Grigorij Kotošichin – inte bara ”svensk spion”, utan även rysklärarkollega? Nytt ljus på...

Slovo. Journal of Slavic Languages, Literatures and Cultures ISSN 2001–7395 No. 55, 2014, pp. 118–138

118

Grigorij Kotošichin – inte bara ”svensk spion”, utan även rysklärarkollega? Nytt ljus på en gammal kändis∗

Ingrid Maier Institutionen för moderna språk, Uppsala universitet

[email protected]

Abstract. Grigorij Kotošichin – Not just a "Swedish Spy" but also a Russian-language Teaching Partner? New Light on a Familiar Figure

Grigorij Kotošichin is known primarily for his description of Muscovy during the reign of Tsar Aleksej Michajlovič (in a manuscript book at Uppsala University Library). He began his career as a secretary at the tsar’s Diplomatic Chancery, where he cultivated relationships with Swedish diplomats. He defected from Russia in 1664 and eventually came to Stockholm in 1666, where he wrote his famous book. In August 1667 Kotošichin killed his landlord in a drunken quarrel; he was executed, and his body was brought to Uppsala for dissection by the university’s most famous professor, Olof Rudbeck. This article begins with an overview of his life, followed by a discussion of a manuscript, at the National Archives in Stockholm, which can be attributed to Kotošichin. This document shows that Kotošichin not only suggested that he could teach Russian to Swedish students (as earlier scholars have mentioned), but that he even produced a small Russian textbook, using as a prototype the booklet Alfabetum Rutenorum (Stockholm, printed around 1640). The appendix presents the first complete facsimile edition of this handwritten textbook.

1. Inledning

De flesta slavister känner till Grigorij Kotošichin, och även många studenter som har läst rysk språkhistoria vid Uppsala universitet på senare år har sett originalversionen av hans märkliga verk om Moskvastaten under tsar Aleksej Michajlovičs tid, en hand-skrift som förvaras på universitetsbiblioteket i Uppsala (Slav. 29). Handskriften – som ∗Denna artikel är en något utökad version av föredraget som hölls vid symposiet till minne av Sven Gustavsson

den 26 maj 2014 i Uppsala. Eftersom den har uppstått ur ett muntligt föredrag är hänvisningarna till sekundär-litteraturen här något magra. En utförlig vetenskaplig artikel – på tyska, med en betydligt längre litteraturlista – som till innehållet i viss utsträckning överlappar med det tredje avsnittet av den här uppsatsen kommer att publiceras i Zeitschrift für Slawistik (Maier 2014).

Grigorij Kotošichin – inte bara ”svensk spion”, utan även rysklärarkollega? Nytt ljus på en gammal kändis

119

kom till under åren 1666–1667 – råkade efter författarens död snart i glömska, men efter att den hade återupptäckts på 1800-talet skulle den bli en av våra viktigaste källor om de ryska ämbetsverken, om tsarernas vardag, fester osv. Den utgör också en populär och ofta utnyttjad språkvetenskaplig källa om ryska kanslispråket under 1600-talets andra hälft, i synnerhet sedan Anne Penningtons föredömliga utgåva kom ut (Pennington 1980).

Innan jag presenterar vår huvudperson litet närmare (se avsnitt 2) vill jag säga några ord om vad Sven Gustavsson och jag har med Grigorij Kotošichin att göra, varför jag har valt att tala om just detta ämne på minnessymposiet. För ett antal år sedan fick jag i uppdrag av Sven Gustavsson att skriva en bok om de rysk-kyrkslaviska katekeser som trycktes i Sverige på 1600-talet (eller, mera exakt, mellan 1628 och 1702). Denna uppgift har på något sätt gått i arv från Anders Sjöberg till Ľubomír Ďurovič och har nu kommit till mig. Det finns mycket kvar att göra, men jag har i alla fall under de gångna åren samlat en stor mängd material. När jag undersöker de tryckta katekeserna tittar jag också på alla handskrivna kopior av dessa tryck. Till dessa hör en handskrift med bland annat tre katekestexter som förvaras i Riksarkivets Extranea-samling.1 Att det finns någon sorts samband mellan denna handskrift och den tryckta ”ryskläro-boken” Alfabetum Rutenorum har varit känt sedan 1970-talet, men ingen har kunnat säga fram tills helt nyligen om handskriften bör betraktas som ett förarbete till den tryckta broschyren eller som en senare avskrift. I en uppsats som publicerades för några år sedan visade jag för första gången att handskriften är sekundär; jag daterade avskriften till andra hälften av 1660-talet (Maier 2012).2 Från början kopplade jag ändå inte ihop Extranea-handskriften med Grigorij Kotošichin, utan det behövdes litet tur för att jag skulle komma fram till denna slutsats (se närmare avsnitt 3).

Som bilaga till denna uppsats publiceras för första gången ett faksimil av hela Extranea-handskriften.

2. 2. Vem var Grigorij Kotošichin?

Det finns några mer än hundra år gamla – men ändå värdefulla – klassiska arbeten om Grigorij Kotošichin. Ett av de tidigaste arbetena är en artikel på svenska av Harald Hjärne (1881). Hjärne nöjde sig inte med att studera de svenska dokumenten (fastän det onekligen var hans viktigaste bidrag till Kotošichin-forskningen), utan han inkluderade även visst ryskt arkivmaterial, dvs. han arbetade också med original-dokument i ryska arkiv.3 Ett år senare kom hans artikel ut i en något omarbetad rysk 1 Riksarkivet Stockholm (i fortsättningen: RA), Extranea 157.6, Odaterade strödda handlingar. 2 Den tryckta broschyren Alfabetum Rutenorum är inte daterad, men den måste ha kommit till någon gång mellan 1628 och 1648, när tryckaren, Peter van Selow, dog. Den mest sannolika tidpunkten är enligt min uppfattning slutet på 1630-talet eller några år in på 1640-talet (se Maier 2012 för utförliga argument). 3 I minst ett fall missförstod Hjärne källtexten, så att det finns ett lustigt fel i hans uppsats: när det står i de ryska dokumenten att Kotošichin hade fått ett särskilt lönepåslag ”для хлѣбные дорогови” (substantivet är дороговь, på modern ryska дороговизна; se Slovar' russkogo jazyka XI–XVII vv., band 4, s. 324), vilket bör översättas till

Ingrid Maier

120

version, skriven av Jakov Grot (1882), som var duktig på svenska och kände Hjärne personligen.4 Något årtionde senare publicerade A. I. Markevič sin monografi om Kotošichin (Markevič 1895), i vilken författaren även tog hänsyn till Hjärnes forsk-ning – tack vare Grots kulturförmedlande insats, för Markevič kunde uppenbarligen inte läsa några arbeten på svenska. Trots att det trycktes rätt många utgåvor av Kotošichins berömda handskrivna bok om Moskva-staten och även en del veten-skapliga artiklar under de följande cirka 120 åren, innehåller de i allmänhet föga eller intet nytt.5 Den följande framställningen bygger därför i stor utsträckning på Hjärnes och Markevičs arbeten, men i några fall kommer jag även att begagna mig av hittills okända historiska originaldokument.6

