa vrere det Ord

1 Belägget från Trap4 5 s. 712. 2 0stjydsk Hjemstavn 1946 s. 129. 3 >>Vanligen något i skalan av ljud från å till ö.>> Widmark 1959 s. 24. 4 Där ej annat anges är äldre skrivningar citerade efter NG. - Naturnamnens upp­

slagsformer är hämtade dels från NSA, dels från olika kartor. Jag har icke försökt

normalisera skrivningarna.

52

Bild 15. Horgen, Rolvs0, Tune hd, 0stfold. Östra gården sedd från väster. En nu

försvunnen gård har legat mellan de nuvarande östra och västra gårdarna i bildens

högra del. Foto förf. 22.6.1966.

hQrgr m., som bruges i Oldn. dels om et Slags hedenske Offer- eller Gudsdyrkelsessteder, hvis Beskaffenhed forovrigt ikke er noiere bekjendt, dels, som det synes, om en af Mennesker oplagt Stenhob. I det nuvrerende norske Folkesprog er Horg (som Hunkjonsord) Navn paa Fjeldtoppe. De temmelig mange Gaardnavne, som komme af denne Stamme, kunne for­klares af alle disse Betydninger>>.1 Gårdarna ligger på en bergknalle med husen stående direkt på berget och med kala hällar på gårdsplanerna. Förleden är med all sannolikhet terrängbetecknande. Se bild 15.

Akershus

Horgen ho'r1en, gdr, Frogn hd. - a Horgine ca 1400 af Horginre ca 1470 Horienn 1578. - NG 2 s. 77 f. hänvisar beträffande förleden till Indledning s. 58, där man redogör för ordets betydelser med samma formuleringar som vid Horgen i Tune ovan. Olsen 19152 vill gärna tolka förleden som kultisk. Senare leden är vin. Gårdarna ligger på en höjd med berg i dagen, särskilt påfallande på den södra gårdens gårdsplan. Både

1 NG 1 s. 299. 2 Olsen 1915 s. 290 f.

53

Bild 16. Horgen, Frogn hd, Akershus fylke. Södra gården från söder. Berghällar över

hela gårdsplanen, delvis skylda med påkörd jord och sand. Foto förf. 22.6.1966.

formellt och sakligt är namnet tydligen en parallell till Horgen i Tune. Se bild 16.

Horgen h0'r1e, gd, Fenstad sn, Nes hd. - Horien 1499 Horgenn 1578. -NG 2 s. 339 hänvisar till Indledning s. 58, jfr ovan. S. led. är vin. Gården står på sand, ganska högt över Vorma som flyter förbi strax öster om gården. Nere vid älven finns berg i dagen och längst norrut på gårdens mark finns en väl 10 m hög berghäll vid älven.

Horgen ho'rje, gd, Udnes sn, Nes hd. -? i Haurghini ca 1400 Horiene 1520. - NG 2 s. 361 hänvisar till Indledning s. 58, jfr föreg. Senare leden är vin.

Gården ligger på en höjd med sandjord närmast ytan och lera under. En bäck söder om gården har på flera ställen grävt sig ner till berget.

Oppland

Horgen hå'rrje, gd, Heidal hd. - Herienn 1594 Horgenn 1604. - Betr. förleden hänvisar NG 4: 1 s. 87 till Indledning s. 58 art. hQrgr. Senare leden är vin. Gården har hetat Nordre Horgen. Ett Sorhorgen (Sondre Horgen) har gått in under det närmast söder om Horgen liggande Slette (Slette med Lien og Sorhorgen 1723). Gården ligger i en brant bergssluttning, men det finns inget berg i dagen intill gården. På en liten moränrygg några hundra meter nedanför gården, på mark som tillhört Horgen, skall enligt sägnen

54

kultplatsen, horgen, ha legat. Vid grävning för ett skolbygge på platsen har man funnit rester av brända föremål. Jag känner tyvärr ej till platsen för det försvunna Sarhorgen.

Horgelien, gd, Sel sn, Vågå hd. NG 4: 1 s. 94 anför inga äldre belägg och kommenterar ej namnet utöver en hänvisning till Indledning s. 58, art. hQrgr. Namnet står ej på kartan,1 och jag har vid förfrågningar i orten 1966 ej funnit någon sagesman som känt till namnet som gårdnamn. Däremot är namnet allmänt som namn på bergssluttningen på västra sidan om älven, på kartan Horgelii. I norra änden av Horgelii ligger en!. kartan Horgesetrane,

fäbodar. Jfr följande. Horgenosi Gk F29V. - 1428 m högt fjäll, där Dovre, Sel och Vågå hdr

möts. Fjället har på sin sydöstra utlöpare ett karaktäristiskt utskott som syns nerifrån dalen NNO om fjället och som sannolikt varit namngivande. Förleden är horg i bet. 'berg, bergknöl'. Namnet kan vara primärt till de ovannämnda H orgelien ( < * H orgenoslien) och H orgesetrane ( < * H orgeli­

setrane).

Horgen, Nordre o. Sandre, hö'rjen, gdr, Gran hd. - Horghina sokn 1369 Horginai s. 1369 1373 osv. Horghini s. 1369. - S. led. är vin.2 F. led. horg torde ha terrängbetecknande betydelse. Gårdarna ligger ett par hundra meter ifrån varandra på varsin liten höjd. Vid båda gårdarna finns berg­hällar i dagen.

Buskerud

Horgen (Nordre), gd, Haug sn, 0vre Eiker hd. - a Horgene 1388, 1389 firir Horgine, i Horgini ca 1400. Se följande.

Kors-Horgen, gd, Nedre Eiker sno. hd. - a Horgene 1389. Gårdarna ligger på varsin sida om häradsgränsen med gården Temte

mellan sig. De är väl delar av en ursprunglig bebyggelse, som kanske legat vid Temte (>>tomterna>>; i Tomftum 1417).3 NG 5 upptar även ett Horgen

och ett Horgen Nedre (Horgen mellom 1661) i 0vre Eiker och ett Horgen

Semdre (1661) i Nedre Eiker, sammanhängande med resp. huvudgårdar. S. led. är vin. NG t'1r ej ställning till betydelsen av horg i dett'1 namn, men nämner en sägen om en offerplats vid Nordre Horgen.4 Båda bebyggelserna ligger i en dalsluttning, där berghällar skjuter fram bland husen. Jag upp­fattar horg som naturbetecknande i dessa namn.

1 Gradteigskart F 29 V Se!, tr. 1933. 2 NG 4 : 2 s. 155, 158. 3 NG 5 s. 301. • NG 5 s. 264, 270, 302, Indledning s. 58. Ang. Kors- i norska ortnamn se Indledning

s. 62 under kross.

55

Horgevatnen, Sigdals hd. - Horgevt Gk F34V Horgevtna Gk F35V. -

Sjöar på gränsen till Flesberg hd. Vid den norra sjön ligger på östra sidan en säter Horgesmter Gk F35V. Något bergnamn Horg- i närheten upptas ej på Gk-bladen.

Vestfold

Horgen ho'r7e., ä ho'rge.,n y, gdr, Slagen sn, Sem hd. - i Horghine, i Horgini ca 1400 i Haurghin 1318 avskr. 1441. - S. led. är vin. NG 6 s. 221 f. anser det sannolikast att hQrgr här syftar på kult. Som skäl anförs att gårdarna ej ligger långt från Basberg och Hassum, i vilka namn man tror sig se gudanam­nen Baldr resp. *Haor. Bebyggelsen består av fyra gårdar som ligger i rad från norr till söder. Mitt i gårdsgruppen finns en långsträckt berghäll med en ca tre meter hög, starkt söndervittrad brant kant mot öster. Enligt min mening är denna häll namngivande och namnets förled således terräng­betecknande.

Telemark

Nissedal hd: Horgevikfjorden Gk E37V. - Del av den stora sjön Nisser­vatnet. På västra stranden ligger omedelbart intill fjorden ett runt berg, som når 242 m över sjöns yta. Det kallas numera enl. kartan Skaggen.

Aust-Agder

Bygland hd: Horgeknipen Gk D38Ö. - Berg på gränsen mellan Bygland och Hornnes, når ca 200 m över den intilliggande sjön Byglandsfjorden. På toppens östsida stupar berget brant och de kala hällarna syns tydligt över Byglandsfjordens sydligaste vik. Norr om berget nere vid sjön ligger en gård Horverak, varom se nedan. S. led. är knip m. 'Fjeldtop med steil side' .1

Horgi Gk D38Ö. - Ett nästan halvklotformigt berg som bildar en halvö i sjön Byglandsfjorden och når drygt 280 m över sjön. På sydöstsidan finns branta hällar. På norra sluttningen ligger en gård Berge. Se bild 17.

Horverak hå'rverak, gd. - Hurfuerach 1601, 1610, 1612 Horverach 1668 Harverak Gk D38Ö. - NG 8 s. 208 räknar i förleden med ett älvnamn *Horv eller *Harva >>som maa staa i Forbindelse med Verbet hverfa, dreie sig om>>. Vågslid 1958 s. 145 f. påpekar dock att den älv det skulle vara fråga om ligger för långt från gården för att den skulle kunna vara namn­givande. Han tolkar därför namnet som ett fno. *Horgarrak, där f. led är gen. av horg f. Han räknar tydligen med att övergången mask. till fem. skett redan under fornnorsk tid. Namngivande skulle då vara berget Horgeknipen

strax bakom gården, varom se ovan. Vågslid ger exempel på skrivningar

1 Ross s. 411.

56

Bild 17. Horgi, Bygland hd, Aust-Agder fylke. Berget sett från nordost över Byglands­

fjorden. Foto förf. 19.6.1966.

med -rgh- växlande med -rv- i harg-namn liksom en växling horga: harva i appellativer.1 Rent sakligt är Vågslids tolkning klart att föredraga framför NG:s. S. led. är enl. NG2 antingen rak n. till verbet raka 'rage, skrabe sam­men' (Fritzner) eller rak n. 'skrab, udskud' (Aasen) eller rak n. 'grresgang, kvregvei', med vokalförkortning i svagtonig stavelse.

Horshovden AK3 , berg, Bykle hd. - Berget är runt och högt med berg­hällar. F. led är sannolikt horg, ej hors. En gammal förbindelsers skulle ha assimilerats till ss. I Aust-Agder är s-genitiv av fem. ord ej ovanlig.4 Man kunde annars tänka sig att namnet är så gammalt att f. led. är fno. hQrgr m.

Horgja, >>Navn paa et steilt Bjerg>>, Iveland. Ross s. 332, art. Horg 2. Jag har ej påträffat namnet på tillgängliga kartor.

Vest-Agder

Horsi hllr'si, ö utanför Mandal (Horsöen Rk 1 D Mandal). En hög, rund kulle. S. led är troligen -oy. Betr. gen.-s jfr Horshovden ovan (Aust-Agder).4

1 Se nedan namnen Horge i Borgund och Horvnes i Alstahaug samt redovisningen

av det norska appellativa materialet. 2 NG 8 s. 66 f., Indledning s. 41. 3 Amtskart. Kart over Nedenres amt, 1: 200 000, tr. 1858. • Namnet och dess sannolika härledning har påpekats för mig av arkivar Inger

Fr0yset, NMA.

57

Rogaland

Horganuten, Imsland hd. - Horgant Gk B36Ö. - 868 m höe;t fjäll på gränsen till Vikedal. S. leden nut, en biform till subst. knut, förekommer oft'.1 i norska namn på höga bergstoppar.1

Den grå Horgjo Gk C35V, Sauda hd. - Fjäll på gränsen till Etne hd, Hordahnd. Formen Horgjo är best. sing. fem., som i dett<t område har ändel­sen -o, -å. 2

Horge Gk B37Ö, Strand hd. - 4i m hög ö, ca 450 m lång och 350 m bred enl. Gk. Utt~let är enl. NG 11 s. 250 hå'rrje, väl urspr. dat. sing. mask. eller nom. plur. fem.

Hordaland

Austevoll hd: Horge hå'rgo, ö och bebyggelse, Mökster sn. - Horga Gk A34Ö. - Dat. plur. av hQrgr. Namngivande har varit öns >>mange Fjeld­klumper».3

Eidfjord hd: Grytehorgja Gk D33V. - 1 223 m högt fjäll strax norr om Sysendalen. Norr om fjället ligger Grytetjernerne och sätern Gryteskard Gk.

Helveteshorgi Gk D33V. - 1 591 m högt fjäll. >>Söraust for Hardangerjö­kulen, austre utskytar av fjellmassivet. Der er stygt lende - og fårlegt ved Helvetesnutane och Helveteshorgi>>. (NSA) Jfr H elveteshorga, K vinnherad hd, nedan.

Horgi hår'jä. - Horgi Gk C33Ö. - 1 203 m högt fjäll väster om Hjölmo­dalen. >>Ter seg fram som eit rundt fjelh (NSA) Formen är best. sing. fem., som i detta område har ändelsen -ä. 4

Evanger hd: Belaskardhorgi Gk B32Ö. - 1168 m högt fjäll väster om Norddalen i nordligaste Evanger. Mellan detta och ett fjäll norr d'irom ligger enl. Gk inste Belaskardet.

Blåvasshorgi Gk B32Ö. - 990 m högt fjäll intill gränsen mot Brevik, söder om Store Blåvatnet (837 m). Jfr följande.

Blåvasshorgi Gk B32Ö. -1 133 m högt fjäll väster om Teigdalen, ca 8 km öster om föreg. namn. Nordväst om fjället ligger Blåvatnen (Blåvne, ned Blåvn Gk 1:50000). Jfr föreg. och följande.

Blåvasshorgi Gk B32Ö. - 1 062 m högt fjäll väster om Norddalen, ca 13 km NNO föreg. namn. Söder om fjället ligger sjön Övre Blåvatnet (852 m). Omedelbart sydöst om sjön ligger ett fjäll som enl. 100 000-delskartan heter Övre Blåvasshorgi. 50 000-delskartan har här namnet Storhg och höjd­siffran 909. Längre söderut ligger Nedre Blåvatnet (733 m). Jfr föreg.

1 Ross s. 373 (Knut), 542 (Nut), Falk-Torps. 774. 2 Se Modeer 1946 s. 25 ff. 3 NG 11 s. 250 m. hänv.

• Modeer 1946 s. 25 ff.

58

Gråhorgi. - Graahorge Rk 23A. - 1 006 m högt fjäll söder om Evanger­vatnet. Gk B33Ö uppt!tr ej namnet, men väl sjönamnet Gråhorgavotni därin­till. Jfr Hmrneshorgi nedan.

Horgaset Gk B32Ö. - Säter norr om bebyggelsen Århus längst upp i Teigdalen. NNO om Horgaset finns en tjärn som på 50 000-delsbladet skrivs Horgatj. Kartan har inget Horg-namn i närheten, som kunde vara primärt till säter- och tjärnnamnen.

H,'Erneshorgi Gk B33Ö. - Fjäll strax söder om gården Hmrnes på syd­sidan av Evangervatnet. Gårdnamnet skrivs i Haironese 1317 och antas inne­hålla ett ånamn *Hmra 'den grå', ett äldre namn på nuv. Sagelven, enl. NG 11 s. 524. Det är dock oklart vad NG menar, då det i fortsättningen heter: >>Hvis Sagelven engang har havt et Navn med Betydningen: den graa, er det neppe tilfaldigt, at der ved dens 0vre L0b findes et Fjeld 'Graahorge' .>> Jag tror inte på något samband mellan dessa två namn. Grå- är liksom Blå- och Svart- tämligen vanliga förleder i fjällnamn. Se föreliggande horg­material.

Jonshorgi Gk B33Ö. - 644 m högt fjäll strax söder om Evangervatnets västligaste del. Evangervatnet ligger på 10 m höjd.

Kjerringhorgi. - Kjerringhorge Rk 23A Kjerringafj. Gk B33Ö. - Fjäll söder om Evangervatnet, NV Hamlagrövatnet.

Kringsdalshorgi Gk B32Ö. -1 048 m högt fjäll söder och öster om Krings­dalsvatnet. Namnets placering på kartan anger att det avser ett större fjäll­parti.

Rausethorgi Gk B32Ö 1:50000. - 918 m högt fjäll sydväst om Krings­dalshorgi och strax norr om Rausetdalen med fäboden Raustöl Gk l : 50 000 (Raudsetdalen och Raudstölen Gk 1: 100 000).1

Solhorgi Gk B32Ö 1 : 50 000. - 1 039 m högt fjäll nordväst om Århus, öster om Byvatnet.

Styveshorgi Gk B32Ö. - 986 m högt fjäll norr om gården Styve, norr om Evangers kyrka.

Äburdahorgi -hår1ä. - Åburdahorgi Gk B32Ö 1 : 100 000 A vborahorgi B32Ö 1 : 50 000 Åvburdahorgi M515 NP31-32: 15. - 1 114 m högt fjäll nordost om Styveshorgi. F. led är kanske ordet åburd m. 'Landfaste; Steen eller Steenhob som er oplagt paa Strandbredden for at Baade og Skuder kunne fort0ies deri' (Aasen), i så fall i överförd betydelse.2

Fana hd: Hausdalshorgi Gk B33V. - 773 m högt fjäll väster om Haus­dalen, enl. Gk. Rk 16D har formen Haugsdalshorje och söder därom en bebyggelse Haugsdal.

1 Om namn på -set och -st0l se Beito 1949 s. 47 ff., 84 ff. 2 J:r finl.-sv. åbörd 'isstycke som på hösten av havet uppkastas på stränderna';

'isvall, ismassa' Vendell Ordboks. 1134, Ahlbäck i SNF 31/32: 7 s. 4 not.

59

Storhorgi stor'hår'Jä. - Fjäll väster om gården Liland, ca 4 km nordväst om Fanafjorden (NSA). Namnet ej utsatt på Gk B34V.

Fjelberg hd: Horga hår'jo. - Horjo Gk B35Ö. - 893 m högt fjäll öster om Valen.

Granvin hd: Nesheirnshorgi nes(h)äirnshårjä. - Nesheimshorgi Gk C33V. - 1133 m högt fjäll sydväst om Nesheirn, väster om Granvinvatnet.

Steinsmterhorgi Gk C33V. - 797 m högt fjäll rakt väster om Steinsmtri på västra sidan om Granvinfjorden.

Hålandsdalen hd: Midthorga rnitt'hårjå. - Midthorgi Gk B34Ö. - >>927 m högt fjell, tydeleg avgrensa topp. Aust for Gj0navatnet.>> (NSA)

Jondal hd: Juklevasshorga. - Juklevatshorje Norges land og folk 12 (1896), s. 277. Joklevandshorje Kart overSöndreBergenhusamt (1 :400000), i Norges land og folk 12. - Fjäll. Uppslagsformen har meddelats av Norsk stadnamnarkiv, som ej anger något uttal. Namnet avser kanske samma fjäll som på Gk C34V kallas Botnahorgi, se detta under Kvinnherad hd nedan.

Kvarn hd: Byteshorgi. - 1 052 m högt fjäll, del av Öyaseteggi Gk B33Ö. >>Ligg på grensa (bytet) mellom Voss og Kvarn.>> (NSA)

Fossdalshorgi Gk B33Ö. - 873 m högt fjäll söder om bebyggelsen Fossdal, Viköy, intill gränsen mot Strandebarm hd.

Gråhorgene. - Graahorgene Gk C33V. - 1 238 m högt fjäll öster om Fyksesund.

Gråhorgi Gk B33Ö. - 1 072 m högt fjäll norr om Nolmavatnet, intill gränsen mot Samnanger hd.

Horgjona hårr'Jonå. - >>Er ein rund fjelltopp nett på SV sida av det som i kartet er kalla Hardinghola, men som heiter (!): Horgjon(s)-gilet.>> (NSA). Namnet är oklart.

Kvinnherad hd: Botnahorgi Gk C34V. - 1 262 m högt fjäll på gränsen till Jondal hd. Sydöst om fjället ligger Botnane, av kartan att döma små dalar med tjärnar.

Brandvikhorga brann'vikhårjo. - Brandvikhorgi Gk B35Ö. -1 033 m högt fjäll norr om Brandvikvatnet, intill gränsen mot Skånevik hd. >>Rundt, svrert, vidt, såteforma fjell.>> (NSA)

Fönderdalshorgi Gk C34V. - 1 484 m högt fjäll strax intill Folgefonni och på tre sidor omgiven av jökelisen. Ovanför Fönderdalen.

Geitavatshorgi Gk B35Ö. - 987 m högt fjäll söder om Geitavatnet (837 m). Gråhorgi. - Graahorgi Gk B34Ö. - 1 289 m högt fjäll söder om Mau­

rangerfjorden. Helveteshorga hä'lveteshårjo. -Helviteshorgi Gk C34V. - Fjäll på gränsen

mot Jondal hd. Jfr Helveteshorgi, Eidfjord hd, ovan. Horga hår'jo. - Horgi Gk B34Ö. - 66 m högt fjäll öster om Sildefjord.

Norr därom ligger det 999 m höga Storehorga.

60

Jutasteghorgi Gk C34V. - 1 240 m högt fjäll söder om Kvanngröhorgi, ej långt från gränsen mot Jondal hd. Väl ett sekundärnamn, men förleden Jutasteg- förekommer ej i något på kartan upptaget namn i närheten.

Knottahorgi Gk C34V. - 1152 m högt fjäll nordväst om Fönderdalshorgi och Fönderdalen. F. led. är väl gen. pl. av no. dial. knott m. 'kägla'.

Kvanngröhorgi Gk C34V. - 1 281 m högt fjäll på gränsen mot Jondal hd, norr om Kvanngrövatnet (966 m).

Pyttahorgi Gk C34V. - 1 448 m hög topp, på tre sidor omgiven av Folgefonnis is. Från iskanten här kommer en gren av Pyttelvi.

Rauahorgi Gk B35Ö. - 993 m högt fjäll nordväst om Brandvikhorga. F. led. är kanske gen. av no. dial. rau f. 'rauv, bagdel, podex'.

Sandahorgi Gk C35V. - 1 179 m högt fjäll söder om Folgefonni. Storehorga Gk B34Ö. - 999 m högt fjäll på östra sidan av Sildefjord,

norr om Horga (666 m). Svartavasshorgi Gk C34V. - 1 411 m högt fjäll intill Svartavatnet (978 m),

mellan Maurangerfjorden och Folgefonni. Svartavatshorgi Gk B35Ö. - 1 048 m högt fjäll strax väster om Svartavatn

(873 m), Uskedal. Svartedalshorgi Gk C34V. - Fjäll i kanten av Folgefonni, strax öster om

Svartedalen. Tverrhorgi Gk C34V. - Fjäll i kanten av Folgefonni strax norr om

Svartedalen. Urdabotthorgi Gk C34V. - 1 358 m högt fjäll i kanten av Folgefonni, på

tre sidor omgivet av is. Ca 2,5 km mot NNV ligger Urdabottvatnet. Marfjorden hd: Horgi Gk B32V. - Fjällparti på gränsen mot Hosanger

hd. Som namnet är placerat på kartan syftar det på ett större område, ej en bestämd topp. Högsta punkten inom området når 803 m.

Skånevik hd: Blådalshorgi. - Blaadalshorgi Gk B35Ö. - 1 302 m högt fjäll sydöst om sätern Blådalen i K vinnherad.

Eintveithorgi Gk B35Ö. - 947 m högt fjäll norr om gården Eintveit vid Åkrafjorden.

Fagnabotthorgjo Gk C35V. - Höjd sydöst om Folgefonni, omedelbart öster om dalen Fagnabotnen, i vilken ligger en liten sjö på 774 meters höjd.

Horga hår'jo. - Horgjo Gk B35Ö. - 701 m högt fjäll på gränsen mellan Holmedal och Åkra, öster om Matresfjorden.

Sandvatshorgi Gk B35Ö. - 1 168 m högt fjäll på gränsen mellan Åkra och Holmedal, ca 1,5 km noröst om det östligaste av Sandvatni (795 m).

Vierdalshorgjo Gk C35V. - 1 057 m högt fjäll söder om Åkrafjorden, nära gränsen mot Etne hd och sydöst om Vierdalsvatn (831 m).

Strandvik hd: Veslehorga vät'lahårjo. - Veslehorgi Gk B34Ö. - Fjäll på gränsen till Varaldsöy hd. Del av ett större fjällkomplex med flera horg-

61

namn, från norr till söder J ensaharga, Vesleharga, H arga, Y dda!sharga och Gravdalsharga. Väster om dessa fjäll ligger Hargadalen hHr'gadal'n med Hargavatnet. Se följande namn samt under Varaldsöy hd nedan. F. led. är

väl best. form vesle- < vesall 'liten'. Yddalsharga yd'dalshårja. - Yddalshorgi Gk B34Ö. - Fjäll på gränsen

mot Varaldsöy hd. I förleden ingår gårdnamnet Yddal i Fusa (NSA). Jfr

ovan. Ullensvang hd: Grytehargi kartbl. Hardangervidda 1: 200 000. - Fjäll

norr om Kvennsjöen. Varaldsöy hd: Gravdalsharga grav'dalshårja. -Gravdalshorgi Gk B34Ö. -

Fjäll på gränsen mot Strandvik hd. Förleden innehåller gårdnamnet Grav­

dal. Se Vesleharga, Strandvik hd, ovan. Harga hår'ja. - Horgi Gk B34Ö. - Fjäll på gränsen mot Strandvik hd.

Se Vesleharga, Strandvik hd, ovan. Jensaharga jen'sahårja. - Jensahorgi Gk B34Ö. - Fjäll på gränsen mot

Strandvik hd. Se under Vesleharga, Strandvik hd, ovan. F. led. är oklar,

personn. Jens ingår knappast. Sandvikehargi Gk B34Ö. - Högsta punkten, 534 m, på västra delen av

Varaldsöy. Nere vid stranden av Öynefjord ligger en gård Sandvik. Voss hd: Grönahargi grö'nahårjä. - Grönahorgi Gk C33V. - 1 166 m

högt fjäll öster om Bordalen. Hjartahargi Gk C33V. - 1 350 m högt fjäll strax norr om Hjartadalen.

Har möjligen givit namn åt det tre km österut belägna Hargavatnet. Langahargi Gk C32V. - 1 088 m högt fjäll söder om Lönahorgi. Lönahargi lö'nahårjä, på, tå lö'nahårjine dat. - Lönahorgi Gk C32V. -

1 412 m högt fjäll väster om gården Löna vid Lönavatnet. En topp i fjället heter Hargaknappen hår'gaknappin (NSA). Mellan Lönahorgi och det söder därom liggande Langahargi har Gk namnet Hargadalen. Detta namn har kartan även nordväst om Lönahorgi. För den senare lokalen uppger NSA uttalet hår'gadal'n.

Skåndalshargi skån'dalshårjä. - Skaandalshorgi Gk C33V. - 1 029 m

högt fjäll i gränsen mot Granvin hd, sydöst om Skåndalen. Svartahargi Gk C32V. - 1 038 m högt fjäll nordöst om Lönahorgi. Tjernahargi tjädd'nahårjä. - Tjernahorgi Gk C33V Kjennahorge Rk

23A. - 1 047 m högt fjäll norr om Torfinnsvatnet. NSA upplyser att >>Hargabatnen i rnerleiken er ein stor botn (kvelv) i lendet>>. Förleden i fjäll­namnet är gen. plur. tjarna- av tjQrn f. 'tjärn'. För övergången tjarna- > tjedna- jfr dialektens övergång jarn > jedn.1

1 Härledningen påpekad för mig av arkivchef Per Hovda, NSA. Beträffande fördel­ningen av de norska huvudformerna tj@rn ( <tjr;,rn) f. och tjarn n. se Indreb0 1924 s. 231 ff. och Indreb0 1933 s. 222 f. samt Beito 1954 s. 380 f. och Jonsson 1966 s. 71 ff.

62

Bild 18. Horga, Borgund hd, Sogn og Fjordane fylke. Foto förf. 18.6.1966.

Torfinnshorgi Gk C33V. - 1 347 m högt fjäll rakt öster om Torfi11ns­

vattnet. Söder om fjället ligger fäboden Torfinnsdalen.

Veskrehorgi väskrehårjä. - Veskrehorgi Gk C33V. - l 136 m högt fjäll söder om Grönahorgi. Förleden är dunkel.

Vossm;trand hd: Horgi hår'jä. - Horgi Gk C32V. - 1 040 m högt fjäll strax öster om Langavatnet, ej långt från gränsen till Evanger hd.

Ölen hd: Gråhorga gråhårjo. - Graahorgi Gk B36V. - 741 m hög topp i Haugsfjell.

Sogn og Fjordane

Horge, gd, Borgund hd. - i Horwi i Horgwi i Horghi af Horfwe ca 1360 Horge 1603. - NG 12 s. 76 tolkar namnet som dat. av hQrgr, syftande på det höga och brant:1 fjället Horgehornet (Horgjehornane Gk D31Ö, utg. 1943). Sannolikare är dock att gården har namn efter den berghäll som skjuter ut från dalsluttningen ända in på gårdsplanen och helt dominerar terrängen vid gården. Fjällets namn är sekundärt till gårdens. 1 Se bild 18.

Horgi Gk D31 V, Årdal hd. - 1 120 m högt, tämligen fritt liggande fjäll med brant'.t väst-, syd- och östsluttningar. Sydspetsen heter Horganosi. Jfr Horgenosi i Oppland ovan.

1 Vågslid 1958 s. 146 uppfattar även fjällets namn som sekundärt, men menar att

det ursprungligen varit namngivande för gitrden och alltså hetat *H9rgr.

63

M ore og Romsdal

Horgfem, gd, Kors sn, Grytten hd. - Horgym 1514-21 Horgem ca 1530. - Senare leden är hem. Namnet har ansetts vara det enda exemplet på horg-namn sammansatt med hem.1 Jfr dock Hurjom i Överlännäs ovan och Horjem i Snåsen strax nedan. F. led. har ansetts syfta på Romsdalshorn, vars topp ligger ett par kilometer nordväst om gården2 • Sannolikt kan man dock här liksom vid Horge i Borgund finna namnanledningen på närmare håll. Romsdalen är här mycket trång, och de omgivande bergen stupar brant ner tätt inpå bebyggelsen.

Horgen, 538 m högt fjäll på norra sidan av Romsdalsfjorden, Ve0y hd. Namnet omnämns i Norges land og folk 15: 1 (1911) s. 1254 f. På grund av en uppgift hos Bendixen om ett stenaltare i bergssluttningen räknar A. Helland här med att >>det dervrerende stensatte alter har givet fjeldet dette navm. Namnanledningen torde i stället vara formen hos fjället i stort eller någon del av det.

Sor-TrondelaJ

Horg hörj, gd, sn och hd. - Harire 1514-21 Harie, H0rrie 1559. - NG 14 s. 260 yttrar sig ej om innebörden av ordet horg i detta namn. Olsen 1915 framhåller s. 286 att gården ej kan ha namn efter någon bergstopp och därför måste vara kultiskt, >>i saa fald det eneste nogenlunde sandsynlige eksempel paa det usammensatte stedsnavn HQrgr med oprindelig betydning: etslags helligdom>>. I MoM 1964 påpekar emellertid Jorn Sandnes3 att Olsen måste ha fått felaktiga uppgifter eller råkat ut för ett missförstånd. >>Det er tvert­imot et svrert karakteristisk, bratt og nakent berg like aust for garden Horg. Denne markerte fjellprofilen ... må alltid ha blitt lagt merke til, og det kan etter min mening ikke vrere st0rre tvil om at det er den som er ophavet til gardsnavnet her.>>4 Efter att ha sett platsen instämmer jag helt med Sand­nes. Det kan tilläggas att det är två berg helt nära varandra, som dominerar landskapet öster om gårdarna. De kallas nu Storsten och Lissten. Storsten, som är högre och brantare och mest fjällik, är det berg Sandnes avser och illustrerar med ett foto.

Horgstangen Rk 46D. - Liten udde i Gulosen, Börsa hd. Vid förfråg­ningar i orten 1966 kände ingen till namnet. Däremot finns en mindre dal som mynnar i närheten av kartans namn och som kallas Horrisdal ho'risda'l

1 Olsen 1915 s. 287, NG 13 s. 234. 2 Olsen 1915 s. 290, 291 not, J0rn Sandnes, Gno. Hgrgr i gardsnavn, l\foM 1964

s. 113 ff. 3 Sandnes a. a. s. 114 f. 4 Sandnes a. a. s. 115.

64

Harg - namn belagda före år 1600

Q Form uton omljud

E9 U-omljudd form

E9

0

0

0

5 - 674325 A. Rostvik

E9

E9

E9

E9 E9

E9

0

0

0 eOB

Karta 2.

E9

0 0

E9

0

6 0

Oo

65

(ej återgiven på Rk). Förleden i detta namn kan endast med svårighet förstås som gen. av horg. Både formutvecklingen och namnets sakliga bak­grund förblir oklara. Namnen Horgstangen-Horrisdal får anses osäkra.

N ord-Trandelag

Horjem hårrjem, gd, Snåsen hd. - NG anför skrivningarna i Hordmimi

1336 i Horhmimi 1345 m. fl., vilka gjort att man trots uttalet inte ansett namnet vara sammansatt med hQrgr. Sandnes gör i MoM 1964 s. 115 ff. troligt att de i NG anförda äldsta skrivningarna ej hör hit utan avser en gård Holem i samma sn. Den därnäst äldsta skrivningen är Huoergenn ca 1550. Senare leden är hem. Namnet är således en parallell till Horgjem i Romsdal och Hurjom i Överlännäs sn, Västernorrlands län. Förleden är horg, syftande på den s. k. Roaldsteinen, >>en bratt og overlag karakteristisk, isolert fjellskalle ... , en bergformasjon som springer sterkt i 0ynene mellom de ellers slakke linjene i landskapet her ved 0vre enden av Snåsavatnet>>.1

Nordland

Horvnes hå'rvnese, gd, Stamnes sn, Alstahaug hd. - Horgen:is 1569 Horffuenes 1610 Horuenes 1614 Horvnes 1723. - NG 16 s. 94 f. uppger att gården har namn av ett fjäll Harva. >>Dette Navn maa vmre Ordet Horv f., oldn. harfr m., Harv ... Navnet sigter vel til smaa Toppe, som er sammenlignede ved Tinderne paa en Harv.>> Denna tolkning är sakligt föga övertygande. Vågslid 1958 s. 146 menar att man bör utgå från skrivningen Horgenes och räknar med förleden Horg(ar)-. Ljudutvecklingen, eller ljud­substitutionen, skulle då vara densamma som han räknar med i namnet H orverak i Bygland, varom se ovan.

Horgan, grund söder om Lofotudden, Moskenes hd. - >>PI. namn. Grun­nane er små av utstrekning [med bratter ned mot större djup.>> (NSA). Gk I 11 upptar namnet Herjeskallen, troligen ett av dessa grund.

ISLAND

Island har ett fåtal bebyggelsenamn på Hörgs-, Hörg- och Hörga-. De anförs här huvudsakligen efter Olsen 1915 s. 287 ff.

Hörgsdalr, gd, Myvatnssveit, Suor-Pingeyarsysla. - j haurkzdal 1318 DI 2 s. 436. - Här utgrävdes 1902 resterna av en byggnad, som har ansetts vara den hQrgr som gett platsen dess namn.2 Olsen stöder sig tydligen enbart på resultatet av dessa grävningar, då han skriver: >>Derimod turde horger

1 Sandnes a. a. s. 116. - Se NG 15 s. 274 f. 2 Se Bj. M. Ölsen och D. Bruun i Årb6k 1903 s. 1 ff.

66

med sikkerhed vrere paaviste blandt Islands faste mindesmerker fra heden­dommen.>>1 En nyare forskning är emellertid mera försiktig. Kristjan Eldjarn säger i KL 7 under art. Hov og horg (sp. 8) om denna utgrävning: >>Identi­fikationen er dog tvivlsom, idet den forst og fremmest stotter sig til gårdens navn. Fundet er bemrerkelsesvrerdigt, men forklaringen må betragtes som hypotetisk.>> Beviset för namnets kultiska ursprung är alltså ett cirkelbevis. Kartan2 ger ingen upplysning om någon anmärkningsvärd terrängformation vid gården. Denna ligger på nordsluttningen av Jafnafell, som 2,5 km söderut når drygt 140 meters höjd över gården.

Hörgsdalr, gd, Siba, Vestur-Skaftafellssysla. - Namnet anses av Olsen 1915 s. 287 vara kultiskt. Gården ligger enl. kartan3 strax intill en fjäll­sluttning och omedelbart väster om Hörgsa, som rinner mot söder genom en ravin med branta sidor. Öster om ån, ca 1 km från Hörgsdalr, ligger gården Hörgsland. Mellan de två gårdarna, som båda ligger lågt och på tämligen jämn mark, skjuter en ca 150 m hög, brant bergformation ner från nordöst. Jfr Kålund 2 s. 313 f. Det ligger nära till hands att uppfatta denna >>fremlo­bende fjreldpynt>> (Kålund) som namngivande.

Hörgsland, gd, Siba, Vestur-Skaftafellssysla. Se närmast ovan. Hörgsholt, gd, Hrunamannahreppur, Arnessysla. >>Her fandtes tidligere

levninger af en bygning, som viser megen lighed med 'horgen' paa Hörgs­dalr>>, säger Olsen 1915 s. 288. Strax norr om gården stupar en brant berg­vägg ner mot tunet.4

Hörgsholt, gd, Miklholtshreppur, Hnappadalssysla. Enl. Olsen 1915 s. 288 >>vel samme navn, at forklare af hQrgr, helligdom>>. Gården ligger enl. kartan5

i norra kanten av ett stort ängsområde intill ett ganska brant sluttande lavafält och med ett område med grus på östra sidan. Lavaområdet heter på kartan Hörgsholtshraun.

Hörgaeyri, revel eller strandparti utanför hamnen, Heimaey, Vestman­naeyar. - Namnet omtalas i Biskupa sögur. 6 Man skulle bygga en kyrka på platsen, >>par v6ru aör blot ok hörgar>>. Det sägs dock ej uttryckligen att någon kyrka blev byggd där. Namnet anges av Olsen 1915 s. 288 vara kultiskt. Enl. Brynj6lf J6nsson7 har namnet avsett en plats på norra stran­den av hamninloppet strax nedanför Heimaklettur, där man hittatskelett­delar. I branten ovanför finns grottor, som kallas Skruöabyrgi, där man

1 Olsen 1915 s. 298. 2 Uppdrattur Islands bl. 73. 3 Uppdrattur Islands bl. 78. 4 Uppdrattur Islands bl. 47. 5 Uppdrattur Islands bl. 25. 6 Biskupa sögur 1, Khvn 1858, s. 20. 7 Brynj6lf Jonsson, Lysing Vestmannaeya s6knar, Khvn 1918, s. 27 f.

67

enligt sägnen gömt kyrkans mässkrudar. Enligt I>orkell J6hannesson1 var Hörgaeyri ett stenrev i hamninloppet, som nu heter Klemenseyri. Det är nu överspolat, men hamnens vågbrytare går fram över det. I Årbok Feröafelag fslands 19482 uppges att nuvarande hamnen under landnamstiden var en insjö (tjärn), skild från havet av ett ed, av vilket nuv. Hörgaeyri är en rest. Där restes en kyrka år 1000.3 Namnlokalen är alltså ej säkert känd, och några spår av bebyggelse finns inte på någon av de tänkbara platserna. Troligast är väl att sägnen om kyrkan och om den gamla blotplatsen är en >>lärd förklaringssägen» av sagaförfattaren, som känt till namnet.4 Enligt min mening är namnet naturbetecknande, och förleden syftar på partier av Heimaklettur. 5

Hörgsnes, näs, Hjaröarnes, Baröastrandarsysla. Namnet avser det syd­västligaste näset på Hjaröarnes. Enl. kartan6 är stranden här brant, och utanför finns flera små öar. Jfr Kålund 1 s. 547. Olsen 1915 s. 288 anser att namnet >>kan efter formen ligeledes godt forklares af hQrgr, helligdom>>.

Hörgshlio, gd, Reykjarfjaröarhreppur, fsafjaröarsysla. Gården ligger vid stranden av Mjoifjöröur vid sydändan av en brant sluttande ängsmark. 500 m från gården når terrängen 100-metersnivån. 7 Jfr Kålund 1 s. 595. Åven här ser Olsen 1915 s. 288 ordet hQrgr 'helligdom' i förleden. Namnet är väl naturbetecknande med förleden syftande på någon karakteristisk berg­formation.

Hörgsh6ll, gd, I>verarhreppur, Hunavatnssysla. Gården ligger öster om ett berg och söder om ån Hörgsholsa, som rinner genom en trång och brant sluttande dal.8 Olsen 1915 s. 288 vill även förklara detta namn som kultiskt.

Hörga, å i Hörgardalur, Eyjafjaröarsysla. Här tvekar Olsen 1915 s. 288 om tolkningen: >>Det giver intet sikkert holdepunkt for forklaringen, at der nord for elven, udenfor mundingen af Hörgardalr, er en gaard Ho/.>> Namnet är med all sannolikhet naturbetecknande. >>Den som kommer seg-

1 I>orkell Johannesson, Örnefni i Vestmannaeyum, Reykjavik 1938, s. 55, 57. 2 Bergmyndanasaga Vestmannaeya eftir Trausta Einarsson. Årbok s. 131 ff. 3 A. a. s. 147: A landnamsöld og fram a söguöld var Hörgaeyri talin heppilegt hör­

gastreoi, og par var kirkja reist ariö 1000. I>a hefur eyrin veriö mun hrerri en nu og

sennilegast pakin jarövegi. - Någon källa till dessa uppgifter anges ej. • Så även Olsen 1966 s. 108, not 238. 5 M. Olsen 1915 diskuterar namnet ingående s. 296 ff. Han vill helst fatta namnet

som kultiskt men inser det osannolika i att förleden H9rga- skulle syfta på »tempel­

bygninger, hvoraf man paa de sparsomt bebyggede Vestmannaeyar skulde have havt to elle flere liggende side om side.>> Han tror därför att namnet är ett minne om att h9rgr på Island har kunnat användas om en helgedom i det fria.

6 Uppdrattur Islands bl. 13. 7 Uppdrattur Islands bl. 22. 8 Uppdrattur Islands bl. 43.

68

lande in i Eyjafjord och till höger ser Hörgardalen vidga sig, lägger genast märke till att dalmynningen domineras av en lägre, brant och mitt i dalen stående klippa. Troligen är det denna, vilken liksom bergstopparna i Norge kallats 'hörgeri' och fått ge dalen namn.>>1

FÅRÖARNA

Från den färöiska kartan i skalan 1:20000 (utg. 1941) har jag excerperat följande namn, som torde höra hit:

Hörg, gd, Sunnböur, bl. M 52 Sumbö. Gården ligger enligt kartan omedel­bart under ett utsprång i en brant bergvägg.2

Matras3 anför fyra lokaler 0rgan, best. form av ett ord orga f. 't0rt, stenet och brat Terramg; brat Sted med tyndt Jordlag (og grusblandet Muld)'. I NoB 19564 räknar Matras med att detta orga f. är utvecklat ur org f., i sin tur utvecklat ur horg f. Till denna grupp hör kartans Örgurnar bl. M 38 Sand, terräng, Skalavik, Sandoy och Örgusgj6gv bl. M 25 Vatnsoyrar, ravin mot Vestmannasund, Sandavagur.

ORKNEY

Marwick5 upptar ett nu försvunnet namn Harga, skrivet Harga 1653, Hargar •>in old records>>, även förekommande tillsammans med ett likaså försvunnet Howar (plur. av fvn. haugr) i förbindelsen Howar and Hargar. Marwick ser i namnet plur. av en oomljudd motsvarighet till hQrgr m.6 Han betvivlar med rätta att namnet skulle tyda på någon hednisk kultplats här.

ENGLAND

Den engelska ortnamnslitteraturen känner ett antal exempel på engelska ortnamn innehållande elementet hearg, hearh, herh, hmrh osv. Utan anspråk på fullständighet återger jag här nedan de exempel jag påträffat. Framställ­ningen är refererande. Någon mer ingående prövning av de resultat som presenteras har jag ej försökt göra.

1 A. Ohlmarks i Bidr. till nordisk filologi tillägnade Emil Olson (1936), s. 352 f., not. 2 Osäkert är Hergishagi, udde i Vestmanna fl6gvi, Vestmannahavn, bl. M 18 Vest­

mannahavn. Udden är på kartan betecknad som >►steil Fjeldvreg>>. F. led. kunde tänkas vara en avledning hergi till hörg, men är väl snarare ett personnamn, förslagsvis en avslipad gen. av Hergeirr eller Hergils, jfr Linds. 518 f.

3 Matras 1933 s. 312.

• NoB 1956 s. 51 not. 5 Marwick 1952 s. 2. 6 Om former utan u-omljud i de västnordiska öspråken se Widmark 1959 s. 316 ff.

69

Arrowfield Top, beb., Came hundred, Worcestershire. - Harewemede ca 1300 Harrowfield ca 1830. - ►>This must contain as its first element the old heathen word hearg and the 'mead' or 'field' have been a place of heathen worship. It is only five or six miles from another heathen site at Weoley. The modern form is doubtless due to association with the neighbouring river Arrow. ►> EPNS 4 s. 333.

Harhum, försv. namn, West Derby, Lancashire. - Harhum 1298. - Enl. Ekwall 1922 s. 257 f. är namnet dat. plur. av feng. hearg '(heathen) temple; idol' eller fvn. hQrgr 'heap of stones; heathen place of worship'. Ekwall tar upp namnet som enda exemplet från Lancashire på ortnamn som syftar på

. hednisk kult, men påpekar att namnet även helt enkelt kan betyda ►>heap

of stones►>.

Harle, Little, och Kirkharle, Northumberland. - Herle 1177, 1242 Herlee 1196 Hyrkeherl 1242. - Ekwall föreslår DEP 1960 s. 220 antingen ett per­sonnamn *Herela eller feng. herg, en sen form av hearg 'heathen temple', som förled.

Harrogate, stad, Lower Claro, Yorkshire. - Harwegate 1332 1337 Haru­gate 1343-1460 Harougat 1333 Harowgate 1439. - Namnet behandlas av A. H. Smith i EPNS 34 (1961), s. 108 f. Namnet är ej klart. ►>On purely formal grounds it should be derived from ON hQrg 'a heap of stones, a cairn' and gata, a wholly Scandinavian p.n. denoting 'road to the cairn', but no trace of any such cairn is known or likely to be found in this urban area. ►>

Annorlunda Ekwall DEP 1960 s. 221, som i f. led. ser ett namn Harlow, ►>a neighbouring hill, meaning 'grey hill' ►>.

Harrow-on-the-Hill, Gore hundred, Middlesex. - gumeninga hergae (dat.) 767 (ret) Hearge 825 Hergas, (apud) Hergan 832 avskr. ca 1250. EPNS 18 ger s. 52 följande kommentar till namnet: ►>This is OE hearg, 'heathen temple or shrine' ... Harrow is on a prominent isolated sand-capped hill, rising to about 300 ft above the Middlesex plain, the ground falling away steeply on all sides. There must have been a site of ancient heathen worship here, perhaps on the site of the present church which stands on the summit of the hill. ►> Jfr Dickins 1934 s. 152.

Harrowbank, Durham. - Harewbank 1382. - Namnet nämns utan kommentar av Dickins 1934 s. 152 som exempel på he(a)rg i förled. Det framgår ej vilket slags lokal namnet avser. Samma belägg redovisas av Jackson 1916 under uppslagsformen Harrogate, >mear Darlingtom>.

Harrowden, Wixamtree hundred, Bedfordshire. - Herghetone, Hergen­tone 1086 Harewedon 1166, 1202, 1227, 1276 Harwedon 1227 o. dyl. -EPNS 3 s. 91 jämför med någon tvekan namnet med (Great och Little) Harrowden i Northamptonshire (se nedan) och tolkar det som sammansatt av hearg (i kultisk bet.) och dun 'a hill'.

70

Harrowden, Great och Little, Orlingbury hundred, Northamptonshire. -Hargindone et alia Hargindone, Hargintone, Hargedone 1086 Harhgeduna 1155-58 avskr. 1329. - >>This place, like Harrowden ... , must have been a hill marked by some place for heathen worship (v. hearg, dun).>>EPNS 10

s. 125 f. Harrowdown, Hinckford hundred, Essex. - Harewe 1300-t. - Namnet

upptas av EPNS 12 s. 625 bland >>Field and Minor Names>> med följande kommentar: >>The first element is probably OE hearg, 'sacred grove'. The hill is a prominent one, the highest point in the neighbourhood.>> Senare leden är väl feng. dun 'hill'.

Tre hearg-namn med s. leden -dun är påfallande. Man kunde tänka sig att vi här har namn där senare leden utgör en översättning eller omskrivning av förleden. Sådana tautologiska namn är rätt vanliga, t. ex. Ednäset, Nor­sundet och, i nu eller tidigare tvåspråkiga trakter, Lamp(a)tjärnen (av fi. lampi 'tjärn').

Harrowick, Stodden hundred, Bedfordshire. - Harewyke, Herewik 1287. - >>The material is poor, hut if the form Harewyke is to be trusted, Professor Ekwall suggests that the early form might be OE heargawic (Anglian herga­

uz'.c). This would mean 'farm of (or by) the sacred groves' (v. wic, hearg). That word is commonly used in the plural if we may judge by the scanty OE charter material. Harrowick st'.1nds at the highest point in the parish.>> EPNS 3 s. 14.

Herriard, Hampshire. - Henerd 1086 Herierda före 1162. - >>Second el. OE geard 'enclosure'. The first might be OE hearg 'heathen place of worship' .>> DEP 1960 s. 236.

Peper Harrow, Godalming hundred, Surrey. - Pipereherge 1086 Piper­herge 1166 Piperhergh 1206, 1238. - EPNS 11 diskuterar namnet ganska ingående, s. 207 f. Senare leden är feng. hearg 'heathen temple'. F. leden antages vara ett feng. personnamn Piper(a), en r-avledning av feng. Pippa. Jämförelse görs med andra namn på Pepper-, där f. led. av Zachrisson alter­nativt tolkats som feng. plpere 'piper'. >>Apart from the intrinsic improbabi­lity of a name meaning 'pipers' heathen temple', it is impossible to think that a place of such antiquity and importance as Peper Harow could have a name of this kind.>> Det nämns även att orten ligger på en höjd (>>on a hilh>).

KONTINENTEN

Även på kontinenten har man räknat med spår av kultiska ord motsvarande fvn. hQrgr i ortnamn. Materialet är dock litet och beläggen delvis flertydiga. Jag har antecknat följande exempel ur litteraturen:

71

Nederländerna

Harg, Ketel, Zuidholland. - Harago 1063, mitten 1100-t., ca 1222, 1148 avskr. ca 1222 Harga 1083, 1162 Hariche 1156. Gysseling s. 450.

Hargen, Alkmar, Noordholland. - Haragum 960 Haragon 1083. - E. Schröder 1944, s. 244 (Haragom 960), Förstemann-Jellinghaus 2: 1 sp. 1236, Gysseling s. 450.

Harich, Gaasterland, Friesland. - Harch 1132, Harich 1245. - Gysseling s. 450. Tvivelaktigt.

Tyskland, Österrike

I tysk ortnamnsforskning har man dragit fram exempel på ortnamn som skulle innehålla fhty. harug, harah m., betecknande >>eine Kultstätte, umge­ben von einem heiligen Haim> (Bach, Deutsche Namenkunde 2: 1 s. 409). Materialet är dock, sådant jag känner till det, inte bara litet utan även osäkert.

Hargenstein bei Reutte, Tyrolen, Österrike. - Namnet, som nämns redan av J. Grimm, Myth. 3 s. 32, diskuteras av Schröder 1944 s. 247. Eftersom »dieser Hargenstein aus einer sumpfigen Wiese erhebt>>, hade Schröder först tolkat namnet som *Horwegenstein 'saxum lutosum'. Med anledning av en alternativ form Heiligenstein, som han funnit i en sagosamling,1 har han nu anslutit sig till Grimms tolkning. >>In einer Zeit, die das Heidentum nur eben iiberwunden hatte, stellte man neben denim Flurnamen gefestigten harug, gewissermassen um ihn zu hannen und unschädlich zu machen, das christlich gewendete heilag.>>

Hargesheim, Kreis Kreuznach. - Namnet räknas upp utan kommentar av Bach 2: 1 s. 409. Inga äldre belägg nämns.

Harrendorf bei Bramstedt. - Horigthorp 1112. - Schröders. 249. Harrie, Gross- och Klein-, Schleswig-Holstein. - villa quae dicitur Hor­

gine, Harge, Horgere ca 1155. - Förstemann 2: 1 sp. 1236 och Schröder s. 249 uppfattar namnet som innehållande harug, medan 0. Clausen, Flur­namen Schleswig-Holsteins, s. 47, i förleden ser ett ord as. horo, mhty. hor 'Schmutz, Schlamm; Kot; Sumpflandschaft'.

Harrien, gd, Kiinsebeck, Kreis Halle. - Horegen, Horchan, Hargen 1100-t. - Förstemann 2: 1 sp. 1236 och Schröders. 249 ser i namnet fhty. harug m. 'lucus, nemus, fanum'.

Harxheim a. d. Pfrimm. - Harahesheim 724. - Namnet tolkas av Christ­mann, Die Siedlungsnamen der Pfalz 1: 1 s. 217 f., som innehållande fhty.

1 Panzer, Beitrag zur deutschen Mythologie 1 (1848) s. 1.

72

harug, harah 'Kultstätte'. Som ett sakligt stöd för tolkningen anför han att det ligger ett uråldrigt Mikaelskapell >mnmittelbar auf der Höhe iiber Harxheim, wo dann der hl. Philipp seine Zelle einrichtete und heute Dorf Zell liegt>>, och där det förut enl. honom skall ha legat en W odankultplats. Namnet skulle alltså betyda 'Heim (Dorf) bei der Kultstätte'. Jfr nedan.

