1

Under hösten 2014 framkom ett historiskt fynd av en något märkligare karaktär än vad som normalt brukar förekomma. I fyndet ingår en rund guldplatta med en diameter på ca 4,5 cm och med en vikt av 25,23 gram. Den bär en latinsk inskription på ena sidan och ett kors omgivet av en åttakantig förhöjning på den andra sidan. Det är i första hand texten som orsakat sensa-tionen. Här omtalas nämligen Harald Gormsson, dvs. Harald Blåtand, Danmarks store vikingakung, död på 980-talet. Givetvis innebär det plötsliga uppdykandet av ett sådant fynd en mängd skriverier och blandning av tyckande, fakta och fantasier, inte minst i dagens moderna värld med Internet som snabb budbärare. Till detta ska läggas olika nationers stolthet om sitt eget kulturarv och vad som händer när ett föremål kanske på vissa punkter kan innebära en delvis ny syn på denna historia.

Föremålet berör ett ämne, nämligen vikingakung-en Harald Blåtand, som sedan lång tid varit ett hett forsknings- och intresseämne. Inte minst gäller detta problematiken kring det stora vikingamonumentet i Jelling på Mittjylland. Här finns två enorma gravhö-gar, rester efter en eller två stora skeppssättningar, en tidig kyrka, en märklig kammargrav samt två histo-riska runstenar. Detta är Danmarks största national-monument där Harald och hans far Gorm spelat hu-vudrollerna i den nästan halvt tusenåriga diskussion som förekommit om och kring platsens historiska betydelse. Nutida utgrävningar har dessutom visat på anläggningsspår efter omfattande, nu försvunna kon-struktioner. Som en följd av allt detta har det genom tiderna publicerats mängder med trycksaker om både Jelling och om Harald Blåtand.

Det nu aktuella guldföremålets ägare tog personlig kontakt med författaren i november 2014 för att för-

söka få fram mer historiska fakta. Det var i sanning ett spännande och informellt möte. Ett sådant här fö-remål fordrar givetvis en bred vetenskaplig analys för att dess trovärdighet ska kunna bekräftas. Tyvärr är fyndet att rubricera som ett arkeologiskt ”lösfynd”, dvs. det avgörande beviset i form av att det är fun-nit in situ och i en vetenskaplig kontrollerbar kontext saknas. Ändå har historien kring föremålet samt dess egen utsago så stort värde att det bör beaktas i den historiska forskningen.

Ett äldre föremål kan bedömas utifrån tre kriterier; proveniensen, graden av äkthet utifrån föremålet självt samt det historiska sammanhanget som det re-presenterar. Nedan kommer därför dessa tre aspekter att tas upp.

Föremålets proveniensCa 1840 nedrev man i byn Wiejkowo ca tre kilome-ter öster om Wolin i nordvästra Polen ruinen efter den medeltida kyrkan och utförde sedan grävningar på platsen inför grundläggningen av den nuvarande. Vid detta tillfälle ska det ha hittats ett stort antal fö-remål. Man talar om mängder av arabiska silvermynt men också annat som karakteriserades som ”skrot”. Området runt kyrkan tillhörde sedan gammalt en tysk familj, von Ploetz. Denna familj var uppenbart inte intresserade av fyndet utan detta togs tillvara av den lokala prästen. Hundra år senare var världskriget i sitt slutskede. Många innevånare ville då fly från den rys-ka zonen över till den allierade zonen. Den dåvarande prästen sålde därför år 1946 föremålen för att kunna bekosta sin flykt. Det nu aktuella fyndet hamnade då hos den nuvarande ägarens farfar. Resten av fyndet försvann till andra köpare. År 1986 flyttade famil-jen och föremålen till Sverige. Familjen bosatte sig i Malmö.

Ett unikt objekt från Harald Blåtands tid?Av Sven Rosborn

Fig 1. Diagram över den litteraturmängd som utgivits genom tiderna vad gäller Harald Blåtand och Jellingkomplexet.Analys: Sven Rosborn, se not 20.

2

Föremålet har av några danska och svenska mynt-experter, utan att dessa har sett det eller själva gjort någon utredning rubricerats som en förfalskning från 1700-talet. Detta påstående är emellertid baserat på en polsk numismatiker som helt missuppfattat situa-tionen. Han har heller inte sett föremålet. Han skapar i stället en helt osannolik historia:

The ”von Plöt” is for 99% the town of Ploty, which was a residence of very rich noble family ”von der Osten” [btw - relatives to Swedish royal Vasa family]. In 18th and 19th c. they had a very big library (some parts are still there) and one of the biggest collection of art, coins and other antiquities in Pomerania. The von der Osten Family were well educated and I have no doubts that they could order such thing. I was quite popular in 18-19th c. to prepare such ”antiquities”.

”Von Plöt” hänvisar inte till en fysisk plats, staden Ploty som ligger femtio kilometer från Wiejkowo. Det handlar istället om en lokal adelsfamilj med namnet von Ploetz som ägde Wiejkowo. När fyndet inköptes av den nuvarande ägarens farfar förvarades det tillsammans med andra föremål i två kistor med von Ploetz målade adelsmärke och med texten ”Gross Weckow”, dvs Wiejkowo på polska. Kistorna var se-dan länge i familjens ägo.1

Fyndet i dag består av fem föremål; ett silvermynt från Otto I:s tid, ett troligt armband i brons med en

yttäckande, grund streckdekor, ett fragment av ytterli-gare ett bronsarmband, en liten stämplad guldbit samt själva guldföremålet. Den polske numismatikern har byggt vidare på sin egen teori med påståendet att:

”A new factor are the bronze bracelets, which in my opinion are not Scandinavian or even Pomeranian - they look more like specimens typical for East Baltic (Lithuania, Latvia). This shows that all those objects found by Sielski Family are not from one find, they are just a part of a collection.” Uppenbart är det inte en arkeolog som uttalar sig här. Sådana här bronsarm-band finns det mängder av i Skandinavisk vikingatid.

Den i dag bevarade delen av fyndet har troligtvis inte ansetts ha något värde eftersom guldföremålen var så smutsiga och missfärgade att man inte kunnat ana sig till vilken metall det var och därför inte heller dess värde. Alltsammans förvarades i en liten låda tillsam-mans med en massa knappar och andra saker, vilken kom till den nuvarande ägaren efter det att hans far-mor avlidit. Det var först när ägarens dotter började läsa historia i grundskolan som intresset för fyndlå-dan väcktes. Hon tog fram lådan och började putsa

föremålet och då avslöjades den blänkande metallen. Dottern tog det till skolan och läraren insåg fyndets dignitet och väckte familjens intresse.

