Industriell omvandling i Söderhamn och Hudiksvall under trävaruepoken 1850-1995 (Industrial...

Licenciatuppsats

Industriell omvandling i Söderhamn och Hudiksvall

under trävaruepoken 1850-1995

Henrik Lindberg

2

Innehåll

FÖRORD 5

KAPITEL 1. INLEDNING OCH PROBLEMFORMULERING 6

1.1. TEORIER OCH FORSKNING KRING INDUSTRIELL OMVANDLING 8

1.1.1. INDUSTRISPRIDNING 8

1.1.2. AVINDUSTRIALISERING 12

1.1.3. BRANSCHENSIDIGHET OCH BEROENDE 15

1.1.4. UTVECKLINGSBLOCK OCH KLUSTER 18

1.2. SYFTE, FORSKNINGSFRÅGOR OCH UNDERSÖKNINGSOBJEKT 21

1.3. KOMMUN OCH LÄN 25

1.3.1. BYGDER I KOMMUNERNA 31

1.4. KÄLLOR 36

1.4.1. INDUSTRISTATISTIKEN (IS) 36

KAPITEL 2. DET SVENSKA INDUSTRISAMHÄLLETS FRAMVÄXT 39

2.1. INDUSTRIALISMENS GENOMBROTT OCH MOGNAD 40

2.2. INDUSTRIALISMENS HÖJDPUNKT OCH KULMEN 47

2.3. INDUSTRIALISMENS KRIS 49

KAPITEL 3. FRAMVÄXTEN FÖR INDUSTRISAMHÄLLET 1850-1945 55

3.1. DET SENA 1800-TALETS OMVANDLING – SÅGVERKSINDUSTRINS GENOMBROTT 56

3.1.1. INNAN DET BÖRJADE 56

3.1.2. SÅGVERKSINDUSTRIN TAR FART I SÖDERHAMN OCH HUDIKSVALL 57

3.1.3. SÅGVERKEN OCH ÖVRIG INDUSTRIVERKSAMHET 62

3.1.4. LOKAL ARBETSMARKNAD OCH BEFOLKNINGSUTVECKLING 63

3

Sammanfattning 67

3.2. SEKELSKIFTETS INDUSTRIALISERINGSVÅG – MASSAINDUSTRINS FRAMVÄXT 67

3.2.1. SÅGVERKSINDUSTRINS SVÅRIGHETER OCH STAGNATION 67

3.2.2. MASSAINDUSTRINS FRAMVÄXT LÄNGS HÄLSINGEKUSTEN 70


Sammanfattning 77

3.3. MELLANKRIGSTIDENS INDUSTRIALISERINGSVÅG – SNICKERIER OCH TRÄFÖRÄDLING 77

3.3.1. SÅGVERKSDÖD OCH FRAMVÄXT FÖR EN SMÅSKALIG SNICKERIINDUSTRI 77


Sammanfattning 84

3.4. AVSLUTNING – VÄGEN TILL DET MOGNA INDUSTRISAMHÄLLET 85

KAPITEL 4. DET MOGNA INDUSTRISAMHÄLLET 1945–1970 87

4.1. INDUSTRIELL VERKSAMHET 88

4.1.1. SKOGSINDUSTRINS EFTERKRIGSEXPANSION – FUSIONER OCH RATIONALISERINGAR 88

Ägarförhållanden 89

Verksamheter 90

4.1.2. ÖVRIGA FÖRETAG INOM SKOGSKLUSTRET 95

4.1.3. ERICSONS ETABLERING I REGIONEN 98

4.2. LOKAL ARBETSMARKNAD OCH BEFOLKNINGSUTVECKLING 100

4.2.1. BEFOLKNINGSUTVECKLING 100

4.2.2. INDUSTRIBRANSCHERNAS UTVECKLING 101

4.2.3. NÄRINGSGRENARNAS UTVECKLING 104

4.3. AVSLUTNING – INDUSTRISAMHÄLLETS HÖJDPUNKT 106

KAPITEL 5. INDUSTRISAMHÄLLETS KRIS – NEDLÄGGNING OCH FÖRNYELSE

1970-1995 109

5.1. INDUSTRIELL VERKSAMHET 110

5.1.1. TRÄVARUKONCERNERNA UPPSPLITTRING OCH NEDLÄGGNING 110

Ägarförhållanden 110

4

Verksamheter 111

5.1.2. ÖVRIGA FÖRETAG I SKOGSKLUSTRET – AVVECKLING OCH FÖRNYELSE 119

5.1.3. ERICSONS FABRIKER – ELEKTRONIKKLUSTER ELLER ISOLERADE ENKLAVER? 125

5.2. LOKAL ARBETSMARKNAD OCH BEFOLKNINGSUTVECKLING 127

5.2.1. BEFOLKNINGSUTVECKLING 127

5.2.2. INDUSTRIBRANSCHERNAS UTVECKLING 128

5.2.3. NÄRINGSGRENARNAS UTVECKLING 132

5.3. AVSLUTNING – INDUSTRISAMHÄLLET I KRIS OCH OMVANDLING 135

6. AVSLUTNING - SLUTSATSER OCH SAMMANFATTNING 137

KÄLLOR OCH LITTERATUR 148

5

Förord

Under arbetet med denna licenciatuppsats har jag gradvis märkt hur skaran av människor

som hjälpt och stöttat mig blivit större och större. Så stor har den blivit att alla inte får plats i

förordet, och jag får fundera på hur jag ska kunna återgälda något av den tacksamhetsskuld

som jag har samlat på mig.

Göran Rydén och Maths Isacson har fungerat som mina handledare och har således spelat

stor roll i forskningsprocessen. Deras kritiska läsning av mina texter, såväl ris som ros, och

aldrig sinande teoretiska och ämnesmässiga kunskaper gör dem till ett starkt team. Inled-

ningsvis verkade Lars Magnusson som biträdande handledare och ringade med lätt hand in

fruktbara forskningsproblem samt avrådde från blindspåren.

Vid seminarierna på institutionen har vid olika tillfällen framförts värdefulla synpunkter på

mitt arbete. Inte minst bör Torbjörn Lundqvist och Maurits Nyström tackas för sina bidrag.

Utanför institutionen vill jag passa på att tacka alla de medarbetare vid företag, museer, arkiv

och övriga institutioner som delat med sig av sin kunskap och väglett mig genom djungeln.

Här bör speciellt personalen vid SCB-s arkiv och Mats Lundmark nämnas. Deras insatser för

att skaffa källmaterial besparade mig många sömnlösa nätter.

Min forskning har finansierats av Arbetslivsinstitutet inom ramen för Forskarskolan för

Arbetsmarknadsfrågor. Forskarskolan består av ett nätverk av doktorander och seniora forska-

re från Arbetslivsinstitutet och Uppsala universitets Samhällsvetenskapliga fakultet. Vi skriver

alla om de nya förändringar som kännetecknar arbetsmarknad och arbetsliv med utgångspunkt

från vår ämnesmässiga tillhörighet. Vid våra seminarier har jag fått synpunkter från andra äm-

nesföreträdare och kanske har jag lyckats anamma några av deras insikter.

Henrik Lindberg

6

Kapitel 1. Inledning och problemformulering

Historien om industriutvecklingen i Söderhamn består av många olika sammanvävda berättel-

ser. Den handlar om hur små industrisamhällen som Sandarne, Ljusne, Vallvik, Marmaverken

och Bergvik grundas, utvecklas och tillsammans bidrar till att det stora, svenska, industrisam-

hället växer fram. Dessa industrisamhällen uppstod i samband med trävaruindustrins expan-

sion under 1800-talets senare hälft. De blev snart intimt förknippade med ett antal större före-

tag som tog hand om all industriell verksamhet på orten. En bruksstruktur skapades där bola-

get låg i centrum både bokstavligen och bildligt talat. Dessa företag och samhällen expande-

rade i olika faser fram till efterkrigstidens första decennier och nådde sin kulmen under 1960-

talet. På så sätt var utvecklingen i Söderhamn en del av utvecklingen i Sverige, men också

dess spegel. Även i Sverige kulminerade industrins dominans under 1960-talet, industrisyssel-

sättningen närmade sig då en miljon människor, eller en tredjedel av de arbetande.

Därefter har utvecklingen gått i en annan riktning. Svåra strukturproblem har drabbat indu-

strin vilket yttrat sig i nedläggning av verksamheter och företag som i sin tur lett till arbetslös-

het och utflyttning. En viktig aspekt av strukturproblemen är det faktum att många av dessa

små industrisamhällen i Söderhamn och annorstädes är och var ytterst beroende av en enda

bransch, och ofta ett enda företag. Denna ensidighet var länge en fördel. Under trävaruindu-

strins framväxt kunde många av skogsföretagen få fördelar genom att dela på strategiska re-

surser, ha en stabil avsättningsmarknad för sina produkter och dra nytta av den kompetens

kring trähantering som skapades i bygden. Idag, när sågarna tystnat och massafabrikerna lagts

ned, har saken kommit i ett annat läge. Nu gäller det att ställa om den gamla produktionen och

då visar sig ensidigheten istället vara en nackdel. I Söderhamn är den dystra sanningen att in-

dustrisysselsättningen minskat från drygt 5.000 år 1975 till knappt 2.500 tjugo år senare.

1970-talet beskrivs med all rätt ofta som industrikrisens decennium. Efter en viss återhämt-

ning under 1980-talet drabbades Sverige av en depressionsliknande lågkonjunktur i början av

1990-talet och industrin drabbades av ett än hårdare slag. Mätt i antal anställda minskade in-

7

dustrisysselsättningen i Sverige från omkring en miljon arbetande 1965 till ungefär 600.000

tre decennier senare.1

Historien om Hudiksvall är delvis densamma som den för Söderhamn. Också här växte trä-

varuindustrin fram i mitten av 1800-talet, låt vara inte lika explosionsartat som i Söderhamn,

och den expanderade fram till 1960-talet. Också i Hudiksvall blev många mindre orter domi-

nerade av varsitt större bolag. Iggesund och förhållandet till Iggesunds Bruk är det mest fram-

trädande exemplet. Hudiksvallsområdet blev också präglat av industriverksamhet i stor skala,

låt vara att bygden ändå länge behöll en agrar profil som Söderhamn snart tappade. Likheter

finns således men ändå skiljer sig utvecklingen. I Hudiksvall minskade industrisysselsättning-

en med 1.000 personer från ungefär 4.700 till 3.700 mellan åren 1975 och 1995, en minskning

men inte alls så stor som i Söderhamn. När Söderhamn förlorade flertalet massafabriker och

sågverk kunde Hudiksvall behålla många av sina. När Hudiksvall fick se ett par icke-

trävaruanknutna företag och verksamheter växa var växtkraften mindre i Söderhamn.

I denna undersökning avser jag att beskriva och analysera industriomvandlingen i Söder-

hamn och Hudiksvall över tid. Avsikten är att utifrån frågor om periodisering av industriom-

vandlingen och lokalisering av olika verksamheter, få kunskap om vilken roll skogsindustrin

spelat i regionen. Undersökningen tar sin utgångspunkt i industrialiseringen av bygden, alltså

kring 1850, och sträcker sig fram till mitten av 1990-talet. I denna licenciatuppsats, kommer

hela perioden att belysas men i den senare doktorsavhandlingen kommer fokus att ligga från

1960-talet och framåt. Just 1960-talet ser jag som centralt för hela studien. Det var då som

industrisamhället kulminerade, såväl i Sverige som i den undersökta regionen. Därefter skilde

sig utvecklingen åt mellan kommunerna. Efter 1960-talet marscherade kommunerna i stadig

takt - men åt skilda håll.

Min förhoppning är att studier av omvandling i det lilla formatet, det lilla industrisamhäl-

let, kan belysa flera viktiga utvecklingslinjer i det stora svenska industrisamhället. Berättelsen

om Söderhamn och Hudiksvall under trävaruepoken är således en liten del av den moderna

svenska ekonomiska historien, en historia som handlar om lokal industriomvandling – hur det

gick till och varför det gick som det gjorde.

1 SOS Industri 1975, 1995.

8

1.1. Teorier och forskning kring industriell omvandling

Sveriges industrialisering har i stor utsträckning präglats av de små orternas industrialisering.

Gårdlund skriver i en känd och ofta citerad formulering:

I den konventionella bilden av industrisamhällets uppkomst framträder den snabbt växande indu-

stristaden till vars fabriker arbetarmassorna välla in från landsbygden. Men under den svenska

industrialiseringen var landsbygdsföretagens övervikt ett betydelsefullt faktum…Under 1800-

talets tre sista årtionden visade landsbygdsfabrikernas arbetartal en starkare tillväxt än stadsfa-

brikerna 2

I mångt och mycket beror detta fenomen på branschstrukturen. Svensk industri har alltid haft

en klar koppling till landets rika naturtillgångar. Sågverk och träförädling hade skogen som

råvara, järnframställningen och järnanrikningen hade malm från gruvhanteringen som råvara. I

äldre tid tedde det sig ofta optimalt att lokalisera industrin i närheten av dessa råvaror eller

längs någon transportled varefter detta fick genomslag på industrins fördelning inom landet.

Sveriges industrialisering har på detta sätt fått sin särprägel. I anmärkningsvärt hög grad

var industrin vid sekelskiftet lokaliserad utanför de administrativa städerna. Istället ägde stora

delar av den svenska industrialiseringen rum i tätorter på landsbygden – i industrisamhällen.3 I

de följande avsnitten behandlas några centrala teman för denna undersökning. Inledningsvis

berörs några viktiga trender för industrins utveckling under de senaste på ett mer teoretiskt

plan. Två av dessa trender är industrispridning och avindustrialisering. Industrispridningen

innebär att industrin i Sverige har förskjutits från starkt till svagt industrialiserade områden i

landet, från centrum till periferi. Avindustrialiseringen innebär att industrins betydelse för sys-

selsättningen minskat markant under de senaste decennierna. För branschensidiga orter är des-

sa båda trender problemets kärna. Den teoretiska diskussionen avslutas med att jag presenterar

två begrepp som kommer att vara centrala för den vidare analysen, nämligen utvecklingsblock

respektive kluster. Jag hoppas med dessa begrepp kunna ge en fördjupad bild av hur industri-

omvandlingen gått till i en branschensidig region.

1.1.1. Industrispridning

Industrisamhällets framväxt sammanfaller i hög grad med en annan genomgripande samhälls-

förändring nämligen urbaniseringen. År 1870 levde 87 procent av befolkningen på landsbyg-

2 Gårdlund (1942) s. 295 ff. Här kan jämföras med den brittiska industrialiseringen där de stora industrierna

i huvudsak lokaliserade sig i större städer och där den stora avindustrialiseringen under efterkrigstiden främst

berört större städer. Se t.ex. Fothergill m.fl (1988) s. 68-71. 3 Lundmark - Malmberg (1988) s. 62-63.

9

den och 72 procent av befolkningen hämtade sin försörjning inom jordbruket med binäringar.

Idag lever knappt 20 procent av befolkningen på landsbygden och antalet sysselsatta inom

jordbruk med binäringar är idag mindre än 3 procent.4 Från dessa fakta ska man inte dra slut-

satsen att industrialiseringen inneburit att industrin entydigt koncentrerat sig till storstäder och

tätorter. Inte heller kan man dra slutsatsen att urbaniseringen var någon entydig effekt av in-

dustrialiseringens genombrott.

Fortfarande finns en vitt spridd myt att industrin långsiktigt koncentrerats till metropoler

och tidigare industrialiserade områden, samtidigt som landsbygden lämnats öde. En omfattan-

de forskning visar emellertid att periferins andel av industrin har ökat medan storstäder och

traditionella industribygder har fått se sin andel av industrisysselsättningen minska. Denna

trend gäller för Sveriges vidkommande ända sedan 1940-talet medan studier från andra indust-

rialiserade länder har pekat ut 1960-talet som en vattendelare för den regionala koncentra-

tionsprocessen. I Sverige är det främst kulturgeograferna Mats Lundmark och Anders Malm-

berg som har undersökt detta fenomen och detta avsnitt bygger också i stor utsträckning på

deras forskning.5 Utgångspunkten för deras resonemang är befolkningsandelar och sysselsätt-

ningsandelar för industrin respektive jordbruket. Utifrån detta indelar de rikets kommuner i

sex grupper; storstadskommuner, regionala centra, stora och små industrikommuner, semipe-

rifera och perifera kommuner. I indelningen från 1975 räknades Söderhamn som en mindre

industrikommun medan Hudiksvall räknades till de semiperifera kommunerna. Sett från en

svensk horisont har industrispridningen inneburit att traditionella industribygder som Bergsla-

gen och storstadsområdena har tappat industrisysselsättning kontinuerligt. Däremot har många

små kommuner i inre och övre Norrland samt södra Sverige fått ett nettotillskott av industri-

sysselsättning. En grov bild för perioden 1870-1990 visar att industrispridningen ägt rum från

1940-talet och in på 1990-talet men också att perioden från 1880 till 1910 präglas av industri-

spridning till periferins fördel. Endast decennierna däremellan kännetecknas av omfördelning

i andra riktningen.

Industrispridningen har inte bestått i en överflyttning av befintlig verksamhet från exem-

pelvis storstäderna till glesbygden i någon större utsträckning. Flyttning av verksamhet mellan

kommuner/regioner är en marginell företeelse. Istället är det när företag nyinvesterar eller läg-

4 SOS Folkräkningen (1945) s. 32-33., Erlandsson (1995).

5 Lundmark - Malmberg (1988).

10

ger ned verksamhet som industristrukturen formas.6 I hög grad tycks industrispridningen ha

samband med den typ av branschstruktur som olika delar av Sverige besitter. Utslagningen av

gamla industribranscher har i stor utsträckning drabbat traditionella industribygder. Ett exem-

pel är tekoindustrins nedgång under 1960- och 70-talen som slog hårt emot främst Sjuhärads-

bygden och Norrköping. Ett annat exempel är varvskrisen i samband med och decenniet efter

oljeprischocken 1973, vilken främst drabbade Göteborg, Bohuslän och Malmöområdet. Ex-

pansionen för nyetablerade verksamheter och växande branscher har dessutom kommit perife-

rin till glädje mer än industrikommunerna. Utvecklingen emot en ökad industrispridning tycks

också ha fortsatt under slutet av 1980-talet och 1990-talets inledning, såväl inom nationalsta-

terna som globalt. 7

Orsakerna till denna spridning av industrin kan förklaras på ett mycket trivialt sätt. Det har

helt enkelt blivit mer lönsamt för industrin att vara lokaliserad i periferin snarare än i centrum.

Periferin har lägre produktionskostnader, främst på arbetskraft men också på industrimark och

lokaler. Därtill har det sedan 1960-talet funnits möjlighet att skaffa regionalstöd i eftersatta

regioner. Å andra sidan har det alltid funnits fördelar med en mer central lokalisering. Närhet

till marknader, leverantörer, beslutscentra och större tillgång till utbildad arbetskraft är några

av de s.k. agglomerationsfördelarna som enligt forskningen tenderar att gynna storstäder och

regionala centra. Frågan är istället varför vi tycks ha sett ett trendbrott sedan 1960-talet inter-

nationellt, och ännu tidigare i Sverige. Varför blev det vid en tidpunkt mer lönsamt för indu-

strin, eller åtminstone vissa typer av industri, att lokalisera sig i periferin snarare än i centrum?

8

Här skulle lokaliserings- och regionalpolitiken ha kunnat spela en roll i sammanhanget.

Med offentliga stödåtgärder har regeringar i många industrialiserade länder, inte minst Sveri-

ge, försökt styra företagens lokalisering av produktionen. En åtgärd som användes på 1960-

talet var att stimulera företag i storstäderna att utlokalisera enheter till mindre gynnade regio-

ner och kommuner i landet. Denna satsning möjliggjordes av den besvärande brist på arbets-

kraft som fanns i storstäderna vid denna tid. Ofta var det dock inte den rena periferin som

gynnades av denna utlokalisering utan snarare s.k. tillväxtpooler, en slags regionala centra

6 Se Lundmark - Malmberg (1988) s. 91 för svenska förhållanden samt Hall (1988) s. 53 för brittiska och

amerikanska förhållanden. 7 Lundmark - Malmberg (1988) s. 10-11, 153-154., Löfgren (1992) s. 135-153., Piore - Sabel (1984) s. 205-

206., Knox - Agnew (1994) s. 96. 8 Lundmark - Malmberg (1988) s. 149-150, 249-255.

11

som skulle stimulera utvecklingen i problemregioner. Under 1970-talet fick Sverige en annan

problembild. Arbetskraftsbristen blev arbetsbrist och fördelningsproblemen inom landet blev

tillväxtproblem för landet i stort. Under industrikrisen gavs därför frikostigt stöd till industri-

branscher med strukturproblem. Detta stöd gick företrädesvis till företag och orter i industria-

liserade regioner som Bergslagen och västkusten vilket inte gynnade den svagt industrialisera-

de periferin i någon större utsträckning. Andra delar av det regionalpolitiska stödet riktades

dock mer till periferin i inlandet och då främst de glest befolkade delarna av Norrlands inland.

Vi kan konstatera att det regional- och industripolitiska stödet inte entydigt har gynnat peri-

ferin men att periferin däremot haft en gynnsammare utveckling vad gäller industrisysselsätt-

ningen. Under 1970-talet expanderade industrisysselsättningen i stödkommuner i norra Sveri-

ge och under 1980-talet hade perifera kommuner i Sydsverige en liknande utveckling. Där-

emot är det ytterst tveksamt huruvida regionalpolitiken har spelat någon självständig roll för

den regionala industrispridningen. Andra länder utan Sveriges ambitiösa regionalpolitik har

haft ungefär samma strukturella utveckling som vi och regionalpolitiken i Sverige startade på

allvar under 1960-talet, drygt tjugo år efter att industrispridningen inleddes.9 Slutsatsen som

Lundmark och Malmberg drar är därför att:

…den regionala stödpolitiken knappast kan tillerkännas en roll som grundläggande orsak till in-

dustrins omfördelning från storstads- och industrikommuner till perifera och semiperifera kom-

muner. 10

En mer klargörande förklaringsansats utgår ifrån förändringar i industrins lokaliseringsbe-

hov, mellan olika industribranscher och inom varje bransch. Under den tidiga industrialise-

ringen spelade närhet till råvarorna och viktiga transportleder en stor roll för industrins lokali-

sering. För järn- och stålindustrin behövdes träkol, järnmalm och rikliga mängder vatten –

alltså blev Bergslagen kärnområdet för den industrin. På samma sätt tedde det sig naturligt att

sågverks- och massaindustrin lokaliserades längs efter Norrlandskusten. Efterhand har nya

branscher expanderat, främst verkstadsindustrin med dess delbranscher; transportmedelsindu-

stri, elektroteknisk industri och mekaniska verkstäder. Närhet till råvaror och naturliga trans-

portleder blev mindre viktigt och andra lokaliseringsfaktorer blev viktigare, t.ex. närhet till

9 Lundmark - Malmberg (1988) s. 154-157., Lundmark - Malmberg (1995) s. 24-34., Liljenäs - Törnqvist

(1986) s. 341-355., Fredriksson (1984) s. 175-176. 10

Lundmark - Malmberg (1988) s. 157.

12

marknaden eller tillgång till kvalificerad arbetskraft. Allteftersom nya branscher har expande-

rat har andra lokaliseringsmönster formats som skilt sig från de gamla mönstren.

Därtill kommer att företagen inom en bransch har olika behov i form av sammansättning på

arbetskraft och närhet till marknaden. Detta beror på vilken del av produktionsprocessen eller

vilket led i produktcykeln företaget befinner sig i. Ju mer standardiserade och automatiserade

produkter samt processer, desto större incitament att flytta produktionen till periferin där ar-

betskrafts- och lokalkostnaderna tenderar att vara lägre. Vice versa skulle de mer avancerade

delarna av industrin eller avancerade funktioner inom respektive företag i så fall gynnas av att

ligga i centrum. I stor utsträckning verkar denna hypotes också stämma med den empiri som

finns. Spridningen av industri och verksamheter till periferin tycks främst gälla okvalificerade

verksamheter och företag. Däremot är huvudkontor och FoU-intensiva verksamheter nästan

utan undantag placerade i våra storstäder och forskningsenheterna ligger ofta i närheten av

universitet och högskolor, alltså i regionala centra. 11

1.1.2. Avindustrialisering

Även om tendensen under de senaste decennierna har varit att industrin blivit mer spridd i

geografisk bemärkelse finns det även en nedåtgående trend vad gäller industrisysselsättningen,

något som i växande grad har börjat intressera forskarna. Denna avindustrialisering har, i

varierande omfattning, drabbat de industrialiserade ekonomierna i västvärlden under 1970-

1980- och 1990-talen. Stora förändringar har ägt rum där arbetskraften har förskjutits från

industriell varuproduktion till tjänsteproduktion. I ett land som Storbritannien minskade ande-

len industrisysselsatta från 48 procent till 29 mellan år 1960 och 1990, medan andelen syssel-

satta i tjänstesektoren steg från 48 procent till 69. För Sverige var motsvarande minskning från

40 procent till 29 samtidigt som tjänstesektorn ökade från 44 procent till 67.12

Vilka branscher

har då vuxit inom tjänstesektoren? Enligt en undersökning av Joachim Singelmann som vida-

reutvecklades av Magnus Myrholm och Jonny Ullström, hade alla undersökta länder (Sverige

samt G7-länderna) en omfattande ökning av de s.k. produktionstjänsterna, alltså tjänster med

en huvudsaklig marknad hos andra företag samt offentliga tjänster (sjuk- hälso- och social-

vård).13

11

Knox - Agnew (1994) kap 8., Lundmark - Malmberg (1988) s. 15-17., Löfgren (1992) s. 135-152. 12

Furåker (1995) s. 24-25., Forsman (1984). 13

Myrholm - Ullström (1997).

13

Avindustrialiseringen har följt ett mycket ojämnt mönster, såväl bransch- som regionvis.

Ett naturligt antagande vore att den industriella tillbakagången med minskad produktion och

nedläggningar av verksamheter var anledningen bakom sysselsättningsförlusterna. Detta är

visserligen sant men ändå bara en del av sanningen. I vissa lägen hävdas att investeringarna de

senaste årtiondena har lett till färre jobb. I andra lägen hävdas att de förlorade jobben beror på

för låga investeringar som i sin tur gjort att industrin halkat efter i konkurrenskraft. De förlo-

rade jobben kan alltså vara en följd av industriell tillbakagång, ett sätt att undvika industriell

tillbakagång och i vissa fall t.o.m. en följd av industriell tillväxt! Faktum är att de förlorade

arbetstillfällena återfinns både i expanderande och tillbakagående verksamheter.

Ett sätt att komma längre än att bara identifiera inom vilka branscher jobben gått förlorade

är att studera vilka processer som resulterat i förlorade arbetstillfällen. De brittiska kulturgeo-

graferna Doreen Massey och Richard Meegan identifierade i en känd studie ”The anathomy of

job loss” vilka mekanismer som var centrala i sammanhanget. Tidigare undersökningar hade

lagt vikt vid den aktuella regionens kännetecken och förutsättningar. Regionens egenskaper

ses inte som oviktiga i Massey och Meegans studie men deras betydelse var beroende av vilka

produktionsförändringar som orsakade de förlorade arbetstillfällena. 14

Författarna identifiera-

de tre slags processer.

Intensification innebar att antalet arbetande minskade vid existerande anläggningar utan att

verksamheten ifråga lades ned, minskade i omfång, eller utsattes för någon genomgripande

teknisk förändring. De förändringar som skedde var i form av måttliga rationaliseringar. Pro-

duktionsprocesserna trimmades, spilltiden på arbetet minimerades och arbetet utfördes där-

igenom mer effektivt än tidigare.

Investment and technical change var den andra processen och innebar att verksamheten ge-

nomgick en kraftig teknisk omvandling. I de flesta fall ökade mekaniseringen, i andra fall för-

ändrades produkten eller produktionsprocessen mot färre arbetskrävande moment. Denna tek-

nologiska omvandling skedde främst i form av stora kapitalkrävande investeringar. Maskiner

tog över mänskligt arbete.

Rationalization innebar att företaget lade ned anläggningar eller verksamheter helt eller

delvis. Ofta skedde detta som en följd av sjunkande avkastning inom en bransch eller verk-

samhet varigenom befintliga resurser flyttades till andra delar av ekonomin. Fusioner och

14

Massey - Meegan (1982).

14

sammanslagningar mellan företag var ofta en förutsättning för att kunna minska kapaciteten i

branschen i stort och processen ägde således i första hand rum i tillbakagående industrier.15

Ett flertal företeelser bidrog till dessa teknologiska och organisatoriska språng. Revolutio-

nen inom mikroelektroniken och CAD/CAM-tekniken sedan 1970-talet ledde till en långtgå-

ende automatisering av produktionen som slog hårt mot sysselsättningen inom industrin.

Främst har detta gällt processinriktade branscher som massa-, papper- järn- och stålindustrin.

Arbetsorganisatoriskt har de stora hierarkiskt uppbyggda och styrda större företagen genom-

gått en omfattande decentralisering. Trenden under de senaste decennierna tycks vara ett steg

på vägen bort från det vertikalt integrerade företaget. Delar av produktionsprocessen har förts

över från den egna verksamheten till underleverantörer. Genom decentraliseringen bröts

många koordinerande och styrande funktioner loss och i vissa fall hela enheter vilket innebar

att antalet anställda, framförallt fast anställda, minskade. 16

Utöver dessa teknologiska och företagsorganisatoriska faktorer för att förklara de förlorade

arbetstillfällena finns också andra förklaringar och hypoteser varför industrins betydelse och

sysselsättningsandel minskat.

En bekväm och populär förklaring utgår från att den internationella arbetsfördelningen spe-

lat en stor roll för avindustrialiseringen av västvärlden och de förlorade jobben. Mot bakgrund

av den höga löne-, välfärds- och därtill följande kostnadsnivån i den industrialiserade världen

har en stor andel av främst den lätta konsumtionsvaruindustrin som tillverkade standardisera-

de varor i stor skala, flyttat tillverkningen till låglöneländer. Detta har lett till en avindustriali-

sering av västvärlden då de arbetsintensiva arbeten som försvunnit inte ersatts av tillnärmelse-

vis lika många jobb i expanderande branscher. Förutom att företag har flyttat tillverkningen av

vissa varor (t.ex. textilier) har också de kvarvarande företagen i den industrialiserade världen

mött ökad konkurrens från låglöneländer.17

Troligen kan utflyttningen av branscher som textil-

och konfektionsindustrin förklaras på detta sätt. Det bör dock påpekas att den största delen av

Sveriges och andra industrialiserade länders handel sker med andra I-länder. Importvaror från

låglöneländer utgör bara några få procent av den totala importen och utflyttningen av industri

15

Massey - Meegan (1982) kap 2-4. 16

Ds 1992:9., SOU (1993:32) s. 140-143., Magnusson (1996) s. 485-492. Se också Chandler (1990) för att

förstå upprinnelsen till de stora vertikalt integrerade företagen. Det som hänt under de senaste decennierna

skulle kunna tolkas som steg i den motsatta riktningen. 17

Magnusson (1996) s. 484-485.

15

följer i stor utsträckning också detta mönster, d.v.s. från I-land till I-land.18

Således räcker inte

denna, likväl populära, förklaring för att förklara huvuddelen av fenomenet.

En helt annan förklaringsansats bygger på att stora delar av det vi kallar avindustrialisering

är en statistisk illusion. Här spelar också arbetsorganisatoriska förändringar en roll men till

skillnad från den tidigare förklaringsansatsen poängteras här att de förlorade industrijobben i

själva verket är nyskapade servicejobb. Illusionen består i att de snabbväxande industrirelate-

rade s.k. produktionstjänsterna redovisas som tillhörande tjänstesektoren - fast de i själva ver-

ket sysslar med arbetsuppgifter som tidigare var integrerade i ett industriföretag. I takt med

den nya teknologins framsteg har skiljelinjen mellan industri- och tjänstenäringar blivit svåra-

re att dra. Tjänsteinnehållet har ökat i produktionen men det har också blivit allt vanligare att

större företag specialiserat sig och knoppat av finans-, distributions- och underhållstjänster till

separata bolag inom eller utom koncernen. Denna förklaring till industrisektorns minskning

har fått en del stöd av nya data. Produktionstjänsternas tillväxt tycks ske främst i storstadsom-

rådena och kan därför måhända också förklara delar av industrispridningen som behandlades i

föregående avsnitt.19

Problemet är att den som vill undersöka produktionstjänsternas roll står inför en hel del

metodiska samt källmässiga problem. Metodiskt gäller det att operationalisera begreppet pro-

duktionstjänster och bygga upp nya kategorier för att analysera detsamma. Källmässigt ligger

problemet i att nästan all offentlig och annan statistik följer gamla definitioner och kategorise-

ringar.

1.1.3. Branschensidighet och beroende

Två trender, industrispridning och avindustrialisering har således dramatiskt påverkat indu-

strins utveckling under de senaste decennierna. Gamla lokaliseringsmönster har ersatts av nya

och industrins betydelse tycks ha minskat, åtminstone vad gäller sysselsättningen. Oavsett

orsakerna bakom dessa båda trender kan man lätt konstatera att detta borde innebära svårighe-

ter för regioner, kommuner och orter med en gammal industritradition och som sedan länge

18

Arbetsmarknad och Arbetsliv (1998:2) s. 122-123., Andersson (1992) s. 84-85., Swedenborg (1992) s. 94-

96. 19

Den tidigare refererade undersökningen av Myrholm och Ullström visar att den utvidgade industrisektorn

traditionell tillverkningsindustri + industritjänster inte har minskat i antal sysselsatta mellan åren 1960 och 1990.

Tvärtom har antalet ökat från drygt 1,1 milj till drygt 1,2 milj sysselsatta. Däremot har andelen industrisysselsatta

minskat i förhållande till den totala sysselsättningen - även med den utvidgade definitionen av industri. Myrholm

- Ullström (1997) appendix 2a och 2b. Se också Magnusson (1996) s, 483 ff., Löfgren (1992) s. 150-151.

16

haft en ensidig industristruktur. Tjänstesektorn har visserligen expanderat kraftigt under denna

period men dess utveckling har främst berört storstäder och regionala centra.20

I de mindre

industridominerade kommunerna har tjänstesektoren expanderat mindre och i de flesta fall

inte motsvarat industrisektorns tillbakagång.

Lokal branschensidighet har sedan några decennier tillbaka betraktats som ett problem vil-

ket behövt rättas till. Samtidigt har det funnits flera faktorer som bidragit till att befästa

branschensidigheten. För det första har entreprenörsandan och nyföretagsamheten ofta varit

svagare i branschensidiga och enföretagsdominerade orter. Istället har på många håll den s.k.

bruksandan dominerat och verkat som en hämsko på nya initiativ.21

För det andra har det ofta

byggts upp ett kluster kring den gamla verksamheten där andra företag i bygden, direkt eller

indirekt, levde av och var beroende av det gamla större företaget (hörnstensföretaget). Slutli-

gen fanns, åtminstone tidigare, en strävan hos de dominerande företagen på en ort att behålla

sitt monopol på lokala resurser som arbetskraft och industrimark. 22

Förvånansvärt många orter i Norden har haft en tydligt ensidig näringsstruktur som känne-

tecknats av stark specialisering. I en studie initierad av Nordiska ministerrådet som behandla-

de 1970-talet kunde hela 327 branschensidiga orter och kommuner pekas ut vilket innefattade

kring en tiondel av hela Nordens befolkning.23

Sverige hade vid samma tid hela 88 kommuner

med över en tredjedel av den totala sysselsättningen inom industrin och av de industrisyssel-

satta befann sig där minst 40 procent inom en enda industribransch. Dessa kommuner hade sin

kärna i Mellansverige och Bergslagen med järn- och stålindustri, verkstadsindustri samt mas-

sa- och pappersindustri som dominerande branscher. Problemet för ensidiga industriorter an-

sågs i studien vara deras beroende av en enda produkt eller ett produktområde. Om världs-

marknadens efterfrågan på denna produkt minskade, eller vid hastiga teknologiskiften, kunde

den dominerande verksamheten slås ut på kort tid. Möjligheterna för kommunen eller orten

ifråga att då snabbt byta ut näringsstrukturen, sågs som ytterst begränsad. En synnerligen an-

gelägen uppgift var därför att undersöka vad som hände med tidigare branschensidiga orter,

20

Löfgren (1992) s. 150-151. 21

Bergdahl - Isacson - Mellander (1998). 22

Storgårds (1984)., Lundmark - Malmberg (1988) s. 41-42. 23

Storgårds (1984) s. 9.

17

kommuner eller regioner som under just industrikrisens 1970-tal drabbats av såväl den struk-

turella som den konjunkturella tillbakagången för industrin.24

Studien från Nordiska ministerrådet, liksom Lundmark - Malmbergs resultat, visade emel-

lertid att branschensidighet inte nödvändigtvis innebar en problemfylld utveckling. Under pe-

rioden 1975-1980 hade kring 1/3 av orterna i den tidigare omtalade nordiska studien utveck-

lats positivt, dvs de hade en positiv befolkningsutveckling och/eller en lägre arbetslöshet än

genomsnittet för regionen. Det fanns t.o.m. kommuner och orter som kombinerat en positiv

befolknings- och sysselsättningsutveckling med personalneddragningar inom den domineran-

de industrin. För den dryga tredjedel av orter som klarat sig väl tycks förklaringen ligga i att

de hade specialiserat sig. ”Hörnstensföretaget” hade som regel erövrat en nisch på världs-

marknaden eller var på annat sätt svårersättelig i produktionskedjan. I de fall där orten domi-

nerades av en mogen bransch eller s.k. problemindustri finns ett klart men långt ifrån entydigt

samband mellan problemfylld industri och problemfylld ort. 25

När det gäller branschensidigheten i Sverige under de senaste decennierna föreligger en

märklig paradox. Industrin som helhet har blivit alltmer geografiskt spridd, men enskilda

branscher och än mer delbranscher har blivit alltmer geografiskt koncentrerade. Problemet

med branschensidiga orter är alltså fortfarande i högsta grad relevant även om industrins andel

av den totala sysselsättningen har minskat. Av de 52 branschensidiga kommuner i Sverige

som kunde identifieras 1990 befann sig färre inom järn- och stålindustrin än under tidigare

mätningar, troligen en konsekvens av 1970- och 1980-talens stålkris.26

Branschensidigheten är således ofta problematisk, men inte alltid. Resultatet av Nordiska

rådets studie visade att orter och bygder som varit enbranschdominerade kunde utvecklas åt

helt skilda håll, trots liknande förutsättningar. Just detta hände för övrigt i Söderhamn och

Hudiksvall. I kapitel tre visar jag hur kommunernas industristruktur blev uppbyggd kring någ-

ra små industriorter som växte i takt med att verksamheterna vid respektive anläggning ex-

panderade. Med detta i åtanke är resultatet av Nordiska rådets studie om vilka orter som kän-

netecknades av branschensidighet, något förvånande. Endast två av orterna i Söderhamn och

Hudiksvall definieras där som branschensidiga, Vallvik och Iggesund. Förklaringen till detta

ligger i att urvalet av ensidiga orter också skulle spegla isoleringen, d.v.s. frånvaron av alter-

24

Lundmark - Malmberg (1988) s. 43. 25

Storgårds (1984) s. 59-68., Lundmark - Malmberg (1988) 149-153. 26

Lundmark - Malmberg (1995) s. 24-34.

18

nativa arbetsplatser på pendlingsavstånd. 27

I både Söderhamn och Hudiksvall ligger de be-

folkningstäta delarna så nära intill varann att många av de ensidiga industriorterna; Marma-

verken, Bergvik, Näsviken, Ljusne m.fl. inte uppfyllde kriterierna. Även om många av indu-

striorterna längs hälsingekusten formellt sett inte definieras som branschensidiga finns det fog

att hävda att de ändå i många avseenden sitter i samma båt som mer avsides belägna orter. I

teorin finns det förvisso många alternativa arbetsplatser inom exempelvis Söderhamnsregio-

nen men alla de viktigaste arbetsplatserna tycks ha haft ungefär samma negativa strukturella

utveckling under 1970- och 1980-talen. Eftersom hela regionen dominerats av trävaruverk-

samheter har ungefär samma omvandlingstryck riktats emot varje litet industrisamhälle.

1.1.4. Utvecklingsblock och kluster

Vilket perspektiv ska då användas när industriomvandling, och kanske främst i branschensidi-

ga regioner, studeras? Länge sågs industriomvandling och ekonomiska framsteg som automa-

tiska processer, byggda på produktivitetsförbättringar som en följd av tekniska framsteg eller

ökad kapitalinsats. Denna enkla förklaring räcker inte. Modern forskning inom olika fält,

främst ekonomisk-historisk och ekonomisk-geografisk, utgår numera istället ifrån att långsik-

tig industriell konkurrenskraft (vilket förutsätts leda till ekonomiska framsteg) på intet sätt

kan reduceras till en fråga om kostnadseffektivitet och ökad kapitalanvändning. Konkurrens-

kraft28

handlar istället främst om företags/branschers innovationsförmåga, förmågan att sam-

verka med andra aktörer för att bättre utnyttja sina resurser och förmågan att anpassa och an-

passa sig till den institutionella miljö de lever och verkar i. Det ökande intresset för samspelet

mellan företag, marknader och deras omgivning har avspeglats i framväxten av ett stort antal

systembegrepp i den ekonomiska litteraturen.29

Uppläggningen av denna undersökning och

källmaterialets beskaffenhet är av en sådan karaktär att jag valt att fokusera på två av dessa

systembegrepp; utvecklingsblock och kluster.

27

Storgårds (1984). 28

Vissa forskare Dahmén (1992b) vill istället göra en distinktion mellan begreppen konkurrenskraft och ut-

vecklingskraft. Dahmén menar då att konkurrenskraft är ett statiskt begrepp som avser förhållanden vid ett visst

läge med givna kostnadsnivåer. och marknadssituationer. Utvecklingskraften är på sikt långt viktigare och berör

industrins förmåga till nytänkande och förnyelse. 29

Begrepp som utvecklingsblock (Dahmén 1985), nätverk (Håkansson 1989), produktionskomplex (Scott &

Storper 1992), kluster (Porter 1990), kompetensblock (Eliasson & Eliasson 1997), industriella system (Saxenian

1994), innovationssystem (Lundvall 1992, Edquist 1997), business systems (Whitley 1999), antyder alla att en-

skilda ekonomiska verksamheter utgör sammanlänkade delar av större helheter och betonar samtliga innovatio-

nernas centrala roll i ekonomisk omvandling.

19

Begreppet utvecklingsblock myntades i svenskt sammanhang av Erik Dahmén som i sin

avhandling ”Svensk industriell företagarverksamhet” använde begreppet för att förklara in-

dustriell omvandling. Ett utvecklingsblock i dahménsk mening uppstår när teknologiskt eller

på annat sätt näraliggande, industrier börjar expandera till följd av en eller flera innovationer.

Därigenom frigörs krafter som leder till följdinvesteringar och sätter fart i andra delar av eko-

nomin. Aktiviteten i ekonomin stimuleras för övrigt av ännu inte fullbordade utvecklings-

block. En obalans eller en flaskhals i något produktionsled lägger då grunden för nya innova-

tioner. Obalanserna är därmed centrala för teorin då de ökar behovet av expansiva invester-

ingar och bidrar till omvandlingen av näringslivet.30

Innovationer i form av ny teknik, nya marknader eller en ny företagsorganisation tycks inte

uppstå som isolerade företeelser utan har, sett med en historisk tillbakablick, kommit stötvis.

Joel Mokyr har bl.a. hävdat att hela den industriella revolutionen i grund och botten var en

accelererad teknologisk förändring där ett kluster av makroinnovationer krävde komplette-

ringar och följdes av ett flöde med mikroinnovationer.31

Detta synsätt vänder sig på avgörande

punkter mot en strikt neoklassisk teori där det handlar om att allokera givna resurser på ett

optimalt sätt. Dahmén menar i likhet med Schumpeter och andra att den neoklassiska teorin

missar en väsentlig del, nämligen den omvandlingsprocess varvid nya resurser skapas.32

Under senare år har även företrädare för den strukturanalytiska skolan, som t.ex. ekonom-

historikern Lennart Schön, nyttjat begreppet utvecklingsblock för att periodisera och begrip-

liggöra Sveriges industrialisering. Strukturanalysen har emellertid långa rötter i det ekonomis-

ka vetandets historia. En föregångare var Walt Rostow som upptäckte trender och mönster i

världsmarknadens prisrelationer. En annan var Joseph Schumpeter som undersökte efterfrågan

på kredit contra det mer trögrörliga sparandet, en relation som skapade obalanser. Också den

svenska strukturanalytiska skolan har sett prisrelationer och investeringskvoter som centrala

för de långa cyklerna och den ekonomiska tillväxten. Av tillväxten två huvudingredienser,

omvandling och rationalisering, ger den sistnämnda snabbare resultat men den förstnämnda är

viktigast på lång sikt. Såsmåningom möter all given inriktning på tillväxten gränser som

tvingar den från sin invanda bana. Krisen blir då ett strukturbrott där gamla tillväxtskapande

30

Dahmén (1950). 31

Mokyr (1992). 32

Dahmén (1950a)., Dahmén (1992b).

20

krafter mister sin förmåga att föra tillväxten vidare. Då behövs en ny period av omvandling,

en omvandlingsfas, för att ge ny fart åt expansionen. 33

Varje omvandlingsfas har kännetecknats av en eller ett par innovationer som påverkat åt-

skilliga delar av ekonomin. Ny teknik kring områden som kraft och kommunikationer har va-

rit centralt. Ångkraften och järnvägen var drivkrafter under Sveriges tidiga industrialisering

1850-1890. Elektrifieringen tog över som drivkraft kring och efter sekelskiftet, både bokstav-

ligen och bildligt talat. Bilismen kan ses som en del i ett kraftfullt utvecklingsblock med in-

ledning under 1930-talet och med sin huvudsakliga kraft från 1950-talet. Slutligen kan elekt-

roniken med delar som mikroprocessorn ses som centrum i en ny omvandling från 1970-talet

och framåt. 34

En teori, eller snarare förklaringsmodell, med en mer ekonomisk-geografisk ansats har

byggts upp kring begreppet kluster. Modellen har i stor utsträckning utarbetats av Michael

Porter som också har studerat svenska förhållanden tillsammans med Örjan Sölvell och Ivo

Zander. Enligt Porter är det inte så att nationer i sin helhet är konkurrenskraftiga. Vid studier

av nationella ekonomier visar det sig ofta att olika industrigrenar i ett land har mycket skilda

förutsättningar att konkurrera internationellt. Konkurrenskraften tillkommer istället vissa om-

råden och vissa verksamheter med liknande teknologi, resurser och marknader. Dessa sam-

manflätas såväl horisontellt som vertikalt, därav namnet kluster. Konkurrenskraft i en bransch

tenderar att sprida sig till andra branscher eller bereda vägen för framgång på annat håll inom

industrin.35

Klustren är inte statiska utan dynamiska med nya, tillkommande företag som lockas av

vinstmöjligheterna och gamla företag som slås ut och lämnar klustret. Tendensen är dock att

klustren lyckas dra till sig resurser som kapital, kvalificerad arbetskraft och entreprenörer över

tid. Inom varje kluster går det enligt Porter att följa utvecklingen, från en tidig råvaruberoende

och faktordriven utveckling med produktion av standardiserade varor, till en teknikberoende

och innovationsdriven utveckling med tillverkning av specialiserade produkter. 36

33

Schön (1994) s. 31-32. Ett exempel på en studie på regionnivå som utgått från strukturanalysen är Bodén

(1995). 34

SOU (1995:4) s. 68-71., Schön (1993). 35

Sölvell - Zander -Porter (1993) kap 3., Lundquist (1996) kap 2-3. 36

Törnqvist (1993) s. 177., Sölvell - Zander - Porter (1993).

21

Min användning av klusterbegreppet bygger på hypotesen att näringslivet i en region domi-

nerad av skogsindustri får en speciell karaktär. Nybildade företag i regionen härstammar i

många fall från något gammalt skogsföretag. Den övriga industrin inriktas på att försörja de

större skogsföretagen med utrustning, reparationer, service eller arbetar på annat sätt mycket

nära skogsindustrin. Steg för steg skapas ett kluster av verksamheter uppbyggda kring de stora

skogsföretagen i regionen.. Denna karaktär på näringslivet förstärker självfallet branschensi-

digheten i regionen. Klustret blir en källa till innovationer, stimulerar ny företagsbildning etc.

– men frågan är vad som händer om skogsindustrin i regionen drabbas av strukturella pro-

blem? I vilken utsträckning kan näringslivet i regionen fortsätta att bygga vidare på det gamla

klustret och i vilken utsträckning förvandlas det tidigare positiva bereondeförhållandet till ett

negativt dito.

Termerna utvecklingsblock och kluster har klara paralleller med varann vilket också de be-

rörda forskarna har uppmärksammat. 37

Ansatserna ser mer till helheter när det gäller industri-

ell utveckling. De tar alltså in mer av företagens interaktion och betonar då sammanhanget

eller kontexten mer än traditionell neoklassisk teori. Om begreppet utvecklingsblock för in en

tidsdimension i den industriella utvecklingen fokuserar begreppet kluster mer på det rumsliga

inslaget. Tid och rum således. Av dessa skäl anser jag att dessa båda ansatser lämpar sig ut-

märkt som analysinstrument för att studera lokal industriutveckling under en lång period.

1.2. Syfte, forskningsfrågor och undersökningsobjekt

Bakgrunden till denna studie är alltså de senaste decenniernas omvandling inom industrin

med minskad sysselsättning och förändrad lokalisering. Det finns åtskilligt med forskning om

industriell tillväxt, uppbyggnad och dynamik. En hel del forskning har också gjorts om mot-

satsen, industriell tillbakagång, nedmontering och stagnation. Lite är däremot känt om varför

vissa områden drabbas hårdare av industriell tillbakagång än andra. Ofta är de förstnämnda

37

Sölvell - Zander -Porter (1993) s. 34-35.

