medusa 34:3, 2013 – 1

Cecilia Rodéhn

Antiken i Sydafrika

En vacker höstdag år 1998 stiger Sydaf-rikas biträdande president Thabo Mbeki upp framför åhörarna i Helsingfors. Han berättar att han kommer från ett land som till skillnad från den kalla Norden har väl-signats med Prometeus värme och ljus. Prometeus är inte den enda antika referens som syns i hans tal om Sydafrikas inrikes- och utrikespolitik utan han hänvisar också till Kartago, Alexandria, Egyptens pyra-mider och antik egyptisk vetenskap. Var-för, kan man fråga sig, pratar Mbeki om antiken när han ska prata om afrikanska politiska relationer? Och hur kommer det sig att Sibusiso Ndelbele år 2010, i sin roll som Sydafrikas transportminister, pratar om Egyptens pyramider? Varför berättar Nosimo Balindlela, medlem av det verk-ställande rådet för sport, kultur och konst i östra Kapprovinsen, om egyptis-ka sfinxer och om Kartago när hon ska prata om utma-ningar och möjligheter för provinsen?

Hur kommer det sig att sydafrikanska politiker är så förtjusta i att väva in refe-renser till antiken och speci-ellt Egypten? Svaren går att hitta i Sydafrikas koloniala historia, som är en lång och invecklad berättelse om

maktövertagande, konflikter och förtryck. En historia som tar sin början när Sydaf-rikas sydspets koloniserades av holländ-ska Ostindiska Kompaniet på 1600-talet. Kolonisatörerna, som var av blandat ur-sprung, pratade ofta holländska och därur utvecklades med tiden språket afrikaans. Befolkningen kallades så småningom afri-kander eller afrikaanstalande (eller ibland boer som betyder bonde). De afrikaansta-lande konkurrerade om landet med de in-hemska svarta grupperna, men också med den engelska imperialmakten som tog över styret från mitten av 1800-talet, vilket led-de till många och långa konflikter mellan de engelsktalande och de afrikaanstalande grupperna.

När engelsmännen tog över makten i Kapstaden uppfördes ad-ministrativa byggnader, museer och andra kulturella institutioner, vilket också skedde i andra områden som engelsmännen erövra-de, t.ex. kuststaden Durban och den närliggande staden Pietermaritzburg i nordös-tra Sydafrika. Vad som är typiskt för nästan alla ad-

Thabo Mbeki, biträdande presi-dent, senare president, i Sydaf-rika. Foto: Paul Morse, Wikimedia Commons.

2 – medusa 34:3, 2013

ministrativa byggnader som uppförts av den engelska kolonialmakten är de tydliga referenserna till den grekiska och romers-ka antiken. Kolonisatörerna använde ett europeiskt, redan etablerat, arkitektoniskt formspråk där antika referenser inkorpore-rades. Antiken blev på så sätt ett uttryck för det västerländska i ett afrikanskt område.

Exempel på antika referenser kan till exempel ses vid ingången till parlaments-byggnaden i Kapstaden, uppförd 1884. Där möts man av korintiska kolonner och pilastrar, samt ett snedställt tak med tand-snitt som för tankarna till Trajanustempe-let i Pergamon. Det var inte bara politiska byggnader som inspirerades av antikens arkitektur, även museer lånade uttryck från Medelhavets historia. Durban Art Gallery i Durban har en fasad präglad av antiken, där kolonner med korintiska och joniska kapitäl syns. Fasaden på KwaZulu-Natal

Museum i Pietermaritzburg utmärks av en-gagerade kolonner i jonisk stil samt en smal fris vars uttryck påminner om antika ro-merska friser, speciellt Ara Pacis, Augustus fredsaltare i Rom. Syftet med frisen var att tankarna skulle ledas till det som av de vita uppfattades som vetenskapens ursprung – den antika världen. Det finns många fler exempel på hur antika motiv och stilut-tryck inkorporerats i sydafrikansk konst och arkitektur. Det kanske mest kända är Voortrekkermonumentet i Pretoria, som ofta betraktas som det monument som tydligast förkroppsligar apartheid. Den ikonografi som återfinns inne i monumen-tet och som berättar om de afrikaanstalan-des vandring från Kapstaden till Sydafrikas inre – en berättelse som användes i poli-tisk propaganda före och under apartheid – påminner stilistiskt om Pergamonaltaret men berättarmässigt liknar det Marcus Aurelius-kolonnen.