Ägaren tog kontakt med några museer men då man inte hade något liknande att jämföra med och inte var insatt i den aktuella tidsperioden kunde man inte ge något utförligt svar på frågan vad det här kunde röra sig om. Han tog även kontakt med polska arkeologer men inte heller här kunde något svar ges. Vidare har han tagit kontakt med Kungliga Myntkabinettet men ännu inte fått något officiellt svar. Det blev nu en hel del skriverier på Internet. En omfattande debatt väck-

Fig 2. Karta över Wolinområdet. Pilen markerar fynd-platsen för guldplattan.

Fig 3. Kyrkan i Wiejkowo. Foto: Radosław Drożdżewski, Wikipedia.

3

holm. Utifrån den diskussion som förts på olika forum framgick nämligen att man dels till stor del saknat ar-keologisk kunskap, dels inte varit djupare insatt i vi-kingatidens historia under slutet av 900-talet. Efter att ha mött ägaren och sett föremålet skrev författaren på Facebook om fyndet. En dagstidning bad att få göra en artikel och snart följde ett flertal tidningar efter. Även massmedia i Polen uppmärksammade fyndet. Enligt uppgift ska också antikvariska myndigheter nu ha intresserat sig för själva fyndplatsen.

Fyndet ska enligt den lokale prästen ha gjorts i en medeltida kyrkoruin och sett i det sammanhang att man här rivit ruinen och börjat bygga en ny kyrka gör att man starkt kan misstänka att föremålen legat i en grav. Om fyndplatsen är rätt, vilket det inte finns nå-got större skäl att misstro eftersom uppgifterna kom-mer från ägarens farfar som var väl insatt i de lokala förhållandena, finns det egentligen ingen annan rimlig förklaring än att det är frågan om ett jordfynd på plat-sen för kyrkan. Föremålet är dock att betrakta som ett arkeologiskt lösfynd. Som sådant saknas de för arkeologen viktiga förutsättningarna att utifrån arkeo-logiska metoder bedöma fyndet i sin närmare kontext.

Det samtidigt påstådda fyndet av en stor mängd ara-biska silvermynt visar dock på att här förelegat ett fynd eller ett fyndkomplex av en högst annorlunda karaktär än vanliga lösfynd. Normalt finner man vid kyrkogrävningar i medeltida kyrkor spridda mynt som varit gångbara och som tappats under längre tid och som slunkit ner i springor i trägolven. Sådana fynd har däremot en helt annan sammansättning än de påstådda mynt som legat i kyrkoruinen. Dessa måste nämligen ha tillhört ett slutet fynd, placerat här vid ett bestämt tillfälle. Att det varit frågan om en stor samling arabiska mynt sätter en främre tidsgräns för fyndet till sen vikingatid. Om dessa mynt har haft samröre med guldföremålet vet vi givetvis inte även om det kan vara troligt. Vad som däremot framkom-mer utifrån förekomsten av dessa arabiska mynt är att kyrkan, eller snarare dess föregångare i trä, funnits på platsen redan under slutet av vikingatiden. En nog så viktig faktor när man ska bedöma fyndets äkthet. Att det i den bevarade delen av fyndet också finns ett mynt från Otto I:s tid, död 973, styrker sanningshalten vad gäller fyndomständigheterna. Skulle guldföremå-let vara en förfalskning verkar det märkligt att man även skulle ha sammanfört detta ”unika” föremål med ett vanligt silvermynt. Dessutom finns det hos ägaren andra föremål som författaren bedömer kan vara från vikingatid och som kan komma från samma plats. Då dessa föremål endast är fragment av dekorerade arm-ringar i brons styrker det tanken om att de ingått i det

tes och många ansåg att det hela rörde sig om ett för-falskat guldföremål. Ägarens far ska då ha resignerat och föreslagit att man skulle sälja föremålet för ned-smältning för att slippa mer publicitet. I det läget tog en person i Stockholm upp ämnet och återförde debat-ten till en seriös nivå och fick en numismatiker i Hol-land att yttra sig i frågan. Denne var förvissad om att föremålet var historiskt korrekt.2 Författaren till denna artikel fick strax efter detta genom Arkeologiforum.se kännedom om fallet och började även han engagera sig i det efter ett telefonsamtal från personen i Stock-

Fig 4-6. De två armringarna av brons som ingår i fynd-samlingen och som eventuellt kan ha samröre med guld-fyndet.

4

”skrot” som kom i farfaderns ägo efter det att de ara-biska mynten sålts. Graden av påvisbar äkthet hos föremålet självt Äktheten när det gäller ett så relativt enkelt metallfö-remål som det här är frågan om är givetvis näst intill omöjligt att bedöma. Tre faktorer är emellertid viktigt att notera. För det första resultatet av den metallana-lys som ägaren har låtit bekosta. Denna är utförd av KarAna Ädelmetall i Helsingborg. Företaget är ett av de största i Sydsverige som arbetar speciellt med att undersöka guldföremåls sammansättning och därmed metallvärden. Man har således stor erfarenhet av de legeringar och föroreningar som finns även i lite äldre guldföremål. Man har gjort röntgenanalyser på fem punkter på föremålet, tre på framsidan och två på bak-sidan.3 Följande värden har erhållits:

Pr 1 Pr 2 Pr 3 Pr 4 Pr 5Au (guld) 91.84 91.55 91.75 91.09 91.83Ag (silver) 3.60 3.64 3.65 3.67 3.68Fe (järn) 0.135 0.153 -- 0.146 0.114 Cu (koppar) 4.37 4.65 4.51 4.55 4.33Zn (zink) -- -- -- 0.440 -- Pb (bly) -- -- -- 0.113 --

Proverna visar på en metall med mycket föroreningar Speciellt förekomsten av bly förvånade. Om föremå-

let var av yngre datum borde det inte uppvisa dessa föroreningar.

Efter denna undersökning framfördes åsikten om att den inte skett på tillräckligt vetenskapliga grunder.

Fig 7. Guldföremålets framsida med den latinska texten i avstavningar där vissa ord avskilts med små korssymboler.

Fig 8. Detalj av baksidan. Här framgår tydligt att föremålet är relativt grovt tillverkat utan någon större efterarbetning.

