ARKEOLOGISKA UNDERSÖKNINGARPÅ EN MEDELTIDA BYTOMT I KÖKLAX, ESBO

Georg Haggrén

Nyland – Raseborgs län

Nyland nämns första gången i de historiska källorna ca 1310 (FMU, 6572),men då hade området säkerligen varit länge bebott. Redan på 1320-taletvar Nyland nämligen ett välorganiserat landskap med eget sigill, egenfogde, egen lagman och en egen kyrklig myndighet under biskopen i Åbo(jfr. Kerkkonen 1947). Samtidigt hade flera kyrkosocknar, bl. a. Ingå, Karis,Kyrkslätt och Tenala blivit grundade. Markus Hiekkanen har nyligen dateratuppkomsten av dessa församlingar till tiden 1220-1260 (Hiekkanen 2005).

Om Esbo finns det belägg först i kung Eriks jordebok från 1413, en-ligt vilken det fanns åtta socknar i Raseborgs län, dvs. Västra Nyland.Själva sockennamnet Esbo nämns i de bevarade källorna första gångentvå årtionden senare eller 1431 (FMU, 1999). Ovanstående inledning visaratt uppgifterna om Esbo sockens äldsta historia är mycket knappa – desaknas praktiskt taget helt och hållet. I själva verket har man inte ensvetat hur länge området varit bebott. De sparsamma medeltida arkivkäl-lorna erbjuder en alltför smal grund för någon tillfredställande kunskapom Esbo sockens bosättningshistoria. De arkeologiska undersökningarnakan lyckligtvis upplysa oss om både Esbotraktens och Nylands ”dunklamedeltid”.

Arkeologiska exploateringsutgrävningar i Köklax 2002 och 2003

Esbo stadsmuseum inventerade 1999-2001 stadens medeltida bytomter(Lindholm 1999, 2002). Under åren 2002-2003 öppnades en möjlighet till

Nordenskiöld-samfundets tidskrift 65: 83–101. Helsingfors 2005

84

arkeologiska utgrävningar i Köklax, som är en av de största medeltidabyarna i Esbo. I Köklax fanns en förhållandevis väl bevarad bytomt, somvar bebodd ända fram till 1970-talet. I början av 2000-talet planerades ettnytt församlingshus att byggas på samma tomt. I stadsmuseets inventeringhade Köklax fått en hög prioritet bland stadens medeltida bytomter. Efter-som det var mycket sannolikt att det ännu fanns bevarade fornlämningarpå tomten utförde man i enlighet med fornminneslagen utgrävningar påplatsen innan nybygget kunde startas. Provutgrävningarna förverkligadesunder sensommaren 2002. Då bekräftades det att medeltida kulturlagerännu fanns bevarade (Haggrén & Hakanpää 2002). Därför utförde Mu-seiverkets byggnadshistoriska avdelning i samarbete med Esbo stadsmu-seum en större exploateringsutgrävning under sommaren 2003 (Haggrén,Enqvist et al. 2003).

Köklax i arkivkällorna

De första uppgifterna om Köklax by får vi från en skattelängd över Rase-borgs län från år 1451. Under den tiden var Köklax kärnan i ett skattebolmed samma namn. Esbo socken bestod av nio bol och ett halvt bol vilkautgjorde kollektiva skatteenheter med en lika stor skatteuppbörd (FMU,2898). Byns centrala roll framgår också av det faktum att en av Esbokyrksockens fem fjärdingar kallades Köklax fjärding. Av de medeltidaköklaxborna känner vi till Saka Jöns, Lars Jönsson i Basans och PederBasse, samt hans son bondeseglaren och länsmannen Erik Basse. Om densistnämnda vet vi att under 1510-1530-talen idkade han flitig handel medborgarna i Reval (Kerkkonen 1959: 119-121).

Kung Gustav Vasa lät sina fogdar fr.o.m. slutet av 1530-talet årligensamla böndernas skatteuppbörd i s.k. jordeböcker. Tack vare denna kame-rala nyhet kan vi i de bästa fall årsvis följa olika skattehemmans öde. Denäldsta jordeboken från Raseborgs län är från 1540. Enligt den fanns det iKöklax nio hemman. Hemmanen i byn hade tillsammans ett förhållande-vis högt skattetal (6 15/16 skattmark). I Esbo fanns det under 1540-taletendast ett par byar som var större än Köklax. De största byarna var Es-boby och Tervalampi med tolv hemman var, men av alla byar hade endastEsboby med 8 mark ett större skattetal än Köklax (RA 2948, 99-122v).