Harxheim a. Steig, Landkreis Mainz. - Arahesheim ~ Harahesheim 700- o. 800-t. - Schröder vill s. 244 ff. till skillnad från Förstemann 2: 1 sp. 192 (art. Arhi) föra namnet till harug, harah i kultisk betydelse. Växlingen Ara-~ Hara- skulle bero på dissimilation. Se Schröder a. s. och där anförd litt. Jfr närmast föreg. namn.

Horigforste, öde beb. (redan 1375), Feldmark Volkmarsen. - Schröder tar upp namnet och jämför det med ett annat ödegårdsnamn, Heiligforste, likaså belagt 1375. Han uppfattar båda som kultiska, jfr ovan Hargenstein. Schröder s. 245 ff., särsk. s. 246.

Horsbach, Kreis Kusel. - Hargesbach u. å. Horgesbach 1336? zu Harsz­pach, zu Harspach 1480 Horszpach 1515. - Namnet tolkas av Christmann a. a. s. 272 f. som 'Bach mit oder bei einem Heiligtum'.

73-

Appellativet harg

SVERIGE

Söderwall1 upptar hargher (horgher) m. [lsl. hörgr. Sv. dial. harg, horg] stenkummel; af stenar uppfördt offeraltare, hedniskt offerställe, i ortnamn. - Ordet är alltså ej belagt som appellativ i fornsvenskan. Söderwalls definition 'stenkummel' har stöd i de moderna dialekterna, men betydelsen >>offeraltare, hedniskt offerställe' är tydligen abstraherad ur ortnamnen Odensala och Torshälla med stöd av fornvästnordiska betydelser, se nedan. Det äldsta nysvenska exemplet jag känner är från 1534: at i godemenn vel måge bruka edert beste szå lenge in på then nya gruf fuon eller på So/ fringe hörierne huar i kunne. 2 Ordet uppträder här i omljudd form, hörg m. 'hög, hop av malm'. Omljud har ordet också hos Dalin 1755: Sielwe de Romare kunde wäl ock i sine Horgar eller enskylta afgudahus giöra sine förfäder Gudom­lig dyrkan.3 Det franska originalet har dans des laraires ou de temples parti­culiers.4 Dalin, som ju var en lärd man, har tydligen tagit upp ordet horg från den fornvästnordiska litteraturen.5 Rietz6 ger följande betydelser: 1) eg. benämning på de bland forntidens folk hos oss brukliga och fordom heliga stensättningar eller altare. I vissa trakter säges h6rv ... 7 2) plats upp­fylld af naturligen hopad sten. Ög. Harg, horg m. id. Sm. 3) stenhög, upp­lagd såsom sjömärke. G.8 Rietz fortsätter: >>En egendomlig betydelse har det urgamla ordet horg i några landskapsmål: h6rge (h6rje), m. a) en tät bevuxen skogsdunge af ung skog. 'Der va en h6rge', der var så tät ungskog, (att jag

1 Söderwall 1 s. 468. 2 Brev till bergsmännen på Salberget 3/9 1534, G I: s reg. 9 s. 258. Soffringe hörierne

betyder 'malmhögarna, malmupplagen', jfr sovring 'sovrad malm, malm som skall sovras' Holmkvist Gruvspr, s. 71.

3 Herr Montesquious tankar öfwer orsakerne til de romares wälde och fall, Af Fran­

söskan öfwersatte ... Af O.v.D. Stockholm MDCCL V, s. 99. 4 Montesquieu, Charles, Considerations sur les causes de la grandeur des romains et

de leur decadence. 10:e edition. Paris u. å., s. 127. 5 Björkegren 2:a uppi. (1795) del 2 sp. 110 översätter Lacaire med 'Capell der de

gamle Romare förwarade sina husgudar'. 6 Rietz s. 244 b. 7 Om ordet harva, horv se V. Jansson i NoB 1938 s. 138 ff. 8 Denna uppgift går igen hos Wennersten s. 111. Se härom H. Gustavson i NoB 1936

s. 298.

74

ej kom fram); b) samling af något. 'En h6rge mä blomster. En h6rge mä bär. Der va en h6rge mä kejsarakruner', der (i trägården) funnos många kejsarekronor. Sm., ög. N. horg, f. mängd, hop, flock; om menniskor och djur. Benämningen deraf att en mängd menniskor samlades vid horgarne.>>1

Rietz upptar vidare orden H arg-röse n. 'mycket stenigt ställe', Småland, Harrge, illharge, n. 'oländig mark med sten, snår o. d.' från Östbo, Stenharge, m. 'plats, uppfylld af stenar', Småland, Stenharg n. id., Östbo och Stranda, samt, med hänvisning till Wallman,2 Harg-stenar m. pl. 'hedningarnes offer­ställen'.

Jämtlands län

Svegs o. Rede tg: korg m. 'hop, flock', ngn gång om djur (om de finnas i stora hopar). hele horj'n, 'n horj me barn, de bär å me hele horjen Ålvros.3

Värmlands län

Gillbergs hd: stenharg f. 'stenur' 1906 Långserud.4

Jösse hd: stenkarg f. 'stenig plats, plats belamrad med mycken sten (Gränsjö by) 1947 Ålgå.

Nordmarks hd: karg f. 'stenrös' 1897(-99). - stenharg 'större och mindre stenar, lösligt förenade och utan något egentligt bindemedel' Karlanda.5

Älvsborgs län

Nordals hd: harg n. 'stenanhopning (naturlig), terrängparti med sten och snår' SOA 1963 Dalskog.

Sundals hd: karg f. 'grusgrop' IODG Frändefors.

1 Jfr Torp, som upptar två ord, dels horg 'hob', dels horg 'bjergknold'. Med Widmark

1959 s. 236 räknar jag med urspr. ett och samma ord i båda betydelserna. 2 Joh. H. Wallman i VHAAHandl. 14 [1838] s. 111 f., 114, 175, not 41. På sist­

nämnda ställe uppger Wallman: >>Vid Östra Hargs kyrka i Östergöthland ligger en

klumpformig offerhäll, som i orten kallas Hargsten, och förmodligen givit kyrkan

namn.>> I själva verket är väl stenens namn sekundärt till kyrkbyns och betyder

'stenen vid Harg' 3 J. Nordlander, Samlingar till en ordbok över Ålvrosmålet jämte jämförelser med

målet i Linsäll. ULMA nr 27, s. 144. 4 Definitionens ur eller stenur finns ej i samlingen. I sin Översikt av Värmlands

svenska dialekter (Sv.lm bd 21: 2, tr. 1927) använder G. Kallstenius uppenbarligen

denna upptecknings. 198. Han översätter där i en not: >>Ställe i terrängen, där det är

mycket sten.>> 5 I SOV 9 s. 189 upptages en lokal Fans bastu, som karaktäriseras som ►>stenharg>>.

Författaren, E. Silfors, är bördig från Silbodals sn. Han har på förfrågan muntligt

uppgivit att han känner ordet stenharg från sin dialekt i betydelsen 'anhopning av

(gärna större) stenar, t. ex. i en rasbrant'.

75

Tössbo hd: stenharj 'hög småsten, som ramlat från ett berg' 1923 Edsle­skog; stenkarg 'hög av mindre stenar' 1923 Ånimskog.

Vedbo hd: karg n. 'naturlig anhopning av sten (och stenblock)' SOA 1950 Dals-Ed; stenkarg n. 'större samling stenar vid sidan av ett berg', karg n. 'stenrammel' Håbol; karg n. 'stenrammel' 1950 Laxarby; karg, best. sing. karje 'harget' Nössemark;1 karg n. 'naturlig anhopning av sten, stenrammel' SOA 1949 Torrskog; karg n. 'gryt (i berg eller stor sten)' 1948, 'räv- eller grävlinggryt, beläget i söndersprucket berg eller i,mycket stenig mark, där djuren genom grävning förbättrat redan befintliga gångar' 1951, 'anhopning av sten' SOA 1962, kargig adj. >>Det är ka'rJa!t'J där (dvs finns stenanhop­ningar och moras)>>. Vårvik;2 karg n. 'stenrammel' Sv.lm B 43 s. 48, 'plats uppfylld av naturligen hopade klippblock och stenar', allmänt i dialekten, SOA nr 1594, 1929 Årtemark.

Göteborgs och Bohus län

Lane hd: stenharg n. 'röse av grova stenar, ändmorän o.d.' Lane-Ryr.3

Skaraborgs län

Vartofta hd: harge, hargel, stenhargel 'stenbunden mark, större lokala stenanhopningar' 1933, stenhargen adj. 'stenig' 1933 Korsberga;4 stenhärge m. 'stenbunden mark' Vartofta-Åsaka.

Östergötlands län

karg n. 'samling af naturligen hopad sten', 'stenrös, stenbacke' anförs från >>Risinge, Ö. Eneby, Gryt m. fl.>> sl. 1800-t. ULMA 995 s. 94.

Bobergs hd: hargbacke 'stenig och värdelös backe' 1914 Ekebyborna. Finspånga läns hd: karg n. 'större stenar utbredda över ett område',

stenharg n. 'ett område, där större stenar ligga utspridda huller om buller' 1923-28 Hällestad.

Göstrings hd: hargig adj. 'oländig'. Dä ä hargit 'det är oländigt att köra' 1914 Hov; stenharg n. (ingen definition) 1919 Malexander; illharg n. 'mycket stenig, snårig o. besvärlig mark', stenharg n. 'stenig o. besvärlig mark el. terräng' 1949 Rinna; karg n. 'samling av stenar' ca 1900, halla-harg 'hallon­snår, hallonris' LAL 1934 Väderstad.

Kinda hd: buskharg n. 'busksnår' 1955, karg n. '(busk)snår'. >>Det var ett

1 Nössemarks sockenarkiv, utg. av N. Eliasson. Del 1, Stockholm 1955, s. 252, 253. 2 Uppt. E. Rosell 1961 i SOA, kommentar till ortnamnet Ulvsbergen. 3 0GB 12 s. 132, 140, 300. 4 Uppgifterna från Korsberga sn ur svar på frågelista M 46 Jord och jordmån,

ULMA 5912. Uppgifterna är införda i Västg.ordb. under uppslagsformerna härge, härgel, stenhärgel, stenhärgen.

76

redigt harg. Det är, när det är tätt och bråtigt, så man knappt kan ta sig fram. Det var så tätt, så jag höll inte på att komma ut ur harget.>> 1955, nz_ harg n. 'stenig, snåruppfylld mark' 1955, stenharg n. 'mycket stenigt skogs­parti e. dyl.' 1934 Tjärstad.

Lysings hd: hargig adj. 'stenbunden' ca 1875. - harg n. 'stenrös' 1941, hargig adj. 'stenig' 1941 Rök; harg n. 'högst stenig (blocksten) o. otillgänglig terräng' 1953 Trehörna; harg n. 'stenig, stenuppfylld mark', hargig adj. '(mycket) stenig, ev. äv. snårig' 1954 Stora Åby; harg 'stenbacke' ca 1875, harg n. 'en stenig plats i åker eller hagmark' SOA 1936, stenharg 'stenbacke' ca 1875 Ödeshög;

Ydre hd: Harrj n. 'mängd af naturligen hopad sten',1 harg 'stenbacke, gryt' 1861. - stenharg n. (ingen översättning) 1919 Asby; harg n. 'en stenig och snårig småskog' SOA 1929, 'stengryt' 1919 Svinhult; harg n., stenharg

n. 'naturlig anhopning av större stenar' 1943-45 Torpa.

Gotlands lJin

stenharg n. 'stenbacke, gryt' 1861. Gotlands s. tg; harg n., stenharg n. 'stenig mark'. 1935 Eksta; harg n.

'stenig mark'2 Fröjel.

Jönköpings län

N. Vedbo hd: harg 'stenharg' [!] 1906 Bälaryd. Vista hd: harg 'stenhög, samling av sten' 1935 Gränna sn. Västbo hd: stenharg stainhw,J 'oländig mark, fylld av sten' Ås.3

Östbo hd: harg n. 'mycket stenigt ställe, stenras, -röse' 1861, horg, harg

m. & n. 'stenras, mycket stenigt ställe' 1861, illharg n. 'stenigt och vildt ställe' 1861,4 härje, illhärje, stenharje: >>harg, horg brukas ej, men härje, sten­rösja, illhärje, ett ställe, en hög af stenar, stockar m. m. så att man ej kan komma fram eller gå der fram, stenharje.>>5

Östra hd: harrj n. 1) 'oländig mark, uppfylld med sten, snår o. d.' 2) 'ideligt och högljudt prat eller gräl'. sten-harrj nämns under harrj 1).6

stenharg 'oländig mark, fylld av sten'. 7 - harg n. 'moras, stenig mark; ofta

1 Rääf 1859 s. 33. 2 Gustavson i NoB 1936 s. 298. Jfr även Gotl. ordb. s. 321 f. 3 Hedström 1932 s. 114. 4 Beläggen av 1861 från samme upptecknare, J. E. Lagergren. Han menar tydligen

att korg är mask. och karg (-karg) neutr., båda med samma betydelse. 0 J. J. Lagergren 1820 ff. ULMA 13838 avskr., orig. i VHAA. 6 Gadd 1871 s. 43. 7 Hedström 1932 s. 114, från Korsberga, Lemnhults, Nye, Näshults och Stenberga

snr.

77

likabetydande med hie' SOA 1934, harg, stenharg 'stenig och oländig plats' 1918 Alseda;1 harg n. el. m. 'oländig mark' SOA 1939 Näsby.2

Nässjö stad: härje n. 'träsk, moras, överhuvud snårig, svårforcerad terräng

SOA 1962. Vetlanda stad: harg n. 'oländig mark' SOA 1938, harg m. ha1,,7, ha'1,,7e,n

'småforsar i bäck eller å. Eg. en plats, där en bäck eller å grenar ut sig och i småforsar tar sig fram över ett stenigt område' SOA 1934.3

Kalmar län

Aspelands hd: stenhärge n. ste''!}ha1,,7J 'stenig terräng' SOA 1949 Virserum. Handbörds hd: harge harje m., harjen, pl. harje, harja eller harjera 'grupp

av plommon eller körsbärsträd'. >>Bana di hålls i plommaharjen hele daja, där är så mycke körsebär satt harjera ä fulle.>> LAL 1934 Högsby.4

N. Möre hd: torneharg n. tri1JnJhv1,,7 'törnbusksnår' SOA 1936 Förlösa; harg n. >>Ett falit harj ►>. 1880-90 Kläckeberga-Dörby.

S. Möre hd: harg n. 'stenig, oländig mark' SOA 1935 Madesjö; harg häärj 1. 'snår, moras', 2. 'svårighet, besvärlighet' LAL 1954 Torsås.

Kronobergs län

horg 1. harg m. et n. (Ant. horg et haurg, locus sacrorum, Isl. pl. hörgar. id.) locus lapidibus completus, congeries; plats uppfylld af stenar,_tät hop af liflösa ting.5

Allbo hd: stenharg 'stenanhopning' LAL 1935 Aringsås. Kinnevalds hd: stenhärje ståjnhäajä 'stenig mark' LAL 1954 Kalvsvik. Konga hd: stenhärge n. 'hårt stenbunden mark'. LAL 1944 Hovmantorp;

harg ha1,,7, ~Jn (ingen övers.) LAL 1944 Ljuder.6

1 Proseminarieuppsats av J. Svensson(-Svennung), UUB R654 c, del 2 s. 30. 2 Genus har troligen bedömts från naturnamnet Hargen, anfört av samme upp­

tecknare. Ortnamnet är, som ovan framhållits, sannolikt best. form plur. neutr. 3 Upptecknaren 1934 har även upptecknat ett ortnamn Hargen, varom se ovan. Det

är uppenbart att han betr. definitionen av ordet harg abstraherat ur eller helt enkelt tämligen utförligt beskrivit ortnamnslokalen Hargen. Likaså har han tydligen betr. ordets genus låtit sig påverkas av ortnamnets form, som han uppfattat som sing. mask. Jfr upptecknaren 1938, som även har upptecknat ett ortnamn, men i singular form

(Harget, äng, Prästgården) och därför fattar ordet som neutrum. Materialet i övrigt talar för att namnet Hargen är neutr. plur. best. form och att appellativet harg har neutralt genus i dialekten.

4 Betydelsen är här tydligen hämtad från den citerade frasen. Plommaharjen är tro­ligen ett halvappellativiskt ortnamn, 'hargen med plommonträden'. Ordet harge kan

då här som annorstädes ha betydelsen 'stenigt och oländigt ställe'. 5 Hylten-Cavallius, Vocabularium Vrerendicum 2 (1839) s. 39. 6 Ingen genusuppgift. Upptecknaren har tydligen uppfattat ordet som mask.

78

I I

-f + ++ I -

+--+, I( I -

',' + I

+ -1 I

-'

+~+ I

I - I 'm' I + +

I +_m I - ±

Karta 3.

I -

narg, horg n. Appellativ

I Ortnamn

Appellativ och + ortnamn

bl- Genusuppgift

Norrvidinge hd: stenhärje n. 'åker eller äng där det finns gott om sten' LAL 1932 Tolg.

Sunnerbo hd: illhärje n. >> •• om dä va stenet i en beteshafve så saä di hä ä ett redit stenmoras å ett redit illhärje å gå å på ett sånt stenmoras va sten ve sten så att dä knapt je å säta foten på gräsmärk emällan stenana ... >>

LAL 1933,1 stenhärje n. >> ••• va en hele ake steniä å stora joäfasta stena så va di ett stenhärje å då sa di ja i da sa ja öpp å ärja i stenhärjet ... >> LAL 1933, Ryssby.1

Uppvidinge hd: harg n. hw,J 'stenig, oländig mark' SOA 1935 Lenhovda; harge n. ha'1tJ<R, 'oländig, mycket stenig mark' SOA 1938 Nottebäck; stenharg 'oländig mark, fylld av sten' Åseda;2 harg 'en av småträd tätbevuxen ängs-

1 Svar på frågelista M 46. LAL 1 724: 1 s. 50 f. 2 G. Hedström 1932 s. 114.

79

bit' Ålghults krönika 1947 s. 32 f., äspeharg 'aspharg', i Ålghults krönika 1947 a. st. anfört som exempel på sammansättning med -harg. Ålghult.

Kristianstads län

V. Göinge hd: illhärje 'buskage, oländig trakt' LAL 1945 Vittsjö.

Blekinge län

Östra hd: stenharg stenha(r)J 'stenhög i vattnet' LAL 1949 Torhamn.1

Utöver dessa belägg har jag antecknat två ord, som förmodligen är av­ledda av horg och som fått en speciell betydelse, nämligen horge och horgel:

Östergötlands län

Ydre hd: Hårrje m. 'liten, mycket tät skogsdunge'. Rääf 1859 s. 37. horge htJrJfl, ~e,n 'liten anhopning av buskar, träd, vass, säd el. dyl. på rot' 1943-45 Torpa.

Jönköpings län

Mo hd: horgavis hn'!i,7av1s adv., i horgvis 'hoptals, flockvis' LAL 1942 Bondstorp.

Norra Vedbo hd: horge hörrge 'mängd'. Säges om växter, som växa i myckenhet på ett ställe. 1904 Marbäck.

Östbo hd: horge 'en samling af ngt' En horje med blomster, en horje med bär. Där va en horje med kejsarakruner, der funnos många kejsarkronor (i trädgården). Åfven: en tät bevuxen skogsdunge - af ungskog. Där va en horje = så tät, ung skog, att jag ej kom fram. 2 horge m. 'dunge, liten skogs­park, flock af blommor, gräs, säd' 1861, horgavis adv. 'hoptals, flockvis' 1861.

Kronobergs län

Allbo hd: horge ;,n ho'r7;, 'en samling tätt växande säd' LAL 1931 Mistelås.

Medan således horge 'samling av något' är ett småländskt ord, är det likabetydande horgel huvudsakligen östgötskt:

Östergötlands län

Dals hd: horgel m. htJ'r7;,l 'en samling'. Där kommer en hel horgel (om små blomsterlökar, som komma upp; förklaras som: >>en hel samling>>) 1940 Väversunda.

1 Ett hdrje 'besvär, otrevligt arbete', antecknat från Sillhövda, Medelstads hd, är

väl att föra till verbet hdrja 'arbeta hårt och ivrigt', känt från bl. a. Hallaryd i södra Småland (LAL).

2 J. J. Lagergren 1820 ff. ULMA 13838 avskr., orig. i VHAA. Jfr Rietz s. 244 b.

80

horge och horgel ~ + härge, horge, horgel.

l.!l!. .!l!. Genusuppgift

-.!l!. härge, appellativ

ortnamn

+ härge, appellativ och ortnamn

f- horge, appellativ

e horgel.

Karta 4.

Göstrings hd: horgel m. hn'rral 'grupp träd el. dyl.', >>en heler horgel» 1919 Hov; horgel hn'rral 'en träddunge (inne på ett gärde eller så)' 1949 Malexander.

Lysings hd: horgel m. hn'rJal, pl. hn'nla 'samling av vass e. d. där denna växer särskilt tätt och kraftigt' 1941 Rök; horgel m. h1l'nal 'samling av tätt stående, kraftigt, frodigt gräs (el. säd), som skjuter upp över det kring­stående' 1956, 'litet bestånd av vegetation' 1915, horgelvis adv.: Vi togo mest enstaka träd, men också några som växte horglavis 1915 Stora Åby; horgel m. h1J'fJ'Jl 'skogsdunge, klunga av träd' 1956 Ödeshög.

Ydre hd: horjel h1J'fJ'Jl 'liten krets av träd' 1919 Asby; horgel m. 'gräs o. annats. skjuter upp ovanför den omgivande vegetationen', 'liten dunge av träd', buskahorgel, gräshorgel, >>Det är en riktig horgel>> t. ex. där rågen lagt sig åt flera håll1 1944 Torpa.

Jönköpings län

Mo hd: horgel m. hn'rJ'Jl ungef. 'tuva' LAL 1942 Bondstorp. Norra Vedbo hd: horgel m. h1JrJ'Jl 'tät samling' 1900 Adelöv.

Jämför härmed även det med harge 'stenbunden mark, större lokala stenanhopningar' till betydelsen identiska hargel, stenhargel, uppgivet i Vartofta-Åsaka, Skar. län. Enligt Widmark 1959 s. 236 not 2 har ordet horgel sammanblandats med östg. dial. horvel 'äggbale; samling av växter', varom se V. Jansson i NoB 1938 s. 168.

1 Det sistnämnda exemplet kan tyckas avvika till betydelsen från de övriga. Märk dock, att säden först lägger sig där den är kraftigast och tätast.

6 - 674325 A. Rostvik 81

DANMARK

I forndanskan är ej ordet harg, horg belagt som appellativ, och det förekom­mer ej heller i danska dialekter. Däremot förekommer ordet i båda for­merna i litteraturspråket >>om forhold i nordens oldtid>> i bet. 'offeralter (dannet af opdyngede sten); offerhus; tempel, helligdom'. Äldsta belägget i ODS är från 1878.1

NORGE OCH ISLAND

F ornvästnordiskan

Det fornvästnordiska materialet, huvudsakligen belägg som samlats av Fritzner och i LexPoet., har jag sökt ordna någorlunda kronologiskt. Denna kronologi blir helt naturligt ganska lös och osäker. Vi kan endast ungefärligt datera de bevarade handskrifterna, och vi kan oftast högst ungefärligt gissa oss till originalens tillkomsttid.

1. bruna hQrgr Ynglingatal 18. Dikten tillskrivs den norske skalden I>j6Mlfr or Hvini, som tros ha levat i slutet av 800- och början på 900-talet.2

Uttrycket är en kenning för huvud. LexPoet. översätter '0jenbrynenes (gude)hus'.3 En enklare och mera näraliggande tolkning är väl 'ögonbrynens höjd, berg'.4 Så uppfattad är kenningen en parallell till Snorres bruna land

som exempel på kenningar för huvud. 5

2. gaj mQrgum skQldum gunnhQrga. Grafeldardrapa 3. Dikten tros vara skriven av den norsk-isländske skalden Glumr Geirason kort efter år 970. 6

Uttrycket är en kenning för sköld. LexPoet. översätter 'kamp-horg, skjold'. Finnur J6nsson7 jämför kenningen med en annan sköldkenning gunnrann 'stridshus' och menar att hQrgr här avser ett hus, en byggnad. Meissner8 översätter hQrgr i gunnhQrgr med 'Tempel'. Olaf Olsen9 anför detta gunnhQrgr som det enda exemplet från hednisk tid där hQrgr med någon sannolikhet kan tydas som syftande på en >>jordisk bygning». Naturligast är väl dock att tänka sig att hQrgr här syftar på själva sköldbucklan, som

1 ODS bd 7 sp. 882, art. Harg. 2 Se t. ex. Åkerlund 1939 s. 2, 79. 3 LexPoet. s. 313. 4 Så redan Säve 1854 s. 36 not 5 (,>ögonbrynens klint•>). Jfr även Åkerlund 1939

s. 96 f. 5 Edda (Jonsson) s. 190. 6 Set. ex. Jonsson 1920-24 1 s. 526. 7 Finnur Jonsson 1896 s. 18 f. 8 Meissner 1921 s. 170 f. 9 Olsen 1966 s. 106.

82

liknas vid ett berg eller en höjdformation av något slag. Jfr hjQrlaut, också

en sköldkenning, om vilken LexPoet.1 säger: >>sv:erd-land' (laut, fordybning i jorden, jfr det hule skjold), skjold.»

3. NiQror ... hatimbrooom hQrgi rmor. Grimnismal 16.2

4. ho/om oc hQrgom hann rmor hunnmQrgom. Vafpruönismal 38.3 Raden utgör en extra rad i strofen utan sammanhang med texten i övrigt.

5. Hittuz msir a Ioavelli, peir er hQrg oc hoj ha timbrooo.4 VQluspa 7. Dikten dateras till mitten av 1000-talet.5 Jfr ex. 3 ovan.

6. Hoj mun ec ki6sa, hQrga marga. Helgakv. HjQrV. 4.6 Dikten har med tvekan daterats till 1000-talet. 7

7. og gange ]Ja hvorke fyrer hrurgur nie haugur. Fragm. av Äldre Gulatings­lagen.8 HQrgr betyder här 'höjd, stenröse' eller dylikt.9

8. Blot er oss oc kvioiat at ver scolom eigi blota heioit guo, ne hauga, ne horga. Äldre Gulatingslagen, kap. 29.10

9. hQrga herr. Eiriksdrapa 1: 19. Dikten är skriven av Markus Skeggjason omkring 1105.11 Den skildrar hur kung Erik (Ejegod) av Danmark slår ner

ett vendiskt uppror, varvid hQrga varoisk herr i borgum. Finnur J6nsson12

översätter 'den hedenske h:er v:ergede sig i borgerne'. LexPoet. översätter hQrga herr med 'hedensk befolkning, hedninge'. Som jag ser saken ligger det annars nära till hands att tolka uttrycket som 'höjdernas här', särskilt

som det talas om att den försvarade sig i borgar. Befästningar anläggs ju om möjligt i terräng som höjer sig över omgivningen.

10. Fe milldr fylkir uilldi firna mQrg ok hQrga blot hus breNa lata. Rekstefja 9.13 Dikten tillskrivs Hallar-Steinn och tros ha tillkommit omkr. 1200.14

11. HQrg hann mer geroi, hlaoinn steinom, nu er gri6t pat at gleri oroit;

rauo hann i nyio nauta blooi. Hyndloli6ö 10.15 Dikten dateras till 1100-

1 LexPoet. s. 259. Jfr Meissner 1921 s. 168. 2 Edda (Neckel-Kuhn) s. 60. 3 Edda (Neckel-Kuhn) s. 52.

• Edda (Neckel-Kuhn) s. 2. 5 Jfr Anne Holtsmark i KL 3 sp. 484.

• Edda (Neckel-Kuhn) s. 141. 7 Anne Holtsmark i KL 6 sp. 314 ff. 8 NGL 4 s. 7. 9 Jfr Olsen 1966 s. 104. Olsen menar att haugr betyder 'jordhög' och h9rgr i motsätt-

ning därtill naturlig eller konstgjord förhöjning av sten. 10 NGL 1 s. 18. 11 Jonsson 1920-24 2 s. 51. 12 Skjaldedigtning l: B s. 417. 13 Här cit. efter Halldorsson 1958, s. 308. 14 Jonsson 1920-24 2 s. 106. 15 Edda (Neckel-Kuhn) s. 289.

83

talet eller något senare.1 Stället har ofta figurerat i den livliga diskussionen om betydelsen av ordet hQrgr och spekulationerna om korgens utseende.z 0. Olsen3 framhåller att dikten är ganska sent tillkommen och inte ger en autentisk hednisk bild av en helgedom. >>Den eneste konklusion vi kan drage er derfor den, at man en rum tid efter kristendommens indforelse har opfattet borgen som et stenalter, hvor ofring af dyr er foregået. På baggrund af ordets naturbetydning er denne opfattelse fuldt forklarlig.>>

12. Annan sal gerou peir, pat var hörgr, er gyojurnar attu, ok var hann allfagr, pat hus kalla menn Vingolf. Cod. Reg. 4 Den äldre handskr., Cod. Ups., har något annorlunda lydelse: Annan sal gerpv peir er horgr var i er gypior atto ok var hann allgott hvs ok fagvrt hann kalla menn vind glop.5 En jämförelse mellan de båda versionerna visar att avskrivarna har haft olika uppfattning om vad en hQrgr är. Enligt Cod. Ups. fanns horgen i salen, enligt Cod. Reg. utgjorde salen en horg. Fritzner uppfattar här hQrgr som terrängbetecknande. 6 Han har tydligen endast använt Cod. Reg. och möj­ligen tolkat meningen så att gudarna byggde en sal i eller av ett stenröse.

13. latit sioan hlevpa eykjunum um hvert strmti borgarinnar ok grj6t ok hörga. Karlamagnus saga. 7 Jfr följande.

14. leyfir, at nior brj6tist kirkjur en ho/ meo hörgum upp reisist. Karla­magnus saga.8 Sammanhanget är här religiöst, medan det i föreg. exempel är rent profant.

15. Blott er os kuioiat at ver skulum migi blota hmionar vetter oc migi hmioin guo ne hauga ne horgha. En ef maor vmror at pui kunnr eoa sannar at han lmor hauga eoa gerer hus oc kallar horgh. Sverres Kristenrett, kap. 79.9 Jfr samma bestämmelse i Äldre Gulatingslagen, ovan ex. 8.

16. ho/ svionuou hQrgar brunnu. Orvar Odssaga 8: 1. Oddr brendi ho/ ok hQrga braut ok tregooum tyndi pinum d:o strof 2.10

17. par [vid Hörgaeyri] v6ru aor blot ok hörgar. Kristni saga.11 Som fram­hållits ovan i samband med ortnamnet Hörgaeyri är det osannolikt att det någonsin funnits någon bebyggelse på platsen, och således knappast heller någon kultplats, vare sig primitiv eller mera avancerad. Kristnisagans

1 Anne Holtsmark i KL 7 sp. 200 f. 2 Set. ex. LexPoet. s. 313, Sijmons-Gering 3, 1 s. 373 och senast Olsen 1966 s. 104 f. 3 Olsen 1966 s. 105. 4 Edda (Arnamagn.) 1 s. 62. 6 Edda (Arnamagn.) 2 s. 260. 6 Fritzner 2 s. 191. 7 Karlamagnus saga (Unger) s. 213. 8 Karlamagnus saga (Unger) s. 137. 9 NGL 1 s. 430.

1• Skjaldedigtning 2: A s. 303, 2: B s. 322. 11 Biskupa sögur 1 s. 20.

84

berättelse är snarast att uppfatta som en förklaringssägen, som knutits till namnet Hörgaeyri av en person som endast känt till - eller endast velat räkna med - en kultisk betydelse av ordet hQrgr.

18. i hofvm eoa blothavrgvm. Antonius saga.1 Uttrycket motsvarar det latinska originalets apud delubra dmmonum. 2 Ordet bl6thQrgr kan jämföras med ordet bl6tlwugr i Olaf den heliges saga.3 Orden hQrgr och haugr får sin kultiska karaktär angiven genom förleden blot-.

19. vnndir hlioinni aa griot-haurg nQckvrum. Kr6ksfjaröarb6k. 4 Ordet grj6thQrgr är här rent profant, synonymt med grj6thaugr Stj6rn.5

20. hann [Jerobeam] geroi ho/ ok hörga ahmoumeoaheioum. Stj6rn.6 Som Fritzner påpekar har Vulgata på motsvarande ställe fecit fana in excelsis. Luther: 7 Er macht aiich eyn haus der hohen. Gustav Vasas bibel:8 Han giorde ock så itt Höghdars hws. Jfr följande.

21. setti kennimenn m6ti guos vilja af hinum lmgstum ettum lyomanna ok skipaoi peim yfir ho/ ok hQrga. Stj6rn.9 Vulgata:10 sed econtrario fecit de novissimis populi sacerdotes excelsorum; quicumque volebat, implebat manum suam, et fiebat sacerdos excelsorum. Luther:11 Sondern keret sich vnd macht priester der hohen von den geringsten des volck, zu wem er lust hatte, des hand fullet er der wart priester der hohe. Gustav Vasas bibel: giorde Prester til höghdernar vthaff the ringesta j folcket. Hwilken honom tecktes, honom fylte han handena, och han wardt Prester til höghdernar.

22. HQrga hjarlborg. Bergbuapattr 4. hQrgs holdar. Bergbuapattr 6. Lex Poet.12 översätter det förstnämnda uttrycket 'fjreldborg, fjrelde', det senare 'jretter'. I Skjaldedigtning13 översätter Finnur Jonsson det förstnämnda uttrycket 'fjelltindenes land borg'.

1 Heilagra manna sögur (Unger) 1 s. 73. Den bevarade handskriften dateras i ut­gåvans. VIII till ca 1325.

2 J.-P. Migne, Patrologire cursus completus. Series prima. Tomus LXXIII. Parisiis 1849, s. 142.

3 Olajr konungr lretr par briota blothaug peirra hreidingia. Flateyarbok (Vigfusson­Unger) 2 s. 27.

• Sturlunga saga (Kålund) 1 s. 530. Den bevarade handskriften dateras i utgåvan s. II till mitten av 1300-t.

5 Stjorn (Unger) s. 364. 6 Stjorn (Unger) s. 580. Här i Fritzners normalisering. 7 Luther, Die Deutsche Bibel 1 s. 173. 8 Kon. 12. 1917 års bibel, 1 Kon. 12: 31 översätter: Han byggde också upp ojjerhöjds-

hus. • Stjorn (Unger) s. 582.

10 Regnum, Liber I, Pars altera, I: 3. 11 Luther, Die Deutsche Bibel 1 s. 175. 12 LexPoet. s. 313. 13 Skjaldedigtning 2: B s. 227.

85

23. pa let Olajr konungr briota ok breN a hoj ok hQrga en reisa i staoinn

kirkiur. Olaf Tryggvasons saga.1 Sagan dateras till slutet av 1380-talet.2

Som källa har tydligen använts Rekstefja, vars strof 9 citeras strax efter denna passus. Se ovan ex. 10.

24. braut hann nidr ... bxdi hamra ok hQrga skoga votn ok tre ok oll onnr

blot ba3di meiri ok minni. Olaf den heliges saga.3

Ovanstående exempel på hQrgr i fornvästnordisk litteratur kan samman­föras i olika grupper. För det första bör påpekas, att endast exemplen 1-3 enligt modern uppfattning kan föras tillbaka till förkristen tid. 4 Även Vafpniönismal, varifrån ex. 4 är hämtat, antas visserligen vara en hednisk dikt, men exemplet utgör en extra rad utan sammanhang med texten i övrigt. Stället kan direkt jämföras med ex. 3, som också har uttrycket raoa hQrgi om NjQrÖr. De två äldsta beläggen uppfattar jag som rent pro­fana, naturbetecknande, medan ex. 3 (och 4) har hQrgr i kultiskt samman­hang. Exemplen 7, 8 och 15 är hämtade från lagtexter. Medan hQrgr i ex. 7 är naturbetecknande, är ordet kultiskt i ex. 8 och i det av detta beroende

ex. 15. Exemplen 13, 14, 18, 19, 20 och 21 är alla hämtade ur översättningslittera­

tur. Originalen är för ex. 13 och 14 fornfranska, för de övriga latinska. I ex. 13 och 19 är sammanhanget profant, i de övriga religiöst. Den litteratur från vilken dessa exempel är hämtade har ett religiöst syfte, den skall tjäna till uppbyggelse. Samma syfte har den inhemska litteratur, ur vilken exemplen 17, 23 och 24 är hämtade. Även här är sammanhanget religiöst och ordet hQrgr kultiskt.

Av de 24 exemplen anser jag sju stycken ha hgrgr i profan, naturbeteck­nande, betydelse, nämligen nr 1, 2 (gunnhgrgr), 7, 9, 13, 19 (grj6thgrgr) och 22. I övriga 17 exempel har hgrgr (bl6thgrgr ex. 18) kultisk betydelse.

I diskussionen om den kultiska horgens utseende har det framhållits att ordet ofta står i förbindelsen hQrgr ok hoj. Så är fallet i exemplen 4, 5, 6, 14,

1 Halld6rsson 1958 s. 308. Hos Halld6rsson framgår att en hskr. har varianten ho/ ok havga.

2 Jakob Benediktsson i KL 4 sp. 412 f. 3 Flateyarb6k (Vigfusson-Unger) 3 s. 246. 4 Magnus Olsen 1915 s. 289 anför ytterligare ett belägg på h9rgr, i Hervararsagans

första kapitel: eitt haust var nrt disabl6t mikit hjci Al/i konungi, ok gekk Alfhildr at bl6tinu ... ; en um n6ttina, er hon rauo h9rginn ... De utförligare varianterna av Her­vararsagans första kapitel är emellertid unga. Olsen citerar Fornaldar sögur (Khvn 1829), vars huvudförlaga AM 345 är skriven 1694. Belägget finns dock även hos Verelius

(Upsala 1672), vars förlaga torde ha skrivits strax före mitten av 1600-t. Se inled­ningen till Helgasons utgåva av Heiöreks saga (Khvn 1924), särsk. s. XX, XLIV, LXXXVI.

86

16, 18, 20, 21 och 23. Förbindelsen haugr ok hQrgr förekommer i exemplen 8 och 15. I ex. 17 talas om bl6t ok hQrgr. Dessa mer eller mindre stående uttryck ger dock knappast tillfälle till slutsatser om horgarnas utseende. De är snarast stilistiska figurer för begreppet 'kultplats' och - i gudadikt­ningen - 'gudaboning'. Man järnföre ett uttryck som hus och hem, som i modern svenska helt enkelt betyder 'bostad'.

Men de anförda exemplen ger andra upplysningar om horgarnas utseende. I ex. 3 används verbet hatimbra om hQrgr, i ex. 5 används samma verb om både hoj och hQrgr. I ex. 10 och 16 står verben brinna och brenna, i det se­nare fallet även brj6ta. Ex. 23 talar om att brj6ta ok brenna hoj ok hQrga. Detta kan tolkas på flera sätt. Antingen bryta hov och bränna horg eller bryta horg och bränna hov eller både bryta och bränna såväl hov som horg. Snarast bör dock brj6ta ok brenna uppfattas som ett stelnat uttryck i likhet med hoj ok hQrgr. Hela uttrycket betyder då 'förstöra kultplatser'. De fem exemplen har givit anledning förmoda att horgarna var anordningar av trä, eventuellt 'högtimrade'. Men andra exempel motsäger denna uppfatt­ning. Enligt ex. 11 är horgen hlaoinn steinom, och den omtalas även som grj6t jJat. I ex. 16 strof 2, i det nyssnämnda ex. 23 samt i ex. 24 står verbet brj6ta. Vi skulle alltså ha fyra exempel där horgen vore gjord av sten. Exemplet 24 visar emellertid, att verbet brj6ta inte får fattas alltför bok­stavligt. När Olav den helige braut nidr hamra ok hQrga, sk6ga, VQtn ok tre, måste detta betyda att han berövade dessa lokaler deras kultiska funktion.

Bilden av den kultiska horgen är således något förvirrad. Den kan enligt ex. 12, yngsta versionen, vara salr alljagr, den kan vara hatimbraor eller hlaoinn steinom, och den kan slutligen vara en naturlokal, liksom berg­knallar, skogar, vatten och träd. Mycket skarpsinne har av historiker, reli­gionshistoriker, arkeologer och språkforskare ägnats åt att söka klarlägga den kultiska horgens utseende och funktion, liksom förhållandet mellan det kultiska och det naturbetecknande ordet. En naturlig tankeglng är då, att ordet hQrgr ursprungligen betecknat stenhögar eller upphöjningar i terrängen, sedan speciellt sådana formationer som varit föremål för kult. Ordets betydelseinnehåll skulle sedan ha ändrats i takt med kultens utveck­ling. Den naturliga horgen har bättrats på med upplagda stenar, den har försetts med gudabilder, dessa har så småningom skyddats av ett tak, och denna överbyggnad har slutligen klätts in med väggar; gudahuset har stått färdigt. 1

Tankegången kräver att man förlägger betydelsespecialiseringen mycket långt tillbaka i tiden. Magnus Olsen diskuterar den nordiska kultiska horgens utseende under bronsålder och äldre järnålder.2 Det måste anses

1 Se senast 0. Olsen 1966 s. ll0. 2 M. Olsen 1915s. 299f.

87

otroligt att ett naturbetecknande ord, som fått en specialiserad, kultisk betydelse i samgermansk tid skulle ha bevarat sin ursprungliga, naturbe­tecknande betydelse vid sidan om specialbetydelsen genom årtusenden in i våra dagars nordiska dialekter. Det kultiska hQrgr måste förklaras på annat sätt, och frågan är om inte en lösning erbjuds av de fornvästnordiska be­läggen ovan.

Då man började översätta bibeln och andra religiösa texter och historiska berättelser från latin till nordiskt eller överhuvud germanskt språk, mötte en mängd nya begrepp och föreställningar, som saknade språkligt uttryck i barbarspråken. Det gällde därför för översättaren att finna nya ord eller att ge gamla ord ett nytt innehåll. Särskilt i gamla testamentet förekommer ofta begreppet ojjerhöjd. Vid översättning till germanskt språk ligger det nära till hands att för detta begrepp använda ordet hQrgr (feng. hearh,

fhty. harug), som ju betecknar 'höjd'.1 Då det i förlagorna talas om tempel,

använder man på västnordiskt område ordet hoj.2 När det talas om kult och kultplatser i allmänhet eller mera obestämt, täcker översättaren alla möjligheter genom att använda det allittererande uttrycket hoj ok hergr.

Latinets sacerdos excelsorum blir då i översättning kennimenn yjir hoj ok

hQrga (ex. 21). Specialbetydelsen av ordet hergr, eller om man så vill ut­trycket hoj ok hQrgr, kom helt naturligt över från översättningslitteraturen till den inhemska litteraturen, som till övervägande del skrevs av kyrkans män.3

Den här antydda möjligheten att förklara den kultiska betydelsevarianten av ordet hergr kan tyckas falla på att betydelsen finns i Grimnismal, som anses kunna föras tillbaka till hednisk tid. Man får dock hålla i minnet, att de bevarade handskrifterna härrör från senare delen av 1200-talet.4

>>Digtene kan vrere sprekket med interpolationer, som vi ikke har nogen mulighed for at afslore. Historikeren, der gor brug af enkeltheder i edda­tekster, må derfor bestandig erindre, at de oplysninger, han uddrager af digtene, kan vrere nydannelser fra 1100- og 1200-tallet.>>5

Teorin om det kultiska hergr som ett översättningsbegrepp kan även ges en vidare tillämpning. Feng. hearg, hearh och fhty. harug är kända enbart i kultisk betydelse, trots att även de med tanke på det fvn. hergr ursprung­ligen bör ha haft naturbetecknande betydelse. De glosserar de flesta latinska

1 Överensstämmelsen mellan bibelns offerhöjd och den isländska litteraturens h9rgr

har observerats av Cleasby-Vigfusson, som skriver: >>The horg worship reminds one of the worship in high places of the Bible.>> (S. 311, art. hörgr.)

2 0. Olsen 1966 s. 101. 3 L. Lönnroth i Scripta Islandica 15 passim, särsk. s. 60. 4 Se t. ex. Holtsmark i KL 3 sp. 480 f. 5 0. Olsen 1966 s. 50.

88

ord för hedniska kultplatser, främst lucus och nemus, men även ara, delu­brum, fanum. Enligt min mening har även hearg och harug fått sin kultiska betydelse i kristet religiöst litteraturspråk. De kontinentalgermanska folken nåddes av kristendomen och den kristna kulturen långt före de nordiska folken. Spåren av en eventuell förkristen litteratur är där mera effektivt igensopade än på nordiskt område. Hearg och harug i profan betydelse dog utan att lämna spår i litteraturen eller i yngre dialekter. Däremot levde de tillräckligt länge för att lämna spår i ortnamn både på kontinenten och i England. De engelska och kontinentala ortnamn som innehåller hearg, harug visar sig ligga på höjder, i den mån jag funnit några topografiska upplysningar om dem. Enligt min mening är detta förhållande ett starkt skäl att misstänka att dessa namn liksom de nordiska harg- ~ horg-namnen är naturbetecknande. Vad resp. appellativers kultiska betydelse beträffar finns det anledning påpeka, att Västnorden kristnades huvudsakligen från England och att litteratur översattes från fornengelska till norrönt mål.1

Norska dialekter

Ordet horg finns i flera norska dialekter, alltid med fem. genus. Aasen2

anför två uppslagsformer: Horg f. 1. 'Hob, Flok, Mamgde; isrer af Dyr, dog ogsaa om Mennesker' från Bergens stift, Hallingdal m. fl. Ei heil Horg 'et stort F0lge', Heile Horgi 'det hele Sla:mg'. Horg f. 2. 'Bjergknold, Bjergtop (mest som Navn paa enkelte store Fjelde)' från Voss. Ross3 kompletterar Aasen med flera exempel. Bet. 'Hob, Flok', anförs från Jreren. Dessutom anförs en bet. 2) 'R0re, Virvar; Forvirring, Sandsel0shed' Jreren, Nord­fjord. I ei Horg, i Horgjo 'i een R0re' Jreren. Eg foor i Hor'jenne 'i 0rska' Nordfjord (Eid). Vere (vase, snakke) burt i Hor'jenne, i Hor'ja, iHorg'fauta­sere, snakke hen i Taaget' Nordfjord (Innvik, Stryn, Honndal). Vere (snakke) burt i Horg aa Hei 'd.s.' Nordfjord (Eid, lnnvik). Snakke burt i Hörg aa Heim 'd.s.' Nordfjord (Gloppen). Folk i Haug o Horg 'Vretter i H0iene og i Bjer­gene?'. I förbindelse med hei och haug räknar Ross med det naturbeteck­nande ordet horg. Om detta, dvs. Aasens Horg f. 2, säger Ross: >>'Horg' har gjerne steile Sider og flad Top.>> Han anför en bet. 2) av plur. Horjer 'n0gen Fjeldflade med mange fladtrykte steile H0ie' S0ndhordland (Etne).4 Han

1 Jfr Karlamagnus saga (Unger) s. 50: Let herra Bjarni hana (sQguna) snara or ensku mali i norrcenu.

2 Aasen s. 299. 3 Ross s. 332 f. 4 Uppgifterna om >>steile sider og flat top•> och >>fladtrykte steile H0ie>> beror troligen

på att Ross uppfattar dessa lokalers namn som jämförelsenamn, där det kultiska horg 'stenaltare' skulle ligga till grund för jämförelsen. De berg med horg- namn jag varit i

tillfälle att se har inte haft flat topp.

89

sprangg yve Höug aa Horg Rardanger (Kvamm, Ullensvang). Eg heve fari H aug o H org Setesdalen.

Ross upptar även ett ord horga, horge >>adj. el. Genetiv af Rorg>> med betydelsen 'lodret, meget steil' Rardanger, Ryfylke. Da va horga Nuut'n utfyre. Detta utfore horga Nuut'n. Geita gjmng i horge Nuutn. Roo mitt paa horge Fjedle. Sigla paa horga Lande. Paa horga Djupna 'paa Braaddjupe". Horga Heim, Horgaheim 'det vilde Roifjeld med dets mange >>Rorger»'. Med horg sammanställer Ross vidare ett ord Hor(g)jaal, Hörjaal m. 'Flok, Sheng, Pak' Telemark, >>maaske til Rorg f. ([fno.] hörgr m.)>> och ett osäkert Hor(g)­jaata? f. 'uordentlig Flok; Flok, Pak'; ogsaa 'stor uordentlig Masse' V. Nedenes.

Utöver beläggen från Aasen och Ross har jag antecknat följande: Horg. Ei Horg. 'Et stort Folge af Mennesker, eller umrelende Creature,

den eene efter dend anden.' 1740-t. Vestlandet.1 Horg s. 'et hoit Fjeld'. 1837.

Rordaland. 2

Horg, Horge s. 'Mrengde, en Rob af Ting, som ere opdyngede paa hinan­den.' 1837. Rordaland. 2

(Horg) Horrg f. 'Rob, Flok af Mennesker'; heila Horrgjo. 1900. Sondhorda­land.3

horg /. 'hogt klumput fjell'. Voss. 4

horg f., obest. hårg, best. sing. hår' je, dat. sing. hår' jinne, obest. plur. hår'gu, best. plur. hår'guna, dat. plur. hår'go, i sammans. hår'ga-. Brukt om store, rundvorne fjell(högder) helst med noko bratte sider, gråfjell. Saman­setjingar med horg er oftast namn på dei högste fjella på Voss. Voss. NSA. 5

horg f. 'mindre fjellknaus; odlingsröse'. spring opp i horgjo. Erfjord, Rjelmeland, Fister, Årdal hdr, Rordaland. 6

steinhorg f. 'odlingsröse', även 'naturligt röse'. Ryfylke, större utbredning än horg närmast ovan. 6

horgahuldr 'huldr i steinröys'. Rjelmeland.6

horgatroll 'uvette i steinröys'. Rjelmeland.6

horg f. 'mengde'. Gimsoy, Nordland. 7

1 Leem s. 81. Knud Leem var född i Sunnm0re men utarbetade sin ordbok huvudsak­ligen under sin tid som präst i Avalsnes på Karm0y söder om Haugesund. Ordförrådet

är således från Vestlandet. Se utgåvans Fyreord, särskilts. XI. 2 Christie s. 124. Orden är en!. Christie hämtade ur ►>den bergenhusiske Dialect». Jfr

dock Indreb0s Innleiding s. 61 ff. ang. Christies många resor utanför Bergenhus amt. 3 Vidsteen s. 76. 4 Heggstad 1949. Han exemplifierar enbart med ortnamn, varför betydelsen kan

vara abstraherad ur dessa. 6 Meddelat av arkivchef Hovda 1966. 6 Ur egen fatabur meddelat av arkivchef Hovda, bördig från Hjelmeland. 7 Christiansen 1933 s. 111, 151.

90

Dialektordet horg f. är således på norskt område känt nästan enbart från Vestlandet, huvudsakligen Hordaland. Inom samma område förekommer horg som ortnamnselement i såväl naturnamn som bebyggelsenamn. Medan horg ingår i flera bebyggelsenamn på Östlandet, finns ordet ej belagt som levande dialektord i detta område. Inte ens i gränstrakterna mot Dalsland och södra Värmland, där på den svenska sidan formen harg är fullt levande både som appellativ och naturnamnselement även i gränssocknarna, har jag funnit uppgifter om något motsvarande norskt ord.1

Nyisländskan

I nyisländskan förekommer enligt Blöndal2 två ord hörgur:

1. hörgur (-s, -ar), m. 1. hedensk Helligdom (rimeligvis helliget en Gudinde, jfr F. Jonsson i Aarb. for nord. Oldk. 1909, S. 245 ff.): Brj6ta hof ok hörga. - 2. Tue, lille Höj (jfr no. horg): paö eru ekki uppi nema ha:istu hörgar, Sneen da:ikker alt undtagen de höjeste Tuer. - 3. 1. =hörgull 1. [brist, saknad]. -4. =2. hörgur. 2. hörgur fpl. (visnede) ufrugtbare Stra:ikninger: Geiri fekk ekki aörar sla:igjur en bithagareyting pann, sem lengst var fra ba:ijum. Og pessar h. hlaut hann aö borga meö vinnu sinni um slattinn.

Av det maskulina ordets betydelser är den första tydligen litterär och övertagen från fornspråket. Den andra betydelsen, 'Tue, lille Höj', kan jämföras med sv. dial. horge m. 'liten anhopning av buskar, träd, vass, säd el. dyl. på rot' och horgel m. 'tuva, dunge', se ovan. Blöndals exempel på bet. 2 finns emellertid även hos Haldorsen 1814:3 Nu eru ecki uppi nema ha:irstu hörgar, nu er alt beda:ikket med Sne, undtagen de hojeste Bakker (eller Klipper). Betydelsen 'tuva' är tydligen inte styrkt med Blöndals exempel. Bet. 3 'brist, saknad' står nära bet. 4 'ufrugtbare Stra:ikninger'. I den sistnämnda betydelsen kan ordet även behandlas som fem. plur.4

FÄRÖARNA

Från Färöarna finns belagt org f. 'stenig eller grusig jordmån' och orga f. 'tort, stenet og brat terra:ing; brat sted med tyndt jordlag (og grusblandet muldt), som anses utvecklade ur fvn. hQrgr. 5

1 Ordet saknas hos Hallesby 1945. 2 Blöndal s. 386. 3 Haldorsen 1814 s. 386, under den felaktiga uppslagsformen hörga f. 4 Blöndals exempel på fem. plur. är hämtat ur en roman från 1918. 5 Se senast Chr. Matras i NoB 1956 s. 51 f. med not och där cit. litt. samt Jacobsen­

Matras 1961, art. 0rga. Ordboken upptar ej ordet 0rg f.