Grigorij Karpov Kotošichin föddes omkring 1630 och började tidigt arbeta på ett ryskt ämbetsverk. Förmodligen anställdes han 1645 eller lite senare, när han var ungefär 12–15 år gammal (Markevič 1895: 6–7). I sin levnadsbeskrivning, som han lämnade in när han påbörjade sin tjänstgöring i Sverige (Hjärne 1881: 65–66), nämner han bara sin verksamhet vid Posol'skij prikaz, det ryska Sändebudskansliet, där han hade tjänat tsaren ”af min ungdoms tid”, men strax före nyår 1658 flyttades han från Prikaz Bol'šogo dvorca (‘Stora hovet’) till Posol'skij prikaz, så vi vet att han har erfarenhet från minst två kanslier.7 När han väl hade börjat arbeta på Sände-budskansliet möter vi honom ganska snart även i de svenska källorna, för han deltog i egenskap av sekreterare vid gränsförhandlingarna i Kardis, som hölls under åren 1660–1661, och alla originaldokument från Kardis-förhandlingarna som jag har studerat på Riksarkivet – inklusive några tsarbrev på pergament av imponerande storlek – är med största sannolikhet skrivna av Kotošichins hand.8 Ur de bevarade ‘på grund av dyrtider’ eller ‘på grund av de höga matpriserna’, tolkade Hjärne detta som att Kotošichin hade fått en särskild summa ”i och för resekostnader”, dvs. han tänkte på дорога ‘väg, resa’ (Hjärne 1881: 70; se också Grot 1882: 18). Hjärnes artikel innehåller två pagineringar: en som gäller för själva artikeln, 1–32, och en som är den löpande för hela tidskriftsnumret. Jag anger sidnummer enbart enligt den senare numreringen. 4 Artikeln Grot 1882 är inte en exakt översättning av Hjärnes arbete, utan Grot gjorde en version som var anpassad till en rysk publik: vissa delar utelämnade Grot, andra bitar lade han till. Men innehållet i de båda artiklarna är ungefär detsamma. 5 För en redovisning av textutgåvorna fram till 1980 se Pennington 1980; för senare utgåvor och nyare sekundär-litteratur se Łaszkiewicz 2007, Maier 2014, Beljakov (under tryckning). 6 När Harald Hjärne refererar till dokument som förvaras i Sverige – Riksarkivet i Stockholm och Stockholms stadsarkiv – har jag för det mesta beställt fram originaldokumenten och gjort egna transkriptioner; i varje enskilt fall anger jag antingen ett originaldokument eller hänvisar till Hjärne 1881. Det finns två anledningar varför jag bestämde mig för att gå till originalkällorna: dels stämmer Hjärnes referenser till arkivsamlingar inte längre, dels anpassade han sina transkriptioner till dåtidens svenska. Jag citerar däremot originaltexterna så exakt som möjligt, varvid jag uppger upplösta förkortningar inom hakparenteser. 7 Se till exempel Belokurov (1906: 50, not 2); Epstein (1978: 5); Łaszkiewicz (2007: 30). 8 Originaldokumenten finns på två ställen: fem dokument – delvis tillsammans med samtida översättningar till svenska – finns i Originaltraktater med främmande makter, Ryssland, nr 13–14 (nr 14 är dock från senare tid, år 1666). I denna kartong finns följande dokument som har med Kardis-freden att göra (från åren 1661–1662): 13 A (Ryska kommissariernas utskickades försäkran angående orten och formen för de egentliga fredsunder-handlingarna), 13 B (Ryska kommissarierns fullmakt för I. N. Sumorokov, I. F. Sumorokov och von Delden), 13 C (Fredsfördrag), 13 D (Tsar Alexejs fullmakt för ryska kommissarierna), 13 E (Tsar Alexejs ratifikation av Litt. C [dvs. fredsfördraget] dat. Moskva 31 augusti 1661/7169; på pergament, 82 х 65,5 cm). Tsar Alexejs ”fullbor-dansbrev” – också på pergament, 69 х 51,5 cm – ligger separat, under nr 13 F. Alla dessa brev, utom 13 E, är digitaliserade och är fritt tillgängliga online; se Nationell arkivdatabas, http://sok.riksarkivet.se/nad (senast


121

dokumenten framgår inte att han redan vid denna tidpunkt skulle ha lämnat hemlig information till svenskarna. En gång skickades han till Stockholm med ett brev från tsaren till Sveriges kung (dvs. den omyndige Karl XI) och tillbringade då, i september 1661, några få dagar i Stockholm.9 I själva brevet omnämns Grigorij Kotošichin som gonec (‘kurir’): ”Vi har skickat till er, högädle Herr, Ers Kungliga Majestät, vår kurir, skrivaren Grigorij Kotošichin.”10 På brevets baksida finns en anteckning om att det hade mottagits den 23 september. Redan den 24 september beslöt riksrådet ”att denne ryske expressen med första expedieras, och gifves en bojort (ett slags fartyg) med sig” (citeras – inklusive parentesen – enligt Hjärne 1881: 70–71), vilket betyder att Kotošichin ganska säkert inte tillbringade många dagar i Sverige. Ändå är det mycket möjligt att ”en och annan från den tiden [kunde] hafva hans person i minne, när han under helt olika förhållanden kom tillbaka dit några år senare. Taube t.ex. påstår sig hafva sett honom såsom rysk «envoyé» i Stockholm” (ibid.: 71).

Senast på sommaren 1663 blev han ”svensk spion”, enligt den ryska diplomatins uppfattning (de svenska källorna beskrev honom däremot som en värdefull informant). Att de dåligt betalda ryska statsanställda lämnade uppgifter till svenskarna var inte särskilt ovanligt: de förstnämnda brukade inte tacka nej till sådana extrainkomster, och förresten skulle ”Moskva-korrespondenternas” rapporter hem till Sverige eller till Danmark vara betydligt mindre intressanta att läsa om deras författare inte hade haft tillgång till mer eller mindre konfidentiella informationer, som korrespondenterna fick

konsulterat 22 oktober 2014). – Tsarbrev som med största sannolikhet är skrivna av Kotošichin har jag också hittat på andra arkiv, t.ex. på Rigsarkivet i Köpenhamn (T.K.U.A. Speciel Del. Rusland, 73-6: Breve fra russiske kejsere og kejserinder, t.ex. tsarens brev dat. 17.6.1660, 20.3.1662, 13.7.1663) och på det österrikiska statsarkivet – Haus-, Hof- und Staatsarchiv – i Wien (Russische Urkunden, nr. 56, dat. 23.3.1658; nr 59, dat. 15.4.1662; nr 60, dat. 21.8.1662; nr 61, dat. 21.9.1662; nr 58 däremot är med säkerhet inte skriven av Koto-šichin, och arkivets datering – 12 juni 1661 – är också uppenbarligen felaktig; det korrekta året är 1667!). Mitt intryck från arkiven i Stockholm, Köpenhamn och Wien är att så gott som alla tsarbrev under Kotošichins tid på Posol'skij prikaz är skrivna av honom personligen. Dessutom finns på det Österrikiska arkivet i Wien bland ”Russische Urkunden” (nr 57, dat. 12 februari 1659) ett annat dokument, en statejnyj spisok, dvs. en rapport, författad av en rysk envoyé efter en resa till utlandet, i detta konkreta fall till Wien (via Polen). Även denna rapport är med största sannolikhet avskriven av Kotošichin – och man kan ju undra hur detta dokument kan ha hamnat i den tysk-romerske kejsarens arkiv! Kan det möjligen förhålla sig så att Kotošichin försåg även kejsarens diplomater med information, till och med innan han började sin underrättelseverksamhet för svenske ministern Adolf Ebers? Jag har naturligtvis inga bevis, utan än så länge rör det sig enbart om ett indicium – här krävs det mera forskning! 9 Det relevanta originalbrevet från tsaren ligger på RA Stockholm, Diplomatica Muscovitica, vol. 618: Tsarernas originalbrev 1659–1666, brev nr 32. Brevet är daterat den 7 augusti 1661 (i dokumentet står 7169, enligt den vid denna tid brukliga ryska tideräkning som användes i själva brevet). I brevet ber tsaren Sveriges konung att skicka en delegation till gränsen, med en ratifikation av fredsfördraget i Kardis. Denna delegation borde, enligt brevet, infinna sig vid Nyhusen nära den ryska gränsen. (I tsarens brev kallades orten Новый городок, i andra dokument även Новгородок, på ”modernare” ryska Нейгаузен, Нойхаузен, idag Vastseliina i Estland). Den svenska delegationen ombads att infinna sig vid Nyhusen de sista dagarna i september (”сентября в последних числех”). När brevet nu kom fram den 23 september var det hur som helst omöjligt att uppfylla tsarens önske-mål, så det faktum att Kotošichin skickades tillbaka omedelbart är inte särskilt förvånande. (Huvudtrafikleden mellan Riga och Pskov gick genom Neuhausen/Novgorodok; se Troebst 1997: 128.) 10 «[...] послали к вам велеможному г[осу]д[а]рю к в[а]шему королевскому величеству гонца н[а]шего подячего Григорья Котошихина». Stavningen i citatet är något förenklad; bokstäver som är skrivna ovanför raden återges här och i fortsättningen i kursiv stil, övriga förkortningar upplöses och anges inom hakparenteser.