22

studierna förlagda i helt andra regioner än de sistnämnda. Eftersom såväl förutsättningar som

utvecklingsförlopp är så olika, har det varit svårt att dra några mer generella slutsatser. Mitt

bidrag till forskningen kommer förhoppningsvis att fungera som en slags brobyggare mellan

dessa båda inriktningar. Genom att undersöka en förhållandevis homogen region med två oli-

ka utvecklingsförlopp under de senaste 30 åren hoppas jag i slutänden kunna fånga några me-

kanismer bakom industriell tillbakagång respektive industriell utveckling.

Syftet med denna licenciatuppsats är att beskriva, jämföra och analysera omvandlingen

inom industrin i Söderhamn och Hudiksvall under trävaruepoken, alltså perioden 1850-1995.

Studien består i sin helhet av två delar som presenteras separat. Denna första del, licencia-

tuppsatsen, är mer beskrivande och kartläggande till sin karaktär. Utifrån mått på variabler

som industristruktur, arbetslöshet och befolkningsutveckling tecknas en bred bild av förhål-

landena i de båda kommunerna. Med utgångspunkt i licenciatuppsatsens kartläggning kommer

jag i doktorsavhandlingen att studera industriomvandlingen på företagsnivå. En av de hypote-

ser jag har för avsikt att testa i doktorsavhandlingen är att nya företag tenderar att utvecklas

ur gamla. Industriell förändring ska ses som omvandling av existerande strukturer snarare än

ersättning av gamla. Detta innebär även att nya och gamla former vävs samman, samexisterar

under långa perioder. En annan utgångspunkt är att enskilda ekonomiska verksamheter alltid

utgör delar av större helheter, s.k. industriella system. Att ha varit beroende av en bransch

eller ett företag skapar starka bindningar till andra delar av industrin. Steg för steg byggs ett

kluster upp kring den dominerande industrin. Om en viktig del ur detta rycks bort, som följd

av vikande marknader eller strukturrationaliseringar exempelvis, tvingas hela strukturen till

omvandling och hitta en ny avsättningsmarknad eller produktinriktning.

Vad gäller licenciatuppsatsen vill jag periodisera industriomvandlingen i undersöknings-

kommunerna och peka på när brytpunkterna inträffade. Centralt för historieskrivningen är för

övrigt denna strävan efter att dela in tidsintervall i epoker och att karaktärisera dessa utifrån

vissa kännetecken. Längs Hälsingekusten har olika epoker avlöst varann där olika verksamhe-

ter som haft anknytning till skogsindustrin varit dominerande. Jag vill således försöka identi-

fiera vilka verksamheter som varit dominerande och under vilka perioder. En annan forsk-

ningsfråga handlar i motsvarande mån om rummet, att se var industrin blev lokaliserad i un-

dersökningskommunerna och ta utgångspunkt i industriorten. Även om hela kommuner, Sö-

derhamn och Hudiksvall, analyseras måste man hålla i minnet att det var på ett fåtal platser i

23

dessa kommuner som industrin lokaliserade sig. Framväxten för industriorterna och industri-

orten som bas för det svenska industrisamhället kommer således att betonas. Ytterligare en

forskningsfråga är att kartlägga de stora skogsföretagens verksamhet, och uppbyggnad under

perioden. I båda undersökningskommunerna byggdes ett stort antal större trävaruföretag upp,

från och med mitten av 1800-talet. Företag som därefter har satt sin prägel på bygden fram till

våra dagar. Dessa trävaruföretag hade förvisso olika ursprung men de blev ändå lokalt förank-

rade och skaffade sig åtskilliga kopplingar till bygden. Centralt i studien är därför att kartlägga

fusionsvågorna under främst 1960- och 1970-talen då många skogsföretag slogs samman och

förlorade sin lokala förankring. Alla dessa frågor syftar slutgiltigt till att tydliggöra vilken in-

verkan skogsindustrins utveckling har haft på den lokala arbetsmarknaden. Hur stor del av

den totala arbetsföra befolkningen har varit sysselsatta i olika trävaruverksamheter under peri-

oden? Vilken roll spelade den för regionen vid olika tidpunkter? Just den industriella omvand-

lingens effekter på sysselsättningen är central och i sig motivet bakom studien.

I denna licenciatuppsats undersöks omvandlingen inom industrin i Söderhamn och Hudiks-

vall under perioden 1850 till 1995, eller trävaruepoken i kommunernas ekonomiska historia.

Problemen för främst Söderhamns del med vikande industrisysselsättning och sviktande be-

folkningsunderlag har uppenbarat sig från och med 1970-talet, främst från mitten av 1970-

talet. Det intressanta med 1960-talet är att decenniet i regionen är kulmen på industrisamhäl-

let. Årtiondet fungerar som brytpunkt mellan ett sekel av expansion och ett kvartssekel av in-

dustrikris. Därför har den insamlade empirin en tyngdpunkt på decennierna från 1960-talet

och framåt.

Detta innebär emellertid inte att perioden innan 1960 bara är med som bakgrund. För att

förstå dagens problembild, där små industriorter kämpar för sin överlevnad efter att hörnstens-

företaget dragit ned på verksamheten eller lagt ner produktionen, måste man förstå hur indu-

strins uppbyggnad gick till. Ett viktigt skäl till att undersöka denna långa period är de klara

historiska paralleller som finns. Den kris som drabbade framförallt Söderhamn under 1970-

talet var inte unik utan hade flera föregångare. Kring sekelskiftet skedde en klar omorientering

då sågverkens expansionskraft avtog och ersattes av en expanderande cellulosaindustri, var-

vid en klar strukturomvandling kan skönjas. Nästa stora omorientering skedde kring 1930 då

sågverkshanteringen genomgick en kris i stor skala. Den nya framväxande industrin i kommu-

nerna grundade sig denna gång på en vidareutveckling av cellulosaindustrin men också vida-

24

Trävaruindustri

reförädlade trävaror som snickerier, träskivor och möbler. Regionen har alltså upplevt och

överlevt strukturomvandlingar tidigare av ungefär samma slag som de senaste decennierna.

Grunden för näringslivet i Söderhamn och Hudiksvall har alltså varit skogsindustrin. Ter-

men skogsindustri syftar på de industrigrenar som har skogen som bas och den ena huvudde-

len är trävaruindustrin dit delbranscher som sågverk, trähus-, möbel- och träskiveindustri räk-

nas. Den andra huvuddelen är pappers- och pappersmasseindustrin. Min undersökning syftar

dock till att täcka mer än så. Som sammanfattande benämning har termerna – det skogsindust-

riella klustret eller skogsklustret – använts för att täcka skogsindustrin och de näringar som

var knutna därtill. Figur 1:1 illustrerar detta.

Figur 1:1. Definition av termerna skogskluster och skogsindustri

Inom skogsklustret ingår alltså såväl den traditionella skogsindustrin som olika underav-

delningar; tjänsteverksamheter relaterade till skogsindustrin, underleverantörer och skogsbruk.

I min undersökning har jag valt att använda industristatistiken som empiriskt underlag varige-

nom stora delar av tjänsteverksamheterna och skogsbruket inte innefattas. Att undersöka ock-

så denna del av skogsklustret vore säkert fruktbart, men alltför tidsödande i denna studie. Hu-

vudsakligen kommer således den industriella delen av skogsklustret att undersökas.

Skogsindustrin

Pappersmasse- pappersindustri

Tjänsteverksamheter

Underleverantörer

Skogsbruk

Sågverk

Trähus

Träskiveind

Snickerier Transporter

Service

Konsulting

Skogsmaskintillverkning

Sågverksutrustning/verktyg Cellulosamaskiner

Skogsavverkning

Skogsklustret

25

För att analysera omvandlingen av industrin och koppla detta till förändringar på arbets-

marknaden har jag valt att lägga studien på kommunnivå. Sveriges kommuner är och har alltid

varit mycket olika till sin karaktär när det gäller struktur på näringslivet. Mitt intresse har fo-

kuserats kring hur små och medelstora kommuner, starkt beroende av ett fåtal branscher och

ett fåtal företag, har påverkats. I sådana regioner kan en neddragning eller nedläggning av ett

enskilt eller några få stora arbetsställen innebära enorma konsekvenser för den lokala arbets-

marknaden. Branschensidighet upplevs sällan som ett problem i tider av expansion men när

den dominerande branschen får strukturella problem uppenbaras svagheten.38

Valet av just Söderhamn och Hudiksvall som undersökningsorter gjordes i viss mån utifrån

praktiska överväganden. Arbetslivsinstitutet (ALI) har etablerat ett Forsknings- och Utveck-

lingscentrum i Söderhamn med inriktning emot frågor som är typiska för regionen och som

bidrar till utveckling och tillväxt. Mer avgörande är att Söderhamn och Hudiksvall är två goda

empiriska exempel på de teman som redovisades – industrispridning, avindustrialisering och

branschensidighet. Deras geografiska läge som grannkommuner och parallella utveckling ge-

nom historien är andra faktorer som varit betydelsefulla. Genom att välja två kommuner som

varit dominerade av skogsindustri kunde undersökningen också få en större generaliserbarhet.

Skogsindustrin är nämligen, vid sidan av järn- och stål- samt verkstadsindustrin, mycket cen-

tral i Sveriges ekonomiska historia och dessutom helt dominerande i vissa landsändar.

Även om det är kommunerna Söderhamn och Hudiksvall, med dess nuvarande gränser,

som är undersökningsobjekt finns det en annan, mindre analysenhet som är central i framställ-

ningen – industrisamhället. Det är de många små industrisamhällena som har byggt upp det

stora svenska industrisamhället och när industrin fick problem under 1970-talet så är det dessa

små industrisamhällen som har tappat arbetstillfällen och befolkningsunderlag. En viktig del i

studien är därför också att problematisera industriutvecklingen inom respektive kommun.

1.3. Kommun och län39

Vad kännetecknar då Söderhamn och Hudiksvall och vilken är deras ”plats” i regionen? Båda

kommunerna tillhör båda landskapet Hälsingland i Gävleborgs län.40

Gävleborgs län, som

38

Lundmark - Malmberg (1988)., Rydén - Lindberg (1996). 39

Uppgifterna och resonemangen i detta avsnitt grundar sig om inget annat anges på Ridefelt (1992)., Er-

landsson (1992). och Rydén - Lindberg (1996) s. 1-4.

26

därtill också innehåller Gästrikland, är det mest utpräglade skogslänet i Sverige. Omkring tre

fjärdedelar av landarealen täcks av skog och skogrikedomen har också satt sin prägel på länets

näringsliv. Skogsnäringen med förädlingsindustrier, liksom järn och stålindustrin, har under

lång tid varit dominerande. Jordbruket har främst bedrivits i längs älvdalarna (Ljusnan och

Voxnan) samt kring de större sjöarna i länet.

Gävleborgs industri har traditionellt varit koncentrerad till två urskiljbara områden med

olika inriktning. Längs hälsinge- och gästrikekusten dominerade skogsindustrin och i Gästrik-

land spelade järn- och stålindustri en framträdande roll.

40

Gävleborg län innehåller 10 kommuner. Till Gästrikland hör, Bollnäs, Gävle, Hofors, Ockelbo samt Sand-

viken och till Hälsingland hör Hudiksvall, Ljusdal, Nordanstig, Ovanåker samt Söderhamn.

27

GÄVLEBORGS

LÄN

Skala: 1:1.000.000 Källa: Länsstyrelsen Gävleborg, kansli- och försvarsenheten

28

Skogsindustrins dominans kring kusten har långa traditioner. Under 1800-talets andra hälft

förlades en lång rad stora exportinriktade ångdrivna sågverk dit, från Kastet/Bomhus i söder

till Stocka i norr. Även om sågverken tappade i kraft kring sekelskiftet på grund av försämra-

de konkurrensförhållanden fortsatte skogsindustrin att expandera fast i form av cellulosaindu-

stri. Inom länet anlades under kort tid massafabriker i Bomhus utanför Gävle, Norrsundet,

Vallvik, Marma, Sandarne, Iggesund och Ström – alltså längs kusten och ofta i anslutning till

ett sågverk. Fortfarande är speciellt massa- och pappersindustrin lokaliserad till kustområdet.

Korsnäs AB med sin integrerade anläggning i Kastet utanför Gävle innehåller sågverk, massa-

fabrik, pappersfabrik och säckfabrik. Några mil längre norrut finns Norrsundets sågverk och

massafabrik ägda av STORA-koncernen och i Hudiksvalls kommun, har Modo AB en helin-

tegrerad anläggning i Iggesund. Trävaruindustrin berörde även inlandet under den senare de-

len av 1800-talet. Flera större sågverk lokaliserades till inlandets älvdalar i anslutning till en

järnväg. Ett exempel är Hybosågen (Ljusdal) som raskt blev den största inlandssågen i länet.

Sågverken kompletterades i inlandet också med snickerier, skivfabriker och andra träbearbe-

tande industrier. Många av dessa företag var familjeägda och växte efterhand till större enhe-

ter. Med anledning av detta kan man tala om två stråk av skogsindustri. Det ena längs kusten

både i Hälsingland och Gästrikland och det andra i Hälsinglands inland – främst i Voxnans

och Ljusnans dalgångar. I Edsbyn finns idag Edsbyns Träförädling AB och SP Snickerier AB

och i Ljusdal märks Midtimber AB och Kährs trävaru.

Järn- och stålindustrin hade å sin sida sitt säte i främst Gästrikland, alltså länets södra hälft.

Gästriklands ekonomiska utveckling har varit nära förbunden med järnet och senare stålet med

centralorten Gävle som den naturliga utskeppningshamnen. Under slutet av 1800-talet och

början av 1900-talet genomgick näringen i regionen en omstrukturering, ”bruksdöden.” De

mindre enheterna lades ned och produktionen koncentrerades till några få järnverk, främst

dem i Sandviken, Hofors och Forsbacka. Omstruktureringen i form av driftskoncentration och

produktutveckling fortsatte också under mellan- och efterkrigstiden. Mycket av dagens stålin-

dustri, i Sandviken med Sandvik AB och i Hofors med Ovako Steel AB – har fjärmat sig från

det gamla produktionskonceptet och i Sandviks fall är företaget snarare en del av verkstadsin-

dustrin.

29

I anslutning till dessa två industristråk präglade av traditionell basindustri har en verkstads-

industri vuxit upp i hela länet, utan att vara direkt koncentrerad till någon del. Hit kan idag

räknas Söderhamns Verkstäder (sågverksutrustning), Bruks Mekaniska AB i Arbrå (flistuggar

och transportörer), Lingbo Verkstäder AB (maskiner för cellulosaindustrin) samt HIAB i Hu-

diksvall (hydrauliska lyftar). Många av dessa verkstadsföretag är fortfarande beroende av ut-

vecklingen i de ”gamla” basindustrierna, inte minst skogsindustrin.

Den ”gamla” industristrukturen uppbyggd kring stålindustri och skogsindustri har, i takt

med den tekniska utvecklingen, genomgått omfattande rationaliseringar under de senaste de-

cennierna och driften har i många fall koncentrerats till ett fåtal stora enheter. Den största till-

växten sysselsättningsmässigt har istället skett inom länets elektrotekniska och elektroniska

industri. Stora företag har i många fall valt att förlägga komponentfabriker i länet, dels som en

följd av arbetskrafts- och lokalbrist i Stockholmsområdet, dels för att få tillgång till de gynn-

sammare lokaliseringsvillkoren i Gävleborgs län. Bland företagen i denna grupp märks Eric-

son Radio System AB i Gävle, Ericson Components i Söderhamn (komponenttillverkare),

Ericson Cables AB i Hudiksvall (kabeltillverkare), ABB mekanik i Bollnäs (reläkomponenter)

och ABB Service AB i Storvik.

På flera punkter är därför länets industri särpräglad men långt ifrån ovanlig sett i en natio-

nell kontext. Gävleborg har en industri med höga produktions- och förädlingsvärden, starkt

elberoende samt med en hög exportandel. Jämfört med andra län har man också en hög andel

av sysselsättningen inom industrin. Ungefär en fjärdedel av det totala antalet sysselsatta fanns

inom industrin i mitten på 1990-talet medan siffrorna för riket var ungefär en femtedel av ar-

betskraften inom industrin. Gävleborgs län har också alltid varit dominerat av stora företag.

De fem största företagen, Ericson AB, STORA, Korsnäs AB, Sandvik AB samt Ovako Steel

AB, svarar för knappt en tredjedel av den totala industrisysselsättningen men få av dessa har

huvudkontor inom länet. I den meningen tillhör Gävleborgs län numera periferin. Ägarmakten

finns på annat håll, i Stockholm eller utanför landets gränser.

En paradox i sammanhanget kan tyckas vara att Gävleborgs län har haft en, i förhållande

till övriga landet, stark ekonomisk tillväxt det senaste decenniet men en svag sysselsättnings-

utveckling. Orsaken härtill kan vara just att ekonomin baseras på ett fåtal större företag med

kapitalintensiv produktion inom s.k. mogna branscher.41

Precis som i Sverige växte den of-

41

Wictorin (1998).

30

fentliga sektorn kraftigt under 1970-talet och den första halvan av 1980-talet. Expansionen

hörde samman med kvinnornas inträde på arbetsmarknaden och skapade en något speciell si-

tuation. Samtidigt som kvinnornas möjligheter till förvärvsarbete ökade så minskade männens

i takt med industrins tillbakagång. En del av de negativa omstruktureringarna inom industrin

kan således ha motverkats av en kraftig tillväxt inom offentlig sektor. En expansion som av

allt att döma nådde vägs ände i början av 1990-talet.

Befolkningsökningen var kraftig i länet under 1800-talet och 1900-talets första årtionden –

speciellt då i Hälsingland som gynnades av trävaruindustrins framryckning. Under 1930-talet

bröts den trenden och utflyttning samt sjunkande nativitet förorsakade en nedgång i Hälsing-

land medan den expanderande järn- och stålindustrin gjorde att Gästriklands befolkning fort-

satte att öka. Under de senaste decennierna, mellan 1960 och 1995, har länet haft en balanse-

rad utveckling. Folkmängden har legat stabilt kring 290 000 invånare under hela perioden.

Däremot har det skett en stor omfördelning inom länet. Befolkningen har minskat kraftigt i

kommuner som Hofors, Söderhamn samt Ljusdal, och samtidigt ökat i centralorten Gävle och

Hudiksvall.42

I många avseenden är Söderhamn och Hudiksvall två typiska kommuner i Gävleborgs län. I

och med att de ligger längs Hälsingekusten har skogsindustrin varit den dominerande näringen

sedan ett och ett halvt sekel tillbaka. Några få stora skogskoncerner har länge svarat för hu-

vuddelen av sysselsättningen och om man går ett steg djupare och tittar på ortsnivå syns do-

minansen än tydligare. Industrin har stått i centrum för de små samhällena både bokstavligen

och bildligt talat. Denna ensidiga näringsstruktur har på många ställen lett till arbetslöshet,

utflyttning, och stagnation när strukturomvandling och svaga konjunkturer hjälpts åt att bom-

ma igen många gamla industriarbetsställen. Fram till 1970-talets inledning syns inga markanta

skillnader mellan Söderhamn och Hudiksvall, åtminstone inte när man betraktar statistiken.

Därefter utvecklas kommunerna olika. Söderhamns industri tycks tappa farten och stagnera

samtidigt som Hudiksvalls industri fortsätter att utvecklas positivt.

42

BISOS A: Befolkningsstatistik 1860-1900., SOS Folkräkningar 1910-1960., Folk och Bostadsräkningar

1965-1995., Haraldsson (1989) s. 14.

31

1.3.1. Bygder i kommunerna

Ett problem i undersökningen är att studieobjekten Söderhamn och Hudiksvall inte existerade

som kommuner förrän kommunsammanslagningarna under 1960- och 1970-talet. Syftet är

således att under en lång period undersöka något som inte finns! Frågan blir då huruvida de

båda undersökningskommunerna kan sägas utgöra homogena enheter fruktbara att analysera

över hela perioden. I viss mån är det en anakronism att tala om Söderhamn och Hudiksvall

som någon slags naturliga enheter innan 1973. Kommunerna bestod och består också av olika

delar som har skilda naturliga förutsättningar för olika näringar.

Hudiksvall var den mest diversifierade av de två. Här fanns utpräglade jordbrukssocknar

som Delsbo, Norrbo och Bjuråker med den odlingsbara marken kring Dellensjöarna och längs

älvdalarna. På många sätt hörde just dessa tre socknar ihop långt innan kommunsammanslag-

ningarna på 1960- och 1970-talen. Näringsmässigt kompletterades jordbruket under 1800-talet

av en intensiv linodling där den färdiga produkten såldes till andra regioner.43

Andra delar av

Hudiksvall, som Hudiksvalls stad, Forsa med linspinnerit i Sörforsa och Njutånger med träva-

ruindustrierna i Iggesund, var mer industribetonade. Hudiksvall stad har å sin sida alltid varit

präglat av handel och köpenskap och fortsatte att vara det sedan trävaruindustrin börjat ex-

pandera i staden under 1850- och 1860-talet.44

Hudiksvalls kommun är alltså tre regioner i en,

industri, handel och köpenskap samt jordbruk.

Söderhamn var i jämförelse med Hudiksvall en mer homogen industrikommun. De vikti-

gaste industriorterna låg inom Söderala socken och i Söderhamns stad och där fanns och finns

också den övervägande delen av befolkningen. Områdena kring sjön Marmen, längs Ljusnan

och vid kusten blev tidigt industrialiserade och kom att sätta sin prägel på bygden. Samhällen

som tidigare varit bondbyar blev under den senare delen av 1800-talet industriorter dominera-

de av ”sin” industri. Jordbruket hade inte samma ställning i Söderhamn som i Hudiksvall även

om fina jordbruksmarker fanns i Söderala och Mo socknar.45

43

Jonsson (1994). 44

Lundbäck (1982). 45

Bodlund (1958) s. 79-82.

32

SÖDERHAMNS KOMMUN

0 5 10 15 KM

Skala 1:250.000

Källa: Söderhamns kommun, tekniska kontoret

33

HUDIKSVALLS KOMMUN

0 10 20 30 KM

Skala 1:400.000

Källa: Hudiksvalls kommun, mätningskontoret

34

Denna distinktion, Söderhamn som industrikommun och Hudiksvall som industrikommun

men med både agrar och köpmannamässig profil under 1900-talet, är viktig att känna till när

man jämför kommunerna i fråga. Söderhamn i texten betecknar för övrigt alla de landskom-

muner; Norrala, Söderala, Skog, Trönö, Mo och Söderhamns stad som fr.o.m. 1973 utgör Sö-

derhamns kommun. I de fall där Söderhamns stad används syftar jag på just Söderhamns stad.

Hudiksvall i texten betecknar alla de landskommuner; Delsbo, Bjuråker, Enånger, Norrbo,

Hög, Forsa, Njutånger, Nianfors, Hälsingtuna, Idenor, Rogsta och Hudiksvalls stad som

fr.o.m. 1973 utgör Hudiksvalls kommun. I de fall där Hudiksvalls stad används syftar jag i

motsvarande mån på Hudiksvall stad.

Jämförelsen eller komparationen utgör också en central del i min undersökning. Kompara-

tionen är av stor betydelse när det gäller att jämföra mellan olika perioder och mellan olika

regioner. En grundläggande distinktion i all komparativ metod finns utifrån om man ska jäm-

föra undersökningsobjekt som är så olika varann som möjligt eller så lika som möjligt? Valet

av Söderhamn och Hudiksvall indikerar att jag vill ta fasta på likheterna. Den geografiska

närheten, storleken, resursprofilen och näringsstrukturen är några av de faktorer som belyser

likheterna. Genom historien visar kommunerna också gemensamma drag i sin industriom-

vandling mot vilken bakgrund skillnaderna under de senaste två decennierna kan ges intres-

santa förklaringar. Det finns emellertid några faktorer som belyser skillnaderna. För att förtyd-

liga detta vill jag visa en figur över befolkningsutvecklingen i ett lite längre perspektiv.

35

Diagram 1:1 Befolkningsutvecklingen i Söderhamn och Hudiksvall 1860-1995

0

5000

10000

15000

20000

25000

30000

35000

40000

186

0

188

0

190

0

192

0

194

0

196

0

198

0

199

5

ÅR

anta

l

Hudiksvall

Söderhamn

Källa: BISOS A: Befolkningsstatistik 1860-1900., SOS Folkräkningar, 1910-1960., Folk och Bostadsräkningar

1965-1990., SOS Befolkningen 1995.

Anm: Diagrammet visar befolkningsutvecklingen i de områden som idag utgör Söderhamns kommun respektive

Hudiksvalls kommun.

Diagrammet visar att Söderhamnsområdet expanderade betydligt snabbare än Hudiksvallsom-

rådet under 1800-talets senare hälft. Vad gäller befolkningsutveckling skiljer sig kommunerna

åt under 1800-talets senare hälft och efter 1960-talet. Söderhamn uppgång är snabbare på

1800-talet men å andra sidan har befolkningen minskat sedan 1960-talet. Hudiksvalls utveck-

ling utmärks å sin sida av större jämnhet och stabilitet. Det är företrädesvis under perioden

1900-1960/70, som likheterna i befolkningsutveckling finns och som vi kommer att se speglar

dessa siffror också industriutvecklingen i stora drag.

En central del av studien kommer att bestå i att periodisera de olika epokerna i industri-

omvandlingen och försöka hitta brytpunkterna. Här handlar det om att jämföra, inte bara mel-

lan kommunerna utan också över tid. Varje epok i industriomvandlingen, är givetvis unik men

har samtidigt regelbundet återkommande företeelser och mönster. För varje epok som domine-

ras av någon industriverksamhet återkommer regelbundet en expansionsfas, en konsolide-

ringsfas och slutligen en krisfas som markerar ett skifte i produktionsinriktning. Jämförelsen

över tid och mellan kommuner syftar i slutänden till att visa vilka faktorer som varit centrala

för att utvecklingen gick i skilda banor. Detta syfte kommer inte att uppnås i denna studie utan

här är avsikten snarare att just kartlägga och jämföra den utveckling som varit. 46

46

Dahlgren - Florén (1996) s. 195-200.

36

1.4. Källor

En mångfald av källor måste ofta användas i ekonomisk-historisk forskning då enskilda käll-

serier ofta bara fångar en del av studieobjektet. Industrins utveckling kartläggs främst med

hjälp av primäruppgifterna till industristatistiken, vilken också utgör mitt huvudsakliga empi-

riska underlag. För att komplettera bilden av industriomvandlingen i regionen har också inter-

vjuer med företagare och anställda nyttjats. Därutöver har huvudsakligen två statistiska källse-

rier använts. Data om befolkningen och näringsgrenarnas utveckling har hämtats från Folk-

räkningarna samt Folk och Bostadsräkningarna (FoB). Arbetslöshetsutvecklingen i regionen

har studerats med utgångspunkt i AMS statistiksektions uppgifter över arbetssökande fördelat

på olika kontor i länet. För de senaste åren har samma typ av uppgifter hämtats ur en databas

över Gävleborgs läns arbetslösa.

1.4.1. Industristatistiken (IS)

I syfte att kartlägga industriomvandling är primärmaterialet till industristatistiken (IS) en vik-

tig och flitigt utnyttjad källa bland forskare. Ansvariga för framtagande och bearbetning av IS

var fram till 1962 kommerskollegium och därefter Statistiska centralbyrån (SCB). I förelig-

gande undersökning används primärmaterialet till IS på nedslagsåren 1900, 1920 och 1940

samt med femårsintervall mellan 1960 och 1995. Primärmaterialet består av två formulär, hu-

vuduppgifter och specialuppgifter, som företagen ifråga förutsattes fylla i och skicka in till

berörd myndighet. Huvuduppgifterna ger information om produktionens värde, antal syssel-

satta, produktionskostnader för olika poster samt använd drivkraft i produktionen. Special-

uppgifterna ger mer branschspecifik information. För de senaste 20 åren är primärmaterialet

sekretessbelagt. Jag har via tillstånd från SCB fått möjlighet att ta del av även de senaste 20

åren, under förutsättning att inga känsliga uppgifter ur primärmaterialet om enskilda företag

lämnas ut eller går att härleda.

Arbetsstället är den enhet i IS för vilken uppgifter insamlas och redovisas. Arbetsstället är i

de flesta fall liktydigt med företaget ifråga. I de fall ett företag har två eller flera olika aktivite-

ter inom olika branscher redovisas varje aktivitet som ett arbetsställe.47

Exempelvis redovisa-

des tillverkningen av sågade trävaror, board, plywood, trähus, kätting samt den mekaniska

verkstaden, vid Ljusnes industrier under 1960-talet som separata arbetsställen på varsin blan-

47

SOS Industri (1975) s. 13-14.

37

kett. De företag som ingår i IS är de som innefattas av begreppet industri och som dessutom

uppnått en viss storlek, två kriterier som förändrades över tiden. Fram till 1945 avgjorde pro-

duktionsvärdets storlek, minst 10.000 kr, eller huruvida företaget hade fler än 10 arbetare

(exkl hemarbetare och butikspersonal), grunden för redovisningsskyldighet. Efter 1945 blev

huvudregeln att företaget skulle ha minst 5 sysselsatta – en förändring som faktiskt gallrade ur

åtskilliga mindre företag.48

Att gruppera arbetsställen och jämföra över tiden är en intrikat fråga. Företagen klassifice-

rades och branschfördelades efter vilka produkter de huvudsakligen tillverkade. Den indelning

i grupper eller senare branscher som tillämpades i IS förändrades flera gånger under min un-

dersökningsperiod, främst mellan åren 1967/68 (SNI 68) och 1993/94 (SNI 92). Nya varor

dyker upp vilka behöver klassificeras och företag försvinner respektive tillkommer när av-

gränsningen av IS ändras. För att kunna analysera branschutvecklingen har det varit nödvän-

digt att jämka samman de olika indelningsgrunderna till ett enhetligt system. Jag har i stora

drag försökt arbeta med breda och ganska få kategorier för att klassificera och kartlägga

branschutvecklingen. Exaktheten försämrades därmed men jämförbarhet över tid uppnåddes.49

Min användning av IS gäller främst antalet företag och sysselsatta, branschindelning samt

produktsortiment hos företagen. Vilka källmässiga problem finns med detta? Enligt tidigare

studier tycks uppgifter rörande antalet företag och antalet anställda ha den högsta tillförlitlig-

heten medan uppgifter om produktionen hade större felkällor.50

Viktigt att påpeka är att IS

registrerar årsarbetande alltså inte alla som någon gång under året varit sysselsatta i respektive

företag. Detta blir betydelsefullt när det rör sig om branscher med stor säsongsvariation såsom

jord och stenvaruindustri samt vissa byggmaterialföretag.

Ett annat viktigt källmässigt problem med IS handlar om vilka företag som saknas i stati-

stiken. Under huvuddelen av min undersökta period gjordes endast små förändringar i av-

gränsningarna. För det första fanns storlekskriterierna där gränsen minst 5 sysselsatta blev

norm efter 1945. En gräns som höjdes till 10 anställda fr.o.m. 1990 och som då minskade an-

talet ingående arbetsställen. Vad som inbegreps i begreppet industri fick också delvis annan

innebörd. Ett exempel kan hämtas från när Sverige anammade en internationell nomenklatur

1968 Därmed förändrades näringsgruppsindelningen kraftigt och samtidigt uteslöts följande

48

Bjessmo (1987) Appendix A., Pettersson (1980) s. 22-25. 49

Samtal med Jonny Hall och Stina Frykholm SCB Industristatistik. 50

Pettersson (1980) Appendix A.

38

aktiviteter: Byggnadsplåtslagerier, Bil och Cykelverkstäder, Rörledningsverkstäder m.fl. Här

finns i mitt material exempel på företag och hela branscher som försvann ur statistiken. I vissa

fall återkommer samma företag igen senare under perioden, men har då ändrat tyngdpunkt i

verksamhetsinriktningen.51

Mellan nedslagsåren 1965 och 1970 och åren 1990 och 1995

minskade således antalet ingående arbetsställen till följd av indelningstekniska förändringar.

Vid det första tillfället berördes omkring 10 arbetsställen i vardera kommun medan den andra

omläggningen inte berörde mer än en eller två i vardera kommun. Emellertid fanns trögheter i

systemet så att gamla arbetsställen som borde bli uteslutna fortfarande inkluderades flera år

efter en nomenklaturförändring. Flera exempel på detta kan hämtas från mitt material där

främst bilverkstäder och rörledningsverkstäder fortfarande inkluderades under 1970-talet.

Industriarbetsställena registreras via ett unikt kontrollnummer som inte automatiskt föränd-

ras när organisationsnumret ändras, vid ny bolagsform eller ägarbyte. Vissa problem uppstår i

detta sammanhang då förändringarna av kontrollnummer av olika skäl inte tillämpas konse-

kvent. I detta fall rör det sig om organisatoriska ombildningar (ägarskiften, ändrad bolags-

form) och har då inte nödvändigtvis något samband med en faktisk omstöpning av verksamhe-

ten.

Mats Lundmark och Anders Malmberg för en intressant diskussion kring företagsverksam-

heten där de hävdar att antalet nyetableringar respektive nedläggningar kraftigt överskattas av

den okorrigerade statistiken. Däremot sker det en rad ombildningar där arbetsställets kontroll-

nummer ändras, arbetsstället byter identitet men förändringen märks inte i den konkreta verk-

samheten. Frågan är hur dessa ombildningar ska kategoriseras och tolkas. 52

Utifrån mitt eget

källmaterial och en manuell kontroll av vissa arbetsställen kan jag bekräfta deras teser. Ett

konkret fall är när ett arbetsställe delas upp i två eller flera enheter. Statistiken indikerar då att

det ”gamla” arbetsstället minskat i storlek samtidigt som ett ”nytt” företag har tillkommit. I

själva verket är det då en förändring inom ett företag eller en koncern. I min undersökning har

jag försökt att kontrollera dessa förändringar för att kunna spegla industriomvandlingen som

den sett ut i konkret verksamhet snarare än statistikens bild.

51

Exemplet är hämtat från Anderssons plåt AB senare Alf Andersson Plåt AB som försvinner ur IS 1975 och

1980 för att återkomma 1985. Företaget var inte nedlagt eller under gränsen för antalet sysselsatta utan klassifice-

rades som Byggnadsplåtslageri under den perioden och byggnadsplåtslageri kategoriserades inte som industri

efter 1970. 52

Larsson - Malmberg (1994) kap 3.

39

Kapitel 2. Det svenska industrisamhällets framväxt

Sverige har haft en enastående tillväxt under de senaste 150 åren. Omkring två procent per år

låter inte så mycket, men det har tagit landet från att ha varit ett traditionellt jordbrukarsam-

hälle med huvuddelen av befolkningen på landsbygden till att bli ett modernt industrisamhäl-

le. Nästan alla områden av samhällslivet har förändrats. Ny teknik, nya företag och nya bran-

scher har vuxit fram, omflyttningar har förändrat befolkningsfördelningen inom landet – mel-

lan stad och land och mellan olika regioner.

Denna omvandling har dock inte varit vare sig kontinuerlig eller berört hela Sverige på

samma sätt. Vissa regioner behöll sin agrara prägel långt in på 1900-talet medan andra indust-

rialiserades både tidigt och fullständigt. Under senare decennier har många forskare börjat

betona vikten av att komplettera det nationella perspektivet med ett regionalt sådant när indu-

striutvecklingen ska diskuteras.53

I Sverige har en rad forskare, främst kulturgeografer anlagt

detta perspektiv. Industrialiseringen skapade industriregioner och industrisamhällen men den

fortsatta utvecklingen befäste inte alltid detta mönster. Gamla industriregioner misslyckades

ofta med att locka till sig nya typer av industri och industriorter som blivit beroende av en

dominerande verksamhet blev plötsligt sårbara när expansionen förbyttes i sin motsats. Vad

gäller utvecklingen över tid har industriomvandlingen tenderat att gå i cykler. Den tidigare

nämnda strukturanalytiska skolan med Lennart Schön i spetsen har utarbetat en modell för att

periodisera industriomvandlingen. Det tycks finnas ett stabilt mönster där perioder av indust-

riell omvandling följs av perioder av relativ stabilitet och rationalisering, till dess en kris läg-

ger grunden för en ny omvandlingsperiod. Kriserna kan ses som strukturella brott när plötsligt

stora förändringar i teknik, produktionsinriktning, och regionala tillväxtförhållanden sker.

Detta cykliska förlopp tycks löpa i 40-50-årscykler. Sedan industrialiseringen har forskarna

53

Teich - Porter (1996)., Hudson (1992) kap. 4.

40

kunnat identifiera tre fullbordade strukturcykler och av mycket att döma befinner vi oss mitt

inne i en fjärde.54

Perspektivet som anläggs i detta kapitel är alltså det strukturanalytiska och det regionala.

Vidare är tanken med detta kapitel att sätta de olika delarna av skogsindustrin i centrum för

svensk industriomvandling. Skälet till detta är självfallet att mina undersökningskommuner

har varit dominerade av just skogsindustrin. Jag vill också hävda att branschen i stor utsträck-

ning är tidstypisk. För varje omvandlingsfas utom möjligen den senaste har någon delbransch

inom skogsindustrin spelat en betydelsefull roll som motor i den industriella utvecklingen. På

omvandlingens negativa sida har på liknande sätt någon av delbranscherna ofta spelat rollen

som ”förlorare”. Självfallet kan översikten bara bli summarisk men jag vill försöka fånga de

stora dragen i dess strukturella utveckling, viktiga konjunktursvängningar, marknadsförhål-

landen, teknikskiften och skogsindustrins regionala fördelning. Därtill kommer något allmänt

att sägas om övrig industri, drivkrafterna i respektive utvecklingsblock samt internationella

och institutionella förhållanden.

2.1. Industrialismens genombrott och mognad

Det finns en god samstämmighet mellan svenska ekonom-historiker att den industriella till-

växten – industrialiseringen – tog fart decennierna efter 1800-talets mitt.55

Detta stämmer ock-

så väl överens med de strukturella brott som skett i Sveriges ekonomiska utveckling. Enligt

Schön bör den första strukturgränsen förläggas till slutet av 1840-talet då takten i den europe-

iska industrialiseringen ökade markant. Järnvägarnas utbyggnad anses allmänt vara motorn i

processen och de var en viktig del i detta första utvecklingsblock. Deras betydelse låg i att de

knöt samman olika områden, resurser och produkter som tidigare inte stod i förbindelse med

varann och sammanfogade dessa till en gemensam marknad. Transportkostnaderna kunde

sänkas dramatiskt och därtill gav själva utbyggnaden med de följdinvesteringar som behövdes,

stimulans åt flera industrigrenar. Ett exempel är järn- och stålindustrin som enligt många fors-

kare anses ha fått sitt genombrott under 1870-talet.

54

Schön (1993),. Schön (1994). 55

Schön (1994) s. 43-44., Magnusson (1996) s. 237-242., Larsson - Olsson (1992) s. 17-19., Söderlund

(1967) s. 26-33. är några av de författare som daterar det industriella genombrottet till 1850-talet. Andra forskare

som Gårdlund (1942) och Gustafsson (1996) är snarare inne på senare decennier, 1870- respektive 1880-talet

som genombrottsperiod.

41

Den svenska sågverksindustrin hade fram till 1850-talet varit mest inriktad på småskalig

sågning av brädor för lokalt behov. Exporten av trävaror sköttes ofta av något järnbruk som

därigenom kunde lasta fartygen mer optimalt och sprida riskerna bättre. Trävaruhandeln var

främst en bisyssla, järnet var huvudsaken. När efterfrågan på sågade trävaror började växa

kraftigt på kontinenten och i Storbritannien, led den tidigare exportören Norge av virkesbrist.

Istället tog den svenska sågverksindustrin chansen att expandera kraftigt. Inte så mycket tack

vare de gamla järnbruken. Det var istället handelskapital i form av västsvenska handelshus

som var drivande i den norrländska sågverksindustrins framväxt. Stora investeringar gjordes i

maskiner och byggnader vid sågverk och hyvlerier, men också annorstädes. För att kunna

transportera råvaran längs älvarna i inlandet emot kusten krävdes vägar i skogen, rensade och

underhållna flottleder, järnvägar på vissa sträckor och mycket annat.56

Ångkraften hade stor betydelse i form av järnvägar men för sågverken var ångsågens infö-

rande än viktigare. De stora fördelarna med ångdrift var att produktionskapaciteten kunde hö-

jas kraftigt och driften kunde fortgå oavsett vattentillgång.57

Under 1850-talet märktes en kraf-

tig expansion för sågverksindustrin. Det följande decenniet blev utvecklingen något mattare

men trävarukonjunkturerna vände åter uppåt under de goda åren på 1870-talet. I siffror mer än

sexfaldigades sågverksindustrins förädlingsvärde mellan åren 1850 och 1879. Som andel av

det totala förädlingsvärdet steg branschen från 17 till 27 procent och mätt i export utgjorde

trävaror över 40 procent av exporten i slutet av 1890-talet. 58

Regionalt sett kom de ännu inte exploaterade men skogsrika delarna av Sverige att beröras

mest av sågverksindustrins framväxt. Exploateringsvågen nådde först Värmland under 1840-

talet, kring år 1850 Dalarna och strax därpå också mellersta och nedre Norrland. I åtskilliga

fall växte ett litet industrisamhälle upp i anslutning till sågverket på platsen och områden som

Sundsvalls- och Söderhamnsdistrikten förvandlades till myllrande sågverksdistrikt. Just loka-

liseringen på landsbygden måste betonas för sågverksindustrin, som redan Wik påpekar har

”Sågverksindustrin … i mycket ringa utsträckning varit en stadsindustri”. 59

Industrialiseringen

av norrlandskusten innebar också att landsdelen befolkades i rask takt. I inlandet växte be-

folkningen bl.a. som en följd av koloniseringen av lappmarken men i kustregionen förtätades

56

Glete (1987) s. 158-171. 57

Fritz - Alvstam - Korhonen (1995) s. 12. 58

Larsson - Olsson (1992) s. 19-20., Haraldsson - Isacson (1982). 59

Wik (1950) s. 271.

42

befolkningen främst av att sågverksdistrikten expanderade. Mellan 1830 och 1880 ökade

Norrlands andel av befolkningen från 11 till 14 procent och då ska man komma ihåg att be-

folkningsökningen i Sverige också var mycket kraftig under den perioden, från 2,9 till 4,6 mil-

joner.

Den andra delen i industrins omvandlingsprocess är en rationaliseringsfas. Förnyelsen avtar

och investeringarna som görs präglas av effektivitetsökning och rationalisering av befintlig

verksamhet. Årtiondena efter 1870-talets mitt präglades också av lugnare relativ tillväxt inom

sågverksindustrin. Nya storföretagare tillkom inte och den nyetablering som gjordes inom

sågverksindustrin var av småskalig karaktär.60

Vid sidan av de många nyetableringarna av

ångsågar, lades under 1880- och 1890-talet en lång rad omoderna vattensågar ner. Volymök-

ningen fortsatte dock mätt i både export och total försäljning. 61

Omkring 1890 kom den svenska skogsindustrin till ett brytningsskede eftersom urskogsex-

ploateringen nådde vägs ände. Råvaran började bli knapp och vissa företag drog sig ur eller

slogs ut från marknaden. Konkurrensen hårdnade också på de internationella marknaderna när

nya konkurrentländer som Ryssland och Finland började hävda sig. Omvandlingen hade nått

sitt krisskede då utvecklingskraften avtog och investeringarna i industri och järnvägar mins-

kade i betydelse. Samtidigt började också sågverkshanteringen koncentreras kraftigt. Nya stör-

re koncernbildningar formades under 1890-talet och kring sekelskiftet. Följden blev att de

flesta vattensågar samt en del gamla ångsågar lades ned i rask takt.62

Perioden kring sekelskiftet brukar ses som en andra fas i Sveriges industrialisering då stora

delar av industrin fick sitt egentliga genombrott och lyckades etablera sig på internationella

marknader. Schön förlägger också den andra strukturgränsen till 1890-talet. Vid årtiondets

inledning vände konjunkturerna uppåt och det blev inledningen till en period av omvandling

och expansion inom främst verkstadsindustrin. Svenska företag och uppfinnare var ledande i

flera av de stora innovationerna vid denna tid såsom kullagret, separatorn, telefonen, skift-

nyckeln, gasfyren och starkströmmen.

Den drivande kraften i detta andra utvecklingsblock som tog form var elkraften och för-

bränningsmotorn. Måhända var det en slump att elkraften slog igenom på bred front just som

Sverige stod i begrepp att på allvar industrialiseras men klart är att Sveriges industriella ut-

60

Glete (1987) s. 165-170. 61

Wik (1950) s. 187-192, 259. 62

Glete (1987) s. 184-187., Wik (1950) s. 140-142.

43

veckling gynnades av att vara ”i fas” med elkraften. En fördel som fanns gentemot andra tidi-

gare industrialiserade länder var att Sverige aldrig blev fastlåst i gamla teknologier som ång-

kraften utan snabbt kunde införa och bli ledande inom den nya teknologin. En fördel med el-

kraften var den ökade friheten att lokalisera energikrävande tillverkning nästan var som helst.

Med grunden lagd i innovationerna kring sekelskiftet kunde åtskilliga svenska verkstadsföre-

tag växa och expandera i Sverige och utomlands. Inledningsvis inriktade sig industrin på

hemmamarknaden, kanske som ett resultat av de tullhöjningar som genomfördes under 1890-

talet i Sverige men även i andra länder. Kring 1910 blev istället exportmarknaderna allt vikti-

gare då industrialiseringen nådde ett nytt område – Östeuropa.63

Inom skogsindustrin var det massa- och pappersindustrin som expanderade kring sekelskif-

tet. Rent tekniskt ersattes den gamla slipmassan av de tåligare sulfit- och sulfatmassorna vilka

gav ett papper med högre kvalitet efter förädling. Massaindustrin var baserad på kontinuerlig

drift, kapitalintensiv och hade stora skalfördelar. Med elektrifieringen kring sekelskiftet löstes

problemet med att få tag i billig och tillförlitlig drivkraft och branschen hade, till skillnad från

sågverksindustrin, en stor utvecklingspotential när det gällde att utveckla produkter och pro-

cesser och förfina dem tekniskt.64

Till följd av verkstadsindustrins framväxt började också in-

hemska tillverkare att ta upp konkurrensen på hemmamarknaden om maskinförnödenheter

och annan utrustning. 65

Sågverksägarna i norr var märkligt nog ointresserade av massatillverkningen ända till se-

kelskiftet då en mer allmän expansion inleddes. 66

Genombrottet för massaindustrin i försälj-

ningshänseende kom speciellt efter konjunkturomslaget 1896. På sulfitsidan steg tillverkning-

en från 59.000 till 705.000 ton, under åren 1895 till 1913 och på sulfatsidan från 32.000 till

155.000 ton för samma period. Under 1890-talets högkonjunktur byggdes så många som 31

nya fabriker och sysselsättningen steg i höjden. Följande decennier fortsatte expansionen och

då var det, till skillnad från tidigare, med tyngdpunkt i Norrland.67

Innan sekelskiftet var de flesta slipmasse- och pappersfabriker småskaliga. De var lokalise-

rade i södra Sverige och ägdes av järnbruk eller före detta järnbruk. Norrlands andel av främst

63

Schön (1994) s. 46-47. 64

Glete (1987) s. 146-149, 175-177, 196-197., Nyström (1924) s. 387-425. 65

Bosaeus (1949) s. 150-151. 66

Glete (1987) s. 199-201., Nyström (1924) s. 415, 456. 67

Nyström (1924) s. 387-459.

44

sulfat- men också sulfitindustrin växte kraftigt kring sekelskiftet och industrin fick en mer

storindustriell prägel. Vid sidan av Västernorrlands län blev Gävleborgs län den stora produ-

centen. Från och med sekelskiftet kom massaindustrin i stor utsträckning att lokaliseras i när-

heten av befintliga sågverk då en samlokalisering gav betydande samordningsfördelar. Råva-

ran kunde utnyttjas effektivare då massaindustrin började använda det klenare timret, ungsko-

gen och spillveden, som sågverken ratade. Dessutom blev det möjligt att anpassa fördelningen

mellan massatimmer och sågtimmer för att utnyttja prissvängningar. Infrastrukturen var redan

utvecklad och kunde nyttjas gemensamt av såväl sågverk som massaindustri. Upparbetade

marknadskanaler mellan svensk trävaruindustri och utländska kunder fanns redan och många

av trävaruföretagen såg en chans att diversifiera sin verksamhet.68

Från och med sekelskiftet ökade också städernas andel av industrisysselsättningen i Sveri-

ge. Från en tredjedel vid sekelskiftet till nära hälften 1920.69

Detta faktum var en följd av att

de svenska företagen inom verkstadsindustrin i hög grad lokaliserades till städerna i motsats

till sågverken och massaindustrin. Sågverksdöden under den senare delen av 1800-talet och

kring sekelskiftet berörde självfallet en rad samhällen längs norrlandskusten. Visserligen av-

löste i några fall en annan skogsindustri den gamla vattensågen. Ibland förlades en ny ångsåg

dit, men eftersom ång- och vattensågar hade olika lokaliseringsförutsättningar blev denna lös-

ning inte speciellt vanlig. I några få fall kunde ett träsliperi avlösa vattensågen men i de flesta

fall blev sågplatsen öde och människorna flyttade. 70

En tidig typ av avindustrialisering.

Det första världskriget påverkade självfallet svensk industri dramatiskt. Åren innan hade

exportindustrin haft högkonjunktur medan kristendenser syntes på hemmamarknaden. Under

stora delar av kriget kunde ändå exportindustrin arbeta för högtryck och sälja till goda priser –

verkstadsprodukter till Ryssland och pappersmassa till USA. Inom skogsindustrin var åren

1914-1920 en period av fusioner och ägarskiften i en tid där stordrift sågs som tidens lösen.

Efter en utpräglad investeringskonjunktur och kreditexpansion under krigsåren följde en all-

varlig lågkonjunktur med fallande priser och industriproduktion strax efter kriget.71

Resten av

1920-talet kom att präglas av kraftiga rationaliseringar inom industrin och fusionsvågen fort-

satte med Ivar Kreugers svindlande affärer som höjdpunkt – eller kanske lågvattenmärke.