91

ENGLAND OCH KONTINENTEN

Feng. hearh, hearg, herg, hmrh osv. är belagt i bet. 'tempel, altare' o. dyl. Se Bosworth-Toller s. 522 med Supplement s. 525 (art. hearh). Fty. dial. harug osv. glosserar _i urkunder med religiöst innehåll latinska ord för kultplatser, såsom lucus, nemus, ara, delubrum, fanum. Se Graff 4 sp. 1015, Steinmeyer-Sievers 1 s. 605, 4 s. 404. Jfr ovan diskussionen om de fvn. beläggen och nedan kap. Etymologi.

92

Ordet harg. Sammanfattning

Av det ovan redovisade ortnamns- och appellativa materialet framgår, att ordet harg tidigare varit spritt över hela Sverige, Norge och Danmark, där det förekommer i ortnamn norrut till Ångermanland och Nordland. Det spreds med vikingatidens kolonisatörer till Island, Färöarna och Ork­ney. Däremot kan ordet ej med säkerhet spåras på det svenska kolonisa­tionsområdet öster om Östersjön. Som appellativ är ordet ej belagt i forn­svenskan.

I moderna dialekter är ordets utbredningsområde mindre. I Svealand och Norrland saknas ordet helt och tycks där ha ersatts av det nära besläktade har, varom se nedan. H arg, horg, hörg förekommer på götiskt område inklusive sydvästra Värmland och östligaste Bohuslän. Se karta 3. Den oomljudda formen harg är allenarådande i det västra området, Värmland-Dalsland­Bohuslän, och i Östergötland. Vid sidan av harg förekommer den u-omljudda formen horg appellativt och i enstaka ortnamn i sydligaste Jönköpings län och i Kronobergs län (varav en gång formen hörg). Dessutom finns horg som appellativ antecknat från Härjedalen. Utbredningen av u-omljudda former i det appellativa materialet och i naturnamn överensstämmer således väl med fördelningen av u-omljudda former av äldre ortnamn enligt karta 2.

Det smål. horge m. och det östg. horgel m., båda med bet. 'tät samling, tuva', är oklara till sitt ursprung. Jag vill i första hand fatta dem som unga utvidgningar till horg, liksom jag fattar västg. harge, hargel 'stenbunden mark, stenanhopning' som utvidgningar av harg.1

En ia-avledning härje förekommer i Småland samt i angränsande delar av Västergötland och nordligaste Skåne och Blekinge. Den är vanligare som senare sammansättningsled (stenhärje, illhärje) än som simplex.2

I danskan finns inte appellativet belagt annat än som litterärt lån från den fornvästnordiska litteraturen. I Norge är formen horg f. belagd i dialekter på Vestlandet, där den också, särskilt i Hordaland och dess närmaste grann­skap, ingår i många ortnamn på branta, kala fjäll och fjällpartier. Även från Island och Färöarna är ordet känt.

I fornvästnordiskan böjs hQrgr som mask. a-stam; gen. hQrgs, plur. nom. hQrgar. Sannolikt har den fornsvenska formen varit *hargher m.; gen. harx­

förekommer i ortnamn. I svenska dialekter är ordet vanligen mask., men

1 Jag hoppas kunna återkomma till dessa bildningar i annat sammanhang. 2 Jfr Ekwall 1904 s. 1 ff.

93

även neutr. och fem. förekommer. I norskan och färöiskan uppträder endast fem. former.1 I nyisländskan förekommer både mask. och fem. plur., det

senare i bet. '(visnede) ufrugtbare Strrekninger'. 2 Den maskulina formen synes sålunda vara äldst. Anledningen till genusväxlingarna lär ej kunna fastställas med säkerhet. Beito 1954 pekar på en del formella drag som kan ha underlättat övergången hQrgr m. > horg f. i norskan. Så var t. ex. u-omljud av a till Q vanligare hos starka fem. än hos starka mask. Om­

ljudsvokalen kan därför ha uppfattats som kännemärke för femininer. En annan bidragande orsak till övergång från mask. till fem. (eller neutr.) har varit tidigt bortfall av nominativ-r, som uppträder dissimilatoriskt i närheten av ett annat r redan omkring 1200. Beito påpekar även att horg f. i dialekterna har betydelser som för det nära samman med hogd f. 3

Neutrumformerna i svenska dialekter kan tänkas bero på inflytctnde från

neutrala ord med samma eller likartad betydelse, såsom grund, rös(e), hi(e),

hult. Jfr nedan diskussionen om orsakerna till genusväxlingen i sv. dial.

har. Man är väl numera ense om att grundbetydelsen är 'stenhop, klippa'

o. dyl. Dessutom har man räknat med en sekundär, men mycket gammal, betydelse 'offerplats', utgående från en specialbetydelse 'kultisk stenhop, stenaltare'. Denna betydelse har man funnit dels i den fornvästnordiska litteraturen, dels hos motsvarande ord i fty. och feng., dels också i ortnamn.

Tesen om de gamla karg-namnens kultiska innebörd har framför allt drivits av Magnus Olsen i Hedenske Kultminder 1915. Olsens metod vid uppspårandet av kultiska ortnamn över huvud har hårt kritiserats av Sahlgren.4 Vad speciellt beträffar de norska och isländska horg- ~ hörg­

namnen har dock Olsen i stort sett fått stå oemotsagd, tills J. Sandnes i MoM 1964 påpekade att flera norska namn, som Olsen anfört som stöd för sin uppfattning, är naturbetecknande. Ännu i andra upplagan av Vore Stednavne (1965) räknar dock Kr. Hald med ett kultiskt hargh osv.

i såväl danska som norska och svenska ortnamn. Som indicium uppger han att ordet i Norge och Sverige uppträder >>i Forbindelse med Gudenavne>>. För Sveriges del avser han väl namnen Odensala och Torshälla. Samman­sättningar med gudanamn förekommer emellertid icke i norska horg-namn,

utan den >>Forbindelse med Gudenavne>> som Hald här talar om, torde för

1 Beito 1954 s. 224 anför ett exempel på vardera mask. och neutr. i norsk litteratur.

Best. sing. korgen förekommer på tal om fno. hr;rgr och heilagt horg står i ett sammanhang där författaren enligt Beito har haft orden altare eller hov i tankarna.

2 Blöndal s. 386. Haldorsen 1814 anför uttrycket nu eru ecki uppi nema hmrstu hörgar under uppslagsordet Hörga f.

3 Beito 1954 s. 224 med hänvisningar. I likhet med Torp betraktar Beito horg f. 'mängd osv.' som ett annat ord.

• Se Sahlgren i NoB 1923 s. 110 ff. och i NoB 1952 s. 1 ff.

9!

Norges del avse från M. Olsen hämtade exempel på ortnamn på korg, ligg:i,nde på större eller mindre avstånd från orter med namn sammansatta med gudanamn, dvs. tillämpningar av vad Sahlgren kallar >>kilometermeto­den>>.

I mitt samlade material finns endast två med säkerhet kultiska karg­namn, nämligen de svenska Odensala och Torskälla. Av dessa är emellertid av allt att döma Odensala en utbrytning från en gård som fortfarande heter Harg vars namn enligt min uppfattning är klart naturbetecknande. I Tor.shälla finns flera höga berghällar, som väl motiverar att man här tolkar elementet harg som naturbetecknande. Båda namnen är således kultiska enbart i kraft av det ingående gudanamnet, och de utgör inget skäl att räkna med en kultisk innebörd i elementet karg. Trots namn som Fröskammar Arboga,1 Fredsberg (frosbia,rg o. dyl. 1279) Vadsbo hd, 2 Odens­landa Vederslöv, Kinnevalds hd,3 Torslanda V. Hisings hd4 torde ingen vilja hävda att ortnamnselementen hammar, berg, landa skulle ha någon kultisk innebörd i sig. Inte ens ord som tämligen ofta ingår i ortnamn i förbindelse med gudanamn, såsom tuna, åker, lund, kan enligt min mening anses ha en kultisk innebörd av den art att t. ex. osammansatta Tuna, Äker, Lund(a) a priori borde betraktas som kultnamn. 5

Det har också hävdats, att den stora procenten sockennamn bland karg­namnen skulle vara ett indicium på namngruppens kultiska ursprung.6 En genomgång visar att av de 63 mer eller mindre säkra karg-namnen belagda före 1600 är 11 svenska och ett danskt so9kennamn och dessutom ett svenskt namn på en kyrkby (Harg, Vätö, Sthlms 1.). I Norge finns inga karg-namn som sockennamn. 7 Av de svenska namnen är således drygt 1/4 sockennamn och av de svenska, norska och danska tillsammantagna drygt 1/5. Härmed kan man jämföra, att av 26 från medeltiden kända svenska namn på gryt, gryta är 5 sockennamn, dvs. i det närmaste 1/5. Andelen sockennamn är tydligen ett bräckligt stöd för teorien om karg-namnens kultiska anknyt­ning.

Att döma av de äldre svenska och norska karg-lokalernas utseende har ordet karg avsett berg i dagen, oftast tämligen låga hällar, som ibland sluttar brant, ibland ligger nästan plant. Gemensamt för dem är förekom-

1 Se Lindroth 1931 s. 129. 2 Se Sahlgren i Sv. beb. Skar. 1. 3 (1953) s. 57 och SOSk 11 s. 2. 3 Ödeen 1927 s. 446. 4 Lindroth i SIOD 1 (1918) s. 65. • Annorlunda P. Envall, som i NoB 1950 s. 95 talar om »ursprungliga kultområdes­

beteckningar som har, tun, åker». 6 Set. ex. Wessen i Medd. fr. Östergötl. form.-fören. 1922 s. 7. 7 Horg sno. hd i Sör-Tröndelag har namn från en gård där en kyrka byggdes 1670, då

två gamla socknar slogs samman. Se Olsen 1915 s. 286.

95

sten av kalt berg. Därifrån är steget inte långt till den i levande dialekter förekommande betydelsen 'stora stenblock nedanför ett berg, blockrik mark, stenig och besvärlig terräng'. Betydelsen har närmat sig vad som i lantmätarspråk kallas impediment, områden som av någon anledning varit omöjliga att utnyttja för odling, slåtter eller bete. Harg har blivit liktydigt med 'snår, moras'. Ifrån bet. 'snår' är steget inte långt till bet. 'samling av något, hop, mängd'. I Norge och Island har ordet horg i nära anslutning till grundbetydelsen kunnat beteckna större höjder och fjälltoppar och ingår, särskilt i Hordaland, i en stor mängd namn på fjäll och fjällpartier.

Den kultiska betydelsen 'tempel, altare' o. dyl. är enbart litterär. Den har troligen utvecklats i de västgermanska språkens kristna översättnings­litteratur och därifrån lånats till västnordiskan. Denna betydelse kan ej påvisas i nordiska ortnamn, och de topografiska upplysningar som lämnas i litteraturen om särskilt de engelska harg-namnen talar för att även dessa är naturbetecknande. Det kultiska harg är ett lärt begrepp som aldrig fått fotfäste i de germanska folkspråken.

96

Ortnamnselementet har

ELEMENTET HAR SOM FÖRLED I ORTNAMN

Huruvida ett ortnamn på Har- innehåller ordet har 'stengrund, stensamling' eller något annat ord som första sammansättningsled är i många, för att ej säga de flesta fall omöjligt att avgöra. I fråga om naturnamn får man oftast räkna med djurnamnet hare, och i gamla bebyggelsenamn kan förleden vara harg med bortfallet g, särskilt föres och bi senare leden.

Orden har och hare går dock att skilja åt som första sammansättningsled i vissa dialektområden, förutsatt att man har tillgång till pålitliga uttals­former. I större delen av Dalabergslagen behandlas gammalt korta olika i enstaviga och i tvåstaviga ord.1 Ett Harudden sammansatt med djurnamnet uttalas hy'riu 1!},1J, sammansatt med terrängbeteckningen hg'riu 1!},1J. Dal­målet2 och de norrländska målen norr om Hälsingland har bevarad mellan­vokal i sammansättningar med tvåstavig förled, typ hare. Harviken !f,'rvce'ik Mora är således sammansatt med ordet har, medan Harholmen ce'rl!lo~man samma sn är sammansatt med djurnamnet hare. En komplikation kunde vara det förhållandet att fisknamnet harr i Jämtland uttalas hgr och genom uttalet således ej kan skiljas från ett eventuellt har som förled. Emellertid saknas har både som appellativ och som senare led eller simplex i Jämtland, varför någon sammanblandning av Har- och Harr- i ortnamn knappast behöver befaras. Däremot finns en åtminstone teoretisk risk för samman­blandning av djurnamnet hare och en svag mask. form hare 'har, stengrund'.

I sydöstra delen av Dalabergslagen och söder därom är det ej möjligt att med hjälp av uttalet avgöra om ett namn på Har- innehåller ordet har eller ej. Man får lita till sakupplysningar och iakttagelser och bedöma namnen från fall till fall. Många gånger ger senare sammansättningsleden och uppgift om namnlokalens art stöd för den ena eller andra tolkningen. Namn som Hartäppan, Harlyckan, Harängen är med stor sannolikhet sam­mansatta med djurnamnet hare. Namn som Harbacken, Harberget är mera tveksamma, och i fråga om Harsjön, Harviken, Harholmen kan man inte avgöra förledens ursprung utan sakupplysningar.

Det nyss sagda gäller självfallet namn inom det område där ordet har

1 Envall 1930 s. 130 ff. 2 Levander 1-2 passim.

7 - 674325 A. Rostvik 97

är belagt som appellativ eller som senare led eller simplex i ortnamn, dvs. söderut till Södermanland, Närke, norra Skaraborgs län och Värmland, samt ev. ett område närmast söder därom, där ordet tidigare kan tänkas ha förekommit.1 Däremot är det knappast möjligt att räkna med har­namn längre söderut.

Jag har inte funnit det mödan värt att systematiskt redovisa alla namn med förleden Har-. De säkra har-namnen i detta material är sekundärer till kända namn med har som senare led eller simplex, typ Harholmen intill Långharen Valbo sn, Gävl. I., och således tämligen ointressanta. De osäkra namnen förblir mer eller mindre osäkra även efter en detaljerad och allsidig granskning. Jag inskränker mig därför till att behandla några bebyggelse­namn med gamla skrivningar, som i den tidigare diskussionen har räknats som har-namn.

Harbo hg'rbo, hg'rbo, sn, Våla hd, Västm. I. - Parochia Harir, De harum ?1312 SD 3 s. 90, 91 or. De harum 1314 SD 3 s. 147 avskr. 1344 Deinde harir 1302-19 SD 3 s. 429 avskr. 1344 De Harum 1315-19 SDa I: 1 s. 158 avskr. focclesie patrimoniali harum 1320 SD 3 s. 464 avskr. 1344 De harum 1343 SD 5 s. 238 avskr. 1344 scilicet parochiis harir ... et ecclesiis ... harir .. 1344 SD 5 s. 308, 313 avskr. 1344 parochie hara 1346 18/5 u.o. UUBp or. ad Ecclesiam hara ... ecclesiam hara 1346 18/5 u.o. UUBp or. parochie harabo 1346 26/7 Stockholm RAp or. -Namnetärursprungligenenplural­form av grundordet har m. 2 Till detta namn har sedan på känt vis bildats en inbyggarbeteckning på -boe, vars gen. plur. trängt ut det enkla socken­namnet. Terrängen omkring kyrkan är småkuperad och stenbunden.

Haraker ha'rake,,r, sn, Norrbo hd, Västm. I. - in parrochia haraker 1288 16/6 Färingsö RAp or. parochie [Har]aker 1352 SD 6 s. 531 or. (kompl. i otydl. delar m. avskr. fr. 1700-t.) j harakir sokn, j harakir 1362 30/12 u.o. RAp or. innam haraker 1369 20/9 Västerås RAp or. - Alltifrån Bellander 1869 har namnet allmänt ansetts innehålla det terrängbetecknande har, vilket både sakligt och formellt förefaller mig mycket sannolikt. Namnet synes vara identiskt med det östgötska *Haraker, varom se nedan.

Harö (h)g'ra by o. ö, Roslags-Bro sn, Bro o. Vätö skg, Sthlms I. - in Haro 1331 u.d. SD 4 s. 192 avskr. 1344 in haro 1344 SD 5 s. 332 avskr. 1344 in haroo 1347 29/12 Uppsala Sävstaholm perg. or. in haaroo 1347 29/12 Uppsala RAp or. (motbrev t. föreg.) j haro 1409 11/9 Uppsala RAp or. i haro 1409 11/9 Uppsala DaRA or. Förleden synes kunna vara ordet har, senare leden ö. Skrivningarna in haroo, in haaroo 1347 beror snarast på att

1 Se karta 5, s. 120. 2 Tjäder 1967 s. 68 anger ovisst genus men räknar snarast med neutr., dock med

tvekan och under jämförelse med Valir (nu (Våla), som han räknar som mask.

98

strecket genom första o-et glömts.1 Andra förklaringsmöjligheter vore an­tingen att förleden uppfattats som gen. av en svag fem. hara, bildad till har, eller att den fattats som gen. av ett önamn *Hara med epexegetiskt tillagt -ö. Det förra antagandet är högst osannolikt, enär svagt fem. hara troligen är en mycket sen >>feminisering>> av svag mask. hare, oblik form hara.2 Antagandet av ett önamn *Hara är onödigt och saknar stöd i övriga former.

Harby hg'rby by, Kjula sn, Österrekarne hd, Söd. I. - i haarby 1400 16/6 Österrekarne ting RAp or. j harby 1412 13/1 Västerås RAp or. harby 1422 18/6 Fagrahed RAp or. - Då äldsta kända skrivningen är så pass sen som från år 1400, kan namnet vara ett urspr. harg-namn i likhet med de två Harby i Kärnbo och Toresunds socknar, Selebo hd, varom se ovan kap. harg i ortnamn. Byn ligger på en liten höjd omgiven av låglänt odlad mark.

Harlinge ha']i71e, gd, Bettna sn, Oppunda hd, Söd. I. - in harlamghio, in harlenghio 1369 16/8 Strängnäs RAp or. i harlenge 1391 15/7 Oppunda hdsting RAp or. ij harhengium 1391 29/7 Oppunda hdsting RAp or. -Hellberg3 har påpekat möjligheten av att förleden kan vara ordet har. De kända skrivningarna tillåter ingen säker tolkning.

Harsta ha'~ta, gd, Stigtomta sn, Jönåkers hd, Söd. I. - in Harstum 1339 SD 4 s. 666 Sparres avskr. j harstum (2 ggr) 1366 9/5 u.o. UUBp or. in Harstom 1415 SDns 3 s. 50 or. i Harrestom ibid. a t. (ngt yngre hand). -Förleden kan här vara personnamnet Hard. 4 Namnet behandlas ej av Linde 1951, som dock har det inlagt på sin kartas. 274.

*Haraker, förr tingsplats för Lysings och Dals hdr, Östg. I. - j harakrum 1410 22/11 Haraker RAp or. a nettom ... thingxstadh harakirs 1435 23/7 Haraker RAp or. Scriptum harakir 1437 11/7 Haraker Linkp or. a harakra thinge 1438 19/7 RAp or. - Harakers läge är okänt. Vi vet inte om tings­platsen låg inom nuvarande Dals hd eller Lysings hd, och inte heller om namnet var ett bebyggelse- eller ett naturnamn. Thorsten Anderssons och andras resultatlösa sökande efter en bebyggelse Haraker i jordeböcker och lantmäterihandlingar tyder på att Haraker varit ett ägonamn. 5 Förleden

1 De två breven 1347 är tydligen skrivna av samma skrivare. I första brevet står

syrdsier00 men norrahierso0 (nuv. N. o. S. Järsö, Söderby-Karls sn). Motbrevet har

syrdsierr0 resp. norrahimrso0. Första brevet skriver vnum molendinum munitum cum quatuor ro0rh (dvs. vattenrännor), motbrevet har r00rh.

2 Lindroth 1914 s. 144 räknar tydligen med att fem. hara är en utveckling som för­

siggått i yngre nysvensk tid. Formernas relativt stora utbredning talar dock för något

högre ålder. 3 OUÅ 1955 s. 15 ff., 20.

• Se Lundgren-Bra te s. 97. 5 Se Andersson 1965 s. 282 ff. och där cit. litteratur.

99

Tabell 1. har-namnens procentuella fördelninJ på kust- och insjönamn samt på landfasta och kringflutna lokaler.

Landfasta

Kringflutna

Tillsammans

Överförda till vatten

Kustnamn

% av kust­namnen

13,4

86,6

% av samtliga

10,5

67,9

78,4

Insjönamn

% av insjö­namnen

13,6

86,4

% av Till-samtliga sammans

2,9 13,4 18,l 86,0

21,0 99,4

0,6

i namnet kan vara har eller djurnamnet hare, senare leden är åker. Jfr det västmanländska sockennamnet Haraker ovan.

Herrberga ha'ä,bance, hce'rbcer7ce, by o. sn, Vifolka hd, Östg. 1. - ecclesie harbiffirghum 1322 25/11 Linköping RAp or. parochia haarberghum 1340 1/12 u.o. Linkp or. j harbergha sokn 1382 4/3 Bettna UUBp or. ij hara­biergha sokn 1389 10/4 Skänninge kloster RAp or. j herberga sokn 1407 31/10 u.o. RAp or. - I fortsättningen en originalform Har-, i övrigt enbart Har- under hela 1400-t. - Liksom i namnet Harby ovan kan förleden här vara har1 eller ev. hargh.

De närmast ovan behandlade namnen uppvisar alla medeltida former utan mellanvokal. Till dessa kan läggas ett par östgötska namn med mellan­vokal, vilka i litteraturen räknats som har-namn.

Harstena ha'§:tr:,'n'J, ö och fiskeläge, Gryts sn, Hammarkinds hd, Östg. 1. -haresten 1543 jb (Franzen 1937 s. 59) Harstenö 1722 KrA 22: 24 Harstenö 1734 KrA 24 B: 3 Härstensön 1752 o. 1767 SjA 8: 18. - Formen haresten kan innehålla gen. plur. av har eller gen. sing. av den svaga biformen hare, i båda fallen med försvagat a. 2 Med denna betydelse av förleden blir dock namnet som helhet en egendomlig tautologi utan motsvarighet i det övriga har-namnsmaterialet. Man kan knappast uppfatta namnet som ett sekun­därnamn, >>stenen vid eller med haren», inte heller kan det förstås som >>den 'hariga' stenen>>. Rimligast är väl att uppfatta förleden som djurnamnet hare. Senare leden sten är ej ovanlig i namn på klippöar och fristående branta berg.

Harnäs, försv. by, Dagsbergs sn, Lösings hd, Östg. 1. - haranes 1296 31/12 Stockholm RAp vidim. avskr. 1297 haranes 1297 u.d. Stockholm

1 Så Ejder i Sv. uppslagsbok 13 sp. 320. 2 Jfr Franzen 1937 s. 59.

100

RAp or. (stadfästelse av föreg.) i haranes 1389 29/8 Vadstena RAp or. haranres 1410 2/3 Vadstena RAp or j harness ... til harnes ... tillhrerness (i marg.:) harnes ... hrernes 1447 D 11 f. 37 v. j harness ibid. f. 111 r. - Även här har man att i formellt avseende välja mellan gen. plur. av har och gen. sing. eller plur. av hare, djurnamnet eller - mindre troligt i ett så gammalt namn - den svaga biformen till har som första sammansättningsled.1

Byn är sedan länge avhyst under Bråborg, och dess exakta läge är ej känt.

ELEMENTET HAR SOM SENARE LED I ORTNAMN

Se Bilaga. Materialsamling

Kommentar

Materialet, som redovisas i en särskild uppställning, omfattar ca 1 750 namn. Av dessa finns i runt tal 600 i Gävl. län, 260 i Åboland, 210 inom landskapet Åland, 170 i Kopp. län, 130 i Sthlms län och 110 i Nyland. Upps. och Vrnl. län har vardera ca 60 namn, Västm. och Ör. län vardera ca 40. Övriga namn finns i Värml., Skar., Söd., Vb. och Nb. län samt i Österbotten.Avdesist­nämnda områdena har endast Värml. 1. mer än 10 har-namn. Ca 4/5 av namnen är kust- och skärgårdsnamn, medan 1/5 finns i och vid insjöar och vattendrag. Jag skiljer i fortsättningen på kustnamn och insjönamn. I fråga om vissa förledstyper uppvisar de avsevärda olikheter.

Tabell 1 visar, utom den exakta fördelningen av kust- och insjönamn, fördelningen av landfasta och kringflutna har-lokaler. Man kunde vänta sig att proportionellt flera kustlokaler än insjölokaler skulle vara landfasta, då ju namnen förekommer inom ett område som är utsatt för en ganska kraftig landhöjning. Det visar sig emellertid att de landfasta insjönamnen (inklusive de fåtaliga har-namn som tillkommer stenrösen o. dyl. helt inne på land) är procentuellt nästan exakt lika många som de landfasta kust­namnen. Förklaringen torde vara att så många sjöar och vattendrag sänkts under 1800- och början av 1900-talet.

Ett tiotal har-namn avser ej grund, holmar eller udda~, utan rinnande vatten eller vikar. Om Hararna, Timrå sn, Vrnl. 1., skriver upptecknaren: >>Nära Stora Mogravsgrundet är det mest strömt och grunt. Botten skymtar till, när vattnet rinner över snabbt. Det flyter så snabbt, som rädda harar springer, därav namnet. enl. meddelaren.>> Av tre stenhar-namn i Björksta sn, Västm. 1., uppges två avse >>ström>> och ett >>ström och stenar».2 Två har-

1 Franzen 1937 s. 59 räknar med förleden har eller dess svaga biform hare. 2 Jfr nedan definitionen av appellativet har som 'grund, bred ström över rullsten'

(Vrnl. län).

101

namn i Gävl. och ett i Vrnl. I. avser vikar. Om Haren, Rogsta sn, Gävl. I. säger upptecknaren: >>Vik, ... nu nästan insjö. Där finns hällor mot havet. Namnet har tydligtvis avsett dessa, men användes nu faktiskt om viken eller sjön.>> Påskharen ek 14H4e är namn på en liten tjärn i Skogs sn, Gävl. I. Den ligger knappa 50 m från saltsjön och har tydligen avsnörts genom land­höjning i sen tid. Närmast utanför ligger Påskharviken, som på norra sidan begränsas av en lång udde utan namn på ek. Troligt är att namnet Påsk­haren ursprungligen tillkommit denna holme, som väl blivit landfast sam­tidigt som det innersta av viken innanför avsnördes. F. led är väl ursprung­ligen adj. paskug, paskig 'våt, osnygg' med vok. å genom anslutning till helgnamnet påsk.1

Tabell 2 ger en översikt över de osammansatta och sammansatta har­namnen. De olika förledstyper jag urskilt kommenteras och exemplifieras i det följande.

Simplex. Av det appellativa materialet framgår att ordet stenhar ofta uppträder som synonym till har. Flera uppteckningar har sammansätt­ningen men saknar det enkla ordet. Ett ortnamn Stenharen kan betyda den steniga haren, haren vid stenen, haren med stenen på, eller det kan vara bildat direkt med ordet stenhar. I det senare fallet måste ortnamnet som sådant betraktas som osammansatt. Med stöd av det appellativa materialet har man anledning räkna med att så är förhållandet med det stora flertalet av namnen Stenharen. 2 Eventuella undantag torde vara omöjliga att genom­skåda utan noggranna sakupplysningar. Jag har därför valt att betrakta alla Stenharen som osammansatta.

I detta sammanhang kan man jämföra å ena sidan namnen Storstenshar, -haret (5 ex.) och å andra sidan Storstenharen. Namnen meds i kompositions­fogen bör uppfattas som sammansatta med f. led. storsten. Det ena av de två Storstensharet i Söderhamn skrivs Storstens har 1747.3 Namnen utan si fogen bör snarast upplösas Stor-Stenharen. Intill Storstenharen Hamrånge sn ligger Lillstenharen, snarare Lill-Stenharen än Lillsten-haren. 4 Dock måste man i dessa namn räkna med möjligheten av en urspr. gen. plur. *Storstena-.

1 Jfr det i mellansvenska finnbygder flera gånger förekommande tjärnnamnet Påskalammet av fi. Paskalampi. En anslutning till ordet påskhare är knappast trolig.

2 Att t. ex. sandhar och grushar även är belagda som appellativer gör det däremot inte nödvändigt att uppfatta Sandharen, *Grusharen som osammansatta ortnamn. I dessa fall är troligen förhållandet det omvända, dvs. appellativen har abstraherats ur

ortnamnen. Så är med säkerhet förhållandet med ordet knappelstenhar, Venjans sn, Kopp. I.

3 LSA sign. V 20•

4 Jfr Tamm 1900 s. 13, Wessen 2 1958 s. 70 f.

102

Tabell 2. har-namnen fördelade efter olika förledstyper.

Kustnamn Insjönamn Hela materialet

% av % av % av grup- % av grup- % av grup- % av

Antal pen alla Antal pen alla Antal pen alla

Simplex 75 5,6 72 20,1 151 8,8

Haren 54 72,0 4,0 45 62,5 12,5 103 68,2 6,0 Stenharen 21 28,0 1,6 27 37,5 7,5 48 31,8 2,8

Lägesbetecknande 551 41,1 168 46,8 722 42,2 Sek. t. natur-

namn 302 54,8 22,5 67 39,9 18, 7 369 51,1 21,6

Sek. t. beb.-

namnm.m. 112 20,3 8,4 93 55,4 25,9 208 28,8 12,2

Relativt läge 44 8,0 3,3 6 3,6 1, 7 50 6,9 2,9 Väderstreck 93 16,9 6,9 2 1,2 0,6 95 13,2 5,6

Karaktäriserande 397 29,6 69 19,2 468 27,4 Storlek 95 23,9 7,1 29 42,0 8,1 124 26,5 7,3 Form 96 24,2 7,2 12 17,4 3,3 109 23,3 6,4 Färg 73 18,4 5,4 2 2,9 0,6 75 16,0 4,4 Jordmån m. m. 45 11,3 3,4 14 20,3 3,9 60 12,8 3,5 Försedd med ngt 54 13,6 4,0 2 2,9 0,6 56 12,0 3,3 Likhet 28 7,1 2,1 7 10,1 1,9 35 7,5 2,0 Övrigt 6 1,5 0,4 3 4,3 0,8 9 2,0 0,5

Djurnamn 179 13,3 27 7,5 206 12,0 Landfåglar 14 7,8 1,0 5 18,5 1,4 19 9,2 1,1 Sjöfåglar 84 46,9 6,3 1 3,7 0,3 85 41,3 5,0 Fiskar 10 5,6 0,7 10 37,0 2,8 20 9,7 1,2 Husdjur 39 21,8 2,9 9 33,3 2,5 48 23,3 2,8 Vilt 29 16,2 2,2 3,7 0,3 30 14,6 1,8 Övrigt 3 1, 7 0,2 3,7 0,3 4 1,9 0,2

Växtnamn 128 9,5 17 4,7 145 8,5 Barrträd 21 16,4 1,6 2 11,8 0,6 23 15,9 1,3 Lövträd 45 35,2 3,4 2 11,8 0,6 47 32,4 2,7 Buskar 14 10,9 1,0 5 29,4 1,4 19 13,1 1,1

Ris och örter 41 32,0 3,1 1 5,9 0,3 42 29,0 2,5 Vattenväxter 7 5,5 0,5 7 41,2 1,9 14 9,7 0,8

Övriga namn 89 6,7 11 3,0 100 5,9

Medan endast ca 5 1/2 % av kustnamnen är osammansatta, utgör denna grupp mer än 20 % av insjönamnen. Förklaringen till denna skillnad är väl, att insjönamnen i större utsträckning är mycket små lokaler, som därför är kända inom ett mycket begränsat område. Inom detta lilla område finns det ofta bara en enda har, som därför inte behöver närmare bestämmas.

103

Bild 19. Innerskärsharen, Lempnäs, Houtskärs sn, Åboland. Foto förf. juni Hl63.

Man talar om Haren liksom om Sjön, Viken eller An. Sådana namn är vad

man kallar »närnamm>. Har-namnen vid kusten avser oftast större lokaler,

kanske holmar som används för orientering i farleder och fiskevatten.

Sådana namn är kända och använda av folk från avlägsna orter. De måste

ha ett >>fjärrnamrn>, och som sådant duger inte Haren eller Stenharen. Namnen

måste ha en identifierande förled.

Lägesbetecknande förled. Som tabellen visar är mer än vart femte har­namn sekundärnamn till ett naturnamn, dvs. ett naturnamn ingår i för­

leden. Dylika namn anger i regel att namnlokalen ligger i närheten av den

lokal vars namn ingår i förleden. Hålöhararna1 ligger innanför Hålön, Knöshararna utanför ön Knösen. Det finns även exempel som Grenharsharet, namn på ett litet skär intill Grenharet. Prästnäsharen, Kopp. I., ligger utanför

näset Prästnäset. Djupavshararna ligger i viken Djupavan och Timmerviks­hararna i Timmerviken. Kalvhagharen, Kopp. 1., ligger utanför en hagmark

Kalvhagen. En något annorlunda typ av lägesbetecknande namn är Lenås­haren i sjön Ljugaren, Rättviks sn, Kopp. 1. Från en plats rakt över detta

undervattensgrund kan man se berget Lenåsen. 2 Ibland kan det primära

namnet vara okänt eller försvunnet. Ett sådant exempel är Finnskärsharen,

1 Då ej annat anges är exemplen i detta kapitel hämtade från Gävl. I. 2 Möjligen har vi här att göra med ett med, dvs. Lenåsen utgör ena ledet i en syft­

linje som används för lokalisering av haren. Om sådana med se Hovda, Norske fiskemed, 1961 och - från en del av mitt undersökningsområde - Gardberg i Festskr. K. Rob.

V. Wikman 1966 s. 159-192.

104

Bild 20. Leksandsharen i Våsjön, Sollerö sn, Kopp. I. Foto B. Linden 1934.

till vilket namn något * Finnskäret ej är känt.1 I en del namn kan förleden uppfatt:1s som redukt av ett annat namn, t. ex. Täljharen utanför Täljviken. Oftast är det dock i sådana fall omöjligt att med visshet avgöra, om det ena namnet är bildat till det andra (Täljharen < *Täljviksharen), eller om de båda oberoende av varandra är bildade till ett tredje namn eller till ett appellativ. 2

En annan stor grupp lägesbetecknande har-namnsförleder är vad jag i tabell 2 kallar sekundärer till bebyggelsenamn m. m. Medan de nyss behand­lade naturnamnssekundärerna är tämligen jämnt fördelade mellan kust- och insjönamn, är bebyggelsenamnssekundärerna proportionsvis ca tre gånger flera bland insjönamnen än bland kustnamnen.

Gränsen mot naturnamnssekundärerna kan någon gång vara svår att dra. Hästnäsharet i Norra Dellen ligger utanför Hästnäsudden med gården Hästnäs. Det torde vara en smaksak om man vill föra har-namnet till gård­namnet eller till naturnamnet Hästnäs(et). 3

Bebyggelsenamnssekundärerna har emellertid även en annan funktion än

1 Finskiärs harn 174 7 LSA V 21 • Inte heller denna karta upptar något * Finnskäret. 2 I det valda exemplet torde förleden innehålla det ord som ingår i Tälje, Södertälje,

varom senast Sahlgren i NoB 1963 s. 13 ff. 3 Naturnamnets senare led -udden är sannolikt epexegetiskt tillagt i sen tid.

105

den lägesbetecknande. På norra sidan av en ca 5 km lång och 1 km bred halvö söder om Axmarfjärden i Hamrånge sn, Gävl. I., ligger gården Sundsmar. Till gården hör ett skogsskifte som sträcker sig tvärs över halvön till dennas södra strand. Utanför stranden ligger Sundsmarharen, en liten holme som tillhör Sundsmar. Här är namnets förled strängt taget inte lägesbetecknande utan anger tillhörighet. Med Sundsmar menar man ju bebyggelsen, och eftersom gården ligger på norra sidan, kan man inte säga att Sundsmarharen ligger vid eller utanför Sundsmar. I en vidare bemärkelse kan man dock även här tala om lägesbeteckning, eftersom namnet ger an­ledning till den riktiga slutsatsen att haren ligger på Sundsmars vatten.

I Våsjön på gränsen mellan Siljansnäs och Sollerö socknar, Kopp. I., ligger i Siljansnäsdelen Leksandsharen1 och i Sollerödelen Sollbyggharen. Det förra namnets förled är gen. av sockennamnet Leksand, det senares komposi­tionsform av inbyggarnamnet sollbyggar pI. 'solleröbor'.2 Båda namnen är tillhörighetsbetecknande, hararna tillhör Leksand(sbor) resp. sollbyggar, solleröbor. Men samtidigt är namnen lägesbetecknande såtillvida att de anger på vilken sida om sockengränsen lokalerna ligger.

Ute vid själva Sollerön ligger Gesunds-Långharen och Ryss-Långharen, södra resp. norra delen av en numera landfast holme på öns västsida. Där har Utanmyra-bor med fäbodar i Gesunda resp. Ryssa på fastlandet haft båtplatser. Namnen tycks vid första påseendet vara klart tillhörighetsbe­tecknande. Emellertid tillhör de två lokalerna varken Gesunda (gesundsbor) eller Ryssa (ryssbor) utan byn Utanmyra, på vars mark de ligger. Däremot är Gesunds-Långharen lämplig som start- och landningsplats för båtfärder till Gesunda och Ryss-Långharen fyller genom sitt läge samma funktion vid färder till Ryssa. Namnen är således snarast lägesbetecknande.

Det särskilt i Kopp. I. och dess grannlän väl utvecklade gårdsnamns­systemet gör det ofta omöjligt att skilja namn på bebyggelser (gårdar) från person- eller släktnamn, person- och yrkesbeteckningar, nationalitetsbe­teckningar o. dyl. i förlederna, eftersom gårdsnamnen ofta utgörs av sådana namn eller beteckningar.3 Jag har därför, något oegentligt, även fört nam­nen med >>egentliga>> personnamn, yrkesbeteckningar osv. i förleden till denna grupp, trots att dessa förleder måste uppfattas som enbart tillhörighetsbe-

1 Siljansnäs sn var tidigare kapellförsamling under Leksand. 2 Se B. Linden i Dalarnas hembygdsbok 1933 s. 85 och 1937 s. 155. - Anledningen

till att Sollerö-namnet är bildat med inbyggarnamnet kan vara den att Sollerö socken

genuint heter Sold (med slutet o-ljud), vilket samtidigt är namnet på ön i Siljan, sock­nens huvudbygd. Enda alternativet till Sollbyggharen vore alltså *Sollharen, men detta namn skulle närmast uppfattas som sekundärt till önamnet. Jfr Sollharen, undervattens­

grund nära ön Sollen i Väsman, Ludvika stad. 3 Om gårdsnamn se Envall 1911 och Ståhl i OUA 1956 s. 17-32.

106

tecknande. Förlederna i namn som Abrahamsharen, Isaksharen, Knutsharen, Lasses haren och N issesharen kan vara antingen gårdsnamn eller personnamn. Dim-Jans har, Kopp. 1., är uppkallad efter en person Dim-Jan. Peckasten­haren, Värml. 1., innehåller det finska mansn. Pekka. Jubansharen, Upps. 1., torde i förleden ha en urspårad form av namnet Johan.1 Kvinnonamn som förleder är sällsynta men förekommer i Märtasharen och i Marias har, Sthlms 1. I namnet Petter-Brittharen, Värml. 1., ingår väl ett kvinno­namn * Britta Pettersdotter eller Petters hustru Britta. Ett specialfall är Hol-Annas har, Kopp. 1. Detta namn är förknippat med en förklarings­sägen om en jättekvinna Hol-Anna, som tappade en stenbörda i Siljan, så att ett grund bildades.

Släktnamn ingår troligen i namn som Backmansharet, Bildstensharen och H useliiharen hw 'sfahg,' n.

Bland exemplen på yrkesbeteckningar i förleden kan nämnas Kaptens­haren, Klockarharen (1 i Gävl., 1 i Upps. 1.), -haret, Knektharen Kopp. 1., Skommarharet (2 st.), Skräddarharet. En yrkesbeteckning ingår väl även i

Järnroddarharen, i så fall ett ord *järnroddare 'person som forslar järn med båt'. Exempel på andra personbeteckningar är Gubbharen, Käringharan (1 i Åboland, 2 på Åland). -haren Kopp. 1., -hararna Sthlms 1.,2 Pappasharan Nyland, vidare Brudharen 2 st. i Kopp. 1., Jungfruhara 2 st. i Åboland, -haren Upps. 1., Tjuvharen (3 st.) och, om man så vill, Dödmansharen Vrnl. 1. (väl till *dödman 'lik').3

Gästharan, Möja sn, Sthlms 1., skrivs Estharan ca 1730.4 Denna form ger anledning till gissningen att förleden är folknamnet est 'person från Estland'. 5

Namnet vore då en direkt parallell till Estharan i Nyland. Andra exempel på folk- och nationalitetsnamn är Finnhara Åboland, N. o. S. Finnharan Åland, Finnharen; Hälsingharen (Valbo sn, Gästrikland); Lappharen;

1 Namnet Jubansharen uppges av upptecknaren vara osäkert såväl betr. uttal som

lokalisering. Säkra är däremot namnen Juhansharsbottnarna, kolbottnar vid Juhans­

harsviken, båda utt. Ju(h)ans-. Formen med b får väl ses som en urspårning betingad av

den allmänna osäkerheten om namnet. En övergång io > iu är känd från nordvästra

Uppland (Hållnäs, Österlövsta) och från angränsande delar av Västmanland och

Dalarna. Se härom närmare Hesselman i Språk och stil 5 s. 197 ff. Om olika former av

namnet Johan se Ronge i Personnamnstudier 1964 s. 130 ff. 2 Käldingharan, Nagu sn, Åboland, är däremot bildat till bynamnet Käldinge. 3 Jag har ej funnit något appellativ *dödman. Om namn på Dödman- se V. Solstrand

i Hembygden 8-9, 1917-18, s. 35 ff. (med andra tolkningsförslag).

• KrA XXII: 15. 5 Vok. e har då undergått samma >>diftongering>> eller >>brytning>> som it. ex. namnet

Jerk(er) < Erik. Denna rätt spriddda företeelse tycks ej vara tillfredsställande under­

sökt. Se Svensson 1944 passim, Hesselman 1945 s. 61 och, betr. dalmålet, Levander

1925 s. 267 f.

107

Ryssharan Nyland, Ryssharen (2 st.).1 Garphara och Garpharan, båda Åbo­

land, innehåller ordet garp m., antingen i den fsv. bet. 'tysk' eller i den från

Åland och Åboland kända bet. 'gosse, pojke; äldre flickebarn; barnunge'

(Vendell).

Många namn med olika personbetecknande förleder har naturligtvis

tillkommit av en tillfällighet, och endast undantagsvis känner vi till den

konkreta namnanledningen. Trumharen uppges ha sitt namn av att en soldat

som kallades Trurnmen hade en fiskarkoja där. En person vid namn Dim­Jan antas ha brukat lägga not vid den ovannämnda Dim-Jans har. Vid

Rättarharet, Upps. 1., uppges en rättare ha kört ner sig genom isen. Ett brud­

följe som färdades i båt lär ha stött på grund på Brudharen i Åls sn, Kopp. 1. Till gruppen förleder betecknande relativt läge för jag i första hand

namn av typen Inra och Yttra Haran (Åland), Innerharan, Ytterharan (Åland, Sthlms 1.), Inre och Yttre Långharen. Dessa namn förekommer helt

naturligt ofta parvis, men det finns även exempel på ensamma namn av

denna typ, bl. a. Ytterharan Nyland, Ytterharen Åland (Föglö), Yttersta Långharen Kopp. 1.2

Lilla o. Stora Halvfärdsharen ligger enl. uppgift på halva avståndet mellan Eskön och Utnora i Hille sn, Gävl. 1. F. leden är väl ett adv. halvfärds 'halvvägs'. Jämför Halvvägesharen, Skogs sn och Halvvägsharet, Bollnäs,

båda Gävl. 1.3 På läge mellan eller mitt emellan andra lokaler syftar även

namnen Mellanharan, Nyland (2 st.), Åboland, Mellanharen, och kanske

M elharan, Åland. 4 Till sin bildning likartade är namnen M edharen, M edharet (rnehar 1689 LSA V10), Meharet, Mejharet, Miharet, alla i Gävl. 1. Förleden

är väl i dessa namn adj. fsv. miper 'i mitten, mitt på befintlig'. 5 Jfr namn

som Medevi, Mehede, Medväga. 6 Medharen (numera Båkharen, ek 13H6g)

1 Betr. Ryss- i ortnamn se dock Westman 1935 s. 292, där han räknar med att dessa namn ofta innehåller en urspårad dialektal form av ordet ryssja.

2 Det sistnämnda namnet avser ett grund i Siljan och skall sammanhållas med

namnen Gesunds-Långharen och Ryss-Långharen, om vilka se ovan. 3 Om namn med bet. 'halvägs liggande' se Brevner 1942 s. 123 ff. 4 Mittelsharan fek 1033 Rosala, Åboland, hör ej hit. Uttalet mikkels- och kartformer

Michels- o. dyl. (FLSA) tyder på att f. led. är mansnamnet Mickel (<Mikael). 5 Lindroth 1914 s. 174 föredrar att i f. led. i önamn på Med- osv. se ordet me(d),

mej o. dyl. 'syftmärke, pejlingspunkt', men framhåller att »det är svårt att skilja

sådana namn från dem som innehålla miö- 'mitt-, mellan-'>>. Så även J. Holmström i Från Gästrikland 194 7 s. 61. Sakligt sett är subst. med mindre troligt i namnen. Betydel­sen skulle ju då vara 'holmen som utmärker sig för att (ofta?) ingå som ena märket i en

syftningslinje'. Ett sådant namn är osannolikt redan av den orsaken att de inpejlade (fiske)platserna och deras syftlinjer var den enskilde fiskarens eller fiskelagets väl be­varade hemlighet. Jfr s. 104 not 2 o. där anf. litt.

6 Se om dessa och andra hithörande namn t. ex. Linden 1954 s. 1 ff., Ståhl 1960 s. 138.

108

och Mejharet ligger båda i inlopp till vikar, Medharet ligger mitt i en stor fjärd och Meharet och Miharet ligger båda halvvägs mellan andra öar.

Relativt läge betecknar även namnet Agsynsharen, vars f. led är adj. dial. agsynes 'bakfram, på baksidan'.

Väderstrecksbenämningar ingår i en stor grupp kustnamn, men endast två gånger i insjönamn (Norr- o. Sörharen i Storsjön i Gästrikland, Årsunda sn). I en del av dessa namn ingår dialektala väderstrecks benämningar. F. led. i Västernorrharan och Östernorrharan Sthlms 1. (2 par) och Västnorrharan Åboland, Åland är väst(er)norr 'nordväst' resp. östernorr 'nordost'. Nördestha­ran Åland har som förled superlativen nörderst 'nordligast'. Tveksamt är Norrpåharan norpahariun Korpo sn, Åboland. Namnet skrivs Norrpåharun ftk 1031 Utö. En dryg km västligare ligger det större Norrpåskäret. F. led. har tydligen uppfattats som adv. norrpå 'på norrsidan'.1 Mot denna tolkning talar uttalet Norrpa-. Dessutom ligger de två lokalerna sydväst om byn Björkö, dit de hör. Tolkningen kräver därför att namngivningen skett från det betydligt mera avlägsna Jurmo. En möjlighet vore att i förleden se det visserligen svagt belagda pada 'sankmark; liten vik; bar fläck i åker m. m.' 2

Karakteriserande förled. Flertalet namn i denna grupp har adjektivisk förled, oftast angivande storlek. Vanligast är typerna Lilla och Stora Haren, Lillharen, Storharen, Lilla och Stora Grisselharan Åboland, Lill-Bockharen, Stor-Gumsharan Sthlms 1., Hummelskärs Lilla haran Åland, Höghars Lill­haren, Småhararna. Små-Enharan Åboland avser väl den största bland flera små haror. I närheten finns en Stor-Enharan. Namnet Digerhar Kopp. 1. är enda exemplet på sms. med adj. diger 'stor'.

Av förleder angivande form är Lång- vanligast med ett 50-tal exempel. Hög- förekommer ca 25 gånger, Låg- däremot endast i fyra fall. Rund form har tydligen Kringelhararna och Klingerharen (till subst. kringla 'det som är runt'3 eller adj. kringlug 'rund', i det senare namnet med metates),4

liksom Hundharen, Trind-Skutharan Sthlms 1. och väl även Tjockharan Nyland. Skackharen Ör. 1. är bildat till adj. skack 'skrev, sned'.5 Adj. stygg betyder i namnet Styggharet, liksom ofta i ortnamn, 'oländig, besvärlig'. 6

Skorvatharan, Åland, är enl. sagesm. >>skorvig, med mycket klyftor och klov>>. F. led. är väl ett adj. motsvarande fsv. skorvotter. 1 Samma sakliga

1 Av Wessman 1 s. 561 anfört från grannsocknen Nagu. 2 Om ordet pada se senast H. Jonsson 1966 s. 372 ff. Jfr Norrpåharan med det av

H. Jonsson behandlade N orrpada skärgård Sthlms I. 3 Rietz s. 355 a. 4 Se N. Lindqvist i SNF 39 (1949) s. 62 ff., särsk. s. 73 ff. 5 Om detta ord se Moberg 1944 s. 149 ff. 6 Upptecknaren kallar lokalen >>ful bergklint». 7 Utvecklingen till formen Skorvat- är oklar. Den kortfattade formläran hos A.

Karsten 1892 § 130 ger ingen säker ledtråd.

109

bakgrund torde föreligga i namnen Skorvharan Sthlms 1. och Skorv­haren.

Färgadjektiv förekommer i över 70 kustnamn men endast i två fall i insjönamn (Rödharen och Svartharen, båda i sjön Toften, Skagershults sn, Ör. 1.). Vanligast är adj. vit, röd, grå och svart. Det är naturligtvis svårt att bestämma namnanledningen i varje enskilt fall. Vit kan syfta på vita brottsjöar, vit (ljus) berggrund eller kanske vit fågelspillning. Med förleden vit kan jämföras några namn på Blek- från Nyland och Åboland. Om Blek­haran, Ekenäs, säger Westman 1935 s. 72: >>Förra leden är ett i ortnamn förekommande blek-, som uppträder i olika former. Den gemensamma grund betydelsen är 'någonting ljust, något som blänker' .>>1 Adj. röd i ort­namn kan ibland vara svårt att skilja från subst. rö(r) 'vass' eller rö 'tjäder­höna'. I de fall då färgadjektivet verkligen föreligger, torde det syfta på rödaktig berggrund eller vegetation.2 Adj. grå förekommer 16 gånger, varav en gång i Sthlms 1. och 15 gånger i Åland, Åboland och Nyland. Av de fin­ländska namnen får man kanske räkna med att några kan vara uppkallade efter den kända Gråhara i inloppet till Helsingfors. Svart- utgör förled i ett tiotal har-namn. Med dem bör väl jämföras Blåharen, där blå kan ha den äldre betydelsen 'svart'.3 Såväl grå som svart torde närmast syfta på berg­hällarnas färg. Till gruppen med förleder angivande färg har jag även fört namnet Lättharen, vars förled kan vara subst. let(t), fsv. liter m. 'färg' .4

Anledningen till namnet Gulharan Sthlms 1. är obekant. Med detta namn kan jämföras Gullharen (Gull har 1747 LSA V20 ). F. led. kan varagull'guld', syftande på någon gul färg, 5 men det kan också vara fråga om ett noanamn eller inställsamt berömmande namn, varom se Sahlgren i NoB 1935 s. 56 ff.

Till gruppen Jordmån m. m. har jag fört namnen på Berg-, Häll-, 6

Sand-. Örhara och Örharan, båda Nagu sn, Åboland, samt Örharorna Åland och Örharet, är sammansatta med ordet ör, fisl. aurr, med grundbetydelsen 'grus, grov sand'. Från Nagu anför Vendell bet. 'lång och låg udde'. F. led. i Mjölharen kan avse fin sand eller mjäla. F. led. i Moharet, udde med grustag, Västm. 1., är väl ordet mo antingen i bet. 'sandig hed' eller som

1 Om namn på Blek- se Sahlgren i NoB 1935 s. 70 ff. 2 Jfr Westman 1935 s. 296, art. Rödgrund(et): >>Adjektivet röd ingår ofta i skärnamn

och syftar på färgen hos vår av vågorna blankslipade granit.>> 3 Jfr B. Linden i NoB 1934 s. 146 ff. och där anförd litteratur. 4 Rietz s. 406 anför formerna lit, let, lete, leter, lett. Från Hälsingland har han formen

let och verbet letta 'färga'. 5 Intill Gullharen ligger det mindre Silverharet, troligen namngivet i motsats till

Gullharen. 6 Helhar 1671 KrA XX: 13, Munktorps sn, Västm., 1., kan avse ett namn *Hällhar.