Bönderna i Köklax år 1540 hette Erik Basse, Jöns Andersson, MårtenOlofsson, Erik Nilsson, Per Thomasson, Bertil Nilsson, Thomas Eriksson,Anders Jacobsson och Staffan Larsson (RA 2948, 107v-108). Från 1600-taletfår vi uppgifter om nästan alla hemmansnamn i byn. Hemmanen i Köklaxhette Bisa, Gästers, Juus, Saka, Pellas, Lillbass, Storbass och Skogsrasi.Ett av hemmanen hade senast i början 1600-talet blivit öde och därförförblivit namnlös i källorna. Åtminstone namnen Bass, Bisa och Saka har

85

uppkommit redan under medeltiden (Ramsay 1936: 343-350; Kepsu 1999:52-53).

Hemmanen i Köklax har ursprungligen haft sina tomter på norra sidanav Esbo å. De har varit koncentrerade på två ställen i en sluttning somvette mot söder. Den äldsta kartan över Köklax ritades 1735 och redan dåhade Juus, Stor-Bass och Skogsrasi flyttats från den gamla bytomten tillsödra sidan av ån (RA: Lantmäteriverkets arkiv: Esbo B 7 10/1-2). EndastSaka, Pellas och Lill-Bass låg kvar på östra delen av den ursprungligabytomten. Enligt de äldsta kartorna (1735, 1758) har Juus legat väster omSaka och Stor-Bass högst på sluttningen norr om de andra hemmanen påden östra tomten. På den västra tomten stod bara Bisa kvar medan dessgranne, Gästers hade flyttats några hundra meter västerut från sin ur-sprungliga plats (RA: Lantmäteriverkets arkiv: Esbo B 7 10/1-2, B7 10/3-)(fig. 1 och 2).

Lill-Bass, Pellas och Saka var fortfarande bebodda under 1900-talet.Först i mitten av 1970-talet ödelades Saka, som var bebodd allra längst avhemmanen på den östra tomten. Sedan dess har tomten varit snarast ettimpediment.

Ett virrvarr av husgrunder från olika sekel

Fyra av hemmanstomterna i Köklax, Juus, Saka och Pellas samt delar avLillbass, låg inom undersökningsområdet 2002-2003. Under utgrävning-arna hittades mer än 15 husgrunder. De äldsta är från tiden mellan ca 1250-1350 medan de yngsta hörde till byggningar som hade varit i bruk ännuunder 1900-talet. Den medeltida och tidigmoderna bosättningen skall i detföljande granskas tomtvis från Juus i väster till Lill-Bass i öster (fig. 3).

Juus tomt. Från utgrävningsområdets västra del, på området som hartolkats som Juus hemmans tomt, hittades flera husgrunder från 1200-ta-let till mitten av 1800-talet (fig. 4). När man sammanfogar iakttagelsernagjorda under utgrävningarna och uppgifterna på 1758 års karta kan tom-tens gränser ännu rekonstrueras. På sydvästra och västra sidan av Juustomt finns ett berg som har erbjudit skydd för västliga vindar från havet.I öster gränsades Juus tomt åtminstone i backens nedre sluttning av ettdike som har fungerat som tomtgräns.

Av det äldsta huset fanns två parallella vallar, som bestod av små-stenar, kvar. På byggnadens sydvästra sida förenades de två vallarna ien tredje vall, som tyvärr var avsevärt sämre bevarad. Huset har varitfyra meter brett och minst fem meter långt. I dess sydvästra ända har detförmodligen funnits en eldstad men platsen var störd av senmedeltidabyggnadsverksamhet. Husgrunden kan dateras till tiden ca 1250-1350(fig. 5).

86

Fig. 2. Den östra tomten med hemmanen Saka, Pellas och Lillbass. I väster synsJuus tomma tomtområde. (RA: Lantmäteriverkets arkiv: Esbo B7 10/4.)

Fig. 1. Köklax by år 1758. (RA: Lantmäteriverkets arkiv: Esbo B7 10/4.)

87

Fig. 3. Utgrävningsområdena i Köklax. (Haggrén et al 2003, karta 62. Ritning J.Enqvist, G. Haggrén & P. Hakanpää, grundkartan Esbo stad.)

Fig. 4. Juus tomt under utgrävningen. (Museiverket/G. Haggrén.)

88

Fig. 5. Den äldsta husgrunden på Juus tomt. (Museiverket/G. Haggrén.)