68

Hammarland (1962)., Wik (1950) s. 168-171., Glete (1987) s. 177-180. 69

Lundmark - Malmberg (1988) s. 60-61. 70

Wik (1950) s. 257-259 , 282-283. 71

Larsson - Olsson (1992) s. 34-36., Schön (1994) s. 35 , 46-47.

45

Speciellt utsatta för ökad konkurrens och vikande marknader var sågverks- och stålindustrin

där priserna sjönk och arbetskostnaderna steg. Lösningen för många sågverksföretag blev att

producera i stora kvantiteter i väntan på bättre tider. En suboptimal lösning för branschen i

stort eftersom priserna därigenom hölls uppe, men rationellt på kort sikt för enskilda företag.

Cellulosaindustrin upplevde å sin sida bättre tider med en stark efterfrågan på sulfatmassa från

USA. Nysatsningarna fortsatte därför med ännu en etableringsvåg av sulfatfabriker längs norr-

landskusten och kapacitetsökning i befintliga fabriker.72

Däremot kan man inte påstå att 1920-

talet var nytänkandets tid inom svensk industri. Mekaniseringen och den nödvändiga produk-

tionsomläggningen inom sågverksindustrin dröjde och branschen stod därför inför svåra tider

när konjunkturerna vände nedåt 1930. Också på cellulosasidan blev marknadssituationen snart

olycksbådande och efterfrågan på vanlig sulfatmassa återkom inte förrän efter andra världskri-

get.73

På många sätt utgjorde 1930-talets inledning en brytpunkt i både svensk ekonomisk och

politisk historia. Konjunkturomslaget 1933 kom samtidigt som det politiska läget stabilisera-

des med den så kallade kohandeln mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet 1932. Den

ekonomiska politiken i Sverige vreds då i protektionistisk och expansiv riktning och den ten-

densen var genomgående även i andra industriländer. Krisen under 1930-talets inledning in-

nebar en djup men kortvarig svacka för svensk industri. För industrins del stod nya utveck-

lingsblock för dörren och en stark inneboende tillväxtpotential började frigöras efter konjunk-

turomslaget. Investeringarna ökade och företagsbildningen var stor. En ny strukturcykel inled-

des med två nya utvecklingsblock i centrum, dels elektrifierades stora delar av landsbygden,

dels började bilismen expandera. Den kraftiga familjebildningen under 1930-talets andra hälft

gav också stimulans åt bostadsbyggandet och företagsbildningen var livlig även på detta om-

råde. När fler fick tillgång till elström i hushållen kunde såsmåningom alltfler köpa konsum-

tionsvaror från verkstadsindustrin såsom radioapparater, dammsugare och kylskåp.74

För sågverksindustrins del blev 1930-talet en svår period präglad av anpassning. När av-

sättningsmöjligheterna i utlandet minskade under 1930-talets första år kunde många sågverk

inte hålla ut längre. Främst var det medelstora sågverk och företag utan egna skogar som

tvingades lägga ned. Nedläggningarna drabbade den norrländska sågverksindustrin hårdast,

72

Hammarland (1962) s. 85-86., Glete (1987) s. 220-225. 73

Glete (1987) s. 226-227. 74

Dahmén (1950a)., Hjulström (1940) s. 251-253.

46

och särskilt den i Västernorrlands län. De större enheterna klarade sig bättre genom att ratio-

nalisera kraftigt och öka mekaniseringsgraden så att de arbetskrävande momenten minskade i

omfattning. Driften koncentrerades till ett fåtal enheter som moderniserades och komplettera-

des med snickeri- massa- eller skivindustri.75

Emellertid var detta också den tid då en lång rad mindre sågverk, främst eldrivna cirkelså-

gar på landsbygden, fick luft under vingarna. Dessa var främst inriktade på den inhemska

marknaden och gynnades av det ökade byggandet under den senare delen av 1930-talet. En

grupp företag som i än högre grad gynnades av den ökande byggnadsverksamheten var snicke-

ri- och skivindustrin som expanderade kraftigt under mellankrigstiden. Antalet företag inom

branschen fördubblas, från 1.000 till 2.000 mellan 1919 och 1939 och antalet arbetare steg

under samma period från 12.000 till 26.000. Leveranser från dessa snickerier ersatte i stor ut-

sträckning det hantverksmässiga arbetet vid byggen. Mångsyssleriet var omfattande då företa-

gen inom branschen blev pressade att söka nya marknadsmöjligheter. Sågverks- och snickeri-

industrin utgör ett belysande exempel på krisernas roll när det gällde att stimulera industriom-

vandlingen. 76

Pappers- och massaindustrin genomgick också en omstrukturering under 1930-talet. Efter

de goda åren under 1920-talet fanns inte längre utrymme för att sälja vanlig sulfatmassa i stora

kvantiteter. Marknaden efterfrågade mer förädlade produkter såsom den blekta sulfatmassan,

och nya typer av papp- och specialgjorda emballage. En annan omställning var att produktio-

nen av slipmassa stagnerade till förmån för den kemiska massan.77

Krigsåren innebar att stor-

leksrationaliseringen av branschen stegrades. Många små massafabriker, inte minst träsliperi-

er, lade ner verksamheten.78

Kanske som en följd av att skogsråvaran behövdes annorstädes i

folkhushållningen.

Regionalt gav de nya snickerierna under främst 1930-talet arbetstillfällen i många bygder,

inte minst inom Gävleborgs län där sågverksindustrin tidigare varit dominerande. Krisen för

sågverken tycks också ha berört de tidigt industrialiserade områdena längs kusten i högre grad

än inlandssågarna. Detta delvis nya lokaliseringsmönster för sågverksindustrin syns också på

75

Haraldsson (1989) s. 122-123. 76

Dahmén (1950a) s. 305-307., Dahmén (1950b) s. 87-90., Hammarland (1962) s. 93-95., Larsson - Olsson

(1992) s. 42., Gaunitz (1979) s. 156-157., SOU 1995:4 s. 27-28. 77

Arell (1986) s. 44-45. 78

Genell (1967) s. 7-14.

47

regional nivå. Norrlandslänens andel av både sysselsättning och produktion minskade kraftigt

medan de syd- och mellansvenska länens andel ökade. En annan ersättning för de nedlagda

sågverken under mellankrigstiden blev massaindustrin. Det skedde antingen genom att en

massafabrik ersatte ett sågverk efter en tids intervall eller blivit byggd jämte sågverket men

sedan ”trängt ut” detsamma 79

2.2. Industrialismens höjdpunkt och kulmen

Många hade befarat att det andra världskriget, liksom det första, skulle följas av en kris. Ut-

vecklingen blev en annan. De under kriget eftersatta behoven av bostäder och vägar lade

grunden för ett industriellt uppsving för hemmamarknaden och i de krigshärjade länderna på

kontinenten fanns ett stort behov av såväl konsumtions- som kapitalvaror. Detta fick hjulen att

snurra inom den svenska industrin och en lång period av stadig industriell tillväxt följde. Till

de gynnsamma marknadsförutsättningarna sällade sig också gynnsamma institutionella fakto-

rer. Efter 1945 inleddes ett nära ekonomiskt samarbete mellan USA och Västeuropa men även

inom Västeuropa. Syftet var inledningsvis att bygga upp de krigshärjade länderna och senare

att liberalisera världshandeln och kapitalrörelserna samt att integrera Europa ekonomiskt. In-

stitutioner och överenskommelser som Marshallhjälpen, Bretton-Woods systemet, GATT,

EEC, EFTA och IMF är grundläggande för att förstå de ekonomiska framstegen decennierna

efter det andra världskriget.80

Inhemskt verkade ett antal utvecklingsblock som grundlagts innan kriget positivt på indu-

striutvecklingen. Bilismen fortsatte att expandera och under 1950-talet tog personbilen över

järnvägens ledande roll som persontransportör samtidigt som lastbilarna överflyglade sjöfar-

tens godsandel. Bilismen stimulerade självfallet bygg- och anläggningssektorn men gav också

spin-off-effekter inom jord- och skogsbruket då nya motorfordon och redskap kunde utveck-

las. 81

Byggnadsverksamheten stimulerades i sin tur av den förda bostadspolitiken. Under

1950- och 1960-talen steg nyproduktionen av lägenheter för att kulminera i det s.k. miljon-

programmet 1965-1974. Det gällde både att bygga bort den befintliga bostadsbristen i främst

de större städerna samt att ge plats åt nya inflyttade människor. Omfattande befolkningsom-

79

Haraldsson (1989) s. 122-123., Wik (1950) s. 282-283. 80

Dahmén (1992a) s. 52-60., Magnusson (1996) s. 414-415. 81

Bodén (1995) s. 46-47.

48

flyttningar ägde nämligen rum i Sverige under 1950- och 1960-talen – från norr till söder och

från land till stad.82

Investeringarna ökade således kraftigt efter att ha legat på en förhållandevis låg nivå under

kriget. De flesta delar av industrin hade gyllene tider strax efter krigsslutet varefter 1950-talet

innebar mer blandat utfall. Främst var det teko- men också livsmedelsindustrin som fick av-

sättningsproblem då konkurrensen hårdnade. Bland de expansiva branscherna märks verk-

stadsindustrin, som kunde sälja både kapital- och konsumtionsvaror till en växande och allt-

mer köpkraftig europeisk marknad. Gruvor och stålverk gynnades av de höga investeringsni-

våerna under 1950- och 1960-talen och blev allt viktigare som leverantörer till varvs- och bil-

industrin.

Skogsindustrin, innefattande trä- massa- och pappersindustrin, sysselsatte mellan 1940-

talets slut och 1970 ungefär en femtedel av den totala arbetsstyrkan inom industrin och antalet

sysselsatta steg från drygt 150.000 till nära 200.000. Till skogsindustrin kan man också räkna

de som arbetade inom skogsbruket. I början av 1950-talet beräknades deras antal till omkring

400.000 men därav var bara några få procent heltidssysselsatta och de andra arbetade endast

delar av säsongen.83

Efter kriget rådde stor brist på trävaror i såväl Europa som Sverige. Pro-

duktionen steg kraftigt och sedan de statliga regleringarna lättats i slutet av 1940-talet fortsatte

exportpriserna uppåt. Koreakriget gav en tillfällig konjunkturtopp för svensk skogsindustri

varefter det följande decenniet innebar en mer måttfull expansion.84

Skogsindustrin fortsatte

under efterkrigstiden att integreras såväl horisontellt som vertikalt. Pappersindustrins tyngd-

punkt förflyttades norrut i landet och massaindustrins söderut. Främst blev integrationen mas-

sa-papper vanlig, då en av de viktigaste strategierna för svensk massa- och pappersindustri var

att öka vidareförädlingen av produkterna. Under trycket av de starka kostnadsstegringarna i

Sverige och de efterhand pressade priserna ökade takten i fusionering, rationalisering och

driftskoncentration. Trender som också var genomgående i många andra industribranscher

under 1960-talet. 85

Just dessa trender, fusionering, rationalisering och driftskoncentration, brukar innebära en

slags kulmen för den industriella expansionen. När effektiviseringarna sker genom stordrift

82

Dahmén (1992a) s. 56-57., Liljenäs - Törnqvist (1986) s. 332-339. 83

Sjunesson (1967) s. 200-201. 84

Hammarland (1962) s. 95-98. 85

Schön (1994) s. 50-51., Träfackens utredningsavdelning (1969) s. 231 ff.

49

och koncentration snarare än produktutveckling och innovationer visar det att expansionen

löper i gamla banor. Omvandlingen har avstannat och krisen är nära.86

Efterkrigstidens expansion innebar inte att de traditionella industriregionerna växte på öv-

riga områdens bekostnad. Industrisysselsättningen tycks istället ha stigit i stort sett överallt i

landet. Resultaten är inte entydiga under 1950-talet men under 1940- och 1960-talen växte

industrisysselsättningen snabbare i periferin.87

Många tidigare expansiva industristäder med

tyngdpunkten lagd emot stagnerande branscher som textil- och konfektionsindustri avindustri-

aliserades under 1950- och 1960-talen. Borås, Norrköping och Örebro är tre exempel. Andra

branscher omfördelades under efterkrigstidens första decennier. Inom metall- och verkstads-

industrin var sysselsättningsökningen kraftigare i Sydvästsverige än i dess traditionella kärn-

områden Mälardalen och Bergslagen. Inom trävaru- och massaindustrin fortsatte förskjutning-

en från Norrland emot Svealand och Götaland och i sågverksindustrins fall från kusten till

inlandet.88

Värt att notera är att förändringarna i industrisysselsättning inte alls återspeglade

förändringarna i befolkningstillväxt. Samtidigt med industrispridningen skedde istället en av-

folkning av landsbygden och stor tillväxt i storstädernas ytterkantområden.

Efter 1965 kan de första tecknen på en scenförändring för svensk industri och svensk eko-

nomi skönjas. I takt med återuppbyggnaden av Västeuropa och framväxten av s.k. nyindustria-

liserade länder (NIC) mötte svenska företag allt hårdare konkurrens på världsmarknaden.

Först inom de mer arbetsintensiva branscherna, sedan inom åtskilliga andra. Konkurrenskraf-

ten försvagades på flera områden. En inhemsk orsak bakom detta var den s.k. kostnadskrisen i

mitten av 1970-talet orsakad av kraftiga löneökningar och ökade statliga pålagor på företagen.

Än allvarligare än att konkurrenskraften försvagades under det sena 1960- och tidiga 1970-

talet, var att utvecklingskraften sinade. Förnyelsen avtog samtidigt som nyföretagandet mins-

kade.89

2.3. Industrialismens kris

I början av 1970-talet försämrades också de tidigare gynnsamma internationella förutsättning-

arna. Energi- och råvarupriserna började fluktuera kraftigt, det stabila växelkurssamarbetet

86

Schön (1994). 87

Lundmark - Malmberg (1988) s. 60-69. 88

Alvstam - Korhonen (1995a) s. 52-61., Alvstam - Korhonen (1995b) s. 88-96. 89

Dahmén - Carlsson (1985) s. 56-70.

50

inom ramen för Bretton Woods-systemet kollapsade och tendenser till protektionism lade hin-

der i vägen för handelsutbytet.90

Den långa perioden av hög och jämn tillväxt bröts under

1970-talets första hälft och ånyo var en s.k. strukturkris i antågande. Åtskilliga bedömare

trodde emellertid att den svenska industrikrisen skulle vara av tillfällig, konjunkturell natur.

Den politiska lösningen på problemet var därför att hoppa över ”lågkonjunkturen” med hjälp

av den s.k. överbryggningspolitiken. När detta inte fungerade inleddes en omfattande industri-

stödspolitik samt en rad nedskrivningar av den svenska valutan i syfte att stärka konkurrens-

kraften.91

Strukturkrisen under 1930-talet hade inneburit en djup men kort svacka varpå nya

utvecklingsblock formade en industriell förnyelse vilken gav kraft åt den påföljande expan-

sionen. Under krisen på 1970-talet hände inget av detta. Krisen blev långvarig men inte lika

djup då den kunde modereras av en kraftigt expanderande offentlig sektor.

Mycket finns redan skrivet om strukturkrisen som drabbade den tunga industrin, främst

gruv- stål- och varvsindustrin, med förödande kraft i anslutning till och efter oljekriserna 1973

och 1978. 92

Också svensk skogsindustri drabbades hårt av krisen om än något lindrigare än de

nyss nämnda. Omvandlingstrycket gav kraftigt utslag åren efter den inflationistiska högkon-

junkturen 1973-1974 och bestod av ett flertal för skogsindustrin specifika kännetecken. Först

och främst ökade löne- och råvarukostnaderna i Sverige klart snabbare i än de viktigaste kon-

kurrentländerna USA och Canada. Sedan bidrog den sjunkande dollarkursen till konkurrens-

försvagningen. Därtill kommer att den internationella efterfrågan på massa och papper mins-

kade kraftigt efter 1975. Hårdast drabbades de företag som hade små skogstillgångar och där

produktionen till stor del utgjordes av den konjunkturkänsliga cellulosan.93

Konsekvenserna av detta blev att åtskilliga skogsföretag fusionerade och driften såväl kon-

centrerades som integrerades. Ett mer långsiktigt skäl till stordriftstänkandet var att större en-

heter ansågs ha en bredare bas för att bära de växande kostnaderna för forskning, utveckling

och marknadsföring. Tillbakagången för sågverks- och snickeriindustrin hängde å sin sida

samman med de minskande byggnadsinvesteringarna i landet. Samtidigt steg som bekant pri-

serna på råvara vilket än mer drog åt tumskruvarna för sågverk och snickerier. Sammantaget

90

Knox - Agnew (1994)., Dahmén - Carlsson (1985) s. 46-70. 91

Schön (1994) s. 52-56. 92

Fritz (1988)., Pettersson (1989). 93

Carlsson - Josefsson (1979) s. 350-352.

51

minskade skogsindustrins sysselsättning från totalt 180 000 till något över 150.000 mellan

1975 och 1985. 94

Industrikrisens tid innebar också en kris för åtskilliga industridominerade samhällen.

Lundmark och Malmberg kunde i sin avhandling peka på att omfördelningen av industrisys-

selsättning slog hårt emot s.k. industrikommuner, både stora och små. Eftersom krisbran-

scherna framförallt var järn- stål- varv- och tekoindustrin blev Bergslagen blev den stora för-

loraren i dramat. Järn- och stålindustrins sysselsättningsminskning berodde i stor utsträckning

på rationaliseringar av befintlig verksamhet under 1970- och det tidiga 1980-talet. Tekoindu-

strins nedgång var å sin sida ett resultat av rena nedläggningar. En annan faktor bakom de ti-

digare industridominerade orternas tillbakagång bestod i den mycket låga nyetableringsfre-

kvensen. Siffrorna för gamla bruksorter som Fagersta, Degerfors, Hofors, Surahammar och

Karlskoga visade genomgående att nästan inga nya företag lyckades expandera mellan 1965

och 1980. Kommunerna längs norrlandskusten uppvisade en blandad bild under 1970- och det

tidiga 1980-talet. Inledningsvis fortsatte industrisysselsättningen att expandera på de flesta

håll i regionen trots inriktningen emot den stagnerande massa- och pappersindustrin. Troligen

blev inte effekterna av industrikrisen tydliga förrän kring 1980, då industrisysselsättningen

föll kraftigt. 95

Konjunkturerna vände uppåt igen under inledningen av 1980-talet och årtiondet blev ur den

aspekten gynnsammare än det förra. Integrationen av EG:s inre marknad fortskred och flera

hinder för handel och investeringar revs. I USA stimulerades ekonomin under det tidiga 1980-

talet och i kombination med den höga dollarkursen gynnades svensk exportindustri – inte

minst skogsindustrin. Samtidigt skedde en allmän internationalisering av de ekonomiska pro-

cesserna. Förbättrade informations- och kommunikationssystem och sänkta transportkostnader

lade grunden för ett kraftigt växande internationellt utbyte. 96

En viktig trend inom svensk industri under 1980-talet var att tjänsteproduktionen inom fö-

retagen i stor utsträckning började organiseras i fristående enheter, s.k. outsourcing. Den in-

tensivare konkurrensen medförde en ökad specialisering inom industrin. I syfte att bättre ut-

nyttja stordriftsfördelarna, kombinerat med flexibilitet, kunde företagen inte behålla alla verk-

samheter och enheter inom det egna bolaget. Detta var grunden för en omfattande ökning av

94

SOS Industri 1975, 1985. 95

Lundmark -Malmberg (1988) s. 123-135 , 244-246. 96

Dahmén (1992a) s. 61-68.

52

antalet företag och anställda inom små tjänsteföretag som sysslade med finans-, underhålls-,

distributions- eller datatjänster. Jämsides med detta skedde alltså en omfattande specialisering

inom många storföretag. Produktsortimentet inriktades alltmer på specialkvaliteter av olika

slag medan bulkvaror fick mindre betydelse. Specialiseringen möjliggjordes av de snabba tek-

nologiska förändringarna jämsides med de alltmer diversifierade efterfrågemönstren. Olika led

i produktionsprocessen kunde integreras och koordineras med datorer (CAD/CAM). Därvid

kunde produkter med ny design snabbt framställas så snart som datorerna blev omprogramme-

rade. Förnyelsen gällde såväl basvaror som stål, textilier, papper och kemikalier men också

maskindelar och verktyg, alltså helt olika typer av varor.97

Branschmässigt fanns inte längre något starkt samband mellan en expansion inom en indu-

stribransch och fler sysselsatta inom samma bransch. Under 1980-talet expanderade stora de-

lar av svensk industri men sysselsättningsökningen var långt mindre påtaglig än tidigare. To-

talt sett minskade industrisysselsättningen i Sverige. Främst i textilindustrin och därnäst gruv-

hanteringen och metallindustrin. Vissa branscher hade en mycket gynnsam utveckling under

1980-talet. Läkemedelsindustrin är ett exempel, elektronikindustrin ett annat. Svenska läke-

medelsföretag samarbetade ingående med den medicinska forskning som finansierades av

statsmakten och denna symbios gav frukt i form av stora exportframgångar.98

För skogsindustrins del kännetecknades perioden av en fortsatt integration i förädlingsle-

det, fortsatt koncentration på såväl anläggnings- som ägarsidan och en stark satsning på speci-

alkvaliteter. Tre stora block formades inom svensk skogsindustri, STORA, SCA och MoDo

som tillsammans svarade för ungefär tre fjärdedelar av skogsföretagens omsättning 1990.

Samtliga företag hade en växande utlandsproduktion.99

Flera av de medelstora producenterna

valde att koncentrera sig på ett fåtal kvalitetsområden och avstod från den tidigare diversifie-

rade tillverkningen. Detta fick till resultat att antalet arbetsställen fortsatte att minska och pro-

duktionsvolymerna steg på de kvarvarande. Under den senare delen av 1980-talet ökade också

företagsförvärven utomlands inom skogsindustrin. Företagen kunde därigenom erbjuda sina

kunder ett fortsatt brett sortiment samtidigt som produktionen specialiserades.

Också sågverksindustrin genomgick en omfattande strukturrationalisering under 1980-talet

där driften kraftigt koncentrerades. En påtaglig tendens var att branschen försökte öka vidare-

97

Knox - Agnew (1994) s. 208-232., Braunerhjelm (1992) s. 111-120. 98

Unger (1992) s. 233-237. 99

Larsson - Malmberg (1992) s. 35.

53

förädlingen genom hyvling och tillverkning av byggkomponenter samt emballage. Till skill-

nad från fallet med massa- och pappersindustrin var hemmamarknaden av stor betydelse för

såväl sågverks- som övrig trävaruindustri.100

De senaste decenniernas strukturomvandling inom skogsindustrin har på avgörande vis

förändrat förutsättningarna för industriproduktion i Sverige. Gamla lokaliseringsfaktorer som

tillgång till råvara, flottleder och elkraft har i det närmaste spelat ut sin roll och istället har

närhet till kunderna fått en större roll. Transportkostnadernas betydelse har avtagit och det

gamla yrkeskunnandet, förmågan att tillvarata råvaran, har ersatts av ett process- och datakun-

nande. Å andra sidan är massa- och pappersindustrin ytterst kapitalkrävande och kostnaderna

att investera i en ny anläggning är enorma. Därför investeras ofta vid befintliga anläggningar

samtidigt som äldre enheter läggs ned. Branschens lokalisering har därigenom förändrats

svagt i riktning emot syd- och Mellansverige men den stora koncentrationen finns fortfarande

längs norrlandskusten och kring Vänernområdet. Det är också här som de senaste decennier-

nas utslagning av äldre massafabriker har slagit hårt. År 1960 fanns 127 massafabriker i Sve-

rige, 1991 hade antalet reducerats till 53 och pappersindustrin har genomgått en liknande ut-

veckling.101

Den återhämtning som skedde i den svenska ekonomin under 1980-talet fick ett hastigt slut

vid 1990-talets inledning. Landet kastades då ut i ett ”stålbad” med en akut finanskris, ett ga-

lopperande budgetunderskott, en allvarlig industrikris vilket i sin tur gjorde att arbetslösheten

steg i höjden. Industri- och bygandskonjunkturerna vände raskt nedåt i de flesta industriländer

runt 1990 och skogsindustrin samt de flesta övriga branscher drabbades hårt.

Tidigare i kapitlet har jag använt det strukturanalytiska perspektivet för att kunna periodise-

ra industriomvandlingen. I jämn följd och med regelbundna mellanrum har förloppet uppre-

pats; kris – omvandling – rationalisering – kris. Under 1980- och 1990-talet lopp har trenderna

blivit svårare att uppfatta och omvandlingsfasen har inte tyckts stämma med det generella

mönstret. Vanligtvis beror detta på att man som historiker ofta har svårare att se de viktiga

utvecklingsdragen och långa trenderna ju närmre sin samtid man kommer. Det centrala syns

bäst i efterhand när väl bisakerna förbleknat. När det gäller synen på strukturkrisen under

100

Svensén (1992) s. 210-212. 101

Larsson - Malmberg (1992) s. 34-36 , 38-47.

54

1970-talet och utvecklingen sedan dess råder oenighet bland forskare som sysslat med struk-

turanalys.

Lennart Schön hävdar att 1970-talets kris ska ses som en strukturkris med många grund-

läggande drag gemensamma med tidigare förlopp. Omvandlingen efter strukturkrisen skedde

genom att stora delar av gruv-, varv- och stålindustrin avvecklades eller kraftigt bantades.

Samtidigt skedde en omfattande förnyelse i andra delar av industrin under 1970- och 1980-

talen med elektroniken och kunskapsteknologin i centrum. Skillnaden gentemot tidigare var

att Sverige under denna strukturkris hade en långt svårare omvandling än tidigare eftersom

krisbranscherna hade en sådan tyngd i svensk ekonomi. Krisen under 1990-talet ser Schön

som en del i omvandlingsförloppet och inledningen till en längre tillväxtperiod men där det

finns direkta behov av integration och stabilitet

Olle Krantz, ekonom-historiker i Umeå, hävdar å sin sida att de tidigare använda struktur-

indikatorerna inte längre är relevanta eftersom gamla samband tycks ha upphört att gälla.

Mönstret från tidigare strukturkriser stämmer inte och den ekonomiska förnyelsen och om-

vandlingen går trögt på grund av de trögheter hos de politiska institutionella ramarna i Sveri-

ge. Trögheterna löstes inte upp under 1980-talet och 1970-talets strukturkris blev därigenom

oförlöst. Istället drabbade denna kris Sverige med full kraft under 1990-talet och nu fanns åter

ett behov av institutionell och politisk anpassning och omvandling till de nya villkoren, främst

en internationaliserad ekonomi. 102

Oavsett hur vi ska se på 1990-talets kris och dagens läge finns det anledning att uppmärk-

samma strukturanalysen i studier av lokal industriomvandling. Centralt bör vara att följa de

långa cyklernas genomslagskraft på lokal nivå. De regioner som lyckas följa med sin tid och

hitta möjligheter att utnyttja utvecklingsblock i tiden bör vara betydligt bättre lottade än de

som bygger fast sig i gamla utvecklingsblock med tillväxtkraften bakom sig.

102

Se debatten mellan Lennart Schön och Olle Krantz i Ekonomisk Tidskrift 1993: nr 1 s. 7-17 , nr 6 s. 541-

550 och nr: 8.

55

Kapitel 3. Framväxten för industrisamhället 1850-1945

Industrisamhället Marmaverken bestod under 1800-talets senare av 12-15 hushåll fördelade på

sex hemman, tre på varje sida om bäcken. Denna stillsamma bondby förvandlades när tre her-

rar, Schöning, Widmark och Brolin, beslutade sig för att börja driva sågverksrörelse vid sjön

Marmen. Med sågverket som igångsattes 1855/56 och bolaget Marma Sågverk AB utveckla-

56

des den stillsamma bondbyn inom loppet av något decennium till en ångande industriort och

befolkningen mångdubblades.103

Samma sak skedde på åtskilliga andra platser längs hälsinge-

kusten. I och med industrialiseringen av bygden växte industrisamhällen fram. Det gamla för-

svann gradvis och en ny tid stod för dörren.

I detta kapitel kommer en grov bild av näringslivs-, arbetsmarknads- och befolkningsut-

vecklingen att tecknas för Söderhamn och Hudiksvall. Perioden är det industriella genombrot-

tet och ett sekel därefter då industrisamhället gradvis byggdes på med nya verksamheter. Om

föregående kapital tog sin utgångspunkt i det stora behandlar detta kapitel det lilla – regioner

och industriorter.

Industriorternas framväxt och industriorten som bas för det svenska industrisamhället

kommer således att betonas. De stora företag som kom att dominera dessa orter satte tidigt sin

prägel på bygden och därför är deras verksamhet central. Fokus ligger på skogsindustrin i Sö-

derhamn och Hudiksvall då denna bransch spelade en helt avgörande roll för industriutveck-

lingen under hela perioden. Perioden kännetecknas för övrigt av tre vågor med omfattande

industriomvandling som i stor utsträckning stämmer med det nationella mönstret. På många

sätt blir det en grov bild som tecknas, ofta utan exakta siffror och med en del reservationer.

Detta ligger i sakens natur eftersom källmaterialet har brister och sifferuppgifterna från ex-

empelvis industristatistiken är föga tillförlitliga under delar av perioden. Befolkningsuppgif-

terna är av bättre kvalitet. I vissa fall kommer därför uppskattningar och allmänna resonemang

att användas för att styrka mina resonemang.

3.1. Det sena 1800-talets omvandling – sågverksindustrins genombrott

3.1.1. Innan det började

Söderhamn och Hudiksvall har en i mångt och mycket gemensam historia. En av de företeel-

ser kommunerna har gemensamt är skogsindustrin som har präglat regionen under sekler. Re-

dan innan industrialiseringen, oavsett om vi kallar den perioden förindustriell eller protoin-

dustriell, var trävaruhanteringen viktig. Sågning av bräder var en omfattande näring, ofta som

bisyssla till jordbruket. Enligt uppgifter fanns 33 grovbladiga avsalusågar och 9 finbladiga

sågar i Hälsingland år 1796. Av dessa låg hela 24 grovbladiga respektive 5 finbladiga sågar i

103

Lindberg (1999).

57

Söderhamn eller Hudiksvall och samma mönster, alltså sågverken koncentrerade till Söder-

hamn och Hudiksvall, rådde också 1815. 104

Samma socknar som dominerade kring sekelskif-

tet 1800 behöll sin ställning under 1800-talets första del och den framväxande sågverksindu-

strin hade, enligt forskare som Kjell Haraldsson, klar karaktär av protoindustri. Ett belägg för

detta är den säsongsbundna arbetskraften, ett annat är de avlägsna avsalumarknaderna och

slutligen fanns en omfattande regional specialisering. Handeln med trävaror och kunskap när

det gällde olika led i trävaruhanteringen, torde ha givit en god kännedom om näringen i regio-

nen. En insikt som kunde utnyttjas när förändrade regelverk och växande internationell efter-

frågan gav möjlighet.

Söderhamns stad hade sedan gevärsmanufakturiet nedlades år 1813 varit en stad dominerad

av handel, hantverk och fiske. Det fanns en varvsnäring med viss fartygsbyggnad och därtill

utskeppning av trävaror i liten skala. Också Hudiksvalls stad dominerades av handel, hantverk

och fiske innan 1850. Handel med trävaror hade förekommit tidigare men i sparsam utsträck-

ning. Trävaruhanteringen var snarast en stillastående bransch kring år 1850 då främst natur-

geografin missgynnade staden. Ingen stor älv fanns i närheten för att flotta timret från inlandet

till kusten så därför blev köpmännen hänvisade till det timmer kustsocknarnas bönder försåg

dem med.105

3.1.2. Sågverksindustrin tar fart i Söderhamn och Hudiksvall

Under genombrottet för den moderna sågverksindustrin under 1800-talets andra hälft utveck-

lades Söderhamn och Hudiksvall parallellt, men de specialiserade sig på olika verksamheter.

Hudiksvalls stad, ”träpatronernas stad”, blev en av Sveriges främsta exporthamnar för träva-

ror, medan själva sågverkshanteringen expanderade kraftigt i Söderhamn med omnejder. Utan

tvivel fanns en tradition av virkessågning och trävaruhandel redan innan 1850 i såväl Hudiks-

vall som Söderhamn. Enligt Glete var det dock sällan som de ”gamla” sågverksägarna hade

initiativkraft nog att utvidga verksamheten. Snarare var det köpmännen, såväl kring Norr-

landskusten som från storstädernas handelshus, som var drivande i expansionen. Ett visst ut-

104

Nyström (1982) Appendix B tabell 6. 105

Haraldsson (1989) kap 3.

58

ländskt inflytande fanns också i den norrländska sågverksindustrin, men då i första hand som

långivare och inte investerare. 106

I Hudiksvalls stad upptäckte den lokala eliten i mitten av 1800-talet att staden var på väg

att hamna i bakvatten då sågverksindustrin, som i övriga landet expanderade, förde en tynande

tillvaro. Att utveckla sågningen av trävaror till en industriell verksamhet skulle dock kräva

större insatser och större resurser än staden mäktade med. För att kunna expandera behövdes

kapital för investeringar och skog i riklig omfattning.107

Det var här som det s.k. Engelska bo-

laget (Hudiksvall Steam Sawing Mill Company of London) kom in i bilden.

Engelska finansiärer i samarbete med lokala Hudiksvallsbor satsade kapital i det Engelska

bolaget som formellt bildades 1857. Omfattande markköp inleddes samtidigt för att skaffa

skogsråvara. I inlandssocknarna upprättades långvariga avverkningskontrakt för att försörja

det nya bolaget med råvara och samtidigt byggdes järnvägar och anlades flottleder för att för-

binda inlandet med hamnen i Hudiksvalls stad. Virket sågades i Hamresågen, Forsa socken

och utskeppades i Hudiksvalls stad. Hamresågen anlades f.ö. redan 1857 och var således en av

de första ångsågarna i landskapet. I mitten av 1860-talet var den klart störst bland ångsågarna i

Hälsingland, med en produktion på ungefär 15.000 kubikmeter trävaror.108

Det engelska bola-

gets saga blev emellertid kort i Hudiksvalls stad. Redan 1868 upphörde bolaget med driften då

vinsterna inte blev de väntade och aktieutdelningen uteblev. Istället övertog lokala Hudiks-

vallsköpmän kommandot i samverkan med den stockholmske trävaruhandlaren J.E. Francke.

Enligt Lundbäck blev bygden än mer beroende av trävaruhanteringen när stadsfullmäktige

samtidigt hjälpte till med finansieringen av det, år 1868, nybildade Hudiksvalls Trävaru Ak-

tiebolag. 109

Under de goda åren under 1870-talet uppförde Trävaruaktiebolaget ett sågverk på en ö kal-

lad Håstaholmen utanför Hudiksvalls stad. Det räckte inte längre med arrendering av bonde-

sågar. Anläggningen på Håstaholmen medföljde självfallet följdinvesteringar i form av bräd-

gårdar i anslutning till sågverket, arbetarkaserner nära fabrikerna och slutligen vägar, järnvä-

gar och hamnanläggningar i närområdet Produktionen av sågade trävaror steg kraftigt under

1870-talet. Under högkonjunkturen på 1880- och 1890-talen produceras årligen 120.000 ku-

106

Glete (1987) s. 151-158., Lundbäck (1982) s 18-19. 107

Lundbäck (1982) s. 19-25. 108

Haraldsson - Isacson (1982) s. 25. 109

Lundbäck (1982) s. 19-39.

59

bikmeter fördelat på ungefär hälften i den nyförvärvade Hybosågen och lejonparten av resten i

Forsasågen samt vid Håstaholmen. Efter 1880-talets mitt gjordes stora följdinvesteringar vid

Håstaholmen exempelvis anlades ett hyvleri 1888 för att kunna öka förädlingen av träet. 110

Uppsvinget för sågverksindustrin ledde till en omfattande inflyttning av arbetare till Hudiks-

valls stad vilket genererade en kraftig tillväxt i det övriga näringslivet. Handel och samfärdsel

fick en stark ställning i staden och emot slutet av 1800-talet var staden en av Sveriges vikti-

gaste exporthamnar för trävaror. Hudiksvalls stad började därmed att industrialiseras och ett

tecken i tiden var att den då över 100-åriga Hudiksvalls Associerade Hantverkare år 1871 byt-

te namn till Hudiksvalls Fabriks- och Hantverksförening.111

Samtidigt med expansionen för trävaruhanteringen i Hudiksvalls stad skedde till följd av de

förändrade efterfrågeförhållandena en långsam tyngdpunktsförskjutning från järn- till trävaru-

hantering vid Iggesunds Bruk. Järnhantering hade anor i Iggesund sedan 1600-talet och träva-

rorna var länge mest ett komplement som passade väl vid stuvningen av last på fartyg. På

järnhanteringens område hårdnade konkurrensen till följd av en teknisk utveckling och priser-

na var mot slutet av 1800-talet i allmänhet låga på järn och stål. Trävarorna kunde däremot

säljas utomlands med goda priser, åtminstone fram till mitten av 1870-talet. Ägarfamiljen

Tamm, särskilt Hugo Tamm, ansåg emellertid att järnhanteringen var det väsentliga för bruket

och trävaruhanteringen mer ett komplement. Under perioden 1876-1903 vägde produktionen

av järn/stål och trävaror ungefär jämnt värdemässigt men Gustav Utterström menar ändå att

bolagets tyngdpunkt gradvis flyttades över mot trävaror.112

Vid brukskomplexet i Iggesund

byggdes under 1870- och 1880-talen en ny vattensåg, ett hyvleri och man tog upp sågbladstill-

verkning. Samtidigt skedde också en modernisering av järnhanteringen. Under utbyggnaden

på 1870-talet förvandlades det gamla stångjärnsbruket till ett modernt bessemerjärnverk med

valsverk, gjuteri samt mekanisk verkstad. 113

I Söderhamn blev utvecklingen än mer expansiv. Trots att Söderhamn stad inte låg vid nå-

gon älvmynning blev staden utskeppningshamn för trävaror i området, mycket tack vare bris-

ten på goda hamnar vid Ljusnans utlopp. Efter ångsågens införande i slutet av 1850-talet ex-

panderade Söderhamnsområdet inom loppet av några få år till en dominerande ställning bland

110

Utterström (1985a). 143-151. 111

Hudiksvalls Fabriks- och Hantverksförening (1956) s. 32-33., Lundbäck (1982) s. 170-171. 112

Utterström (1985b) s. 284. 113

Utterström (1985b) kap 4-6.

60

Norrlands sågverksdistrikt. Under 1860-talet var Söderhamnsdistriktet den näst största expor-

tören.114

Årtiondet senare blev Söderhamn störst med en årlig export på mer än 300 000 ku-

bikmeter plank och bräder. År 1862 fanns fem moderna ångsågar i Hälsingland, varav fyra var

lokaliserade i Söderhamnsområdet, nio år senare var sju av Hälsinglands nio ångsågar lokali-

serade i Söderhamnsområdet. Där fanns de största sågarna samt hyvlerier och brädgårdar för

bearbetning av de sågade trävarorna.115

Totalt var över 2 600 människor sysselsatta inom såg-

verken i Söderhamn mot slutet av 1800-talet vilket var knappt hälften av alla sågverksarbe-

tande i Gävleborgs län.116

De nya sågverksföretagen i Söderhamn var inte i någon större utsträckning knutna till de

äldre bruks- och sågverksintressena i området utan representerade något nytt. Till de större

företagen i landet hörde Bergvik Sågverks AB. Bolaget grundades 1853 av kapital från Stock-

holm och England och innefattade en vattensåg och ett pappersbruk i Bergvik, en ångsåg i Ala

samt en brädgård i Söderhamn. Alasågen byggdes 1854/55117

och blev därmed den första ång-

sågen i Hälsingland och den sjunde i Sverige. Även om sågverksindustrin som bransch var

expansiv i mitten av 1800-talet var investeringsbehovet stort och alla lyckades inte ekono-

miskt. En rekyl från den stora finanskrisen 1857 kom att stå Bergvikbolaget dyrt och bolaget

försattes i konkurs 1867. Med hjälp av engelskt kapital kunde dock bolaget återskapas och en

omfattande expansion skedde under 1870-talet. Produktionen ökade snabbt och i början av

1870-talet var volymen sågade trävaror hela 37 000 kubikmeter. Bergviksågarna var små och

omoderna och under 1870- och 1880-talet koncentrerade bolaget sågningen av exportvirke till

den nya Alasågen som byggdes 1885 och lät Bergviksågarna istället försörja den nya massafa-

briken.118

Ett annat av de tidiga sågverksföretagen i bygden var Marma Sågverks aktiebolag. Det

grundades 1854 av främst lokala handelsmän från Söderhamn. Marmabolaget blev därigenom

det första aktiebolaget i Sverige inom trävarurörelsen. Ångsågen byggdes 1855/56 invid sjön

114

Söderhamnsdistriktet/området syftar i detta stycke, som refererar till Wik (1950), på ett större område än

nuvarande Söderhamns kommun. Stora delar av det som idag hör till Bollnäs och Ovanåker är också inräknat. 115

Wik (1950) s. 106-129. 116

Haraldsson (1989) s. 100. 117

Olika källor anger olika år för när en viss industrianläggning byggdes. Troligen refererar vissa källor till

vilket år den började byggas andra till när bygget avslutas eller möjligen när driften sattes igång. I de fall där

olika uppgifter föreligger har jag valt att ange båda åren i texten ex 1854/55. 118

Utterström (1985a) s. 10-15., Bylund (1993)., Bergström (1981) s. 45-61., Glete (1987) s. 163., Oremark

(1968) s. 27-38.

61

Marmen, alltså strax efter den i Ala, medan brädgården liksom i Bergviks fall förlades till

Söderhamn. Expansionen lät inte vänta på sig utan med de goda konjunkturerna steg produk-

tion och vinster i höjden. I början av 1880-talet tillverkades nära 60 000 kubikmeter sågat vir-

ke per år och ungefär de volymerna producerades ända till sekelskiftet.119

Den inom trävaruhantering välkända göteborgsfamiljen Dickson, James Dickson & Co,

engagerade sig under 1850-talet också i Söderhamnsområdet. Ett sågverk byggdes i Askesta år

1858 vid spetsen av sjön Marmen, och lastageplatsen anlades i Sandarne dit timret kunde fors-

las på den nybyggda järnvägen. Dicksons företagsimperium, som inte bara innefattade San-

darne-Askesta, var det största företaget inom sågverksindustrin i Sverige under 1880-talet.

Sågen i Askesta återuppbyggdes efter en brand 1869 och kompletterades då med hyvleri och

snickerifabrik. En kort period var det den största anläggningen i hela riket. 120

I Ljusne, en knapp mil söder om Söderhamn, fanns traditioner av järnhantering sedan

1600-talet. Järnhanteringen expanderade under 1870- och 1880-talen då ett storskaligt bruks-

komplex färdigställdes med bland annat masugn, lancashiresmedja, valsverk, kättingsmedja

samt mekanisk verkstad. Det första ångdrivna sågverket på orten byggdes 1861 och komplet-

terade då ett äldre vattendrivet sågverk på platsen. Initiativtagare var Wilhelm Kempe, som i

samarbete med det göteborgska handelshuset Wilhelm Röhss & Co började köpa skog och

bygga upp en skogsindustri av stort format Tjugo år senare skedde en ny utbyggnad. Den

gamla vattensågen ersattes då av en ny modern ångsåg som blev en av de största i landet med

en kapacitet på över 80.000 kubikmeter. Samtidigt slogs Ljusneindustrierna ihop med Voxna

bruk till bolaget Ljusne-Voxna AB. Detta gav Ljusne ett mångsidigt näringsliv som så små-

ningom fick en tyngdpunkt mot trävaruindustri. Något som visar storleken på detta industri-

komplex är antalet anställda som förekom i Ljusne Voxna AB:s lönelistor. År 1880 återfanns

hela 1151 anställda på lönelistorna och av dem arbetade drygt 800 med trävaruhanteringen

medan de övriga fanns i järnverken eller verkstaden.121

Sågverkens kraftiga expansion i regionen inleddes alltså under 1850-talet och höll hög has-

tighet under några decennier. Flera nya bolag utan rötter i bygden grundades och andra gamla

bruksföretag lade om sin tillverkning mot trävaruområdet. Framgången var dock inte given

119

Sellberg (1953) s. 19-23. 120

Utterström (1985a) s. 10-15., Bylund (1993). 121

Törnros (1967) s. 5-6., Glete (1987) s. 163., Rondahl (1972) s. 21-22.

62

vilket de många konkurserna indikerar. Sågverksindustrin var den bransch där det industriella

genombrottet först gjorde sig gällande och regionen ifråga var ett av dess kärnområden.122

3.1.3. Sågverken och övrig industriverksamhet

Harald Wik menar att sågverksindustrin i Norrland vid sekelskiftet egendomligt nog hade gi-

vit upphov till få stora nya industrier som för sin avsättning eller som på annat sätt varit bero-

ende av eller förorsakade av sågverksindustrin.123

Wiks tes tycks inte stämma när det gäller

hälsingskusten. Av de växande industrierna i Söderhamn och Hudiksvall i slutet av 1800-talet

var flertalet kopplade till sågverken.

Ett exempel är verkstadsindustrin vars produktion tidigt inriktades mot trävaruhantering.

Vid Iggesunds Bruk startades sågbladstillverkningen år 1888. Produktionen expanderade kraf-

tigt kring sekelskiftet och sågbladen såldes till kunder såväl nära som fjärran i Sverige, exem-

pelvis till sågverken i Marma och Ljusne.124

I Ljusne expanderade kättingtillverkningen under

samma period och en rimlig tanke är att en stor del av kättingen användes vid flottningen av

timmer. En annan del av Ljusneindustrierna, den mekaniska verkstaden, sålde maskiner till

sågverksindustrin. Ett exempel från den mekaniska verkstadsindustrin var Söderhamns Verk-

städer AB som började sin verksamhet under namnet Jäderbergs Mekaniska Verkstad år 1866.

Den första stora beställningen gällde ett 12-ramigt sågverk som levererades till en Dicksonägd

anläggning i Matfors. Skogsindustrin fortsatte att vara företagets huvudsakliga kund och bland

annat försörjde Söderhamns Verkstäder sågverken i Marmaverken och Håstaholmen med ut-

rustning. Visserligen diversifierade Söderhamns Verkstäder sin verksamhet mot slutet av

1800-talet. Företaget började bygga fartyg vid Stenåkers varv i Stugsund men kort därpå av-

slutades skeppsbyggandet och företaget inriktade sig åter emot sågverksindustrin.125

Sågverksindustrin lade dessutom grunden till ett flertal olika industrigrenar som arbetade

med förädlade trävaror. Inledningsvis var det träsliperier som efterträdde eller kompletterade

sågverken, senare kom pappersmassefabriker och än senare träskivefabriker, men mer om det-

ta i följande avsnitt.126

Därtill hade, som vi sett, några av sågverken startats i anslutning till

122

Haraldsson (1993) s. 53. 123

Wik (1950) s. 278. 124

Utterström (1985b) s. 261-283. 125

Utterström (1985) s. 152., Söderhamn Verkstäder (1944) s. 7-10., Lofors (1993) s. 35-38., Jensen (1920)

s. 54. 126

Wik (1950) s. 282-284.

63

tidigare bedriven järnbruksrörelse. Järn och trä var en utmärkt kombination för såväl lastning

av skepp som riskspridning. Ljusne-Voxna och Iggesunds Bruk är två exempel på gamla järn-

bruk som kring och efter sekelskiftet specialiserade sig på trävaror.

Näringslivet i städerna Hudiksvall och Söderhamn var annars av ringa omfång och av ka-

raktären hantverk och småindustrier. Det mest anmärkningsvärda för Hudiksvalls stads del var

fiskerinäringens tillbakagång och tillväxten för samfärdsel och handel under den senare delen

av 1800-talet. Lundbäck sätter dessa förändringar i samband med sågverksindustrins framväxt

kring Hudiksvall då trävarurörelsen behövde utbyggda kommunikationer och en fungerande

kapitalmarknad. 127

Under slutet av 1800-talet började således övriga delar av industrin inrikta sig på nya om-

råden. Maskiner, verktyg och annan utrustning behövdes till sågverksindustrin och såväl nya

som gamla företag anpassade sig. Konturerna av ett skogsindustriellt kluster började framträ-

da.

3.1.4. Lokal arbetsmarknad och befolkningsutveckling

Efter Sundsvallsdistriktet är det sannolikt hälsingekusten som blivit mest omvandlad av såg-

verksboomen.128

Uppgiften är här att kartlägga vilken betydelse trävaruindustrins framväxt

hade för regionen. Vissa inte obetydliga problem finns för de som vill undersöka och kvantifi-

era förändringarna på arbetsmarknaden. För det första var säsongvariationerna gigantiska och

för det andra räknades sågverken inte som fabriker innan 1896 och registrerades därigenom

inte i den offentliga fabriksstatistiken. Ytterligare ett källmässigt problem är att sågverksarbe-

tarna ofta inte var skrivna på den ort eller i den socken de arbetade.129

För att studera skogs-

industrins roll kommer därför två olika angreppssätt att användas, å ena sidan ett som bygger

på sporadiska och fragmentariska sysselsättningsuppgifter, å andra sidan ett som bygger på

mer tillförlitlig befolkningsstatistik.

De första befolkningsuppgifterna på kommunnivå härrör från 1860 då Söderhamn hade

kring 14.000 och Hudiksvall kring 22.000 invånare. Respektive stads andel av dessa siffror

var liten, båda städerna hade drygt 2.500 invånare men skillnaden i utvecklingstakt för hela

127

Lundbäck (1982) s. 94-99. 128

Lundbäck (1982) s. 120-121., Tedbrand (1988) s. 113-115. 129

Lundbäck (1982) s. 120-127.

64

området var tydlig. Under perioden fram till 1890 fördubblades Söderhamns befolkning me-

dan Hudiksvalls befolkning växte med knappt en tredjedel.