Detta är bara några exempel på hur det klassiska arvet återfinns i det sydafrikanska samhället, men det förklarar kanske inte varför referenser till det antika Egypten an-vänds i politiska tal. För att förstå det måste man få klart för sig att städerna där denna typ av arkitektur återfinns var områden för vita. Svarta och andra grupper var under apartheid förbjudna att bo i områden för vita och de behövde pass för att vistas där. Städerna och arkitekturen manifesterade därför kulturell och etnisk tillhörighet, men exkluderade också andra grupper än vita. De antika referenserna i arkitekturen var ett sätt att påminna de vita om deras kulturella arv, men det blev också ett sätt att skapa skillnad och ett maktuttryck gen-temot de svarta, som de förslavat och för-tryckt. Byggnaderna med antika referenser manifesterade i det urbana landskapet på

Engagerad kolonn: En kolonn som i sin helhet står i fast förbindelse med en bakomliggande mur.Marcus Aurelius-kolonnen: Ett segermonument över den romerske kejsaren Marcus Aurelius som skildrar hans strider mot folken norr om Donau. Rest mellan 169–180 e.Kr.Pergamonaltaret: Ett offeraltare rest åt Zeus, uppfört ca 180–160 f.Kr. Altaret är utsmyckat med friser och är ett symboliskt uttryck för pergamener-nas seger över galaterna. Tandsnitt: En typ av ornament i form av en rad kuber placerade under en list. Trajanustemplet i Pergamon: Ett stort korintiskt tempel helgat åt den romerske kejsaren Trajanus, som re-gerade 98–117 e.Kr. Templet ligger ca 8 mil från dagens Izmir i Turkiet.

medusa 34:3, 2013 – 3

ett fysiskt och permanent sätt vem det var som styrde. Detta medförde att städerna och byggnaderna, speciellt de officiella såsom parlamentsbyggnader och museer, förknippades med apartheids segregerande politik. På så sätt kom också det klassiska arvet att förknippas med de vitas förtryck.

För att förstå de egyptiska referenserna i nutida politiska tal måste de också kopp-las samman med vilken roll antiken spe-lade i utbildningen. År 1948 instiftades apartheid i Sydafrika. Apartheid betyder åtskillnad och politiken syftade till att kon-trollera och separera grupper från varandra. Invånarna kategoriserades som vita, svarta,

indier eller färgade, och kategoriseringen låg till grund för andra lagar som bestämde vem du fick gifta dig med, var du fick bo och vem du fick umgås med. Utbildningen reglerades också. I grundskolorna skedde undervisningen på hemspråket, men från det att eleverna var ca tio år skedde under-visningen enbart på engelska och afrikaans, vilket resulterade i att många svarta barn hoppade av skolan. Den svarta elitens barn, som ofta gick i missionsskolor, klarade sig bättre och kunde gå vidare till universitet för svarta. I skolorna undervisades enbart om europeisk historia och kolonisatörernas historia. Historieböckerna berättade att

Parlamentsbyggnaden i Kapstaden, uppförd 1884, med korintiska kolonner och pilastrar. Foto: Philipp N., Wikimedia Commons.

4 – medusa 34:3, 2013

Sydafrika var tomt när Ostindiska Kompa-niet slog sig ned i Kapstaden, och att er-känna att det fanns en afrikansk förhistoria skulle ha varit att ge de svarta arvsrätt till landet. Medelhavsvärldens historia ingick däremot i undervisningen och den romers-ka erövringen jämfördes på ett positivt sätt med Sydafrika och med apartheidregimen, vilket etablerade en historisk koppling mel-lan apartheid och antiken.