Fig. 6. Husgrund från senmedeltiden på Juus tomt. Till vänster kan ett ugnsfun-dament ses. (Museiverket/G. Haggrén.)

89

På Juus tomt fanns också en större senmedeltida husgrund (fig. 6). Dessnordöstra ända hade byggts ovanpå resterna av den sydvästra ändan avden ovan beskrivna husgrunden. Detta hus har daterats till sent 1300-taloch 1400-talet. Byggnaden var ca 3,5 meter bred och drygt nio meter lång.Den bestod förmodligen av två rum – eller kanske har det varit frågan omtvå bredvid varandra liggande hus. Huset hade byggts på hörnstenar ochgolvlagret bestod av tätt packad stenblandad lera. I det västra hörnet avdet sydvästra rummet har det funnits en eldstad vars grund ännu fannskvar. I sydvästra ändan av byggningen fanns ett lerlager och en lerrännavars funktion förblev oklar. Möjligtvis var det frågan om en dränerings-ränna men rännans yta var förvånande ren. Cirka fem meter österut frånhuset fanns rester av en annan senmedeltida husgrund. Den bestod främstav ett kolhaltigt lager och små stycken av förmultnat trävirke. Till dennabyggnad hörde inga syllstenar, stenvallar eller mullbänkar utan virket harlegat direkt på marken.

Enligt det arkeologiska materialet har aktiviteten på Juus tomt varitmycket liten från senare delen av 1500-talet till slutet av 1700-talet då enny stuga byggdes på stället. Av denna stuga fanns bevarat ett massivtugnsfundament samt stensyllar bestående av stora naturstenar. På tom-tens västra del fanns dessutom en stensyll och ett ugnsfundament av ettnedbrunnet 1800-tals hus bevarat.

Saka tomt. Juus närmaste granne i öster var Saka. På Saka tomt hittadesstrukturer, som tolkades höra till en dåligt bevarad husgrund beståendeav stenvallar daterade till 1400-1600-talet. Kring sekelskiftet 1900 hade enkällare byggts bredvid och delvis på denna eventuella husgrund. Allde-les intill dessa rester hittades ett par bitar av medeltida stengods och tvåskärvor av en remmare, dvs. ett vinglas, från 1600-talet.

Några meter norrut från den ovannämnda äldre husgrunden hittadesett ugnsfundament från tiden ca 1250-1400 (fig. 7). I eldstaden fanns enstor sten med plan yta omringad av en nästan kvadratisk (1,7 × 1,9 m)stensättning kvar. Bredvid denna fanns rester av en nedgrävd tunna ochen eventuell eldförvaringsgrop. De är båda ganska typiska strukturer isamband med äldre eldstäder. Några meter västerut från eldstaden fannsett medeltida dike samt några stolphål.

På norra delen av Saka tomt fanns byggnadsrester från 1800-1900-talenoch därför lämnades området utanför utgrävningsområdet.

Pellas tomt. Saka tomt avgränsades i öster av en gammal väglinje somkan ses på en karta redan från år 1758 (RA: Lantmäteriverkets arkiv: EsboB 7 10/1-2, B7 10/3-). Bakom den ännu i början av 2000-talet synliga vägenlåg Pellas hemman. Liksom hos grannen Saka var fornlämningarna på Pel-las tomt delvis förstörda av sentida byggnader från 1800- och 1900-talen.Genom södra delen av tomten gick dessutom en modern avloppsledningsom hade förstört en stor del av området. På ett ställe hittades dock rester

90

av ett trägolv och stensättningar, som tolkades höra till en byggnad från1400-1500-talen.

Lillbass. Lillbass tomt eller det östligaste av hemmanen på Köklax by-tomt låg huvudsakligen utanför undersökningsområdet. I områdets nord-ostligaste hörn hittades dock några strukturer, bl. a. en eventuell husgrund,men de lämnades outgrävda. Ovanpå denna struktur fanns en keramik-skärva från 1300-talet.

En tidigmedeltida gravgård

Under utgrävningarna sommaren 2003 hittades på Pellas tomt några rek-tangulära nordväst-sydost orienterade gropar. Överraskningen var stor när

Fig. 7. Ett medeltidaugnsfundament frånSaka tomt. (Museiver-ket/G. Haggrén.)