Ingrid Maier

122

till exempel av översättarna vid Posol'skij prikaz.11 Att det ofta var tsarens översättare som lämnade viktig – om än måhända inte hemlig – information till korrespondenterna vet vi eftersom de sistnämnda ibland berättar om sina kontakter med diverse över-sättare, även namngivna.12 Kotošichin gick nog ändå litet längre än dessa översättare eftersom han lämnade ett exemplar (kanske en kladd, alternativt en extra renskrift) av tsarens hemliga instruktioner för de ryska delegaterna inför en förhandling om olika detaljer som inte hade blivit riktigt klargjorda i Kardis-fördraget till svenske ministern Adolf Ebers. Så här skriver Ebers i sitt brev till svenske kungen, daterat 22 juli 1663 (i min översättning till svenska):

För att få reda på innehållet i de ovanstående instruktionerna var jag tvungen att punga ut med 100 dukater [...] Och denna karl – en ryss, men välvilligt inställd gentemot Sverige – kommer att ge mig kännedom om allt som framledes kommer att hända, när deras sändebud skriver, eller vad hans Tsariska Majestät kommer att besluta angående penningsumman.13

11 Den kanske flitigaste av alla svenska korrespondenter i Moskva under 1600-talets sista årtionden – eller i alla fall den person som skrev det största antalet rapporter från Moskva som har bevarats på Riksarkivet till våra dagar – Christoff Koch (1683 adlad som von Kochen), skrev nog ganska regelbundet ett brev i veckan till svenske kungen och/eller riksrådet. De flesta av hans brev från 1670-talet är inte undertecknade, men ur många av de (vanligtvis korta) följebreven skrivna av Jacob Johan Taube, generalguvernör över Kexholms län och Ingermanland 1664–1668 och återigen1673–1678 (Lewenhaupt 1961: 63), framgår ändå klart och tydligt att det är Koch som åsyftas, när Taube refererar till en bifogad ”berättelße sub D. ifrån den wanlige Correspondenten i Muscou” (varvid D är en av bilagorna). Det här exemplet är taget ur ett brev, daterat Narva den 28 december 1674, som förvaras på RA Stockholm, Livonica II, vol. 181: Generalguvernören i Ingermanland till Kungl. Maj., 1673–1675. Meden de flesta bilagorna från Moskva till generalguvernörens brev i Livonica II, vol. 180–182 inte är signerade, finns doch bland breven till andra adressater i samma volym även några brev med Kochs egen-händiga namnteckning, och ytterligare några som antagligen helt och hållet är skrivna av hans hand. Det finns dock även några volymer med senare brev från denna korrespondent, där alla breven är signerade med hans prydliga namnteckning; se framför allt RA Stockholm, Diplomatica Muscovitica, vol. 115: Envoyéen Christoffer von Kochens brev till Kongl. Majt., Cancelli-presidenten och cancellirådet Bergenhielm (1684–1690), där det enligt min räkning finns 95 brev som är signerade av Christoff von Kochen. 12 På Riksarkivet i Köpenhamn hittade jag i Moskvaresidenten Mogens Gjøes kopiebok – där han själv samlade kopior av brev som han skickade iväg och av sådana som han fått – kopior på flera skrivelser av översättarna Leontij Gross, skrivna på latin och undertecknade med hans latiniserade tyska namn, Georg Gottfried Grossius, och Nikolaj Spafarij, t.ex. ett brev med rubriken ”Litera Spafarii Interpretis”, utan datum, men det ligger bland dokument från 1674. (Se RA Köpenhamn, T.K.U.A., Speciel del, Rusland 93: Mogens Gjøes gesandtskabs-arkiv1672–1676.) Spafarij var förresten Gjøes personliga översättare i Moskva fram till den förstnämndes Kinaresa, som påbörjades under våren 1675. Så här yttrar sig Gjøe om denna ”förlust” (i ett brev daterat 16 mars 1675 till en icke namngiven ”Monsieur”): ”[...] Mon Interpret Moldavien ira à Chine[s] en qualité d’Envoyè Ext[raordinaire] ce que vient fort mal à propos pour muy, d’autant que Je ne trouveray pas un hom[m]e à qui fier mes affaires, ny quil aura l’industrie et l’add[resse] pareille à la sienne, car le reste de ces gens lâ icy ne vaut guere. et les scaura on corrompre avec dix Escus [...]” (ibid.; upplösta förkortningar och bokstäver som inte är tydliga i originalet står inom hakparentes. – Jag tackar Sylviane Robardey-Eppstein för värdefulla synpunkter i samband med min transkription.) En annan tolk vid sidan om Spafarij litar Gjøe alltså inte på; de övriga ryssarna kan man köpa för 10 Écus... 13 ”Daß ich den Inhaldt der vohrherstehenden instructionen erfahren, habe ich 100. ducaten müßen schüren [...] Undt wirt Miehr selbiger Kerl welcher Ein Ruß aber gut schwedisch ist, waß künfftig, wen Ihre gesanten werden schreiben, passirt, od. waß Ihr Zaar. Maÿtt wegen der Summa geldes Resolviren werden, von Allem Nachricht geben.” (Ord som i brevet är chiffrerade markeras här och i fortsättningen genom understrykning; ord som i originalet är skrivna i en annan stil är kursiverade, såväl här som i det som följer.) Se RA Stockholm, Diplomatica Muscovitica, vol. 602: Kommissarien Adolf Ebers brev till Kongl. Maj., 1662–1666, Ebers till kungen 22 juli 1663.


123

Kotošichin hade säkert lämnat över ett dokument som han var tvungen att renskriva i tjänsten. Det ryska originalet går inte att lokalisera, men en översättning av dessa instruktioner till tyska finns ännu idag på Riksarkivet.14 Den gången fick Kotošichin enligt hans egen berättelse (se nedan) 40 rubel för sina tjänster – en icke oansenlig summa, som vid denna tidpunkt motsvarade två av hans årslöner.15

I ett annat brev till kungen från Moskva, den 26 januari 1664, klagar Ebers att den informant som hittills har försett honom med relevanta uppgifter tyvärr har skickats iväg från Moskva på ett uppdrag: ”Min hemliga korrespondent, som alltid brukar förse mig med uppgifter, har blivit skickad härifrån till knes Jacob och kommer nog att vara borta ett tag, vilket vållar mig stora bekymmer; att hitta en sådan person snart igen kommer att vara mycket svårt för mig.”16 (Med ”knes Jacob” menas Jakov Kudene-tovič Čerkasskij, bojar och hög militär befälhavare, som vid denna tid tjänstgjorde i kriget mot Polen.) Kotošichin avlägsnade sig efter en tid från sitt uppdrag – deser-terade, skulle man kunna säga, och erbjöd den polske kungen sina tjänster.

Exakt hur länge han uppehöll sig i Polen vet vi inte, men antagligen tillräckligt länge för att kunna lära sig någon polska, eftersom Olof Barckhusen, som senare skulle översätta Kotošichins handskrivna bok till svenska och som även författade en levnadsbeskrivning (Adde 1908: 1–4), nämnde att Kotošichin kunde två språk, ryska och polska (ibid.: 3). I längden var dock Polen inget bra land för Kotošichin att vistas i, eftersom risken var överhängande att polackerna skulle lämna ut honom till Ryss-land i händelse av ett fredsslut.

Efter många turer kom Kotošichin till Narva hösten 1665. Generalguvernören Jacob Johan Taube skriver till kungen i ett brev från Narva, daterat den 25 oktober 1665 (efter att först ha rapporterat om några storpolitiska nyheter, t.ex. kriget mellan Ryss-land och Polen och A. L. Ordin-Naščokins handelshinder):

[...] Elliest öfwersänder E: K: M:t Jagh Underdänigst een skrift, som een Rÿsk Cantzelÿskrifware, hwilcken hafwer warit fången i Påhlen, derifrån hann hemligen gången, och igönom Schlesien öfwer Lÿbeck hÿtkommen ähr, här hafwer inleferererat [= inlefererat] [...] Och såsom merbe[mäl]te Rÿske Cantzelÿskrifware præsenterar sigh till E: K: M:ts Tiänst, åstundar Jagh vnderdånigst till att weta, hwadh E: K: M:t deruth innan i nåder behageligen wara kunde, Interim hafwer opå E: K: M:ts nådige behagh, effter som han war heel blått, Jagh låttet gifwa honom een slätt klänningh, och någet Underhåldh.17

14 Instruktionerna ingår i Ebers brev till kungen från Moskva, 22 juli 1663 (RA Stockholm, som i not 13). 15 Enligt Markevič (1895: 16) uppbar Kotošichin år 1663 en årslön à 20 rubel. (I början på det året hade han fått den senaste löneförhöjningen.) 16 ”Mein geheimer Correspondent, dar ich allezeit waß gewißes von pflege zu haben, ist von hier nach knes Jacob verschicket worden, und wirt woll eine Zeit lang auß bleiben, wohran mier groß Leidt geschicht, weilen so baldt wied[er] einen solchen zu bekommen, mier sehr schwer wirt sein.” Se RA Stockholm, Diplomatica Musco-vitica, vol. 602, Ebers brev 26 jan. 1664. (Citatet befinner sig på s. [1]v–[2]r.) Se också Hjärne 1881: 72. Ebers klagomål över att ha blivit av med sin informant påminner om Gjøes kommentar när hans ”moldaviske översättare” – dvs. Nikolaj Spafarij – hade skickats iväg till Kina (jfr not 12). 17 RA Stockholm, Livonica II, vol. 178: Generalguv. i Ingermanland till Kungl. Maj:t 1665–1668, s. [2]–[3]. (Se även Hjärne 1881: 55–56.)