Antiken spelade en roll inte bara i sko-lan utan också på museer. I en statlig utred-ning från 1949 argumenteras det för att det var viktigt att samla in och ställa ut antika föremål, eftersom dessa utgjorde ett ge-mensamt kulturarv för de vita grupperna. Man menade att kulturarvet förtydligade skillnaden mellan de svartas kultur, som ansågs primitiv och underutvecklad, och de vita ”pionjärernas”, som ansågs vara mer civiliserad. Antika föremål samlades därför in och ställdes ut, även om andra perioder kom att bli viktigare för att uppvisa vit-het och nationalism. De antika föremålen införskaffades genom donationer från för-mögna, diplomater och militärer.

Det är uppenbart att det inte enbart fanns en föreställning om antiken som ett gemensamt kulturarv på statlig nivå utan att det även fanns som en allmän föreställning hos den vita befolkningen. Antiken representerade aspekter som vishet, smak och dygd och inte minst någonting västerländskt. Medelhavsvärl-dens historia utgjorde ett ursprung och ett tecken på civilisation som de vita använde sig av för att kulturellt separera sig från de svarta. Detta användes speci-ellt bland de engelsktalande grupperna. De, till skillnad från de afrikaanstalande grupperna, hade inte lyckats skapa sig en tydlig sydafrikansk identitet, kultur eller kulturarv. Därför använde de sig av anti-ken för att knyta an till en större gemen-sam engelsk identitet, eftersom man an-såg att det manifesterade bildning, smak och kosmopolitism. Det var ett sätt för den engelsktalande befolkningen att po-sitionera sig som en överklass gentemot den afrikaanstalande befolkningen, som byggde sin identitet och sitt kulturarv på ett bondeideal.

Ovan: Detalj från Voortrekkermonumentet. Foto: Eduard van Velde, Wikimedia Commons.Vänster: Byggnaden som hyser Durban Art Gal-lery. Foto: Tropenmuseum, Wikimedia Commons.

medusa 34:3, 2013 – 5

Det var inte enbart när det gällde för-medling av historia som antiken gjorde sig påmind i Sydafrika. Klassiska språk, speciellt latin, spelade också en stor roll i samhället och för landets styrning. För att kunna utbilda sig till jurist, läkare el-ler präst krävdes det kunskaper i latin från gymnasiet. Därför ansåg apartheidregimen också att kunskaper i klassiska språk var fundamentala för landets utveckling. Latin var alltså nödvändigt för den som ville nå en högre social ställning, och även för den som ville göra en politisk karriär. I samhäl-let pågick det dock en debatt om huruvida det var lämpligt för svarta att studera latin, eftersom många vita ansåg att det var bättre att svarta lärde sig engelska eller afrikaans ordentligt. Vid vissa skolor förbjöds svarta till och med att studera latin. Det antogs också länge att man inte undervisade i la-tin vid universitet för svarta, men vid Fort Hare, det universitet som utbildat många av Sydafrikas politiker – t.ex. Nelson Man-dela, Sydafrikas förste demokratiskt valde president – existerade det undervisning i latin från 1916. Den svarta politiska eliten i Sydafrika och många av dem som var del-aktiga i avskaffandet av apartheid har där-för en speciell, men komplicerad, relation till antiken.

Även om många aktivt motsatte sig la-tinundervisningen och förknippade denna med ett västerländskt förtryck, fanns det också de som använde sig av antika refe-renser för att föra kampen mot apartheid vidare. Nelson Mandela t.ex. identifierade sig med Antigone, Sofokles tragiska hjäl-tinna och Oidipus dotter, eftersom hon motsatte sig den rådande lagen då hon inte ansåg den rättvis. Antigone och Mandelas öden bär många likheter; de flydde båda från ett arrangerat äktenskap och de spär-

rades båda in, men till skillnad från Anti-gone begick Mandela inte självmord. An-tiken har därför använts av Mandela och några andra frihetskämpar som ett sätt att beskriva och förklara kampen mot apar-theid. Frihetskämparnas användning av antika referenser skall inte överdrivas, efter-som det generellt fanns ett motstånd mot det västerländska. Emellertid utnyttjas nu Mandelas referenser till antiken av forskare och lektorer inom klassiska studier för att försöka locka svarta studenter till studier i klassiska språk.