5

Professor Leif Johansson vid Geologiska institutio-nen vid Lunds universitet har därför gjort en special-undersökning. Resultatet redovisas i slutet av denna artikel. Den bekräftar tidigare analysresultat men nu har det tagits tio prov på olika punkter. Guldhalten va-rierar kraftigt i de säkra proven utan syre, från 83,3% - 92,8%. En sådan variation är mycket ovanligt i ett och samma föremål om det skulle vara en senare ko-pia.

En metallexpert vid Lunds arkeologiska institution har också konstaterat att guldet vid gjutningen inte varit tillräckligt upphettat. Spår efter vågor i en del av guldplattans yta visar på detta. Sammantaget vi-sar detta på att man vid tillverkningen av föremålet smält guld av olika kvalitéer och att värmen inte varit tillräckligt hög för att göra metallen mera homogen. Således ett relativt primitivt hantverk.

Den andra faktorn när det gäller den eventuella histo-riska äktheten är frågan om vilken funktion föremålet haft. Innan författaren personligen fick se föremålet, ovetande om dess storlek, gick funderingar på om det eventuellt kunde vara ett Karonsmynt. Genast vid an-blicken av föremålet föll dock denna teori pga. dess storlek. Att det skulle ha varit ett mynt är dessutom helt uteslutet. Mynt vid denna tid präglades ur tunna silverbleck. Guldmynt förekommer inte. De dåtida

mynten har dessutom en mycket ringa storlek. Detta guldföremål är stort och av ansenlig vikt. Det är inte präglat utan gjutet och man får anta att det endast tillverkats i ett eller i varje fall ytterst få exemplar. Föremålet har, om det är äkta, således ett alldeles spe-ciellt förhållande till den person som det är avsett att framhålla.

Ett återkommande svar hos flera av de som sett fö-remålet och som är insatta i t.ex. numismatik är att man aldrig sett något liknande tidigare. Föremålet är således så unikt att man helt saknar referensmaterial. Att utifrån detta konstaterande sluta sig till att det där-för skulle vara frågan om en förfalskning är givetvis helt felaktigt. Arkeologin känner ju endast en bråkdel av de föremål och föremålsformer som en gång fun-nits. Snarare torde det faktiskt vara tvärtom. Om en förfalskare gör sig så stort besvär som det här skulle ha varit frågan om, borde man gjort ett föremål som inte skapade frågetecken redan pga. sin originalitet och sin funktion.

Vad kan då funktionen ha varit? Eftersom föremålet ska ses från båda sidor kan det inte ha varit någon or-namentik som suttit fäst mot ett underlag. Tanken på att det är frågan om ett halssmycke har därför fram-förts. Detta är mindre troligt. Eftersom föremålet är gjutet borde man då redan vid tillverkningen ha an-

Fig 9. Guldföremålets baksida med ett kors inordnad i en åttasidig vulst samt med med fyra punktmarkeringar.

6

tingen försett det med en ögla eller också med ett hål. Så har ju inte skett. Dessutom täcker texten på plat-tans ena sida helt föremålets yta varför det inte skulle ha funnits plats för håltagning. Ett annat förslag är att det kan röra sig om ett minnesföremål, en present som överlämnats vid ett högtidligt tillfälle. Två sådan till-fällen har diskuterats, Haralds dop och Haralds gifter-mål. Något som talar mot dessa teorier är det faktum att dekoren på föremålets baksida är relativt grovt ut-förd, med utan till synes någon efterföljande finbear-betning. Detta är således definitivt inte någon kunglig gåva. Det man kan utläsa ur föremålets textinforma-tion svarar dessutom inte till den rådande politiska si-tuationen för varken tidpunkten för dopet eller gifter-målet, vilka båda måste ha inträffat på 960-talet. Detta kommer att klargöras längre fram i artikeln.

Den tredje faktorn som föremålet i sig själv vittnar om är vad den anbringade texten på framsidan, skriven på latin, samt ornamentiken på baksidan kan avslöja.

På föremålets baksida ses en åttasidig vulst som löper utmed föremålets kant. I dess mitt finns ett enkelt for-mat kors. Korset har i de fyra omgivande fälten runda markeringar. Utformningen av denna sida av föremå-let är tämligen grovt utförd. Varför man inramat kor-set med en åttasidig ram och inte en cirkel kan man bara ha lösa spekulationer kring. Runt korset finns fyra punkter. Liknande punktmarkeringar är vanliga på mynt, även på mynt från sent 900-tal. Den polske numismatiker som hänvisats till ovan som menar att guldfyndet är en förfalskning hävdar emellertid att:

”The cross on reverse has some parallels on coins, but not from 10th century but on very popular small German (Schwaben - Halle) coins from 13th c.” Som exempel på att detta påstående är helt fel visas på fig. 10 några mynt från den myntskatt som år 2008 gjordes i Hellerö på Tjust i Sverige. Här återfanns 53 silvermynt, nedlagda på 1030-talet. I skatten ingår t.ex. ett mynt som tillhör en relativt begränsad mynt-ning och som är en efterprägling av tyska mynt från Bayern. Sådana mynt förekommer framför allt i fynd i Böhmen och Polen under 900-talets slut.4 Myntbil-den har stora likheter med guldplattans kors och dess

punktornamentik. De fyra punkterna kan eventuellt symbolisera de fyra evangelisterna, vilkas symboler ju under medeltiden är starkt förknippade med korsets Kristussymbolik.

Vänder vi nu intresset mot föremålets framsida kan vi läsa följande:

+ARALDCVRMSVN+REX AD TANER+SCON+IVMN+CIVALDIN+

En trolig översättning ger följande resultat: HARALD GORMSON KUNG AV DANSKAR, SKÅNE, JUMNE, STADEN ALDINBURG

Jumne är våra dagars Wolin och staden Aldinburg åsyftar Oldenburg i Holstein. Att Aldinburg är omtalat på objektet är vid första anblicken något svårtolkat. Harald Blåtands svärfar Mistivoj var visserligen härs-

Fig 10. Några av mynten från Helleröfyndet från 1030-ta-let. De två bilderna till vänster visar ett mynt från Otto III 983-996. Till höger ett mynt från Böhmen/Polen från sent 900-tal.

Fig 11. Runstenen från Sönder Vissing som omta-lar Harald Blåtands hustru och hans svärfar.

7

kare över det område där bl.a. biskopsstiftet Olden-burg grundades år 968 men varför namnge detta på föremålet som ju berättar om Harald Blåtand? Detta är bara en av flera frågor som texten väcker.