I Söderhamn var det främst Söderhamns stad som expanderade. Befolkningen växte från

knappt 1.800 invånare år 1850 till mer än 10.000 fyra decennier senare. Faktum är att ingen av

Sveriges 46 städer med mer än 5.000 invånare uppvisade en större relativ folkökning under

1860-talet och för de närmast kringliggande decennierna var tillväxten i Söderhamns stad ock-

så exceptionell.130

I övrigt var det främst industriorter som Söderala, Bergvik, Ljusne, Askesta

och Marma som växte. Geografiskt skedde i Söderhamn en mycket markerad koncentration

till industriorterna. Rondahl har via sin undersökning om flyttningarna i Söderala socken visat

på hur mönstret kunde se ut i en expansiv industribygd. Söderala hade knappt 4.000 invånare

1865 och drygt 8.300 invånare blott 25 år senare. Folkmängden hade alltså fördubblats. Den

mest intensiva ökningen skedde i början av 1870-talet då befolkningsökningen var 300-400

per år, alltså under sågverkshanteringens mest intensiva expansion. Expansionen hade två

komponenter. Den ena var det kraftiga födelseöverskottet som rådde under i stort sett hela

perioden 1865-1890. Den andra var flyttningsöverskottet vilket var som störst under första

halvan av 1870-talet. De som flyttade till Söderala var i stor utsträckning arbetare som sökte

arbetstillfällen i den expanderande industrin. Studien visar emellertid också att det skedde en

betydande agrar inflyttning, främst från Värmland men även Dalarna.131

Också i Hudiksvall skedde en avsevärd befolkningstillväxt. Folkmängden ökade från 2.000

till 4.800 i Hudiksvalls stad mellan åren 1850 och 1890. Den kraftigaste expansionen i Hu-

diksvallsområdet stod socknen Njutånger för. Värt att lägga märke till är att så gott som hela

befolkningsökningen i Njutånger socken, 1.300 personer av totalt 1.700, utgjordes av tillväxt i

Iggesund. I tätorten Iggesund steg befolkningen från 180 till över 1.500 mellan åren 1870 och

1900. Om Iggesund jämförs med järnvarudominerade bruksorter i omgivningen syns också en

markant skillnad. Iggesund växte medan de andra (Hedvigsfors, Strömbacka, Nianfors och

Moviken) stod stilla. 132

Alla tätorter växte således inte under 1800-talets sista decennier.

Förutom Njutånger expanderade Hälsingtunas befolkning där arbetarförstaden Åvik expande-

rade kraftigt från slutet av 1870-talet. De mer landsbygds/jordbruksorienterade socknarna som

130

Wik (1950) s. 271. 131

Rondahl (1972)., BISOS A Befolkningsstatistik 1860-1900,. opubl. Historisk tätortsstatistik. 1900-1980. 132

Gagge - Karlsson (1984) s. 7-8.

65

Norrbo, Delsbo, Enånger och Bjuråker uppvisade inte samma snabba befolkningsökning.133

Befolkningsökningen i den undersökta regionen tycks alltså kunna sättas i samband med in-

dustrialiseringen under den senare delen av 1800-talet.

Tabell 3.1 Befolkningsutvecklingen i Söderhamn, Hudiksvall och Gävleborgs län 1860-1890.

Index 100 = 1860

Källa: BISOS A Befolkningsstatistik 1860-1890.

Anm: To.m 1890 ingår befolkningen i Lingboområdet (ca 900 personer) i Söderhamns befolkningssiffror.

Det andra sättet att synliggöra skogsindustrins betydelse är genom siffror, låt vara osäkra, på

sysselsättningen vid arbetsställena. Några ord måste dock sägas om arbetsvandringarnas och

säsongsvariationernas betydelse.

Jag har tidigare omnämnt de stora skaror arbetare inom främst sågverksindustrin, flottning-

en och skogsbruket som flyttade runt i landet för att söka arbete. Bilden av Sverige i industri-

aliseringens barndom är en befolkning som i stor utsträckning levde i kappsäck, på jakt efter

arbete och med förhoppningar om ett bättre liv. Inledningsvis var de flesta av sågverksarbe-

tarna längs hälsingekusten inflyttade. I den första vågen norrmän därefter värmlänningar och

dalkarlar, alltså grupper som ansågs ha ett gott yrkeskunnande.134

Det verkar ha funnits en

slags ”rural-industriell” barriär som motverkat flyttning från byar till industrisocknar. Förvån-

ansvärt nog var nämligen inflyttningen till sågverksdistrikten i Söderala mycket svag från den

omgivande landsbygden vilket Björn Rondahl visat.135

Som redan antytts var säsongsvariationerna gigantiska. Vid exempelvis Iggesunds vatten-

såg samt Hamre vattensåg låg sågningsarbetet nere under ca. 5 månader. De få kvarvarande

arbetarna sysslade med reparationer, byggnadsarbeten och annat underhåll. Driftsinskränk-

ningarna hörde samman med såväl mörker och kyla som föränderliga konjunkturer.136

Olika

yrkeskategorier hade också olika anställningsförhållanden. Alf Johansson visar i sin under-

133

BISOS A Befolkningsstatistik 1860-1900,. opubl. Historisk tätortsstatistik. 1900-1980 134

Lundbäck (1982) s. 29-30., Utterström (1985a) s. 159. 135

Rondahl (1972) s. 62-63, 263-264. 136

Utterström (1985a) s. 159-163.

1860 1870 1880 1890

Söderhamn

13951 16623 23348 28590

Index 100 119 167 205

Hudiksvall

22430 23635 28350 32592

Index 100 105 126 145

Gävleborgs län

136061 147416 178728 206924

Index 100 108 131 152

66

sökning av Stocka sågverk (norr om Hudiksvall vid Hälsingekusten) att de som hade en fasta-

re anställning, alltså arbete en längre period på året, oftare var bofasta eller bodde i närbelägna

socknar. De s.k. vandringsarbetarna fick ofta ägna sig åt de mer oregelbundna och kortvariga

arbetsmomenten. Dessa lösarbetare hade generellt en mer osäker tillgång till arbete men kunde

å andra sidan lättare flytta till andra socknar. Uppdelningen av en kärngrupp fast anställda ar-

betare med högre löner och yttre cirklar av lösarbetare med lägre lön, med sinsemellan olika

arbetsuppgifter var tydlig.137

Ett vanligt arbetsmönster för lösarbetarna kunde innefatta skogs-

avverkning under vintern, flottning under vår och sommar, varefter de som följt med timret

medströms kunde få jobb vid något sågverk. Vid Stocka sågverk kunde man enligt Johansson

dock se en utveckling emot större kontinuitet i arbetsstyrkan. Även de kortvariga och lägre

betalda arbetena började med tiden övertas av de fast bosatta och deras söner.138

Med anledning av dessa omständigheter blir sifferuppgifter på antalet anställda i sågverken

svårjämförbara och ytterst känsliga för vilka man valt att räkna som ”anställda”. Ett annat

källmäsigt problem var att sågverksarbetarna under denna period ofta inte var skrivna på den

ort eller i den socken de arbetade.139

Vilken roll spelade då trävaruindustrin för orternas utveckling? Skilda källmaterial ger här

olika resultat beroende på när under året man mätte och vilka arbetare som inkluderades. Ten-

densen emot fler anställda inom det skogsindustriella klustret var emellertid tydlig. Uppgifter-

na från Iggesunds Bruk visade att sågverkshanteringen berörde många människor i trakten

men få var ännu industriarbetare i någon egentlig mening. Istället tyder allt på att trävaruhan-

teringen behövde kompletteras med jordbruksarbete och skogsarbete också vid de små indu-

striorterna som växte fram.

En ögonblicksbild av sågverksindustrins dominans i regionen vid seklets inledning ges av

Kommerskollegiis Industristatistik för år 1900. Det står klart att Söderhamn är mer dominerat

än sin granne av de stora exportinriktade sågverken medan Hudiksvall hade något mer av

småsågar, troligen inriktade på en lokal marknad. De övriga delarna av trävaruindustrin kom-

mer att behandlas i senare avsnitt, men spelade en undanskymd roll innan sekelskiftet.

Tabell 3:2 Trävaruindustrins arbetare i Söderhamn (S) och Hudiksvall (H) 1900.

137

Johansson (1989) s. 316-331. 138

Johansson (1989) s. 358. 139

Lundbäck (1982) s. 120-127.

67

Industri/storlek 1900 (S) 1900 (H)

sågverk 51 < syss 2966 729

sågverk 0-50 syss 178 269

Övrig trävaruindustri 77 107

Total trävaruindustri 3221 1105

Källa: Primärmaterial från SOS Industristatistik 1900, RA

Sammanfattning

Industrialiseringen från mitten av 1800-talet innebar en första grundläggande omvandling av

näringslivet i såväl Söderhamn som Hudiksvall. Det utvecklingsblock som hade ångmaskinen

som grund hade kraft att expandera ända fram till sekelskiftet då takten avstannade. Dominan-

sen för den agrara ekonomin med järnbruken som dominerande industriverksamhet ersattes i

regionen av en industriell ekonomi med sågverken i centrum. Man ska dock ha i minnet att det

var fråga om en gradvis verkande process, fortfarande var jordbruket avgörande för de flestas

försörjning. Några få stora sågverksföretag växte fram, vissa hade rötter i gamla järnbruk och

andra var nyetableringar. De stora träföretagens behov av timmer, skogsarbetare, körare, flott-

leder, maskinutrustning och annat gjorde stora delar av bygden och dess invånare delaktiga i

det nya. Ett skogsindustriellt kluster byggdes upp kring den dominerande sågverkshanteringen

där andra näringar naturligt passade in – eller anpassade sig efter sågverksindustrins behov.

Industrialiseringen av hälsingekusten innebar en omfattande befolkningstillväxt då de stora

sågverken behövde arbetskraft i stor skala. Tillväxten, oavsett om den mäts i sysselsättning

eller total befolkning, var dock inte jämnt fördelad i regionen utan en regional uppdelning kan

skönjas. För det första växte Söderhamn snabbare än Hudiksvall och för det andra var det på

vissa platser, en handfull industrisamhällen, som tillväxten skedde.

3.2. Sekelskiftets industrialiseringsvåg – massaindustrins framväxt

3.2.1. Sågverksindustrins svårigheter och stagnation

Sågverksindustrins dynamiska kraft och långa expansion nådde vägs ände efter sekelskiftet.

Då var för övrigt Söderhamnsområdet Gävleborgs, ja kanske t.o.m. Sveriges sågverksdistrikt

framför andra. Tre av ångsågarna i området, den stora sågen i Ljusne, Alasågen och Askesta-

sågen, producerade vardera runt 100.000 kubikmeter trävaror varje år. Åren innan sekelskiftet

var 2.500-3.000 sysselsatta vid Söderhamns sågverk och hyvlerier, delvis beroende på säsong.

68

Detta innebar att omkring en femtedel av länets industrisysselsatta där hade sitt arbete. Endast

ett decennium senare var situationen en annan. Den största sågen i Ljusne var då tillfälligt

nedlagd och såväl i Askesta som i Ala hade produktionen halverats. Åtskilliga mindre sågverk

hade blivit nedlagda kring sekelskiftet och vid det laget nyetablerades inga större sågverk i

området längre. Efter första världskrigets slut återstod bara sju större exportsågverk i Söder-

hamn, resten producerade främst för en lokal marknad.140

Samtidigt med de bistra tiderna hade en omfattande ägarförändring genomförts i Söder-

hamnsdistriktet. Dicksonfirmans sågverksindustrier såldes ut strax innan sekelskiftet eftersom

familjen valde att träda tillbaka från trävaruhanteringen. Dicksonföretaget Sandarne-Askesta

med ångsåg i Askesta, järnväg Askesta-Sandarne, lastageplats och hyvleri i Sandarne samt

skog i Hälsingland och Härjedalen, såldes 1898 via Svenska Handelsbanken till Bergvik och

Ala.141

Bergvikbolaget var även i färd med att koncentrera driften i sin egen sågverksrörelse.

De under 1880- och 1890-talet nyinköpta Djupvik- och Utviksågarna lades ned kring sekel-

skiftet. År 1916 lades även sågverket i Bergvik ned och ett år senare hände samma sak i

Askesta. Samtidigt ombyggdes bolagets enda kvarvarande sågverk i Ala dit också hyvlingen

flyttade och sågningskapaciteten utökades. 142

Verksamheten koncentrerades kraftigt vilket

skulle bli än tydligare några decennier senare.

Ett annat exempel som visar på svårigheterna för sågverksindustrin kan hämtas från Marma

Sågverks AB. Efter de framgångsrika åren under 1880-talet fick bolaget så småningom pro-

blem med överavverkning samtidigt som de nya skogsinköpen tärde hårt på kapitalet. De fi-

nansiella problemen blev bolaget övermäktiga och vid en bolagsstämma 1914 sparkades VD

Gustaf Brolin, son till grundaren J.G. Brolin. En ny ägare, Göteborgsföretaget Olof Wijk &

Co, köpte Marmabolaget samma år och slog samman det med Långrör AB till en ny koncern i

Söderhamn, Marma-Långrör AB. Vid Marmasågverket inleddes en modernisering av driften.

Den gamla sågen revs och en ny med större sågningskapacitet byggdes mitt under brinnande

världskrig 1914-16. 143

140

Haraldsson (1988) s. 98-105., Bylund (1992)., Sommestad (1980). Observera att sågen vid Ljusne lades

ned 1908 men en ny modernare såg var färdig för drift 1917. 141

Glete (1987) s. 184-185., Hildebrand (1971) s. 63. 142

Bylund (1993)., Gagge (1995) s. 6. 143

Sellberg (1953) s. 23-25.

69

Också i Hudiksvall skedde en ägarförändring som bidrog till att koncentrera verksamheten.

År 1903 såldes Iggesunds Bruk till Hudiksvalls Trävaruaktiebolag och blev därigenom dess

dotterbolag. Under kriget blev rollerna ombytta då Trävaruaktiebolaget skuldsatte sig kraftigt

till sitt dotterbolag, 1918 övertog så Iggesunds Bruk sitt moderbolags aktiestock. Ett resultat

av sammanslagningen blev att sågverket i Iggesund nedlades och tillverkningen koncentrera-

des till Håstaholmen. I övrigt fick Iggesunds Bruk i början av 1900-talet en allt tydligare slag-

sida åt trävaruområdet. Exporten av trävaror hade goda tider strax innan första världskriget

men med kriget och efterkrigskriserna försvann stora delar av den engelska marknaden och

fluktuationerna ökade. Lönsamheten för järnbruket var dålig och upprepade gånger framför-

des förslag om dess nedläggning. Järnbrukets konkurrenskraft var till stor del beroende av

tillförseln av träkol och malm men när det gällde kolet tog snart sulfatfabrikerna över råvaran.

Tyngdpunkten i järnvaruhanteringen gick också emot sågblad, hyveljärn, klingor och andra

maskindelar för skogsindustrin. 144

Drivkraften i regionens industrialisering var de stora exportinriktade sågverken, men vid

sidan av dessa fanns en rad mindre sågverk, främst lokaliserade till inlandssocknarna i Söder-

hamn och Hudiksvall. En studie av historikern Knut Ohlsson belyser den lokala industrialise-

ringsprocessen i Trönö under perioden 1870-1930. Trönö, nordväst om Söderhamns stad, var

huvudsakligen dominerat av små bondekontrollerade sågverk. Till skillnad från andra inlands-

socknar avvecklades de mindre sågverken i Trönö gradvis efter sekelskiftet. Ofta saknade

Trönös sågverk tillgång till investeringsvilligt kapital som skulle kunnat utveckla verksamhe-

ten. Också Ohlsson pekar på den fasta integreringen av sågverks- och jordbruksnäringarna i

Trönös lokala näringsliv.145

Kring sekelskiftet då tillbakagången för sågverksindustrin i länet

inleddes, behöll inlandet (förutom Trönö) ställningen när det gäller de medelstora sågverken

och fick ett tillskott av mindre sågverk.146

Utöver expansionen för de mindre sågverken ökade

antalet möbelfabriker och snickerier av olika slag under 1900-talets första två decennier,

främst i städerna. Småsågar och snickerier var inte dominerande i regionen innan 1930-talet,

men väl så betydelsefulla i vissa bygder.

Sågverksindustrin var tydligt inne i en ny fas kring sekelskiftet och skillnaden emot tidigare

var inte endast av konjunkturell natur. Expansionen var förbi och regionen utsattes i och med

144

Utterström - Savolainen - Boman (1985) s. 384-386. 145

Ohlsson (1988). 146

Haraldsson -Isacson (1982) s. 37.

70

sågverksindustrins kris för en tidig form av avindustrialisering. Denna gång som en följd av

att företag slogs samman och verksamheter koncentrerades. Kraften i det gamla utvecklings-

blocket var slut och det gällde att hitta en ny våg av industriverksamhet att surfa vidare på.

3.2.2. Massaindustrins framväxt längs hälsingekusten

Vid sekelskiftet var det, som nämndes i kapitel två, pappersmasseindustrin som gav den norr-

ländska skogsindustrin ny dynamik. Också denna industri hade sina föregångare längs häl-

singekusten. Innan 1850-talet tillverkades papper för hand av växtfibrer, textillump. I Bergvik

fanns ett pappersbruk sedan 1790-talet och som under 1800-talets första hälft hade drygt 10

anställda. Fabriken var som störst kring 1850 men verksamheten avvecklades redan 1855. Me-

toden var nämligen både dyr och opraktisk.147

En annan metod var att ersätta lump med träfibrer vilka sönderdelades i träsliperier och fo-

gades samman till massa. Metoden utvecklades i Tyskland under 1840-talet och började intro-

duceras i Sverige under 1860-talet. Inledningsvis förlades många av dessa tidiga fabriker för

mekanisk pappersmassa till Syd- och Mellansverige. Ett undantag var fabriken i Forsså där

tillverkning inleddes i liten skala 1868. Två år senare anlades en pappfabrik i anslutning till

träsliperiet. Med järnvägens tillkomst 1874 började samhället kallas Näsviken och blev ytter-

ligare ett av dessa små, men expansiva industrisamhällen. Kvaliteten på papperet från träslipe-

rierna var emellertid bristfällig och på olika håll försökte därför innovatörer hitta metoder för

att få fram bättre och starkare papperskvaliteter. Träsliperierna blev aldrig någon dominerande

industrigren längs hälsingekusten.148

Förutom Forsså Bruk satsade endast Iggesunds Bruk på

mekanisk massaframställning. Istället klev sulfat- och sulfitmassan in i bilden som en efterträ-

dare till den stagnerande sågverksindustrin.

Om ångkraften varit drivande i sågverksindustrins framväxt längs hälsingekusten i mitten

av 1800-talet, var det elektriciteten som drev utvecklingen framåt vid sekelskiftet. På många

sätt var, som Jan Garnert har visat, Hälsinglands befolkning och industri tidiga att anamma

den nya tekniken. I allmänhet elektrifierades städerna före landsbygden i Sverige, men ett in-

tressant undantag finns från socknarna Delsbo och Färila i Hälsinglands inland. Där inleddes

elektrifieringen 1887 respektive 1892 i liten skala men ändå flera decennier före huvuddelen

av Sveriges landsbygd. För sågverksindustrin låg betydelsen främst i att elektrisk belysning

147

Bergström (1981) s. 10-41., Prydz (1952) s. 16-18, 28-29, 164. 148

Glete (1987) s. 203., Falck (1990) s. 59-60.

71

kunde införas och arbetstiden därmed förlängas. Vid Marmasågen, som var en av de två första

svenska sågverken att elektrifieras, infördes elbelysningen 1876 och vid sågen i Ala 1885. 149

Vid sekelskiftet började också elkraften att användas för motordrift i andra av regionens såg-

verk, exempelvis vid Iggesunds Bruk.

Elkraften fick dock sin främsta betydelse för cellulosaindustrin. För att driva massakokare

och huggmaskiner och för transporterna inom fabriken krävdes stora mängder drivkraft och

dessutom billig sådan. Eftersom regionens naturliga förutsättningar i form av vidsträckta åar

med strömmande vatten var goda, fanns också kunnande i att ta tillvara kraften i vattensh-

julsdrivna sågverk, kvarnar och linskäktar. Enligt Garnert bidrog säkerligen kunnandet och

traditionerna till Hälsinglands snabba elektrifiering och detta bör enligt min mening också ha

bidragit till cellulosaindustrins snabba framväxt.150

Med elkraftens utveckling vid sekelskiftet

ändrades lokaliseringen av massaindustrin från söder till norr, inte minst påverkades hälsinge-

kusten kraftigt.

Bergvikbolaget blev först i Sverige med att tillverka sulfitmassa i en fungerande fabrik.

Den första cellulosafabriken startades 1870 i Bergvik. Den var en experimentfabrik och av-

vecklades inom kort. Efter ett intensivt experimenterande upptäckte ingenjören C. D. Ekman

en ny metod att på kemisk väg frigöra cellulosafibern i barrträdet. Sulfitmetoden började an-

vändas i den nya fabriken som togs i drift 1874. Trots att produktionen blev dyr till följd av

upprepade driftstörningar blev fabriken tekniskt sett en framgång då kvaliteten på Bergviks

massa var god. Bergviks nya sulfitfabrik lades emellertid ned 1897, då anläggningen hade

svårt att expandera. En ersättningsfabrik byggdes i grannorten Vansäter151

och sattes igång sex

år senare. Allteftersom efterfrågan på sulfitmassa ökade byggdes fabriken om de följande

åren. År 1912 var Bergviks sulfitfabrik den största anläggningen i sitt slag i Sverige, med en

kapacitet på 30.000 ton massa.152

Då fanns också ett komplement i form av en sulfitspritfa-

brik, byggd 1911, som utnyttjade en restprodukt från råmassan. Åren 1919-21 fortsatte Berg-

vik och Ala att öka vidareförädlingen genom att bygga en sulfatfabrik i Sandarne. 153

149

Hjulström (1940) s. 10. 150

Garnert (1989) s. 109-129. 151

Orten stavas på olika sätt men i texten används Vansäter. 152

Andra källor Bodlund (1958) s. 107. anger att kapaciteten var 15 000 ton men likväl landets största. 153

Stora-Kopparberg-Bergvik (1979) s. 1-5 ., Bergvik och Ala (1975).

72

Också Marma Sågverks AB inledde, i samarbete med Långrör AB och Ljusne Voxna AB,

massatillverkning i Vallvik 1906-08. Fabriken var den andra i ordningen i Söderhamnsområ-

det och ägdes med en tredjedel vardera av bolagen Långrör, Marma och Ljusne-Voxna. Förde-

len med denna diversifiering skulle vara att få avsättning för det klenare virket, en anledning

som tycks återkomma regelbundet bland trävaruföretagen. Sulfitfabriken byggdes 1906 och

kompletterades med en sulfitspritfabrik under 1910-talet. Investeringarna visade sig emeller-

tid vara mer kapitalkrävande än väntat och företaget, då under namnet Långrör AB, överlevde

1920-talets korta men intensiva lågkonjunktur endast p.g.a. den hjälp det fick från sin bank

Skandinaviska kredit AB. 154

Iggesunds Bruk inledde massaexpansionen år 1905 med att bygga ett träsliperi som skulle

utnyttja det klena virket i skogarna. Produktionen låg på ungefär 10.000 ton våt slipmassa och

enheten sysselsatte ett trettiotal personer. På grund av sviktande massakonjunkturer och svår

vattenbrist blev den inledningsvis lönsamma tillverkningen snart förlustbringande. De svaga

och fluktuerande konjunkturerna för sulfit- och sulfatcellulosa blev också ett hinder för det

planerade engagemanget i den kemiska massaindustrin. Inte förrän åren 1915 och 1917 färdig-

ställdes en sulfat- och en sulfitfabrik. Cellulosatillverkningen i Iggesund inleddes under en

period av kraftiga konjunktursvängningar och först i mitten på 1920-talet blev branschen sta-

bilare. Detta blev inledningen till en period av kraftig expansion vid Iggesunds sulfat- och sul-

fitfabriker varigenom skalfördelarna kunde utnyttjas, och lönsamheten förbättras avsevärt.155

Med cellulosaindustrins framväxt fortsatte den industriella expansionen längs hälsingekus-

ten. I stort sett samma företag som varit ledande inom sågverkshanteringen valde decennierna

kring och efter sekelskiftet att satsa på cellulosaframställning. Precis som i fallet med såg-

verksindustrin ett knappt halvsekel tidigare låg bygden i täten när det gällde att ta vara på de

nya tekniska möjligheterna, vid det här laget i form av en vidgad elektrifiering.


Den kraftiga, ja närmast våldsamma, expansionen för Söderhamn och i viss mån Hudiksvall

under 1800-talets senare hälft gick in i lugnare banor vid sekelskiftet. Befolkningen växte åren

1890-1930 måttligt i Hudiksvall med 13 procent och ungefär dubbelt så mycket i Hudiksvall.

Tillväxten var dock inte i paritet med siffrorna för länet som uppnådde 35 procent i ökning.

154

Sellberg (1953) s. 27-39. 155

Åberg (1985) s. 235-242., Utterström - Savolainen - Boman (1985) s. 365-370., Nyström (1924) s. 371.

73

Påfallande för Söderhamns del var den fortsatt snabba tillväxten för Söderala socken, en tradi-

tionell industribygd med stor andel trävaruindustri. Här dolde sig dock en omfördelning av

stora mått. Stagnerande gamla sågverksorter som Askesta ingick i socknen sida vid sida med

expanderande samhällen som Marmaverken och Ljusne. Befolkningsökningen i Söderala be-

rodde på ett födelseöverskott i långt större utsträckning än inflyttningsnettot som närmade sig

noll decennierna kring sekelskiftet. Kännetecknande för en socken som Söderala var den kraf-

tiga befolkningscirkulationen med stor in-, ut- och omflyttning. 156

I Hudiksvall var Njutånger socken med tät- och industriorten Iggesund ett tillväxtområde.

Andra mer jordbruksdominerade socknar som Delsbo, Bjuråker och Norrbo hade en mycket

måttlig tillväxt och i Enångers sjönk folkmängden. Fortfarande verkar dock industrialisering-

en av kommunerna vara en motor i befolkningstillväxten eftersom industrisocknarna växte

både absolut och totalt.

Tabell 3:5 Befolkningsutvecklingen i Söderhamn, Hudiksvall och Gävleborgs län 1890-1930

Index 100 = 1890 1890 1900 1910 1920 1930

Söderhamn 28590 31794 32093 33166 35639

Index 100 111 112 116 125

Hudiksvall 32592 33937 35512 36216 36930

Index 100 104 109 111 113

Gävleborgs län 206924 241410 253792 268300 279716

Index 100 117 123 130 135

Källa: BISOS A: Befolkningsstatistik 1890-1900., SOS Folkräkningarna 1910-1930

Anm: T.o.m 1890 ingår befolkningen i Lingboområdet (ca 900 personer) i Söderhamns befolkningssiffror.

För perioden finns också befolkningssiffror från några av regionens tätorter redovisade. I ta-

bell 3:6 redovisas orterna Iggesund, Ljusne, Strömbacka, Askesta och Vallvik. De tre första

var gamla järnbruksdominerade orter och de två andra var trävarudominerade samhällen. Både

Iggesund och Ljusne var ursprungligen uppbyggda kring järnhantering, men sågverk och mas-

safabriker tog gradvis överhanden under 1800-talets sista och 1900-talets första decennier.

Strömbacka hade en vallonsmedja utan expansionskraft och orten stagnerade befolkningsmäs-

sigt. I Askesta märktes effekterna tydligt av sågverkets nedläggning 1917. På några år mins-

kade folkmängden med en tredjedel och tillbakagången fortsatte under 1920-talet. I samtliga

orter fanns alltså en klar och tydlig koppling med industriutvecklingen. En expanderande in-

156

Wik (1950) s. 272., Rondahl (1972) s. 35-41.

74

dustri gav en expanderande befolkning En stagnerande industri gav en stagnerande befolk-

ning.

Tabell 3:6 Befolkningsutveckling i tätorterna Vallvik, Ljusne, Strömbacka, Iggesund och

Askesta 1900-1930 År/Ort Iggesund Ljusne Strömbacka Askesta Vallvik

1900 1541 2569 315 - 356

1910 1616 2794 - 600 -

1920 2350 2950 300 400 700

1930 3004 3693 298 268 1054

Källa: Opubl. Historisk tätortsstatistik 1900-1980.

Anm. Uppgiften i kursiv för Vallvik 1900 grundar sig på mantalslängderna för Ljusne kapellförsamling, Alzén

(1979). Uppgiften i kursiv för Askesta 1920 gäller förhållanden 1917 , Wik (1950).

Det andra sättet att åskådliggöra trävaruindustrins roll är som bekant via sysselsättningsupp-

gifter och för denna period är källmaterialet rikare och mer tillförlitligt. Följande tablåer visar

vilka verksamheter som fanns och deras sysselsättning bland de större skogsföretagen (över

100 anställda) i Söderhamn respektive Hudiksvall år 1920

Tabell 3:7 Större skogsföretag och huvudsakliga verksamheter i Söderhamn 1920

Källa: Primärmaterial från Industristatistik 1920, RA Anm: Sulfit AB Ljusnan ägdes 1920 främst av Marma Sågverk, en minoritetspost innehades av Ljusne-

Voxna AB.

Tabell 3:8 Större skogsföretag och huvudsakliga verksamheter i Hudiksvall 1920

Ägare Enhet/verksamhet Plats Arbetande

Bergvik o Ala AB Ala sågverk/hyvleri Ljusne/Ala 560

Bergvik o Ala AB Bastnäs torvfabrik Skog 57

Bergvik o Ala AB Kraftstation Bergvik 36

Bergvik o Ala AB Sulfitfabrik Vansäter 479

Ljusne-Voxna AB Kraftstation Ljusne 30

Ljusne-Voxna AB Träoljefabrik Ljusne 46

Ljusne-Voxna AB Gjuteri/ Järn o Ståltillverkning/ Mek Verkstad/Kättingfabrik

Ljusne 423

Ljusne-Voxna AB Ljusne sågverk Ljusne 339

Åsbacka-Trävaru AB Åsbacka sågverk Sandarne 202

Åsbacka-Trävaru AB Källskär sågverk/hyvleri Sandarne 240

Marma-Sågverk AB Marma sågverk Marmaverken 174

Marma-Sågverk AB Marma hyvleri Söderhamn 43

Sulfit AB Ljusnan Vallvik sulfitfabrik Vallvik 168

AB F Hillman Mariehill o Grundvik såg o hyvleri Söderhamn. 165

Långrör AB Långrör sågverk, hyvleri, lådfabrik Söderhamn. 234

TOTAL SYSSELSÄTTNING 3196

75

Källa: Primärmaterial från Industristatistik (IS) 1920, RA

Anm. Därtill hade Iggesunds Bruk sågverk i Hybo, Storån och Bergsjö alltså utanför nuvarande Hudiksvall.

Av tabellerna 3:7 och 3:8 framgår hur få stora företag det rörde sig om vid 1920-talets inled-

ning, en handfull i Söderhamn och endast två i Hudiksvall. Tillsammans med befolknings-

uppgifterna indikerar de tydligt på hur dominerande de stora skogskoncernerna var i regionen.

En skillnad gentemot situationen kring sekelskiftet var att sysselsättningen under 1920-talet

var fördelad på fler branscher än tidigare. De sysselsättningskrävande massafabrikerna var

bland de allra största arbetsställena och sågverkens dominans blev därigenom mindre. Det

framgår också på vilka ställen industrin i respektive kommun var lokaliserad. Också här är det

föga förvånande ett fåtal orter Ljusne, Iggesund, Marmaverken, Vallvik, Sandarne och några

fler som domineras av respektive trävaruindustri. På andra håll i regionen, som t.ex. jord-

brukssocknarna Norrbo, Bjuråker och Delsbo i Hudiksvall och socknarna Skog, Norrala och

Trönö i Söderhamn fanns mycket lite av den storskaliga och bolagsdominerade trävaruindu-

strin. Detta betydde inte att dessa socknar saknade industri, dels fanns stora delar av regionens

livsmedels- och textilindustri i dessa områden, dels fanns en hel del småskalig trävaruindustri

i form av små sågverk eller snickerier.

För städerna finns mer utförlig statistik för industrisysselsättningen i form av kommerskol-

legiums industristatistik. Staden Söderhamn var kring sekelskiftet en stor sågverksstad med en

handfull sågverk och hyvlerier innanför stadens gränser där omkring 500 arbetare var syssel-

satta. I övrigt var det främst järnvaruhanteringen och de mekaniska verkstäderna som gav sta-

den en industriell prägel. Dominansen för trävaruindustrin förstärktes för övrigt framemot

1920-talet. Då svarade sågverk och hyvlerier för drygt hälften av stadens totala arbetarantal i

fabrikerna, alltså kring 800 av 1.600 arbetare. Staden Hudiksvall hade en något annorlunda

prägel kring sekelskiftet. Stadens industrier sysselsatte år 1905 endast 154 fabriksarbetare

jämfört med 856 arbetare i Söderhamns stad och av arbetarna i Hudiksvalls stad var de flesta

engagerade i livsmedels- och den grafiska industrin. Hudiksvalls stad var mer präglat av han-

Ägare Enhet/verksamhet Plats Arbetande

Iggesunds Bruk AB Håstaholmens sågverk/hyvleri Hudiksvall 358

Iggesunds Bruk AB Gjuteri, verkstad och sågbladsfabrik Iggesund 232

Iggesunds Bruk AB Kraftstation Iggesund 15

Iggesunds Bruk AB Sulfat/sulfitfabrik, träsliperi Iggesund 517

Iggesunds Bruk AB Floråns sågverk Delsbo 15

Iggesunds Bruk AB Karsjö sågverk Norrbo 41

Forsså Bruk AB Pappfabrik, träsliperi Näsviken 136

TOTAL SYSSELSÄTTNING 1314

76

del, samfärdsel och hantverk medan Söderhamns stad mer hade prägeln av industristad. Från

och med år 1910-talet skedde dock en förändring i Hudiksvalls stad. Sågverkshanteringen ex-

panderade i och med Håstaholmens tillväxt.157

Källäget är fortfarande besvärligt när det gäller antalet anställda i sågverksindustrin och hur

lång period på året de var anställda. Även åren innan sekelskiftet var huvuddelen av de som

var sysselsatta vid avverkningarna, flottlederna samt sågverken, säsongs- eller s.k. lösarbetare.

Däremot tycks en majoritet av sågverksarbetarna vara från närbelägna socknar och inte som

tidigare invandrande värmlänningar eller än tidigare norrmän. De som arbetade vid avverk-

ning och flottning verkar vara allra svårast att få grepp om. Utterström refererar till en under-

sökning av kommerskollegium 1905 som kan vara värd att åberopa. Iggesunds Bruk samt Hu-

diksvalls Trävaruaktiebolag, sysselsatte då vid skogsavverkningarna i Jämtland och Härjeda-

lens län hela 600 huggare, 300 körare och därtill 30 avmätare och timmertummare. Ingen av-

verkning förekom mellan 1 maj och 1 november så totalt hade arbetarna sysselsättning i ca 22

veckor. Körarna avlönade vanligen huggarna under säsongen men resten av året sökte sig sä-

kerligen många av de arbetande till flottningen eller sågverken. Av den totala befolkningen på

8425 personer i Hudiksvall och Hälsingtuna var, enligt Utterström, hela 1.600 anställda av

Hudiksvalls trävarubolag år 1895. Ungefär en femtedel av den totala befolkningen hade alltså

sin utkomst från ett enda bolag.158

Arbetsmarknaden som under slutet av 1800-talet hade blivit uppbyggd kring sågverkshan-

teringen blev genom massaindustrins expansion mer diversifierad. Fortfarande vid 1920-talets

inledning sysselsatte sågverken långt fler än massaindustrin men proportionerna var på väg att

utjämnas. Till skillnad från sågverken drevs massaindustrierna året runt, veckan runt och i

många fall dygnet runt via skiftgång. Förekomsten av säsongs- och lösarbetare var därmed

väsentligt lägre och pappersmassaindustrin var av en mer regelbunden karaktär än i de sä-

songsbundna sågverken. Därför torde siffrorna över massaindustrins arbetare vara mer tillför-

litliga än för sågverkens arbetare. Också massafabrikerna var sysselsättningsintensiva med

flera arbetskrävande moment och maskiner som krävde ständig tillsyn. Cellulosafabrikernas

vedrenserier sysselsatte många människor då det var av största vikt att råvaran, fliset, var av

jämn och god kvalitet innan kokningen. Likaså behövdes många arbetare på reparationsavdel-

157

SOS Industri 1905, 1910, 1915, 1920. 158

Utterström (1985a) s.164.

77

ningarna då maskinparken ständigt måste hållas i trim för att uppnå bästa möjliga kvalitet på

produkterna.159

Sammanfattning

Den andra stora omvandlingen av det lokala näringslivet i Söderhamn och Hudiksvall skedde

kring sekelskiftet och decennierna därefter. Cellulosaindustrin övertog då sågverkens roll som

motor i den lokala industriutvecklingen. Sågverksindustrin hade svårigheter att hävda sig och

de finansiella problemen ledde till att verksamheten koncentrerades. Storföretagsdominansen

befästes därmed. Expansionen för cellulosaindustrin främjades av de gynnsamma exportkon-

junkturerna men också av elkraftens snabba utveckling i regionen. I ungefär samma områden

som sågverksindustrin tidigare dominerat lokaliserades cellulosaindustrin. Uppdelningen mel-

lan industrisamhällena samt jord- och skogsbruksområdena i regionen blev därmed fortsatt

markerad. Också för sysselsättningen spelade cellulosaindustrin en avgörande roll. Utan dess

tillväxt skulle regionen, och främst Söderhamn, ha fått förlita sig på de sviktande sågverken.

Nu blev istället sekelskiftet och decennierna därefter en period av fortsatt expansion.

3.3. Mellankrigstidens industrialiseringsvåg – snickerier och träföräd-ling

3.3.1. Sågverksdöd och framväxt för en småskalig snickeriindustri

I kapitel 2 antyddes att 1920-talet, och i än högre grad 1930-talet, blev kärva årtionden för

svensk sågverksindustri. Utvecklingen i Söderhamn och Hudiksvall bekräftar den bilden. An-

talet anställda minskade. Främst genom nedläggningar men också genom att de kvarvarande

sågverken rationaliserade driften och övergav arbetskrävande moment som kolning och små-

virkeshantering. De i förra avsnittet uppräknade medelstora sågverken Mariehill, Åsbacka,

Källskär och Långrör överlevde inte mellankrigstiden utan lades ned i rask följd. De nedlägg-

ningsdrabbade sågverken var i allmänhet medelstora, gamla och hade en lägre produktivitet.

Dessutom var bolagen som ägde dessa sågverk i allmänhet mindre och inte självförsörjande

på skog. Faktorer som slog hårt när timmerpriserna steg.160

159

Nyström (1924) s. 478-483. 160

Sommestad (1985)., Hammarland (1962) s. 94., Haraldsson (1989) s. 108-117.

78

De större bolagen som Bergvik & Ala, Ljusne-Voxna och Marma-Långrör hade en mer di-

versifierad verksamhet och var finansiellt mer solida. Sågningen av trävaror var bara en del i

rörelsen och passade väl in i strukturen på bolagen. Därför kunde deras sågverk i Ala, Ljusne

och Marma rida ut stormen och överleva mellankrigstiden. Dessa anläggningar hade också

utbyte med var sin ”avfallsindustri”: Ala sågverk med Sandarne sulfatfabrik, Ljusnesågverket

med boardfabriken och Marma sågverk med Marma sulfatfabrik. Exporten av sågverkspro-

dukter från Söderhamnsågverken utgjorde 1937 endast en dryg tredjedel av kvantiteten 40 år

tidigare. Tillbakagången var unik för Norrlands sågverksdistrikt.161

Då sågverken lade ned och

rationaliserade kraftigt var företag och bygd tvungna att hitta alternativ. Cellulosaindustrin,

som börjat växa efter sekelskiftet, fortsatte expandera och därtill blev förädling av sågade trä-

varor en betydande näring.

Orten Ljusne kom under mellankrigstiden att specialisera sig på vidareförädling av trä ge-

nom tillverkning av plywood, board och monteringsfärdiga trähus. Verksamheterna var sam-

manförda inom ramen för ett och samma bolag, Ljusne-Voxna AB som ägdes av Ströms bruk.

Plywoodfabriken grundades 1925 och var då Sveriges största i sitt slag, inrymd i det gamla

järnverkets lokaler. Fabriken för träfiberplattor eller board byggdes 1934 som en av landets

första med bland annat en ny defibratormetod. Slutligen byggdes 1944 en trähusfabrik som

kompletterade den övriga trävaruindustrin. Ljusne ansågs allmänt vara ett expansivt industri-

samhälle under mellankrigstiden och verksamheterna kompletterade varann resursmässigt.

Kättingsmidet överlevde mellankrigstiden men i övrigt fick orten en större tyngd emot träva-

ruområdet när järnhanteringen försvann i Ljusne.162

Genom efterkrigskrisen 1920-21 fick Marma Långrör AB åter svåra ekonomiska problem.

Året därpå tvingades göteborgsfirman Olof Wijk & Co dra sig ur verksamheten och kreditgi-

varen, Skandinaviska banken, blev delägare. Företaget omorganiserades och började därpå

expandera, hjälpt av de goda konjunkturerna. I Vallvik fördubblades kapaciteten till ca 50.000

ton sulfitmassa 1925-26. Vidare anlades 1927-1928 en sulfatfabrik i Marmaverken som sys-

selsatte 350 personer och hade en årskapacitet på 60.000 ton – en av Europas största. Bipro-

dukterna från massan började också tas tillvara med destillationsanläggningar för terpentin

och rå tallolja som byggdes åren 1932-33. Till fabriken hörde också en nära två mil lång lin-

161

Wik (1950) s. 243-245. 162

Törnros (1967) s. 5-8., Jonsson (1987) s. 98., Svensk trävarutidning (1935) s. 119-126.

79

bana för att forsla den färdiga sulfatmassan från Marmaverkens fabrik till hamnen i Vallvik

och insatsvaror i motsatt riktning. Marma-Långrör AB hade inledningsvis problem med ar-

betskonflikter i den nybyggda sulfatfabriken. Åren 1929-1931 låg produktionen tidvis nere

men åren därpå återställdes arbetsfreden och produktionen tog fart under 1930-talet.163

Under första världskriget blev också Bergvik och Ala svenskägt och bankägt då Svenska

Handelsbanken engagerade sig i företaget. Detta engagemang skulle, med undantag för korta

mellanspel av bland andra finansmannen Ivar Kreuger kring 1930, sträcka sig fram till 1960-

talet. Företaget diversifierade sin tillverkning under 1930-talet då det satsade på att vidareför-

ädla olika biprodukter från massan. År 1930 byggdes en destillationsanläggning i Sandarne

där harts förädlades till tallolja och tre år senare startades såptillverkning för att garantera av-

sättningen för talloljan. Såpfabriken producerade ca. 10.000 ton såpa per år vilket var över

hälften av Sveriges totala produktion. År 1939 togs ett större destillationsverk i bruk som

dock krävde större kvantiteter flytande harts än sulfatfabriken mäktade med. För att garantera

råvaruförsörjningen bildades därför 1939-40 ett fristående bolag, Bergvik Hartsprodukter AB,

där förutom Bergvik och Ala också SCA var delägare. Vid Sandarnefabriken inleddes i sam-

band med krigsslutet 1945 tillverkning av alkyder och estrar, alltså insatsvaror i färgindustrin,

på basis av just tallolja. När den verksamheten blivit än mer omfattande uppfördes en fristå-

ende lackhartsfabrik. 164

Under en stor del av perioden kring sekelskiftet och under mellankrigstiden var Söder-

hamns Verkstäder AB en stor maskinleverantör till sågverks- och massaindustrin. Iggesunds

Bruk tycks ha varit en av de stabila kunderna. Till träsliperiet såldes en ångpanna 1905. Ett

decennium senare levererades diffusöranläggningarna till företagets sulfat- och sulfitfabriker.

Söderhamns Verkstäder fick ekonomiska problem under 1920-talet och drabbades hårt av låg-

konjunkturen i början av 1930-talet. Avsättningen för produkterna försvann när skogsindustrin

hade dåliga tider. Dessutom tyngdes företagets ekonomi av höga räntekostnader. Anläggning-

arna hade finansierats med lånade medel och notan blev dyr. När konglomeratet Svenska ma-

skinverken såldes 1941 undantogs anläggningen i Söderhamn och ett nytt bolag grundades,

Söderhamns verkstäder AB, där aktierna ägdes lika av Skandinaviska banken och Stockholms

Enskilda bank.165

163

Lofors (1993) s. 87-97., Bodlund (1958) s. 134-135., Sellberg (1953) s. 37-41. 164

Lofors (1993)., Bodlund (1958) s. 109-110., Gagge (1995) s. 7. 165

Carlsson (1997) s 409-410., Åberg (1985)., Utterström (1985a).

80

Iggesunds Bruk hade i början av 1920-talet sex mindre sågar i drift vid sidan av de större

anläggningarna i Hybo (nuvarande Ljusdals kommun) samt Håstaholmen. Mellan 1920 och

1928 lades de fem mindre anläggningarna ned och 1938 var det färdigsågat i Hybo. Produk-

tionen vid de mindre anläggningarna var alltför begränsad för att vara lönsam. Samtidigt som

de mindre anläggningarna lades ned moderniserades driften vid Håstaholmen. Därigenom

kunde kostnaderna reduceras och kapaciteten mer än fördubblas. En annan orsak bakom ned-

läggningarna var att skogsråvaran behövdes för nya ändamål. Trävaruhanteringen diversifie-

rades genom att Iggesund 1933 uppförde en lådfabrik. Kort därpå, år 1938, anlades också en

trähusfabrik och ytterligare sex år senare byggdes en fabrik för tillverkning av parkettgolvbrä-

dor. På detta sätt kunde företaget få avsättning genom att förädla svårsålda varor och avfalls-

virke.166

Under krigsåren 1939-1945 fick företaget avsevärda problem att avsätta sina ordinarie pro-

dukter både på trävaru- och cellulosasidan. Orsaken var avspärrningar och radikalt ändrade

efterfrågemönster. Behoven från krigsmakten och det nya försörjningsläget skapade dock nya

marknadsmöjligheter och företaget fortsatte på den redan inslagna vägen mot mer förädlade

produkter. Ett exempel kan hämtas från lådfabriken där personalen sysselsattes med att till-

verka ammunitionslådor åt den svenska krigsmakten. Ett annat exempel berör cellulosafram-

ställningen där produktionen inriktades på s.k. fodercellulosa i syfte att häva den allvarliga

bristen på djurfoder.167

På cellulosasidan utvidgades verksamheten under 1930-talet. Det skedde en viktig omlägg-

ning i Iggesunds produktsortiment inom cellulosatillverkningen. Sulfitmassan började blekas

och den nya varianten fann snabbt en marknad hos åtskilliga pappersfabriker och produkten

blev en exportsuccé. Den ”halvblekta” sulfitmassan var lättsåld och betingade dessutom ett

bättre pris än den vanliga typen.168

Iggesunds inriktning på specialkvaliteter snarare än stan-

dardiserade produkter är intressant. Den förebådade en omläggning i produktsortimentet som

skulle få fullt genomslag flera decennier senare .

Vid sidan av de större trävaruföretagen i Söderhamn och Hudiksvall fanns också en flora

av mindre sågverk och snickerier. En intressant tendens var att det sågverkstäta Söderhamn

mellan 1920 och 1940 förlorade nästan två tredjedelar av sina redovisade sågverk, från 23 st

166

Haraldsson (1989) s. 110-112. 167

Åberg (1985) s. 307-327., Lundberg (1973) s. 64. 168

Åberg (1985) s. 291-299 del 2.

81

till 8 st, medan antalet snickerier/möbelfabriker fördubblades, från 4 st till 8 st. Det var alltså

inte bara inom de större företagen som det skedde en överflyttning från sågade trävaror till

träförädling.169

Tendensen var densamma i Hudiksvall men inte lika markerad. Omvandlingen

av industrin emot nya former fortsatte.


Befolkningssiffrorna nådde en topp i både Söderhamn och Hudiksvall omkring år 1930. Där-

efter visar statistiken en viss befolkningsminskning under 1930-talet och mer eller mindre

status quo efter 1940. Expansionen var förbi. Kommunernas befolkningsandel minskade i

jämförelse med Gävleborgs län fram till 1950. Intressant är att i Söderhamn sjönk befolkning-

en med ungefär 10 procent mellan 1930 och 1940 – alltså under den period då sågverksdöden

slog hårt. Hudiksvall tycks inte ha drabbats lika hårt av denna industrikris men så var ju

kommunen inte heller lika dominerad av trävaruverksamheter som sin granne.

Det kan noteras att folkmängden minskade i de traditionella glesbygdssocknar som fortfa-

rande dominerades av jordbruk, såsom Skog, Trönö och Norrala i Söderhamn och Delsbo,

Bjuråker samt Norrbo i Hudiksvall. Centralorterna Söderhamns stad och Hudiksvalls stad

växte däremot, främst i ren tillväxt men också genom förändringar i den administrativa indel-

ningen. Urbaniseringen och den begynnande flykten från landsbygden syns alltså tydligt i be-

folkningsstatistiken. Industriorterna i Söderhamn, främst i Söderala socken, nådde sin kulmen

kring 1930 och därefter minskade eller stagnerade befolkningen under mellankrigstiden och

krigsåren.

Tabell 3:9 Befolkningsutveckling i Söderhamn, Hudiksvall och Gävleborgs län 1930-1950

Index 1930 = 100 1930 1940 1950

Söderhamn 35701 32281 32143

Index 100 91 90

Hudiksvall 36930 34969 35446

Index 100 95 96

Gävleborg 279716 274081 284934

Index 100 98 102

Källa: SOS, Folkräkningarna 1930-1950.

Räknat i antal sysselsatta skedde en drastisk omvandling i främst Söderhamn under mellan-

krigstiden, d.v.s. åren 1920-1940. Sågverkens sysselsättning minskade till en tredjedel av dess

169

Primärmaterial till industristatistik 1920, 1940 RA.