Någon holme finns ej på den plats kartan 1671 anger. Närmast angivet läge ligger holmarna Rågsäcken och Vässman ek lOGSe.

llO

Bild 21. Vitharan, Tomasskär, Nagu sn, Åboland. Foto K. Zilliacus 1963.

jordartsbeteckning, jfr t. ex. pinnmo 'hårt sammanpackat jordlager ut­görande en blandning av matjord, grus, lera, stenar o. d.' (SAOB 20 sp. P 895). Till gruppen har jag också fört namnen Järnharan Sthlms 1. (2 st.), Kopparhararna, Kalkharen Kopp. 1. och Kolharet. Uppteckningarna saknar uppgift om namnanledning. Malmharen förekommer på två ställen. Den ena ligger utanför Axmar bruk, Hamrånge sn och den andra utanför Sunnäs bruk, Skogs sn. Strax bredvid den sistnämnda ligger en holme Kolholmen. Hararna har kanske varit upplagsplatser för malm. Påskharen1 och Skettharen torde vara likabetydande med Lortharen. Smör­haren är kanske bördig med saftigt gräs, medan Gråthar Upps. 1. varit besvärlig att utnyttja för slåtter. 2 Magert bete ger troligen även de två Svältharen. Två Snoharen3 är väl sammansatta med adj. hälsingedial. sno, fisl. snauor, fsv. snödher 'kal, utan hår, ofruktbar'. Namnet är således syno­nymt med (Söder- )Kalharan, Åland. I det tre gånger förekommande namnet Spränghara(n) Åboland 1, Åland 2, är förleden oklar. Möjligen kan den syfta på söndersprängda hällar.

1 Namnet nu överfört till en liten tjärn, se ovan i kapitlets början. 2 Om namn på Smör- som uttryck för bördighet se H. Ståhl i OUÅ 1941 s. 31. I

samma uppsats s. 28 ges exempel på namn som Pigelipen, Drängagråten, Gråten på ängar som är besvärliga att slå.

3 Det ena namnet, i Norrala sn, skrivs Snoharet 1747 LSA V 20, Snoharen 1811 Werming, men är nu okänt i trakten en!. uppt. 1931.

111

En grupp karakteriserande förleder anger något som lokalen är försedd med, något som finns på eller vid lokalen. Gruppen är av naturliga skäl svår att avgränsa från andra grupper. Hamnharan, Åland, ligger inte, av kartan att döma, vid någon hamn. Sannolikt kommer namnet i stället av att haran själv erbjuder en enkel naturlig hamn. Bäckharan, Sthlms 1., är väl samman­satt med bäck i den uppi. och östsv. betydelsen 'vattenpuss, liten vattensam­ling'. Vattharen och tre Vattharet är förmodligen synonyma med Bäckharan. Den sannolikaste namnanledningen är att det finns någon mindre vattensam­ling på lokalerna i fråga. Vedhar, Vedharen (3 st.), Vedharsudden1 är väl sna­rast sammansatta med ved i bet. 'drivved'. På föremål i strandlinjen syfta även namnen H öterharan Åland, sammansatt med su bst. dial. höter n. pl. 'havs­tång'2 och Skrammelhararna, sammansatt med skrammel n. 'skräp, bråte' .3

På terrängformationer på holmarna syftar troligen Klackharen (plur.), Klovhara Nyland,4 Klovharan Nyland, Åland, Klyvstensharet; Kullerharen, -karet (till kuller 'knöl, backe'), Kullharen; Storstensharet (5 st.); Halsharan Nyland,5 Åland, Rävelharet. Toharen (2 st.) är kanske sammansatt med to n. 'dal mellan tvenne berg, sänkning mellan tvenne berg' .6

Tjänliga botten- och strandförhållanden, som tillåtit anläggande av (not)varp n. 'plats där man kastar not', har givit upphov till namn som Fiskvarpsharet och Laxvarpsharet samt Abborrvarpsharan och N otvarpsha­ran, båda Åboland. Namnet Surgilsharet är oklart. I förleden kunde ingå ett ord *gil 'klyfta'. 7 Emellertid finns längs N orrlandskusten ett ord gil ~ gel m. 'fiskrens, inälvor av strömming'. Av intresse är en uppteckning från Lövånger, Vb. 1.: >>gil m ... 'avskräde, inälvor och blod o. d. från fiskrensning, i sht från strömming'. Användes förr ofta som gödsel på åkrarna och spred en fruktansvärd stank. I Bjurön rodde man gilen från Fiskarhamnen till Gilhällan.>>8 Förledens första sammansättningsled Sur- talar för att namnet Surgilsharet är en saklig parallell till citatets Gilhällan.

Åven bland har-namnen finns exempel på likhetsnamn, där lokalen har liknats vid något välkänt och karakteristiskt föremål. En har kan liknas vid en kroppsdel hos människa eller djur, t. ex. Korumpharen Kopp. 1.,

1 Troligen ett * Vedhar med -udden epexegetiskt tillagt. 2 Betr. ordet höt(t)er se Vendell s. 390 och senast I. Olsson i Nysv. stud. 45 (1965)

s. 24 ff. och där anförd litteratur. 3 Rietz s. 596 b, Wennberg s. 63. 4 Se Westman 1935 s. 197. 6 Till hals m. 'landtunga, låg bergssträckning'. Se Vendell s. 320 och Westman 1935

s. 145. 6 Rietz s. 742 a. 7 Se Ståhle 1946 s. 214 ff., I. Olsson 1959 s. 93 ff. passim, Jonsson 1966 s. 84 passim. 8 SOA 1947, Gösta Holm. Jfr Wennberg 1873 s. 20 och S. Hedblom i Sv. lm. 1913

s. 22 f.

112

Rumpharen Gävl. 1. o. Vrnl. 1. Reva- 1. Rävahara Åland kan vara samman­satt med kompositionsform av räv f. 'röv, anus'. Själfittharan och Själpatt­haran, båda Åland, har liknats vid sälhonans könsorgan. Olika redskap får även låna namn åt lokaler. Bälgsäckharen Kopp. 1. liknar en bälgsäck 'skinnsäck'. Grytfotsharen Kopp. I. består av tre stenar, som sticker upp vid lågvatten och då liknar en grytfot. Även Kittelharen Kopp. 1. torde vara ett likhetsnamn.1 Halvfiärdingsharorna Åland har väl liknats vid en halvfiärding jfr fjärding 'rymdmått för mätning av rotfrukter' ( =6 kappar). 2 Potatisharen liknar väl en potatis, och Brödharan Åland kan ha liknats vid ett bröd av viss form. 3 Namnet Trädgårdsharen ek 13H8g är ej upptecknat, men en uppteckning Trädgårdsrevet i SOA torde avse samma lokal. Den uppges vara >>beväxt med al; 'som en vacker liten trädgårdsplantering'>>. Trädgårds­hararna Åland kan ha samma namnanledning. 4

Likhetsnamnen har ofta alternativa former som är identiska med benäm­ningen på det föremål som lokalen liknas vid. Den ovannämnda Bälgsäck­haren kallas även Bälgsäcken5 och Grytfotsharen kallas ibland Grytfoten.

Av namnen med karakteriserande förled har jag till gruppen >>Övrigt>> fört bl. a. Grundharen Vrnl. 1., som att döma av kartan (ek 19J9d) har grunt vatten runt omkring sig. Varmharen Kopp. 1. ligger intill en källåder, som mynnar under Dalälvens yta och gör att vattnet inte fryser där.

Djurnamn i förleden. Tolv procent av alla har-namn är bildade med djur­namn i förleden. Fördelningen mellan kust- och insjönamn är påfallande. Gruppen omfattar 13,3 % av kustnamnen men endast 7,5 % av insjönamnen. Inom gruppen är fördelningen mellan olika djurarter lika ojämn. Av grup­pens kustnamn innehåller 54,7 % fågelnamn mot 22,2 % av insjönamnen. Fisknamn ingår i 5,6% av kustnamnen men i37,0%avinsjönamnen.21,8% av kustnamnen och 33,3 % av insjönamnen innehåller husdjursbenäm­ningar.

Vanligaste landfågeln i har-namnen är kråkan, som givit namn åt Kråkhar Kopp. 1. (2 st.), Kråkhararna, Kråkharen (1 st. Gävl. 1., 1 st. Upps. 1.), Kråkharet (3 st.). I övrigt kan nämnas Korpharan Sthlms 1., Sparvharan Åland, Hökharen Upps. 1. och Örnharen. Musuggelharen Kopp. 1. är bildat

1 Till namnet Kittelharen har knutits en förklaringssägen om fynd av en koppar­kittel. Se Forsslund, Med Dalälven ... I: 3 s. 85.

2 Jfr Wessman 1 s. 259, art. halv-spann. 3 För namnet Brödharar, Möja sn, Sthlms I., saknas uttalsform. Enl. uppt. i SOA

är namnet gemensam benämning på Koppar-Bondskär och Bredskäret. Skrivningen

Bröd- är därför troligen fel för Bred-. • Namnet Trädgårdsharen Kopp. I. är däremot sekundärt till ett gårdsnamn Träd­

gårds. 6 Om namn på -säck(s)-, -säcken se förf. i NoB 1964 s. 153 ff.

8 - 674325 A. Rostvik 113

till dial. musuggla 'kattuggla'. F. led i Hönsharet kan avse tamhöns, då holmen ligger endast ca 30 m utanför bebyggelse på fastlandet. Bland sjöfågelnamn är gås vanligast, sannolikt syftande på grågås 'anser anser'.1

Förleden Gås- finns i 13 har-namn, fördelade på Gävl. 1. samt Nyland, Åbo­land och Åland. Gjuse, fiskgjuse, har givit upphov till 12 har-namn på Gjus- i Sthlms 1., i Åboland och på Åland.2 Kompositionsform av fågel­namnet grissla ingår i 7 namn på Grissel- i Gävl. och Sthlms 1. samt i Nyland och Åboland. Till dessa kan läggas två Spitharan Nyland, bildade till väst­nyl. dial. spita f. 'grissla'.3 Skrakmanharan Åland innehåller möjligen ett ord *skrakman 'hanen av storskraken', jfr skrakekäring 'honan av storskra­ken, mergus merganser', av Wessman4 anfört från Gamlakarleby. Jfr Skrakharet samt Prackharan Sthlms 1. (2 st.) och Nyland, till pracka f. 'småskrak, merganser senator'. Fågelnamnet tordmule ingår i namnen Tordmulharan Åland (2 st.), Tordmul(s)haran och Tormorharan, båda Åboland, och möjligen i en mera avnött form även i namnen Tormhara och Turmhara, båda Åboland.

Ett namn Rugghara kSj 61 Sthlms 1. är tydligen numera obrukligt. SOA:s upptecknare anger ingen uttalsform men uppger att ruggar är en benämning på 'sjöfågelungar'. Lokalen kallas nu Skrinharan, möjligen ett likhetsnamn. Ett Ruggharan finns även i Åland. Till gruppen med fågel­namn i förleden har jag även fört 7 namn med förleden Fågel- (Fogel-) och 4 med förleden Ägg-. De sistnämnda torde syfta på insamling av fågel­ägg.5

Av fiskarter som lämnat spår i har-namnsförleder kan nämnas abborre, gädda, gös, harr, id, mört, nors, ruda, sik och sill. 6 Lögeharen Ör. 1. är sam­mansatt med kompositionsform av dial. löga 'löja'. Namnet Rällharen Kopp. 1. är bildat till dalm. rälla 'röding'.

1 Enl. J. Holmström i Från Gästrikland 1947 s. 65 not 2 har kustbefolkningen med

gås även avsett flera andra fågelarter. En!. Westman 1935 s. 141 har grågåsen tidigare

häckat i Nyland och häckar fortfarande i Åboland och Åland. 2 Tänkbart, men ej särdeles sannolikt, är att något eller några av dessa namn i stället

kunde vara sammansatta med adj. (eller subst.) ljus. 3 Westman 1935 s. 332. 4 Wessman 2 s. 201. 5 Betr. Ägghararna Gävl., 1. se J. Holmström i Från Gästrikland 1947 s. 70 (Äggha­

ren). Utom Äggharen, Ekenäs sn, Nyland, finns i samma socken Äggharorna, som ej

kommit med i materialsamlingen ovan. Ett belägg Äggharar 1750 KrA 44:25:a hör till

det sistnämnda namnet och ej som Westman tror till Äggharan. Se Westman 1935

s. 398, art. Äggskär. 6 Sillharet, Norrala sn, Gävl. 1. Förleden är troligen sill i bet. 'siklöja; fiskyngel i

allmänhet'. Jfr L. Larsson i: Humble, Socknen på Ödmorden (1944), s. 175, ang. namnet

Sillvik.

114

I inemot 50 namn ingår olika beteckningar för husdjur. Ord för nöt boskap bildar förled i namn som Gallkohararna, Kalvharen (1 i Gävl. 1., 3 i Upps. l.), Kokaren, -haret (2 st.) K vighara, -haran Åboland, Oxharan Åbo land, Oxharen. Lika många namn, 12 stycken, innehåller olika benämningar på geten, nämligen Bockharan Åland, -hararna (2 st.), -haren (1 i Gävl. 1., 1 i Vrnl. l.), -haret, Getharan Åland, -hararna Upps. 1., kanske även Kikaren (till kid n. 'ungdjur av get'.), vidare Killinghara Åboland, -haran Åland, -haren Kopp. i. -haret. Något färre är gruppen Bagghara Åboland, Bässaharorna Åland (till bäss(e) m. 'gumse'), Fårharen (2 st.), Gumsharan Sthlms 1., -haren, Tackhar Kopp. l. Förleden Häst- finns i 3 namn i Åboland, 2 i Upps. l. och 1 i Ör. 1.

Med Hästharen i Älvkarleby sn, Upps. 1., skall väl jämföras Horsharen i samma sn, till hors n. 'häst, sto'. Häst i det sistnämnda Hästharen kan da ha specialbetydelsen 'hingst'. I övrigt kan nämnas ett Grisharen och ett Svinharen.

Ett trettiotal har-namn, varav endast ett insjönamn, är sammansatta, med olika namn på vilda djur. Namnet Hund(s)haren förekommer flera gånger. Förleden kan i något fall vara ordet hund i ordets vanliga betydelse 'canis'. I flertalet fall torde dock hund i dessa namn betyda 'sälhund, säl'. Andra ord för säl ingår i namnen Gråsjälsharet, Själharan Sthlms 1., -haren, -haret, Kuthar1 (till kut m. 'ung säl'), Moringhara Åboland, 2 Morunghara Åland (morung väl biform till moring3 ), Vikarharan Åboland, -haret1 Nyland (till vikare m. 'en sälart'). Av andra djurnamn kan nämnas utter i nio namn från Gävl. l. (varav ett Otterharet), Nyland, Åboland och Åland samt mård, hare (Harharen Vrnl. 1.), räv, varg och älg.

Till gruppen >>Övrigt>> har jag fört bl. a. Ormharen Kopp. i., Mörharorna Åboland och Myrharet5 samt Lusharen.

1 Kuthar 1748 LSA V 19, nu Kastellholmen, i det inre av Hudiksvallsfjärden. 2 Wessman anför i sitt tillägg (2 s. 695) ett ord moring m., om vilket han säger:

>>Benämning på säl, möjligen sälunge, jfr näml. Rz s. 445 a moring 'en liten kvick och

livlig varelse'>>. I Budkavlen 9, 1930, s. 65 not uppger J. Gardberg att ordet >>är en

tidigare allmänt brukad benämning på själ, bevarad i namnet Moringharu ... Ingen

i trakten vet dock numera vad slags själ därmed avsågs.>> Under ortnamnsuppteck­ningar i Korpo 1950 (SLA 607, uppt. K. Zilliacus) antecknades dock moring i bet.

'gammal vikarhona'. 3 Ett sekundärnamn Moringharugrunden, Korpo sn, Åboland, skrivs 1747 Morungs­

kleppar (KrA). 4 Formen, enl. SLS 191, som uppger uttalet -haret. Westman 1935 s. 384 känner

enbart uttalet -haron (slutet o). 5 Myringsharet, Söderhamns stad, Gävl. I., har som förled en form av ordet myling m.

'mördad person eller foster, som blifvit lagdt å lönn eller afsides nedgräfdt' (Rietz s.

450 b). Namnet har emellertid associerats med ordet myra, och haret kallas alternativt

Pissmyringsharet (pissmyra 'ettermyra').

115

Växtnamn i förleden. Växtnamn ingår i förleden i knappt 150 har-namn. Procentuellt sett är växtnamnsförlederna dubbelt så många bland kust­namnen som bland insjönamnen. Jag har indelat de ingående växtnamnsele­menten i namn för barrträd, lövträd, buskar, ris och örter samt vatten­växter. Bland kustnamnen är grupperna lövträd, ris och örter samt barr­träd störst, bland insjönamnen grupperna vattenväxter och buskar.

Barrträdsnamnen i har-namnen är en 5 st.1 Gävl. 1., Åland, Åboland, gran 4 st. Gävl. 1., Åland, Åboland, och tall Gävl. 1. 12 st., Upps. 1. och Söd. 1. 1 st. vardera. I tabellen har jag även fört ett Skogharet och ett Träharen Upps. 1. till denna grupp.

Lövträdsnamnen är al (och alder) Gävl., Upps. och Sthlms 1. samt Åland och Åboland, ask Gävl. 1., asp Kopp. 1. och Nyland jämte koll. äspe i Ä.spe­haren,2 björk Gävl. och Ör. 1. samt Åland och Åboland, lönn Upps. 1., oxel Gävl. 1. samt rönn, som med sina 26 ex. utgör mer än halva gruppen löv­trädsnamn och förekommer i Gävl., Upps. och Sthlms 1. samt Nyland, Åboland och Åland. Westman3 räknar med att trädnamnet oftast ej ingår i ortnamnen på Rönn-, då han skriver: >>Namnen på Rönn- äro mycket vanliga i vår skärgård. De innehålla helt säkert i flera fall, om icke rent av i de flesta, ett i ortnamn men icke annorstädes belagt fsv. *ron n., svarande mot fvn. hraun n. 'stenbunden mark, stenröse' .... När man ser de lokaler, vilkas namn innehålla Rönn-, och vilka oftast äro eller för några hundra år sedan varit stenbankar eller stenrösen, där rönnar icke kunnat växa, är man livligt övertygad om riktigheten av tolkningen. I vår tid hava naturligtvis alla dessa namn folketymologiskt förts till trädnamnet, och det är omöjligt att i varje enskilt fall fastslå härledningen.>> I fråga om namn som saknar gamla skrivningar är det som Westman säger omöjligt att avgöra om vi har att göra med rönn i den ena eller andra betydelsen. Även en undersökning av Rönn-lokalerna kan väntas lämna frågan obesvarad, eftersom rönnen gärna växer i stenig och ofruktbar terräng. Jag har valt att räkna alla Rönnhar­namn som innehållande trädnamnet. Ett formellt skäl är att det med hraun besläktade rönn. inte är belagt som appellativ i fsv. och högst osäkert känt i östnordiska ortnamn.4 Ett sakligt skäl för mitt ställningstagande är att trädet rönn är allmänt spritt i Norden, även i de yttre svenska och fin-

1 Här medräknas då en form Eine hara 1546 (G. Hausen, Ålands ortnamns. 113). Hausen har tydligen fattat uttrycket som ett ortnamn. F. led. är väl i så fall komposi­tionsform av en form av trädnamnet en.

2 Teoretiskt tänkbart men föga sannolikt är att de två namnen med förleden Asp­

skulle innehålla fisknamnet asp, avseende dels en art av karpsläktet, dels en art sik. 3 Westman 1935 s. 297, art. Rönn.

• Jfr dock en del gamla namn som Rönö, hd, Söd. I. Se Hellquist 1903-06 s. 512 och

dens. 1918 s. 12 samt Franzen 1937 s. 204 (ang. Rönö på Vikbolandet).

116

ländska skärgårdarna. Med sina karakteristiska blommor, bär och höst­färger måste trädet vara väl lämpat för identifiering och namngivning av holmar.1

Av förleder innehållande benämningar på buskar är Busk- vanligast, känd från Gävl., Sthlms och Västm. I. samt Åland. Med Vidbuskharen Kopp. o. Gävl. I. bör jämföras V idkaren Kopp. I. samt V iharen, V ihararna, av vilka de sistnämnda formellt kan vara bildade till subst. vidja. Av be­nämningar på mera >>matnyttiga>> buskar märks Hallonharen och det lika­betydande Fallbärsharen (till fallbär '(skogs)hallon'), båda i Hille sn, Gävl. I., Tistronharan Åland, -hararna Nyland (till tistron '(vilda) svarta vinbär'), att jämföra med Vinbärsharen. Brunbärsharet har som förled gen. av brun­bär 'cerasus vulgaris, slags körsbär'.

I gruppen Ris och örter är Gräs- den vanligaste förleden med 12 ex. Förleden i Luktgräsharen är luktgräs, troligen 'älggräs, filipendula ulmarina' eller möjligen 'hässlebrodd, milium effusum'.2 På L. o. St. Lökharan, Sthlms I. växer enl. uppt. gräslök. Samma eller någon annan lökväxt har väl givit anledning till namnen Lökhara Åboland och Lökharan, -hararna Åland. Förleden i Snytterbärsharen är dial. snytterbär 'smultron', jfr Smultronharen, -haret. Tofshara, -haran Åboland är möjligen bildat till tofs i bet. 'vipporna på phragmites'.3

De vanligaste orden för vattenväxter i har-namnsförleder är vass och rö(r). Blackrosharen är väl bildat till ett *blackros 'näckros', jfr talrika belägg på blacka i bet. 'stora blad på vattenväxter, särskilt näckrosblad' o. dyl. i SOA:s dialektordsregister. Namnen Näckharsudden och Näckeharen Kopp. I. innehåller möjligen reduktformer av näckros.

Övriga namn. Tabell 2 sammanför 100 namn under rubriken Övriga namn. Dit räknas dels små grupper av har-namn, som har så få representanter att en statistisk redovisning och bearbetning blir meningslös, dels har-namn med otolkade förleder och namn som ej med säkerhet är har-namn.

En grupp namn vittnar om (mänsklig) verksamhet. Förleden kan vara dels verbal, dels substantivisk, vilketdera är ibland omöjligt att avgöra. Trätharen ligger i rået mellan två byar i Hamrånge sn, Gävl. I. Förleden är kompositionsform av subst. eller vb träta. Motsvarande möjligheter finns att utgående antingen från subst. eller verb tolka Tvätt(h)aren Värml. I. och de ovan nämnda Gråthar och Svältharen.4 F. led. i Skjutharen, -haret kan

1 Om ordet rönn och dess förekomst i ortnamn se Sahlgren i NoB 1929 s. 57 ff. 2 Jfr Lyttkens s. 834, 1524. 3 Jfr Vendell Ordboks. 1022.

• Utom subst. svält kunde i det senare namnet tänkas ingå subst. svälta f. 'mager åkerbit', ett vanligt ord i Öster- och Västergötland samt i Värm!. o. Ör. I., men även upptecknat i Olands hd, Upps. I. (SOA).

117

vara verbal, men kan även vara en reduktform av skjuthytta, -koja, -skåle 1. dyl. 'anordning där man ligger och skjuter'.1 Jfr namnen på Koj- nedan. Ibland är den verbala förleden utvidgad med -ar, t. ex.KikarharanSthlmsl. (där man brukar kika efter säl), Roparharen Kopp. 1. (där man förr ropat efter båt), Skalarharen (oklar förled), Skitarharen Kopp. 1., Spelarharen Upps. 1. (oklar förled). 2 En östsvensk variant till denna grupp är bildningar med -an-. Kikanharan Nyland är betydelsemässigt en parallell till det nyssnämnda K ikarharan i Sthlms 1. Lägganharan innehåller enl. W estman3

verbet lägga 'utsätta nät'.4

Benämningar för byggnader av olika slag ingår i en del har-namn. På Bodharan Sthlms 1. och Sjöbodharen har man troligen haft sjöbodar. På den landfasta Rödbodharen fanns förr röda bodar, som användes som järnmaga­sin. F. led. i Bastharen, -haret är kanske bastu 'torkanläggning för säd m. m.'. Kojharen, -haret är bildade till ordet koja, väl avseende någon enkel jakt­eller fiskekoja. Jfr namnen på Skjut- ovan. F. led. i Kurharen Kopp. 1. är kur m. 'litet skjul'.

Det är ofta svårt att avgöra, om ett namn av denna typ bör uppfattas som >>haren med kuren» eller >>haren vid kuren>>. Rent allmänt kan man väl räkna med att en har i ett mindre vatten inte är eller har varit bebyggd. Smidjeharen i Ådalsån, Ljustorps sn, Vrnl. l., är sannolikt ett sekundärnamn, bildat till någon närbelägen smedja. En uppteckning Kalkugnsharen (n. pl.) har uppgiften >>Kalkugn där för mycket länge sedan». Någon kalkugn kan knappast ha funnits ute på de små grunden. Den har väl legat på stranden, dit avståndet är mindre än 100 m.

Benämningar på sjömärken, fångstanordningar o. dyl. är även represen­terade bland har-namnens förleder. Stångharan Sthlms 1.,5 -haren Upps. 1. och -haret och Gammelstånghararna innehåller ordet stång f., snarast i någon av bet. 'fågelstång, nätstång (använd vid sjöfågelsjakt med nät)' eller' sjö­märke' .6 Tunnharet7 och möjligen även Tunharet torde innehålla tunna i bet.

1 Vendell Ordbok s. 816 anför dessa ord från Nyland. 2 Om sådana ar-utvidgningar se Alfvegren 1958 s. 149 ff., där även goda paralleller

till mina namn anförs. 3 Westman 1935 s. 237. • Dessa bildningar, som så vitt jag vet endast i förbigående omnämnts i litteraturen,

vore värda en närmare undersökning. En!. Vendell 1890 är de »ursprungligen part.

pres., hvilka i sådan ställning oftast antagit betydelse af gerundium eller gerundivum.>> Se även Hulden 2 s. 258 f. Zilliacus 1966 s. 256 uppger att »de talrika appellativiska sammansättningarna av denna typ, som i andra åboländska mål har -an- i komposi­

tionsfogen uppvisar i ho[utskärsmålet] konsekvent former med -ar-.>> 6 Stångharan SjA IX: 1: b, Stångharen c:a 1730 KrA XXII: 15 (exc. i SOA). Nu

försv., möjligen nuv. Skrinharan, Möja sn. Jfr Stahre 1952 s. 2 not 1. 6 Om bet. av stång i ortnamn se Stahre 1952 s. 1 ff. 7 Tin har 1747 LSA V 20, till tina f. 'slags laggkärl'?

118

'sjömärke'.1 Andra benämningar för sjömärken ingår i namnen Ryttarharet Gävl. o. Västm. 1.,2 Båkharen, -karet, Remmarharet.3 F. led i Stegelharen Upps. 1. är väl stegel, fsv. stmghl 'stake', jfr uttrycket stegel och hjul. Namnet bör kanske jämföras med de ovannämnda namnen på Stång-. Stegelharen ligger knappt 500 m från Stångharen. Kummelharan Sthlms 1., Nyland, Åboland kan syfta på stensamlingar och således vara ett rent naturbeteck­nande namn, men troligen avses med kummel sjömärken i form av upplagda stenar.4 Notharan Nyland, -haren, -karet liksom Skötharan Nyland (till sköta f. eller sköt m. 'strömmingsnot' har väl namn av att man fiskat med not (sköt) vid dem. Jfr namnen på -varps- (Abborrvarpsharan, Fiskvarps­haret m. fl.) ovan. Förleden i namnet Nättelharan Nyland kan möjligen vara en avslipad form av subst. nät(e)tylla f. ne,ttt'!f)1o 'nätflöte av näver', av Wessman s. 574 anfört från det aktuella området, Ekenäs sn. Utvecklingen vore då Nätetyll- >Nättyll-> Nättel-. 5 Haran kan ha liknats vid en sådan nätetylla.

Som otolkade betraktar jag förlederna i bl. a. namnen Höjandesharan Åland, Kötharen kl/t-, Skalarharen.

Särskilt i utkanterna av har-namnens utbredningsområde förekommer namn som endast med tvekan kan räknas som (mer eller mindre ur­spårade) har-namn. Dit hör Änghäret ce'gh(f} 1rat, mitt enda namn från Östg. I., skrivet Ängiehära 1702 by karta Ängskiär 1722 KrA XXII: 24 Ängeskiär 1734 KrA XXIV B: 3 Engherre- eller kyrkskär 1789 SjA VI: 2: 1 o. 2 Ångha­ret 1854 bykarta Kyrkskär G 46 Ängskäret Sj 252 Änghäret ek 7H9d. Dit hör också många namn på -aren, -arn i Stockholms skärgård och i Mälaren, t. ex. Jakobaren, Pinnaren, Rödarn, Skalkaren Sthlms I., Bokarn, Hornaren, Krokaren, Tedarön (Tiern 1688 Tiaren 1689 osv.) Upps. 1., Funnaren, Mesaren, Nastaren, Stackaren Ör. 1. (Hjälmaren), Labbarn Västm. 1. 6 Lika­dana former finns även i Vnrl. I., Långarn, Spikar(e)n, Staffarn, Sångar(e)n. Gårdsnamnet Harnans Husby sn Kopp. I. kan vara bildat till best. sing av harne m., en form som är belagd från Säters sn, samma tingslag. 7

1 Om detta ord i ortnamn se Modeer 1936 s. 113 f., 116. 2 Ryttarharet, Hamrånge sn, grund med fyr. Neutralt genus ej genuint här. Om

Ryttarharet, Ramnäs sn, meddelar upptecknaren: »Grundet är utmärkt med två vita

prickar, Ryttarna, på vilka tärnorna gärna 'rida'.>> 3 Om Remmare- i ortnamn se Modeer 1936 s. 113. 4 Se om det nyländska namnet Westman 1935 s. 211. 5 Annorlunda Westman 1935 s. 268. 6 För dessa och andra liknande namn hänvisar jag till Lindroth 1914. 7 Om namn på -ans i Finland se Granlnnd i Folkmålsstudier 19 (1965) s. 27 ff.

119

Ortnamn på -hor

0 Maskulinum

D Femininum

/:J. Neutrum

0?

0

0 0 0

0

t.?

0

8

0?

0

0?

00

oo 0

0?

Karta 5.

lil9 6o

0?

0

0

0

0

0

0

Borgå 0 □1 Helsingfors □J'>

En sammanräkning av de olika förledstypernas procentuella andelar av hela namnförrådet enl. tab. 2 ger till resultat siffror över 100 %, Förkla­ringen till detta är att en hel del namn redovisas i flera grupper. Namn som Inra och Yttra Haran redovisas dels som simplex, dels som betecknande relativt läge. Lilla och Stora Vassharen anger dels storlek, dels ingår ett växtnamn i namnet.

120

Appellativet har (hare, hara)

SVERIGE

Appellativet har osv. är känt från Svealand utom Södermanlands län, från Gävleborgs och Västernorrlands län och från Åland samt Åbolands och Nylands svenskspråkiga delar. I följande materialsamling redovisas först äldre belägg t. o. m. Rietz, sedan uppteckningar och ordboksbelägg länsvis.

till ååna, som needh löper mooth haaren ... Förste råån ähr på haran widh strandenna. 1448 21/10 Pernå FMU 3 s. 450,451 avskr. Den bestämda oblika formen haaren kan återgå på ett mask. *har eller *hari, medan formen haran, om den är pålitlig, endast kan fattas som svag mask., nom. *hari.1

Item afrijhtas ... alle grundar och Sandharar, huru wijdha dhe ähre, och huart vth dhe sigh sträckia. 1643.2

Äntliga vraks hon til vijd Harnar å bratteste Klippor. Samuel Columbus 1669.3 Formen Harnar är plur. av ett harn m.

den litzla steenharen som allenast en aln heller annan bredh ähr. Daniel Christiernin 1681. 4

hinc fundum etiam scopulis petrisque, harnar. Siljeström 1730.5

äfwen Harkrank, ty the wistas ganska ömnigt på Stenhar wid Siöstrander. Broman, Glysisvallur, 1740-t.6 Här möter det äldsta belägget på (-)har n.

Haru et Haran, Wb. en holma belägen wid en öö. eller som hörer til något wist skiär, ex. gr. Båtiharun et Hindersöö harun, belägne i Luleå skiärgård. Renmarck 1752. 7

1 Jfr Söderwall Suppl. s. 288. - Brevet gäller en tvist om fiskevatten i Pernå socken i östra Nyland, strax öster om Borgå.

2 Kammar-Collegii Instruction huruledes Landtmäterne vthij alle landsorter, land­

kort och geographiske taflor göra skole. Actum Stockholm den 20 Aprilis 1643. Efter samtida avskr. i RA tryckt i Samling af Instructioner rörande den civila förvaltningen i Sverige och Finnland 1, Sthlm 1856, s. 267. - Instruktionen är kontrasignerad av Samuel Kiämpe. Han var född 1599 i Örebro (Anrep 2 s. 426).

3 Lisillis Spasseregång, cit. efter Hanselli Vitterhetsarbeten 2 s. 127. 4 Bruksförvaltaren Daniel Christiernins skrivelse till kommissorialrätten rörande

kungsådran vid Ljusne järnverk, ingiven den 25 april 1681. Kungsådreinst. s. 129. 5 Olof Siljeström, De lacu Siljan, Uppsala 1730, s. 16. 6 Glysisvallur 3 s. 530. 7 Carl Renmarck, Plurima Linguoo Gothicoo Rudera, quoo in vulgari sermone apud

Wbotnienses ab Anno 1752 in Julio observavit. UUB, Nordin nr 634, s. 200. Ordet är

uppenbarligen abstraherat ur de anförda norrbottniska ortnamnen. - Västerbotten omfattade fram till 1810 även nuvarande Norrbotten.

121

Harn, m. 'En Klippa eller sandbank i siön'. S. Schultze ca 1755.1

haar Ang. Stengrund, som är jämnt med vattubrynen. It. et litet skjär. Ihre 1766.2

Har et harn, locus editus et glareosus in lacubus, qvi tamen supra aqvam non eminet. Ca 1770.3

då fiskarne gå til lands, eller samla sig hopetals på grund, harnar, eller stenörm[!], eller på diupet i siöar. 1778.4 Såväl i detta exempel som i exemplen från 1730, 1755 och 1770 har vi det från Columbus 1669 kända ordet harn m.

Här fångas Winter tiderne med Nät, Sijk uti Lemmusjön vid en Stenhar endast till eget behof. LSA X 15: 21, charta öfver Bywiks Nybyggets Åker och Äng ... 1778 (Gideå sn, Äng. n. doms. tg, Vrnl. 1.)

I sjön Animmen uti Animskog socken, Tössbo härad, äro några rös eller har, som kallas jättekast . . . Detsamma säges om några dylika har i W enern. 1843.5

Har 2 n. stengrund, klippgrund af uppstående stenar. Vb., åm., hs., ul. Sten-har, m. id. Hs. (Ljusdal, Bollnäs). Häru, härru m. klippgrund, liten holme. Åland (Kökar). Deraf flera ortnamn: Harbo, Harnäs ... 1867 Rietz Ordbok s. 244a.

Norrbottens län

Ett appellativ hara f. 'stenig udde', 'stenholme' anförs från Nederkalix av H. Rutberg 1938 och från Nederluleå av E. Brännström 1930. I båda fallen är emellertid appellativen uttryckligen lösgjorda ur ortnamn och ej levande i dialekterna. Jfr belägget från Renmarck 1752, ovan.

1 Handskriven ordbok i SAOB:s red. Se om denna A. Noreen, Vårt språk 1 s. 212 f. och Lindroth i Fornvännen 1914 s. 142.

2 Swenskt Dialect Lexicon, s. 70. I de Ihreska samlingarna i UUB (MS 98: 5, s. 20)

heter det med en något annorlunda formulering: »Haar Ang. D: stengrund, som knapt stiger öfwer watubrynen.>> I Glossarium Suiogothicum, tr. 1769, säger han, sp. 786: >>har,

locus lapidosus, ubi solum glarea & silicibus constat. Uplandis vox illa notissima est: alibi ör usu receptius est. Prreteriti vero vox illa non debuit, quum plurimis nostrre vicinire locis nomen dederit, ut Harnms, Harbo, Harrig, contr. Harg.>>

3 Idioticon Westmannicum, förf. av domprosten i Västerås Daniel Herwegr. Hskr.

Ca 20 i Västerås läroverks bibliotek. Utg. av S. Landtmanson, Västerås 1925.Citatet från den tryckta utgåvan s. 54.

4 »Den Swenske Fiskaren, Eller Wälment Underrättelse Om Det i Swerige nu för

tiden brukelige Fiskeri, Jemte Beskrifning på de bekanta Fiskar och Fiske-redskap. Framstäldt Af S.T.S.>>, s. 19.

5 Dybecks Runa, >>Fjerde och sista Häftet,>, s. 42.

122

Västerbottens län

Rietz uppger har n. 'stengrund, klippgrund af uppstående stenar' från bl. a. Västerbotten. Ordet saknas dock helt i uppteckningar från länet och saknas även hos Stenberg 1804.1

Västernorrlands län

Jfr Ihre 1766 och Rietz, ovan. Med. v. doms: har n., vanl. stenhar, 'stengrund (i sjö 1. älv)' Torp (Bogren

1921 s. 28 m. not 5). Med. ö. doms: har m. 'stengrund' Njurunda (Hellbom 1962 s. 454); har

'stengrund' Skön (Hellbom 1962 s. 454). Ång. mell. doms: halm. 'stengrund (med vassa stenar, som man särskilt

måste se upp för, då man ror)', stenhal m. 'stengrund i älven'. Multrå (Nordlander 1933 s. 43, 120). Flera exempel på substitution l förr nedan.

Ång. norra doms: stenharm. 'stengrund' 1944-452 Anundsjö; har 'grund, bred ström över rullsten'. Kallas också stenhar. 1937. stenhal m. 'grund' 1948 Skorped. I uppteckningen 1937 föreligger tydligen en betydelseglidning från 'rullsten' till 'vatten över rullsten'. Samma utveckling kan spåras i en del ortnamn från Medelpad och Västmanland, varom se ovan s.101; grundhar n. 'stenigt grund' 1919, stenhar =grundhar 1919 Trehörningsjö.

Ång. södra doms: har m. 'revel eller holme, av grunt vatten skiljd från land, stenigt grund i el. obetydl. ovan vattenytan' 1944 (även i SOA) Vibyggerå.

Jämtlands län

Svegs o. Hede tg: harm., stenharm. 'förhöjning av sten strax under mark­ytan på en slåttermark, en åker etc.' SOA 1939 Lillhärdal; stenhar 'sten­grund' 17643 Ängersjö.

Gävleborgs län

Har 'klippgrund af uppstående stenar'. Lenström 1841 s. 38. stenhar n. 'grund i sjön af uppstående stenar'. Wennberg 1873 s. 71.4 Jfr även Rietz s. 244 a.

1 Rietz avser förmodligen med Västerbotten det gamla landskapet, som även om­

fattade nuv. Norrbottens läns kustland. Jfr s.121 not 7. Detta har tydligen ej observe­rats av Seth Larsson 1929, som s. 94 med hänvisning till Rietz upptar har 'stengrund etc.' från (nuvarande) Västerbotten.

2 Upptecknaren har uppslagsformen stenhal. 3 Modin 1949 s. 21, under uppslagsordet har. Modin anger ingen källa för sin uppgift. 4 Av förordet att döma upptar Wennberg huvudsakligen ord från norra och västra

Hälsingland.

123

Bollnäs doms: stenhar n. 'stengrund (synligt I. osynligt)' 1932 Alfta. Gästr. v. doms: stenhar str/nhg,rg, [!] 'stenhar' [!] 1897, stenhal m. 'stenig

backe ;::,l. kulle i en åker, en samling jordfasta stenar' 1939 Järbo. Belägget från 1897 är tvivelaktigt. Den svaga formen liksom senare ledens stamvokal g, tyder på en sammanblandning med djurnamnet hare. Jfr den yngre upp­teckningen, som har den väntade stamvokalen g, och stark form; har m. 'liten ö' Gästr. ordb., stenhar 'stenrös' 1901, stenhare 'stenrös' (Åmot) 1901 Ockelbo; stenhar 'stenrös' 1901 Ovansjö; har m. 'liten ö' Gästr. ordb., stenharm. 'stensättning i sjö', 'stenrös' 1900, 1901,1 stenhare m.2 Torsåker.

Gästr. ö. doms: har m. 'liten holme' 1901 och Gästr. ordb., stenhar 'sten­rös' 1898 Hille; harm. 'liten ö' Gästr. ordb., har, stenhar 'stenrev, stenröse' 19413 Valbo; harm. 'grund i sjön af uppstående stenar' 1899, harm. 'stenig liten holme eller stengrund' SOA 1933, stenharm. 'hopkastad stenhög' 1899 Årsunda; harm. 'liten ö' Gästr.ordb. Österfärnebo.

N. Häls. doms: har n. 'stengrund' SOA 1936 Bjuråker; har n. 'stenig strand kring en vik; skär' 1932 Gnarp; har 'stenskär och grund' Widmark 1849 s. 19.4 Harmånger; har n. 'strand med stora stenar' 1921 5 Jättendal.

SÖ Häls. doms: stenhar, har n. 'grund i sjön av uppstående stenar' 1918 Enånger; harm. 'skär; jfr stenhar -haf (Granön) 19296 Skog.

V. Häls. doms: stenhar n. 'stenhar' [!] 1938 Färila; stenhar n. 'stengrund av uppstående stenar' 1935-36 Järvsö;

Bollnäs stad: stenhar n. 'stengrund i sjöar' u.å. renskr. 1931, (sten)har n. 'anhopning av jordfast sten i åker I. i sjö' 1949.7

Kopparbergs län8

arm., pl. -ir 'stenhar' 1877.9 Belägget från norra Dalarna. Falu doms. n. tg: stenharn m. (ingen översättning) 1915-18 Enviken;

stenharn m. 'undervattensstenar i sjön' 1915-18 Svärdsjö.

1 Två uppteckningar av samme upptecknare, E. Grip. 2 Komplettering av E. Lindkvist av E. Grips nyssnämnda material, utan ändring av

uppslagsform eller definition. 3 ULMA 14695, svar på frågelista 30, s. 47, 50. 4 »Mera sannolik synes den förmodan, att socknenamnet deriveras från orden Har

(stenskär och grund) samt Angur (wik).>>

• »har n. betecknar, enl. Rietz, stengrund, klippgrund, men i Jättendalsmålet även en strand med stora stenar>>. Nils Eriksson, proseminarieuppsats 1921, ULMA 13861.

6 Samlingen innehåller ej något ord stenhar. 7 Ordet nämns i samband med stenör n. 'anhopning av sten' och stenhammar 'stenig

upphöjnad på jämn mark'. ULMA 20860, svar på frågelista M 46, s. 6. 8 Materialet från Kopp. 1. anger ibland lokalisoring till by med bynamnet inom

parentes. 9 Ur Västmanlands-Dala landsmålsförenings samlingar till en ordbok öfver lands­

målet i Västmanland och Dalarne. 1, Upsala 1877, s. 11.

124

Falu doms. s. tg: harn, stenharn m. 'grund i sjö' 1921, harn n.[!J hgri,,

hg'ri,ce plur. obest. form hg'ri,ce 'högt stengrund, använt som fiskeplats' SOA 1957 Silvberg;1 harn m. 'stengrund i sjö' SOA 1929 Torsång; har m. 'grusbank el. stengrund i sjö el. vattendrag med strömdrag, på vars baksida edor bildas'2 SOA 1948 Stora Tuna.

Folkare hd: har n. 'harg, gryt, blockmark'3 1916, stenhar n. 'stenhop i sjö 1. skog' 1924 By; har n. 'berghäll eller stenkummel som sticker upp som holme i sjö' SOA 1935 Folkärna.

Hedemora tg: har m., best. sing. hgn4 'stenhäll eller stenkummel i sjö' SOA 1935 Husby; harn m. 'grund i sjö' SOA 1935 Stora Skedvi; harne m. 'större sten, som sticker upp ovan vattenytan i sjö' 1957, stenhar(ne) m. 'sten uppstickande ur vatten i sjö (el. ur marken)' 1958 Säter.

Mora o. Orsa tg: grus(h)ar m. 'en mindre udde, bestående av grus och sten, mindre eller ingen växtlighet' 1935,5 ar m. 'grusgrund i vatten' (Nusnäs), 'stengrund' (Vattnäs) Dalm.ordb., sten(h)ar m. 'udde av sten som går allde­les under vattenytan' 19356 Mora. Jfr Siljeström 1730, ovan; ar 'avlångt grund av rullsten' (Skattungbyn) Dalm.ordb., 'stengrund i vatten' Boethius 1918 s. 26, 'grund [som] bruka sticka upp över vattnet vid mindre vat­tenstånd' 1931, 7 ar n. [!] 'skär, liten holme' SOA 1946, sandhar m. 'sanddyn, en av sand bestående udde' 1931,8 'sandgrund i älven (Öran)' SOA 1934, ste(nh)ar 'stenskär, stenig strand' Dalm.ordb. Orsa; arm. 'litet grund i sjö', 'stengrund, som nätt och jämnt når upp över vattenytan (vid normalt vattenstånd) men genom vattnets sänkning kan utvecklas till holme', 'skär, grund', 'skär i sjön' Dalm.ordb., ar, pl. arir m. 'liten holme med ringa eller ingen växtlighet, som stundom, eller alltid, ligger under vatten' 19309

Sollerön; har m. (Stutt, Västbygge), ar (Kättbo) 'stengrund, stensamling i vatten' (Västbygge), 'stengrund i älv eller å' (Stutt) Dalm.ordb., har 'under­vattensgrund ute på sjön' 1931,10 harknapp m. 'ett litet grund' 193110,

1 De uppgivna formerna 1957 stämmer inte inbördes. En möjlighet vore att fatta den tvåstaviga formen med akut accent som en obest. pluralform med feluppfattad

accent. Den uppgivna pluralformen är mask., vilket stämmer med övriga uppgifter från Silvberg och grannsocknarna.

2 Talet om edor torde bero på abstraktion ur ortnamn. 3 Översättningen harg är väl >>lärd>>. Upptecknare är Carl Larsson i By. 4 Uttalsformen torde även avse obest. sing., jfr uppgifter från grannsocknarna. 5 ULMA 8413, svar på frågelista 30, s. 50, från Oxbergs by. 6 ULMA 8413, s. 50, 54. 7 ULMA 3243: 2, svar på frågelista 30, s. 26. 8 ULMA 3243: 2 s. 24, 25. • ULMA 2693, svar på frågelista 30, s. 47. Ordet omnämnt även på sidorna 37 och

46. 10 Se not 1 s. 126.

125

knapelstenhar m. 'ett grund av små runda stenar' 193P, sandhar m. 'under­

vattensgrund av sand' 1931,1 skärhar m. 'grund av stenar' (Stutt) 1942, ste(n)har m. 'ett grund av stora stenar' 193P Venjan; ar C. Säve,2 are m. 'stensamling i vattendrag eller sjö' Dalm. ordb., grusare m. 'grund av grus, t. ex. i en å' 1931,3 ste(nh)ar m. 'stenig har, stengrund' SOA 1939 Våmhus.

Jfr även Rietz s. 244 b. Nedansiljans doms. tg: harn m. hgrn, -ar, -an 'stengrund', stenharm.

'stengrund i sjö' Bjursås;4 (sand-, sten-)hare m. 'samling av sand (s11''!J,dhr;/r1J) eller sten (st§'nhg, 1n) i vattendrag 1. sjö' Dalm.ordb., stenhare m. 'stenröse 1. oodlat stenigt område på åkern' Dalm.ordb. Boda; harm. 'stengrund i sjö' SOA 1937, 'stengrund' Dalm.ordb., 'liten holme i älven' (Mockfjärd) 19305

Gagnef; 6 harm. 'ett grund i ett vattendrag, vare sig det nu är ett stengrund eller (oftast) ett sandgrund' SOA 1936, harem. (Heden) 'stenhar (i vatten), stensamling i vattendrag 1. sjö' SOA 1935 Leksand; har m. 'grunt ställe i vatten (sjö, älv)' SOA 1947 Ore; ar 'sandrygg l. stenrygg ut i sjön' (Blecket) 1957, 'stengrund i vatten' (Utby I. Gärdebyn) 1911, 'stengrund i vattendrag' (Mårtanberg) 1910-18,7 stenharn m. 'har, skär i sjön' SOA 1932 Rättvik;

har m. 'stengrund i sjö' SOA 1931 Ål. Nås o. Malungs doms. tg: harm. 'grusgrund i vatten', 'sandås under vatt­

net' Dalm.ordb., skärhar m. 'stengrund i sjö' Dalm.ordb. Floda; har (Skålö), ha(r)n (Utsälje) 'stengrund' Dalm.ordb. >>Annan beteckning för grund: har, stenhar, som namnet anger består den av större och mindre sten i vattnet

ofta uppstickande över ytan» 19388 Järna; har m. 'stengrund, rullstensås eller annan stenig, under vattenytan i sjö eller större vattendrag fortlöpande ås (kan även ligga på ganska stort djup)' Dalm.ordb., harm. 'torr sträckning med dålig växtlighet i åker' Dalm.ordb., stenhar (utan översättning) 1937 Lima; har m. 'stengrund i älv eller stenbunden trakt i åker' (Yttermalung)

1915, 'stengrund, under vattnet löpande rullstensås' SOA 1931, 'rullstensås eller annan stenig, under vattenytan i sjö eller större vattendrag fort­löpande ås (kan även ligga på ganska stort djup)' Dalm.ordb., 'undervat­tensgrund i form av en långsträckt, vanligen stenig förhöjning av botten'

1 ULMA 3094: 1, svar på frågelista 30, s. 51. 2 UUB R 632, II 700. 3 ULMA 3190, svar på frågelista 30, s. 9 f. 4 Magnevill 1913 s. 54, 145. Formen harn är tvivelaktig, främst genom den öppna

vokalen, men även genom den bristande överensstämmelsen med sms. stenhar. Det är möjligt att Magnevill ej sammanställt orden. Se vidare om formen harn nedan.

5 ULMA 24054 avskr. 6 Jfr Dalarnas hembygdsförb. tidskr. 1929 s. 14: Fisken gick på hösten upp på

grund eller harar, som grunden kallades. 7 A. Korlen, Formlära för målet i Mårtanberg, Rättvik, upptecknad åren 1910-12

och 1918, s. 37. ULMA 496. 8 ULMA 5504, svar på frågelista 30, s. 20.

126

SOA 1938, 'stengrund' (Östra Fors) 1956, skärhar m. 'stenbunden sträcka i en åker 1. eljest' Dalm.ordb., stenhar m. (Grönland) 'stengrund, utgö­rande fortsättning under vattnet på rullstensås eller annan landhöjning invid stranden' 1937, 'långsträckt, stenigt undervattensgrund' SOA 1938 Malung; harm. 'stengrund i vatten' Dalm.ordb. Nås; harm. 'undervattens­grund' Dalm.ordb., stenharm. 'stengrund' Dalm.ordb. Transtrand; harm.

'rullstensås eller annan stenig, under vattenytan i sjö eller större vattendrag fortlöpande ås (kan även ligga på ganska stort djup)' Dalm-ordb., 'lång­sträckt stengrund i sjö eller vattendrag' SOA 1932 Äppelbo.

Västerbergslags doms. tg: harn m. 'grund' SOA 1962, harnsten m. 'grund' SOA 1962 Grangärde (Grängesberg); stenhare ste'!fhg,'ra, -hgrz m. 'stengrund i sjö' 1922, stenharn str;;'nhg,rz m. 'undervattensgrund nära ytan' 1917 Norr­bärke;.har hgr m. 'klippa eller stengrund i sjö' SOA 1934, stenhar(e) str;;'nhg,r(a),

-harz m. 'stengrund eller från stranden utskjutande stenudde under vattnet' 1916 Söderbärke.1

Älvdals, Särna o. Idre tg: (sten)har m. >>En sista benämning för grund är har, t. ex. stenhar. Har består f. ö. så gott som alltid av sten eller möjligen grovt grus. Här samtliga anförda beteckningar för grund [ör, grsinn, tange, har] bibehålla sitt namn, även om de skulle tidvis sticka upp över vattnet.>>2

1939 Idre; harm. 'stengrund av stora stenar i sjöar'. Stenarna kan vid lågt vattenstånd sticka upp över vattenytan. SOA 1960 Särna; arm. 'stenbotten av rullsten', 'naken älv- och sjöbotten, höjande sig ovan vattenytan'. >>haren bestod ej av rullsten i geologisk bemärkelse, utan av bottenstenar, rundformade genom vattnets nötning. Vid högt vattenstånd eller vårflod i älv rullar haren, flyttar på sig och kan försvinna i djupare vatten nedanför.>> 1927 Dalm.ordb., 'anhopning 1. bank av små rullstenar i ett vattendrag, som strömmen fört samman' (Gåsvarv), 'rullstensbank i vattendrag' (Evertsberg) SOA 1931, 1934, 'grund (i älv 1. sjö) af små rullstenar' Noreen 1882 s. 74, 3 harbotten m. 'småstensbotten (i sjö)' Noreen 1882 s. 178,3

1 Uttalsuppgifterna från Norrbärke och för stenhar(e) i Söderbärke är anmärknings­

värda. Den öppna vokalen skulle möjligen kunna förklaras som anslutning till djur­

namnet hare, men uttalet har inget stöd i ortnamnen från trakten, vilka alla uttalas

med slutet a. Trots att uppgifterna kommer från två olika upptecknare måste man

misstänka att de är felaktiga. 2 ULMA 12580, svar på frågelista 30, s. 29, 57, 60. 3 Noreen har uppslagsformerna *harg?, *harg-botten och *sten-ar?. I en not till

*harg? säger han: >>Sammanställningen med h9rgr synes mig högst osäker, då samma

ord heter fryksd. ar ock icke harJ, som man i så fall skulle vänta. Jfr för öfrigt Rz s.