91

Fig. 8. Grav 1. I den enaändan syns en stenlägg-ning. (Museiverket/G.Haggrén.)

det blev klart att i mitten av bytomten har funnits en liten gravgård. Dentäckte endast ett ca 20 × 20 m stort område mellan berget och den söderutsluttande åkermarken med tjocka lerlager. Endast på detta lilla områdebestod jordmånen av fin sand i vilken det har varit lätt att gräva gravar.Under utgrävningarna hittades spår av 5-10 gravar men de tillgängligaresurserna medgav att bara en av dem (Grav 1) grävdes ut. De andra blevskyddade.

Grav 1 var en rektangulär ca 120 × 240 m stor och 65-75 cm djup grop(fig. 8). Gravens sydöstra ända markerades av en hög sten som ursprung-ligen hade höjt sig något över markytan. I gravens botten hittades någrajärnspikar och virkesrester, som troligtvis har hört till kistan samt ytterstdåligt bevarade benrester. Några egentliga gravgods fanns inte, men ifyllnadsmassorna fanns en bit östersjökeramik samt ett flintblock. Ett par

92

meter söderut från denna grav hittades en annan grav (Grav 4). På dessyta fanns väl synliga virkesrester som tolkades ha hört till kistan.

Den medeltida stenkyrkan i Esbo är från sent 1400-tal. I dess struk-turer finns några stockar från en avsevärd äldre byggnad. Stockarna vi-sar en komplicerad timmermanskonst av hög kvalitet. De har med hjälpav dendrokronologiska metoder daterats till 1350-1360-tal. Sannolikt harde ursprungligen hört till en äldre träkyrka (Hiekkanen 1999; Korhonen1999; Zetterberg 1999: 106-108). Emedan avståndetmellan Köklax och Esbokyrka bara är 3 km, är det knappast tänkbart att de från bytomten hittadegravarna är från tiden efter sockenkyrkans uppbyggande. Mycket mertroligt är att de ha hört till en liten bygravgård, som använts före mittenav 1300-talet.

Keramik från olika håll

Från utgrävningar på medeltida bytomter i Finland – liksom i Sverige – hit-tas sällan stora mängder av fynd. Kulturlagren är tunna och fyndfattiga.Ofta får arkeologerna nöja sig med bränd lera, brända benbitar och enstakajärnspikar.Alla föremål gjorda av organiskt material har oftast försvunnit(Haggrén 2002; jfr. Broberg & Svensson 1987: 483-487; Nordström 2003; Ro-sén 2004.). Lyckligtvis avvek Köklax från detta mönster. Några medeltidaföremål av organiskt material fanns där inte kvar – inte ens obrända ben,men däremot tillvaratogs under utgrävningarna ett förhållandevis riktoch mångsidigt keramikmaterial. Köklax är inte den enda medeltida byni Finland från vilket arkeologerna har hittat ett omfattande fyndmaterial.Från Nyland har vi några andra exempel som Kullåkersbacken i Berg by

Fig. 9. Östersjökeramik.(Museiverket/U. Rosen-dahl.)

93

(Snappertuna) och Gunnarsängen i Hangö by (Hangö) (Haggrén, Jansson& Pihlman 2003; Jansson 2004). Gemensamt för dessa byar är att de liggernära Finska vikens kust och segelleder vilket har underlättat kontaktermed utlandet. De flesta fynden har ju hört till importerade föremål.

I keramikmaterialet finns tiotals medeltida skärvor. Ändå bör det po-ängteras att det är frågan om skärvor från högst ett tjugotal medeltidakärl, som blivit söndrade under loppet av ca 300 år. Materialet från Köklaxbestår av tre huvudgrupper: östersjökeramik, protostengods och stengods.Östersjökeramik kallas porös keramik som i motsats till järnålderskera-miken har formats med drejskiva eller med en något långsammare hjul.Dessa fynd hör till en stor keramikgrupp som är typisk för Östersjöom-rådet från Danmark till nordvästra Ryssland. Från Finland har man dockhittills känt endast några enstaka fynd av östersjökeramik (Edgren 1997).Nyligen har man dock från nyländska bytomtutgrävningar (Kullåkers-backen och Gunnarsängen) kunnat identifiera en viss keramiktyp som hörtill östersjökeramiktraditionen (Haggrén, Jansson & Pihlman 2003; Jansson2004; Pihlman 2005). Det är fråga om lågbrända krukor med en profileradutåtböjd mynning och horisontal linjedekoration i kärlets övre del ochspeciellt i skuldrorna (fig. 9 och 10). Massan som innehåller bl.a. sandoch glimmer är porös och förhållandevis grov. Dess färg varierar mellanbrun, grå och svart. Kärlväggens ytor är ofta rödbruna medan kärnan är

Fig. 10. Rekonstruk-tionsritning av en öst-ersjökeramisk kruka.(G. Haggrén.)