Kung Harald är i både nyare och äldre tryckt litteratur allmänt känd som Harald Blåtand. Hans rätta namn var Harald, Gorms son. Om föremålet skulle vara en sentida förfalskning, hade det varit mer troligt att för-falskaren använt sig av ordet Blåtand. Att så inte är fallet visar att en eventuell förfalskare varit väl insatt i den detaljerade historien kring kungen. Förfalska-ren bör dessutom ha haft akademiska studier bakom sig eftersom han bl.a. använder ett uttryck som före-kommer i Danmark vid just slutet av vikingatiden när man tecknar ordet för daner. Den äldsta stavningen ”TANER” förekommer t.ex. på några runstenar från denna tid varav två uppsatts av dels Haralds far Gorm, dels Harald; båda stenarna finns vid kungasätet i Jel-ling i Jylland.

På Gorms runsten läser man:

: kurmR : kunukR : : k(a)(r)þi : kubl : þusi : : a(f)(t) : þurui : kunu ÷ sina ÷ tanmarkaR ÷ but ÷

I översättning blir detta: ”Kong Gorm gjorde dessa kumler efter Thyra sin hustru, Danmarks bod (=pryd-nad?).”

På Haralds runsten läser man:

: haraltr : kunukR : baþ : kaurua kubl : þausi : aft : kurm faþur sin auk aft : þourui : muþur : sina : sa haraltr (:) ias : soR * uan * tanmaurk ala * auk nuruiak (*) auk t(a)ni (k)(a)(r)(þ)(i) kristno

I översättning blir detta: ”Harald kung lät göra dessa kummel efter Gorm, sin fader, och efter Tyrvi (Thyra), sin moder. Den Harald som lagt under sig hela Dan-mark och Norge och som kristnade danerna.” 5

En intressant detalj är att när man utformat inskrip-tionen på guldplattan har Haralds namn förkortas och skrivits som ARALD. Om objektet är en förfalskning är det orimligt att man inte skrivit ut namnet rätt och i sin helhet eftersom Harald aldrig är nämnd som Arald i de skriftliga källorna. Detta kan faktiskt vara yt-terligare en stark indikation på objektets äkthet. Har guldplattan tillverkats av en fransktalande person? Kan det vara så att gravyren gjorts av en franker? På franska blir ju ”h” stumt, dvs det utelämnas i uttal. Vi vet att i Jumne fanns många olika folkslag, inte minst sachsare och rimligtvis också franker.

En eventuell förfalskare måste dessutom ha varit mycket väl insatt i kung Haralds släktförhållanden. Föremålet bär ju ortsnamnet Aldinburg, alltså har man på något sätt velat koppla samman denna ort med den omtalade Harald Gormsson. Över området Oldenburg var Harald svärfar Mistivoj härskare. Skulle avsikten med att detta ortsnamn är medtaget vara att en even-tuell förfalskare velat länka samman en kedja ”Olden-

Fig 12. Detalj av texten med speciellt IVMN CIV ALDIN markerad.

8

burg – Mistivoj – Haralds hustru – Harald” tyder det på en mycket djup kunskap om nordiska förhållan-den under 900-talet. Harald gifte sig ju med Mistivojs dotter Tova och fick med henne tronföljaren Sven Tveskägg. Uppgiften om Haralds namngivna hustru och hennes släktskap med Mistivoj finns emellertid endast omtalad på en runsten i Sönder Vissinge i Jyl-land. Denna runsten upptäcktes först år 1836. Texten lyder:

”Tove, Mistivis dotter, Harald den Godes, Gorms sons hustru, lät göra kuml efter sin mor”.

Först tre år efter upptäckten, år 1839, publicerades fyn-det av P.G Thorsen. Denne tog emellertid inte alls upp frågan om Tove och Mistivoj; han nämner endast att den omtalade Harald bör vara Harald Blåtand.6 Även om publikationen kom ut strax före det att fyndet i Polen gjordes verkar det därför helt otroligt om man i Polen, troligtvis utanför akademiska kretsar, skulle ha gjort en egen analys av runstensfyndet, funnit sam-bandet mellan Harald och Mistivoj som Oldenburgs härskare och gjort sig mödan att använda detta i en förfalskning där man endast med ett avkortat ortsnamn antyder relationen med Mistivoj. Att man dessutom i det sammanhanget skulle ha investerat en förmögen-het i tillverkningen av ett guldobjekt och sedan lagt detta i en i Haraldhistorien helt anonym lantortskyrka är långsökt. Att sedan inte lyfta fram guldföremålet i ljuset känns också ytterst märkligt, i synnerhet som man på platsen vid denna tid också gjort ett mycket stort fynd av arabiska silvermynt. Förfalskningsteorin haltar därför betänkligt.

Till allt detta osannolika kan också nämnas att en eventuell förfalskare dessutom måste ha haft en in-gående kunskap om Oldenburgs äldre historia. Fö-remålets ortnamn skrivs ju ”ALDIN” vilken är den mycket äldre, vikingatida och tidigmedeltida formen för ”OLDEN”. ”ALDIN” verkar dessutom endast ha använts under 900-talet och 1000-talet. När t.ex. Hel-mold skrev sin krönika ”Chronica slavorum” i mit-ten av 1100-talet stavas det ”ALDEN” för att sedan övergå till ”OLDEN”. Det finns emellertid ytterligare en omständighet som i hög grad kan försvåra tolkning av guldföremålet som en förfalskning.

Begreppet CIV+ALDIN kan ju tyckas märklig utifrån de platsbestämningar som görs i texten. Här talas in-direkt om Danmark i formen ”daner”, om Skåne, om Jumne och om Oldenburg. Varför skulle Oldenburg knytas till Harald Blåtand, här satt ju Haralds svärfar som härskare? Man ska emellertid troligtvis inte tolka texten så att Harald också var härskare i Oldenburg, vilket ju ingen bevarad källa ens antyder. Det är or-

det ”CIV” (civitas) som kan vara nyckeln till gåtans lösning. Tore Nyberg, tidigare universitetslektor vid Odense universitet, har ingående studerat Adam av Bremens verk från ca 1070. I den nyutgåva av Adams handskrift som kom år 1984 har han i en längre artikel kommenterat Adams text. Här tar han upp språkbru-ket där ordet ”civitas” förekommer.