244. Bugge anmärker: 'Et ligesaa vanskligt ord er no. dia!. hal m. bar klippgrund i jord­

overfladen paa en ager eller eng (det vestlige af övre Telemarken). Dette kunde efter

lydreglerne, tror jeg, voore af en *hailall. Kan ar voore af et *hailarr, <lat. hailri?,>. När

Noreen kommer fram till stenhar ansätter han inte en uppslagsform -harg, men hän­

visar till harg s. 7 4.

127

stenhar m. 'grund af små stenar i sjöar ock floder' Noreen 1882 s. 178,1

Dalm.ordb.2 Älvdalen. Falu stad: I ordsamlingarna har ULMA inget belägg på ordet har från

Falun, och inte heller finns något har-namn i SOA:s samlingar från Falun. I Folkminnen från Falun, del 2, upptecknade av Karin Hessling 1942-43 (ULMA 22550) förekommer emellertid Storharn som öknamn på en arbetare i gamla Urlakningsverket. Som namnorsak anges att mannen >>var ute och fiskade jämt>>. Troligen har han fiskat vid ett grund Storharn,

vars namn han själv fått del av. Ludvika stad: hare m. 'stenblock i sjö' SOA 1930.

Värmlands län

Fryksdals hd: stenhar m. 'stengrund'3 Gräsmark; ar m. 'stenig grund, landtunga el. mindre holme' SOA 1935 Sunne; arm., best. form gr,, 'grund, anhopning av stenar i vattendrag' SOA 1937 Ö. Ämtervik; grushar grYJ,'shg,'l

gry'shgm m. 'grund av grus i sjö eller vattendrag'. Upptecknaren anmärker: >>I Östmarks by upptecknat med formerna gry'shg,'r f., best. sg. gry'shg,'ra ...

detta överensstämmer dock icke betr. genus och vokalisa tion (-g,- mot -g,-) med det annars i dial. vanliga.>> har m. hg,{ 'grund av sten eller grus i sjö eller älv', sandhar sa'r/1,ig,'r m. 'grund i sjö eller vattendrag, bestående av sand el. grusblandad sand', stenhar sti:,'(nh)g,'l även sti:,'hg,'r m. 'grund av sten i sjö eller älv' Östmark.4

Jösse hd: stenhare m. sti:,'g, 1l'iJ 'stengrund i sjö' 1945 Bogen; stenhare m. sti:,'g, 1l'iJ 'hårt jordlager av småsten och stenhård lera' 1945 Eda;5 arm. 'grund' SOA 1941, are m. 'sand- I. stengrund',6 lögararem. '>>lögargrund>>, badgrund'. 6

sandare m. 'sandgrund',6 stenhare m. sti:,'g, 1r'iJ 'stengrund, hård jord nere i jorden'6• 7, Gunnarskog.

Älvdals hd: har 'stengrund' ,8 stenhar n. 'stengrund i marken (under lösare lager)'. Efterleden obekant som självst. ord. 1956, stenhar(e) m.

1 Se not 3 s. 127. 2 För definition hänvisar Dalm.ordb. här till har samt till Rietz s. 244 b (sten-arre,

Garberg) och till C. Säve (UUB R 632) II 47 (ste-ar). 3 Magnusson 1880 s. 71. 4 Samtliga belägg från Östmark upptecknade av R. Broberg 1934-37. 5 Ordet kan att döma av definitionen även vara stenale m. 'alvjord'. Betydelsegrän­

sen mellan har och alv kan vara flytande. Belägget har på kartan försetts med fråge­tecken. Jfr not 51 nedan.

6 Rudin 1902-06 s. 357e, 495. 7 Definitionen tyder på en sammanblandning med ett ord (*)stenale 'alvjord'. Jfr

belägget från Eda sn ovan med not 49. 8 L. Bäckvall, Ordlista från Dalby sn. ULMA 23417. Fotokop. av orig. i Nord.

Museet.

128

stghgl 'fast (sammanhängande) stengrund, naturligt (i vattendrag 1. mark) 1. byggt (som timmerledare i flottled)' 1967 Dalby.1

Örebro län

Edsbergs hd: har m. 'grund' SOA 1906, stenhar m. 'stengrund' SOA 1906 Skagersh ul t.

Lindes o. Ramsbergs hd: harm. 'stenhög, stenröse' Västm.ordb. stenhar 'stenigt skär, grund i sjö', 'stenbacke, stenröse' Västm.ordb. Linde; harm. 'stengrund i sjö, helst långsträckt' SOA 1947, stenharem. 'långt stengrund i sjö' SOA 1948 Ramsberg.

Nora o. Hjulsjö hd: stenarn m. str/ng'ri, 'stenar i vattenytan' 1935 Järnboås;2 stenarn m. '(avlång) stenhög i vattenbrynet i sjö' 1923 Nora.

Nya Kopparbergs hd: harn m. 'stengrund (i sjö), stenhög under vattnet' Västm.ordb., 'liten bergspets i vattenytan' 1931, stenhar m. 'markområde med mycket stenblock (mindre), storblockig morän?' SOA 1927, 'stenbacke, stenröse' 1925, 'stenigt skär, grund i sjö' 1930, 'liten bergspets i vattenytan' 1931, 'en av naturen danad stenhop' Isaacsson 1923 s. 57 Ljusnarsberg.

Örebro hd: stenharn m. st1/nari, 'stenudde' 1926 Axberg, Kil.3

Västmanlands län

Se ovan cit. från Herweghr, Ihre och Rietz. Gamla Norbergs bg: stenharm. (ingen definition) 1925 Karbenning; harm.

'framspringande udde eller fortlöpande rad av föremål' Västm.ordb., stenharm. 'stenbacke, stenigt skär' 1879-1923 Norberg.

Norrbo hd: stenhar n. 'samling stenar (spec. i vatten)' Västm.ordb. Fläckebo; stenhar n. 'stenröse' SOA 19344 Haraker.

Simtuna hd: har 'små holmar, som stå än öfver, än under vattnet, grundt ställe i sjö' Uppl. lmf s. 115, stenhar 'stenröse' ULMA 303: 739a, b, s. 10 Enåker; har, stenhar n. 'stenröse, stenhop, stenhög (hopförd af människo-

1 Belägget från 1967 saknas på karta 6. 2 ULMA 8181, svar på frågelista 30, s. 45. >>Stenaln ... kallas några stenar som nätt

och jämt syntes vid vattenytan. 'Det gick upp en stenaln' sade man bara om en sådan.» I samma frågelistsvar har upptecknaren s. 84 ett ord stenarn med samma uttal, men med fem. genus, om vilket han säger: >>Stenarn ... f. består både av stenblock och småsten.>> Uppgiften beror väl antingen på en urspårning i dialekten eller, mera troligt, på ett missförstånd av upptecknaren. Västm.ordb. behandlar dock de uppgivna

stenaln och stenarn som två skilda ord. 3 Upptecknaren har uppslagsformen stenaln. ULMA för ordet till har. Uppteckningen

är gemensam för båda socknarna. 4 Hämtat från en ortnamnsuppteckning, där det om en bäck Djupbäcken heter:

>>Nära dess utlopp ligger ett stenhar (stenröse) i ån.>>

9 - 674325 A. Rostvik 129

hand?)' ULMA 303: 746 s. 29, stenhar n. 'stenröse, särskilt i vattendrag' Isaacsson 1923 s. 56.1 Norrby.

Skinnskattebergs hd: stenhar n. 'stenrös' SOA 1932 Hed; har m. o. n., hare m. 'stengrund under vattenytan, >>mera långsträckt än ett grund>>' SOA 1964 Skinnskatteberg.2

Snevringe hd: har m., stenhar 'stengrund (i sjö), stenhög under vattnet' Västm.ordb. Kolbäck; har n. 'grund i sjö' SOA 1934 Ramnäs; har, stenhar

n. 'grund' SOA 1936 Sura. Vangsbro hd: stenhar Västm.ordb.3 Västerfärnebo. Våla hd: stenhar n. (ingen definition) 1896, 'stenar som uppkastats i en

hög vid odling; stenar och stenig mark i allmänhet' 1967 Nora; stenhar n. 'stenar och berghällar i sjön, mest intill holmar eller stranden. Där trivs abborren. Syns bra vid lågvatten. Där kan det växa någon buske, men isen tar dem ibland'4 Östervåla.

Yttertjurbo hd: stenhar m. 'stengrund' SOA 1936.5 Björksta. Åkerbo hd: stenhar n. 'stenrös' SOA 1931 Arboga lfs. Övertjurbo hd: stenhar n. 'stenbacke, stenröse, stenigt skär, grund i sjö'

Västm.ordb. Kumla; stenhar n. (ingen definition) 1925, 'stengrund i sjön' SOA 1933 Möklinta.

Fagersta stad: stenhar m. 'stengrund, stenrös i sjö, som sticker upp nära vattenbrynet' 1925.

Köpings stad: stenhar n. 'stenudde under eller i vattenbrynet, stengrund' 1925.

Uppsala län

Se ovan cit. från Ihre och Rietz. Bälinge hd: stenhar n. 'ett stycke mark, hvarest är mycket sten', 'en

stensamling hvar som helst på marken, t.ex. i skogen' 1874 ULMA 303: 42 s. 133, 303: 43 s. 162 Bälinge; stenhar n. 'hop stenar tillsammans i en sjö,

1 I en uppteckning 1918 har Isaacsson endast definitionen 'stenröse'. I en uppteck­ning i SOA 1965 översätter han ordet med 'stenröse (mest i vatten, bäck)'.

2 Egen uppteckning. Osäkerheten i fråga om genus och form återspeglas även i

ortnamnsmaterialet, se detta. Socknen gränsar i norr och väster till områden med (stark eller svag) mask. (Söderbärke, Ramsberg), i söder till områden med neutr. (Åkerbo hd; Hed). Någon geografisk fördelning av formerna inom socknen kunde dock ej konstateras. Märk att best. plur. endast belagts i mask.

3 Primäranteckningen saknar uppgift om genus och betydelse. 4 Egen uppteckning våren 1959. Uppgifterna från tre av varandra obereoende

sagesmän i byarna Bärby och Svina. 6 Upptecknaren, H. Ståhl, anmärker: >>Begreppet användes om ställen i Sagån och

Lillån, där vattnet är strömt på grund av stenanhopning. Oftast menar man inte

själva stengrundet utan strömmen.>> Jfr uppgifter från Skorpeds sn, Vrnl. I., ovan.

130

äfven på en väg i en skog' 1874 ULMA 303: 34 s. 99-101. 'hop stenar i sjö el. skog', 'stenrös, isht i vatten' 1897, 1901 Skuttunge.

Ragunda hd: stenhar n. 'stenig terräng, pinnmo osv.' SOA 19591 Järlåsa; har n. 'sten [koll.] under vatten' Åland. 2

Norunda hd: har n. 'stenigt grund' SOA 1935 Björklinge. Olands hd: hare m. 'stengrund, klippgrund av uppstående stenar' Lind­

roth 1914 s. 143 Hållnäs. Örbyhus hd: stenhar 'stenrös' 1897 Söderfors; stenhare 'stenrös' 1898

Tierp;3 stenhar 'grund i sjö' 1900 Tolfta; har m. 1. f. 'grund, stengrund 1. grusigt grund i havsbrynet SOA 1935 Älvkarleby.4

Stockholms län

Se ovan cit. från Ihre och Rietz. Frösåkers hd: har 'stengrund i sjö, mindre holme' Uppl. lmf s. 124 Börstil;

stenharem. 'stenröse i vattnet' SOA 19605 Gräsö. Frötuna o. Länna skg: (h)ara 'lägre, vanligen kal klippholme' 1897 Blidö. Lyhundra hd: harm. (ingen definition) Uppl. ordb. 1: 497 Estuna; stenhar

'stensamling, grund i vatten' 1904 Husby-Lyhundra. Värmdö skg: hara [f.] 1931 6 Möja.

FINLAND

*har eller *hari m. Se ovan belägg 1448.

Nyland

haru f. 'grund i vattenbrynet' Vendell 1884 s. 81; hara m. 'grund i vatten­brynet' Vendell 1884 s. 80, harem. 'grund i vattenbrynet' Vendell Ordboks. 328.7 Kyrkslätt; hara f. 'grund, ofta bredvid ett större skär' SLS8 Hangö stad.

1 Upptecknaren, K.-H. Tapper, anmärker: >>Tycks ej vara allmänt känt som dialekt­

ord>>. 2 Muntligt meddelat av arkivarie Wolter Ehn. 3 Upptecknaren, E. Grip, har tydligen uppfattat uttalsformen som obest. sing. mask.

Har-namnen från Tierp (Tämnaren) är emellertid neutr., liksom de appellativa beläggen

från socknarna runt Tämnaren. Grips form bör nog därför uppfattas som best. sing. neutr.

4 Upptecknaren, G. Glad, anmärker: »Ganska sällan använt ord. Vanligast i Gård­skär.>> Uppgiften om alt. fem. genus är tvivelaktig.

5 Uppgiften på ortnamnslappen Abrunabådstenharen. 6 Ordet sannolikt abstraherat ur ortnamn. Se upptecknarens, J. Westin, kommentar

ovan i kap. Material och materialredovisning. Lindroth 1914 s. 144 räknar med att ordet här är svag mask. hare, utt. hara med >>tendens till feminisering>>.

7 Båda uppgifterna återgår tydligen på samma uppteckning. I Ordbok har uppslags­formen ändrats enl. rikssvenskt bruk.

8 Definitionen troligen abstraherad ur ortnamn.

131

Äboland

hara f. 'grund i vattenbrynet' Vendell Ordbok s. 328 Finnby; hara f. 'grund i vattenbrynet' Vendell Ordboks. 328, 'litet skär, större men lägre än klabb' SLS 1954 Hitis; harm. 'moränrev'1 , hara f. 'grund i vattenbrynet' Vendell Ordbok s. 328 Houtskär; hara f. 'grund i vattenbrynet' Vendell Ordboks. 328 Kimito, Korpo, Nagu, Pargas; trällharan best. f. 'skämtsam benämning på sjön' Vendell Ordboks. 1044 Nagu.

Äland

har f. 'grund i havet' Vendell Ordboks. 328, harm. 'i (havs)vatten liggande lerbank med klapperstenar i' (Lappo by),2 hare m. 'grund i vattenbrynet' Vendell Ordboks. 328, hära f. 'liten holme; skär, grund' Wessman 2 s. 661 Brändö; har f. 'grund i havet' Vendell Ordboks. 328, hara f. 'liten holme, skär, grund' Wessman 2 s. 661, stenhar f. 'stengrund i havet' Vendell Ordbok s. 936 Föglö; har f. 'grund i havet' Vendell Ordbok s'. 328, hära f. 'liten holme, skär, grund' Wessman 2 s. 661 Kumlinge; hara f. 'grund i vatten­brynet' Vendell Ordbok s. 328, 'liten holme, skär, grund' Wessman 2 s. 661 Kökar; hara f. 'grund i vattenbrynet' Vendell Ordboks. 328 Sottunga.

Österbotten

hare m. 'grund i vattenbrynet' Karsten 1921-23 1 s. 503.

ENGLAND OCH KONTINENTEN

Engelsk ortnamnsforskning räknar med ett feng. ord *hmr 'a rock, a heap of stones, a tumulus', som skulle ingå i en del ortnamn, men som "inte är känt i övrigt.3 Det skulle vara besläktat med det svenska har och med motsva­rande ord i tyska fornspråk och dialekter. Åven på kontinenten är dock mot­svarigheter till sv. har svagt belagda. Ur de vanligare handböckerna har jag hämtat följande material:

Haar f. 'höhe, berg'. Diesz alte und vielfach dunkle wort ist nur noch in gegenden Westfalens lebend. Woeste ... kent es nur als name einzelner an­höhen einer hiigelreihe, die sich im siiden der Ruhr hinzieht. DWb 4: 2 (1877) s. 22 f.

hare Haar, Anhöhe. garden an der hare 1446 (Woeste). Schiller-Liibben 2 (1876) s. 207.

1 Muntligt meddelat av arkivarien K. Zilliacus 1962. 2 V. Solstrand i Brage 1909 s. 101. 3 Se EPNE 1 (1956) s. 217 f., Ekwall DEP 1960 s. 217 f. och i MASO 3 s. 41 f.

132

Här fem., zu ndd. har, trocken ... mnd. häre f. anhöhe. Förstemann­Jellinghaus 2: 1 sp. 1233.

häre f. (im Westen) verbreitete Bezeichnung ftir eine Anhöhe, vgl. die Haar, Haarstrang zwischen Sauerland und Hellweg. Lasch-Borchling 2 sp. 234 (häftet tryckt 1934).

Haar [subst. fem.] 'Hoogte in de heide; hooge heide, meestal begroeid.' Thans nog alleen in plaatsnamen (als de Hare, de Haar, Haarlo enz.) en in enkele samenstellingen bekend. Wb d. N. T. 5 (1900) sp. 1399.

Harr f., m. (?) 'harter, steiniger Grund im Gewässer, an dem die Netze fest­haften und zerreissen.' Wossidlo-Teuchert 3 (1961), sp. 470.

Jellinghaus 1923 anförs. 75 under art. har f. från olika författare betydel­ser som 'Anhöhe, schwedisch har, steinichter Ort', (in Niederland) 'ein länglicher, einförmiger, dammartiger Höhenzug'; 'eine mit Holz bewach­sene Anhöhe', 'ausgedehnte Erhebungen auf Heideflächen'. 1

De angivna betydelserna talar för att vi här har att göra med ord som är besläktade med sv. har. Påfallande är dock att vi saknar spår av detta ord i hela Västnorden, södra Sverige och Danmark samt i frisiskan, alltså i ett brett bälte mellan det engelsk-nederländsk-lågtyska området i sydväst och det mellan-, nord- och östsvenska området i nordöst.

Om de kontinentala motsvarigheterna till har se vidare kap. Etymologi nedan.

1 Jellinghaus' arbete anmäls av Ekwall i NoB 1925 s. 199 ff. Att döma av denna

anmälan har Ekwall och den engelska ortnamnsforskningen fått uppslaget till konstruk­tionen *hmr från art. här hos Jellinghaus. Jfr även Bach 2: 1 s. 196, 258.

133

Ordet har. Sammanfattning

Utbredning, former och betydelser av ordet har som appellativ och ort­namnselement framgår mera översiktligt av kartorna 5-8.

Överensstämmelsen är som synes god mellan appellativets och ortnamns­elementets utbredningsområden. Som ortnamnselement når ordet något sydligare och östligare och är något tätare belagt i Värmland och Stock­holms skärgård samt i sydvästra Finland än appellativet. Den mest på­fallande skillnaden gäller ortnamnsbeläggen från nordligaste Bottenviken, där appellativa belägg saknas eller uttryckligen är abstraherade ur ortnam­nen. I utkanterna av ortnamnselementets utbredningsområde är appellati­vet tydligen sedan länge dött eller i utdöende. Åven i det centrala utbred­ningsområdet, Gävl., Kopp., Västm. och Ör. län, tycks ordet i den moderna dialekten föra en tynande tillvaro med stöd av ortnamnen.

Ordet uppträder med både mask., fem. och neutr. genus. Genus maskuli­num uppvisar ordet i Ör., Kopp., södra Gävl. och Vrnl. län samt, parallellt med fem., i Åboland. Svagt femininum hara förekommer i Stockholms skär­gård, Åland och södra Finland samt i nordligaste Bottenviken. Neutralt genus förekommer dels i ett område i norra Gävl. län ner till Söderhamn, dels i ett smalt bälte genom Upps., sydöstligaste Kopp. samt Västm. län, ungefär från Tierp i nordöst till Arboga i sydväst.1

Av karta 6 framgår att den maskulina formen har den största geogra­fiska utbredningen. De av mig kända ortnamnen är, uttryckt i runda tal, till 45 % mask., 37 % fem. och 18 % neutr. Om man får dra några slutsatser av formerna på äldre kartor, skulle den maskulina formen tidigare haft större utbredning i ortnamnen. Sålunda skrivs nuv. Yttre Bäröharet, Enånger Bäröharn 1748 (LSA V19 ), Sillharet, Norrala, skrivs Sillharn 1698 (LSA V13)

och Inre o. Yttre Vattharet, Söderhamn, skrivs W attnhararne på Stenklyft. Delins karta (1688) 1782, Wattuharerna 1693 (LSA V11), Wattuharerne 1698 (LSA V13), u-allhararne 1747 (LSA V20 ). Emellertid får man väl inte förut­sätta någon större lokalkännedom eller förtrogenhet med dialekter hos

1 Det ovan anförda belägget från Dybecks Runa 1843, där det talas om mågra rös eller har>> i Animmen, Tössbo hd, har ej medtagits på kartan. Ordet har är ej upptecknat från Tössbo hd. Richard Dybeck var född och uppväxt i Odensvi sn, Västm. I. (Biogr. lex. 11 s. 628 f.), alltså inom området för har n. Formen i Runa 1843 är således ej

hämtad från Tössbo utan från Dybecks västmanländska modersmål.

134

Appellativet har, -hor osv.

• hor. horn m.

0 hare, horne m.

■ har f.

a hora f.

A hor n.

Belägget fr&n

österbotten ej loka­

liserat till socken.

• • • • • • •

" •

•• •

" • " • ~

" " " " "" • ~10

• • • • • ~·. . , ••• ., il'toe.' ... Uo f_Ji?

e?l>? ')j .• l>?

. " "" 0 .0 f21 21" l>? ~ • O?t9: . .. "" "" ~ t,.A

•t9"~ • • • ". .. " •

"

•

0 •1

• □

Karta 6.

□

□

0

'al!.9 0 l!.9~··a· □ a

0 □ □

'-9 □ □ □

äldre tiders kartografer, och kartformerna är dessutom ofta flertydiga. Nuvarande Rönnharet i Olsviksfjärden, Norrala, skrivs hos Stenklyft­Delin (1688) 1782 Sandöhararne, därefter Sandohara 1689 (LSA V10 ), Rön haren 1747 (LSA V20), Rönhar 1811 (Werming), Rönnharen G 110 (1887), Rönnharet G 110 (rev. 1947), ek 15H0f. Alla dessa former utom Stenklyft­Delins kan vara neutrum plur. fram till den moderna neutrum sing.

Åven med en mycket försiktig bedömning av det äldre kartmaterialet måste man dock med tanke på neutrumformens begränsade utbredningsom­råden räkna med att neutrumformerna är yngre än maskulinformerna.

135

Förutom den normala starka formen har m. förekommer inte så få belägg på en svag form hare m. Den är antecknad från utbredningsområdets utkan­ter, såsom Värmland, Närke, norra Uppland, Åland och Österbotten, men även i kärnområdet, Dala bergslagen och Dalmålsområdet. Den svaga formen kan vara sen och sekundär. Sekundära svaga former är tämligen vanliga i utkanterna av ett ords utbredningsområde. I vissa fall finns dock dubbel­former redan i gammal tid av vanliga ord med stor utbredning.'.Från norra Dalabergslagen känner jag ordpar som holm~holme m., torrak~torrake m. 'torrt träd på rot', hyll~ hylla f. 'hylla; (klipp)avsats'. Åtminstone i fråga om växlingen har : hara kan den svaga formen tänkas ha haft en från grundordet avvikande betydelse, se nedan.

Av de ovan anförda appellativa beläggen ur äldre källor har inte mindre än fem formen harn m., nämligen Columbus 1669, Siljeström 1730, Schultze 1755, Herwegr ca 1770 och signaturen S.T.S. 1778. SAOB vill i första hand uppfatta formen som en självständig sidobildning till har, men nämner möjligheten att fatta den som urspr. best. form sing. av detta ord.1 Lindroth nämner formen, som han känner från SAOB:s samlingar men ej från levande dialekt. Han finner det självklart att den är best. sing. av har m., fattad som obest., och han tror att det är ett ungt ord med synnerligen begränsad spridning.2

I mitt material finns formen harn belagd i ett smalt bälte i Bergslagen från Hälsingegränsen (Enviken) till trakten av Örebro (Kil, Axberg) med angränsande delar av Dalmålsområdet (Rättvik, ev. Bjursås). Från Säter finns en svag biform harne antecknad. De förhållandevis många äldre be­läggen gör det tänkbart att harn tidigare haft större spridning. En närmare undersökning av de äldre källorna och deras författare visar följande:

Samuel Columbus, 1642-1679, var som bekant född i Husby socken i Dalarna. Fadern var född i Munktorp i Västmanland, modern var från Söderbärke och hans styvmor från Kopparberget. I sin litterära och språk­vetenskapliga produktion var han starkt påverkad av Stiernhielm, bördig från Husbys grannsocken Vika.3

Olof Siljeström var född i Kungsör 1700, där fadern var pastor vid Dra­bante-Corpsen. Denne hade 1698 gift sig med änkan efter en fodermarsk vid Kungsör. 1703 tillträdde fadern kyrkoherdetjänsten i Leksand, där han dog 1730, samma år som sonen Olof disputerade. Olof Siljeström hade kom­mit till Uppsala 1713, blev magister 1734, prästvigd 1739, andre bataljons­predikant vid Västmanlands regemente strax därefter och dog 17 43. 4 Av

1 SAOB 11 sp. 437 f., tryckt 1930. Belägget från Siljeström 1730 omnämnes ej. 2 Lindroth 1914 s. 142. 3 Se Biogr.lex. 8 s. 755 f., 767 ff. 4 Sv. Kongl. Hof-clericiets Historia I: 2 (Örebro 1801), s. 612 ff.; Muncktell 3 s. 487.

136

~ 00 0

8 co Obest. sing. horn(e

Q horn

G) horn ö. horne

Karta 7.

intresse är att hans mor dog i Vika 1740. Troligen var en av hennes döttrar, alltså en syster till Olof Siljeström, gift och bosatt där. 1

Samuel Schultze var född 1698, troligen i Västerås. Fadern var född i Säter, modern var prästdotter, också från Säter. Från 1701 var fadern kyrkoherde i Norrbärke. Samuel blev student i Uppsala 1712 och var bok­hållare vid kopparkontoret i Falun 1730-37, då han blev kamrerare i Bergskollegium.2 Samme Schultze anses dölja sig bakom signaturen S.T.S., författaren till Den Swenske Fiskaren 1778.3

Daniel Herwegr var född 1720 i Nedre Ullerud, Värmland. Han blev domprost i Västerås 1765, pastor primarius i Stockholm 1770 och biskop i Karlstad 1773. Fadern tillhörde en ursprungligen engelsk göteborgssläkt. Modern, Sara Elisabeth Tilas, var dotter till Daniel Tilas (d. ä.) och Helena Norlind, född i Avesta 1654. Fadern dog 1721, då Daniel var ett år, och 1731 flyttade modern till Grangärde och gifte sig med brukspatron Stephan Svardz på Enekullen. 1734 inskrevs Daniel Herwegr i Västmanlands-Dala nation i Uppsala, där han blev magister 1746.4

1 Enl. uppgift av domkyrkosyssloman G. Ekström i Västerås, som arbetar med ett nytt herdaminne för Västerås stift.

2 Muncktell 2 s. 106 f., J. A. Almqvist, Bergskollegium och bergslagsstaterna 1637-1857 s. 273.

3 Lindroth 1914 s. 142 not 4 betvivlar att de två arbetena är författade av samme Schultze.

4 Hammarin 1 s. 64 ff., Biogr.lex. 1876 6 s. 122 f.

137

Det visar sig sålunda att samtliga författare bakom de äldre beläggen på ordet harn m. har anknytning till Bergslagen och i flera fall till ordets nu­varande utbredningsområde sådant vi känner det genom dialekt- och ort­namnsuppteckningar. Lindroth har tydligen rätt då han räknar med att ordet har en starkt begränsad utbredning, även om utbredningsområdet är ett annat och kanske något större än han trodde. Jag delar också Lind­roths uppfattning att ordet är best. form fattad som obest., främst under inverkan av de talrika ortnamnen på -harn. Formen har dock inte, som Lindroth trodde, utvecklats i skärgårdarna utan i Bergslagen med dess många sjöar och vattendrag.1 En parallell utveckling visar det likaledes ter­rängbetecknande appellativet bor 'land mellan vatten(drag) el. sankmarker m. m.', som på sina håll, bl. a. inom delar av området för harn, heter born. 2

Genusväxlingen m. ~ n. torde vara omöjlig att enkelt och entydigt för­klara. Klart är väl att man, som ovan sagts, bör utgå från maskulinformen och betrakta neutrumformen som sekundär. En övergång maskulinum till neutrum kan tänkas bero på anslutning till neutrala ord med likartad bety­delse som grund och skär.3 En viss betydelse i en sådan utveckling har kanske även det förhållandet att en del ord med likartad ljudmassa, >>rimord>> till har, såsom kar, par, var är neutrala.

Påfallande är att neutrumformerna förekommer i två från varandra skilda områden. En förklar_ing vore att neutrumformen tidigare även funnits i Gästrikland och sydöstra Hälsingland, men att där maskulinformen skulle ha återinförts, så att det en gång sammanhängande neutrumområdet delats mitt itu. Mot en sådan kombinerad novations- och renovationsteori talar de ovan omtalade spåren av maskulin form av nu neutrala ortnamn i äldre kartmaterial. Man får väl räkna med att neutrumformerna oberoende av varandra uppkommit på skilda håll.

Svagt fem. hara (haru, hära, häru, höru) kan förklaras på flera sätt. Snarast bör man väl med Lindroth4 utgå från sv. mask. obl. form hara, använd som

1 SAOB anför en form harn n. från Aftonbladet 1901 nr 170 s. 3. I en dikt »Sommar­natt,>, en stämningsbild från Stockholms skärgård, heter det där, strof 1: ... / medan

lommarna dyka och simma / uti lä bakom uddarnas harn / börja gryningens skyar att glimma / liksom ögon hos lyckliga barn.

I en not efter dikten står: >>(Harn, i Stockholmstrakten: har, kallas små skär, stenar i vattenbrynet.)» Dikten är signerad Lennart Hennings, pseudonym för Ruben G:son Berg. Han torde ha känt till ordet har från ordböcker (jfr hans definition med Ihres)

och själv gjort en form harn n. för att få ett rimord till barn. För frågan om uppkomst och utbredning av ordet harn har belägget således inget värde.

2 Om ordet bor se Gusten Widmark i NoB 1957 s. 43 ff., i detta sammanhang särskilt s. 47-49.

3 Isaacsson 1923 s. 57 vill förklara genusövergången genom anslutning till röse. 4 Lindroth 1914 s. 144.

138

nom., till vilken form kunnat bildas plur. harar, som sammanfallit med sv. fem. plur. 1 En riksspråklig parallell till en sådan utveckling är ordet både~ båda, som både till form och betydelse står mycket nära ordet hare ~hara. 2

I delar av Nyland, Åboland och Åland finns vid sidan av sv. f. hara ett st. m. har, best. sing. harin. De två formerna tycks av ortnamnen att döma ha något olika betydelser, varom mera nedan.3

De norrbottniska ortnamnen Båtöharun ba'tiho'ro Råneå, Lilla o. Stora Hindersöharun he.,''!J,de.,~iho'ro; stg'9rhoro, li'lhoro Nederluleå, Lillharun li'l­ho'rnn, Storharun stg'rhs/rnn och Sandskärsharun sa''!J,f a3~hs/rnn Hortlax har som senare sammansättningsled ett kortstavigt fem. *haru (nom. o. oblik form), vars a utvecklats till ö-ljud före följande stavelses u genom tilljämning.4 Formen skall alltså sammanhållas med det uppländska och finlandssvenska ordet och namnelementet hara, haru. Frågan är hur de norrbottniska formerna skall uppfattas i dialektgeografiskt avseende. På svenskt område finns hara inte belagt på närmare håll än i Rådmansö i Stockholms norra skärgård, och de närmast belägna starka formerna är har n. Trehörningsjö och ortnamn på-haren (m.) Nordmaling. På den finska sidan uppges ett feminint ortnamn Rossharan från Petalax i mellersta Öster­botten. I total avsaknad av feminina former av ordet har på svenska sidan av Ålands hav, Bottenhavet och södra Bottenviken bör man väl i första hand räkna med ett samband mellan norrbottensnamnen och det finlands­svenska området med hara-namn. 5

Den vanligaste betydelsen av appellativet har är 'stengrund', 'stenar i eller strax under vattenytan'. Sammansättningen stenhar är därför vanligen helt synonym med det enkla har. Jämför i detta avseende orden röse~sten­röse. På sina håll har det osammansatta har fått en mera allmän betydelse av 'grund'. Sammansättningen stenhar har då inte längre varit en synonym utan en sammansättning bland andra där förleden närmare bestämmer

1 En sådan utveckling har konstaterats i äldre nysvenska, särskilt i stockholms­

språket. Spår av företeelsen finns fortfarande i uppländska och framförallt i finlands­svenska dialekter. Jfr Vitharn men Vitharuna Möja (Lindroth 1914 s. 144), i SOA:s uppt.

från 1931 endast Vithara, -orna. Se Ahlbäck 1946 s. 53 ff. med litteraturanvisningar. 2 SIOD 3 s. 172 ff., Falk-Torps. 39, art. Baae. 3 Ahlbäck 1946 nämner i en uppräknings. 61 har 'grund' som exempel på kortstavig

st.fem. Vendell anför en sådan form från östra Åland (Brändö, Kumlinge, FöglöJ, men den finns ej i modernare uppteckningar från detta område.

4 Se Rutberg 1924-31 s. 36 f., 64 f. 5 Rutberg 1924-31 s. 175 uppger att målen i Nederkalix och Töre visar uppenbar

släktskap med finlandssvenska mål och räknar tydligen med att området koloniserats

»väsentligem österifrån. Jfr V. Jansson i Sv. lm. 1942 (tr. 1944) s. 47-71, där han i uppsatsen om de östsvenska dialekternas ställning ger en sammanfattning av den äldre debatten om förhållandet mellan uppsvenska, östvenska och norrländska mål.

139

Appellativet har osv.,

betydelser

~ Stenar osv. i vatten

0 - •· - -··- på land

@ - " - _., - i vatten eller på land

Belägget från Österbotten ej lokaliserat till socken.

A 0 A

A

A

@

A

A

A

A

A A

A

A

A

A A

Karta 8.

0

A A

A A A

At,.

A A

senare leden, t. ex. sandhar, grushar. En sådan mera allmän betydelse hos det enkla har tillåter också ortnamnsbildningar som Knapelstenharen1

Venjan och Lerharan Ekenäs. Både osammansatt och sammansatt (stenhar, skärhar)2 kan har även

avse stensamlingar av olika slag på land. Sådana betydelser är i minoritet, men de finns antecknade från praktiskt taget hela utbredningsområdet, i några fall som enda betydelse, men oftast som alternativ till den vanligare betydelsen 'stensamling i vatten'. Förmodligen är grundbetydelsen 'sten­samling i allmänhet', kanske även 'kalt berg', och anknytningen till vatten en sekundär specialisering. Man kan jämföra det ovan behandlade appella­tivet harg, vars betydelsespecialisering gått i omvänd riktning. Detta ord

1 Ett appellativ knapelstenhar 'ett grund av små runda stenar' är väl abstraherat ur

ortnamnet. Ett appellativ med så specialiserad betydelse torde vara föga användbart och därför överflödigt i språket.

2 Ordet skär n. känner jag från Dala-Bergslagen (Enviken) i betydelsen 'stenar i en åker, som inte syns men ligger så nära ytan att man plöjer i dem'. Jämför därmed

skärhar 'stenbunden sträcka i en åker 1. eljest' Malung.

140

,,.

-"-~ --~~~

:::,-:- :;;z_ ---::-~: ~ «·,.- - ~ _,,. -~----;~ -~ -, ...... ~ "...::.:.'!"'-'

~...__;;,• -..:.!'- " "_;; ,:;..-~:-

- _;~='

Bild 22. Haran, Mossala, Houtskärs sn, Åboland. Foto förf. juni 1963.

betyder vanligen 'stenrös, stenrammel, oländig terräng', men ingår som senare led i flera namn på grunda och steniga ställen i vattendrag och sjöar.

På finländskt område betyder enligt Vendell Ordbok hara f. 'grund i vattenbrynet'. Ortnamnsmaterialet visar emellertid att hara-lokalerna är tämligen stora lokaler, som enligt kartorna ofta når 15 meters höjd. Wess­man ger översättningen 'liten holme, skär, grund' från Brändö, Kumlinge, Föglö och Kökar, en definition som bättre stämmer med lokalernas faktiska utseende. Däremot avser de inom samma område upptecknade ortnamns­lokalerna på -har m., best. form -harin, vanligen små strandpartier med klappersten i och under vattenytan, alltså ungefär detsamma som ordet vanligen avser it. ex. Västm. och Kopp. 1. Därmed stämmer definitionerna 'i (havs)vatten liggande lerbank med klapperstenar i' från Lappa by i Brändö och 'moränrev' från Houtskär.1 Se bild 21-24.

Diskrepansen mellan appellativets betydelser och ortnamnslokalernas faktiska utseende kan längs kusten och i skärgårdarna delvis förklaras genom landhöjningen. Så är väl fallet längs den låga gästrike- och hälsinge­kusten, där har-lokaler påträffas långt innanför kustlinjen men samtidigt långt under 5-meterskurvan. Där har landhöjning och tillandning kraftigt förändrat kustbandets utseende sedan de äldsta lantmäterikartornas tid, då dessa har-lokaler var grund eller uddar. I skärgårdsområdet Roslagen­Åland-Åboland har terrängen ett annat utseende; branta, delvis ganska

1 Jfr Zilliacus 1966 s. 120, 122.

141

höga, bergiga holmar. En jämförelse mellan har-lokalernas höjd mom tre mindre områden ger följande resultat:1

Tabell 3. har-lokalernas höjd över havet.

H'ijd över havet i meter

Område

Gränsområdet

Jättendal/Gnarp Gränsområdet

Möja/BEdö Korpo

0-3

14

Tal:iell 4. Sekundära har-namn.

4-6

5

15

2

Sekundära till namn på

Korpo Bl'dö

Enånger

..,.· -~

Antal "Cl. "d

har-n. § l 00 '-+-, :o

83 52

45

2

1

2 3

6

4

3

Tabell 5. Primära har-namn.

An­tal har-n.

Korpo 83 Blidö 52 Enånger 45

Sekundärer på

5

l

2

8

3

6

4

9

00

''" i::

3

2

7-9

12 13

1 3

10-12 13-15 16-

11

12 3

12 2 1

Summa sek. har-namn

10

6

10

'" [ .... bJ)

Max. höjd i meter

5

17 17,5

% sekundära har-namn

12 12

22

1 1 2 1 1 1 36 43 1 1 16 31

4 9

1 Siffrorna är ungefärliga. För Korpo grundar de sig på interpolerade värden från 5-meterskurvor, meddelade av finska lantmäteristyrelsen och gällande namn inom

Korpo socken, upptagna på kartbladen 1031 Utö och 1032 Korpo. Siffrorna från de svenska områdena gäller namn upptagna på ek. Jag har beräknat dem genom inter­polering från RAK:s kurvkoncept, betr. ungefär hälften av antalet lokaler med stöd av uppmätta höjdvärden inlagda på •>kurvade bilder>> på flygfotounderlag från 1948. Felmarginalerna är således tämligen stora, men skymmer ej tendensen i tabellen.

142

Bild 23. Stora Grisselharan, Nagu sn, Åboland. Foto P. Mattsson 1965.

Samma tendens framgår vid en jämförelse av förhållandet mellan primära och sekundära har-namn. Om vi har två naturnamn, av vilka det ena är sekundärt till det andra, har vi att räkna med två förklaringar till namnens inbördes förhållande. Antingen är den lokal som bär det primära namnet äldre än den andra lokalen, t. ex. Högbacken: Backrönningen, eller också är primärnamnslokalen större, mer iögonfallande eller i något avseende värde­fullare än sekundärnamnslokalen. I det förra fallet kan primärnamnet vara urgammalt men sekundärnamnet mycket ungt, i det senare fallet kan namnen vara från samma tid. Om ett ortnamnselement ofta ingår i sekun­dära namn, kan namnelementet vara ungt som appellativ eller ungt som ortnamnselement i förhållande till beståndsdelarna i det primära namnet eller beteckna en yngre företeelse än primärlokalen. För har-namnens del

kan det vara av intresse att se om de oftare utgör primärnamn än sekundär­namn, och om den eventuellt framkomna tendensen gäller lika över hela utbredningsområdet eller varierar i styrka. För en jämförelse har jag valt Korpo sn, Åboland, Blidö sn, Sthlms 1. och Enångers sn, Gävl. 1.

Av tabellerna 4 o. 5 framgår att Enånger har förhållandevis dubbelt så många sekundära har-namn som Blidö och Korpo. 1 Omvänt har Korpo fem gånger och Blidö fyra gånger så många sekundärnamn till har- namn som Enånger. Man kan därav dra den slutsatsen att har-lokalerna är större

1 Enligt Thors i SNF 42 (1953) s. 128 är har-namnen vanligen primära. I mitt

material från Nyland, Åboland och Åland är 71 % av de sammansatta namnen pri­

mära, vilket stämmer med Thors uppgift. Sett på hela mitt material är dock de sam­

mansatta primära namnens andel endast 62,9 %, och i mitt insjömaterial är motsva­

rande siffra 44,2 %-

143

Bild. 24. Söderängsharen, Björkö, Houtskärs sn, Åboland. Haren går från land ut till ett stycke förbi stenen i bildens högra del. Foto förf. juni 1963.

och namnen troligen äldre i de sydligare skärgårdarna än längre norrut. Som höjdsiffrorna visar och förhållandet primär-/sekundärnamn låter ana, kan har-namnen längs Hälsingekusten ha tillkommit vid en tid då namn­lokalerna steg ur havet, uppskattningsvis från 1300-1400-talet och framåt. Uteslutet är väl ej att har-namn fortfarande bildas i dessa trakter. I Korpo och Blidö är däremot har(a)-lokalerna så betydande och så höga, att de icke kan ha namngivits då de fortfarande var 'grund i vattenbrynet'. Jag anser det ytterst vanskligt att förlägga uppkomsten av har-namnen, liksom hela namngivningen av de vidsträckta skärgårdarnas mindre och medelstora lokaler, längre tillbaka i tiden än tidig medeltid. 1 En hara som nu är 15 meter hög ~L kan inte antas ha fått sitt namn under bronsåldern. Rim­ligare är att anta att appellativet hara vid tiden för namngivningen inte avsåg 'grund i vattenbrynet'. Troligt ärt. o. m. att denna betydelse även i dessa områden endast tillkommit grundordet har, och att avledningen (hare>) hara bildats för att beteckna en något annorlunda och större lokal omgiven av vatten. Detta skulle kunna förklara att både harm. och hara f. finns inom området, den förra formen som ortnamnselement i namn på låga stenbankar, jfr materialsamlingen ovan samt bilderna 23 och 24.

1 Lindroth 1914 s. 145 antar att har-namnen »begynt att stadga sig som en samman­satt namntyp>> redan under äldre järnålder.

144

Etymologi

I det föregående har jag redovisat förekomsten av avledningar till harg vid sidan av grundordet i götiska dialekter. Bildningar som stenhärge, ill­härge tillhör den stora och i alla germanska språk välkända gruppen av neutrala ja- och ia-avledningar till likabetydande grundord.1 En osamman­satt form härge vid sidan av harg är inte heller förvånande. Någon mera ingående behandling av dessa ia-avledningar utöver redovisning på karta har jag därför inte funnit nödvändig.

Till ordet har uppvisar dialekterna inom ordets utbredningsområde ingen motsvarande ja-bildning. Dock torde i-avledningar föreligga i en del gamla ortnamn, bland vilka följande exempel kan nämnas:

Härjedalen he'ru.dgr1 he'rtdg'r1, landskap, Jämt!. I. i Heriardale, Heriardal, heriardall, i Heriardall 1273? avskr. 1300-t.2 ii hmriadal 1397 JHD 1 s. 147 or. Owir hmriadal 1404 JHD 1 s. 153 or. i herdal 1406? JHD 1 s. 156 or. i hmr­daal 1420 JHD 1 s. 182 or. i heriodaale 1423 25/6 Trondheim RAp or. j ... hmriadal 1426 JHD 1 s. 204 or. over ... herdal 1434 3/2 >> a Hagnastadhom>> RAp or.

Lillhärdal ha' qal, sn, Svegs o. Hede tg, Jämtl. I. j heireiadal 1372 JHD 1 s. 118 or. j lidzlaherdale 1404 JHD 1 s. 153 or. j litla Heriadal 1430 DN 14 s. 40 or.

Herrö ha'ro, by, Svegs sn, Svegs o. Hede tg, Jämtl. I. Mattis j Hmr00 1442 18/9 Hede RAp or. matis i heri0 1452 25/2 el. 21/9 Sveg RAp or. mattis i her00 1463 u. d. Sveg RAp or.

Dessa tre namn utgår från namnet på nuv. Härjån, skrivet Herian Fluvius 1645.3 Ån rinner upp nära gränsen till Dalarna, passerar genom Lillhärdal och faller ut i Ljusnan vid byn Herrö väster om Sveg. En uppteckning i SOA beskriver ån sålunda: »Det för Härjån mest karakteristiska är dess utomordentliga stenighet. Åtminstone vid och ovanför Kyrkbyn består dess bädd mil efter mil av idel sten. Vid lågvatten gör ån på vissa sträckor intryck av en blockmark med rännilar här och var mellan stenarna.>>4

1 Ekwall 1904 s. 1 ff. 2 NGL 2 s. 489, 490, 491; Sv. traktater 1 s. 244, 245, 246. 3 KrA XX: 4, exc. SOA. 4 N. Hj. Matsson, uppt. från Lillhärdal 1938.

10- 674325 A. Rostvik 145

Åns namn har troligen varit *Her med bet. 'den steniga'1 . Genitivsamman­sättningen Heriardalr 'Hers dalgång' har från början avsett nuv. Lill­härdalsbygden och så småningom blivit beteckning för hela landskapet. Som framgår av de äldre skrivningarna har både landskaps- och socken­namnet utvecklats till Herdal under 1400-t. Formen Härje(å)dalen är en sen, etymologiserande form bildad till ånamnet Härjån. 2 Bynamnet Herrö

kan vara en sammansättning med ö, i så fall syftande på den ö som bildas av Härjåns två mynningsarmar. F. led bör även här ha varit gen. *Heriar-.

Den äldsta skrivningen Hceroo är från så sen tid som 1442, då det urspr. Heriardalr börjat skrivas Herdal o. dyl.3

Härjevad hce'J:7,JVa 1, by o. sn, Skånings hd, Skar. 1. i hariowath 1397 15/2

DaRA or. herievadh 1464 Styffe Skand. s. 160 j hergewadh Soken 1488 17 /3 Ängsöark. or. - SOSk 10 s. 27 uppfattar f. led. som gen. *Ht:erio av ett ånamn *Ht:eria, ett äldre namn på Lidan, vid vilken byn ligger, bildat till ordet har. Ån bildar här enl. SOSk ett brant fall utför det nakna urberget och rinner genom stenskravel ner i den lugna strömfåran.

Lillhärjån och Storhärjån -hcerJ(Ja, åar, Idre sn, Älvdals, Särna o. Idre tg, Kopp. 1. Storhärjån rinner upp på norska sidan och bildar bl. a. Härjåsjön

(Holmsjön G 81). Troligen avses denna sjö med endera namnformen St: Heriesiön och L: Heriesiön 1645 KrA 20: 4. Lillhärjån rinner upp i trakten av Härjehågna på gränsen mot Norge och faller ut i Storhärjån ca 3 km nedanför Härjåsjön. Ånamnet kan vara identiskt med det ovannämnda härjedalska *Her ( > Härjån) eller med det västgötska *Ht:eria, som ingår i Härjevad.

Härjan ha'ng,', å, Järna sn, Nås o. Malungs doms. tg, Kopp. 1. Harie aa mitten 1600-t.4 Harjån, Härjan 1865 Arosenius. Härjeån G 89. Ankommer från Liss o. Stora Härjsjön (Häryn mitten 1600-t.4 HerrsJiön 1674-75). Enl. uppt. i SOA är den stenbunden, särskilt från L. Härjesjön ett par km ner. Namnet kan vara identiskt med föregående så väl till ursprung som till senare utveckling.

Härjarö hce'nari, gd o. halvö, Veckholms sn, Trögds hd, Upps. 1. -jnnan heri::ernom (2 ggr), j heri::ernom, jnnan heri::ernom 1378 15/10 Köping RAp or. in h::eriernom ibid. a t. j herierne 1421 e. 29/9 Trögds ting. - S. led. i namnet antas av Lindroth 1914 vara -t:erni. 5 Han föreslår med tvekan att

1 C. Lindb3rg i Svensk uppslagsbok 13 sp. 1235. 2 H. Ståhl i NoB 1966 m. hänv.; av den rika äldre litteraturen om dessa namn set. ex.

Ahnlund i Jämtl. o. Härjed. historia 1 s. 49 ff., Modin 1949 s. 30 ff. 3 Jfr Modin 1949 s. 56 ff. Annorlunda Nordlander i ANF 23 (1907) s. 286. • LSA sign. U 1, exc. av B. Linden, som anger LSA:s gamla signum L 132: 1. Kartan

är anonym och utan årtal, men förmodas av Linden vara ritad av Jonas Arfvidsson

Kjellander, som var verksam i Dalarna omkr. 1642-57. 5 Fornv. 1914 s. 166. Om -mrni se a. a. s. 131.

146

förleden hmrj- skulle ha en allmänt förstärkande innebörd och att namnet således skulle betyda 'den väldiga klippan eller klippholmen'1 . Enligt min mening är förleden en ja- eller jö-avledning till har. Formellt kan namnet jämföras med mansnamnet Herjulf <Hari-wulfr< *Harja-wulfaR2 (med

annan förled). Herrevadskloster ha'J,e.,vasklo' stor förr kloster, Riseberga sn, N. Åsbo hd,

Krist. 1. - de heriuado (6 ggr) 1140-45 N L. s. 49, 51, 58, 59, 71, 101 or. conuersus sancte marie heriuadj ibid. s. 65 or. de Herivado 1134-66 LDLV s. 49 or. de Herivado (6 ggr) 1167-99 LDLV s. 1, 5, 23, 59, 86,298 or. conversus sancte Marie Heruuadi ibid. s. 71 or. conversus sancte Marie Herevadi ibid. s. 85 or. monachus sancte Marie Herivadi ibid. s. 99 or. osv.­Gården ligger vid Rönneå intill Ljungbyhed. Senare leden är vad 'vadställe'. Förra leden är väl ett namn på ån.3 Mellanvokalen i synes svårförenlig med

en avledning till har. Möjligen kunde man tänka sig att i en förled *Hmriu­till ett ånamn *Hmria (jfr Härjevad ovan) bindevokalen u tidigt slukats upp

av senare ledens v ( w). Man kunde också tänka sig en iö-a vledning till ett lång­sta vigt *här. Sådana bildningar har normalt kompositionsform på -i, t. ex. in

rnyriby 1291 (Myrby, Harg, Sthlms 1.), in rnyryby, de Myriby 1224 (Myrby,

G:a Uppsala), de Myrisio 1290 (Myresjö, Ö.stra hd, Jönk. 1.).4 • 5

Det här föreslagna långstaviga *har finns inte belagt i svenska dialekter,

men kan möjligen spåras i ett par mellansvenska ortnamn: Håra h!J,'ra, by, Villberga sn, Trögds hd, Upps. l. - in harurn 1347 4/6 u. o.

UUBp or. i harom 1379 18/7 Trögds hdsting RAp or. ii harum 1381 21/10 Trögds hdsting RAp or. - Namnet tycks vara plur. av ett långstavigt här. Byn ligger på sydsluttningen av en markerad höjd med berg i dagen

särskilt på västsidan och på en ca 300 m lång utlöpare mot söder. Terrängen påminner i hög grad om många av karg-lokalerna.

1 De norska dialektord som Lindroth åberopar, herjakar, herjasterk, herjatok

(Ross), sammanhänger väl, som Ross förmodar, med fornspråkets herr '(krigisk) här' och betecknar mänskliga egenskaper.

2 Se Noreen Aisl. Gr. § 69, 133a samt Sievers i PBB 12 (1887) s. 486 ff. 3 I Sv. uppslagsbok bd 12 sp. 327 uppger Ejder att f. led. troligen är ett namn på ån

men i övrigt otolkad. 4 Se även L. Moberg i NoB 1950 s. 113 ff. Jfr Fries 1957 s. 234 f. ang. t-äd~amndör­

kder som greni-, efter mönster av långstaviga, t. ex. espi-. 6 En uttömmande behandling av namn som kan tänkas vara avledda av har

skulle spränga ramen för denna framställning. Utöver de nämnda exemplen kan nämnas att gen. plur. av en ja-stam *hmr enligt Sahlgren i NoB 1925 s. 204 ingår i socken­namnet Herrljunga Älvsb. I., skrivet in herimlungum 1293, och i bynamnet Herrgryt,

Viby sn, Ör. I., skrivet i Hmriagrithe 1385, samt i de av Karsten 1921 s. 154 anförda österbottniska namnen *Härjegrenen, Härjelandet, Härjefjärden m. fl. Sahlgrens förslag

är tilltalande.