Ingrid Maier

124

Tillsammans med detta brev ligger bilagan, den i brevet till kungen nämnda ”skriften”, i svensk översättning, undertecknad av Gregoreij Kotosikin.18 Enligt påskrift hade Taube fått den dagen innan, den 24 oktober. Skrivelsen består av en inledning, fem numrerade punkter och en avslutning. Jag citerar det första numrerade avsnittet i dess helhet:

1. Den Stormechtigeste och Höghborne Förste och Herre, H:s K: Maÿ:tt till Swerige, min allernådigaste Herre, hafwer iagh för många åhr effter tractat at komma i tienst hoos; Jagh hafwer warit hoos Z: Maÿ:tt i Posolscoi pricas, och till Kongl: Maÿ:tt förskickader, Så och uthi Muschou bedit den Alzmechtige Guden om hielp och begÿnt tiena H:s K: Maÿ:tz Herr Commissarei Adolph Ebers uthi trooheet, När som Gesandterna Occolnitzen Wasileÿ Semenofvitz Wolinscoi och hans medh Colleger wore på Tractaten, hafwer iagh braght honom på hoffwet deres Instruction och ander Breeff att låta aff Copiera, derförr Herr Commissarien migh 40. Rub[e]l förärde.19

Kotošichin hade alltså varit på det svenska hovet i Moskva med en avskrift av dessa instruktioner, som ännu idag kan läsas på Riksarkivet (se not 13). I andra stycket berättar Kotošichin att han, när han var ”förlöst uthur mit fengelße”20 och hade kommit till Lübeck, där träffat en Lübeckbo i tsarens tjänst, en Johan von Gorn – Horn, säkert, fastän Kotošichin antagligen hade skrivit von Gorn. 21 I fjärde stycket anhåller den ryske flyktingen om att hans kungliga majestät måtte ”antaga migh uthi någon tienst hwar till iagh kunne wara dugligh, och lengre her ifrån måtte förschickt blifwa”. Han fortsätter:

Kan skee Gudh will att iagh uthi ett åhr kunne lära dett Swensche Språket, Läsa och Schrifwa, Sädhan iagh ähr hijt kommen, och ifrån Muschou, weeth än ingen aff migh, derpå H: K: Maÿ:tt min allernådigeste Herre ähr iagh frambdeles schÿldigh att tiena, så lenge iagh Lefwer.

Han ber också Taube att hålla denna skrivelse hemlig, ifall han inte antas i svensk tjänst – att den under inga förhållanden bör skickas till Moskva. Han lovar slutligen under punkt 5 att ”optäckia mehra gott, som nu denne tijdhen icke tillåther at reputera”. I slutet på brevet resonerar Kotošichin om A. L. Ordin-Naščokins politik: att det snart kommer ett fredsslut med Polen; därefter är det stor risk för krig och ”Blodz utgiutelse” mellan Ryssland och Sverige.

Ur ett annat av Taubes brev till kungen, daterat 21 december, framgår att Taube då ännu inte hade fått något svar på frågan om vad som bör göras med ”den ryske kansli-skrivaren”. Här nämner generalguvernören att skrivaren erbjuder sig, om han får tjänst i Sverige, att ”informera Ungdommen i Språket, och elliest hwartill han Capabel fun-

18 Enligt Hjärne (1881: 56) är översättningen, ”att döma af handstilen”, gjord av translatorn Thomas Afleck. (Kotošichins egenhändiga ryska originalskrivelse tycks inte ha bevarats.) 19 RA Stockholm, Livonica II, vol. 178, bilaga till Taubes brev, daterat 25 oktober 1665. Själva bilagan är inte daterad, men den hade lämnats in dagen innan. 20 Förmodligen var Kotošichin aldrig fången (i Polen), men just i detta sammanhang skulle ”fängelset” faktiskt också kunna uppfattas metaforiskt. 21 Hjärne (1881: 57) försöker reda ut denna incident. Jag vill här inte fördjupa mig i detta, och inte heller i det tredje stycket, som handlar om villkoren för det planerade fredsslutet mellan Polen och Ryssland.


125

nes”. 22 Möjligen är det här vår tidigaste uppgift om att Kotošichin erbjudit sig att tjänstgöra som lärare i ryska, ifall han får komma till det svenska kärnlandet.

Kotošichin skickades till Stockholm i februari följande år. Förmodligen kom han fram den 5 februari 1666, samtidigt som ett av Taubes brev från Narva, skrivet 19 januari 1666, där ankomstdatumet finns noterat.23 Eftersom brevet kom fram så fort – betydligt fortare än de flesta breven – måste det ha skickats över Östersjön, som säkert vid denna tid var igenfrusen. Det torde ha varit Kotošichin själv som var ”brev-bäraren”; han omnämns i brevets sista mening: ”Den Rÿske Cantzelÿskrifwaren Gre-gorie, blifwer och nu effter E: K: M:ts nådige order, medh eenspännaren öfwer-skickat.” 24 (En enspännare är här en vagn dragen av en enda häst.) I ett postscriptum, daterat 20 januari, meddelas att vojevoden i Novgorod begär att ”Grisca Cotasikin” skall utlämnas till de ryska myndigheterna; dessutom berättar Taube här på vilket sätt han lyckades dupera vojevoden.25

Den 28 mars 1666 beviljades Kotošichin genom ett kungligt brev till kammarkol-legium 150 daler silvermynt för sitt uppehälle, och i ett annat brev till kammar-kollegium, daterat 29 november, bestämdes att han årligen skulle få 300 daler silvermynt, ”alldenstund wi hafve honom nödig för den kunskap han hafver om den ryske staten” (Hjärne 1881: 64). ”Ryssen Johan Alexander Selitzki” anställs som tjänsteman vid archivum. (Selitski / Selitzki / Selicki var den pseudonym Kotošichin började använda när han hade lämnat sitt uppdrag i tsarens tjänst.26) Hans arbets-kolleger var, bland andra, translatorn Olof Barckhusen, rysstolken Daniel Anastasius (som så småningom skulle bli hans hyresvärd), arkivsekreteraren Erik Runell, historio-graferna Johannes Loccenius och Johan Widekindi (ibid.: 74–75). Hans huvudsakliga uppgift var uppenbarligen att skriva den nu så berömda skriften om Moskvastaten. Under sommaren 1667 blev nog hela verket färdigt – kanske en anledning att celebrera litet? I vilket fall som helst kom Kotošichin på kvällen den 25 augusti hem i berusat tillstånd till Daniel Anastasius hus, där han hyrde ett rum ungefär sedan december 1666. I rättegångsprotokollet från förhandlingen den 12 september 1667 i rådhusrätten – dit fallet hade remitterats från Södra förstadens kämnärsrätt – läser vi bland annat följande:

[...] han gick till Capten Sven Göthe hwarest han drack en gångh, när han nu emoth 7 heem kom war Daniel drucken och afklädder williandes gå i sängh, män när han fick see honom brukade han en elack Mon och öfe[r]foll honom medh skamlöse skältzordh och på Rÿske Språket wed[er]stÿglige och olÿdelige ordheformer, wisandes honom Fan i wåldh uthur gården. Hwilcket alt han i förstone för skämpt optogh män sedan Daniel på hans frågan om dhet alfwar wore? medh ja swarade, slogh han honom på Munnen, och Daniel stötte honom medh knyttnäfwen i weeka sÿdan och tog honom i

22 RA Stockholm, Livonica II, vol. 178, Taube till kungen 21 december 1665, s. [1]. 23 RA Stockholm, Livonica II, vol. 178, Taube till kungen 19 januari 1666, s. [1]. 24 Ibid., s. [2]. 25 Ibid., s. [1] i ”PostScriptum”. 26 H. Hjärne (1881: 63–64) antar att han valde denna pseudonym först i Sverige, men jag anser det vara mera sannolikt att han använde den redan under sin tid i Polen, fastän brevet till polske kungen utan datum (1664–65) – som återges i Pennington (1980: 759–760) – är undertecknat ”Григориі Котошихинъ”.