82

tidigare omfattning samtidigt som cellulosaindustrin och framförallt snickerierna expandera-

de. Detta räckte dock inte för att ersätta alla arbetstillfällen som försvann utan trävaru- och

träfiberindustrin minskade från ungefär 2.900 till 2.300 sysselsatta.170

När det gällde verk-

stadsindustrin tillkom under mellankrigstiden en rad mindre företag såsom rörledningsfirmor

och bilverkstäder men å andra sidan försvann en rad verksamheter i anslutning till den vikan-

de sågverksindustrin. Exempelvis nedlades Tönshammars kättingfabrik med ca. 80 anställda

år 1933. I Ljusne minskade antalet anställda vid kättingfabriken och den mekaniska verksta-

den med drygt 100 personer. Resultatet av omvandlingen blev att Söderhamn tappade indu-

strisysselsättning under mellankrigstiden. Speciellt Söderhamns stad drabbades hårt av 1930-

talskrisen. Mellan åren 1930 och 1935 registrerar nämligen industristatistiken en nedgång i

arbetarantalet vid Söderhamns stads sågverk på hela 600 personer. Förklaringen är att alla de

fyra sågverken vid Söderhamnsfjärden, Långrör, Åsbacka, Källskär samt Mariehill, nedla-

des.171

I Hudiksvalls fall blev inte konsekvenserna av mellankrigstidens sågverksdöd lika allvarli-

ga. Bygden var inte lika beroende av trävaruindustrin utan hade ett mer diversifierat näringsliv

med en stor livsmedels- och en omfattande textilindustri, främst Holma-Helsinglands linspin-

neri i Sörforsa. Sågverksindustrins arbetarantal halverades mellan åren 1920 och 1940, från

600 till 300, men å andra sidan skedde en expansion för snickerierna som i stor utsträckning

modererade effekterna av detta. Vid Håstaholmens sågverk expanderade exempelvis tillverk-

ningen av trähus, möbler och andra snickeriprodukter medan andelen sågade trävaror blev

mindre.

Tabell 3:10 Antal sysselsatta inom trävaruindustrin i Söderhamn (S) och Hudiksvall (H)

1920-1940 Industri/År 1920 (H) 1940 (H) 1920 (S) 1940 (S)

Sågverksindustrin 611 315 2191 681

Papper/massaindustri 653 540 655 1233

Snickerier/Möbelfabriker 71 247 71 412

Total trävaruindustrin 1335 1102 2931 2326

Källa: Primärmaterial till industristatistik (IS) 1920, 1940, RA.

Anm: Jag har valt att undanta arbetsställen med 3 sysselsatta eller färre, arbetsställen som inte redovisat verk-

samhet mer än 100 dagar/år samt arbetsställen som tydligt arbetade endast för husbehov.

170

Primärmaterial till industristatistik 1920, 1940 RA. 171

Sommestad (1980)., SOS Industri 1930, 1935., Primärmaterial till industristatistik 1920, 1940 RA.

83

En källkritisk fundering är huruvida valet av undersökningsår 1940, mitt under brinnande

krig, kan ha påverkat resultatet åt något håll. På det stora hela tycks det inte så eftersom

Sommestad har undersökt Söderhamns industriomvandling under mellankrigstiden och fått

samma resultat i grova drag. Under krigsåren ställdes naturligtvis delar av produktionen om

för krigsändamål samtidigt som utrikeshandeln allvarligt försvårades (förutom mot Tyskland).

Troligen kan snickerier och möbeltillverkare ha fått en ytterligare stimulans av avspärrningar-

na samtidigt som exportprodukterna pappersmassa och sågade trävaror kan ha minskat i för-

säljningsvolym. På vissa ställen ger källmaterialet och litteraturen klara belägg för att armén

efterfrågade material och produkter som annars inte skulle ha blivit tillverkade. 172

En annan bild av regionens utveckling under mellankrigstiden ges av arbetslöshetsstatisti-

ken som dessvärre är uppdelad länsvis för denna period. Att undersöka arbetslöshetsutveck-

lingen på kommunnivå skulle vara möjligt i teorin men kräver en alltför stor arbetsinsats i för-

hållande till resultatet. Vi vet redan på det stora hela hur Gävleborgs industristruktur såg ut

under mellankrigstiden. Trävaruindustrin dominerade längs kusten och i Hälsinglands inland

medan järn och metallindustrin hade en stark ställning i Gästrikland.

Innan krisen slog till vid 1930-talets inledning låg arbetslösheten räknat i procent av be-

folkningen i Gävleborg på ungefär samma nivå som riket, t.o.m. något lägre vissa år. Under

1930-talets första år sköt siffrorna i höjden men då låg Gävleborgs siffror genomgående hög-

re än riket.173

Kan detta ha ett samband med länets ensidiga industristruktur och dominansen

för trävaruindustrin? Siffror över arbetslösheten bland sågverksarbetarna visade att denna

grupp var särskilt hårt drabbad av arbetslöshet. Under de värsta krisåren i början av 1930-talet

uppskattas arbetslösheten bland de fackligt organiserade sågverksarbetarna ha varit hela 40

procent – betydligt högre än andra yrkesgrupper.174

Läget förbättrades dock i mitten av decen-

niet för både Gävleborg och sågverksarbetarna. Arbetslösheten sjönk raskt tillbaka till nivåer-

na före krisen. Jag tolkar detta som ytterligare ett tecken på hur hårt krisen drabbade regionens

industri, men samtidigt en indikation på att nysatsningarna gav utdelning.

Sommestads undersökning av Söderhamnsområdet visar hur yrkessammansättningen för-

ändrades inom sågverksindustrin under främst 1930-talet. Exemplet är hämtat från Bergvik

172

Exempelvis redovisar Sands snickerifabrik i Norrala att de tillverkade och sålde snickeriarbeten åt militä-

ren för summan 5200 kr. Iggesunds bruk tillverkade stora mängder s.k. fodercellulosa under kriget som ersätt-

ningsfoder. Primärmaterial till industristatistik (IS) 1940., Åberg (1985) s. 321-331. 173

Statistisk årsbok 1934-1939., Statens arbetslöshetskommissions berättelse 1925-1934. 174

Gustafsson (1962) s. 174-175.

84

och Alas sågverk i Ala, en anläggning som ofta legat i spetsen tekniskt och organisatoriskt.

Gamla yrken försvann under mellankrigstiden och nya tillkom när produktionsmetoderna för-

ändrades och arbetet rationaliserades. Ett exempel är att de sysselsättningskrävande momenten

kolning och småvirkeshantering försvann då sågverken övergick till att tillverka flis av det

klenare virket för sulfatfabriken. Ett annat exempel är transporter, stapling av virke samt last-

ning som sysselsatte långt färre arbetare i slutet av mellankrigstiden. Till skillnad från tidigare

krisperioder skedde således en omfattande teknisk förändring och behovet av investeringar var

stort. Tidigare hade antalet anställda minskat till följd av att enheter lades ned och företag

slogs samman. Under främst 1930-talet var det i högre grad tekniska förändringar och en in-

tensifierad drift som ledde till förlorade arbetstillfällen.

Sammantaget gjorde detta sågverkshanteringen mindre arbetskraftskrävande. Säsongsvaria-

tionerna som länge satte sin prägel på sågverksarbetet upphörde i huvudsak framemot 1940-

talet när brädgårdarna mekaniserades och när utlastningsmagasinen byggdes. Behovet av till-

fälliga arbetare minskade därmed sedan företagen blev mer angelägna att nyttja den värdefulla

maskinparken året runt.175

Sammanfattning

Den tredje omvandlingen av regionens näringsliv var tydlig under mellankrigstiden och då

främst från och med 1930-talet. Sågverkshanteringen var på tillbakagång. Branschen koncen-

trerades till allt större anläggningar samtidigt som antalet sysselsatta i kvarvarande enheter

minskade till följd av en teknisk omvandling. Massaindustrin blev istället den dominerande

industrigrenen i symbios med sågverken. Det nya som växte fram i regionen var snickerier,

möbeltillverkare och vidareförädling av biprodukter från massaindustrin. Åter utvecklades det

nya ur det gamla. Nya industrier drog självfallet fördelar av det kunnande, de nätverk och den

infrastruktur som rotat sig i regionen. Grunden i denna omvandling var i hög grad det växande

och förändrade bostadsbyggandet som torde ha stimulerat snickerier, skiv- och möbeltillverka-

re. Dominansen för trävaruindustrin fortsatte därmed i de gamla industriorterna där någon del

av skogsindustrin spelade rollen som hörnstensföretag. Utanför dessa områden kunde närings-

livet se helt annorlunda ut. Där samsades jordbruk, annan industriverksamhet och småskalig

trävaruhantering.

175

Sommestad (1985).

85

3.4. Avslutning – Vägen till det mogna industrisamhället

Den röda tråden vi följt under resan från 1800-talets mitt till 1900-talet mitt är skogsindustrins

framväxt, spridning och dominans i regionen. Söderhamn och Hudiksvall blev tidigt en del av

den svenska industrialiseringen. Regionen spelade på många sätt en huvudroll i skeendet kring

sågverksindustrins framväxt under 1850-talet, massaindustrins expansion kring sekelskiftet

och i någon mån också i snickeriindustrins framväxt under 1930-talet. Dessa tre vågor av in-

dustriell förnyelse karaktäriserar också tre perioder i regionens industriella historia. Det är

slående hur de olika utvecklingsblocken avlöste varandra mellan 1800- och 1900-talets mitt.

När kraften hos en tidigare expansiv bransch blivit uttömd och företagen börjat fusionera samt

lägga ned mindre och olönsamma enheter så fick en ny gren inom skogsindustrin luft under

vingarna.

Ett kännetecken för hela skogsindustrin var att fabrikerna i allmänhet förlades till mindre

orter på landsbygden, s.k. industrisamhällen, samt att några få stora företag dominerade bran-

schen. Sedan det sena 1800-talet hade en fusionsprocess inom regionen slagit samman de

många medelstora företagen till ett fåtal regionalt förankrade koncerner. En process som fort-

satte även efter 1945.

På ett sätt präglades regionen av branschensidighet i mitten av 1900-talet, skogsindustrin

dominerade. Bland skogsföretagen fanns emellertid en rad olika verksamhetsinriktningar före-

trädda. Cellulosaframställning samt sågning och hyvling av trävaror var de mest framträdande.

Utöver detta förädlades sågade och hyvlade trävaror till snickeriprodukter i form av skivor,

möbler och trähus. På samma sätt men i mindre omfattning förädlades biprodukter från cellu-

losan till sulfitsprit, hartsprodukter och alkyder. Vid sidan av den egentliga skogsindustrin

86

fanns också en krans av verksamheter som ingick i det bredare begreppet skogskluster. Ibland

inom ramen för de stora trävarukoncernerna och ibland utanför. Exempel kan hämtas från me-

kaniska verkstäder, kättingfabriker och gjuterier som försåg sågverk och massafabriker med

maskiner och redskap. Ett annat exempel var kraftverken som försåg främst den elintensiva

massaindustrin med stora mängder elkraft.

Ett kluster med konkurrenskraftiga verksamheter hade således utvecklats vilket skapade

sysselsättning inom flera olika delar av industrin, men med träråvaran i centrum. Just träråva-

ran stod också i centrum för företagens försök att behålla och om möjligt stärka sin lönsamhet.

Kärnfrågan var hur träet skulle tas tillvara och hur råvaran kunde förädlas för att få största

möjliga värde. Självfallet var man beroende av marknaden i detta syfte och under hela perio-

den fram till 1945 hade regionens trävaruindustri lyckats ”följa med sin tid” och länka över

verksamheten från gamla och stagnerande branscher till nya och expanderande.

Flera indikatorer kan användas för att belägga och mäta skogsindustrins betydelse i bygden.

Ett sätt är att räkna antalet arbetande vid olika arbetsställen i kommunerna, ett annat sätt är att

se befolkningsutvecklingen som en indikator på samma fenomen. Oavsett vilket mått som

används står det klart att skogsindustrin har varit den drivande kraften i regionens utveckling.

Vissa fakta är talande. Hälften av de som vid sekelskiftet arbetade i fabriker i Söderhamnsdi-

striktet arbetade vid sågverk, och dessa utgjorde samtidigt mer än 40 procent av länets samtli-

ga industriarbetare.176

I slutet av 1920-talet arbetade ännu hälften av de industrisysselsatta i

Söderhamns stad och Söderala landskommun inom sågverksindustrin. Området drabbades

hårt av 1930-talskrisen och i Sandarne återstod bara 300 arbetare 1938/39 jämfört med drygt

1.000 tio år tidigare.177

I Hudiksvall var sågverken också viktiga men inte dominerande på

samma sätt som i Söderhamn. Jordbruket spelade en större roll och linhanteringen gav arbets-

tillfällen inom såväl industriell som icke-industriell tillverkning. En viktig aspekt att hålla i

minnet är att skogsindustrins betydelse i mindre industriorter var än större – medan försörj-

ningsmönstren på den rena landsbygden såg diametralt annorlunda ut.

Krigsslutet 1945 är i många fall ett lämpligt ställe att avsluta historien om industrisamhäl-

lets framväxt. Så också i Söderhamn och Hudiksvall. Mellankrigstidens tvära kast mellan

blomstrande högkonjunkturer och djupa kriser blev inte det mogna industrisamhällets signum.

176

Haraldsson (1989) s. 100, 152. 177

Sommestad (1982) s. 43-36.

87

Kapitel 4. Det mogna industrisamhället 1945–1970

Perioden 1945-1970 brukar ofta ses som det svenska industrisamhällets höjdpunkt. I kapitel 2

diskuterades efterkrigstidens expansion och de faktorer som låg bakom denna. Hela västvärl-

den upplevde en stark och ihållande ekonomisk tillväxt och epoken kallas ofta för ”det gyllene

kvartsseklet”. Flera utvecklingsblock med bilismen i spetsen skapade stora expansionsmöjlig-

heter för svenskt näringsliv och då inte minst inom verkstadsindustrin. Skogsindustrin var inte

på samma sätt som tidigare ledande i efterkrigsexpansionen, men växte i god takt och domine-

rade näringslivet längs Norrlandskusten och på många andra håll. Som tidigare nämnts befann

sig ungefär en femtedel av de industrisysselsatta inom skogsindustrin, men jämte dem fanns

ungefär dubbelt så många sysselsatta säsongsvis inom skogsbruket.

Industrisamhället i den studerade regionen var färdigbyggt och baserades på skogsindu-

strin, ursprungligen som en följd av goda råvarutillgångar och gynnsamma förutsättningar för

flottning och transport av råvaran. Under nära 100 år hade branschen omvandlats och genom-

gått flera faser. Efterkrigstidens företräden för regionen var det goda yrkeskunnandet, en väl

utbyggd infrastruktur och ett näringsliv som även i övrigt var väl integrerat med de stora

skogskoncernerna.

Vid krigsslutet, som inleder denna undersökningsperiod, stod regionens näringsliv med

trävaruindustrin i spetsen väl rustad att fortsätta sin expansion. En skildring av dåvarande för-

säljningschefen Sven-Erik Norman från Iggesunds Bruk vid krigsslutet 1945 illustrerar detta:

88

”Efter kriget rådde otrolig hunger på cellulosa, berättar han. ´Vi hade rätt tidigt en riktig känsla

för marknadsläget, och innan kriget var slut, lastade vi flera båtar fulla och lät dem ligga vid

hallandskusten i avvaktan på krigsslutet. Det var lätt att få kunder men våra gamla kontakter fick

komma i första hand.´” 178

Liksom i föregående kapitel kommer en bild av näringslivs- arbetsmarknads- och befolk-

ningsutvecklingen i regionen att skissas. Källmaterialet är rikhaltigare och lättare att bearbeta

än för den föregående perioden men i stort används samma variabler som tidigare. Befolk-

ningsuppgifterna, som spelade en stor roll i tidigare avsnitt för att visa på tätorternas, kommu-

nernas, och regionens industriutveckling, betonas i detta och nästföljande kapitel mindre. Or-

saken till detta är andra källmaterial täcker industriföretagen och därmed de industrisysselsatta

bättre än tidigare. Offentliga källserier som Industristatistiken samt Folk och Bostadsräkning-

en har undersökts systematiskt från 1960 respektive 1950. Ur dessa kan mer precisa data häm-

tas rörande företag och sysselsättning samt fördelning på olika kategorier. Andra uppgifter

angående de viktigaste företagen har hämtats ur årsredovisningar, tidningsartiklar och i viss

utsträckning intervjuer.179

4.1. Industriell verksamhet

4.1.1. Skogsindustrins efterkrigsexpansion – fusioner och rationaliseringar

Regionens skogsindustri bestod under perioden 1945-1970 av en mångfald verksamheter och

företag, små sågverk och stora sågverk, massafabriker och snickerier av olika slag. Om man

vill fokusera på de viktigaste enheterna är det dock inte mer än fem bolag som är intressanta.

Tre i Söderhamn, Bergvik och Ala AB, Ljusne-Voxna AB och Marma-Långrör AB, samt två i

Hudiksvall, Iggesunds Bruk AB och Forsså Bruk AB. Inom dessa trävaruföretag fanns också

verksamheter utanför den egentliga skogsindustrin, metallhantering, mekaniska verkstäder och

kraftverk för att nämna de viktigaste. Kvartsseklet ifråga skulle för skogsindustrins del inne-

bära en hel del omstruktureringar främst inom ramen för den etablerade strukturen. Vissa

verksamheter tillkom andra försvann men företagens lokalisering och huvudverksamheter för-

blev i huvudsak intakta.

178

Åberg (1985) s. 349. 179

Årsredovisningarna och tidningsmaterialet har i huvudsak hämtats från AFF:s arkiv, Uppsala universitet.

Materialet insamlades och sammanställdes av SE-bankens statistik och analysavdelning.

89

Ägarförhållanden

Om man studerar ägarförhållandena under perioden kan det konstateras att ett stabilt 1940-

och 1950-tal ersattes av ett turbulent 1960-tal. 1960-talet var fusionernas årtionde med en rad

uppköp, övertaganden och andra ägarförändringar i regionens företag. Fusioner och förvärv

var helt enkelt en huvudstrategi för att nå lönsamhet inom många skogsföretag under decenni-

et.

Iggesunds Bruk hade under drygt fyra decennier, från 1920-talet till 1960-talet, expanderat

sin verksamhet via utbyggnad av de egna anläggningarna snarare än via förvärv av andra bo-

lag. Från början av 1960-talet figurerade dock företaget i en rad planerade och genomförda

företagsförvärv. I slutet av 1950-talet hade Iggesunds Bruk funderingar på att förvärva Mar-

ma-Långrör AB. Innan några konkreta diskussioner kom till stånd köpte dock det Gävlebase-

rade Korsnäs AB år 1960 samtliga aktier i Marma-Långrör och bildade fyra år senare det nya

Korsnäs-Marma AB.180

År 1965 köpte Iggesund det östgötabaserade gamla bruksföretaget

Boxholm AB som man tidigare hade varit delägare i. Samma år gick dotterbolaget till Ströms

Bruk, Ljusne-Voxna AB, samman med moderbolaget och bildade Ström-Ljusne AB. Efter

blott två år inleddes dock förhandlingar om att Iggesund samt Bergvik och Ala skulle ta över

det nybildade Ström-Ljusne som då upplevt ett år med ytterst svag lönsamhet. Affären skedde

1967 då de gamla Ljusneindustrierna övertogs av Bergvik och Ala medan det gamla Ströms

Bruk förvärvades av Iggesund. 181

Bergvik och Ala som tidigare ägts av Handelsbanken byttes

på ett spektakulärt sätt 1966 mot det Wallenbergdominerade Wifstavarf i Sundsvall varige-

nom Bergvik och Ala hädanefter kom att tillhöra Wallenberggruppen. Forsså Bruk, som hade

börjat få finansiella problem, förvärvades 1969 av Westerviks pappersbruk.182

I övrigt bör

också Korsnäs-Marmas avyttring av sulfitfabriken i Vallvik år 1968 nämnas. Köpare var den

norrländska skogsägarrörelsens cellulosabolag NCB som från slutet av 1950-talet var på upp-

köpsrunda bland norrlandskustens massafabriker.183

Ägarförändringarna under 1960-talet hade troligen stor del i regionens, och de berörda fö-

retagens, fortsatta utveckling. När beslutsmakten och kontrollen av koncernerna flyttades från

regionen till huvudkontor annorstädes blev regionens enheter och fabriker bara brickor i ett

180

Boman (1985) s. 426-427., Årsredovisningar: Korsnäs-Marma AB 1959/60, 1960/61. 181

Boman (1985) s. 420-422, 426-427., Årsredovisningar: Ljusne-Voxna AB 1964-1965 och Ström-Ljusne

1966-1967. 182

Falck (1990) s. 100-101, 106., Årsredovisningar: Forsså bruk AB 1960/61-1965/66. 183

Årsredovisningar: Korsnäs-Marma AB 1967/68, 1968/1969., Glete (1987) s. 232.

90

större spel. Enheter som hade en funktion, ofta specialiserad sådan, att fylla inom en koncern

kunde ofta inte utvecklas utifrån egna behov utan anpassades efter koncernens. Redan innan

1960-talet hade alla redan uppräknade koncerner en historia av att ha köpt upp och slagit sig

samman med andra skogsföretag, främst inom regionen. Affärerna under 1960-talet, främst

Korsnäs köp av Marma-Långrör 1960 och Ström-Ljusnes splittring 1967, indikerade att fusio-

nerna då började bli mer utomregionala. Koncernerna ansåg sig behöva nya, större kostymer

för att möta tidens krav.

Verksamheter

Vid sidan av ägarförändringarna skedde också en rad omstruktureringar i verksamhetsinrikt-

ningen hos de större trävarukoncernerna. Som tidigare nämnts samlades en rad verksamheter

inom regionens stora skogsföretag. Inom själva skogsbruket genomgick regionen, liksom

skogsindustrin i stort, en revolutionerande omvandling. Uppgifter från såväl Iggesunds Bruk

som Korsnäs-Marma ger vid handen att det manuella arbetet inom skogsbruket minskade av-

sevärt under framförallt 1960-talet. I rask takt mekaniserades många av momenten i skogsar-

betet såsom huggning, barkning, kapning och lastning. Skogsarbetaren blev maskinförare. En

annan viktig förändring rörde transporterna av timmer från skogen. De mindre jordbrukarnas

insatser som hästkörare ersattes av traktorer och flottningen ersattes av lastbilstransporter un-

der främst 1960-talet. Resultatet av dessa blev en omfattande personalminskning bland träva-

rukoncernernas anställda i skogsbruket. Inom Iggesunds Bruk minskade arbetareantalet från

1.600 till 1.200 man mellan 1950 och 1960. År 1967 arbetade endast 960 man i skogen, trots

att skogsarealen då stigit med 25 procent genom Ström-Ljusneaffären. 184

Förändringarna

inom skogsbruket var troligen större under 1950- och 1960-talen än under hela århundradet

dessförinnan. Ett helt produktionssätt och en försörjningsform omstöptes i grunden.

På sågverkssidan var inte förändringarna lika omfattande. Då konjunkturerna var goda

kunde sågverken sälja stora kvantiteter, speciellt de första efterkrigsåren. De mindre sågver-

ken inom regionens koncerner hade redan lagts ned under mellankrigstiden och under efter-

krigstiden skedde få strukturförändringar. Vid Håstaholmen och Alasågen skedde bara några

smärre tekniska förändringar under 1950- och 1960-talen. 185

184

Årsredovisningar: Korsnäs-Marma AB 1960-1970/71., Boman (1985) s. 418-419, 464-469., Stora-

Kopparberg-Bergvik (1979). 185

Boman (1985) s. 418-419., Årsredovisningar: Bergvik och Ala AB 1950-1970/71.

91

Mer hände på träförädlingsområdet. Decenniet efter kriget fortsatte expansionen för olika

snickeriprodukter. Vid Håstaholmen utökades sortimentet med en trämjölsfabrik 1946 och

samma år uppfördes också enheter för tillverkning av plywood och fanér. Från och med 1959

och under en femårsperiod avvecklades dock stora delar av Håstaholmens träförädling. Par-

kettfabriken mötte hård konkurrens i mitten av 1950-talet och nedlades 1959. Trämjölsfabri-

ken gick samma öde till mötes 1961 och två år senare sviktade marknaden så betänkligt för

lådfabriken att också den avvecklades. Vid Ljusne-Voxna AB, som redan hade tillverkning

av trähus, plywood och board, investerades kraftigt 1962-64 och därigenom steg produktions-

kapaciteten inom de flesta rörelsegrenar. Exempelvis fördubblades tillverkningen av monte-

ringsfärdiga trähus från drygt 250 per år till drygt 500 per år. Ljusne-Voxna valde alltså att

satsa inom träförädlingsområdet medan Iggesunds Bruk valde att göra motsatsen.186

När det gällde massaindustrins utveckling blev 1960-talet slutet för den mekaniska massa-

framställningen i regionen. Iggesunds Bruk och Forsså Bruk AB lade ned sina träsliperier

1962 respektive 1966. Årsredovisningarna från Forsså Bruk skvallrar om att träsliperiet hade

ständiga problem med låga priser och svårigheter med avsättningen åren inan nedläggningen.

En utveckling som väl speglar den nationella bilden. Antalet mekaniska massafabriker i Sve-

rige halverades i det närmaste under 1960-talet och i likhet med fabrikerna i Iggesund och

Forsså var det främst de mindre som slogs ut.187

Den centrala frågan för de cellulosaproducerande företagen, Iggesunds Bruk, Korsnäs-

Marma samt Bergvik och Ala var annars hur de skulle förädla cellulosan för att få större lön-

samhet och mildra konjunkturkänsligheten. Just cellulosa fluktuerade nämligen rejält upp och

ned i pris på marknaden medan mer förädlade produkter hade ett jämnare prisläge. Av företa-

gen i regionen valde Iggesunds Bruk att expandera sulfatproduktionen och satsa på en kar-

tongfabrik baserad på sulfatcellulosa. Kartongfabriken, som igångsattes 1963, skulle tillverka

förpackningar för främst cigaretter och djupfrysta livsmedel och var en jättelik investering i

förhållande till föregående decenniers försiktighet. Sulfitcellulosan vid Iggesunds Bruk ansågs

inte ha samma utvecklingsmöjligheter utan den anläggningen lades ned 1967.188

186

Boman (1985) s. 418-419., Hedlund (1989) s. 17. Årsredovisningar: Ljusne-Voxna och Ström-Ljusne

(1953-1967). 187

Wohlfart (1971) s. 203-209, 450-456., Årsredovisningar: Forsså Bruk AB 1958-1964/65. 188

Boman (1985) s. 411-418.

92

Den nybildade koncernen Korsnäs-Marma AB investerade kraftigt i olika omgångar under

1960-talet. Vid Marmaverken och i Vallvik skedde en omfattande förnyelse kring 1960 där

industrianläggningarna moderniserades och transporterna rationaliserades. Då ersattes exem-

pelvis den gamla linbanan Marmaverken-Vallvik med lastbilstransporter. Under det sena

1960-talet verkar inte moderniseringen av dessa anläggningar ha haft samma prioritet som vid

Korsnäsverken, i närheten av Gävle. Korsnäs-Marma valde att expandera sulfattillverkningen

och byggde en enhet för säckpapperstillverkning vid Korsnäsverken under en investeringsvåg

mellan 1965 och 1968. I samband med detta, år 1968, avyttrades också Vallvik sulfitfabrik till

NCB. Ett tecken på Marmaverkens andrarangsposition var att Marmaverkens sulfatfabrik bara

marginellt ökade sin tillverkning mellan 1960 och 1970, från ca. 80.000 till 100.000 ton sul-

fatcellulosa. Detta medan sulfatfabriken i Korsnäsverken ökade sin produktion trefaldigt, från

ca. 120.000 till 335.000 ton sulfatcellulosa.189

Det tredje cellulosatillverkande företaget Bergvik och Ala valde en annan strategi för att

diversifiera sin produktion och öka förädlingen. Vid sidan av cellulosatillverkningen låg en

betydande del av verksamheten inom biproduktframställning och elkraftproduktion. Åren

efter kriget fick tillverkningen av konsthartser och andra specialprodukter allt större omfatt-

ning och en ny lackhartsfabrik för vidareförädling av tallfettsyra kördes igång 1950, intill

Sandarne sulfatfabrik. Verksamheten som sköttes av ett dotterbolag till Bergvik och Ala,

Bergvik Hartsprodukter, expanderade under 1950- och 1960-talen. År 1966 övertog företaget

Marmaverkens produktion av rå tallolja efter ett avtal bolagen emellan.190

På elkraftsområdet

kan konstateras att en stor del av investeringarna i företagets anläggningar gjordes i just kraft-

förvaltningen. Under 1960-talet ökade bolaget kraftigt försäljningen av kraft till andra indu-

striföretag. Investeringarna på cellulosaområdet gjordes i syfte att öka kapaciteten, främst vid

Sandarne sulfatfabrik. Trots kapacitetsökningen ansågs sulfatfabriken i mitten av 1960-talet

ändå inte vara stor nog för att vara lönsam på längre sikt.191

Trävaruföretagen i regionen hade som bekant också andra verksamheter än bearbetning av

skogsråvara. Främst gällde detta Iggesunds Bruk och Ljusne-Voxna. För Iggesunds Bruk vål-

lade järnhanteringen mestadels problem under efterkrigstidens första decennium. Anläggning-

189

Årsredovisningar: Korsnäs-Marma AB 1959/60-1970/71. 190

Årsredovisningar: Korsnäs-Marma AB 1964/65-1965/66., Gagge (1995) s. 18. 191

Årsredovisningar: Bergvik och Ala AB 1950-1970/71., Skandinaviska banken Företagsanalyser April -66,

Jan-67, 7/2-69. Företagsronden särtryck ut Dagens Nyheter (DN) ”Bergvik och Ala AB 1963-1966. AFF-s arkiv

Uppsala universitet.

93

arna var omoderna och stora investeringar skulle behövas för att återge järnframställningen sin

lönsamhet. Istället lades enheterna ned, i Strömbacka 1947 och Iggesunds järnverk 1953. Kvar

levde enheten Stålmanufaktur med förkromning, tillverkning av sågblad och mekanisk verk-

stad. Den mekaniska verkstaden spelade en viktig roll i mekaniseringen av skogsbruket under

slutet av 1950- och 1960-talen, inte minst därför att den inom skogshantering välkända bark-

maskinen Cambio utvecklades där. Den mest expansiva grenen av enheten var annars för-

kromningen, först av egna produkter som sågblad, men under 1960-talet alltmer legoförkrom-

ning. 192

Ljusne-Voxna hade också en omfattande verkstads- och manufakturrörelse under 1950-

och 1960-talen där kättingtillverkningen var den främsta. Företagets inriktning på kätting och

verkstadsområdet gav på sitt sätt ett minskat beroende av de konjunkturkänsliga trävarorna. I

mitten av 1960-talet, efter några svaga år på området klenkätting, inledde Ljusne-Voxna till-

verkning av s.k. borrtornskätting i samband med oljeutvinning. Kättingrörelsen uppvisade

därefter goda resultat under 1960-talets senare del vilket i någon mån lindrade det ibland ut-

satta läget på trävarusidan.193

Denna tablå visar vilka huvudsakliga verksamheter som fanns inom de större trävarubola-

gen år 1965. Det var av allt att döma toppen och kulmen på industrisamhället.

192

Utterström - Savolainen - Boman (1985) s. 387-388 , Boman (1985) s. 472-474. 193

Årsredovisningar: Ströms bruk AB med Ljusne-Voxna AB 1956-1964/5,. Tidningsartiklar: DN 1/2 1967,

DN 11/2 1967, DN 26/4 1968, Göteborgs Handels och Sjöfartstidning (GhT) 3/9 1965.

94

Källa: Primärmaterial från Industristatistiken (IS) 1965, SCB.

Skogsföretagens olika verksamheter fanns som synes inom alla delar av branschen 1965. Inte

bara regionen i stort utan också varje enskilt företag hade en diversifierad tillverkning. Intres-

sant i sammanhanget är diskussionen om branschensidighet i regionen. Tidigare har regionen

beskrivits som dominerad av en enda bransch, innehållande industrisamhällen som var än mer

ensidigt inriktade. Som synes behöver bilden modifieras. Mångfalden av verksamheter och

bredden i produktsortimentet vittnar om att termen ”skogsföretag” egentligen var ett sam-

lingsnamn för koncerner med en hel rad aktiviteter, såväl innanför som utanför kärnområdet.

Mellan olika industriorter i regionen fanns också en skillnad. Å ena sidan finns orter som

Ljusne och Iggesund med en stor mångfald i verksamheter. Å andra sidan finns orten Vallvik

vilken var helt beroende av en enda verksamhet – en massafabrik.

Tabell 4:1 Tablå över de stora trävaruföretagens huvudverksamheter i Söderhamn och Hu-

diksvall 1965. Söderhamn

Företag Arbetsställe Huvudverksamheter Plats

Bergvik och Ala Sandarne sulfatfabrik sulfat- såptillverkning Sandarne Bergvik och Ala Ala sågverk sågning Ljusne/Ala Bergvik och Ala Bergvik sulfitfabrik sulfittillverkning Vansäter Bergvik och Ala Bergvik hartsprodukter biprodukter från cellulosa Sandarne Bergvik och Ala Bergvik kraftstationer elkraft Bergvik m.fl. Ljusne-Voxna Ljusne kättingfabrik kättingtillverkning Ljusne Ljusne-Voxna Ljusne mekaniska verkstad maskintillverkn., reparationer Ljusne Ljusne-Voxna Ljusne sågverk sågning Ljusne Ljusne-Voxna Ljusne plywoodfabrik plywoodtillverkning Ljusne Ljusne-Voxna Ljusne wallboardfabrik boardtillverkning Ljusne Ljusne-Voxna Ljusne trähusfabrik trähustillverkning Ljusne Ljusne-Voxna Ljusne kraftstation elkraft Ljusne Korsnäs-Marma Marma sågverk sågning Marmaverken Korsnäs-Marma Marma brädgård utlastning mm Söderhamn Korsnäs-Marma Ljusnan Sulfat sulfattillverkning, biprodukter Marmaverken Korsnäs-Marma Vallvik bruk sulfit- sprittillverkning Vallvik Korsnäs-Marma Korsnäs-Marma kraftstation elkraft Marmaverken m.fl.

Hudiksvall

Företag Arbetsställe Huvudverksamheter Plats

Iggesunds Bruk Iggesund sulfatfabrik sulfattillverkning, Iggesund Iggesunds Bruk Iggesund sulfitfabrik sulfit- sprittillverkning. Iggesund Iggesunds Bruk Iggesund Håstaholmen sågning, plywoodtillverkning Hudiksvall Iggesunds Bruk Iggesund kartongfabriken kartongtillverkning Iggesund Iggesunds Bruk Iggesund kraftstationerna elkraft Iggesund m.fl. Iggesunds Bruk Iggesund Stålmanufaktur maskintillverkning, reparatio-

ner Iggesund

Forsså Bruk AB Forsså bruk kartong, board, papp, elkraft Näsviken

95

4.1.2. Övriga företag inom skogsklustret

I undersökningen har stor vikt lagts vid de stora skogskoncernerna och deras verksamheter.

Detta är emellertid inte tillräckligt ifall man vill undersöka hela skogsindustrin eller skogs-

klustret som jag här föredrar att benämna det. Jag vill i detta avsnitt försöka kvantifiera och

mäta trävaruklustrets betydelse för regionen, utöver de stora koncernerna. Efter att under så

lång tid ha varit dominerade av trävaruindustrin är det föga förvånande att näringslivet i övrigt

anpassade sig till den rådande strukturen. Övriga företag inriktade sig i stor utsträckning på att

försörja de stora skogskoncernerna med insatsvaror och tjänster av olika slag, eller – som i

fallet med småsågar och mindre snickerier – på en lokal marknad istället.

Det fanns tre typfall på hur företag utanför skogskoncernerna var knutna till skogsindustrin.

För det första; företag hemmahörande i andra branscher som redan i utgångsskedet hade sin

marknad hos trävaruföretag. Jag har valt att sammanföra alla företag som huvudsakligen sålt

sina produkter till trävaruindustrin till kategori 1. För det andra; företag eller verksamheter

som utvecklats ur gamla trävaruföretag. För att ett företag ska föras till kategori 2 krävs att

verksamheten tidigare funnits inom ramen för ett gammalt trävaruföretag, men att den vid ett

senare skede på något sätt blivit fristående. I många fall fortsatte dessa nya företag att vara

knutna till trävaruindustrin men i andra fall ändrade företagen efterhand verksamhetsinrikt-

ning. För det tredje; mindre trävaruföretag vilka fungerade som underleverantörer till de stör-

re eller sålde åt en lokal marknad i regionen. För att ett företag ska föras till kategori 3 krävs

att dess branschkod finns inom näringsgrenarna träindustri eller massa- och pappersindustri

med undantag för boktryckerier och grafisk produktion, samt att denna branschkodning tycks

överensstämma med den egentliga verksamheten.

Av dessa är den tredje gruppen lättast att identifiera. Via primärmaterialet från IS kan upp-

gifter lätt hämtas om branschtillhörighet. Att däremot hitta företag som huvudsakligen sålde

material eller utrustning till trävaruindustrin samt företag och verksamheter som utvecklats ur

gamla trävaruföretag är svårare. Genom att kombinera IS, årsredovisningar och intervjuer kan

man dock estimera de två förstnämnda gruppernas betydelse. I vissa fall kan ett företag tillhö-

ra två av dessa huvudgrupper, t.ex. HIAB som utvecklades ur ett gammalt trävaruföretag och

som i sin framtida verksamhet försörjde trävaruindustrin med hydraulikutrustning. I dessa fall

har jag valt att låta det nyutvecklade företaget tillhöra grupp två oavsett hur den framtida verk-

samhetsinriktningen har sett ut.

96

Jag har valt att kvantifiera de företag som ingår i trävaruklustret året 1965 för att ge en

tidsbild av dess betydelse under industrisamhällets verkliga höjdpunkt. Observera att de verk-

samheter som ingår i de fem stora trävarukoncernerna under perioden inte finns med i denna

uppställning utan har redovisats i avsnitt 4.1.

Tabell 4:2 Arbetsställen i Söderhamn och Hudiksvall inom ramen för trävaruklustret 1965

exklusive de koncerner som behandlades i tabell 4:1 Söderhamn Hudiksvall

Arbetsställe verksamhet kat Arbetsställe verksamhet kat

Söderhamns verkstäder. AB sågblad, maskintillv. 1 G. Strömst. stoppmöbelfab. möbelklädsel 1

Sandarne industrimekaniska. rep pappersmaskiner 1 Sundins fabriker mek. verk. Vätske, hydraulpumpar 2

Thapper o Nordl. mek. verk. legoarbeten sågverk 1 HIAB lyftkranar 2

JEM Hedlund såg o hyvleri sågade trävaror 3 Träind. Forsman o Pett. sågade bräder 3

Rundvirke, såg o hyvleri sågade trävaror 3 Forsa Trävaru AB sågade trävaror 3

Vågbro snickerifabrik möbelrenovering 3 Stömne Såg AB sågade trävaror 3

Eliasson o Persson AB inredningssnickerier 3 Sundins fabriker skidtillverk. skidtillverkning 3

Svenska träimpreg. träimpreg stolpar 3 Njutånger snickerifabrik fönster, dörrar 3

Bröd. Forslunds snickerifab. snickerier 3

Delsbo timmerhus timmerhus 3

8 företag 10 företag

Källa: Primärmaterial från IS 1965, SCB. Årsredovisningar: HIAB, Sundins fabriker, Söderhamns Verkstä-

der.

Anm: Grupp 1 är arbetsställen som sålde insatsvaror eller utrustning till huvudsakligen trävaruindustrin

Grupp 2 är företag som utvecklats ur trävaruföretag

Grupp 3 är trävaruföretag utanför de stora trävarukoncernerna

De flesta företag inom skogsklustret vid sidan av skogskoncernerna tillhörde som synes den

tredje gruppen, alltså små sågverk och snickerifabriker. De största företagen var dock under-

leverantörer av verkstadsutrustning (Söderhamns Verkstäder) eller delar som utvecklats ur

gamla skogsföretag (HIAB). Även om antalet mindre trävaruföretag fortfarande var betydan-

de i regionen 1965 tycks deras roll ha minskat jämfört med läget 1940 då betydligt fler mindre

sågverk och snickerier var verksamma. Inom skogsklustret fanns självfallet såväl stagnerande

som expanderande företag. Tre belysande fall på expanderande företag ur vardera kategorin

kan hämtas från Söderhamns Verkstäder, HIAB och Forsa Trävaru AB.

Söderhamns Verkstäder var ett exempel på den förstnämnda typen av företag. Företaget

hade redan under 1800-talet inriktat sig på att förse trävaruindustrin i regionen och annorstä-

des med maskiner och redskap. Efter krigsslutet lyckades Söderhamns Verkstäder hämta sig

från krigstidens dåliga finanser, främst via export till Östeuropa. Efter stora investeringar un-

der 1950-talet hamnade åter företaget i en svår sits då ingen kapitalstark ägare fanns att tillgå

97

förrän Kockum övertog företaget 1964. Samarbete med andra verkstadsföretag var en annan

strategi för att nå lönsamhet och Söderhamns Verkstäder samarbetade också med Iggesunds

Bruks mekaniska verkstad om den redan nämnda barkmaskinen Cambio. Söderhamns Verk-

städer tillverkade själva maskinen, medan Iggesund levererade barkverktyg samt skötte servi-

ce och reparationer.194

Mekaniseringen av skogsbruket från främst 1950-talet och framåt in-

nebar således möjligheter att expandera för Söderhamns Verkstäder och barkningsmaskinen

blev en huvudprodukt för företaget under 1960-talet. 195

Ett exempel på ett företag ur den andra gruppen var verkstadsföretaget Hydrauliska Industri

Aktiebolag (HIAB). Ursprunget var en fabrik för tillverkning av skidor i Hudiksvall, Sundins

fabriker, där ägaren Erik Sundin såg behovet av att rationalisera lastningen av råvaran björk-

virket. Därför skapades ett nytt företag, HIAB, baserad på en hydraulisk kran som lät fordonet

lasta sig själv med kraft från den egna motorn. Företaget expanderade raskt eftersom dess pro-

dukt rationaliserade godshanteringen i samband med lastbilstransporter väsentligt. Inte minst

inom skogsbruket.

Expansionen fortsatte under 1960-talet då företaget också fusionerade med ett flertal andra

företag samt kom att ingå i utvecklingsbolaget Promotion, knutet till Handelsbanken. Åren

1963-1964 förvärvade HIAB Alingsåsverken Bil & Truck i syfte att samordna produktionen

vid anläggningarna. Orsaken var ett ökat kapacitetsbehov. Ytterligare ett förvärv med samma

inriktning gjordes 1965 då Ljusdals mekaniska verkstad, som tidigare utfört legoarbeten, köp-

tes. Ägarfamiljen Sundin ansåg då att verksamheten inte längre kunde drivas som familjeföre-

tag utan sålde samma år till Promotion. Slutligen övertog HIAB år 1967 aktierna i det Skellef-

teåbaserade företaget Foco som också var ett familjeföretag inriktat på hydraulik för lastbilsut-

rustning. Syftet var här att frigöra kapital för investeringar samt att samordna och standardise-

ra produktionen för att nå kostnadsfördelar i tillverkningen. Ett mått på företagets expansion

är antalet anställda som steg från 51 år 1950 till 168 år 1955 och hela 311 år 1960. Motsva-

rande år var företagets omsättning 1,7 milj, 6,9 milj och 23,7 milj med knappt hälften i ex-

port.196

HIAB var ett exempel på ett företag i regionen som under 1960-talet expanderade av

egen kraft men också via fusioner med andra verkstadsföretag.

194

Boman (1985) s. 465., Carlsson (1997) s. 103-104. 195

Årsredovisningar: Söderhamns Verkstäder 1962-1970. 196

Tidningsartiklar: Morgonbladet 4/11 1957, Expressen 13/6 1963, GhT 10/9 1963, DN 22/6 1965, GhT

5/7 1965, SvD 4/2 1967. Årsredovisningar: HIAB (1965-1970) , Petersson (1996/7) s. 23-25, 50.

98

Ett exempel på det tredje fallet är Forsa Trävaru AB som visar hur ett mindre företag kan

frodas i kölvattnet av ett större bolag. Forsa Trävaru AB startades strax efter kriget 1945 och

var då inriktat på sågade trävaror som såldes på export till kontinenten. Från och med 1959

inriktades produktionen mot mer av emballage som användes av bland andra HIAB och Fors-

så Bruk. Verksamheten tog ordentlig fart under 1960-talets inledning då Iggesunds Bruk hade

färdigställt sin kartongfabrik och inlett tillverkningen. En ny marknad öppnade sig i form av

engångspallar att lasta den färdiga kartongen på. Mycket tack vare de korta avstånden blev

företaget snart ensam leverantör till Iggesund. Verksamhetsomläggningen förde med sig en

rask expansion under 1960-talet då företaget växte från 20 till 50 anställda.197

Exemplen från HIAB och Söderhamns Verkstäder visar att mekaniseringen av skogsbruket

gav förutsättningar för de båda företagens expansion. I båda fallen agerade de som innovatörer

och gick i spetsen för en genomgripande omstrukturering av arbetet i skogen. I fallet med For-

sa Trävaru öppnades marknadsmöjligheterna när Iggesund lade om sin tillverkning emot för-

packningskartong. De tre nämnda företagen indikerar också att trävaruindustrin fortfarande

spelade rollen som motor i regionen. Nya verksamheter växte upp och frodades i skuggan av

gamla.

4.1.3. Ericsons etablering i regionen

Som redan framgått fanns det verkstadstillverkning i regionen inom trävarukoncernerna och

dessutom fanns före 1945 ett antal mindre och medelstora verkstäder som tillverkade redskap

och maskiner till främst trävaruindustrin. Det står dock klart att verkstadsindustrin i övrigt var

långt mindre utvecklad än på andra håll i landet. Detta förhållande skulle gradvis ändras under

efterkrigstiden. Telefoniföretaget LM Ericsson AB (Ericson) valde nämligen att etablera en

produktionsenhet i Söderhamn i slutet av 1940-talet och en enhet i Hudiksvall i slutet av

1960-talet. Besluten att förlägga produktion till Söderhamn och Hudiksvall togs i båda fallen

mer utifrån politiska hänsynstaganden än utifrån regionens egen attraktionskraft. Något som

skilde sig från trävaruindustrins tidigare expansion.

Bakgrunden till Ericsons lokalisering i regionen var självfallet företagets väldiga expansion

under efterkrigstiden. Deras produkter mötte en stor efterfrågan på såväl export- som hem-

mamarknaden i takt med att inkomsterna steg för stora befolkningsgrupper. En direkt orsak

197

Uppgifter från Leif Persson och Heikki Ruottinen, Forsa Trä AB via telefon 3/12 1998.

99

till att företaget flyttade från Stockholm i slutet av 1940-talet var bristen på lämpliga lokaler

och brist på arbetskraft. Lönenivåerna var betydligt högre i just Stockholm jämfört med i övri-

ga landet. Näringspolitikens roll ska emellertid inte underskattas i detta fall. I slutet av 1940-

talet anvisades Ericson Söderhamn som lämplig lokaliseringsort av statsmakten och industri-

marken kunde förvärvas billigt av Söderhamns stad. Kring 400 människor, varav de flesta var

kvinnor, fick omgående arbete i fabriken och antalet steg kraftigt under 1950- och 60-talen.

Fabriken var inledningsvis en monteringsanläggning för fingerskivor men kom under den se-

nare delen av 1960-talet att lägga om produktionen till stämpelur och utrustning till företagets

automatiska telefonstationer och samtalsräknare. I början av 1960-talet växte Söderhamnsen-

heten ur kostymen och en filial till denna etablerades i Delsbo. Lokaliseringen till Delsbo in-

nebar att orten fick sin första större industriarbetsplats. 198

Också i Hudiksvall spelade näringspolitik på olika nivåer en stor roll för etableringen av

Ericsons kabelfabrik 1968. I slutet av 1960-talet kallades det dock för lokaliseringspolitik. Det

grundläggande var att statsmakten strävade efter att dra investeringarna norrut för att bemöta

arbetslösheten och den snabba utflyttningen. När Ericson, år 1965, ansökte om att få medel ur

investeringsfonderna för att bygga ett stort centrallager i Stockholm fick företaget krav på sig i

gengäld. Som motprestation ville regeringen att företaget skulle utöka verksamheten med en

enhet i södra och en i norra Norrland. Hudiksvall blev då den ena av lokaliseringsorterna och

Piteå den andra. Samma modell användes vid flera senare uppgörelser. Andra typer av offent-

ligt stöd till enheten utgick i form av fri tomtmark, låga vatten- och eltaxor samt subventione-

rad utbildning för de anställda. Enheten i Hudiksvall byggdes sedan ut kontinuerligt när till-

verkningen inom telekabelområdet samlades på orten.199

Om trävaruföretagen var en del av ett gammalt utvecklingsblock som fortfarande expande-

rade under de goda åren 1945-1970 var Ericsons etablering exempel på genuint nya verksam-

heter i regionen. Deras framväxt anknöt till verkstadsindustrins framväxt under efterkrigstiden

i Sverige där några få stora och snabbt växande företag tog ledningen inom varsitt område.

Med det källmaterial jag använt mig av har det inte gått att hitta några intima förbindelser eller

ens kopplingar mellan de nyetablerade Ericson-enheterna och den gamla trävaruindustrin. Inte

heller fanns något ”elektronikkluster” som motsvarade trävaruindustrins. Den preliminära

198

Attman - Olsson (1976) s. 304-315., Årsredovisningar: LM-Ericsson 1947-1949., Tidningsartiklar: DN

24/1 1965, DN 19/7 1966. 199

Attman - Olsson (1976) s. 303-314., Brunskog (1988) s. 20., Runesson (1988) s. 108-109.

100

slutsats som måste dras är därför att elektronikindustrin inte på samma sätt som trävaruindu-

strin kom att prägla regionen, åtminstone inte under de första efterkrigsdecennierna.

4.2. Lokal arbetsmarknad och befolkningsutveckling

4.2.1. Befolkningsutveckling

Efterkrigstidens första decennier blev mindre dramatisk än både perioden innan och efter.