147

Kungsåra kn'gs~'ra, by o. sn, Siende hd, Västm. l. - Datum Harum1 1257 1/11 Kungsåra RAp or. apud ecclesiam haira 1308 20/3 Kungsåra k:a RAp or. Apud ecclesiam Haara 1308 21/3 Kungsåra k:a RAp or. apud ecclesiam haara 1308 21/3 Kungsåra k:a RAp or. in harum 1335 20/5 RAp vidim. avskr. 25/5 1335. . . . wart godz konungxhara 1371 27 /8 Gråbrödrakl. Stockholm RAp or. - Enl. Sv. uppslagsbok 17 sp. 167 skulle namnet inne­hålla plur. av ordet hår i överförd användning om någon långsträckt ter­rängformation. Förslaget är föga sannolikt. Namnet synes vara språkligt identiskt med det nyssnämnda Håra i Villberga. Kyrkan och byn, numera K ungsbyn, ligger intill varandra på varsin höjd med berg i dagen och block­rik morän. Sakligt sett är en bet. '(de steniga) bergknallarna' trolig.

En parallell till den här föreslagna växlingen a: ä i stams ta velsen före­ligger i ordet snår, som i både sv. och no. dial. förekommer i formerna snar och snår.2 Enl. Hellquist beror växlingen mellan långt och kort a i detta ord på ställning framför urspr. rh (germ. *snarha-). 3 Är mitt antagande av en växelform här till har riktigt, torde den kunna förklaras på samma sätt, varom mera nedan.

Enligt allmän mening är orden har och harg, horg nära besläktade. Van­ligen betraktas harg som en ug-avledning till har, germ. *har-u3a-.4 De u­omljudda formerna i hela Västnorden och i flera svenska och danska ort­namn förklaras då av mellanvokalen u, som är synlig i en del forntyska belägg.5

1 Efter bosktaven r följer fyra staplar, som i SD 1 s. 387 läses un. Skriftprof 1894 s. 11 läser namnet harim utan kommentar. Nordberg 1926 s. 60 not 5 anser Skriftprofs läsning vara den rätta. För att få en grammatiskt rimlig form måste man räkna med

att en stapel utelämnats i ordet harum, den form som namnet uppvisar i forsättningen. Det kan tilläggas att brevets övriga i antingen helt saknar diakritiskt tecken eller har ett långt, tunt, lutande streck och att brevets u saknar diakritiskt tecken.

2 Aasen s. 717, Dalin 2 s. 412. Ordet saknas hos Rietz. 3 HellqEO s. 1019, likaså Falk-Torps. 1090. - Beträffande frågan om inträdd eller

utebliven ersättningsförlängning vid bortfall av h i förbindelsen rh se SNF 12 (1921),

där H. Pipping försöker formulera regler för de olika utvecklingarna. Han nödgas konstatera en mängd undantag från sina regler, undantag som han förklarar som utjäm­

ningar inom paradigmen. 4 Hellquist i Språkvet. sällsk:s i Uppsala förhandlingar 1891-94 s. 96, dens. EO s. 337

art. Harg, Falk-Torps. 419, 1484 art. Horg. 6 Så Grimm 1826 s. 297, under hänvisning till fvn. nom. plur. h9rgar, micht her-gir,

zum zeichen, dass das u vor, nicht nach dem g ausfieh. Ingen har senare funnit anled­ning betvivla denna uppfattning, jfr t. ex. Gun Widmark 1959, som s. 235 för upp horg f. under rubriken >>Subst. med i avledningsändelse bortfallet U>>.

148

Substantiviska avledningar med g-suffix är ytterligt sällsynta och osäkra.1

Suffixet -ga, -ha är däremot ett vanligt adjektivsuffix, med mellanvokalerna a, i (långt och kort) och u, den sistnämnda huvudsakligen på nordiskt om­råde.2 Av detta följer att karg borde uppfattas som en adjektivisk bildning till grundordet har med betydelsen 'det som är stenigt' eller dylikt. En sådan bildning är i och för sig fullt tänkbar.3 Ett par omständigheter gör dock att jag inte utan vidare vill ansluta mig till denna uppfattning utan gärna vill pröva en annan väg att förstå sambandet mellan har och karg.

För det första är det påfallande, att grundordet har så begränsat utbred­ningsområde. Som i det föregående visats är ordet har med säkerhet känt endast från Svealand, Gävleborgs och Västernorrlands län samt Åland, Åboland och Nyland, alltså i det germanska språkområdets nordöstligaste utkant. Osäkrare spår av en tänkbar motsvarighet till har utgör de konti­nentala formerna haar(e), här o. dyl. och det hypotetiska feng. *ha?r. Däre­mot är formen karg med dess olika motsvarigheter känd från både öst- och västnordiskt, låg- och högtyskt, nederländskt och angelsaxiskt område. Man måste då räkna med att ordet har varit allmänt germanskt och att av­ledningen karg osv. trängt ut grundordet överallt utom längst i nordöst, där det fortfarande lever som en relikt.

För det andra är det kontinentalgermanska materialet inte så klart och entydigt som man föreställt sig. Det finns anledning att något närmare granska de fornspråkliga formerna på tyskt och nederländskt område.

De av Graff4 redovisade beläggen är följande: Nom. sing. haruc 2 ggr 700-t. 1 gg 700-800-t.; nom. sing. haruch 2 ggr 700-800-t.; ack. sing. haruc I gg 700-t.; ack. plur. haruga 2 ggr 700-t., 1 gg 700-800-t.; ack. plur. haraga I gg 700-t., 1 gg 700-800-t. 5 Samtliga belägg är hämtade från bibelglossar; en form av vardera nom. sing. haruc och ack. plur. haruga är bayerska (700-t.), de övriga alemanska. Av sammanlagt 11 belägg har alltså 9 vok. u och 2 vok. a. Därtill kommer ett bayerskt belägg hare från 900-t.6 och formen haraho i frasen in haraho conjurare från 500-800-t.

Det kontinentala ortnamnsmaterialet ger emellertid en annan bild av

1 Torp anför (Hregstad-Torp s. LIII) orden laug f., trog n., b,;,rgr m. 'galt (poetiskt)' och h,;,rgr m. I tyskan skulle harug vara enda exemplet, se Grimm 1826 s. 297 och jfr Graff 4 sp. 3.

2 Se t. ex. Kluge 1926 § 202-208. 3 Jfr att Liden i NoB 1939 s. 73 ff. för ett antal västsvenska namn på Ving- utgår

från en adjektivform vindugh-. Jfr även ordet mjälg nedan. 4 Graff 4 sp. 1015. 5 Uppgifterna om formernas ålder en!. källförteckningen i Graff 1. 6 Steinmeyer-Sievers 1 s. 605, 4 s. 404.

149

mellanvokalen.1 Av nio belägg på det nordholländska Hargen från ca 960 till ca 1120 har fem, varibland de tre äldsta, mellanvokalen a, ett har voka­len e och tre saknar mellanvokaJ.2 Inte heller i det övriga ortnamnsmate­rialet, från nederländskt, lågtyskt och högtyskt område, har jag funnit ett enda exempel på mellanvokalen u.

Det samlade materialet ger således anledning misstänka att mellan­vokalen i fhty. harug ej är samgermansk utan yngre. Så har den också upp­fattats av Schatz,3 som tar upp haruc, haruga bland exemplen på >>Ur­deutsche Vokalentwicklungen». Enligt Schatz förekommer alltid en vokal av växlande kvalitet i alemanskan i bl. a. förbindelsen rg. I bayerska dialekter är denna vokal mindre allmän, vilket ju stämmer med den ovannämnda bayerska formen hare.

Ett skäl att utgå från ett urspr. *haruga- har varit det nord. hQrgr, vars Q

uppkommit ur a genom inverkan från ett följande u. Men om nu mellanvoka­len i ty. harug är sekundär och ty. harug återgår på ett tidigare *harg, bör man pröva om icke det nord. hQrgr bör återföras på ett äldre *hargu-, dvs. om ordet icke är en urspr. u-stam.

Frågan blir då om det vid en prövning av denna teori går att få fram andra indicier på u-stamsböjning eller eventuellt omständigheter som gör teorin ohållbar. I de forntyska dialekterna saknas spår av u-stamsböjning i lång­staviga ord.4 I tyskan identifieras därför ursprungliga u-stammar vanligen med hjälp av motsvarande ord i gotiskan. Tyvärr finns ingen motsvarighet till hQrgr osv. belagd i gotiska källor.

Fornengelskans hearg o. dyl. anses emellertid vara en u-stam. 5 Den i feng. som i övriga väst- och nordgermanska språk numerärt svaga u-stamsgrup­pen torde inte annat än rent undantagsvis ha attraherat och på analogisk väg ombildat ord av andra stammar. 6 Sannolikheten talar således för att en u-stam i feng. är fornärvd.

På västnordiskt område böjs hQrgr helt och enbart som en a-stam. Detta förhållande, liksom det genom hela paradigmet gående Q i stammen, kan

1 Som ovan i kap. Ortnamnselementet harg framhållits, är det kontinentala ort­namnsmaterialet delvis osäkert. Jag anser det ändå lämpligt och nödvändigt att i dis­kussionen dra in de former som ansetts höra dit.

2 Förstemann-Jellinghaus 2: 1 sp. 1236, Gysseling s. 450. 3 Schatz 1927 § 117. Jfr § 91, 95, 124. 4 Se t. ex. Paul 2 § 17, Gallee-Lochner 1910 § 324, Lasch 1914 § 364, Franck 1910

§ 173, Schats 1927 § 327. 5 Sievers-Brunner 1951 § 273. 6 Ett sådant undantag är djurnamnet hjr;irtr, som i fvn. böjs som u-stam, men som

ursprungligen är en a-stam. Se härom Lundahl i Festskr. Sahlgren 1944 s. 5, Kock

Sv. ljudhist. 3 s. 230, K. F. Johansson i KZ 30 (1890) s. 347. Märk dock att u-stam­marna har en starkare ställning i nord. än i västgerm. språk.

150

tyckas vara en allvarlig motinstans mot tanken på en urspr. u-stam.1 Be­läggen är inte särskilt många, men formerna är entydiga. I de ovan redo­visade 24 citaten förekommer olika kasusformer av hQrgr 27 ggr. Av dessa är 17 signifikativa, nämligen 1 gen. sing., 1 dat. sing., 2 nom. plur., 2 gen. plur. och 11 ack. plur.

I fsv. är som nämnts ordet *hargher ej belagt som appellativ. I ortnamns­materialet finns däremot ett antal former, som kan förklaras som spår av u-stamsböjning. Jag erinrar om följande i det föregående redovisade belägg:

Skederid, sn, Sthlms I. Ecclesiis ... et skiredhrerghi 1337 29/11 u.o. Väggarö, by, Sorunda sn, Sthlms I. in villa wegyrerghirh 1281 in villa

wegyrerghirh ibid. a t. in vregerghum 1367 j vredjrergum ibid a t. j vredgrerg­hum 1383 j vredgrerghum 1384.

Tollare, gd, Boo sn, Sthlms I. Tollerge 1403 avskr. 1700-t. Odensala, sn, Sthlms I. ecclesie othinsrerg, parrochie othinsrerg 1288 de

opinserg 1303 odhinsherghe sokn 1447. Skerike, sn, Västml. I. Datum skregherghi 1283 in parrochia skedherghe

1306 parochia skredhergre ibid. a t. parochie skiredierghe 1320 Skiredhrerghe 1330-34.

Torshälla, stad, Söd. I. i[ n] thorshrergi 1296 Ecclesie thorshiergie 1308 in parochia thorsherghy, ecclesie thorsherghy 1318 m. fl.2

Formerna thorshrergi, thorsherghy har tidigare ofta diskuterats. Noreen betecknar i Aschw. Gr. 1904 formen thorshrergi som oklar. 3 I ANF 22 (1906) uppfattar Karsten fvn. hQrgr, fsv. hargher som u-stam och ansätter formen *haruguz eller *hariguz.4 Denna uppfattning upprepar han 19155 men kriti­seras då av K. B. Wiklund,6 som dock inte förnekar möjligheten av en urspr. u-stam. I Svensk ljudhistoria 3 (1916) förklarar Kock7 de i-omljudda dat. sing. thorshrergi osv. som uppkomna genom palatalomljud eller möjligen hörande till en neutral ia-stam *hrerghe. Kocks uppfattning delas av Nord-

1 Jfr folknamnet herdar, enligt vanlig uppfattning utgående från en form *harud-. Se Hovda i MoM 1955 s. 126 ff. och där anförd litt.

2 En fullständigare beläggsamling finns hos Sahlgren i NoB 1947 s. 122 f. 3 A,chw. Gr. § 389 anm. 1. 4 ANF 22 s. 191 ff. Karsten behöver mellanvokal för att förklara en del som han

menar nordiska lån i finskan. Jfr nedan not 6. 5 Karsten 1915 s. 52. 6 IF 38 (1917) s. 75 ff. Wiklund hävdar att det av Karsten anförda fi. harju 'ås' inte

kan vara nordiskt lån. Däremot anser han stammen harg- ingå i andra finska ord. För Wiklunds resonemang spelar det ingen större roll om han utgår från en a-, o-, u- eller

ia-stam. Senare har Collinder 1932 s. 191 ff. hävdat att stammen harg- ~ h?rg- inte kan påvisas i germanska lånord i finsk-ugriska språk.

7 Kock anf. arb. s. 51 f.

151

berg 1926, som understryker möjligheten av ia-stam.1 En sådan ia-avled­ning föreligger i härje, Härjet. Karsten återkommer till sin u-stam i sitt arbete Svensk bygd i Österbotten (1921). 2 I en recension av detta arbete i NoB 19253 delar Sahlgren uppfattningen att dat. sing. thorshmrgi osv. är att förstå som u-stamsböjning, men påpekar att man ej behöver räkna med någon mellanvokal. I sin uppsats Reaktion och korrektion 1947 förklarar emeller­tid Sahlgren de i-omljudda formerna i anslutning till Kock, dvs. som upp­komna genom palatalomljud.4

I anslutning till Sahlgren 1925 vill jag i första hand betrakta formerna dat. sing. thorshmrghi, thorsherghy m. fl. som tecken på gammal u-stamsböjning. Likadant uppfattar jag de ovan återgivna formerna för Skederid och Skerike. Skrivningen in villa wegymrghirh är egendomlig.5 Senare skrivningar visar att namnet är pluralt. Vill man i skrivningen wegymrghirh se en ia-stam -*hmrghi n., måste man till denna konstruera en ortnamnsplural nom. -*hmrghir, att jämföra med fvn. Bolir till Boli.

Den växlande vokalismen fvn. hQrgr, fsv. *hargher hindrar inte antagandet av en gammal u-stam. En liknande geografisk fördelning uppträder hos gamla u-stammar som balk, kvast, varom se Widmark 1959 s. 171 ff., 194 ff.

Att fvn. hQrgr och fsv. *hargher uppvisar a-stamsböjning utesluter inte heller tanken på en gammal u-stam. Got. hairus 'svärd' motsvaras av en nord. wa-stam hjQrr, got. huhrus 'hunger' motsvaras av en nord. a-stam hungr. Got. airus 'sändebud' motsvaras i nord. av arr, som kan böjas både som u-stam och a-stam. Andra exempel på att u-stammar antagit a-stams­böjning nämns hos Noreen Aisl. Gr. § 395 med anm. 2.

I det föregående har påpekats att den genomgående u-omljudda vokalen i fvn. hQrgr till synes utgör en viktig motinstans mot antagandet att hQrgr,

*hargher är en gammal u-stam. Men omljudet är kanske en följd av anslut­ningen till ett nytt paradigm. Ordet kan ha varit vanligast i sing. och där­för ombildats efter nom.- och ack.-formen. Plur. hQrgar i bet. 'tempel' torde vara sen enligt framställningen i det föregående. Övergången av hQrgr till

1 Nordberg 1926 s. 181. Nordberg påpekar att ia-stammar ofta uppträder som senare

sammansättningsleder vid sidan av a-stammar. Även om en ia-stam *hmrghe inte kan beläggas, kan enligt honom a i dat. hargi på grunad av det följande rg ha dragits mot m så att formen uppfattats som en omljudd ia-stamsform.

2 Karsten 1921 s. 154f. 3 NoB 1925 s. 203 f. 4 NoB 1947 s. 97 ff., ang. Torshälla s. 122 ff. Sahlgren omnämner här ej sin tidigare

uppfattning. 6 Skrivningen kan jämföras med den av Tjäder 1967 s. 61 återgivna skrivningen

[cu]riis silicet ... spangarh (avseende byn Spånga, Ö. Fågelviks sn, Väse hd, Värm!. I.) i

ett kungligt brev 1280 16/7 u.o. En jämförelse mellan breven visar att de är skrivna av samma hand. Det påhängda h-et är väl en av skrivaren omtyckt dekoration.

152

a-stam med genomgående Q bör kanske ställas vid sidan av att ordet i no. och fär. antagit fem. genus. Denna övergång, som har stor geografisk ut­bredning, kan ha hög ålder. En bidragande orsak till ett paradigmbyte kan vara u-stammarnas även i nord. förhållandevis svaga ställning.

Eftersom orden har och harg enligt den föregående framställningen är i det närmaste identiska till sin grundbetydelse, räknar även jag med en nära släktskap mellan de två orden. Om vi betraktar karg som urspr. u-stam, kan vi förstå har och harg som Vernerska växlingsformer. Vi har då å ena sidan *kar-ku- > *har-h- > har, å andra sidan *kar-ku- > *har-3- > harg. Därmed skulle också den av mig antagna växelformen här till har vara en direkt parallell till de ovan omnämnda formerna snår: snar, där växlingen mellan kort och långt a förklaras som beroende av ställningen framför urspr. rh.1

Hirt framhåller att u-stammarna är sekundära bildningar som står nära konsonantstammarna. Han räknar med möjligheten av accentväxling i u­

stammar, trots att direkta spår av sådan finns bevarade endast i litauiskan. Som ett indicium på urspr. accentväxling bör man se avljudsväxlingenigot.: nom. sunus, gen. sunaus, ack. sunu.2 Ett exempel på Vernersk växling i en u-stam utgör det nyssnämnda got. huhrus 'hunger': fisl. hungr.

Vernersk växling i ett g-suffix saknar icke paralleller. Till sv. dial. fiärja, fiärje, fiärge, fiär(a), no. dial. fere 'jordrygg, fåra mm.' ansätter SAOB >>en stam ferh, ferg, i avljudsförhållande till furh i fåra, subst. o. v.>>3

Former dels med, dels utan g (j) antas tydligen bero på Vernersk växling. Så även Linden 1947,4 som anser att ordgruppen >>Uppenbarligen återgår på en germ. stam *ferh ~ *fer3.>>5

Vid sidan av rspr. mjäla f., mjäle m. 'mjölfin sand 1. mojord; finmo, jäslera, flytsand' finns ett ord mjälg m., mjälga f., dels med samma betydelse som mjäla, dels med betydelsen 'brant stupande strand vid vattendrag, upp­kommen därigm att vattnet skurit in i den av (mjöl)fin sand (mjälg) bestående strandbädden, som sedan rasat, nip11,'.6 I dalm. förekommer formerna mjälg, mjälga, mjåg m. Orden härleds ur roten *(s)mel 'krossa'. I sina etymologiska kommentarer till Noreens ordlista över Dalmålet

1 HellqEO s. 1019, Falk-Torps. 1090. 2 IF 32 s. 283 f., Hirt 2 s. 208 f., 5 s. 252 ff. 3 SAOB 8 sp. 709. Artikeln är utarbetad av Emil Olson, tryckt 1924. Etymologi­

förslaget är i fråga om växelformerna ferh : ferg troligen Olsons eget. De etymologiska ordböckerna nämner ej de svenska dialektformerna.

4 Linden 1947 s. 18. 6 S0rensen 1958 anför s. 57 ett på fda. *fimrgh återgående lolländskt ord med bet.

'jordstrimmel, halvt så smal som en ager med jorden kastet til een side' och hänvisar till Linden 1947 s. 18.

6 SAOB 17 sp. 1148, 1149.

153

säger Bugge:1 >>M jåg er efter min formodning af samme oprindelse som oldn. melr. Som grundform sretter jeg nom. sing. melhoz, gen. plur. melge. Melhoz trenker jeg mig udgaaet fra *melo-ho-z, dannet ved suffix -ho-. Beslregtede ord synes at findes i slaviske og keltiske sprog.>> Uppenbarligen direkt efter Bugge heter det hos Pokorny:2 >>aisl. melr 'Sandhi.igel' (*melha-), schwed. dia 1. mjåg ( *melga-) ds>>. Hesselman avvisar dock tanken på V ernersk växling och menar att mjälg osv. är en substantiverad adjektivavledning *miälugr, en tolkning som upptas av SAOB. 3

Adjektivet fsv. skimlgher, sv. dial. skjalg, fvn. skjalgr 'skev, skelögd' utgår från en form urgerm. *skel3a-, medan en växlingsform *skelha- givit fhty. scelah, ags. sceolh 'skev krokig'. Den senare formen har av Magnus Olsen ansetts ingå i det norska namnet Skjelnes, skrivet Skialanes 1312, 1314.4

Djurnamnet älg, fsv. mlgher, fvn. elgr går tillbaka på germ. *al3i- <ieur. *alkis, medan de västgerm. formerna, eng. elk, ags. eolh, ty. Elch, fht. elho, elaho kan återföras på en avljudsform med grammatisk växling germ. *elha- < ieur. *elkis. 5

I NEWb behandlar de Vries det ovannämnda haar f. 'hoogte in een heide, begroeide hoge heide'. Han pekar på möjligheten att fatta detta ord som en Vernersk växlingsform till fhty. harug: >>Indien men verbinden met zw. dial. har 'steenachtige grond', dan kan men uitgaan van een grondvorm *harha, waarnaast *harga in ohd. harug, oe. hearg 'bos; heiligdom', on. hQrgr 'steenhoop, offerplaats'>>. 6 Jag fattar hans förslag som ett stöd för min uppfattning av har och harg som Vernerska växlingsformer, som jag framförde i min licentiatuppsats våren 1960.

Slutligen må framhållas, att har som Vernersk växlingsform kräver att det av Ekwall konstruerade feng. *hmr förses med utljudande h, *hmrh, enär h i utljud kvarstår i feng. 7 De av Ekwall anförda formerna är emellertid alla böjningsformer där detta h regelmässigt skall falla före ändelsevokalen. Hans material kan därför inte användas vare sig för eller emot min teori.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att frågan om det inbördes för­hållandet mellan orden har och harg och deras etymologi inte kan anses

1 Noreen 1882 s. 126 not. 2 Pokorny s. 719, art. (s)mel-k-. 3 Bugges uppfattning delas av Ståhl 1960 s. 128 not. de Vries följer däremot snarast

Hesselman, då han uppfattar mjåg, mjälg som en utvidgning med gutturalt suffix av melr (s. 383). - Jfr HellqEO s. 679, art. Mälaren.

• Se HellqEO s. 931 (art. skela), Falk-Torp s. 991 (art. Skele), de Vries s. 495 (art. skjalgr). Namnet Skjelnes behandlas i NG 11 s. 5.

5 Se HellqEO s. 1431, Falk-Torp s. 187, de Vries s. 100, Walde-Pokorny 1 s. 154, Pokorny s. 303, Walde-Hofmann 1 s. 28.

6 NEWb s. 229 (h. 2, tr. 1963). 7 Sievers-Braune s. 200.

154

löst. Den vanligaste uppfattningen, att harg vore en (adjektivisk) -uga­

avledning till har, har sitt starkaste stöd i att fvn. hQrgr enbart böjs som a­

stam och med helt genomfört Q. Teorin om har och harg som ursprungliga u-stammar i Vernerskt växlingsförhållande finner stöd i den gängse upp­fattningen av feng. hearg som u-stam och av att vissa tecken tyder på att mellanvokalen i fhty. harug vore utvecklad på tyskt område. I samma rikt­ning pekar vissa former av några svenska -harg-namn, vilka snarast bör betraktas som spår av u-stamsböjning. Vernersk växling vore också en god förklaring till sambandet mellan det kortstaviga har och ett långstavigt här, som jag sökt påvisa i svenska ortnamn.

I jämförelse med den hittills gängse uppfattningen av harg som en av­ledning till har ger min teori en enklare och enligt min mening sannolikare förklaring till den geografiska fördelningen av har och harg. Båda formerna har från början levat sida vid sida. Formen med 3 har sedan segrat på ett större område än formen med h.

155

Zusammenfassung

Das Wort harg (horg, hörg, awn. hQrgr) kommt in alten nordischen Orts­namen vor, und zwar in Dänemark, in Norwegen bis hinauf zum Nordland und in Schweden bis nach Ångermanland. Das W ort wurde durch die Kolonisatoren der Wikingerzeit bis nach Island, den Färöer- und den Orkneyinseln verbreitet, aber es ist nicht mit Sicherheit in dem schwedischen Kolonisationsgebiet östlich der Ostsee nachzuweisen. Als Appellativ ist das Wort im Altdänischen und im Altschwedischen nicht belegt. Im modernen Dänisch ist das W ort lediglich als literarisches Lehnwort aus der altwest­nordischen Literatur belegt. In schwedischen Mundarten sind harg, horg,

hörg u. dgl. sowie einige Ableitungen aus Östergötland, Småland, Dalsland und angrenzenden Teilen von Värmland, Bohuslän, Västergötland, Skåne und Blekinge bekannt. In Norwegen ist horg in Mundarten auf dem West­land belegt, wo es auch häufig in Namen von Gebirgen vorkommt, besonders in Hordaland.

Im Awn. wird hQrgr als a-Stamm flektiert; Gen. hQrgs, Plur. hQrgar.

Wahrscheinlich hat die aschwed. Form *hargher m. gelautet; der Gen. harx­

kommt in Ortsnamen vor. In schwedischen Mundarten hat das Wort gewöhnlich Genus masc., aber auch Genus fem. und neutr. kommen vor. Im Norwegischen und im Färöischen hat es nur Genus fem., im Isländischen Genus fem. (nur im Plur.) und Genus masc.

Nach nunmehr allgemein geltender Auffassung ist die Grundbedeutung des Wortes harg usw. 'Steinhaufen, Felsen' u. dgl. AuBerdem hat man mit einer sekundären, aber sehr alten, Bedeutung 'Opferstätte' gerechnet, die von einer Spezialbedeutung 'kultischer Steinhaufen, Steinaltar' ausgeht. Diese Bedeutung hat man teils in der altwestnordischen Literatur, teils bei den entsprechenden ahd. und ae. Wörtern (harug, hearg) und teils auch in Ortsnamen gefunden. Von 24 Beispielen för das Wort hQrgr im Awn. haben 17 eine kultische Bedeutung. In diesen steht hQrgr neunmal in Verbindung mit hoj und zweimal in Verbindung mit haugr. Das Bild des kultischen ,,horgs", wie es in den Quellen hervortritt, ist etwas verwirrt. In einem Beispiel heiBt es bri6ta ok brenna hoj ok hQrga. Der ,,horg" wird als grj6t

pat und als salr alljagr genannt, er kann hcitimbraor oder hlaoinn steinom sein. Die Verbindungen hoj ok hQrgr, haugr ok hQrgr erlauben keine SchluBfol­

gerungen för das Aussehen des kultischen ,,horgs". Sie sind stilistische Figu­ren för den Begriff 'Kultstätte' und - in Götterdichtungen - 'Götter-

156

wohnung'. Auch in dem ebenfalls alliterierenden Ausdruck bri6ta ok brenna

ist die Bedeutung zu 'zerstören' verblaBt. Der obengenannte Ausdruck bri6ta ok brenna ho/ ok hQrga bedeutet dann 'Kultstätten zerstören', und wenn es von Olav dem Heiligen heiBt, daB er braut nior hamra ok hQrga, sk6ga,

vQtn ok tre, muB das bedeuten, daB er diese Stätten ihrer kultischen Funk­tion beraubte.

Man hat das Verhältnis zwischen dem kultischen und dem geländebe­zeichnenden hQrgr damit zu erklären gesucht, daB das W ort urspriinglich Steinhaufen oder Erhöhungen in der Landschaft bezeichnet habe, und so­dann speziell solche Formationen, die Kultgegenstände gewesen seien. Der Bedeutungsinhalt des W ortes sei sodann im Takt mit der Entwicklung des Kultes geändert worden. Der natiirliche ,,horg" sei mit aufgelegten Steinen verbessert und mit Götterbildern versehen worden, diese seien allmählich mit einem Dach geschiitzt, und dieser Uberbau sei schlieBlich mit Wänden umgeben worden, und damit habe das Gotteshaus fertig gestanden. Dieser Gedankengang erfordert, daB man die Bedeutungsspezialisierung sehr weit zuriickverlegt. Magnus Olsen diskutiert z. B. das Aussehen des kultischen ,,horgs" in der Bronzezeit und in der älteren Eisenzeit. Es erscheint jedoch unglaubhaft, daB ein geländebezeichnendes Wort, das eine spezialisierte, kultische Bedeutung in gemeingermanischer Zeit erhalten hat, seine ur­spriingliche, geländebezeichnende Bedeutung neben der Spezialbedeutung Jahrtausende hindurch bis in die heutigen nordischen Mundarten bewahrt haben sollte. Das kultische hQrgr muB auf andere Weise erklärt werden. Einen Fingerzeig gibt dabei die Tatsache, daB 6 der 24 Belege aus Uberset­zungsliteratur stammen.

Als man begann, die Bibel und andere religiöse und historische Erzäh­lungen aus dem Lateinischen in nordische oder iiberhaupt germanische Sprachen zu iibersetzen, begegnete eine Menge neuer Begriffe und Vorstel­lungen, för die in den Barbarensprachen sprachlicher Ausdruck fehlte. Es galt daher för den Ubersetzer, neue Wörter zu finden oder alten Wörtern neuen Inhalt zu geben. -Besonders im Alten Testament kommt oft der Begriff ,,Opferhöhe" vor. Bei der Ubersetzung in germanische Sprachen lag es nahe, för diesen Begriff das Wort hQrgr (ae. hearg, ahd. harug), das ja 'Höhe' bezeichnet, anzuwenden. Wird in den Vorlagen von ,,Tempel" gesprochen, verwendet man auf nordischem Gebiet das Wort ho/. Wird von Kult und Kultstätten im allgemeinen oder mehr unbestimmt gesprochen, kann der Ubersetzer den alliterierenden Ausdruck ho/ ok hQrgr anwenden. Der sacerdos excelsorum des Latein wird dann in der Ubersetzung zu ken­

nimenn yfir ho/ ok hQrga. Die Spezialbedeutung des Wortes hQrgr - oder des Ausdrucks ho/ ok hQrgr - kam ganz natiirlich heriiber aus der Ubersetzungsliteratur zu der einheimischen Literatur, die ja, sei sie profan

157

oder religiös, iiberwiegend von den Angehörigen der Kirche geschrieben wurde. Ae. hearg und ahd. harug kennt man nur in kultischer Bedeutung; sie glossieren die meisten lateinischen Wörter för heidnische Kultstätten, wie lucus, nemus, ara, delubrum, fanum. Ich bin der Meinung, daB auch hearg und harug ihre kultische Bedeutung in christlicher religiöser Literatur­sprache erhalten haben. Die kontinentalgermanischen Völker wurden vom Christentum und der christlichen Kultur viel friiher erreicht als die nor­dischen Völker. Die Spuren einer eventuellen vorchristlichen Literatur sind dort noch mehr verwischt worden als auf nordischem Gebiet. Hearg und harug in profaner Bedeutung starben aus, ohne Spuren in der Literatur oder in jiingeren Mundarten zu hinterlassen. Dagegen lebten sie lange genug, um sowohl auf dem Kontinent wie in England Spuren in Ortsnamen zu hinterlassen. Soweit ich topographische Angaben hinsichtlich Ortsnamen auf -hearg, -harug gefunden habe, zeigt es sich, daB die betreffenden Stellen auf Höhen liegen. Ich meine, daB dies sehr stark daför spricht, diese N amen -wie die nordischen harg-/horg-Namen- als geländebezeichnend aufzufassen.

Die These von dem kultischen Inhalt der alten harg-/horg-Namen ist von Magnus Olsen besonders weit getrieben worden. Seine Methode beim Auf­spiiren kultischer Ortsnamen iiberhaupt ist von Sahlgren heftig kritisiert worden. Mein Material zeigt, daB so gut wie alle älteren harg-/horg-Namen in Schweden und Norwegen als Geländebezeichnungen, die sich auf Felsen oder Steine und Steinsammlungen beziehen, gedeutet werden sollten. Ich habe nur zwei kultische harg-Namen gefunden, nämlich die schwedischen Namen Odensala (othinshargh 1291) und Torshälla (Datum thorsharchum 1252). Odensala ist jedoch allem Anschein nach aus einem Hof, der immer noch Harg heiBt und dessen Name klar geländebezeichnend ist, herausge­brochen worden. In Torshälla gibt es mehrere hohe Felsen, die hier eine Deutung des Elementes harg als Naturbezeichnung gut motivieren. Beide N amen sind somit nur kraft der in ihnen enthaltenen Götternamen kultisch, und sie geben keinen AnlaB, bei dem Element harg mit einer kultischen Bedeutung zu rechnen. Gemeinsam för die älteren schwedischen und nor­wegischen harg-Stellen ist der dort vorkommende kahle Fels, der manchmal steil abfällt, manchmal fast eben liegt. Von einer solchen Bedeutung des Appellativs ist es nicht weit zu den Bedeutungen, die die Mundarten ge ben: 'groBe Steinblöcke unterhalb eines Felsens, mit Steinen iibersäter Boden, steiniges und unwegsames Gelände', und ferner 'unbrauchbare Stellen im Boden, Dickicht, Morast', schlieBlich auch 'Sammlung von etwas, Haufen, Menge'. Die kultische Bedeutung scheint dagegen eine gelehrte Konstruk­tion zu sein, die in den germanischen Volkssprachen nie FuB gefaBt hat.

In Mittelschweden (Svealand und siidöstlichem Norrland) und im schwe­dischen Sprachgebiet Finnlands gibt es ein Mundartwort har m. f. n.,

158

hare m., hara f., verwandt mit harg. Die Bedeutung ist '(steinige) Untiefe unter der Wasseroberfläche', auch 'mit dem Boden verwachsene Steine, Steinhaufen (an Land)'. Auf finnlandschwedischem Gebiet gibt es die

· Formen har m. 'durch Moräne gebildetes Riff' und hara f. 'Schäre, kleiner Holm'. Als erstes Glied in Ortsnamen ist das W ort schwer nach­zuweisen. Ein Name auf Har- kann den Tiernamen hare 'lepus' oder, wenn es sich um einen alten Namen handelt, das Wort harg mit in Dreikonsonan­tismus ausgefallenem g enthalten. Als letztes Glied ist har ziemlich häufig in Namen von Untiefen anoder unter der Wasseroberfläche und in Namen von kleineren Holmen. Diese Namen werden in der Untersuchung im Hin­blick auf das erste Glied gruppiert. Am gewöhnlichsten sind erste Glieder, die die Lage (Sekundärname, relative Lage, Himmelsrichtung) bezeichnen, die charakterisieren (GröBe, Form, Farbe, Ahnlichkeit usw.) oder die Tier­und Pflanzennamen enthalten.

Nach allgemeiner Auffassung sind die Wörter har und harg, horg nahe verwandt. Gewöhnlich wird harg als eine ug-Ableitung zu har, germ. *har­u3a- 'etwas Steiniges' aufgefaBt. Die u-umgelauteten Formen im ganzen westlichen Norden und in mehreren schwedischen und dänischen Ortsnamen werden dann durch den Zwischenvokal u erklärt, der in einigen ahd. Belegen sichtbar ist. Gegen diese Auffassung sprechen teils die begrenzte Verbreitung des Grundwortes im Verhältnis zu dem der Ableitung, teils der wechselnde Zwischenvokal in den kontinentalen Quellen. Schatz betrachtet die Formen haruc, haruga als Beispiele för ,,urdeutsche Vokalentwicklungen". Wenn dies zutrifft, muB der u-Umlaut in awn. hQrgr darauf beruhen, daB das Wort ein alter u-Stamm ist. So wird auch die ae. Entsprechung hearg aufgefaBt. Einige Schreibungen von schwedischen Ortsnamen, wie in thorshcergi 1293,

skicedhcerghi 1337, können auch als Relikte einer u-Stammflexion betrachtet werden.

Ein u-Stamm germ. *har3u- gibt eine ansprechende Erklärung des Zusam­menhangs zwischen den Wörtern har und harg: sie können als Resultat grammatischen Wechsels angesehen werden. Wir haben dann einerseits *kar-ku-> *har-h- > har, andererseits *kar-ku- > *har-3->harg. Ein solcher Wechsel wäre auch eine gute Erklärung fiir den Zusammenhang zwischen dem kurzsilbigen har und einem langsilbigen här, das wahrscheinlich in einigen schwedischen Ortsnamen enthalten ist und von dem man angenom­men hat, daB es holländischen und deutschen Mundartformen haar(e),

här 'Anhöhe' zugrundeliegt. Von anderen Beispielen för Wechsel zwischen langem und kurzem a hat man angenommen, daB sie auf die Stellung vor urspriinglichem rh beruhen. Ein gewichtiger Einwand ist jedoch, daB awn. hQrgr als a-Stamm mit durchgeföhrtem Q flektiert wird.

Ubersetzung: Margarete Andersson

159

Källor och litteratur jämte förkortningar

Arkiv, samlingar och otryckta källor

B 16, Lars Eriksson Sparres kopiebok. (Riksarkivet.) Bergsh., Pergamentsbrev i Bergshammarsamlingen i Riksarkivet. BÄCKVALL, L., Ordlista från Dalby socken. (ULMA 23417.) C 4, Register över konung Karl Knutssons och drottning Katarinas jordabrev.

1470-t. (Riksarkivet.) C 7, Jordebok för Uppland, Södermanland, Västmanland, Närke, 1450-t. (Riks­

arkivet.) C 21, Jordebok över fru Gunhild Johansdotters (Bese) arvegods samt hennes

mans, herr Erik Turessons (Bjelke), arvegods i Skåne och Blekinge. 1514. (Riksarkivet.)

C 37, Arvid Birgersson Trolles jordebok. 1490-talet. (Riksarkivet.) C 40, Jordebok på gods i Södermanland (samt Västmanland, Uppland, Öster-

götland och Småland). Sl. medelt. (Riksarkivet.) D 5, Registrum prediorum monasterii Skogh 1489. (Riksarkivet.) D 6, Registrum prediorum monasterii Scogh 1503. (Riksarkivet.) D 7, Godslängd för Sko kloster. 1300-t. (Riksarkivet.) D 11, Vadstena klosters jordebok 1447. (Riksarkivet.) D 12, Vadstena klosters jordebok 1502. (Riksarkivet.) Dalm.ordb., Dalmålsordboken. Ordregister på oktavkort i ULMA. DaRA, Rigsarkivet, Köpenhamn. FLSA, Finska Lantmäteristyrelsens arkiv, Helsingfors. FMK, Folkmålskommissionens samlingar, Helsingfors. ghj, Gärder och hjälper (i Kammararkivet). Gästr.ordb., Ordsamling från Gästrikland av Einar Lindkvist. (ULMA.) HELLBOM, A., 1962, Ordbok över Medelpads bygdemål. 1962. (Maskinskrift i

ULMA.) IODG, Institutet för ortnamns- och dialektforskning vid Göteborgs universitet. KoRLEN, A., Formlära för målet i Mårtanberg, Rättvik, upptecknad åren 1910~

12 och 1918. (ULMA nr 496.) KrA, Krigsarkivet, Stockholm. Krapperupsarkivet, Pergamentsbrev i Krapperups arkiv. (Lunds universitets­

bibliotek.) L: I: 1, Alsheda och Schede Sochnars Rekenskapzbook. (Landsarkivet i Vad-

stena.) LAL, Landsmålsarkivet, Lund. Linkp, Pergamentsbrev i Linköpings stifts- och landsbibliotek. lk, lantmäterikarta. Llk, Östergötlands läns lantmäterikontor, Linköping. LSA, Lantmäteristyrelsens arkiv, Stockholm.

160

NMA, Norsk målforearkiv, Oslo. NORDLANDER, J., Samlingar till en ordbok över Älvrosmålet jämte jämförelser

med målet i Linsäll. (ULMA nr 27.) NSA, Norsk stadnamnarkiv, Oslo. RAp, Pergamentsbrev i Riksarkivet, Stockholm. RApp, Pappersbrev i Riksarkivet, Stockholm. RENMARCK, C., 1752, Plurima Lingure Gothicre Rudera, qure invulgarisermone

apud Wbotnienses ab Anno 1752 in Julio observavit. (Hskr. i Uppsala uni­versitetsbibliotek.)

RUDIN, A., 1902-06, Folktro och folksed i västra Värmland. Uppteckningar på dialekt från Grums, Gillbergs och Jösse härader 1902-1906. 1. Text. 2. Ordlista. (ULMA nr 517: 175.)

ScHULTZE, S., Svensk ordbok. Ca 1755. (Hskr. i SAOB:s redaktion, Lund.) SjA, Sjökarteverkets arkiv, Stockholm. Skokl., Pergamentsbrev i Skoklostersamlingen i Riksarkivet. SLS, Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors. SOA, Svenska ortnamnsarkivet, Uppsala. STENKLYFT-DELIN, Tabula Geographica Helsingire .. A 0 1688; Concepta a

Christophero Stenklyft & renovata A O MDCCLXXXII ab Erico Delin. (Gästr.-Häls. nation, Uppsala.)

Strängnäsperg., Pergamentsbrev i Strängnäs stifts- och landsbibliotek. UDAC, Uppsala datacentral. ULMA, Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Uppl.lmf, Upplands Landsmålsförenings Ordbok över Upplandsmålet. (August

Schagerström.) ULMA 26: 1. Uppl.ordb., HESSELMAN, B., Upländsk ordbok. (Hskr. i ULMA.) UUBp, Pergamentsbrev i Uppsala universitetsbibliotek. VHAA, Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Stockholm. Västg.ordb., Västgötaordboken. Ordregister på oktavkort i ULMA. Västm.ordb., Västmanlandsordboken. Ordregister på oktavkort i ULMA. Ängsöark., Ängsö slotts arkiv. Ölk, Örebro läns lantmäterikontor, Örebro.

Tryckta källor

Aarboger for nordisk Oldkyndighed og historie. Khvn 1866-. AASEN, I., Norsk Ordbog med dansk Forklaring. Tredie Oplag. Chria 1900. AHLBÄCK, 0., 1946, Studier över substantivböjningen i Finlands svenska folk-

mål. Hfors 1946. Aisl.Gr., NoREEN, A., Altisländische und altnorwegische grammatik. 4. aufl.

Halle (Saale) 1923. AK, Amtskart. (Norge.) ALFVEGREN, L., 1948, r-genitiv och are-komposition. Upps. 1958. ALMQVIST, J. A., Bergskollegium och bergslagsstaterna 1637-1857. Sthlm 1909. - Lokalförvaltn., Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523-1630. 1-4. Sthlm

1917-23. ANDERSSON, TH., 1965, Svenska häradsnamn. Upps. & Khvn 1965. ANF, Arkiv för nordisk filologi. 1-4. Christiania 1883-1888, 5-. Lund 1889-.

11- 674325 A. Rostvik 161

ANREP, G., Svenska adelns ättar-taflor. 1-4. Sthlm 1858-64. Antikvarisk tidskrift för Sverige. 1-22. Sthlm 1864-1924. Arb6k Fer5afelag islands 1948. Reykjavik 1948. Arb6k hins islenzka Fornleifafelags. 1903. Reykjavik 1903. ARESKOG, G., 1936, Östra Smålands folkmål. Upps. 1936. [AROSENIUS, F. R.], Beskrifning öfver provinsen Dalarne. Falun 1862-68. Aschw.Gr., NoREEN, A., Altschwedische grammatik mit einschluss des altgut-

nischen. Halle 1904. AsKEBERG, F., Kult und Siedlung im nördlichen Finnveden. (Quatrieme congres

international de sciences onomastiques. Upps. & Khvn 1954.) BACH, A., Deutsche Namenkunde. 2. Die deutschen Ortsnamen. 1-2. Heidelberg

1953-54. BEITO, 0. T., 1949, Norske sooternamn. Oslo 1949. - , 1954, Genusskifte i nynorsk. Oslo 1954. BELLANDER, 0. R., 1869, Anteckningar om Westmanlands härader i fordna ti­

der jemte tvänne bihang. Köping 1869. Biogr. lex., Svenskt biografiskt lexikon. 1-. Sthlm 1918-. Biogr. lex. 1876, Biografiskt lexikon öfver namnkunnige svenske män. Ny uppi.

Bd 6. Sthlm 1876. Biskupa sögur, gefnar ut af hinu islenzka b6kmentafelagi. 1-2. Khfn 1858-78. BJÖRKEGREN, J., Fransyskt och Swenskt Samt Swenskt och Fransyskt Lexicon.

1-2. Andra Uplagan. Sthlm 1795. Blandinger til oplysning om dansk sprog i ooldre og nyere tid. 1. Khvn 1881-

87. BLÖNDAL, S., Islandsk-dansk Ordbog. Reykjavik 1920-24. - Supplement.

Reykjavik 1963. BoETHIUS, J., 1918, Orsamålet i Dalarna. Sthlm 1918-26. BoGREN, P., 1921, Torpmålets ljud- och formlära. Sthlm 1921. BoswORTH-TOLLER, An Anglo-Saxon Dictionary. Oxford [1882-]1898.

Supplement. Oxford [1908-]1921. BREVNER, E., 1942, Sydöstra Närkes sjönamn. Upps. 1942. BRINGEUS, N.-A., 1961, Sockenbeskrivningar från Hälsingland 1790-1791. Upp-

sala 1961. BROMAN, 0. J., Glysisvallur. 1-3. Uppsala 1912-54. Budkavlen. 1-. Åbo 1922-. CHRISTIANSEN, H., 1933, Gimsoy-målet. Oslo 1933. CHRISTIE, W. F. K., Norsk Dialect-Lexicon og nokre folkeminne og brev. (Utg.

G. lNDREB0.) Bergen 1938. CHRISTMANN, E., Die Siedlungsnamen der Pfalz. 1: 1. Speier 1952. CLAUSEN, 0., Flurnamen Schleswig-Holsteins. Rendsburg 1952. CLEASBY-VIGFUSSON, An Icelandic-English Dictionary. Second edition. Oxford

1957. CoLLINDER, B., 1932, Die urgermanischen lehnwörter im finnischen. Upps. &

Leipzig. 1932. -, Ordbok, Sveriges ortnamn. Ordbok till Sveriges lapska ortnamn. Uppsala

1964. Dalarnas hembygdsbok. 1931-. Falun 1931-. Dalarnas hembygdsförbunds tidskrift. 1-10. Hedemora 1922-31. DALIN, A. F., Ordbok öfver svenska språket. 1-2. Sthlm 1850-53.

162

DALIN, 0. VON, Herr Montesquious tankar öfwer orsakerne tilde romares wälde och fall. Af Fransöskan öfwersatte. Sthlm 17 55.

Danmark 1 : 25 000 (>>4 cm kort>>). Geodootisk institut, Khvn. Danske Studier. Khvn 1904-. DD, Diplomatarium Dalekarlicum. I. Sthlm 1842, 2-3. Fahlun 1844-46. -

Supplement. Sthlm 1853. DDan, Diplomatarium Danicum. 1-. Khvn 1938-. DEP 1960, se EKWALL, E. DI, Diplomatarium Islandicum. 1-. Khfn o. Reykjavik 1857-. DrcKINS, B., 1934, English Names and Old English Heathenism. (Essays and

Studies by Members of the English Association. Vol. 19. Oxford 1934.) DN, Diplomatarium Norvegicum. 1-. Chria 1847-. DS, Danmarks Stednavne. 1-. Khvn 1922-. DWb, GRIMM, J. o. GRIMM, W., Deutsches Wörterbuch. 1-16. Leipzig 1854-

1960. Dybecks Runa, DYBECK, R., Runa. Fjerde och sista Häftet. Sthlm 1843. Edda (Arnamagn.), Edda Snorra Sturlusonar. 1-3. Hafnioo 1848-87. Edda (Jonsson), Edda Snorra Sturlusonar. (Utg. F. JONSSON.) Khvn 1931. Edda (Neckel-Kuhn), Edda. Die Lieder des Codex Regius. I. Text. 3. Aufl.

(Utg. G. NECKEL o. H. KuHN.) Heidelberg 1962. ek, Ekonomisk karta över Sverige. Skala 1: 10 000. Stockholm 1935-. EKWALL, E., 1904, Suffixet ja i senare leden af sammansatta substantiv inom

de germanska språken. Uppsala 1904. -, 1922, The Place-Names of Lancashire. Manchester 1922. -, DEP 1960, The Concise Oxford Dictionary of English Place Names. 4th Ed.

Oxford 1960. ENVALL, P., 1911, Om gårdsnamnen i Envikens socken, Dalarna. Uppsala 1911. -, 1930, Dala-Bergslagsmålet. Uppsala 1930(-47). EPNE, SMITH, A. H., English Place-Name Elements. 1-2. Cambridge 1956. EPNS, English Place-Name Society. 1-. Cambridge 1924-. ERICSSON, T., 1914, Grundlinjer till undersökningen av Södermanlands folkmål.

Sthlm 1914. FALKMAN, A., 1877, Ortnamnen i Skåne. Lund 1877. FALK, H. S., o. TORP, A., Norwegisch-dänisches etymologisches Wörterbuch.

1-2. 2. Aufl. Oslo, Bergen & Heidelberg 1960. Flateyarbok. En samling af norske konge-sagaer ... (Utg. G. VIGFUSSON o. C. R.

UNGER). 1-3. Chria 1860---68. Folkmålsstudier. 1-. Hfors 1933-. FMU, Finlands medeltidsurkunder. 1-8. Hfors 1910-35. Fornvännen. 1-. Sthlm 1906--. FORSSLUND, K.-E., Med Dalälven från källorna till havet. 1: 1-11, 2: 1-10, 3: 1-

5. Sthlm 1919-36. FRANCK, J., 1910, Mittelniederländische Grammatik. 2. Aufl. Leipzig 1910. FRANZEN, G., 1937, Vikbolandets by- och gårdnamn. Uppsala 1937. FRIES, S., 1957, Studier över nordiska trädnamn. Uppsala 1957. FRITZNER, J., Ordbog over det gamle norske Sprog. Omarbeidet Udgave. Kri­

stiania 1886-96. Från Gästrikland. 1930-. Gävle 1931-. ftk, [Finsk] Topografisk karta 1: 100 000. [Helsingfors.]

163

FöRSTEMANN, E., o. JELLINGHAUS, H., Altdeutsches namenbuch. 2. Orts- und sonstige geographische namen. 3. aufl. Bonn 1913-16.

G, Generalstabens karta över Sverige. Södra delen. Skala 1: 100 000. G I:s reg., Konung Gustaf den förstes registratur. 1-29. Stockholm 1861-1916. GADD, J. A., 1871, Om allmogemålet i Östra härad af Jönköpings län. (Inbjud-

nings-skrift till bevistande af årsexamen vid Carlskrona högre elementar­läroverk den 5 och 6 juni 1871. Carlskrona 1871.) (Även separat, Upsala 1873.)

GALLEE, J. H., o. LOOHNER, J., 1910, Altsächsische Grammatik. 2. Aufl. Halle & Leiden 1910.

Generalstabens topografiske kort. 1 : 20 000. Khvn. Geodretisk instituts målebordsblade. 1: 20 000. Khvn. Gk, Topografisk kart over Norge. Gradteigskart i 1: 100 000. glk, Geologisk karta. Serie Aa. Sthlm 1861-. Gotl.ordb., Gotländsk ordbok. 1-2. Uppsala 1918-45. GRAFF, E. G., Althochdeutscher Sprachschatz. 1-6. Berlin 1834-42. - Index.

Berlin 1846. GRIMM, J., 1826, Deutsche Grammatik. 2. Theil. Göttingen 1826. - , Myth., Deutsche Mythologie. 1-3. 4. Ausg. Giitersloh 1875-78. Gustav Vasas bibel, Biblia, Thet är All then Helgha Scrifft på Swensko. Upsala

1541. GYSSELING, M., Toponymisch woordenboek van Belgie, Nederland, Luxem-

burg, Noord-Frankrijk en West-Duitsland (v66r 1226). 1-2. Tongeren 1960. HALD, KR., 1942, De danske Stednavne paa -um. Khvn 1942. - 1965, Vore Stednavne. 2. Udg. Khvn 1965. HALDORSEN, B., 1814, Lexicon Islando-Latino-Danicum. Havnire 1814. HALLDORSSON, Ö., 1958, Ölafs saga Tryggvasonar en mesta. 1-. Khvn 1958-. HALLESBY, H., 1945, Stedsnavnene i en 0stfoldbygd (0stkroken i Aremark).

Oslo 1945. HAMMARIN, J., Carlstads stifts herdaminne. 1-3. Carlstad 1845-48. HANSELLI, P., Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm

till Dalin. 1-22. Upsala 1781-78. HAUSEN, G., Ålands ortnamn. Hfors 1927. HEDBLOM, F., 1958, Folke Hedblom, Gästriklands äldre bebyggelsenamn. (Från

Gästrikland 1957-1958.) Gävle 1958. HEDSTRÖM, G., 1932, Sydsmåländska folkmål. 1. Lund 1932. HEGGSTAD, L., 1949, Stadsnamn på Voss. Voss 1949. Hei5reks saga. Hervarar saga ok Hei5reks konungs. (Utg. J. HELGASON.) Khvn

1924. Heilagra manna sögur. (Utg. C. R. UNGER.) 1-2. Chria 1877. HELLQUIST, E., HellqEO, Svensk etymologisk ordbok. Tredje uppl. Lund 1948. - , 1903-06, Studier öfver de svenska sjönamnen. Stockholm 1903-06. - , 1918, De svenska ortnamnen på -by. Göteborg 1918. Hembygden. Tidskrift utg. av Samfundet för svensk folklivsforskning i Finland.