Ingrid Maier

126

strupan, dhermedh dhe bådha neder föllo på en kista, och som han sågh sigh eÿ kunna slippa togh han till en daart den han hoos sigh hade och stack någre sting till Daniel på dhet han skulle lööß komma, Daniel ropade hustrun sÿstren skulle hielpa sigh då han continuerade medh några stÿngh och skulle han på tÿman döö, kunne han eÿ weeta huru pigan fick hugh.27

Vad bråket gällde får vi reda på ur Barckhusens levnadsbeskrivning, ”Vita Selitski” (citerad efter Adde 1908: 3):

Anastasius hade en Suspicion till Selitzki om sin qwinna, och dhe bägge allena hemmawarande, kommo der om uthi sin fyllnad att ordkastas medh hwar andra, hwilket eij bättre aflopp, än att Selitzki afhände Anastasio lijfwet medh någre Styng af en Spanisk Stilet eller Puniert, den han samma gången på sigh bar. Altså blef han för den gerningen icke heller förskont, uthan måste sedan sielf sättia hufwudet till genom Skarp Rättarens Swerd uthom Södre Malms Tullport.

Kotošichin hade alltså tillfogat kollegan Daniel Anastasius livshotande skador. När Anastasius hade avlidit, två veckor senare, togs ärendet upp i Södra förstadens kämnärsrätt, senare i rådhusrätten, där han blev dömd till döden den 26 september 1667.28 Rysstolkens änka, Maria Fallentinsdotter, gjorde ingenting för att få domen mildrad. Det är möjligt att hon därmed ville rentvå sig från alla eventuella misstankar, men Kotošichin kan också mycket väl ha bett änkan Maria att yrka på dödsstraff. Faktum är i alla fall att Maria hade besökt honom i häktet någon dag efter incidenten. Så här refererade hon bland annat om detta besök inför kämnärsrätten den 10 september 1667:

[...] sadhe H[ustru] Maria Fallentinsdotter, så efter sin Mans som Sÿsters berättelse, at b[emält]e Zeletski lagdt poignarten på bordet, gådt af och an på golfwet, intet tillbiudandes at rÿmma, intill des wachten kommo och grepo honom; sedan refererade och så H[ustru] Maria at andra dagen dher effter, då hon till Zeletski vthi Corps de Garde geck, hafwer han iblandh alt annat sagdt, at så frampt wachten icke så snart hade kommit, och honom antastadt, skulle han sielff hafwa giordt aff medh sigh [...].29

När Kotošichin nu ändå hade tänkt ta sitt eget liv, om han bara hade haft tillräckligt med tid, så välkomnade han kanske denna avrättning? Var det inte betydligt bättre att bli avrättad i Sverige än att ta risken att utlämnas till Moskva och där bli torterad till döds? Kotošichin kom säkert väl ihåg fallet Timofej Demidovič Akundinov, som också hade varit anställd i något av tsarens kanslier, sedan flytt till Polen och efter många äventyr avrättades i Moskva 1654, varvid först hans armar och ben höggs av och till slut huvudet, efter att han hade utlämnats till Moskva av hertigen av Holstein 27 Stockholms stadsarkiv, Stockholms magistrat och rådhusrätt 1636–1849: Kriminalmålsprotokoll (huvudserie, A 2 a), Vol. 2, fol. 81r–82r. (Se även Hjärne 1881: 78, som citerar detta protokoll mycket utförligt, varvid han – som alltid – starkt moderniserar det svenska språket.) 28 Ibid., fol. 83v–84r. 29 Stockholms stadsarkiv, Södra förstadens kämnärsrätt: Protokoll, serie A 1 A, vol. 14 (1667), s. 719–720. (Se också Hjärne 1881: 76.) – En annan intressant fråga är: på vilket språk ägde det uppenbarligen komplicerade samtalet mellan rysstolkens fru (vid denna tidpunkt var Daniel Anastasius fortfarande i livet) och Kotošichin rum – kunde han ändå bättre svenska än vi har trott? Eller förstod Maria ryska? Jag har inget svar på dessa frågor, men på något sätt lyckades han tydligen förmedla mycket invecklade tankar till Maria Fallentinsdotter. (När han förhördes i kämnärs- och senare i rådhusrätten fördes förhandlingarna via en tolk.)


127

(Torke 1974: 24; Pančenko 1992: 54).30 Tsarens män hade redan gjort flera försök att få Kotošichin utlämnad till Moskva, med Kardis-fördraget som stöd – första gången hände detta när Kotošichin fortfarande var kvar i Narva (som redan har nämnts). Nu, just vid tiden för förhandlingarna i rätten, befann sig en rysk envoyé i Stockholm, och denne krävde återigen att Kotošichin skulle utlämnas till Ryssland som överlöpare (Hjärne 1881: 80).

Låt oss dock även lyssna litet mera på Barckhusens berättelse om Kotošichins sista tid i livet, och vad som hände efter avrättningen (Adde 1908, 3–4):

Den Ryske Religionen öfwergaf han aldeles, och hölt sigh till den Lutherska idy han hölt Ryssarne, sine Landzmän för ett blindt Folk uthi deras Religions wäsende; Effter han och något litet förr än han aflifwat blef, medh största andacht uthi fängelset undfick Herrans Högwerdiga Nattward, och den blef honom communicerat af en Swensk Cappelan, Wyrdige och Wällärde Hr Olof Petri Kråka, betienter uthi S:te Mariæ Kyrkia på Södre Malm […] Straxt han var decollerat fick han den heders begrafningen, att hans döde Kropp fördes genast till Upsala, der han blef anatomicerat af Hr Professoren höglärde Mag: Olavo Rudbeckio, hwilkens BeneKotar31 skola än i denna dagh [1682, I.M.], stå der sammastädes till ett Monument upträdde på Messingz- och Ståltrådar.

Sic et talem finem habuit vita Se l i t zk i , Viri quondam Roxolani, Ingenio incomparabili.32

Genom Olof Rudbecks offentliga dissektion av den döda kroppen får fallet Kotošichin inte bara en svensk anknytning, utan till och med en Uppsala-anknytning. H. Hjärne citerar ur ett brev som Rudbeck skrev till M. G. De la Gardie, daterat 7 november 1667, där Rudbeck tackar

för den stora nåd, som eder höggreflige excellens vår fakultet beviste med det subjecto anatomico, som vi nu genast fingo, och är den operation redan förrättad, och hafva vi nu med de penningar, som vi derföre fingo, redan ackorderat med en konterfejare, som vår sektion har redan aftagit och den nu perfektionerar, nemligen alla demonstrationer i lefvandes stort, dermed att både bepryda teatret som alltid att informera medicine et physices studiosos (Hjärne 1881: 82, not 133).

Uppenbarligen var det Rudbecks avsikt att den anatomiska modellen skulle pryda hans Anatomiska teater (i Gustavianum), och att denna modell ”i lefvandes stort” – dvs. ‘i

30 Några år senare, i juni 1671, avrättades upprorsmakaren Stepan Razin på samma sätt; se t.ex. den utförliga rapporten som förvaras på RA Stockholm, Livonica II, vol. 180: Generalguv. S. G. Helmfelt till Kongl. Maj. 1671–1673, bilaga till Helmfelts brev från Nyen, 30 juni 1671. (Själva bilagan var skriven i Moskva på avrätt-ningsdagen, 6 juni 1671.) 31 Det var naturligtvis inte Rudbecks ”Benekotar” som Barckhusen talar om; den lärde professorn var vid god vigör när Barckhusen skrev sin levnadsteckning över Kotošichin, år 1682, och avled först 20 år senare. 32 ‘Ett sådant slut fick Seltzki [egentl. Selitzkis liv], en man med ett enastående intellekt, av rysk härkomst.’ 33 Jag har inte lyckats lokalisera detta brev på Riksarkivet. Academica-samlingen, som Hjärne hänvisar till, finns inte kvar. I Riksarkivets beståndsöversikt (1996: 342–343) figurerar denna samling bland ”upplösta samlingar”. Om Academica-samlingen står det så här: ”De flesta handlingar som ingick i denna samling hade proveniens från universitetskanslersämbetenas arkiv, några från kanslikollegiet eller enskilda arkiv m m.” Den finns en modern samling med namnet ”Kanslersämbetet, Uppsala”, som befinner sig i Riksarkivets Arningedepå, men bland rubrikerna i den förteckning som är tillgänglig online har jag inte hittat någon rubrik, där detta brev skulle kunna gömma sig. I volymen ”Brev till Magnus Gabriel de la Gardie. Från enskilda” (E 1539) finns det några brev av O. Rudbeck, men inget från år 1667.

Ingrid Maier

128

naturlig storlek’; ‘stor som en levande (människa)’ – var tänkt att komma till använd-ning i undervisningen.