Att ”civitas” är en beteckning för ett stadssamhälle är helt klart men det finns olika sammanhang där detta ord används, sammanhang som åsyftar olika saker. Tore Nyberg skriver:

”En annan, viktig betydelse för ordet civitas har klar-gjorts av den nyare stadshistoriska forskningen. Un-der en bestämd epok från Karl den stores tid fram till 1100-talet betydde civitas ej ”stad” utan ”biskops-stad”. Ordet betecknade den med särskild mur om-givna inre delen av en sådan tätortsbebyggelse, med domkyrka, biskopspalats, dom-kanikernas bostäder samt bostäder för personer, som direkt var i präster-nas tjänst. Inom detta område, den s.k. immuniteten, gällde särskilda lagar och privilegier, som endast till-kom kyrkan och de inom området boende.

Flera gånger, där Adam kallar Bremen en civitas, har man anledning att tolka detta som beteckning för den inre delen av ärkebiskopsstaden … Ett annat sätt att använda ordet civitas är i de listor, s.k. provincialen, där kyrkans alla biskopssäten uppräknas. Från sen-

Fig 13. På några förgyllda plattor från Tamdrups kyrka från 1100-talet visas scener från Haralds dop. I denna version bär dock inte Poppo på en glödande stång utan han tar i stället på sig en glödande handske. Denna version baserar sig på en skolie hos Adam av Bremen.

9

antikens kristendom ärvde kyrkan den föreställning-en, att varje stift i princip motsvaras av en bestämd folkstams bosättningsområde. I vissa listor beskrivs därför stiften med denna folkstams namn, följt av hu-vudorten, där biskopen residerade. Denna huvudort kallas då civitas. Det var alltså en invand föreställ-ning i de kretsar som använde sådana listor, att så snart man presenterade ett folk med dess namn borde man också omtala, vilken dess ”största stad”, ”cen-trum” eller ”tätort” var. Det är oftast detsamma som dess biskopsstad.” 7

Med detta språk- och skrivbruk, som var aktuellt vid tiden för Haralds levnad, skulle således texten CIV+ALDIN kopplas samman med det föregående ortnamnet. Översättningen skulle alltså bli ”Jumne i biskopssätet Aldinburg”. Jumne var ju, enligt Adam av Bremen, kung Haralds dödsort och föremålets sluttext skulle alltså utifrån ett kristet sett att se det närmare precisera var Jumne var belägen. Men Tore Nyberg säger också år 1984 att ett sådant klarläggande av äldre formulering tillhörde den nyare stadshisto-riska forskningen. Den kan således inte ha varit känd i samband med en förfalskning av äldre datum. Att en eventuell förfalskning skulle ha utförts i modern tid efter det att föremålet kommit i den nuvarande fa-miljens ägo år 1946 anser emellertid författaren som fullständigt uteslutet.

Det historiska sammanhangetFyndets äkthet avgörs givetvis också utifrån den his-toriska verklighet som det avspeglar. I vilket känt sammanhang skulle det ha tillkommit? När guldföre-målet hösten 2014 plötsligt började debatteras på In-ternet var det två speciella händelser i Haralds liv som man menade skulle passa in, dels hans dop, dels hans giftermål med Tova. Nedan kommer emellertid förfat-taren att påvisa att inga av dessa teorier stämmer med den historisk/arkeologiska kontexten rörande Haralds liv. Först måste vi klarlägga när dopet och giftermålet har skett. Haralds dopEn av de äldsta, och i stort samtida källan, som be-rättar om hur kung Harald Blåtand döptes är kröni-kan författad av munken Widukind i klostret Korvey i norra Tyskland. Widukind, död efter 973, skrev sin Sachserkrönika (Res Gestae Saxonicae) och här dy-ker Harald upp i berättelsen ca 963. Den sachsiske stormannen Wichman startade vid denna tid ett upp-ror mot kejsar Otto I och försökte då få den danske kungen som allierad. I detta sammanhang berättas om Haralds dop i krönikans tredje bok, vers 65:

”Danerna var från gammal tid kristna, men dyrkade

icke desto mindre avgudarna utifrån hednaskick. Nu hände det sig en gång att det vid ett gille, när kungen var närvarande, det uppstod en tvist om gudarnas dyrkande. Danskarna påstod att Kristus nog var en Gud men att det också fanns andra gudar som var större än honom eftersom de lät människorna se långt större tecken och under än Kristus. Mot detta påstå-ende vittnade en klerk som vigt sitt liv till Gud; en bi-skop vid namn Poppo. Han sa att det fanns endast en sann Gud och Fader och hans enfödde son vår Herre Jesus Kristus och den helige ande, medan däremot avgudarna var demoner och inte gudar. Kung Harald, om vilken det berättas att han var ivrig att lyssna men senfärdig i att tala, frågade honom nu, om han var vil-lig att bevisa denne sin tro på sig själv, vartill Poppo utan att tveka svarade ja. Kungen lät därför sätta klerken under bevakning till efterföljande dag. Då det blev morgon lät han upphetta ett stort styckejärn och befallde klerken att bära detta för sin tros skull. Den Kristi bekännare grep utan att tveka järnet och bar det så länge som kungen ville, framvisade därefter sin hand som var oskadad och övertygade således alla om sanningen i den katolska tron. Därför omvände sig kungen och han beslutade att ära endast Kristus som en Gud och påbjöd de folk som han härskade över att förkasta avgudarna. Han visade sedan präs-terna och Guds tjänare stor ära.”

Widukinds krönika med dopavsnittet låg färdig ca 967 men den kompletterades senare fram till 973. Dopet måste således ha ägt rum mellan ca 963 och ca 967.

Thietmar av Merseburg (975-1018) berättar inte spe-ciellt mycket om Harald själv men vad det gäller hans dop har han en berättelse som lyder:

”The priest Poppo renewed the Christian faith among the Danes who were ruled by Harald. Admonishing both king and people for abandoning the religion of their predecessors and turning to other gods and demons, he affirmed that there was one God in three persons. The king asked if he wished to prove what he said with burning iron and he responded that he would be happy to do this. On the following day, he carried a very heavy piece of iron, which had been blessed, to a place determined by the king. Without fear, he held up his uninjured hand. The king was made very happy by this miracle and, along with all of his people, humbly submitted himself to the yoke of Christ. Until the end of his life, in the manner of faith-ful, Harald remained obedient to the divine precepts. When the emperor heard this, he summoned the vene-rable man Poppo, asked if he was a fighter for Christ, and made him a bishop.” 8

10

Thietmars berättelse är så snarlik Widukinds att man kan misstänka att han använt sig av denne. Dock har Widukin inte med uppgiften om att Poppo efter hän-delsen blev utnämnd biskop av kejsaren.