94

nästan svart. Endera eller båda ytorna är ofta sotiga innehållande i någrafall förmodligen också förkolnade matrester. Det är först och främst frågaom matlagningskärl. Denna keramik liknar mycket vissa keramiktyperkända från Estland och nordvästra Ryssland bl.a. från trakten omkringNovgorod. Enligt Anders Tvauri dateras de med Köklaxfynden nästanidentiska estniska fynden närmast till 1200-talet (Tvauri 2000). Det är ännuoklart om östersjökeramikfynden från Köklax och andra nyländska byarär från kärl av lokalt, estniskt eller ryskt ursprung.

Fig. 12. Rekonstruk-tionsritning av en kannafrån 1200-1300-talen. (G.Haggrén.)

Fig. 11. Skärvor från enkanna från 1200-1300-talen. (Museiverket/U.Rosendahl.)

95

På Juus tomt hittades stora delar av ett bland finska fynd hittills uniktkeramikkärl. Det är en grå- eller rödgodskanna, vars yta är dekorerad medtre plastiska horisontala linjer samt en med fingrarna runt halsen formadvåglinje (fig. 11 och 12). Kärlet liknar de för danska och svenska fyndtypiska äldre rödgodskannor från 1200-1300-talet, men saknar glasering.De närmaste motsvarigheterna för köklaxkannan kommer från Jylland ochFaurholm, en liten keramikverkstad från sent 1200-tal och tidigt 1300-talpå Nordsjälland (Liebgott 2001a, 2001b).

Under 1200-talet utvecklades keramiktillverkningen kraftigt i Tysk-land. Keramikerna nådde högre temperaturer i sina ugnar än tidigare. Påolika håll började man tillverka s.k. protostengods. Massan bestod huvud-sakligen av preglaciära leror som tål hög bränningstemperatur. Massanblev nu mycket hård men individuella sandkorn förblev ännu synliga.Mot 1200-talets slut utvecklades produktionstekniken bl.a. i Siegburg ochman nådde så hög bränningstemperatur (ca 1200-1300˚C) att massan blevhelt sintrad (Gaimster 1997: 34-35). I medeltida finskt och skandinavisktfyndmaterial är protostengods- och stengodsskärvor alltid av utländskt,närmast tyskt ursprung.

I Köklax har man hittat skärvor från flera olika protostengodskärl.Även om antalet skärvor inte är stort är detta 1200-1300-tals material myck-et varierande. De medeltida stengodsfynden bestod av tre huvudtyper. Ettpar bitar är från kärl tillverkade på 1300-talet i Niedersachsen. Några flerabitar är från 1300-tals kärl, som har en för tiden typisk vinröd slammadyta. Den tredje gruppen består av Siegburggods tillverkad i en liten stadi Rheinland. Dessa bitar från 1300-1400-tals kärl har en genomsintrad viteller ljusgrå massa. De protostengods- och stengodskärl som medeltidaköklaxbor har använt har främst varit dryckeskärl. Dessa kärl förenade

Fig. 13. Tyskt stengodsfrån 1300-talet. (Musei-verket/U. Rosendahl.)

96

byborna med den materiella kultur som hansaköpmän hade spritt överhela Östersjö- och Nordsjöområdet. Speciellt siegburgkannorna var undersenmedeltiden typiska dryckeskärl i stora delar av Europa (jfr. Gaimster1997: 51-97; Gaimster 1999) (fig. 13).

Vid sidan av de medeltida keramikfynden hittades några stengods-skärvor från 1500-1600-talet. Från 1400- till 1800-talet blev rödgods alltvanligare i Finland. Också köklaxborna började senast under 1500-taletanvända trebensgrytor och fat tillverkade av rödgods. Största delen avrödgodsskärvorna funna i Köklax var dock från senare tider, speciellt från1700- och 1800-talen.

En enda brakteat!

Medeltida mynt är sällsynta fynd från bytomter. Även om monetarisering-en nådde esbobor och andra nylänningar redan under 1200- och 1300-talenvar de noggranna med sina slantar. Bland fynden från Köklax finns baraett enda medeltidsmynt, troligtvis en i Söderköping myntad S-brakteatav silver från 1370-1380-talet (fil.dr Tuukka Talvio, personligt medd.) (fig.14). Därtill hittades två silvermynt från första delen av 1600-talet samt ettantal kopparmynt från 1700- och 1800-talen.