Det exakta avrättningsdatumet är inte känt. Markevič (1895: 50) antar att det var mellan 1 och 8 november, men när nu den döda kroppen uppenbarligen redan hade dissekerats och det anatomiska preparatet redan höll på att ”perfektioneras” när Rud-beck skrev sitt tackbrev till De la Gardie, den 7 november, så kan tidsperioden 1–8 november knappast vara realistisk. Närmare sanningen kommer vi genom ett hittills i Kotošichin-sammanhang okänt dokument, ett brev av den brittiske residenten i Stock-holm under åren 1667–1668, Thomas Thynne, till Joseph Williamson.34 Brevet skrevs den 30 oktober 1667, som var en onsdag,35 och avrättningen hade då redan ägt rum. Så här låter Thynnes berättelse om denna incident:

Last weeke was executed a Russe for having stabd his landlord; he had changed his Religion here and was become Lutheran, having betrayed all the Russian Councells to the Swedes, during the last warr; and by the Treaty was to bee delivered to the Czar; for the performing of which the late Muscovitish Envoy was sent hither; he hath escaped the Torments which were designed him at home, the Envoyé having made severall instances to have him sent to Mosco to bee executed there, but ‘twas answered him that the Fact being committed here, he must suffer here; and that being condemned by lawe the King had noe power over him.36

Thynne var uppenbarligen välunderrättad, och fastän han inte uppger något namn finns det inget tvivel om att hans ”ryss” är Kotošichin. Uttrycket ”förra veckan” innebär i princip att avrättningen bör ha ägt rum någon gång mellan 20 och 27 oktober. Eftersom Thynne dock inte nämnde något om avrättningen i brevet han skickade till Williamsons överordnade, ”utrikesministern” (Secretary of State) Henry Bennet, 1st Earl of Arlington, den 23 oktober,37 och inte heller i nästa ordinarie brev till Wil-liamson den 27 oktober, så kan vi vara rätt säkra på att han då ännu inte hade blivit informerad om avrättningen. Förmodligen tog det inte lång tid förrän ryktet hade spritt sig i Stockholm, men naturligtvis är det möjligt att avrättningen ägde rum t.ex. på

34 P. Fraser (1956: 155) uppför Thomas Thynne som ”Envoy Extraordinary to Stockholm”, men jag väljer att kalla honom resident eftersom han var i Stockholm i ungefär två år i sträck. Sir Joseph Williamson var sedan 1660 den brittiske ”utrikesministerns” sekreterare i London; vid den aktuella tiden var det Henry Bennet, Earl of Arlington. Om Sir John Williamson (1633–1701) se http://www.queens.ox.ac.uk/library/exhibition/williamson-online-exhibition/ (15 augusti 2014). 35 Thynne skrev nästan alltid sina brev på en onsdag. Anledningen är att posten söderut, till Hamburg, avgick från Stockholm denna dag (National Archives London, SP 29/87, Sir Joseph Williamson’s note book of public events with memoranda, fol. 74r). 36 National Archives London, SP 95/6: State Papers Foreign, Sweden, 1666–1668, fol 230r., Thynne till Wil-liamson 30 december 1667. (Angående den i brevet omnämnde ryske envoyén se även Hjärne 1881: 80.) – Jag tackar Daniel Waugh (Seattle), som generöst ställde både sina anteckningar och sina foton från National Archives till mitt förfogande. 37 Brevet till Arlington den 23 oktober passar inte in i ”veckomönstret”, och vi kan därför förmoda att det fanns ett tillfälle den dagen att få iväg ett brev med en kurir. – Alla datum i Thynnes brev utgår från den julianska kalendern, som brukades både i Sverige och i England under 1600-talet.


129

lördag, den 26 oktober, och att Thynne ännu inte hade hört talas om det när han skrev sitt brev den 27.38

3. 3. En avskrift av Alfabetum Rutenorum på Riksarkivet

Den handskrift i Riksarkivets Extranea-samling som jag nämnde i inledningen är inte min upptäckt, utan den har varit känd inom slavistiken åtminstone sedan 1970-talet, när Kari Tarkiainen (1974: 77) presenterade den med några rader i sin artikel om den tidiga kyrkliga slavistiken i Sverige. Han kunde dock inte datera den mera exakt än att den hade framställts på 1600-talet.

Eftersom det finns fotografier av handskriften i bilagan och jag dessutom redan har beskrivit den ingående i en längre uppsats (Maier 2014) nöjer jag mig här med några mycket korta ord. Handskriften består av åtta blad. De flesta sidorna – även tre sidor utan någon som helst text – innehåller samma sorts dubbelram som finns i Alfabetum Rutenorum (som jag anser vara den äldsta tryckta läroboken i ryska som främmande språk). På den första av de tomma sidorna finns en stämpel ”Fr[ån] Tidö-saml[ingen]”39 och en påskrift i blyerts: ”Extranea. Ryssl[and]. Handl[ingar] och bref.” Den första sidan med någon sorts ursprunglig text presenterar det kyrilliska alfabetet i två serier, majuskler och minuskler (fol. [2]r); därefter följer tre sidor där bokstäverna presenteras ännu en gång, nu med en latinsk motsvarighet i spalten längst till vänster, med bokstävernas namn i translitterering i andra spalten och namnen i kyrillisk skrift i den tredje (fol. [2]v–[3]v). Det finns ytterligare två spalter på dessa sidor, men de är tomma, så här har vi ytterligare ett ställe där läromedlet inte är komplett, förutom det helt tomma första bladet. Säkert var det meningen att det skulle finnas någon text även där, förmodligen uttalsanvisningar – i det tryckta Alfabetum finns här uttalsanvisningar för en del av bokstäverna. Handskriften innehåller inte några stavelser (jfr i den tryckta broschyren: ба ва га да жа ...), utan i stället en uppsättning bokstäver i kanslistil (skoropis'; fol. [4]r–v). Sedan följer sex sidor med katekestexter (som utan tvekan var tänkta som textillustrationer/läsövningar): Fader vår,40 trosbekännelsen och de tio budorden (fol. [5]r–[7]v). De första två katekesstyckena är skrivna i halvuncialskrift

38 I ett något tidigare brev till Williamson, daterat Stockholm den 20 februari 1667, klagar Thynne bittert över bristen på information, men han syftar här naturligtvis på underrättelser om vad som händer i andra länder, inte i självaste Stockholm: ”Wee live beyond the end of the world; and are certainly the last of mankind who heare what passeth in the habitable world” (National Archives London, SP 95/6, fol. 143r; även här går mitt tack till Daniel Waugh). 39 Tidö-samlingen (eller Tidö-arkivet) är i första hand ätterna Oxenstiernas arkiv som förvarades på deras huvudgård Tidö i Rytterns socken, Västmanland (Soom 1970). Vid två tillfällen – först 1848, sedan 1968 – förvärvades den största delen av dessa samlingar av Riksarkivet. Det visade sig att Tidö-arkivet inte enbart innehöll arkivfragment efter den Oxenstiernska ätten, utan en del av handlingarna härrörde från statliga verk och från medlemmar av andra släkter (t.ex. De la Gardie) och personer (t.ex. Johan Gabriel Sparfvenfelts papper; ibid.: 569). 40 I Fader vår finns det i handskriften en doxologisk formel som inte alls fanns med i den tryckta förlagan, Alfa-betum Rutenorum: ”ѧко твое есть ц[a]рство о[т]ца и с[ы]на и с[вя]таго д[у]ха. н[ы]нѣ и присно и во вѣки вѣковъ” (se utförligt i Maier 2014).

Ingrid Maier

130

(poluustav), medan det sista är skrivet i kanslistil. Den sista sidan med någon text (fol. [8]r) innehåller en uppställning av bokstäver enligt deras siffervärden, från ett till en miljon. 41 Sista sidan innehåller återigen – precis som första hela bladet – ingen text alls.

När jag för ett antal år sedan började samla material om de rysk-kyrkslaviska kate-keser som trycktes i Sverige på 1600-talet undersökte jag denna handskrift noggrant. Eftersom den var skriven på ett papper vars vattenmärke var identiskt med det jag kunde belägga på många daterade handskrifter på Riksarkivet, lyckades jag datera Extranea-handskriftens papper till andra hälften av 1660-talet och därmed bevisa att manuskriptet var sekundärt i förhållande till Alfabetum.42 I mitt arbete Maier 2012 – ett försök att datera det tryckta läromedlet Alfabetum Rutenorum och föreslå en potentiell författare till det – presenterade jag mycket utförliga argument för dateringen 1665–1670, varför jag här avstår från en upprepning. Däremot visar jag några fotografier på det relevanta vattenmärket – först huvudmärket, sedan motmärket med initialerna ”PHO”43 – som tillsammans knyter handskriften till andra halvan av 1660-talet.