Thietmars historia är uppdelad i många små kapi-tel. Dopberättelsen återfinns i kapitel 14. Direkt före denna, i kapitel 13, berättas om hur kejsar Otto I pla-nerar att resa till Rom men blir tvingad ut i krig mot Berengar, invaderar hans land och besegrar honom. Efter två år tas Berengar och hans familj till fånga. Först därefter beger sig Otto I till Rom där han möter påven. Tidpunkten är enligt Thietmar året 961. Direkt efter berättelsen om Haralds dop fortsätter Thietmar i kapitel 14 att berätta om hur kejsar Ottos son Otto utropas till kejsare av Rom vilket skedde 25 december 967. Eftersom Thietmar inordnat händelserna i sin krönika i tidsföljd skulle alltså Haralds dop ha skett någon gång mellan 961 och 967.

Dessa två omtalade källor är de som ligger närmast händelsen. När Adam av Bremen skrev sin bok på 1060-talet intervjuade han personligen kung Sven Estridsen, vars morfars far var Harald Blåtand, och han omtalar då en biskop Poppo som utfört den s.k. ”järnbörden”. Adam, eller också Sven, har dock miss-uppfattat situationen och blandat ihop händelsen med ett senare tillfälle. Det är således inte Harald som omvänds utan Erik som tog över makten i Danmark först efter det att Harald var död och Haralds son Sven Tveskägg var i landsflykt. Adam skriver:

”Erik, sade han (Sven Estridsen anm. förf.), fick her-raväldet över två riken, danernas och sveonernas. Även han var en hedning och mycket fientligt inställd till de kristna. Som sändebud från kejsaren och från biskopen i Hamburg sägs en viss Poppo ha kommit, en from och vis man, som vid den tiden var vigd för Slesvig ... Man berättar att han, för att bevisa kristen-domens makt, och då de vilda folken enligt sin vana krävde ett tecken, ögonblickligen tagit ett glödande järn i handen och förblivit oskadad inför allas ögon ...” 9

Det är ett stort frågetecken om denne Poppo är iden-tisk med den Poppo som enligt de två tidigare kröni-körerna skulle ha döpt Harald. Kanske har det funnits två med samma namn eller har kanske Sven Estridsen eller Adam missuppfattat det hela? Adams berättelse om Haralds dop sammanhänger med kejsar Otto II at-tack in i Jylland år 974:

”När han drog sig tillbaka, mötte honom Harald vid Slesvig och levererade drabbning. I denna kämpade båda parter tappert, men sacharna vann seger och

danerna drog sig besegrade tillbaka till sina skepp. Till sist var situationen mogen för fredsförhandlingar. Harald underkastade sig Otto, och i det att han mot-tog sitt rike av denne, lovade han att antaga kristen-domen i Danmark. Strax döptes både Harald själv, hans gemål Gunhild och hans lille son, vilken vår kung stod fadder till och gav namnet Sven Otto.” 10

Adams berättelser innehåller en del bevisbara felak-tigheter. Ett sådant fel är namnet på Haralds hustru men den angivna tidpunkten för dopet måste också vara fel, åtminstone om man ska bedöma situationen utifrån de två andra källorna, vilka är nästan samtida med själva dopet.

Haralds giftermålAdam har uppenbart inte haft information om vem som var Haralds hustru. Han anger själv Gunhild. Gunhild skulle, enligt Adam som omtalar henne två gånger, varit Haralds hustru åtminstone från hans dop till efter hans död. Detta stämmer emellertid inte med den information som ges av runstenen från Sönder Vissing i Jylland, omtalad ovan. Då denna runsten måste dateras till sent 900-tal har den, i källkritisk granskning, större värde än Adams senare berättelse. Lis Jacobsen och Erik Moltke skriver i sitt bokverk ”Danmarks runeinskrifter” år 1942:

Fig 14. Påvisade men också troliga trelleborgar från Harald Blåtands tid. Se bl.a. Sven Rosborn: anförda arbete 2004.

11

”Sønder Vissing-st. 1 regnes til de ”historiske” indskrif-ter, idet den Harald den gode, som omtales, med sand-synlighed kan formodes at være Gorm den gamles søn Harald; ganske visst ved vi ikke andetstedsfra, at han skulde have haft tilnavnet den gode, ej heller er det ellers overleveret, at hans kone hed Tove og var dat-ter af venderkongen Mistivoj. De skriftlige kilder er imidlertid for denne tid så mangelfulde og fejlagtige, at et afvigende autentisk vidnesbyrd ikke kan over-raske.” 11

Runstenen ger oss således oerhört viktiga sakuppgif-ter från tiden, dels om hustruns namn, dels om den al-lians med den mäktige obrodithärskaren Mistivoj som Harald genom giftermålet etablerat. Om man ska tro Adam i frågan angående när detta giftermål ägt rum ger han indirekt detta genom att år 974 omtala parets förstfödde son Sven Tveskägg som ”hans lille son”. Giftermålet bör alltså ha skett under 960-talet.

Haralds erövring av SkånePå guldplattan står att Harald var kung över danerna men också ordet för Skåne. Formuleringen SCON är en förkortning av tyskans ”Schonen”, alltså inte den nordiska stavningen. Att man i texten särställer Skåne med övriga Danmark är i sig en intressant upplysning; en antydan om att Skåne i varje fall i slutet av vikinga-tiden kan ha haft en annan politisk ställning jämfört med det övriga område som danerna behärskade. Det som är nog så intressant i frågan om guldplattans till-komsttid är emellertid vid vilken tidpunkt Skåne kan ha kommit under Haralds styre. Två saker ger en viss vägledning i denna fråga.

Otto I dog år 973. Harald kom efter detta i krig mot dennes son Otto II. Striderna stod år 974 vid den dans-ka gränsen mot Tyskland. Striderna detta år är doku-menterade i både nordiska och tyska källor. Håkon jarl från Norge kommer till Haralds hjälp och han spe-lar en avgörande roll i kampen mot tyskarna.12 Efter striderna seglar Håkon hem med sin stora flotta och på hemvägen seglar han genom Öresund och bränner på båda sidor om sundet. Om Skåne och Själland vid denna tid skulle ha legat under Harald Blåtands välde blir denna aggressiva handling minst sagt märklig. Detta tyder alltså på att dessa områden vid denna tid ännu ej tillhörde Harald.