Arg. 8/9, 1917 /18. Hfors 1919. HERWEGHR, D., Ordbok över Västmanlandsmålet. Idioticon Westmannicum.

(Utg. S. LANDTMANSON.) Västerås 1925. HESSELMAN, B., 1945, Omljud och brytning i de nordiska språken. Sthlm &

Khvn 1945.

164

HoLMKVIST, E., Gruvspr., Bergslagens gruvspråk. Uppsala 1941. HovnA, P., Norske fiskemed. Oslo & Bergen 1961. HSkH, Handlingar rörande Skandinaviens historia. 1-40. Sthlm 1816-60. HuLDEN, L., Verbböjningen i Österbottens svenska folkmål. 1-2. Hfors &

Khvn 1957-59. HUMBLE, N. C., Socknen på Ödmorden. Anteckningar till Skogs sockens historia.

Stråtjära 1944. Hylt.-Cav. årsb., Hylten-Cavalliusföreningens årsbok. Växjö 1920-. HYLTEN-CAVALLIUS, G. 0., Vocabularium Vrerendicum. 1-2. Upsala 1837-39. HJEGSTAD, M., o. TORP, A., Gamalnorsk ordbok med nynorsk tyding. Kria 1909. IF, lndogermanische Forschungen. 1-. Strassburg 1892-. IHRE, J., 1766, Swenskt Dialect Lexicon. Upsala 1766. -, 1769, Glossarium Suiogothicum. 1-2. Upsalire 1769. INDREBO, G., 1924, 1933, Norske innsj0namn. 1. Kria 1924. 2. Oslo 1933. ISAACSSON, A., 1923, Om Södra Fjärdhundralands folkmål. Sthlm 1923. JACKSON, CH. E., 1916, The Place-Names of Durham. London 1916. JACOBSEN, M. A., o. MATRAS, CHR., 1961, F0roysk-donsk ori'\ab6k. 2. utgåva.

T6rshavn & Khvn 1961. JANSSON, V., 1951, Nordiska vin-namn. Upps. & Khvn 1951. JELLINGHAUS, J., 1923, Die westfälischen Ortsnamen nach ihren Grundwörtern.

3. Ausg. Osnabruck 1923. JHD, Jämtlands och Härjedalens diplomatarium. 1. Östersund [1943-1965]. JOHAN MÅNSSON, 1644, Een Siö-book. (Utg. H. RICHTER.) Lund 1925-28. JOHANNESSON, I>., Örnefni i Vestmannaeyjum. Reykjavik & Khfn 1938. JONSSON, B., Lysing Vestmannaeya s6knar. Khfn 1918. JONSSON, F., 1896, HQrgr. (Festschrift zur 50jährigen Doktorjubelfeier Karl

Weinholds am 14. Januar 1886. Strassburg 1896.) -, 1920-24, Den oldnorske og oldislandske litteraturs historie. 1-3. 2. udg.

Khvn 1920-24. JONSSON, H., 1966, Nordiska ord för vattensamling. Lund 1966. Jämtlands och Härjedalens historia.1-4. +Arkeologiskinledning. Sthlm 1945-62. KALLSTENIUS, G., Översikt av Värmlands svenska dialekter. Sthlm 1927. Karlamagnus saga ok kappa hans. (Utg. C. R. UNGER.) Christiania 1860. KARSTEN, T. E., 1915, Germanisch-Finnische Lehnwortstudien. Hfors 1915. -, 1921-23, Svensk bygd i Österbotten nu och fordom. 1-2. Hfors 1921-23. KARSTEN, A., Kökarsmålets ljud- ock formlära. Hfors 1891. kG, Konceptblad till Generalstabens karta över Sverige. Södra delen. Skala

1:50000. KL, Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid från vikingatid till reforma-

tionstid. 1-. Malmö 1956-. KLUGE, F., 1926, Nominale Stammbildungslehre. 3. Aufl. Halle (Saale) 1926. KocK, A., Svensk ljudhistoria. 1-5. Lund & Leipzig 1906-29. kSj, Konceptblad till sjökort. Kungsådreinst., Aktsamling till kungsådreinstitutets historia. (Utg. K. G. WEST­

MAN.) Uppsala 1920. KZ, Zeitschrift för vergleichende Sprachforschung. 1-. Berlin 1852-85, Guters­

loh 1887-1907, Göttingen 1907-. KÅLUND, K., Bidrag til en historisk-topografisk Beskrivelse af Island. 1-2.

Khvn 1877-82.

165

LARSSON, S., 1929, Substantivböjningen i Västerbottens folkmål. Uppsala 1929. LASCH, A., 1914, Mittelniederdeutsche grammatik. Halle a. S. 1914. LASCH A., o. BoRCHLING, C., Mittelniederdeutsches Handwörterbuch. 1-. Neu­

munster 1928-. LDLV, Liber Daticus Lundensis Vetustior (Lunde Domkapitels Gaveboger.

Khvn 1884-89.) LEEM, K., Norske Maalsamlingar fraa 1740-aari (Handskr. nr 597 4to i Kallske

samling. Utg. T. HANNAAS.) Kria 1923. LENSTRÖM, C. J., 1841, Ordbok öfver Helsingdialecten. Upsala 1841. LEVANDER, L., Dalmålet. 1-2. Uppsala 1925-28. LexPoet., EGILSSON, S., o. JONSSON, F., Lexicon Poeticum antiqme lingme sep­

tentrionalis. Ordbog over det norsk-islandske skjaldesprog. 2. udg. Khvn 1931.

LIND, E. H., Norsk-isländska dopnamn ock fingerade namn från medeltiden. Upps. & Leipzig 1905-15. - Supplementband. Oslo, Upps. & Khvn 1931.

LINDE, .G., 1951, Studier över de svenska sta-namnen. Uppsala 1951. LINDEN, B., 1947, 1950, 1954, Bror Linden, Dalska namn- och ordstudier. 1: 1-

3. Sthlm 1947-54. LINDKVIST, E., 1942, Om Gästriklands folkmål. (Från Gästrikland 1942, Gävle

1942.) LINDROTH, HJ., 1914, En omdebatterad önamnsgrupp. (Fornvännen 1914.) -, 1931, Våra ortnamn och vad de lära oss. 2. uppl. Sthlm 1931. LJUNGGREN, K. G., 1948, Ortnamn i Frosta härad (Frosta härad. Bygden och

sparbanken. Lund 1948.) LUNDGREN, M., o. BRATE, E., Svenska personnamn från medeltiden. Uppsala

1892-1934. LUTHER, M., Deutsche Bibel 1522-1546. Erster Band. Weimar 1906. LYTTKENS, A., Svenska växtnamn. 1-3. Sthlm 1904-15. Långhundra hdsdb., Långhundra härads dombok 1545-1570. Utg. N. EDLING o.

0. SvENONIUS. Upps. & Leipzig 1946. M 515, Geografisk kart. Serie M 515 i I: 250 000. (Norge.) MAGNEVILL, A., 1913, Bjursåsmålets ordförråd. Sthlm 1913. (Sv. lm. B 10.) MAGNUSSON, J., 1880, Tillägg till Adolf Noreens ordbok öfver Fryksdalsmålet.

Sthlm 1880. (Sv. lm. 2: 2.) MARWICK, H., 1952, Orkney Farm-Names. Kirkwall 1952. MASO, Meijerbergs arkiv för svensk ordforskning. 1-. 1939-. MATRAS, CHR., 1933, Stednavne paa de freroske Nor5uroyar. Khvn 1933. Meddelanden från Östergötlands fornminnes- och museiförening. Linköping

1903-. MEISSNER, R., 1921, Die Kenningar der Skalden. Bonn & Leipzig 1921. MIGNE, J.-P., Patrologire cursus completus. Series prima. Tomus 73. Parisiis

1849. MoBERG, L., Ortnamnen i Tjust. En översikt. (Tjustbygdens kulturhistoriska

förenings årsbok 194 7, Västervik 194 7.) -, 1944, Om de nordiska nasalassimilationerna mp > pp, nt > tt, nk > kk

med särskild hänsyn till svenskan. Uppsala 1944. MODEER, I., 1936, Färdvägar och sjömärken vid Nordens kuster. Uppsala 1936.

1937, Namn- och ordgeografiska studier. Uppsala 1937. - 1946, Studier över slutartikeln i starka femininer. Upps. & Leipzig 1946.

166

MomN, E., 1949, Härjedalens ortnamn och bygdesägner. 3:e uppl. Sveg 1949. MoM, Maal og minne. Kria (Oslo) 1909-. MoNTESQUIEU, CH., Considerations sur les causes de la grandeur des romains et

de leur decadence. 106 edition. Paris u. å. MuNCKTELL, J. F., Westerås Stifts Herdaminne. 1-3. Uppsala 1843-46. NEWb, DE VRIES, J., Nederlands etymologisch woordenboek. Leiden 1963-. NG, Norske Gaardnavne. 1-19. Kria (Oslo) 1897-1936. NGL, Norges gamle love indtil 1387. 1-5. Chria 1846-95. NL, Necrologium Lundense. (Utg. L. WEIBULL.) Lund 1923. NoB, Namn och bygd. Uppsala m. fl. 1913-. Noll, Nationen och hembygden. Skriftserie utg. av Värmlands nation ... 1-.

Uppsala 1930-. NORDBERG, S. 0., 1926, 1932, Fornsvenskan i våra latinska originaldiplom före

1300. 1. Upps. 1926. 2. Upps. & Sthlm 1932. NoRDLANDER, J., 1933, Ordbok över Multråmålet. Sthlm 1933. NoREEN, A., Spridda studier. I. 2:a uppl. Sthlm 1912. 2-3. Sthlm 1903-13. 4.

Lund 1924. -, Vårt språk. 1-4: 1-5, 5, 7, 9: I. Lund 1903-24. -, 1882, Dalmålet. 2. Ordlista öfver dalmålet i Ofvansiljans fögderi. Sthlm

1882. -, se: Aisl.Gr. och Aschw.Gr. Norges land og folk, topografisk-statistisk beskrivet. Kria 1885-1921. Nysv. stud., Nysvenska studier. 1-. Uppsala 1921-. Nössemarks sockenarkiv. Bearbetning och redigering: N. ELIASSON. 1-3. Sthlm

1955-61. ODS, Ordbog over det danske Sprog. 1-28. Khvn 1918-56. 0GB, Ortnamnen i Göteborgs och Bohuslän. Göteborg 1923-. OLSEN, M., 1915, Hedenske kultminder i norske stedsnavne. I. Kria 1915. OLSEN, 0., 1966, Horg, hov og kirke. Khvn 1966. [OLSON, E.], Bidrag till nordisk filologi tillägnade Emil Olson den 9 juni 1936.

Lund & Khvn 1936. OLSSON, I., 1959, Gotländska terrängord. Sthlm 1959. OUÅ, Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift. Uppsala 1936-. PALMER, J., 1936, Skånska ortnamn. (En bok om Skåne. I. Utg. J. KROON.

Malmö 1936.) PANZER, F., Beitrag zur deutschen Mythologie. I. Munchen 1848. PAUL, H., Deutsche Grammatik. 1-5. Halle (Saale) 1916---20. PBB, Beiträge zur Geschichte der deutschen Sprache und Literatur. 1-. Halle a.

Saale 1874-. Personnamnsstudier 1964 tillägnade minnet av Ivar Modeer. Sthlm 1965. PoKORNY, J., Indogermanisches etymologisches Wörterbuch. 1-. Bern & Mun­

chen 1959-. Prästrel., Prästrelationerna från Skåne och Blekinge av år 1624. Utg. J. TuNELD.

Lund 1934. Rep., Fortegnelse over Danmarks Breve fra Middelalderen med udtog af de

hidtil utrykte. (Utg. KR. ERSLEV.) [Repertorium ... ] Khvn 1894-1939. RrnTz, J. E., Ordbok öfver svenska allmoge-språket. Svenskt dialekt-lexikon.

1-2. Malmö m. fl., 1867. - 3. Register och rättelser av E. ABRAHAMSON. Upps. & Khvn 1955.

167

Rk, Topografisk kart over Norge. Rektangelkart i 1: 100.000. Ross, H., Norsk Ordbog. Tilloog til >>Norsk Ordbog>> af Ivar Aasen. Chria 1895. RuTBERG, H., 1924-31, Folkmålet i Nederkalix och Töre socknar. Sthlm 1924-

31. RYDBERG, 0. S., Sv. trakt., Sveriges traktater med främmande magter jemte

andra dit hörande handlingar. Utg. 0. S. RYDBERG. 1-3. Sthlm 1877-1895. RÄÄF, L. F., Samlingar och anteckningar till en beskrifning öfver Ydre härad

i Östergöthland. 1. Linköping 1856. 2-4. Örebro 1859-65. 5. Norrköping 1875.

- , Ydre-målet eller Folkdialekten i Ydre härad af Östergöthland. Örebro 1859.

[SAHLGREN, JöRAN], Festskrift till Jöran Sahlgren 8/4 1944. Lund 1944. Samling af Instructioner rörande den civila förvaltningen i Sverige och Finn-

land. 1. Sthlm 1856. SAOB, Ordbok över svenska språket. 1-. Lund 1898-. [SAXON, J. L.], Saxons bok på 75-årsdagen. Sthlm 1934. ScHATZ, J., Althochdeutsche Grammatik. Göttingen 1927. ScHILLER, K., o. LuBBEN, A., Mittelniederdeutsches Wörterbuch 1-6. Bremen

1875-81. (Photomechanischer Neudruck, Munster in Westf. [1931].) SCHRÖDER, E., 1944, Deutsche Namenkunde. 2. Aufl. Göttingen 1944. [ScHULTZE, S. T.], Den Swenske Fiskaren, eller wälment underrättelse om det

i Swerige nu för tiden brukelige fiskeri, jemte beskrifning på de bekanta fiskar och fiske-redskap. Sthlm 1778.

Scripta Islandica. Isländska sällskapets årsbok. 1-. Upps., Sthlm & Khvn 1950-.

Scriptores rerum svecicarum medii aevi. 1-3. Upsalie 1818-76. SD, Svenskt diplomatarium. 1-. Sthlm 1829-. SDa, Svenskt diplomatarium. Appendix. Sthlm 1936-. SDns, Svenskt diplomatarium från och med 1401. 1-. Sthlm 1875-. SrnvERS, E., o. BRUNNER, K., 1951, Altenglische Grammatik. 2. Aufl. der Neu-

bearbeitung. Halle (Saale) 1951. S1JMONS, B., o. GERING, H., Die Lieder der Edda. 1-3. Halle (Saale) 1888-1931. S1LJESTRÖM, 0., 1730, De lacu Siljan. Upsala 1730. SIOD, Skrifter utgivna av Institutet för ortnamns- och dialektforskning vid

Göteborgs högskola. 1-. Göteborg 1918-. Sj, Sjökort, utg. av Kungl. Sjökarteverket, Stockholm. Skjaldedigtning, J6NSSON, F., Den norsk-islandske skjaldedigtning. 1 :A-B,

2:A-B. Khvn & Kria 1912-15. Skriftprof, H1LDEBRAND, E., BöRTZELL, A., o. WrnSELGREN, H., Svenska skrift-

prof från Erik den heliges tid till Gustaf III:s. 1. Sthlm 1894. SNF, Studier i nordisk filologi. 1-. Helsingfors 1910-. SoLSTRAND, V., Åländska ortsnamn. (Brages årsskrift 1910. Hfors 1912.) SOSk, Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Skaraborgs län. 2-. Upps. ( & Khvn)

1950-. SOV, Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Värmlands län. 2-. Uppsala 1922-. SOVn, Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Västernorrlands län. 1-. Upps. (& Khvn)

1955-. SOÄ, Sverges ortnamn. Ortnamnen i Älvsborgs län. 1-20. Sthlm 1906-48. Språk och stil. 1-20. Uppsala 1901-21.

168

Språkvetenskapliga sällskapets i Upsala förhandlingar. Sept. 1891-Maj 1894. Upsala 1894.

SRP, Svenska Riks-archivets pergamentsbref från och med år 1351. 1-3. Stock­holm 1866-72.

STAHRE, N.-G., 1952, Stångskäret, Kåksna och Kummelberget. Sthlm 1952. STEINMEYER, E., o. SIEVERS, E., Althochdeutsche Glassen. 1-5. Berlin 1879-

1922. STENBERG, P., 1804, Ordbok över umemålet (1804). (Utg. G. WIDMARK.) Upps.

& Khvn 1966. Sthlms jb, Stockholms stads jordebok 1420-1498. Utg. H. HILDEBRAND. Sthlm

1876-1914. Sthlms tänkeb., Stockholms stads tänkeböcker 1474---1520. Sthlm 1917-33. Ny

följd 1544-1591. Sthlm 1936-48. - Stockholms stads tänkeböcker från år 1592. 1-. Sthlm 1939-.

Stj6rn (Unger), Stjorn. Gammelnorsk Bibelhistorie. Utg. C. R. UNGER. Chria 1862.

Sturlunga saga efter membranen Kr6ksfjarclarb6k udfyldt efter Reykjarfjarclar­b6k. [Utg. KR. KÅLUND]. 1-2. Khvn & Kria 1906-11.

Styffe Skand., STYFFE, C. G., Skandinavien under unionstiden. Tredje uppi. Sthlm 1911.

STÅHL, H., 1956, Västeråstraktens ortnamn. (Västerås genom tiderna. 1. Väs-terås 1956.)

-, 1960, Ortnamnen i Kopparbergslagen. Sthlm 1960. STÅHLE, C. I., 1946, Studier över de svenska ortnamnen på -inge. Upps. 1946. Svenska Kongl. Hof-clericiets historia. 1-4. Sthlm (& Örebro) 1799-1850. Svensk lots. 2. 1953. Sthlm 1953. Svensk uppslagsbok. Andra uppl. 1-32. Malmö 1947-55. SVENSSON, J., 1944, Diftongering med palatalt förslag i de nordiska språken.

Lund 1944. Sveriges bebyggelse. (Red. S. ERIXON, J. SAHLGREN.) Uddevalla 1944-. Sv.lm., Svenska landsmål och svenskt folkliv. Sthlm 1879-. Sydslesvigs Stednavne. Bind 7: 1. Khvn 1948. SÄVE, C., 1854, Snorre Sturlesons Ynglinga-saga tolkad och upplyst. Upps.

1854. SöDERWALL, K. F., Ordbok öfver svenska medeltids-språket. 1-2 + Suppl. 1-.

Lund 1884-. S0RENSEN, J. K., 1958, Danske bebyggelsesnavne på -sted. Khvn 1958. TAMM, F., 1900, Sammansatta ord i nutida svenskan. Upps. 1900. THORS, C.-E., Studier över finlandssvenska ortnamnstyper. (SNF 42, Hfors

1953.) TIBERG, N., 1951, Ståndssamhället. Upps. 1951. TJÄDER, B., 1967, Studier över de plurala bebyggelsenamnens morfologiska ut­

veckling. Upps. 1967. Trap4, [TRAP, J. P.,] Kongeriget Danmark. 4. udg. (Utg. G. KNUDSEN.) 1-10.

Khvn 1920--30. Trap5 , [TRAP, J. P.,] Danmark. 5. udg. (Red. N. NIELSEN, P. SKAUTRUP, P.

ENGELSTOFT.) 1-. Khvn 1953-. UNTJ, Upsala Nya Tidnings julnummer. Uppdrattur 1slands. 1: 100 000. Geodietisk institut. Reykjavik & Khfn.

169

Upplands runinskrifter granskade och tolkade av E. WESSEN o. S. B. F. JANS­SON. 1-4. Sthlm 1940--58.

Uppl. lagmansdb., Upplands lagmansdombok 1581 och 1586. Utg. N. EDLING o. O. SvENONIUS. Upps. & Leipzig 1950.

Ur Västmanlands-Dala landsmålsförenings samlingar till en ordbok öfver lands­målet i Västmanland och Dalarne. 1-3. Upsala 1877-81.

WALDE, A., o. HOFMAN, J. B., Lateinisches etymologisches Wörterbuch. 1-2. 3. Aufl. Heidelberg 1938-1954.

WALDE, A., o. PoKORNY, J., Vergleichendes Wörterbuch der indogermanischen Sprachen. 1-3. Berlin & Leipzig 1930--32.

WALLMAN, J. H., Öfversigt af svenska fornlemningar, med anvisning till deras kännedom och beskrifning. (Kongl. Vitterhets Historie och Antiquitets Aca­demiens handlingar. 14. Sthlm 1838.)

Wb.d.N.T., Woordenboek der nederlandsche taal. 1-. 's-Gravenhage & Leiden 1882-.

VENDELL, H., 1884, Samlingar af ord ur nyländska allmogemålet. Hfors 1884. -, 1890, Ordlista öfver det svenska allmogemålet i Finnby kapell af Bjärnå

socken i Åbo län. Helsingfors 1890. -, Ordbok, Ordbok över de östsvenska dialekterna. Hfors 1904---07. WENNBERG, F., 1873, Ordbok öfver allmogeord i Helsingland. Hudiksvall 1873. WENNERSTEN, 0. V., Bidrag till en nygutnisk ordbok. A-J. Uppsala 1902-09. VERELIUS, 0., Hervarar saga på gammal götska. Upsaloo 1672. WERMING, N. G., Belägenheten af Söderhamn. [Karta.] U. o. 1811. WESSEN, E., 1958, Svensk språkhistoria. 2. 3:e uppl. Sthlm 1958. WESSMAN, V. E. V., Samling av ord ur östsvenska folkmål. 1-2. Hfors 1925-

32. WESTMAN, I., 1935, Nyländska önamn. I. Hfors 1935. WmEGREN, P. D., 1817, 1828, Försök till en ny beskrifning öfver Östergöthland.

1. Linköping 1817-18. 2. Linköping 1828-29. WmMARK, P. H., 1849, Beskrifning öfwer Provinsen Helsingland. 2. Gefle 1849. WmMARK, GuN, 1959, Det nordiska u-omljudet. 1 A-B. Upps. 1959. VmSTEEN, CHR., Ordbog over Bygdemaalene i S0ndhordaland. Bergen 1900. [VIKMAN, K. RoB. V.,] Festskrift tillägnad K. Rob. V. Vikman på hans åttio-

årsdag den 20 maj 1966. Åbo 1966. Woss1DLO, R., o. TEUCHERT, H., Mecklenburgisches Wörterbuch. 1-. (Berlin &)

Neumunster 1942-. DE VRIES, J., Altnordisches etymologisches Wörterbuch. Leiden (1957-)1961. -, se: NEWb. Vulgata, Biblia Sacra vulgatoo editionis Sixti V Pont. Max. iussu recognita et

Clementis VIII auctoritate edita. Ratisbonoo & Romoo 1922. VÅGSLID, E., Stadnamntydingar. Eidsvoll 1958. ZILLIAcus, K., 1966, Ortnamnen i Houtskär. Hfors 1966. ÅKERLUND, W., 1939, Studier över Ynglingatal. Lund 1939. JEDA, De ooldste danske archivregistraturer. (Utg. T. A. BECKER.) 1-5. Khvn

1854-1910. Älghultskrönika. 1-. Älghult 1941-. ÖDEEN, N., 1927, Studier i Smålands bebyggelsehistoria. Lund 1927. 0stjydsk Hjemstavn. 1946. Århus 1946.

170

Ortnamnsregister

Förkortningar: D Danmark; E England; Estl. Estland; F Finland; Fär. Färöarna; I Island; N Norge; Ned. Nederländerna; 0 Orkney; T Tyskland; Ö Österrike.

De finländska har(a)-namnen har ej markerats med F. Bindestreck, t. ex. Asphar-, anger att namnet förekommer med två eller flera av ändelserna -a, -an, -arna, -e, -en, -et, -or, -orna, ev. även utan ändelse. En fullständig förteck­ning över alla har-namn finns i bilagan efter registret.

a

Abborrhar- 114 Abborvarpsharan 112 119 Abrahamsharen 107 Agsynsharen 109 Alderhar- 116 Alhe.r- 116 Arrowfield Top E 70 Arudshärget 29 Askhar- 116 Asmunderudharget 29 Asphar- 116

b

Backmansharet 107 Bagghara 115 Basberg N 56 Basthar- 118 Belaskardhorgi N 58 Berghar- 110 Bildstenshe,ren 107 *Bjärkö 36 Björkhar- 116 Blackrosharen 117 Blekharan 110 Blådalshorgi N 61 Blåharen 110 Blåvasshorgi N 58 Bockaharget 46 Bockberget 31 Bockbar- 115 Bockstenen 31 Bodharan 118 Bokarn 119 Botnahorgi N 60 Brande-Harrild D 51 Brandvikhorga N 60 Bredskäret 113 Brudharen 107 Brunsbärsharet 117 Bråteharget 30 Brödhar- 113 Buskhar- 117 Byteshorgi N 60 Båkhar- 119 Båtöharun 139 Bäckharan 112 Bälgsäcken 113 Bälgsäckharen 113 Bäröharet 134 Bässaharorna 115 B6lir 152

d

Dalshargen 31 Den grå Horgjo N 58 Digerhar 109 Dim-Jans har 107 f. Djupavs­hararna 104 Dödmansharen 107

e

Ednäset 71 Eine hara 116 Eintveithorgi N 61 Ekhorgen 46 f. Ekhorvet 46 f. Enhar- 116 Estharan 107

f

Fagnabotthorgjo N 61 Fallbärsharen 117 Finnhar- 107 Finnskärsharen 104 f. Fiskvarpsharet 112 119 Fossdalshorgi N 60 Fredsberg 95 Fröshammar 95 Funnaren 119 Fågelhar- 114 Fårharen 115 Fönderdalshorgi N 60

g

Gallkohararna 115 Gammelstånghararna 118 Garphar- 108 Geitavatshorgi N 60 Gesunds-Långharen 106 Geteberget 31 Geteharget 31 Geten 31 Gethar- 115 Getterhargen 30 Gilhällan 112 Gjushe.r- 114 Granhar- 116 Gravdalshorga N 62 Great Harrowden E 71 Grenharsharet 104 Grisharen 115 Grisselhar- 114 143 Gross-Harrie T 72 Grundharen 113 *Grusharen 102 Grytehorgi N 62 Grytehorgja

171

N 58 Grytfoten 113 Grytfotsharen 113 Gråhar- 110 Gråhorga N 63 Gråhorga­votni N 59 Gråhorgene N 60 Gråhorgi N 59 f. Gråsjälsharet 115 Gråthar 111 117 Gräshar- 117 Grönahorgi N 62 Gubbharen 107 Gulharan 110 Gullharen 110· Gumshar- 115 Gåshar- 114 Gäddhar- 114 Gästharan 107 Göshar- 114

h Hallonharen 117 Halsharan 112 Halvfjärdingsharorna 113 Halvfärdsharen 108 Halvvägesharen 108 Halvvägsharet 108 Hamnharan 112 Harager D 52 Harager Regn D 52 Haraker 98 *Haraker 99 f. Haraldskffir D 49 f. Haran 141 Hararna 101 Harbacken 97 Harberget 97 Harbo 98 Harboängarna 16 f. Harby 26 f. 99 Hardiget D 52 Haren 102 104 Harg 16 f. 21 ff. 26 33 ff. 44 Harg Ned. 72 Harga 24 f. Harga Estl. 49 Harga O 69 Hargalunde 46 Hargberget 26 *Hargberget 32 Hargbokvarn 17 Harge 24 Hargedalen 37 Hargemyren 31 Hargen 27 29 31 f. 39 41 43 46 f. 78 Hargen Ned. 72 Hargene 28 Hargenstein Ö 72 Hargesheim T 72 Harget 29 ff. 34 37 39 43 46 Hargevrån 24 f. Harggölen 33 Harghult 39 Harg­källan 46 Harglaupar 37 *Hargsebråten 32 *Hargsekullen 32 Hargstenen 46 Hargstorp 33 *Hargsön 20 Hargåker 46 Hargåkern 46 Hargö 25 Hargöberget 26 f. Harharen 115 Harholmen 97 f. Harhum E 70 Hari 14 f. Harich Ned. 72 Harild D 51 Harjumaa Estl. 49 Harle E 70 Harlinge 99 Harlyckan 97 Harmose D 52 Harnans 119 Harnäs 100 f. Harre D 50 Harreagre D 52 Harreby D 50 Harregård D 52 Harregårde D 52 Harrendorf T 72 Harres D 50 f. Harresbjerg D 51 Harresh0j D 51 Harreskrog D 51 Harres0 D 51 Harrhar- 114 Harrien Estl. 49 Harrien T 72 Harrild D 51 Harrogate E 70 Harrowbank E 70 Harrowden E 70 f. Harrowdown E 71 Harrowick E 71 Harrow-on-the-Hill E 70 Harsby 32 f. Harsjön 97 Harsta 99 Harstena 100 *Harstäket 20 Hartsö 25 ff. Hartäppan 97 Harudden 97 Harviken 97 Harxheim T 72 f. Harängen 97 Harö 98 f. Hassum N 56 Hausdalshorgi- N 59 Heiligenstein Ö 72 Heiligforste T 72 Helveteshorga N 60 Helveteshorgi N 58 Hergishagi Fär. 69 · Herjeskallen N 66 Herrberga 100 Herrestad 38 Herrevadskloster 147 Herrgryt 147 Herriard E 71 Herrljunga 147 Herrö 145 f. Hindersöharun 139 Hjortahorgi N 62 Hol-Annas har 107 *Horg 45 Horg N 64 Horga N 60 ff. Horgadalen N 62 Horgaknappen N 62 Horgan N 66 Horganosi N 63 Horganuten N 58 Horgarna 46 Horgaset N 59 Horgavatnet N 62 Horge N 58 63 Horgeboda 44 ff. Horgefjorden 45 f. Horgehornet N 63 Horge­knipen N 56 Horgelien N 55 Horgemo 45 Horgen 39 45 Horgen N 52 ff. 56 64 Horgenosi N 55 Horgenäs 45 Horgesetrane N 55 Horgesffiter N 56 Horgevatnen N 56 Horgevikfjorden N 56 Horgeån 45 Horgi N 56 ff. 61 63 Horgja N 57 Horgjem N 64 Horgjona N 60 Horgjonsgilet N 60 Horgstangen N 64 f. Horig­forste T 72 Horjan 28 Horjem N 66 Hornaren 119 Horrisdal N 64 f. Horsbach T 72 Horsharen 115 Hoshovden N 57 Horsi N 57 *Horv(a) N 56 Horverak N 56 f. Horvnes N 66 Hov 40 42 Howar O 69 Hundsharen 115 Hurjom 14 f. Huseliiharen 107 Hålöhararna 104 Håra 147 Hårga 14 f. Hårgaberget 14 Hällhar- 110 Hälsingharen 107 Härgen 43 Härget 38 43 Härja 28 f. Härjan 146 Härjarö 146 f. Härjedalen 145 f. Härjefjärden F 147 *Härjegrenen F 147 Härjelandet F 147 Härjet 39 152 Härjevad 146 Härjån 145 f. Hffirneshorgi N 59 Hästhar- 115 Hästnäsharet 105 Höghar- 109 Höjandesharan 119 Hökharen 113 Hönsharet 114 Hörby 47 f. H0rby D 51 52 Hörg Fär. 69 Hörga I 68 f. Hörgaeyri I 67 f. *Hörge­böke 37 f. Hörgen 46 Hörgsa I 67 Hörgsdalr I 66 f. Hörgshlio I 68 Hörgsh611 I 68 Hörgsholt I 67 Hörgsholtshraun I 67 Hörgsland I 67 Hörgsnes I 68 Hörja 47 Hörjel 48 Hörjåker 48 Hörr 48 H0rret D 52 Hörstad 48 Höterharan 112 Höör 48

172

Idhar- 114 Illhargen 39 f. Innerharan 108 Inra Haran 108 Inre Långharen 108 Isaksharen 107

Jakobaren 119 Jensahorga N 62 Jonshorgi N 59 Jubansharen 107 Juklevass­horga N 60 Jungfruhar- 107 Jutasteghorgi N 61 Järnharan 111 Järnroddar­haren 107 Jätteberget 32 f.

k

Kalharan 111 Kalkharen 111 Kalkugnsharen 118 Kalvhagharen 104 Kalvharen 115 Kap.tens-hwen 107 Kas-eharget 30 Katterudharget 31 Kiharen 115 Kikan­haran 118 Kikarharan 118 Killinghar- 115 Kinkeharget 30 Kirkharle E 70 Kittelharen 113 Kjerringhorgi N 59 Klackbaren 112 Klein-Harrie T 72 Klinger­haren 109 Klockarharen 107 Klovhar- 112 Klyvstensharet 112 Knapelstenharen 140 Knappåshargen 30 Knektharen 107 Knottahorgi N 61 Knutsharen 107 Knäpphålsharget 30 Knöshararna 104 Kohar- 115 Kojhar- 118 Kolharet 111 Kopparhararna 111 Korpharan 113 Kors-Horgen N 55 Korumpharen 112 Kringelhararna 109 Kringsdalshorgi N 59 Krokaren 119 Kråkehargen 28 Kråk­har- 113 Kullerhar- 112 Kullharen 112 Kummelharan 119 Kungsåra 148 Kur­haren 118 Kuthar 115 Kvanngröhorgi N 61 Kvighar- 115 Käldingharan 107 Käringhar- 107 Kötharen 119

Labbarn 119 Lampatjärnen 71 Langahorgi N 62 Lappharen 107 Lassesharen 107 Lauphargi 37 Laxvarpsharet 112 Leksandsharen 105 f. Lenåsharen 104 Lerharan 140 Lillharga Estl. 49 Lillharun 139 Lillhärdal 145 f. Lillhärjån 146 Lillstenharen 102 Lissten N 64 Little Harle E 70 Little Harrowden E 71 Lortharen 111 Lukt­gräsharen 117 Lund 21 23 95 Lunda 96 Lusharen 115 Låghar- 109 *Långaharg 44 Långarn 119 Långhar- 109 Lägganharan 118 Lättharen 110 Lögeharen 114 Lökhar- 117 Lönahorgi N 62 Lönnhar- 116 Lövöharget 30

m Malmharen 111 Marias har 107 Medhar- 108 f. Meharet 108 f. Mejharet 108 f. Melharan 108 Mellanhar- 108 Mesaren 119 Midthorga N 60 Miharet 108 f. Mittelsharan 108 Mjölharen 110 Moharet 110 Moringhara 115 Moringharugrun­den 115 Morunghara 115 Musuggelharen 113 f. Myrby 147 Myreharget 31 Myresjö 147 Myrharet 115 Myringsharet 115 Mårdhar- 115 Mälaren 153 Märtas­haren 107 Mörharorna 115 Mörthar- 114

Il

Nastaren 119 Natanaelharget 34 Nederby 42 Nedre Horgen N 55 Nesheimshorgi N 60 Nissesharen 107 Nola harg 34 Nordre Horgen N 55 Norra, Harget 34 Norremark 47 Norrharen 109 Norrharg 16 Norrhorja 40 42 Norrpåharan 109 Norrpåskäret 109 Norshar- 114 Norsundet 71 Nothar- 119 Notvarpsharan 112 Näckeharen 117 Näckharsudden 117 Nättelharan 119 Nördestharan 109

0

Odensala 21 ff. 151 Odenslanda 95 Odensvi 44 Ormharen 115 Otterharet 115 Oxelhar- 116 Oxhar- 115

173

p

Pappasharan 107 Peckastenharen 107 Peper Harrow E 71 Petter-Brittharen 107 Pinnaren 119 Pissmyringsharet 115 Plommaharjen 78 Potatisharen 113 Prack­haran 114 Prylerudharget 31 Prästnäsharen 104 Pyttahorgi N 61 Påskalammet 102 Påskharen 102 111 Påskharviken 102

r

Rauahorgi N 61 Rausethorgi N 59 Releharget 30 Remmarharet 119 Revahara 113 Rikehärje 39 Roparharen 118 Rossharan 139 Roveharget 30 Rudhar- 114 Rugghara 114 Rumpharen 112 f. Rundharen 109 Rysshar- 108 Ryss-Långharen 106 Ryttarharet 119 Råga Hörstad 48 Rällharen 114 Rättarharet 108 Räve­harget 30 Rävelharet 112 Rävhar- 115 Rödarn 119 Rödbodharen 118 Rödhar-110 Rönnhar- 116 f. 135 Rönö 116 Rö(r)har- 117

s

Sammelaberget 34 Sammelahe.rget 34 Sandahorgi N 61 Sandhar- 102 110 Sandskärsharun 139 Sandvatshorgi N 61 Sandvikehorgi N 62 Sikhar- 114 Siljehögsharget 30 Sillharet 114 134 Silverharet 110 Själfittharan 113 Själhar-115 Själpattharan 113 Sjöbodharen 118 Sjökaseharget 31 Sjön 104 Skackharen 109 Skalarharen 118 f. Skalkaren 119 Skarke 29 Skedbo 19 Skederid 17 151 Skedersby 18 Skediga 19 Skedom 19 Skedvi 18 f. Skegrie 18 49 Skenäs 19 Skerike 18 23 f. 151 Skerikesbyn 23 Skettharen 111 Skitarharen 118 Skjelnes N 154 Skjutbar- 117 f. Skogharet 116 Skommarharet 107 Skorvatharan 109 Skorvhar- 109 f. Skrakharet 114 Skrakmanharan 114 Skrammelhararna 112 Skrinharan 114 Skruöabyrgi I 67 f. Skräddarharet 107 Skåkeharget 30 Skåkerna 30 Skåndalshorgi N 62 Skälby 19 Skötharan 119 Smidjeharen 118 Smultronhar-117 Små-Enharan 109 Smörharen 111 Snoharen 111 Snytterbärsharen 117 Solhorgi N 59 Sollbyggharen 106 Sparvharan 113 Spelarharen 118 Spikar(e)n 119 Spitharan 114 Sprängbar- 111 Spånga 152 Stackaren 119 Staffarn 119 Stegelharen 119 Steinsmterhorgi N 60 Stenaharget 37 Stenharen 102 104 Stenharget 29 ff. 39 43 Stenhärjet 38 Stenhor Molle D 52 Storehorga N 61 Stor-Enharan 109 Stor­harga Estl. 49 Storhamn 139 Storhorgi N 60 Storhärjån 146 Storsten N 64 Storstenshar- 102 112 Styggedalsharget 30 Styggforsen 40 Styggharet 109 Styveshorgi N 59 Stånghar- 118 Sundsmarharen 106 Surgilsharet 112 Svarta­horgi N 62 Svartavasshorgi N 61 Svartavatshorgi N 61 Svartedalshorgi N 61 Svarthar- 110 *Sverkilsö 36 Svinharen 115 Svältharen 111117 Sångar(e)n 119 Söderharg 16 18 Söderhorja 40 42 Söderängsharen 144 Södra Harget 34 Sondre Horgen N 55 Söra harg 34 Sörharen 109

t Tackhar 115 Tallhar- 116 Tedarön 119 Temte N 55 Timmervikshararna 104 *Tinhar 118 Tistronhar- 117 Tjernahorgi N 62 Tjockharan 109 Tjuvharen 107 Tofshar- 117 Toharen 112 Tollare 21 151 Tordmulharan 114 Torfinnshorgi N 63 Tormhara 114 Tormorharan 114 Torshälla 27 f. 151 Torslanda 95 Torslund 21 23 Trind-Skutharan 109 Trumharen 108 Trädgårdshar- 113 Trädgårdsrevet 113 Träharen 116 Trätharen 117 Tullgarn 21 Tuna 95 Tunharet 118 f. Tunnharet 118 f. Turmhara 114 Tverrhorgi N 61 Tvättharen 117 Täljharen 105

u Urdabotthorgi N 61 Utterhar- 115

174

V

Vargbar- 115 Varmharen 113 Vasshar- 117 Vatthar- 112 134 Vedhar- 112 Vedharsudden 112 Veskrehorgi N 63 Veslehorga N 61 f. Vestre Horgen N 52 f. Vidbuskharen 117 Vidharen 117 Vierdalshorgjo N 61 Vihar- 117 Vihargen 43 Vikarhar- 115 Viken 104 Vinbärsharen 117 Visjö harg 34 Vitbar- 110 139 Våla 98 Väggarö 19 f. 151 Västernorrharan 109 Västhorja 40 42 f. Västnorrharan 109 Västra Harg 35 f.

y

Yddalshorga N 62 Ytterhar- 108 Yttersta Långharen 108 Yttra Haran 108 Yttre Långharen 108

å

Åburdahorgi N 59 Åker 95 Ån 104 Åslunda 21 23

ä

Ågghar- 114 Ålghar- 115 Ångbäret 119 Åspeharen 116 Åspehargen 47

ö

Örgan Fär. 69 Örgurnar Fär. 69 Örgusgj6gv Fär. 69 Örhar- 110 Örnharen 113 Östernorrharan 109 Östhorja 40 42 Östra Harg 16 36 0stre Horgen N 52

175

BILAGA

Materialsamling till kapitlet

Ortnamnselementet har som senare led

STOCKHOLMS LÄN

ST, MASK.

ABRUNAB.!.DSTENHAREN BLEKB.!.DSTENHAREN BRODHARAR EKLUNDS HAR GJUSHARAN GJUSHARAN LILLA O STORA GJUSHAREN GRÅHAREN HAREN JAKOBAREN KAL LHARAN MARIAS HAR MELLANHAREN PINNAREN RöDARN SKAL KAREN SLÄTHAREN ST mGHAREN

SV, MASK.

STENHAREN STENHAREN STENHAREN STENHAREN S.VENSBERGSSTENHAREN

FEM. INRA ALHARAN YTTRA ALHARAN ANDERSLARSHARAN BODHARAN BRANTHARAN BRANTHARAN BREDHARA BREDSKÄRSHARAN BRUNSKIIR SHARAN BRÄNNHARAN BUSKHARAN BUSKHARAN BÄCKHARAN DREGELSKÄRSHARAN DRJ\PHARAN NORRA SöDRA DYMLINGHARAN STORA DYMLINGHARAN FLATSKUTHARAN FÄHUSHARAN GJUSHARAN GJUSHARAN öSTRA GJUSHARAN GJUSHARAN STORA O LILLA GJUSHARAN VÄSTRA öSTRA GJUSHARORNA GJUSHARORNA Gk!SSELHARAN

GRÄSö GRÄSö MöJA BöRSTIL IJJURö DJURö NÄMDö Mö JA NORRTÄLJE VÄIJOO BL !Dö BöRSTJL MöJA INGA Rö öREGRUND ORNö BL !Dö Mö JA

GRÄSö GRÄSö GRÄSö GRÄSö GRÄSö

MöJA MöJA MOJA MöJA BL !Dö BL IDO BL!Dö MöJA Mö JA BL IDO Mö JA MöJA BLI Dö BL !Dö Mö JA BL !Dö BL!DO MOJA BLIDO BL IDO BLIDO BL IDO MOJA MOJA VÄTO R.I.DMANSO ~,OJA

GRÄSHARAN GULHARAN GÄS THARAN LILLA O STORA HARAN HÄSTSKÄRSHARAN HOGHARAN HOGHARAN HOGHARAN HOGHARAN LO ST ILJESKÄRSHARAN INNERHARAN JÄRNHARAN JÄRNHARAN K I KARHAR AN KORPHARAN KUMMELHARAN LILLA O STORA KÄRINGHARAN KÄRINGHARORNA LABBHARAN LANDS KORPHARAN LILL-GUMSHARAN LILL-KORPHARAN L JLL-PRACKHARAN LILLORHARAN L .!.NGHAR AN UNGHARAN UNGHARAN UNGHARAN UNG-SKUTHARAN LILLA LANGSKÄRSHARAN STDRA L.!.NGSKÄRSHARAN Ll\NGSKÄRSINNERHARAN LANGSKÄRSYTTERHARAN LILLA O STORA LOKHARAN MELLANHARA~I NORRA O sn □RA M.!.SHARAN NORHARU NORRHARAN NORRHARAN NORRHARORNA NORRHARORNA PER-PHSHARAN P INNHARAN PRACKHARAN RUGGHARAN R J.GHAR AN RODKUBBHARAN RONNHARAN RORHARAN SJÄLHARAN SKORVHARAN SKRINHARAN SKRÄNM'-SHARAN SKUTHARORNA SKUTHARORNA SKOT-KORPHARAN SLÄ THARAN VÄSTRA O öSTRA STENHARAN STENHARORNA

BL IDO BL IDO MOJA MOJA RHJMANSO BL!OO BL !Dö Mö JA MöJA BLI Dö BL !Dö BLI Dö MOJA BL !Dö Mö JA BLI Dö BL !Dö Mö JA MöJA Mö JA BL !Dö Mö JA MöJA BLI Dö BL !Dö BL!Dö BL IDO BLI Dö MöJA BL!Dö BL IDO BLIDö BL IDO BLI D.ö BL ID.O BLI Dö MOJA BL IDO BL IDO MOJA Rl\DMANSO BL!DO MOJA BLIDO MOJA MOJA MöJA BL IDO MOJA BLIOO MOJA Mö JA MOJA BL IDO MOJA MOJA BL IDO . Rl\DMANSO BL IDö

3

STOR-GUMSHARAN STORHARAN STORHARAN ,STORHARAN STORHARAN STOR-PRACKHARAN STOR-SKUTHARAN STORSUNDSHARAN STOR-öRHARAN SUNDHARAN SöDERHARAN SöDERHARAN SöDER-KORPHARAN TR!ND-SKUTHARAN LILLA O STORA VIKSHARAN VINDELSKÄRSHARAN V ITHARAN VÄSTRA O OSTRA VITHARAN

V lTHARORNA VÄS TE RNORRHARAN VÄSTERNORRHARAN YTTERHARAN STORA ÄLGHARAN öSTERNDRRHARAN öSTERNORRHARAN

Ul'P SALA LÄll

ST. M.A.SK. VÄSTRA ALDERHAREN öSTRA ALDERHAREN BONDHUSHAREN BOKARN BRÄMMERHAREN BUl~KHORN AREN lJJUPHAREN DJUPHAREN FINNHAR FOGELHAREN GETHARARNA GLUCKSNÄSHARARNA GRlTHAR GÄDDHARARNA HARARNA HAREN HERRGlRDSHUNDSHAREN HORN AREN HORSHAREN HUMMELSKÄRSHAREN HUNDHAREN HUNDSHAREN VÄSTRA OSTRA HUNDSHAREN HÄSSJHAREN HÄSTHAREN HÄSTHAREN HOGHAREN HOKHAREN JUNGFRUHAREN KALVHAREN KALVHAREN KALVHAREN KLOCKARHAREN KLOVERHAREN KLOVERHAREN KRDKAREN KRlKHAREN LAND-BUCKHAREN LEDSKIIRSHAREN LILLHAREN UNGHAREN LöNNHAREN MöRTOHAREN RöNNHARrn SINKHAREN SJIILGRUNDSHAREN SKUTSKÄRSHAREN

4

Bl IDO BL IDO BL IDO MOJA RlDMANSö MOJA Mö JA BL IDO Bl!Dö MOJA BL IDO MöJA MOJA MOJA BL IDO BL !Dö RlDMANSö MöJA

Mö JA MöJA MOJA BL IDO BL IDO MOJA MOJA

öSTERLöVSTA öSTERLOVSTA öS TERLöVS TA ENKöPINGSNÄS VÄSTLAND VÄSTLAND VÄSTLAND ÄLVKARLEBY öSTERLöVSTA HHLNÄS ÄlVKARLEBY SöDERFORS öSTERLöVS TA ÄLVKARLEBY ÄLVKARLEBY ÄLVKARLEBY öSTERLöVS TA VÄSTLAND ÄLVKARLEBY öSTERLöVSTA ÄLVKARLEBY VÄS TLAND öSTERLöVS TA VÄS TLAlsD VÄSTLAND ÄLVKARLEBY VÄSTLAND ÄLVKARLEBY öSTERLöVSTA VÄS TLAND ÄLVKARLEBY ÄLVKARLEBY ÄLVKARLEBY VÄS TLAND OSTERLOVS TA ÄLVKARLEBY ÄLVKARLEBY VÄSTLAND OSTERLOVS TA ÄLVKARLEBY VÄSTLAND VÄS TLAND SODERFDRS öSTERLöVSTA VÄSTLAND ÄLVKARLEBY ÄLVKARLEBY

SL l TTHARH: Sll TTHAREN SPELARHAREN STEGE LHAREN STENHARARNA STENHAREN STENHAREN STORHAREN STlNGHAREN SVARTHAREN TALL HAREN TED ARON T!STELHARARNA TRÄHAREN VATT-BUCKHAREN

NEUTR. DNSV I KSHARE T RÄ TTARHARET STORHARE T

SÖDEliMANLANDS LÄN

ST. M.A.SK. HAREl'J STENHAREN LILLA O STORA TALLARN

.NEUTR. HARET

ÖSTERGÖTLANDS LÄN

NEUTR. ÄNGHÄRET

SKARABORGS LÄN

ST. MASK. HALEN KULLAHAREl1 LILLE O STORE LINNEHAREN

VÄBMLANDS LÄN

ST. MASK.