Figur 1. Övre delen av narr-vattenmärket med fem bjällror (Extranea-handskriften, fol. [2])

Figur 2. Motmärket med initialerna PHO (Extranea-handskriften, fol. [3]).44

41 Räknesystemet skiljer sig från det vi är vana vid från de klassiska läroböckerna i slavisk kyrillisk paleografi, men det sammanfaller med det system som användes vid Posol'skij prikaz (se närmare Maier 2014). 42 Undersökningen försvårades först av det faktum att jag till en början inte tilläts kalkera vattenmärket på Riks-arkivet, men så småningom lyckades jag utverka ett tillstånd och kunde skrida till verket. 43 Jag presenterar bara foton på de båda vattenmärkena – motmärket och huvudmärkets övre del – i Extranea-handskriften. I båda handskrifterna sitter märkena precis vid bindtrådarna. Det gör inte så mycket när det gäller den lilla Extranea-handskriften, som bara består av åtta blad. Med den inbundna Kotošichin-boken i Uppsala lyckades jag däremot bara få dåliga foton, och eftersom bladen dessutom innehåller tättskriven text på båda sidorna syns narr-märket betydligt sämre än på fotografierna från Riksarkivet. I Extranea-handskriften finns huvudmärket bara på ett blad, motmärket på tre blad, i två något olika varianter, vilket är rätt naturligt eftersom man vid all pappersproduktion brukade använda två pappersformar – ett så kallat formpar – samtidigt. 44 ”PHO” betyder Pierre Homo, en pappersproducent från Caen i Normandie (se närmare Maier 2012: 350).


131

Jag hade nu studerat många undersökningar om den här relevanta typen av narr-vattenmärket, hade kalkerat det från flera daterade brev på Riksarkivet och även från noter i Uppsala universitetsbiblioteks Düben-samling. Men fastän jag redan hade denna ungefärliga datering och trots det faktum att det under andra halvan av 1660-talet inte fanns en enda person i Sverige, Kotošichin undantagen, som skulle ha kunnat producera en sådan handskrift, så hade jag under arbetets gång med uppsatsen Maier 2012 inget förslag på en möjlig författare till Extranea-handskriften.45 I det redan flera gånger nämnda arbetet Maier 2014 presenterar jag många argument som talar för att Kotošichin var upphovsmannen till detta ryskläromedel, och jag vill inte upprepa dessa argument en gång till. Däremot vill jag här ta tillfället i akt för att berätta om hur turen kom till min hjälp så att jag kunde identifiera den sannolika upphovsmannen: när jag satt med mina studenter i rysk språkhistoria i Düben-rummet på Carolina Rediviva för att visa dem några äldre slaviska handskrifter och tryckta böcker, ville jag också visa hur jag arbetar med en ljusfolie för att undersöka och kalkera vattenmärken. Jag tog en handskrift på måfå, av dem jag hade beställt fram, och det råkade bli Kotošichins berömda handskrivna bok. Jag öppnade den, likaledes på måfå, och placerade ljusfolien så att alla kunde se vattenmärket. Det var då turen kom till min hjälp, för just det blad under vilket jag – helt slumpmässigt – hade placerat ljusfolien innehöll samma typ av narr-vattenmärke som jag kände så väl igen från mina dateringsförsök av Extranea-handskriften! Först då slogs jag av tanken: kunde det kanske vara ett avtryck av exakt samma trådmärke som det jag hade dokumenterat bland annat i Extranea-handskriften på Riksarkivet – och kunde det då också vara samma skrivare, Kotošichin i båda fallen? Den första frågan fick snart ett positivt svar: avtryck av samma trådmärke som jag hade ritat av på Riksarkivet finns på flera sidor i andra delen av Kotošichins berömda handskrivna bok. Nu är ju detta faktum naturligtvis inte något bevis på att båda manuskripten skrevs av samma person, utan bara att papperet i båda fallen hade framställts i samma form, och därför ungefär vid samma tid.46 Men när misstanken om samma skrivare en gång hade väckts, kunde jag undersöka även andra aspekter, och jag kom då fram till att det fanns många fler indicier som talade för Kotošichin som upphovsman för Extranea-handskriften: en noggrann jämförelse av handstilen, ornamentiken osv. ledde till samma resultat, och min hypotes att det var Kotošichin som framställde den partiella avskriften av Alfabetum Rutenorum bekräftades steg för steg.

45 Först när jag fick det sista korrekturet (av fyra) på denna festskriftsartikel hade jag löst gåtan och kunde lägga till en liten fotnot med min hypotes (Maier 2012: 350, not 41). 46 Både trådmärket och formen kunde vanligtvis inte användas under längre tid än ungefär ett år. Jämför t.ex. Gerardy (1964: 63): ”Es ist mehrfach überliefert, daß eine Schöpfform, wenn sie dauernd gebraucht wurde, höchstens ein Jahr hielt. In dieser Zeit wurden mit einem Schöpfformenpaar 600 bis 800 Ries Papier, also 300 000 bis 400 000 Papierbögen geschöpft.” I praktiken varierade alltså ”livstiden” på ett trådmärke och ett formpar starkt, beroende på hur många pappersark som producerades: ett formpar som användes sällan kunde naturligtvis brukas under mycket längre tid än ett som användes varje dag.

Ingrid Maier

132

I Kotošichins handskrivna bok på Carolina Rediviva användes papperet med det aktuella narr-vattenmärket enbart på de sista cirka 60 bladen (av ungefär 250; se även Pennington 1980: 8). Vi kan därför dra slutsatsen att Kotošichin framställde det handskrivna kompendiet i ryska antingen när han höll på att slutföra sitt magnum opus eller när han redan hade slutfört det. Att han hade en ambition om att arbeta som rysklärare i Sverige framgår redan av hans andra petition till kungen (och riksrådet), skriven efter ankomsten till Sverige, förmodligen i mars 1666.47 Kotošichin föreslår här att han tilldelas en svensk student som kan lära honom svenska, och i gengäld kommer han att undervisa denna student i ryska, så att personen senare kan tjänstgöra som översättare. Han skulle också kunna undervisa andra studenter, ”höga herrars barn”, i ryska så att de senare till exempel kan skickas som guvernörer till Riga och andra orter, eller användas som ambassadörer (underförstått: till Moskva).48 Mot denna bakgrund är det inte så förvånande att just denne man fick i uppdrag att producera en nyupplaga av Alfabetum Rutenorum, som säkert för länge sedan hade blivit en raritet; jag förmodar att han även försågs med förlagan, den tryckta broschyren, av sin arbetsgivare – svenska staten. Framför allt fanns det ju i Sverige vid den tiden inte en enda person utöver Kotošichin som kunde framställa en lista över alla – eller de viktigaste – bokstavsformerna i den ryska kanslistilen (jämför fol. [4] i bilagan). En sådan perfekt kanslistil kunde man inte lära sig i Sverige; enbart någon som från unga år hade arbetat på ett kansli i Moskva, särskilt på Sändebudskansliet, kunde framställa en sådan tabell – en tabell som förresten än idag kan användas av studenter som vill lära sig att läsa ryska handskrifter, skrivna i kanslistil.

4. Slutsatser

Den tidigare skrivaren vid tsarens Sändebudskansli, Grigorij Kotošichin, blev så småningom – efter att ha hjälpt de svenska diplomaterna mot betalning med smärre tjänster – en välbeställd svensk tjänsteman, dessutom författare av en berömd bok om Moskvastatens uppbyggnad, administration, om tsarernas vardag och fester. Detta har länge varit känt. Men när Kotošichin råkade slå ihjäl sin hyresvärd, kollega och vän i fyllan var han uppenbarligen på väg att fullborda ett läromedel i ryska för blivande statliga tolkar, något som hittills inte har varit känt. Det var ju precis denna kategori av

47 Båda petitionerna – som var skrivna på ryska, uppenbarligen av Kotošichin själv – är nu förkomna, men de har publicerats flera gånger; se t.ex. Grot (1882: 12–13, not 1), Markevič (1895: 37–39), Pennington (1980: 760–762, bilaga II–III). Harald Hjärne tycks däremot inte ha känt till dessa dokument. 48 ”[…] и та моя служба его королевскому величеству будетъ годна такимъ обычаемъ: первое, чтобъ королевское величество пожаловалъ, велѣлъ меня учить свѣйского языку студенту, а я того студента буду учить по руски, что онъ годенъ будетъ въ переводчики; такъ же ежели похочетъ хто учитца по руски васъ высокихъ господъ дѣти, и имъ то ученье будет надобно для такого способу: лучитца которому быть въ Ригѣ или в иныхъ городѣхъ губернаторомъ, и имъ для пограничества и для посолствъ годенъ будетъ […]” (cit. enligt Pennington 1980: 762).