Harald anlade de s.k. ”trelleborgarna”; cirkelrunda be-fästningar i form av vallar, palissader och innanför dessa strängt symmetriskt uppbyggda kasernområ-den. Spår efter dessa borgar finns i stort antal runt omkring i det dåtida Danmark. Den största ligger vid Limfjorden i norra Jylland. Storleken är sådan att det här måste vara frågan om en plats för Haralds krigs-

flotta, troligtvis den flotta som han måste ha förfogat över när han erövrade hela eller delar av Norge.

En av dessa trelleborgar ligger nära Slagelse på Väst-själland. Påträffat timmer i försvarsverket visar att man år 978 arbetat med denna befästning. Troligtvis har uppförandet därför skett under 970-talets senare hälft. Frank Birkebæk anger t.o.m. borgens tillblivelse så sent som året 980.13 Då borgarna endast har stått en mycket kort tid kan man våga räkna med att de utgjort Haralds garnisonsborgar i hans erövrade områden. Erövringen av Östdanmark skulle alltså skett först ef-ter kriget år 974 och efter den fred med tyskarna som då blev resultatet.14

I Skåne har utgrävts två trelleborgar, en i staden Trel-leborg och den andre vid Borgeby nordväst om Lund. Troligtvis har det också funnits en trelleborg i Hel-singborg och en i staden Lund.15 År 2009 genomförde professor Klavs Randsborg och författaren en mindre grävning på Lilla Hammars näs i sydvästra Skåne. Då dokumenterades en påbörjad, fjärdedels ringvall ute på Lilla Hammars näs strax intill den mer än trehund-ra meter långa stenspärr under vatten som finns här in mot Foteviken. Uppförandet av denna ringvall har uppenbarligen avbrutits, endast den nordöstra fjärde-delen mellan två troliga portlägen har påbörjats.

Stenspärren i Foteviken har tillkommit under två pe-rioder. Den yngre perioden dateras utifrån ett sänkt skepp som dendrodaterats till år 1023. Rimligtvis bör därför spärren ha påbyggts vid mitten av 1000-talet. Denna byggfas har emellertid föregåtts av en enklare trä- och stenspärr. Tyvärr har endast ett dendroprov tagit av virke från denna spärr, ett prov som indikerar 980-tal. Ett möjligt scenario är att man här ute vid in-loppet till Foteviken börjat anlägga en trelleborg och en träspärr men att detta arbete avbrutits. När arbetet

Fig 15. Minnesplatta över ärkebiskop Unni, nedlagd i hans grav i Bremens domkyrka vid begravningen år 936.

12

med stenspärren senare återupptas har man helt över-givit tanken på en ringborg. Varför man avbrutit byg-get kan kanske ha att göra med Haralds död.16

Sammantaget ger alla dessa uppgifter en fingervis-ning om att Harald först under slutet av sin levnad lagt delar av Skåne under sig, att han först vid denna tid satt som härskare i Skåne vilket guldplattan berät-tar. Norge omtalas däremot inte på plattan. Detta har av några tagits som bevis för att guldplattan måste ha tillverkats redan på 960-talet, innan Harald erövrade Norge. Så behöver det definitivt inte vara. När Harald med stark flotta gör sig till kung över i varje fall delar av Norge, åtminstone Vikenområdet, dvs. nuvarande Oslofjorden, hjälper han Håkon jarl i dennes kamp om en maktposition i Norge. De båda ingår en allians. Håkon kommer till Haralds hjälp med en stark här år 974. Efter detta uppstår emellertid, om man får tro senare källor, ovänskap dem emellan. Harald förlo-rar alltså under slutet av sin levnad herraväldet över Norge.

Haralds dödHarald kom under sin sista levnadstid i strid mot so-nen Sven Tveskägg. Under en kamp blev han svårt sårad och fördes då av sina soldater till Jumne, nuva-rande Wollin. Adam av Bremen skrev på 1060-talet så här om händelsen:

”I detta eländiga krig, som var fördärvligare än ett inbördeskrig, blev Harald och hans anhängare beseg-rade. Han själv sårades och flydde ur striden, gick ombord på ett fartyg och lyckades komma undan till det samhälle i slavernas land, som kallas Jumne.

Mot sin förmodan, då ju slaverna var hedningar, blev

Fig 16. Minnesplatta över den danske kungen Valdemar den store, nedlagd i hans grav i Ringsted kyrka vid be-gravningen år 1182.

han vänligt mottagen av dem, men efter några dagar blev han alltmer försvagad av sitt sår och gick hädan, bekännande Kristus. Hans kropp fördes av hans trup-per tillbaka till fosterlandet och begrovs i den kyrka i samhället Roskilde, som han själv först hade låtit bygga till den heliga treenighetens ära.” 17

Tyvärr är det endast Adam som berättar om Haralds sista tid. Just trovärdigheten hos Adam har varit ett stridsämne bland historiker under mycket lång tid. Avsnittet om att Haralds kropp skulle ha förts till Ros-kilde har varit ett sådant diskussionsämne. Niels Lund menar t.ex. att det är märkligt om Sven Tveskägg di-rekt efter faderns död skulle ha tillåtit att hans soldater förde tillbaka hans lik till Danmark. Han skulle ju då lätt kunna ha dyrkats som helgon vilket inte underlät-tat för hans motståndare Sven Tveskägg.18

Avslutning Av ovan sagda är det orimligt att placera guldplattans tillkomsttid till 960-talet, det årtionde då Harald både döpte och gifte sig. Inte minst omnämnandet av sta-den Jumne gör detta omöjligt. Harald härskade tro-ligtvis inte över denna stad, i varje fall helt säkert inte på 960-talet. Man har i och för sig velat sammanföra denna ort med de s.k. Jomsvikingarnas historia, men dessa uppträder först i slutet av Haralds levnad. Plat-tan, om den är äkta, hör med en sannolikhet som grän-sar till visshet hemma i slutet av hans levnad, troligen tillkommen i samband med hans död.