AREN AREl'J HUMLE TORPAREN LILLHAREN PECKASTENHAREN PETTER-BRITTHAREN STORAREN TVÄTT AREN

BEUTR. FLAKSHARA HARA HARET

öSHRLöVSTA VÄSTLAND öSTERLöVSTA öSTERLöVSTA ÄLVKARLEBY VÄSTLANO SODERFORS ÄLVKARLEBY OS TERLOVS TA öSTERLöVS TA ÄLVKARLEBY ENKöP INGSNÄS ÄLVKARLEBY ÄLVKARLEBY VÄS TLAND

TIERP TIERP BJORKL INGE

STENKVISTA JUL IT A NIKOLA I

VÄS TERM □

GRYT

BREV!K MOLL TORP BREV!K

ST KIL ö ÄMTERVIK ö ÄMTERVIK SUNNE öSTMARK SUNNE GUNNARSKOG S ILBODAL

KRISTINEHAMN EKS HÄRAD BOT!LSÄTER

ÖBEBRO LÄN

ST. MASK. AREN BJöRKHARE~; STORA BÄRGARN EDESHAREN FUNNAREN INRE O YTTRE F.1.RARN LILLA O STORA HAREN HAREN HAREN KRAVSJöHAREN L .1.NGARN L .I.NGHAREN LOGE HAREN L öVöHAREN MESAREN NASTAREN RöOHAREN SAND AREN SKACKHAREN STACKAREN STENHALAR STENHAREN STENHAREN STEN HAREN STENHAREN VÄSTRA O öSTRA STENHAREN STENHAREN STEN HAREN SVARTHAREN USKABODHAREN lGRENAHAREN

NEUTR. HARET HÄSSLINGHARET HÄSTHARET MOR THAREN

VÄSTMANL.ANDS LÄN

ST.MASK. BERGA STENHAR BUSKHAREN BÄCKHAREN DARSBOHAREN lJJUPAREN FAGERSTAHAREN GÄRSTA STENHAR LILLA O STORA HAREN HELHAR KRONöHAREN LABBARN STORA HAREN SVEDHAREN VALLA STENHAR V !LUDD $HAREN YTTERHARARNA

NEUTR, l!JöRNBOHARET IJALBACKSHARET GODKÄRRHARET GRINDSTUGUHARET HARET HARET HARET HARET KLDCKARBOHARET UNGTALLAOHARET MOHARET

NORA LÄNNÄS SVENNEVAD SKAGERSHULT LÄNl'IÄS LÄl'INÄS EtJSBERG LER BÄCK RAeiSBERG RAMSBERG HAMMAR HALLSBERG SKAGERSHUL T RAMSBERG ST MELLöSA ST MELLöSA SKAGERSHUL T SNAVLU1'1DA S KAGE RS HULT GöTLUNlJA HARDEMO AXBERG SNAVLUNDA EDSBERG ST MELLöSA LJUSNARSBERG TYSSL!NGE TYSSL INGE SKAGERSHUL T LINDE SKAGERSHUL T

BO GöTLUNDA HJULSJö HALLSBERG

BJöRKSTA FLÄCKEBO SK!NNSBERG SKINNSBERG TDRPA SKINNS BERG BJöRKS TA SKINNSBERG MUNK TORP SKINNSBERG ÄNGSö SKINNSBERG SKINNSBERG BJöRKSTA SK INNSBERG FLÄCKEBO

SKINNSBERG SURA SKINNSBERG SURA GUNN ILBO HEIJ SK INNSBERG SURA SURA SURA ARBOGA LFS

NORSl-!ARE T l'IÄ SHARF T NÄS S TEf,HARET REVLEHARET kY TT ARHARF T RöRHARET SIMONSROHARET STENHAREl'I BORTRA O HITRA STENHARfT STENHARET STENHARET STENHARET S TRANDHARE T SUNNANSJI\HARET ,I.VERKA S TENHARU

KOPPARBERGS LÄN

ST, MASK, bJöRNHOL MHAREN BRUDHAREN BRUDHAREN llRUNTBOHAPEI~ BHASHAR BÄLGSÄCKHAR EN BÄL TERHARARNA BÄLTERRöNNINGSHAREN DIGERHAR lJIGERNÄSHAREN DIM-JANS HAR DJUPHAREN IJJURMOHAREN DUM BHAR DUNDER-PELLES HAREN ELDFORSHAPEN FISKHAREN FJÄRSMANS HAREN FORNBYHAREN GAL TBOHAREN GESUNDS L.I.NGHAREN GIMSBÄRKSHAREN GRELLS HAREN GRUV HAR GRYTFOTSHAREN GRöTHAR GUNNE HAAR HAGUDDSHAREN HALTB□ HAREN HARAR HARARNA HAREN HAREN HAREN HAREN HAREN HAREN HAREN HAREN LILLA O STORA HAREN HAREN HARNANS HINDERHAREN HOL-ANNAS HAR HÅLL~! I SHAR HÄLL HAREN HÄSTNÄSHAREN HÄSTSKOHARF'I HöGHAREI~ JACKSSONSf'AREN JÄTTHAREN KALKl-iAREN KALLBÄCKSHAREM KALVHAGHAREN KARLSARVSHAREN KATT JÄRNHAREN K I LL Il'IGHAREN

V SKFIJV I SURA MöKL INTA GUNNILHO RAMNÄS RAMNÄS SKINNSBERG KUNG KARL NORRAY VÄSTERLöVSTA VÄS TERLöVS TA SK l1~NSBERG FLÄCKEBO GUNNIL~O MöKL INTA

ST SKElJV I L EKSANLJ ÅL SILVBERG ÄLVDALEN MORA !'DRA MORA MORA RÄTTVIK LEKSANU ~IORA GAGNEF S ILJANSNIIS HUSBY ST SKEDVI LEKSANlJ SVÄRDSJÖ MORA ST SKEDVI SOLLERöN ST TUNA ST SKEDVI MORA RÄTTVIK ORSA .l.l SöDERBÄRKE ST SKEDVI ÄLVDALEN SOLLERöN MORA MORA SOLLERöN SOLLERöN ORE SILJANSNÄS ÄPPELBO GRANGÄROE NORRBÄRKE ÄLVDALEN HUSBY SOLLERöN S ILJAr"SNÄS MORA L EKSAl~lJ TDRS.I.NG MORA MORA E:NV IKEl'I SöDERBÄRKE SOLLERöN HUSBY ST SKElJVI LE:KSANlJ LEKSAND ORSA

5

Kl TTE LHAREN ORE STORHAREN SÄRNA KNAPE LS TEN HAREN VENJAN STORHAREN ÄLVDALEN KNEKTHAREN ST SKEDVJ STORHAREN ÄLVDALEN KOLBJICKSHAREN HUSBY STORHAREN ÄLVDALEN KORUMPHAREN HUSBY STORHAREN ÄLVDAL EN KRlKHAR SJLJANSNÄS STORKLOCKHAREN MORA KR.lKHAR SI LJANSNÄS STRADHÄLLSHAREN RÄ TTV JK KURHAREN ST TUNA SORFALLSHAREN SöDERBÄRK E KVARNHAREN TORSlNG T AC KHAR SOLLERON KVARNlKERSHAREN LEKSAND T ICKOHARE~l RÄTTVIK KYNAHAREN TORSlNG TIMMERNÄSHAREN LEKSAND KÄNSHAREN RÄTTVIK TOBAKHAREN ST SKEDVI KJIRINGHAREN SI LJANSNÄS TOMNIISHAREN TORSlNG LANDSERHAREN MORA T ROL LHARE~l MORA LARSSVEDHAREN SöDERBÄRKE TROLLHAREN SUNDBORN LASSAS HAR LEKSAND TRÄDGARDSHAREN ST SKEDVJ LEKSANDSHAREN SILJANSNIIS T ANGHAREN MORA LENlSHAREN RÄTTVIK T ÄPPHAREN TORSlNG LILLA HAREN LEKSAND ULLVISHAREN LEKSAND LI LLHAREN ÄLVDALEN VAD SHARE N SODER8ÄRKE L!Mö HAREN SILVBERG VALLHAREN SILVBERG UNGHAREN ST SKEDVJ VARMHAREN ÄLVDALEN UNGHAREN SOLLERON VASSHAREN L EKSANO YTTERSTA LANGHAREN SOLLERON V IDBUSKHAREN MORA UNGVIKS HAREN SJLVBERG V ID HAREN ORSA LöVöNSHAREN SOLLERON VIKHAREN LUDVIKA MASHAREN ST SKEDVI V ITTHAREN SöDERBÄRKI: MJOLNARHUSHAREN ST SKEllVJ VÄLLJNGSHAREN LEKSAND MUSUGGELHAREN ÄLVDALEN öRHÄLLHAREN ST SKEllVJ MANGHARARNA SOLLERON OSIINGSHAREN SODERBIIRKE NORHAREN HUSBY NlKES HAR GAGNEF NEUTR, NIICKEHAREN HUSBY NÄSHAREN ST SKEDVJ ASPHARET BY ORMHAREN SöDERBIIRKE HARET F OLKÄ RNA PERHJNDERSBOHAREN SODERBIIRKE KALFALLSHARET BY PER-NI LSHAR MORA PINKHAREN ST SKEDVI PRIISTN.IISHAREN SILVBERG ROPARHAREN SVIIRDSJö GÄVLEBORGS LÄN RYSS-UNGHAREN SOLLERON RIIFSHAR MALUNG ST. M.lSK. RJILLHAREN GAGNEF RöRHAREN VENJAN ABBORRHAREN VALBO RORPIPHAREN JA RNA ABBORRHAREN SKOG SANDHAR LEKSAND ABBORRSTIINGSELHAREN VAL BO SANDHAREN ENVIKEN ABRAHAMSHAREN SöDERALA SANDHAREN ORSA AGSYNSHAREN HAMR.lNGE SANDHAREN S VÄRDSJö ALDERHAREN HAMR.lNGE SANDNÄSHAREN ENVIKEN ALDERHAREN HJLLE SANDV IKSHAREN HUSBY ALDERHAREN H ILLE SKARP.IINGSHAREN LEKSAND ALDERHAREN SKOG SKARVIKHAREN NORRBÄRKE ALDERHAREN SKOG SKEPPHUSHAR MORA ALDERSHAREN NORRA LA SKILLBERGSHARARNA GRANG.IIRDE ARNVEDSHAREN lRSUNDA SKITARHAREN HUSBY ASKHAREN GÄVLE SLIT INGHAREN RÄTTVIK AVAHARARNA SU TTHAREN GUSTAFS BASTHAREN SODERALA SNASHAR HEDEMORA BERGENSHAREN SöDERALA

,SNJCKARBOHAREN HUSBY BERGHAREN HAMR.lNGE SOLLBYGGHAREN SOLLERON BILDSTENSHAREN GÄVLE SOLLHAREN LUDVIKA BJORKHAREN VAL BO STACKARN HEDEMORA BLACKROSHAREN HAMR.lNGE STEN HAR LEKSAND BLOCKHUSHAREN GÄVLE STENHAREN SUNDBORN BUHAREN SKOG STENHAREN SVIIRDSJö BOCKHARARNA HAMRlNGE STENHAREN ST TUNA BOCKHARARNA HAMRlNGE STEN HAREN BY BOCKHAREN HAMR.lNGE STENHAREN RÄ TTV JK tlODAHAREN HAMRANGE STENHAREN GRANGIIRDE BRANDHAREN HAMRlNGE STENKISTHAREN ST SKEDVI BROKLOSHAREN HÄLS INGTUNA STENSBOHAREN SöDERBÄRKE BRUSHARARNA HÄLS INGTUNA STOPHAREN GAGNEF BRUSIINGSHAREN HILLE STORA HAREN LEKSAND BRIINNHAREN SODERALA STORA HAREN SVIIRDSJö B.lKHAREN GÄVLE STORHAR LEKSAND DJUPAVSHARARNA HAMRlNGE STORHAREN LEKS AND DJUPHAREN OCKELBO STORHAREN LUDVIKA DJIIKENDALSHAREN HAMRlNGE

6

DJÄKNE HAREN HAMRÅNGE KALVHAREN VALBD ENBUSKHAREN VAL BO KAN!NHAREN GÄVLE FALLBÄRSHAREN H!LLE KAP TENSHAREI, HAMR,1,NGE FINNBÄCKSHARARNA HEDESUNDA K!HAREN HILLE FINNHAREN HAMRÅNGE KLOCKARHARfN HILLE FINN SKÄR SHAREN HILLE KLUBBS TE"I SHAREN HILLE FISKE HAREN GÄVLE KLöSHARARNA NORRALA FURUNÄSHARARNA ÄR SUNDA KLöVSTENSHAREN VAL BO FÅGELHARARNA HAMRÅNGE KNUTSHAREN VALBO FÅGELHAREN GNARP KOHAREN HAMRÅNGE FÅGELHAREN JÄ TT ENLJAL KOJHAREN HAMRÅNGE FÅRHAREN SKOG KOPPARHARARNA VAL BO FÅRHAREN H ILL E KRINGELHARARNA GÄVLE FÄBODHAREN SöDERALA KRÅKBÄRSHAREN SöDERALA FÄBODVALLSHARARNA SölJE RA LA KkÅKHARARNA HAMRrnGE GALLKOHARARNA KRÅKHAREN HAMRÅNGE GAMMELBOHAR ARNA SöDE RA LA KUCKEL!HAREN HILLE GAMMELST,1,NGSHARARNA HAMRÅNGE KULLE RHAREI, GÄVLE GAMMELVALLSHAREN GÄVLE VÄSTRA KULLHAREN SöDERHAMN GLÄDJE HAREN Hl LL E öSTRA Kl/LLHAREN SöDERHA~,N GOSSANÄSHAREN H!LLE KVARNHAREN H ILLE GRANBOCKHAREN HAMR,1,NGE KÄLLHAREN SöDERHAMN GRANHAREN SöDERALA öSTRA KÄLLHAREN SöDERHAMN GR IMSHARARNA SöDERHAMN KöRöHAREN ÅR SUNDA GRISHAREN HILLE LAPPHAREN SöDERALA GRISSELHAR SKOG LARS-M,1,RSHAREN HAMRÅNGE GRl S TENSHAR EN GÄVLE LASSESHAREN SöDERALA GRÄSHARARNA HILLE LASS-LARS HAREN GÄVLE GRÄSHARARNA GÄVLE LAXGRUNDSHAREN SöDERALA GRÄSHAREN H!LLE LAXNÄTHAREN HAMRÅNGE GRÄSHAREN VALBO LEHARE~i" GÄVLE GRJISHAREN HAMRÅNGE LERNÄSHAREN OVANSJö GRÄSHAREN SKOG LIL JANSHAREN HAMRÅNGE GRJISHAREN GÄVLE LILL-BOCKHAREN HAMRlNGE GRÄSHAREN SöDERHAMN LILLFJGELHAR HAMRlNGE GRÄSHARS LILLHAREN SöDERHAMN LILLHAREN HILLE GRöTHAREN HAMRÅNGE LILLHAREN SKOG GUBBARSHAREN HAMRJNGE LILLHAREN SöDERHAMN GUBBHAREN HILLE LI L L S TENHAR EN HAMRlNGE GULL HAREN SöDERALA LORTHAREN HAMRrnGE GUMSHAREN HAMRlNGE LDRTVIKSHAREN HAMRrnGE GlSHAREN NORRA LA LUKTGRÄSHAREN HAMRlNGE GlSHAREN SöDERHAMN LUSHAREN VALBO GlSHAREN SöDERALA LUSSMARSHAREN NORRA LA GÄLLHAREN SöDERHAMN LUVHAREN HAMRlNGE GöRANSHAREN GÄVLE LÅNGHAREN HAMRlNGE LILLA O STORA GöSHAREN VALBO L ÅNGHAREN HAMRlNGE HALLON HAREN HILLE LlNCHAREN HAMRlNGE LILLA HALVFÄRDSHAREN HILLE LÅNGHAREN HAMRlNGE STORA HALVFÄRDSHAREN HILLE UNGHAREN HAMRlNGE HALVVÄGESHAREN SKOG UNGHAREN HILLE VÄSTRA HAMNSUNDSHAREN HILLE LlNGHAREN HILLE HAMNÄSHAREN SKOG UNGHAREN VALBO HAREN SKOG INRE O YTTRE UNGHAREN SöDERALA HAREN SöDERHAMN LlNGHAREN GÄVLE HAREN OCKELBO UNGHAREN GÄVLE HATTHlLSHAREN H ILLE LlNGHAREN GÄVLE HOGlRD SH AREN HAMRlNGE UNGHAREN SöDERHAMN HUNDHAREN HAMRlNGE LlNGHAREN SöDERHAMN HUNDHAREN HILLE LlNGHAREN SöDERHAMN HUNDSKÄRSHARARNA SöDERHAMN LÅNGHARS LILLHAREN SöDERHAMN HUSELI IHAREI~ GÄVLE LÄTTHAREN VAL BO HllöHARARNA HILLE LöVHAREN SöDE RA LA HÄLLöRSHAREN SKOG MALMHAREN HAMRJNGE HÄLS INGHAREN VALBD ~,ALMHAREN SKOG HöGHAREN SöDERHAMN MANGELBODSHAREN GÄVLE HöGHAREN SöDERHAMN MARBOHAREN HAMRlNGE HöGHARS LILLHAREN SöDERHAMN MARH.AREN HAMRJNGE IDHARARNA HAMRJNGE MEDHAREN GÄVLE INSJöHAREN HILLE MELLANHAREN lRSUNDA ISAKSHAREN SöDERALA MJöLHAREN HAMRlNGE ISRAELSHAREN HI LL E MORV IKSHARARNA NORRA LA JUTTE RHAREN H ILLE MURARHÄLLSHAREN GÄVLE JÄRNRODOARHAREN HAMRlNGE MYNNINGSHAREN HAMRJNGE JÄRVSTAHARARNA VALBO MYRHAREN JÄRV Sö JöNS-LARSHAREN HAMRlNGE MÅSHAREN SKOG KALL HAREN NJUHNGER MJSHAREN GÄVLE KALVHARARNA SöDERHAMN MÄRTASHAREN SKOG

7

MöRJNGHAR HAMRlNGE SVINHAREN SöDERHAMN MöRINGSHAREN HAMR.INGE SVÄL THAREN HAMR.!.NGE NISSESHARE1'/ HILLE SVÄL THIIREN SöDERALA /\JURRHAREN .IRSUNDA SöRHAREN lRSUNDA NOTHAREN HILLE TALL-BOCKHAREN HAMRlNGE OTTERGRUNDSHARARNA SöDERHAM/\J TALL HA.REN HAMRlNGE OXEL HAREN HAMRH1GE TALL HAREN H ILLE OXHAREN GÄVLE TALL HAREN HILLE PE R-M ,IR SHAR EN HAMRlNGE TALLHAREN VALBO POTATISHAREN SöDERHAMN TALL HAREN GÄVLE PRÄSTSKÄRS LILLHAREN SölJERHAMN TESTLEHAREN VALBO P.ILHAREN HAMRlNGE TJMMERVIKSHAREN HJLLE PJ.SKHAREN SKOG T JUVHAREI~ HAMRlNGE RISHAREN VAL BO T JUVHARE~I GÄVLE ROLEHAR HAMRlNGE TJUVHAREN HAMRlNGE ROLHAREN SöDERALA T CHARE ~1 VAL BO RUNDHAREN HAMRlNGE TOHAREN GÄVLE RYSSHAREN HAMRlNGE TOKHAREN HAMRlNGE RYSSHAREN HILLE TORSTENSHAREN GÄVLE R.IGHAR HAMR.INGE TROLLHAREN SKOG RAHÄLLSHAREN H ILLE TRUMMHAREN HAMRlNGE RöDBOHAREN HAMR.INGE TRYCKSHAREN HAMRlNGE ROHAREN HILLE TRÄDG,IRDSHAREN H ILLE RONNBÄRSHAREN TP.ÄTHAREN HAMRlNGE RONNHARARNA HAMRlNGE öSTRA TVILLINGHAREN H ILLE RONNHAREN HAMR.INGE TÄLJHAREN HAMRlNGE RONNHAREN HILLE T ÄR/\JHAR ARNA HILLE RöNNHAREN HJLLE TÄRNHAREN GÄVLE RONNHAREN HILLE URNHAREN SöDERHAMN RONNHAREN HILLE TÄRNSHARARNA HJLLE RöNNHAREN VALBO T ÄRNSHARE~I H ILLE RONNHAREN GÄVLE T ÄRN SHAREN SöOERALA RONNHAREN SöDERHAMN TÄRNSHAREN GÄVLE RöPEKHAREN HILLE TÄRN SHAREN GÄVLE LILLA RöPEKHAREN H ILLE TöRNHAREN H ILLE RORHÄLLSHAREN GÄVLE UT TE RHAREN HAMRlNGE SALTPANNHAR SKOG UTTERVIKSHAREN HAMRlNGE SANDHAREN HAMRlNGE VALVIKSHAREN Hit.LE SANKT OLOF SHAR EN H ILLE VASSHAREN .IRSUNDA SAXHAREN HAMRlNGE LILLA O STORA VASSHAREN OVANSJö SJÄL HAREN HAMRlNGE VA TTHAREN HAMR.INGE SJöBOHAREN GÄVLE VEDHAR HAMRlNGE SJOGUBBHAREN VEDHAREN HAMRlNGE SKALARHAREN HJLLE VEDHAREN HAMRlNGE SKALHAREN HAMRlNGE VED HAREN H ILLE SKATHAREN SöDERHAMN V IDBUSKHAREN HAMRlNGE SKE TTHAREN HAMRlNGE V IHARARNA HEDESUNDA SKJUTHAREN SöDERHAMN V I HAREN HEDESUNDA SKORVHAREN SöDERHAMN VJNBÄRSHAREN HILLE SKRAMMELHARARNA HJLLE V I TERHAREN HILLE SKYMSKÄRSHAREN HILLE V I THARARNA NORRA LA SKlLLHAR HAMRlNGE V I THAREN NORRALA SLÄ THAREN VALBO YTTRE F lGE LHAR EN HAMRlNGE SLÄTHAREN SöDERHAMN .ISUNDSHAREN HAMRlNGE SMULTRONHAREN SöDERALA ÄGGHARARNA H ILLE SMlHARARNA HJLLE ÄLGHAR VAL BO SMORHAREN HAMRlNGE ÄMHARARNA HILLE SNOHAREN HAMRlNGE ÄSPEHAREN HAMRlNGE SNYTTERBÄR SHAREN HAMRlNGE öRNHAREN SKOG SPIRHAREN SKOG öS TE RHAMNHAREN HAMRlNGE STACKHAREN HILLE öS TERHAREN SöOERHAMN STEN HAR HAMRlNGE STENHAREN HAMRlNGE SV. MASK. STOCKHAREN HAMRlNGE STOCKHAREN SöDERHAMN FURSANDHARE HILLE STOR-FlGELHAREN HAMRlNGE SVEDHARA HAMRlNGE STORHAREN HAMR.lNGE STORHAREN NORRA LA FEM. STORSJKHAREN HAMRlNGE STORSTENHAREN HAMRlNGE LEKHARORNA OVANSJO ST lLHARN SöDERHAMN ST lLNÄSHARARNA NORRALA NEUTR. SUNDSHARARNA HAMRlNGE SUNDSMARHAREN HAMRlNGE ALDERHARET ENlNGER SURSTRöMMJNGSHAREN HAMRlNGE BACKMANSHARET HUDIKSVALL SVARTHARARNA GÄVLE BASTHAMNSHARET HUDIKSVALL SVAR TOHAREN VALBO BAS THARET EN.INGER SVAR TNÄSHARARNA lRSUNDA BERGAHARET NJUTlNGER

8

BERGHARET ROGS TA LILLA O STORA KABELHARET SöDERHAMN BJUCKSHARET NJUHNGER KALKUGNSHAREN JÄ TTENDAL BJöRNSUNDSHARH! ROGS TA KALL HAREN NJUHNGER BJöRKSKÄRSHARET NJUHNGER K I LL !NGHARfJ HARMAN GER BLÄSTAHAREN ROGS TA KJOLSÄCKHARET JÄ TTENDAL SOCKH,ARE T SöDERHAMN KLACKHAREN ROGSTA BOD AH ARET NJUT.lNGER KLINGERHAREN ROGS TA BREDSTRANDSHARET JÄ TTENDAL KLOCKARH ARET NDRRALA BRILLHARET NORRA LA KL YVS TENSHARET HUDIKSVALL BRUNBÄRSHARET SöDERHAMN KNöSHAREN NDRRALA BRÄNNHARET GNARP KOHARET JHTENDAL BUSKHARE T NJUT.lNGER KOHARET JÄ TTENDAL B.lKHARET SöDERHAMN KOJHARET HARMlNGER BÄCKHARE T GNARP KOJHARET NJUTlNGER BÄCKS TENSHAR ET GNARP KOLHARET NORRA LA INRA O YTTRA BÄRöHARET EN.lNGER KORPHAR~N ROGS TA DJUPVARPSHARET GNARP KR .l KHARE T NDRRALA URAGöSHARE T EN.lNGER KRlKHARET NORRA LA DYGREHARET EN.lNGER_ KR.lKHARET SöDERHAMN ENIGHETSHARET NORRA LA KR.lKNÄSHARET EN.lNGER E:NSKÄRSHARET ROGS TA KULLERHARET NDRRALA ENSKÄRSHARET SölJERHAMN KUTHAR HUDIKSVALL FISKVARPSHARET ROGS TA KYRKBYHARET NJUTlNGER FJÄLSKÄRSHARET EN.I\NGER KYRK V I KSHAREN HUDIKSVALL FJÄRDHAREN EN.lNGER KöTHAREN ENlNGER FJÄRDSTENSHAREN JÄ TTENDAL LAXVARPSHARET HARM.lNGER FLOTTHARET EN.lNGER LESKÄRSHARH ENlNGER FORSMANSHAREN BOLLNÄS L ILLHAMNSHARET ROGSTA FRISKGUBBENSHARET EN.lNGER LILLHAREN HUDIKSVALL FRöSöHARET NORRBO L!LLHARET GNARP FURSKATSHARET ROGS TA LILLHARET GNARP FUNBOHOLMSHARET ENlNGER LILLHARE T ROGSTA F.lGELHARET HUDIKSVALL LILLHARET BOLL NÄS FlGELHARET HUDIKSVALL LILLHARE T HUDIKSVALL F.lGELVIKSHARET EN.lNGER LUSHOLMSHARET HÄLS INGTUNA GAMMELHAMNSHARET JÄ TTENlJAL LUSSMARSHAREN NORRALA GRANSKI\RSHARET HUDIKSVALL UNGHAREN BJURlKER G'RENHARE T EN.lNGER UNGHAREN NORRALA GRENHARSHARET ENlNGER L.lNGHARl:T ENlNGER GRINNöHAREN HUDIKSVALL L lNGHARf T ENlNGER GRISHARAN SöDERHAMN UNGHARET NORRALA GR.lSJÄLSHARET SöDERHAMN LlNGHARET HUDIKSVALL GRÄSHHSHARET ENrnGER UNGHARET HUDIKSVALL GRÄSöH ARET HUDIKSVALL L.lNGöRSHARET HUDIKSVALL GRöNHAMNSHARET HUDIKSVALL UNGöSHARET BJUR.lKER GRöTV I KSHARET ROGSTA LöVöHARET NJUT.lNGER GUNBORGSHARET NORRA LA MEDHARET ENlNGER GlSHARET SöDERHAMN MEHARET NORRALA GöRAN-N I LSHARET SöDERHAMN MEJHARET EN.lNGER HAL SNE HARE T HÄLS INGTUNA ME:LLANHAREN ROGSTA HALVVÄGSHARET BOLLNÄS MELLANHARET ROGS TA HAMNSKIIRSHARET SODERHAMN MELLANP.lHARET NJUTlNGER HAMNöHARET EN.lNGER M!HARET NORRALA HANSVOXHARET NJUT.lNGER MOUNGSHARET ENl NGE R HAREN ENJ.NGER MYRINGSHARET SODERHAMN HAREN ROGSTA M.lSHARET BOLLNÄS HAREN BOLLNIIS MöRINGSHARET NORRALA HAREN HUDIKSVALL NORRHARE T ENlNGER HARET ALFTA NORRUDDSHARET SODERHAMN HARET ALF TA NOTHARE T HUDIKSVALL HARET HANEBO NOTHOLMSHARET HUDIKSVALL HARET FORSA NYGRUNDSHARET ROGSTA HARET HARMlNGER NYVARPHARET JIITTENDAL HARET NJUT.lNGER OLMLANDSHARET HUDIKSVALL HARET JHTENDAL OPPEG.lRDSHAREN BOLLNÄS HARET JÄ TTENDAL OTTERHARET NORRALA HARET SöDERALA OXSKIIRSHAREN NJUT.lNGER HARET SODERALA PIKHARET EN.lNGER HARET SöDERALA PINNSHARET EN.lNGER HARET LOS PI SSMYR I NG SHARET SöDERHAMN HARET BOLLNÄS REBOHARET ENlNGER HILLMANSHARET GNARP REMMARHARE T ROGSTA H.lL SJöHARET ENlNGER RUMPHAREN ROGS TA HÄLLSKÄRSHARET ENJ.NGER RYTTARHARE T HAMRlNGE HIISTNIISHARET BJUR.lKER RÄVELHARET ROGS TA HOLJEHARET ROGSTA RÄVHAREN HARM.lNGER HöNSHARET HARM.lNGER RWV I KSHARFT ROGS TA JAN-PETTER SHARE T HARM.lNGER RöHARE T NORRALA

9

RöINGSHARET EN.I.NGER TLJNHARET NORRA LA RöNNHARE T NORRA LA TUNNHARET SöDERHAMN RöNNHARET NORRA LA TV tHAREN NORRA LA RöNNHARET NORRALA T ÄRNHARE T HARM.l.NGER RöNNHARET SöDERHAMN TÄRNHARET ROGS TA RöNNHOLMSHARET NJUHNGER TÄRNHARE T HUDIKSVALL RöNNSKÄRSHAREN ROGS TA TÄRNSHARET SöDERHAMN RöNNSKllRSHARET ROGSTA VACKERVIKSHARET HARM.1.NGER RöNNSKIIRSHARET SöDERHAMN VASSHARET NJUHNGER SAL THARE T ROGSTA VA TTHARE T EN.l.NGER SAL TPANNHAREN ENlNGER VATTHARET HARM.!.NGER SAL TSVEDHARET NJUHNGER JllRE O YTTRE VA TTHARET SöDERHAMN SAL TV IKSHAREN HUDIKSVALL VATTJNGSHAREN HARMlNGER SIKHARET NORRALA VITHARET EN.l.NGER SILLHARET NORRA LA VlRFISKEHARET GNARP SILVERHARET SöDERALA V I TöHARE T EN.l.NGE R SIMPVIKSHARET ROGS TA VÄSSINGSHARET EN.l.NGER SJÄL HARE T JÄ TTENDAL .!.R SV I KSHARE'-1 NJUHNGER SJÄLHllLLHARET EN.l.NGER öRHARET RDGS TA SKJUTHARET SöDERHAMN SKJUTHARET SöDERHAMN SKOGHARE T JÄTTEN DAL SKOMMARHARET GNARP VÄSTERNORRLANDS LÄN SKOMMARHARET JÄ TT ENDA L SKRAKHARET HARM.!.NGER ST. MASK. SKROTTHARE T NORRBO SKRIIDDARHARET HUDIKSVALL BOCKHAREN NÄTRA INRA O YTTRA SKUTHARET HARM.I.NGER B.lTVIKHAREN GRUNDSUNDA SKVALHARET ENlNGER DöDMANSHAREN NJURUNDA SKilRSHARE T NJUHNGER FÄl:lODHAREN V !Il YGGI' RÄ SKIIRVIKSHARET ENlNGER GRUNDHARl'N GRUllDSUNDA SLIINGHARET ENlNGER GRIISHAMNSHAREN SIIBR.l SMEDHARET BOLLNÄS GÄDDHAREN HÄSSJö SMULTRONHARET SöDERHAMN HALEN GRUNDSUNOA SMlSTENSHAREN SöDERHAMN HAL EN NÄTRA SNOHAREN NORRALA HARARNA T!MRl SNIICKHARET ENlNGER DÄR I HARARNA 1'i0Rfl l"IGR.l STAFFASHARET NJANFORS HAREN HIISSJö STAMPARSHARET ALFTA HAREN YTTERLÄNlll\S STAVSöHARET HUDIKSVALL HAREN NÄTRA STENHAR HARM.l.NGER HAREN SKlJRPED STENHAREN NJUHNGER HAREN HEMSö STENHARET JÄTTENDAL HAREN NORD INGRl STEN HARE T NIANFORS HAREN SKOG STENHARET FORSA HARE~! SIIBR.l STENHARE T GNARP HAREN VIBYGGERl STENHARET HUDIKSVALL HAREN HIIRNöSAND STORHAMNSHARET EN.l.NGE R HARHAREll MO STORHARET BOLL NIIS HARRHAREN HÄRNöSAND STORHARE T HUDIKSVALL !DSJöHAREN STYRNÄS STORHARET ALFTA KALL HARARNA NJURUNDA

STORHARE T OVAN.I.KER KASAVIKHARfN GRUNDSUNDA STORKNASHAREN NORRA LA KROKHAREN SJIILEVAD STORSTENSHAR HUDIKSVALL LA THAMNSHARAR~IA NJURUNDA STORSTENSHARET NORRA LA LILLHAREN SIIBRl STORSTENSHARET SöDERALA LILLHAREN NORDINGRl STORSTENSHARET UNDERS VIK LILLHARrn NORD INGR.l STORSTENSHARET SöDERHAMN L .lNGARN ALNö STORSTENSHARET SöDERHAMN LlNGHAREN NJURUNIJA STORVIKSHARET HÄLS INGTUNA MJöL SÄ TTHAREN LJUSTORP STYGGHARET JÄTTENDAL NORRHAREN NJURUNDA STlNGHARET SöDERALA PELL-Pl'RSHAREN LJUS TORP

STIINGHARET EN.lNGER RULL T JÄRNSHAREN SJÄLEVAD SUNDSHAREN EN.lNGER RUMPHAREN NJURUNOA SURGILSHARET HARMlNGER RUNDBACKHAREN LJUS TORP SURV I KSHAREN HUDIKSVALL RöDHAREN NÄTRA SVARTHARA EN.l.NGER SJöBERGSHAREN NJURUNDA SVARTHAREN NORRALA SKALLöRSHAREN GRUNDSUNDA SVARTHARET HUDIKSVALL SM !DJEHAREN L JUSTORP S lGHARE T JÄTTEN DAL SPJKAREN ALNö SIISBOHARET HARMlNGER STAFFARN GRUNDSU~IDA SöRHARE T EN.lNGE R ST ARRHARE~1 SÄBRl TALLHARET ROGS TA STENHAR EN HÄSSJö TALLHARET ROGS TA STEN HAREN MO TALLHARET R DGS TA STENHAREN S !DENSJö TALLHARET NDRRALA STENHAREN V lB YGGERl TALLHARET NORRA LA STORGRUN~SHARARNA NJURUNIJA TREHAREN HARM.lNGER STDRHAPEN NORDINGRl

10

STORHAREN SÅNGAREN SöRHAREN T JURNÄSH/lREN VÄSTERHAREN I.DALSHARARNA öSTERHAREN

NEUTR. HARET

VÄSTERBOTTENS LÄN

ST. MASK. BOCKSKÄRSHAREN GUMPHAREN HALEN HAREN HAREN L 1-NGREVE LSHAR

NORRBOTTENS LÄN

FEM.

B.I. TöHARUN HARU LILLA STORA HINDERSöHARUN HöRUN LILLHöRUN SANDSKÄRSHöRUN STORHöRUN

BYLilD

ST. MASK. HAREN HAREN HAREN NORRGÅRDSHAREN STENHAREN

SV. MASK. STEN HARE

FEM.

ANDALSKÄRSVÄSTERHARAN ANDALSKÄRSöSTERHARAN ASPHARAN BLEKHARAN BLEKHARAN BRIGGHARORNA BRÄNDöHARAN DRÄNGSHARAN ELDFöRSHARAN ESTHARAN GRANSKÄRSHARAN GRANSKilRSHARAN GRANSKilRS LILLHARAN GRANSKÄRS SöDERHARAN GRISSELHARAN GRISSELHARAN GRÅHARA GRÅHARAN GRÅHARAN GRÅHARAN GÅSHARAN

NORD INGRA SÄBRÅ NJURUNDA SÄBRÅ NJURUNDA NORDINGRÅ NJURUNlJA

KRAM FORS

NORDMALING NORDMALING NORDMALING NORDMALING NORDMALING SÄVAR

R.I.NEA NEDER TORNE .I. NEDERLULEÅ NEDERLULU HORTLAX HORTLAX HORTLAX

BROMARV DEGERBY KYRKScil TT HANGö BORGÅ

SNA PPE RTUNA

BROMARV BROMARV EKENilS EKENÄS EKENilS SNAPPERTUNA DEGERBY EKENÄS EKENÄS EKENÄS BROMARV HANGö HAl,Gö HANGö EKENÄS EKENilS HELSINGFORS EKENÄS KYRKSLÄTT SNAPPERTUNA SNA PPE RTUNA

HAL SHARAN HAMNSKIIRSHARAN HANSUSESHARAN HARAN HARAN HJORTRONHARAN HÄSSJEHARAN HöGHARAN HöGHARAN HöGHARAN HöGHARAN HöGHAR Al, KJKANHARAt'-J KLOVHARA KLDVHARAN KllRSHA>1N SH ARAN KUMMELHARAN KV IFALLHARA~I LERHARAN LILLHARAN LILLHARAN L INGONHAR AN UNGHARA UNGHARAN UNGSKÄRSHAi<AN LilGGANHARA.N MAKELOHARORNA MELLANHARAN MELLAN HAR AN NORRHARAN NORRHARAN NOTHARAN LILLA O STORA NOTHARAN NYSTASHARAN NÄ TTELH.ARAN PAPPASHARAN PARHARAN PRACKHARAN LILLA O STORA REVHARAN RYSSHARAN RöDHARAN RöHARAN RöNNHARAN LILLA O STORA RöNNHARAN RöNNHARAN SANOHARAN SKADAHARAN SKöLDHARAN SKöTHARAN SP ITHARAN SPITHARAN STEN HAR AN STORHARAN STORHARAN STORHARAN STORHARAN STORSUMDSHARAN SUND HAR AN LILLA O STORA SVARTHARAN SVARTHARORNA T INGSHOLMSHARAN TISTRONHARORNA TJOCKHARAN TRUTHARAN TVIFALLHARUN UTTERHARAN UTTERHARAN LILLA O STORA VARGHARAN VITHARAN VilSTERHARORNA YTTERHARAN I.DHAR AN .I.DHARAN I.DHARAN ilGGHARAN ÄR TR I SHAR AN öSTERGÅRDSHARAN 0 S TE RH AR AN

EKENilS EKE: NÄS EKENÄS HANGö INGÅ SNA PPE RTUNA HANGö ~ORG.I. EKENÄS EKENÄS K YRKSLÄ TT SNAPPERTUNA SNAPPERTUNA BORGÅ EKENÄS EKENÄS EKENilS EKENÄS EKl=NilS EKENilS INGÅ SNA PPE RTUNA HELSINGFORS EKENilS EKENÄS EKENilS KYRKSLilTT IJEGERBY K YRKSLÄ TT HANGö KYRKSLÄTT EKENÄ S EKENilS EKENÄS EKENilS EKENÄS EKENilS SNAPPERTUNA EKENilS INGÅ EKENilS EKENÄS EKENÄS EKENÄS SNAPPERTUNA EKENÄS SNAPPERTUNA EKENÄS SNAPPERTUNA EKENilS HANGö EKENil S EKENÄS EKENÄS INGÅ KYRKSLÄ TT EKENÄS EKENÄS EKENilS EKEl!ÄS INGÅ EKENÄS EKENÄS EKENI\S EKENilS EKENilS SNAPPERTUNA EKENÄS EKENilS EKENilS INGÅ EKENilS KYRKSLÄTT SNA PPE RTUNA EKENilS DEGERBY HANGö DEGE RB Y

11

öSTERHARAN öSTER-LERHARAN

NEUTR. STEN HARE T VIKARHARET

ÅBOliND

ST. MASK.

BERGSKÄRS HAREN BJöRKHOLMSHAREN BJöRKHOLMSHAREN OEGELSTENSHAREN GARPSKÄRSHAREN GETHOLMSHAREN GLOSKÄR SHAREN HAREN HAREN INNERNÄS HAREN KöPPHOLMSHAREN LILLHAREN MARHOLMSHAREN NöLöSKÄRSHAREN ORRSKÄRSHAREN RISHOLMSHAREN RAGHOLMSHAREN STENHAREN STENHAREN STENHAREN STENHAREN S TENSKÄRSHARARNA STRANDHAREN SöDERÄNGSHAREN TENNELSV I KSHAREN TOMTBACKHAREN

FEM.

ABBORRKDBBHARAN ABBORRVARPSHARAN ALBAHARAN ALHARA BAGGHARA BERGHARAN BIRSKÄRSHARAN BJöRKHARAN BLEKHARAN BORGVÄSTERHARAN bREDHARA BREDHARAN BREDSKÄRSHARAN BRÄNOHARAN LILL- 0 STDR-BÄRHARAN lJALSKIIRSHARA DRAGASKÄR SHARAN ENHARA ENHARA SMÅ- 0 STOR-ENHARAN F INNHARA LILL- 0 STOR-FLYXHARAN GARPHARAN GARPHARA GETSKÄRSHARAN GJUSHARAN NORRA O SöDRA GJUSHARAN GRANHARAN GRAN SKÄR SHARAN GRISSELFLISHARAN GRISSELHARA GRISSELHARA LILLA STORA GRISSELHARAN GRUNDHORSSKÄRSHARAN GRUNDVIKHARA

12

EKENÄS EKENÄS

LOJO EKENÄS

HOUTSKÄR IN!ö !Nlö HOUTSKÄR HOUTSKÄR IN!ö HOUTSKÄR HOUTSKÄR HOUTSKÄR HOUTSKÄR HOUTSKÄR KORPO HOUTSKAR HOUTSKÄR HOUTSKÄR HOUTSKÄR HOUTSKÄR HIT IS HOUTSKÄR HOUTSKÄR HOUTSKÄR HOUTSKÄR HOUTSKÄR HOUTSKÄR HOUTSKÄR HOUTSKÄR

KORP □ NAGU HIT IS NAGU KORPO H ITIS NAGU HIT IS HIT IS NAGU NAGU KORPO KORPO KORPO KORPO NAGU NAGU HIT IS KORPO HIT IS HIT IS HIT IS KORPO NAGU NAGU KORPO NAGU HIT IS NAGU NAGU KORPO KORPO NAGU NAGU KORP □

GRAHARA GRÅHARA LILL- 0 STOR-GRÅHARA GRAHARA GfUHARAN GRÅHARAN GRilHARAN LILLA O STORA GRAHARAN GRlHARORNA GRÄNSKÄRSHARA GÅSHARA GASHARA GÅSHARA GI.SHARAN GÅSSKÄRSHARAN HARA~I HARAN HARAN HAR AN HARAN HARPANHARA HE RM AN SKÄP SHAR Ml HJOR TRONHARAl\j HJORTRONHARiJRNA HORSSKÄRSHARAN HUNDSKÄRSHARAN HÅLSKÄRSHARAN HÄSTHARA HÄSTHARA HÄSTHAROR~'A HöGHARA höGHARA HöGHARAN HOGHARAN HöGHARAN HöGHARAN HöGHARAN IVAR SHAR A JUNGFRUHARA JUNGFRUHARA JÄRSKÄRSHARA KALLHARA KALLHARA KALSKÄRSHARAr, KALSKÄRSHARAN KILL INGHARA KL EME TSHARAN KL öVE RHARA KLöVERHARAN KN IVSKÄRSHARAN KOBBHARA KUMMELHARA KUMMELHARA~I KUMMELHARAN KUNGSKÄRSHARAN KVIGHARA KVIGHARAN KÅRHARAN KÄGELHARA KÄLDINGHARAN KÄR INGHARAN LABBHARA LAMBERGSHARAI, LED HAR AN LILLHARA LILLHARA LILLHARA LILLHARAN LILL-VITHARAN L Il~HARAN LJUNGHARAN LJUNGSKÄRSHARORNA LJUNGSKÄRS LÅGHARAN L ANGHARA L .S.NGHARA L ÄNGHARAN L Ål,GHARAN L Ål,GHARMJ

KORPO KORPO KORPO NAGU NAGU NAGU NAGU NAGU KORP□

NAGU KORPO KORPO NAGU HIT IS HOUTSKÄR HOUTSKÄR HOUTSKÄR KORPO NAGU PA RGA S NAGU KORPO NAGU KORPO NAGU NAGU NAGU NAGU NAGU KORPO NAGU NAGU DRAGSFJ ÄRD HIT IS H ITIS KORPO NAGU KORPO KORPO KORPO NAGU KORP □

NAGU NAGU NAGU KORPO HIT IS NAGU NAGU NAGU NAGU NAGU KORPO NAGU NAGU KORPO KORPO KORPO KORPO NAGU HIT IS NAGU HIT IS HIT IS KORPO KORP□

NAGU NAGU PARGAS HIT IS NAGU HOUTSKÄR HOUTSKÄR KORPO KORPO DRAGS FJÄRD HIT IS HIT IS

UNGHARAN UNGHARAN LANGHARAN UNGHARAN LANGHARORNA UNGöRSHARAN LöKHARA LöKHARA LILL- 0 STOR-MATLöSHARAN MELLANHARAN MELLAN-TÄRNINGSHARAN MITTELSHARAN MOR INGHARA MORINGHARA MORINGHARA M.I.SHARA MöRHARORNA NAMNLöSHARAN NORRHARA NORRHARAN NORRHARAN NORRHARAN NORRHARAN NDRRP.I.HARAN NORR-RöNNHARAN NOTVARP SHARAN NOTVARPHARORNA NÄTöSKJIRSHARAN OXHARAN RUOHARA RYSSKIIRSHARDRNA RöOHARA RöDHARA RöDHARA RöDHARA RöDHARAN RöDHARAN RöDHARAN VÄSTER- 0 öSTER-RöDHARAN RöHARA RöNNHARA RöNNHARAN SANDHARAN SANDVIKHARA SIKKOBBHARAN SIMONSHARAN SKADHARAN SKADHARAN SKAGHOLMSHARAN SK INNHARAN SKRIIMMARHARAN SDMMARöHARAN SPELHARAN SPRÄNGHARA SP.1.HARAN SP.I.RHARAN STACKSKIIRSHARAN STAFFASHARAN STENHARA STENHARA NORR- 0 SöDER-STENHARAN STEN HAR AN STENHARAN STENHARORNA STENHARORNA STDCKHAMNSHARAN STOCKHAMNS LILLHARAN STORHARAN STORHARAN STORHAR/IN STOR-TÄRNINGSHARAN STDR-VIISTERHARAN STYRSHARORNA SVÄR TE SHARAN S.I. TONSKJIRSHARAN SöDERHARAN RöSKJIRS SöDERHARAN SöDERHARAN

NAGU NAGU NAGU NAGU KORP □ NAGU KORP□ KORP □ H ITIS HOUTSKÄR HIT IS HIT IS KORP □

KORP□ KORP□ NAGU KORP □ KDRPO NAGU HIT IS H ITIS HIT IS KORP□ KORP□ KORP□ NAGU HIT IS NAGU NAGU NAGU HIT IS KORP □ KORP □ KORP□ NAGU HIT IS NAGU NAGU NAGU NAGU KORP□ NAGU NAGU KORP□ NAGU NAGlJ HIT IS NAGU PARGAS KORP□ HIT IS NAGU NAGU NAGU NAGU NAGU KORP□ NAGU KORP□ KORP□ HIT IS NAGU NAGU KORP□

KORP □ HIT IS HIT IS HIT IS HOUTSKÄR NAGlJ HIT IS HIT IS KORP □ HDUTSKÄR KORP□ HIT IS KORP □ NAGlJ

SöDERHARAN SöDERHARAN SöDERLANDSHARAN SöDER-RöNNHARA SöDRA GJlJSHARAN T JÄRKDBBHARAill TDFSHARA TOFSHARAN TOMASSKÄRSHARAN TOPOHARAN TORDMULSHARAN TORMHARA TORMORHARAN TORSHARAN TRANSKÄRSHARAN TRUTHARAN NOS TRYBOTTENHARAN TURMHARA UTTERHARA UTTERHARA UTTERHARDRNA VIBORGSHARAN VIKARHARAN NORR- 0 SöDER-VITHARA SöDER- 0 VÄSTER-VITHARA öSTRA VITHARA V ITHARA VITHARA V ITHARA V ITHARA VITHARAN V ITHARAN VITHARAN V ITHARAN VÄSTRA O öSTRA VITHARAN VITHARAN VÄSTERHARAN VÄSTERHARAN RöSKÄRS VÄSTERHARAN VÄSTERHARAN VÄSTERHARA~I VÄSTERHARAN VÄSTNORRHARAN VÄSTRA HARAN YTTERSKÄRSHARAN YTTERV I THARA ÄGGHARAN ÄNGSSKÄRSHARDRNA öRHARA öRHARAN öSTERHARA öSTERHARAN öSTERHARAN RöSKÄRS öSTERHARAN

ÅLAND

ST. liSK. BREDSKÄRSHAREN BRUN SKÄR SHAREN HAREN HAREN HAREN HAREN HAREN HAREN HÄSTSKÄRSHAREN INNERHAREN KARLHARAN LILL-GLDSKÄRS HAREN MELLAN HAREN RAMSö HAREN RöDSKÄRSHAREN SK.1.NTORPHAREN STENHAREN

NAGU NAGlJ NAGU KORP □ NAGU KORP□ NAGU NAGU NAGU NAGU HIT IS KORP□ NAGU NAGU KORP□ NAGU NAGU KORP□ KORP□ NAGU KORP □ HDlJTSKÄR NAGU KORP□ KORP□

KORP□ KORP □ NAGlJ NAGU NAGU KORP□ NAGU NAGU NAGU NAGU PAR GAS DRAGS FJÄRD HOUTSKÄR KORP □ NAGU NAGU PARGAS NAGU KORP □ NAGU KORP □ NAGU HIT IS NAGU NAGU NAGU HIT IS HOUTSKÄR KORP □

BRÄNDö FöGLö BRMtO(l FöGLö FöGLö FöGLö KUML INGE V.I.RDö FöGLö KUML INGE KOKAR FöGLö FöGLö FöGLö FöGLö BRÄNDö FöGLö

13

STEl'IHAREN STUGUSKÄRS MELLANDF HAREN STUGUSKÄRS NORRA HAREN STUGUSKÄRS SODRA HAREN SODHOLMSHAREN TROL LHAREN TVIGONSKÄRSHAREN UTTERHAREN V.lRHOLMSHARHI YTTERHAREN YTTERHAREN .I.SENHOLMSHAREN ÄSSKOBBSHAREN OR SKÄR SH AREN OSTERHAREN

FEM.

ABBORRHARA ALHARAN ANDHARAN BARMHÄRTLIGHARAN BERGHARAN BERGHARAN BILLHARAN BILLHARAN BJORKHARAN BJORKHARAN BJORKSKÄRSHARORNA BOCKHARAN BRANTHARAN BRANTHARAN BREDSHARAN BRUDMANHARA BRUNNSHARAN llRÄNNHARAN BRODHARAN BUSKHARAN BUSKHARAN BÄLHARAN BÄSSHARORNA L/.GBöTHARAN STORBOTHARAN E INE HARA NORRA O SOORA ESTESHARAN NORRA O SöDRA FINNHARAN VÄSTRA O öSTRA FJÄRDHARA FJÄROHARAN FJÄRDHARAN FJÄRDHARAN F JÄRDHARAN FJÄRDHARAN FJÄTTERHARAN FOLSKÄRSHARAN GETHARAN GJUSHARAN LILL- 0 STOR-GRANHARAN GROPSKÄRSHARAN GRlHARAN GRlHARAN GR:llSHARAN GRÄSHARAN GRÄSHARAN GlSHARAN GlSHARAN GlSHARAN GlSHARAN GlSSKÄRSHARAN VÄSTRA G.lSSKÄRSHARAN OSTRA GlSSKÄRSHARAN HALSHARAN HALVFJÄRDINGSHARORNA HAMN HAR AN HARAN NORRA O SöDRA HARAN HARAN HARAN NORRA HARAN

14

FOGLO FOG LO FOGLO FOGUl KUML INGE FOGLO FOGLO FOGLO FOGLO FOGLO KUML INGE FOGLö BRÄNDO FOG LO FOGLO

KOKAR BRÄNDO KOKAR KOKAR KOKAR BRÄNDO V.lRDö V.lRDö BRÄl,DO BRÄNDö SALTVIK KOKAR KOKAR V.lRDO KOKAR KOKAR KOKAR KUML INGE KOKAR K UML 11, GE KUML 11,GE KOKAR KOKAR KOKAR KöKAR KöKAR KöKAR KOKAR FOGLO FöGLö FOGLO FOGLO KUMLINGE KOKAR KOKAR KOKAR BRÄNDO KOKAR Kö KAR FöGLO FOGLO KOKAR BRÄNOO BRÄNDO KUMLINGE FOGLO KOKAR KOKAR SOTTUNGA FOGLO FOGLö FOGLO KUMLINGE FOGLO KUMLINGE BRÄNDO BRÄNOO KUML INGE SO TT UNGA SOTTUNGA

INRA O YTTRA HARAN HARAN HARORN A VÄSTRA HARORNA HHIM 11,GSHARAN HJORTR □NSKÄRSHARORNA HUMMELSKÄRS LILLA HARAN HUMMELSKÄRS STORA HARAN H.lKONSHARA~1

HlKONSKÄRSHARAN HOGHARAN HOGHARAN HOGHARAN HOGHARAI, HöGHARAN HOJANOESHARAN HOTERHARAN INNERHARAN KAl~KHARAN KIL LINGHARAN STORA O LILLA KLISHARAN KL OVHAR Al, KR.lKSKÄRSHARAN KRlKSKÄRSHARAN KUMMINHARAN KYRKOG.lRDSHARAN KÄLHARAN KÄRINGHARAN KÄRINGHARAN LABBSKÄRSHARORNA LANDG.lRDSHARAN L ILLHARAN L ILLHARAN LILLSKIIRSHARORNA L.lGHARAN LlGHARAN L.lG-KUGGSKÄRSHARAN L lNGHARA'N L.lNGSHARAN LÄNGSHARAN LILLA O STORA LOKHARAN LOKHARORNA MEJHARET MELHARAN MELLANHARAN MOL SHARAN MORUNGHARA M.lRDHARAN M.lSHARAN MÄLHARA NAMNLöSHARAN NORRA HARORNA NORRHARAN NORRHARAN NORRHARAN NORRKUGGSKÄRSHARAN NORDESTHARAN PER-ANOERSHARAN PERSINGHOLMSHARAN REV AH ARA RUGGHARAN INNER- 0 YTTER-RöDHARA RODSKÄRSHARAN RöDSKÄRSHARAN ROHARAN NORRA O SODRA RONNHARAN RONNHARAN RONNHARORNA SANDSHARAN SANGHARAN SJÄLFITTHARAN SJÄLPATTHARAN SJÄLSKYTTHARAN SKARVHARAN SKORVATHARAN SKRAKMANHARAN SKRÄN~ll§HARAN SL EVHARAN

V.lRDO VlRDO KOKAR KUML rnGE KOKAR V.lROO SOT TUNGA S OTTUNGA KOKAR KOKAR bRÄNDö Kö KAR KOKAR SOTTUNGA V.lROO KOKAR KOKAR KOKAR KOKAR FöGLO KOKAR KOKAR FOGLO FOGLO VARDO KOKAR KOKAR KOKAR KOKAR SOTTUNGA KOKAR BRÄNDO KOKAR KOKAR FOGLO KOKAR KOKAR FöGLO KOKAR KOKAR FOGLö KOKAR SOTTUNGA Kö KAR KOKAR KOKAR SOTTUNGA BRÄNOO KOKAR S OTTUNGA KOKAR FöGLO BRÄNDO KöKAR KOKAR KöKAR KOKAR V.lRDO FOGLO KöKAR · Kö KAR KOKAR Kö KAR KOKAR KOKAR SALTVIK VARDO SALT VIK KOKAR KöKAR KOKAR KOKAR KOKAR KOKAR KOKAR FOGLO KOKAR KOKAR

SMORASKHARAN KUMLINGE TRÄDGlRDSHARDRNA KOKAR SPARV HAR AN KUML INGE UTTERHARAN KOKAR SPRÄNGHARAN FOGLO V IGGSKÄR SHARORNA VlRDO SPRÄNGHARAN KOKAR VITHARAN KOKAR STACKSKÄRSHARORNA KOKAR V I THARAN KOKAR STEGMANHARAN FOGLO VÄSTERHARAN KOKAR STENHARAN KOKAR VÄSTNORRHARAN KOKAR VÄSTER- 0 OSTER-STENHARAN KOKAR YTTERHARAN KOKAR STOCKHARAN KUMLJNGE ORHARORN A KOKAR STORHARAN BRÄNDO OSTERHARAN KöKAR STORHARAN KOKAR STORHARAN SOTTUNGA STORHARAN SOTTUNGA STUGUSKÄRSHARORNA FOGLO ÅBO OCH BJÖRNEBORGS LÄN STYRSHARA FOGLO SVARTHARA FOGLO FEM. SVARTHARAN KOKAR SÄVHARAN KOKAR HARAN GUSTAVS LILLA O STORA SODERHARA KOKAR SODERHARAN FOGLO SODERHARAN KOKAR RODSKÄRS SOOERHARAN KOKAR ÖSTERBOTTEN SODER-KALHARAN KOKAR SOORA ASKSKÄRS HARAN FOGLO ST. MASK. SODRA HARAN KOKAR TISTRONHARAN KOKAR HAREN MUNSALA TORDMULHARAN KOKAR NORRA SO DRA TOROMULHARAN FOGLO SV. lilSK. TROLLHARAN KOKAR TROLLHARAN SOTTUNGA ROSSHARAN PETALAX

15