År 1994 blev Sydafrika en demokrati, men det kommer att dröja innan full-ständig jämlikhet är genomförd. Även om ANC har betonat att försoning är det viktigaste så är ilskan mot det västerländ-ska fortfarande stark. Därför har det ock-så uppstått ett behov av att försöka hitta en afrikansk identitet, kulturuttryck, filosofi och vetenskap. Vägen till detta brukar kallas för African Renaissance eller den afrikanska renässansen, och beteck-nar en intellektuell frigörelse. Ideologin har tydligt influerat demokratiserings-processens politiska struktur och det är därför referenser till det antika Egypten används i politiska tal.

På samma sätt som antika referenser an-vändes inom arkitektur, på museer och i undervisningen för att skapa ett gemensamt kulturarv för de vita, används nu Egypten för att skapa ett gemensamt afrikanskt ursprung, vilket inkluderar alla grupper i samhället. När Ndelbele och Balindlela pratar om pyramider och sfinxer eller om Kartago poängterar de att dessa uppfördes på afrikansk mark av afrikaner. Syftet är att ingjuta styrka och framtidstro hos sydafri-kanerna genom att ge positiva exempel från historien. Mbeki gör samma sak när han

6 – medusa 34:3, 2013

pratar om den vetenskap som utvecklades i det antika Egypten. Han syftar då till att ge ett budskap till alla de miljoner afrikaner som har kraft inom sig själva att förändra situationen på kontinenten till det bättre.

Det antika Egypten används därför för att manifestera afrikansk makt, vishet, dygd och ursprung på liknande sätt som antiken användes under apartheid, men med den skillnaden att Sydafrika nu är demokratiskt och inkluderar alla. Syftet är att skapa en afrikansk samhörighet och att upprätta det intellektuella afrikanska arvet. Användning-en av Egypten är därför en reaktion mot hur antiken användes under apartheid. Det an-tika Egypten motsvarar en historisk kultur på afrikansk mark vars magnifika byggnads-verk och avancerade politik och vetenskap kan mäta sig med t.ex. det antika Roms. Att använda det antika Egypten som exempel är en reaktion mot det västerländska men det är samtidigt en fortsättning på användning-en av en västerländsk retorik.

I kampen mot apartheid vände sig fri-hetskämparna mot de afrikaanstalande och deras kulturarv. De föredrog att tala engelska men också engelsk kultur. Detta möjliggjorde ett lån av de engelsktalandes relation till antiken och en politisk retorik som byggde på antika referenser, om än egyptiska. Frihetskämparna positionerade sig på så sätt som bildade och kosmopoli-tiska, dels för att tvätta bort bilden av pri-mitiva afrikaner, och dels för att positione-ra sig mot de afrikaanstalandes bondeideal. Även om syftet med antika referenser var att uppvisa afrikansk makt, så återanvänder de en västerländsk retorik och det är intres-sant att notera att de flesta referenserna till det antika Egypten återfinns precis vid den tid när Sydafrika blev en demokrati. Det är som om frihetskämparna använde

apartheidregimens egna medel för att visa på makt och för att positionera sig som dess motsats. Nu när Sydafrikas demokrati snart firar 20 år har referenserna till det antika Egypten minskat och den politiska retoriken nyttjar istället inhemska förhisto-riska referenser. Kanske börjar antiken spe-la ut sin roll i sydafrikansk politisk retorik? Antiken kommer dock aldrig att bli helt opolitisk, men förhoppningsvis kommer den att bli mindre negativt laddad, så att en ny generation av forskare med olika etniska bakgrunder kan ta sig an dess historia.

Lästips

Michael Lambert, Classical Diaspora. The Classics and South African Identities, Lon-don 2011.

Cecilia Rodéhn är forskare i musei- och kulturarvsvetenskap vid Uppsala universi-tet. Hon disputerade vid det sydafrikan-ska University of KwaZulu-Natal på en avhandling som behandlade demokrati-seringen av museer och kulturarv under övergången från apartheid till demokrati.

Nelson Mandela, Sydafrikas förste demokratiskt valde president. Foto: Library of the London School of Economics and Political Science, Wiki-media Commons.