Fig. 14. S-brakteat från1370-1380-talet. (Musei-verket/U. Rosendahl.)

97

Fig. 15. AMS C14-dateringar från sädeskorn och hasselnöt hittade i Saka och Juustomter (Poz-8000, 8001, 8002, 8004).

Resultat från makrofossilananalyser

Under utgrävningen tillvaratogs talrika makrofossilprov som docent TerttuLempiäinen sedermera har analyserat. De mest intressanta fynden bestodav några förkolnade sädeskorn samt en bit av ett hasselnötsskal. De vik-tigaste sädesslagen var korn och råg men också ett havrekorn hittades(Lempiäinen 2004). Hasselnöten och fyra av sädeskornen åldersbestämdesmed en AMS 14C-datering som visade att de härstammade från tiden ca1270-1400, vilketmotsvarar väl keramikdateringarna (Poz-8000, 8001, 8002,8004, 9464). Svinmållafrön från grav 1 var däremot för små för att kunnadateras (Poz-8003) (fig. 15).

Erfarenheter från Köklax

Medeltida bytomter är svåra utgrävningsobjekt, men från Köklax har ar-keologerna fått en massa erfarenheter som kan vara till hjälp vid framtidautgrävningar. Det var frågan om ett pionjärarbete. Tidigare hade man iFinland inte lyckat gräva och undersöka någon lika stor agrar boplatsfrån 1200-1400-talen.

På många sätt ligger bytomten i Köklax på ett för de nyländska kustby-arna typiskt ställe. När man studerar utvecklingen av ett agrart landskapbör de moderna iakttagelserna och karteringarna förenas med äldre kart-material. Från Köklax finns det två geometriska kartor, från 1735 och 1758.Med hjälp av dem kan man hitta många, flera hundra år gamla element.

I väster höjer sig ett berg, som erbjuder skydd mot rådande havsvindar.Samtidigt var den mot söder och sydost vettande sluttningen ett lagomvarmt och soligt ställe för bosättningen. Nedanför bytomten, alldeles i

98

närheten, låg byns för tvåsädet typiska två lika stora hemåkrar. Nederstvid åkanten fanns ängarna. Esboån var smal men erbjöd ändå en vat-tenled både till havet och till inlandet. Dessutom gick landsvägen straxovanför bytomten och därifrån var det bara ett par kilometer till den storastrandvägen (den s.k. Kungsvägen) som förenade Åbo och Viborg. Byn varförmånligt belägen med goda möjligheter till åkerbruk, boskapsskötsel ochfiske. På grund av allt detta är det möjligt att rekonstruera och visualiseradet medeltida bylandskapet i Köklax (fig. 16).

Vid sidan av topografiska iakttagelser gav själva utgrävningen mycketviktigt information åt arkeologerna som arbetar med medeltida bytomter.Kulturlagren i Köklax var mycket tunna vilket är det normala i finska byarmed mager jordmån. Vanligtvis hittar man på dessa bytomter nästan inga”riktiga” fynd, bara bränd lera, brända benbitar och järnspik. De var välrepresenterade också i Köklax med dessutom hittades en hel del annatmaterial som erbjuder oss mycket viktigt information om den materiellakulturen i en nyländsk by under medeltiden.

Avståndet från bytomten till havsstranden var under medeltiden enknapp kilometer och därifrån var det bara 10-20 kilometer till de livligasjölederna längs finska kusten och från Porkala över havet till Reval (Gal-

Fig. 16. Köklax by under våren 2002. En stor del av den medeltida bymiljön kanännu rekonstrueras från det moderna landskapet. Själva bytomten har legat påsluttningen bakom dagens järnväg och gata (Hansavägen). De medeltida köklax-borna har haft sina hemängar och hemåkrar mellan bytomten och Esboån. (Mu-seiverket/G. Haggrén.)

99

lén 1993). Det arkeologiska fyndmaterialet, speciellt importerad keramikvisar att Erik Basse och andra köklaxbor inte försummade möjligheternatill handel och sjöfart. Från historiska källor vet vi att Köklax hörde till deviktigaste byarna i Esbo. Denna bild bekräftas av utgrävningsresultatetsom visar att under tidig eller högmedeltid hade byn en egen gravgård– och möjligtvis även ett tidigt kapell.