Folkmängden låg i princip stilla i båda kommunerna med en ytterst svag uppåtgående trend i

Hudiksvall och en svagt nedåtgående trend i Söderhamn. Tendensen inom respektive kom-

mun var att befolkningen minskade i skogs- och jordbrukskommuner som Skog, Trönö, Dels-

bo, Enånger och Bjuråker medan den växte kraftigt i städerna och industrikommunen Nju-

tånger med orten Iggesund. Urbaniseringen av Sverige och flykten från landsbygden satte som

bekant fart under denna period och regionen påverkades självfallet av detta. Städernas tillväxt

i regionen indikerar att de nya lokaliseringsmönstren för den växande delen av industrin, verk-

stadsindustrin med Ericson och HIAB, troligen hade betydelse.

På ortsnivå finns en intressant tendens i materialet. Icke-industrialiserade tätorter, ofta belägna

i jordbruksbygder, tenderade att växa kraftigt under denna period. Exempel på detta kan häm-

tas från tätorten Delsbo som ökade sin befolkning från drygt 700 till över 2.100 invånare un-

der perioden 1945-1970. För Delsbos del innebar efterkrigstiden att orten som låg mitt i ett

jordbrukslandskap blev industrialiserad i stor skala i och med etableringen av Ericson-enheten

under 1960-talet. Också tätorterna Söderala och Friggesund, som i utgångsläget saknade en

dominerande industri, växte kraftigt. Båda orterna fördubblades under tioårsperioden 1960-

1970. För Friggesunds del kan skogsbrukets mekanisering och rationalisering ha spelat en roll

Tabell 4:2 Befolkningsutveckling i Söderhamn, Hudiksvall och Gävleborgs län Valda år In-

dex 1950 = 100 1950 1960 1965 1970

Söderhamn 32143 32840 32183 31826

Index 100 102 100 99

Hudiksvall 35446 35988 35415 36281

Index 100 102 100 102

Gävleborgs län 284934 293070 292581 293430

Index 100 103 103 103

Källa: SOS Folkräkningar 1950-1960, Folk- och Bostadsräkningar 1965-1970

101

för expansionen.200

Samtidigt som vissa mindre samhällen och byar drabbades hårt av proces-

sen koncentrerades befolkningen således till nya bostadscentra. För industriorterna är bilden

splittrad. Vissa, som Iggesund och i någon mån Ljusne, växte under perioden medan andra

stod stilla eller t.o.m. gick tillbaka.201

4.2.2. Industribranschernas utveckling

Industribranschernas utveckling 1960-1970 framgår av tabellerna 4:3 och 4:4. Dessa uppgifter

har huvudsakligen hämtats från primärmaterialet till IS. Där IS uppenbarligen har gett missvi-

sande uppgifter har jag via kontakter med berörda företag försökt få tag på mer sanningsenliga

uppgifter. Branschuppdelningen är gjort i enlighet med gängse näringsgrensindelning där jag

har strävat efter att ha konsistenta kategorier genom hela perioden.

200

Hedlund (1989) s. 17. 201

Opubl. Historisk tätortsstatistik 1900-1980.

Tabell: 4:3 Antalet industriarbetsställen (IA) och sysselsatta (Sy) i Söderhamn samt industri-

branschens relativa storlek i % (S) mätt i antal sysselsatta. Valda år ÅR 1960 1965 1970

IA Sy S % IA Sy S % IA Sy S %

Gruv/malm 0 0 0 0 0 0 0 0 0

Livsmedel 10 201 4,6 7 145 3,3 4 75 1,8

Tekoindustri 2 40 0,9 2 21 0,5 0 0 0

Träindustri 14 874 19,9 11 855 19,2 13 827 20,0

Massa/papper 8 1787 40,7 7 1575 35,3 5 1231 29,8

Kemisk industri 3 113 2,6 3 158 3,5 5 118 2,9

Jord o Sten 2 17 0,4 3 29 0,7 3 31 0,8

Verkstad/metall 17 1357 30,9 22 1731 37,4 15 1845 44,7

Läder/gummi 0 0 0 1 8 0,2 - - -

Övrigt - - - - - - 0 0 0

Totalt 56 4389 100 56 4522 100 45 4127 100

Källa: Primärmaterial till Industristatsitiken (IS) 1960-1970, SCB och RA Anm: I tabellen saknas kategorin elverk, gas och värmeverk. Från 1970 utgår kategorin Läder/gummi vars

verksamheter övergår till Tekoindustri och Kemisk industri. Från 1970 ingår kategorin Övrigt.

102

Tabellerna ger en tydlig vink om vilka branscher som var dominerande under perioden. Med

undantag för det stora antalet sysselsatta inom tekoindustrin i Hudiksvall åren 1960 och 1965

dominerades regionen helt och hållet av tre branscher; träindustrin, massa- och pappersindu-

strin samt verkstadsindustrin. Verkstadsindustrin var som vi vet sammansatt av huvudsakligen

två delar. Å ena sidan Ericsons fabriker i Söderhamn, Delsbo och Hudiksvall. Å andra sidan

de verkstäder som var inriktade emot skogsindustrin. Således var kommunerna under 1960-

talet kraftigt dominerade av trävaruklustret. Dominansen minskade något allteftersom Eric-

sons enheter växte, men i gengäld var textilindustrin, främst i form av linspinneriet Holma-

Helsinglands, på tillbakagång.

Bland företagen inom verkstadsindustrin fanns ett stort antal mindre firmor, mekaniska

verkstäder, gjuterier och bilverkstäder inriktade på främst den lokala marknaden.202

Många var

inriktade emot trävaruindustrin, andra inte. Företagsstrukturen förändrades i riktning emot

färre men större arbetsställen inom de flesta branscher. Många mindre livsmedelsföretag,

snickerier, sågverk och efter 1965 verkstadsföretag, avvecklades i regionen. Av siffrorna över

antalet arbetsställen att döma började den skärpta konkurrensen och fusionsvågen ge resultat

emot slutet av 1960-talet. De avvecklade arbetsställena ersattes mellan 1965 och 1970 inte av

tillnärmelsevis lika många tillkommande arbetsställen. Nyföretagandet inom industrin tycks

202

Den kraftiga nedgången för verkstadsindustrin mellan 1965 och 1970 kan delvis förklaras med en nomen-

klaturförändring. Ett antal verksamheter, däribland byggnadsplåtslagerier, rörledningsverkstäder, bil och cykelre-

parationsverkstäder, bilelektriska verkstäder m.fl. uteslöts fr.o.m 1968 ur IS.

Tabell 4:4 Antalet industriarbetsställen (IA) och sysselsatta (Sy) i Hudiksvall samt industri-

branschernas relativa storlek i % (S) mätt i antal sysselsatta. Valda år ÅR 1960 1965 1970

IA Sy S% IA Sy S% IA Sy S%

Gruv/malm 0 0 0 0 0 0 0 0 0

Livsmedel 9 205 5,8 8 189 4,7 6 131 3,1

Tekoindustri 3 694 19,7 1 441 10,9 2 257 6,1

Träindustri 11 781 22,2 9 713 17,7 6 627 14,8

Massa/papper 6 1096 31,1 6 1344 33,4 6 1323 31,3

Kemisk industri 1 68 1,9 1 54 1,3 1 100 2,4

Jord o Sten 2 27 0,8 2 29 0,7 1 10 0,2

Verkstad/metall 13 652 18,5 19 1259 31,2 10 1705 40,3

Läder/gummi 0 0 0 0 0 0 - - -

Övrigt - - - - - - 1 80 1,9

Totalt 45 3523 100 46 4029 100 33 4233 100

Källa: Primärmaterial till Industristatsitiken (IS) 1960-1970, SCB och RA

Anm: I tabellen saknas kategorin elverk, gas och värmeverk. Från 1970 utgår kategorin Läder/gummi vars

verksamheter övergår till Tekoindustri och Kemisk industri. Från 1970 ingår kategorin Övrigt.

103

ha varit lågt. Få egentligt nya företag dyker upp i IS mellan åren 1960 och 1970. De nyetable-

ringar som kan spåras verkar i dessa fall höra till verkstadsindustrin. 203

Ungefär hälften av Söderhamns och knappt hälften av Hudiksvalls industrisysselsatta fanns

inom den egentliga skogsindustrin. Som redan omnämnts fanns emellertid många fler syssel-

satta inom ramen för det bredare begreppet skogskluster. Utöver de direkt anställda i skogsin-

dustrin arbetade år 1965 över 700 i Söderhamn och nära 700 i Hudiksvall med verksamheter

relaterade till skogsindustrin. Alltså var ungefär 2/3 av de industrisysselsatta i Hudiksvall och

ännu fler i Söderhamn beroende av skogsklustret.204

Dess dominans gav näringslivet en sär-

prägel gentemot den svenska branschstrukturen. En likhet med Sveriges industri var emeller-

tid det stora beroendet av ett litet antal stora företag. Tabell 4:5 ger en bild av de fem största

företagens dominans i de två kommunerna.

Det är tydligt att regionen även under efterkrigstiden var starkt dominerad av några få stora

företag. I Söderhamn var tre av de största företagen trävarukoncerner och ett fjärde, Söder-

hamns Verkstäder AB, trävaruanknutet verkstadsföretag. De fem största företagen i Söder-

hamn var i det närmaste totalt dominerande. Nästan 90 procent av de industrisysselsatta fanns

inom dessa stora koncerner. I Hudiksvall var dominansen för de största koncernerna inte rik-

203

Industristatistik SCB och RA, egen bearbetning av primärmaterial 1960, 1965 och 1970. 204

Industristatistik SCB och RA, egen bearbetning av primärmaterial 1960, 1965 och 1970.

Tabell 4:5 Sysselsättningen i Söderhamn och Hudiksvall inom de fem största företagen eller

koncernerna samt total sysselsättning enligt IS åren 1960-1970 Söderhamn Hudiksvall

1960 Syss 1965 syss 1970 syss 1960 syss 1965 syss 1970 syss

B&A 1095 B&A 1058 B&A 1518 IGB 1526 IGB 1710 IGB 1712

KM 1071 KM 937 LME 1100 HH 634 HIAB 488 LME 644

LV 671 LME 767 KM 522 HIAB 310 HH 446 HIAB 635

LME 520 LV 720 SV 421 FB 278 FB 232 HH 249

SV 428 SV 418 NCB 234 HUM 71 LME 185 FB 214

Sum 3785 Sum 3900 Sum 3805 Sum 2819 Sum 3061 Sum 3454

Total 4389 Total 4522 Total 4127 Total 3523 Total 4029 Total 4233

Källa: Primärmaterial till industristatistiken 1960-1970, SCB och RA

Anm: Av utrymmesskäl används förkortningar för företags/koncernnamnen. Här följer de fullständiga:

B&A – Bergvik & Ala AB, BK – Bergvik Kemi AB, FB – Forsså Bruk AB,

HH – Holma Helsinglands Linspinneri AB, HIAB – HIAB-Foco, HUM – Hudiksvalls andelsmejeriförening

IGB – Iggesunds Bruk AB, LME – LM Ericson AB, LV – Ljusne-Voxna AB KM – Korsnäs & Marma AB,

NCB – Norrländska Cellulosa AB, SV – Söderhamns verkstäder AB (Kockum).

104

tigt lika stor. I Hudiksvall tycks en något större andel ha varit sysselsatta inom de mindre och

medelstora företagen. I Hudiksvall var två av de största företagen trävarukoncerner medan ett,

HIAB, kan kännetecknas som trävaruanknutet verkstadsföretag. Intressant är att dominansen

för de stora företagen förstärktes i både Hudiksvall och Söderhamn under perioden, även om

placeringarna i toppen skiftade. Det är tydligt att 1960-talet var storföretagsamheten tid såväl i

Sverige som i regionen. De mindre och medelstora företagen blev färre och fick mindre tyngd.

De stora företagen blev färre och fick större tyngd.205

4.2.3. Näringsgrenarnas utveckling

Syftet med detta arbete var att studera skogsindustrins omvandling från industrialiseringen

och framåt och belysa dess effekter på sysselsättningen i regionen. Det övriga näringslivet,

inte minst jord- och skogsbruk, har självfallet varit av betydelse för regionen ifråga men har

bara behandlats i den mån det haft betydelse för skogsklustret. För att förstå vilken roll det

skogsindustriella klustret spelade för hela arbetsmarknaden finns det dock anledning att titta

närmare på uppgifter över övriga näringars sysselsättningsandelar.

Strukturomvandlingen inom ekonomin var påtaglig när man jämför olika näringar med

varann. I tabell 4:6 jämförs antalet förvärvsarbetande i Söderhamn och Hudiksvall uppdelade

på sektorer där byggnadsverksamhet bildar en egen kategori. Siffrorna gäller i samtliga fall

s.k. nattbefolkning, alltså samtliga i kommunen mantalsskrivna personer.

205

Primärmaterial till industristatistiken 1960-1970 (RA) och (SCB).

Tabell 4:6 Förvärvsarbetande fördelat på olika sektorer i Söderhamn och Hudiksvall 1950-

1970 Söderhamn Hudiksvall

Näring/År 1950 1960 1965 1970 Näring/år 1950 1960 1965 1970

Jord o Skog 2176 1388 1157 712 Jord o Skog 4577 3274 2897 1647

procent av syss 15,9 10,4 9,1 5,9 procent av syss 30,1 22,0 19,2 11,5

Industriverk. 5560 5748 5378 4971 Industriverk. 4251 4638 4825 4803


Bygg o anläggn. 1239 1386 1357 1336 Bygg o anläggn. 1201 1419 1610 1652


Tjänster 4741 4789 4846 5139 Tjänster 5163 5529 5751 6166


Total 13716 13311 12738 12158 Total 15192 14860 15083 14268

Källa: Folkräkningarna 1950-1960 samt Folk och Bostadsräkningarna 1965-1970

105

Det mest frapperande under perioden 1950-1970 var jordbruksnäringens minskade roll i regi-

onen. Eftersom Hudiksvall sedan lång tid tillbaka hade varit mer agrart präglat än sin södra

granne var avtappningen större räknat i antal sysselsatta. Till kategorin jordbruk hörde också

skogsbruk samt fiske. Som tidigare nämnts var efterkrigstiden och då främst 1960-talet den

period då skogsbrukets rationalisering var som kraftigast. Ett källmässigt problem föreligger

då såväl skogsbruk som jordbruk ofta var deltidssysselsättningar kombinerade med varann

eller industriarbete. Mellan 1950 och 1970 minskade dock denna försörjningsform i betydelse.

Skogsarbetet gick från att vara deltidssysselsättning för ett flertal, till att bli heltidssysselsätt-

ning för ett fåtal.206

Bland övriga näringar uppvisade tjänstesektorn en måttlig ökning i Söderhamn och en nå-

got större ökning i Hudiksvall. Byggsektorn visade ett liknande mönster. Den offentliga sys-

selsättningsexpansionen inleddes visserligen under 1960-talet men berörde då främst större

städer och regionala centra såsom Gävle. Utanför dessa områden var den offentliga expansion

måttlig, åtminstone fram till 1970-talets inledning. Vad gäller industrisysselsättningen är siff-

rorna från avsnitt 4.2.2. inte direkt jämförbara med dessa uppgifter. Tendensen är dock den-

samma. Hudiksvall hade en svagt positiv utveckling vad gäller industrisysselsättningen medan

Söderhamn hade en svagt negativ sådan.

Det fanns klara indikatorer på att regionen drabbades hårdare av arbetslösheten än övriga

landet under depressionen på 1930-talet. Beroendet av den konjunkturkänsliga trävaruindu-

strin spelade en stor roll i detta sammanhang. Frågan är då hur arbetslösheten utvecklades un-

der dessa goda år under efterkrigstiden med ett i allmänhet gynnsamt läge för trävaruindustrin.

Utifrån primärmaterialet till arbetslöshetsstatistiken kan konstateras att svängningarna under

1960-talet var små, oavsett om man mäter antalet arbetslösa i absoluta antal eller som andel av

de förvärvsarbetande. Räknat som andel av de förvärvsarbetande pendlade arbetslösheten

mellan 1,5 procent 3 procent åren 1960 till 1970.207

206

Primärmaterial till industristatsitiken 1960-1970 (RA) och (SCB). 207

AMS Utredningsbyråns Statistiksektion, primärmaterial till arbetslöshetsstatistik 1960-1970

se även diagram 5:1.

106

4.3. Avslutning – Industrisamhällets höjdpunkt

Perioden som undersökts kännetecknades av en påfallande internationell och nationell stabili-

tet. En stabilitet som lade grunden för en rask industriell utveckling av såväl landet som helhet

som den undersökta regionen.

Genomgående för industrin i regionen var att den utvecklades i gamla och väl beprövade

banor under efterkrigstiden. De exempel på lokala nysatsningar som finns förekommer inom

de stora trävarukoncernerna (Iggesunds kartongfabrik) eller inom de delar av verkstadsindu-

strin som haft trävaruindustrin som kund (HIAB-s hydraulpumpar). Det förstnämnda fallet

med Iggesunds kartongsatsning är också ett tydligt exempel på trävarukoncernernas huvudsak-

liga strategi under perioden. Det gällde att förädla produkterna så långt som möjligt och sam-

tidigt diversifiera tillverkningen så att konjunkturkänsligheten dämpades. Iggesund valde en

egen linje, de övriga trävaruföretagen sökte andra utvägar. HIAB var det enda nya riktigt sto-

ra, lokalt förankrade företaget som skapades under perioden. Ett annat kännetecken för de

gamla trävarukoncernerna var turbulensen på ägarområdet från och med 1960-talet. Ett flertal

fusioner, uppköp och andra ägarförändringar lade grunden för en annan ägarstruktur än den

tidigare. Den lokala förankringen minskade till förmån för ett externt ägande. Som ett resultat

av detta började några av de gamla självständiga industrierna förvandlas till kuggar i ett kon-

cernmaskineri med centrala delar samt beslutsmakten utanför regionen. Också storleksmässigt

skedde en förändring av industrin mot större enheter. Storskalighet var tidens lösen vilket vi-

sade sig innebära en koncentration till färre men större enheter. Dessa fenomen; stabilitet,

centralisering och storskalighet, var också typiska för rationaliseringsfasen i industrins om-

vandlingscykel. Enligt den strukturanalytiska skolans resonemang från kapitel 2 borde dessa

fenomen avslutas med en strukturell kris varvid nya utvecklingsblock skulle framträda

Det enda helt nydanande inslaget i regionens industri stod elektroföretaget och telefontill-

verkaren Ericson för. De båda komponentfabrikerna som etablerades 1948 respektive 1968

var nya på mer än ett sätt. För det första var det en för regionen ny bransch, elektroindustrin,

och ett nytt storföretag, Ericson, som fick fäste i regionen. För det andra var lokaliseringen av

Ericsons enheter ett resultat av politiska överväganden snarare än baserat på regionens egna

företräden. Med Ericsons etablering diversifierades självfallet industristrukturen i regionen.

Verkstadsindustrin fick större tyngd och trävaruindustrins betydelse avtog. För lokaliseringen

av industrin innebar också perioden att städerna, Söderhamn och Hudiksvall, växte i betydelse

107

med verkstadsindustrins framväxt. Branschens lokaliseringsmönster var ett annat än inom

skogsindustrin. Fortfarande vid periodens slutskede var dock regionen kraftigt präglad av den

gamla industristrukturen med ett fåtal större skogskoncerner lokaliserade till flera mindre in-

dustriorter.

Det mest framträdande under perioden vad gäller industrisysselsättningen var skogsklust-

rets kraftiga dominans. De stora skogskoncernerna sysselsatte ensamma drygt hälften av de

industrisysselsatta i Hudiksvall och drygt 60 procent i Söderhamn. Om man istället inräknar

alla som var sysselsatta inom det skogsindustriella klustret – den utvidgade definitionen av

skogsindustrin – blir dominansen än mer slående. I Söderhamn utgjorde antalet sysselsatta då

mellan 70 och 80 procent under 1960-talet medan siffran i Hudiksvall stannar vid 66-68 pro-

cent. Så många kan sägas ha varit beroende av skogsindustrin i regionen under 1960-talet.

Beroendet av skogsindustrin gällde självfallet regionen i stort men inom regionen fanns

också intressanta tendenser till uppdelning av industrin. Traditionellt hade den storskaliga trä-

varuindustrin vuxit fram vid en handfull få små industrisamhällen och i städerna, främst Sö-

derhamn. Utvecklingen ledde, speciellt under mellankrigstiden, till att trävaruindustrin i stort

sett försvann från städerna och koncentrerades till industriorterna. Denna utveckling var spe-

ciellt påtaglig i Söderhamn, som traditionellt var mer av en ”sågverksstad” än Hudiksvall.

Städerna fick å andra sidan ett tillskott under efterkrigstiden i form av en växande verkstads-

industri, Ericson-enheterna, HIAB och Söderhamns Verkstäder för att nämna de viktigaste

företagen. Denna uppdelning inom kommunerna innebar således att branschensidigheten och

trävarukoncernernas dominans i än högre grad gällde de små industrisamhällena i regionen.

Den stora omvandlingen vad gäller näringsgrenar fanns inom jord- och skogsbruket. Me-

kaniseringen av skogsbruket och den hastiga nedläggningen av mindre och medelstora jord-

bruk under perioden förändrade näringsstrukturen i främst Hudiksvall men också i Söder-

hamn. Självfallet påverkades traditionella jordbruks- och skogsbruksbygder hårdast av denna

omställning. Som vi har sett hade myntet också en andra sida då mekaniseringen av skogsbru-

ket krävde maskiner och utrustning – något som företagen i regionen inte var sena att utnyttja.

Inom industrin i övrigt minskade sysselsättningen kraftigt i teko- och livsmedelsindustrin.

Båda branscherna koncentrerades och rationaliserades kraftigt och även här drabbades Hu-

diksvall hårdare än sin granne.

108

Vid slutet av denna period, skiftet 1960-1970-tal, hade alltså Hudiksvalls näringsliv förny-

ats i större utsträckning än Söderhamns. Fler sysselsatta fanns i den expanderade delen av

verkstadsindustrin och inom de förnyade delarna av trävaruindustrin (Iggesunds kartongfa-

brik). Läget var emellertid på intet sätt dystert i Söderhamn. Expansionsplaner fanns både på

gamla och nya fält inom industrin. Ingen kunde ana vad som väntade.

109

Kapitel 5. Industrisamhällets kris – nedläggning och förnyelse 1970-1995

Om perioden 1945-1970 kan beskrivas som ett gyllene kvartssekel för svensk industri blev

den följande 25-årsperioden en turbulent tid med kraftiga svängningar, såväl konjunkturellt

som strukturellt. Västvärldens kraftfulla tillväxtperiod efter andra världskriget kom till vägs

ände. Som redogjordes för i kapitel 2 samverkade en rad internationella och inhemska förut-

sättningar och gav industrin svåra omställningsproblem. Rationaliseringsfasen var över och

ersattes av en omvandlingsfas med udden riktad emot de svenska basnäringarna. De gamla

tillväxtgenererande utvecklingsblocken järn och stål med tillhörande malmbrytning samt

skogsnäringen, blev plötsligt en källa till problem snarare än välstånd.

Trävaruindustrins stora dominans och branschens konjunkturkänslighet gjorde självfallet

regionen sårbar. Vid sidan av trävaruindustrin fanns Ericsons fabriker som alternativ i Söder-

hamn och Hudiksvall – därutöver ingenting. Vid 1970-talets inledning syntes emellertid inga

påtagliga tecken på sämre tider i skogsindustrin. Tvärtom var konjunkturerna och lönsamheten

på väg uppåt i branschen sedan 1960-talets mitt. Fusionerna under 1960-talet ackompanjera-

des ständigt av företagsledningarnas garantier till de anställda att verksamheterna inte hotades.

När 1970-talet stod för dörren förbereddes istället för expansion.

Detta avslutande empiriska kapitel lägger större vikt vid intervjuer, årsredovisningar och

aktuella artiklar från dagspress och tidskrifter. Det huvudsakliga källmaterialet är emellertid

fortfarande Industristatistiken (IS) samt Folk- och Bostadsräkningarna. Ur dessa källserier

hämtas lejonparten av det kvantitativa materialet rörande sysselsättningsuppgifter och

branschindelning. Under industrisamhällets höjdpunkt, 1940-tal till 1970-tal, torde IS ha givit

en i allt väsentligt korrekt bild av industrins utveckling i regionen. Ju närmare samtiden man

kommer desto större riskerar diskrepansen mellan IS och det egentliga förhållandet att vara.

Visserligen förbättrades kontinuerligt kvaliteten på de insamlade uppgifterna.208

Problemet

208

Telefonsamtal: Jonny Hall och Stina Frykholm SCB.

110

ligger istället i att andelen tjänsteverksamhet, handel, transport, service, mm. har ökat kraftigt

inom industrin under de senaste decennierna. Trenden har dessutom varit att fristående tjäns-

teföretag tagit över uppgifter från gamla integrerade industriföretag. Denna utveckling som

refererades i avsnitt 1.1.2. har således inneburit att IS fått svårare att täcka hela industrin. Den

del som sysslar med industritjänster fångas inte in och därigenom sjunker de vedertagna käll-

serierna i kvalitet. I denna undersökning har jag ändå valt att utgå från IS i min kartläggning

av industrin. Jag kommer endast att exemplifiera industritjänsternas betydelse men inte fort-

sätta djupare in på detta fält i licenciatuppsatsen.

5.1. Industriell verksamhet

5.1.1. Trävarukoncernerna uppsplittring och nedläggning

Skogsindustrin stod inför en rad svåra vägval vid 1970-talets inledning för att kunna behålla

konkurrenskraften och utvecklingskraften. En omfattande strukturrationalisering hade visser-

ligen inletts i mitten av 1960-talet då en rad äldre sulfitanläggningar, mindre sågverk och trä-

sliperier hade lagts ned. Lönsamheten var därför god vid 1970-talets inledning men det gällde

samtidigt att anpassa sig till nya förutsättningar.209

Ett sådant vägval var inom vilket område

skogsindustrin skulle kunna fortsätta att vidareförädla sin tillverkning för att få ett större värde

från sina produkter. Ett annat vägval var hur den kraftiga konjunkturkänsligheten, främst för

avsalumassa och sågade trävaror, skulle kunna mildras.

För skogsindustrin i regionen hade de olika företagen satsat stort under 1960-talet – men på

olika områden. Ljusne-Voxna inriktade sig mot träförädling. Bergvik och Ala satsade på att

vidareutveckla kraft- och kemisidan. Iggesunds Bruk hade sin kartongsatsning och Korsnäs-

Marma inriktade sig mot säckar och säckpapper vid Korsnäsverken.

Ägarförhållanden

Ägarförhållandena, som under 1960-talet präglades av en viss turbulens under fusionsvågen,

skulle under de följande 25 åren bli än mer komplicerade då fusionerna ändrade karaktär.

Några av de fusionerade koncernerna styckades upp och såldes samtidigt som andra lades ned

209

Industrins utredningsinstitut (1979) s. 350.

111

bit efter bit. Den koncern som lyckades överleva perioden som en sammanhållen enhet var

Iggesunds Bruk. Övriga hör till historien.

Bergvik och Ala, även inneslutande Ljusne-Voxna övertogs av Stora Kopparbergkoncernen

(STORA) 1975. Efter en omorganisation av STORA-koncernen 1985 försvann Bergvik och

Ala som självständig enhet inom koncernen och dess industrianläggningar lades ned, såldes ut

eller splittrades på olika divisioner.210

Forsså Bruk AB som under slutet av 1960-talet fusione-

rat med Westerviks Pappersbruk blev 1975 uppköpt av det skånska PLM (Plåtmanufaktur).

Då framgången uteblev efter nysatsningen beslutade PLM att upphöra med satsningen på pap-

persförpackningar. Först lades Westerviks Pappersbruk ned 1980 och tre år senare gick Forsså

Bruk samma öde till mötes.211

NCB som blivit en ny trävarukoncern i området tack vare köpet

av Vallviks bruk gick samman med ASSI och Domän under 1993. Året därpå avyttrades Vall-

viks bruk ännu en gång, nu till det karlstadsbaserade Rottneros AB.212

Iggesunds Bruk gick alltså en helt annan framtid till mötes än trävarukoncernerna i Söder-

hamn. En grundläggande skillnad dem emellan blev att Iggesunds Bruk behöll sin självstän-

dighet längre än de andra. Viss turbulens pågick under 1980-talets två första år då först tänd-

sticksbolaget Swedish Match och sedan STORA och Billerud försökte köpa Iggesunds Bruk.

Försöken misslyckades och istället blev Modo den dominerande ägaren under 1980-talet. År

1987 slogs dessa båda samt papperstillverkaren Holmen samman under namnet Modo.213

Perioden innehöll således två centrala utomregionala sammanslagningar av betydelse för

regionen. Först när Bergvik och Ala gick upp i STORA och sedan när Iggesunds Bruk slog sig

samman med Modo och Holmen. Efter Iggesunds Bruks sammanslagning fanns inte längre

några fristående trävarukoncerner kvar i regionen. Fram till 1960-talet hade regionens skogs-

koncerner i huvudsak blivit koncentrerade inom regionen men under 1970- och 1980-talen

blev de föremål för intresse från än större skogsföretag. Nationsomspännande koncerner tog

således form vilket flyttade än mer av beslutsmakten och kontrollen bort från regionen.

Verksamheter

När det gäller de stora skogskoncernernas verksamheter utvecklades dessa åt mycket skilda

håll beroende på vilken koncern de tillhörde. I stora drag var perioden nedläggningarnas tid

210

Årsredovisningar: Bergvik och Ala 1970-1983., STORA 1980-1995. 211

Årsredovisningar: PLM 1970-1982. 212

Årsredovisningar: NCB 1970-1992., Assidomän 1994-1995., Rottneros AB 1995-1996. 213

Glete (1994) s. 170., Boman (1985) s. 440-452., Affärsdatas artikelbas Veckans Affärer 1983-10-06.

112

med en lång rad försvunna arbetsställen. Den följande framställningen behandlar olika verk-

samhetsgrenars utveckling under perioden 1970-1995.

Skogsbruket fortsatte att rationaliseras med hjälp av arbetsbesparande maskiner och meto-

der. Fällningsmaskiner och skördare introducerades under 1970-talet och arbetskraftsbehovet i

skogarna fortsatte att minska. I takt med den ökande teknikintensiteten infördes också en ny

personalkategori – entreprenören – en småföretagare som arbetade på uppdragsbasis med nå-

gon enstaka maskin åt företaget. Under 1980-talet var parollen ”ingen man på marken” inom

Iggesunds Bruks skogsförvaltning, vilket ytterligare underströk den accelererande teknikinten-

siteten som friställde allt fler skogsarbetare. 214

Vägarna emot diversifiering och minskad konjunkturkänslighet började som bekant beträ-

das redan under 1960-talet för regionens trävarukoncerner. Strategin att vidareförädla produk-

terna emot papper initierades av Iggesunds Bruk 1963. Under 1970-talets första år expandera-

de tillverkningen av helblekt kartong och företaget valde att investera i en ny kartongmaskin

1971. Marknadstillväxten på konsumentförpackningar för livsmedel och cigaretter var stor

trots nedjusteringar efter konjunkturomslaget 1975. Iggesunds Bruks cellulosa- och kartong-

division fick ändå vissa lönsamhetsproblem under slutet av 1970- och inledningen av 1980-

talet. Ett sätt att motverka detta blev att minska på avsaluförsäljningen av massa och istället

koncentrera sig på olika kartongkvaliteter. En investeringsvåg från 1983-84 bidrog till att för-

nya produktprogrammet och ytterligare öka förädlingen på kartongsidan.215

Satsningarna på en

ökad förädling med inriktning mot finare kvaliteter fortsatte under senare delen av 1980-talet

varvid lönsamheten återvände. Snart behövdes nya investeringar i form av en ny modern sul-

fatfabrik i Iggesund 1990.

Planer fanns hos flera av de andra skogsföretagen i regionen att integrera sin massafram-

ställning med pappersfabriker men i både fallen gick planerna i stöpet. NCB som köpt sulfit-

fabriken i Vallvik inledde 1970-talet med att bygga om enheten till en sulfatfabrik 1973-1974.

Tanken var att bygga ett journalpappersbruk under den senare delen av 1970-talet. Åren 1977

och 1978 drabbades dock NCB av en akut likviditetskris till följd av lågkonjunktur och en

tyngande skuldbörda. Planerna på vidareförädling tycks därefter ha försvunnit från företagets

agenda. Vallvikenhetens roll blev under 1980-talet dels att försörja ett utländskt finpappers-

214

Hedlund (1989) s. 17 215

Affärsdatas artikelbas Veckans Affärer 1983-10-06, Boman (1985) s. 429-433.

113

bruk inom koncernen, Hannover Papier, med blekt sulfatmassa, dels att sälja en specialiserad

massasort, s.k. fluffmassa. Fabriken var ofta nedläggningshotad men kunde överleva inom

NCB tack vare kraftiga personalminskningar fram till 1994 då fabriken såldes till det karl-

stadsbaserade skogsföretaget Rottneros AB.216

Bergvik och Ala, som gick upp i Stora Kopparberg (STORA) 1975, hade av tradition haft

en tämligen låg förädlingsgrad. Tyngdpunkten låg på avsalumassa och sågade trävaror fast

med goda kraft- och skogstillgångar. Kraftdelen fortsatte att utvecklas med ny kapacitet under

1970-talet och tycks tillsammans med skogstillgångarna ha bidragit till STORAs intresse av

att förvärva Bergvik och Ala.217

När efterfrågan och priset på cellulosa sviktade i mitten av

1970-talet fick såväl sulfitfabriken i Bergvik som sulfatfabriken i Sandarne svåra avsättnings-

och lönsamhetsproblem. Bergvik sulfitfabrik lades ned 1979, men de 300 anställda förespeg-

lades ersättningsjobb i en ny pappersfabrik i anslutning till Sandarne sulfatfabrik. Knappt hade

dock det sista koket avslutats i Bergvik förrän STORA skrinlade sina planer på vidareföräd-

ling till högkvalitativt s. k. lwc-papper i Sandarne. Sulfatfabriken i Sandarne hotades i sin tur

av nedläggning i början av 1980-talet men fick en respit under, de för cellulosan, goda åren

vid mitten av 1980-talet.218

När marknadsläget för sulfatcellulosa åter försämrades i början av

1990-talet togs ett beslut om nedläggning, vilket genomfördes 1991. 219

Vidareförädlingen av biprodukter vid dotterföretaget Bergvik hartsprodukter i Sandarne var

ett sätt för Bergvik och Ala att diversifiera sin produktion och utnyttja träråvaran bättre. Till-

verkningen utgjordes av tallharts för användning inom pappersindustrin och tallfettsyra inom

färg- och tryckfärgsindustrin. Bergvik hartsprodukter satsade mot slutet av 1980-talet på att

själva vidareförädla produkter inom kemiområdet. Då STORA inte ansåg sig ha möjlighet att

själva utveckla verksamheten såldes dotterbolaget till det amerikanska skogsföretaget Interna-

tional Paper, Arizona Chemicals 1988.220

Det tredje cellulosaproducerande företaget, Korsnäs-Marma, hade 1970 sin huvudanlägg-

ning förlagd till Korsnäsverken i utkanten av Gävle. Samtidigt fungerade enheterna i Marma-

216

Årsredovisningar: NCB 1970-1992, Assi-Domän 1992, Rottneros AB 1995 , Affärsdata: Svenska Dag-

bladet ekonomi 1992-12-28 , Affärsvärlden 1993-10-06. 217

Erbjudande till aktieägarna i Bergvik och Ala Aktiebolag (1975) DN 20/11 1975. Enskilda bankens före-

tagshistoriska samling, deponerad vid Ekonomisk-historiska institutionen Uppsala. 218

Årsredovisningar Bergvik och Ala 1972-1983, Affärsdata: Veckans Affärer 1983-02-10. 219

Årsredovisningar STORA 1991,1992., Gagge (1994) s. 17 220

Årsredovisningar Bergvik och Ala AB 1972-1983, Bergvik Kemi 1984-1988, Bergvik och Ala AB (1975)

s. 41-44.

114

verken, Söderhamn samt Lottefors i Bollnäs kommun som ett slags komplement. Årsredovis-

ningarna från företaget skvallrar om att investeringarna under 1970-talet huvudsakligen sked-

de vid Korsnäsverken. När en ny kartong- och pappersmaskin togs i drift 1976 fick sulfatfa-

briken i Marmaverken till uppgift att försörja denna med oblekt sulfatmassa varvid den egna

försäljningen av avsalumassa minskade.221

Redan under 1970-talets inledning hade Korsnäs

företagsledning informerat om att en nedläggning av sulfatfabriken skulle ske inom en tioårs-

period. År 1977 lades blekeriet ned vid Marmaverkens sulfatfabrik och två år senare försvann

sileriet och pappsalen. Under 1985 stod det helt klart att hela sulfatfabriken i Marmaverken

skulle läggas ned och 1989 lastades de sista massabalarna ut ur fabriken.222

Steg för steg hade

Korsnäskoncernen minskat sitt engagemang i det gamla Marma-Långrörs enheter och i slut-

änden betydde detta nedläggning.

Till skillnad mot Hudiksvall gick alla planer på att bygga en pappersfabrik i Söderhamn i

stöpet. Varken i Sandarne eller Vallvik blev planerna verklighet och i fallet med Korsnäs

byggdes den integrerade anläggningen vid huvudenheten i Korsnäsverken, inte i Marmaver-

ken. I länsstyrelsens planering under slutet av 1970-talet för den framtida näringsstrukturen i

Gävleborgs län omtalades dessa projekt som önskvärda; ja i det närmaste nödvändiga för Sö-

derhamn:

För att skapa stabilitet i Söderhamnsområdet är det nödvändigt att man snabbt får fram beslut

som innebär att åtminstone en av de anläggningar som idag finns i området byggs ut till en lång-

siktigt livskraftig enhet…Regeringen måste med kraft verka för att planerna på ett pappersbruk i

Söderhamnsområdet kan genomföras.223

Den andra sidan av förädling inom skogsindustrin innefattade sågade trävaror och förädlingen

av dessa. Från att ha tillverkat sågade trävaror under industrialiseringens genombrottsskede

utvecklades sågverksindustrin kring sekelskiftet till hyvling av de sågade trävarorna. Under

mellan- och efterkrigstiden fortsatte utvecklingen emot mer förädlade produkter såsom träski-

vor och snickeriprodukter. Av de stora trävaruföretagen i regionen skaffade sig det gamla

Ljusne-Voxnas industrier en stark ställning på träförädlingsområdet. Därnäst hade Iggesunds

Bruk och i någon mån Korsnäs-Marma verksamhet inom området vid periodens inledning.

221

Årsredovisningar Korsnäs-Marma AB 1969/70-1980/81. 222

Wigblad (1990) s. 14-20. 223

Länsstyrelsen i Gävleborgs län (1981) s. 66.

115

Trots de omfattande investeringarna vid Ljusne trähusfabrik stagnerade efterfrågan på trä-

hus vid 1970-talets inledning. Som en följd av detta försämrades lönsamheten så till den grad

att tillverkningen lades ned 1972. Utslagningen av verksamheter vid Ljusneindustrierna fort-

satte under senare delen av 1970-talet i takt med att marknaden försvagades. År 1974 var det

Ljusne sågverk som avvecklade produktionen efter att koncernen beslutat satsa på en moder-

nisering av Ala sågverk. 224

Den låga efterfrågan på företagets skivprodukter innebar att pro-

duktionen i olika omgångar begränsades. År 1977 lades halva boardtillverkningen ned. Samti-

digt som krisen kraftigt drabbade vissa verksamhetsgrenar försökte Bergvik och Ala satsa på

ytterligare vidareförädling av trävarorna, denna gång i form av snickerier. En fabrik för vidare

förädling av sågade trävaror till snickerikomponenter togs i drift 1979 och två år senare fär-

digställdes ett nytt hyvleri.225

Omfattande investeringar gjordes i de nya anläggningarna vid

1980-talets inledning dock utan att nå tillräcklig lönsamhet i vare sig hyvleri eller komponent-

tillverkning.226

Nya omstruktureringar på ägarsidan följde för Ljusneindustrierna. Plywood-

och boarddelen slogs samman med andra tillverkare under namnen Fiberinvest (1983) och

Swedply (1986). Komponent- och hyvlerienheterna övertogs av STORAs dotterföretag Jabo

Trä 1986/87 efter ett nedläggningshot och fortsatte till ett annat av STORAs dotterföretag,

golvtillverkaren Tarkett, 1989.227

När aktiviteten i byggnadsindustrin avtog kring 1990 blev

detta dödsstöten för flertalet Ljusneindustrier. Efter att ha gått med förlust i tio år lades Ljus-

nes plywoodfabrik ned 1990. Ljusnes boardfabrik som då bytt namn till Ljusne Boardgjorde

konkurs tillsammans med sitt moderbolag 1992. Endast en verksamhet förutom sågverket i

Ala överlevde krisen, golvtillverkaren Tarkett AB.228

Inom Iggesunds Bruk moderniserades Håstaholmens sågverk gradvis under 1970-talet då

stora delar av träförädlingen avvecklats decenniet innan. Fortfarande fanns dock en poäng i att

ha kvar några förädlingsdelar för att kunna utnyttja det klena virket som inte kunde säljas till

fullgoda priser. Den lamellfabrik som startades 1969, i ersättning för den nedlagda trädörrtill-

verkningen, led dock svårt av byggnadskonjunkturens nedgång under 1970-talet och togs ur

224

Årsredovisningar: Bergvik och Ala 1970/71- 1974. 225

Årsredovisningar Bergvik och Ala 1977-1981. 226

Affärsdatas databas: Dagens Industri 1982-08-24., Årsredovisningar Bergvik och Ala 1982-83, STORA

1984-1989. 227

Årsredovisningar STORA 1983-1988., Affärsdatas databas: TT Nyhetsbanken 1986-09-24, TT Nyhets-

banken 1983-02-27, TT Nyhetsbanken 1986-12-09. 228

Årsredovisningar STORA 1988-1991., Affärsdata databas: TT Nyhetsbanken: 1990-06-27, TT Nyhets-

banken 1992-06-02, TT Nyhetsbanken 1990-06-29.

116

drift 1984. Plywoodtillverkningen vid Håstaholmen överfördes 1986/87 till det med STORA

gemensamma bolaget Swedply.229

Under 1980-talet ledde prispressen till att sågningsverk-

samheten rationaliserades kraftigt. Sågverket i Håstaholmen lades ned 1989 och Stocka såg-

verk gick samma öde till mötes 1993. Ungefär samtidigt, 1989, byggdes ett nytt sågverk upp i

Iggesund för att helt integrera anläggningen med cellulosa och papperstillverkningen.230

Vid Korsnäs-Marma blev det tydligt också på trävarusidan att enheterna vid Korsnäsverken

prioriterades framför övriga delar av koncernen. En effekt av detta visade sig 1975 då bräd-

gården i Söderhamn lades ned. Sågverket i Marmaverken överlevde på ungefär samma premi-

ser som sulfatfabriken alltså med gradvisa nedskärningar och slutligen lade Korsnäs AB ned

verksamheten och överlät enheten till Rundvirke AB. 231

Sammanfattningsvis kan sägas att förädlingen mot snickeriprodukter, skivor eller trähus

inte tycks ha givit samma utbyte under perioden som kartongsatsningarna från Iggesunds

Bruks eller Korsnäs-Marmas sida. Svaga byggnadskonjunkturer och en stegrad konkurrens

mellan olika fabrikanter gjorde att lejonparten av alla träförädlingsverksamheter slogs ut un-

der 1970-, 1980- och 1990-talen.

Kringverksamheterna inom de större trävaruföretagen är också intressanta att studera.

Verksamheter vid sidan av förädlingen av träråvara – alltså verkstadsrörelsen och metallhan-

teringen – fanns främst inom de gamla Ljusneindustrierna inom ramen för Bergvik och Ala

samt inom Iggesunds Bruk. Frågan är hur dessa verksamheter klarade omvandlingen och kri-

sen för trävaruindustrin i regionen.

Ljusnes industrikomplex bestod vid sidan av trävaruverksamheterna också av en mekanisk

verkstad samt en kättingfabrik 1970. Den mekaniska verkstaden sysslade främst med repara-

tioner av koncernens egen maskinpark medan kättingfabriken sålde sina produkter till fartyg

samt vid oljeprospektering och borrning till havs. Vid kättingfabriken gjordes åren 1974-1975

omfattande investeringar vilket ökade kapaciteten. Anledningen var att oljeborrandet ökade i

omfattning just som den första oljekrisen drog förbi. Den kraftigt försämrade varvskonjunktu-

ren, det minskande oljeletandet och överkapaciteten i kättingbranschen under 1970-talets se-

229

Boman (1985) s. 433-436, Affärsdatas databas: TT Nyhetsbanken 1986-09-24. 230

Årsredovisningar Iggesunds bruk 1986-1987 , Modo 1988-1989. 231

Korsnäs-Marma AB Årsredovisningar 1970-1988., Wigblad (1990).

117

nare hälft blev därigenom ett streck i räkningen för Ljusnes kättingfabrik. 232

Vid sammanslag-

ningen mellan Bergvik och Ala samt Stora Kopparberg blev kättingtillverkningen en främ-

mande fågel som dessutom var förlusttyngd. Nästan omgående avskiljdes den från koncernen

in i det nybildade Svenskt Stål AB (SSAB) 1978. Två år senare var det åter dags för en ny

ägarkonstellation då bolaget förvärvades av Söderhamns Utvecklings AB, ett av kommunen

helägt bolag. Efter några expansiva år, såväl volym- som resultatmässigt, då bolaget också

börsintroducerades tog framgångarna slut 1984. Problemen var många. Marknadsläget för kät-

ting till oljeplattformar var vikande, kvaliteten på produkterna befanns vara bristfällig och en

stor del av företaget expansion under de tidigare åren tycks ha varit luftsiffror. Oegentligheter

kan ha förekommit. Efter en våldsam ägarcirkus under 1980-talet där olika intressenter cirku-

lerade och företaget genomlevde några konkurser, stabiliserades situationen något under 1990-

talet. Kättingtillverkningen under namnet Scana-Ljusne överlevde fast i mindre skala än tidi-

gare.233

Också Ljusne mekaniska verkstad genomgick några ägarbyten under 1980-talet innan

den slutligen försattes i konkurs 1989. 234

Stålmanufaktur vid Iggesunds Bruk expanderade kraftigt under 1970-talet då enheten sat-

sade på nya produkter för att underlätta skogsbrukets mekanisering. Problemet var att inve-

steringarna 1974-1976 färdigställdes just som lågkonjunkturen slog till. De följande åren blev

därför svåra för Stålmanufaktur som också belastades med höga kostnader för utvecklingsar-

betet. Efter en lång rad förlustår avyttrades enheten 1983 från Iggesund till den dåvarande en-

hetschefen Björn Rahmström och fick det nya namnet Iggesund Tools AB.235

Förkromnings-

enheten som inte ingick i denna affär såldes 1986 till företagaren Sten Persson och fick nam-

net Iggesund Hårdkrom AB.236

Iggesund Tools arbetade under 1980-talet tätt intill Iggesunds

Bruk men fick gradvis en mer självständig roll där Iggesunds Bruk blev en kund bland andra.

Produktutvecklingen fortsatte inom ramen för det nya bolaget. Bland annat utvecklades en

maskin för sönderdelning av industriavfall, ett knivsystem för huggning av flis till cellulosa-

232

Årsredovisningar Bergvik och Ala 1972-1977, Erbjudande till aktieägarna i Bergvik och Ala Aktiebolag

(1975) Enskilda bankens företagshistoriska samling, deponerad vid Ekonomisk-historiska institutionen Upp-

sala. 233

Affärsdatas databas: Veckans Affärer 1983-11-17, TT Nyhetsbanken 1986-06-23, Dagens Industri

1995-01-30 , Årsredovisning: Ljusne Kätting AB 1984. 234

Affärsdatas databas: TT Nyhetsbanken 1984-06-06., Bylund (1993). 235

Boman (1985) s. 472-474. 236

Primärmaterial till industristatistiken 1985 (SCB).

118

och sågverksindustrin, samt barkningsverktyg i samarbete med Söderhamns Verkstäder.237

Skogsindustrin förblev den huvudsakliga kunden.

Denna kraftiga nedmontering av industriverksamheter inom regionens trävarukoncerner är

anmärkningsvärd. Ifall man jämför tabell 5:1 med tabell 4:1 syns förändringarna tydligt, både

ägar- och verksamhetsmässigt.

237

Telefonintervju: Georg Forss, Iggesund Tools 2/12 1998 , Affärsdata databas: Dagens Nyheter ekonomi

1992-05-20.

Tabell 5:1 Förteckning av större trävaruföretag med tillhörande arbetsställen i Söderhamn och Hu-

diksvall med utgångspunkt från läget 1965

Söderhamn

Företag 1995 Arbetsställe Huvudverksamheter Plats Centrala händel-

ser 1965-95

Sandarne sulfatfabrik sulfat- såptillverkning Sandarne nedlagt 1991 STORA Ala sågverk sågverk Ljusne/Ala Bergvik sulfitfabrik sulfittillverkning Vansäter nedlagt 1979 Arizona chemical Bergvik hartsprodukter biprodukter från cellulosa Sandarne ägarbyte 1988 STORA Bergvik kraftstationer elkraft Bergvik m.fl. Scana-Ljusne Ljusne kättingfabrik kättingtillverkning Ljusne flera ägarbyten

senast 1995 Ljusne mek. verkstad maskintillv, reparationer Ljusne konkurs 1989 Ljusne sågverk sågning Ljusne nedlagd 1974 Ljusne plywoodfabrik plywoodtillverkning Ljusne nedlagd 1990 Ljusne wallbordfabrik boardtillverkning Ljusne konkurs 1992 Ljusne trähusfabrik trähustillverkning Ljusne nedlagd 1972 STORA Ljusne kraftstation elkraft Ljusne Marma sågverk sågning Marmaverken nedlagt 1989 Marma brädgård utlastning mm Söderhamn nedlagt 1975 Ljusnan Sulfat sulfattillverkning, biprodukter Marmaverken nedlagt 1989 Rottneros AB Vallvik bruk sulfit- sprittillverkning Vallvik ägarbyten 1968 och

1995 Korsnäs AB Korsnäs-Ma kraftstation elkraft Marmaverken m.fl

Hudiksvall

Företag Arbetsställe Huvudverksamheter Plats Centrala händel-

ser 1965-95

MoDo Iggesund sulfatfabrik sulfattillverkning Iggesund Iggesund sulfitfabrik sulfit- sprittillv. Iggesund Nedlagd 1967 MoDo Iggesund Håstaholmen sågning, plywoodtillv Hudiksvall => Iggesund fr.o.m 1989 MoDo Iggesund kartongfabriken kartongtillverkning Iggesund MoDo Iggesund kraftstationerna elkraft Iggesund m.fl. Iggesund Tools Iggesund Stålmanufaktur maskintillv, reparationer Iggesund avknoppning 1983

och 1986 Forsså Bruk kartong, board, papp, elkraft Näsviken nedlagt 1982

Källa: Primärmaterialet till Industristatistiken 1970-1995 (SCB)

Anm: I de fall där det saknas centrala händelser mellan 1965 och 1995 finns verksamheten kvar, på samma plats.