Kungen har, åtminstone om man får tro Adam av Bre-men som den enda befintliga källan, avlidit i Jumne. Han har dock inte kunnat begravas inne i staden ef-tersom denna visserligen var en mötesplats för lång-väga handelsmän med olika trosförhållanden men de kristna fick inte aktivt utöva sin religion där. Adam beskriver Jumne som det såg ut under hans tid, alltså nästan ett sekel efter Haralds död:

”Det är förvisso det största av alla de samhällen som Europa rymmer, och det bebos av slaver jämte andra folk, greker och barbarer. T.o.m. ditresande sachsare har fått tillåtelse att bosätta sig där på lika villkor, om de nämligen inte, så länge de vistas där, talar om att de är kristna.” 19

Om förhållandena varit likartade vid Haralds ankomst till Jumne ca 986 bör det inte ha funnits någon kyrka inne i staden. Eftersom kungen var kristen var det emellertid en nödvändighet att begrava honom i en kyrka. En sådan kan därför ha varit träkyrkan i Wiej-kowo strax utanför staden. Enligt kristen sed skulle dessutom begravningen ske inte alltför lång tid efter dödstillfället. I så fall är det inte omöjligt att guld-

13

Semikvantitativa EDX-analyser av guldföremål. Utfört den 18 juni 2015. All data är i vikt-% och normaliserad till 100%Utfört av Leif Johansson, Geologiska institutionen, Lunds Universitet

analyspunkt Cu Ag Au O OBS: analyserna är gjorda på ej rengjorda ytor som kan ha beläggningar och vara"korssidan" 13.4 3.4 83.3 oxiderade. Detta kan möjligen förklara de syrehalter som uppmättes. Analysmetoden "korssidan" 11.7 2.9 73.2 12.1 ger en punktanalys med en diameter < 5 mikrometer och analysdjupet är ett fåtal yta på bokstav 7.6 3.6 88.8 mikrometer. Varken tenn eller bly detekteradesyta på bokstav 6.4 3.0 75.0 11.0Bottenyta 3.6 3.5 92.9 Plottar från analyser utan syreBottenyta 3.2 3.1 82.5 11.1Stor yta 7.5 4.2 88.3Stor yta 6.6 3.7 78.2 11.5Ren yta 3.8 3.4 92.8Ren yta 3.4 3.0 82.4 11.1

Analyser utan syre normaliserade till 100%analyspunkt Cu Ag Au O"korssidan" 13.4 3.4 83.3yta på bokstav 7.6 3.6 88.8Bottenyta 3.6 3.5 92.9Stor yta 7.5 4.2 88.3Ren yta 3.8 3.4 92.8

Analyser med syre , normaliserade till 100 %analyspunkt Cu Ag Au O"korssidan" 11.7 2.9 73.2 12.1yta på bokstav 6.4 3.0 75.0 11.0Bottenyta 3.2 3.1 82.5 11.1Stor yta 6.6 3.7 78.2 11.5Ren yta 3.4 3.0 82.4 11.1

0.020.040.060.080.0

100.0

0.0 1.0 2.0 3.0 4.0 5.0

Au %

Ag %

Au-Ag

0.020.040.060.080.0

100.0

0.0 5.0 10.0 15.0

Au %

CU %

Au-Cu

Au

1. Uppgifterna om fyndomständigheterna kommer från föremålens nuvarande ägare, Tomas Sielski. Citaten från den polske numismatikern är hämtade från det mailsvar denne skrivit.2. Pontus Weman Tell är jurist och intresserad av historia och har kommit att seriöst engagera sig i frågan. 3. Undersökningen utfördes i november 2004.4. Veronica Palm & Nicholas Nilsson & Kenneth Jonsson:

Noter

plattan tillverkats som en gravinformation över vem som ligger i graven. Sådana textplattor i gravar känns från tiden, dock ej i guld. I t.ex. biskop Lederichs grav i Bremens domkyrka från år 845 fanns en blyplatta med ingraverad informationstext. Likaså påträffades en liknande platta i biskop Unnis grav från år 936 i samma kyrka. I Valdemar den stores grav från år 1182 fanns en liknande minnesplatta.

Artikeln har försökt lyfta fram uppgifter som kan ge perspektiv på det nyfunna guldföremålet. I intet fall har det kunnat påvisas att den information som nu är tillgänglig från både äldre som yngre sakuppgifter skulle stödja en tanke på att föremålet skulle vara en förfalskning. En besvärande omständighet är dock att föremålet måste betraktas som ett arkeologiskt lös-fynd. I och med att det inte finns en obestridlig och säker redogörelse över när själva jordfyndet grävdes fram är det bara att konstatera att det alltid kommer att finnas en osäkerhet om äktheten även om mycket pe-kar på att vi här står inför ett unikt fynd som dessutom skulle kunna utpeka platsen för Harald Blåtands grav.

Se också två filmer på Youtube:En guldplatta från vikingatiden?Harald Blåtands guldplatta.

Hellerö – ytterligare en silverskatt från Tjust. Myntstudier nr 2008:3.5. Lis Jacobsen & Erik Moltke: Danmarks runeinskrifter. Textvolym. København 1942.6. P.G. Thorsen: Beskrivelse og Forklaring af den sön-dervissingske Runesten. Köbenhavn 1839.7. Tore Nyberg: Stad, skrift och stift. Några historiska inledningsfrågor. Adam av Bremen. Stockholm 1984.8. Ottonian Germany. The Chronicon of Thietmar af Merseburg. Translated and annotated by David A. Warner. 2001. 9. Adam av Bremen, andra boken, 35 kapitlet.10. Adam av Bremen, andra boken, 3 kapitlet.11. Lis Jacobsen & Erik Moltke: Danmarks runeinskrifter. Text. København 1942, spalt 94.12. Sture Bolin: Danmark och Tyskland under Harald Gormsson. Scania. Tidskrift för historisk forskning. 1931.13. Frank Birkebæk: Fra handelsplads til metropol 950-1080. Roskilde bys historie. Viborg 1992.14. Sven Rosborn: Vikingarna. Den skånska historien. Malmö 2004. Academia.edu 2004.15. Sven Rosborn: anförda arbete 2004.16. Sven Rosborn: Vikingatiden på Lilla Hammars näs, Vellinge kommun. Academia.edu 2010 samt Sven Rosborn: Rapport över utgrävning i Lilla Hammars bygata, Stora Hammars socken år 2014. Länsstyrelsen i Skåne. Acamedia.edu 2014. 17. Adam av Bremen, andra boken, 27-28 kapitlet.18. Niels Lund: Harald Blåtands død. Skjern 1998.19. Adam av Bremen, andra boken, 22 kapitlet.20. Sven Rosborn: Jelling - ett danskt riksmonument med många frågetecken. Academia.edu 2010.