Bosättningsmönstret i Köklax har intressanta motsvarigheter i Hangöoch bl.a. på Gotland. På Gotland har man under 1990-talet i arkeologiskainventeringar blottlagt tiotals vikingatida och tidigmedeltida hamnplat-ser, vid vilka det har funnits en liten bosättning med en gravgård. Ett avdessa ställen, Fröjel har under senare åren blivit centrum för en omfattandeforskningsprojekt (Carlsson 1998, 1999a, 1999b). Troligtvis kan man hittaflera andra motsvarande platser också vid Finlands sydkust. Det har mangjort redan på Ösel i Estland (Mägi 2004).

Bytomten i Köklax har varit bebodd åtminstone från mitten av 1200-talet. Skärvorna av östersjökeramik påträffade under utgrävningarna ärde äldsta fynd som kan knytas till den intill våra dagar kontinuerligabosättningen i Esbo. Utgrävningsresultaten – främst keramiken och de 14C-daterade sädeskornen – från Köklax visar att trakten har blivit koloniseradsenast under 1200-talet. Detta passar väl med den gällande uppfattningenatt Esbotrakten liksom hela Västra Nyland har blivit befolkad kring tidenför 1200, då svenska kolonister bosatte sig i skärgården och kustområden(Orrman 1990, 1996: 15-17). Nya resultat grundade på pollenanalyser frånbl. a. Orslandet i Ingå har dock ifrågasatt denna uppfattning (Alenius et al2004). De senaste pollenanalyserna som har tagits i Esbo under åren 2004och 2005 kan förändra denna bild redan under den närmaste framtiden,också för Esbotraktens del.

Tack

Tack till Mathias Bäck, Johanna Enqvist, David Gaimster, Henrik Jansson,Aki Pihlman, Mats Roslund, Erki Rüssow och Andres Tvauri som harhjälpt med identifieringen av keramikmaterialet.

LITTERATUR

Alenius, T., Haggrén, G., Jansson, H. & Miettinen, A. 2004: Ulkosaariston asutuk-sesta autiokyläksi – Inkoon Ors poikkitieteellisenä tutkimuskohteena. – SKAS1/2004: 4-19.

Broberg, A. & Svensson, K. 1987: Urban and Rural Consumption Patterns in EasternCentral Sweden Ad 1100-1700. – Theoretical Approaches to Artefacts, Settle-

100

ment and Society. BAR International Series 366. Oxford.Carlsson, D. 1998: Vikingahamnar. Ett hotat kulturarv. – Arkeo Dok skrifter 1.

Visby.Carlsson, D. 1999a: Gård, hamn och kyrka. En vikingatida kyrkogård i Fröjel. – CCC

papers 4. Visby.Carlsson, D. 1999b: ”Ridanäs”. Vikingahamnen i Fröjel. – Arkeo Dok skrifter 2 &

CCC papers 2. Visby.Edgren, T. 1999: Varhaisia saviastioita Dragsfjärdin Purunpään vesiltä. – Nautica

Fennica 1997: 26-39. Helsinki.FMU. Finlands medeltidsurkunder I-VIII. Utg. av Reinhold Hausen. – Helsingfors

1910-1935.Gaimster, D. 1997: German Stoneware 1200-1900.Archaeology and Cultural History.

– British Museum Press.Gaimster, D. 1999: The Baltic Ceramic Market c. 1200-1600: An Archaeology of the

Hanse. – Fennoscandia Archaeologica XVI: 59-69. Helsinki.Gallén, J. 1993: Det danska itinerariet. Franciskansk expansionsstrategi i Östersjön.

– Skrifter utg. av Svenska litteratursällskapet i Finland 579.Haggrén, G. 2002: Kadonnut keskiaika? Maaseudun esinekulttuuri arkeologian

näkökulmasta. – SKAS 4/2002: 17-25.Haggrén, G., Enqvist, J., Hakanpää, P. & Wuorisalo, J. 2003: Espoo, Kauklahti, Saka.

– Kaivauskertomus, kaivaukset 2003. – Museiverket, byggnadshistoriska avdel-ningens arkiv. (Opublicerad.)

Haggrén, G. & Hakanpää, P. 2002: Espoo, Kauklahti, Saka. – Kaivauskertomus,koekaivaukset 2002. – Museiverket, byggnadshistoriska avdelningens arkiv.(Opublicerad.)

Haggrén, G., Jansson, H. & Pihlman, A. 2003: Snappertunan Kullåkersbacken – Unoh-dettu tutkimuskohde unohdetulla paikalla. – Muinaistutkija 3/2003: 13-24.