133

ryskstudenter som behövde lära sig läsa den mycket specifika ryska kansliskriften och kunna tyda de ryska sifferbokstäverna, till exempel i datum och årtal. Det är svårt att säga med absolut säkerhet om han bestämde sig för att göra en uppdaterad version av Alfabetum Rutenorum på eget bevåg eller om han hade fått i uppdrag att göra det. (Personligen tenderar jag snarare mot den sistnämnda hypotesen.) Med detta läromedel arbetade han antingen samtidigt som han avslutade renskriften av sin stora bok eller strax därefter. Om vi tillåts resonera litet kontrafaktiskt, kunde Kotošichin ha blivit vår kollega som rysklärare för cirka 350 år sedan och utbildat några generationer statliga tolkar, men dråpet på hans hyresvärd gjorde en fortsatt anställning i svenska statens tjänst omöjlig, så att han förmodligen aldrig hann arbeta som rysklärare. Inte ens själva läromedlet fullbordades: de svenska katekestexterna fattas, likaså uttalsanvisningarna på svenska, fastän det har lämnats plats till båda – skrivarens kunskaper i svenska var säkert ännu inte tillräckligt goda för att han själv skulle ha kunnat lägga till dessa uttalsanvisningar, till exempel helt enkelt skriva av det som stod i den tryckta broschyren Alfabetum Rutenorum – i frakturstil, vilken han förmodligen inte ens kunde läsa. Det var säkert tänkt att en svensk kollega skulle komplettera läromedlet, lägga till de svenska texterna, men det blev inte av, när nu inte bara Kotošichin var borta, utan även rysstolken Daniel Anastasius.

Det handskrivna ”kompendiet” i ryska språket – med några katekestexter som illustrations- och övningsmaterial för studenterna – som jag tillskriver Grigorij Kotoši-chin förvaras idag på Riksarkivet. Hur det en gång i tiden kom till Tidö, där det tydli-gen förvarades under en viss period, är svårt att säga. Jag förmodar dock att hand-skriften även ursprungligen kom från arkivet, – att den blev liggande där efter Koto-šichins död och överfördes till Tidö, varifrån den så småningom köptes tillbaka av Riksarkivet.49

Referenser Adde, Gustaf (red.). 1908. Beskrifning om Muschofsche Rijkets Staat, författat och

schrifwin af een Rysk Cantzelist Grigori Carpofsson Cotossichin, förswänskat j Stockholm Anno 1669. Samtida skildring af 1600-talets ryska samfundslif. Stockholm: Ljus.

Beljakov, A. V. [Under tryckning]. ”Žizn' Grigorija Kotošichina (po materialam Archiva Posol'skogo prikaza)”.

Belokurov, S. A. 1906. O posol'skom prikaze. Moskva [s.n.]. Epstein, Fritz T. 1978. Die Hof- und Zentralverwaltung im Moskauer Staat und die

Bedeutung von G. K. Kotošichins zeitgenössischem Werk „Über Russland unter der 49 Forskningen för denna artikel har finansierats av Riksbankens jubileumsfond, projekt nummer RFP12-0055:1. Jag vill också rikta mitt uppriktiga tack till alla vänner och kolleger och som har läst en tidigare version och haft värdefulla synpunkter: Aleksandr Tolstikov (Petrozavodsk), Helmut Backhaus, Heiko Droste, Tomas Jansson (Stockholm), Rolf DuRietz, Christer Kiselman, Jussi Nuorluoto, och – sist, men absolut inte minst – Christine Watson (Uppsala). Christine Roll (Aachen), Aleksandr Lavrent'ev och Konstantin Meftachudinov (Moskva) tackar jag för deras hjälp angående olika detaljfrågor.

Ingrid Maier

134

Herrschaft des Zaren Aleksej Michajlovič“ für die russische Verwaltungs-geschichte. Günther Specovius ed. (= Hamburger historische Studien; 7). Hamburg: Helmut Buske Verlag.

Fraser, Peter. 1956. Intelligence of the Secretaries of State & their Monopoly of Licensed News 1660–1688. Cambridge: University Press.

Gerardy, Theodor 1964. Datieren mit Hilfe von Wasserzeichen, beispielhaft dargestellt an der Gesamtproduktion der Schaumburgischen Papiermühle Arensburg von 1604–1650 (= Schaumburger Studien; 4). Bückeburg: Grimme.

Grot, Ja[kov]. K[arlovič]. 1882. Novye svedenija o Kotošichine po švedskim istočnikam. Sanktpeterburg: Tipografija Imperatorskoj akademii nauk.

Hjärne, H[arald]. 1881. ”En rysk emigrant i Sverige för två hundra år sedan”. Historisk tidskrift, 1, 53–84.

Łaszkiewicz, Hubert. 2007. Pravivše gosudarstvo svoe ticho i blagopolučno... Grigorij Karpowicz Kotoszychin o władzy w Carstwie Moskiewskim pierwszych Romano-wów. Lublin: Wydawnictwo KUL.

Lewenhaupt, Sten. 1961. Svenska högre ämbetsmän från 1634: högre ämbetsmän och chefer för statliga verk inom central och lokal förvaltning m.m., namn och årtal. Stockholm: Norstedt & söner.

Maier, Ingrid. 2012. ”Wer war der Autor von Alfabetum Rutenorum (Stockholm ohne Jahr)?” Podtergera, I. (red.), Schnittpunkt Slavistik. Ost und West im wissenschaft-lichen Dialog. Festgabe für Helmut Keipert zum 70. Geburtstag. Teil 3. Bonn: Bonn University Press, 333–357.

__________. 2014. ”Grigorij Kotošichin als Russischlehrer für zukünftige Übersetzer der schwedischen Krone?” Zeitschrift für Slawistik, 59:4, 552–583.

Markevič, A. I. 1895. Grigorij Kotošichin i ego sočinenie o moskovskom gosudarstve v polovine XVII veka. Odessa: Tipografija Štaba okruga.

Pančenko, A. M. 1992. ”Akundinov (Akindinov, Ankidinov, Ankudinov) Timofej Demidovič”. Slovar' knižnikov i knižnosti Drevnej Rusi, vyp. 3 (XVII v.), čast' 1, A – Z. Sankt-Peterburg, 53–55.

Pennington, Anne (ed.). 1980. Kotošixin, G. O Rossii v carstvovanie Alekseja Mixajloviča: text and commentary A. E. Pennington. Oxford: Clarendon Press.

Riksarkivets beståndsöversikt. 1996. Riksarkivets beståndsöversikt. Del 1: Medeltiden, Kungl. Maj:ts kansli, Utrikesförvaltningen. Utg. av James Cavallie och Jan Lind-roth. Band 1 (= Skrifter utgivna av Svenska Riksarkivet). Stockholm: Svenska Riks-arkivet.

Soom, Arnold. 1970. ”Tidö-arkivet i riksarkivet”. Historisk tidskrift, 90, 566–570. Tarkiainen, Kari. 1974. ”Den tidiga kyrkliga slavistiken i Sverige”. Kyrkohistorisk

årsskrift, 74, 71–96. Torke, Hans-Joachim. 1974. Die staatsbedingte Gesellschaft im Moskauer Reich: Zar

und Zemlja in der altrussischen Herrschaftsverfassung 1613–1689 (= Studien zur Geschichte Osteuropas; 17). Leiden: Brill.

Troebst, Stefan. 1997. Handelskontrolle – „Derivation“ – Eindämmung. Schwedische Moskaupolitik 1617–1661 (= Veröffentlichungen des Osteuropa-Instituts München. Reihe Forschungen zum Ostseeraum; 2). Wiesbaden: Harrassowitz.


135

Appendix: faksimil av Extranea-‐handskriften

Fol. [1]v–[2]r

Fol. [2]v–[3]r

Ingrid Maier

136

Fol. [3]v–[4]r

Fol. [4]v–[5]r


137

Fol. [5]v–[6]r

Fol. [6]v–[7]r

Ingrid Maier

138

Fol. [7]v–[8]r

Grigorij Kotošichin – inte bara ”svensk spion”, utan även rysklärarkollega? Nytt ljus på...

Documents

Transcript of Grigorij Kotošichin – inte bara ”svensk spion”, utan även rysklärarkollega? Nytt ljus på...