119

Inom flera av de gamla trävarukoncernerna blev huvuddelen av verksamheterna nedlagda mel-

lan 1970 och 1995. Regionen hade förvisso upplevt perioder då delar av trävaruindustrin sla-

gits ut. Sågverksdöden under 1930-talet är ett exempel. Då fanns emellertid expanderande

alternativ i form av cellulosaindustri och snickerier som fasade in skogsindustrin i nya banor.

Den gren av skogsindustrin, pappersindustrin, som skulle ha kunnat gjort detsamma under

1970-talet blev verklighet bara vid Iggesunds Bruk. Detta idag Modoägda företag lyckades

till skillnad från de andra behålla såväl sin profil som självständighet inom den nya koncer-

nen. Skillnaden gentemot det gamla Ljusne-Voxna-företaget var enorm. Ljusne är bara ett ex-

empel, men ett slående sådant på en industriort som drabbades kraftigt av nedläggningarna i

regionen. En efter en försvann verksamheterna inom träförädlingen och mängder av arbetstill-

fällen gick förlorade. Perioden 1970-1995 innebar också att de sista av verksamheterna i Hu-

diksvalls och Söderhamns stad upphörde. Håstaholmen försvann förvisso inte men sågningen

flyttades som bekant till Iggesund. Mest påfallande var utvecklingen i den gamla sågverkssta-

den Söderhamn vilken sedan decennier tillbaka gradvis ändrat skepnad. När Korsnäs-Marmas

brädgård i Söderhamn lades ned 1975 var det på sätt och vis en epok som tog slut.

5.1.2. Övriga företag i skogsklustret – avveckling och förnyelse

Omvandlingen av näringslivet under 25-årsperioden slog alltså ut stora delar av det som hade

varit basen i regionen näringsliv – de stora skogsföretagen. Skogsklustret omfattade emellertid

mer än de stora skogskoncernerna. Vid sidan av dessa fanns en lång rad mindre företag knutna

till skogsindustrin på olika sätt. Frågan för detta avsnitt är alltså hur utvecklingen såg ut för

övriga delar av skogsklustret. Hur utvecklades de företag som redan existerade i slutet av

1960-talet och hur utvecklades de nya företag som växte fram under föreliggande krisperiod?

I syfte att undersöka detta har primärmaterialet till IS varit huvudkällan men kompletterats

med intervjuer och årsredovisningar från de berörda företagen. Under denna period finns som

tidigare nämnts större svårigheter med att använda IS som källa. Framförallt gäller det ned-

slagsåret 1995 då gränsen för ingående arbetsställen blivit höjd till 10 heltidssysselsatta. Att

man får ett större bortfall bland de minsta företagen är emellertid inte den enda svagheten. Än

allvarligare är att de senaste decenniernas starka trend emot outsourcing och avknoppning av

vissa verksamheter från större företag, inte fångades upp av IS. Dessa nya arbetsställen till-

hörde ofta området industritjänster och ingick således inte i IS klassificering av industri. En

intressant fråga är hur betydelsefulla dessa brister är för att undersöka trävaruklustrets roll. Är

120

det så att vi missar viktiga delar av den expansion som ägt rum inom näringslivet i regionen

från 1970-talet och framledes?

Samma premisser som redogjordes för i avsnitt 4.1.2. har använts i detta kapitel för att av-

gränsa trävaruklustret. Således består grupp 1 av företag som sålde insatsvaror eller utrustning

till huvudsakligen trävaruindustrin, grupp 2 består av företag som utvecklats ur trävaruföretag

och slutligen består grupp 3 av trävaruföretag utanför de stora koncernerna. Eftersom jag arbe-

tar med flera nedslagsår denna gång är det viktigt att påpeka att ett arbetsställe som uppfyller

kriterierna för att tillhöra skogsklustret vid ett tillfälle inte tillhör klustret för gott. Istället finns

det fall där arbetsställen ändrar produktionsinriktning och därmed byter kategori utan att för-

svinna som arbetsställe.

I tabell 5:2 redovisas bara de verksamheter som finns utanför de stora trävarukoncernerna.

Observera att många av de gamla trävarukoncernernas verksamheter köptes loss av andra före-

tag under perioden, kortfattat beskrivet i avsnitt 5.1.2. I dessa fall ses företagen som tillhöran-

de grupp två – alltså företag eller verksamheter som utvecklats ur gamla trävaruverksamheter.

Grunden för deras existens i regionen har ju varit ett större trävaruföretag mer eller mindre

långt tillbaka i historien. Vissa av dessa företag, t.ex. Iggesund Tools och Ljusne Kätting, re-

dovisades utförligt tidigare och ingår i tabell 5:2 endast från det år de blev lossbrutna från re-

spektive koncern.

Tabell 5:2 Arbetsställen i Söderhamn och Hudiksvall inom ramen för trävaruklustret 1975,

1985 och 1995.

Söderhamn

Arbetsställe/företag Verksamhet 1975 1985 1995 kategori Ort Rundvirke brädgård hyvling av virke X X X 3 Söderhamn

/Marmaverken Svenska träimpreg. AB impregnering trävaror X X X 3 Söderhamn Hercules kemiska AB tillverkning hartslim X X X 1 Söderhamn Söderhamn Verkstäder sågverksutrustning X X X 1 Söderhamn Sandarne Industrimekan. reparation, montering X X 1 Sandarne Thapper/Nordlund mek v. cellulosamaskiner X X 1 Söderhamn Eliasson och Persson inredningssnickerier X 3 Norrala Valler & Ullberg legoarbete sågverk X 1 Söderala Söderhamn trävaru AB sågade trävaror X 3 Söderhamn Rundvirke huvudkontor administration X 3 Söderhamn Ljusne Board tillverkning board X 2 Ljusne Ljusne mekaniska verk. reparationer maskin X 2 Ljusne Ljusne Kätting tillverkning kätting X X 2 Ljusne Söderhamn industrimek. rörarbeten entreprenad X X 1 Söderhamn Scanlatex AB bulkkemikalier X X 1 Vallvik Mohed emballage pappersemballage X 3 Mohed SMA industrimontage AB byggandskonstruktion X 1 Söderhamn K E Tappers allservice service sågverk X 1 Ljusne Montage/Barkmaskiner rep träbearbetmaskiner X 1 Söderhamn

Total arbetsställen 9 12 11

121

Hudiksvall HIAB hydrauliska lyftar X X X 2 Hudiksvall Sunfab tillv hydraulikpumpar X X X 2 Hudiksvall Forsa Trävaru AB trälådor, hyvlat virke X X X 3 Forsa Sundins fabriker tillverkning skidor X X 1 Hudiksvall Stömne såg AB sågade trävaror X 3 Delsbo Olle Samulelsson snickerifab. snickeriprodukter X 3 Hudiksvall Bröd. Forsl. snickerifab. snickeriprodukter X 3 Bjuråker Hudiksvall composersätt. tryckeriarbeten X 2 Hudiksvall Tryck-Media Hudiksvall tryckeriarbeten X X 2 Hudiksvall Iggesund Tools sågverksutrustning X X 2 Iggesund Iggesund plast/målning industriservice X 1 Iggesund RSM AB reparation, industriserv. X 1 Delsbo Huddig AB skogsmaskiner X 1 Hudiksvall stad

Total arbetsställen 8 6 8

Källa: Primärmaterial till industristatistiken (IS) 1975, 1985, 1995, SCB. Intervjuer och årsredovisningar Anm: Grupp 1 är arbetsställen som sålde insatsvaror eller utrustning till huvudsakligen trävaruindustrin Grupp 2 är företag som utvecklats ur trävaruföretag Grupp 3 är trävaruföretag utanför de stora trävarukoncernerna

Resultatet är till synes något överraskande. Skogsklustret i Söderhamn som blev så svårt sar-

gat av de större koncernernas nedläggning hade under hela perioden fler verksamheter/företag

utanför de stora koncernerna än Hudiksvall. Å andra sidan utvecklades fler företag med ur-

sprung i de gamla skogskoncernerna i Hudiksvall. Faktum är att resultatet i mycket hög grad

påverkades av utvecklingen för två stora verkstadsföretag, HIAB och Söderhamns Verkstäder,

ett i vardera kommun.

I Hudiksvall var krantillverkaren HIAB ett av de största företagen överhuvudtaget under

perioden ifråga. Eftersom dess ursprung låg i ett trävaruföretag, Sundins fabriker, tillhörde

företaget grupp två men dess försäljning skedde i så hög utsträckning till trävaruindustrin att

företaget likväl kunnat tillhöra grupp tre. HIAB hittade under 1970-talet andra användnings-

områden för sina kranar än lastning och lossning av virke. Exempelvis användes HIABs pro-

dukter för att rationalisera hanteringen av byggnadselement, betong, tegel, skrot mm. Expan-

sionen från 1960-talet fortsatte under 1970-talets första hälft då främst utlandsförsäljningen

växte. Konjunkturförsvagningen i mitten av 1970-talet innebar en avmattning för HIAB. Kon-

cernen, som också bestod av tillverkningsenheter på andra håll i landet och återförsäljare ut-

omlands, fortsatte likväl att expandera med nya företagsförvärv. En fördel med denna pro-

dukt- och marknadsspridning var att företaget kunde kompensera ett eventuellt volymbortfall

med ökad försäljning annorstädes. Vid 1980-talets inledning vände dock läget på grund av

kostnadsökningar och svaga byggkonjunkturer. Resultatet blev att det då Promotionägda

HIAB såldes till verkstadsföretaget Bacho samtidigt som verksamheter avyttrades och perso-

nalstyrkan minskade, bland annat i Hudiksvall.238

Återhämtningen skedde sedan stegvis under

238

Årsredovisningar Promotion 1971/72-1980/81, Affärsdata TT Nyhetsbanken 1982-02-26, TT Nyhets-

banken 1982-10-27.

122

1980-talet och HIAB klarade också 1990-talskrisen bättre än många andra företag, främst på

grund av sin stora geografiska spridning på produkterna.239

På samma sätt som HIAB utvecklades ur skidtillverkaren Sundins fabriker under 1940-talet

utvecklades verkstadsföretaget Sunfab ur Sundins fabriker fast under 1960-talet. Ursprunget

var att HIABs kranar ställde sådana krav på pumpar att en ny konstruktion blev nödvändig.

Den förbättrade kolvpumpen var under 1970-talet en del av företagets mekaniska avdelning

men växte sig snart större än den ursprungliga skidtillverkningen. I samarbete med HIAB ini-

tierades en rad gemensamma projekt för att få företagens produkter synkroniserade längs pro-

duktionskedjan.240

Ur skidtillverkaren Sundins fabriker som för övrigt lade ned skidtillverkningen 1989 ska-

pades alltså allra minst två nya livskraftiga verksamheter varav den ena, HIAB, blev en

världsomspännande koncern. Dessa båda företag och då främst HIAB är den viktigaste orsa-

ken till Hudiksvalls fortsatt positiva sysselsättningsutveckling inom skogsklustret.

I övrigt kan konstateras att de små trävaruföretagen i form av snickerier och sågverk grad-

vis försvann. Det företag inom gruppen som överlevde var den tidigare omnämnda emballage-

tillverkaren Forsa Trävaru AB. Företaget som främst sålde engångspallar åt Iggesunds Bruk

under 1960- och 1970-talen expanderade under 1980-talet med det egna byggvaruhuset

”Byggmäster”. Affärsidén var att köpa färdigsågat virke som förädlades inom företaget. Efter

konjunkturomslaget lades Byggmäster ned 1992 men Forsa Trävaru AB fortsatte sälja byg-

nadsvarumaterial fast via detaljister istället.241

Vari ligger då skillnaden gentemot Söderhamn? Mycket faller tillbaka på utvecklingen för

Söderhamns Verkstäder – det företag som sedan 1800-talets senare hälft försörjt svensk

skogsindustri med utrustning. Söderhamns Verkstäder blev under 1960-talets slut och 1970-

talets inledning en ledande del i Kockums skogsdivision – ett försök att minska Kockums

kraftiga slagsida mot den konjunkturkänsliga varvsindustrin. I takt med att skogsindustrins

konjunkturläge dalade i mitten av 1970-talet fick den del av Söderhamns Verkstäder som

sysslade med maskiner och utrustning till sågverksindustrin akuta problem. Tillverkningen av

maskiner till skogsbruket klarade sig bättre, om än inte bra, tack vare den snabba mekanise-

239

Affärsdata: Dagens Industri 1992-06-27, TT Nyhetsbanken 1991-05-12. 240

Telefonintervju Mats Sundin, Sunfab 16/11 1998, Årsredovisningar Sundins Fabriker 1966/67-1971/72,

1975/76 - 1977/78., Affärsdata: TT Nyhetsbanken 1989-09-15. 241

Telefonintervju Heikki Ruottinen och Leif Persson Forsa Trävaru AB, 3-4 /12 1998.

123

ringen av skogsbruket.242

Efter några förlusttyngda år 1979-1982 diskuterades företagets fram-

tid i olika omgångar under 1980-talet och 1984 såldes Söderhamns Verkstäder med dotterbo-

lag till finska Rauma-Repola. De kraftiga rationaliseringarna under främst 1980-talets inled-

ning krympte företaget från omkring 700 anställda 1980 till omkring 250 anställda 1985 och

personalminskningen fortsatte under den följande 10-årsperioden.243

Utöver Söderhamns Verkstäder fanns i Söderhamn några fler mindre företag som sysslade

med utrustning eller insatsvaror åt trävaruindustrin (grupp 3). Intressant är att denna grupp

växte något i omfattning under perioden, trots trävaruindustrins kris i kommunen. Främst

gällde detta några små verkstadsföretag som samtliga sysslade med att leverera maskiner och

verktyg till trävarukoncernerna, men också några företag inom kemiindustrin som sålde in-

satsvaror till pappersindustrin. Det franskägda kemiföretaget Scanlatex är ett intressant exem-

pel på att statsmaktens inflytande över lokaliseringen av verksamheter också spelade en roll i

regionen. Scanlatex som tillverkade bulkkemikalier, latex för bestrykning åt pappersindustrin,

etablerade sig i Vallvik, Söderhamn 1981 i syfte att komma närmare en växande marknad.

Vallvik ansågs för det första ha goda naturliga förutsättningar för tyngre industrietableringar,

för det andra fanns klara regional- och arbetsmarknadspolitiska skäl.244

Företagets VD Ber-

nard Hebert framhöll följande faktorer som centrala bakom lokaliseringsbeslutet:

Vi fick känslan att vi var välkomna. Vi fick ett AMS-lån på 20 Mkr. som var räntefritt i två år. Vi

fick också medel för personalutbildning. Slutligen hjälpte industridepartementet till att ordna ra-

batter på SJ för Scanlatex transporter i Sverige.245

Bland verkstadsföretagen återfinns flera firmor som inledde sin verksamhet under 1960-talet.

Sandarne Industrimekaniska startade som legotillverkare i mindre skala under 1960-talet. Pro-

duktionsinriktningen var enligt primärmaterialet till IS träbearbetningsmaskiner och maskiner

till sågverksindustrin Fram till 1975 skedde en rask expansion av verksamheten och antalet

sysselsatta, men runt åren 1975-1976 sviktade marknaden och företaget började utveckla egna

produkter, först sk. borrbord och därefter en krossanordning för skogsavfall. Efter viss ägar-

242

Årsredovisningar Kockum Söderhamn AB 1969-1971, Kockum(s) Industri 1972-1978. 243

Affärsdata TT Nyhetsbanken 1982-01-02, TT Nyhetsbanken 1982-10-23 , Dagens Industri 1984-03-08 ,

TT Nyhetsbanken 1984-03-13 , TT Nyhetsbanken 1984-08-15., Primärmaterial till industristatistiken 1975-

1995 (SCB). 244

Telefonintervju Åke Lyrfalk, Scanlatex 28/11 1998., Affärsdata: Dagens Industri 1 1984-03-23, Länssty-

relsen (1977) s. 40. 245

Affärsdata: Dagens Industri 1 1984-03-23.

124

turbulens och några konkurser i slutet av 1980- och början av 1990-talet återgick företaget, då

under namnet Sandarne Lego Mekan AB, till sin ursprungliga verksamhet – legotillverk-

ning.246

Söderhamns Industrimekaniska & Rör AB inledde sin verksamhet under namnet Marma-

verkens rör & svets under slutet av 1960-talet. Företaget expanderade kraftigt under slutet av

1970-talet och arbetade då med rörarbeten och industriservice mycket nära sulfatfabriken i

Marmaverken. Deras ursprungliga marknad försvann med nedläggningen av sulfatfabriken

1989 och företaget började då utföra industriservice även åt andra cellulosatillverkare i regio-

nen.247

1980-talet verkar annars ha varit ett årtionde då en lång rad mindre verkstadsföretag med

sin marknad hos trävaruindustrin växte fram. Främst i Söderhamn men också i Hudiksvall.

Flera av dessa gick under i följderna av den svåra lågkonjunkturen 1990-1992 och syns därför

inte i materialet 1995.248

Ett av de företag från denna generation som överlevt är familjeföreta-

get KE Tappers Allservice AB. Dess inriktning var från starten 1989 service till sågverken i

regionen och företaget expanderade kraftigt under 1990-talets första hälft. Grundaren Karl-

Evert Tapper hade ett förflutet inom sågverksindustrin men redan efter några år diversifiera-

des kundkretsen då företaget inriktade sig mer emot byggnadssmide.249

Just denna utveckling,

att börja sin verksamhet som leverantör till trävaruindustrin men sedermera diversifiera sin

tillverkning emot andra produkter och branscher, tycks vara vanlig bland dessa företag.

Dessutom finns – fast utanför mitt använda källmaterial – en hel del indikationer på ytterli-

gare företag i regionen som tillhörde skogsklustret. Främst inom områden som industriservice,

maskinuthyrning, konsulting o.s.v. I en inventering från Företagsfakta, en internetbaserad fö-

retagsdatabas, upptäcktes en rad små företag inom det s.k. skogsklustret som inte registrerats

av IS.250

I många fall sysslade dessa företag med verksamheter i gränslandet mellan traditionell

industri och tjänsteverksamhet. Dessutom var de ofta små med 1-10 anställda. Frågan är ifall

denna typ av företag alltid hade funnits vid sidan av de etablerade skogskoncernerna eller om

fenomenet var nytt och växande?

246

Telefonintervju Marianne Carlsson, Sandarne Lego Mekan AB 25/11 1998., Primäruppgifter till IS 1975-

1990., Affärsdata: Sveriges Företag. 247

Telefonintervju Elver Roos, Söderhamns Industrimekaniska & Rör AB 2/12 1998 248

Primärmaterial till industristatistiken 1985-1995 samt Affärsdata: Sveriges Företag. 249

Telefonintervju Karl-Evert Tapper, Tappers Allservice AB 30/11 1998. 250

Hämtat från internet på websida http://www.foretagsfakta.se/

125

Sammanfattningsvis kan det konstateras att de företag som behandlats i detta avsnitt spela-

de en stor roll för regionens näringsliv. Många av dem utvecklades ur, eller i symbios med,

något av de större skogsföretagen i regionen. Deras verksamhet har i många fall också fortsatt

att vara knuten till trävaruindustrin på något sätt. I andra fall har man valt att satsa inom andra

branscher. En intressant detalj i sammanhanget är att skogskoncernernas nedläggningar i Sö-

derhamn inte inneburit att de små skogsanknutna företagen försvunnit från kommunen. Istället

märks ett tydligt företagsgrundande under främst 1960- och 1980-talen. Trots nedläggningarna

fanns alltså en grund för nya verksamheter inom trävaruområdet och dessa hade säkerligen

varit betydligt fler utan den svåra lågkonjunkturen under 1990-talets inledning.

5.1.3. Ericsons fabriker – elektronikkluster eller isolerade enklaver?

I tidigare avsnitt har trävarukoncernerna behandlats och vi har kunnat konstatera att ett slags

skogskluster skapats i regionen med en lång rad tillhörande verksamheter. Frågan för detta

avsnitt berör utvecklingen för Ericsons enheter och huruvida det skapades något kluster av

verksamheter i anknytning till Ericson.

Ericsons komponent- och kabelfabriker lokaliserades under efterkrigstiden till Söderhamns

stad, Hudiksvalls stad och Delsbo. Den relativt höga andelen tjänstemän, lägre än enheterna i

Stockholm men högre än enheterna annorstädes i landet, tydde ändå på att produktionen var

förhållandevis avancerad.251

Regionens Ericson-enheter expanderade under 1960-talet och

fram till mitten av 1970-talet. Under slutet av 1970-talet avtog expansionen och vid 1980-

talets inledning varslades de anställda i regionen om neddragning efter neddragning. Anled-

ningen var en omläggning av produktsortimentet, från elektromekaniska till elektroniska pro-

dukter vilket krävde färre anställda. Datateknologin med AXE-växlar omvandlade många av

de gamla monteringsfabrikerna till högteknologiska enheter.252

En skillnad mellan anlägg-

ningarna i Söderhamn och Hudiksvall var att kabelfabriken i Hudiksvall fick överta en rad

funktioner från huvudkontoret då telekabeldivisionen från 1983 började fungera som ett själv-

ständigt dotterbolag.253

251

Olsson - Attman (1976) s. 310-318. 252

Affärsdata: TT Nyhetsbanken 1982-06-01, TT Nyhetsbanken 1982-04-15, TT Nyhetsbanken 1983-08-

26, TT Nyhetsbanken 1983-08-26. 253

Runesson (1988) s. 108-109.

126

Enheten i Delsbo som var en underavdelning till komponentfabriken i Söderhamn lades

ned 1986 och istället valde man att satsa på fabriken i Söderhamn. Efter beslutet om nedlägg-

ning fortsatte verksamheten som sysslade med kablage under ledning av Lars-Eje Larsson. Det

nygrundade företaget Connecto AB sålde inledningsvis huvuddelen av sin tillverkning åt det

gamla moderbolaget Ericson, men lyckades i slutet av 1980-talet börja sälja kablage och led-

ningsnät till bilar, sedermera tyngre fordon och robotar. Sedan starten 1986 i Delsbo med 30

personer expanderade företaget till hela 500 personer 10 år senare med fabriker på flera ställen

i landet. Steg för steg köpte nämligen Connecto upp mindre kabeltillverkare i landet som i

många fall tillhört koncerner som Saab, Volvo och Ericson, alltså företag som tidigare hade

haft sådan tillverkning inom det egna bolaget men som nu hade för avsikt att renodla verk-

samheten.254

Vid sidan av HIAB var Connecto det företag som under perioden hade den mest expansiva

utvecklingen. I Connectos fall var det en konsekvens av Ericsons tidigare etablering i bygden.

Detta reser frågan om det efterhand utvecklades något elektronikkluster på samma sätt som ett

skogskluster i regionen. I tabell 5:3 har en liknande metod som i fallet med skogsklustret an-

vänts för att mäta elektronikklustrets betydelse. Samma källmässiga problem finns också med

ett antal verksamheter inom främst området industriservice som inte fångas upp av IS.

Tabell 5:3 Företag och arbetsställen i Söderhamn och Hudiksvall inom ramen för elektronik-

klustret 1975-1995 Arbetsställe 1975 1985 1995 Ort /Kommun

Ericson Söderhamnsfilial X X X Söderhamns stad

Ericson Hudiksvallsfilial X X X Hudiksvalls stad

Ericson Delsbofilial X X Delsbo/Hudiksvall

Connecto electronics X Delsbo/Hudiksvall

Ställverksprodukter i Holmsveden X X Holmsveden/Söderhamn

Elektrosystem i Hälsingland X Söderhamns stad

RSM AB X Delsbo/Hudiksvall

Källa: Primärmaterial till industristatistiken (IS) 1975-1995, SCB. Intervjuer

Genom att jämföra elektronikklustret med trävaruklustret i föregående avsnitt märks det tyd-

ligt att Ericsons enheter inte givit samma genomslag på näringslivet som den 100 år äldre

skogsindustrin. Tendensen visar dock att en omsvängning kan vara förestående. Några få före-

tag, däribland Connecto, har endera utvecklats ur Ericsons komponent- och kabelfabriker eller

254

Affärsdata Svenska Dagbladet ekonomi 1996-08-22., Dagens Industri 1996-12-06.

127

försörjer dessa med service och utrustning av olika slag. Elektrosystem i Hälsingland startade

sin verksamhet i liten skala 1983 och fungerar sedan 1993 som legotillverkare av elektronik

och kablage till Ericsonenheten i Söderhamn.255

RSM, som också räknades till skogsklustret

1995 måste också räknas till elektronikklustret då företaget har Ericson som den andra av de

två stora kunderna. Deras roll är inte tillverkning av egna produkter utan service, reparationer

och underhåll av mekaniska maskiner hos sina kunder. 256

Ställverksprodukter har inriktat sig

på installationsgolv av olika slag och en av företagets huvudprodukter, ungefär en tredjedel av

omsättningen, är jordbävningssäkra installationsgolv vilka säljs åt Ericsonkoncernen.257

Värt att lägga märke till är också att företagen inom elektronikområdet och dess underleve-

rantörer i huvudsak var lokaliserade till städerna och Delsbo. Däremot fanns inget sådant före-

tag lokaliserat till någon av de gamla trävarudominerade industriorterna i regionen.

5.2. Lokal arbetsmarknad och befolkningsutveckling

5.2.1. Befolkningsutveckling

Av allt att döma var skogsindustrins nedläggningar perioden 1970-1995 den värsta kris som

drabbat Söderhamns industri. Omvandlingen slog hårt mot möjligheterna till sysselsättning.

Hudiksvall klarade däremot omställningen bättre. Hur syns detta mönster på befolkningsut-

vecklingen som ju tidigare varit en indikator på framgångarna eller motgångarna för industrin

i regionen?

Tabell 5:4 Befolkningsutveckling i Söderhamn, Hudiksvall och Gävleborgs län 1970-1995

Index 1970 = 100 1970 1975 1980 1985 1990 1995

Söderhamn 31826 32176 31264 30525 29634 29573

Index 100 101 98 96 93 93

Hudiksvall 36281 36717 37528 37603 38337 38828

Index 100 101 103 104 106 107

Gävleborgs län 293430 293055 294209 289826 289346 289654

Index 100 100 100 99 99 99

Källa: SOS Folk- och Bostadsräkningar 1970-1990, SOS Befolkningen 1995

255

Telefonintervju Conny Nyström, Elektrosystem i Hälsingland 30/11 1998. 256

Telefonintervju Kjell Karlsson 3/12 1998, RSM AB. 257

Telefonintervju Kenny Wengerå och Mats Larsson 8/12 1998, Ställverksprodukter AB i Holmsveden.

128

Föga förvånande skiljer sig befolkningsutvecklingen åt i kommunerna sedan 1970-talet. Sam-

tidigt som Hudiksvall hade en måttlig befolkningsökning uppvisade Söderhamn en måttlig

minskning. Tidigare i undersökningen har jag pekat på vilka delar av eller vilka orter i kom-

munerna, som drabbades hårdast av industriomvandlingen. Uppgifterna på tätorts- och för-

samlingsnivå bekräftar i stort den bild som tidigare givits. Orter med industriella problem

upplevde också en stadig utflyttning och befolkningsminskning under perioden.

Exemplet Marmaverken är belysande. Mellan 1970 och 1995 minskade befolkningen från

drygt 900 till ungefär 500 personer. Kontinuerligt skedde en avfolkning av samhället när

människor flyttade. Därtill ändrades befolkningsstrukturen. Andelen unga och medelålders

minskade kraftigt medan andelen över 65 år steg från en tiondel till en fjärdedel av totalbe-

folkningen. Andra industrisamhällen i Söderhamn som Vallvik, Ljusne och Sandarne var, om

än inte lika markerat, i samma situation som Marmaverken och upplevde samtliga en stadigt

minskande befolkning. Andra orter som t.ex. Delsbo gynnades av industriomvandlingen under

perioden och mycket riktigt växte orten också med ett hundratal invånare.258

5.2.2. Industribranschernas utveckling

Den genomgripande strukturomvandlingen i regionens industri under perioden har tidigare

belysts på verksamhetssidan. Den kan också illustreras med siffror och andelar för olika bran-

scher. Värt att lägga märke till är att den totala industrisysselsättningen minskade kontinuer-

ligt i Söderhamn under perioden medan den gynnsamma utvecklingen för Hudiksvall bröts

under 1990-talskrisen. De relativa andelarna för olika branscher ska alltså ses i ljuset av detta.

Tabell 5:5 Antal industriarbetsställen (IA), sysselsatta (Sy) och branschernas relativa storlek

(S%) mätt i antal sysselsatta i Söderhamn 1975-1995

Källa: Primärmaterial från industristatistiken (IS) 1975-1995, SCB.

258

SOS Folk- och Bostadsräkningar 1970-1990., Historisk tätortsstatistik 1900-1980 opubl., SCB tabelldel

(1993) s. 93-96, Lindberg (1999).

ÅR 1975 1980 1985 1990 1995

IA Sy S% IA Sy S% IA Sy S% IA Sy S% IA Sy S%

Gruv/malm 0 0 0 1 10 0,2 0 0 0 0 0 0 0 0 0

Livsmedel 5 124 2,5 3 84 1,9 2 40 1,1 2 41 1,5 2 56 2,3

Tekoindustri 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0

Träindustri 9 790 15,9 6 475 10,7 9 673 18,1 5 344 12,4 4 341 14,1

Massa/papper 5 1358 27,4 6 1442 32,6 5 1096 29,5 6 705 25,5 4 409 16,9

Kemisk industri 3 113 2,3 4 151 3,4 4 202 5,4 3 197 7,1 4 261 10,8

Jord och Sten 2 15 0,3 1 14 0,3 1 8 0,2 2 17 0,6 0 0 0

Verkstad/metall 18 2560 51,6 15 2248 50,8 11 1701 45,7 17 1461 52,8 9 1349 55,8

Övrigt 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0

Totalt 42 4960 100 36 4424 100 32 3720 100 35 2765 100 23 2416 100

129

Anm: Samtliga arbetsställen med fem heltidsanställda eller fler redovisas utom för 1995 då endast gränsen för

gränsen för arbetsställen ingående i IS hade höjts från fem till tio.

Tabell 5:6 Antal industriarbetsställen (IA), sysselsatta (Sy) och branschernas relativa

storlek (S%) mätt i antal sysselsatta i Hudiksvall 1975-1995

Källa: Primärmaterial från industristatistiken (IS) 1975-1995, SCB. Anm: Samtliga arbetsställen med fem heltidsanställda eller fler redovisas utom för 1995 då endast gränsen

för gränsen för arbetsställen ingående i IS hade höjts från fem till tio.

Omvandlingen på branschnivå indikerar att skogsindustrin minskade i omfattning, mest i Sö-

derhamn – betydligt mindre i Hudiksvall. Fortfarande 1995 befann sig nästan hälften av Hu-

diksvalls industrisysselsatta inom träindustrin samt massa- och pappersindustrin. Den andra

hälften fanns inom verkstadsindustrin där, som vi har sett, många av företagen på ett eller an-

nat sätt tillhörde skogsklustret. I Söderhamn var dominansen för skogsindustrin mindre då

nedläggningen av massafabrikerna och de uteblivna pappersbruken slog hårt emot sysselsätt-

ningen i branschen. Likväl arbetade drygt 40 procent av de industrisysselsatta inom träindu-

strin, massa- och pappersindustrin samt kemiindustrin, som på många sätt var en förlängning

av de förstnämnda. Också verkstadsindustrin i Söderhamn drabbades hårt av nedläggningar

och rationaliseringar. Främst då Söderhamns Verkstäder vars antal anställda decimerades från

790 st. 1975 till endast 73 st.1995.

Antalet arbetsställen/företag uppvisade en nedåtgående trend under perioden men med ett

notabelt undantag, 1990, då antalet var markant högre än förväntat. Minskningen gällde såväl

mindre företag som större arbetsställen inom de stora trävarukoncernerna. Skillnaden kom-

munerna emellan var att minskningen av antalet arbetsställen var långt större i Söderhamn och

det berodde på de medelstora, (50-200 sysselsatta), och större (över 200 sysselsatta) arbetsstäl-

ÅR 1975 1980 1985 1990 1995

IA Sy S% IA Sy S% IA Sy S% IA Sy S% IA Sy S%

Gruv/malm 0 0 0 0 0 0 0 0 0 2 70 1,6 2 56 1,5

Livsmedel 6 87 1,9 3 27 0,6 2 25 0,6 0 0 0 1 14 0,4

Tekoindustri 2 225 4,9 2 201 4,2 2 120 2,8 3 91 2,1 1 52 1,4

Träindustri 4 467 10,1 2 410 8,6 2 365 8,4 2 269 6,2 2 247 6,8

Massa/papper 7 1541 33,3 7 1781 37,2 4 1881 43,4 3 1651 38,2 4 1367 37,8

Kemisk industri 1 126 2,7 1 89 1,9 1 67 1,5 1 52 1,2 0 0 0

Jord och Sten 2 26 0,6 1 26 0,5 1 24 0,6 2 93 2,2 1 29 0,8

Verkstad/metall 12 2086 45,0 10 2186 45,7 11 1838 42,4 21 2092 48,4 15 1813 50,2

Övrigt 1 73 1,6 1 67 1,4 1 16 0,4 0 0 0 1 37 1.0

Totalt 35 4631 100 27 4787 100 24 4336 100 34 4318 100 27 3615 100

130

lenas decimering. Resultatet 1995 kan ha blivit snedvridet en aning då ururvalet av företag

blev snävare. Kriterierna för att ingå i IS höjdes från fem till tio heltidsanställda.

Jämfört med storleksstrukturen på nationell nivå var Söderhamn och Hudiksvall starkt do-

minerade av större arbetsställen. Från och med 1970-talets mitt började dock skillnaden mins-

ka. De minsta företagens antal och betydelse för sysselsättningen i Sverige avtog samtidigt

som denna tendens var mycket svagare i Söderhamn och Hudiksvall.259

Nyföretagandet inom industrin tycks vara lågt i regionen. Detta sagt återigen med undantag

för nedslagsåret 1990. Efter en noggrannare undersökning visar det sig att detta faktum i stor

utsträckning är en statistisk synvilla. I många fall rör det sig om att företaget bytt ägare, och i

många fall namn, varvid deras unika kontrollnummer ändrats och IS registrerar en nybildning.

Ofta händer detta i samband med en konkurs där verksamheten återupptas av en annan eller

samma ägare, och fortsätter i gamla hjulspår. I andra fall handlar det om omstruktureringar

inom de stora koncernerna, exempelvis avknoppningar, där verksamheten och lokaliseringen

är oförändrad men huvudmannen ny. Trots den omfattande turbulensen inom företagsbestån-

det är det i praktiken så att mycket av den ”gamla” industrin och ”gamla” verksamheter åter-

finns i dagens industri. Omvandling snarare än nybildning således.260

Dominansen för ett litet antal stora trävarukoncerner bland de största företagen var något

som kännetecknade regionen sedan ett drygt sekel. Hur påverkades detta av periodens indust-

riella omvandling?

Tabell 5:7 Sysselsättningen i Söderhamn och Hudiksvall fördelat på de fem största

företagen eller koncernerna 1975-1995 samt total sysselsättning enligt IS.

259

Dahmén (1992a) s. 52-54 samt SOS Industri 1975-1995., Primärmaterial från industristatistiken 1975-

1995 (SCB). 260

Egen bearbetning av primärmaterial från IS 1975-1995 SCB. Se även Larsson - Lundmark - Malmberg

(1994) för en mer omfattande metoddiskussion om begreppen nybildade och ombildade företag.

131

Källa: Primärmaterial från industristatistiken (IS) 1975, 1985, 1995, SCB.

Anm: BK – Bergvik Kemi AB, CO – Connecto AB, FB – Forsså Bruk AB, HH – Holma Helsinglands AB,

HIAB – HIAB-Foco, HU – Huddig AB, IGB – Iggesunds Bruk AB, IT – Iggesund Tools AB,

LME – LM Ericson AB, KM – Korsnäs & Marma AB, NCB – Norrländska Cellulosa AB,

ROT – Rottneros AB, SK – STORA Kopparberg, ST – Söderhamns Tidningen, SU – Sunfab

SV – Söderhamns verkstäder AB (Kockum).

Även om regionen fortsatte att domineras av de större företagen var det i allt högre utsträck-

ning nya och nygamla företag som utgjorde grunden. I Söderhamn dominerade Ericsons kom-

ponentfabrik. Så gott som hälften av det totala antalet industrisysselsatta i Söderhamn fanns

inom Ericson medan de två största skogsföretagen i Söderhamn sysselsatte endast 550 perso-

ner. Steg för steg hade trävarukoncernerna monterat ned sin verksamhet i kommunen och kvar

fanns en sulfatfabrik, Vallviks bruk, ägd av Rottneros och ett sågverk i Ala som ägdes av

STORA.

I Hudiksvall dominerade som tidigare Iggesunds Bruk bland de stora företagen men utöver

denna gamla trävarukoncern fanns en intressant blandning av nygamla företag som hade haft

sina rötter i tidigare verksamheter men som nu växte på egen hand. Störst bland dessa var

HIAB, hydrauliktillverkaren som uppstod som en biverksamhet till en skidfabrik. Här fanns

också Iggesund Tools, ett avknoppat företag med Iggesunds Bruk som moderbolag. Slutligen

fanns Connecto, den gamla Ericsonfilialen i Delsbo som blev ett eget företag efter Ericsons

nedläggning på orten.

Detta faktum reser frågan vad som gjorde att Hudiksvall i större utsträckning lyckades fasa

över gamla verksamheter och företag i nya diton? Var Hudiksvall mer innovativt än sin södra

granne, kanske på grund av sitt förflutna som köpmannastad – eller beror skillnaden istället på

koncernstrategiska beslut som gett olika utfall? Självfallet kan frågorna inte besvaras inom

ramen för detta arbete utan skulle i sig behöva en djupare undersökning med annat tillväga-

gångssätt.

Söderhamn Hudiksvall

1975 1985 1995 1975 1985 1995

ftg syss ftg syss ftg syss ftg syss ftg syss ftg syss

SK 1587 LME 1084 LME 1094 IGB 1796 IGB 2121 IGB 1465

LME 1317 SK 1020 SK 314 HIAB 759 HIAB 680 HIAB 645

SV 787 NCB 453 ROT 241 LME 739 LME 647 LME 544

KM 450 KM 276 BK 194 FB 236 HU 153 CO 141

NCB 371 SV 255 ST 76 HH 206 SU 108 IT 123

Sum 4512 Sum 3088 Sum 1914 Sum 3736 Sum 3709 Sum 2918

Total 4960 Total 3720 Total 2416 Total 4631 Total 4336 Total 3615

132

5.2.3. Näringsgrenarnas utveckling

Hur ser då strukturomvandlingen inom industrin ut ifall man tar ett bredare grepp på närings-

grenarna? I tabell 5:8 jämförs de förvärvsarbetande inom olika sektorer över tid i regionen.

Tabell 5:8 Förvärvsarbetande fördelat på olika sektorer i Söderhamn och Hudiksvall.

1975-1995 Söderhamn Hudiksvall

Näring/År 1975 1980 1985 1990 1995 1975 1980 1985 1990 1995

Jord/Skog 754 539 501 595 302 1451 1349 1304 1161 567

% av syss 5,8 4,5 3,7 4,3 2,7 9,8 7,9 7,5 5,9 3,4

Industri. 5272 4725 4253 3629 3002 5194 5319 4840 5002 4387

% av syss 40,8 36,3 30,3 26,0 26,7 35,2 31,0 26,8 25,3 26,0

Bygg 1197 1115 1015 1303 868 1243 1325 1121 1260 879

% av syss 9,3 8,6 7,2 9,4 7,7 8,4 7,7 6,2 6,4 5,2

Tjänster 5709 6608 8262 8406 7090 6887 9148 10743 12320 11059

% av syss 44,1 50,7 58,8 60,3 63,0 46,6 53,4 59,5 62,4 65,5

Total 12932 13031 14044 13933 11262 14775 17141 18056 19743 16892

Källa: SOS Folk och Bostadsräkningarna 1970-1990, SCB Ampak 1995

Anm: För 1990 och 1995 redovisas dagbefolkning medan de andra åren redovisar nattbefolkning. För kate-

gorin industri inkluderas också El, gas, vatten och gruvhantering och för kategorin tjänster inkluderas även

gruppen ospecificerade

Regionens näringsliv genomgick en omfattande förändring under perioden 1970-1995. Tjäns-

tesektorn växte kraftigt och då främst den offentliga tjänstesektorn. Sjukvård, utbildningsvä-

sende, barn- och äldreomsorg och andra offentliga åtaganden expanderade i rask takt och gav

främst kvinnor sysselsättning inom dessa områden. Också den privata tjänstesysselsättningen

växte i omfång då främst bank, försäkring och andra uppdragstjänster blev viktigare. Samti-

digt krympte industrisektorn i hela regionen, relativt sett i Hudiksvall och även i absolua tal i

Söderhamn. Sysselsättningen inom jord- och skogsbruket fortsatte att minska om än inte i

samma takt som under 1960-talet.

De trender som ovan beskrevs gällde under 1970- och 1980-talen. Mellan 1990 och 1995

ställdes mycket av detta på huvudet med den kraftiga lågkonjunkturen. I stort sett alla sektorer

133

och branscher drabbades och det katastrofala resultatet kan bland annat mätas i sysselsätt-

ningssiffrorna. Nedgången märktes främst inom byggnadsindustrin och till skillnad från kri-

serna under 1970-talet föll sysselsättningen också kraftigt inom tjänstesektorn. Intressant att

notera är att krisåren under 1990-talet tycks ha slagit åtminstone lika hårt i Hudiksvall som i

Söderhamn. Den lyckosamma utvecklingen under de tidigare decennierna i Hudiksvall verkar

ha brutits. 261

En faktor som kan ha spelat in är att den lokale storföretagaren Jonnie Dahl-

ströms företagsimperium gick i konkurs i samband med fastighetskrisen under de första åren

av 1990-talet. Enligt uppgifter drabbades mellan 300 och 450 anställda av konkursen och

ovanpå denna siffra finns alla de underleverantörer som var beroende av de konkursdrabbade

företagen.262

Skillnaden mellan de två olika krisperioderna märks också vad gäller arbetslösheten i regi-

onen. Visserligen finns problem med att jämföra arbetslöshet över så långa tidsperioder som

denna. Definitionen på arbetslöshet och arbetssökande ändras och de olika arbetsmarknadspo-

litiska åtgärderna och pensionsformerna snedvrider statistiken. Likväl finns en poäng i att

jämföra nivåerna och fördelningen på de arbetslösa i en region som denna mellan olika decen-

nier.

Diagram 5:1 Arbetslöshetens utveckling i Söderhamn (S) och Hudiksvall (H) 1960-1995

261

SOS FoB 1970-1990, SCB Ampak 1995. 262

Affärsdata TT Nyhetsbanken 1992-02-24, TT Nyhetsbanken 1992-02-25, Dagens Industri 1992-03-10,

134

0

500

1000

1500

2000

2500

3000

3500

4000

196

0

196

3

196

6

196

9

197

2

197

5

197

8

198

1

198

4

198

7

199

0

199

3År

An

tal

0,00

5,00

10,00

15,00

20,00

25,00

30,00

pro

ce

nt

antal arbetslösa (S)

antal arbetslösa (H)

% arbetslösa (S)

% arbetslösa (H)

Källa: AMS Utredningsbyrån Statistiksektionen H II ba Rapporter över arbetslösa anmälda vid arbetsförmed-

lingarna 1960-1972, H II AAA 1972-1974, H II BAD Arbetssökandestatistik tabellnivå kontor 1974-1989,

Länsstyrelsen Gävleborgs län, data över arbetslösa 1992-1995.

Anm: Uppgifter saknas för åren 1990-1991 i båda kommunerna och för år 1974 i Söderhamns fall.

Under 1970-talet märktes en gradvis stegring av arbetslösheten i båda kommunerna. Upp-

gången var särskilt stor efter 1974 varefter den totala arbetslösheten översteg 1.000 personer i

båda kommunerna. Stegringen efter 1974 kan emellertid ha varit en följd av nomenklaturför-

ändringar i statistiken. Den äldre definitionen på arbetslöshet inkluderade endast arbetssökan-

de utan arbete medan definitionen efter 1974 också inkluderade arbetssökande med tillfälliga

och varaktiga arbeten. Siffrorna i diagrammet illustrerar alltså det totala antalet arbetssökande

efter 1974. 263

Nästa stora stegring skedde i början av 1980-talet då nivåerna ökade till om-

kring 2.000 personer. Intressant att notera är att ökningen i absoluta tal var större i Hudiksvall

än i Söderhamn. Visserligen hade Hudiksvall fler arbetande än sin södra granne men å andra

sidan borde läget på arbetsmarknaden efter nedläggningarna ha varit värre i Söderhamn. Efter

en minskning under 1980-talets senare hälft steg åter arbetslösheten vid 1990-talets inledning.

Olika åtgärder av arbetsmarknadspolitisk art bidrog till att hålla den öppna arbetslösheten nere

263

Cirkulär Kungl. Arbetsmarknadsstyrelsen 18 Oktober 1968 ”Definition på arbetslöshet” AMS Utred-

ningsenhetens Statistiksektion, Stockholm.

135

men totalt sett var antalet arbetssökande över 20 procent av arbetskraften, eller drygt 3.000

personer i vardera kommunen.264

5.3. Avslutning – industrisamhället i kris och omvandling

Den problembild som började tecknas i kapitel 1 innehöll fenomen som industrispridning och

avindustrialisering av tidigare industritäta områden med fokus på branschensidiga regioner.

Ett empiriskt exempel på just detta har givits i föreliggande kapitel. Under perioden blev det

dominerande skogsindustriella klustret utsatt för ett kraftigt omvandlingstryck. Såväl utifrån

kommande som hemmagjorda problem drabbade branschen i stort och tvingade de större

skogsföretagen till en rad strategiska avgöranden. Ägarförhållandet var ett sådant. Vem skulle

slås ihop med eller samarbeta med vem? Verksamheterna låg också i stöpsleven. Inom vilka

område skulle man fortsätta förädlingen och vilka verksamheter saknade framtidsutsikter?

Regionens skogsindustri omvandlades således kraftigt, men utfallet blev långt bättre i Hu-

diksvall än i Söderhamn. En preliminär slutsats som kan dras är att vidareförädlingen emot

pappersproduktion gav möjligheter att vidareutveckla verksamheterna. I fallet med Iggesunds

Bruk gav den helintegrerade anläggningen möjligheter för koncernen att fortsätta som själv-

ständig enhet. För de övriga större skogskoncernerna innehöll perioden istället ett otal struk-

turanpassningar med ägarförändringar och nedläggningar av mindre lönsamma enheter. Avin-

dustrialiseringen gick längst i Söderhamn. Ett större sågverk, en mindre lamellfabrik och en

sulfatfabrik var i stort sett vad som återstod av kommunens en gång så mångfacetterade träva-

ruverksamheter.

Utan att överdriva kan man dessutom säga att trävaruindustrins kris blev industrisamhällets

kris i regionen – i bemärkelsen de små industriorternas kris. Eftersom lejonparten av skogsin-

dustrins verksamheter var lokaliserade på landsbygden i små industriorter blev dessa små

branschensidiga orter också de stora förlorarna när nedläggningarna blev ett faktum. Också

städerna Söderhamn och Hudiksvall drabbades av trävaruindustrins nedläggningar men här

fanns också en alternativ företagsstruktur baserad på verkstadsindustrin, såväl den trävaruan-

knutna som Ericsons komponentfabriker.

264

AMS Utredningsbyrån Statistiksektionen H II ba Rapporter över arbetslösa anmälda vid arbetsförmedling-

arna 1960-1972, H II AAA 1972-1974, H II BAD Arbetssökandestatistik tabellnivå kontor 1974-1989, Länssty-

relsen Gävleborgs län, data över arbetslösa 1992-1995.

136

Skogsklustret och då främst företag avknoppade från gamla trävaruföretag representerade

en förnyelse av industrin i regionen, men en förnyelse präglad av kontinuitet. Trots skogsindu-

strins problem fanns det möjligheter till expansion inom näraliggande områden, både i liten

och stor skala. Det skogsindustriella utvecklingsblocket saknade inte kraft men dess utveck-

ling genererade inte sysselsättning i samma takt som tidigare. En viss expansion skedde också

inom elektronikindustrin där några få verksamheter etablerades i anslutning till Ericsons kom-

ponentfabriker.

När det gällde effekterna på sysselsättningen fanns en grundläggande skillnad kommunerna

emellan. Trävaruindustrin som aldrig varit så totalt dominerande i Hudiksvall, fortsatte där att

vara en betydelsefull näring. Nya och nygamla trävaruföretag blev, vid sidan av Iggesunds

Bruk, betydelsefulla för industrisysselsättningen. I Söderhamn blev trävaruindustrins nedlägg-

ningar istället grunden för en avindustrialisering av den gamla industrikommunen. Under de

tjugo åren mellan 1975 och 1995 halverades den totala industrisysselsättningen och skogs-

klustrets nedgång var ännu mer omfattande. Branschen upphörde att vara dominerande i

kommunens näringsliv – men utan att något egentligt alternativ växte fram. Krisen för skogs-

klustret innebar att Söderhamn avfolkades, visserligen i låg takt men ändå kontinuerligt. I takt

med avindustrialiseringen växte också arbetslösheten i kommunen.