Hiekkanen, M. 1999: Espoon keskiaikainen kivikirkko – Esbo medeltida stenkyrka.– Espoon kaupunginmuseon tutkimuksia – Esbo stadsmuseums forskningsserie6: 68-79. Espoo.

Hiekkanen, M. 2005: Kristinuskon ja kirkkojen vaiheita Länsi- ja Keski-Uudenmaanrannikolla ja saaristossa. – I: Jansson H. (red.), Merellinen Perintömme – VårtMaritima Arv. CD-ROM-publikation. Helsingfors.

Jansson, H. 2004: Historiallisen ajan arkeologiaa Suomen eteläkärjessä. HangonGunnarsängenin tutkimukset vuosina 2003 ja 2004. – SKAS 4/2004: 38-43.

Kepsu, S. 1999: Espoon vanhin asutusnimistö. (Otryckt manuskript, Esbo stads-museum.)

Kerkkonen, G. 1947: Nylands äldsta indelning och förvaltning. – Historisk Tidskr.för Finland 1947: 53-62.

Kerkkonen, G. 1959: Bondesegel på Finska viken. Kustbors handel och sjöfart undermedeltid och äldsta Wasatid. – Skrifter utg. av Svenska litteratursällskapet iFinland 369. Helsingfors.

Korhonen, T. 1999: Havaintoja Espoon kivikirkon ullakon seinissä olevista hirsistä– Några iakttagelser kring stockarna på Esbo stenkyrkas vind. – Espoon kau-punginmuseon tutkimuksia – Esbo stadsmuseums forskningsserie 6: 80-91.Espoo.

Lempiäinen, T. 2004: Espoo Kauklahti Saka. Makrofossiilitutkimus 2003. Tutkimus-raportti. – Turun yliopisto 2004.

Liebgott, N.-K. 2001a: Faurholmovnene. – Hikuin 28: 63-70. Viborg.Liebgott, N.-K. 2001b: Keramikken fra Faurholm. – Hikuin 28: 139-146. Viborg.

101

Lindholm, D. 1999: Välähdyksiä keskiajasta – Glimtar ur medeltiden. – Espoonkaupunginmuseon tutkimuksia 6: 5-47. Espoo.

Lindholm, D. 2002: Espoon kaupunginmuseon keskiaikaiset kylätontit-projekti;Tulokset, ongelmat ja tulevaisuus. – SKAS 3/2002: 34-36.

Mägi, M. 2004: “… Ships are their main strength.” Harbour sites, arable lands andchieftains on Saaremaa. – Estonian J. Archaeol. 8: 127-162. Tallinn.

Nordström, A. 2003: Tid i Tidesta. En by i förändring. – I: Karlenby, L. (red.), Mittensrike.Arkeologiska berättelser från Närke. Riksantikvarieämbetet,Arkeologiskaundersökningar, Skrifter 50: 65-82. Stockholm.

Orrman, E. 1990: Den svenska bebyggelsens historia. – I: Zilliacus, K. (red.), Finskaskären. Studier i åboländsk kulturhistoria, s. 197-281.

Orrman, E. 1996: Saaristoasutuksen vaiheet. – Saaristo-Espoo, s. 15-30. Hyvinkää.Pihlman, A. 2005: Saviastioita nuoremmalta rautakaudelta ja keskiajalta Länsi-

Uudenmaan rannikolla. – I: Jansson H. (red.), Merellinen Perintömme – VårtMaritima Arv. CD-ROM-publikation. Helsingfors.

RA. Riksarkivet, Helsingfors.Ramsay, A. 1936: Esbo II. Esbo socken och Esbogård på 1600-talet. – Helsingfors.Rosén, C. 2004: Stadsbor och bönder. Materiell kultur och social status i Halland

från medeltid till 1700-tal. – Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska undersökn-ingar, Skrifter 53 & Lund Studies in Medieval Archaeology 35. Halmstad.

Tvauri, A. 2000: Loode-Vene päritolu slaavi keraamika Eestis 11.-16. sajandil. – EestiArheoloogia Ajakiri 4/2000: 91-119. Tallinn.

Zetterberg, P. 1999: Espoon vanhan kirkon ikä – hirsien vuosilustot ajoittavat kivi-kirkon ja tuovat tietoa keskiajasta – Dateringen av Esbo gamla kyrka – trädetsårsringar daterar kyrkan och förmedlar kunskap om medeltiden. – Espoonkaupunginmuseon tutkimuksia– Esbo stadsmuseums forskningsserie 6: 92-112. Espoo.