Utvecklingen för olika näringsgrenar indikerade också att den traditionella industrins roll

gradvis blev mindre under perioden. Istället utvecklades regionen från att vara ett industri-

samhälle till att bli ett tjänstesamhälle med huvuddelen av de sysselsatta inom tjänstesektorn.

Denna bild kan behöva modifieras en aning om man tar den ökade tjänsteandelen i industrin

med i bilden. En företeelse som befintlig statistik har haft svårt att hantera och därför är svår

att mäta och kvantifiera. Utvecklingen under de fem sista undersökningsåren blev svår för alla

näringar och branscher och lämnade ett dystert spår efter sig i form av arbetslöshet och ut-

flyttning. Emellertid hade kriser funnits förr och övervunnits förr i regionen.

137

6. Avslutning - slutsatser och sammanfattning

Varför inte blicka tillbaka några ögonblick. I ett och ett halvt sekel har skogsindustrin, främst

genom export av virke och pappersmassa, varit fundamental för den del av norrlandskusten

jag har studerat. Lika länge har regionen dominerats av ett fåtal stora företag. Två av dem

hade sina rötter i järnhantering, ett i Ljusne och ett i Iggesund. Deras historia sträcker sig flera

århundraden tillbaka i det förflutna. Två andra var nykomlingar på 1850-talet. Marmabolaget

hade kopplingar till köpmän från Söderhamn och i Bergvikbolagets fall spelade investerare

från annat håll första fiolen, närmare bestämt London. Gammalt och nytt, lokalt och interna-

tionellt – tidlösa teman då som nu.

138

Vilka slutsatser finns då att hämta från föreliggande undersökning. Syftet var att beskriva,

jämföra och analysera omvandlingen av industrin i Söderhamn och Hudiksvall. Bakgrunden

var de grundläggande förändringar som skett vad gäller industrins lokalisering och betydelse

för sysselsättningen under de senaste tre decennierna. Kort sagt: utvecklingen i tid och rum.

Fokus har legat på områden som varit kraftigt branschensidiga sedan lång tid tillbaka.

Befolkningsutvecklingen ingick inte i analysen men befolkningsuppgifter användes ändå

som en slags indikator på trävaruindustrins betydelse, främst under den äldre perioden då da-

taunderlaget för sysselsättningsuppgifter var ytterst bräckligt. Befolkningsuppgifterna indike-

rar mycket riktigt att trävaruindustrins roll knappast kan underskattas. Hela regionen expande-

rade mellan 1850/60 och sekelskiftet. Det mer sågverkspräglade Söderhamn växte snabbare än

Hudiksvall och allra mest ökade befolkningen i Söderala – sågverksdistriktet framför andra.

Utvecklingen efter sekelskiftet blev lugnare och kommunerna uppvisar stora likheter fram till

1960-talet. Därefter har Söderhamn gradvis tappat mark och gapet kommunerna emellan har

åter vidgats. Mellan 1965 och 1995 minskade Söderhamns folkmängd från drygt 32.000 till

drygt 29.000 medan Hudiksvalls folkmängd ökade från drygt 35.000 till knappt 39.000.

Det första steget i analysen var att periodisera industriomvandlingen. Uppgiften bestod i att

peka på när omvälvande förändringar i regionens industristruktur ägt rum. Den strukturanaly-

tiska skolans resonemang om strukturcykler med distinkta brott däremellan är intressant i det-

ta sammanhang. Resultaten av deras arbete visar att Sveriges industriella omvandling tycks

följa ett återkommande cykliskt mönster med strukturkriser ungefär vart fyrtionde år. Mitt

sätt att periodisera bygger på hur konkreta industriverksamheter utvecklats. Frågor som hur

många företag eller verksamheter har avgjort min periodisering. Den strukturanalytiska sko-

lan, företrädd av Schön och Krantz, arbetar däremot med investeringskvoter och utrikeshan-

delsberoenden. Trots skillnaderna i arbetssätt verkar mönstret på regional nivå överensstämma

med det nationella.

Att visa hur många arbetsställen/produktionsenheter som sysslat med olika verksamheter

inom skogsindustrin är ingen exakt, men en relativt tillförlitlig, metod att ha till grund för en

periodisering. Här måste självfallet påpekas att antalet produktionsenheter inte speglar respek-

tive verksamhetsgrens betydelse för sysselsättningen. Massafabrikerna sysselsatte t.ex. som

regel mångdubbelt fler än ordinära snickerier.

Diagram 6:1 Skogsbaserade industrier i Söderhamn 1850-1995

139

0

5

10

15

20

25

30

1850 1862 1880 1900 1920 1940 1960 1980 1995

År

anta

l pro

du

ktio

nse

nhe

ter

Sågverk och hyvlerier

Massafabriker

Snickerier/Möbelfabriker

Pappersfabriker

Källa: För åren 1850, 1862 och 1880 används uppgifter från Wik (1950) s. 287-314. För de övriga åren används

primärmaterial till Industristatistiken: 1900, 1920, 1940 och 1960 RA, samt 1980 och 1995 SCB, Örebro.

Anm: I de fall där ett företag har verksamheter inom olika delbranscher, t.ex. ett sågverk, två massafabriker och

en möbelfabrik har resultatet redovisats som fyra produktionsenheter fördelat på de tre aktuella kategorierna.

I kategorin sågverk och hyvlerier ingår förutom dessa också fristående brädgårdar. Kombinerade enheter t.ex.

sågverk och hyvlerier räknas som en produktionsenhet. För året 1850 utesluts alla sågverk med ett taxeringsvärde

mindre än 2.000 rdr och åren 1862 och 1880 alla med ett taxeringsvärde under 3.000 kr. För åren 1900, 1920 och

1940 utesluts alla sågverk med 3 anställda och färre, med verksamhet högst 100 dagar/år eller med ett produk-

tionsvärde på mindre än 2.500, 5.000 respektive 10.000 kr. I kategorin massafabriker ingår sulfat och sulfitfabri-

ker samt träsliperier och varje massafabrik räknas som en produktionsenhet. Däremot räknas inte ev. biprodukt-

fabriker som separata produktionsenheter.

Diagram 6:2 Skogsbaserade industrier i Hudiksvall 1850-1995

0

2

4

6

8

10

12

14

16

18

1850 1862 1880 1900 1920 1940 1960 1980 1995

År

An

tal p

rod

uk

tio

ns

en

he

ter

Sågverk och hyvlerier

Massafabriker

Snickerier/Möbelfabriker

Pappersfabriker

140

Källa: För åren 1850, 1862 och 1880 används uppgifter från Wik (1950) s. 287-314. För de övriga åren används

primärmaterial till Industristatistiken 1900, 1920, 1940 och 1960 RA, samt 1980 och 1995 SCB, Örebro.

Anm: I de fall där ett företag har verksamheter inom olika delbranscher, t.ex. ett sågverk, två massafabriker och

en möbelfabrik har resultatet redovisats som fyra produktionsenheter fördelat på de tre aktuella kategorierna.

I kategorin sågverk och hyvlerier ingår förutom dessa också fristående brädgårdar. Kombinerade enheter t.ex.

sågverk och hyvlerier räknas som en produktionsenhet. För året 1850 utesluts alla sågverk med ett taxeringsvärde

mindre än 2.000 rdr och åren 1862 och 1880 alla med ett taxeringsvärde under 3.000 kr. För åren 1900, 1920 och

1940 utesluts alla sågverk med 3 anställda och färre, med verksamhet högst 100 dagar/år eller med ett produk-

tionsvärde på mindre än 2.500, 5.000 respektive 10.000 kr. I kategorin massafabriker ingår sulfat och sulfitfabri-

ker samt träsliperier och varje massafabrik räknas som en produktionsenhet. Däremot räknas inte ev. biprodukt-

fabriker som separata produktionsenheter.

Sekvensen av skogsbaserade industrier i Söderhamn och Hudiksvall speglar de olika vågor av

industriomvandling som pulserat fram längs hela norrlandskusten. Mönstret som framträder i

diagrammen 6:1 och 6:2 är att de olika expansionsvågorna utvecklades cykliskt. Dessa inled-

des med en introduktionsfas där några få företag och enheter utgjorde en slags föregångare.

Därefter följde en expansiv fas då många nya företag och enheter grundades. Verksamhetsgre-

nen blev därigenom dominerande eller åtminstone betydelsefull för regionen. Efter några de-

cenniers expansion nåddes en kulmen varefter företagen började koncentreras och produk-

tionsenheter lades ned eller slogs samman. Kvar blev några få företag med några få arbetsstäl-

len. På detta sätt kan samtliga expansionsvågor i bred mening kategoriseras.

Frågan om periodiseringen av industriomvandlingen hänger intimt samman med de stora

skogsföretagens verksamheter och uppbyggnad. Ett genomgående kännetecken under hela

perioden är nämligen storföretagsdominansen. Redan i sågverksexpansionens barndom blev

stora företag en naturlig del av industrisamhället. Mellan ett fåtal år under 1850- och 1860-

talen grundades eller etablerades nästan alla framtida storföretag i regionen. Några av de ur-

sprungliga företagen försvann relativt tidigt. Dicksonbolaget Sandarne-Askesta såldes 1898

till Bergvik och Ala och sågverksdöden under 1930-talet fällde många andra gamla sågverks-

företag. Gemensamt för alla de företag som överlevde var att de mellan sekelskiftet och 1920-

talet diversifierade tillverkningen från sågade och hyvlade trävaror till massatillverkning eller

förädlade trävaror. Integrationen emot cellulosaindustri var en naturlig följd av sågverksindu-

strins framväxt ett halvt sekel tidigare då företagen redan hade stora delar av den nödvändiga

infrastrukturen färdigställd. Skiv-, snickeri- och möbelindustrins framväxt blev under mellan-

krigstiden i någon mån ett substitut för den krisdrabbade sågverksindustrin. Strävan mot vida-

reförädling fortsatte under efterkrigstiden då de flesta skogsföretagen i regionen övervägde att

inleda papperstillverkning. I Iggesund blev planerna verklighet 1963, i de andra fallen inte.

141

Därmed var grunden lagd för en avgörande skillnad kommunerna emellan. En förklaring bak-

om Hudiksvalls framgångar och Söderhamns misslyckanden är med all säkerhet att vidareför-

ädlingen vid Iggesund gav spin-off-effekter. De kom hemkommunen till godo medan Söder-

hamn halkade efter.

Vid sidan av bearbetningen av träråvara sysslade de stora skogskoncernerna också med

tillverkning av utrustning, maskiner och verktyg, för skogsindustrins behov. Mekaniska verk-

städer fanns såväl inom ramen för de stora skogskoncernerna som utanför. Dessa verksamhe-

ter var länge en bisyssla i regionen men blev efterhand den dynamiska kraften i industrin. In-

novationer som HIABs hydralpumpar eller Söderhamns Verkstäders Cambiomaskiner spreds

snart över hela jordklotet – i likhet med regionens skogsprodukter. Detta ger belägg för Por-

ters tes om att konkurrenskraft på ett område gärna spiller över i konkurrenskraft på näralig-

gande områden. Dynamiken i skogsindustrin gav upphov till ett skogskluster där många av de

nya företagen utvecklades direkt ur, eller i symbios med något större skogsföretag.

Varje epok skulle kunna kännetecknas utifrån sin expansiva industri – men också utifrån

sin krisbransch. Avindustrialiseringen under de senaste decennierna har många motsvarigheter

i regionen och paralleller finns på olika sätt. Gårdagens tillväxtbranscher har med häpnads-

väckande regelbundenhet blivit morgondagens krisindustrier. Först ut var vattensågverken i

slutet av 1800-talet och vid sekelskiftet. Dessa kunde då inte längre konkurrera med de mo-

dernare ångsågarna. Därnäst slogs en rad medelstora exportsågverk ut under 1920- och 1930-

talet, främst med anledning av 1930-talskrisen. Under efterkrigstidens första decennier av-

vecklades de flesta av de minsta sågverken. Dessa hade ofta sågat för husbehov eller en lokal

marknad, men blev offer för rationaliseringsivern under 1950- och 1960-talen. Industrikrisen

sedan 1970-talet slog hårt emot andra tidigare expansiva industrier. Decenniet innan var f.ö.

inledningen till en omfattande fusionsvåg i regionen som har fortsatt ända in i våra dagar. Un-

der slutet av 1960- och hela 1970-talet lades massafabriker ned. Samma väg gick tillverkning-

en av förädlade trävaror som board, plywood och snickeriprodukter. Vid 1990-talet inledning

var turen (eller snarare oturen) kommen till några av de tidigare omtalade skogsanknutna före-

tagen som gick överstyr i industrikrisens kölvatten.

Indelningen i epoker kan således se lite olika ut beroende på vad som studeras och ur vil-

ken aspekt. Figur 6:1 ger exempel på hur skogsindustrins verksamheter och ägarförhållanden

skulle kunna periodiseras.

142

Figur 6:1 Schema över verksamheter och ägarstruktur inom skogsindustrin i Söderhamn och

Hudiksvall 1850-1995

VERKSAMHETER

+

_

ÖKAD INTEGRATION OCH FÖRÄDLING

Sågverksboom

(ångsågar)

1855-1890

Cellulosaexpansion

sulfit-sulfatmassa

1900-1930

Expansion snickerier,

möbel- skivfabriker

1920-1950 Pappersbruksplaner

1960-1980

Sågverksdöd

(vattensågar)

1880-1910

Sågverksdöd

(medelstora)

1920-1940

Nedläggningar

(småsågar)

1945-1965

Nedläggningar massafabriker

träsliperier 1960-70

cellulosafabriker 1965-90

Nedläggningar

möbel- skivfabriker

1970-1995

Expansion utrustning:

skogsindustri, skogsavverkning.

1950-1990

143

1840 1860 1880 1900 1920 1940 1960 1980 1995

ÄGARSTRUKTUR

Skogsklustret utvidgades allteftersom nya verksamheter fick sina genombrott men under ti-

dens lopp har också hela verksamhetsdelar slagits ut i regionen. De senaste decenniernas om-

vandling indikerar att den industriella delen av det skogsindustriella klustret inte längre är av

samma betydelse för sysselsättningen. Istället står olika slags tjänsteverksamheter, antingen

lossbrutna ur de större skogsbolagen eller nybildade, för dynamiken.

Den andra centrala forskningsfrågan var lokaliseringen av industrin och fördelningen inom

regionen. Under varje omvandlingsperiod har stora förändringar skett i de regionala mönstren

för tillväxt i Sverige. Nya utvecklingsblock har inneburit att nya regioner fått en ökad indu-

striandel medan andra hamnat i bakvatten. En i det närmaste entydig empirisk forskning har

kunnat visa att den icke-industrialiserade landsbygden, periferin, har ökat sin andel av den

totala industrin under i stort sett hela 1900-talet i Sverige. Tidigare industritäta delar har i re-

gel visat den motsatta tendensen och likaså storstäder.265

Hur var det då med industrisprid-

ningen i Söderhamn och Hudiksvall?

265

Se Lundmark - Malmberg (1988) kap 2.

År

FÖRETAGSETABLERING INOMREGIONALA FUSIONER UTOMREGIONALA FUSIONER

[Iggesund-Modo]

1987

[Forsså Bruk-PLM]

1975

[Stora-Bergvik]

1975

[Vallvik-

Rottneros]1994

[Marma Långrör-Korsnäs]

1960

[Ström-Iggesunds Bruk]

1967

[Vallvik-NCB]

1968

Marma sågverk AB

*1854

Långrör ångsåg

*1864

Hudiksvall Trävaru AB

*1868

Bergvik sågverk AB

*1853

Ljusne-Voxna AB

*1881

Sandarne Askesta

//1898

[Marma-Långrör]

1914

[Bergvik & Ala-SCA]

1929

Bergvik & Ala-SCA

//1943

[Hudiksvall Trävaru AB-

Iggesunds Bruk]

1903-1918

[fusion uppköp]

// uppsplittring

* nyetablering

[Ljusne-Bergvik &Ala]

1967

Iggesunds Bruk *1685

Forsså Bruk

*1858

[Ljusne-Voxna - Ströms Bruk]

1926

144

Något som med kraft kan fastslås är att antalet arbetsställen inom skogsindustrin minskat

dramatiskt från 1940-talet och framåt. Koncentrationen har inneburit att alla delar i regionen

fått färre arbetsställen. Det kännetecknande för skogsindustrins framväxt var dess tyngdpunkt

på landsbygden och de mindre orterna. Mindre orter som med etableringen hastigt förvandla-

des till ångande industrisamhällen. Avindustrialiseringen under de senaste decennierna har

också i stor utsträckning slagit emot dessa industrisamhällen. En kvantitativ bild av förhållan-

det i Söderhamn och Hudiksvall visar utvecklingen sedan sekelskiftet.

Tabell 6:1 Antal och andel sysselsatta i olika delar av regionen inom skogsklustret 1900-

1995. 1900 1920

Städer

Industri-

bygd

Lands-

bygd

Städer Industri-

bygd

Lands-

bygd

Träindustri 0-49 syss 53 8 429 Träindustri 0-49 syss 159 53 485

Träindustri < 50 syss 651 2612 482 Träindustri < 50 syss 1199 1073 0

Massa/Papper 0 0 94 Massa/Papper 0 1210 136

Skogsanknuten ind. * 212 158 0 Skogsanknuten ind. * 230 664 0

TOTAL 916 2778 911 TOTAL 1588 3000 621

Andel i procent 20 60 20 Andel i procent 30 58 12

1940 1960 Städer Industri-

bygd

Lands-

bygd

Städer Industri-

bygd

Lands-

bygd




Skogsanknuten ind. * 139 253 0 Skogsanknuten ind. 764 231 0

TOTAL 1190 2482 335 TOTAL 1862 2655 382


1980 1995 Städer Industri-

bygd

Lands-

bygd

Städer Industri-

bygd

Lands-

bygd




Skogsanknuten ind. 1809 319 30 Skogsanknuten ind. 894 238 17

TOTAL 2673 3070 307 TOTAL 907 2272 85


145

Anm: I gruppen träindustri ingår sysselsatta vid sågverk, hyvlerier, brädgårdar, snickerier, möbelfabriker och

andra industrier som bearbetar träråvara. I gruppen massa/papper ingår sysselsatta vid massafabriker, pappersfa-

briker och biproduktfabriker av olika slag. I gruppen Övrig skogsindustri ingår sysselsatta vid arbetsställen som

sålde insatsvaror eller utrustning till skogsindustrin samt arbetsställen som utvecklats ur eller var integrerade med

någon av de stora skogskoncernerna.

* asterisken indikerar att siffrorna för dessa kolumner inte är helt fullständiga och således något i underkant.

Städerna åsyftar Söderhamn stad (inkl Sandarne) och Hudiksvalls stad. Industribygd avser landskommunerna

Njutånger och Söderala. Landsbygd avser övriga landskommuner i Söderhamn och Hudiksvall.

Källa: Primärmaterial till Industristatistiken (IS) 1900-1995, RA och SCB.

Data från skogsindustrin i min undersökningsregion bekräftar inte den, numera, gängse bilden

av industrispridning från centrum till periferin. Istället har de små industrierna i periferin av-

vecklats nästan utan undantag. Inte heller har periferin lyckats locka till sig skogsanknutna

företag inom t.ex. verkstadsindustrin. Tvärtom syns en avindustrialisering av periferin och

främst då under perioden 1900-1940 då en rad mindre och större sågverk slogs ut och lades

ned. Industribygderna innefattar det tidigt industrialiserade Söderala landskommun med indu-

striorter som Ljusne, Vallvik, Vansäter, Bergvik och Marmaverken samt Njutånger lands-

kommun med industriorten Iggesund. Här finns en intressant skillnad mellan kommunerna. I

Söderhamns industriorter har utvecklingen pekat nedåt ända sedan 1970-talets inledning. I

stort sett alla större skogsindustrier har försvunnit från de tidigare så utpräglade industriorter-

na. Den tidigare branschensidigheten har dessutom givit en svag jordmån för nya verksamhe-

ter i andra branscher. Skogsindustrins kris blev industrisamhällets kris i Söderhamn. I Hu-

diksvall har däremot industriorten Iggesund fortsatt att expandera med nya verksamheter och

ortens utveckling avviker därmed från Söderhamns industriorter.

Städerna Söderhamn och Hudiksvall har varit vinnare när det gällt de skogsanknutna före-

tagen. Dynamiken hos dessa har hjälpt städerna att klara av skogsindustrins tillbakagång. Den

gamla sågverksstaden Söderhamn drabbades svårt av kriserna under mellankrigstiden och steg

för steg har all skogsindustri trängts ut från städerna. Flytten av Håstaholmens sågverk till Ig-

gesund markerar slutet för trävaruepoken i Norrlandsstäderna Hudiksvall och Söderhamn.

Kvar är det nya – skogsanknutna företag inom andra branscher.

Vid sidan av skogsindustrin är det elektronikindustrin i form av Ericson som har dominerat

regionens industriella utveckling. Vilken roll har då Ericson spelat för bygden sedan dess fa-

briker lokaliserats dit under efterkrigstiden? Ericsons framväxt var en del av ett större svenskt

utvecklingsblock inom telefoni- och elektronikbranschen under efterkrigstiden. Enheterna i

Söderhamn och Hudiksvall kan dock kännetecknas som utplacerade sammansättningsfabriker,

och som sådana har deras kontakter med det omgivande näringslivet varit begränsade. Frågan

146

är i vilken grad ett ”främmande” företag som Ericson växer samman med näringslivet i övrigt.

Ett tecken på detta skulle vara ifall företag knoppas av eller om lokala företag utvecklas i

symbios med Ericson. Spår av detta finns i källmaterialet och dessa företag verkar dessutom

utgöra en växande del. Kanske håller ett slags elektronikkluster på att växa fram i regionen.

Kanske!

Klart är att Ericsons betydelse har ökat gradvis under senare decennier. Dess andel av den

totala industrisysselsättningen har, som tabell 6:2 indikerar, stigit kraftigt under efterkrigsti-

den. Detta har bidragit till att diversifiera näringslivet i regionen, mest i Söderhamn mindre i

Hudiksvall.

Tabell 6:2 Antal och andel sysselsatta i Söderhamn och Hudiksvall 1965-1995

Söderhamn Hudiksvall

1965 Antal Andel % 1965 Antal Andel %

Total industrisyss 4522 100 Total industrisyss 3523 100

Skogsklustret 3238 72 Skogsklustret 2713 77

Ericson 738 17 Ericson 185 5

1975 1975




1985 1985




1995 1995




Källa: Primärmaterial till Industristatistiken (IS) 1965-1995, SCB

Tabell 6:2 illustrerar också den väldiga som uppstått mellan kommunerna när det gäller

skogsklustrets sysselsättningsutveckling. I Söderhamn försvann knappt hälften av alla indu-

strijobb mellan 1975 och 1995. Under samma period avvecklades lejonparten av all skogsin-

dustri. I Hudiksvall begränsar sig sysselsättningsnedgången till åren 1990-1995 och kan därför

147

vara av konjunkturell natur. Den långsiktiga trenden är snarare att de små nygamla skogsan-

knutna företagen fortfarande har kraft att skapa och behålla arbetstillfällen.

En naturlig ingång till det fortsatta arbetet är att ta upp den kastade handsken – att förklara

förloppet – och därigenom lyfta fram orsakerna bakom industriomvandlingen samt skillnader-

na kommunerna emellan. En central fråga gäller hur den undervegetation av små tjänsteföre-

tag som vuxit fram de senaste decennierna ska tolkas. Åtskilliga av de nya företag som växte

fram i kommunerna sedan 1960-talet hade rötter i något av de gamla företagen, ofta de stora

skogskoncernerna. Delar av detta har skett som en följd av att de stora koncernerna lagt ut

verksamheter på entreprenad och koncentrerat sig på kärnområdet. En intressant forsknings-

fråga är om krisen för skogsindustrin i regionen hejdat detta nyföretagande – eller kanske

istället stimulerat fenomenet. Det bör påpekas att denna undersökning har fokuserat på den

industriella sidan av företagsamheten och undantagit såväl de minsta industriföretagen som

den s.k. tjänstesektorn. Mycket av ”det nya” har därför uteslutits och en intressant fråga är hur

bilden av industriomvandlingen förändras när också tjänstesektorn samt de små industriföre-

tagen tas med i analysen. I föreliggande undersökning har jag också poängterat att förnyelsen

inom skogsindustrin i regionen efter strukturkrisen under 1970-talet, var kraftfull på vissa om-

råden. Den gav dock inte samma genomslag på sysselsättningen som under tidigare perioder.

Är det kanske så att sambandet mellan industriell tillväxt och ökad sysselsättning inte längre

håller på regional nivå, eller genereras sysselsättningen annorstädes än längs Hälsingekusten?

Historien om Söderhamn och Hudiksvall har handlat om hur industrisamhället omvandlats.

Från dess framväxt i mitten av 1800-talet till dagens turbulenta tid där röster höjs för att börja

dödförklara industrisamhället. Så sker också – på vissa håll. Nedläggningarna genomförs,

sysslolösheten permanentas och människor flyttar. På andra håll omvandlas gamla strukturer

till nya. Jobb försvinner men återskapas, företag krymper men andra tar vid. Eli Heckscher

uttrycker sig elegantare:

Det gamla lever alltid kvar som ingrediens i det nya, och det nya finns som grodd i det gam-

la…266

266

Heckscher (1957) s. 19.

148

Källor och litteratur

Otryckta källor

Riksarkivet, Stockholm (RA)

Kommerskollegium statistiska byrås arkiv

Primäruppgifter till Industristatistik (IS) huvud- och specialuppgifter 1900-1960

AMS Utredningsenhetens statistiksektion

Arbetssökandestatistik: statistiktabeller, tabellnivå kontor 1977-1989

Statistiska centralbyråns arkiv (SCB) Stockholm och Örebro

Primäruppgifter till Industristatistiken (IS) huvud- och specialuppgifter 1960-1995

Stats- och kommunhistoriska institutet, Stockholm

Otryckta uppgifter från: Historisk tätortsstatistik 1900-1980

Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala

Avdelningen för finanshistorisk forskning AFF:s arkiv Uppsala universitet

149

Årsredovisningar, PM, tidningsurklipp och div företagsmaterial

Dokumenthuset, Eskilstuna

AMS Utredningsbyråns statistiksektion

Rapporter över arbetslösa anmälda vid arbetsförmedlingarna 1960-1972

Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, Stockholm

AMS Utredningsenhetens statistiksektion

Rapporter över arbetslösa anmälda vid arbetsförmedlingarna 1972-1974

Arbetssökandestatistik: statistiktabeller, tabellnivå kontor 1974-1976

Cirkulär över definitioner 1968

Officiellt Tryck

Sveriges officiella statistik (SOS)

SOS Industri 1900-1995

SOS Folkräkningar 1910-1960

SOS Folk och Bostadsräkningar 1965-1990

SOS Befolkningen 1995

Bidrag till Sveriges officiella statistik (BISOS)

BISOS A: Befolkningsstatistik 1860-1900

Statens offentliga utredningar (SOU)

SOU 1993:32 Ny anställningsskyddslag : delbetänkande / av 1992 års arbetsrättskommitté

SOU 1995:4 Omvandling och obalans - mönster i svensk ekonomisk utveckling Bilaga 3 till LU 1994

SCB Ampak 1995

Statens arbetslöshetskomissions berättelse 1925-1934 (1937)

Statistisk årsbok 1934-1939

Riksdagstryck

Ds 1992:91 Gnosjöfenomenet. ERU

Tidnings och tidskriftsartiklar

Arbetsmarknad och arbetsliv: 1998 nr 2, ”Den europeiska sysselsättningsstrategin och EU”,

Allan Larsson

Bebyggelsehistorisk Tidskrift 1999 nr 2 ”Industrisamhälle i industrisamhället - Befolkning och

industri i Marmaverken”, Henrik Lindberg

Dagens Nyheter (DN): 1/2 1967, 26/4 1968, 22/6 1965, 24/1 1965, 19/7 1966, 20/11 1975

Ekonomisk Tidskrift:

1993 nr 1, ”40-årskriser, 20-årskriser och dagens ekonomiska politik”, Lennart Schön.

1993 nr 6, ”Vad är det här för sorts kris egentligen”, Olle Krantz.

1993 nr 8, ”Cykler och omvandling om igen – replik till Krantz”, Lennart Schön

Expressen: 13/6 1963

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GhT): 3/9 1965, 10/9 1963, 5/7 1965

Morgonbladet: 4/11 1957

Svenska Dagbladet (SvD): 4/2 1967

Svensk trävarutidning (1935): s. 119-125

150

Årsberättelser Assidomän 1994-1995

Bergvik och Ala AB 1950/51-1983

Bergvik Kemi AB 1984-1991

Forsså Bruk AB 1958-1965/66

HIAB 1965-1970

Iggesunds Bruk AB 1986-1987

Kockum industri AB 1972-1978

Kockum Söderhamn AB 1968-1971

Korsnäs-(Marma) AB 1959/60-1988

Ljusne Kätting AB 1984

LM Ericsson 1947-1949

Modo AB 1988-1989

NCB 1970-1992

PLM 1970-1982

Promotion 1971/72-1980/81

Rottneros AB 1995-1996

STORA 1980-1995

Ström-Ljusne AB 1964/65-1968/69

Ströms Bruk AB och Ljusne Voxna AB 1953/54-1963/64

Sundins fabriker 1966/67-1971/72 , 1975/76-1977/78

Söderhamns Verkstäder AB 1962-1967

Elektroniska dokument

Affärsdata Tidningsdatabasen och Sveriges företag <http://www.ad.se>

Affärsvärlden: 1993-10-06,

Dagens Industri: 1984-03-08, 1984-03-23, 1992-03-10, 1992-06-27, 1995-01-30 , 1996-12-06,

Dagens Nyheter : 1992-05-20

Svenska Dagbladet: 1992-12-28, 1996-08-22

TT Nyhetsbanken: 1982-01-02 , 1982-02-26, 1982-04-15, 1982-06-01, 1982-10-23 , 1982-10-27,

1983-02-27, 1983-08-26, 1984-03-13 , 1984-06-06, 1984-08-15, 1986-06-23, 1986-09-24, 1986-12-

09, 1989-09-15, 1990-06-27, 1990-06-29, 1991-05-12, 1992-02-24, 1992-02-25, 1992-06-02,

Veckans Affärer: 1983-10-06, 1983-02-10,

Länsstyrelsen Gävleborgs län <http://www.xnat.se/tillvaxtavtal/analys.html>

Wictorin, Bo (1998) ”Trender och förutsättningar för Gävleborgs utveckling - en jämförelse med

andra län och regioner” diskussionsunderlag, 1998-09-03

Otryckt litteratur

Genell, Bengt (1967) ”Produktions- och företagsutvecklingen inom några industribranscher i Sverige

tiden 1913-1963” (otryckt uppsats ekonomisk-historiska institutionen Uppsala universitet) Uppsala

Myrholm, Magnus - Ullström, Jonny (1997) ”Strukturell sysselsättningsomvandling i Sverige och G7-

länderna 1920-1990 - en studie över hur tjänstesysselsättningen omvandlats mellan sex funktionellt

indelade näringsgrens sektorer” (otryckt uppsats Ekonomisk historiska institutionen Uppsala uni-

versitet) Uppsala

Rydén, Göran - Lindberg, Henrik (1996) ”Bergslag och Norrlandskust - kris och omstrukturering i en

traditionell industriregion” (opubl. rapport ekonomisk-historiska institutionen Uppsala universitet)

Uppsala

151

Sommestad, Lena (1980) ”Sågverksbygden förvandlas - En studie av industristrukturens förändring i södra Hälsingland under mellankrigstiden” (otryckt uppsats Ekonomisk-historiska institutionen Uppsala universitet) Uppsala

Sommestad, Lena (1982) ”Sågverksarbetarna i strukturomvandlingen - hur arbetsstyrkan vid Söder-

hamns och Söderalas exportsågverk förändrades till storlek och sammansättning under mellan-

krigstiden” (otryckt uppsats Ekonomisk-historiska institutionen Uppsala universitet) Uppsala

Tryckt litteratur

Alvstam Claes-Göran - Korhonen, Jorma (1995a) ”Skogsindustrin” ur Sveriges nationalatlas Industri

och service Stockholm Alvstam Claes-Göran - Korhonen, Jorma (1995b) ”Verkstadsindustrin” ur Sveriges nationalatlas In-

dustri och service Stockholm Andersson, Thomas (1992) ”Sveriges utrikeshandel i ett globalt perspektiv” ur Lars Nasbeth m.fl.

(red) Sveriges Industri Stockholm Arell, Nils (1986) ”Från plog till dator” ur Gunnar Törnqvist (red) Svenskt näringsliv i geografiskt

perspektiv Malmö Bergdahl, Ewa - Isacson, Maths - Mellander, Barbro (1998) Bruksandan - hinder eller möjlighet? -

rapport från en seminarieserie i Bergslagen Smedjebacken Bergström, Yngve (1981) Industriorten Bergvik - gamla dokument berättar Söderhamn Bergvik och Ala AB (1975) Bergvik och Ala AB - kortfattad beskrivning och historik mars 1975 Sö-

derhamn Bjessmo, Lars-Erik (1987) Industrin i Södertälje 1920-1970 - En ekonomisk-historisk studie av in-

dustriell förändring Stockholm Bodlund, Axel (1958) Söderala förr och nu - En 800-årig hälsingekommuns historia Söderala Bodén, Bo (1995) En jämtländsk företagarverksamhet och dess omvärld - Sven O Perssons företa-

gande 1920-1990 Umeå Boman, Ragnar (1985) ”Det moderna Iggesund efter 1955” Ur Gustaf Utterström (red) Iggesunds

Bruks historia 1685-1985 del 2, Iggesund Bosaeus, Elis (1949) Utveckling av produktion och teknik i svensk massaindustri 1857-1939 nr 4 In-

dustrihistorisk skriftserie Stockholm Braunerhjelm, Pontus (1992) ”Industri- och branschbegreppens förändring” ur Lars Nasbeth m.fl.

(red) Sveriges Industri Stockholm Brunskog, Per (1988) ”Företagsutveckling” ur Olle Mattisson och Kåbe Lidén (red) 100 år Sieverts

kabelverk Ericsson cables Sundbyberg Bylund, Lennart (1993) Sågverksindustrin utveckling i Söderhamnsområdet 1849-1992 stencil Carlsson, Torsten (1997) Skandinaviska banken i näringsliv och samhälle 1939-1971 Stockholm Carlsson, Bo - Josefsson, Märtha (1979) ”Industriproblem inför 1980-talet” ur Gunnar Eliasson (red)

Att välja 80-tal - IUI:s långtidsbedömning 1979 Stockholm Chandler, Alfred D (1990) Scale and scope - The dynamics of industrial capitalism London Dahlgren, Stellan - Florén, Anders (1996) Fråga det förflutna - En introduktion till modern historie-

forskning Lund Dahmén, Erik (1950a) Svensk industriell företagarverksamhet - kausalanalys av den industriella ut-

vecklingen band 1, Stockholm Dahmén, Erik (1950b) Svensk industriell företagarverksamhet - kausalanalys av den industriella ut-

vecklingen band 2, Stockholm Dahmén, Erik (1992a) ”Den industriella utvecklingen efter andra världskriget” ur Lars Nasbeth m.fl.

(red) Sveriges Industri Stockholm Dahmén, Erik (1992b) ”Företagarverksamheten i den ekonomiska teorin” i Håkan Lindgren (red)

Teori, empiri och metod i ekonomisk-historisk analys (Uppsala papers in economic history) Basic reading No 8 Uppsala

Dahmén, Erik (1985) ”Hur studera industriell utveckling?” i Håkan Lindgren - Kersti Ullenhag (red) Teorier och teoretisk tillämpning i företagshistorisk forskning (Uppsala papers in economic histo-ry) Basic reading No. 1 Uppsala

Dahmén, Erik - Carlsson, Bo (1985) ”Den industriella utvecklingen efter andra världskriget” ur Sveri-ges Industri Industriförbundet Stockholm

152

Edquist, Charles (1997) (red) Systems of innovation : technologies, institutions and organizations London

Erlandsson, Ulf (1992) ”Gävleborgs län - Näringsliv” artikel ur Nationalencyklopedin band 8 Erlandsson, Ulf (1995) ”Sverige - Jordbruk” artikel ur Nationalencyklopedin band 17 Falck, Nils-Olof (1990) Bruket mellan broarna och vattnet - En bok om Näsviken och Forsså bruk

Delsbo Forsman, Anders (1984) Det nya tjänstesamhället - De offentliga tjänsternas framväxt och framtid

Malmö Fothergill, Steve m.fl (1988) ”The deindustrialization of the city” i Doreen Massey - John Allen (red)

Uneven Re-Development - Cities and regions in transition London Fredriksson, Carl (1984) ”Från industribunden regionalpolitik till ortsbunden industripolitik” ur Nord-

refo Leif Grahm (red) Industriell förnyelse för regional utveckling Oslo Fritz, Martin (1988) Svensk stålindustri under efterkrigstiden : internationell konkurrens - marknader

- försäljning EHF Stockholm Fritz, Martin - Alvstam, Claes-Göran - Korhonen Jorma (1995) ”Svenskt näringsliv i historiskt per-

spektiv” ur Sveriges nationalatlas Industri och service Stockholm Furåker, Bengt (1995) ”Tjänstesamhälle eller postindustriellt samhälle - några begrepp och teoretiska

perspektiv” ur Lennart G. Svensson och Pal Orban (red) Människan i tjänstesamhället Lund Gagge, Carl-Magnus (1995) Sandarne sulfatfabrik rapport 1995:35 Gävle Gagge, Carl-Magnus - Karlsson, Jan (1984) Iggesunds järnverk - historik och restaurering rapport

1993:4 Gävle Garnert Jan (1989) Ljus och kraft - Historien om Hälsinglands elektrifiering Stockholm Gaunitz, Sven (1979) ”Struktur, strategi och resurser - några drag i strukturomvandlingen och den

långsiktiga företagspolitiken inom SCA” (red) Gustaf Utterström SCA 50 år studier kring ett stor-företag och dess föregångare Sundsvall

Glete, Jan (1987) Ägande och industriell omvandling - Ägargrupper, skogsgrupper, verkstadsindustri 1850-1950 Stockholm.

Gustafsson, Bo (1996) ”The industrial revolution in Sweden” ur Mikulás Teich - Roy Porter The in-dustrial revolution in national context : Europe and the USA New York

Gustafsson, Bo (1962) ”Sågverksindustrins arbetare 1890-1945” ur Karl-Gustaf Hildebrand (red) Sågverksförbundet 1907-1957 Stockholm

Gårdlund, Torsten (1942) Industrialismens samhälle Stockholm. Hall, Peter (1988) ”The geography of the fifth Kontratieff” i Doreen Massey - John Allen (red) Un-

even redevelopment - cities and regions in transition. London Hammarland, Thore (1962) ”Sveriges sågverksindustri under 1900-talet” ur Karl-Gustaf Hildebrand

(red) Sågverksförbundet 1907-1957 Stockholm Haraldsson, Kjell - Isacson, Maths (1982) Från bondesåg till processindustri - En historisk - geogra-

fisk skildring av sågverksindustrin i Gävleborgs län. Gävle. Haraldsson, Kjell (1989) Tradition, regional specialisering och industriell utveckling - sågverksindu-

strin i Gävleborgs län. Uppsala Haraldsson, Kjell (1993) ”Regional specialisering och tradition i ett sågverksdistrikt i södra Norrland”

i Arne Isacsen (red) Specialiserte produktionsområder i Norden Nordisk Samhällsgeografisk Tid-skrift. Uppsala.

Heckscher, Eli F. (1957) Svenskt arbete och liv - från medeltiden till nutiden Stockholm Hedlund, Göran (1989) Skogsarbete - En samtidsdokumentation av Bjuråkers skogsförvaltning Rap-

port 1988:1 Länsmuséet i Gävleborgs län Hildebrand, Karl-Gustaf (1971) I omvandlingens tjänst - Svenska handelsbanken 1871-1955 Stock-

holm Hjulström, Filip (1940) Sveriges elektrifiering - En ekonomisk-geografisk studie över den svenska

energiförsörjningens utveckling Uppsala Hudiksvalls Fabriks- och Hantverksförening (1956) Hudiksvalls Fabriks och hantverksförening

1756-1956 Hudiksvall Hudson, Pat (1992) The industrial revolution London Håkansson, Håkan (1989) Corporate technological behaviour : co-operation and networks London Jensen, Alfred (1920) Söderhamns stads historia del 2. Stockholm Johansson, Alf (1989) Arbetets delning: Stocka sågverk under omvandling 1856-1900 Lund. Jonsson, Inger (1994) Linodlare , väverskor och köpmän - Linne som handelsvara och försörjnings-

möjlighet i det tidiga 1800-talets Hälsingland Uppsala

153

Knox, Paul - Agnew, John (1994) The geography of the world economy (sec ed) London Larsson, Mats - Olsson, Ulf (1992) ”Industrialismens sekel” ur Lars Nasbeth m.fl. (red) Sveriges In-

dustri Stockholm Larsson, Staffan - Lundmark, Mats - Malmberg, Anders (1994) Dimensioner och mönster i industrins

förnyelse och tillväxt NUTEK, R 1994:39 Stockholm Larsson, Staffan - Malmberg, Anders (1994) Skogsindustriellt produktionssystem i förändring : ex-

emplet SCA och Sundsvallsregionen Uppsala Liljenäs, Ingrid - Törnqvist, Gunnar (1986) ”Regional identitet och regionala problem” i Gunnar

Törnqvist (red) Svenskt näringsliv i geografiskt perspektiv Malmö Lofors, Lisa (red) (1993) Boken om Marmaverken Gävle Lundberg (1973) Sågverk och människor - Anteckningar från Hudiksvall och Håstaholmens såg un-

der 100 år Rabén & Sjögren Lundbäck, Britt-Marie (1982) En industri kommer till staden - Hudiksvall och trävaruindustrin 1855-

1876 Uppsala Lundmark, Mats - Malmberg, Anders (1988) Industrilokalisering i Sverige - regional och strukturell

förändring Stockholm Lundmark, Mats - Malmberg, Anders (1995) ”Näringslivsomvandling och lokaliseringsförändring” ur

Sveriges nationalatlas Industri och service Stockholm Lundquist, Karl-Johan (1996) Företag, regioner och internationell konkurrens - Om regionala resur-

sers betydelse Lund Lundvall, Bengt-Åke (1992) (red) National systems of innovation : towards a theory of innovation

and interactive learning London Länsstyrelsen i Gävleborgs län (1981) Länsplanering 1980 - slutredovisning Gävle Länsstyrelsen i Gävleborgs län (1977) Länsplanering 1977 Gävle Löfgren, Olof (1992) ”Sveriges industri - ett regionalt perspektiv” ur Lars Nasbeth m.fl. (red) Sveri-

ges Industri Stockholm Magnusson, Lars (1997) Sveriges ekonomiska historia Stockholm Massey, Doreen - Meegan, Richard (1982) The anathomy of job loss - The how, why and where of

employment decline London Mokyr, Joel (1992) The lever of riches - technological creativity and economical progress New York Nyström, Karl (1924) Den norrländska trämasse- och cellulosaindustrin (Särtryck ur skogsbruk och

skogsindustrier i norra Sverige. Norrl. Handbiblioteket vol X) Uppsala Nyström, Maurits (1982) Norrlands ekonomi i stöpsleven - ekonomisk expansion, stapelvaruproduk-

tion och maritima näringar 1760-1812 Umeå Ohlsson, Knut (1988) Grosshandlare, bönder, småfolk - Trönös skogsnäringar från och med det in-

dustriella genombrottet Uppsala Oremark, Ingvar (1968) ”Bergvik och Ala aktiebolag” ur Hälsingerunor 1968 Piore, Michael - Sabel, Charles (1984) The second industrial divide - Possibilities for prosperity New

York Petersson, Tom (1996/7) ”Bankanknutna utvecklingsbolag 1962-1990 - Tillkomst, drivkrafter och

utveckling” Uppsala papers in financial history (report No 10) Uppsala Pettersson, Jan-Erik (1980) Kristidsekonomi och företagsutveckling - Industrin i Uppsala län 1939-

49 Uppsala Pettersson, Jan-Erik (1988) Från kris till kris : den svenska stålindustrins omvandling under 1920-

och 1970-talen Stockholm Porter, Michael E. (1990) The competitive advantage of nations London Prydz, Alf (1952) Slipmasseindustrins tekniska utveckling i Sverige 1857-1950 ur Industrihistorisk

skriftserie nr 5. Stockholm Ridefelt, Ulf (1992) Gävleborgs län - Näringsliv” artikel ur Norrländsk Uppslagsbok band 2 Umeå Rondahl, Björn (1972) Emigration, folkomflyttning och säsongsarbete i ett sågverksdistrikt i södra

Hälsingland 1865-1910 - Söderala kommun med särskild hänsyn till Ljusne industrisamhälle Uppsala

Runesson, Roger (1988) ”Telekabeldivisionen” ur Olle Mattisson och Kåbe Lidén (red) 100 år Sie-verts kabelverk Ericsson cables Sundbyberg

Saxenian, AnnaLee (1994) Regional advantage : culture and competition in Silicon Valley and Route 128 Cambridge, Mass

Schön, Lennart (1994) ”Tillväxt och omvandling i svensk ekonomi” ur Bo Södersten (red) Marknad och politik Lund

154

Schön, Lennart (1993) ”Omvandling och internationellt beroende ” ur Äventyret Sverige - En ekono-misk och social historia Stockholm

Scott, Allan J. - Storper, Michael (1992) (red) Pathways to industrialization and regional develop-ment London

Sellberg, Tore (1953) Marma Långrörs aktiebolag Stockholm Sjunnesson, Lars (1967) ”Skogsindustri” ur Sveriges industri Industriförbundet Stockholm Sommestad, Lena (1985) ”Strukturomvandling och yrkessammansättning - Ala sågverk under mellan-

krigstiden” Uppsala papers in economic history 1985:5 Stora-Kopparberg-Bergvik (1979) Bergviks sulfitfabrik Borlänge Storgårds, Johan (1984) Ensidiga industriorter i Norden Basprojektet Helsingfors Svensén, Marianne (1992) ”Skogsindustri” ur Sveriges industri Industriförbundet Stockholm Swedenborg, Birgitta (1992) ”Svenska multinationella företag” Sveriges Industri Industriförbundet

Stockholm Söderhamns Verkstäder (1944) Söderhamns Verkstäder AB Söderhamn Söderlund, Ernst (1967) ”Svensk industri i historiskt perspektiv” ur Sveriges industri Industriförbun-

det Stockholm Sölvell, Örjan - Zander Ivo - Porter, Michael E. (1993) Advantage Sweden (sec ed) London Tedbrand, Lars-Göran (1988) ”Sundsvall i fokus” ur Ingrid Hammarström (red) Lokalt, regionalt,

centralt - analysnivåer i historisk forskning Stockholm Teich, Mikulás - Porter, Roy (1996) The industrial revolution in national context : Europe and the

USA New York Träfackens utredningsavdelning (1969) Massa och papper i en föränderlig ekonomi : försök till fram-

tidsanalys av svensk massa- och pappersindustri 1970-1990 Stockholm Törnqvist, Gunnar (1993) Sverige i nätverkens Europa : gränsöverskridandets former och villkor

Malmö Törnros, Helge (1967) Träets män i Ljusne Söderhamn Unger, Jonas (1992) ”Kemisk industri” ur Sveriges industri Industriförbundet Stockholm Utterström, Gustav (1985a)”Hudiksvalls trävaruaktiebolag med föregångare” ur Gustaf Utterström

(red) Iggesunds Bruks historia 1685-1985 del 2 Iggesund Utterström (1985b) ”AB Iggesunds Bruk med föregångare 1876-1903” ur Gustaf Utterström (red)

Iggesunds Bruks historia 1685-1985 del 1 Iggesund Utterström, Gustaf - Savolainen, Toivo - Boman, Ragnar (1985) ”Annex till tiden 1903-1955” ur Gus-

taf Utterström (red) Iggesunds Bruks historia 1685-1985 del 2 Iggesund Whitley, Richard (1999) Divergent capitalisms : the social structuring and change of business sys-

tems Oxford Wigblad, Rune (1990) Offensiva företagsnedläggningar - ett utvecklingsarbete som styr tidpunkten

för nedläggning Stockholm Wik, Harald (1950) Norra Sveriges sågverksindustri - Från 1800-talets mitt fram till 1937 Stock-

holm Wohlfart, Göran (1971) (red) Svensk skogsindustri i omvandling : en studie över utvecklingen sedan

1950 i olika sektorer av skogsindustri del 1 Stockholm Åberg, Alf (1985) ”Iggesunds Bruk under omvandling” ur Gustaf Utterström (red) (Iggesunds Bruks

historia 1685-1985) del 2 Iggesund

Muntliga källor

Telefonintervjuer

Kenny Wengerå och Mats Larsson, Ställverksprodukter AB i Holmsveden 8/12 1998

Kjell Karlsson, RSM AB 3/12 1998

Conny Nyström, Elektrosystem i Hälsingland 30/11 1998

Karl-Evert Tapper, Tappers Allservice AB 30/11 1998

Marianne Carlsson, Sandarne Lego Mekan AB 25/11 1998

Åke Lyrfalk, Scanlatex 28/11 1998

Elver Roos, Söderhamns Industrimekaniska & Rör AB 2/12 1998

Heikki Ruottinen och Leif Persson Forsa Trävaru AB, 3-4 /12 1998

155

Mats Sundin, Sunfab 16/11 1998

Georg Forss, Iggesund Tools 2/12 1998

Jonny Hall och Stina Frykholm statistiksektionen vid SCB Örebro

Industriell omvandling i Söderhamn och Hudiksvall under trävaruepoken 1850-1995 (Industrial...

Documents

Transcript of Industriell omvandling i Söderhamn och Hudiksvall under trävaruepoken 1850-1995 (Industrial...